Kvartalsbrev 2010/01 - Kulturhistorisk fotografi

NORDISKA MUSEET
FOTOSEKRETARIATET
Kvartalsbrev 2010/1
Om svensk kulturhistorisk fotografi
ISSN 1653-9443
1
Innehåll
1.
Inledning
3
2.
Aktuellt från Fotosekretariatet
4
3.
Konferensrapport: Photography Next. Av Kajsa Hartig
5
4. Ny licensering av fotografier vid Statens historiska museer.
Av Kajsa Hartig
10
5. Den målade himlen. Av Kajsa Hartig
13
6. Räddningsinsats: Skadade daguerreotyper.
Av Lennart Andersson
16
7. Med återblick på landskapet - en fotografisk studie om
återvändande. Av Annette Rosengren
21
8. Recension: Ludvig Åberg - berättelsen om en fotoateljé
i Säffle 1890–1957. Av Ulrika Hoffman
29
9.
10.
Nyheter i korthet
32
Notiser
37
11. Favoritbilden: ”Det är rooli, när det går på tok”.
Av Therese Wagenius
38
Om Fotosekretariatet
40
Omslagsbild: Foto: Ludvig Åberg. Hemmansägare O.P Andersson (1879-1965) i Grimbråten
Elserud. En välkänd profil på Värmlandsnäs, vars porträtt har fått en helsida i boken om Ludvig Åberg.. Det är en bild som följde OP Andersson genom livet och även fick illustrera hans
dödsnotis 1965.Läs mer om boken på sidan 28.
2
1
Inledning
röst med sig av sin kunskap och sina erfarenheter
och i detta nummer berättar han om arbetet med
att restaurera några skadade daguerreotyper.
Med återblick på landskapet är rubriken på nästföljande inslag i Kvartalsbrevet. Annette Rosengren, intendent vid Nordiska museet, förbereder
just nu, tillsammans med fotograf Mats Landin,
Nordiska museet, ett projekt om refotografering av
kulturmiljöer i Småland. Projektet utgår från fotografiskt material i Nordiska museets arkiv, från slutet av 1940-talet och tidigt 1950-tal. Avsikten är att
återkomma till projektet i ett senare Kvartalsbrev
för att följa upp hur det gått.
Fotoveckan är ett arrangemang av Fotosekretariatet som genomförs i maj, närmare bestämt den
17–21 maj. En av huvudpunkterna i programmet är
ett tvådagarsseminarium på tema Orts- och bygdefotografi i Sverige. Ulrika Hoffman, vikarie här
på Fotosekretariatet, har recenserat boken Ludvig
Åberg – Berättelsen om en fotoateljé i Säffle 1890–
1957. Boken är skriven av Claes Åkerblom som även
kommer att medverka i Fotoveckans seminarium.
Därefter följer avsnitten Nyheter i korthet och
Notiser. Sist i Kvartalsbrevet presenterar Therese
Wagenius, Västerbottens museum, Favoritbilden,
ett porträtt av Svante Lundgern (1913–1988) föreställande Hilma Viltok.
Nästa nummer av Kvartalsbrevet utkommer
strax innan midsommar.
Årets första Kvartalsbrev kommer lagom till påskhelgen. En träff om Nationella fotografregistret har
nyss ägt rum. Länsmuseet Gävleborg stod som värd
och visioner och tankar om utveckling av registret
fanns på agendan. Vi hann även med ett studiebesök i museets bildarkiv. Vi återkommer med en
rapportering nästa Kvartalsbrev.
Först ut i detta nummer är en rapport från konferensen Photography Next som ägde rum här på
Nordiska museet i februari. En av arrangörerna var
Anna Dahlgren, postdok-forskare här på museet.
Programmet var fullspäckat och mycket väl utformat med många och spännande programpunkter.
Rapporten i Kvartalsbrevet fokuserar på två av huvudtalarna, Elizabeth Edwards och Joan Schwartz.
Därefter följer ett inslag om ett högst aktuellt
ämne, licensering av fotosamlingar på webben. Statens historiska museer har nyligen fattat beslut om
att man vid Historiska museet ska licensera delar
av samlingarna. Fotosekretariatet har fått ta del av
det underlag som togs fram inför beslutsfattandet.
Nästföljande inslag är delvis inspirerat av konferensen Photography Next. Constanza Caraffa,
Kunsthistorisches Institut Florenz, deltog i konferensen i februari. Vid institutet har man följt med
i det paradigmskifte som skett inom den fotografiska forskningen de senaste åren, det skifte som
ofta benämns The Material Turn. Konsekvenserna
av detta har även färgat det sätt man arbetar spridning av fotografi på webben. Ett exempel på hur
man arbetar presenteras under rubriken Den målade himlen.
Lennart Andersson, fotokonservator vid Regionmuseum Västra Götaland i Vänersborg, är för
många av er ett välbekant namn. Han delar gene-
Tack till alla som medverkat i detta nummer av
Kvartalsbrevet.
Kajsa Hartig, Fotosekretariatet
3
2
Aktuellt från Fotosekretariatet
NFR-träff 31 mars
Träffarna om det Nationella fotografregistret, som
arrangerats två gånger årligen sedan 2008, är ett
utmärkt tillfälle att bekanta sig med registret men
också att framföra synpunkter och idéer.
Årets första NFR-träff ägde rum den 31 mars på
Länsmuseet Gävleborg, i Gävle. Vid träffen diskuterades fotografregistret och under eftermiddagen
gavs deltagarna möjlighet att ta del av utvalda delar
av museets fotografiska samlingar. Är du och din
institution intresserade av att bidra till registret?
Kontakta Fotosekretariatet på adress:
[email protected]
Vikarie på Fotosekretariatet
Ulrika Hoffman arbetar perioden 25 januari till 14
april som vikarierande intendent vid Fotosekretariatet på 50 %. Kajsa Hartig är tjänstledig för arbete
vid ABM-centrum motsvarande period och omfattning.
Ulrika kommer närmast från en tjänst som arbetsledare för Kulturarvs-IT vid Torekällbergets
museum i Södertälje. Hennes roll var där att leda
digitaliseringsarbetet av fotografi – och föremålssamlingarna vid museet. Under ett år har hon
också arbetat vid Hjälpmedelsinstitutet, som projektledare för organisation, uppordning och viss
digitalisering av bildarkivet där.
Ulrika bistår just nu Fotosekretariatet i arbetet
med förberedelserna av Fotoveckan och med att
färdigställa detta och förbereda nästkommande
nummer av Kvartalsbrevet.
artiklar i den fotolitteratur som finns i Nordiska
museets bibliotek. Jennys arbete är ett välkommet
tillskott till fotografregistret.
Fotoveckan 2010
Det är hög tid att anmäla sig till årets Fotovecka.
Huvudpunkten är ett tvådagarsseminarium om
orts- och bygdefotografi i Sverige. I övrigt arrangeras Det fullständiga programmet finns på Fotosekretariatets webbplats, www.nordiskamuseet.se/
fotosekretariatet.
Praktikant på Fotosekretariatet
Fotosekretariatet just nu en praktikant, Jenny Jonasson, från Södertörns högskola. Jenny arbetar i
huvudsak med det Nationella fotografregistret, där
hon fördjupar informationen om en rad fotografer
genom att skriva biografier baserade på böcker och
4
3
Photography Next
Av Kajsa Hartig
”Photographs unlock memories
and evolve into soundscapes”
Konferensen Photography Next ägde rum på
Nordiska museet i början av februari i år. Arrangörer var fyra medlemmar i nätverket Nordic
Network for the History and Aesthetics of Photography: Anna Dahlgren, Nordiska museet, Kimmo
Lehtonen University of Jyväskylä, Finland, Dag Petersson, The Royal Academy of Art, School of Architecture, Danmark och Æsa Sigurjónsdóttir, The
University Iceland, Island.
Konferensen hade två huvudteman: Fotografi
och ord respektive fotografi och utbildning. Konferensdeltagarna utgjordes av forskare och forskarstuderande, men också intendenter och arkivarier
som direkt arbetar med fotosamlingar. Denna rapport fokuserar på två av huvudtalarna Elizabeth
Edwards och Joan M. Schwartz, vars föredrag placerade konferensen inom den mest aktuella forskningen om fotografi idag.
Elizabeth Edwards inledde första dagens föreläsningar med sitt föredrag Telling photographs.
Image, voice and words, ett ganska tungt teoriblock. Edwards är en av de främsta forskarna inom
området visuell antropologi och har bidragit till
det paradigmskifte som ofta refereras till som The
Material Turn bland annat genom sin bok Photographs, Objects, histories (2004). Hennes forskningsarbete utgår bland annat från fotografiet som
tätt sammanlänkat med det talade ordet. För att
förstå fotografiet räcker det inte med att, menar
Elizabeth Ewdards, enbart betrakta och analysera
motivet. Kontexten, där den betraktande människan är central, blir i sin tur föremål för analys i Edwards studier.
Elizabeth Edwards menar att fotografier är multisensoriska, dvs. de upplevs med alla sinnen. Vi tar
i fotografier, vi betraktar dem, vi minns dofter eller ljud, vi lyssnar på ord och ljud som andra människor yttrar när de betraktar bilderna, vi uttalar
ord, gråter eller skrattar när vi betraktar bilder och
”Emotion places certain photographs beyond words”
Elizabeth Edwards inledde konferensen med en föreläsning under rubriken Telling photographs. Image, voice
and words.
5
Elizabeth Edwards menar också att det sätt på
vilket fotografier återberättas är strikt socialt reglerat, något som exempelvis illustrerades i den andra
av de två inledande filmsekvenserna i föredraget.
Såväl Elizabeth Edwards som Joan Schwartz,
huvudtalare nummer två för dagen, uttryckte bekymmer för att fotografier i institutionellt förvar
berövats den mänskliga rösten. Genom att fotografier genom åren, i institutionens förvar, berövats
sin kontext (medvetet eller omedvetet) och kopplingen till betydelsebärande element, som till exempel koppling till dokument, montering osv. har
möjligheten att återberätta och locka fram historier
minskat. Därmed har även vår förståelse av fotografiet minskat. Det har till exempel fått till följd att
individer avporträtterade på bild fått en ny roll som
till exempel representanter för folkslag och typer.
Tysta fotografier skapar distans och lockar fram en
objektiv beskrivning som i sin tur fjärmar fotografiet från en status som användbart historiskt källmaterial. Fotografier kan nämligen inte vara objektiva
menar Elizabeth Ewdards.
En svår fråga som Elizabeth Edwards försöker
besvara är hur vi kan hantera dessa ”tysta” fotografier. Förutom skriftlig dokumentation som kan ge
ledtrådar är fotografiet starkt sammanbundet med
en muntlig historia som är svår att dokumentera
eftersom vi inte har tillgång till orden.
Hur ska vi exempelvis läsa fotoalbum? Inte med
distans utan med närhet menar Elizabeth Edwards.
Det som är vardagligt skrivs inte ner, det berättas
istället. Det är inte oviktiga händelser, de bara berättas om på ett annat sätt.
Fotoelicitering är ett sätt att fånga dessa berättelser. Vissa fotografier kan tyckas banala men genom den mänskliga responsen till det emotionella
innehållet, genom tonvikten på vissa ord, uttalandet osv. kan vi öka förståelsen för fotografiet och ge
det åter dess röst.
vi känner på dem när vi håller i dem, eller känner
tyngden av ett album. Det muntliga genomsyrar
alla nivåer av historiska relationer med fotografier.
Hon menar vidare att fotografier kan ”spelas upp”
om och om igen genom historieberättande kring
och möten med fotografier. Betraktandet och ljudlanskapet som uppstår binds samman i fotografiet
och i den mänskliga kroppen. På så vis bryter sig
fotografiet ut ur sina ramar, från att vara endast ett
motiv, till att vara ett socialt viktigt objekt som verkar multisensoriskt.
Fotografi och ord – oskiljaktiga
Elizabeth Edwards började sitt föredrag med att
visa en filmsekvens med arbetande kvinnor i Sudan. Kvinnorna förberedde mat genom att rytmiskt
stöta käppar i tråg. Ljudet som uppstod förstärkte
det visuella intrycket av de arbetande kvinnorna.
Samtidigt pågår en konversation mellan de kvinnor och barn som samlats kring arbetet. En andra
filmsekvens visade män och kvinnor som betraktade fotografier i en bok. Betraktarna identifierade de
avbildade personerna under ljudliga diskussioner.
Båda sekvenserna illustrerade Elizabeth Edwards
teori om att fotografi och det talade ordet är djupt
sammanbundna, men inte bara det talade ordet
utan till exempel skratt, gråt, suckar och andra ljudande uttryck.
Det tysta fotografiet
En utgångspunkt i Elizabeth Edwards föreläsning
var att fotografiet – i institutionens vård – har tappat den mänskliga rösten. Eller snarare berövats.
För det är i processen att samla, vårda och förmedla som fotografier ofta förlorar betydelsebärande
element.
