Öst möter Väst - Heliga Annas ortodoxa församling

Transcription

Öst möter Väst - Heliga Annas ortodoxa församling
Något kring ortodox ecklesiologi – Öst möter Väst
Ecklesiologi
Även om ”ecklesiologi” är en grekisk ordsammansättning har begreppet egentligen ingen fast
förankring i Ortodoxa Kyrkan i relation till Kyrkans sanna och innersta väsen.1 Kyrkan är för
en ortodox kristen inte i första hand en lära eller en idé, utan ett liv, ett mysterium; inte i första
hand en institution, utan en levande gudamänsklig organism; inte i första hand en plats för
förmedling av trossanningar och etiska förhållningssätt, utan en epifania av själva Sanningen.
Kyrkan är en uppenbarelse, en förklaring, en omedelbar delaktighet i trons Mysterium – i
ljuset av Guds Sons Människoblivande och Hans Förklaring, i strålglansen av Kristi
Uppståndelse från de döda och Hans återkomst i härlighet.
Den ortodoxe kristnes förståelse av detta Kyrkans liv och mysterium och initiering i desamma
sker inte primärt genom ”ecklesiologin”, utan snarare genom ”mystagogin”(mystagogía), en
invigning, initiering i livet, i delaktigheten, något som börjar i dopets vatten och fullbordas i
Guds Rike vid Herren Jesu Kristi återkomst i härlighet. Betoningen läggs inte på
kunskapsförmedling och intellektuell förståelse, utan på den troendes delaktighet i den
mystiska föreningen mellan gudomligt och mänskligt i enlighet med aposteln Filippos
uppmaning: ”Följ med och se!” (Joh.1:46). En konsekvens av en sådan kyrkosyn är att
Kyrkans teologi ses som oupplösligt förenad med hennes liturgi. All kyrklig verksamhet utgår
ifrån, sammanfattas i och får sin evighetsstämpel i det liturgiska Mysteriets reella möte mellan
himmel och jord.
De flesta ortodoxa teologer talar samstämmigt om att Ortodoxa Kyrkan under det första
millenniet inte uppfattar sig själv genom någon ecklesiologi.2 Ecklesiologin är ett begrepp
som Kyrkan möter först i sin kontakt med och relation till den kyrkliga splittringen – till att
börja med genom den s.k. Stora schismens faktum,3 men främst genom den ännu större och
mera komplicerade splittring som har sitt ursprung i reformationen i väst. Under det senaste
seklets ”ekumeniska tidsålder”, och allt eftersom flera ortodoxa kristna folkgrupper blivit
befriade från ottomanska väldets och kommunismens slaveri,4 har den östra kristenheten på
allvar kunnat möta sin västra motsvarighet. Dessa möten har kunnat fascinera, men även
väcka en hel del undran och ömsesidiga upplevelser av främlingskap.
Ekumenik
När de ortodoxa företrädarna träder ut på den ekumeniska arenan ställs de inför en rad
svårigheter och komplikationer. En sådan komplex frågeställning är hur man skall uppfatta
kyrkorna i väst – den Romersk-katolska och alla de kyrkor som, på ett eller annat sätt, vuxit
fram ur reformationen – och med vilka Ortodoxa Kyrkan har en bruten relation. En annan
viktig men svår fråga, som påverkar hela det ortodoxa ekumeniska engagemanget, är hur
Ortodoxa Kyrkan skall hitta in i en dialog som tydligt präglas av det västerländska kristna
1
Alexander Schmemann, Eukaristin – kärlekens sakrament, Artos, Skellefteå, 1997, s.39.
Olivier Clément: You Are Peter, New City Press, New York, 2003, s.11.
3
Brytningen mellan kyrkan i Rom och kyrkorna i öst, officiellt daterad till år 1054.
4
Alltmedan väst börjat förslavas av en tilltagande sekularisering och nu t.o.m. en allt mera öppen
religionsfientlighet.
