Transaktioner av jordbruksfastigheter i öst och väst 1870

Transaktioner av jordbruksfastigheter i öst och väst 1870

1
Arv och jordtransaktioner i Hårsbäcksdalen 1870-1939
Mats Morell*
Papper presenterat vid Ekonomisk-historiska mötet i Göteborg 24-26 augusti 2011.
Abstract
This study discusses farm land transmissions in Sweden in the late 19th and early 20th
centuries and investigates the transfer of ownership of landholdings and farms in
Hårsbäcksdalen, a river valley composed of six villages in a parish 120 kilometres North West
of Stockholm in 1870-1939. The focus of both the general literature based discussion and the
micro study of Hårsbäcksdalen is the relation between transactions on the open market and
intra family transactions of various forms. During these decades an industrialisation process
propelled Heby, a neighbouring village to Hårsdäckdalen and Heby grew into a small urban
municipality. Rural industry developed in Hårsbäcksdalen as well, but agriculture remained
dominating. From the 1890s onwards a large number of small detachments were broken off
and sold from the old farm units, while the number of substantial farm units became more
concentrated. Overall 825 ownership changes of individual holdings, amny of them small
detachments, have been studied. As many farm units were composed of several cadastral
holdings, and as many transfers formally gave titles to shares of deceased estates which in
reality never were split, no more than 196 ”real changes” affected actual farm units. In the
1870s and 1880s ownership of cadastral holdings were almost exclusively transferred through
inheritance processes mostly lifetime intra family sales. In this way the old farm generation
could influence the outcome of the inheritance process strongly. Families seem to have strived
to consolidate the main farm units in one heir‟s hand, but also as far as possible provide other
children with land. There was some preference for transmission to sons and the older among
children, but neither preference was absolute. Particularly in the first decades, but even later
many farm families was extended over the generation during some years surrounding the
actual transmission of ownership. From the 1890s more land was sold out of families but
mostly the formation of small detachments accounted for this, although some short term land
speculation by urban merchant capital is evident. Again from the mid 1920s the proportion of
sales to non-relatives decreased sharply and intra family transmission of farm land increased
again. The task of consolidating the farm under one heoir, might from the late 19th century
have been eased by the oppurtunities arising because of the economc development of other
sectors in society. Notably the price of land continously fell in comparison to wages.
I the discussion it is argued that the norm and ideal of consolidating the family farm and
hailing its virtue by claiming its long intra family history was strenghtened as a reaction on
the threath of industrialization, urbanisation socialism and economic crises of the inter war
period and that a situation developed, where external sales of farmland lost much of the
importance it had had in the late 19th and very eraly 20th century. By 1945 the land aquisition
law tended to reserve farm land for people with background in farming families.
*
Dept of Economic history, Stockholm university, [email protected]. Jag tackar Anne-Lise HeadKönig, Ray Abrahams, Henk de Hann, Ildikó Asztalos Morell, Iréne A. Flygare och Ann Grubbström för
kommentarer på tidigare utkast till detta papper. Papperet är baserat på forskning inom ramen för projektet
„Generation change and resource transfer in agriculture 1870-2000‟ finansierat av Vetenskapsrådet.
2
1. Marknad eller familj
I detta papper studeras jordtransaktioner i Sverige under industrialiseringsperioden 18701940. Den inledande diskussionen mynnar ut i ett antal forskningsfrågor som ställs i en
empirisk pilotstudie av Hårsbäcksdalen, ett distinkt område bestående av sex byar i
Västerlövsta socken i västra Uppland. Fokus i papperet ligger på dikotomin mellan överföring
av jord inom dengamla ägarfamiljen i form av arvs- och generationsväxlingsprocesser och
transaktioner där jorden försäljs till ägare utanför denna familj och hur dessa huvudtyper av
transaktioner förhållits till varandra. Flera aspekter som har med hushållens demografi och
genusnormer och deras strategier för generationsväxling och för att förse avkomman med
existensmöjligheter och produktiva resurser berörs.
Det har varit en dominerande ståndpunkt bland inte minst svenska historiker att arv och
överföring av jordbruksmark inom ramen för familjer och släkt mer och mer förlorade i
betydelse under 1800-talet och att allt fler av de befintliga jordegendomarna bytte ägare och
innehavare genom öppna marknadstransaktioner. Redan 1910 visade statistikern Nils Wohlin
att saluvärdet av jordegendomar ökade kraftigt från 1840 till 1870 och återigen från 1890 till
1905. Under det krisartade 1880-talet var det däremot bara de exekutiva försäljningarna som
ökade.1 För Wohlin och andra konservativa betraktare var denna kommersialisering, denna
”de gamla arvejordsåskådningarnas upplösning” en styggelse som hotade undergräva
existensmöjligheterna för den självständiga bondeklassens - vars företräden prisades
rasbiologiska termer.2 Senare forskning har, i regel med utgångspunkt i lokala studier,
bekräftat bilden av jordens mobilisering på marknaden. I Gudhems härad i Västergötland
såldes, enligt Christer Winberg, jordegendom utanför familjen i var fjärde familj 1810-1870
och i Kumla socken som studerats av Ulla Rosén, bestod bara sex procent av egendomarna
inom samma ägarfamilj 1880 som 1780. I två skånska socknar, undersökta av Martin Dribe
och Christer Lundh minskade andelen inomfamiljära jordöverlåtelser från 62 % av samtliga
under perioden 1766-99 till 16 % vid mitten av 1800-talet.3 Magnus Perlestam har rentav visat
att inte ens 1600- och 1700-talens bönder verkar ha varit särskilt rotfasta –
gårdsansvarsperioderna var ofta korta och även om gårdar ofta ganska länge stannade inom
släkten då, så var det ovanligt med de idealiserade långa överlåtelsekedjorna från far till son.4
1
Wohlin 1910, s. 124-125. Undersökningen har kritiserats för att den inte tar hänsyn till prisförändringen.
Wohlin var medveten om detta och ställde de samlade saluvärdena mot det samlade taxeringsvärdet, men
tolkningen försvåras av att salupriserna, särskilt vid perioder av ökad handel, steg i förhållande till
taxeringsvärdena. Allvarligast är att han inte skiljer släktköp (däribland köp som de facto är del i arvsprocesser)
från andra köp. Däremot visar han i tabell E, s. 137 att bondeklassen fram till slutet av 1860-talet i regel köpte
mer jord från andra samhällsklasser än den sålde till dessa. Detta stämmer med Martinius (1970) resultat att små
och mellanstora jordbruk som helhet snarare försörjde andra sektorer med kapital än vice versa.
2
Wohlin 1910; Norrlandskommitténs betänkande 1904, del 1. Jfr Prawitz 1951, s- 37-38, 50-51. Lite ironiskt är
det att läsa Prawitz redogörelse för den rasbiologiska grunden för Norrlandskommittémajoritetens och Nils
Wohlins resonemang. Gunnar Prawitz var från 1937 till 1954 byrådirektör i Lantmäteristyrelsen, men också en
av det Lindholmska nazistpartiets främsta ideologer och mest framträdande antisemiter, han hade bland annat
författat verket Ras och historia. Men det är inte ointressant att Prawitz lyckas dra en linje mellan Wohlins
raspolitiskt grundade argumentation för stöd till en slags medeljordbrukarklass till det tidiga 1930-talets
jordbruksstödpolitik och till den rationaliseringspolitik till stöd för en befintlig jordbrukarklass som blev aktuell
från slutet av 1930-talet (s. 87-88) och kanske främst manifesterades i 1945 års jordförvärvslag, även om han
medger att den ”nationalistiska för att inte säga raspolitiska färg, som detta program tidigare haft antog nu
emellertid en annan nyans”.
3
Winberg 1981, s, 278-310; Rosén 1994; Dribe & Lundh 2005a, s. 165-191.
4
Perlestam 1998, s. 235.
3
Men inomfamiljär överföring av jordegendom har långt ifrån förlorat sin betydelse. De
flesta av dagens jordbrukare i Västeuropa – inklusive Sverige – har fått (del av) den jord de
brukar via nära släktingar, dvs. genom någon form av arv eller inomfamiljära transaktioner.
Detta är också en uppenbar huvudanledning till att jordbrukaryrket till så stor del ärvs: I
Frankrike beräknas t.ex. 90 % av dagens manliga jordbrukare vara söner eller svärsöner till
jordbrukare, i England och Wales är 80 % av jordbrukarna av jordbrukarsläkt och i en svensk
studie var 77 % av lantbrukarfamiljerna relaterade till föregående brukare.5 Data från
Mellankrigstiden antyder samma proportioner. Det kan beräknas att ungefär 80 % av ca
14 000 självägande jordbrukare i ett svenskt sampel från 1937 hade – i vid mening - ärvt sina
gårdar.6
Samtidsforskningen och sampelundersökningen från 1937 tycks stå i motsättning till
resultaten från de moderna 1800-talsstudierna. Vad hände egentligen mellan det sena 1800talet och 1930-talet? De flesta historiska studier av jordmarknadens tillväxt och
arvsöverföringen av jord har gjort halt vid det sena 1800-talet. Iréne Flygare har emellertid i
en väsentligen kvalitativ studie av två slättbygder i Västergötland (Grästorp) och Uppland
(Fjärdhundra) betonat en stark kontinuitet och hävdat arvsprocessernas fortsatta stora
betydelse årtiondena kring sekelskiftet.7 I en annan lokal studie (Locknevi, Småländska
höglandet) har Christer Persson givit en del belägg för ökad andel inomfamiljära
jordtransaktioner, särskilt vad beträffar något större gårdar, mot slutet av 1800-talet.8
Ett annat betydande undantag är Sofia Holmlunds avhandling, som behandlar 667
jordtransaktioner i Estuna, en Upplandssocken i Stockholms län i närheten av Norrtälje 18101930. Liksom andra forskare visar Holmlund att andelen jordöverföringar i form av
(regelrätta) arvsprocesser minskade under 1800-talets lopp, medan andelen överföringar i
form av försäljningar till icke besläktade köpare ökade. Holmlund inskärper emellertid att
detta inte innebär minskad relevans för arvsöverlåtelser av jord. För det första konstaterar hon
att den minskade andelen arvsöverföringar var en effekt av koncentrationen av jordägande till
färre ägare. Detta gjorde det omöjligt att upprätthålla det stora antalet arvsöverföringar. För
det andra påpekar hon, att medan arvsprocesser oftast avsåg hela egendomarna och normalt
bara uppträdde en gång per generation för varje gård, så avsåg försäljningar till utomstående
ofta mindre delar av egendomarna. Dessa försäljningar av små jordparceller tenderade att
upprepas inom några år, vilket ökade frekvensen av försäljningar utom familjen.9
Det finns i själva verket ingen anledning att se överföringar av jord genom arv (i vid
mening, innefattande även inom-familjära överföringar i anslutning till generationsväxlingar,
vilka kan ske före den äldre innehavarens död) som någon arkaisk kvarleva, medan
överlåtelser genom öppna marknadstransaktioner är dess moderna antites. Faktiskt utgör
resursöverföring genom arv (i denna vida bemärkelse) ett viktigt element i ekonomisk teori,
5
Gasson & Errington 1993; Potter & Lobley1992, Potter & Lobley, 1996; Symes 1990; Djurfeldt &
Waldenström 1999. Att flertalet jordbrukare har jordbrukarbakgrund, motsäger naturligtvis inte det faktum att
flertalet barn till jordbrukare inte (längre) blir jordbrukare.
6
Zetterberg 1954. s. 148, 400-403. 50 % av gårdarna hade ägts av samma familj i 50 år eller mer, 25 % i 100 år
eller mer. Den regionala variationen var påtaglig, andelen gårdar överförda inom familj var större i norra Sverige
än i södra och mellersta Sverige, Bland 148 gårdar i Närke var motsvarande proportioner 41 % och 12 % . På
Söderslätt i Skåne var proportionerna 18 % respektive 14 %, medan de var 51 % respektive 29 % i Nysätra i
Västerbottens kustland. Se Björkman, Nordenborg & Hessel 1938, s. 440; Björkman & Hessel 1938, s. 642;
Björkman & Hessel 1939, s. 86. Likaså var det vanligare i norra Sverige att gårdar blev kvar inom samma familj
i flera generationer.
7
Flygare 1999.
8
Persson 1992.
9
Holmlund 2007, s. 62-66.
4
som syftar till att förklara familjeföretagandets rationalitet i allmänhet och dominansen av
familjeföretag inom jordbruket i synnerhet.
Det hävdas att familjeföretaget erbjuder en fördelaktig lösning på principal-agent
problemet och att transaktionskostnaderna tenderar att bli lägre med denna organisationsform
än med andra och att detta stämmer särskilt bra för jordbruket. Familjearbetskraft blir billigare
än den öppna arbetsmarknadens lönearbetskraft därför att den är lättare att motivera, eftersom
familjemedlemmarna har ett egenintresse i (ägar/brukar)familjens välfärd liksom i själva
familjeföretaget. Detta bidrar till att hålla övervakningskostnaderna låga, eller göra
övervakning onödig.10
Familjejordbruk eller bondejordbruk kan också vara invävda i reciproka släktnätverk, som
innebär tillgång till billig arbetskraft i bråda tider.11
Det är just när det gäller kostnaderna för att anställa, övervaka, leda och motivera
arbetskraften som det blir klart hur central den inomfamiljära resursöverföringen är för
familjeföretaget och inte misnt familjejordbruket. Som Liam Kennedy har hävdat är det
möjligt att en potentiell arvinge som arbetade på ett familjejordbruk nöjde sig med mindre än
marknadsmässig lön därför att han (eller hon) hade ett intresse av gårdens överlevnad
eftersom han (eller hon) skulle ta över den en dag. Den potentielle arvingen fick antagligen
under denna sin ”lärlingstid” mindre kontant betalning än vad som motsvarade hans (hennes)
marginalprodukt: ”In effect, he was paid to small extent in cash but primarily thorough
payments in kind and future claims to productive assets”. Dessutom kunde den potentielle
arvingen ha samlat på sig ”farm specific knowledge”, som gjorde honom (eller henne) mer
effektiv än en utifrån lejd lönearbetare.12
En marknadslösning med lejd arbetskraft instället för en arbetande son/dotter kunde bli
dyrare eller/och mindre effektiv för jordbruksföretagaren/den potentielle arvlåtaren.