Elizabeth Edwards tog också upp betydelsen av
att namnge personer på fotografier. Ett sätt att
använda fotografier inom den antropologiska och
sociologiska forskningen är genom så kallad fotoelicitering, dvs. man använder fotografier i till exempel intervjusituationer för att initiera ett samtal.
I flera forskningsprojekt har fotografier av avlidna
förfäder visats för grupper av individer. Behovet av
att namnge personerna på bild är vanligt förekommande och är då del av en process att formulera
genealogin, att återta kulturella traditioner som
försvunnit, formulera en identitet och att stärka
och synliggöra sociala hierarkier. Länken till kulturen uppstår i historieberättandet, som formuleras i
betraktandet av bilden.
Kontextens betydelse
Fotografiets betydelse ligger inte i dess yta utan
någon annanstans. Museer har därmed en utmaning i att förmedla fotografier och det är att ta den
lätta vägen att förmedla fotografi som konst. För att
kunna förmedla fotografiets alla dimensioner kan
till exempel krävas komplettering av till exempel
videoporträtt med berättelser som förmedlar det vi
annars inte kan förstå. Det är också viktigt att se
kulturella skillnader i att tolka fotografier. Det finns
en universell terminologi och materialitet, men an-
6
vändningen och tolkandet är kulturellt bestämt.
För vissa kulturer är det dåtid, nutid och framtid
samtidigt. Det blir alltså svårt att argumentera för
fotografiet som representant för minne, förlust och
död.
Elizabeth Edwards påpekar att det görs alldeles
för få användarstudier om användning av databaser med kulturarvsmaterial. Det finns indikationer på att individuellt beskrivna fotografier oftare
används än de bilder som helt eller delvis saknar
beskrivning.
Vad behöver vi egentligen ta fasta på i arbetet
med att samla, beskriva och förmedla kulturhistorisk fotografi? Den nya forskningen tar oss djupare
in i fotografiets kontext. Fokus flyttas från fotografiets motiv till en rad områden, varav en del är bekanta:
• Fotografiets uppkomst: När skapades fotografiet? Av vem? Med vilken teknik? I vilket
samhälle?
• Fotografiets mediering: Hur har fotografiets medierats? Med hjälp av vilka tekniker?
I vilket sammanhang/sekvens?
• Betraktandet av fotografiet: Vilken publik?
Vilken tidpunkt? Under vilka förhållanden
och i vilket sammanhang?
• Tolkning av fotografiet: Vad har påverkat
institutionens tolkning av fotografiet?
• Bevarande av fotografiet: Hur har man konserverat fotografiet? Vad har påverkat valet
av konserveringsmetoder?
tillgängliga på webben? Ett och ett? Med eller utan
metadata?
Ett av de vanligaste sätten att beskriva fotografier, inom kulturarvssektorn, är på objektsnivå. Joan
Schwartz lyfte fram fotoalbumet, där konsekvenserna av att plocka isär och beskriva fotografierna
ett och ett är ett talande exempel på hur institutionen avlövar fotografierna en mycket betydelsefull
mängd information.
Idag är de flesta medvetna om vad det innebär att
plocka isär ett fotoalbum, utan att noggrant dokumentera processen. Fotoalbumet som helhet anses
också vara det centrala. Men ersätter man istället
in diabildserier eller negativsekvenser på en småbildsrulle i detta resonemang, blir konsekvenserna
likafullt desamma om man splittrar och enbart beskriver på dokumentnivå.
Joan Schwartz menade i sin föreläsning att de betydelsebärande elementen i fotografisekvenser är
nödvändiga att inte bara dokumentera utan också
förmedla. De betydelsebärande elementen finns
förutom i serier av fotografier också i enskilda objekt, såväl på ramar, albumsidor och monteringskartonger som på själva fotografiet.
Riskfyllda moment uppstår bland annat i digitaliseringen då betydelsebärande element tappas bort
eller lämnas därhän och då får vi det som Elizabeth
Edwards refererar till som tysta fotografier.
Annan betydelsebärande information är hur fotografiet har konsumerats, spridits och betraktats.
Ett tydligt exempel på sådan information är fotoalbumet, där albumets pärmar och sidor kan ge väsentliga ledtrådar.
Alla dessa frågor måste också ställas till fotografiet
över hela dess livstid. Först då växer ett mönster
fram, som ger den fördjupade förståelse av fotografiet som bildforskare på många håll idag menar är
nödvändig.
Betydelsebärande element
Joan Schwartz ger exempel på betydelsebärande
element som kan gå förlorade i digitaliseringsprocessen:
• Unika monteringsformat
• Proportioner
• Fotografiets form
• Information på monteringskartongen
• Färg (i de fall man skannar i gråskala)
• Påskrifter på baksida
• Nötningsskador
Praktiska konsekvenser av ”The Material Turn”
Konferensens huvudtalare nummer två, Joan
Schwartz, föreläste med en mer praktisk koppling
till arbete med fotosamlingar vid museer idag.
Även hon är stark anhängare av teorin om fotografiets materialitet, som delvis utvecklats av Elizabeth Edwards.
Hur formar institutionerna betydelsen av fotografierna genom beskrivning och digitalisering?
Institutioners praktik, rutiner och metoder, formar
vårt sätt att läsa fotografier. Hur gör vi fotografier
Precis som Elizabeth Ewdards menar Joan
Schwartz att det har varit praktik inom de flesta
ABM-institutioner att dematerialisera och dekontextualisera fotografier vid accession. Resultatet
7
har blivit att vi reducerat fotografiet till dess visuella innehåll.
Frågeställningar till fotografier har inom historieforskningen oftast utformats så att de inte kan
besvaras av visuella data. Att fotografier sällan eller
aldrig används som historiskt källmaterial är därför inte så förvånande. Forskarnas frågeställningar
i kombination med institutionernas dematerialisering av fotografierna har skapat så kallade tysta
fotografier.
Det dynamiska fotografiet
Fotografiet har, menar Joan Schwartz, multipla betydelser och en dynamisk karaktär. Fotografier kan
omdefinieras för att förmedla ett budskap.
Fotografier har ursprungligen en funktion – fotografens intentioner utgör en del av tolkningen
av fotografiet – men det får ständigt också nya användningsområden i mötet med nya betraktare.
Joan Schwartz påpekade i sin föreläsning att
skapa nya historier inte är en motsättning till den
historia som fotografiet bär med sig (som bland annat utgörs av fotografens intentioner). Fotografiets
olika användningsområden är alla intressanta och
betydelsefulla i förmedlandet av fotografi. Betraktaren tar också med sig sina egna erfarenheter i tolkandet av fotografiet.
En kärnfråga i digital förmedling är att hitta vägar att förmedla den betydelsebärande kontexten.
Joan Schwartz menade att metadata är centralt för
att forskaren överhuvudtaget ska hitta ett fotografi.
Referenser behövs till omkringliggande relaterat
material.
Exempel på betydelsebärande element att förmedla:
• Proportioner
• Format
• Kartongens utformning
• Monteringssätt
• Färg
• Baksida
• Förslitningsskador
• Påskrifter
• Stämplar
Joan Schwartz knöt an till det praktiska arbetet med
fotosamlingar i arkivet.
Digitalisering är ett led där vi som institutioner riskerar att bidra till en förlust av betydelsebärande
element. Vi har också möjlighet att öppna för nya
historier att ta form. En av våra uppgifter är att
lyssna till och förmedla den i historia som fotografiet bär med sig.”The meaning invested into the
photograph”.
Forskaren behöver, menade Joan Schwartz, tillgång till de betydelsebärande elementen, som också bär med sig fotografiets egen historia, de inbäddade historierna, konversationerna.
Konferensens fullspäckade och väl genomarbetade program bidrog till två ypperligt spännande
och engagerande dagar. Många intressanta frågor
väcktes varav jag här endast berört en del.
Läs mer om konferensen och ladda ner abstracts:
http://www.nordiskamuseet.net/Publication.asp?
publicationid=12381&topmenu=144
Länk till filmerna som visades i Elizabeth Edwards
föreläsning: http://voicesfromthebluenile.org
Som förmedlare av fotografi måste vi fråga oss:
• Vilka är våra målgrupper
• Vem prioriteras?
• Vilket är vårt mål?
• Vem styr över hur vi ska arbeta (Politiker)?
8
Nyt
t da
Kurs i modernare analoga
fotografiska tekniker
tum
Som vi annonserade i förra Kvartalsbrevet kommer vi att genomföra en
endagskurs i modernare analoga fotografiska tekniker.
Kursdatum har flyttats fram, och kursen genomförs i höst.
OBS! Nytt datum är: torsdagen den 16 september
Lokal: Nordiska museets kurslokal, Stallet, Rosendalsvägen 7
Kurslärare: Fotokonservator Lennart Andersson, Regionmuseum Västra Götaland
•
•
•
•
•
•
•
•
Vill du lära dig att ta hand om och identifiera diabilder, RC-papper, småbildsnegativ, APS-formatet med mera?
Hur farliga är negativfickor i plast och pergamyn?
Hur hanterar vi fotoalbum med självhäftande sidor och plastöverdrag?
Hur snabbt bleknar 1960- och 70-talens färgbilder?
Hur ska vi prioritera i arbetet med modernare analog fotografi?
Är scrapbooking bra?
Det finns idag inget labb där man kan göra efterbeställningar. Extra film har
slutat med det. Vad gör vi?
Att själv skanna sina negativ, kan man det?
Detta och mycket mer får du veta under en kursdag arrangerad av Fotosekretariatet, Nordiska museet.
Anmälan senast 30 juni. OBS! begränsat antal platser. Först till kvarn gäller.
Pris: 1 300 kr plus moms
Fika ingår. Lunch på egen hand.
Skicka intresseanmälan till: [email protected]
OBS! Du som redan tidigare anmält dig behöver inte anmäla dig igen.
Varmt välkomna!
Kajsa Hartig, intendent
Fotosekretariatet
08 – 519 547 50
9
!
4
Ny licensering av fotografier vid
Statens historiska museer
Av Kajsa Hartig
användandet av licenser som ökar eventuell mindre önskvärd användning, utan tillgängligheten i
sig.
Bevakning av rättigheter och användning är en
annan fråga att ta ställning till, och museet resonerar att eftersom institutionen idag inte ägnar sig
åt systematisk övervakning av användandet av de
egna bilderna på internet, är det inte heller realistiskt att tänka sig en sådan i samband med att
bildmaterialet blir mer lättillgängligt. Det är en resursfråga.
En angelägen fråga i samband med att bevaka
rättigheter handlar också om kommersiell kontra
icke kommersiell användning. En grundförutsättning är att institutionen tar ställning till vad man
anser vara kommersiell användning, vilket ibland
kan vara svårt att definiera.
Ulf Bodin menar att genom att licensera material
minskar man användarnas osäkerhet inför möjligheten att publicera fotografier i icke kommersiella
sammanhang. Detta bör i praktiken innebära en
ökad användning av det material som licenseras.
En följd kan bli högre belastning på museet, avseende frågor om materialet och synpunkter på tillgänglighet och kvalitet. Belastningen ökar också på
museets bildserver.
I underlaget resonerar man även kring risken
med att publicera material av sämre kvalitet, vilket
kan skapa dålig publicitet och ge sämre användarupplevelser. Detta är dock, som också konstateras,
en fråga som museer måste tackla oavsett licenseringsform.
Den allmänna debatten om internet idag rör ofta
frågan om fri tillgång eller inte till innehåll. Historiska museet har valt att inte tillåta kommersiell
användning. Istället menar man att det är viktigt
att vara förberedd på negativ debatt, och förbereda
med riskreducering, det vill säga vara öppen och
Statens historiska museer (SHMM) har fattat beslut att använda Creative Commons-licenser på
vissa bilder som tillhör Historiska museet. Historiska museets ökade publicering av bildmaterial
via bland annat den egna webbplatsen och via Ksamsök, har medfört behov av att modernisera de
regler som gällt för publikt användande av digitala
bildsamlingar. Ulf Bodin, IT-utvecklare vid Statens
historiska museer, har i samarbete med några kollegor författat ett underlag inför beslutet om att
använda CC-licenser. Underlaget finns att ladda
ner via Historiska museets blogg (se länk i slutet av
denna artikel) och det ger en bred bild av förarbetet till beslutet om CC-licenser.
Faktorer som bidragit till behovet av licenser är
bland annat internets utveckling, nya värdegrunder vid museet och nya distributionsformer.
De tidigare reglerna uttryckte att:
•
•
•
Copyright för text och bild tillhör SHMM
om inget annat anges
Material får användas för eget bruk
All form av publicering (såväl kommersiell
som icke kommersiell) av material måste
ske med tillstånd
Historiska museet hade en relativt enkel utgångspunkt i sina diskussioner då institutionen i huvudsak endast har bilder där man själva äger upphovsrätten. Om man läser resonemanget kring beslutet
om att använda CC-licenser handlar frågorna exempelvis om bilder i ”oönskade sammanhang”, bevakning av rättigheter och användning och eventuell ökad belastning på organisationen.
