Anvisningar för rehabilitering som avser funktionsförmågan

Transcription

FÖRSÄKRINGSBRANSCHENS REHABILITERING FBR rf
ANVISNINGAR FÖR REABILITERING SOM AVSER FUNKTIONSFÖRMÅGAN
Uppdaterade i december 2011
1(50)
Dessa anvisningar har godkänts av Trafikförsäkringscentralen 12/2011.
1. REHABILITERING SOM AVSER FUNKTIONSFÖRMÅGAN
1.1.
1.2.
1.3.
1.4.
1.4.1.
1.5.
Allmän definition av rehabilitering som avser funktionsförmågan,
rehabiliteringens andel i hälso- och sjukvården
Rehabilitering i hälso- och sjukvårdslagarna
Medicinsk rehabilitering och fullt kostnadsansvar
Ansvaret för att ordna och ersätta rehabilitering vid skador som inträffat
före 1.1.2005
Ersättning av vårdmaterial och hjälpmedel som behövs i samband med
sjukvård
Ansvaret för att ordna och ersätta rehabilitering vid skador som inträffat
1.1.2005 eller därefter
2. REHABILITERINGSUNDERSÖKNINGAR OCH REHABILITERINGSPERIODER
2.1.
2.2.
2.2.1.
2.2.2.
2.2.3.
2.2.4
Rehabiliteringsundersökningar
Rehabilitering i öppen vård och sluten vård
Rehabiliteringsplan som ligger till grund för ersättning för rehabilitering
i öppen vård och sluten vård
Rehabilitering i öppen vård
Rehabilitering i sluten vård
Konditionsfrämjande kurser
3. PERSONLIGA HJÄLPMEDEL
3.1.
3.1.1.
3.1.2.
3.2.
3.2.1.
3.2.2.
3.3.
3.4.
3.5
3.6.
3.7.
3.8.
Behovsbedömning och anskaffning av hjälpmedel
Processen vid anskaffning av hjälpmedel
Hjälpmedelsanskaffningar under den omedelbara
rehabiliteringsperioden i sluten vård
Personliga hjälpmedel som stöder funktionsförmågan
Personliga hjälpmedel för dagliga göromål
Hjälpmedel för rörligheten
Invalidmoped eller mopedbil
Hjälpmedel för fastighetsskötsel
Självständig träning och hjälpmedel för tillämpad idrott
Hjälpmedel i bilen
Körkort
Understöd eller räntefritt lån för anskaffning av bil för arbetsresor
4. HJÄLPMEDEL OCH ÄNDRINGSARBETEN I BOSTADEN
4.1.
Stadigvarande bostad
4.2.
Vilka ändringsarbeten kan behövas?
4.3.
Ändringsarbeten som gäller gård och gångvägar
4.4.
Gränsdragning: Allmän bostadsrenovering eller nödvändigt
ändringsarbete?
4.5.
2(50)
Anskaffning av bostad efter det att personen har blivit handikappad
5. ANPASSNINGSTRÄNING
6. RESKOSTNADER FÖRANLEDDA AV REHABILITERINGSÅTGÄRDER RESEKOSTNADER
7. MERKOSTNADER FÖR SERVICEBOENDE
7.1.
7.2.
7.3
7.3.1.
7.3.2.
Serviceplan
Ansvaret för ordnande av serviceboendet och serviceboendets innehåll
Ersättning av merkostnaderna för serviceboende
Vad omfattas av ersättningen av merkostnaderna för serviceboende?
Ersättning av hjälpmedel, ändringsarbeten och personlig assistent som
rehabilitering som ska ersättas ur olycksfallsförsäkringen
8. TOLKTJÄNSTER
9. ÖVRIGA KOSTNADER
9.1.
9.2.
9.3.
9.4.
Träningsutbildning
Understött arbete
Dagverksamhet
Personlig assistent
1
3(50)
REHABILITERING SOM AVSER FUNKTIONSFÖRMÅGAN
1.1 ALLMÄN DEFINITION AV REHABILITERING SOM
AVSER FUNKTIONSFÖRMÅGAN OCH REHABILITERINGEN
SOM EN DEL AV HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN
Lagrum
Lagarna om rehabilitering som ersätts enligt lagen om olycksfallsförsäkring och
enligt lagen om trafikförsäkring (625 och 626/1991), 7 § 1 mom.:
Såsom rehabilitering ersätts, till den del rehabiliteringen inte enligt folkhälsolagen
(66/1972) ankommer på hälsovårdscentralen eller enligt lagen om specialiserad
sjukvård (1062/1989) på sjukvårdsdistriktet, behövliga kostnader för åtgärder för att
upprätthålla rehabiliteringsklientens arbets- eller funktionsförmåga eller sociala
funktionsförmåga och förmåga att reda sig. Rehabiliteringen ska ersättas enligt denna
lag också när rehabiliteringsklienten genom hälsovårdscentralens eller
sjukvårdsdistriktets försorg genomgår rehabilitering någon annanstans. (Denna
bestämmelse tillämpas vid skador som inträffat före 1.1.2005).
Såsom rehabilitering ersätts, till den del rehabiliteringen inte såsom sjukvård enligt
folkhälsolagen (66/1972) ankommer på hälsovårdscentralen eller enligt lagen om
specialiserad sjukvård (1062/1989) på sjukvårdsdistriktet, kostnader som föranleds av
sådana åtgärder vid en av försäkringsanstalten/-bolaget genom en
betalningsförbindelse vald rehabiliteringsplats som behövs för att främja och
upprätthålla rehabiliteringsklientens arbets- eller funktionsförmåga eller sociala
funktionsförmåga och förmåga att reda sig. (Denna bestämmelse tillämpas vid skador
som inträffat 1.1.2005 eller senare).
1.2. Rehabilitering i hälso- och sjukvårdslagarna
Hälso- och sjukvård ges i Finland närmast med stöd av två olika lagar:
bestämmelser om krävande vård som anordnas av sjukvårdsdistrikten
och som faller under olika medicinska discipliner finns i lagen om
specialiserad sjukvård (1062/1989), medan bestämmelser om den
kommunala sjukvården på lokalplanet finns i folkhälsolagen (66/1972).
Enligt 14 § 1 mom. punkt 2 i folkhälsolagen (66/1972) åligger det
kommunen att ordna kommuninvånarnas sjukvård, till vilken hänförs av
läkare utförd undersökning och av läkare given eller övervakad vård
och medicinsk rehabilitering. Enligt 14 § 3 mom. i folkhälsolagen
åligger det kommunen att ta hand om ordnandet av den medicinska
rehabilitering som hör till den sjukvård som avses i 14 § 1 mom. punkt
2 i folkhälsolagen, till den del det inte har stadgats att rehabiliteringen
ankommer på folkpensionsanstalten. Till medicinsk rehabilitering ska
utöver rehabiliterande åtgärder hänföras rådgivning, undersökning för
utredande av rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna,
hjälpmedelsservice samt anpassningsträning och handledning och andra
därmed jämförbara funktioner enligt vad som närmare bestäms genom
förordning.
4(50)
Enligt 1 § 2 mom. i lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) avses
med specialiserad sjukvård i denna lag sådana hälsovårdstjänster inom
medicinska och odontologiska specialområden som hänför sig till
förebyggande av sjukdomar, undersökning, vård, den medicinska
räddningsverksamheten samt medicinsk rehabilitering.
Enligt 1 § 3 mom. i lagen om specialiserad sjukvård hänförs till
medicinsk rehabilitering utöver rehabiliterande vårdåtgärder,
rådgivning, undersökning för utredande av rehabiliteringsbehovet och
rehabiliteringsmöjligheterna, hjälpmedelsservice samt
anpassningsträning och handledning och andra därmed jämförbara
funktioner, till den del det inte har stadgats att rehabiliteringen
ankommer på folkpensionsanstalten.
Den medicinska rehabiliteringens innehåll är nästan identiskt definierat
i folkhälsolagen och i lagen om specialiserad sjukvård. Enligt bägge
lagarna ska till medicinsk rehabilitering utöver rehabiliterande åtgärder
hänföras rådgivning, undersökning för utredande av
rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna,
hjälpmedelsservice samt anpassningsträning och
anpassningshandledning. Enligt 1 § i förordningen om medicinsk
rehabilitering (1015/1991) utgör medicinsk rehabilitering en del av den
sjukvård som avses i folkhälsolagen och i lagen om specialiserad
sjukvård.
Däremot nämns i 14 § 4 mom. i folkhälsolagen att kommunens
skyldighet inte omfattar kostnader för anskaffning av hjälpmedel,
handledning i användningen av dessa samt underhåll och förnyande av
dem, om behovet av hjälpmedel grundar sig på skada eller
yrkessjukdom som ska ersättas enligt lagen om olycksfallsförsäkring
eller trafikförsäkringslagen.
Enligt 2 § i förordningen om medicinsk rehabilitering ska
kommunen eller kommunalförbundet se till att de medicinska
rehabiliteringstjänsterna i fråga om sitt innehåll och sin omfattning
ordnas så att de motsvarar rehabiliteringsbehovet. De medicinska
rehabiliteringstjänsterna är närmare definierade i förordningens 3 §; till
dem hör bl.a. uppskattning av arbets- och funktionsförmågan samt
härtill hörande arbetsprövning, olika terapiformer samt
rehabiliteringsperioder i form av sluten vård eller öppen vård.
I 5 § i förordningen om medicinsk rehabilitering definieras en
rehabiliteringsplan. Enligt denna plan ska för i samråd med
rehabiliteringsklienten och vid behov även med hans anhöriga utarbetas
en rehabiliteringsplan. I rehabiliteringsplanen fastställs de nödvändiga
rehabiliteringsåtgärderna med beaktande av de tjänster som erhålls
genom socialvården, arbetskrafts- och undervisningsmyndigheterna
samt folkpensionsanstalten och andra som anordnar rehabilitering, och
de medicinska rehabiliteringstjänsterna inom sjukvården samordnas
5(50)
med den rehabilitering som dessa anordnar. Rehabiliteringsplanens
genomförande ska följas upp och planen ska regelbundet ses över.
Inom hälso- och sjukvården utgör hjälpmedelstjänsterna en del av den
medicinska rehabiliteringen. Hjälpmedel utlånas eller ställs till
förfogande både till klienter inom den specialiserade sjukvården
(centralsjukhusen och regionsjukhusen) och till klienter inom
primärvården (hälsovårdscentraler). Centralsjukhusen har enheter som
är specialiserade på hjälpmedel, vilka ansvarar för särskilt dyra och
sällsynta hjälpmedel som kräver tekniskt kunnande eller annan
specialkompetens (t.ex. eldrivna rullstolar, personlyftanordningar,
ståställningar, eldrivna vårdsängar, hjälpmedel för kommunikation).
Om den specialiserade sjukvården ansvarar för vården av klientens eller
patientens sjukdom eller skada, ansvarar denna i regel även för
hjälpmedelstjänsterna. I annat fall ansvarar primärvården för de primära
hjälpmedelstjänsterna.
1.3. Medicinsk rehabilitering och fullt kostnadsansvar
Enligt den allmänna definitionen i 7 § 1 mom. i lagen om rehabilitering
ersätts såsom rehabilitering, till den del rehabiliteringen inte enligt
folkhälsolagen (66/72) ankommer på hälsovårdscentralen eller enligt
lagen om specialiserad sjukvård (1062/89) på sjukvårdsdistriktet,
kostnaderna för åtgärder som behövs för att främja och upprätthålla
rehabiliteringsklientens arbets- eller funktionsförmåga eller sociala
funktionsförmåga och förmåga att reda sig.
En viktig del av rehabiliteringen avseende arbets- och
funktionsförmågan är medicinsk rehabilitering, varmed avses
rehabiliteringsåtgärder som räknas till annat än den direkta sjukvården.
Kostnader för medicinsk rehabilitering i anslutning till direkt sjukvård
kan ersättas såsom sjukvårdskostnader eller övriga kostnader till följd
av skadan enligt 5:2 § i skadeståndslagen, vilken tillämpas i trafikförsäkringen, eller såsom sjukvårdskostnader nämnda i 15 § i lagen om
olycksfallsförsäkring.
Inom den lagstadgade olycksfallsförsäkringen och trafikförsäkringen
tillämpas från ingången av år 2005 principen om s.k. fullt
kostnadsansvar, enligt vilken försäkringsbolaget för skador som
inträffar efter 31.12.2004 ersätter den skadades nödvändiga sjukvård
med ett belopp som motsvarar vad det i enlighet med kommunfaktureringen kostat att producera vården. Försäkringsanstalten har rätt
att med betalningsförbindelse välja den plats där patienten får fortsatt
vård. Samtidigt ändrades även lagarna om rehabilitering som ersätts
enligt lagen om olycksfallsförsäkring och trafikförsäkringslagen så att
det i 7 § i rehabiliteringslagen infördes en ändring, enligt vilken
försäkringsanstalten genom sin betalningsförbindelse får välja den
6(50)
rehabiliteringsplats där rehabilitering som upprätthåller och främjar
funktionsförmågan ersätts.1
Dessa s.k. täky-reformer inverkar dock inte på definitionen av
rehabilitering som ersätts enligt 7 § i rehabiliteringslagarna eller på
ansvaret för att ordna rehabilitering. Redan innan lagändringarna trädde
i kraft (=1.1.2005) har merparten av kostnaderna för rehabilitering som
avses i lagrummet ersatts enligt de faktiska kostnaderna efter att vårdeller rehabiliteringsinrättningen begärt en betalningsförbindelse.
1.4. Ansvaret för att ordna och ersätta rehabilitering vid skador
som inträffat före 1.1.2005
Enligt hälsovårdslagarna och lagarna om rehabilitering som ersätts
enligt lagen om olycksfallsförsäkring och enligt trafikförsäkringslagen
är kommunen (antingen direkt eller som medlem i ett sjukvårdsdistrikt)
skyldig att ordna medicinsk rehabilitering även då
rehabiliteringsbehovet grundar sig på en trafikskada eller
olycksfallsskada. När den medicinska rehabiliteringen utgör en del av
den direkta sjukvården, ersätts rehabiliteringskostnaderna enligt vad
rehabiliteringsklienten själv skulle få betala i klientavgiften enligt lagen
om klientavgifter.
I de fall där klienten efter en direkt sjukvårdsperiod med sjukhusets
eller hälsocentralens undersöknings- eller vårdremiss har skickats till
privata fysioterapeutiska tjänster eller andra terapitjänster ersätts
kostnaderna för dem enligt de faktiska utgifterna.
Kostnaderna för anskaffning av hjälpmedel inom rehabilitering ersätts
likaså enligt de faktiska utgifterna. Om det är fråga om hjälpmedel som
behövs i sjukvården är kostnaderna för dem dock inkluderade i
klientavgiften.
Till den direkta sjukvården för patienter med ryggmärgsskada och svår
hjärnskada har ansetts höra de rehabiliteringsperioder i sluten vård som
genomförs inom ett år från det att skadan inträffade.
Vid en trafikskada 16.5.1997 ådrog sig ett barn en svår hjärnskada och
deltog på grund av den i en rehabiliteringsperiod vid ett
rehabiliteringscenter 20.4–18.5.1998. Försäkringsanstalten ersatte inte
rehabiliteringsperioden, eftersom man ansåg att den hörde till
behandlingen i akutskedet. Försäkringsdomstolen (FD) slog fast att
rehabiliteringsperioden skulle ersättas och hänvisade i sin motivering
till att även om perioden syftade till att få medicinska rekommendationer för lämplig vård hade den handikappade också fått
rehabilitering som gjorde att behandlingsperioden var klart
rehabiliteringsinriktad (06618/98/3291, 26.10.1999).
1
Ytterligare information om ändringarna i betalningen av och förfarandet vid sjukvårdsersättningar finns
bl.a. i EFO:s cirkulär 8/2004 och Trafikförsäkringscentralens cirkulär 42/2004.
7(50)
Även om kostnaderna för anskaffning och användning av hjälpmedel
ersätts inom trafikförsäkrings- och olycksfallsförsäkringssystemet, är
det kommunen eller sjukvårdsdistriktet som enligt hälsovårdslagarna
ansvarar för ordnandet av hjälpmedelstjänsterna t.ex. genom en
hjälpmedelsenhet.
1.4.1. Ersättning av vårdmaterial och hjälpmedel som behövs i
samband med sjukvård
Inom olycksfallsförsäkringen kan proteser och hjälpmedel ersättas
såsom kostnader för sjukvården enligt lagen om olycksfallsförsäkring
eller enligt rehabiliteringslagen. Inom olycksfallsförsäkringssystemet
har gränsdragningen mellan sjukvård och rehabilitering betydelse med
tanke på ersättningsgrunden, eftersom sjukvård ersätts enligt 15–15 b §
i lagen om olycksfallsförsäkring och kostnaderna för rehabilitering
enligt lagen om rehabilitering som ersätts enligt lagen om
olycksfallsförsäkring.
Det faktum huruvida kostnader för hjälpmedel ersätts enligt
trafikförsäkringslagen eller lagen om olycksfallsförsäkring eller med
stöd av rehabiliteringslagen är av betydelse endast när skadan har
inträffat före 1.1.2005, eftersom försäkringsanstaltens ersättningsansvar
för sjukvård då endast omfattar klientavgiften, medan
rehabiliteringskostnader i sin helhet ersätts på basis av de faktiska
kostnaderna.
Såväl inom olycksfallsförsäkringens som inom trafikförsäkringens rättoch ersättningspraxis ersätts medicinsk rehabilitering som getts i
samband med den direkta sjukvården såsom sjukvård med stöd av
folkhälsolagen eller lagen om specialiserad sjukvård. I fråga om
trafikskade-, olycksfalls- och yrkessjukdomspatienter anses den direkta
sjukvården i regel omfatta de rehabiliteringsperioder på vårdinrättning
som genomförs inom ett år från skadan.
Hjälpmedel som ersätts enligt rehabiliteringslagen är till exempel
rullstolar, rollatorer och övriga hjälpmedel som förbättrar rörligheten
(exklusive motorfordon – se fordon och dess extrautrustning).
Hjälpmedel som hör till sjukvården och faller utanför
rehabiliteringslagens ersättningsområde är alla sådana vårdmaterial,
förbandsmaterial och apparater som getts i vårdsyfte för att upprätthålla
livsfunktionerna eller hälsotillståndet. Sådana hjälpmedel och apparater
som hör till sjukvården är bl.a.:


