Uppsats 1-1 - Ingvarssonjuridik.se

Juridiska institutionen
Författare: Patrik Vretblad
Uppsala universitet
Handledare: Torbjörn Ingvarsson
Ny mellanmansrätt för konsumenter?
1 Innehåll
1. Inledning
1.1 Bakgrund
1.2 Syfte
1.3 Avgränsningar
1.4 Metod och disposition
2. Allmänt om mellanmansrätten
3. Vad är en fullmakt?
4. Fullmaktens utveckling
4.1 Inledning
4.2 Romersk rätt
4.3 Svensk rätt
5. Fullmakten i Avtalslagen
5.1 Definition av fullmakt
5.2 Behörighet och befogenhet
5.3 Reglerna om fullmakt
5.3.1 Inledning
5.3.2 De grundläggande rekvisiten
5.3.3 Fullmaktens två huvudtyper
6. Specifikt om ställningsfullmakt
6.1 Rekvisiten
6.2 Tredje mans goda tro
6.3 Sedvänja
6.4 Ställningsfullmaktens upphörande
6.5 Toleransfullmakt och kombinationsfullmakt
7. Ställningsfullmakten i rättspraxis
7.1 Inledning
7.2 NJA 1928 s. 57
2 7.3 NJA 1943 s. 316
7.4 NJA 1950 s. 86
7.5 NJA 1974 s. 706
7.6 NJA 1985 s. 717
7.7 Sammanfattning
8. Huvudfallen
8.1 NJA 1986 s. 596
8.2 NJA 2001 s. 191 I och II
9. Diskussion
3 1 Inledning
1.1 Bakgrund
I en modern ekonomi uppstår det ofta situationer då marknadsaktörer, näringsidkare eller
privatpersoner, önskar ingå avtal men är förhindrade att personligen göra detta av ett eller
annat skäl. Det kan vara på grund av fysisk otillgänglighet, brist på tid eller av någon annan
orsak. Inom avtalsrätten finns det verktyg för att se till att önskade avtal kan ingås trots detta.
Mellanmansrätten tillhandahåller möjligheter genom avtalsrättslig representation. En
mellanman agerar helt enkelt ombud mellan de två parter som önskar ingå ett avtal. Det finns
olika typer av mellanmän anpassade för olika situationer. Vanligast, och den sort som det här
arbetet kommer att behandla, är fullmäktigen. En fullmäktig har, väldigt förenklat, ett uppdrag
från en huvudman att tillgodose dennes intressen vid ingående av avtal med en motpart, en
s.k. tredje man.
Högsta domstolen har i ett antal fall på senare tid infogat ett nytt element i sin prövning av
tvister där frågan gäller om tredje mans goda tro ska räcka för att binda huvudmannen då en
fullmäktig gått utanför sin behörighet vid ingående av ett avtal. Samtliga tre fall har rört den
form av fullmakt som benämns ställningsfullmakt. Det är en typ av fullmakt där fullmäktigen
erhåller sin ställning på grund av ett anställningsförhållande gentemot huvudmannen.
I NJA 1986 s. 596 och NJA 2001 s. 191 I och II har Högsta domstolen introducerat ett
konsumentperspektiv i sin bedömning. Varför så har skett har inte förklarats närmare i
domstolens skrivning. Att Högsta domstolen inför nya perspektiv i sina bedömningar är inget
notabelt i sig, det är dess funktion som prejudikatinstans. Att man däremot gör ett tämligen
stort avsteg från rådande praxis, som här, är mer ovanligt. Att det dessutom är ett avsteg från
avtalsrätten gör inte saken mindre intressant.
Frågan uppstår varför domstolen har valt att föra ett konsumentresonemang i tvister gällande
ställningsfullmakt. Som en ytterligare effekt av detta uppkommer också frågor om hur dessa
domar kommer att påverka domstolars bedömningar rörande ställningsfullmaktsinstitutet i
framtiden.
4 1.2 Syfte
Syftet med den här uppsatsen är att redogöra för utvecklingen av ställningsfullmaktsinstitutet
och att diskutera det konsumentperspektiv som på senare tid gjort avtryck i Högsta
Domstolens bedömningar. Vidare ska diskuteras hur framtiden kan komma att se ut för
fullmaktsinstitutet i mellanmansrätten och i avtalslagen, när tvister uppstår mellan
konsumenter och näringsidkare.
1.3 Avgränsningar
Fokus i det här arbetet kommer i princip helt och hållet ligga på svensk rätt. Avtalsrätten i de
nordiska länderna tillkom genom ett gränsöverskridande arbete och det finns ett starkt
samband mellan ländernas respektive avtalslagar. Här kommer dock enbart att refereras till
svensk lag och svenska rättsfall. Dansk och norsk rätt kommer således att lämnas därhän i
denna framställning.
Det finns flera olika typer av mellanmän avsedda för olika situationer och uppdrag. Snarare än
att redogöra för alla de olika typer av mellanmän som finns, ska i det här arbetet definieras
vad som utmärker fullmaktsinstitutet och en fullmäktig. På så vis utesluts de typer av
mellanmän som saknar relevans för den fortsatta framställningen, samtidigt som en nödvändig
bild av fullmäktigens ställning som mellanman ges.
1.4 Metod och disposition
Tyngdpunkten i arbetet kommer att ligga på att beskriva ställningsfullmaktens utveckling.
Successivt, när så är påkallat, kommer konsumentperspektivet att behandlas. Det faller sig
ganska naturligt att det blir så då konsumentskyddstanken är ett relativt nytt inslag i det
svenska rättsmedvetandet.
En kronologisk genomgång av ställningsfullmaktens utveckling i rättspraxis kommer att
företas för att måla upp en bild av det gällande rättsläget och vägen till brytpunkten i och med
Högsta domstolens bedömningar i det här arbetets tre huvudfall. De tre huvudfallen kommer
att redovisas, jämföras med varandra och tidigare praxis och slutligen diskuteras. Detta för att
5 ge läsaren en bild av det sammanhang och de förutsättningar som råder beträffande
ställningsfullmaktsinstitutet och för att visa på vilka förändringar som skett över tid.
2. Allmänt om mellanmansrätten
2.1 Inledning
Det kan av en eller annan anledning uppstå situationer då människor inte på egen hand kan
utföra nödvändiga eller önskvärda rättshandlingar. Det kan röra sig om vardagsbestyr för en
privatperson eller omfattande transaktioner i affärsvärlden. Gemensamt för sådana
förhållanden är att det finns sätt att komma runt dem. Mellanmansrätten erbjuder lösningar.
Genom en företrädare kan en uppdragsgivare erhålla avtalsmässig representation. Denne kan
på så vis utföra rättshandlingar utan att själv direkt medverka vid avtalsslutet.
Mellanmansinstitutet är idag en självklarhet inom det ekonomiska livet.
Mellanmansrätten tillhandahåller alltså avtalsrättslig representation. Inom mellanmansrätten
förekommer alltid minst tre parter; Huvudman, mellanman och tredje man, där huvudmannen
är den företrädde parten, mellanmannen är den rättshandlande och tredje man är motparten,
den som rättshandlingen företas mot. I avtalslagens andra kapitel stadgas endast om
huvudformen inom mellanmansrätten; fullmakten.1 Det finns inom avtalsrätten olika typer av
mellanmansfunktioner avsedda för olika former av representation. Som redan nämnts görs här
en avgränsning mot andra typer av mellanmän än just fullmäktigen. Det kan dock vara av
intresse att här kort nämna två andra partsbindningsmodeller för att visa på skillnaderna
mellan dessa och en fullmakt, och visa på vad som utmärker just ett fullmaktsförhållande. Vid
fullmakt är det endast huvudmannen och eventuellt tredje man som blir bundna av
mellanmannens rättshandling. Mellanmannen själv, som handlar i huvudmannens namn, står
utanför rättsförhållandet. Detta förfarande kallas direkt representation. En andra modell kallas
ibland för indirekt representation. Vid sådan handlar mellanmannen i eget namn men för
huvudmannens räkning. Mellanmannen blir då själv bunden av sitt rättshandlande men kan
överföra följderna av detta på huvudmannen. Vid den tredje mellanmanstypen, som också är
en form av indirekt representation, binder mellanmannens rättshandlande såväl denne själv
som huvudmannen. Mellanmannen handlar i eget namn och för egen räkning utåt sett. Här är
1
Adlercreutz, s. 150. 6 tredje man oftast ovetande om att det föreligger en mellanmanssituation. Ett exempel på ett
sådant förhållande är bulvanfall.
Fortsättningsvis kommer fokus helt och hållet ligga på att behandla fullmaktsinstitutet och
den variant av detta som är relevant för arbetet, ställningsfullmakten.
2.2 Aktörerna vid fullmakt
Det figurerar alltså minst tre parter vid fullmaktsförhållanden. Det uppkommer följaktligen tre
olika förhållanden inom denna partsbildning. Relationen mellan huvudmannen och tredje
man, de två avtalsslutande parterna, kallas för fullmaktens yttre förhållande. Här uppstår
huvudfrågan vid fullmakt; hur och i vilken utsträckning kan fullmäktigen binda huvudmannen
gentemot tredje man. Det är främst den relationen som regleras i avtalslagens andra kapitel.
Den yttre relationen benämns i avtalslagen behörighet. Den av huvudmannen utfärdade
fullmakten ger fullmäktigen en behörighet, alltså en tillåtelse eller ett bemyndigande, att
rättshandla med bindande verkan för huvudmannen.
Relationen mellan huvudmannen och fullmäktigen brukar betecknas som fullmaktens inre
förhållande. Detta bakomliggande rättsförhållande grundas vanligen på ett sysslomannaavtal,
ett uppdrag av någon form. Vid ställningsfullmakt är det vanligen också någon form av
anställningsavtal som är grunden till det inre förhållandet. Rättsförhållandet går enkelt ut på
att mellanmannen har i uppdrag att rättshandla å huvudmannens vägar och att tillgodose
dennes intressen vid ett avtalsslut. I AvtL nämns fullmaktens inre förhållande endast om det
påverkar det yttre förhållandet, alltså om det är av relevans vid en bedömning av huruvida
huvudmannen är bunden av fullmäktigens handlande eller inte. Vad fullmäktigen har rätt att
göra med stöd av uppdraget från huvudmannen, kallas i AvtL för befogenhet.
De centrala begreppen behörighet och befogenhet kommer att få en närmare genomgång
längre fram i texten.
Relationen mellan fullmäktigen och tredje man är speciell såtillvida att fullmäktigen helt och
hållet står utanför det yttre rättsförhållandet. Om fullmäktigen handlar med stöd av fullmakt
medför dessa rättshandlingar inga rättsverkningar för denne. Den fullmaktsrättsliga principen
innebär att ett avtal ingås med direkta verkningar för huvudmannen och tredje man. Något
7 rättsförhållande existerar således inte mellan fullmäktigen och tredje man. Om fullmäktigen
handlar utan tillräcklig fullmakt kan emellertid rättsverkningar inträda för denne.
3. Vad är en fullmakt?
Det finns tydligen ingen enhetlig definition av vad fullmakt innebär. Almén2 framför att det i
avtalslagen3 är en skarp skillnad mellan fullmakt och det bakom fullmakten liggande
rättsförhållandet mellan huvudmannen och fullmäktigen. Uttrycket fullmakt används av
Almén endast som benämning på den viljeförklaring från fullmaktsgivaren genom vilken
fullmäktigen ges behörighet att utföra rättshandlingar med bindande verkan för
fullmaktsgivaren.4 En rättshandling, eller ett motsvarande faktum, genom vilken en
fullmaktsgivare ger en fullmäktig en rättslig kompetens, eller behörighet, att handla gentemot
tredje man för fullmaktsgivarens räkning med för denne direkt bindande verkan kallas
fullmakt. Adlercreutz definierar en fullmakt som både själva den handling, varigenom
fullmakten ges, och resultatet av den, behörigheten.5 Han har således en annan syn på vad
fullmakt innebär än Almén hade.
I motiven till avtalslagen heter det att: ”Fullmakten är en till tredje man riktad viljeförklaring
av huvudmannen, varigenom denna påtager sig följderna av den rättshandling
ställföreträdaren å hans vägnar företager.” Definitionen tar således sikte på själva
fullmaktsförklaringen. Denna formulering har utsatts för kritik av bland annat Grönfors. Han
menar att kravet på inriktningen mot tredje man inte alls stämmer med reglernas uppbyggnad
och att detta har ställt till stor förvirring i den rättsteoretiska debatten. Fullmaktsdokumentet
däremot, är ibland avsett att uppvisas för tredje man (16 § avtalslagen), något som enligt
Grönfors med säkerhet bidragit till förvirringen i begreppsbildningen.6 Definitionen i motiven
kan betecknas som ett föråldrat sätt att med ett viljeteoretiskt resonemang klargöra
fullmaktens innebörd eller rättsverkningar. Adlercreutz menar att för ett realistiskt
betraktelsesätt beror inte rättsverkningarna på huvudmannens vilja att påtaga sig ett ansvar
2
Tore Almén – En av upphovsmännen till 1915 års Avtalslag. Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. 4
Almén, s. 43. 5
Adlercreutz, s. 154. 6
Grönfors, Avtalslagen, s. 67. 3
8 utan på rättsreglerna, och dessa är uppbyggda så att fullmaktsinstitutet ska kunna fylla en
praktiskt viktig funktion.7
I doktrinen är meningarna splittrade gällande den precisa innebörden av ordet fullmakt och
andra av de termer som används i samband med fullmaktsinstitutet. Enighet tycks emellertid
råda angående institutets viktiga funktion i det ekonomiska livet. I det följande ska inte
fokuseras på frågor om terminologi utan tyngdpunkten skall ligga på hur fullmaktsinstitutet,
närmare bestämt ställningsfullmakten, ser ut och hur den har utvecklats under årens lopp. När
så är påkallat kan dock vissa definitioner och diskrepanser i doktrinen komma att förklaras,
men det är som sagt inget självändamål. Grönfors anser att fullmakt kan ha olika betydelser.