Anställningen av en främmande kunde innebära en högre grad av osäkerhet, jämfört med att
engagera en känd familjemedlem. Av dessa skäl blev familjejordbruket en effektiv lösning.
Men för att detta skulle fungera fullt ut, var en förutsättning löftet – eller åtminstone utsikten för den arbetande familjemedlemmen att han/hon i en framtid skulle få ta över gården.
Kennedy betraktar arvsprocessen som en bytesprocess mellan arvlåtaren och arvingen. I
denna process ger arvlåtaren upp en del av sin möjliga konsumtion under sin period som aktiv
brukare. I stället hoppas han/hon uppnå en trygg ålderdom, status och kanske symbolisk
odödlighet. Arvingen får egendomen, men betalar för den genom att vänta, och binda sig själv
för en viss framtid. Andra kanske potentiellt bättre alternativ kanske måste förbigås. Kanske
måste giftermål uppskjutas. Det är frågan om långdragna och komplexa transaktioner under
vilka makten – inte minst i så måtto som den är en funktion av arbetsproduktivitet – minskar
hos den äldre generationen och ökar hos den yngre. Om den formella överföringen sker under
arvlåtarens livstid och inkluderar överenskommelser om undantagsförmåner (pension), som
eventuellt innebär sammanboende, blir det särskilt viktigt för arvlåtaren att påverka vem som
tar över gården. Eftersom fullföljandet av det implicita kontraktet tar tid, oklart hur lång,
karaktäriseras transaktionen av mycket hög osäkerhet. Familjen, skriver Kennedy ”offered a
particularly good organizational structure for handling complicated, long-term changes”.13
10
Pollak 1985; Schmitt 1991; Schmitt 1992. Att teorin stämmer särskilt bra för jordbruket beror bl. a. på att
jordbruksarbetet i regel inte kunnat delas processuellt på samma sätt som industriarbetet - arbetarna gör vid
skilda tidpunkter helt skilda saker, alla tenderar att arbeta med de mest skiftande uppgifter under olika tider och
dessutom är arbetarna spridda över mer eller mindre stora ytor.
11
Jfr Isacson 1994.
12
Kennedy 1991, s. 494-495.
13
Kennedy 1991, s. 495-496.
5
Kennedys Beckerianska teori kan tyckas övertygande, men den är också delvis kontextlös
och statisk. Den utgår från ett ceteres paribus antagande. Men allt annat var inte lika under
perioden 1870-1930 de alternativa möjligheterna till försörjning och inkomster vid sidan av
jordbruket förändrades drastiskt och bör ha påverkat båda parterna i Kennedys utbytesprocess.
2. Lagstiftning och sedvänjor
Svensk lag stipulerade – med undantag för fideikomisser där en arvinge fick allt och de
andra inget - “partible inheritance”, dvs. att alla arvingar fick delar av en arvlåtares fasta
egendom. Fram till 1845 ärvde söner dubbel lott jämfört med döttrar, därefter var arvslotterna
lika mellan könen.14 All jord var emellertid inte arvejord. Det fanns en gammal och
grundläggande skillnad mellan arvejord och avlingejord. När en man och kvinna förenades i
äktenskap och båda förde med sig ärvd jord i boet, bestod denna jord som varderas enskilda
egendom. I de sällsynta fall de skildes, behöll var och en sin arvejord. Ifall jordägaren dog,
ärvde arvingarna all arvejorden, inget av denna gick till maken/makan. Avlingejorden, som
makarna köpte under äktenskapet ägde de däremot gemensamt och vid ena makens frånfälle,
behöll den överlevande hälften av avlingejorden som alltså var giftorättsgods. Resten
fördelades mellan arvingarna (fram till 1845, hade dock kvinnan bara halv giftorätt mot
mannen). När giftorättsinnehavaren också dog fick dennes arvingar även det dittills behållna
giftorättsgodset och avlingejorden förvandlades således till nästa generations arvejord. Från
och med 1920 ingick även arvejorden i giftorättsgodset, så vida inte äktenskapsord fanns som
sade annat.15
Formellt lika arvsrätt innebar inte nödvändigtvis att alla arvingar verkligen fick jord. I
själva verket bestod fram till 1881 restriktioner i rätten att klyva hemman som legalt sett
kunde hindra detta. Även om det förekom i vissa områden att alla arvingar gavs reala andelar
av egendomen motsvarande deras arvlotter, så var det vanligare, och fullt förenligt med lagens
bokstav att någon arvinge löste ut de andra, dvs. köpte deras andelar. Normalt var det en
fördel att få jord, eftersom kompensationsvärden eller utlösningspriser efter vilka syskonen
ersattes, ofta låg avsevärt under det öppna marknadsvärdet.16
14
Hafström 1974, s. 108-123; Hafström 1969, s. 214-215 Holmlund 2007, s. 123.
15
Ang. giftorätten före 1920 års giftermålsbalk, se Hafström 1974, s. 63-66. Ang giftermålsrättens utvidgning, se
Nordisk familjebok 2:a uppl., suppl. (1923) , uppslagsord ”giftorättsgods”.
16
Priser på jord såld inom släkt var systematiskt lägre än pris på jord såld utom släkt. I SOU 1923:45 undersöks
priser vid familjeförsäljning och fri försäljning i Östergötlands, Skaraborgs och Hallands län 1876-1920. Tyvärr
är inte fördelningen med avseende på län, topografi mm känd för de relativt fåtaliga familjeförsålda enheterna, så
jämförelsen haltar, men jämförs medelpriser avseende familjeförsäljningar från alla regioner med vägda
medelpriser (där totalt försåld areal per region är vikter för uträkning av totalens medelpris) avseende fria
förälsjningar, så är skillnaden kring 10 %. Den tenderar att öka mot slutet av perioden. (Beräkning från SOU
1923:45, s. 80, 82, 84, 86, 88-89). I Hög och Kävlinge socknar i Skåne var priset per mantal dubbelt så högt för
jord såld utom som inom släkt 1825-49, se Dribe & Lundh (2005a), s. 184. Det är emellertid problematiskt att
direkt jämföra mantals- eller arealpriser, eftersom det sällan var samma eller identiska egendomar som såldes
och realvärdet därmed kan ha varierat trots lika areal eller mantal. Dessutom måste hänsyn tas till belastande
inteckningar i form av undantag. För Estuna jämförde Holmlund den genomsnittliga avvikelsen från
taxeringsvärdet för transaktioner utom och inom släkt. Hon fann dessa divergenser (uppåt) vara 33 % högre för
oskylda köp åren 1810-45, 14 % högre åren 1846-85 och 43 % högre åren 1886-90. Det finns således ingen trend
under perioden att prisnivåerna för oskylda köp och släktköp utjämnas, men nivåskillnaderna är påtagligt lägre
än i de skånska socknarna. Möjligen utjämnas skillnaden under 1800-talets lopp för att sedan åter växa. Se
Holmlund (2007) s. 148. I föreliggande studie var prisskillnaden (sett över hela perioden 1870-1930) beräknad
på samma sätt, 29 %.
6
Om någon arvinge hade större lott än andra så hade denne företrädesrätt att lösa ut övriga.
Fram till 1845 medförde de könsolika arvslotterna att manliga arvingar i relation till kvinnliga
fick större lotter och därför företräde, men från 1846 var lotterna lika. Fram till 1890 hade
manlig arvinge ändå företrädesrätt att lösa ut kvinnlig. Först då bortföll de sista legala
inskränkningarna i kvinnans arvsrätt, och därefter fanns alltså ingen lagstadgad företrädesrätt
till lösen för någon.17 Frågan om vem som skulle lösa ut den andre, eller om egendomen
skulle samägas, blev en förhandlingssak inom familjen, eller en fråga för arvlåtaren att
avgöra.
Oavsett lagen så fanns inom bondesamhället olika sedvanor kring överföringen av jord.
Dessa överensstämde inte nödvändigtvis med arvslagstiftningen, men man kunde agera
strategiskt så att målen kunde uppnås ändå och utan att man kom i konflikt med lagen. Att
man inte kunde göra hur som helst var självklart. Ägandet blev fastställt i domstol genom att
man fick lagfart, och för att få lagfart var man tvungen att förete giltiga åtkomsthandlingar. I
de mellansvenska slättbygderna verkar huvudstrategin ha varit att å ena sidan försöka hålla
gården intakt och bärkraftig, men å andra sidan se till att alla arvingar på ett eller annat sätt
fick tillgång jord. Det verkar också ha varit en sedvana att prioritera söner, företrädesvis
äldsta söner som övertagare av den huvudsakliga fasta egendomen.18 Det bör betonas att
strategin huvudsakligen gick ut på att förse avkomman med jord i största allmänhet. Detta
behöver inte innebära att samma gård eller jord ograverat gick i släktens arv generation efter
generation, särskilt inte från far till son. Det var knappast fråga om särskilt mycket
känslomässig kärlek vid den specifika torvan, utan om ekonomisk rationalitet: att skaffa och
försäkra avkomman om produktiva resurser. För övrigt accepterade ju generationer av bönder
faktiskt att deras jord byttes ut genom att den faktiskt byttes, ofta i två på varandra följande
skiftesprocesser. Den gamla släktgården, kan således mycket väl vara en idealiserad myt,
fastän böndernas försök att över generationerna hålla fast jord inom familjen inte var det. 19
Vi kan hypotetiskt tänka oss ett antal bondefamiljer, A, B, C… som alla hade två barn, en
son och en dotter. Familj A låter sin son ta över gården. Han gifter sig med dottern från
gården B, som till boet tar med sin arvslott från den gården. Denna jord säljer paret till
kvinnans bror (gård B)och för pengarna löser de ut mannens syster, dottern i familj A som på
motsvarande sätt gifter in sig i någon annan familj. Om alla prioriterar sönerna, blir det bara
övertagande söner såvida inga komplikationer uppstår, men vi kan lätt tänkas oss fall gård C,
där en visserligen befintlig son av något personligt skäl inte kan ta över gården. Kanske söker
han sig till något annat försörjningsalternativ. En dotter ärver då gården, och gifter sig med en
man från gård D, som tar med sin arvslott som de säljer, för vilka medel de löser ut den
ärvande dotterns bror. Det kan innebära att gården D som den ingifte mannen kommer från tas
över av hans syster och en ingift måg, och så vidare. Med andra ord kan en huvudsaklig
prioritering av manliga gårdsövertagare trots allt innebära att en del gårdar övertas av döttrar.
Till det kommer de fall då söner inte finns. Det faktum att det inte fanns något lagrum för att
17
Hafström 1974, s. 123. Större lottägares rätt lösa ut mindre kvarstod dock enl. ärvdabalken 12:7, lag 16/5 1890
(Flensburg 1922, s. 271).
18
Holmlund, 2007, s.15-17, jfr Dribe & Lundh 2005a, s. 168. Denna strategi följdes på många håll, t.ex. i
Mälarbygden, men den följde som redan påpekats långtifrån överallt. I övre Dalarna, där det möjligen kan
hävdas att åkerresursen var av relativt mindre betydelse än rätten till utmarksresurser (bete, virke mm.) delades
gårdarna upp fysiskt vid arv. Den splittrande tendens detta medförde mildrades emellertid genom intrikata
giftermålsmönster. Se Sporrong & Wennersten 1995. På Gotland överfördes tvärtom gården praktiskt taget alltid
till en son. Jfr Dribe & Lundh 2005b, s. 293-308.
19
Jfr Holmlund 2007, s. 194-195; Winberg 1985, s. 117 f; Perlestam 1998. Om det istället för att undersökas hur
länge en specifik fastighet var i viss familjs ägo, i stället undersöktes i vilken grad en familj/släkt som vid en viss
tidpunkt ägde mantalssatt jord över tid/generationer klarade att förse (del av) sin direkta avkomma med någon
mantalssatt jord, är det möjligt att procenttalen skulle bli avsevärt högre.
7
avgöra vem som skulle ta över och att det därför var upp till familjen (eller
familjeöverhuvudena) att, inom lagens ram avgöra vem som borde ta över gården innebar att
det fanns ett frö till konflikt mellan och inom generationerna.
Långt tillbaka var den normal procedur att en arvinge tog över gården i form av en
villkorad gåva, under arvlåtarnas livstid, medan de syskon som inte fick jord (eller fick
avsevärt mindre jord) kompenserades med lösöre eller pengar. Att gåvan var villkorad,
innebar att ett undantagskontrakt upprättades enligt vilket den arvinge som tog jorden sörjde
för sina föräldrars underhåll till döddagar – kontrakten kunde vara starkt specificerade, vad
gäller bostads-, livsmedels-, produktionsresurs-, och tjänsteförmåner – och kompenserade sina
syskon om värdet av gården minus de belastande undantagsförmånerna översteg hans/hennes
arvslott. Undantagskontraktet registrerades som en inteckning i gården vid domstol. Såldes
gården följde inteckningen och underhållsplikten med. Undantagskontraktet belastade således
gården och sänkte dess marknadsvärde.20
Från mitten av 1800-talet blev emellertid livstida försäljningar snarare än livstida
villkorade gårdar vanliga. I de skånska församlingar som Dribe och Lundh undersökte, tog
alla inomfamiljära överföringar den formen under perioden 1825-49. Som författarna
framhåller bör detta förklaras av att priset på jord steg i förhållande till priset på lösöre
(framför allt kreatur) som användes för att kompensera syskon. Detta gjorde det dyrare att
lösa ut syskonen som inte fick jord.21 Holmlund framhåller emellertid att den starka tillväxten
i förekomsten av arv genom livstida försäljningar (snarare än i form av villkorade gåvor eller
arv i direkt följd av arvlåtarens död) som även hon observerar vid mitten av 1800-talet i sitt
undersökningsområde återspeglar könsutjämningen vad gäller de legala arvslotterna som
stipulerades 1845. Genom att kvinnornas arvslott dubblerades, höjdes i ett slag
genomsnittskostnaden för att lösa ut syskon vid arv och det gjorde det svårare att säkra
konsolideringen av huvudparten av gården i en prioriterad arvinges hand. Samtidigt
ökade - det till följd av den minskade dödligheten växande - antalet överlevande barn och
därmed arvingar (tillsammans med de allt liberalare jordstyckningsreglerna) riskerna för
långtgående splittring av hemmanen ifall inte successionen planerades noggrant. Genom
förtida försäljning inom familjen (ofta nog mot revers) kunde arvlagstiftningens direktiv om
lika arvsätt i praktiken förbigås. Syskon som kände sig förfördelade hade ingen legal
möjlighet att klaga på att arvet blev orättvist, eftersom, eftersom det stod ägaren fritt att sälja
sin jord (bördsrätten upphävdes dessutom definitivt år 1863). Fastän syskonen fortfarande
normalt kompenserades på ett eller annat sätt, så innebar denna praktik att det blev lättare för
arvlåtaren att prioritera mellan arvtagande syskon och avgöra vem som skulle få jorden och på
vilka villkor samt dessutom se till att hålla egendomen odelad. 22
Användningen av försäljning, alltså i praktiken en form av marknadslösning, snarare än
villkorad gåva, eller en regelrätt arvsprocedur (direktarv i samband med den äldre ägarens
död), uteslöt således varken den medvetna överföringen av resursen från en generation till
20
Holmlund, 2007, s. 30; Dribe & Lundh 2005a, s. 169-170; Dribe & Lundh 2005b.