detaljer som opereras in i kroppen (implantat) (t.ex.
konstgjorda leder, ögonlinser, hjärtklaffar, pacemaker)
andra anordningar som behövs på grund av insufficiens i
något organ (t.ex. hemdialysapparat, insulinpump,
syreberikare)


8(50)
temporära stödförband och stödkorsetter, vårdsäng eller
rollstol som stöder den normala läkningsprocessen
utrustning för behandling av smärta och spasticitet (t.ex.
läkemedelsinfusionspump, TNS-apparat,
epiduralstimulator).
Den skadelidande var tetraplegiker och andningsförlamad till följd av
en trafikolycka. Den skadelidande, som bodde i ett servicehus, sökte
ersättning för en reservrespirator och framhöll att det var det viktigaste
hjälpmedlet för att upprätthålla funktionsförmågan. Försäkringsdomstolen konstaterade i likhet med försäkringsanstalten, att en
respirator för vård av en andningsförlamad patient inte är ett i lagen
om rehabilitering avsett hjälpmedel som förbättrar arbets- och
funktionsförmågan (4848/99/308, 31.1.2000).
Till exempel i amputation av arm eller ben kan behandling av sår,
förband av amputationsstump och rådgivning och förberedelse av
patienten under vårdperioden på avdelningen anses höra till
sjukvården, men silikontutbehandling, första protes som individuellt
anpassats samt egentlig användningsprotes ersätts såsom rehabilitering.
I fråga om olycksfall som inträffat före 1.1.2005 utbetalas ersättning för
vårdmaterial och hjälpmedel som hör till sjukvården enligt den
klientavgift som eventuellt tagits ut av patienten med stöd av lagen om
klientavgifter. Tidigare ersättningspraxis och granskningen av den har i
detalj redogjorts för i ersättningsnämndens cirkulär 8/2007. Av detta
cirkulär framgår att ansvaret för anskaffning av vårdmaterial och
hjälpmedel som behövs i samband med sjukvården i allmänhet ligger
hos hälsovårdcentralen i den skadades hemkommun som tar hand om
beställning och anskaffning av dem till den skadade.
1.5. Ansvaret för att ordna och ersätta rehabilitering vid skador
som inträffat 1.1.2005 eller därefter
Om skadan har inträffat efter ikraftträdandet av totalt kostnadsansvar (=
skador som inträffat fr.o.m. 1.1.2005) utbetalas ersättning för
hjälpmedel, rehabilitering i sluten vård och övriga tjänster inom den
medicinska rehabiliteringen i varje fall till hemkommunen eller till den
enhet som är ansvarig för vården enligt de faktiska kostnaderna. Enligt
principerna om totalt kostnadsansvar förutsätter ersättningen enligt de
faktiska kostnaderna att den enhet som är ansvarig för vården på
förhand sänder försäkringsanstalten sin uppskattning av nödvändiga
rehabiliteringsåtgärder och hjälpmedel samt en begäran om
betalningsförbindelse. I fråga om dessa skador har försäkringsanstalten
också rätt att välja leverantör av hjälpmedel eller producent av
rehabiliteringstjänster.
Även för tjänster inom den medicinska rehabiliteringen som kommunen
eller den instans som är ansvarig för vården skaffar som en köpt tjänst
av en privat rehabiliterings- eller vårdinrättning ska begäras en
9(50)
betalningsförbindelse från försäkringsanstalten. Försäkringsanstalten
betalar kommunen de faktiska utgifterna för sjukvården högst enligt
kommunens fakturering.
Till exempel akut sjukvård av en patient med ryggmärgsskada och svår
hjärnskada efterföljs i allmänhet av en vårdperiod i form av medicinsk
rehabilitering på en inrättning hos en privat tjänsteproducent. Den
sändande inrättningen är då sjukvårdsdistriktet, som ber försäkringsbolaget om en betalningsförbindelse för vårdperioden. Detta sker genom
att sända försäkringsbolaget en vårdplan och en kostnadsberäkning av
vilken behovet av medicinsk rehabilitering antingen i en kommunal eller
en privat inrättning framgår. Försäkringsanstalten kan genom att ge en
betalningsförbindelse godkänna vårdplanen eller på egen bekostnad
överföra olycksfallspatienten till önskad vårdinrättning.
2.
REHABILITERINGSUNDERSÖKNINGAR OCH
REHABILITERINGSPERIODER
Ersättning för rehabiliteringsundersökningar samt för rehabilitering i
öppen vård och sluten vård betalas med stöd av 7 § 2 mom. punkterna
1) och 2) i rehabiliteringslagarna. Såsom rehabiliteringskostnader
ersätts undersökningar för att reda ut rehabiliteringsbehovet och
rehabiliteringsmöjligheterna liksom även rehabiliteringsperioder inom
öppen vård eller sluten vård. Hur dessa ersätts enligt de faktiska
kostnaderna har beskrivits ovan i punkt 1.
2.1.
Rehabiliteringsundersökningar
Rehabiliteringsundersökningar kan utföras för att bedöma
rehabiliteringsbehovet och -möjligheterna och för att utarbeta en
rehabiliteringsplan. Undersökningarna kan t.ex. utföras vid ett
centralsjukhus rehabiliteringsundersökningsenhet (jfr förordningen om
medicinsk rehabilitering) eller för exempelvis ryggmärgsskadades del
vid ryggmärgsskadepolikliniken vid Kottby Rehabiliteringscenter.
Boendeprövning
Syftet med boendeprövning för handikappade är att kartlägga
möjligheterna till självständigt boende, hjälpbehovet och lämpliga
boendealternativ. Samtidigt kartläggs vilka hjälpmedel och
ändringsarbeten i bostaden som den handikappade behöver.
Boendeprövningen pågår vanligen i 1–3 månader.
Kostnaderna för boendeprövning (hyra, serviceavgift/mentillägg och
måltider) ersätts enligt de faktiska utgifterna. Boendeprövning anordnas
10(50)
bl.a. i servicehus. Boendeprövning kan också handledas och anordnas i
rehabiliteringsklientens hem i samarbete med hemkommunen.
Servicehusboende – se punkt 7.
2.2. Rehabilitering i öppen vård och sluten vård
Rehabiliteringsperioder i öppen vård och sluten vård utgör en del av den
medicinska rehabiliteringen som den offentliga hälso- och sjukvården
ansvarar för att ordna. Annan verksamhet inom medicinsk rehabilitering
är rådgivning och handledning, utredning/bedömning av
rehabiliteringsbehovet, hjälpmedelsservice, anpassningsträning och
anpassningshandledning.
Rehabilitering som ersätts ska vara i linje med allmänt godkänd
medicinsk kunskap och den som ger vård eller terapi ska vara
yrkesutbildad inom hälso- och sjukvården. Olika slags behandlingar
inom alternativmedicin ersätts sålunda i allmänhet inte med stöd av
rehabiliteringslagen.
2.2.1. Rehabiliteringsplan som ligger till grund för ersättning för
rehabilitering i öppen vård och sluten vård
Den medicinska rehabiliteringen ska alltid basera sig på en skriftlig
rehabiliteringsplan som utarbetas inom den offentliga hälso- och
sjukvården och som innehåller anteckningar om målsättningarna för
rehabiliteringen och alla rehabiliteringsåtgärder som behövs för att
bevara och förbättra rehabiliteringsklientens arbets- och
funktionsförmåga. För planering och ordnande av den medicinska
rehabiliteringen ansvarar den verksamhetsenhet inom den specialiserade
sjukvården eller primärvården som är ansvarig för vården
(centralsjukhus eller hälsovårdscentral). Rehabiliteringsplanen ska
således utarbetas av den offentliga hälso- och sjukvårdsenhet som är
ansvarig för vården innan klienten skrivs ut eller efter en omedelbar
rehabiliteringsperiod i sluten vård.
Rehabiliteringsplanen utarbetas för en viss tidsperiod och granskas
minst årligen under de närmaste åren efter handikappet. Senare när
situationen och behoven har stabiliserats kan rehabiliteringsplanen
göras upp för 2–3 år i taget.
Försäkringsanstalten uppskattar huruvida rehabiliteringen ska ersättas
på basis av rehabiliteringsplanen. Om rehabiliteringsplanen innehåller
tillräckliga motiveringar för rehabiliteringsbehovet och
rehabiliteringsåtgärderna, kan försäkringsanstalten ge en
betalningsförbindelse för en rehabiliteringsperiod i enlighet med
rehabiliteringsplanen. Om rehabiliteringsplanen granskas och
betalningsförbindelsens giltighetstid justeras, ska till
försäkringsanstalten inlämnas en ny, uppdaterad rehabiliteringsplan.
11(50)
Ersättning för den rehabilitering som behövs omedelbart efter
handikappet förutsätter inte att en rehabiliteringsplan utarbetas. I detta
fall begärs betalningsförbindelsen av den hälso- och sjukvårdsenhet
som ansvarar för vården och rehabiliteringen.
Rehabiliteringsplanen som lämnats till försäkringsanstalten ska ha
samma innehåll som FPA förutsätter. FPA:s blankett för
rehabiliteringsplanen kan användas också i de fall då
rehabiliteringsplanen uppgörs för försäkringsanstalternas klienter.
Planen kan också vara antecknad i ett E-läkarutlåtande.
2.2.2. Rehabilitering i öppen vård
Rehabilitering om behövs efter sjukvårdsperioden ordnas ofta som
öppen rehabilitering på klientens hemort eller i dess närhet.
Rehabilitering i öppen vård är en del av den medicinska rehabilitering
som behövs för främjande och upprätthållande av arbetsförmågan och
som ska basera sig på den rehabiliteringsplan som har gjorts upp inom
den offentliga hälso- och sjukvården. Oftast genomförs servicen av
privata yrkesutövare eller rehabiliteringsanstalter.
Öppen rehabilitering innebär oftast fysioterapi, ergoterapi och talterapi
samt neuropsykologisk rehabilitering och psykoterapi. Därutöver kan
man vid rehabilitering av hjärn- och rörelsehandikappade använda t.ex.
rid-, musik- eller konstterapi. För synskadade kan t.ex. ordnas
individuell handledning som gäller rörelseförmågan i form av öppen
rehabilitering.
Öppen rehabilitering kan samtidigt bestå av flera olika terapiformer och
genomföras antingen på en terapeuts mottagning eller i form av
hembesök. Terapiperiodens längd och antalet terapibesök bestäms
individuellt utgående från klientens funktionsförmåga,
rehabiliteringsmålsättningar samt regionala omständigheter.
Självständig träning – se punkt 3.5.
2.2.3. Rehabilitering i sluten vård
Rehabilitering i sluten vård innebär individuellt planerad,
yrkesövergripande och intensiv rehabilitering som genomförs vid en
rehabiliteringsanstalt. I genomförandet av rehabiliteringen vid
rehabiliteringsanstalten deltar flera yrkesutbildade inom hälso- och
sjukvården, t.ex. läkare, fysioterapeut och ergoterapeut, psykolog/
neuropsykolog samt socialarbetare.
Målsättningarna för rehabilitering i sluten vård varierar inom olika
sjukdoms- och skadegrupper och är också beroende av hur lång tid det
gått sedan handikappet uppkom. Rehabilitering i sluten vård ska tjäna
12(50)
de ändamål för upprätthållande och främjande av arbets- och
funktionsförmågan som ingår i rehabiliteringsplanen. Syftet med
rehabiliteringen i sluten vård kan även vara att bedöma
rehabiliteringsklientens funktionsförmåga och att precisera
symptombilden.
Rehabiliteringsperioderna sker i huvudsak vid privata rehabiliteringsinrättningar eller på centralsjukhusens rehabiliteringsavdelningar.
Innehållet och genomförandet av individuella rehabiliteringsperioder i
sluten vård varierar i någon mån vid olika rehabiliteringsanstalter.
FPA:s kvalitetskrav styr producenterna av rehabilitering i sluten vård,
rehabiliteringens innehåll och verksamhetssätt. Även försäkringsanstalterna kan förutsätta att rehabiliteringsanstalten fyller FPA:s
kvalitetskrav för att betalningsförbindelse ska beviljas.
På Försäkringsbranschens Rehabilitering r.f:s webbplats
(Työhönkuntoutumisen palveluverkosto) finns en sammanställning av
rehabiliteringstjänsterna och prisuppgifterna för olika rehabiliteringsinrättningar (www.vkk.fi).
Dagrehabilitering
Verksamhet i form av sluten vård kan också genomföras som
dagrehabilitering vid en rehabiliteringsanstalt. Dagrehabilitering är
regelbunden verksamhet i gruppform som leds av en yrkesutbildad och
genomförs t.ex. en gång per vecka. Rehabiliteringen kan t.ex. innehålla
gruppfysioterapi och -motion, fritidsgrupper och gruppdiskussioner.
Vid sidan av dagrehabilitering behövs ofta också individuell öppen
vård eller sluten vård. Behovet av dagrehabilitering och antalet besök
uppskattas alltid individuellt.
Beloppet av den rehabilitering i sluten vård som ersätts
Med stöd av rehabiliteringslagarna ersätts sådana rehabiliteringsperioder i sluten vård som medicinskt uppskattat är motiverade för att
bevara och främja funktionsförmågan.
Försäkringsanstalten bedömer alltid beloppet av den rehabilitering i
sluten vård som ska ersättas på individuella grunder utifrån
rehabiliteringsplanen. Bedömningen grundar sig på rehabiliteringsklientens funktionsförmåga, rehabiliteringens mål, responsen på
rehabiliteringens nytta och tillgången till rehabilitering i öppen vård på
hemorten. Rehabiliteringsklienterna behöver ofta rehabilitering i sluten
vård för att komplettera rehabiliteringen i öppen vård.
Då man inleder rehabilitering i sluten vård behövs ofta flera och längre
rehabiliteringsperioder än i rehabiliteringens senare skede.
13(50)
För ryggmärgsskadade är det ofta ändamålsenligt att årligen ersätta en
2–4 veckors rehabiliteringsperiod i sluten vård under de tre första åren
oberoende av om rehabiliteringsklienten deltar i arbetslivet eller inte.
Efter det förutsätts vid bedömningen av ersättning att rehabiliteringsplanen/begäran om betalningsförbindelse innehåller individuella
motiveringar för varför man anser en rehabiliteringsperiod i sluten vård
motiverad och hur lång rehabiliteringsperioden borde vara.
Hos klienter som har genomgått en ben- eller armamputation är behovet
av rehabilitering ofta mindre än hos ryggmärgsskadade, men också
dessa klienter gynnas av en behövlig uppföljning av helhetssituationen.
Då tillståndet stabiliserat sig behövs ofta inte rehabilitering i sluten vård
vid sidan av rehabilitering i öppen vård. Behovet av rehabilitering i
anstaltvård kan emellertid återkomma, om det sker betydande
förändringar i funktionsförmågan.
För hjärnskadade rehabiliteringsklienter ersätts rehabiliteringsperioder i
sluten vård i regel under de två första åren, varefter fortsatt ersättning
förutsätter individuella motiveringar och bedömningar av
rehabiliteringsperiodens nytta. Behovet av rehabilitering i sluten vård
kan fortsätta längre för sådana hjärnskadade som har motoriska
problem eller talsvårigheter. Rehabiliteringsintervallen och
rehabiliteringsperiodernas längd bedöms på individuella grunder för
dessa klienter.
Efter rehabiliteringsperioder i sluten vård kan en del av de hjärnskadade
rehabiliteringsklienterna delta i dagrehabilitering, genom vilket man i
vissa fall kan ersätta rehabiliteringsperioder i sluten vård.
Dagrehabiliteringen som kommunen ansvarar för och som ersätts med
stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp kan ha
samma mål.
Rehabiliteringsperioder i sluten vård är sällan nödvändiga då målet
endast är att uppskatta huruvida en person med hjärnskada är
arbetsförmögen. En motsvarande utredning kan genomföras i form av
en poliklinisk undersökning eller övervakad arbetsprövning.
2.2.4 Konditionsfrämjande kurser
Konditionsfrämjande kurser och andra motsvarande kurser ersätts inte i
form av rehabilitering. Detta oberoende av att hälsofrämjande kurser i
regel ordnas vid rehabiliteringsanstalterna.
14(50)
3. PERSONLIGA HJÄLPMEDEL
Lagrum
7 § 2 mom. punkt 3):
Såsom rehabiliteringskostnader ersätts kostnaderna för ordination, utprovning,
anskaffning och överlåtelse av, träning med samt underhåll och förnyande av
hjälpmedel som behövs på grund av handikapp som förorsakats av en skada eller
sjukdom.
Motiveringar
Med hjälpmedel avses här för det första alla sådana redskap som anges som
hjälpmedel i hälso- och sjukvårdslagstiftningen samt sådana andra hjälpmedel som
klienten behöver på grund av handikapp som följer av skadan. Sjukvårdshjälpmedel
ska ersättas såsom sjukvård i enlighet med lagen om olycksfallsförsäkring.
Hjälpmedelsbehovet ska avgöras i första hand inom ramen för den kommunala hälsooch sjukvården. Försäkringsanstalten ska betala kostnaderna för hjälpmedel som
behövs till följd av en skada som berättigar till ersättning. Vid behov ska
förhandlingar föras mellan hälso- och sjukvården och den ersättningsskyldiga
försäkringsanstalten, innan hjälpmedlet överlämnas. Till ersättning berättigar också
hjälpmedel som underlättar klientens bilkörning, t.ex. handreglage och servostyrning.
(RP 259/90, s.41)
Hjälpmedel som berättigar till ersättning är alltjämt, i enlighet med tidigare
ersättningspraxis, sådana kommunikationsmedel som ökar en gravt handikappads
funktionsförmåga, t.ex. telefon, biltelefon, texttelevision och tolkningsapparater.
Hjälpmedel som berättigar till ersättning är vidare sådana hushållsmaskiner som
hjälper klienten att på egen hand klara vissa vardagssysslor, t.ex. tvättmaskin,
mikrovågsugn, hushållsassistent osv. En förutsättning för ersättning är att hjälpmedlet
behövs på grund av en skada eller sjukdom som berättigar till ersättning. Sådana
hjälpmedel kan delvis också tillhandahållas med stöd av lagen om service och stöd på
grund av handikapp. I så fall har kommunen rätt att av försäkringsanstalten få
tillbaka vad den lagt ut. (RP 259/90, s.41)
Om en skada förutsätter ändringar på ett hjälpmedel av standardmodell, ska de extra
kostnaderna ersättas i sin helhet. Om det är fråga om ett dyrbart hjälpmedel är det
också möjligt att ställa det till den handikappades förfogande medan försäkringsanstalten behåller äganderätten. Till ersättning berättigar också sådana
studiehjälpmedel som den handikappade behöver hemma men inte har rätt att få
genom kommunens skolväsende.
(RP 259/90, s.41)
Som rehabilitering ersätts hjälpmedel då behovet av dem är förorsakat
av en skada som berättigar till ersättning. Målet är att genom
hjälpmedlen minska eller avlägsna olägenheter till följd av
funktionshinder och därigenom förbättra den handikappades
möjligheter att leva självständigt, att röra på sig och klara sig på egen
hand i det dagliga livet.
15(50)
Behovet av olika hjälpmedel varierar beroende på skadans art och den
skadelidandes funktionsförmåga. Under punkterna 3.2.1– 3.2.2 finns en
uppräkning av olika hjälpmedel som oftast förekommer i ersättningsfall.
Förteckningen nämner några av de allmännaste hjälpmedelsgrupperna.
Frågan om ett hjälpmedel ska ersättas eller inte avgörs dock separat i
varje enskilt fall utgående från den handikappades behov.
3.1. Behovsbedömning och anskaffning av hjälpmedel
Nedan finns en kort beskrivning av bedömningen av behovet av
hjälpmedel och anskaffningen av dem samt av de olika aktörernas
uppgifter i anskaffningsprocessen. Ärendet beskrivs närmare i
Ersättningsnämndens för olycksfallsärenden cirkulär 6/2009.
Anvisningar för grunderna för ersättning av hjälpmedel ges också i
Ersättningsnämndens för olycksfallsärenden cirkulär 8/2007.
Vid bedömningen av behovet av hjälpmedel utgår man ifrån att klienten
får tillgång till nödvändiga, ändamålsenliga och lämpliga hjälpmedel i
rätt tid. Hjälpmedel kan skaffas till den skadades förfogande eller med
äganderätt för den skadade.
3.1.1. Processen vid anskaffning av hjälpmedel
Behovet av hjälpmedel konstateras antingen av klienten själv eller av en
person i hans eller hennes nära omgivning eller av en yrkesutbildad
inom social- och hälsovården. Den som konstaterat behovet av
hjälpmedel ska kontakta den offentliga hälso- och sjukvårdsenheten som
ansvarar för vården och behandlingen och via den utreda hur en
noggrannare behovsbedömning av nödvändiga hjälpmedel genomförs i
rehabiliteringsklientens boendekommun. Det är den offentliga hälsooch sjukvårdens uppgift att inleda en process för
hjälpmedelsanskaffning.
Processen för hjälpmedelsanskaffning inleds med en bedömning av
hjälpmedelsbehovet, vilken genomförs av den offentliga hälso- och
sjukvårdsenhet som ansvarar för hjälpmedelstjänsterna. Detta kan vara
en hjälpmedelscentral eller en hjälpmedelsenhet inom specialsjukvården
eller primärhälsovården i enlighet med de enskilda sjukvårdsdistriktens
verksamhetssätt. Behovsbedömningen görs av en expert inom hjälpmedelsbranschen, exempelvis en fysioterapeut eller ergoterapeut eller
rehabiliteringshandledare. Efter bedömningen av hjälpmedelsbehovet
följer ett utprovnings- och testningsskede. Bedömningen, utprovningen
och testningen kan omfatta hembesök.
Efter behovsbedömningen, utprovningen och prövningen utarbetar
experten från den offentliga hälsovårdsenheten ett utlåtande om kundens
hjälpmedelsbehov med prisuppgifter för försäkringsbolaget. Utlåtandet
16(50)
ska innehålla en beskrivning av klientens funktionsförmåga, de
begränsningar i funktionsförmågan som skadan medför samt
motsvarande hjälpmedel som klienten redan använder. I utlåtandet ska
behovet av hjälpmedlet motiveras. Av utlåtandet ska också kort framgå
hur utvärderings- och utprovningsskedet har genomförts och nämnas de
alternativa hjälpmedel som beaktats vid bedömningen och som har
utprovats. Det lämpligaste hjälpmedlet för klienten ska beskrivas
noggrannare än de andra utprovade hjälpmedlen och det ska ges en
motiverad förklaring till varför man valt att rekommendera just det
hjälpmedlet för klienten bland de olika alternativen.
Försäkringsanstalten behandlar den offentliga hälsovårdsenhetens
utlåtande som en begäran om betalningsförbindelse. Försäkringsanstalten kan ge FBR i uppdrag att utreda hjälpmedelsärendet.
I och med den s.k. principen om fullt kostnadsansvar som trädde i kraft
vid ingången av år 2005 kan försäkringsanstalterna i fråga om skador
som inträffat efter 1.1.2005 välja producent av rehabiliteringstjänster
eller hjälpmedelsleverantör/anskaffningsställe. Försäkringsanstalten kan
med sin betalningsförbindelse styra hjälpmedelsanskaffningen t.ex. till
ett hjälpmedelsföretag som försäkringsbolaget har ingått avtal med, dvs.
ett s.k. avtalsföretag. Om försäkringsanstalten har avtalsparter inom
hjälpmedelsområdet, ska avtalsföretagets produkter beaktas vid
utprovningen och valet av hjälpmedel. Nödvändiga utprovningar och
inträningar genomförs i samarbete med kunden, den yrkesutbildade
inom rehabiliteringsbranschen som bedömt hjälpmedelsbehovet och
avtalsföretagets representant.
Försäkringsanstalten fattar ersättningsbeslut på basis av begäran om
betalningsförbindelse och ger en betalningsförbindelse till
hjälpmedelsföretaget eller till den yrkesutbildade inom den offentliga
hälso- och sjukvården som bedömt hjälpmedelsbehovet. Den skadade
får ett skriftligt beslut med motiveringar. Om försäkringsanstalten med
en betalningsförbindelse styr anskaffningen av hjälpmedlet till en
avtalspart, ska den meddela den offentliga hälso- och sjukvården om
detta.
Den offentliga hälso- och sjukvården kan avtala separat med enskilda
försäkringsanstalter om att man först beställer hjälpmedlet inom hälsooch sjukvården och därefter kräver kostnaderna i efterskott av den
ersättningsansvariga försäkringsanstalten. Även detta förfarande
förutsätter att ett utlåtande om hjälpmedelsbehovet inlämnas till
försäkringsanstalten.
Den offentliga hälso- och sjukvården och hjälpmedelsleverantören
överlåter hjälpmedlet till klienten och lär klienten att använda det.
Därtill ges instruktioner för underhåll, reparation och återlämnade av
hjälpmedlet.
17(50)
Hjälpmedelsbehovet kan också uppstå under en rehabiliteringsperiod i
sluten vård. I sådana fall bedöms hjälpmedelsbehovet i samarbete med
den vårdansvariga enheten inom sjukvårdsdistriktet, den skadade och
hans eller hennes närmaste. Anstalten ska lämna in sin bedömning och
sitt förslag till den offentliga hälso- och sjukvårdsenhet som ansvarar för
rehabiliteringsuppföljningen, vilken inleder processen för hjälpmedelanskaffning i praktiken i enlighet med de enskilda sjukvårdsdistriktens
verksamhetsanvisningar och utarbetar den egentliga begäran om
betalningsförbindelse till försäkringsbolaget.
3.1.2. Hjälpmedelsanskaffningar under den omedelbara
rehabiliteringsperioden i sluten vård
Den inledande vården av svårt handikappade efterföljs ofta av en
omedelbar rehabiliteringsperiod i sluten vård före utskrivningen.
Under den omedelbara rehabiliteringsperioden samarbetar rehabiliteringsanstalten med representanten för den offentliga hälso- och
sjukvården som ansvarar för hjälpmedelstjänsterna. Då rehabiliteringsanstalten och den enhet inom hälso- och sjukvården som ansvarar för
vården och rehabiliteringen tillsammans har beslutat vilka hjälpmedel
som ska skaffas åt klienten redan under rehabiliteringsperioden,
påbörjas utprovningen och inträningen av hjälpmedlen redan på
rehabiliteringsanstalten. Samarbetet med de yrkesutbildade i
hemkommunen ska fortsätta även under utprovningen och inträningen.
Besöken för utprovning och inträning av hjälpmedlet ska skötas i
samband med de sedvanliga permissionerna.
Efter bedömningen av hjälpmedelsbehovet och valet av hjälpmedel
utarbetar rehabiliteringsanstalten utifrån samarbetet med representanten
för den offentliga hälso- och sjukvården ett utlåtande om de hjälpmedel
som klienten behöver. I utlåtandet ska även samarbetet med den
offentliga hälso- och sjukvården beskrivas och ges kontaktuppgifter till
den kontaktperson, tillsammans med vilken valet av hjälpmedel har
gjorts. I utlåtandet ska nämnas att hjälpmedelslösningen har godkänts
av den offentliga hälso- och sjukvården. Den offentliga hälso- och
sjukvården skickar ett utlåtande om nödvändiga hjälpmedel för
genomförandet av rehabiliteringen och utskrivning av klienten med
prisuppgifter till försäkringsanstalten.
Eftersom det ännu inte finns någon etablerad praxis för bedömningen av
hjälpmedelsbehovet och anskaffningsförfarandet inom samarbetet
mellan försäkringsbranschen och hälso- och sjukvården, kan
försäkringsanstalten ge FBR ett uppdrag redan före den första primära
rehabiliteringsperioden.
Ett uppdrag till FBR kan även lämnas då rehabiliteringsklientens
hjälpmedelsbehov inte har följts upp inom hälso- och sjukvården, eller
18(50)
då man inte har tillräcklig information om rehabiliteringsklientens
hjälpmedelsbehov eller situation.
3.2. Personliga hjälpmedel som stöder funktionsförmågan
3.2.1. Personliga hjälpmedel för dagliga göromål
Under denna rubrik behandlas de hjälpmedel som en handikappad kan
behöva i sitt hem för att så självständigt som möjligt kunna klara av
sina dagliga göromål. Försäkringsanstalten avgör huruvida hjälpmedlen
ersätts från fall till fall.
Den allmännaste gruppen består av:


stödanordningar och proteser (ofta individuellt framställda,
kan även ersättas som sjukvård av olycksfallsförsäkringen)
utrustning för den personliga hygienen, såsom wchjälpmedel och duschstol. Sådana behöver t.ex.
ryggmärgsskadade och amputerade.
Andra behövliga hjälpmedel för bl.a. ryggmärgsskadades
funktionsförmåga kan vara:

lyftanordning (om personen inte själv kan förflytta sig),

elstyrd säng (t.ex. för tetraplegiker och paraplegiker som har
problem med att ta sig upp i sängen),

specialmadrass för förebyggande av liggsår,

ståställning (också vid svårt rörelsehandikapp till följd av en
hjärnskada)

stödhjälpmedel (t.ex. stödhandtag)

dessutom olika mindre hjälpredskap, t.ex. griptång,
strumppådragare.
Hjälpmedel för kommunikation och varseblivning, t.ex.:

hjälpmedel som stöder och ersätter tal, t.ex. talsyntetisator

för hörselskadade t.ex. hörapparat, hjälpmedel för telefon,
hjälpmedel för att kunna lyssna på tv och radio, hjälpmedel
för varseblivning av larm- och varningssignaler (såsom
vibrationsanordning på väckarklocka och brandvarnare)
Dator (ändamålsenlig basutrustning: centralenhet, nödvändigt
operativsystem, bildskärm, tangentbord, skrivare):
 som hjälpmedel för kommunikation,

som hjälpmedel för rehabilitering, t.ex. som medel vid
aktivitetsterapi, neuropsykologisk rehabilitering och talterapi,
varvid även för rehabiliteringen behövliga specialprogram
(t.ex. CD-rom med träningsprogram till stöd för den språkliga
rehabiliteringen i samband med talterapi) kan ersättas,
19(50)

som hjälpmedel som stöder funktionsförmågan då
inskränkningar i händernas funktion gör det svårt att skriva
för hand, t.ex. för tetraplegiker, och

extra datortillbehör, såsom bollmus eller specialtangentbord,
då sådana behövs på grund av funktionsnedsättningar efter en
skada.
För att klienten ska kunna lära sig att utnyttja datorn och dess
möjligheter är det ändamålsenligt att vid behov även ersätta
datorutbildning i skälig utsträckning. För en ändamålsenlig utredning av
grundutrustningen, extra tillbehör och tilläggsprogram kan det vara
behövligt att utnyttja tjänster som Tikoteekki (Centret för datateknik
och kommunikation), De Synskadades Centralförbund eller
Invalidförbundets Rehabiliteringscenter i Kottby tillhandahåller.
Kostnader för användning av dator ersätts inte med stöd av lagen om
rehabilitering.
Synskadade kan behöva t.ex. vit käpp, blindhund, skrivmaskin för
punktskrift, läs-tv och dator med extra utrustning och tilläggsprogram.
Den extra utrustningen kan bestå av bl.a. förstoringsprogram,
skärmläsarprogram, talsyntetisator eller punktdisplay.
Närmare information om hjälpmedel för synskadade finns på De
Synskadades Centralförbunds webbplats www.nkl.fi.
Närmare information om hjälpmedel för hörselskadade finns på
Hörselvårdsförbundets webbplats www.kuulonhuoltoliitto.fi.
Mobiltelefonen kan numera betraktas som ett så vanligt bruksföremål,
att den inte ersätts som personligt hjälpmedel, även om man motiverar
anskaffningen med trygghetsaspekter då den handikappade rör sig
utanför hemmet.
Avsikten med hjälpmedel för att behärska omgivningen är att
förbättra en gravt rörelsehindrad persons möjligheter att klara sig själv i
sin egen bostad. Dylika hjälpmedel som t.ex. tetraplegiker behöver är:





dörröppningssystem, dörrtelefon
styrning av hemelektronik (tv-apparat, videoapparat m.m.)
högtalartelefon/trygghetstelefonsystem (telefonapparat och
avgift för användning av trygghetstelefon ersätts)
mobiltelefon som styrs med ett hjälpmedel för behärskande
av omgivningen
I sådana fall kan prisskillnaden mellan en dyrare telefon och
en telefon till normalpris ersättas.
fönsteröppningssystem

20(50)
system för inställning av säng.
Hjälpmedel för behärskande av omgivningen har vanligen anknytning
till ändringsarbeten i bostaden, se punkt 4.2.
Frågan om ersättning av hjälpmedel i hemmet tas upp under punkten
om ändringsarbeten i bostaden, se punkt 4.2.
3.2.2. Hjälpmedel för rörligheten
Hjälpmedel för rörligheten är bl.a.:






hjälpmedel för gående (även ortoser och specialskodon)
rullstol med behövliga tillbehör (även sittdyna)
servomotor för manövrering eller handtrampanordning för
rullstol (för att underlätta manövrering av manualrullstol)
stårullstol (möjliggör ståträning och ger klienten möjlighet
att fungera i upprätt ställning)
eldriven rullstol
hjälpmedel som underlättar förflyttning till rullstol och bil,
såsom flyttbräde eller svängskiva eller svängsäte.
En vanlig rullstol ersätts åt personer som på grund av sitt handikapp
behöver en sådan som hjälpmedel för att kunna röra sig. Eldriven
rullstol ersätts då funktionen i de övre extremiteterna är så pass nedsatt
till följd av en skada som berättigar till ersättning eller av något annat
skäl att den handikappade inte kan manövrera stolen för hand. En
person som använder eldriven rullstol behöver i allmänhet också en
vanlig rullstol.
Modeller som har olika användningsegenskaper finns på marknaden.
En del av dessa är bättre lämpliga för att röra sig ute i ojämn terräng.
Vid val ska uppmärksamhet fästas vid rehabiliteringsklientens
individuella behov och boendemiljö.
Oftast behöver en handikappad två rullstolar som är lämpade för olika
användningsmiljöer med beaktande av ovan nämnda principer.
En rullstol kan normalt användas i tre till fem år, men dess livslängd
påverkas av individuella faktorer, såsom den handikappades ålder och
aktivitet, alltså av hur mycket rullstolen används osv.
3.3. Invalidmoped eller mopedbil
Utgångspunkten i lagarna om rehabilitering är att stöd inte utgår för
anskaffningen av en bil enbart som hjälpmedel för att främja
funktionsförmågan, utan förutsättningen för att en bil ska ersättas är att
personen förvärvsarbetar. En invamoped eller dess dyrare alternativ, en
21(50)
mopedbil, som skaffas i stället för en bil ersätts därför i regel inte heller
som ett hjälpmedel för att främja funktionsförmågan.
I vissa fall kan en invalidmoped eller mopedbil ersättas, om den
handikappade inte på något annat sätt självständigt kan klara av
nödvändiga dagliga göromål. Det är fallet, då en handikappad på grund
av sina skador inte kan röra sig på egen hand annat än korta sträckor
och inte kan använda allmänna trafikmedel utan oskäligt stora
svårigheter. Ytterligare en förutsättning är att den handikappade inte
utan detta hjälpmedel får nödvändiga tjänster uträttade (t.ex. uppköp av
dagligvaror) och att det inte finns någon annan person i hushållet som
normalt sköter dessa tjänster.
Försäkringsbolaget hade meddelat att en klient som blivit invalidiserad
till följd av en trafikolycka skulle få ersättning för en invalidmoped. I
bidrag för anskaffning av bil sökte den skadelidande, som inte
förvärvsarbetade, ett belopp motsvarande anskaffningspriset för en
invalidmoped med hytt. FD konstaterade att bidrag för anskaffning av
bil inte kunde beviljas, eftersom den skadelidande inte
förvärvsarbetade. (04845/92/2560, 14.9.1992)
Ersättning av bil – se punkt 3.8.
Ersättning av resekostnader – se punkt 6.
3.4. Personliga hjälpmedel som stöder funktionsförmågan
Snöskoter, terränghjuling osv.
I ersättningspraxis har denna typ av fordon inte ansetts berättiga till
ersättning, speciellt om den handikappade använder terränghjulingen
eller snöskotern enbart för hobbyändamål.
Då praxis även vid ersättning av andra motordrivna fordon har varit
återhållsam, anses inte heller dessa fordon berättiga till ersättning som
hjälpmedel för att främja funktionsförmågan. I vissa fall kan de ersättas
som hjälpmedel vid yrkesinriktad rehabilitering.
Den skadelidande var förlamad i benen till följd av en trafikolycka. Personen
bodde i ett egnahemshus, vars avstånd till vägen var 100 m och till närmaste
serviceställen 10 km. På grund av handikappet kunde den skadelidande inte
använda familjens personbil; med stöd av lagen om handikappservice hade
fyra enkelresor i månaden beviljats. Den skadelidande sökte ersättning i syfte
att skaffa ett terrängmotorfordon. Avsikten var att fordonet skulle användas för
skötsel av dagliga ärenden samt för fiske- och bärplockningsturer. FD ansåg
att ett terrängmotorfordon inte var att betrakta som ett behövligt hjälpmedel
med avseende av de skador som personen orsakats vid trafikolyckan.
(12708/95/3263, 10.10.1996)
Som hjälpmedel för skötsel av bostadsfastighet kan ett körbart gräsklippningsfordon eller snöslunga ersättas åt en gravt rörelsehandikappad
för att personen själv ska kunna sköta sin fastighet. I stället för ett
körbart gräsklippningsfordon kan man även ersätta de extra tillbehör för
22(50)
fastighetsskötsel som en terränghjuling behöver, fastän själva
terränghjulingen inte ersätts.
Besvärsnämnden för olycksfallsärenden har i sitt beslut 4824/2004 av
26.4.2005 ansett att en körbar gräsklippningsmaskin jämte snöplattor,
snökedjor och hjultyngder var ett nödvändigt hjälpmedel för en person som är
benamputerad. Enligt beslutet måste ersättning betalas för hjälpmedlet som
används i skötseln av bostadsfastigheten enligt moderata kostnader på 4 000
euro.
3.5. Självständig träning och hjälpmedel för tillämpad idrott
Motionsredskap som skaffas till hemmet (motionscykel, roddmaskin,
gymredskap) betraktas inte i sig som i lagen om rehabilitering avsedda
hjälpmedel. Däremot kan t.ex. ett motordrivet behandlingsredskap
(Motomed) för att upprätthålla funktionsförmågan i armar och ben och
för att upprätthålla uthållighetskonditionen ersättas som ett
rehabiliteringshjälpmedel för en person i rullstol.
Aktiv rehabilitering främjar funktionsförmågan och kan t.ex. minska
behovet av fysioterapi i öppen vård. Frågan om ersättning för kostnader
för självständig träning ska därför avgöras från fall till fall. För
bedömningen av ersättningsfrågan ska i dessa fall ett utlåtande om
aktivitetens syfte och mål samt om rehabiliteringsklientens aktivitet och
självständighet inhämtas från den behandlande läkaren eller
fysioterapeuten.
En person som drabbats av en hjärnskada och ensidig förlamning sökte
ersättning för en motionsbänk med stöd av lagen om rehabilitering.
Personen hade en konditionscykel som försäkringsanstalten bekostat
och dessutom ersattes rehabiliteringsperioder på anstalt med
regelbundna mellanrum. FD ansåg att anskaffning av en motionsbänk
under dessa omständigheter inte var att betrakta som av skadorna
motiverad rehabilitering avseende arbets- eller funktionsförmågan. (FD
07625/95/767, 12.3.96)
Vanliga hobbyredskap ersätts inte som hjälpmedel för rehabilitering. I
vissa situationer kan ett hjälpmedel för tillämpad idrott ersättas som ett
nödvändigt hjälpmedel på grund av begränsningar i funktionsförmågan
med stöd av 7 § punkt 9) i rehabiliteringslagen.
Utövandet av idrott ger en person som drabbats av ett handikapp
möjlighet att få stöd av andra handikappade och främjar utöver den
fysiska funktionsförmågan även den psykiska och sociala
funktionsförmågan. Handikappade kan behöva speciella redskap för
tillämpad idrott som är avsedda för personer med begränsningar i
rörelseförmågan, bl.a. handdriven cykel, rullstol för spel och dans samt
kälke/pulka och stöd för skidning, backåkning och åkning på is. Dessa
specialredskap skiljer sig från normala hobby- och motionsredskap så
till vida att behovet av dem enbart orsakas av funktionsnedsättningar till
följd av en skada.
23(50)
I begynnelseskedet av en hobby rekommenderas det att
rehabiliteringsklienten först styrs att hyra ett redskap från Suomen
Vammaisurheilu ja -liikunta VAU ry:s SOLIA-uthyrningsställen
(www.vammaisurheilu.fi/fin/harrasteliikunta/solia) eller från Malikes
uthyrning av funktionsredskap (www.malike.fi). Om erfarenheterna av
redskapet är goda, kan överlåtandet av det i eget bruk ersättas åt
rehabiliteringsklienten. I sådana fall ersätts kostnaderna för
anskaffningen och eventuellt förnyande av redskapet, medan klienten
själv betalar redskapets användnings- och underhållskostnader. För att
möjliggöra utövande av idrott året runt har man på individuella grunder
kunnat ersätta ett vinteridrottsredskap och ett sommaridrottsredskap.
En slalompulka ansågs inte vara ett ersättningsbart hjälpmedel enligt
lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen eller
som annan ersättningsbar rehabilitering till en person med partiell
ryggmärgsskada och förlamning i nedre extremiteterna.
Försäkringsdomstolen konstaterade att slalompulkan i sig kunde anses
ha nyttiga mål. Enbart hjälpmedlets nytta räcker emellertid inte till för
att fylla kravet på nödvändighet i lagen och hobbyredskapet kan inte
betraktas som nödvändigt för att främja och upprätthålla A:s
funktionsförmåga eller sociala funktionsförmåga eller som annan
ersättningsbar rehabilitering. (FD 3334:2009, 24.9.2009)
3.6. Hjälpmedel i bilen
I motiveringen till rehabiliteringslagarna (RP 259/90, s. 41) står det att
också hjälpmedel som underlättar klientens möjligheter att röra på sig,
t.ex. manöverutrustning i bilen, berättigar till ersättning.
Närmare information om marknadens rikliga utbud av hjälpmedel finns
även på de olika tillverkarnas och importörernas webbplatser. Därför
ges här ingen detaljerad presentation av de olika hjälpmedlen.Närmare
information om bl.a. bilskatten fås genom att läsa publikationen
Särskilda krav vid bilkörning. (www.ake.fi/autoilunerityis)
Då man ersätter hjälpmedel för bil såväl som andra hjälpmedel utgår
man ifrån att rehabiliteringsklienten enligt principen om ansvaret att
förebygga och begränsa en skada ska välja en så totalekonomiskt
förmånlig lösning som möjligt. Av denna anledning ska man redan vid
val av bil ta reda på hjälpmedlens tillämplighet och behovet av
ändringsarbeten i bilen (t.ex. att bilen har en tillräckligt rymlig kupé för
användning av en rullstol). Då det är fråga om anskaffningen av ett
enskilt hjälpmedel ersätts det hjälpmedel som är det förmånligaste för
ändamålet.
Som hjälpmedel i bilen ersätts inte anordningar som vanligen hör till
standardutrustningen i nya bilar eller som lagen förpliktar föraren att
använda. Exempel på vanliga anordningar som hör till
standardutrustningen är t.ex. centrallås, servostyrning, elektriska
fönsterhissar och inifrån reglerbara speglar.
24(50)
Om bilen har skaffats begagnad och sådana hjälpmedel och sådan
hjälputrustning som ersätts har varit installerad i bilen redan vid
köptillfället, kan tilläggskostnaden för dessa hjälpmedel ersättas,
förutsatt att bilen är högst fem år gammal.
Enligt vägtrafiklagen förutsätter användningen av mobiltelefon i bilen
alltid handsfree-utrustning.
Således orsakar en skada inte ersättningsbara merkostnader för
installering av handsfree-utrustning i bilen.
Även bilnavigator är för tillfället ett så vanligt redskap att det inte
ersätts som ett nödvändigt redskap på grund av skada.
Backradar som inte ingår i bilens standardutrustning kan ersättas i de
fall där huvudets och kroppens rotationsrörelser är avsevärt begränsade
till följd av den skada som ersätts och klienten på grund av detta inte
kan uppskatta avståndet bakåt.
Ändringar i styranordningar ersätts då de är nödvändiga på grund av
de begränsningar som skadan medfört. Förnyande av utrustningen och
överföring till en annan bil ersätts i samma takt som bilskatten återbärs,
dvs. vart tredje år. På marknaden finns mekaniska handreglage som
fungerar med vev- eller hävstångssystem, elektriskt manövrerbara
anordningar (joystick) samt reglage som installeras i ratten (s.k.
rattknopp). Flyttning och ändring av manöveranordningarna för
blinkrar, strålkastare och vindrutetorkare har ersatts då
funktionsbegränsningar i ena armen gör det omöjligt att använda de
normala manöveranordningarna.
Automatväxel
Merkostnaden för automatväxel på en ny bil ersätts för personer med
brister i extremiteternas funktioner, t.ex. tetraplegiker och paraplegiker,
samt även för dem som inte kan använda sin högra/vänstra arm. Som i
lagen avsedda skäliga kostnader har för automatväxelns del betraktats
högst 2 530 euro. Med automatväxel jämställs även andra
växellösningar med motsvarande funktion (t.ex. så kallade robotväxlar).
Enligt bilskattelagen kan den bilskatt som ingår i priset för en ny eller
begagnad bil antingen helt eller delvis återbetalas till en handikappad
person eller till en familj med ett handikappat barn. Återbäring kan
också beviljas för en begagnad bil om det är fråga om ett fordon som
har importerats begagnat och som registreras i Finland för första
gången. Återbäringens belopp varierar enligt skadans art och
svårighetsgrad. Om rehabiliteringsklienten har rätt att få
bilskatteåterbäring, ska denna beaktas i ersättningen av automatväxel på
nedan nämnda sätt.
25(50)
Då rehabiliteringsklientens skada har orsakat en invaliditetsgrad på
minst 80 procent eller minst 60 procent och en bil är nödvändig för att
han eller hon ska kunna sköta sitt arbete eller sina studier, kan tullen
återbetala bilskatten helt och hållet, dock högst 3 770 euro. Om det är
nödvändigt för rehabiliteringsklienten att använda automatväxel, är den
summa som återbetalas 4 980 euro. På grund av detta minskas
ersättningsbeloppet för automatväxel med det belopp som hänför sig till
automatväxeln av tullens bilskatteåterbäring, dvs. 1 210 euro (år 2012,
www.tulli.fi).
Exempel A: Rehabiliteringsklienten hade köpt en bil i fråga om vilken
prisskillnaden för en bilmodell med automatväxel och manuell växel,
dvs. tilläggskostnaden för automatväxel hade varit sammanlagt 3 500
euro. Rehabiliteringsklienten har fått bilskatteåterbäring enligt en
