Skånes postglaciala fauna

Textsammanställning
Sven Nilsson och Skånes postglaciala fauna
Text och illustrationer: Erika Rosengren
Lundaprofessorn Sven Nilsson blev under 1800-talet internationellt känd inom så skilda
ämnen som geologi, zoologi och arkeologi. Denna kontrasternas man, beskrivs som
brilliant men temperamentsfull och snarstucken, med stort självhävdelsebehov, en
svaghet för det sensationella men samtidigt mycket känslig för kritik. Hans faunahistoriska
forskning var banbrytande och många av resultaten är aktuella än idag. Den efteristida
djurvärlden i Skåne speglas i Zoologiska museets stora och enastående samlingar;
samlingar som Sven Nilsson själv var med och skapade. Här presenteras hans bild av den
skånska faunans ursprung och utveckling, i ljuset av de allra senaste forskningsrönen inom
arkeologi, zoologi och genetik.
Uroxe Bos primigenius
Arten uppehöll sig i södra och östra Europa under den senaste istiden. Uroxen levde i
Skåne redan för omkring 11 500 år sedan.
Ben från boplatserna visar att arten jagades främst för sitt kött.
När skogen tätnade blev den alltmer sällsynt och arten försvann från Skåne för omkring 8
600 år sedan.
"Jag känner intet enda exempel att någon tämd art - allraminst af Ruminatia - blifvit
storväxtare än dess vilda stam. All erfarenhet lärer motsatsen." Sven Nilsson 1847
Uroxen från Önnarp
”Spjutkastet, som skett framifrån, antingen under det djuret rusat mot jägaren, eller icke
varseblifvit honom, har träffat törnutskottet af 1:sta ländvertebern i en så spetsig vinkel
mot benets yta, att det synes nästan obegripligt, att spjutspetsen kunnat intränga, hvilket
också varit rent omöjligt, om vapnet ej blifvit kastadt med förvånande fart och dessutom
varit utmärkt skarpt.”
Sven Nilssons tidlösa beskrivning av djurets skadade ryggkota står sig lika väl idag som för
150 år sedan. Det rör sig om ett nästan helt skelett av en 6-8 år gammal tjur och en 14Cdatering har visat att det är omkring 10 300 år gammalt.
Monter 1
Brunbjörn Ursus arctos
Under den kallaste perioden av den senaste istiden fanns brunbjörnen i Europa endast vid
Medelhavet och området kring Karpaterna.
Den anlände sannolikt till Skåne redan för omkring 13 000 år sedan då även isbjörnar (U.
maritimus) levde här.
Sven Nilsson var svag för det sensationella och bestämde många subfossila fynd av stora
björnar felaktigt som grottbjörn (Ursus spelaeus), en art som aldrig funnits i Skandinavien.
”Grottbjörnen” från Kullaberg
"Under sommaren 1852 uppgräfvdes ur en torfmosse vid Kullagården, på Kullaberg i
Skåne, åtskilliga fossila ben, hvaribland ett lårben af Ursus spelaeus."
"För huru lång tid sedan dessa djur upphörde att lefva i vår verldsdel, sakna vi ännu alla
medel att bestämma; vi kunna ej ens på årtusendet angifva denna tidsperiod [...]”
När detta lårben hittades var det fortfarande otänkbart att isbjörnar levt i Sverige. Sven
Nilsson beskrev sålunda fyndet av det ovanligt stora björnbenet år 1860 som en
grottbjörn.
Lyckligtvis kan vi idag, utifrån 14C-dateringar också säga att benet är omkring 14 700 år
gammalt.
Ugglarpsbjörnen
I Ugglarp i södra Skåne fann man år 1893 ett skelett från en björn som levde för omkring
10 500 år sedan. Fyndet är det äldsta i Sverige.
Det tillhörde en gammal hanne som led av reumatism i ena framtassen och hade börjat
tappa sina tänder. Han hade skadat bäckenbenet och ena skulderbladet.
Jämfört med andra samtida björnar från Skåne och Danmark var han en liten individ.
Ren Rangifer tarandus
Renen är ett typiskt istidsdjur och vandrade in i Skåne från Danmark via landbryggan
redan för omkring 13 000 år sedan. Den skandinaviska renen härstammar från renar
som levde i både centrala Europa och nordöstra Sibirien.