Han anser dock att huvudbetydelsen av termen fullmakt är normala fullmaktsverkningar.8 Det
är också främst så termen kommer att användas i denna framställning.
4. Fullmaktens utveckling
4.1 Inledning
Innan en presentation av fullmaktsinstitutet ges, ska kortfattat redovisas dess utveckling
genom historien från den romerska rätten till införandet av den svenska avtalslagen 1915.
4.2 Romersk rätt
Rötterna till fullmaktsinstitutet finns i den romerska rätten. I det romerska samhället var det
familjens överhuvud, paterfamilias, som ansvarade för det juridiska för sin familj och andra
närstående som sina klienter och slavar bland annat. Familjens söner, filiusfamilias, och slavar
till exempel hade ingen rätt att äga saker, så vad dessa tillskansade sig tillföll paterfamilias.
Det spelade ingen roll om de agerat i eget namn eller inte. Oftast var det också ovidkommande
om paterfamilias kände till eller hade godkänt deras agerande.9 Problemet med sådana avtal
var att paterfamilias oftast inte var bundna av dem. Detta satte motparten i ett besvärligt läge
då slavar aldrig kunde ställas till svars rättsligt för sina affärer och verkställighet mot
filiusfamilias var som regel utesluten. Detta gjorde av uppenbara skäl att det framstod som
7
Adlercreutz, s. 155. Grönfors, Avtalslagen, s. 66. 9
Zimmermann, s. 51. 8
9 riskabelt att ingå kontrakt men en filiusfamilias eller slav. För att inte hämma affärslivet fanns
det dock under vissa omständigheter möjlighet att med framgång vända sig till paterfamilias
och hålla denne ansvarig. Det fanns olika tillvägagångssätt att göra affärer via mellanmän. De
flesta innebar att en person med befogenhet, en filiusfamilias eller slav, i paterfamilias krets
gavs ett mandat att agera å dennes vägnar. Till exempel så fanns det ett slags mandat som,
förutom att meddelas till personen med befogenhet, också skulle kommuniceras till tredje man
med vilken avtal skulle ingås.10 Actio institoria var den representationsform som mest liknade
den moderna fullmakten. Den gällde för en anställd på en affärsinrättning och var inte specifik
för en person med befogenhet. Den var möjlig att innehas av vem som helst inom en
paterfamilias krets.
Den nordeuropeiska synen under 1800-talet på den romerska versionen av fullmakt var en
förvanskad bild av hur det verkligen såg ut under antiken. Denna i grunden felaktiga
uppfattning fick inte desto mindre inflytande vid formandet av den moderna fullmakten. Det
kan därför vara av intresse att den romerska fullmakten genom ögonen på 1800-talets jurister
Actio institoria, som nämnts ovan hänvisar Almén till i förarbetet till avtalslagen. Det var
enligt honom ingen egentlig fullmakt som den definieras idag. Det var en specialregel om ett
butiksbiträdes rätt att binda affärsinnehavaren. Det var en regel om mandat, ett uppdrag helt
enkelt. Mandatet kan förvisso ses som en förebild till dagens fullmakt, men det hade inte
samma utformning som fullmakten har i dagens rättsordningar. Fullmakten betraktades av
Almén som den yttre sidan av mandatet och sammanblandades med detta.
I den romerska rätten fanns ingen skillnad på fullmakt, som den där såg ut, och ett så kallat
tredjemansavtal. Ett tredjemansavtal innebär, med modern terminologi, att en annan än
avtalsparterna förvärvar en rättighet till följd av avtalet. Vid fullmakt däremot är det en
utomstående fullmäktig som ingår avtal åt part.11 Det var främst inom handels- och sjörätten
som det kunde uppstå avtalssituationer som påminde om det moderna fullmaktsinstitutet. I
övrigt använde romarna den enkla konstruktionen i form av det ovan nämnda mandatet som
ett hjälpmedel i det dagliga affärslivet. Sådan var alltså uppfattningen bland juristerna som
kom att lägga grunden till den moderna fullmakten.
Klart är att den avtalsrättsliga representationen hos romarna skilde sig således mycket från
den moderna tidens motsvarighet. Den är ändå värd att nämna i en sådan här framställning då
10
Zimmermann, s. 52. Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 58. 11
10 den var en viktig förebild vid arbetet av att utforma en fungerande mellanmansrätt i Europa
under 1800- talets andra hälft.
4.3 Svensk rätt
I de medeltida svenska landskapslagarna fanns vad som kan kallas för ett enklare
fullmaktsinstitut. Vid den tiden fanns möjligheten att använda sig av fullmäktig vid
företagande av rättshandlingar, men inget reglerade förhållandet mellan fullmaktsgivare och
fullmäktig inbördes. Rätt snart framstod dock det instrumentet tämligen trubbigt, något man
försökte bota genom att ta hjälp av den romerska rättens regler om mandat. Detta ledde till ett
ganska så förvirrat hopkok där fullmakten sågs som en yttre sida av mandatet. Detta sätt att se
på saken levde vidare i 1734 års lag. De allmänna bestämmelserna om fullmakt i
förmögenhetsrättsliga förhållanden reglerades där i 18 kap. Handelsbalken. Kapitlet handlar
om sysslo- eller ombudsmannaskap, ett institut som i mångt och mycket liknar det romerska
mandatet.
Fullmakten
betraktades
som
ett
supplement
till
sysslomannaskapet.
Sysslomannaskapet hade sitt ursprung i ett avtal mellan huvudman och syssloman och
skapade ett rättsförhållande dem emellan. Parallellt finns i samma kapitel regler om
huvudmannens bundenhet gentemot tredje man.12
Reglerna i handelsbalkens 18 kapitel måste ses i sitt historiska sammanhang. Under krigstid
kunde det inträffa att en godsägare var tvungen att lämna sin gård och dra i fält. Han var då
helt enkelt tvungen att överlåta skötseln av gården till någon annan under sin bortavaro.
Handelsbalkens regler gjorde att sådana överenskommelser kunde regleras. De var alltså
utformade för att passa vid förvaltningsuppdrag där förvaltaren hade en slags
redovisningsplikt för sina förehavanden när godsägaren åter var hemma. Det var den sortens
typiska situationer som reglerades i det 18 kap.
Synen på fullmaktsinstitutet var densamma i stora delar av övriga Europa långt in på 1800talet. Det var i Tyskland på 1840-talet som ett nytt sätt att tänka uppstod. Nymodigheten
bestod i att man skilde på uppdragsförhållandet mellan huvudman och mellanman, om något
sådant ens förelåg, och fullmakten avseende förhållandet mellan huvudmannen och tredje
man. Fullmakten och mandatet, eller uppdraget, sågs nu alltså som två skilda institut. Det är
den distinktionen som kommit att vara fundamentet för såväl den tyska som den nordiska
12
Almén, s. 43. 11 fullmaktsläran ända till vår tid.13 Från 1800-talet följde utvecklingen i Sverige den i Tyskland.
I Tyskland arbetades det under 1800-talets andra hälft febrilt med det stora projektet att
sammanställa Bürgerliches Gesetzbuch (BGB). Fullmaktsreglerna som de utformades där fick
stort inflytande på de svenska lagstiftarna när avtalslagen författades. Bland annat har den
svenska regeln om ställningsfullmakt sin direkta förebild i 56 § Handelsgesetzbuch (HGB).
En viktig konsekvens av den tyska påverkan är att vi i svensk rätt tydligt skiljer mellan
handlande i eget och i annans namn. Så sker exempelvis inte i amerikansk och engelsk rätt.14
Ernst Trygger gjorde en stor insats för utvecklingen av fullmaktsläran i Sverige i slutet av
1800-talet. Denne gjorde, precis som de ledande tyska juristerna, en tydlig distinktion mellan
mandat och fullmakt. Det var enligt honom det enda sättet att rätt förstå fullmaktsinstitutet.
Trygger talar om två former av fullmakter. Han skiljer mellan sådana fullmakter som är direkt
riktade mot tredje man, öppna, och de som är direkt riktade enbart mot fullmäktigen, slutna.15
En öppen fullmakt, direkt riktad till tredje man, ger denne ett särskilt stöd för sitt anspråk mot
huvudmannen. Detta skulle gälla även om fullmäktigen skulle överskridit sin befogenhet, om
tredje man varit i god tro rörande den bristande befogenheten. Vid en sådan situation skulle
alltså godtrosskyddet innebära en bundenhet för huvudmannen utöver befogenhetsgränsen.
Slutna fullmakter utesluter sådana möjligheter. Eftersom tredje man inte har någon mot sig
direkt riktad förklaring att stödja sig på, måste befogenheten då alltid markera den yttersta
gränsen för huvudmannens bundenhet. Trygger betonar visserligen att fullmaktsförklaringen
vid slutna fullmakter i vart fall indirekt riktar sig mot tredje man. Han förfäktar dock inte, till
skillnad från merparten av hans samtida, meningen att enbart tredje man skulle kunna vara
fullmaktsförklaringens adressat. Den typ av fullmakter som innebär att fullmäktigen intar en
viss yttre ställning inordnas av Trygger bland de öppna fullmakterna. Ställningsfullmakten
har, som kommer visas nedan, paralleller med den öppna fullmakten. Tryggers betydelse för
utvecklingen av fullmaktsläran i Sverige kan inte underskattas. Han har tvivels utan lagt
grunden för vår tids sätt att se på fullmakter.
13
Grönfors, ställningsfullmakt, s. 54. Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s. 638. 15
Trygger, s. 147 ff. 14
12 5. Fullmakten i Avtalslagen
5.1 Definition av fullmakt
Fullmaktsinstitutet regleras i Avtalslagens andra kapitel. Det är viktigt att poängtera att
Avtalslagen bara behandlar avtalsmässig representation och då endast huvudformen av denna
som
alltså
är
fullmakten.
förmögenhetsrättens område.
16
Reglerna
är
endast
tillämpliga
på
fullmakter
inom
De ska således skiljas från fullmakter inom den offentliga
rätten, familjerätten och processrätten.
Lagen behandlar företrädesvis de frågor som uppstår när en fullmäktig överskrider sin
behörighet i förhållande till huvudmannen och de som rör fullmaktens upphörande.17 Av
reglerna för hur fullmakt upphör framgår indirekt vad som krävs för att fullmakt ska
uppkomma. En fullmakt ska återkallas i samma ordning som den tillkommit, detta för att
skydda tredje man i god tro.18
Liksom
anbud
och
accept
kan
betecknas
som
avtalsgrundande
rättsfakta,
kan
fullmaktsförklaringen därför betecknas som ett fullmaktsgrundande rättsfaktum.19 En fullmakt
ger fullmäktigen förmåga att ingå avtal av det innehåll som anbudet medför. Fullmäktigen
sluter avtal i fullmaktsgivarens namn och på dennes vägnar.20 Emellertid krävs det också att
fullmäktigen, dels vill, men också får ikläda sig rollen som mellanman.
Fullmakten har inte någon betydelse för rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och
fullmäktig. Den ger alltså inte upphov till vare sig rättigheter eller skyldigheter dem emellan.
Fullmakten innebär inga som helst plikter för fullmäktigen utan gör honom endast mäktig att
företa vissa rättshandlingar utan att själv drabbas av dess följder.21 Fullmäktigen står alltså
helt utanför avtalet.
I avtalslagen regleras förhållandet mellan huvudmannen och tredje man. Det saknas där dock
bestämmelser om relationen mellan huvudmannen och mellanmannen. Om fullmäktigen
förfarit oriktigt gentemot huvudmannen får man istället använda sig av sysslomannareglerna i
18 kap. HB. De är emellertid inte alldeles enkla att tillämpa, med sina bestämmelser om
mellanmannens lojalitet gentemot huvudmannen.
16
Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 150. Almén, s. 45. 18
Grönfors, Avtalslagen, s. 68. 19
Grönfors, Avtalslagen, s. 67. 20
Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 150. 21
Almén, s. 40. 17
13 5.2 Behörighet och befogenhet
Rätten att handla för fullmaktsgivarens räkning, som tillkommer fullmäktigen gentemot
fullmaktsgivaren på grund av det bakomliggande förhållandet, benämns dennes befogenhet.
Med fullmäktigens behörighet avses rätten att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på
grund av fullmakten tillkommer fullmäktigen, i förhållande till tredje man.22 Skillnaden
mellan de båda brukar förenklat beskrivas som att behörigheten är vad fullmäktigen kan göra,
vad han har makt att göra. Befogenheten å andra sidan är vad han får göra med
huvudmannens tillåtelse. Man talar även om befogenhet och behörighet som fullmaktens inre
och yttre sida, alltså det bakomliggande uppdraget och fullmakten som sådan. Det inre
rättsförhållandet, som ligger bakom fullmakten, berörs i avtalslagen enbart om det har
betydelse för det yttre rättsförhållandet, alltså för frågan om huvudmannens bundenhet av
rättshandlingen.23
Uttryckssättet kan vara förvirrande. Formuleringen ”yttre” kan förstås som innebärande
synbara omständigheter och formuleringen ”inre” som något som saknar en motsvarande
innebörd. Så är emellertid inte fallet. För att tala med Grönfors: Distinktionen behörighetbefogenhet innebär i själva verket inte en gränsdragning med ledning av synbarheten som
kriterium utan bara med ledning av fullmaktens omfattning gentemot medkontrahent i god tro
(jfr 11 § Avtalslagen).24 Tredje mans goda tro är det som, vid ställningsfullmakt och andra
fullmaktstyper, sätter den yttersta gränsen för fullmäktigens behörighet.25
5.3 Reglerna om fullmakt
5.3.1 Inledning
I 10 och 11 §§ AvtL finns de grundläggande reglerna för fullmakt och dess rättsverkningar
Innan dessa regler beskrivs ska sägas något litet om kravet på fullmaktens giltighet. Utan en
giltig fullmakt kan huvudmannen inte bli bunden av fullmäktigens rättshandlingar. Ett inre
uppdrag måste ligga bakom fullmäktigens agerande. Om något sådant inte är för handen kan
fullmäktigen själv bli bunden av sina handlingar. 25 § AvtL föreskriver om konsekvenserna
för en fullmäktig som handlat med tredje man utan giltig fullmakt. I vissa fall kan fullmäktig
22
Almén, s. 42. Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 159. 24
Grönfors, Avtalslagen, s. 76. 25
Tiberg, s. 47. 23
14 handla utan en huvudmans direkta erkännande eller vetskap men ändå binda denne gentemot
tredje man. Detta handlande utan uppdrag är möjligt under vissa förhållanden. Lagreglerna
ger en laglig rätt att handla utan uppdrag för att tillgodose en annan persons intressen när
denne själv inte kan göra detta. Som regel är den handlande på något sätt redan en
representant för huvudmannen. Denne har en förtroendeställning eller har på något sätt ett
gemensamt intresse med huvudmannen. Vid dylika situationer kan befogenheten, med stöd i
lag, vidgas för att tillgodose de inblandades intressen. Handlande utan uppdrag kan i vissa fall
också vara bindande för huvudmannen utan direkt lagstöd och benämns då negotiorum gestio.