invaliditetsgrad på 80 procent och för användningen av automatväxel,
dvs. 4 980 euro.
Som skäliga kostnader för automatväxel har man ansett vara högst
2 530 euro och tullen har höjt bilskatteåterbäringen för automatväxel
som betalas på basis av invaliditet från 3 770 euro till 4 980 euro.
Denna höjning minskas från den ersättning som betalas för
automatväxel. För automatväxel ersätts således 2 530 e – 1 210 e =
1 320 e.
Skillnaden mellan automatväxelns faktiska kostnad och den högsta
kostnaden som kan anses skälig (3 500 e – 2 530 e= 970 e) ska
klienten själv betala.
Exempel B: Tilläggskostnaden för automatväxeln har varit 1 900 e.
Den kostnad som ska ersättas räknas enligt följande:
1 900 e – 1 210 e = 690 e
Om rehabiliteringsklienten har fått 40 procent i bilskatteåterbäring
enligt invaliditetsgraden från tullen, innehåller bilskatteåterbäringen
inte skilt en andel som hänför sig till automatväxeln.
I sådana fall dras inte den andel av bilskatteåterbäringen som hänför
sig till automatväxeln av från de kostnader som ersätts, dvs. det är
motiverat att ersätta den tilläggskostnad som automatväxeln orsakat i
sin helhet.
För att tilläggskostnaderna för automatväxel ska ersättas förutsätts att
man har utrett de extra kostnader som automatväxeln medför. Om den
anskaffade bilmodellen endast finns med automatväxel eller om
automatväxel är en standardutrustning, uppstår inte ersättningsbara
tilläggskostnader.
Om bilen har köpts begagnad ska det ytterligare utredas om
automatväxeln har höjt bilens inköpspris. På priset inverkar bl.a.
årsmodellen och det antal kilometer som bilen körts. I regel höjer
26(50)
automatväxel bilpriset bara i fråga om bilar som är mindre än fem år
gamla.
Servostyrning
Numera hör servostyrning oftast till standardutrustningen i bilar, och
någon merkostnad som berättigar till ersättning uppstår därför inte.
Däremot ersätts servostyrning om den bedömts vara nödvändig på
grund av funktionsbegränsningar till följd av en skada. I praktiken
kommer ersättning för servostyrning i fråga för personer med
funktionsbegränsningar i de övre extremiteterna.
Varvtalsregulator
Ersättning för varvtalsregulator betalas t.ex. till tetraplegiker och
paraplegiker, eftersom anordningen underlättar bilkörning med
handreglare särskilt vid långa resor. Även tillståndet efter andra skador i
de nedre extremiteterna som betydligt försvårar användning av
gaspedalen kan berättiga till ersättning av varvtalsregulator, om
personen behöver göra långa bilfärder.
Bilvärmare, dvs. bensinvärmare eller kupévärmare (värmer upp
utrymmet inne i bilen och håller fönstren och vindrutan rena från snö
och is), kan ersättas bl.a. för personer som sitter i rullstol och har svårt
att använda en fönsterskrapa.
Luftkonditionering har ersatts endast när den på medicinska grunder
har konstaterats vara nödvändig och den inte ingår som standard i bilen.
Ryggmärgsskadade som har problem med regleringen av
kroppstemperaturen (ryggmärgsskada på nivå T 6 eller högre) kan
behöva luftkonditionering i bilen.
Speglar som kan regleras inifrån hör ofta till standardutrustningen.
Uppvärmbara sidospeglar kan ersättas under samma förutsättningar
som kupévärmare, om de inte ingår i den aktuella bilmodellens
standardutrustning.
Specialsäten ersätts om begränsningarna till följd av handikappet gör
att personen behöver det extra stödet som sätet ger för att kunna sitta
tillräckligt stadigt, till exempel i fråga om ryggmärgsskadade.
Övrig tilläggsutrustning i bilen kan ersättas om den är nödvändig med
tanke på skadan och den inte hör till bilens standardutrustning.
Ändringsarbeten för att göra bilen lämplig för rullstolsanvändare
Här ingår bland annat att förse bilen med rullstolshiss, skjutdörrar,
lyftanordning och ramp. Ersättning till rullstolsanvändare för dessa
27(50)
anordningar avser närmast paketbilar ändrade för att passa gravt
handikappade, som med hjälp av anordningarna själva kan ta sig in i
och ut ur bilen och röra sig självständigt. Dessutom ersätts avlägsnande
av förarstol och i dess ställe eventuellt en specialstol eller en
låsanordning för rullstolen. Utöver hjälpmedlen ersätts även
kostnaderna för ändringsarbetena.
Även i dessa ändringsarbeten ska det redan vid planeringsskedet
säkerställas att lösningen kommer att vara så ändamålsenlig, fungerande
och så totalekonomiskt förmånlig som möjligt (se punkt ”hjälpmedel
för bilen”). I de flesta fallen är det motiverat att begära flera
specificerade anbud på genomförandet.
En person som var tetraplegiker efter en trafikolycka sökte ersättning
för ändringsarbeten i en paketbil av märket VW Caravelle. I arbetena
ingick att sänka golvet vid förarplatsen för att få rätt sitthöjd för en
person i rullstol. Dessutom gjordes den ursprungliga förarstolen till en
lös stol som passade rullstolens låsanordning, för att också andra än
den handikappade skulle kunna köra bilen. Nödvändiga
tilläggsanordningar för bilen ersattes av försäkringsbolaget med ca 83
000 mk med undantag av de ovannämnda.
FD ålade försäkringsanstalten att ytterligare ersätta kostnaderna för
sänkning av bilgolvet, vilka var att betrakta som i 7 § 2 mom. 3 punkten
avsedda behövliga rehabiliteringskostnader . Däremot kunde bytet av
förarstol inte betraktas som en kostnad för behövlig rehabilitering på
grund av handikapp, eftersom avsikten med detta ändringsarbete var
att också andra personer skulle kunna köra bilen. (07569/95 /1517,
15.5.1996)
Fyrpunktsbälten: Har ersatts då det ansetts nödvändigt på medicinska
grunder, t.ex. vid funktionsnedsättning i kroppskontrollen.
Fjärrstyrning av garagedörr: Gravt rörelsehandikappade
(tetraplegiker, paraplegiker, amputerade) som behöver använda egen bil
och annars har svårt att öppna och stänga garagedörren har fått
ersättning för fjärrstyrd garagedörrmanövrering.
Rullstolsrobot:
En rullstolsrobot används för att lyfta in rullstolen i bilens
bagageutrymme eller upp på taket, beroende på modellen. Roboten är
behövlig för personer som inte själva kan lyfta in sin rullstol i bilen
(såsom tetraplegiker eller personer med funktionsnedsättning i de övre
extremiteterna eller kroppskontrollen). Vid anskaffning ska det beaktas
att det finns tillräckligt rum för roboten i täckt bilparkering eller garage
och att rullstolen är lämplig för användning av roboten.
28(50)
3.7. Körkort
En gravt rörelsehandikappad som behöver använda bil får ersättning för
de kostnader det innebär att skaffa körkort eller, om personen redan har
körkort, för vad det kostar att vid behov avlägga nytt prov i körning och
förnya körkortet.
3.8. Understöd eller räntefritt lån för anskaffning av bil för
arbetsresor
Enligt 6 § 1 mom. 8 punkten i lagen om rehabilitering kan den som är
gravt handikappad få understöd eller räntefritt lån för anskaffning av bil
för resor mellan bostaden och arbetsplatsen, när fortskaffningsmedlet
behövs på grund av att handikappet väsentligen begränsar
möjligheterna att använda kollektiva trafikmedel för arbetsresorna.
Kostnader för anskaffning av bil ersätts inte med stöd av 7 §, vilket
innebär att bara förvärvsarbetande kan erhålla stöd för att skaffa bil.
I understöd eller räntefritt lån beviljas ett skäligt anskaffningspris i dess
helhet med avdrag av bilskatteåterbäringens belopp, när
rehabiliteringsklienten första gången skaffar bil efter skadan. Som ett
skäligt nyanskaffningspris betraktas 25 000 euro (år 2012).
En arbetande person som använder elektrisk rullstol behöver i allmänhet
skaffa en paketbil för att det ska vara möjligt att transportera rullstolen
till arbetsplatsen. Vid uppskattningen av det skäliga anskaffningspriset
för en paketbil kan man utgå ifrån att anskaffningspriset för en paketbil
i samtliga fall är något större än för en personbil. I enskilda fall ska det
skäliga anskaffningspriset avgöras med beaktande av de krav som den
elektriska rullstolen, rullstolshissen och andra nödvändiga hjälpmedel
ställer på paketbilen.
FBR:s praxis är att hälften av anskaffningskostnaden för en ny bil har
beviljats som understöd, hälften som lån. Om stöd inte tidigare har
beviljats för anskaffning av bil, dras den gamla bilens bytesvärde inte
av från ersättningen.
Stöd beviljas också för byte av en tidigare ersatt bil. I ersättningspraxisen har man utgått ifrån att bilbyte sker med tre års mellanrum i
fråga om normala personbilar. Vid byte av en bil som klienten har fått
stöd för dras den gamla bilens bytesvärde av från priset på den nya
bilen. Mellanskillnaden som behövs vid bytet beviljas vanligen som lån.
I fråga om paketbilar är det skäliga bytesintervallet längre än i fråga om
personbilar. Vid uppskattningen av en paketbils ändamålsenliga
bruksålder beaktas även den tekniska bruksåldern för de hjälpmedel
som installerats i bilen på grund av handikappet. Det skäliga
bytesintervallet för en paketbil är 6–8 år, men i varje enskilt fall ska den
återstående brukstiden för de hjälpmedel som installerats i bilen beaktas
samt det antal kilometer som körts med bilen.
29(50)
För andel som beviljas i form av lån kräver försäkringsanstalten att
betryggande säkerhet ställs. Kostnaderna för ställande av säkerhet
ersätts åt rehabiliteringsklienten.
Närmare information om bl.a. bilskatten fås genom att läsa
publikationen Särskilda krav vid bilkörning.
(www.ake.fi/autoilunerityis)
FD 2.11.1992 (04257/92/3182): En studerande hade inte rätt att få
understöd eller lån för anskaffning av en personbil att använda för
resor som hänförde sig till studierna.
Om bilen används i företagsverksamhet som förvärvsarbetsredskap – se
punkten ”företagarstöd” i anvisningarna om rehabilitering som avser
arbets- och förvärvsförmågan.
4.
30(50)
HJÄLPMEDEL OCH ÄNDRINGSARBETEN I BOSTADEN
Lagrum
Såsom rehabiliteringskostnader ersätts en gravt handikappads kostnader för
behövliga och skäliga hjälpmedel och anordningar i sin stadigvarande bostad samt
skäliga kostnader för ändringsarbeten i bostaden; ersättning för ändringsarbeten i
bostaden betalas högst en gång under en tidsperiod på fem år, om det inte finns
synnerligen vägande skäl för att utföra ändringsarbeten oftare.
Motiveringar
Den som är gravt handikappad ska ersättas för skäliga kostnader som förorsakas av
hjälpmedel och anordningar samt ändringsarbeten i sin stadigvarande bostad.
Hjälpmedel och anordningar i bostaden har hittills ersatts genom olycksfallsförsäkringen i det fall att de varit sådana för den handikappades rörlighet och dagliga
funktioner behövliga, löstagbara hjälpmedel som trappräcken eller -ramper och
andra anordningar som underlättar framkomligheten samt tvättrumsstöd.
Till ersättning på basis av olycksfallsförsäkringen berättigar med stöd av detta
stadgande också sådana fasta ändringsarbeten som förbättrar möjligheterna att röra
sig inomhus, byggande av hiss, breddning av dörrar m.fl. med dessa jämförbara
ändringsarbeten Såsom ändringsarbeten i bostaden ersätts inte normala
grundförbättringsåtgärder som har samband med boendestandarden, utan
ändringsbehovet ska vara en följd av ett skadefall som berättigar till ersättning och
handikapp som förorsakas av en skada.
Ändringsarbeten i bostaden ersätts högst vart femte år, om det inte finns särskilda
skäl att ersätta sådana arbeten oftare. Ett särskilt skäl kan vara t.ex. ändrade
familjeförhållanden i och med att den skadade flyttar bort från sina föräldrar eller att
familjen växer.
Genom trafikförsäkringen har också hittills nödvändiga ändringsarbeten i bostaden
ersatts på skadeståndsbasis.
(RP 259/90, s.41–42)
4.1. Stadigvarande bostad
För att ändringsarbeten i bostaden ska ersättas ska ändringsarbetena
gälla en stadigvarande bostad. Stadigvarande är den bostad där den
handikappade vistas största delen av tiden (där personen är ”skriven”).
Den stadigvarande bostaden kan vara antingen en ägarbostad eller en
hyresbostad.
Då ändringsarbeten i bostaden ersätts ska ändringsbehovet ha
uppkommit till följd av ett skadefall och därav förorsakade
begränsningar i funktionsförmågan. Målet med ändringsarbeten i
bostaden är att personen ska kunna klara sig själv i så stor utsträckning
som möjligt i sitt eget hem och dess näromgivning. Ett utlåtande från
31(50)
t.ex. rehabiliteringshandledare, funktionsterapeut eller fysioterapeut om
vilka ändringsarbeten som kan betraktas som behövliga är bra att ha.
För ändringsarbeten i en ny bostad som maken till en person i
permanent sluten vård anskaffat söktes ersättning på den grund att
ändringsarbetena möjliggjorde långvarigare vistelse och övernattning
när patienten var hemma på permission. FBR: Ska inte ersättas,
eftersom lägenheten inte är stadigvarande bostad för den person som
permanent vårdas på anstalt. FD: såsom FBR (05002/92/3182,
2.11.1992).
Ändringsarbeten i sommarbostad var inte ersättningsgilla som
ändringsarbeten i stadigvarande bostad eller på någon annan grund.
(FD 07994/96/1965, 9.6.1997).
FD: Breddning av dörr på husvagn var inte ersättningsgill som
ändringsarbete i bostad och inte heller i övrigt behövlig rehabilitering.
(08320 och 02317/95/2945, 24.9.1996).
Ansökan om ändringsarbeten i bostaden kan vara fritt utformad eller
göras på en särskild ansökningsblankett. Blanketten för ansökan om
ändringsarbeten i bostad samt ifyllnadsanvisningar finns på FBR:s
webbplats www.vkk.fi.
4.2. Vilka ändringsarbeten kan behövas?
De som oftast behöver ändringsarbeten i bostaden som stöd för
funktionsförmågan är personer som använder rullstol och personer med
hjärnskada, dvs. personer som har problem med rörligheten eller
minnet.