Renen var troligtvis det viktigaste bytesdjuret för de första jägarna. Arten försvann från
Skåne för omkring 10 700 år sedan när klimatet då blev varmare.
Avsaknaden av lämningar av ren från Mellansverige gjorde att Sven Nilsson 1847 slöt sig
till att området legat under vatten.
Han trodde att vildrenen i Skåne redan hade hunnit dö ut innan landet höjde sig ur havet
och att renen i fjällen måste ha invandrat österifrån.
Senare har man emellertid hittat renfynd även i Småland och Västergötland som kullkastar
denna teori.
Kronhjort Cervus elaphus
Under den kallaste delen av istiden var kronhjorten begränsad till södra och sydöstra
Europa. Den nådde Skåne för omkring 10 700 år sedan.
Arten blev ett av de mest betydelsefulla bytesdjuren för stenåldersjägarna och jagades
mestadels under höst och tidig vinter.
”Man torde lätt finna analogien emellan hornens utveckling hos hjorten, och skäggets hos
Mannen. Begge stå i ett intimt förhållande till fortplantningsförmågan, utveckla sig på
samma tid som den, och tillhöra, efter reglen, uteslutande hankönet.”
”Men, likasom hos gamla gall-hindar, horn utveckla sig, så få gamla Mör skägg, — en
anmärkning som man, enligt Tiedeman, isynnerhet hade tillfälle att göra i Nunneklostren.” Sven Nilsson 1847
Vildhäst Equus ferus
Under den senaste istiden fanns de spridda på den öppna stäppen i Europa, Asien och
Nordamerika. De var ett av de viktigaste bytesdjuren för stenåldersjägarna.
De yngsta fynden av vildhäst i Skåne är omkring 12 200 år gamla, men i Danmark och
Tyskland förekom de så sent som för omkring 5 000 år sedan.
”Ja äfven i det södra Skånes torfmossar förekomma hästtänder under sådana
förhållanden, att de påtagligt synas hafva tillhört denna djurart i vildt skick.” Sven Nilsson
1847
Ullstorpskraniet
I mitten av november år 1900 beskrevs ett fynd i Ullstorpsån av ett hästkranium med en
flintdolk i pannan i tidningarna. Det hade tillhört en omkring två år gammal häst.
Efter jämförelser av dolken med liknande föremål ur Nationalmuseums samlingar ansågs
fyndet otvetydigt härstamma från yngre stenålder vilket var sensationellt!
Det var först under tidigt 2000-tal som 14C-dateringar visade att skallen inte var mer än
938 år gammalt, från sen vikingatid eller tidig medeltid.
Vi har således att göra med ett falsarium i stil med Piltdown-människan - ett planerat
bedrägeri.
Visent Bison bonasus
De äldsta lämningarna av visenter har hittats i bland annat södra Skandinavien. Visenten
räknas som ett typdjur för det öppna landskapet som bredde ut sig för omkring 10 700 år
sedan, men de fanns imånga fler livsmiljöer än man tidigare trott.
De försvann från Skåne redan för 9 600 år sedan när skogarna tätnade och de isolerades
från visenterna på kontinenten när Öresund bildades.
”I Skandinavien, der Bisonoxen lefvat samtidigt med Uroxen, har han dock, likasom denna,
aldrig funnits i andra trakter än det sydligaste Skåne, och äfven der har han upphört att
finnas redan före historiens tid.” Sven Nilsson 1847
Visenten från Bjersjöholm
”Detta märkvärdiga fynd från forntiden, hvilket, så vidt jag vet, intet annat Museum i
Europa kan uppvisa, har till Lunds Universitets-Museum blifvit, år 1812, insändt och
föräradt af då varande Ägarinnan af Säteriet Bjersjöholm, Fru Majorskan Cock.”
”Det fossila Bisonskelet, som finnes på härvarande Museum, visar att djuret under lifstiden
haft flera refben sönder brutna, förmodligen sönderstångade, och att dessa genom callus
hållit på att åter hopläkas.” Sven Nilsson 1847
Någon gång före 1949 försvann höger bakben. En 14C-datering visar att tjuren levde för
omkring 10 800 år sedan.