I denna framställning kommer dock fokus som framgått ligga på situationer då giltig fullmakt
är för handen. Därför skall nu redogöras för vad som krävs för att ett fullmaktsförhållande ska
föreligga.
5.3.2 De grundläggande rekvisiten
De två grundläggande rekvisiten för fullmakt finns i 10 § 1 st. AvtL. Kraven för att ett
fullmaktsförhållande skall föreligga, utöver det att fullmakten som redan nämnts skall vara
giltig, är att rättshandlingen ska ligga inom fullmaktens gränser och att rättshandlingen ska
företas i fullmaktsgivarens namn. Fullmaktens gränser, det vill säga behörighetens
omfattning, beror, bland annat, på vilken typ av fullmakt som är aktuell i det individuella
fallet. Som huvudregel gäller dock att om rekvisiten i 10 § 1 st. är uppfyllda så är
huvudmannen bunden oberoende av en inskränkt befogenhet. Ett viktigt undantag från
huvudregeln stadgas dock i 11 § 1 st. Där framgår att om tredje man, i fall där det rör sig om
så kallade självständiga fullmakter, insåg eller bort inse att fullmäktigen överskred sin
befogenhet, kan tredje man inte göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen26
Enligt lagtexten är alltså fullmakten något helt annat än uppdraget. Lagen är så konstruerad
med tredje mans intresse i åtanke. För dennes skull utgår man inte direkt från att
begränsningen för möjligheten att binda huvudmannen ska fastslås i det bakomliggande
uppdraget.27 Syftet är att skydda tredje man i god tro.
26
Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 160f. Tiberg, s. 33. 27
15 5.3.3 Fullmaktens två huvudtyper
Det finns två huvudtyper av fullmakter; självständiga fullmakter och osjälvständiga
fullmakter, så kallade uppdragsfullmakter. Självständiga fullmakter, som redan snuddats vid i
det föregående, kännetecknas av en fullmaktsförklaring som tar sig uttryck i ett
fullmaktsdokument som är menat att visas för tredje man. Förklaringen är riktad mot tredje
man och av den skall framgå fullmaktens omfattning. Det typiska för en uppdragsfullmakt är
att huvudmannen har avgivit en fullmaktsförklaring endast till fullmäktigen, oftast i samband
med att han givit denne i uppdrag att sluta ett avtal. Fullmaktsförklaringen framförs sedan av
fullmäktigen till tredje man, som har att förlita sig på att vad fullmäktigen i egenskap av bud
uppger om sin behörighet är med sanningen överensstämmande.28 En uppdragsfullmakt
”grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen”, som det står i 18 §
avtalslagen. Om fullmäktigen överskrider sin befogenhet vid fråga om uppdragsfullmakt
enligt 18 § är rättshandlingen inte gällande gentemot huvudmannen oavsett god tro hos tredje
man. Det framgår av 11 § 2 st. AvtL.
Gemensamt för alla typer av självständiga fullmakter är att det finns ett yttre, av fullmäktigens
egna uppgifter oberoende och från huvudmannen härrörande faktum, på vilket tredje man kan
åberopa sin rätt gentemot huvudmannen. Fullmakten ses som en viljeförklaring riktad direkt
till tredje man. Även om fullmäktigen handlat utanför sin befogenhet, är tredje mans rätt i
enlighet med rättshandlingen alltså skyddad under förutsättning att han inte visats vara i ond
tro.29
6. Specifikt om ställningsfullmakt
6.1 Rekvisiten
Den fullmaktsform som är av relevans för detta arbete är som redovisats ställningsfullmakten,
som är en typ av självständig fullmakt. Denna särpräglade fullmaktstyp definieras på följande
sätt i 10 § 2 st. AvtL:
Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt
lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga
rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.
28
Grönfors, Avtalslagen, s. 74f. Adlercreutz, s. 162. 29
16 Ett första kriterium är alltså att mellanmannen ska inta en ställning. Enkelt uttryckt kan det
beskrivas så att en person är placerad i en viss position och tilldelad vissa specifika uppgifter
av huvudmannen. Ett väldigt påtagligt och okomplicerat exempel är ett kassabiträde som sitter
i kassan i en livsmedelsbutik. Dennes uppgift torde vara uppenbar för de allra flesta.
Kassabiträdet tar emot betalning i utbyte mot varor. Principen är dock densamma för alla
mellanmän.
Det är alltså en viss ställning som ger fullmäktigen kompetens, inte en uttalad viljeförklaring.
Att det saknas en direkt viljeförklaring från huvudmannen kan härledas från formuleringen
”anses han hava fullmakt” i 10 § 2 st. Regeln gäller således fall där en riktig fullmakt inte
föreligger men företrädaren ändå skall behandlas som om han hade fullmakt. Fenomenet
benämns kvasifullmakt. Det är den skrivningen i 10 § 2 st. som gör det möjligt att betrakta
ställningsfullmakten som en riktig fullmakt. Det är alltså inte bara viljeförklaringar av typen
fullmaktsförklaringar som kan utlösa normala fullmaktsverkningar, utan även andra, i
lagtexten närmare beskrivna, omständigheter.30
Ställningsfullmakten är vidare avpassad för schablonartade, ofta upprepade och sinsemellan
likartade transaktioner genom mellanmän, inte för mer omfattande transaktioner som kräver
nyanserade bedömningar i det enskilda fallet.31 I motiven anges bestämmelsens centrala
innebörd som ”däri att tredje man icke behöver efterforska, huruvida huvudmannen i det
särskilda fallet inskränkt fullmäktigens befogenhet, utan allenast har att hålla sig till det yttre
förhållandet, att denne intager en ställning, som enligt gängse uppfattning förlänar makt att
sluta avtal och företaga rättshandlingar av det slag, varom fråga är.”32 Formuleringen är ett
uttryck för principen om synbarhet på vilken ställningsfullmakten, liksom övriga självständiga
fullmakter, grundar sig. I fall av självständiga fullmakter finns det inte något
fullmaktsdokument som ger uttryck för huvudmannens begränsningar av fullmäktigens
befogenhet, som det gör vid uppdragsfullmakter. Istället vilar de självständiga fullmakterna på
tanken att tredje man inte ska behöva undersöka omständigheterna närmare utan kunna hålla
sig till de yttre, synbara förhållandena. En sådan lösning är avsedd att underlätta den
ekonomiska omsättningen. Vardagliga och okomplicerade avtal skall kunna ingås enkelt och
utan långa procedurer. Det är ju vackert så.
30
Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 83 f. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 133. 32
Förslag, s. 73. 31
17 Det typiska ställningsfullmaktsuppdraget är ett anställningsförhållande. I motiven anges som
typexempel på ställningsfullmakt hembiträde, butiksbiträde och vicevärd. Ett hembiträde
anses till exempel ha behörighet att göra mindre inköp till hushållet men inte att köpa möbler
för arbetsgivarens räkning. Den typen av ställningsfullmakt får anses vara av mer akademisk
betydelse då hembiträden, med uppgifter som till exempel att göra mindre inköp till hushållet,
inte är lika vanliga i det moderna samhället som de var vid författandet av lagmotiven. Det
kan emellertid fylla en funktion vid en beskrivning av ställningsfullmaktsinstitutet.
Butiksbiträden har behörighet att sälja de varor i butiken som saluförs där, men de får inte
göra inköp av lager och inventarier. Ett kassabiträde i en butik har behörighet att ta emot
betalning och skriva kvitto för arbetsgivarens räkning, men får inte teckna leveransavtal.
Det är, som synes, inte alldeles problemfritt att definiera ställningsfullmakt på det teoretiska
planet.
6.2 Tredje mans goda tro
Liksom vid andra fullmaktstyper gäller vid ställningsfullmakt att tredje mans goda tro sätter
den yttersta gränsen för fullmäktigens behörighet. Det är dock samtidigt, som framgår av
lagtexten, även lag och sedvänja som bestämmer fullmäktigens behörighet. Utan sådant stöd
kan inte god tro åberopas.33
Behörigheten för fullmäktigen skall enligt 10 § 2 st. följa av lag eller sedvänja. Utan
åberopande av lag eller sedvänja kan tredje man inte åberopa god tro. Referensen till lag är
inte helt självklar. Grönfors menar att det får antas vara en hänvisning till de
specialstadganden om ställningsfullmakt som finns.34 Ett exempel är bestämmelsen i SjöL35
om befälhavarens ställningsfullmakt. Regeln stipulerar befälhavarens behörighet att sluta
avtal och ingå andra förbindelser och existerar för att tredje man inte skall behöva efterforska
ifall huvudmannen på något vis inskränkt fullmäktigens befogenhet. Tredje man skall kunna
lita till vad som framgår av det yttre förhållandet. Principen om synbarhet kommer här alltså
åter till uttryck. Det är de yttre synbara omständigheterna medkontrahenten har att hålla sig
till och i god tro skall kunna förlita sig på.
33
Tiberg, s. 47. Grönfors, Avtalslagen, s. 85. 35
Sjölag (1194:1009). 34
18 En klart större roll än lagen spelar sedvänjan som behörighetsgrundande faktum. Någon mer
preciserad definition av vad sedvänja i det här sammanhanget innebär ges inte i motiven. Vad
sedvana skall innebära berörs när lagmotivskommittén redogör för vad som kan anses vara det
rättspolitiska ändamålet med regeln om ställningsfullmakt; att betrygga omsättningens
säkerhet. Det heter där att ”På nu utvecklade grunder vilar det i andra stycket upptagna
stadgandet, att den, som giver annan en tjänst eller ställning, varmed enligt lag eller sedvänja
följer viss behörighet att handla å hans vägnar, anses därmed hava givit honom fullmakt att
företaga vissa rättshandlingar, samt att inom gränserna för sådan fullmakt falla alla
rättshandlingar, som en person i den ifrågavarande ställningen enligt lag eller sedvänja är
behörig att företaga. Av detta stadgande blir en följd, att när en person vill på grund av den
ställning han intager till en annan i dennes namn företaga en rättshandling gentemot tredje
man, hänsyn allenast behöver tagas därtill om en rättshandling av det slag, varom fråga är,
enligt lag eller sedvänja får företagas av en person i sådan ställning; det är således icke nödigt,
att den handlande i det föreliggande fallet varit gentemot sin huvudman befogad att företaga
den ifrågavarande rättshandlingen. Om tredje man haft eller bort hava sig bekant, att den
handlande av sin huvudman tillsagts att inte företaga rättshandlingen, gälla emellertid andra
regler…”.36
Med den rättspolitiska målsättningen klar för sig är det lättare att skönja gränserna för
sedvanerekvisitet. Det framgår likväl tydligt att de är tämligen elastiska.
6.3 Sedvänja
Sedvanerekvisitet var inte heller bestämt i praxis före avtalslagens tillkomst. Det har dock ur
motiven tolkats så att det skall röra sig om gängse skick och bruk och den allmänna
rättsuppfattningen. Vad som menas är snarast ett mer allmänt skick och bruk. Vad som är
vanligt förekommande i en viss bransch. Viktigt är att särskilja detta från handelsbruk i form
av till exempel lokala kutymer. Partsbruk mellan två aktörer faller således utanför den
gällande definitionen. Dotevall sammanfattar det så att ”uttrycket sedvana i detta stadgande
skall tolkas så att det är en vedertagen uppfattning i en större krets att en viss typ av befattning
ger behörighet att rättshandla för någon annans räkning.” Han tillägger också att rekvisitet
sedvana är mycket oprecist. Få är det väl som emotsäger honom på den punkten. Hur avgör
36
Förslag, s. 73. 19 man då vid rättstillämpningen om sedvanerekvisitet är uppfyllt? Inte sällan tar man hjälp av
näringslivets organisationer vilka uttalar sig i frågan. Det gäller då främst organisationer som
representerar den bransch där huvudmannen är verksam.37
Den avvaktande formuleringen i motiven har dock oundvikligen lett till att domstolarna i sina
bedömningar har kunnat ägna sig åt självständigt rättsskapande verksamhet i viss
utsträckning.38 Det är emellertid inte helt lätt att avgöra om domstolarna i det avseendet gått
utanför ramen på lagen eller om de bara har tänjt på gränserna.
En fråga som uppstår i sammanhanget är, att om det inte finns sedvänja (än) i ett förhållande,
är det då inte fråga om ställningsfullmakt? Visst kan det vara det. Man får då helt enkelt se det
som att rättsförhållandet är ägnat att vara, eller att det kommer att bli sedvänja.