21
Dribe & Lundh 2005a, s. 181-183.
22
Holmlund 2007, s. 125-141. I Norge innebar kombinationen av odelsrätt och åseterätt som prioriterade äldste
son att denne vid arv hade rätt att mot från 1863 viss normerad (låg) taxa hade rätt att lösa ut andra arvingar
(Gjerdåker 2002, s. 96-97, 99). Först 1974 vidgades åseterätten till att gälla kvinnor (Almås 2002, s. 292-294). I
princip tenderade praktiken att utvecklas i samma riktning i Sverige, men den avgörande skillnaden var att ingen
arvinge här hade lagligt företräde på samma sätt som i Norge, där de facto primogenitur rådde. I stället var det i
Sverige rimligen arvlåtarens makt och myndighet som fick företräde i vad som i praktiken blev ett val av
arvinge/gårdsövertagare. Det kan tilläggas att trots odels- och åseterätten i Norge som borde ha hämmat
framväxten av jordmarknaden där, så såldes redan i början av 1800-talet fler gårdar utanför släkterna än som
överläts inom familjerna (Gjerdåker 2002, s. 283).
8
nästa inom familjen, eller någon minskande föräldramakt - snarare tvärtom. 23 Det reflekterar
en ansträngning från familjeöverhuvudenas sida att använda de medel som lagligt stod till
buds för att försäkra realiseringen av normativt rotade familjestrategier, som den nationella
lagstiftningen ibland delvis ställdes i konflikt med.
Trots att de livstida gåvorna ersattes med livstida försäljning bestod undantagsinstitutionen
till stor del åtminstone till 1930-talet särskilt i norra Sverige. Mellansverige. Vid det laget var
det vanligare i södra och mellersta Sverige att arvlåtaren upprätthöll ägandet till dödsfallet,
men arrenderade ut gården till en son eller en måg.24
3. Arvsrättens och arvssedvänjornas ökade betydelse
Vad som diskuterats ovan gäller privatägd jord. Arvslagstiftningen i sig innebar ingen rätt
för landbor (med modern terminologi arrendatorer) att överföra åbo- och brukningsrätten till
gården de brukade på sina efterkommande. Medan säkrade landboinnehav ibland med arvsrätt
till arrendena utvecklades på många håll i Europa (t.ex. i Danmark) och ofta utgjorde en fas i
bönders emancipation och stegvisa förvandling till självägande jordbrukare, skedde detta
aldrig generellt i Sverige.25 Till adligt ägd (frälse)jord som brukades av landbor var det
frälseägaren som hade arvsrätt och som kunde både avhysa åbon under dennes livstid och
neka hans arvingar att överta arrendet, arrendatorerna har aldrig fått lagfäst friköpsrätt.
Däremot hade, som påpekats, många kronoåbor (kronorusthållare) och från 1789, alla
kronoåbor, rätt att överföra arrendet till en efterkommande inom familjen.26
Kronobönderna som trots allt inte ägde jorden kunde emellertid inte pantsätta gården och
de kunde inte heller dela den mellan flera arvingar. Genom den sekulära friköpsprocess av
kronojord som pågick av och till från 1700-talets början och tog fart sedan kronoåborna 1789
fick exklusiv rätt att på fördelaktiga prisvillkor köpa hemmanen de brukade till skatte, ökade
emellertid den gårdsmassa för vilken arvslagstiftningen gällde och för vilken bönderna hade
potentiella möjligheter att fullfölja sina generationsväxlingsstrategier. Även allmän frälsejord
kunde (om frälseägaren ville sälja) från 1789 köpas av bönder, men det var ingen rättighet
som erbjöds frälseåborna. Merparten av frälsejorden (som omfattade ungefär en tredjedel av
jordbruksmarken (mantalet) i Sverige brukades av arrenderande frälsebönder, men det var
ofta inte åborna till de saluförda frälsehemmanen som köpte dessa, utan andra expansiva
skattebönder. Det innebar trots allt att ännu mer jord kunde överföras inom bondefamiljerna
och användas inom deras jordanskaffnings- och generationsväxlingsstrategier. Att det också
innebar att utbudet av jord på en expanderande jordmarknad ökade väsentligt stod inte i
motsättning härtill..Medan kronan, frälset och (skatte-)bönderna sålunda kring sekelskiftet
1700 ägt ungefär en tredjedel vardera av den mantalssatta jorden ökade sedan andelen
privatägd jord kraftigt. Vid mitten av 1800-talet ägde bönder ungefär 60 procent av jorden,
23
Under Holmlunds långa undersökningsperiod är det först (1810-45)villkorade gåvor, därnäst (1846-85)
livstida försäljningar och till sist (1886-1930) direktarv som dominerar, även om livstida försäljningarna finns
kvar som ”lågprisalternativ”, även under den senare perioden (Holmlund 2007, s. 152-153)
24
Åberg & Öster 1995; Björkman, Nordenborg & Hessel 1938, s. 441; Björkman & Hessel 1938, s. 644;
Björkman & Hessel 1939, s. 87. Holmlund hittar i sitt mellansvenska material undatagskontrakt från
mellankrigstiden vilket också jag, som kommer att framgå, gjort.
25
26
Morell & Olsson 2010.
Morell & Olsson 2010. Därmed kunde alltså strategier om vem som skulle ta över gården och praktiker för när
det skulle ske få betydelse även på kronojorden. Se Dribe & Lundh 2005a och Dribe & Lundh 2005b.
9
adeln ca 19 % och icke adliga ståndspersoner och borgare omkring 11 %.27 Därefter minskade
kronans jord ytterligare, medan böndernas ökade, nästan all kronojord förvandlades till skatte.
28
Samtidigt började jordnaturerna och den sociala kopplingen till jordägande minska i
betydelse. Vid 1800-talets slut var nära 85 % av alla jordbruksegendomar (torp etc. oräknade)
ägda av brukaren29 och kunde således överföras mellan brukargenerationer genom
arvsöverföringsprocesser.
Således ökade under 1800-talets lopp successivt andelen jord som kunde överföras mellan
brukargenerationer i enlighet med arvslagstiftningen – och i enlighet med bondehushållens
sedvanor och utvecklade strategier. Uppdelningen av arvegods förenklades dessutom genom
att rätten att stycka jordegendomar successivt liberaliserades. 1747 medgavs, i syfte att
stimulera folkökningen klyvning ned till 1/8 mantal, eller om lokala myndigheter bedömde att
det gav besuttenhet, ännu mindre (villkorat ned att åbon gifte sig). 1827 infördes ett
formaliserat besuttenhetsmått innebärande att hemmansbruket måste försörja ett hushåll med
3 arbetsföra personer och klara skatterna. 1881 togs alla begränsningar av klyvningsrätten
bort. 1896 slutligen tillkom ägostyckningsinstitutet som innebar att ett visst i förväg uppmätt
område skildes från hemmanet, och mantalet sedan fördelades på dess delar. Nyodling och
jordstyckning stimulerades även av enskiften och laga skiften som genomfördes från och med
det tidiga 1800-talet och avseende Skåne kom i samband med enskiftena lagstiftning som
tillät långtgående styckning av mantalssatta enheter. 30
Allt detta gälla mantalssatta hemma, vilka oftast utgjorde del av en bysamfällighet med
andelar av dess gemensamma resurser. Åkerinnehavet, liksom andelen de bygemensamma
resurserna stod i proportion till någon form av byamål, ett jordatal, i östra Mellansverige
oftast örestalet, men på andra håll mantalet, det bärkraftsmått som åsattes gårdarna under
1500-talet, då en “hel” bondgård, som klarade att reproducera hushållet och betala alla skatter
åsattes mantalet 1. Mantalet lades till grund för vissa jordskatter, vilka alltså uttogs i
proportion till mantalet. Delades en fullmantalsgård gård i två lika delar, så uppstod 2
halvmantalshemman, med proportionella andelar av de olika ägoslagen av mark, med
proportionella rättigheter till byns (och ibland socknens eller häradets gemensamma
nyttigheter – allmänningarna31). De nya “halva” hemmanen betalade dessutom hälften av den
gamla helgårdens jordskatter Genom successiv hemmansklyvning kom flertalet hemman att
utgöra bara fraktioner av hela mantal.32
27
Morell, Gadd & Myrdal (2011), s. 285.
28
En intressant aspekt av bondehushållens friköp av kronohemman var att denna process tenderade att öka den
andel jord som ägdes av kvinnor. Ärvd jord fortfor att vara arvingens enskilda egendom genom äktenskapet,
medan jord som makarna gemensamt köpte efter att äktenskapet ingåtts som nämnts blev giftorättsgods (till
vilken mannen före 1846 hade rätt till dubbelt så stor andel av vid makans död som hustrun vid makens död).
Eftersom män dominerade bland dem som de facto ärvde jord, så ägdes merparten av den jord som hörde till
skattebondehushåll av mannen, enskilt. Arvsprocesserna tenderade at reproducera detta förhållande.
Försäljningen av kronojord till åborna innebar däremot att kvinnorna fick rätt till en tredjedel av jorden (från och
med 1846 hälften av jorden) i form av giftorätt i händelse av makens död, medan hon inte fått något alls vid
makens död om hon varit gift med en skattebonde som hade ärvt hela det jordinnehav makarna brukade. I det
senare fallet tog (makens eller de gemensamma) arvingarna allt. Se Ågren 2009, s. 239-250. Som Ågren påpekar
bör det innebära att andelen kvinnligt ägd jord blev större i områden (framför allt i Götaland) där kronojorden
tidigare var den dominerande jordnaturen.
29
BiSOS N 1900.
30
Hafström 1969, s. 170-174; Wohlin 1912; Heckscher 1949, s. 264; Gadd , 2000, s. 207; Juhlin Dannfelt 1925,
s. 737-738.
31
Fortfarande har gårdar som är delägare i häradsallmänningar rätt till avkastningen därifrån i proportion till sitt
mantal.
32
Thulin 1890; Wohlin 1912.
10
Till följd av nyodling växte den effektiva produktionskapaciteten av ett mantal över tiden,
men eftersom nyodlingens omfattning kunde växla, uttryckte mantalet och eventuella byamål
i regel allt mindre exakt proportionerna mellan storleken på gårdarna i samma by.33 Ändå kom
mantalet allmänt att utnyttjas som ett slags storleksmått på gårdarna och det kan t.ex. visas att
de taxeringsvärden som åsattes gårdar under 1800-talet utgick från deras mantal.34
Medan således delarna av ett formellt kluvet hemman fick delar i alla det ursprungliga
hemmanets ägoslag, rättigheter och skattemässiga skyldigheter i proportion till sina
mantalsstorlekar, så kunde även små jordlägenheter avsöndras från (huvud-)gårdarna utan att
åsättas mantalsiffra, utan att få del i alla den ursprungliga gårdens ägoslag av mark eller dess
rättigheter till bysamfällighetens, socknens och häradets gemensamägda resurser och utan att
betala någon del av den ursprungliga gårdens jordskatt. Istället betraktades en sådan
avsöndring som en slags satellitenhet till huvudgården, även om den inte var det i samma
mening som ett dagsverkstorp – lägenheten hade en friare ställning.35 I samband med enskiftet
stiftades regler om att sådana avsöndringar, som kunde vara på 50 år eller livstid kunde göras
upp till 1/10 av huvudgårdens areal, men måste hålla minst 4 tunnland. Från 1881 fick
avsöndringar upp till 1/5 av huvudgården göras, efter 1896 kunde efter prövning ännu större
avsöndringar medges.36 Fram till 1896 måste den betala en årlig avgäld till huvudgården för
att kompensera för den minskning av huvudgårdens kapacitet att betala grundskatt som
avsöndringen innebar.37
Jord kunde vid sekelskiftet delas och överlåtas på skiftande sätt: en fysisk avsöndring eller
fysiskt kluven hemmansdel kunde säljas, men också en ideell andel, mätt i mantalsbråk, av ett
helt hemman, och man kunde få lagfart på såväl avsöndrade fysiska lägenheter utan mantal,
regelrätt kluvna hemmansdelar, som på ideella andelar i ett reellt sett oskiftat hemman.38
Fler överlevande arvingar och ökad folkmängd från början av 1800-talet medförde ett tryck
på fler klyvningar och rent allmänt en stegrad efterfrågan på små enheter. Samtidigt
efterfrågade de expansiva storbondeskikten både jord (tillskottsarealer) och arbetskraft och
det senare ökade möjlighjeterna att på landsbygden försörja sig utan att inneha ett fullskaligt
jordbruk. Efterfrågan på små stöd- eller deltidsjordbruk växte alltså.
Den styckningstendens detta innebar motverkades av ansträngningar bland (stor-)
bondehushåll att konsolidera och utöka stora jordinnehav. Det strukturella resultatet av dessa
delvis motstridiga tendenser var å ena sidan tillväxten av relativt stora jordbruksenheter, av
vilka en del dock splittrades vid arvskiften och å andra sidan en expansion av antalet mycket
små enheter som dels användes för att skapa subsistens- (eller semisubsistens-) jordbruk, dels
cirkulerade på marknaden och användes just för att (mer eller mindre temporärt) komplettera
33
I den mån mantalet eller byamålet utnyttjades som delningsgrund vid laga skifte återställdes emellertid
jordägandets proportioner till de som byamål eller mantal föreskrev: terrängen rättades efter kartan . Jfr Morell
1984.