2
tänkandet och den splittring som finns i väst sedan reformationen. Berörs Ortodoxa Kyrkan
egentligen alls av de frågeställningar som uppkommer i den kristna splittringen i väst, i frågor
som rör rättfärdiggörelsen, ämbetet, manligt - kvinnligt, skrift - tradition, tro - vetande, med
mera? Frågan kan inte besvaras på annat vis än bejakande. De ortodoxa är en del av världens
kristenhet, idag även en viktig del av den västerländska kristenheten. Under det senaste
århundradet har några av de förnämsta ortodoxa teologerna levt i väst och haft betydelsefulla
utbyten med västerländsk teologi.
Risken är dock att ortodoxa företrädare, i vår tid av enhetssträvan och ekumenisk dialog,
hamnar i problemställningar som inte är deras egna, som de saknar relation och
förhållningssätt till. Bildligt sett hamnar de i spel vars regler de inte varit med om att utforma.
I en ekumenik som utgår ifrån västerlandets förutsättningar och kyrkosplittringen i väst ställs
de inför spelplaner de inte känner igen. Förvirrade kan de så sitta med främmande spelpjäser i
händerna och börja bemöta reformatorisk teologi och kyrkosyn med romersk-katolska
argument och omvänt i ett spel som definitivt inte är deras eget. Den ortodoxe teologen fader
Alexander Schmemann gjorde den erfarenheten när han som ortodox representant äntrade den
ekumeniska plattformen i samband med Kyrkornas Världsråds grundande5:
Agendan var redan fastställd. Det var till och med förutbestämt bredvid vilka vi
(ortodoxa) skulle sitta. Och innan de visste ordet av var de ortodoxa fast i snår
av väsentligen västerländska dikotomier, och kom snart att bli representanter för
uppenbart icke-ortodoxa uppfattningar, uppfattningar högst främmande för
Ortodox Tradition.6
Tyvärr är fader Alexander Schmemanns upplevelse inte på något sätt unik för hans tid. Även
idag, cirka sex decennier senare, kan de ortodoxa uppleva ett starkt främlingskap mellan sig
själva och den ekumeniska rörelsen - bland annat såsom den gestaltar sig i samarbetet inom
Kyrkornas Världsråd - något som leder till ständigt uppseglande kriser inom rådet. Förståelsen
av ortodox teologi, tro och liv tycks ännu tämligen begränsad i väst, liksom den ortodoxa
förståelsen och acceptansen av den teologiska och ecklesiologiska mångfald man möter bland
kyrkorna i väst.
Det tjugonde århundradet brukar av kyrkorna kallas ”ekumenikens århundrade”. De flesta
kyrkor från hela världen är, på ett eller annat sätt, involverade i den ekumeniska rörelsens
sökande efter kristen enhet. Den Ortodoxa Kyrkan och reformationens kyrkor har en
gemensam ekumenisk plattform och mötesplats i Kyrkornas Världsråd. Samtidigt upplever de
ortodoxa kristna att klyftan mellan dem och flera av reformationens kyrkor, i synnerhet de
äldre, dramatiskt vidgats under samma period.
Ortodoxa företrädare inom ekumeniken brukar identifiera tre stora splittrande faktorer: 1.
Öppnandet av prästämbetet för kvinnor (en ecklesiologisk splittring) 2. En tilltagande tendens
att bruka ett inklusivt språk, bland annat i relation till Gud, med en relativisering och
sekularisering av gudstjänsten som följd (en teologisk splittring) 3. En könsrelativisering samt
en acceptans och bekräftelse av utlevd homosexualitet, med införande av välsignelse- eller
vigselritual för samkönade par (en antropologisk och etisk splittring).7 Sett ur ett ortodoxt
5
1948 i Amsterdam
Alexander Schmemann: Church, World, Mission – Reflections on Orthodoxy in the West (“The Agony of
Ecumenism”), St Vladimir’s Seminary Press, New York, 1979.
7
Turn to God, Rejoice in Hope –Orthodox Reflections on the Way to Harare. WCC Publications, Geneva, 1998,
s.137.
6
perspektiv, leder sådana förändringar tveklöst till ett nytt ethos. De samspelar, enligt bland
andra den rysk-ortodoxe biskopen och teologen Hilarion Alfeyev, med varandra och bidrar till
nya liturgiska uttryck för en ny teologi och moraluppfattning som är ytterst främmande för
och helt oförenliga med ortodoxt kristet ethos, med fädernas tro, lära och tillbedjan (Kyrkans
lex orandi, lex credendi).8
Eskatologi
Som antyds ovan är ecklesiologi för ortodoxa egentligen ett sätt att beskriva Kyrkan i relation
till den kristna splittringens realitet. En ortodox ecklesiologi är sammanhållen och holistisk.