Ändringsarbeten i köket, t.ex. installering av kökskåp på rätt
höjd, för att underlätta självständig skötsel av hemsysslor

en del av väggskåpen kan vara elektriskt höj- eller
sänkbara.

om samtliga köksskåp förnyas i samband med
ändringsarbetena, ersätts den del av skåpen som minskar
funktionsbegränsningarna och möjliggör självständigt
arbete i köket
Arbetsyta med fritt utrymme undertill gör det lättare att
utföra sysslor sittande i rullstol
Utdragbara korgvagnar i nedre skåpen
Reling vid arbetsytan eller handtag av relingstyp på skåpen
Keramisk spishäll
”Spisvakt” (för personer som har problem med minnet)
Separat ugn som installerats på högre höjd än normalt samt
Kylskåp, om det befintliga fungerande kylskåpet måste
bytas ut därför att personen inte når att använda det.
32(50)
Diskmaskin, mikrovågsugn och tvättmaskin betraktas numera som så
vanliga bruksföremål i hushållet, att anskaffningskostnader för dem inte
ersätts med stöd av lagen om rehabilitering. Kostnader för anskaffning
av torktumlare ersätts däremot för personer som använder rullstol.
Badrum/wc






Placering av wc-stolen så att det finns tillräckligt med
utrymme för stödhandtag eller andra hjälparrangemang
Vid behov tvättställ av specialmodell, avställningsyta
bredvid tvätthon
För att ordna duschutrymme kan det bli nödvändigt att
avlägsna badkaret
Spegel och annan interiör placeras tillräckligt lågt nere för
en person som använder rullstoll
Vid behov skåp för vårdtillbehör
Ytterligare ett nödvändigt ändringsarbete kan vara att byta
till halkfritt golvmaterial

Ändringsarbeten i fuktiga utrymmen blir ofta dyrare
till följd av kostnaderna för ombyggnad av
fuktspärrar, t.ex. i samband med att man tar bort
badkaret och bygger ett duschutrymme
Bastu



Bastulave vars höjd kan regleras eller
Bastuugn av specialtyp som gör att värmen sprider sig
tillräckligt lågt
Placering av bastulaven med hänsyn till handikappet.
Övrigt att beakta:






Hyllornas utformning i klädrum eller klädskåp
Tillräckligt breda dörrar eller dörröppningar t.ex. för att en
rullstol ska rymmas igenom. Installering av skjutdörrar i
stället för vanliga dörrar i små utrymmen
Hindrande trösklar kan avlägsnas eller förses med ramper
Om bostadens nivåskillnader – utifrån in eller inne i
bostaden – är för stora för ramper eller om
boendeutrymmena är belägna i två plan, kan en trapphiss el.
dyl. vara ett nödvändigt hjälpmedel för att den
handikappade ska kunna röra sig utan hjälp
Ett tappställe för rengöring av hjulen på rullstolen kan
behövas
Ändringsarbeten framför bostadens ytterdörrar: plan,
ramper, utskjutande tak osv.