34
I ett sampel bestående av alla 161 gårdar som förekommer i bouppteckningar från alla Västmanlands läns
häradsrätter år 1890 och där såväl mantalsuppgift som taxeringsvärde framgår, är korrelationskoefficienten
mellan mantalsstorlek och taxeringsvärde 0,87.
35
Att torp och avsöndringar inte betraktades som “riktiga” brukningsenheter visas av att hushållningssällskapen
– åtminsone det uppländska - när de samlade in primärmaterial till jordbruksstatistiken i BiSOS N och t.ex.
fördelade kraturen på hemman av olika storlekar, så räknades de djur som fanns på torp och lägenheter till
stamhemmanet. (Primärmaterialet till jordbruksstatistiken för Trögdds härad, Vaksala härad och Vedenls
tingslag 1878-80, ULA).
36
Juhlin Dannfelt 1925, s. 738.
37
Flensburg 1922, s. 275-277.
38
Prawitz 1951, s. 128-139.
11
och förstora större gårdar eller använda i storbondefamiljernas strategier att se till att flertalet i
avkomman fick tillgång till egen jord.
Den senare tendensen, alltså att storbönder köpte upp utbrutna hemmansdelar och
formerade större brukningsenheter innebar att trots att liberaliseringen underlättade
klyvningen av hemman och antalet utbrutna hemmansdelar växte, så var antalet bondehushåll
(med mantalssatt jord) relativt stagnant åtminstone till mitten av 1800-talet. På nationell nivå
ökade antalet hemmansbruk (dvs. brukningsenheter sammansatta av en eller flera mantalssatta
hemmansdelar) endast med 9 % och med bara 24 % fram till 190039, medan
landsbygdsbefolkningen som helhet, liksom åkerarealen, väsentligt mer än fördubblades
mellan 1810 och 1900 och medan produktionen per capita ökade så att Sverige, som bekant
förvandlades från nettoimportör till nettoexportör av spannmål decenniet kring 1830.40
Särskilt i Mälarlänen och Östergötlands län motverkades den i och för sig kraftiga
klyvningstendensen av en tendens till sammanläggning av hemmansdelar, i så hög grad att
antalet hushåll med mantalssatt jord, arrenderad eller ägd, faktiskt minskade från 1750 och
några decennier in på 1800-talet, för att växa igen endast under 1800-talets sista decennier.41
Men mot slutet av 1800-talet kom expansionen av små jordbruk att överväga. Det var en
trend som var gemensam för stora delar av det kontinentala Europa.42 Förklaringen låg delvis
i den tidigare demografiska tillväxten (av jordlösa) på landsbygden, men möjligen också på
marknadsförändringar som relativt sett gynnade små jordbruk - den urbana efterfrågan på
mjölkprodukter och trädgårdsalster växte, medan den internationella konkurrensen hårdnade
på den storskaliga spannmålsmarknaden. Dessutom växte det fram en landsbygdsindustri,
(sågverk, tegelindustri) i många svenska regioner och dessa verksamheter skapade möjligheter
till säsongsmässiga anställningar. Säsongsarbete med transporter och skogsavverkning hörde
också till bilden och skapade behov av stödjordbruk som kunde säkra försörjningen särskilt
som den konjunkturella utvecklingen var osäker - småbruken kunde tjänstgöra som
arbetslöshetsförsäkring. Det sena 1800-talets fortsatta liberalisering av
styckningslagstiftningen var till stor del avsedd just att skapa möjligheter att formera
småbruk. Ytterligare ett steg i den riktningen var olika typer av kolonisationsstöd samt
naturligtvis egnahemslånefonden från 1904, som motsvarades av liknande skapelser i flera
länder, bland annat Norge och Danmark.43 Ett resultat av den stegrande efterfrågan på
småbruk – vilket också gjorde det lönsamt för stora jordägare att stycka av, var att
hektarpriset på småbruk blev högre än hektarpriset på stora jordbruk.44
Småbruksexpansionen tog fart samtidigt med en vändpunkt i jordbruksbefolkningens
tillväxt. På 1880-talet nådde arbetskraften i jordbruket sin toppnotering (hittills) och på 1890talet lämnade människor jordbruk och landsbygd (genom emigration, industrialisering och
urbanisering) i en takt som överträffades först på 1940-talet. Det var främst jordlösa arbetare
och arrenderande torpare/arbetare som minskade i antal, medan antalet jordbruksföretagare
hölls uppe. I själva verket var det frågan om framväxten av det mer snävt definierade
39
Wohlin 1909, s. 184-185.
40
SCB 1967, s. 45-46; Gadd 2000, s. 331, 348.
41
Wohlin 1909, s. 184-185; SCB 1959, s. 23; Wohlin 1911, s. 180*; Morell 1980.
42
van Bavel & Hoyle et al (2010).
43
Edling 1996; Morell 2001, s. 127-133; Morell & Olsson 2010.
44
Se t.ex. SOU 1923:45, s. 14-18, där det även visas att 1880-talets prisfall var djupare på stora enheter än små
och att den vid sekelskiftet påbörjade prisstegringen också var kraftigare på små enheter. Delvis berodde det
högre hektarpriset på små gårdar på att dessa hade mer byggnadskapital per hektar än stora gårdar, Men även
bortsett från värdet av byggnadskapitalet är det rimligt att tänka sig att hektarpriserna var större på små enheter
pga. den ökade effektiva efterfrågan på just små brukarägda gårdar. Jfr för Danmark, Henriksen 2009.
12
familjejordbruket; allt större gårdar utnyttjade snart mer eller mindre enbart
familjearbetskraft.45
De besuttna böndernas kulturella och politiska positioner som stärkts genom de
konstitutionella reformerna på 1860-talet – som skapade en tvåkammarriksdag, borgerliga
kommuner och landsting med valbarhets- och rösträttsregler som gynnade hemmansägarna,
började utmanas av andra grupper, på sikt främst den socialistiskt och fackligt alltmer
organiserade arbetarklassen och i mycken samtida retorik porträtterades det “gamla
bondesamhället” som hotat av industrialisering och urbanisering. Ett svar var att ta fasta på
och förstärka de traditioner detta hotade gamla samhälle ansågs bygga på.46
Det kan vara en anledning till att myten om familjegården som gått från far till son i en
obruten kedja under sekler stärktes under denna period och att medan det längre tillbaka i
tiden snarare varit tillgång till jord vilken som helst, som var betydelsefull, nu blev
fasthållandet vid den specifika gården som blev central. Holmlund visar att förmågan att
utvidga jordinnehavet var en förutsättning för att gårdar under hennes period 1810-1930
skulle förbli i släktens ägo. Det innebar att det var relativt stora gårdar som utgjorde de under
lång tid bestående släktgårdarna. Hon finner troligt att ”idéer kring släktgårdens okränkbarhet
frodades bättre i denna typ av miljö än i det förkapitalistiska bondesamhället” och påpekar
dessutom att skiftena vid det laget i regel samlat gårdens ägor och isolerat innehavarna från
bygemenskaperna. Även detta bör ha stärkt identifikationen vid den egna gården.47
Framemot 1930-talet skapades kommersiella bokverk vilka presenterade gårdarna landskap
för landskap, socken för socken och där man sällan missade att påpeka hur länge respektive
gård (uppfattades ha) varit i samma släkts ägo. Vid det allmänna lantbruksmötet 1930, som
räknade 230 000 besökare, var ett av huvudnumren när kronprinsessan ut diplom åt bönder
vars gårdar varit i samma släkts ägo minst 200 år.48 Det är rimligt att tänka sig att detta
faktiskt återspeglade något av den självbild många bönder skapade sig vid denna tid och att
det i många fall uppfattade hotet – inte bara från den urbana och industriella världen i
allmänhet, utan även från 1880-talets, det tidiga 1920-talets och senare 1930-talets
depressioner - faktiskt stärkte traditionella normer som styrde böndernas handlingar.
I själva verket representerar en kärna av större familjejordbruk kontinuiteten i
jordbruksstrukturen under större delen av 1900-talet, medan småbruken från seklets mitt till
stor del föll bort som självständiga brukningsenheter (dock ofta inte som ägoenheter49). Det är
en rimlig hypotes att överlevarna var de gårdar/bönder som vid 1900-talets början var aktiva
på jordmarknaden och klarade att lägga mer jord till sina ursprungliga hemman för att skapa
mer långsiktigt bärkraftiga enheter som kunde attrahera arvingar i de följande
generationerna.50 De blev dock hjälpta av den reglering av jordmarknaden i form
jordförvärvslagen som i princip tjänade att utestänga personer utan jordbrukarbakgrund från
att köpa jordbruksmark och den strukturpolitik i övrigt till försvar för etablerade och förmodat
bärkraftiga jordbruk som följde på egnahemspolitikens sammanbrott i slutet av 1930-talet.51
En första forskningsfråga för pilotundersökningen i detta papper blir hur industrialisering,
urbanisering, jordbruksproduktionens fortsatta kommersialisering, återkommande
45
Morell 2001, s. 36-37, 76-83. Jfr för Danmark Henriksen 2009, s. 132.
46
Morell, Jordbruket i industrisamhället, 24-29, 115 ff.
47
Holmlund 2007, s. 195.
48
Morell 2011, s. 65. Berättelse 1931.
49
Flygare 2011 s. 87-90; Morell 2011a, s. 69-70.
50
Jfr Holmlund, 2007, s. 194-195.
51
Morell 2011a, s. 66-69.
13
marknadscykler och den växande efterfrågan på små jordbruksenheter reflekteras i
överföringen av jordbruksmark inom jordbrukarfamiljerna och via marknaden. Vilken roll
spelade försäljning utanför brukarfamiljerna respektive olika typer av inomfamiljära
arvsprocesser i ett lokalsamhälle med relativt goda kommunikationer och utveckling av viss
landsbygdsindustri – som Hårsbäcksdalen i Västerlövsta socken? Håller Kennedys hypotes
om arvsöverföringens företräde eller bryts den i samband med den våldsamma ekonomiska
expansionen av samhällssektorer utanför jordbruket? Blir den efter
industrialiseringsprocessen åter giltig?
En andra fråga gäller hur, och till vilken grad, strategier, sedvanor och
jordöverföringsmönster som utvecklats i det förindustriella samhället försvann, omvandlades
eller fortlevde kring sekelskiftet och längre fram. Indirekt problematiserar denna fråga den
ofta förgivet tagna dikotomin mellan det förindustriella och det moderna samhället.
4. Utvidgade familjer, konflikter och pensionering
Generationsväxling i familjeföretagande sätter relationer mellan generationerna i fokus.
Hur gestaltade sig generationsväxlingen, innebar den konflikter eller/och samboendeformer.
Hur såg egentligen hushållen/familjerna ut? Från tvärsnittsundersökningar har slutsatsen
dragits att den nukleära familjen - med tillskott hos storbondehushåll av tjänstefolk som levde
mer eller mindre integrerade med brukarfamiljen – vid början av 1800-talet sedan länge var
den normala familjeformen i Sverige52 där det västeuropeiska giftermålsmönstret, såsom det
formulerats av Hajnal i stort sett följdes.53 Att kärnfamiljen var vanligast, motsäger inte de
många studier som faktiskt rapporterat rätt höga frekvenser av komplexa, utvidgade familjer,
särskilt i norra Sverige under sent 1700-tal och även under 1800-talet. Detta gällde besuttna
(jordägande) bönder. Förekomsten av proletära, jordlösa eller nästan jordlösa hushåll drog
kraftigt ner andelen hushåll där familjerna var utvidgade.54
Det är tydligt att både externa krav på familjens arbete och deras relation till jorden hade
betydelse för familjens och hushållets utformning och för jordägande hushåll har det visats att
den utvidgade familjeformens roll bäst studeras med hjälp av ett familje-livscykelperspektiv,
enligt vilket många familjer, var utvidgade under relativt korta perioder för att återvända till
längre perioder då de var nukleära.
Den planerade överföringen av gården till nästa generation brukare är ett integrerat
moment i denna livscykel. Typiskt kan ett äldre brukarpar som leder en kärnfamilj med barn
som närmar giftermålsålder, medan de själva närmar sig en rimlig pensioneringsålder,
52
Winberg 1977, s. 157 f., 191 f.
53
Hajnal 1965. Intresset för det europeiska giftermålsmönstrets betydelse för den ekonomiska tillväxten, bl.a.
genom att det medgav lång produktiv tid för kvinnor, har blossat upp på senare år. Se t.ex. de Moor & Van
Zanden 2010.
54
Moring 2003a, s. 92-93. För the sena 1700-talets Sverige har höga andelar utvidgade familjer noterats av
Eriksson & Rogers 1978, s. 168 f. (37 % i några Mälardalssocknar) och av Sporrong & Wennersten 1995, s. 117
ff. (52 % in ett område i övre Dalarna). I delar av norra Sverige förekom höga andelar utvidgade familjer ännu
under 1900-taet (då Eriksson & Rogers noterade betydligt lägre tal) eller till och med i det tidiga 1900-talet. Se
Egerbladh 1989, s.241-264. Jfr även Gaunt 1977 och Jonsson 1980. Intressant nog visar en tvärsnittsanalys av
stora sampel av jordbrukarhushåll i Mälardalen 1939-40 samma frekvens av utvidgade hushåll och samma
storlek på ”kärnfamiljsdelen” av hushållet, som bland frälsebönder i samma område på 1860-talet, enligt Jonsson
(dessa senare behövde generellt stora hushåll för att klara sina dagsverksåligganden). Se Morell 2001, s. 48.
Relativt höga frekvenser av utvidgade familjer har även observerats i andra europeiska regioner, t.ex. Lancashire
1851 och Overijssel vid 1700-talets mitt. Se Anderson 1972, s. 221-222 respektive van der Woude 1972, s. 306.
I båda fallen var utvidgade familjer vanligast på större gårdar som var inriktade på spannmålsodling.