Vad gäller användning i mindre lämpliga sammanhang konstateras i underlaget att genom att
släppa fler bilder fria ökar risken till ”missbruk”
av bilder. Dock är det inte, som Ulf Bodin påpekar,
10
Historiska museet bör, skriver Ulf Bodin i sitt
underlag, ge generella upplysningar om copyright
på hemsidan och också skapa rättighetslänkar som
placeras vid varje bild på webbplatsen. Licensen visas i form av en text, en ikon och en länk till Creative Commons.
Historiska museet licensierar inte allt sitt bildmaterial, utan det man själva producerat. Dock
görs en differentiering i materialet. Så kallade presentationsbilder, producerade i kommersiellt syfte,
får inte bearbetas. Inte heller s.k. placeringsbilder,
som anger ett föremåls placering i en utställning
eller på en hylla, får bearbetas. Dokumentationsbilder, ”visuella beskrivningar av föremål”, och
Id-bilder, ofta av lägre teknisk kvalitet vars huvudsyfte är att fungera som identifikation, får bearbetas. Grundläggande för alla dessa fyra kategorier är
att de inte får användas i kommersiellt syfte och att
upphovsmannen alltid måste anges.
Om CC vid andra institutioner
Exempel på andra institutioner som använder sig
av Creative Commons-licenser är Brooklyn museum The Powerhouse Museum, Sydney och Portable
Antiquities Scheme vid British Museum, London.
I Sverige pågår förberedelser för användning av
CC-licenser vid såväl Nordiska museet som vid
Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsarkiv. Kungliga biblioteket har fattat beslut att
använda CC-licenser för egenproducerat filmmaterial.
Svärd från Sollerön i Dalarna..
Foto: Christer Åhlin, SHM, 1996-01-03. Läs mer om
vad licensen betyder på nästa sida.
tydlig med vad institutionen har för mål och intentioner med bildförsäljning och hur verksamheten
finansieras.
Ulf Bodin konstaterar att användning av CC-licenser kan skapa goodwill särskilt med hänseende
till andra museers syn på SHMM. Institutionen kan
fungera som en förebild.
En grundläggande förutsättning för att använda
CC-licenser är att institutionen har kunskap om
rättighetshavare och därmed vet om en bild är fri
(dvs. inte kan licensieras) eller om den fortfarande
skyddas av upphovsrätt.
Länk till SHM:s underlag:
http://blogg.historiska.se/digitalamuseer/files/2010/03/
CreativeCommonsSHM_20100121.pdf
Fakta om Creative Commons
Läs mer om Creative Creative Commons olika licenser på nästa sida.
11
Fakta:
Vad är Creative Commons?
Creative Commons är en allmänt vedertagen standard som är internationellt känd och
lättbegriplig. Creative Commons-licenser är juridiska dokument. De omfattar inte upphovsrättsligt fritt bildmaterial eftersom det endast är möjligt att licensiera de bilder man
har upphovsrätten till.
Att erbjuda sitt verk under en Creative Commons-licens innebär inte att man avsäger
sig sin upphovsrätt. Istället erbjuder man några av sina rättigheter till vem som helst,
men bara på vissa villkor.
Vilka är då dessa villkor? Creative Commons hemsida låter dig välja bland de villkor
som listas nedan och skapar sedan en licens som du kan använda för dina verk.
Fyra valmöjligheter finns:
ND: IngaBearbetningar- Alternativet IngaBearbetningar tillåter endast spridning och användning av verket i oförändrat skick.
Bearbetningar av verket är inte tillåtna.
NC: IckeKommersiell - Med detta alternativ kan du låta andra
sprida och använda ditt verk så länge de inte gör det i komersiellt
syfte.
SA: DelaLika - DelaLika innebär att bearbetningar av verket får
spridas endast under samma villkor som ursprungsverket.
BY: Erkännande: Villkoret Erkännande tillkommer alltid. Detta innebär att all användning kräver att upphovsmannen omnämns.
Utifrån dessa dessa val skapas de 6 grundlägggande licenserna som utgör grunden för
CC:
Läs mer: http://www.creativecommons .se
12
5
Den målade himlen
Av Kajsa Hartig
Francesco Ciappei: View over Genoa from the north-west, albumin print, before 1877. Photograph: 19.5 x 26.5 cm
(inventory no. 464794). Kunsthistorisches Institut in Florenz.
Parallellt med den ökande digitaliseringen av fotografiska samlingar växer intresset för det analoga
fotografiet. Samtidigt sker en spännande utveckling inom den växande tvärvetenskapliga forskningen som idag omger det fotografiska mediet. Ett
paradigmskifte har skett, även omnämnt ”The Material Turn”, där fokus har skiftat från det fotografiska motivet till fotografiet som objekt (med dess
materiella aspekter) och som aktör på den sociala
arenan.
Kunsthistorisches Institut in Florenz är en institution som på allvar förändrat sina arbetsmetoder
för att kunna ta hänsyn till fotografiets materialitet
och till de historiska spår som samlats kring fotografiet på dess väg till och genom arkivet.
Ett exempel är projektet Cimelia Photographica,
som omfattat digitalisering av 1800-talsfotografi.
På webbplatsen beskrivs projektet:
The Cimelia Photographica project has transformed the systematic processing of our significant historical inventory into a focal point
of the work of the photo library. This includes
high-resolution digitalization of all the photo-
13
I vissa fall ritade man moln direkt på negativet
eller som i exemplet på bilden på föregående sida,
direkt på påsiktsbilden. Andra fotograferade molnen separat och kopierade in dem i bidlen.
Exemplet nedan är från våra svenska fotosamlingar, Bernadottebiblioteket och Stockholms
stadsmuseum. Fotografen är Carolina von Knorring. Samma motiv har fått olika molnbanker inkopierade/tecknade.
Vad projektet Cimelia Photographica bidrar till
är att sätta fokus på fotografiet som objekt, att belysa det analoga fotografiet som historiskt källmaterial och vikten av att inhämta kunskap om dess
materialitet. Projektet bidrar också till att förnya
presentationen av analog fotografi på webben.
graphic boards. As a consequence, not only the
actual photographs are recorded, but also the
scars that their archiving history has left behind.
Projektet presenteras på institutets webbplats. En
sektion på webbplatsen låter besökaren fördjupa
sig i ett fenomen inom fotohistorien som i det här
fallet lämnat tydliga spår.
De tidigaste negativa teknikerna krävde långa
exponeringstider. Detta orsakade solariseringseffekter, som i sin tur fick himlen att framstå som
svartmålad i den positiva påsiktsbilden. För att förhindra detta målade man himlen i negativet med
svart eller röd färg. Då blev å andra sidan himlen
helt ljus och enfärgad i påsiktsbilden.
Många fotografer använde sig av färg endast för
att markera horisonten, och placerade sedan en
mask över himlen för att undvika att den blev för
mörk. Förstås blev resultatet en livlös himmel utan
moln.
Läs mer:
http://expo.khi.fi.it/gallery/cimelia-photographica
http://expo.khi.fi.it/gallery/cimelia-photographica/thepainted-sky
Bilderna från Stockholms stadsmuseum och Bernadottebiblioteket. Foto:
Carolina von Knorring.
14
Ladda hem det fullständiga programmet via www.nordiskamuseet.se/fotosekretariatet
Fotograf Mathilda Ranch omgiven av biträden. Daterad 18/11 1894, Varberg. Originalet förvaras i Länsmuseet
Varbergs arkiv och bilden är hämtad ur boken ”Fröken Mathilda Ranch, fotograf.”
15
6
Räddningsinsats:
Skadade daguerreotyper
Av Lennart Andersson
I oktober förra året fick jag i min hand närmare
dussintalet skadade fotografier. Som konservator
brukar man alltid klaga på hur illa föremål hanteras och vårdats. Detta att fotografimontagen var
trasiga eller hade spruckna skyddsglas, gav nu en
möjlighet att studera detaljer som ligger bakom
förklädnaden. De spruckna skyddsglasen, avsaknad av vissa monteringdelar etc., gjorde att arbetet
mera blev att upptäcka, eller att förstå hur tillverkaren tänkt, eller hans arbetsmetod varit, vad för
typ av material, vad för typ av klister eller lim har
använts. Varför ska bakpappramen till daguerreotyperna vara utformad så här? Detta tog mer tid
och var mer intressant än att bara montera ihop
till ett färdigt montage. Det kom att bli en mer för-
undran över hur rationellt arbetet måste ha utförts,
så mycket förfabricerade pappark i standard mått,
fanns att tillgå. Att själva daguerreotypen hade
standardmått är känt sedan tidigare. För mig blev
det ny kunskap om hur man på enkelt och på likartat sätt monterade daguerreotyperna i askar eller i
enkla monteringar bakom skyddsglas. Redogörelsen blir dock kortfattad och kan inte visa alla moment i restaureringsprocessen.
Glas med krosskada
De följande bildexemplen visar en daguerreotyp
vars skyddsglas blivit skadat.
Fig. 1. Ett exempel på en daguerreotyp med skadat
montage . För att kunna byta glas måste hela montaget tas isär.
16
Fig. 2. Här visas den vanligaste monteringen av en daguerrotyp. Pappstommen består av två
delar, ramen och bakpapp. Plåten limmas på två tunna pappersremsor. Det går nu att justera
plåten genom att dra i pappersremsorna så den passar exakt till passepartoutens öppning.
Pappersremsorna klistras fast i ramen och klipps av vid ramkanten.
Fig. 3 o 4. T.v. Remsor avklippta. T.h. en extra ram för att avlasta tryck mot plåten. Glaset får absolut inte
vidröra plåten utan det måste finnas ett mellanrum.
17
Fig. 5. Nytt glas monterades med klippta pappersremsor av modernt ljusgrönt sulfitpapper. Glaset är en typ
som har en svag ojämn yta som inte ger en skarp reflex.
Glaset saluförs under namnet Restover®.
Fig. 6 och 7. T.v. Baksidan klädd med ljusgrönt tunt papper. Lägg märke till upphöjningen som är lika tjock som plåtens tjocklek. T.h. originaletikett återklistrad på baksidan.
18
Isärmonterad daguerreotyp
De följande bildexemplen visar en daguerreotyp som plockats isär för trettio år sedan, och som sedan aldrig
monterats ihop.
Fig. 8 Bakpappen och ramen som inte använts på samma sätt som den förra daguerreotypen. Bakpappen är ihopklistrad med den svarta passepartouten som ramar in den breda guldkanten se fig. 10.
Fig. 9. T.h. baksidan av passepartoutramen, här monteras plåten direkt mot den kraftiga passepartouten som består
av ett kompilat av 10 st papper och pappark, Plåten limmas med nya blå pappersremsor.
19
Fig. 10. Montaget färdigt med kantremsor av s.k. kalikåpapper, mönsterpressat
papper. Montaget klistrades med stärkelseklister. Till baksidan återanvändes
originalklädsel och etikett monterades åter. Den här typen av montering användes även till den senare tekniken ambrotyp, detta gör att en del förväxlingar
sker av fotografiteknik, kanske då man ser mer på inramningen än på bilden.
Om daguerreotyper
Daguerreotypen är en försilvrad kopparplåt och
noga högglanspolerad. Silverytan får reagera kemiskt med jod och bildar silverjodid. Ytan är nu
ljuskänslig och exponeras i kamera. Efter exponering ”framkallas” bilden i kvicksilverånga och behandlas sedan i traditionell fixeringsvätska. Bilden
är nu negativ men betraktas bilden så reflexen från
den blanka silverytan kommer från ett mörkt fält
uppfattas bilden som positiv. Silverytan är ytterst
känslig för beröring och därför monterades alltid
ett skyddsglas framför daguerreotypen. Daguerreotypen kunde färgläggas och skyddslackas men
det var ytterst sällsynt kan vi nu konstatera.
Ingen åtgärd har gjorts på daguerreotyperna,
bildytan är så känslig att den skadas om den borstas
med mjuk pensel. Egentligen kan inga kända åtgärder göras utan att de får andra konsekvenser. Vi
kan se att det på fig. 5 finns skador kvar, de uppkom
under sprickorna i skyddsglaset. Daguerreotypen
på fig. 10 har nya skador efter att en ”väteplasma”behandling utförts för ca 30 år sedan, daguerreotypen fick ingen skyddslack och monterades inte
tillbaka i sitt montage med skyddsglas.
Mitt råd är att montera nytt skyddsglas om glaset
är sprucket. Låt reparera eller restaurera omslag,
askar och montage. Gör noggrann dokumentation
av åtgärder. Kontakta konservator när du ser att
dina kunskaper om material och teknik inte räcker
till för att utföra arbetet.
20
7
Med återblick på landskapet
En fotografisk studie om återvändande
Av Annette Rosengren
Intendent Annette Rosengren, Nordiska
museet, delar här med sig av en text om ett
kommande projekt på Nordiska museet som
handlar om refotografering. Texten producerades inför ett seminarium på Nordiska museet den 26 mars.
ken är att även Kila by och Stora Sinnerstad med
huvudorten Mörlunda, strax söder om Hultsfred,
ska ingå i paketet. Går det bra kan vi fortsätta nästa
år.