6.4 Ställningsfullmaktens upphörande
Eftersom ställningsfullmakten är ett sådant speciellt institut bör sägas något litet om hur den
upphör. Ställningsfullmakt återkallas genom att fullmäktigen avlägsnas från sin post. Enligt
15 § AvtL sker det ”därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i
kraft varav han varit befullmäktigad”. Det är emellertid inte tillräckligt att huvudmannen
säger upp fullmäktigen. Denne måste på ett verkningsfullt sätt avskäras från den position som
medfört hans ställning. Om någon till exempel, trots förbud från huvudmannen, sätter sig i en
kassa och tar emot betalning, kan denna transaktion ändå bli gällande mot huvudmannen. Det
är ju som redan konstaterats tredje mans goda tro som sätter den yttersta gränsen för
representantens behörighet.39 Det ligger, som framgått, i huvudmannens intresse att se till att
det utåt sett är helt uppenbart att alla slags fullmaktsförhållanden är avslutade om han inte vill
riskera att bli bunden av en påstådd representants handlingar. I fall där en så kallad
toleransfullmakt har utvecklats kan det dessutom vara nödvändigt för huvudmannen att
särskilt meddela tredje man om att ett fullmaktsförhållande har upphört.
37
Dotevall, SvJT 2003, s. 638. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 151 f. 39
Adlercreutz, s. 184. 38
20 6.5 Toleransfullmakt och kombinationsfullmakt
Högsta domstolen har i sina skrivningar utvecklat två nya typer av fullmakter utifrån
ställningsfullmakten i fall då sedvanerekvisitet i 10 § 2 st. AvtL inte ansetts uppfyllt men
bundenhet för huvudmannen, på grund av andra faktorer, trots det bedömts föreligga. Tilltaget
får ses som en utbyggnad av fullmaktsreglerna i situationer då dessa inte fullt
tillfredsställande kan tillgodose tredje mans skyddsvärda intressen. Domstolen har gått
tillväga så, att om sedvänja inte har kunnat konstateras, man har sökt grunda bundenhet på
andra omständigheter i fallet.40 Det blir då alltså huvudmannen som får bära skulden för
olägenheter för tredje man, om det i det individuella fallet kan visas att de omständigheter
som ersatt sedvanerekvisitet, skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns.
Gemensamt för de båda typfallen är en grundtanke att huvudmannen borde ha vidtagit
åtgärder för att eliminera intrycket av behörighet. När så inte skett, drabbar bundenheten
denne som en slags sanktion. Toleransfullmakten karakteriseras av att bristen på sedvänja
ansetts kunna avhjälpas genom förekomsten av upprepade representationshandlingar från den
sagda fullmäktigen utan ingripande av huvudmannen. Huvudmannen har helt enkelt genom
passivitet tolererat fullmäktigens upprepade beteende. Faktum är att en mening i motiven till
10 § 2 st. AvtL lägger grunden för toleransfullmakten. Där står att ”om till exempel någon
upprepade gånger uppträtt såsom fullmäktig för en annan utan att denna haft något att
anmärka däremot, kan i en sådan passivitet under vissa förhållanden ligga en fullmakt att även
för framtiden företaga rättshandlingar av ifrågavarande slag.”41
Kombinationsfullmaktens utmärkande drag är att sedvanerekvisitet ersatts av förekomsten av
vissa fakta, i speciella kombinationer, som skapat ett grundat intryck av behörighet hos tredje
man.42 Kombinationsfullmakten kan svårligen förankras i viljeteorin. Det är ofta inte
huvudmannens vilja som kommer till uttryck i avtalet med tredje man. Att avtalet ändå kan
ses som gällande är, som nämnts, huvudmannens bristande kontroll över vad fullmäktigen
uträttat i huvudmannens namn. I dylika fall har alltså tredje man ansetts mer skyddsvärd än
huvudmannen.
Här bör återigen nämnas det tyska inflytandet på svensk rätt. I tysk rättspraxis har det utifrån
bestämmelsen om ställningsfullmakt växt fram nya fullmaktsformer utan stöd i lag;
40
Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003, s. 641. Förslag, s. 71. 42
Grönfors, Ställningsfullmaktens yttergränser, s. 434. 41
21 Anscheins- och Duldungsvollmacht.43 Precis som den svenska regeln om ställningsfullmakt
har sin förebild i den tyska HGB har tolerans-, och kombinationsfullmakterna sina tyska
förebilder i Duldungsvollmacht och Anscheinsvollmacht.
7 Ställningsfullmakten i rättspraxis
7.1 Inledning
I det följande kommer redovisas ett antal rättsfall om ställningsfullmakt i svensk praxis. Syftet
med detta är att ge en bild av ställningsfullmaktens utveckling i rättsskipningen. Det är lätt att
instämma med Grönfors när denne hävdar att vissa rättsfall är mer ledande än andra. Vad som
åsyftas i sammanhanget är de gånger då domstolen i en fråga ger sig ut i obruten terräng. När
man tar ett kliv från gällande praxis och ägnar sig åt rättsskapande och nyskapande
verksamhet. De rättsfall där Högsta domstolen specifikt uttalar sig om tolkning och utveckling
angående ställningsfullmakt är dock inte många. Det gör studerandet av dessa än mer
intressant. Grönfors ståndpunkt, att vissa rättsfall kan ses som mer ledande än andra för
ställningsfullmaktsinstitutet, har utsatts för kritik av Karlgren. Denne anser att utnämnandet
av vissa rättsfall till ledande bör ses med viss skepsis.44 Inte desto mindre ska nedan göras just
detta. I den delen har stort intryck tagits av Grönfors arbete inom området. Denne talar om
vikten av att ”placera rättsfall på en tidsaxel”.45 Detta för att rätt förstå rättsfall från olika
tider. Det gäller alltså att hålla sig ifrån anakronismer, eller som Grönfors uttrycker det, man
måste göra en ”diakronisk analys”. Med det menar han att man analyserar rättsfallen med
hänsyn till deras olika bakgrund och genom vilka nya, faktiska och rättsliga, omständigheter
som kan påverka förståelsen.46 I detta avsnitt skall därför endast en genomgång av rättsfallen,
i stort sett isolerade från varandra, göras. En mer ingående analys av rättsfallen och deras
inbördes förhållanden samt deras förhållanden till arbetets så kallade huvudfall kommer att
göras längre fram i texten.
Högsta domstolen nöjde sig länge med att enbart fastställa Hovrättens domar utan att göra
några egna skrivningar. Med tiden blev det dock ändring på det. Man insåg helt enkelt vikten
av vägledande praxis. Ett föränderligt samhälle kräver ett flexibelt rättssystem.
43
Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s. 638. Karlgren, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 267 not 14. 45
Grönfors har lånat uttrycket från Klami, Om rättsdogmatisk forskning (1984) s. 85 (Meddelande från ekonomisk-­‐statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo akademi, Rättsvetenskapliga institutionen Ser. A:195). 46
Grönfors, Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, s. 184. 44
22 Det första rättsfall som bör omnämnas i det här sammanhanget är NJA 1875 s. 325. Det är ett
rättsfall som motiven till Avtalslagen, som skrevs senare, hänvisar till. Rättsfallet kan
dessutom anses ha lagt grunden för toleransfullmakten. Det väsentliga i domen var att här
ansågs att behörighet, grundad på det yttre iakttagbara förhållandet att ett upprepat handlande
förelåg utan huvudmannens protest, var fullmaktsskapande. Det är alltså den yttre
viljeförklaringen som är avgörande, inte huvudmannens eventuellt avvikande egentliga vilja
som enbart rör det inre förhållandet. Den yttre ramen för ställningsfullmakten var härigenom
satt; det är viljeförklaringen i förhållande till tredje man som är fullmaktskapande.47 Med
detta som utgångspunkt följer en genomgång av rättsfall från tiden efter avtalslagens
tillkomst.
7.2 NJA 1928 s. 57
NJA 1928 s. 57 är det första rättsfallet efter avtalslagens införande som är värt att särskilt
omnämna. För första gången ges här en motivering som inte grundar sig på huvudmannens
synbara viljeförklaring. Avgörandet går utanför den ram för ställningsfullmakt som finns
angiven i lagen. Det var Svea hovrätt som angav domskälen, vilka sedan fastställdes i Högsta
domstolen.
En föreståndare för en handelsrörelse upptog ett kreditivlån om 20 000 kr på en bank. Mannen
hade i egenskap av handelsföreståndare ingått för rörelsen nödvändiga avtal om köp och
försäljning av varor. Han hade dessutom utställt växlar som likvid för köpta varor utan att ha
haft ett uttryckt tillstånd att göra detta. Hovrätten fokuserade på ett antal omständigheter som
de ansåg avgörande för frågan om föreståndarens åtgärd att i firmans namn teckna
kreditivkontrakt med banker skulle vara bindande för firman. Märk väl, bindande för firmans
ägare såsom huvudman. Hovrätten ansåg det utrett att föreståndaren åtminstone under de
senare åren av anställningstiden utan annans inblandning fått ha hand om alla angelägenheter
beträffande affären. Föreståndaren hade alltså ensam skött alla firmans behövliga inköp, vilka
lett till ett ökat behov av förbindelser med banker och då även den i fallet aktuella banken för
uppbärande av, för rörelsen, nödvändiga lån. Vidare kunde uppläggandet och användandet av
det aktuella kreditivlånet hos banken inte i och för sig betraktas som en åtgärd som legat
utanför området för affärens omfattning. Slutligen konstaterade Hovrätten att hela
47
Grönfors, Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, s. 186. 23 kreditivbeloppet använts för att underlätta betalning av skulder, som före kreditivets tillkomst
åsamkats firman genom det sätt på vilket föreståndaren oinskränkt fått sköta affären. Det är
som synes en rad olika omständigheter som Hovrätten utrett. Man ansåg vid sin bedömning
att dessa tillsammans gav vid handen att föreståndarens åtgärd att i firmans namn teckna
kreditivavtal var bindande gör firman. Domstolen gjorde alltså en helhetsbedömning och fann
att flertalet omständigheter tillsammans orsakar bundenhet.
Det är intressant att domstolen framhöll att handlandet från fullmäktigen inte enbart riktade
sig mot olika personer i omgivningen, utan även mot den i målet aktuelle medkontrahenten.
Det framhålls dock inte ett krav på att det upprepade handlandet skall ha företagits,
åtminstone delvis, mot medkontrahenten. Vanligtvis är det ju, i liknande tvister, så att
medkontrahenten ensam eller åtminstone huvudsakligen har varit föremål för mellanmannens
upprepande handlande. Grönfors påpekar att det huvudändamål som är föremål för
toleransfullmakten, att tillgodose omsättningens säkerhet genom att tredje man i god tro skall
kunna lita på sitt befogade, av den yttre situationen föranledda intryck att behörighet
föreligger, om huvudmannen inte aktivt ingriper för att undanröja detta intryck, talar snarast
till förmån för att anta toleransfullmakt även i det fall, att mellanmannens handlande riktat sig
mot andra personer i omgivningen än den aktuelle medkontrahenten, men denne iakttagit
situationen och därav med fog skaffat sig ett intryck av behörighet hos mellanmannen.48
Domstolens sätt att resonera kan ses som ett sätt att öppna för möjligheter att variera
toleransfullmakten. Andra tredje män än medkontrahenten skulle, genom att iaktta en
mellanmans handlande, kunna skaffa sig ett befogat intryck av att behörighet föreligger för
denne.
Resonemanget tangerar ett av grundproblemen med ställningsfullmakten; hur definierar man
sedvänja i sammanhanget och när är sådan för handen? Ett resonemang som det som förs i
NJA 1928 s. 57 öppnar för ett flexiblare sätt att se på sedvanerekvisitet. Den tråden har
emellertid inte tagits upp i senare svensk rättspraxis. Det är naturligtvis enklare att presumera
toleransfullmakt i fall där det upprepade handlandet riktat sig mot en specifik medkontrahent.
Vidare skulle en utvidgning som tidigare nämnts ställa krav på domstolen på så vis att nya
gränser måste definieras. Just den aspekten av rättsfallet har som sagts inte prövats vidare i
praxis.
48
Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 258 f. 24 I avgörandet NJA 1928 s. 57 kan skönjas ett slags culparekvisit i domstolens bedömning. Det
är första gången en motivering inte grundar sig på huvudmannens synbara viljeförklaring.
Huvudmannens bristande tillsyn och kontroll tillsammans med dennes passivitet uppfattas
inte som en tyst viljeförklaring utan som ett vårdslöst förfarande. Domstolen sanktionerar
denna vårdslöshet med bundenhet för huvudmannen. Domstolens utdelande av ett slags straff
är det som gör att avgörandet hamnar utanför ramen som uppställts i motiven.49
7.3 NJA 1943 s. 316
Nästa steg i utvecklingen togs i rättsfallet NJA 1943 s. 316. Också detta avgörande gjordes i
Hovrätten för att sedan fastställas i Högsta domstolen. En kassör i en bostadsrättsförening,
som klart enligt sedvänja saknade behörighet att motta en återlämnad inteckning från en
långivare, ansågs ändå behörig att göra detta, därför att han regelbundet gjort betalningar av
räntor och amorteringar i enlighet med skuldebrevet. De upprepade handlingarna var inte
identiska med den slutliga mottagandehandlingen, men det bestod ett nära funktionellt
samband mellan dem.50
Hovrätten anförde en rad sakförhållanden till stöd för sitt domslut. Till kassörens uppgifter
hörde bland annat att inkassera hyror från föreningens fastighet och att verkställa betalning av
föreningens löpande utgifter. Han hade halvårsvis till långivaren erlagt amorteringar och
ränteutgifter på det aktuella lånet. Dessa utbetalningar hade uppgått till avsevärda belopp.
Långivaren var, enligt den utställda omslagsreversen, skyldig att, efter hand som verkställda
amorteringar kunde föranleda det, återställa säkerhet vilken föreningen lämnat för lånet.
Långivaren återlämnade, i överensstämmelse med omslagsreversen, vid ett tillfälle en
inteckning om 2000 kr till föreningens kassör. Denne var, förutom kassör, även
styrelseledamot och en av föreningens firmatecknare ända sedan lånet beviljats föreningen.