Den gröna väggen
Fiskar
För söt- respektive saltvattenfiskarter innebar de olika stadierna av Östersjöns utveckling
olika förutsättningar för invandring och etablering.
Fisket i Östersjön var mycket viktigt och varierat för människorna under förhistorisk tid.
Man har hittat ben av minst 120 arter samt fynd av fiskkrokar, nätrester, mjärdar och
andra redskap vilket visar att människorna behärskade många fångsttekniker och kunde
fånga fisk i olika typer av biotoper.
”Således ha landets urinvånare vid Skånes stränder fiskat (och troligast Torsk) med krok af
flintsten." Sven Nilsson 1835
Även den idag utrotningshotade europeiska stören (Acipenser sturio) var vanlig i Östersjön
för omkring 3000 år sedan. Den kunde bli uppemot 3,5 m lång och leva uppemot 100 år.
Fladdermöss
Fladdermössens invandringshistoria till Skåne är fortfarande otillräckligt känd då
subfossila fynd är sällsynta. Öresund var emellertid inget hinder för dem.
Vissa arter såsom nordfladdermus (Eptesicus nilssonii) och mustaschfladdermus (Myotis
mystacinus) är förhållandevis härdiga och kan ha levt i Skåne redan för omkring 13 000 år
sedan.
”Vid en reparation af Lunds gamla Domkyrka, träffades för några år sedan, uti ett hål högt
upp i muren en mängd mängd ben af flädermöss … Man har försäkrat mig, att de funnos i
ett bjelkhål, som tjenat till fäste för murställningen vid kyrkans uppbyggande, och att det
redan vid afputsningen blifvit tillstoppadt; således hade benen legat der sedan medlet af
12:te seklet." Sven Nilsson 1847
Monter 2
Sälar
De olika sälarterna, vikare (Pusa hispida), gråsäl (Halichoerus grypus) och knubbsäl
(Phoca vitulina), har under olika perioder dominerat i Östersjön och jagats för sitt
tran, kött och päls från förhistorisk till modern tid.
Även grönlandssäl (Pagophilus groenlandicus) vandrade in i Östersjön för omkring 7 500 år
sedan och etablerade en större koloni mellan Gotland och svenska fastlandet. En
kombination av miljöfaktorer och hårt jakttryck låg bakom att Östersjöpopulationen dog
ut.
Nilsson som gav gråsälen det veten-skapliga släktnamnet ”Halichoerus”, som betyder
”havsgris”, i första upplagan av Skandinavisk Fauna från 1820.
Grävling Meles meles
Efter den senaste istidens slut spred grävlingen sig snabbt från Iberiska halvön och Italien
och nådde sannolikt Skåne redan för 11 000 år sedan.
Lämningar på stenåldersboplatserna visar att den jagades för sin päls och sitt kött.
"Träffas han då och lägges in i hus, sofver han så länge kylan varar, men infaller blidt
väder, så vaknar han och sätter sig i rörelse. Jag har märkt att han under sådana
förhållanden sofver mer om dagen än om natten."
"Den jag under ett par veckor i Mars iakttagit, sov om dagarna, men hade om nätterna
ofta varit vaken och stökat omkring. Slutligen dog han, troligen af brist på passande föda."
Sven Nilsson 1847
Iller Mustela putorius
Under den senaste istiden levde illern på Iberiska halvön och troligtvis också i Italien och
Karpaterna. Den var ett av de första värmekrävande mårddjuren som spred sig över
kontinenten när klimatet blev mildare.
Illern invandrade sannolikt till Skåne från östra Europa så tidigt som för omkring
11 000 år sedan.
Den jagades för sin päls och lämningar av flådda illrar återfinns ofta på boplatser.
"Hufvudet och halsen äro föga smalare än öfriga kroppen; denna är nästan jemtjock,
långsträckt och bäres på mycket korta ben."
"Denna kroppsform som gifvit dem namn af maskformiga däggdjur tillåter dem att krypa
genom hvarje trång öppning blott den är så stor att de få in hufvudet." Sven Nilsson 1847
Skogsmård Martes martes
Under den senaste istiden fanns arten på Iberiska halvön, i Italien och Karpaterna. Den
invandrade till Skåne söderifrån från alla dessa områden för omkring 11 000 år sedan.