Det är inte fråga om ett stort projekt, bara att
Mats återvänder till platser som vi söker oss fram
till i arkivet. Ett kriterium kommer vara att fotografierna har hygglig kvalitet, de ska ge en fotografisk
upplevelse, om jag får uttrycka mig så luddigt.
Ett skäl till att Småland blev ram för första urvalet var rent praktiskt - Mats skulle kunna bo i sitt
sommarhus i Knäred och göra dagsutflykter därifrån. Men det föll på att från den delen av Småland
finns inte särskilt mycket material, desto mer finns
från Kalmarkusten, Öland och som sagt Stora Sinnerstad. Det jag först föll för var Albert Eskeröds
och Nils Nilssons fotografier från öar utanför Västervik och Oskarshamn, tagna i slutet av 1940-talet
och början av 1950-talet – riktigt bra fotografier
tagna med någon av museets Rollei Flex.
Jag uppehåller mig här vid fyra teman - landskap
som definition, Nordiska museets by- och lokalsamhällesundersökningar, museiprojektet Ekodok
-90 samt aspekter på återvändande och fotografi.
Avsikten är inte att skärskåda gamla undersökningar med fotografier museologiskt – dvs. kritiskt
granska.
Inledning
Vid olika tillfällen sedan mitten av 1990-talet har
vi varit flera på museet som har talat om att fotografiskt återvända till bildmaterial i museets arkiv,
platser som fotograferats för länge sedan. Inspirerade av sådant fotografiskt återvändande på andra
håll har vi främst tänkt på landskap. De närmast involverade har varit Cecilia Hammarlund-Larsson,
Mats Landin och jag. Cecilia återvände till Sigurd
Erixons klassiska Kila by i början av 1990-talet med
flera fotografier i handen (gjorda 1912-13 och 1926)
och kom hem med några fotografier till, och Mats
och Cecilia återvända med äldre fotografi i handen
till platser på Sollerön 1997, när vi var flera från
museet på Sollerön. Efter en konferens i Paris hösten 2009 fick jag blodad tand igen, och nu ligger
det i verksamhetsplaneringen för 2010. Jag sökte
i museets topografiska arkiv, rådgjorde lite med
Cecilia, och nappade på möjligheten att tala om
återvände vid en konferens i Haparanda/Tornio
i januari 2010. Temat där var inte återvändande,
men jag vinklade mitt paper så att konferensen gav
anledning att tänka till och formulera en bakgrund
till varför vi ska återvända. Det ska också sägas att
jag generellt är intresserad av återvändande i undersöknings- och forskningssammanhang, eller
snarare att jag är intresserad av att följa sammanhang under lång tid, och återvändande är ett sätt
att göra det.
I Haparanda/Tornio presenterade jag som orter
att återvända till våren/sommaren 2010 bara några
öar och byar i Kalmarsund och på Öland, men tan-
Landskap
Landskap är alltid fråga om en större yta, ofta
minst ett par kvadratkilometer, aldrig en kvadratmeter. Då är det en detalj i eller en modell av ett
landskap. Synonyma ord är område, nejd, vy, utsikt, panorama. Över ett landskap kan blicken svepa, oberoende av om blicken tillhör jägaren, turisten eller krigaren. En gång i tiden fanns landskap
där få hade satt sin fot eller ens riktat blicken över,
men då befinner vi oss långt tillbaka i historien. I
dag är i stort sett alla landskap en kombination av
21
familj, tro och sed. Till byar som dokumenterades
grundligt hör Föra kyrkby på Öland (1935), Stora
Sinnerstad i Småland (1954), Gruddbo på Sollerön i
Dalarna (1937) och Runnö i Kalmarsund (1953-54).
Arbetet genomfördes oftast under sommaren av ett
par tre tjänstemän vid museet, men i Gruddbo av
ett stort arbetslag. Den första stora byundersökningen – den av Kila by i Hycklinge socken i Östergötland - genomfördes redan 1912-13 av Sigurd
Erixon, som senare blev professor i nordisk och
jämförande folklivsforskning i Stockholm. Kilaundersökningen förebådade byinventeringarna och
är en klassiker bland svenska folklivsforskare och
etnologer (Erixon 1946).
Vid sidan av byar och allmogebyggelse dokumenterades också herrgårdar och prästgårdar. Från
1940-talet snabbinventerades städer, och då naturligtvis med betoning på äldre kulturmiljöer. Några
städer blev mer omfattande undersökta senare. Behovet att dokumentera det samtida, som skulle bli
historia i morgon, kom att prägla 1970- och 80-talens undersökningar i några tätorter, som vuxit
upp med järnvägsetableringen, och av modernt
industriarbete vid ett tiotal mellanstora industrier.
De senaste femton åren har museet mest dokumenterat i Stockholmsregionen, samarbetat inom
museiorganisationen Samdok och samlat in människors erfarenheter genom frågelistor och upprop.
natur och kultur, som människan använder för bebyggelse, odling, rekreation - och skövling.
Det av människan brukade landskapet har vi brukat kalla kulturlandskap, men eftersom det inte går
att tänka sig ett landskap utan inverkan av människan idag, är prefixet kultur ganska onödigt. Självklart kan landskap vara odlingsbygd eller hav såväl
som stad, och man använder ibland uttryck som
ruralt, urbant eller maritimt landskap. Alla landskap förändras över tid men med olika hastighet.
Idag går förändringar ofta så fort att vi inte hinner
med, och så att vi förlorar viktiga riktmärken för
vår identitet och historia. Landskapets förändringar uppmärksammas i djupt oroande sammanhang
om framtid och människans överlevnad.1
Nordiska museets by- och lokalsamhällesundersökningar
Under närmare femtio år genomförde Nordiska
museet sina byundersökningar. Museet bildades
1873 med betoning på att bevara och forska kring
kunskaper och minnen om liv och arbete i ett äldre
Sverige, som då förändrades snabbt genom industrialismen och urbaniseringen. Föremål samlades
in, Skansen byggdes upp som det första kulturhistoriska friluftsmuseet i världen, och med det nya
seklet började äldre byar och allmogebyggelse inventeras och dokumenteras i landskap efter landskap.
Undersökningarna gjordes enligt utarbetade
metoder och relativt snabbt, i allmänhet med två
dagar per by och med flera undersökningsexpeditioner som arbetade i olika delar av landet.2 Det
resulterade i tusentals fotografier, uppmätningar,
beskrivningar och faktauppgifter. Bebyggelse,
byggnadstyper och byväsende var centralt och dokumentationerna handlade om de ålderdomliga
företeelser som fortfarande fanns kvar. Ibland berördes också näringsliv, tro och sed. Det moderna
lämnades åt sidan. Undersökningarna genomfördes under framför allt 1910- och 20-talet, men det
finns många exempel på översiktliga nedslag från
senare tider.
Från mitten av 30-talet koncentrerades undersökningarna i stället mer till vissa utvalda reliktpräglade byar, och arbetet fördjupades och rörde
både materiell och social, äldre kultur. Materialet
om dessa byar är omfattande och innehåller beskrivningar och avbildningar av bebyggelse och
bostad gård för gård, beskrivningar av arbete och
redskap, av byväsende och social organisation, av
Ekodok -90
Ekodok -90 var ett samhällets uppdrag till framför
allt länsmuseerna att med fotografer och författare/journalister beskriva människans förhållningssätt till naturen i arbete och fritid. Finansieringen
gjordes genom Arbetsmarknadsstyrelsen. Med
stöd av museernas äldre bildsamlingar ville projektet uppmärksamma hur kulturlandskapet har
förändrats med vår tids konsumtionsmönster och
livsstilar. Materialet skulle användas i diskussioner om bland annat hållbar samhällsutveckling och
förhållningssätt till omgivningen. Dokumentationerna genomfördes vid ett tjugotal museer under
1990-92. I arbetet gavs stort utrymme till enskilda
initiativ och val av motiv. Projektpengarna var tidsbegränsade men projektledningen hoppades att en
del museer skulle hålla platserna under observation och återvända till dem.
I dag är Ekodok -90 ganska bortglömt. Det fotografiska materialet förvaras i bästa fall i respektive
deltagande museum men finns inte samlat centralt. Den enda översikt som finns är en utförlig
22
tio års mellanrum registrerar snabbt förändringar i
landskapet, bebyggelsen och andra materiella förändringar.
Idag talar man knappast om fotografiets objektivitet - alla vet vi att fotografi kan manipuleras, och
att det bakom kameran finns ett subjekt som väljer
respektive väljer bort vad som ska med på bilden.
Fotografi citerar omvärlden vid ett visst ögonblick,
men det kopierar inte (Berger 1982). I den meningen skiljer sig inte fotografi från text. Ändå har det
som syns på ett fotografi en gång verkligen funnits
och sett ut som det gör i bilden. I stort sett måste
tilläggas med tanke på att förfalskningar faktiskt
har gjorts, som under Stalinepoken i Sovjetunionen. I dagens digitala värld är det lätt att manipulera fotografi i datorer, och man måste vara försiktig
och avläsa bilder med hänsyn till i vilket syfte och
i vilket yrkeskulturellt sammanhang de har gjorts.
Men fotografi och film är ändå bra redskap för den
som vill jämföra över tid, bara man vet sammanhanget.
De senaste trettio-fyrtio åren har många fotografer återvänt till platser för fotografihistoriens äldre
bilder. Ett projekt som har inspirerat många är det
amerikanska Rephotographic Survey Project (RSP)
som pågick 1977-79. En grupp unga fotografer återvände till platserna för klassisk 1800-talsfotografi
med motiv från framför allt Klippiga Bergen, som
då hade upptäckts och uppfattades som outforskat
land. Metoden för återfotografering var enkel: Resa
till landskapet, hitta vyerna från de gamla fotografierna, ställa upp kameran på nytt och fotografera
utsikten. Förutom att se platsen igen hundra år
senare och jämföra vad de såg, kunde fotograferna
också se motiven i sina hela panoraman och konstatera vad deras föregångare hade valt och valt
bort när de riktade kameran. Gruppen var fotohistoriskt intresserad och såg ett värde i att använda
samma typ av storformatskameror, som använts
hundra år tidigare, och att utsätta sig för liknande
fysiska strapatser som det innebär att ta sig fram i
väglöst land med tung packning. En av dem, Mark
Klett, har återfotograferat många platser med den
metoden (Between home and heaven 1992, Photography and Landscape, 2009).
Inspirerad av det amerikanska projektet återvände fotografen Gerry Johansson i mitten på
1980-talet till C.G. Rosenbergs bilder från 1930-talet gjorda i Halland för Svenska Turistföreningen
(Halland, trettiotal och åttital, 1985). Flera år före
det amerikanska projektet återvände två franska
och vacker bok utgiven av Nordiska museet 1994.3
Återvändande
Att återvända till platser och sammanhang som
en gång har beskrivits har varit lite av trend under
många år nu och författare, forskare, filmare, fotografer och även museer har återvänt. Så har till
exempel bland annat fotografen Karl-Einar Löfqvist – tillsammans med intendent Laila Eliasson
– för några år sedan följt i Sune Jonssons fotspår
i byarna från boken Den stora flyttningen fyrtio år
senare. I Nordiska museets arkiv finns otaliga exempel på återvändande, och mest kanske att fotografier har tagits på samma ort vid olika tillfällen.
Oftast har olika byggnader avbildats, men ibland är
det samma vy eller byggnad. Avsikten måste ha varit att komplettera, uppdatera och kunna jämföra
över tid.
I några fall har det handlat om att återvända
under lite längre tid. Till Kila by återvände Sigurd
Erixon och medhjälpare flera gånger för att se förändringarna. När byn Bruksvallarna i västra Härjedalen undersöktes i mitten av 50-talet var tanken
att museet skulle återvända och följa förändringar. Vi har också kommit tillbaka, först i mitten av
70-talet, och sedan 1988-93 (Rosengren 1994). Till
Gruddbo i Dalarna och Sollerön återvände vi sextio
år efter den stora undersökningen 1937 (Åter till
Sollerön, 1998). Det finns också andra exempel och
själv har jag i olika sammanhang återvänt till Töreboda, som dokumenterades av museet åren kring
1980, och till kvinnorna jag följde i hemlöshetsundersökningen 1998-2000 – och då med frågan hur
det har gått för dem (Rosengren 2003, 2008 och
2009).
I slutet av 1960-talet fanns planer på att etablera
vad man kallade undersökningsstationer på några
håll i Sverige för att genom varaktiga kontakter
med människor följa och analysera samhällsförändringar (Granlund 1967, Rosengren 1998). Men
de realiserades tyvärr inte.
Fotografi och återvändande
Inom fotografin har det blivit något av en genre att
återvända. Det kan kanske förklaras med ögats säregna förmåga att i detalj och relativt snabbt kunna
registrera den fysiska omgivningens olika detaljer.
Till det kommer fotografiets – återigen säregna förmåga att bevara minnet av, eller omvänt beskriva för framtiden, hur någonting en gång har sett ut.