Kassören hade sedan belånat inteckningen för egen del och på så vis orsakat en förlust för
föreningen. Föreningen vände sig mot långivaren och krävde kompensation av denne för
förlusten, eftersom kassören inte varit behörig att ensam företräda föreningen och
inteckningen kunde således inte anses ha blivit återlämnad till denna.
49
Grönfors, Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, s. 186 f. Grönfors, Avtalslagen, s. 91. 50
25 Det var alltså inte enbart kassörens uppdrag i föreningen utan en rad andra omständigheter
tillsammans med detta faktum som gjorde kassören behörig att ta emot betalningen.
Domstolen sammanfattar det som att kassören hade ”intagit en sådan ställning att han ägt
behörighet att med för föreningen bindande verkan mottaga” en för föreningens lån pantsatt
inteckning i samband med att lånet slutamorterats.
Det är anmärkningsvärt att man här inte talar om sedvänja i lagtextens mening. Faktum är att
sedvänja inte ens åberopades. Denna brist i rekvisitet botas dock av domstolen genom
förekomsten av upprepade representationshandlingar av mellanmannen utan ingripande från
huvudmannen. Det rör sig således tydligt om ett fall av toleransfullmakt. Avgörandet kan
emellertid inte heller anses vara typiskt för toleransfullmakter. Speciellt det faktum att det var
ett låneavtal som utgjorde i princip hela det rättsliga fundamentet för parternas inbördes
relation gör fallet speciellt. Vad som gör det intressant är snarast att det är en bra indikation på
hur långt man kan tänka sig att gå med stöd av toleranstanken. Kanske kan man här tala om en
viljeförklaring genom konkludent handlande, eller snarare genom underlåtenhet att handla
överhuvud taget. Adlercreutz menar att bruket vid företaget och bruket parterna emellan torde
ha blivit avgörande.51 Detta bör rimligen förstås som att någon form av sedvänja då ändå
spelade in. Det fanns ju en nära och kontinuerlig affärsmässig relation parterna emellan.
Det kan sammanfattningsvis framstå som ett logiskt och rimligt slut att långivaren inte skall
stå risken under förutsättningar som de i fallet. Det skulle ha en menlig inverkan på det
uppsatta omsättningsmålet. Det är lätt att instämma i domstolens resonemang med just
omsättningsmålet i åtanke.
7.4 NJA 1950 s. 86
NJA 1950 s. 86 benämns av Grönfors som prototypen för kombinationsfullmakt. En kund,
Ahlqvist, ingick avtal med en jourhavande försäljare, Lundbeck, i ett bilbolags
försäljningslokal. Köpet gällde en personbil vilken Ahlqvist skulle köpa med sin make som
representant. Ahlqvist skrev under en ordersedel och betalade 3000 kronor i handpenning i
enlighet med vad ordersedeln stipulerade. Senare, när Ahlqvist ville veta hur det gick med
leveransen av bilen, framkom emellertid att varken förskottsbetalning eller ordersedel hade
noterats hos bolaget. Försäljaren hade tagit pengarna för egen räkning. Bolaget sade sig inte
51
Adlercreutz, s. 188. 26 vilja vidbliva köpet och de var inte heller villiga att till Ahlqvist återbetala de 3000 kronorna.
Ahlqvist stämde då in bolaget och hävdade att hon hade haft stöd för sin uppfattning att
Lundbeck var behörig att uppbära betalningen.
Bolaget gjorde gällande att Lundbeck såsom försäljare i en bilhandel enligt rådande sedvänja
inte tett sig behörig att motta likvid eller över huvud teckna bindande avtal för bolaget. I
lokalerna fanns dessutom en synlig kassa med tjänstgörande kassörska. Bolaget ansåg att av
detta skulle köparen förstått att han vid likvid skulle vända sig till nämnda kassa.
Bolaget hävdade sedvänja med motiveringen att man inte begärt eller mottagit förskottslikvid
sedan 1939, det vill säga det tillvägagångssättet hade upphört sedan nio år då Ahlqvist fyllde i
sin ordersedel. Den i fallet tvistiga ordersedeln var mycket riktigt inaktuell och inte anpassad
till nya rutiner.
Högsta domstolen skrev i sin dom att ordersedeln innefattade en föreskrift att avtalet inte
skulle vara mot säljaren gällande förrän det skriftligen bekräftats av denne. Lundbeck som
upptagit ordern, skulle således inte vara behörig att å bolagets vägnar göra detta. Emellertid
innehöll ordersedelns tryckta text, omedelbart efter platsen för antecknande av priset, en rad
med orden: ”därav kontant vid orderns underskrivande … kronor”. Det angavs dock inte
huruvida sådan kontant betalning rätteligen kunde erläggas till den som upptagit ordern eller
om den måste fullgöras direkt till bolaget, i den i lokalen befintliga kassan eller på annat sätt.
Domstolen ansåg dock att de yttre omständigheterna gav för handen att Ahlqvists uppfattning
att Lundbeck, som ju tjänstgjorde som jourhavande försäljare på platsen, var behörig att
uppbära likviden. I varje fall måste följderna av otydligheterna kring ordersedeln drabba
bolaget som avfattat den. Ahlqvist var alltså berättigad att återfå förskottet om 3000 kronor av
bolaget.
Grönfors uppställer tre yttre omständigheter i domstolens argumentering som i kombination
med varandra befunnits ägnade att bibringa kunden ett välgrundat intryck av behörighet för
försäljaren.52
1 En särskild klausul om handpenning i det tryckta kontraktsformuläret.
2 Det befogade intrycket av behörighet som försäljarens uppträdande i bilbolagets
utställningshall medfört.
52
Grönfors, Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, s. 193. 27 3 Otydligheten i den begagnade ordersedeln måste i varje fall drabba bolaget, som avfattat
denna.
Av dessa är det enligt Grönfors endast 2 som innehåller en liten rest av en viljeförklaring.
Försäljaren är ingen bedragare som tagit sig in i lokalen och där uppträder som en behörig
försäljare inför en godtroende kund. Tvärtom är det på bolagets uppdrag och med dess
tillåtelse han rör sig i lokalen och framträder som en bolagets försäljare. Grönfors påpekar
också att detta är ett absolut minimikrav för att en situation av ställningsfullmakt alls ska
föreligga. Intagandet av ställningen skall grunda sig på avtal med huvudmannen. Detta
förhållande beskrivs dock från den godtroende kundens synpunkt, det vill säga den yttre
sidan. Det är en omständighet som ger den yttre betraktaren ett välgrundat intryck av att
behörighet verkligen föreligger och det är det intrycket som bolaget hade måst undanröja för
att det skulle gå fritt från bundenhet av försäljarens handlande. Grönfors fastslår
avslutningsvis att den avtalsrättsliga bundenheten drabbar bolaget som en sanktion och att det
är sanktionstanken som till etthundra procent bär upp domslutet.53
Det man kan kritisera domstolen för är att man inte fullt ut redogör för alla detaljer. Det är
inte helt uppenbart hur man kommer fram till det slut man gör. Omständigheterna är lite
oklara och inte helt utredda. Domslutet får ändå anses logiskt och ändamålsenligt. Ett annat
slut kunde inverka menligt på omsättningsmålet. Oklarheter och otydligheter skall i största
möjliga mån undanröjas. Här fanns det dock frågetecken angående avtalet och domstolen
använde sig därför av den så kallade oklarhetsregeln. Enkelt uttryckt innebär oklarhetsregeln
traditionellt att ett kontrakt eller annan viljeförklaring i tveksamma fall skall tolkas till
nackdel för den som formulerat texten eller på annat sätt infört den i avtalsförhållandet.54 Det
finns anledning att återkomma till oklarhetsregeln längre fram.
53
Grönfors, Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, s. 193. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, s. 272. 54
28 7.5 NJA 1974 s. 706
Ovan har det uttunnade momentet av viljeförklaring i NJA 1950 s. 86 beskrivits. I NJA 1974
s. 706 fortsätter Högsta domstolen på den inslagna vägen. En påtaglig skillnad från tidigare
fall är att Högsta domstolen nu motiverar sitt domslut utförligt. I tidigare fall har man i princip
nöjt sig med att fastställa mellaninstansens dom med mindre korrigeringar. Turerna i fallet är
många. I det följande redogörs endast för det absolut väsentligaste sakomständigheterna. En
förman på ett företags postavdelning hade i uppdrag att på postanstalt utföra
betalningsuppdrag för företagets räkning med checkar, utfärdade av företaget och ställda på
postverket. Förmannen hade emellertid under en längre tidsperiod även använt företagets
blanketter för att obehörigen tillskansa sig kontantbelopp och för betalning i privata
postärenden. Under ett par år blev beloppet över 300 000 kronor. Att detta kunnat pågå en
längre tid berodde på dålig internkontroll hos företaget och att posttjänstemännen fått
uppfattningen att förmannen handlat enligt instruktioner. Frågan gällde postverkets ansvar för
de medel som inte kommit företaget tillgodo. Kunde förmannen anses vara behörig att
uppbära betalning med för företaget bindande verkan?
Högsta domstolen konstaterade att en ställningsfullmakt i avtalslagens mening inte förelåg.
Någon medveten tolerans från bolagets sida fanns inte, eftersom bolaget under hela tiden
saknat kännedom om vad som försiggått. Domstolen likställde bolagets vårdslösa
underlåtenhet att skaffa sig kännedom om förmannens uppträdande med tolerans, det vill säga
medveten passivitet i förhållande till upprepade handlingar. Dessa omständigheter utesluter
någon som helst viljeförklaring från bolagets sida. Förmannens upprepade handlade, utan
ingripanden eller anmärkningar från bolagets sida, gav emellertid posttjänstemännen ett
befogat intryck av att förmannen hela tiden handlade i enlighet med sina instruktioner. En
viljeförklaring som grund för det yttre intrycket av behörighet saknas. I stället är det bolagets
vårdslöshet att underlåta internkontroll som sanktioneras med att en avtalsrättslig bundenhet
uppkommer med stöd av det yttre intrycket medkontrahenten fått fog för. Företaget fick svara
för betalningarna. Högsta domstolen har alltså godtagit att fullmakten kunnat uppstå utan
medveten tolerans från huvudmannen men där denne varit vårdslös. Viljeförklaringstanken
har således fått stå tillbaka för sanktionselementet och domstolen har skapat ett betydande nytt
prejudikat som går utanför avtalslagen och dess motiv.55
55
Grönfors, Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, s. 189. 29 7.6 NJA 1985 s. 717
Ett mycket intressant fall är NJA 1985 s. 717. Fallet avgjordes med minsta möjliga marginal;
Tre justitieråd i majoriteten mot minoritetens två. Här ansågs en försäljare av ett
monteringsfärdigt trähus inte ha varit behörig att för säljföretagets räkning lämna bindande
anbud till köparen. Avtal ansågs därför inte ha kommit till stånd redan genom att köparen
undertecknat och insänt den till honom av försäljaren översända handlingen, betecknad
leveransavtal, utan först genom att säljföretaget godkände den till huvudkontoret insända
handlingen. Domstolen lade stor vikt vid att en försäljare som den i fallet saknar behörighet
att träffa avtal enligt gängse branschsedvänja. De två justitieråden i minoriteten ansåg dock att
köparen haft fog att anta att försäljaren haft behörighet att handla som han gjort och för att
uppfatta den tillsända handlingen som ett slutligt anbud från bolaget. En bestämmelse om att
avtal kommer till stånd först med säljföretagets godkännande av köparens beställning fanns
inte i formuläret, något som annars är vanligt. Majoritetens hävdade att det emellertid fanns
ett tomt utrymme för företagets undertecknande av den inskickade handlingen.
Minoritetens skrivning är intressant. De anförde att köparen vidhållit att försäljaren givit
honom ett för bolaget bindande anbud genom att skicka över leveransavtalet till honom.
Köparen accepterade anbudet genom att skriva under handlingen. Man betonar att bolaget
varken i avtalshandlingen eller i de allmänna leveransvillkoren angett att avtalet skulle vara
undertecknat av bolaget för att bli bindande. Man poängterar också att detta avviker från vad
som är vanligt i branschen. Inte heller har framgått att köparen på något annat sätt upplysts
om den närmare innebörden av bolagets rutiner för ingående av avtal. Det enda köparen fått
meddelande om är att han, efter att han skrivit under leveransavtalet, skulle vidarebefordra
detta till bolagets huvudkontor. Detta framstår, enligt minoriteten, som en naturlig åtgärd för
bekräftelse och dokumentation och kan knappast givit köparen någon insikt om den särskilda
betydelse som bolaget tillmätte sin underskrift. Inte heller kunde det tomma utrymmet på
blanketten, avsett för bolagets underskrift, anses utgöra sådan information till köparen om att
underskriften ansågs vara en förutsättning för bindande avtal. Innehållet i övrigt i
avtalshandlingen var utformat så att det framstod som ett slutligt utformat avtal. Försäljaren
betecknades i handlingen som säljarens ombud och någon inskränkning i hans behörighet
framgick varken av handlingen eller av de allmänna leveransvillkoren. Det har inte visats att
köparen på något annat sätt upplysts om att försäljaren inte skulle vara behörig att i den
föreliggande situationen avge ett anbud från bolaget. Med hänsyn till de anförda
omständigheterna ansåg minoriteten att köparen kan anses ha haft fog för att anta att
30 försäljaren hade en sådan behörighet och att förhandlingarna slutförts så att avtalshandlingen
innefattade ett slutligt anbud från bolaget. Med beaktande också av att annat inte gjorts
gällande än att såväl utformningen av avtalshandlingen som de rutiner i övrigt som kommit
till användning bestämts av bolaget ansåg de skiljaktiga att det skulle vara befogat att bifalla
köparens påstående att ett för båda parter bindande avtal kommit till stånd genom dennes
undertecknade av avtalshandlingen.