Skogsmården jagades av människan för sin päls. Den stora andelen unga individer i
benmaterialet från stenålderboplatserna tyder på att arten fångades med fällor under
hösten.
"... tages han ung, kan han lätt tämjas och blir då genom sina vackra former, sin präktiga
färg, sina lifliga och lätta rörelser, sitt vänliga och lekfulla väsende ett af de angenämaste
smekdjur man kan ega." Sven Nilsson 1847
Ekorre Sciurus vulgaris
Ekorren invandrade till Skåne för omkring 11 000 år sedan. Benrester av ekorrar hittas på
boplatserna då de jagades för sitt kött och sin päls. Även gnagda hasselnötter påträffas.
Under den senaste istiden uppehöll sig arten sannolikt i Italien. Dess kolonisering
sammanfaller sedan med tallskogens spridning över Europa och Asien.
"I en ännu vida äldre tid lärer detta äfven hafva varit fallet här i Skåne; ty man finner
någon gång, i våra gamla torfmossar, trubbiga pilar af brons, hvilkas ändamål ej kan
hafva varit något annat än att dermed skjuta mindre pelsdjur, som ej fingo blodas." Sven
Nilsson 1847
Krushuvad pelikan Pelecanus crispus
I nutid finns arten från Balkan i väst till Mongoliet i öst. I forntiden hade den ett mycket
större utbredningsområde.
Ett osäkert fynd av krushuvad pelikan från omkring 7 800-6 300 år sedan har gjorts i södra
Skåne.
"Oaktadt sina fullkomliga simmfötter, kunna de dock sätta sig i träd samt gripa om
grenarna med sina tår; och detta är för dem nästan eget bland simmfoglarna.” Sven
Nilsson 1835
Europeisk kärrsköldpadda Emys orbicularis
Kärrsköldpaddans förekomst i Skåne sammanföll med värmeperioden för omkring 10 1004 500 år sedan. Hit kom den från sydöstra Balkan via floderna Donau och Oder.
I Skandinavien insamlades den sporadiskt som föda och råmaterial och rester av
sköldpaddor har hittats på ett fåtal skånska boplatser. Det yngsta fyndet från Skåne är
omkring 5500 år gammalt.
”… en sötvattens-Sköldpadda, hörande till slägtet Emys, verkligen lefvat i vildt skick […]
sannolikt med landets urinvånare, och ganska säkert med åtskilliga af de djurarter, som
ännu förekomma i samma trakter af halfön.” Sven Nilsson 1841
”Mitt fynd […] i en skånsk torfmosse visar […] att arten verkligen lefvat i vildt tillstånd i
landet.” Sven Nilsson 1839
Utter Lutra lutra
Uttern vandrade in till Skåne via Danmark för 11 000-9 000 år sedan. Den kom hit från
norra Italien eller östra Europa/västra Asien där arten uppehållit sig under den senaste
istiden.
Den fångades av stenåldersjägarna i fällor för pälsens och möjligtvis köttets skull.
”Äfven försäkrar man att Utterns elektricitet är så utomordentligt stark, att kroppen lyser
då han i mörkret simmar genom ett vatten, och att skytten derigenom kan upptäcka dess
närvaro.” Sven Nilsson 1847
Lodjur Lynx lynx
Under den senaste istiden levde lodjuret i området kring Karpaterna. Arten antas ha
invandrat till Skåne för omkring 13 000 år sedan via landbryggan från Danmark och senare
österifrån via Finland.
Det jagades för sin päls företrädesvis under vintern då den har högst kvalitet och rester av
lodjur påträffas på boplatserna.
Redan Carl von Linné spekulerade 1746 huruvida det fanns flera arter av lodjur i Sverige. I
Skandinavisk Fauna kunde han visa att det rörde sig om tre olika tillfälliga färgteckningar
hos en och samma art.
Fjällräv Vulpes lagopus
Artens utbredning täckte i princip hela Europa under den senaste istiden och den
invandrade till Skåne från nordöstra Sibirien för omkring 13 000 år sedan.
Allteftersom temperaturen steg begränsades dess utbredning till fjällvärlden som utgör
dess postglaciala tillflyktsort.