Den som betraktar två fotografier gjorda med fem-
23
Varför återvända?
fotografer till vykort från Paris ytterområden under
tidigt 1900-talet. Samma gator och gatukorsningar
fotograferades 1970, en gång till under 1990-talet
och ännu en gång 2006. Av bilderna syns att det är
efter 1970 som förändringarna har varit som störst.
Många gatumiljöer har förlorat sina ursprungliga riktpunkter och fått omänskliga proportioner
(Blondel & Sully Jaulmes, 1994, 2007). Omvandlingen känns igen i många högexploaterade miljöer
i dag.
Inom Ekodok -90 återvände Ola Löfgren till Robert Lundgrens fotografier från Ammarnäs från
1910-talet, i Västerbottens museum (I människans
hand, 1994). Och i Gruddbo 1997 sökte sig Mats
Landin och Cecilia Hammarlund-Larsson till platserna för ett tiotal landskapsvyer som fotograferats
sextio år tidigare. Alla tre mötte stora förändringar,
framför hade tidigare brukade marker fått växa
igen. Med samma metod, och konstaterande, återvände arkeologer vid Västerbottens museum till
äldre fotografier från inlandets fjälltrakter 2008
och återfotograferade dem. Arbetet gjordes delvis
för att studera förskjutningen av trädgränsen, men
förhoppningen är att det ska ge underlag för framtida prioriteringar av landskapsvård (Fjällens kultur- och naturvärden, 2008).
Senare årtiondens snabba förändringar i landskapet dokumenteras kontinuerligt i ett stort
fransk projekt. Efter beslut i miljödepartementet 1991 startade Observatoire photographique de
paysage. Det är ett omfattande projekt med staten
och regionala myndigheter som finansiärer, organisatörer och uppdragsgivare till fotografer. Omkring 500 platser – som vägar, väg- och gatukorsningar, järnvägsområden, utsikter från höjder etc
- i 19 regioner i Frankrike observeras kontinuerligt och återfotograferas med bestämda intervaller,
och med tätare mellanrum när förändringar är på
gång. Projekten är tänkta att användas i samhällsplaneringen (Rosengren 2009, Séquences Paysages 2000, Méthode de l´Observatoire 2008).
Bortsett från ett finskt mindre projekt har jag aldrig hört talas om fotografiska observationer knutna
till återvändande som görs så systematiskt som det
franska. Samtidigt lägger Observatoire photographique paysage stor vikt vid att fotografering utförs
av erfarna professionella fotografer. Fotografierna
har hög kvalitet och man använder i huvudsak mellanformatkameror. För att kunna återvända till exakt samma plats anges alltid position, datum och
klockslag.
Förmodligen är det människans behov av att känna
igen sig och få tillvaron begriplig som gör att vi ofta
vill återvända till platser och människor som vi har
lärt känna, om så bara för kort tid. Vi vill veta vad
som har hänt sedan sist. Ibland vill vi komma till
platser som vi har sett på gamla målningar eller fotografier för att veta hur det ser ut i dag. Nyfikenheten över vad som har hänt sedan ”sist” har varit
en stark drivkraft när museer, forskare, författare
eller fotografer återvänt till platser som en gång
har dokumenterats och studerats. Nästa steg blir
att kommentera förändringen - eller frånvaron av
förändring.
För museer som vill studera samhällsförändringar kan återvändandet bli en aning problematisk eftersom vad som uppfattas som intressant varierar
över tid. När forskningen talade i termer av evolution och diffusion och ville förklara förindustriella
kulturelements spridning och regionala olikheter
var det relevant att inventera ålderdomlig bebyggelse och gamla arbetsredskap. Men så småningom
blev andra aspekter intressantare, och efter ännu
en tid och under fortsatt inflytande av den allmänna etnologin riktades intresset mer mot studiet av
kulturella processer, värden, förståelseformer och
mot nutiden långt bortom allmogekulturen.
Detta gör att det många gånger saknas empiriskt
jämförbart material till att studera förändringar.
När t.ex. Bruksvallarna undersöktes på 1950-talet dominerade jordbruk och boskapsskötsel som
försörjning. Undersökningen dokumenterade bebyggelsen, ägorna, fäbodssystemet och familjens
organisation och fokuserade mest äldre tidsskikt.
Trettio år senare var bara två familjer i byn jordbrukare, och de flesta försörjde sig direkt eller indirekt på turism, vilket blev det som den nya undersökningen kom att kretsa kring (Rosengren 1995).
Vilket i sig naturligtvis visar på radikalt förändrade
försörjningsvillkor.
Det finns många skäl till att återvända till samma plats, och det främsta är att det ger möjlighet
att följa ett samhälle på nära håll och under lång
tid och att därmed se de långa tidsperspektiv, som
museer generellt brukar vilja vara kunniga på. När
valet av fokus varierar över tid visar det som sagt
inte bara på vetenskapliga paradigmskiften utan
också på vad som i tiden framstår som relevant att
undersöka för kulturhistoriska museer, som numera gärna söker det typiska eller karakteristiska för
tiden. Det äldre materialet från orten ger nästan
24
så fort som idag. Men det finns också fotografiskt
material från 1920- och 30-talen. Utan att ha varit
där vågar jag säga att i dag dominerar fritidslivet
överallt i trakten.
alltid en lokalhistorisk kontext och en förförståelse
som underlättar det nya arbetet. Bara detta i sig
hjälper lyssnaren, skrivaren, forskaren, undersökaren – vilket namn man nu än använder – att se
sammanhang och förstå vad människor säger. Det
ger en gemensam kunskapsbas mellan undersökare och informant, vilket är bra för samarbetet på
platsen och underlättar i kontakterna. Det minskar
behovet av frågor och risken för missförstånd, och
hjälper undersökaren att producera ett bra undersökningsmaterial.
Ett annat sätt att återvända är att just följa upp
ett ämne som jag gjorde med de hemlösa kvinnorna. Men då hade det inte gått så lång tid emellan
och temat var och är – tyvärr - fortfarande en social- och bostadspolitisk kräftsvulst.
Att återvända fotografiskt då? Till skillnad från
text, som tidsmässigt kan placera sig varhelst utforskaren vill, befinner sig fotografi alltid i den tid
när bilden exponeras. Att det inte går att fotografera bakåt i tiden utan bara det som är framför kameran, hör till vad som är utmärkande för fotografi.
Det finns många skäl att återvända fotografiskt till
byundersökningarnas landskapsbilder. Det viktigaste är kanske att försöka uppdatera och aktualisera äldre bildmaterial i museets arkiv eftersom
museerna brukar sätta en ära i att kunna ge de långa
perspektivens sammanhang. Fotografi avslöjar fysiska förändringar snabbt antingen dessa handlar
om bebyggelse, markdisposition eller landskapets
användning, och man placerar sig i en högaktuell
samhällelig diskurs om hur människor brukar, förändrar och värderar sin omgivning. Den diskursen
handlar om miljö, miljövård, användning av land
och vatten och synen på biologisk mångfald, om
identitet, hållbar utveckling, framtid och överlevnad, om etik, mening med livet och om våra barns
framtid. Fotografins specifika förmåga att väcka
minnen och ge associationer och perspektiv är en
stor tillgång i sådana sammanhang.
Misterhult skärgård
1937 i samband med den så kallade Smålandsexpeditionen hörde Misterhult söder om Västervik till
de socknar som besöktes. På sommaren 1946 kompletterade Albert Eskeröd med att resa till öarna
Vinö och Sturkö i skärgården. Här fotograferade
han byggnader, landskap, hamnar, boskap på bete
och aktiviteter. De korta texterna handlar mer om
nu än förr, och är skrivna i presens.
Misterhult sn hör till Oskarshamn kommun i
dag, och Strupö ingår i Naturreservatet Misterhults
norra skärgård. Vinö är undantaget, och man kan
fråga sig om skillnaden lett till påtagliga olikheter
i bebyggelse och kulturlandskap. Andra frågor:
används öarna främst för fritidsliv, och har husen
blivit högt taxerade fritidsparadis? Är bebyggelsen
mer vårdad och pyntad än på 40-talet, präglad av
naturreservatsföreskrifterna och vår tids romantiska syn på äldre bebyggelse i skärgårnden? Syns
förändringen med en gång eller först i detaljer?
Hur är det med teveantenner och paraboler? Hur
ser hamnarna ut? Sjöbodarna? Gårdsbebyggelsen?
Om Strupö skriver Länsstyrelsen i Kalmar län på
sin webbsida att ”bebyggelsen är väl samlad och
de flesta gårdarna är från sent 1800-tal. …. mellan
1666 och 1933 fanns här en lotsstation uppförd. I
dag kan man vandra genom den vildvuxna skogen
upp mot den plats där den gamla lotsutkiken var
placerad.” Innebär det att tornet från vilket Eskeröd fotograferade 1946 inte finns kvar? Enligt
Länsstyrelsens hemsida finns inte reguljär båttrafik
i Misterhults norra skärgård, vilket kan bli ett problem för den som har begränsad tid till förfogande.
Ön Händelöp i Västrum sn utanför
Västervik
Åter till kustens landskap, gräns mellan land och vatten
Under benämningen ”Etnologiska samhällsundersökningar, byundersökningar” var Gösta Berg och
den tillfälligt anställde arkitekten J. Lindros här
1925. 1946 återvände Nils Nilsson och fotograferade bl.a. hamnen. Samtidigt eller vid annat tillfälle
samma sommar fotograferade Kerstin Berg ”byns
äldsta hus”, en liten stuga som Gösta Berg fotograferat tjugo år tidigare, samt utsikt över hamnen.
Samma hamn med sina bodar, bryggor och båtar
och med byns bebyggelse på sluttningen ovanför
Vid en genomgång i Nordiska museets arkiv blev
som sagt Småland det landskap som jag först gick
igenom. Från Kalmarkusten och norra Öland finns
ett rikt och bra fotografiskt material från slutet av
40-talet och tidigt 50-tal, som var en intressant
brytningstid. Byarna var fortfarande utpräglade
fiske- och bondesamhällen även om det förekom
sommarfritidsboende. Förändringarna gick inte
25
som något särskilt, ett ”punktum”. Ingalill Granlund såg och fotograferade ett möte – hon och dem
och där männen var i färd med sitt görande oberoende av henne. Kanske är Valfrid Nilsson på väg
mot henne för att hälsa, för att fråga vad hon vill,
eller för att han vet vad hon vill och han vill visa
henne något? Frågor från vardagslivet som aldrig
kommer bli besvarade.
Hur ser de två byklungorna, hamnarna och landskapet runt byn ut i dag? Är sommaren på Runnö
präglad av fritidsbåtar, kanoter, surfingbräder, vattenskotrar, utemöbler i plast, flaggstänger, rader
av gröna plastbrevlådor och en bebyggelse med
många fler fritidshus än 1953? Hur många är fastboende? Runnö ingår i dag i Oskarshamns kommun och är också naturreservat, men Runnö by och
närområdet är undantaget. Hela ön är klassad som
riksintresse för kulturmiljövården, men reservatsbegränsningen antyder någon form av verksamhet
utöver fritidsliv.
fotograferades av Lindros 1925 men från annat håll.
Nils Nilsson hade kanske hans fotografi med sig
1946, han har i alla fall fotograferat ungefär samma
vy. Hur ser då hamnen ut nu 85 år efter den första
fotograferingen och 65 år efter den andra?
Nilsson var också på Idö intill Händelöp och på
båda öarna fotograferade han arbete med näten
och annan verksamhet i hamnen.
Runnö i Döderhults sn, utanför
Påskallavik, i Kalmarsund
På 1950-talets Runnö studerade John Granlund
och flera med honom byorganisation samt ”kontinuitet och förändringar i öns arbets- och näringsliv”. Arbetet gjordes under flera veckors sommarbesök 1953 och 1954 innan Granlund blev professor
i etnologi i Stockholm 1955. Det fanns tjugo gårdar
med 55 bofasta invånare, som i huvudsak levde på
fiske och jordbruk (Granlund 1957-58). Ön hade
också sina sommarboende och några av de äldre
boningshusen ägdes av sommargäster. Bebyggelsen var koncentrerad till två byklungor, som bildats kring gårdarna Norrgården och Sörgården,
och ett särskilt litet område med sex sommarstugor
på Norrgårdsholmen. I Granlunds bok om Runnö
är det öns äldre tider som dominerar, framtagna
genom intervjuer med äldre bybor och genom arkivstudier.
De flesta fotografierna avbildar bostadshus, sjöbodar och hamnar samt kulturlandskapet. Det är
lummigt och grönt, solen skiner, men märkligt
folktomt. Ingalill Granlund, som var gift med John,
gjorde flera landskapspanoramor genom att lägga
ett antal exponeringar efter varandra. Två sådana
intilliggande exponeringar daterade 13 juni 1953
är inte folktomma. Bildtexten säger att detta ”föreställer Harald Nilssons upphissade bottengarn
på kajen vid sjöboden. Något av sjöboden syns
längst till vänster. Där bredvid står Valfrid Nilsson.