33(50)
För att få extra utrymme runt bilen för inlastning/urlastning
av rullstol kan det vara nödvändigt att göra garaget bredare
Elmanövrerad garagedörr
Byggande av täckt bilplats
Anordningar för behärskande av omgivningen har ofta anknytning till
ändringsarbeten i bostaden.
I samband med ändringsarbeten i bostaden ersätts även skäliga
kostnader för planering av ändringarna, rör- och elarbeten som
ändringarna påkallar samt därav föranledda kostnader för reparation av
golv-, vägg- och takytor.
4.3. Ändringsarbeten som gäller gård och gångvägar
För personer som använder rullstol ersätts kostnader för att belägga en
skälig yta av gångvägar med antingen plattor eller asfalt. Likaså ersätts
schaktningsarbete o.a. arbeten som beläggningen förutsätter. Dränering
och brunnar räknas däremot som grundläggande förbättringsarbeten och
kostnaderna för dem ersätts inte.
Gångvägar på gården till en tetraplegikers egnahemshus hade belagts
med betongplattor, vilket förordats av FBR, och personen sökte
ersättning för kostnaderna. FD ansåg att 12 000 mk för beläggning av
gångvägarna skulle ersättas. (FD 10816/96/3641, 4.11.1997).
4.4. Gränsdragning: Allmän bostadsrenovering eller nödvändigt
ändringsarbete?
Enligt motiveringarna till lagen om rehabilitering ska normala
grundläggande förbättringsåtgärder som gäller boendestandarden inte
ersättas med stöd av lagen, utan ändringsbehovet ska ha sitt upphov i ett
skadefall som berättigar till ersättning och i de begränsningar som
skadan orsakat. Gränsdragningen mellan grundläggande
förbättringsarbete och till ersättning berättigande ändringsarbete är inte
alltid entydig. Grundläggande förbättringsarbete kan man tala om då
byggentreprenaden höjer bostadens värde eller då sanering hade
behövts även utan handikappet.
Till den del inredningen måste förnyas till följd av skadan ska värdet på
de gamla fasta inventarierna inte beaktas vid uppskattningen av
ersättningsbeloppet, om det inte är uppenbart att de oberoende av
skadan även annars hade behövt förnyas samtidigt.
En handikappad hade gjort ändringsarbeten i bastun och köket i sin
radhuslägenhet. FD ansåg att ersättningen för kökets del skulle omfatta
kostnaderna för lyftanordningar till skåpen jämte montering av
34(50)
anordningarna, borttagning av nedre skåp och ersättning av diskbordet
med ett nytt, anskaffning av skåpugn och spishäll till skäligt pris samt
för bastuns del breddande av dörröppning och byte av dörr och
golvmaterial. Det ansågs inte behövligt att byta ut alla skåp i köket,
utan konstaterades att om detta gjordes skulle ¼ av kostnaderna för
skåp till skäligt pris samt monteringsarbetena ersättas. För bastulavens
del var det fråga om sanering. FD: såsom FBR (05105/92/3182,
2.11.1992).
Till lösningar som innebär utökning av byggandens nyttoareal och
byggande av nya konstruktioner har inställningen varit negativ, med
undantag av tak över vägar som en person i rullstol använder utomhus
och andra konstruktioner som behövs för att bekämpa halka på dessa
vägar. Avgörande när ersättningsfrågan bedöms är emellertid huruvida
byggandet av tilläggsareal har varit det ändamålsenligaste och
förmånligaste sättet att genomföra de nödvändiga ändringsarbetena
jämfört med ändringsarbeten i de redan existerande utrymmena.
Vid en trafikolycka 10/70 hade den skadelidande ådragit sig sådana
kroppsskador att vänstra benet måste amputeras vid låret. Rörligheten
försvårades ytterligare av artros i höger knä. Personen rörde sig med
hjälp av kryckor och ibland med rullstol. Såsom ändringsarbeten i
bostaden ersatte försäkringsanstalten byggande av yttertrappa med
ramp, byte av garagedörr, ny bastulave samt nya trappsteg och ny
ledstång på innertrappan. Kostnaderna för dessa uppgick till cirka
28 000 mark (år 1996). Därutöver sökte den skadelidande ersättning för
ett utskjutande tak att placeras ovanför yttertrappan. Motiveringen var
att snö från taket föll ned på trappan och rampen och frös till is, vilket
gjorde det farligt att röra sig där.
Rehabiliteringsnämnden vid FBR ansåg att ett tak ovanför yttertrappan
inte berättigade till ersättning. Ingången fanns vid husets gavel, och där
föll ingen snö från taket. Ett extra tak skulle inte heller ge skydd mot snö
som fördes dit av vinden. Dessutom kunde den skadelidandes bror, som
bodde i samma hus, sköta om halkbekämpningen vid trappan.
Den skadelidande överklagade försäkringsanstaltens avslag hos FD.
För FD företedde den skadelidande ett utlåtande från stadens
byggnadsinspektör, enligt vilket ett tak ovanför trappan var att betrakta
som behövligt, eftersom det skulle bli lättare att vintertid komma in
genom ytterdörren då mindre snö följer med in i trappuppgången och
vindens effekt är dämpad.
FD ålade försäkringsanstalten att med sammanlagt 20 000 mk ersätta
kostnaderna för att bygga ett tak ovanför yttertrappan. I motiveringarna
nämndes att ett tak av detta slag var behövligt med tanke på personens
handikapp. Högst 20 000 mk i kostnader ansågs utgöra ett skäligt
belopp. (04364/97/497, 3.2.1998).
FD: skyddstak i halkbekämpningssyfte ovanför en ramp och glas längs
rampens sida var inte en grundläggande förbättring, utan till ersättning
berättigande ändringsarbete i bostad (02426/93/1777, 16.6.1993) (FBR
var av samma åsikt).
35(50)
4.5. Anskaffning av bostad efter det att personen har blivit
handikappad
När en bostad hyrs, köps eller byggs först efter det att personen drabbats
av ett handikapp är utgångspunkten den, att man redan då bostaden
skaffas ska sträva efter att funktionsbegränsningarna blir beaktade vid
valet av bostad eller vid planeringen och uppförandet av ett nybygge.
Härvidlag är det fråga om den i rättspraxis allmänt tillämpade principen
om förebyggande och begränsning av skada: den skadelidande ska för
egen del bidra till att extrakostnaderna blir så små som möjligt.
Vid nybyggnadsobjekt ersätts som ändringsarbetskostnader den skäliga
prisskillnaden mellan en normal lösning och en speciallösning.
Kostnader för exempelvis byggandet av en täckt bilparkering eller ett
garage ersätts inte i samband med nybygge, eftersom byggandet av dem
även i övrigt är vanligt i samband med byggande och nybyggande. Då
man bygger ett nytt kök och väljer ny köksinredning är valet av höjden
på arbetsbord samt valet av skåp med utdragbara lådor allmänna
grundlösningar, som inte orsakar ersättningsbara tilläggskostnader.
Ändringsarbeten i bostaden ersätts högst vart femte år, om det inte finns
särskilda skäl att ersätta sådana arbeten oftare (se lagmotiveringarna
ovan).
En handikappad hade flyttat till en större bostad på grund av förändrad
familjesituation. Den bostad man köpt var ett gammalt egnahemshus i
två våningar, byggt på en sluttningstomt. Ingången och bostadsrummen
var belägna i övre våningen, medan bottenvåningen innehöll garage
och bastu, till vilka det inte fanns förbindelse inomhus. För att bygga en
förbindelse krävdes en rullstolshiss, som kostade 170 000 mk.
Försäkringsanstalten ansåg att rullstolshissen inte ska ersättas,
eftersom den handikappade skaffat en bostad där förbindelse saknades
mellan bostadsvåningen och bottenvåningen, trots att det på orten hade
funnits möjlighet att skaffa en annan bostad inom skälig tid. En sådan
annan bostad hade till skälig kostnad kunnat ändras så att den blivit
lämplig med tanke på funktionsbegränsningarna. Försäkringsanstalten
ersatte gårdsarbeten och dörrändringar. FD: Med beaktande av att den
handikappade hade skaffat bostaden först efter handikappet, då hänsyn
till rörlighetsbegränsningarna hade kunnat tas redan vid anskaffningen
av huset, kunde kostnaderna för att bygga en rullstolshiss inte betraktas
som i lagen avsedda skäliga kostnader (FD 02306/94/355, 31.1.1995). –
Samma ställningstagande i fallet FD 03478/98/429, 10.2.1999, där det
visserligen konstaterades att försäkringsbolagets ersättning på 95 000
mk (som motsvarade skäliga ändringsarbeten i ett egnahemshus i ett
plan) var tillräckligt stor för att täcka de skäliga kostnader som lagen
avser.
FD: Utvidgning av bostadsrum, byggande av farstu och garage samt
förnyande och målning av byggnadens yttre väggbeklädnad utgjorde
tillbyggnad och grundläggande förbättring och skulle inte ersättas som
rehabiliteringskostnad. Breddande av husvagnsdörr skulle inte ersättas
som ändringsarbete i bostad och var inte heller i övrigt behövlig
rehabilitering på grund av skador. (FD 08320 och 02317/95/2945,
24.9.1996).
36(50)
En person som blivit handikappad hade låtit bygga ett egnahemshus och
sökte ersättning bl.a. för ändring av terrassen till ett vindfång, köksskåp
som kunde justeras i höjdled, löstagbara rullstolsramper och det extra
antal kvadratmeter som användningen av rullstol krävde.
Försäkringsanstalten ersatte ramperna, men däremot inte andelen på
12 000 mark för justerbara skåp och ändringar av terrassen
(inglasning). FD: Ändringsarbetena var inte i sin helhet behövliga och
skäliga, eftersom personen låtit bygga sitt egnahemshus först efter det
att handikappet uppkommit och funktionsbegränsningarna således hade
kunnat beaktas redan då huset planerades och byggdes. 12 000 mark
kunde betraktas som skälig ersättning. Justerbara skåp kunde inte anses
behövliga, eftersom den handikappade förutom med rullstol var i stånd
att röra sig utan rullstol med hjälp av protes. Kostnaden för
tilläggsareal i bostaden räknades inte som kostnad för ändringsarbeten
som ska ersättas. (FD 05014/96/1804, 28.5.1997).
5.
37(50)
ANPASSNINGSTRÄNING
Lagrum
… såsom rehabilitering ersätts kostnaderna för en rehabiliteringsklients
anpassningsträning, inklusive nödvändiga rese- och boendekostnader i samband med
en anhörigs eller faktisk vårdares deltagande i anpassningsträningen samt ersättning
för en sådan persons inkomstbortfall.
Motiveringar
Klientens kostnader för anpassningsträning har ersatts såsom rehabilitering i enlighet
med gällande lagar för handikappade. För anpassningsträning betalas ersättning
bl.a. till astmatiker, rullstolsbundna och hörselskadade.
(RP 259/90, s.42)
Enligt stadgandet ska också en nära anhörigs deltagande i anpassningsträningen
ersättas i enlighet med tidigare praxis. Då en anhörigs deltagande behövs ska till
klienten betalas härav förorsakade rese- och boendekostnader samt skälig ersättning
för inkomstbortfall, i det fall att den anhöriga måste ta ledigt från sitt arbete. Med en
anhörig jämställs också andra som de facto vårdar klienten och vars deltagande i
anpassningsträningen är nödvändigt. Med en anhörig eller annan avses i regel en
person som är bosatt i samma hushåll. En ledsagare under anpassningsträningen kan
behövas också annars, t.ex. om klienten bor i ett servicehus.
(RP 259/90, s.42)
Syftet med anpassningsträning är att göra rehabiliteringsklienter och
deras anhöriga bättre rustade för den nya situation i livet som ett
handikapp innebär. Träningen går ut på att stärka klienten i kontrollen
över sitt liv, förmågan att klara av dagliga sysslor och tilliten till egna
lösningsmodeller. En viktig del av anpassningsträningen är också det
stöd som klienten under träningsperioderna får genom att bli bekant
med människor som befinner sig i samma livssituation. Andra
rehabiliteringsperioder vid anstalt skiljer sig från anpassningsträningen
genom att rehabiliteringens mål i dem har sin tyngdpunkt på fysisk
rehabilitering och hjälpmedelskartläggning.
Anpassningsträning i kursform ordnas bl.a. för gravt handikappade, för
syn- och hörselskadade samt för personer som insjuknat i
arbetsrelaterad astma. Kurser ordnas av handikapporganisationerna
samt rehabiliteringsinrättningarna. Anpassningsträningskurser kan
ersättas från fall till fall (t.ex. svår astma).
Att begränsa ersättningen för anpassningsträning till en enda period
efter handikappets uppkomst är ofta inte motiverat, utan behovet följer
förändringarna i den handikappades livssituation. Tänker man särskilt
på barnen kan kurserna handla om stöd att vara förälder, tonåringens
38(50)
självständighetsprocess, övergången till vuxenlivet osv. Även inträdet i
arbetslivet kan underlättas med kurser.
Frågan om hur många anhöriga som kursdeltagare kan betraktas som ett
skäligt antal måste avgöras från fall till fall. En förutsättning för att en
anhörig som deltar i en kurs ska få ersättning för sina kostnader är dock
att den handikappade själv deltar i kursen.
39(50)
6. RESKOSTNADER FÖRANLEDDA AV REHABILITERINGSÅTGÄRDER
RESEKOSTNADER
Lagrum
... såsom rehabilitering ersätts rehabiliteringsklientens resekostnader i samband med
deltagandet i rehabiliteringen.
Motiveringar
Såsom rehabilitering ersätts också av rehabiliteringsåtgärder som avses ovan i
punkterna 1–4 föranledda behövliga och skäliga reskostnader. Med resor avses
klientens resor mellan sitt hem och rehabiliteringsanstalten, läroinrättningen eller
motsvarande. Med att reskostnaderna ska vara skäliga avses att klienten ska använda
det förmånligaste fortskaffningsmedel som hans skada tillåter (punkt 5). För den som
är intagen på en anstalt anses också regelbundna besök till hemmet vara behövliga
resor (punkt 6).
Kostnader som berättigar till ersättning är endast reskostnaderna i punkterna 5 och 9.
Av fritidsresor förorsakade extra kostnader till följd av skadan ska ersättas särskilt,
bl.a. med menersättning som avses i lagen om olycksfallsförsäkring eller med
ersättning för bestående lyte och men som avses i trafikförsäkringslagen.
(RP 259/90, s.42)
Bland reskostnader som ska ersättas behandlas i detta sammanhang bara
kostnader föranledda av rehabiliteringsåtgärder som är nämnda vid 7 § i
rehabiliteringslagen. Till övriga delar tas ersättningen av resekostnader
upp i anvisningarna beträffande rehabilitering som avser arbets- och
förvärvsförmågan.
Vid användningen av kollektiva trafikmedel ersätts resekostnaderna
enligt taxan för kollektiva trafikmedel eller vid användningen av egen
bil med 0,25 €/km.
Då handikappet gör det omöjligt för en rehabiliteringsklient att utnyttja
kollektiva trafikmedel eller egen bil kan kostnaderna för användning av
taxi ersättas i enlighet med kvitton.
Bidrag eller lån för anskaffning av bil beviljas inte till andra än personer
som arbetar även om anskaffningen av en bil är nödvändigt på grund av
grava funktionsbegränsningar. Hjälputurstning som behövs i bilen på
grund av funktionsbegränsningar ersätts däremot (se punkt 3.3 och 3.4).
40(50)
Försäkringsbolaget hade meddelat att en klient som blivit invalidiserad
till följd av en trafikolycka skulle få ersättning för en invalidmoped. I
bidrag för anskaffning av bil sökte den skadelidande, som inte
förvärvsarbetade, ett belopp motsvarande anskaffningspriset för en
invalidmoped med hytt. FD konstaterade att bidrag för anskaffning av
bil inte kunde beviljas, eftersom den skadelidande inte förvärvsarbetade
(04845/92/2560, 14.9.1992).
FD 19.12.1996 (08743/95/4495): En kommun som med stöd av lagen
om service och stöd för handikappade hade ordnat färdtjänst åt en
boende i ett servicehus krävde att få kostnaderna ersatta av
trafikförsäkringen. Syftet med resorna var enligt socialsekreterarens
utredning att upprätthålla och främja personens sociala och psykiska
funktionsförmåga. Resorna företogs dels för rekreation, dels för skötsel
av ärenden samt för besök hos släktingar och bekanta. FD ansåg det
inte påvisat att resorna föranletts av deltagande i rehabilitering och
konstaterade att de inte heller i övrigt kunde betraktas som
rehabilitering avseende arbets- eller funktionsförmågan hos en
trafikskadad person.
7.
41(50)
MERKOSTNADER FÖR SERVICEBOENDE
Lagrum
Lagen om rehabilitering som ersätts enligt lagen om olycksfallsförsäkring; 7 § 2 mom.
punkt 7) (från 1.1.2005): såsom rehabiliteringskostnader ersätts de merkostnader som
en gravt handikappad har för serviceboende per dag högst till det dubbla beloppet av
det högsta mentillägg som avses i 20 § 2 mom. i lagen om olycksfallsförsäkring.
Lagen om rehabilitering som ersätts enligt lagen om trafikförsäkring; 7 § 2 mom.
punkt 7):
de merkosnader som en gravt handikappad person har för serviceboende.
Motiveringar
Det föreslås att paragrafens 2 mom. punkt 7 ändras så att det även föreskrivs om
beloppet av ersättning för merkostnader för serviceboende. Genom ändringens stärks
praxis inom försäkringsrätten. (RP 158/2004, s. 25: gäller lagen om rehabilitering
som ersätts enligt lagen olycksfallsförsäkring från 1.1.2005).
I samband med serviceboende ersätts de extra kostnaderna som orsakas av
serviceavgiften. Däremot ersätts inte de allmänna boendekostnaderna och inte heller
kostnaderna för mat och annat som hör till normalt uppehälle. Att ersättning betalas
för serviceavgiften är en utvidgning jämfört med de nuvarande lagarna. (RP 259/90,
s.42)
7.1. Serviceplan
Enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) ska
kommunen sörja för att tjänster och stöd för handikappade ordnas.
Syftet med service och stöd för handikappade är att främja de
handikappades förutsättningar att leva och vara verksamma som
jämbördiga medlemmar av samhället. Målet är också att förebygga och
undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför (1 §).
Enligt 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp
ska kommunen ordna skälig färdtjänst jämte följeslagarservice,
dagverksamhet, personlig assistans och serviceboende för en gravt
handikappad som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom
nödvändigt behöver sådan service för att klara de funktioner som hör till
normal livsföring. Kommunen har dock inte särskild skyldighet att
ordna serviceboende eller personlig assistans, ifall tillräcklig omsorg
om den gravt handikappade inte kan tryggas genom åtgärder inom den
öppna vården.