”Under vintren och den påföljande våren 1832 egde sådana fjällräfs-ströftåg rum från
snöfjällen, och sträckte sig i sydlig rigtning öfver hela mellersta och södra delen af halfön.”
Sven Nilsson 1847
Igelkott Erinaceus europaeus
Under istiden levde igelkotten i sydvästra Europa och arten nådde Skåne för omkring
11 000 år sedan från Italien.
Ben och taggar hittas bland avfalls-materialet från stenåldersboplatser och djuret kan ha
fångats för dess kött.
”Igelkotten är dum, trög och rädd. Han har det egna att då han blir skrämd rullar han sig
samman till ett klot och spänner de skarpa taggarna ut åt alla rigtningar. I denna ställning
kan sällannågon hund bita honom [...]Man påstår att räfven skall på ett slugt sätt vela att
åtkomma honom, derigenom att han kastar sin skarpa och stinkande urin i dess näsa. För
sanningen af denna uppgift kan jag ej borga.” Sven Nilsson 1847
Skogshare Lepus timidus
Skogsharen levde i stort antal i alla isfria delar av Europa under den senaste istiden. Den
kan ha invandrat till Skåne via landbryggan med Danmark så tidigt som för omkring 13 000
år sedan.
Den jagades av stenåldersmänniskorna för såväl pälsens som köttets skull.
Arten blev mer sällsynt fram till för omkring 5 700 år sedan, när människans jordbruk och
boskapsskötsel öppnade upp skogen.
"Då han förföljes af Stövare brukar han äfven, om han får tid, samma list för att förvilla
dem. Han går nemligen tillbaka på sina spår ett stycke väg, gör derifrån några långa
afsprång och hastar ned bland säd eller gräs för att dölja sig. Då Hundarne, som följa
spåren rakt fram, äro förbi honom, beger han sig åter åstad, och merendels åt det samma
håll, hvarifrån han kommit." Sven Nilsson 1847
Mindre skogsmus Apodemus sylvaticus
Under den senaste istiden uppehöll sig den mindre skogsmusen i södra Europa och
invandrade till Skandinavien för omkring 11 000 år sedan från Iberiska halvön.
I Skåne har ett fåtal ben av skogsmus och gnagda nötter hittats på boplatser.
”Hon träffas så väl i skogstrakterna som på slättlanden och dervarande åkerfält. Äfven ser
man henne stundom i städerna [...]” Sven Nilsson 1847
Vattensork Arvicola terrestris
Under den senaste istiden fanns vattensorken i de södra delarna av kontinenten men den
nådde sannolikt Skåne för 11 600 år sedan från östra Europa.
Benrester av vattensork med skärmärken hittas ibland på boplatserna som tyder på att
man kan ha använt pälsen. Hasselnötter som gnagts av vattensork återfinns också.
”Hos oss användes den ingenstädes; men Jakuterna (i Ryssland) anse köttet för en stor
läckerhet. Vinterfällarna sys samman och nyttjas till kläder.” Sven Nilsson 1847
Hasselnötter
Dessa hasselnötter hittades i en våtmark strax nordost om Flinkasjön, norra Skåne, år
1998. De har tydliga gnagmärken och det går att sluta sig till att det rör sig om en sork som
insamlat detta lilla förråd. 14C-datering har visat att detta skedde för omkring 7 700 år
sedan.
Monter 3
Vildsvin Sus scrofa
Under den senaste istiden överlevde de europeiska vildsvinen i södra Europa. Arten
invandrade till Skåne från antingen Iberiska halvön eller Balkan för senast 10 200 år sedan.
Vildsvin var ett viktigt bytesdjur för människorna och jagades under sommaren och hösten
när djuren var i god kondition.
Det var Carl von Linné som först klassificerade vildsvin som Sus scrofa medan tamsvin
ansågs vara en egen art, Sus domesticus.
I sin Skandinavisk Fauna var Sven Nilsson emellertid en av de första att klassificera dem
som en och samma art. Vildsvin kallade han för Sus scrofa ferus och tamsvin för Sus scrofa
domesticus.
Varg Canis lupus
Vargen fanns i nästan alla isfria delar av Europa under den senaste istiden. Den invandrade
sannolikt till Skåne redan för omkring 13 000 år sedan och var specialiserad på att jaga den
s.k. megafaunan.