Harald Nilsson sitter ute på kajen och arbetar på
bottengarnet. Till höger syns en gammal båtkåse. I
bakgrunden Kvarnholmen.”
Man ser inte så mycket av de två männen. Avståndet till Harald Nilsson är långt och Valfrid Nilsson
är delvis otydlig. Vad är det som gör att denna bild
ändå gör mig så nyfiken, som får mig att vilja se
Runnö igen? Semiologen Roland Barthes (1986)
förklarade lockelsen i en del fotografier med att
vissa detaljer väcker nyfikenhet. De kan vara vilka
som helst, men i betraktarens ögon sticker de ut
Bergkvara köping söder om Kalmar
Söder om Kalmar, i Bergkvara köping, Söderåkra
sn, fotograferade J. E. Thorin den 5 augusti 1904.
Thorin var folkskollärare och fotograf i Åtvidaberg
och vann flera priser i Svenska Turistföreningen
tävlingar 1900-1902. 1904 hade han fått STF:s fotostipendium för att kunna fotografera folkligt liv
och folkliga miljöer i Småland och Blekinge. Bilderna från Bergkvara ingick förmodligen i uppdraget
han gett sig. (Thorins fotografier kom in till Nordiska museet för många år sedan genom ett förvärv
av Svenska Turistföreningens äldre bildarkiv.)
Hundra år senare kan vi betrakta den tidens huvudgata ner mot hamnen, ett sågverk som också
verkar ligga vid huvudgatan, parti av hamnen och
hamnen sedd från Kårön med flera segelskutor på
redden. 1936, trettio år senare, låg det också segelskutor här, att döma av en bild som Ingalill Granlund tog då. Men hur ser hamnen ut i dag? Finns
det kanske fortfarande segelskutor, men i så fall
knappast för att frakta varor utan för att de hålls i
stånd av båtveteraner?
Norra Öland
Föra socken på Öland undersöktes 1935 av John
Granlund med medarbetare. Materialet i museets
arkiv beskriver en gammaldags radby med kyrka,
prästgård, tre skolhus, handelsbod och 13 gårdar.
Ett fotografi av Granlunds kollega Sigrid Svensson
26
vara att som en form av fotoelicitering intervjua lokalbefolkningen om användning och förhållningssätt till sin fysiska omgivning. Men i dagens läge är
det tveksamt om vi har möjlighet att göra det.
visar både bygatan med kyrkan skymtande i gatans
fond och en fotografisk känslighet för det infallande ljuset.4
Bebyggelsen i kyrkbyn dokumenterades gård för
gård genom ritningar, uppmätningar och fotografier. Motsvarande material finns också från andra
delar av socknen, och från flera strandområden
med sina sjöbodar, stensättningar och nät på tork.
Idag är många gårdar kvar som permanent- och fritidsbostäder (Salzman 2001) och Föra by är klassad som riksintresse för kulturmiljövården. Men
vad ser man mer generellt av förändring respektive
kontinuitet vid jämförelse mellan bilderna från
1935 med fotografier från idag? Hur synlig är anpassningen till vår tids krav på bekvämlighet? Är
det framför allt i byns ytterområden som förändringen syns? Hur ser dagens stränder präglade av
semesterliv och fritid ut?
Sommaren 1952 var bl.a. Nils Nilsson i Sandby i
Högby socken på norra Öland. I Sandby fanns ett
tiotal gårdar samlade. Jordbruket var huvudnäring men jorden var sandig och torr, kan man läsa
i anteckningarna. Strandområdet var gemensam
utmark. Här fotograferades och uppmättes enkla
och fönsterlösa sjöbodar med sina sjökättar, som
använts tidigare i samband med strömmingsfiske.
Vid Sandby ligger i dag en av Ölands populäraste
badstränder.
Hit till landskapen kring Kalmarsund ska vi om
möjligt återvända våren eller sommaren 2010.
Landskapet kring Stora Sinnerstad och Mörlunda
i norra Småland och kring Sigurd Erixons Kila by i
Östergötland ska vi också tillbaka till, och förhoppningsvis under kommande år till andra platser och
andra landskap. Arbetsmetoden kommer att vara
att utifrån äldre fotografier och med inspiration
från andra fotografiska återvändarprojekt dokumentera samma miljöer igen. Om möjligt ska fotografen återvända till samma punkter i geografin
och fotografera samma vyer på nytt, helst med
samma vinkel, som kan kompletteras med panoreringar. Det kommer bli fråga om att leta sig fram
med de äldre bilderna i hand, hitta karakteristiska
formationer i naturen att känna igen sig genom och
att fråga ortsbefolkningen.
Fotograferingen kommer göras med digital teknik och färg eftersom museet – tyvärr - har tagit ett
principbeslut om att all fotografering i dag ska ske
digitalt. Plats, position med GPS-utrustning, datum
och klockslag ska anges. Ett nästa steg skulle kunna
Noter
1.
Det här är min definition av landskap. För andra
definitioner se t ex Salzman 2001 och hennes referenser.
2.
Utförligt om byundersökningarna i Nilsson 1998,
Palmqvist 1998, 1993 och Hammarlund-Larsson
1998, 1993.
3.
Se boken I människans hand. Fotografier kring
det ekologiska landskapet. Ekodok -90. 1994.
Initiativtagare och planerare av projektet var Bo
Nilsson vid Statens Kulturråd och Göte Ask vid
Stiftelsen Nordens folkhögskola Biskops Arnö.
När boken skulle ges ut blev jag redaktör. Se också
Nilsson 1996, som inte är densamme Bo Nilsson,
som refereras till i not 2 även om de båda råkar
heta Bo, och Rosengren 2009.
4.
Salzman (2001) har en utförlig genomgång av
Granlunds arbete i Föra och gör en likaså utförlig
uppdaterig till idag liksom att hon beskriver andra områden på norra Öland i dag, som Sandby. I
antologin Etnologiska beskrivningar (red. Ehn &
Klein, 1989) finns flera bidrag om hur bl a Granlund och Erixon konstruerade sina beskrivningar
och ofta syftade på ett vagt ”förr”. En variant på
museers återvändande är för övrigt en bok om
skärgårdsbyn Marum i Roslagen, skriven av Jan
Garnert för Sjöhistoriska museets räkning.
Litteratur
Barthes, Roland, 1986. Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet. Stockholm: Alfabeta.
Berger, John & Jean Mohr, 1982. Another way of telling.
New York: Pantheon Books.
Between home and heaven. Contemporary American
landscape photography, 1992. Washington: National museum of American art, Smithsonian institution.
Blondel, Alain & Laurent Sully Jaulmes, 1994. Un siècle
passé. Paris: Edition Carré.
”
” , 2007. Un siècle passe. Paris: Dominique Carré.
Erixon, Sigurd, 1946. Kila: en östgötisk skogsby: en byundersökning 1912-13. Stockholm: Institutet för
folklivsforskning.
Ehn, Billy och Barbro Klein (red.), 1989. Etnologiska beskrivningar. Stockholm: Carlssons.
Fjällens kultur- och naturvärden. Fotodokumentation
av landskapets förändringar. Berit Andersson &
27
”
”, 2008. Kvinnor i hemlöshet och vad som har
hänt sedan 1998. I Socialmedicinsk tidskrift nr 1,
årg. 85.
”
”, 2009. Reflexions from women after years of
homelessness. Opubl. manus.
”
” , 2009. Landskapsfotografering som offentligt
uppdrag. I Samtid & Museer.
”
” , 2009. Ekodok-90. I Valtorta, Roberta (a cura
di) Fotogrfia e committenza pubblica Esperienze
Storiche e contemporanee. Milano: Museo Fotografia Contemporanea.
Salzman, Katarina, 2001. Inget landskap är en ö. Dialektik och praktik i öländska landskap. Lund:
Nordic Academic Press.
Séquences Paysages, revue de l´Observatoire photographique du paysages -2000, 2000. Paris:
Ministère de l´Amènagement du Territoire et de
l´Environnement.
Nina Granholm, 2008. Arkeologisk rapport från
Västerbottens museum/Uppdragsverksamheten.
Dnr 721/07.
Garnert, Jan, 1994. I dialog med historien. Om samtid och sjöfartshistoria i skärgårdsbyn Marum.
Stockholm: Sjöhistoriska museet.
Granlund, John, 1957-58. Runnö i Kalmarsund. En skärgårdsös omvandling. I Stranda, Stranda härads
hembygdsförenings årsskrift.
”
” 1967. Om nyttan av att inrätta undersökningsstationer. I Fataburen.
Gruddbo på Sollerön. En byundersökning tillägnad Sigurd Erixon 26.3.1938, 1938. Stockholm: Nordiska museet.
Hammarlund-Larsson, Cecilia, 1993. Med ränsel på rygg
och stav uti hand . Nordiska museets fältarbeten
under hundra år. I Kulturhistoriska expeditioner.
Nordiska museets fältarbeten 1988-1992. Stockholm: Nordiska museets förlag.
” ” 1998. När samtid blivit dåtid – hur ser då kulturarvet ut? I Kulturarv eller fasadarv. Om det
etnologiska perspektivet i kulturmiljövården.
Stockholm: Nordiska museet/Samdok.
Halland: trettiotal och åttiotal. Fotografier av C.G. Rosenberg och Gerry Johansson, text Jan Olsheden,
1985. Helsingborg: Fyra förläggare.
I människans hand. Fotografier kring det ekologiska
landskapet. Ekodok -90, 1994. Stockholm: Nordiska museets förlag.
Méthode de l´Observatoire photographique du paysage,
2008. Paris: Ministère de l´Ecologie, de l´Enegie,
du Développement durable et de l´Amènagement
du territoire.
Nilsson, Bo, 1996. Några tankar om Ekodok-90. I Museet som makt och motstånd. Festskrift till Erik
Hofrén 10 april 1996. Norrköping: Arbetets museums vänner.
Nilsson, Bo, 1998 . Ett människovänligt samhälle. I Åter
till Sollerön. Om kulturarv, folk och landsbygd.
Stockholm: Nordiska museets förlag.
Palmqvist, Lena, 1993. En skattkammare för byggnadshistoriker. I Kulturhistoriska expeditioner. Nordiska museets fältarbeten 1888-1992. Stockholm:
Nordiska museets förlag.
” ” 1998. Sigurd Erixon – inte bara typologisk byggnadsforskare. I Kulturarv eller fasadarv. Om det
etnologiska perspektivet i kulturmiljövården.
Stockholm: Nordiska museet/Samdok.
Rosengren, Annette, 1994. Fjällbyn som blev turistort.
Stockholm: Nordiska museets förlag.
”
” , 1998. Inledning – tillbaka till platsen. I Åter
till Sollerön. Om kulturarv, folk och landsbygd.
Stockholm: Nordiska museets förlag.
”
”, 2003. Mellan ilska och hopp. Om hemlöshet,
droger och kvinnor. Stockholm: Carlssons.
Samt
Photography and Landscape, fotografisymposion 19-20
november 2009 i Göteborg med föreläsning av
Mark Klett. Arr. av Högskolan för fotografi, Göteborgs universitet, i samarbete med Hasselbladsstiftelsen och Högskolan i Skövde.
28
8
Recension: Ludvig Åberg
Berättelsen om en fotoateljé i Säffle 1890–1957
Ulrika Hoffman
Ludvig Åberg berättelsen om en fotoateljé i Säffle 1890-1957. Av: Claes
Åkerblom. Åmålstryck 2006.
Under Fotoveckan i maj är temat fotografisk lokalhistoria och bygdeforskning. Flera namnkunniga
föreläsare kommer att presentera lokalhistoriska
arbeten, som utkommit det senaste årtiondet under
seminariedagarna. I nästa kvartalsbrev kommer vi
att göra kortare presentationer av de arbeten som
presenterats under seminariedagarna, men redan
i det här numret tjuvstartar vi med att recensera
Claes Åkerbloms bok: Ludvig Åberg berättelsen om
en fotoateljé i Säffle 1890-1957. (Åmålstryck 2006).
Den lokalhistoriska fotoframställningen brukar
ofta antingen kartlägga de fotografer som verkat en
viss period i ett begränsat geografiskt område, eller
en enskild fotograf och hans arbete med att skildra
en bygd. Claes Åkerblom, till vardags ingenjör vid
Stora Enso har ägnat sig åt att göra båda delarna.
29
Ludvig Åberg tog inte bara porträtt, utan skildrade förstås även en del av livet omkring sig. Här passerar, som det
stod i Seffletidningen, en ”förstklassig automobil” (ägd av en engelsman) genom köpingen och väcker uppståndelse.
Längst fram till vänster står Rektor Emil Örtquist. På trottoaren ses bland annat båtbyggare Johan E Johansson, skomakare Johan Broman och Eric Lindh.
I boken som skall recenseras här skildrar han en
porträttfotograf, Ludvig Åberg och hans verksamhet på en och samma ort, Säffle och en och samma
ateljéadress, Perssons gränd under 67 års tid. En
imponerande yrkeshistoria, som ska ha resulterat
i närmare 50 000 bilder. År 2008 fortsatte han
sedan sitt arbete med avsikten att göra en sammanställning av värmländska porträttfotografer
med egen ateljé från 1844-1950. Ett arbete som
resulterade i en lista på 250 namn. (En artikel som
presenterades i tidskriften Värmlandskultur nr 3-4
2008. Länk till en pdf av artikeln nedan). Om båda
arbetena kommer han att berätta mera under fotoveckan.