Den präglas av en helhetssyn. För ortodoxa kristna är ecklesiologin ingen isolerad lära om
Kyrkan. Liksom Kyrkan inte kan isoleras eller skiljas från sitt huvud, Jesus Kristus, från sin
urbild i Den Heliga Treenigheten, från erfarenheten av Guds Rike i den Gudomliga Liturgin
eller från sin kosmiska kallelse i skapelsen, kan heller inte ecklesiologin som ”lära” isoleras
från kosmologin, kristologin, pneumatologin eller soteriologin. Begreppet orthodoxía (rätt tro,
rätt lovsång) rymmer i sig, enligt den amerikanske ortodoxe teologen och etikern fader
Stanley Harakas, vidare dimensioner som kan ses som riktmärken för den ortodoxa kristna
tron, livet och enheten: orthopraxía (rätt handlande), orthokoinonía (rätt gemenskapsliv) och
orthokrisía (rätt urskiljning)9 Dessa begrepp relaterar även tydligt till dopets trefaldiga
kallelse: den konungsliga, prästerliga och profetiska.10
En ortodox definition av Kyrkan och Kyrkans uppdrag är generellt mera ontologisk än en
motsvarande västerländsk. Betoningen ligger tydligt på vad Kyrkan är (2 Mos 3:14; Joh
14:6), inte primärt på vad hon gör. Konsekvensen av de skilda synsätten och betoningarna
återverkar även på kyrkornas gemensamma strävan efter kristen enhet. I det ekumeniska
samarbetet, t.ex. inom Kyrkornas Världsråd (men även nationellt inom samarbetsorgan som
Sveriges Kristna Råd), lägger de västerländska kyrkorna (i synnerhet de med reformatorisk
bakgrund) en stark betoning på socialetiska frågor, ett aktivitetstänkande och ett gemensamt
kristet handlande - ”för att världen skall tro”. De ortodoxa kyrkorna, å sin sida, vill hellre
betona och ta avstamp i frågor som rör tro, teologi, liturgi och de egentliga orsakerna till den
kristna splittringen - ”för att världen skall regenereras och transformeras”. Enligt ortodox
skapelsesyn är det sanna målet för hela världen och skapelsen ”att bli kyrka”.
Paroller som ”Världen skriver den kyrkliga agendan” eller ”Kristi kropp har AIDS”11 har en
övervägande positiv klang bland kyrkorna i väst, med en maning till kamp mot världens
orättvisor, medan de kraftigt stöter sig med ortodox kyrkosyn. Å andra sidan kan de ortodoxas
skepsis och reservation gentemot stora delar av den ekumeniska agendan - en agenda som av
Bishop Hilarion Alfeyev, Orthodox Witness Today, WCC Publications, Geneva, 2006, s.8.
Stanley S. Harakas, Contemporary Moral Issues, Light & Life, Minneapolis, 1982, s.15-18.
10
Alexander Schmemann: Av vatten och Ande, Pro Veritate, Uppsala, 1981, kap.3
11
Exempel på uttryck som myntats i kyrkornas kamp för en bättre och rättvisare värld.
8
9
de ortodoxa uppfattas som alltför ensidigt förvärldsligad - skapa frustration bland företrädare
för de västerländska kyrkorna. Kyrkorna i väst lägger generellt en större betoning på den
lidande Kristi närvaro och delaktighet i världens lidanden, den Ortodoxa Kyrkan på den
förklarade och uppståndne Kristus, genom vilken hela kosmos förklaras, död och förgängelse
besegras.
Enligt ortodox kyrkosyn är Kyrkans närvaro och verksamhet i världen en konsekvens av
hennes väsen, hennes identitet, inte tvärtom. Det är inte Kyrkans närvaro i och möte med den
fallna världen som definierar hennes identitet, utan hennes källa i eskaton, i Guds eviga Rike,
dit hon vill orientera den dödliga människan och den förgängliga skapelsen.