Tamhunden (Canis familiaris) härstammar från vargen som kan ha domesticerats i Europa
för mellan 33 000 och 15 000 år sedan. Hunden nådde Skandinavien redan för 9 000 år
sedan.
Mellan åren 1827-39 dödades 271 vargar i Stockholms län. Av dessa sköts nio i
Västerhaninge utanför Stockholm av Sven Nilsson och det jaktsällskap han deltog i under
tiden han var bosatt i huvudstaden.
Europeisk vildkatt Felis silvestris
Arten levde i södra och sydöstra Europa under den senaste istiden och till Skåne
invandrade den sannolikt för omkring 10 000 år sedan.
Den kan ha jagats för sin päls och ett fåtal ben av vildkatt förekommer på de skånska
boplatserna.
När medeltemperaturen sjönk för omkring 2 600 år sedan försvann vildkatten helt från
Skåne.
”Förvildade kattar, som till utseende och storlek nästan fullkomligt likna vildkatten, hafva
träffats på flera ställen, isynnerhet i skogstrakter; men ursprungligt vilda, äro ingenstädes
funna hos oss.” Sven Nilsson 1847
Fåglar
Redan för 9 000 år sedan hade de flesta arterna i den nutida svenska fågelfaunan etablerat
sig. Belägg för uppemot ett 50-tal arter finns från skånska stenåldersboplatser. Dessa var
viktiga bytesdjur för stenåldersjägare.
”I fångenskap blir han [Havsörnen red. anm.] lätt tam, isynnerhet om han som unge
uppfödes, och visar då mera feghet än mod.” Sven Nilsson 1835
Stock med hackspettshål
Stocken med hackspettshål påträffades i en våtmark vid Järingsholma i norra Skåne.
Stocken härstammar från en omkring 10 100 år gammal tall i vars döda stam en hackspett,
troligtvis en spillkråka, sökt efter föda.
Eftersom få ben från förhistoriska hackspettar finns bevarade är stocken
med all sannolikhet det äldsta belägget för hackspett vi har i Sverige.
Garfågel Pinguinus impennis
Under den senaste istiden uppehöll sig fåglarna längs kusterna på Iberiska halvön och i
västra Medelhavet.
När klimatet blev varmare spred de sig norrut. De äldsta lämningarna av garfåglar i
Skandinavien är omkring 12 500 år gamla.
Fåglarna jagades av människor för deras kött, olja, dun och mycket näringsrika ägg. Den
utrotades av isländska fiskare år 1844.
"... den enda i Norden som under ingen årstid och i ingen ålder förmår flyga, och som utgör
öfvergången till södra hemispherens Pinguiner, hvarigenom foglarnas kedja förenas med
Amphibiernas´... denna märkvärdiga fogel har fordom tillhört både Norriges och Sveriges
Faunor; men synes nu mera knappast tillhöra Europas.” Sven Nilsson 1835
Reinhardts garfågel
Garfågeln i Lunds universitets samling är en vuxen fågel i sommardräkt. Den härstammar
antagligen från en av de tidiga räderna på Eldey utanför Island trots att den tidigare varit
märkt “Grönland, 1835”.
På inrådan av Sven Nilsson skänktes den till universitetet av den danske zoologen
Johannes Reinhardt år 1835.
Bäver Castor fiber
Efter den senaste istiden spred sig arten från södra Europa längs floderna. Den invandrade
till Skåne för omkring 11 000 år sedan, antagligen från Iberiska och Italienska halvön.
Bävern var ett viktigt jaktbyte för stenåldersmänniskorna. När Öresund bildades för
omkring 9 000 år sedan upphörde all ny invandring av bäver till Skandinavien söderifrån.
”Långt förut, kanske före landets egentliga historiska tid, har Bäfvern upphört att finnas
här i Skåne. [...] ser man af de Bäfverskeletter, som ej sällan finnas i dervarande
torfmossar, hvilka fordom varit vatten-drag och insjöar.” Sven Nilsson 1847
Järv Gulo gulo
Järven, som är väl anpassad för glaciala klimatförhållanden, var utbredd i Europa under
istiden. Den bör ha ingått i den skånska faunan för mellan 13 000 och 10 700 år sedan och
lämningar har hittats på danska Sjælland.