Boken som kommit till genom bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet, Stiftelsen Aagot och
Christian Storjohanns fond för värmländsk kultur, Säffle kommun och Gustav VI Adolfs fond för
svensk kultur är 304 sidor tjock och en ambitiös
redovisning av Ludvig Åbergs gärning, som presenterar hela 800 fotografier i tryck.
Boken kunde lätt ha blivit en ytterst lokal och
privat angelägenhet, intressant enbart för den entusiastiske hembygds- eller släktforskaren, när en
sådan mängd, mer än hundra år gamla porträttfotografier presenteras. Hur vackert ett porträtt än
är, så förbli gärna ansiktena anonyma. Nog kan
man bli betagen till en början av skönheten i teknik
30
Eds socken, i glasbrukssamhället Liljedal. Berget i
närheten kallas än idag Åberge. När glasbruket lades ned 1917 upphörde även ateljén i Liljedal.
Att Claes Åkerblom också har ett intresse av det
fotografiska hantverket märks. Han placerar in
ateljéns tillblivelse, i ett större sammanhang, tiden
när visitkortet och den sk Cartomanin var på modet.
Han beskriver detaljerat vilken typ av rekvisita och
attribut, som fanns i dagsljusateljén på Perssons
gränd och ger målande beskrivningar av bredden
på fotograferingarna, som när godsägare FM Mohn
ville få sina grisar avporträtterade. Åberg hade en
fantasifullhet i arrangemangen och varierade kompositionerna. Efter att själv ha arbetet många år
med porträttsamlingar är det med intresse jag läser
om de detaljerade beskrivningarna av hantverket:
Arbetet med att skära till de egna glasplåtarna, retuschen, satineringen av visitkorten med strykjärn
och den fotogendrivna (!) förstoringsapparat som
Åberg innehade till en början. Han skall ha varit
konservativ när det kom till hantverket och med 67
år i samma ateljélokal tycktes det nog också ibland
som om tiden stått stilla. En reporter i besök i ateljén på 1950-talet citeras i sin förundran över hur
våningens hela atmosfär ”tillhörde en förgången
epok”.
Till detta var Ludvig Åberg noggrann och sparade
alla glasplåtar, numrerade med motsvarande nummer i 36 olika sittningsböcker, väl medveten om att
de kunde få betydelse för framtiden.
Efter hans död 1958 revs huset och drivor av
plåtar skall ha förstörts i samband med rivningen, men mycket köptes vid auktion av fotografen
Kjell Persson och sedan år 2000 är de förenade i
Säffle kommuns ägo. Så räddades ett kulturarv,
som genom den här boken fått liv på nytt. Boken
är en guldgruva för personer med Säffleanknytning
att bläddra igenom och samtidigt en angelägenhet
även för den som ”bara” är nyfiken på porträttfotografins historia, eller att läsa av tidens gång i levnadsöden och kläder.
och komposition, men efter en stunds bläddrande
kanske de inte berättar så mycket, för andra än dem
som möjligen kan ha en relation till den avbildade.
Claes Åkerblom lyckas med att göra enormt
mycket mera. Ett oerhört arbete har lagts ned på
att identifiera personerna i bild. Mer än 2 500 namn
på avbildade finns med i bokens namnregister och
invid konfirmationsporträtten från 1900-talets
början, nämns inte bara namnen på de unga konfirmanderna, utan också, så gott som alltid: årtal (i
regel född, ibland även död). I några fall får man
veta att personen avflyttat och vart, ibland finns
även uppgift om yrke och för flickorna deras namn
som gifta. Att bildtexterna i boken bara presenterar
ett namn eller en plats rakt upp och ned, utan att
nämna någon vidare biografi hör till undantagen.
Något som är otroligt imponerande när det handlar
om så många bilder! Många bildtexter berättar hela
levnadsöden och små anekdoter i sig.
Här finns berättelsen om skräddarmästaren Stefanus Olsson som i unga år skall ha fotvandrat hela
vägen från Kila till Stockholm och där fått jobb
inom renhållningen, där det bland annat ingick att
transportera koleralik. Ett välbetalt, men farligt arbete. Vi får följa honom hem till Säffle igen, där
han står bakom uppförandet av flera fastigheter i
samma gränd som Åberg har sin ateljé. Dessutom
får vi veta att sönerna antog nytt namn, Löfgren, en
släkt som ännu finns kvar i staden.
Boken inleds med en levnadsteckning över Ludvig Åberg och ett intressant dokument över det fotografiska arbetet i ateljén. Ludvig Åberg var född
1870 i Västergötland. Han angav själv att han hade
anlag för teckning, men att fotograferingen gav en
bättre försörjning. Åberg gick i lära först hos Linköpingsfotografen Alfred Fritiof Söderström och
sedan hos den välkände hovfotografen Ferdinand
Flodin i Stockholm. Redan tidigt dog fadern och en
bror, sedan modern och knappt 20 år gammal var
Åberg föräldralös. I november 1890 kom han till
Säffle 22 år gammal sedan han fått veta att en ateljé
var ledig i Perssons gränd. Åberg hade även filial i
31
9
Nyheter i korthet
Foto: Per Bagge. Fru Anne-Marie Malmström. Lund, mars 1916.
http://www1.ub.lu.se/externt/apps/bagge/visaInfo.cfm?ID=4072
Fotograf Per Bagges bilder på webben
Man kommer också att kunna beställa bilder och
lägga in sina egna kommentarer med minnen från
Lund.
Universitetsbiblioteket gör nu Bagges samtliga
fotografier tillgängliga digitalt, samtidigt som de
ömtåliga originalplåtarna räddas för framtiden.
Projektet har finansierats av Sparbanken Finn,
Kulturförvaltningen i Lund och Thora Ohlssons
stiftelse.
För första gången visas lundafotografen Per Bagges fantastiska bilder på webben. Fotosamlingen
på Universitetsbiblioteket, som omfattar uppskattningsvis cirka 15 000–20 000 bilder, visar Lunds
stadsmiljöer och ateljéporträtt av lundaborna från
1890-talet fram till 1930-talet.
De bilder som hittills är skannade är nu sökbara
i databasen. Även resten av fotosamlingen kommer
att så småningom bli tillgänglig digitalt.
32
Till vänster på berget är kyrkan Nuestra Señora de la Encarnación och till höger är det arabiska slottet, Castillo
Árabe. Cadiz provinsen i Andalusien. Foto: Carl Curman, 1878. ATA-Tiksantikvarieämbetet.
Riksantikvarieämbetet firar 1 år på
Flickr Commons
hjälp att lokalisera dem med hjälp av Flickrs medlemmar.
Riksantikvarieämbetet har nu passerat 500 publicerade fotografier på Flickr Commons. Mer än
1 450 Flickr-medlemmar har valt att bli contacts/
kontakter till Riksantikvarieämbetet på Flickr
Commons. Det är särskilt positivt eftersom ett syfte
med att visa bilderna på Flickr var att tillgängliggöra dem för en bredare publik och nå ut till nya
användargrupper. Dessutom hittar många vidare
från Flickr till Kulturmiljöbild och RAÄ:s egen
webbplats via direktlänkar.
Riksantikvarieämbetet är nöjda med resultatet av
sin satsning på Flickr Commons. inte minst för de
erfarenheter man gjort vid institutionen. Planen är
också att fortsätta arbetet med att ladda upp gamla
fotografier ur samlingarna.
För mer information om Riksantikvariets och
Flickr Commons, kontakta Anna Boman: [email protected]
Läs mer om ettårsjubileet:
http://www.raa.se/cms/extern/aktuellt/nyheter/nyheter_2010/mars/17_mars_ett_ar_med_
flickr_commons.html
Som första skandinaviska myndighet lanserade
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) den 17 mars 2009 en
samling äldre fotografier med utgången upphovsrätt på den internationella bilddelarsajten Flickr
Commons. Resultatet är mycket positivt.
Ett hundratal bilder som läkaren och amatörfotografen Carl Curman tog i slutet av 1800-talet var
de första bilderna ur Riksantikvarieämbetets samlingar som publicerades på Flickr Commons den 17
mars 2009.
Riksantikvarieämbetet har även publicerat ett
urval av de fotografier som Carl Curman tog under
sin bröllopsresa i Spanien 1878. Curman gjorde
många utlandsresor och som nygift 1878 reste Carl
Curman i Spanien tillsammans med sin fru Calla.
Han fotograferade under resan och motiven var
landskap, städer, byggnader som Alhambra, spanska människor och naturligtvis också Calla Curman. Många av bilderna är cyanotyper.
Några av bilderna visar oidentifierade städer och
förhoppningsvis kommer Riksantikvarieämbetet få
33
Foto: Micke Berg.
Micke Berg får Lennart af Petersenpriset 2009
på ett personligt och konstnärligt vis berättar något
väsentligt om staden som livsmiljö.
2009 års pris går till fotografen Micke Berg, som
tagit personliga bilder i och av Stockholm sedan
mitten av 1970-talet. Micke Berg har producerat
knappt ett hundratal utställningar bland annat på
Nordiska Museet, Stockholms stadsmuseum och
Kulturhuset. Internationella utställningar i Berlin,
London, S:t Petersburg, Hamburg, Wien, Sarajevo
och Naxos. Han har också publicerat ett tjugotal
böcker. Micke Berg har bla fått Stockholms Stads
hederspris, Gullersstipendiet, Nöjesguidens pris
och innehar även statlig inkomstgaranti från Författarfonden.
Utställning på Stockholms stadsmuseum
27 februari - 5 april 2010
”Hans fotografier tycks ljuda, i en slags lätt mollstämd tonart som besjunger livets och platsens
oförbätterliga skönhet. Fostrad i den fotodokumentära traditionen medverkar Micke Berg till att
ständigt förnya vår visuella upplevelse av staden
som livsmiljö.”
Lyder motiveringen, när nu 2009-års Lennart af
Petersen-pristagare, Micke Berg, offentliggörs av
Stockholms stadsmuseum.
Lennart af Petersens (1913–2004) var fotograf
vid Stockholms stadsmuseum 1942–78, under sin
tid där kom han att dokumentera huvudstaden,
inte minst under omvälvningen av City. Tillsammans med författaren Per Wästberg utkom han
bl.a. med boken Klara. En stadsdel i förvandling
(1957).
År 2003 instiftade Stockholms stad ett fotografiskt pris i Lennart af Petersens’ namn. Priset delas
ut vartannat år och avser att belöna en fotograf som
Tidigare mottagare av Lennart af Petersens-priset
är
• Gunnar Smoliansky 2005
• Per Skoglund 2007
http://www.stadsmuseum.stockholm.se/museet.
php?artikel=160&sprak=svenska
http://mickebergphoto.blogspot.com/
http://mickebergphoto.com/home.htm
34
Jämförande bilder över Luleås arkitektur
nästan 150 år.
De historiska bilderna har letats fram bland tiotusentals Göteborgsbilder i de två arkiven Kamerareportage och Göteborgs stadsmuseum. Totalt
innehåller boken över 180 bilder. För bokens faktarika men ändå lättsamma texter svarar skribenten
Kristian Wedel, författare och journalist som sedan
ett flertal år är verksam på Göteborgs-Posten. Boken ges ut på Max Ström förlag.
Text fr Max Ström, Källa äv Retriver text i GT
2009-12-09
Stadsarkivet i Luleå ger nu ut en tredje bok med
jämförande bilder av Luleås arkitektur från åren
1924 och 2004. Fotografierna skiljer sig från de tidigare som främst fokuserat på fasader.
- Nu har vi också försökt visa människorna som
bodde i byggnaderna och som på sitt sätt har lyft
upp staden, säger kommunarkivarie Thomas E:son
Åkerlund.
Att de äldre bilderna är tagna just 1924 beror på
att stadsfullmäktige då beviljade medel för fotografering av stadens samtliga gatuhörn, ett beslut som
blev starten för bildarkivet.
Boken uppmärksammas med en utställning i
Stadshuset. Bildutställningen, som öppnar den 30
november, pågår i stadshuset fram till 21 maj nästa
år.
Källa: Norrbottens-Kuriren, 2009-11-28
Kamerahistora till salu för rekordpris
En av kamerahistoriens främsta rariteter är till
salu. Det är en Giroux Daguerreotype som ska auktioneras ut i Österrike 29 maj. Kameran, som anses
vara världens första kommersiellt tillverkade, är
konstruerad av fransmannen Louis Jaques Mandé
Daguerre och tillverkad av hans svåger Alphonse
Giroux 1839.
Utropspriset för kameran är satt till två miljoner
kronor men auktionsfirman Westlicht Photographica Auction räknar med att sista budet kommer
att hamna mellan fem och sju miljoner kronor.
Kameran som nu är till salu är också signerad av
Daguerre.