Kyrkan saknar sannerligen inte konkreta uppgifter i sitt möte med den fallna skapelsen, inom
vilken hon närvarandegör sin Herres Jesu Kristi kärlek till och omsorg om de svaga, fattiga,
sjuka och förtvivlade (Ps 146:7-9). Kyrkan är Kristi hand som mättar den hungrige, Kristi
fötter som går till den fängslade, Kristi läkedom som helar den sjuke, Kristi kärlek som
förlåter den botfärdige, Kristi ljus som upplyser de folk som sitter i dödsskuggans dal och ger
hopp åt dem som förföljs och dödas för sin tros skull. Kyrkans självklara utgångspunkt och
mål är dock alltid Guds Rike och dess förmedling till världen genom henne. I förgrunden står
alltid Kristi Uppståndelse, evighetens inträde i tiden, människans slutgiltiga befrielse från
döden och hela skapelsens förklaring och nydanelse på dess väg till den slutliga destinationen
i det nya Jerusalem (Upp 21:1-7).
Eukaristi
Den ortodoxa ecklesiologiska självbeskrivningen tar en självklar utgångspunkt i den
Gudomliga Liturgins eukaristi – det kristna livets epicentrum, den kristna gemenskapens
samling i tacksägelse kring Kristus och mottagandet av Hans allraheligaste Kropp och dyra
Blod, ”odödlighetens läkemedel, ett motgift mot döden”.12 Ordet ekklesía (samling,
församling) har en ursprunglig betydelse som definierar Kyrkan just som den eukaristiska
samlingen av ”de spridda sädeskornen”13, ”de förskingrade fåren” (Hes 34:5; Matt.9:36) till
gemenskapen, enheten och helheten i Kristus, våra själars Herde (1 Pet 2:25). I Kyrkans
eukaristi sker det närmaste och mest omedelbara mötet mellan Gud och människan. I den
återfinns det starkaste uttrycket för Kyrkans samling i enhet - en uppfattning som delas av de
flesta kristna.
Och ändå är kristenheten i ett splittrat tillstånd som omöjliggör kommunionen från ett och
samma bord, från en och samma kalk. I mötet med denna splittrade kristenheten framhåller de
ortodoxa den gemensamma eukaristin, kommunionen, som ett tecken på full kyrklig enhet,
som målet för och manifestationen av den kristna enheten, dock inte som ett medel på vägen
mot den. Ortodoxa Kyrkan avvisar därför alla idéer om en så kallad inter-kommunion, det vill
säga tillfällig eukaristisk gemenskap, med kyrkor som inte till fullo delar hennes tro och som
har en bruten relation till henne.
Kyrkornas tro, liv och enhet måste i sina väsentliga delar samstämma för att möjliggöra även
en eukaristisk gemenskap. Och omvänt: När den eukaristiska gemenskapen har uppnåtts, har
12
13
Helige Ignatios av Antiokia, ”Till Efesierna 20:2”: De Apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm, 1992.
”Som detta brutna bröd var kringspritt uppe på bergen, men samlades och blev till ett; så må också Din Kyrka
samlas från jordens ändar till Ditt Rike. Ty Din är äran och makten i evighet.” (Eukaristisk bön från Didaché De tolv apostlarnas lära 9:4): De Apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm, 1992)
även den kristna splittringen helats. Detta till trots, och samtidigt som den Ortodoxa Kyrkan
uppfattar och deklarerar sig själv som bäraren av Kyrkans fullhet (pléroma) och enhet, delar
de ortodoxa kristna hela kristenhetens längtan efter enhet och gemenskap kring ett och samma
bord, från en och samma kalk, i en och samma eukaristi.
Vid tecknandet av den ecklesiologiska självbilden, i syfte att identifiera sin särart bland de
övriga kyrkorna, faller det sig naturligt att noggrant och uppriktigt utmejsla den egna profilen,
liksom att utifrån en längtan efter alla kristnas enhet visa på uppfattade svårigheter och hinder
på vägen dit. Ortodoxa företrädare inom ekumeniken brukar vara tydliga med att de ser
Kyrkans enhet och fullhet som en bevarad verklighet inom den Ortodoxa Kyrkan. Kyrkans
enhet och fullhet hör till och utgår ifrån framtiden och evigheten i Guds Rike, en framtid som
närvarandegörs redan inom den fallna och förgängliga världens ramar av tid och rum, främst i
Kyrkans eukaristi.