Den jagades sannolikt för sin päls. När dess favoritbyte, renen flyttade norrut följde järven
efter.
"I de Svenska Lappmarkerna förekommer äfven Jerfven öfver allt och till icke ringa antal.
Der är hans egentliga stamhåll, [...] men i de sydliga landskapen, som utgöra Göta Rike,
har han, så vidt mig är bekant, aldrig visat sig." Sven Nilsson 1847
Ullhårig mammut Mammuthus primigenius
I Skåne fanns mammutar under perioder då det var isfritt men fortfarande så kallt och
torrt att ingen skog kunde etablera sig. De yngsta fynden av skånska mammutarna är
omkring 15 900 år gamla.
Trots att mammut inte tycks ha jagats i Sverige sammanfaller artens slutgiltiga utdöende i
nordöstra Sibirien för omkring 4 000 år sedan grovt med ankomsten av arktiska jägare i
området.
”[...] denna Elefant icke blott kunnat lefva, utan verkligen måste ha lefvat i ett klimat, som
ej var mindre kallt än Skånes eller norra Tysklands nu är. Hade klimatet varit varmt, så
hade han bestämdt varit naken.” Sven Nilsson 1847
Mammutpälsen
”I slutet af förra seklet fanns vid floden Lenas utlopp i Siberien ett helt Mammuthdjur, som
med hull och hår legat inbäddadt i en ismassa. […] Jag kan här förevisa en tåfva af dessa
hår med sin bottenull,[…]” Sven Nilsson 1847
Lockarpsbeten
Ett fragment av en stöttand hittades i ett grustag i Lockarp år 1939. Den härstammar
sannolikt från en hona. Fyndet är 14C-daterat till ca 15 900 år sedan och är det yngsta
skånska exemplaret vi känner till.
Jättehjort Megaloceros giganteus
Jättehjortar fanns i Europa, norra Asien och norra Afrika. Under senaste istiden förekom
de i södra Skandinavien under varmare perioder.
De sista jättehjortarna i Skåne försvann helt för nästan 12 800 år sedan.
Klimatförändringar och jakt gjorde att arten dog ut i västra Sibirien för omkring 7 600 år
sedan.
Jättehjorthornet från Östra Grevie
Hornet hittades invid folkhögskolan i Östra Grevie år 1938 och är ett fällhorn från höger
sida av en jättehjort. C14-datering har visat att det är 12 800 år gammalt och liknar mest
hornen hos de irländska jättehjortarna.
Östra Grevie-hornet härstammar troligtvis från en vuxen men inte alltför gammal individ.
Fyndet, som är landets mest praktfulla, mäter 1,6 m från rosenkransen till yttersta
taggspetsen och väger närmare 40 kg.
Älg Alces alces
De första älgarna nådde Skåne redan för 12 800 år sedan från sydöstra Europa. Den
förhistoriska älgen var större och hade större horn, uteslutande av skoveltyp.
Den jagades sporadiskt av människorna och lämningar av älg är förhållandevis ovanliga på
boplatserna.
Arten dröjde sig kvar längre i Skånes inland än vid kusterna men för omkring 6 000 år
sedan tycks den ha försvunnit helt.
”Likväl hafva de [älgarna (reds. anm.)], för icke mycket aflägsna tider sedan, funnits i de
stora och täta skogarna som tillhörde klostren här i Skåne […]” Sven Nilsson 1847
Rådjur Capreolus capreolus
Utöver södra och sydöstra Europa levde rådjuret även i Karpaterna och sydvästra
Frankrike under istiden. Arten nådde Skåne för ungefär 10 000 år sedan.
Rådjuret blev ett mycket viktigt jaktbyte och ben av gamla såväl som mycket unga djur är
vanliga på boplatser. Nyfödda rådjur dödades troligtvis för sin päls.
"Några dagar innan hon sätter, aflägsnar hon sig småningom från hanen och drager sig
ensam undan till en med buskar tätt bevuxen ort, der hon framföder sina ungar.
Förmodligen fruktar hon att hanen skall uppäta dem, hvilket stundom händer." Sven
Nilsson 1847
Ytterligare information finns att finna I boken Sven Nilsson och
Skånes postglaciala fauna