14
överväga att överföra gården till en son eller en dotter (och presumtiv svärdotter/måg). När
sonen och/eller dottern gift sig formar det nya paret en mini-kärnfamilj på gården och de två
generationerna lever mer eller mindre nära tillsammans under en (vanligtvis) kortare tid,
medan den äldre generationen fortfarande äger och styr. Det är inledningen på ett mellanspel
då familjen är utvidgad. Detta mellanspel kan förlängas när det nya paret (snart nog med barn)
har tagit över gården, men den äldre generationen bor kvar på vissa bestämda villkor. Med
tiden dör den äldre generationen och den yngre fortsätter som kärnfamilj med några
halvvuxna barn. Efter ytterligare något decennium upprepas processen som dessutom
kompliceras genom cirkuleringen av arbetande ungdomar som ogift tjänstefolk: När ett
hushåll har överskott på ung arbetskraft tar deras ungdomar arbete på någon annan gård med
underskott och vice versa. På så sätt balanseras förhållandet mellan konsumenter och
producenter inom hushållen som binds samman i ett system. Idealt sett.55
För svensk del har det hävdats att föräldragenerationen allt oftare mot slutet av 1800-talet
flyttade bort från gården när den yngre generationen tagit över. De bosatte sig med
undantagsförmåner i någon separat undantagsstuga efter att ha lämnat över ägandet till
gården. Även om det ibland visats att före detta jordbrukare varit bosatta på byägorna har den
systematiska förekomsten av undantagsstugor skilda från gårdarna inte visats på något tydligt
sätt genom studier av vare sig kartmaterial, undantagskontrakt eller byggnadsinventeringar.
Åtminstone en studie har klart utpekat att det vanliga var att de äldre bodde kvar på gården,
nära gårdscentrum, huruvida de bodde i en särskild byggnad, i en avskild del av en större
mangårdsbyggnad eller i någon äldre flygelbyggnad kunde växla i tid och rum.56
En angränsande fråga gäller den äldre respektive yngre generationens ställning under
1800-talet och förekomsten av konflikter mellan generationerna i följd av det stigande
jordvärdet. Wohlin mer än antydde den yngre generationens ointresse i släktgården och den
äldres förlorade auktoritet. Det har senare hävdats att generationskonflikterna verkligen ökade
under 1800-talets lopp, att äldre generationerna systematiskt behandlades illa och att
användningen av formaliserade undantagskontrakt vilka garanterade de pensionerade mycket
mer konsumtionsnyttigheter än de i själva verket behövde och som därför tenderade att
ruinera de nya ägarna, var ett hårdhänt svar på tal från de äldre när de riskerade att förlora
makt åt de unga.57
Men dessa påståenden om tilltagande generationskonflikter och minskad föräldramakt har
visat sig vila på svag empirisk grund och övertolkningar av enstaka och inte helt relevanta
utsagor. Formalisering av undantagskontrakten enligt vilka en arvinge förpliktigades att i
utbyte mot att ta över gården sörja för de avträdande ägarnas välfärd till döddagar – en
gammal institution, frekvent i flera nordiska och centraleuropeiska regioner sedan medeltiden
– behöver inte vara ett tecken på konflikt eller t.ex. avbruten samlevnadstradition.
Formaliseringen kan snarare ses som vänd mot potentiella obesläktade köpare.
Formaliseringen ökade säkerheten för den äldre generationen, men i själva verket skyddade
den också de ärvande nya ägarna mot krav från förbigångna syskon och från oskylda
spekulanter. Ett formellt, i domstol intecknat undantagskontrakt var som redan nämtns en
börda som pressade ner saluvärdet på en gård och alla ickebesläktade köpare var tvungna att
respektera det. 58 Det förekom otvivelaktigt konflikter och gräl av allvarlig art knutna till
resursöverföringsprocesserna, men samboende och samverkan kunde också vara fruktbart för
55
Se t.ex. Berkner 1972; Reay 1996; Moring 2003a, s. 80-84. För ett tidigt 1900-talsexempel från mellansvensk
slättbygd, se Flygare 1999, s. 60-76,160-170.
56
57
58
Flygare 1999, s. 70-71. Jfr Flygare 2009.
Gaunt 1983, s. 252 ff.
Åberg & Öster 1995, s. 25-27, 188-190; Moring 2003b.
15
båda parter. Den äldre generationen fick säkerhet och omsorg, den yngre kan ha fått tillgång
till billig arbetskraft vid sommarhalvårets arbetstoppar och ibland hushållsnära tjänster som
eventuellt kunde spara in en piga.59
Ekonomisk teori av det slag som refererades tidigare talar för en ömsesidigt gynnande
icke-konfliktsituation och synpunkten att moderniseringen nödvändigtvis leder till ökade
konflikter mellan generationerna, till ökad individuell autonomi och till minskat inflytande för
den äldre generationen, bör undersökas empiriskt. Sentida 1800-tals- och
samtidsundersökningar pekar mot långa perioder av delat arbete och gradvis överföring av
ansvaret för driften av gården och över kapitaltillgångarna. Under dessa långa perioder,
särskilt tydliga på större enheter, delas makten mellan generationerna.60
Detta leder framtill två konkreta forskningsfrågor. Den första gäller förekomsten av
pensioneringslösningar som implicerar tidiga (men gradvisa) överföringar av ägande och
kontroll och eventuellt långa perioder av mer eller mindre uttalat samboende (utvidgade
familjer) snarare än försäljning utom släkten eller arv och resursöverföring aktualiserad
genom dödsfall. Förekomsten av dessa olika lösningar är någorlunda lätt observerbara i
materialet och det går även att direkt studera förekomsten av utvidgade familjer. Den andra
frågan gäller förekomsten av konflikter mellan generationerna den äldre generationens
inflytande, i samband med generationsväxlingen. Utan omsorgsfulla studier av
domstolsprotokoll och (själv)biografiskt material – om ens då - är det inte möjligt att dra säkra
slutsatser. Själva överföringsformen säger emellertid något. Allmänt sett, om den formella
överföringen sker jämförelsevis tidigt, medan det äldre brukarparet lever och åtminstone
statistiskt kan förväntas leva åtskilliga år till, så signalerar detta situationer där systematiska
potentiella konflikter inte torde vara så djupgående. Om, å andra sidan de formella
överföringarna sker mycket sent, eller först i direkt följd av den äldre ägarens död så förefaller
detta vara mer förenligt med djupgående konflikter. Samma gäller vid tidigare
generationsväxling som inte mynnar ut i sammanboende (även om orsakerna i enskilda fall
kan vara helt andra). Både direkt arv och tidig livstida försäljning är emellertid förenligt med
påtaglig kvarvarande makt för den äldre generationen.
5. Genus- och åldersaspekter på arvsöverföringen av jord
Som redan framgått kunde kvinnor mycket väl ärva jord och flera studier visar också att de
gjorde det.61 Men även om en kvinna ärvde jord så var hon under förmyndarskap, under
maken om hon var gift, annars under någon annan man (vanligen fadern). Förmyndaren
disponerade över kvinnans egendom. Bara en änka var myndig på liknande villkor som en
vuxen man.62 Först 1920 stipulerades respektive makes lika dispositionsrätt till den egna
egendomen, men det gällde enbart för äktenskap ingångna efter 1920.63
59
Moring2003b; Åberg & Öster 1995; Flygare 1999.
60
Flygare 1999; Newby et al 1978; Gasson & Errington 1993; Potter & Lobley 1996; Sabean 1990, s. 247 ff.;
Villa 1999.
61
Se översikten i Dribe & Lundh 2005b.
62
Rosén 1994, s. 43. Men även änkan satt på flera sätt i en underordnad sits jämfört med myndiga män i det
medeltida och tidigmoderna samhället, likdom långt in på 1800-talet. Se Perlestam 1998, s. 24-25; Andersson
Raeder 2011.
63
Ogift kvinna om 25 år, kunde däremot från 1858 genom anmälan vid domstol förklaras myndig, fem år senare
var hon myndig såvida hon inte anmälde att hon ville ställas under förmyndare, först 1884 blev den kvinnliga
myndighetsåldern lika som för män, 21 år. Gift kvinna kunde få förvaltningsrätt över del av sin egendom (som
skyddades av äktenskapsförord, testamente eller utgjorde villkorad gåva) från 1874, men fullständig blev den
16
Den gifte mannen var alltid hushållets överhuvud och han ansvarade för driften på all jord
som hushållet brukade och gårdens legala affärer, oavsett vem i hushållet som bokstavligen
ägde marken. I mantalslängder och församlingsböcker registreras mannen alltid som
hushållsföreståndare. Änkor som hushållsföreståndare är undantag. Men jordägande kvinnor
hade normalt lagfart som bevisade deras innehav och detta var betydelsefullt om maken dog
före kvinnan.
Om hon bringat in egen ärvd jord till äktenskapet, så fick de gemensamma arvingarna till
henne och maken inget av detta vid makens dödsfall: änkan behöll all sin arvejord. I stället
delade arvingarna all jord som fadern ärvt, eftersom detta var hans enskilda egendom. De
delade dessutom på hälften av den jord som det gifta föräldraparet gemensamt införskaffat
efter äktenskapet, medan änkan (efter 1845) fick den andra hälften. (Efter 1920 behöll
efterlevande makan även i giftorätt hälften av mannens ärvda jord, bara den andra hälften gick
omedelbart till arvingarna ifall inget äktenskapsförord fanns). Om kvinnan emellertid låtit en
bror lösa ut sig från arvet, så registrerades detta normalt i lagfartsprotokollet och hon fick i
slutänden kompensation för sin mista arvejord från den gemensamt ägda jord som makarna
skaffat i proportion till de arvejordsmedel hon fört in i boet. Holmlund visar att det i
lagfartsprotokollen registrerades om hustruns arvejordemedel – som sedan det förts in i boet
stod under makens förvaltning - utnyttjats för anskaffande av makarnas gemensamma
(avlinge)jord. Detta innebar att hustrun som kompensation fick enskild äganderätt till en del
av den införskaffade jorden, som skulle motsvara den summa hon bidragit med från sitt arv.
Förutom att detta kunde uppfattas som rättvist mellan släkterna, så säkrade det änkans
försörjning och skyddade henne mot arvingarna.64
Som noterats var den formellt jämlika arvsrätten inget hinder för att koncentrera jorden till
en arvinge, genom förtida villkorade gåvor, livstida försäljningar eller lösen vid direktarv och
enligt samstämmig tidigare forskning gick jorden därvidlag oftast till en son. För sina två
skånska socknar har Dribe och Lundh visat (för perioden 1746-1845) att när gården lämnades
över under de äldre ägarnas livstid varvid de hade starkt inflytande över processen, så valdes
uteslutande manliga gårdsövertagare, medan skillnaderna var mindre i andra fall. Flygare och
Holmlund som skriver om en senare tid kommer till liknande slutsatser, även om Holmlund
noterar att en del gårdar medvetet överfördes under förra ägarnas livstid till döttrar och deras
makar. Den sista punkten är viktig. Om jorden under föräldrarna överfördes till en dotter så
var hon vid det laget praktiskt taget alltid gift och därmed kom mågen som flyttade in på den
övertagna gården att bli föreståndare för gården och förvalta hustruns/dotterns egendom.65
Liam Kennedy hävdar att betydelsen av billig arbetskraft som arvingen kan erbjuda under
sin långa lärlingstid, förklarar varför den äldre generationen föredrar att överföra gården till
en son. Det är enligt Kennedy inte dottern, utan mågen som är den svaga punkten:
Quite apart from potential problems centring on skills, personality, and household harmony,
there was the additional drawback that labour services of a son in-law would not be available
until a late stage in the life cycle for the farm household.66
bara för egendom förvärvad efter 1920 i äktenskap ingångna därefter, då det manliga målsmanskapet togs bort i
nya giftermålsbalken. Se Hafström 1974, s 66-68, 70-72.
64
Holmlund 2007, s. 122-123. Jfr Hafström 1974, s. 63. Motsvarande gällde t.ex. för Johanna Olsson i Horrsta,
Västerlövsta församling, när hennes make Jan Olof Olsson dog år 1896 (Lagfartsprotokoll, Västmanland östra
domsaga, ULA). Ur änkans försörjningssynpunkt blev proceduren onödig när giftorätten från och med 1920 kom
att omfatta makarnas arvejord. Par kunde också skydda varandra eller favorisera vissa arvingar med testamenten,
fastän bröstarvingarnas laglott inte kunde förbigås, vilket innebar att inte mer ‟än halva egendomen kunde
testamenteras bort (Hafström 1974, s. 134).
65
Dribe & Lundh 2005b,; Holmlund 2007, s. 143, 186. Flygare 1999, s.354. Jfr, Sabean 1990, s. 247.
66
Kennedy 1991, 495.
17
Kennedys hypotes förutsätter vad som borde förklaras: genusordningen i jordbruket som
arvsprocessen tenderar att reproducera. Alternativt kan vi saga att hans hypotes är att
genusordningen förklarar det manliga arvsföreträdet. Men även om vi tar genusordningen för
given, är hypotesen inte självklar. Omsorgs- och vårdarbetet i bondesamhället vilade tungt
och entydigt på kvinnorna och detta talar för överföring av gården till döttrar/mågar snarare
än söner. Så vitt gården överfördes under förre ägarens/ägarnas livstid och denna
föräldrageneration förutsåg en period av nära sammanboende där det nya brukarparet sörjde
för deras välfärd, förefaller det troligt att de skulle ha föredragit att sammanleva med en dotter
och hennes make, och låta dottern sköta omsorgsarbetet, hellre än att utelämna sig åt nåden
från en ingift hustru till sonen.67 Det talar för att överlåtelse till döttrar/mågar borde vara
vanligare där överföringen kombinerades med/resulterade i sammanboende.
Men var det ett rent ekonomiskt-rationellt val som avgjorde vem som skulle ärva gården?
Kanske inte. Mycket talar snarare för en könsdiskriminatorisk tolkning som utgår från
rådande patriarkala förhållande och norm. Män var hushållsföreståndare och gårdsansvariga68
och det gällde att till son överföra den rollen. Som arvinge hade en man sannolikt trots allt
starkare auktoritet än som en ingift gårdsansvarig, på gård som hustrun ärvt. Men det är utan
tvivel möjligt, även troligt, att pragmatism och ekonomisk rationalitet i många fall kunde leda
till överväganden som innebar att dottern ärvde.