Av domstolens skrivning framgick att om huvudmannen uppträder på ett sådant sätt att tredje
man får intrycket att företrädaren har behörighet så ansvarar huvudmannen på grund av det.
Vanligen sträcker sig inte behörigheten längre än som följer av styrkt sedvana vilket skapar
ställningsfullmakt. Majoriteten och minoriteten tycks eniga på den punkten. Ändå ansåg alltså
majoriteten att branschsedvänjan vägde över. Avgörande var att tredje man inte visat att något
beteende från bolagets sida har gett honom tillräckligt fog för att räkna med att försäljaren
hade behörighet att ingå leveransavtal för bolagets vägnar.
Man hänvisar i domen NJA 1985 s. 717 till det ovan refererade fallet NJA 1950 s. 86.
Underförstått är det en referens till oklarhetsregeln, men av minoritetens skrivning framträder
ett klart konsumentperspektiv. Det är inte omöjligt att tänka sig att om ett
konsumentperspektiv hade existerat inom avtalsrätten vid tidpunkten för Högsta domstolens
avgörande, ett sådant kommit att användas i domslutet.
7.7 Sammanfattning av ställningsfullmaktens utveckling fram till huvudfallen
Den ovan gjorda genomgången av rättsfall har gjorts för att visa på att utvecklingen av
ställningsfullmakten skett med små steg åt gången och att domstolen haft stöd för sina
progressiva domar i förarbeten. Man kan också notera att utvecklingen följer de allmänna
samhällsförändringarna. Det är fråga om en anpassning till situationer som inte var tänkbara
när avtalslagen skrevs. Man har utnyttjat ställningsfullmaktens flexibilitet, men fortfarande
hållit sig inom de relativt snäva ramar som givits. Det skulle emellertid komma att förändras i
de rättsfall som är det här arbetets huvudfall.
31 8 Huvudfallen
8.1 NJA 1986 s. 596
Ett trähusföretag, Begus-Hus AB, sålde ett monteringsfärdigt hus till en konsument, Bertil P.
Bertil P gav ett anbud till en försäljare, Larsson, anställd på uppdrag av Begus-Hus.
Försäljaren hade endast haft behörighet att motta anbud, inte att sluta avtal för säljföretagets
räkning. Bertil P hade förstått det så att montering av huset ingick i priset. Det var ostridigt att
montering av huset inbegreps i avtalet, Begus-Hus hävdade emellertid att monteringen inte
ingick i priset. Monteringen utfördes av ett till Begus-Hus närstående bolag, Begus
Villaproduktion AB. När Bertil P vägrade att betala extra för monteringen, med hänvisning
till att han faktiskt begärt ett totalpris, väckte Begus-Hus talan mot honom och yrkade att han
till dem skulle utge ytterligare drygt 35 000 kronor.
Högsta domstolen fastslår tidigt i sin dom att det gäller ett avtal mellan en näringsidkare och
en privatperson i egenskap av konsument. Redan där slår man alltså an tonen. En sådan
skrivning torde onekligen implicera att domstolen ser Bertil P som en svagare och mer
skyddsvärd part än Begus-Hus. Domstolen konstaterar vidare att en affär som den i det
förevarande fallet är för konsumenten normalt en engångsföreteelse av stor ekonomisk
betydelse och att det måste ställas stränga krav på näringsidkaren att denne bidrar till att
avtalet utformas så att dess innebörd står klar för konsumenten. Det är extra angeläget i fall
som detta, när näringsidkaren tillhandahåller avtalshandlingarna och frågan rör en så viktig
sak som priset. Beträffande entreprenadavtal mellan en entreprenör/företagare och en
beställare/konsument har entreprenören i praxis ansetts bevisskyldig för sina uppgifter om
avtalets innehåll rörande priset och metoden att beräkna detta.56
Enligt sin ordalydelse tog det aktuella avtalet endast sikte på försäljning av monteringsfärdigt
material till viss angiven typ av hus och garage tillsammans med vissa specificerade tillägg.
Varken leveransavtalet eller orderbekräftelsen innehöll någonting om monteringen av huset.
Detta, menar domstolen, skulle i och för sig kunna tyda på att det i leveransavtalet angivna
priset inte innefattade monteringen.
Montering av huset har emellertid skett trots att Begus-Hus inte tillhandahållit några
avtalshandlingar rörande monteringen. Det är anmärkningsvärt eftersom Begus-Hus lagt stor
vikt vid skriftlig form för avtalet gällande leveransen av det monteringsfärdiga materialet.
56
NJA 1975 s. 280. 32 Domstolen resonerar så att eftersom Begus-Hus inte har visat att avtalet rörande monteringen
skulle ha slutits mellan Bertil P och Begus Villaproduktion AB, slutsatsen måste vara att
Begus-Hus lät Begus Villaproduktion utföra den. Domstolen konstaterade att avtalet om
monteringen på grund av det måste anses vara ingånget mellan Begus-Hus och Bertil P i
anslutning till leveransavtalet och som en komplettering till detta.
Domstolen fastslog alltså att de skriftliga kontraktshandlingarna inte uttömmande redovisade
avtalsförhållandet mellan parterna. Det var fortfarande oklart om prisuppgiften i leveransavtalet endast gällde leveransen av det monteringsfärdiga huset eller om monteringen ingick.
Domstolen gick då vidare och granskade mellanmannen Larssons roll. Denne var inte ombud
för Begus-Hus och hade ingen behörighet att för Begus-Hus räkning ingå avtal med Bertil P.
Larsson hade däremot behörighet att motta anbud för Begus-Hus räkning.
Om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från
konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till
näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal vara, att vad försäljaren har insett eller bort
inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren.
Larssons insikter och åtgärder under förhandlingarna med Bertil P får alltså betydelse när det
gäller att bestämma omfattningen och innebörden av avtalet mellan Begus-Hus och Bertil P.
Högsta domstolen framhåller att det är svårt att fastställa vad som förekommit under
förhandlingarna mellan Bertil P och Larsson innan avtalet slöts. Delvis på grund av bristfällig
utredning och delvis på grund av motstridiga uppgifter parterna emellan. Man hänvisar
emellertid till Tingsrätten som funnit det utrett att Bertil P frågat Larsson efter ett totalpris för
huset, inkluderande monteringen, och att Bertil P uppfattat priset i leveransavtalet som
innefattande monteringen. Högsta domstolen såg ingen anledning att frångå Tingsrättens
bedömning i den delen och ansåg att i och med att Bertil P begärde ett totalpris för huset,
inkluderande monteringen, borde Larsson ha insett risken för att Bertil P kunde uppfatta det
skriftliga leveransavtal som senare tillställdes honom såsom ett avtal innefattande både
husleveransen och monteringen. Det hade därför ålegat Larsson att klargöra för Bertil P att det
av Larsson tillhandahållna utkastet till leveransavtal endast behandlade husleveransen och att
det angivna priset inte omfattade monteringen. Att Larsson gjort detta har inte kunnat visas.
Här uppstår frågan om i vilken utsträckning en huvudman ska tillräknas en mellanmans
kunskap och agerande i förhållande till tredje man. Begus-Hus tillräknades Larssons insikter
om att Bertil P trodde att det rörde som ett pris som inkluderade montering. Larsson hade inte
33 behörighet att sluta avtal med bindande verkan för Begus-Hus. Trots detta blev Högsta
domstolens slutsats att eftersom Begus-Hus inte fullgjort sin principiella skyldighet att
klargöra för Bertil P vad avtalet enligt Begus-Hus ståndpunkt omfattade, företräde måste ges
åt Bertil P:s tolkning av avtalet. Det synes klart att Larsson handlat utanför sin behörighet. HD
verkar dock fokusera mer på Bertil P:s uppfattning än på förhållandet mellan huvudman och
mellanman.
När huvudmannen på det här sättet tillräknas mellanmannens uppträdande försvinner
viljedogmatismen. När mellanmannen går utanför sin behörighet och på så vis ändrar
förutsättningarna för avtalet är det inte längre huvudmannens vilja som kommer till uttryck. I
stället tillämpas tillitsteorin, genom att tredje mans befogade uppfattning blir avgörande för
tolkningen av avtalet.
8.2 NJA 2001 s. 191 I och II
Fallet gällde två frågor. Om chefstjänsteman i bank har ansetts genom ställningsfullmakt vara
behörig att ingå avtal om dels begränsningar i giltigheten av borgensförbindelse (I) och dels
om avtal enligt vilket låntagares betalningsskyldighet begränsades till vad som kunde utfås ur
en fastighet(II). Båda frågorna besvarades jakande av Högsta domstolen. Noterbart är att inget
av 2001 års fall rör frågan om det med stöd av ställningsfullmakt följer en rätt att med för
banken bindande verkan ingå ett avtal. Frågan gäller istället åtgärder som vidtagits under ett
redan pågående avtalsförhållande. I båda fallen rörde det sig om en borgen som en
privatperson tecknat för en företagskredit.
Omständigheterna i fallets första del var förenklat följande. Jan A hade vid besök hos Peter E,
ställföreträdande regionchef i Nordbanken, undertecknat en borgensförbindelse som säkerhet
för A&L Fastighetsutveckling AB:s förpliktelser mot Nordbanken. Vid samma tillfälle
träffades också ett muntligt avtal mellan parterna med innebörden att giltigheten av
borgensförbindelsen begränsades på så sätt att den skulle upphöra att gälla och återlämnas till
Jan A så snart banken fått viss annan säkerhet. Frågan gällde alltså om denna
tilläggsöverenskommelse skulle vara bindande för Nordbanken.
Högsta domstolen resonerade så att när en banktjänsteman i chefsställning gör åtaganden i
förhållande till en kund för bankens räkning, finns det ofta anledning att anse att
tjänstemannen har erforderlig behörighet att handla gentemot kunden. Detta på grund av
34 tjänstemannens ställning i banken och utan hänsyn till de interna regler som gäller inom
densamma. Som särskilt skäl för en förhållandevis vidsträckt behörighet nämnde domstolen
att det för bankkunder vanligen är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom
om hur beslutsbefogenheter är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken. I Svenska
Bankföreningens yttrande i fallet konstaterades också att det inom bankväsendet är vanligt att
överenskommelser ingås för bankens räkning av anställda som genom sin ställning inom
banken enligt sedvänja anses ha rätt att självständigt träffa bindande överenskommelser för
banken och att verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet får anses vara beroende av
att överenskommelser kan träffas på detta sätt. Svenska bankföreningen uppfattning var att
sedvänja fanns, men inte parterna emellan.
Frågan om Peter E hade behörighet eller ej är inte det väsentliga, avgörande är istället Jan A:s
uppfattning om Peter E:s eventuella behörighet. Här är det alltså åter tillitsteorin som blir
aktuell. Möjligtvis är det mer förvånande här än i 1986 års fall att ett slags
konsumentperspektiv används. Avtalet gällde ju en företagskredit, visserligen undertecknad
av en privatperson, men likväl gällande för företaget.
Huvudfrågan i fallets andra del var om Nordbanken skulle vara bundna av en muntlig
överenskommelse ingången av bankdirektören Ulf H. och syskonen E:s far Elling E. Det var
ostridigt mellan parterna att en överenskommelse innebärande att syskonen E:s
betalningsansvar för ett lån i Nordbanken skulle vara begränsat till vad som kunde utfås ur
säkerhet i en namngiven fastighet. Sakomständigheterna var således ganska okomplicerade.
Högsta domstolen började med att hänvisa till det då nyligen avgjorda och här ovan refererade
fallet. Man konstaterade att Högsta domstolen där uttalat att, när en banktjänsteman i
chefsställning för bankens räkning gör åtaganden gentemot en kund, det ofta finns anledning
att anse att tjänstemannen, genom sin ställning i banken och oavsett de interna regler som
gäller för banken, har erforderlig behörighet att handla i förhållande till kunden. Vidare
framhöll Svenska Bankföreningen i sitt yttrande att verksamhetens behöriga gång inom
bankväsendet är beroende av att bindande överenskommelser när det gäller en rad olika
tjänster kan träffas av andra än befattningshavare som har firmateckningsrätt för banken.
Bankerna strävar vanligen efter att kontakterna med en kund skall skötas av ett kontor eller av
en enhet och av en tjänsteman där som är kundansvarig. Beslut om krediter, innefattande krav
på säkerheter, fattas på olika nivåer, men de efterföljande kontakterna med kunden, däribland
underskrift av avtal, svarar kontoret eller enheten och den kundansvarige för. Bankföreningen
35 ansåg således att omständigheterna i det förevarande fallet skulle innebära att en bindande
överenskommelse hade träffats mellan Nordbanken och syskonen E.
Högsta Domstolen hänvisade till Svenska Bankföreningens utlåtande i fallet, angående
rådande sedvänja på området och konstaterade att Nordbanken var bundna av överenskommelsen. Man konstaterade att Ulf H., som var chef för det bankkontor där E. Elling var
kund, hade behörighet att med bindande verkan ingå ett kreditavtal av den omfattning som det
var fråga om i målet. Behörigheten ansågs även omfatta utformning och ändring av avtalets
villkor i det enskilda fallet. Ändringen av villkoren, som innebar att personligt
betalningsansvar inte skulle föreligga för syskonen, ansågs inte ha sådan ekonomisk eller
principiell betydelse att det ansågs ligga utanför Ulf H:s behörighet att avtala om det. Högsta
domstolen ansåg således att, med rådande sedvänja, Ulf H. fick anses ha ingått
överenskommelsen med stöd av ställningsfullmakt. Nordbanken var därför bunden av
överenskommelsen.