Enligt 9 § 1 mom. i lagen om ändring av lagen om service och stöd på
grund av handikapp (981/2008) ersätts en handikappad, enligt det
behov som följer av hans eller hennes handikapp eller sjukdom, helt
eller delvis för sina kostnader för stöd som behövs för att syftet med
denna lag ska nås samt för sina extra kostnader för sådana kläder och
42(50)
sådan specialkost som behövs på grund av handikappet eller
sjukdomen. Av kostnaderna för anskaffning av redskap, maskiner och
anordningar som den handikappade behöver för att klara de dagliga
funktionerna ersätts hälften. Kostnaderna för sådana nödvändiga
ändringsarbeten som till följd av handikappet måste utföras på redskap,
maskiner eller anordningar av standardmodell ersätts dock i sin helhet.
Enligt 9 § 2 mom. i lagen om ändring av lagen om service och stöd på
grund av handikapp ska kommunen ersätta en gravt handikappad för
skäliga kostnader för ändringsarbeten i bostaden samt för anskaffning
av redskap och anordningar i bostaden, om dessa åtgärder med hänsyn
till handikappet eller sjukdomen är nödvändiga för att den
handikappade ska klara de funktioner som hör till normal livsföring.
Kommunen har dock inte särskild skyldighet att ersätta kostnaderna,
ifall tillräcklig omsorg om den gravt handikappade inte kan tryggas
genom åtgärder inom den öppna vården.
Kommunen ska inleda utredningen av behovet av service och stöd
senast den sjunde vardagen efter det att den handikappade eller hans
eller hennes företrädare har tagit kontakt (3 a § i lagen om service och
stöd på grund av handikapp). För utredande av behovet av service
förutsättas att kommunens myndigheter personligen träffar klienten och
i regel gör ett hembesök.
För utredandet av en handikappads behov av service och stöd ska en
serviceplan göras upp. Serviceplanen är en plan som utarbetats i
samarbete mellan de sociala myndigheterna och klienten och i vilken
man antecknar de service-, stöd-, tjänste- och rehabiliteringsformer som
klienten eller hans eller hennes familj behöver för att klara vardagen.
Serviceplanen justeras enligt behov, minst med 2–3 års intervall.
Serviceplanen uppgörs skriftligen och den ska innehålla alla tjänster
som personen behöver. Serviceplanen är inte ett beslut om ordnande av
en tjänst eller en stödåtgärd, men den utnyttjas emellertid när man
beslutar om vad stödet ska innehålla, hur det ska ordnas och i hur stor
omfattning stöd behövs.
Serviceplanen inlämnas till försäkringsanstalten. För att
försäkringsanstalten ska kunna fatta beslut om huruvida
tilläggskostnaderna för serviceboende ska ersättas, behövs förutom en
serviceplan även ett beslut om serviceboende.
7.2. Ansvaret för ordnande av serviceboendet och serviceboendets
innehåll
Enligt 8 § i lagen om service och stöd på grund av handikapp
(380/1987) ska kommunen ordna skälig färdtjänst jämte
ledsagarservice, tolktjänst samt serviceboende för en gravt handikappad
som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom nödvändigt behöver
sådan service för att klara de funktioner som hör till normal livsföring.
43(50)
Om den handikappade är i behov av fortgående anstaltsvård, har
kommunen ingen särskild skyldighet att ordna serviceboende.
Kommunen ska ordna serviceboende för en person som antingen
fortlöpande eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan
persons hjälp för att klara sina dagliga sysslor. I 11 § i förordningen om
service och stöd på grund av handikapp (759/1987) när det gäller att
ordna serviceboende anses som gravt handikappad den som på grund av
sitt handikapp eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet
eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp
för att klara av sina dagliga sysslor och som inte är i behov av
kontinuerlig anstaltsvård.
Serviceboende kan ordnas antingen i servicehus, grupphem eller det kan
ordas i klientens eget hem med stöd av hemtjänst, hemsjukvård samt
personlig assistent.
Till serviceboende hör bostad samt sådana tjänster i anslutning till
boendet som är nödvändiga för invånaren i det dagliga livet. Sådana
tjänster kan enligt 10 § i lagen om service och stöd på grund av
handikapp (759/1987) bestå av hjälp med funktioner som hänför sig till
boendet, såsom möjligheter att förflytta sig, påklädning, personlig
hygien, mathushållning och städning av bostaden samt de tjänster som
behövs för främjande av invånarens hälsa, rehabilitering och trivsel.
Kommunen har rätt att ordna tjänster t.ex. i form av tjänster eller
stödåtgärder enligt socialvårdslagen. För en gravt handikappad är
serviceboendet en subjektiv rätt i det mån som förutsatts av hans behov
av serviceboendet.
Serviceboendet utgör en del av vårdtjänsten. Serviceboendet innebär
dock inte hemsjukvård (inte ens i ett servicehus), inte heller färdtjänster
som inte hänför sig till sjukvård eller rehabilitering och övriga sysslor
utanför bostaden.
Specialtjänster som ansluter sig till serviceboendet är avgiftsfria för
klienten. För dessa tjänster kan uppbäras högst en avgift som motsvarar
de faktiska kostnaderna i det fall där personen utbetalas ersättning för
dessa kostnader med stöd av en annan lag än lagen om service och stöd
på grund av handikapp.
Försäkringsanstaltens ersättningsansvar enligt lagen om rehabilitering
för merkostnader för serviceboende redogörs för i punkt 7.3.
Om man inte ens med specialservice kan trygga den handikappades
förmåga att klara av sina dagliga göromål, kan serviceboende inte
komma i fråga. I sådana fall blir det fråga om vård på anstalt. Beslut om
vården av en patient fattas med stöd av 17 § i folkhälsolagen av den
ansvariga läkaren vid hälsovårdscentralen och med stöd av 33 § i lagen
om specialiserad sjukvård av överläkaren enligt allmänna anvisningar
44(50)
av chefläkaren, eller någon annan läkare vid sjukvårdsdistriktets
kommunalförbund enligt överläkarens anvisningar.
Av kostnaderna för hemsjukvårdare ersätter försäkringsanstalten vid
skador som inträffat före 1.1.2005 klientavgiften enligt lagen om
klientavgifter och vid skador som inträffat senare utöver klientavgiften
även den så kallade fullkostnadsavgiften.
Vid ersättningshandläggningen ska den skadade i ett så tidigt skede som
möjligt styras att söka ett beslut om serviceboende från kommunen, för
att dröjsmål med beslutet inte ska utgöra ett hinder för utskrivning eller
andra boendearrangemang. Kommunen ska ge ett beslut om
serviceboende. Av beslutet ska det framgå huruvida kommunen anser
den skadade vara en i lagen om service och stöd på grund av handikapp
avsedd gravt handikappad. Detta är av betydelse, eftersom kommunen
har regressrätt gentemot försäkringsanstalten endast i de fall när den har
ordnat serviceboende med stöd av lagen om service och stöd på grund
av handikapp, och den skadade har rätt till ersättning för de
tilläggskostnader som föranleds av i lagen om service och stöd på grund
av handikapp avsett serviceboende.
7.3. Ersättning av merkostnaderna för serviceboende
7.3.1. Vad omfattas av ersättningen av merkostnaderna för
serviceboende?
Merkostnader för serviceboende ersätts som kostnader för rehabilitering
som avser arbets- eller funktionsförmågan.
Beträffande skador som inträffar från 1.1.2005 har lagen om
rehabilitering som ersätts enligt lagen om olycksfallsförsäkring ändrats
så att lagens 7 § mom. 2 punkt 7 även föreskriver om beloppet av
ersättning för merkostnader för serviceboende. De merkostnader som en
gravt handikappad har för serviceboende ersätts högst till det dubbla
beloppet av det högsta mentillägg per dag som avses i 20 § 2 mom. i
lagen om olycksfallsförsäkring. I lagen om rehabilitering som ersätts
enligt trafikförsäkringslagen gjordes inte motsvarande ändring, eftersom
vårdbidraget inom trafikförsäkringen bestäms utgående från
trafikskadenämndens normer och anvisningar. Samma
ersättningspraxis, grundad på praxis inom försäkringsrätten, tillämpas
dock i både olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring i fråga om
merkostnaderna.
I lagen inskrevs den praxis som försäkringsdomstolen fastslagit i sina
avgöranden, nämligen att merkostnaderna ska ersättas högst till det
dubbla beloppet i högsta klass av vårdbidraget inom trafikförsäkringen
eller mentillägget inom olycksfallsförsäkringen. Denna andel betalas till
den kommun som ordnat serviceboendet.
45(50)
Dessutom ska i enlighet med trafikskadenämndens utlåtande
(12.9.1996/LV 94/1231) till en skadelidande för vilken ordnats
serviceboende betalas vårdbidrag från trafikförsäkringen enligt klass II
när de år 2003 införda vårdbidragsklasserna tillämpas på fallet.
Från olycksfallsförsäkringen ska till den skadelidande själv betalas ett
mentillägg som fastställs utgående från skadans omfattning och som
utgör ersättning för de kostnader som behovet av utomstående hjälp
förorsakar.
7.3.2. Ersättning av hjälpmedel, ändringsarbeten och personlig
assistent som rehabilitering som ska ersättas ur olycksfalls- och
trafikförsäkringen
Merkostnader för serviceboende inkluderar inte de kostnader som
föranleds av den skadades personliga hjälpmedel. Dessa ersätts separat
enligt de faktiska kostnaderna, om villkoren för ersättning uppfylls.
Däremot ersätts till exempel hjälpmedel och apparater som ska
användas gemensamt av invånarna på ett servicehem inte som
personliga hjälpmedel.
Om serviceboendet genomförs på ett servicehem eller annan
specialenhet för flera serviceboenden, ska kommunen eller annan
servicearrangör sträva efter att ordna lokaler där den skadade kan röra
sig utan hinder. Av den anledningen ersätts ändringsarbeten i bostaden i
huvudsak inte, medan avvikande lösningar som beror på individuella
behov ersätts. (Noggrannare anvisningar om ändringsarbeten i bostaden
har tidigare givits i ersättningsnämndens för olycksfallsärenden cirkulär
5/2005).
Kostnader för behovet av en personlig assistent ingår i den normerade
ersättningen för merkostnaderna för serviceboende, varför de inte
ersätts separat (kostnader för personlig assistent ersätts inte med stöd av
lagen om rehabilitering i övrigt heller, se punkt 9).
Resekostnader föranledda av sjukvård och rehabilitering ersätts separat
på normalt sätt även när det är fråga om serviceboende.
Övergången till serviceboende föregås ofta av boendeprövning som i
praktiken ersätts enligt de faktiska kostnaderna i 1-3 månader – se
punkt 2.
8.
46(50)
TOLKTJÄNSTER
Lagrum
såsom rehabilitering ersätts skäliga tolktjänstkostnader för den som har en svår syn-,
hörsel- eller talskada.
Motiveringar
Tolktjänster berättigar till ersättning om den skadade behöver dem för sitt arbete eller
sina studier samt även för andra funktioner, t.ex. under fritiden. Tolktjänster ersätts
individuellt, så mycket som behövs och är skäligt i det enskilda fallet.
Med tolktjänster avses här i regel motsvarande tjänster som de vilka stadgas i lagen
om service och stöd på grund av handikapp. Tolkning som ersätts är t.ex. teckenspråk,
punktskrift och skrifttolkning för döva och taltolktjänst för talhandikappade.
Tolktjänster ersätts också åt andra handikappade med kommunikationssvårigheter.
Såsom kommunikationshjälpmedel kan dessutom ersättas s.k. tolkningsapparater med
stöd av paragrafens punkt 3.
(RP 259/90, s.42)
Personer med en svår syn-, hörsel- eller talskada behöver hjälp av en
tolk.
Lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010) trädde
i kraft 1.9.2010. Genom denna lag överfördes ansvaret för att ordna och
finansiera tolkningstjänster för handikappade personer, om vilket
tidigare reglerades i lagen om service och stöd på grund av handikapp,
från kommunerna till staten. Från 1.9.2010 ansvarar
Folkpensionsanstalten för ordnandet av tolkningstjänster för
handikappade personer och för ersättningen av kostnaderna i anslutning
till detta till de förmedlingscentraler och tjänsteproducenter som
förmedlar tolkningstjänsterna.
I lagen om tolkningstjänster för handikappade personer föreskrivs om
rätten till tolkningstjänster enligt nämnda lag. Tolkningstjänster för
personer som blivit svårt handikappade på grund av ett olycksfall eller
en yrkessjukdom ersätts enligt rehabiliteringslagen. Med stöd av
rehabiliteringslagen ersätts kostnader för anlitande av tolk upp till
skäligt belopp. Vad som kan betraktas som behövligt och skäligt
utnyttjande av tolktjänster måste avgöras från fall till fall.
I 31 § i lagen om tolkningstjänster för handikappade personer
konstateras, att om det i någon annan lag eller i bestämmelser som
utfärdats med stöd av den hänvisas till tolktjänster enligt lagen om
47(50)
service och stöd på grund av handikapp, anses hänvisningen avse
motsvarande bestämmelser i denna lag, om inte något annat följer av
denna lag.
9.
48(50)
ÖVRIGA KOSTNADER
Lagrum
såsom rehabilitering ersätts andra därmed jämförbara rehabiliteringskostnader.
Motiveringar
Med stöd av lagrummet är det möjligt att ersätta också andra nödvändiga och skäliga
kostnader än sådana som nämns ovan i punkterna 1–8. Det kan således bli fråga om
att flexibelt ersätta kostnaderna för sådana nya rehabiliteringsformer som inte ingår i
dem som räknats upp ovan. Också i så fall ersätts endast sådana nödvändiga och
skäliga extra kostnader som härrör från ett olycksfall i arbetet, en yrkessjukdom eller
en trafikskada.
Som exempel på sådan rehabilitering kan nämnas ersättning för vissa yrkesinriktade
rehabiliteringsformer som syftar till att bevara och förbättra gravt handikappade
personers allmänna funktionsförmåga. Terapeutisk rehabilitering kan vara exempelvis
bekostande av konst- och liknande utbildning. Sådan rehabilitering har ersatts också
hittills, även om den inte på det sätt som förutsätts i 5 § leder till en förbättring av
förvärvsmöjligheterna eller till att klienten kan placera sig i arbete.
(RP 259/90, s.42–43)
9.1. Träningsutbildning
Då multihandikappade unga eller unga som fått en betydande
hjärnskada avslutar grundskolan behöver de vanligen en utbildning som
tränar dem i praktiska livsfärdigheter, stöder deras förmåga att handla
självständigt och förbereder dem för arbetsaktivitet. Sådana kurser
ordnas t.ex. vid folkhögskolor, specialfolkhögskolor och
specialyrkesläroanstalter samt i specialundervisningsgrupper vid
yrkesläroanstalter. Träningsutbildningen har i detalj redogjorts för i
punkt 2.5.1.8. i anvisningarna för yrkesinriktad rehabilitering.
9.2. Understött arbete
Med stött arbete avses verksamhet i syfte att sysselsätta klienten i en
normal arbetsgemenskap med hjälp av en särskild stödperson,
arbetstränare. Rehabiliteringsklienten står då i ett normalt anställningsförhållande till arbetsgivaren och får lön som svarar mot
arbetsinsatsen. Klienter i arbete med stöd kan vara t.ex. personer som
arbetar deltid i bistående uppgifter.
Som rehabilitering avsedd att upprätthålla eller främja
funktionsförmågan ersätts t.ex. en hjärnskadad persons deltagande i
understött arbete, om det främjar t.ex. personens sociala
49(50)
funktionsförmåga. Ersättas kan t.ex. skäliga kostnader för arbetstränare
under korta perioder. Anställningar i understött arbete är vanligen
tillfälliga och de inkomster de ger är små.
Ansvaret för att ordna och finansiera arbetsverksamhet och annan social
sysselsättning har inom tillämpningspraxis enligt lagarna om
rehabilitering ansetts ligga hos kommunerna. I ett inledande skede vid
igångsättandet av verksamheten kan försäkringssystemet dock stödja
deltagandet i verksamheten i form av arbetsprövning eller arbetsträning
för en tidsperiod av högst ett år.
9.3. Dagverksamhet
Med dagverksamhet avses sådan rekreationsverksamhet och träning av
de dagliga färdigheterna för svårt handikappade som grundar sig på
individuella serviceplaner enligt lagen om service och stöd på grund av
handikapp. Genom verksamheten strävar man efter att främja den
handikappades sociala funktionsförmåga genom att skapa en
regelbunden dagsrytm och genom att stöda den handikappade i de
dagliga sysslorna. Dagverksamhet ordnas i regel i en arbets- eller
dagverksamhetsenhet. Syftet är att stöda och upprätthålla
rehabiliteringsklientens befintliga sociala förmåga. Inledningsskedet av
dagverksamheten har kunnat stödas under högst ett år enligt lagen om
rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen.
9.4. Personlig assistent
Personliga assistenter ersätts inte med stöd av rehabiliteringslagen:
Ett barn hade ådragit sig en hjärnskada vid en trafikolycka. Mamman
sökte ersättning för avlöning av ett personligt skolgångsbiträde, vilket
försäkringsanstalten avslog. FD konstaterade att det i
rehabiliteringslagarna inte föreskrivs att kostnader för avlöning av
personligt skolgångsbiträde är rehabiliteringskostnader som ska
ersättas. (02173/99/2461, 1.9.1999).
Kostnaderna för avlöning av personligt biträde för ett svårt hjärnskadat
barn och för avlöning av de skötare som behövdes för barnets vård
hemma var inte ersättningsgilla enligt lagen om rehabilitering. (FD
06618/98/3291, 26.10.1999)
Se även punkt 7.2.2
Idrottsredskap – se punkt 3.2.
Datum
4.1.2011
2.12.2012
20.12.2012
Ändring
Kapitel 9.3 Dagverksamhet har lagts till
Ändringar som gäller olycksfallsförsäkringen har gjorts
(EFO:s cirkulär 5/2011)
Årsuppdateringar har gjorts
50(50)

Anvisningar för rehabilitering som avser funktionsförmågan

Transcription

Similar documents

Avantidag/Administrativdag

Stokerpannor för biobränsle - Hålltorps Säteri Maskin AB

Miniguide för CGAS-skattning

Näringsguide för äldre personer.pdf

FoU-cirkel Brukardelaktighet.pdf

ARBETSOLYCKSFALL

Presentationstext om DBT (pdf, 106 kb)

Arbetsmaterial från arbetsplatsbesök på handelsträdgård

Hej och välkomna till nyhetsbrevet!

Modell för en fungerande studiesituation

MI och ÅP vid dubbeldiagnoser 28 mars 2012

Överklaga utan instruktion