I vissa europeiska regioner, exempelvis i Norge, förhärskade (manlig) primogenitur.69
Neoklassisk teori i Kennedys beckerianska tappning implicerar att det var rationellt att låta
äldsta sonen ta över, eftersom detta - genom den äldre sonens längre lärlingsskap – säkrade
mer billig arbetskraft åt föräldragenerationen. Men ur arvingarnas synpunkt spelade det utan
tvivel in hur attraktiv gården var och vilka alternativa möjligheter till försörjning och karriär
som fanns. Det innebar enligt Kennedy att stora gårdar i hög utsträckning borde ha tagits över
av äldre söner, smärre däremot snarare av yngre, som så att saga blev lämnade kvar. Tidigare
svensk forskning ger stöd för denna ståndpunkt: det kunde helt enkelt vara svårt att finna en
arvvinge som var villig att ta över ansvaret för en mindre gård.
De forskningsfrågor som emanerar ur detta är: i vilken utsträckning finns det en genusbias
i arvsöverföringen? Till vilken grad – om någon – modereras denna bias parallellt med
utjämningen av arvsrätt, giftorätt, och dispositionsrätt till egendom samt i anslutning
jordbrukets kommersialisering och till den mer generella samhällsutvecklingen även utanför
jordbrukssektorn? I vilken utsträckning finns det tendenser till primogenitur och i vilken
utsträckning förändras denna tendens under undersökningsperioden?
6. Källor och undersökningsområde
I det följande presenteras resultat från en mikrostudie av egendomstransaktioner i ett antal
byar i Västerlövsta socken 1870-1939.
Västerlövsta församling ligger Upplandsdelen av Västmanlands län (numera i Uppsala
län), cirka 120 km nordväst om Stockholm. Det är slättbygd omgärdad av omfattande
skogspartier. Bönderna i Västerlövsta hade goda virkesresurser för eget bruk och kunde
dessutom sälja virke de närmast skoglösa slättbygderna söderut i Uppland. Kameralt
domineras socknen av skattejord, bara ca en tiondel av mantalet är frälse och kronojord – eller
friköpta kronohemman – finns knappt heller. Leran på slätterna är styv och har passat till
67
Jag tackar Anne-Lise Head-König för denna synpunkt.
68
Jfr Perlestam 1998.
69
Se ang. Norge, not 22 ovan.
18
tegeltillverkning. Från 1870 blommade ett antal tegelbruk upp. Snart drogs två järnvägslinjer
genom socknen. Särskilt byn Heby expanderade runt stationen vid den öst-västliga järnvägen
och fler industrier etablerades där. Den ekonomiska expansionen återspeglades i
befolkningsutvecklingen som fram till 1850-talet var stagnant. Det fanns då runt 1900
personer i socknen. Från ca 1860 varr tillväxten snabb och vid sekelskiftet fanns där 3700
personer. Detta blev för flera decennier en ny platå.
Inom socknen finns en ådal, Hårsbäcksdalen. Längs dalen finns en rad små byar: Horrsta,
Ål, Röcklinge, Norr Hårsbäck, Sör Hårsbäck och Sörby. Det är jordägandet och
jordtransaktionerna inom detta område som studerats. Byarna har i stort sett behållit sin basala
bebyggelsestruktur från före laga skifte. De påminner distinkt om varandra i byggnadsstil,
allmän utformning och topografi. Längs ån finns sanka, nu utdikade, ängar, och högre upp
fastmarksåkern. På västsidan av den nord-sydligt rinnande ån finns vidsträckt skogsmark.
Längs ån fanns vid Norr Hårsbäck, en kvarn.
I Hårsbäck etablerades ett tegelbruk och en station för en lokal järnväg som drogs 1906
placerades där. Även om befolkningen växte från ca 550 personer (en knapp fjärdedel av
socknens befolkning) till 700-760 under 1900-talets första decennier (ca en femtedel av
socknens befolkning) så växte den avsevärt långsammare än Heby, som fick en smått urban
karaktär. Trots tegelbruket förblev området huvudsakligen agrart. Det bestod av omkring 45
mantalssatta brukningsenheter, sammansatta av totalt 51-61 hemmansdelar. Även om antalet
hemmansdelar alltså ökade, var antalet sammanhållna brukningsenheter nästan konstant, och
därmed var också antalet hushåll på mantalssatta gårdar närmast oförändrat. Den
demografiska tillväxten föll nästan helt på tillväxten av små avsöndringar från dessa hemman
och dessa avsöndringar gjordes huvudsakligen efter sekelskiftet.
Alla jordtransaktioner rörande mantalssatta hemmansdelar och avsöndringar i de sex
byarna, gjorda mellan 1870 och 1930 och som avsatte ansökningar om lagfart har studerats i
lagfartsprotokoll från häradsrättens arkiv. Dessa dokument visar vem som överförde en
hemmansdel eller en avsöndring till vem, vid vilket datum och det visas också vilken typ av
transaktion det var frågan om: gåva, försäljning (inom/utom familj eller exekutivt),
testamentarisk disposition eller en arvsöverföring, Vid försäljning noteras priset och vid
samtliga former av överföring noteras vanligen taxeringsvärdet. Det noteras om enheten
belastas av undantagskontrakt eller andra inteckningar. Normalt finns en avskrift av
åtkomsthandlingen (arvskifte, bouppteckning, köpebrev) och det finns även avskrifter av
(delar av)intecknade undantagskontrakt. Långa kedjor av åtkomstbevis företes ibland när detta
varit legalt nödvändigt. För mantalssatta enheter anges mantalet, för avsöndringar anges i
stället arealen och även i förekommande fall avgäldssumman. Arbeten med de omfattande
protokollsböckerna där alla akter rörande sex byar ska vaskas fram ur protokoll som omfattar
ärenden för åtskilliga socknar, ja efter domstolssammanslagningar flera härader, underlättas
starkt av att använda lagfartsböcker som ingång. Dessa utgör fastighetsvis uppställda register
till lagfartsprotokollen, med hänvisningar till respektive akt. För den period lagfartsboken
omfattar kan man således via den följa alla transaktioner för enskilda fastigheter, vilka
avkastat aktmaterial i domstolen.
Dessutom har jag för perioden 1930-39 excerperat data ur lagfartsböckerna som ger mer
rudimentär information om transaktioner som gjorts avseende en fastighet (liksom
styckningar av och avsöndringar från) respektive fastighet. Vad som saknas är väsentligen
åtkomsthandlingar och säkra uppgifter om transaktionens karaktär. Men väsentligen täcks alla
transaktioner från 1870 till 1939 in. Lagfartsböckernas sammanfattande upplysningar gör
åtminstone en del slutsatser om utvecklingen närmast efter 1930 möjliga.
Särskilt efter 1881 när jordstyckningsbestämmelserna liberaliserats förekommer i
lagfartsprotokollen en rad lagfartsärenden som rör ideella andelar av hemman eller lägenheter.
Om till exempel en avliden hemmansägare efterlämnade änkan och fem barn fick änkan
19
individuell lagfart till hälften av jorden (om den varit gemensamt ägd) och varje barn fick
lagfart på 1/10 av gården i fadersarv. Nominellt innebar det att sex transaktioner genomförts
och gett upphov till sex lagfartsstödda individuella äganden av ideella andelar. Det är möjligt
att enheten verkligen klövs i sex delar, men vanligtvis innebar dessa arvstransaktioner ingen
reell klyvning alls. Gården bestod i stället som sammanhållen, antingen för lång tid, då den
alltså ägdes av dödsboet där de i detta hypotetiska fall, sex personerna hade olikstora andelar
och anfördes av änkan, eller bara för en kort period tills de andra fem delarna (kanske inte alla
genast) såldes till en son eller dotter (som alltså hade en egen andel som bas) och dennes
make/maka som då fick lagfart på återstoden, nominellt efter upp till fem ytterligare
transaktioner. I själva verket kan det mycket väl ha varit så att en av arvingarna genast – eller
rentav långt före faderns död, tagit över förvaltandet av gården, men ännu inte det formella
ägandet. En enda arvsprocess som i grund och botten innebar överförandet av jorden från ett
brukarpar till ett annat, kunde alltså ge upphov till en rad formella transaktioner med tillhöriga
lagfartsansökningar, fastän processen “på marken” egentligen bara innebar en eventuellt
självklar överlåtelse av den hela tiden sammanhållna jordegendomen. Men om det var så, eller
om fastigheten verkligen reellt klövs, går inte att utröna ur lagfartsmaterialet enbart.
Dessutom behandlades försäljningar, gåvor eller arvsprocedurer som i realiteten gällde
hela ägo- och brukningsenheter som var sammansatta av olika hemmansdelar, eventuellt i
olika byar, som flera distinkta transaktioner, en per hemmansdel, fast det i själva verket i
realiteten kunde vara frågan om en enda transaktion mellan en tidigare och en senare ägare.
Av dessa skäl skulle en oreflekterad tolkning av lagfartsprotokollen tendera att överskatta
antalet transaktioner och säkerligen främst antalet transaktioner som är delar av arvsprocesser.
Men även antalet oskylda transaktioner kan överskattas. Ibland kan kreditrelationer och
bulvanköp komplicera bilden och öka antalet transaktioner. Vissa av dessa kan inte helt redas
ut på basis enbart av lagfartsmaterialet. En gård kunde t.ex. enligt bifogade köpehandlingar på
ett visst datum lagligt överföras (säljas) till en handelsman som ett visst datum ansökte om
och beviljades lagfart på gården, som emellertid genom en notering på samma köpebrev
omedelbart (samma köpedatum) transporteras för samma pris till en tredje person som fick
lagfart på den samma dag som handelsmannen/mellanhanden och med referens till dennes
lagfart (han hade alltså köpt enheten av handelsmannen vars ägande bevisades av dennes
lagfart). Mellanhanden kan ibland av något skäl ha agerat som bulvanköpare. I bland kunde
köp på detta sätt transporteras i flera led. I sådana fall är det knappast rimligt att räkna detta
som fler än en reell transaktion. Men det förekom också att mellanhänder verkligen köpte och
tillträdde fastigheter och innehade dem under viss tid innan de såldes vidare. Det är rimligen
en annan sak, här är det flera verkliga transaktioner, kanske av spekulativ art.
Av dessa och andra skäl har mantalslängder använts för att klargöra när (om) en person
verkligen tagit över eller lämnat det faktiska ägandet och förvaltandet av en hel ägoenhet
(som i transaktionsprocessen givetvis kan vara utbruten ur en annan ägoenhet, ett hemman,
eller sammanslagen med en annan tidigare enskild ägoenhet eller hemmansdel). Av
arbetsekonomiska skäl har detta varit möjligt enbart vad gäller de mantalssatta enheterna
sammansatta av minst en hemmansdel, inte de avsöndrade lägenheterna.
Husförhörslängder, senare församlingsböcker, har också använts. Eftersom de kompletta
hushållen listas i mantalslängderna vid viss tidpunkt, i kyrkomaterialet löpande och eftersom
hänvisningsmaterialet i det senare är väl utvecklat, är det möjligt att med någorlunda säkerhet
spåra potentiella arvingar vid en generationsväxling, samt att genom korshänvisningarna i
kyrkoboksmaterialet röna ut vad som hände med dem som inte fick ta över respektive gård,
eller för den delen varifrån köpare av gårdar kom eller och vart säljare flyttade.70
70
Det innebär att kyrkoarkivalier och mantalslängder från angränsande socknar oclkså sporadiskt kontrollerats,
de är inte listade i källförteckningen.
20
“Familj” definieras i framställningen operationellt som innefattande make och maka, söner,
döttrar, (och barnbarn), föräldrar (samt far- och morföräldrar) och syskon.
7. Resultat – överlåtelser i Hårsbäcksdalen
7.1. Jordöverföring via arv eller marknad i Hårsbäcksdalen
825 jordtransaktioner gjorda mellan 1870 och 1939 registrerades i lagfartsprotokollen
avseende byarna i Hårsbäcksdalen. 330 av dessa gällde hemman eller hemmansdelar
(mantalssatta enheter), resten, 495 rörde avsöndrade lägenheter (som antingen nyskapades
eller överläts vidare efter ursprunglig avsöndring). 55 avsöndringar och två hemmansdelar
såldes till publika organ (skolgårdar, kommunala grustäkter etc.) eller till det 1906 etablerade
Enköping-Heby-Runhällen Järnvägs AB. Dessa transaktioner har borträknats i de här
efterföljande tabellerna. Vi har alltså 768 transaktioner, varav 328 gällde hemmansdelar och
440 avsöndringar. För perioden 1931-39 har jag som nämnts bara använt lagfartsböckerna
vilket innebär att en del information saknas för denna delperiod. Mer fullständig information
finns om 561 transaktioner gjorda 1870-1929, 291 av dem rör hemman eller hemmansdelar,
resten, 270 rör avsöndringar. Materialet presenteras i tioårsperioder och summerat.
Tabell 1. Transaktioner av hemman/hemmansdelaroch avsöndrade lägenheter i
Hårsbäckdalen 1870-1939.
Period
Hemman
och
hemmansdelar
Avsöndrade
lägenheter
Procent
överförda
genom
arv efter
död
Procent
livstida
gåvor
inom
familj
Procent
livstida
försäljningar
inom familj
Procent
transaktioner
inom
familj
Procent
transaktioner
utom
familj
1870-79
36
1
13,5
16,2
48,6
78,4
21,6
1880-89
41
9
36,0
6,0
28,0
70,0
30,0
1890-99
31
11
16,7
2,4
7,1
26,2
73,8
1900-09
60
60
26,7
0,8
11,7
39,2
60,8
1910-19
57
99
26,9
0,0
8,3
35,3
64,7
1920-29
66
90
44,9
0,6
11,5
57,1
42,9
1930-39
37
170
30,4
0,0
5,7
36,7
63,3
Summa 1870-1929
291
270
31,0
2,1
14,3
47,4
52,6
Summa 1870-1939
328
440
30,9
1,6
11,6
40,4
54,8
Källor: Lagfartsböcker 1879-35 och lagfartsprotokoll för Simtuna och Torstuna häradsrätt 1866-1887 samt
Västmanlands östra domsagas häradsrätt 1888-1930. Uppsala landsarkiv (ULA).