Den fullkomliga Kyrkan är, följaktligen, inte enbart en framtida händelse och idealtillstånd i
ett från världen isolerat eskaton, utan en hemlighetsfull verklighet i den Ortodoxa Kyrkan. En
sådan självsyn får dock under inga omständigheter generera ett framhållande av den egna
förträffligheten på bekostnad av kristna som tillhör andra kyrkor. Den skall i stället ses som
ett uppriktigt bidrag av den egna självförståelsen till den splittrade kristenhetens enande i den
ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, kring en och samme Kristus, i en och samma
eukaristi.
Enhet
Bland ortodoxa kan förvisso råda tämligen skilda uppfattningar i synen på kyrkorna i väst.
Man kan återfinna en exklusiv syn i helige Cyprianos’ (av Karthago) anda. I enlighet med den
gör vissa ortodoxa företrädare gällande att frälsningen exklusivt finns inom den Ortodoxa
Kyrkan och hennes enhet, och att den inte kan finnas utanför hennes kanoniska gränser (Extra
Ecclesiam nulla salus). Sådana företrädare har oftast även en återhållsam eller direkt negativ
inställning gentemot det ortodoxa engagemanget i ekumeniken.
En mera inkluderande uppfattning gör gällande att Ortodoxa Kyrkan förvisso är helhetens och
fullhetens Kyrka, men att Kyrkans kännetecken och kyrklighet mer eller mindre även kan
igenkännas och uppträda bland kristna gemenskaper som har en bruten relation med henne.
Fader Georgij Florovsky talar om ett nådens flöde även utanför det som ortodoxa definierar
som Kyrkan: ”I sin sakramentala och hemlighetsfulla existens svämmar Kyrkan över sina
kanoniska avgränsningar”14 (Jfr Matt 15:21-28; Mark.9:38-41).
På vägen mot alla kristnas enhet synes det viktigt att dela och ge uttryck för den gemensamma
längtan efter enheten, samt våndan av att ännu inte vara där; att föra dialoger på kärlekens och
den ömsesidiga respektens grund, som leder till en fördjupad förståelse av varandra; att
gemensamt verka som förvaltare av skapelsen i avgörande frågor som rör jordens överlevnad:
fred, rättvisa, ekologi. Vägen till den fulla enheten mellan alla kristna måste vara den
självklara utgångspunkten för all mellankristen dialog; enhetens slutmål och den
gemensamma eukaristiska bägaren den lysande ledstjärnan för all ekumenik. Den splittrade
14
Georges Florovsky, (Ecumenism I, A Doctrinal Approach, vol.13, Vaduz, Büchervertriebsanstalt, 1989, s.3637); The Ecumenical Movement – An Anthology of Key Texts and Voices, WCC Publications, Geneva, 1997, s.
84
världen behöver uppleva de kristnas fulla enhet i Kristus. Den splittrade kristenhetens helande
behövs som ett helandets tecken för en söndrad värld.
Bland de flesta systerkyrkorna i den Ortodoxa kyrkogemenskapen kan man finna en avgörelse
för kristen samverkan och dialog på vägen mot enheten mellan alla kristna. En redan uppnådd
enhet kan även kanske tydligast manifesteras i gemensam kristen handling i Jesu Kristi
efterföljd. Det är dock sitt vittnesbörd om enheten i den ena, heliga, katolska och apostoliska
Kyrkan som de ortodoxa företrädarna särskilt vill betona. ”I förgrunden står inte den dödliga
människans dygd, utan den botfärdiga människans evighet”15, skriver den grekiske teologen
Christos Yannaras. Ortodoxa kristna har inga svårigheter att igenkänna goda kristna förebilder
och uppfatta Kristi sinnelag bland sina kristna trossyskon i andra kyrkotraditioner. Däremot
har de svårt att igenkänna Kyrkans enhet och fullhet i det splittrade tillstånd i vilket den
västliga kristenheten befinner sig.