Justitierådet Nyström var emellertid skiljaktig i själva saken. Denne började med att
konstatera att de förutsättningar för ställningsfullmakt som anges i Avtalslagen har ändrats
under årens lopp. De exempel på behörighetsgrundande ställningar som anges i lagen har
förändrats och modifierats i takt med samhällets utveckling. Nyström menar dock att det som
är avgörande för en mellanmans behörighet att binda sin huvudman är om det finns en
utvecklad sedvänja som innebär att de rättshandlingar mellanmannen vidtar blir bindande för
huvudmannen. Han skriver: ”Sedvänjan anger då även gränserna för behörigheten; med en
viss ställning följer, erfarenhetsmässigt och därmed objektivt, en klart avgränsad behörighet,
som inte i det enskilda fallet kan varieras av huvudmannen. - - - När frågan varit om en
ovanlig och jämförelsevis omfattande rättshandling har denna inte ansetts ligga inom
sedvänjan och därmed inte heller vara täckt av ställningsfullmakten. Det får anses klart att
ansökan om lån, erbjudande av säkerhet och förhandlingar av villkor mottas och sköts av en
enskild banktjänsteman och att den begärda kreditens storlek och säkerhetens art rimligen är
bestämmande för hans behörighet att ge kredit.” Genom att hänvisa till den rättspraxis som
tidigare utvecklats av Högsta domstolen vill Nyström visa på den restriktiva linje som
domstolen ofta valt. Han menar att utgångspunkten för domstolens bedömning ska vara den
uttolkning av rättsläget beträffande ställningsfullmakt som skett genom tidigare praxis. I det
här fallet, menar han, finns inget utrymme för att hänvisa till någon tolerans- eller
kombinationsfullmakt.
36 Nyström hänvisar till rättspraxis av vilken framgår att hårda krav ställts på att åberopad
sedvänja till stöd för påstådd behörighet skall ha varit klar och entydig. Nyström menar att när
det rört sig om en ovanlig och relativt omfattande rättshandling har denna inte ansetts ligga
inom sedvänjan och således inte varit täckt av ställningsfullmakten. Det är framför allt på den
punkten justitierådet gör invändningar mot domen i det förevarande fallet.
Det skiljaktiga justitierådet ansåg, i motsats till majoriteten, att det i det här fallet var fråga om
speciella och ovanliga omständigheter vilka gjorde att Ulf H. på grund av tolerans- eller
kombinationsfullmakt inte kunnat ingå överenskommelsen med bindande verkan för banken.
Nyström konstaterar inledningsvis i den delen, att tredje mans eventuella kunskap om en
banktjänstemans behörighet och bankens interna beslutsordning generellt saknar betydelse.
Vidare betecknar Nyström den muntliga överenskommelsen parterna emellan som ovanlig
och främmande för normal bankverksamhet. Ett låneavtal får normalt förutsättas vara
skriftligt. Sammantaget blir skiljaktiges slutsats att Ulf H. inte hade någon behörighet att
bevilja omläggning av lånet till syskonen E. Nyström lägger stor vikt vid sedvänja, som han
anser sätter gränsen för behörigheten. Man kan enkelt uttrycka det så att han menar att
eftersom det inte fanns någon sedvänja mellan huvudman och mellanman, så hade
mellanmannen ingen behörighet att ingå överenskommelsen och därför ska huvudmannen inte
vara bunden av densamma. Inget frånsteg från gällande praxis borde göras. Man får onekligen
uppfattningen att Nyström tycker att gränsen är nådd vad gäller tänjandet av
ställningsfullmaktens yttre gränser. Han bortser helt från tredje mans eventuella kunskap om
mellanmannens behörighet. Behörighetsfrågan är endast viktig i relationen huvudmanmellanman. Det är ett viljeteoretiskt tänk som står i kontrast till den, annars i Högsta
domstolen, alltmer förhärskande tillitsteoritanken, underbyggd med ett konsumentperspektiv.
9. Diskussion
Vid en genomgång av rättsfallen i det här arbetet är det märkbart hur kraftig svängningen från
viljeteori, som var stark vid införandet av avtalslagen, till en kraftig fokusering på tillitsteori
varit över tid. Det är markant hur Högsta domstolen successivt skjutit viljeteorin åt sidan.
Huvudmannens vilja har allt mer fått ge plats för tredje mans uppfattning när frågan om
bundenhet ska avgöras. Det har på vägen gjorts ansatser att få tendensen att svänga tillbaka åt
viljeteorin, men pendeln har endast stoppats tillfälligt för att senare fortsätta i riktning mot det
tillitsteoretiska hållet. I de tidiga fallen som berörts i det här arbetet nöjde sig Högsta
37 domstolen med att i stor utsträckning fastställa Hovrättens domar. NJA 1974 s. 706 innebar en
brytpunkt. Det är lätt att föreställa sig att Högsta domstolen med tiden och med de
förändringar som gjorde insteg i den allmänna avtalsrätten, insåg att de var tvungna att spela
en mer aktiv roll. Men trenden av en förskjutning från viljeteori till tillitsteori var tydlig långt
före 1974 års fall och den hade Högsta domstolens godkännande genom dess passivitet.
Det finns ett tydligt mönster som kan skönjas i utvecklingen av praxis. Med tiden har det skett
en förskjutning av fokus i domstolarnas skrivningar. Redan i 1875 års fall ges uttryck för ett
tillitsteoretiskt tänkande vid avgörandet. Det är inte huvudmannens egentliga vilja som är det
avgörande, utan det är viljeförklaringen i förhållande till tredje man som är fullmaktskapande.
Det är således en yttre iakttagbar viljeförklaring så den uppfattas av tredje man som är
väsentlig enligt domstolen. Detta är något som är oförenligt med viljeteorin. Enligt den skulle
ingenting som det allra minsta avvek från huvudmannens vilja kunna vara fullmaktsskapande.
Enligt viljeteorin är huvudmannens uttalade vilja det centrala och det som är helt avgörande
för bedömningen om fullmakt föreligger eller inte.
Fokus har alltså sakta rört sig från huvudmannen till tredje man. Från viljeteori till tillitsteori.
Högsta domstolen har dock med tiden gjort tydliga ansatser att få pendeln att svänga tillbaka
till viljeteorin. Bristen av en ren viljeförklaring från huvudmannen har i vissa fall försökt
kringgås på annat sätt. I NJA 1928 s. 57 använder sig domstolen av ett toleransmoment för att
göra ett återsteg till viljeteorin. Här var det huvudmannens tolerans av mellanmannens
förfarande som blev avgörande för utgången. Det är dock inte fråga om en tyst viljeförklaring
från huvudmannen utan ett vårdslöst förfarande från dennes sida som i slutänden leder till
bundenhet. Kanske kan man här tala om en slags krystad tolerans. Så många omständigheter
talade för bundenhet för huvudmannen, så att en annan utgång hade varit ologisk. Tolerans
blev domstolens räddningsplanka.
I NJA 1943 s. 316 är det åter fråga om ett toleransmoment. Här använder sig domstolen av en
kombination av sedvänja parterna emellan och tolerans från huvudmannens sida för att bota
bristen i det egentliga sedvanerekvisitet. Sedvänja i lagens mening förelåg nämligen inte. I
stället refereras till en sedvänja som utvecklats mellan de inblandade parterna. Toleransen
utgjordes här av att mellanmannen upprepade gånger utförde representationshandlingar utan
huvudmannens ingripande. Det var alltså huvudmannens underlåtenhet att reagera och agera
på det som pågick som var avgörande för dennes bundenhet.
38 Toleransmomentet kan ses som ett sätt av domstolen att förankra sitt avgörande i ett
viljeteoretiskt synsätt. Det är dock helt uppenbart att det inte är fråga om en ren viljeförklaring
från huvudmannens sida. Det kan till och med anföras att domstolen använt sig av ett slags
culparekvisit. Just det faktum att huvudmannen inte har vidtagit några åtgärder för att
eliminera intrycket av behörighet för mellanmannen drabbar honom som en sanktion. Ser man
domstolens skrivning utifrån ett sanktionsperspektiv är det lätt att ifrågasätta att viljeteorin
ligger till grund för avgörandet. Inte desto mindre kan man tolka domstolens skrivning som ett
försök till att, med hjälp av toleransmomentet, åter styra ställningsfullmakten mot viljeteorin.
I NJA 1950 s. 86 är det viljeteoretiska momentet mer uttunnat än någon gång tidigare. När
Grönfors ställer upp tre punkter vilka han anser dominera domslutet kan endast i en av dessa
punkter ett svagt inslag av viljeteori skönjas. De tre punkterna var dessutom yttre
omständigheter, alltså sedda från den godtroende kundens sida. Den lilla resten av
viljeförklaring skulle ligga i det befogade intrycket av behörighet som försäljarens
uppträdande i bilbolagets lokaler inneburit. Genom detta faktum kunde förstås att försäljarens
ställning grundades på avtal med huvudmannen. Ett grundläggande krav för att en
ställningsfullmakt över huvud taget skall vara för handen.
Tillitsteorin dominerar alltså domstolens skrivning. Det blir än tydligare genom att man här,
precis som i NJA 1943 s. 316, till syvende och sist använde sig av en sanktionstanke. Den
avtalsrättsliga bundenheten drabbar huvudmannen även här som en sanktion. Med hjälp av
oklarhetsregeln kom man fram till att huvudmannen skulle bära ansvaret för de otydligheter
som uppstått i fallet. I NJA 1950 s. 86 görs inga försök, medvetna eller omedvetna, från
domstolens sida att parera glidningen mot tillitsteorin. I sin korta skrivning kommer Högsta
domstolen fram till ett slut som framstår som pragmatiskt och logiskt helt grundat på
oklarhetsregeln och tredje mans uppfattning av förhållandena i avtalssituationen.
I NJA 1974 s. 706 bröts så ny mark. Fallet var förvisso en fortsättning på den inslagna vägen,
men här togs ytterligare ett steg. För första gången i en liknande fråga skrev Högsta
domstolen en utförlig dom. Man skapade dessutom ett nytt viktigt prejudikat i och med att
man gick utanför avtalslagen och dess motiv. Skillnaden mellan den allmänna
ställningsfullmakten och toleransfullmakten markerades tydligt i Högsta domstolens
skrivning.
I NJA 1985 s. 717 gällde frågan ett toleransmoment. Ett upprepat handlande tolkades här som
en tyst viljeförklaring genom konkludent handlande. Huvudmannen drabbades på grund av att
39 han inte ingripit i ett tidigare skede och gjort klart för tredje man att dennes uppfattning om
förhållandena inte överensstämde med huvudmannens egentliga viljeförklaring.
Rättsfallet kan sägas öppna ett nytt sätt att tänka i frågor gällande ställningsfullmakter. Högsta
domstolens resonemang öppnade för ett konsumentperspektiv, men det föll på att majoriteten
ansåg att branschsedvänja vägde över. Minoritetens skrivning i 1985 års fall korresponderar i
hög grad med utgången i huvudfallen i detta arbete. Det kan mycket väl tänkas att utgången i
fallet blivit den motsatta om det avgjorts bara några år senare. Man kan skönja en förändrad
syn i minoritetens skrivning. Det verkar som att det domslut som minoriteten förespråkar är
logiskt och riktigt, men att bristen på stöd i lag och rättspraxis, gör att utgången måste bli den
av majoriteten förespråkade. Här ges ett intryck av att man nått gränsen för avtalslagens
flexibilitet och att man är tvungna att lägga sig innanför ramen trots att omständigheterna i
fallet möjligen kan ha talat för en annan utgång.
Det kan alltså konstateras att det finns en tydlig trend i Högsta domstolens skrivningar i de
rättsfall som refereras i det här arbetet. En glidning från viljeteori mot tillitsteori är detsamma
som att bedömningen ändras från att fokusera på huvudmannen till att ställa tredje man i
centrum. Vidare har domstolen i de senare domarna tagit hjälp av ett sanktionsmoment som
ytterligare förstärker det tillitsteoretiska perspektivet. Förskjutningen innebär otvivelaktigt en
form av tillvaratagande av svagare parts intressen. Det är dock ingenting som framgår
uttryckligen i domstolens skrivningar. Man har, sannolikt medvetet, inte använt sig av
”svagare partterminologi”. Den sortens tänkande har ju egentligen ingen plats inom
avtalsrätten.
Så kom då de rättsfall där konsumentperspektivet gjorde sitt inträde. Utan någon motivering
använde sig Högsta domstolen av ett nytt synsätt i sina skrivningar. Utgångspunkten i
domarna var att det handlade om en näringsidkare mot en konsument, en stark part mot en
svag part. Genom det var avtalslagen, strängt sett, åsidosatt redan från början.
Konsumenträtten är en nationalekonomisk tanke som är utvecklad inom ett flertal
rättsområden, såsom köprätten och försäkringsrätten. Konsumentperspektivet har kommit att
inlemmats i rättsområden där det ansetts vara nödvändigt att skydda en svagare part i
avtalsförhållanden. För avtalslagen är det dock alltjämt ett främmande institut. Det är en
viktig distinktion.
NJA 1986 s. 596 kan ses i ljuset av oklarhetsregeln och det konsumentskydd som den regeln
får anses stipulera. I det här fallet är det, genom tillräknande, Begus-Hus som är ansvarigt för
40 att viljeförklaringen är oklar och avtalet ska därför tolkas till deras nackdel. Högsta domstolen
ansåg alltså att avtalet inte tydligt angav att montering inte inkluderades i priset. Stor vikt
lades här sannolikt vid att köparen begärt ett totalpris, med montering inräknad.
Oklarhetsregeln kan diskuteras här på grund av att Högsta domstolen i domen talar om att det
rör sig om ett avtal mellan en näringsidkare och en privatperson i form av en konsument.
Avtalslagen talar inte om några sådana situationer. Oklarhetsregeln däremot, inbegriper som
sagt ett konsumentskydd. Noterbart i Högsta domstolens skäl är att sedvanerekvisitet saknas.
Tvärtom betonas att det i förevarande fall rör sig om vad som normalt, för konsumenten, får
ses som en engångsföreteelse. Det är en omständighet som ställer höga krav på tydlighet från
näringsidkaren. Utfallet i målet kan ses som ett preventivt ändamålsskydd, som ett främjande
av omsättningsmålet.