Anm: Om dödsboet lett av en efterlevande make tar över när makan/maken/modern/fadern dör och sedan driver
gården ett antal år, men sedan tas över av en son medan fadern eller modern ännu är i livet, för att sedan, distinkt
senare överlåtas på en son eller en dotter räknar jag detta här och i samtliga tabeller utom tabell 5 och 8 som dels
en överlåtelse genom arv (till de som utgör dödboet) dels som en livstida överlåtelse från dödsbodelägarna till
den slutlige arvingen. I tabell 5 och 8 där jag vill undersöka sambandet mellan överlåtelsetid och förekomst av
utvidgad familj respektive de könsfödelningen i planerade överlåtelser räknar jag däremot endast överlåtelser
som sker då båda i det äldre brukarparet är i livet som livstida. För ägoenheterna som beskrivs i tabellerna 4,5, 8,
rör det sig om omklassificeringar på 0-2 fall per decennium (totalt 8) och valet av metod påverkar inte
slutsatserna.
Som framgår av tabell 1 gällde transaktionerna under de första decennierna nästan enbart
hemman och hemmansdelar, men från sekelskiftet gällde allt större andel av transaktionerna
21
icke mantalssatta avsöndringar. Nästan alla dessa lägenheter hade avsöndrats av hemman från
och med 90-talet och sedan såldes eller ärvdes de upprepade gånger. Det är genast uppenbart
att efterfrågan på små jordlägenheter ökade i och med den industriella och demografiska
expansionen av grannbyn Heby (där tillväxten av avsöndrade lägenheter var avsevärt större än
i Hårsbäcksdalen), men den nya ägostyckningslagen av 1896 spelade rimligen också in.
Antalet transaktioner ökar över tiden. Transaktioner inom familjen dominerar starkt under
de första decennierna, men sjunker dramatiskt på 1890-talet, och är även under 00- och 1910talet mindre än andelen transaktioner utom familj. Under 1920-talet bryts den trenden, som
dock fortsätter på 30-talet. Bland familjetransaktionerna är det en stark tendens att de ”rena”
arvstransaktionerna, där egendom överförs efter förre ägarens död ökar, på bekostnad av
livstida gåvor och försäljningar. Det är samma tendens som Holmlund observerade.
I tabell 2 skärskådas transaktionerna av icke mantalssatta avsöndrade lägenheter. Här
dominerar transaktioner utanför familjerna hela tiden. Andelen inomfamiljära transaktioner
ökar, mend en trenden bryts på 1930-talet i samband med nya massiva avsöndringsprocesser.
Här finns en rad lägenheter som avsöndrades från delar av olika hemman. Om vi bara räknar
en transaktion per avsöndring, så faller antalet transaktioner av avsöndringar under 1930-talet
till 102, varav 31 överlåts inom familj och 71 säljs externt. Fördelningen är emellertid osäker,
eftersom 30-talsmaterialet inte studerats i lagfartsprotokollen och inga överlåtelser av
avsöndringar har konfirmerats med hjälp av kyrkoarkivalier eller mantalslängder. Det innebär
att släktköp bland avsöndringarna antagligen underskattats (köp har här räknats som släktköp
endast när inblandade namn otvetydigt talar för detta). Detta innebär vidare att den i tabell 1
redovisade totalsiffran (innefattande både hemmansdelar och avsöndringar) för försäljningar
utanför släkt och procentsatsen försäljningar utom släkt hela tiden är för hög eftersom
släktköpen systematiskt underskattats vad beträffar avsöndringarna. Slutligen innebär det
också rimligen att den ökning av antalet försäljningar utom släkt (hemmansdelar och
avsöndringar sammantaget) under 1930-talet som redovisas i tabell 1 är överskattad.
Tabell 2. Transaktioner gällande avsöndrade icke mantalssatta lägenheter i
Hårsbäcksdalen 1870-1939
Antalet
transaktioner
Antalet
transaktioner
utanför
familjen
Antalet
inomfamiljära
transaktioner
Procent
transaktioner
inom
familj
Procent arv
efter död av
alla inomfamiljära
transaktioner
Procent livstida
gåvor och
försäljningar av
alla inomfamiljära
transaktioner
1870-79
1
1
0
0,0
-
-
1880-89
9
7
2
22,2
0,0
100,0
1890-99
11
11
0
0,0
-
-
1900-09
60
47
13
21,7
76,9
23,1
1910-19
99
66
33
33,3
81,8
18,2
1920-29
90
48
42
46,7
78,6
21,4
1930-39
170
126
44
25,9
79,5
20,5
Summa 1870-1929
270
180
90
33,3
77,8
22,2
Summa 1870-1939
371
306
134
30,5
78,0
21,0
Period
Källor: som tabell 1.
22
Tabell 3 koncentreras på motsvarande sätt till de hemman och hemmansdelar som överlåts.
I denna tabell är kortsiktiga transaktioner som bara återspeglade kreditarrangemang
borträknade. De är 29 stycken fram till 1929. Därför finns i tabell 3 information om bara 262
transaktioner för 1870-1929 och totalt 298 för hela perioden 1870-1939.
Tabell 3. Överlåtelser av hemman och hemmansdelar i Hårsbäckdalen 1870-1939
Period
Antal
transaktioner
av hemman
och hemmansdelar
Procent
transaktioner
inom familj
Av familjetransaktioner:
Procent i arv
efter död
Av familjetransaktioner:
Procent
livstida gåvor
Av familjetransaktioner:
Procent
livstida
försäljningar
1870-79
35
80,0
14,3
21,4
64,3
1880-89
39
82,1
56,3
9,4
34,4
1890-99
27
33,3
55,6
11,1
33,3
1900-09
52
65,4
64,7
2,9
32,4
1910-19
46
45,7
71,4
0,0
33,3
1920-29
63
73,0
80,4
0,0
17,4
1930-39
36
86,1
87,1
0,0
12,9
298
57,0
59,4
6,5
34,1
Summa 1870-1939
Källor: Som tabell 1.
Antalet transaktioner av hemman och hemmansdelar ökade stadigt. Överlåtelser inom
familj dominerade utom under 1890-talet och under 1910-talet och proportionen transaktioner
inom familj växte starkt under 1920- och 1930-talen. Bland familjetransaktionerna var livstida
gåvor och försäljningar vanliga under 1870-talet, men senare kom allt större del av
överlåtelserna att ske i samband med dödsfall. Emellertid var det i många fall, särskilt mot
slutet av perioden, frågan om frågan om formella överlåtelser av ideella andelar av hemman
till flera arvingar, vilka var och en fick lagfart för sin andel, fastän enheten oftast hölls
samman. Därför överskattas antalet och andelen direkta arvsöverlåtelser. De livstida
försäljningarna omfattadedäremot hela enheter som direkt såldes till enskilda specifika
släktingar (potentiella arvingar).
För att komma till rätta med detta används begreppet ägoenhet som definierats som det
mantalssatta jordagods (alltså bestående av olika hemmansdelar), som inom
undersökningsområdet innehas av samma ägare (som kan var en individ, ett hushåll, ett
dödsbo, men också t.ex. Heby tegelverk AB). Begreppet är analogt med det ibland använda
brukningsenhet eller hemmansbruk, som betecknar den summerade enheten av de
hemmansdelar som används av samma brukare, vare sig han äger alla delar, några delar eller
arrenderar allt. I många fall skulle det kunna vara synomnymt med ”gård”, men det gäller inte
alltid. Överlåtelserna av hemmansdelar och mantalssatta ägoenheter sammansatta av flera
hemmansdelar har studerats ytterligare genom att mantalslängder och kyrkoarkivaliskt
material kombinerats med lagfartsprotokoll och lagfartsböcker, så att den faktiske övertagaren
av respektive enhet kan fastställas, i de fall egendomen (temporärt och ideellt) splittrades på
flera arvingar. Givetvis kan det förekomma att en ägoenhet faktiskt delas i flera
hemmansdelar t.ex. mellan flera arvingar eller att den styckas och säljs i delar. I sådana fall
räknar vi med en transaktion per separat ny ägoenhet som skapas. På motsvarande sätt kan
genom både arvs- och marknadstransaktioner hända att en ägoenhet förstoras genom att
ytterligare hemmansdel(ar) läggs till den.
23
Överlåtelser av olika hemmansdelar som kombinerades till ägoenheter har studerats för att
överföringen (och ibland omstruktureringen av) kompletta ägo- (och ofta bruknings-) enheter
snarare än överföringen av enskilda hemmansdelar ska kunna spåras. Detta har emellertid
endast gjorts för den tid – fram till 1930, som lagfartsprotokollen studerats. För 1930-39 har
för jämförelsens skull alla fall då flera arvingar fått lagfart på vad som bör ha varit ideella
hemmansdelar sammanräknats till en samlad transaktion per sådan arvsprocess. Det antas
således att ägoenheten (gården) i dessa fall hålls samman. Se tabell 4.
Tabell 4. Överlåtelser av ägoenheter sammansatta av en eller flera hemmansdelar 18701929
Period
Antal
befintliga
separata
ägoenheter
(med
skilda
ägare)
Antal ägoöverlåtelser
av
ägoenhet
eller del
därav
Antal
ägoenheter
som inte
genomgår
något
ägarbyte
under
decenniet
Ägoenheter
med två
ägobyten
under
decenniet
Ägoenheter
med tre
eller fler
ägobyten
under
decenniet
Ny ägare
ej
familjerelaterad
till förre
ägaren.
Procent
av alla
ägobyten
Ny ägare
familjerelaterad
till förre
ägaren.
Procent
av alla
ägobyten
1870-79
49
37
23
5
1
8,1
91,9
88,2
1880-89
48
26
31
0
2
26,9
73,1
57,9
1890-99
45
24
32
3
2
70,8
29,2
42,9
1900-09
44
34
17
2
2
50,0
50,0
41,2
1910-19
45
31
26
5
4
58,1
35,5
45,5
1920-29
45
26
29
3
2
61,5
38,5
70,0
-
18
-
1
0
22,2
77,8
23,1
41,8
57,1
59,5
1930-39
Summa18701939
196
Av
överlåtelser
inom, familj:
andelen
livstida gåvor
eller
försäljningar.
Procent.
Källor: Lagfartsböcker 1879-35 och lagfartsprotokoll för Simtuna och Torstuna häradsrätt 1866-1887 samt
Västmanlands östra domsagas häradsrätt 1888-1930. Mantalslängder från häradsskrivaren i Salberg-Väsbys
fögderi, samt husförhörslängder och församlingsböcker för Västerlövsta församling, Västerlövsta kyrkoarkiv.
Totalt ägde 196 ägobyten av ägoenheter rum under perioden. Under 1870- och 1880-talen
dominerade överlåtelser inom familjerna, alltså i vid mening arvsprocesser (med livstida
gåvor och försäljningar inräknade) starkt. Antalet enheter som såldes till utomstående var
litet. Under 1890-talet ökade emellertid antalet transaktioner som inte involverade nära
familjeanförvanter starkt och med undantag för det följande decenniet fortsatte de oskylda
köpen att dominera fram till 1930-talet. Andelen inomfamiljära transaktioner börjar emellertid
stiga under 1920-talet och den stegringen blir stark på 1930-talet. Det beror främst på att
antalet försäljningar utom släkt drastiskt minskar. Figur 1 som återger alla försäljningar av
ägoenheter till icke besläktade köpare 1870-1939 årsvis, åskådliggör nedgången från det
tidiga 1920-talet.
24
Figur 1. Årligt antal försäljningar av ägoenheter till oskylda köpare i Hårsbäcksdalen
1870-1939.
8
F
r
e
q
u
e
n
c
y
7
6
5
4
3
2
1
1870
1872
1874
1876
1878
1880
1882
1884
1886
1888
1890
1892
1894
1896
1898
1900
1902
1904
1906
1908
1910
1912
1914
1916
1918
1920
1922
1924
1926
1928
1930
1932
1934
1936
1938
0
Year
Källor: Som för tabell 4.
Lokala handelsmän var aktiva i jordhandeln. På 1890-talet hände det att de köpte och sålde
egendomar snabbt, och det verkar som deras roll var att förse köpare med kredit. Emellertid
var det aldrig fråga om något långsiktigt ägande från det urbana kapitalets representanter.
Majoriteten av nya ägare på 1890-talet – 14 familjer – kom från socknen. I viss utsträckning
gjordes temporära klyvningar och några mycket små hemmansbruk skapades, en motsvarighet
till de rena avsöndringarna som också blev vanliga vid denna tid. Nya ägare till små
hemmansbruk rekryterades väsentligen från den växande tätorten Heby och de flesta var
arbetare, som alltså skaffade stödjordbruk, eller i några fall i det närmaste bara tomter. Några
få nya ägarfamiljer kom från grannsocknar, men två kom mer långväga ifrån. I båda fallen via
några år i tätorten Heby.
Under 1910-talet och det tidiga 1920-talet kom åter ett relativt stort antal nya ägare in och
det kan knappast uteslutas att de då skarpa prisrörelserna och osäkra framtidsutsikterna gav
upphov till en del jordspekulation.
Nominellt hade jordpriserna ökat starkt alltifrån sekelskiftet och de nådde en topp kring
1920, även om de föll under kriget i relation till varupriserna och långsiktigt gentemot
arbetslönerna. Under det avslutande krigsåret och fram till 1920 rusade dock jordpriserna
jämfört med allt annat, för att under efterkrigsdepressionen under tidiga 1920-talet då de
nominellt föll, faktiskt fortsätta stiga i relation till varupriser och löner.71 Jordpriserna
tenderade alltså att falla relativt (eller realt) sett under den tid de nominellt steg och vice
versa, men man kan fråga sig om inte det var de nominella prisrörelserna som kortsiktigt
styrde köpares och säljares aktioner. I relation till belåningsvärdet steg jordpriserna
kontinuerligt ända sedan början av 1890-talet (efter 1880-talets fall i denna relation). Mellan
1912/14 och 1918/20 hade priserna fördubblats i relation till belåningsvärdena och merparten
av ökningen skedde mellan 1915/17 och 1918/20.72 När sedan de nominella priserna föll
drastiskt efter 1920, måste även priserna i relation till hypoteksvärdena ha fallit snabbt vilket
drabbade dem som gjort lånefinansierade marköp under krigsåren och särskilt dessas
överhettade slutskede. Eftersom produktpriserna föll starkt bör dessa markköpare ha fått
71
72
Bolin & Prado 2011, s. 128-129.