Utifrån allt större möjligheter till kontakt och geografisk närhet till kyrkorna i väst, en process
som främst tar sin början i 1900-talets stora migrationsvågor vars rörelseförflyttning går från
öst till väst, uppfattar Ortodoxa Kyrkan en allt tydligare efterfrågan på sitt bidrag till sökandet
efter den kristna enheten. I naturliga möten mellan kristna trossyskon från öst och väst ges
ypperliga möjligheter till en delgivning av gåvor och erfarenheter från det kristna livet under
olika levnadsvillkor, i skilda kulturer och historiska tidevarv under vilka kyrkorna på olika vis
och med skilda metoder förkunnat Kristi Evangelium och närvarandegjort Kristus mitt ibland
oss. Det främsta ortodoxa bidraget i detta möte med den västliga kristenheten är utan tvekan
det liturgiska livets skönhet och rikedom, ett synligt vittnesbörd om eskatons inträde i tid och
rum, samt Traditionen som det omedelbara flödet ur den odelade Kyrkans källor och rötter,
manifestationen av Kyrkans enhet och fullhet.
Den mödosamma etableringen av ortodoxa diasporakyrkor i väst, genom grupper av
flyktingar eller arbetskraftsmigrationen, har i mångt och mycket underlättats av de härvarande
kyrkornas välkomnande attityd och prov på sann kristen kärlek. Möten av sådana slag, i
respekt och kärlek som inte söker sitt, får ses som av Gud givna möjligheter åt kristna från öst
och väst att mötas, att närmare lära känna och förstå varandra och även berika varandra. Den
största av rikedomar i den kristna splittringens armod är när kristna från öst och väst hos
varandra kan igenkänna Läkaren som helar alla våra sår, Herden som föder och bevarar alla
sina får. Med sina på korset utsträckta armar omfamnar Kristus öst och väst, nord och syd,
bredd, längd, höjd och djup (Ef 3:18). Uppstånden ur graven ger Han oss dödliga
odödlighetens gåva. Sittande på Faderns högra sida visar Han oss vägen till vårt egentliga
hemland, där ingen av oss är främling; Guds Son, Männiksosonen, vilkens återkomst i
härlighet vi gemensamt väntar och längtar efter, så att Han blir allt och i alla (Kol.3:11).
Marana, ta! Kom, Herre Jesus!
Flera av citaten i artikeln är hämtade ur engelskspråkig litteratur, något enstaka ur
serbiskspråkig. De är översatta för denna artikel av dess författare.
15
Christos Yannaras, Azbucnik vere (serbiska), Beseda, Novi Sad, 2004, s.215. (Alfavitari tis pistis, Athens
1988)
Källor och referenser
Alfeyev, Hilarion, Orthodox Witness Today. WCC Publications, Geneva. 2006.
De Apostoliska Fäderna. Verbum, Stockholm. 1992.
Clément, Olivier, You Are Peter. New City Press, New York. 2003.
Congar, Yves, After Nine Hundred Years. Fordham University Press. 1959.
The Ecumenical Movement – An Anthology of Key Texts and Voices. WCC Publications,
Geneva. 1997.
Harakas, Stanley, Contemporary Moral Issues. Light & Life, Minneapolis. 1982.
Orthodox Visions Of Ecumenism. WCC Publications, Geneva. 1994.
Schmemann, Alexander, Church, World, Mission – Reflections on Orthodoxy in the West.
St Vladimir’s Seminary Press, New York. 1979.
Schmemann, Alexander, Av vatten och Ande. Pro Veritate, Uppsala. 1981.
Schmemann, Alexander, Eukaristin – kärlekens sakrament. Artos, Skellefteå, 1997.
Turn To God, Rejoice In Hope –Orthodox Reflections On the Way to Harare. WCC
Pubications, Geneva. 1998.
Ware, Kallistos, Ortodoxa Kyrkan. Artos, Skellefteå. 2000.
.
Yannaras, Christos, Azbucnik vere (serbiska). Beseda, Novi Sad. 1984.
Zizioulas, John, Being As Communion. St Vladimir’s Seminary Press, New York. 1985.