Domstolens slutsats är inte anmärkningsvärd som sådan. Högsta domstolens konklusion blir
att huvudmannen tillräknas vetskap hos en mellanman med uppdrag att förhandla. Det
förefaller logisk. Det är snarare vägen till domslutet som är anmärkningsvärd. Utan att
förklara varför använder sig domstolen av ett konsumentperspektiv. Det går stick i stäv med
avtalslagens regler och med tidigare rättspraxis inom avtalsrättens område. Det finns
antydningar av tillräknande även i de ovan refererade fallen NJA 1950 s. 86 och NJA 1974 s.
706, men det har där inte en lika påtaglig och avgörande betydelse. I de två fallen förekommer
dessutom ett toleransmoment från huvudmannen som saknas i 1986 års fall. Det är snarare
toleransmomentet som blivit avgörande i de två äldre fallen.
Man kan verkligen tala om att det, i och med 1986 års fall, tagits ytterligare ett steg i
utvecklingen vad gäller sanktioner mot huvudmän i tveksamma fall. Borta är här både
sedvana och toleransmoment. I stället betonas ett konsumentperspektiv och tillräknande, alltså
att mellanmannens kunskap tillskrivs huvudmannen.
Högsta domstolen använder sig förvisso av ett mer pragmatiskt skrivningssätt. Men gör man
det för lätt för sig? Domen kan i och för sig ses som en nödvändig utveckling på grund av en
föränderlig marknad. Emellertid kan kritik riktas mot hur domstolen tänjer på gränserna för
ställningsfullmakt. Rekvisiten för ställningsfullmakt är ordentligt uttunnade, för att inte säga
åsidosatta, för ett nytt och för avtalsrätten främmande perspektiv.
I NJA 2001 s. 191 I och II kan inledningsvis frågan ställas om det ens är en konsument som är
avtalspart eftersom avtalet gällde en företagskredit. Emellertid var det så att borgen ingicks av
41 en privatperson men var gällande för företaget. Högsta domstolen betraktade borgensmannen
som konsument och man hade stöd för det i NJA 1999 s. 408.
Om NJA 2001 s. 191 I kan sägas att det inte rörde sig om en ren konsumentfråga, men det
bedömdes vara tillräckligt nära för att ändå falla under den kategorin Ställningsfullmaktens
inner- och ytterförhållande sammanfaller normalt. Den bild som verksamheten ger och det
förtroende som därigenom skapas är det som tredje man har att förlita sig på. Det förtroende
som bankens organisation av verksamheten skapar hos tredje man är det som skyddas.57 Av
2001 års rättsfall framgår att tredje man inte ens behöver undersöka om huvudmannen givit
interna instruktioner som inskränker fullmäktigens befogenhet. I NJA 2002 s. 244 fastslås
emellertid att om tredje man känner ”beaktansvärd osäkerhet” behöver denne undersöka
fullmaktsförhållandena närmare. Det är lätt att vara kritisk till vilken nytta den skrivningen
skulle vara för huvudmannen i de allra flesta fall.
Ett fall som ytterligare förstärkt näringsidkares ökade ansvar vid tvist är NJA 2010 s. 467.
Fallet gällde låntagare som fått kredit av ett finansbolag och undertecknat ett sedvanligt
lånedokument ställt till finansbolaget eller order. Hela lånesumman betalades i förtid till den
bank som övertagit fordringen. Trots detta överläts fordringen i flera ytterligare led inom
kreditväsendet med garanti att det ursprungliga beloppet var obetalt. Förvärvarna till
dokumentet ansågs dock inte vara i god tro angående betalningen och fick därför stå risken för
den. Avgörande var att låntagarna inte inför överlåtelserna tillfrågats och bekräftat att det
angivna beloppet var obetalt. Fallet avgjordes med stöd av 15§ skuldebrevslagen och inte
avtalslagen, men vad som är intressant i sammanhanget är att domstolen tillskriver
näringsidkare i vissa branscher ett större ansvar än motpart när denne är konsument. En tydlig
parallell kan här dras till NJA 2001 s. 191 i och II. Precis som i NJA 1986 s. 596 läggs
bevisbördan på näringsidkaren då denne anses vara mer insatt i branschen. I 2010 års fall,
precis som i det här arbetets huvudfall, tillämpas ett konsumentperspektiv. Tendensen är att
värna om en skyddsvärd part för att främja en fungerande omsättning på marknaden.
Utvecklingen i Högsta domstolens skrivningar kan i stor utsträckning ses som en naturlig
utveckling vid sidan av den allmänna utvecklingen inom det ekonomiska livet tillsammans
med de relativt rigida regler om fullmakt som återfinns i avtalslagen. Avtalslagen är avfattad
med uppgörelser näringsidkare emellan i åtanke. Avtalsparter som får anses som jämbördiga.
Verkligheten under 1900-talet var dock en annan. I allt större utsträckning ingick
57
Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, 2003, s.639. 42 privatpersoner avtal som kom till Högsta domstolens bedömning. Utvecklingen i domstolens
praxis kan också ses i ljuset av omsättningsmålet och därtill en ständigt föränderlig marknad,
på vilken konsumenter successivt tar allt större plats. I samma stund som mellanmannen
tillför något till avtalssituationen försvinner strängt sett viljeteoridogmatismen. Det tycks inte
vara något som bekymrat Högsta domstolen. Stor fokus har istället lagts på hur den svagare
parten uppfattat förhållandena vid avtalens ingående.
NJA 1950 s. 86 och NJA 1986 s. 596 gällde affärer av normalt sett ovanligt slag för köparen, i
egenskap av konsument. Det första fallet avsåg ett bilköp på 1940-talet och det senare köp av
monteringsfärdigt hus. I NJA 1986 s. 596 fastslår Högsta domstolen att ett husköp som det i
fallet normalt är en engångsföreteelse av stor ekonomisk betydelse för konsumenten. Det
innebär i sin tur att det måste ställas stränga krav på näringsidkaren att denne bidrar till att
avtalet utformas så att dess innebörd står klar för konsumenten. Detsamma kan rimligen sägas
om bilköpet i NJA 1950 s 86. Det är ytterligare ett exempel på hur Högsta domstolen gått
utanför rådande lagar och praxis för att komma till ett slut som, trots allt, med alla
omständigheter inräknade kan förefalla logiskt. I det äldre fallet med stöd av oklarhetsregeln
och i det senare med ett konsumentperspektiv uppbackat av oklarhetsregeln. En dylik brist på
kunskap om sedvänja, som köparna lider i fallen, skulle vara avgörande om sträng viljeteori
fick råda. En avtalspart har då skyldighet att sätta sig in i den aktuella bransch och marknad
som avtalet gäller. Gör man inte det så får man stå konsekvenserna. Ännu ett uttalat steg tog
Högsta domstolen i NJA 2001 s. 191 I där man fastslog att sedvänja fanns, men att detta ändå
inte räckte för att banken skulle bli fri från sina åtaganden. Det är lätt att sympatisera med
justitieråd Nyströms åsikter när han säger att gränsen är nådd och passerad vad gäller
tänjandet av ställningsfullmaktens gränser. När inte ens konstaterad sedvänja räcker för att ge
bankerna rätt är det inte längre avtalslagen som talar. Hur logiska domsluten än kan verka på
det hela taget, så saknar Högsta domstolen egentligt stöd för dem. Brytpunkten är onekligen
nådd.
Vad betyder då dessa domar för framtiden? Kan i själva verket domar som är generösa mot en
svagare part komma att försvåra för konsumenter att ingå ekonomiskt betydande avtal i det
långa loppet? Kommer omsättningsmålet rent av att hämmas på grund av att stora
marknadsaktörer i större utsträckning aktar sig för att förhandla med uppenbart svagare
43 parter? Det känns inte som ett troligt scenario. Ett flexibelt fullmaktsinstitut är otvivelaktigt
av godo för alla avtalsparter. Vad som däremot kan vara nödvändigt, med den senaste
utvecklingen i åtanke, är att utföra en uppdatering av rättsläget. Det för att öka
förutsebarheten för aktörerna och på så vis främja omsättningsmålet.
Som vid tredje mans goda tro då det är de yttre synbara omständigheterna denne ska kunna
förlita sig på. Följaktligen ligger det i huvudmannens intresse att vara tydlig i sina
viljeyttringar och att på ett aktivt sätt bevaka sina intressen. Men det är inte alldeles enkelt. En
risk finns att näringsidkare blir mer försiktiga. Samtidigt förefaller det logiskt att lägga ett
större ansvar på en stor aktör som agerar på sin hemmamarknad. De är av uppenbara skäl inte
heller lika ekonomiskt sårbara som en privatperson i form av en konsument. Man kan ta
situationerna i NJA 1950 s. 86 och NJA 1986 s. 596 som exempel. Både ett bilköp på 1940talet och ett husköp på senare år kan ses som en både stor och ovanlig affär för den
genomsnittlige konsumenten, som i jämförelse med sina avtalsparter har ofta har en ganska
känslig ekonomisk situation. Här finns det tydligt flera anledningar att tala om en svag och
skyddsvärd part. Visst kan det, för att främja omsättningsmålet, förefalla logiskt att i liknande
situationer ställa högre krav på näringsidkare, både vad gäller tydlighet vid avtals ingående,
som ansvar vid en eventuellt efterföljande tvist. Det är ju tydligt i praxis att ett stort avsteg
från viljeteorin redan har cementerats. Uppgiften framgent torde snarare vara att balansera
upp det nya konsumentperspektivet så att avtalssituationen inte blir baktung för näringsidkare
och så att dessa inte avskräcks från att använda sig av mellanmän.
Vad kan då göras för att förtydliga och definiera rättsläget för såväl huvudman som tredje
man?
Ska man införa nya lagregler eller en ny sorts mellanman? Det ena kanske är beroende av det
andra. En förändring av mellanmannens roll kanske kräver en ny lagstiftning i någon form.
Mellanmansdefinitionerna som de ser ut i avtalslagen är emellertid i grunden bra. Vad som
behövs är kanske kompletterande lagstiftning med ett tydligt konsumentperspektiv för
avtalssituationer. Man kan spekulera i att göra ett tillägg till avtalslagens 10:e §. Men hur
skulle det vara utformat? Det kan vara svårt att genomföra praktiskt. Ska man inkorporera
Handelsbalkens sysslomansregler i en helt ny avtalslag med en mer konsumentvänlig
utformning? Det låter inte heller som en bra lösning.
Hur ska man vidare se på Högsta domstolens roll i framtiden. Tydligt är att det finns
justitieråd som tycker att det gått för långt redan. Möjligen skulle Högsta domstolen i vissa
44 fall kunna göra en egen prövning istället för att helt förlita sig på utredningar från
branschinstitut när det gäller att fastslå rådande sedvänja. Nu är ju dock till och med
sedvänjerekvisitet så uttunnat så att det kanske inte är av samma vikt i framtiden. Det stora
problemet kvarstår dessutom; det finns inga lagregler som på ett tillfredsställande sätt kan
appliceras på de tvister som här har diskuterats.
En spännande tanke är att blicka mot Finland för inspiration. Där finns en
konsumentskyddslag som reglerar som reglerar situationer som uppstår när näringsidkare och
konsumenter har ingått avtal. Snarare än att göra förändringar i vår redan existerande
avtalslag kan det vara aktuellt att stifta en ny lag. En konsumentskyddslag eller en
konsumentavtalslag, som likt den i Finland sätter ett ramverk för relationer mellan
näringsidkare och konsumenter. En sådan lag är sannolikt bra för omsättningsmålet och för
tydligheten för parterna. Det skulle förmodligen också vara av godo för Högsta domstolen att
få uppdaterade och specialiserade lagregler att stödja sina domar på.
Vad som kommer att ske inom området i framtiden kan här bara spekuleras om. Det ska bli
intressant att se om och i så fall när någonting görs åt rättsläget från riksdagshåll. Kanske
kommer Högsta domstolen tvingas fortsätta att tänja på gränserna för ställningsfullmakten i
tvister mellan näringsidkare och konsumenter under överskådlig tid.
45 Litteraturförteckning Adlercreutz, A., Avtalsrätt 1, 12 uppl., Lund 2002. Almén, T & Eklund, R., Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område., 9 uppl., Stockholm, 1968. Dotevall, R., Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, Stockholm, 1998. Dotevall, R., Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003:7, s. 637ff. Dotevall, R., Två rättsfall som rör ställningsfullmakt, JT 2001 s. 104ff. Gorton, L., Kreditavtal och ställningsfullmakt – En rättslig utblick, Juridiska föreningen i Finlands Tidskrift (JFT), 2002 s. 5ff. Grönfors, K., Avtalslagen (Under medverkan av Dotevall, R.), 3 uppl., Lund, 1995. Grönfors, K., Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, Högsta domstolen i Sverige under 200 år. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning Bd XVII. Del 2. Högsta domstolen och civilrätten, Stockholm 1990, s. 181ff. Grönfors, K., Ställningsfullmakt och bulvanskap, Stockholm 1961. Grönfors, K., Ställningsfullmaktens yttergränser, JT 1990/91 s. 437ff. Karlgren, H., Ställningsfullmakt och bulvanskap. Lehrberg , B., Avtalsrättens grundelement, Uppsala 2004. Tiberg, H., Dotevall, R., Mellanmansrätt, 9 uppl., Stockholm 1997. Trygger, E., Om fullmakt såsom civilrättsligt institut, Uppsala, 1884. Zimmermann, R., The Law of Obligations: Roman Foundations of the Civilian Tradition, Oxford, 1996. Förarbete Prop. 1915:83 Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 1914. ”Förslag”. Praxis Nytt Juridiskt Arkiv I, NJA: 1875 s. 325. 1928 s. 57. 46 1943 s. 316. 1950 s. 86. 1974 s. 706. 1975 s. 280. 1985 s. 717. 1986 s. 596. 1999 s. 408. 2001 s. 191 I och II. 2002 s. 244. 2010 s. 467. 47