Den kamera som nu ska säljas är ett tidigare helt
okänt exemplar som ägts i generationer av en optikersläkt från norra Tyskland. Senast kameran bytte
ägare var på 1970-talet då en son förärades dyrgripen av sin far när han klarat sin optikerexamen,
skriver auktionsfirman på sin webbplats.
Källa: Dagens Nyheter, 2010-01-29
Nytt fotografiskt verk om Lund
” Lund genom tiderna 1850-1929” heter den första
boken, av ett bildverk där författaren Conny Karlsson vill göra Lunds fotografiska historia tillgänglig.
Tanken är att verket skall bestå av fyra böcker allt
som allt. Första volymen spänner över åren 18501929.
Bilderna har hämtats, dels från gamla vykort som
skannats in, dels ur Universitetsbibliotekets, Stadsarkivets och Akademiska Föreningens arkiv. Böckerna ges ut på hennes och maken Bengt Karlssons
(kulturhistoriker och Lundakännare) eget förlag
Kultursmedjan Lundensis.
Källor: Sydsvenskan 2009-11-24, Skånskan 200911-21 + webben
Hasselbladspriset 30 år – nu presenteras samlingarna på nätet
Perspektiv på Göteborg – fotobok
över Göteborg förr och nu
Den franska konstnären Sophie Calle från Paris
har utsetts till den trettionde mottagaren av Hasselbladstiftelsens internationella pris i fotografi.
Priset, som består av 1 000 000 kr ett diplom och
en guldmedalj, kommer att delas ut till Sophie Calle lördagen den 30 oktober 2010 vid en prisceremoni på Stadsteatern i Göteborg. I samband med
ceremonin öppnar en utställning med pristagarens
verk, Sophie Calle - 2010 års Hasselbladspristagare, på Hasselblad Center i Göteborgs konstmuseum.
Eftersom priset fyller trettio år i år publicerades
Hasselbladstiftelsens innehållsrika bildsamling på
webben, lagom till starten av året, sökbar för alla
och en var som vill ta del av en fantastisk bildskatt.
Perspektiv på Göteborg heter en nyutkommen bok
(december 2009) som tar oss med på upptäcktsfärd till ett Göteborg som det var förr. I detta praktverk visas en lång rad unika bilder från åren kring
1870 till 1962 – många inte tidigare publicerade.
Fotografen Peter Claesson har sedan tagit om exakt samma bild i dag. Stor möda har lagts ner på
att hitta exakt rätt plats och ta den nya bilden vid
rätt årstid, rätt tidpunkt på dygnet och i rätt ljus.
Som läsare kan man jämföra då och nu – och tack
vare bokens höga kvalitet gå in även i små detaljer i bilderna. Resultatet är en helt oemotståndlig
betraktelse över Göteborg och dess framväxt under
35
”In his 1992 novel Leviathan, Paul Auster thanks me
for having authorized him to mingle fact with fiction.
And indeed, on pages 60 to 67 of his book, he uses
a number of episodes from my life to create a fictive
character named Maria, who then leaves me to live out
her own story.SInce, in Leviathan, Auster had taken
me as a subject, I imagined swapping roles and taking
him as the author of my actions. I asked him to invent a
fictive character which I would attempt to resemble. He
preferred to send me ”Personnal Instructions for SC
on How to Improve Life in New York City (because she
asked...)”. I followed his directives.”
Foto: Årets Hassellbladspristagare Sophie Calle.
Gotham handbook, (detail), 1994/2000. Collage with
gelatin silver print, text, cibachrome print on plexiglas,
frame.
Utställning: Hasselbladspriset 19802010
Hasselbladstiftelsen har en levande och ständigt
växande fotografisk samling vilken har sitt fokus
på verk av Hasselbladspristagarna samt samtida
nordiska fotografer och konstnärer men samlingen
rymmer även ett stort antal internationella fotografer och konstnärer. Den äldsta bilden i samlingen
dateras till 1840-talet och den samsas med såväl
det dokumentära fotografiet som det mer konstnärliga. Nytt samsas med gammalt och fotografiska
verk av ikonstatus tagna av de allra största i fotohistorien samsas med något mer blygsamma verk
av inte lika kända kollegor. I databasen på nätet
kan man, nu bese tusentals verk av ca 180 namnkunniga fotografer:
Hasselbladstiftelsen presenterar nu utställningen
Hasselbladspriset 1980-2010. Utställningen som
öppnade den 6 mars utgör en tillbakablick och
sammanfattar prisets historia och utveckling. Den
omfattar samtliga Hasselbladspristagare. En utställningskatalog har också producerats.
Stiftelsens fotografiska samling består av nära
tretusen verk. Redan i början av 1980-talet donerade många av pristagarna fotografier till stiftelsen i
samband med att de tilldelades priset. Antalet verk
av varje pristagare i samlingen skiljer sig mycket,
från inget alls av Jeff Wall till nära 150 av Sune
Jonsson, det vill säga hela hans pristagarutställning. Med få undantag baseras hela utställningen
på verk ur Hasselbladstiftelsens egen samling.
Sök i databasen: http://212.214.120.51/fmi/iwp/cgi?db=Bilddatabasen&-loadframes
Läs mer: Hasselbladsstiftelsens hemsida: http://www.
hasselbladfoundation.org/collection/sv/
36
10
Notiser
Sammanställda av Karin Wallin och Ulrika Hoffman
Kameran blev deras frizon
ven har god kvalitet, ca 400 har skannats in av Åke
Karlsson, vaktmästare vid Borgholm museum, som
med hjälp av lokala tidningar försöker att identifiera personer och motiv på bilderna.
Ernst Ohlsson var född 1898 i Lundebytorp, Föra
och hade sex syskon. Han började vid Borgholm
- Böda Järnväg som lokeldare och blev sedan lokförare, efter 1947 verksam på fastlandet. Han gick
bort 1980.
Ölandsbladet 2010-01-16
I den nya årsboken från Bohusläns museum/Bohusläns hembygdsförbund ”Kvinnor bakom kameran” presenteras sjutton kvinnliga fotografers liv
och arbete i Bohuslän – och några i Göteborg – från
fotografiets tidigaste barndom och nu. Förutom
den spännande fotografihistorien, som är en historia lika mycket om sociala förändringar som en
historia om teknik, möter vi här i text och bild, en
hel parad av kvinnor som fann en social och konstnärlig frizon tack vare kameran; kvinnor som vid
förra sekelskiftet drev välmående företag, umgicks
i kretsar som kallades kulturella, inte sällan hoppade över äktenskap, och hade hög status i samhället.
GT 2010-01-26
Premiär för digitalt bildarkiv i Borgholm
Sedan december är delar av Borgholms kommuns
bildsamling tillgänglig för alla via Internet. Den 10
december 2009 premiärvisades bilderna på Runstens bibliotek. Arbetet med att skanna och registrera alla bilderna görs av Borgholms bibliotek. Vid
invigningen var ca 700 bilder skannade, ett antal
som ökar med ca 50-100 nya bilder varje vecka.
Totalt har kommunen ca 25 000 bilder från slutet av 1800-talet och framåt. Bibliotekarie Gunilla
Lydmark hoppas att kommuninvånarna vill hjälpa
till att dokumentera bilderna och förbättra bildbeskrivningarna.
Under 2010 kommer en hel del bilder med kunglig anknytning att läggas in med tanke på det stundande Kronprinsessbröllopet och att två fotografer
Karl Nilsson och hans brorson Bengt Nilsson senare blev Hovfotografer.
Bildarkivet hittar du på adress:
http://www.bildarkiv.borgholm.se/
Bilder berättar Staffanstorps historia
Donerade foton från livet i Staffanstorp under delar av kommunens dryga femtio år har nu sorterats
och kommer att visas på möten i hembygdsgården.
Tusentals människor har identifierats på bilderna,
varav större delen har digitaliserats för att kunna
visas på till exempel storbildsskärm.
Sydsvenskan 2010-03-02
Borgholms Stadsmuseum fick unik
bildgåva
Borgholms Stadsmuseum fick i början av året ta
emot en bildgåva omfattande 1500 negativ i storformat tagna av Ernst Ohlsson, eller ”Klock-Olle”,
som han även kallades. Förutom yrket som lokförare, lagade han klockor och var dessutom en skicklig
fotograf. Negativen, som skänktes av hans dotter
Inger Ohlsson, är tagna mellan åren 1923 och 1928.
År 1928 gifte han sig och därmed blev väl fotograferandet mer sporadiskt berättar dottern.
De flesta av fotografierna är tagna i Borgholmstrakten, men en hel del även från landsbygden. Negati-
Ölandsbladet 2010-12-10
37
11
Favoritbilden
Av Therese Wagenius
”Det är rooli, när det går på tok”
Naturfotografen Svante Lundgrens porträtt
av Hilma Viltok
tok är just en sådan kvinna som klarat ensamma,
tunga dagar med mödosamt gårdsarbete och barnansvar medan maken arbetat i skogen, jagat och
fiskat. Med vakna, men ack så drömmande ögon,
sätter hon en deg för att bjuda gästen på nybakat.
Rörelserna är säkert inte lika kvicka som hennes
mun, den här kvinnan har mycket att berätta. His-
Högst upp mot skogen ligger Viltoks stuga omgiven
av sumpig myrmark. Att klara sig som hustru på en
ensamgård i obygden 1950 är inte lätt. Hilma Vil-
38
torier från förr, stora som små anekdoter. Kvinnans närvaro i rummet är stark, jag kan tänka mig
att maken Abmot sitter tyst och lite lätt åthutad i
ett hörn medan Hilma berättar ett och annat för
den långväga fotografen.
Svante Lundgren (1913–1988) från uppländska
Gårdskär, är väl mest känd som naturfotograf, men
han har i sin bildsamling många underbara personligheter porträtterade. Bilderna är som frusna
ögonblick och likt hans fågelmotiv är även människorna fångade i sina rörelser. Att Hilma är mitt
uppe i en historia, det syns på bilden, ljusinsläppet
från fönstret lägger sig mjukt i ansiktet och lyfter
fram hennes tankfulla uttryck. Kanske berättar
hon, djupt försjunken i minnen, om den gången
grannen Anund trampade ner sig i myren och försvann ända upp till halsen. Han fick gå blöt och dyig
en hel kallblåsig dag. Hilma sa barskt: ”Nog var det
onödigt att mäta djupet i Sjaunjamyren”. ”Det är
rooli, när det går på tok”, genmälde maken Abmot.
Svante Lungrens efterlämnade bildskatt donerades till Västerbottens museum för några år sedan.
I höst visas en retrospektiv utställning som sedan
kommer att erbjudas som vandringsutställning.
Årets fjärde nummer av tidskriften Västerbotten
ägnas också Svante Lundgrens bilder och hans betydelse som en naturfotografins pionjär belyses av
intendent Anna Tellgren från Moderna Museet.
Therese Wagenius, fotoantikvarie,
Västerbottens museum
39
Om Fotosekretariatet
Fotosekretariatet vid Nordiska museet är ett nationellt forum för samordning, utbyte av erfarenheter och rådgivning om svensk kulturhistorisk fotografi. Verksamheten riktar sig till
museer, arkiv och bibliotek och andra fotobevarande institutioner, forskare och studenter,
lärare, fotografernas organisationer samt enskilda personer. Sekretariatet arbetar för den
kulturhistoriska fotografin i Sverige, såväl den äldre som den som produceras idag. Vid Fotosekretariatet arbetar Kajsa Hartig, intendent och Karin Wallin, assistent.
Referensgruppen
Till Fotosekretariatet är knutet en referensgrupp. Referensgruppen består av följande ledamöter:
Göran Alm, Bernadottebiblioteket
Lennart Andersson, Regionmuseum Västra Götaland
Christer Bergin, Dalarnas museum
Anna Dahlgren, Nordiska museet
Merja Diaz, Malmö Museer
Carl Magnus Gagge, Västmanlands läns museum
Johan Gidlöf, Stockholms stadsarkiv
Ann Hörsell, Riksarkivet
Kajsa Hartig, ordförande
Björn Axel Johansson, Kungl. Myntkabinettet
Torsten Johansson, Kungl. biblioteket
Ola Kellgren, Västerbottens museum
Maria Larsson Östergren, Landsarkivet i Visby
Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet
Mariann Odelhall, Stockholms stadsmuseum
Kate Parson, ABM-centrum
Henrik Zipsane, Jamtli/Jämtlands läns museum
Om Kvartalsbrevet
Kvartalsbrevet ges ut fyra gånger per år och har 550 prenumeranter i Sverige och Norden.
Redaktör är Kajsa Hartig.
Kontaktuppgifter
Fotosekretariatet
Nordiska museet
Box 27820
115 93 Stockholm
Tel: 08 - 519 547 50 / 519 546 49
Hemsida: www.nordiskamuseet.se/fotosekretariatet
E-post: [email protected]
OBS! Om du av någon anledning fått detta Kvartalsbrev av misstag eller fortsättningsvis
inte vill ha det, kontakta oss så tar vi bort dig från vår utskickslista.
40