SOU 1923:45, s. 15, tabell 2.
25
problem med både amorteringar och räntor och det bör ha öppnat för spekulanter som vågade
se något år framåt och (med rätta) misstänkte att jordpriserna snart skulle kunna stiga. Å andra
sidan kan den korta perioden av rusande jordpriser 1918-20 ha lockat spekulanter som köpte
för att snabbt sälja vidare till ännu högre priser.
Ett exempel: 1915 gick hemmansägare Axel Theodor Westerlund i konkurs och hans gård
½ mantl Röcklinge no 2, som dittills varit konsoliderad och genomgått två
generationsväxlingar inom släkten, en till dotter/måg en till son, såldes på auktion. Den
ropades in av lantbrukaren Johan Erik Johansson: Johansson säljer två år senare enligt
köpebrev daterat gården för 41 000 kr till grosshandlaren L A Johansson frånÖrnsköldsvik.
Denne får lagfart 19/3. Men på samma köpebrev finns transport av egnedomen till Mauritz
Lindström, priset är nu 51 000. Samma lagfartsdatum. Egendomen transporteras på samma
köpebrev vidare samma datum till Sigfrid Bodin från grannsocknen Fjärdhundra. Priset är nu
61 200. Egendomen transporteras dsedan, fortfarande samma datering vidare på en N J
Nilsson, för 70 000 som i sin tur transporterar den på handelsmannen Markus Sehlin från
Örebro, nu dock för lägre pris, 53 000. Helt går dessa affärer inte – i synnerhet inte den sista att dechiffrera. Vi vet inte vilka överenskommelser som låg bakom, men att förväntningar på
prisförändringar och möjligheter att tjäna på de våldsamt stegrade prodbruksvarupriserna
ligger bakom verkar tydligt. Under Sehlins tid som ägare sköttes den växande grödan av en
person som inte arrenderade jorden, utan just bara grödan, en grödköpare. Detta var ett
kortsiktigt arrangemang. Egendomen såldes redan året därpå, men inte i en enhet. Den
styckades till tre separata hemmansdelar och såldes till småbrukare för totalt 60 800. Två av
småbrukarna består som ägare 1930 (även om en sålde en mindre avstyckad del till
kommunen), men den tredje, Carl Axel Gustafsson som av Sehlin köpt 26/100 mantal för
35 000 kr, säljer redan 1922 sin hemmansdel till (Johan) Alfred Eriksson för 20 000 kr –
katastrofalt om han hade skuldsatt sig inför köpet. Eriksson sålde året därpå vidare till Arvid
Abrahamsson (Cederfeldt) för 22 000 kr.73
Mellan 1910 och 1930 kom fler nya ägare än tidigare från orter utanför socknen,
majoriteten av dessa kom dock fortfarande från grannsocknar. Sammantaget kom mellan 1820
och 1930 endast 4 nya ägare direkt längre bortifrån än de närmast angränsande socknarna.74
1930 existerade 47 mantalssatta ägoenheter (alltså enheter sammansatta av minst en
hemmansdel, ägd av samma ägare) i de sex byarna. 19 av dessa hade hört till samma
ägarfamilj sedan 1870, även om i några få fall ytterligare en hemmansdel adderats till
ägoenhetennh, eller någon hemmansdel sålts av. I ytterligare fyra fall etablerades långsiktigt
stabila ägarfamiljer tidigt i perioden.75 Räknar vi individuella hemmansdelar i stället för
ägoenheter, så kan konstateras att 30 av de 61 som existerade 1930 hörde till stabila
ägarfamiljer. Å andra sidan salufördes 15 hemmansdelar vid upprepade tillfällen utanför
ägarfamiljerna.
Eftersom familjerna utan tvivel strävade efter att hålla marken inom sig, och alltså överföra
den mellan generationerna, så kan försäljningen av stora hemmansdelar eller hela ägoenheter
(men inte enstaka små hemmansdelar) återspegla misslyckanden i strategierna. Ett problem
kunde helt enkelt vara att finna en passande arvinge. Detta kan möjligen ha varit fallet i de sju
fall då en ägares död följdes av långa perioder (minst ett decennium) av samägande av
dödsboet. Detta var vanligast förekommande 1900-1910 (fyra fall). Men detta var inte
73
Lagfartsprotokoll Västmanlands östra domsaga 1919-30, uppgiften om grödköparen från mantalslängd
Västerlövsta församling 1920, ULA.
74
Mantalslängder, husförhörslängder och församlingsböcker för Västerlövsta församling, ULA. Däremot är det
möjligt att personer längre bortifrån “mellanlandade” i en grannsocken innan de köpte egendom i
Hårsbäcksdalen eller övriga Västerlövsta.
75
Tilläggas kan att flertalet av de ägarfamiljer som var etablerade 1930 fortfarande äger jord i området.
26
överdfrivet vanligt och i bara 10 av 78 försäljningar till ägare utanför familj var det dödsbon
som sålde. Vanligast var helt enkelt att bruakrparet sålde, utan att vi kan reda ut varför. Det
finns också några få fall då det visas att jordägaren helt enkelt gick bankrutt eller att jorden av
andra skäl såldes på auktion. I ett fall gjorde en större jordbrukare från Norr Hårsbäck
betydande investeringar i Uppsala stad och agerade dessutom borgensman i flera fall, med
katastrofala resultat. Gården om 7/8 mantal, en av de största, måste säljas ur familjen 1907.
Ett antal auktioner arrangerades också för försäljning från personer som av olika skäl satts
under förmyndare. Slutligen har vi fall som det ovan refererade Gustafssonska; vi känner inte
Gustafssons ekonomiska förhållanden, men ett köp under högpriskonjunktur och försäljning
ett par år senare under depressionsår talar ett tydligt språk.
Enligt en av Kennedys hypoteser, var gården mer attraktiv för arvingen ju större den var,
medan det var mer troligt att familjelinjerna bröts på små gårdar.76 Holmlund fann i princip
detta bekräftat i Estuna. Hur var det i Hårsbäcksdalen?
För det första står klart av tabell 2 och 3 ovan att fri försäljning av avsöndringar, dvs. av
mycket små enheter var vanligare än försäljning till oskylda av mantalssatta enheter. På så vis
bekräftas hypotesen. Men avsöndringar var lite speciella. Flertalet var nybildningar under
perioden och även om det kunde hända att de avsöndrades från modergården för att skapa en
separat boendemöjlighet åt den tillbakaträdande brukaren/ägaren, eller till att förse ett av
barnen med bostad, så avsöndrades flertalet för att säljas till utomstående – ett sätt för
jordägarna att realisera ett potentiellt stigande jordvärde. Det är symptomatiskt att antalet
familjeöverlåtelser av avsöndrade lägenheter växer längre fram i perioden: först då fanns
egentligen några att ärva samtidigt som de ursprungliga köparna börjat komma till åren.
När det gäller mantalssatta ägoenheter var faktiskt de som såldes externt marginellt större
än de som överläts inom familjer. Medelvärdena för hela perioden var 0,33 respektive 0,31
mantal (medianvärdet var för både fritt sålda och familjeöverförda 0,25 mantal). Delar man
upp perioden vid sekelskiftet så framkommer att de familjeöverförda gårdarna var distinkt
större då, medan det omvända gällde efter sekelskiftet. Men samplet är litet och några få med
korta intervaller upprepade försäljningar av stora enheter omkring 1920 drar upp medeltalet.
Vi bör inte fästa uppmärksamhet vid skillnaden.
7.2. När i livscyklerna skedde överlåtelserna/generationsväxlingarna?
När en gård överläts till arvingar inom familjen i princip tre möjligheter. Antingen togs den
över av en efterlevande make, eller överfördes den till en son, dotter eller annan arvingen,
eller behölls den av det odelade dödsboet som i förekommande fall inkluderade änkan eller
änklingen som kunde hävda äganderätt till en del av den tidigare gemensamt ägda jorden via
giftorätten.
Att låta egendomen stanna i det odelade dödsboet under så lång tid att det alls märktes i
mantalslängderna kunde som nämnts återspegla att dödsfallet var oväntat och/eller att
successionen inte kunnat planeras och/eller att passande arvingar saknades och/eller att medel
för kompensation av arvingar som inte fick jord saknades och/eller konflikter inom dödsboet.
I mer sällsynta fall kunde dödsboet kvarstå som ägare i decennier och detta reflekterade
uppenbarligen ibland en strategi för att hålla samman egendomen. Det finns exempel – dock
inte från undersökningsområdet - på att sådant sterbhusägande bestod i närmare 50 år.77
Om dödsboet tog över gården följde det självfallet på minst en äldre ägares död, men i de
fall ägoenheterna överfördes till son eller dotter skedde detta, som visas i tabell 5 oftast under
76
77
Kennedy 1991.
Gården i Lillhärads församling mellersta Västmanland, som refereras i Morell 2001, s 42-43 är ett sådant
exempel, den ägdes av ett odelat sterbhus från 1910 till 1954.
27
den äldre ägarens livstid, även om andelen livstida överlåtelser tenderade att minska. I sådana
fall var med säkerhet arvet planerat eftersom ägandet ofta överfördes efter en period när den
gifta yngre generationen redan levt på gården.
Tabell 5. Tidpunkt för formell överlåtelse av äganderätt av mantalssatta ägoenheter i
fall då söner eller döttrar tog över egendomen. Hårsbäckdalen 1870-1929. Relativa
frekvenser. Procent.
Period
1870-1879
1880-1889
1890-1899
1900-1909
1910-1919
Antal
ägoenheter
överlåtna till
son eller
dotter
Procent av
överlåtelserna som
ägde rum medan
ägande föräldrar
levde.
Procent av
överlåtelserna
som ägde rum
sedan minst
en ägande
förälder
avlidit)
24
87,5
12,5
15
60,0
40,0
4
50,0
50,0
12
50,0
50,0
6
50,0
50,0
1920-1929
8
75,0
25,0
Summa 18701929
69
68,1
31,9
Källor: Se tabell 4.
Anm: Livstida överlåtelse definieras här som en överlåtesle som sker medan brukarparet är i livet.
7.3. Utvidgade familjer i Hårsbäcksdalen 1870-1930
I de flesta fall genomgick hushållen på de gårdar som under perioden 1870-1929 överläts
inom familjen under förre ägarens livstid en period då hushållet/familjen var utvidgad utöver
kärnfamiljsnivån. Det gällde hushållen på 91 % av alla gårdar/ägoenheter som överfördes
under förre ägarens livstid. I ett skede bodde de gifta barnen vanligen hos den ännu ägande
äldre generationen, i den följande fasen, efter den formella överföringen, stannade de
avträdande föräldrarna (eller den av dem som var kvar i livet) sammanboende med de nya
gårdsansvariga. Det finns ingen systematisk förändring av denna procentsiffra, men dels var
antalet fall besvärande litet, dels vet vi ju att andelen överlåtelser som skedde via direktarv
ökade. Men även i de senare fallen blev många hushåll utvidgade. Om t.ex. en gift son tog
över efter faderns död, så bodde ofta modern/änkan kvar. I 51 % av alla överlåtelser av
ägoenheter inom familj med hushållen utvidgade i samband med överlåtelsen.
Förekomsten av utvidgade hushåll återspeglas även i tabell 6 som visar tvärsnitt över
hushållskompositionen på gårdar med mantalssatt jord vart tionde år.1870-1930.
Procentsatserna är lägre här, vilket är naturligt eftersom det ingår en rad gårdar som vid
tvärsnittstidpunkterna inte ligger nära sina generationsväxlingar – och det var huvudsakligen
då familjerna var utvidgade.
28
Tabell 6. Utvidgade familjer på mantalssatta ägoenheter (gårdar med mantalssatt jord) i
Hårsbäcksdalen 1870-1930. Procent.
År
Totalt antal
hushåll
Utvidgade
familjer av
alla slag,
procent
Familjer
utvidgade
över
generationerna,
procent
Gifta
barn
boende
hos
ägande
föräldrar,
procent
Minst en
förälder
boende
med
ägande
gifta
barn,
procent
Moder
boende
med
ägande
gifta
barn,
procent
Båda
föräldrar
boende
med
ägande
gifta
barn,
procent
1870
47
55,3
51,1
21,3
29,8
25,5
10,6
1880
46
73,9
73,9
6,5
69,6
52,2
39,1
1890
43
62,8
58,1
4,7
55,8
44,2
20,9
1900
44
45,5
40,9
11,4
29,5
25,0
13,6
1910
43
18,6
18,6
2,3
16,3
9,3
0,0
1920
41
29,3
29,3
4,9
24,4
17,1
4,9
1930
Alla undersökta
år
45
17,8
17,8
0,0
17,8
11,1
2,2
309
43,7
41,7
7,4
35,0
26,5
13,3
Källor: Husförhörslängder, församlingsböcker och mantalslängder för Västerlövsta församling, ULA.
I några få fall bodde ogifta syskon till någon i husföreståndarparet samman med detta, men
betydligt vanligare var att hushållen var utvidgade över generationerna. I många fall var det
bara en förälder som levde kvar med den nya ägarfamiljen, oftast modern/änkan. Mer
fullskaliga utvidgade familjer då två gifta par bodde samman, vilket mer direkt kan kopplas
till överföringsprocessen, förekom i mellan 10 och 40 % av fallen fram till sekelskiftet, men
betydligt mer sällan senare. Med det ökade antalet externa försäljningar är förändringen
åtminstone delvis oundviklig.
Det kan som redan antytts inte exakt bedömas hur nära in på varandra de två
generationerna levde. Mantalslängder och församlingsböcker placerade de som jag kallat
sammanboende i samma hushåll, (i samma rökar) och även om den exakta innebörden av
detta kunde växla, så talar det för att de åtminstone bodde på samma ägoenhet. I de fall en
ägoenhet var sammansatt av flera hemmansdelar med flera gårdscentra och paren bodde på
olika hemmansdelar så framgår detta – och sådana fall har naturligtvis inte räknats som,
exempel på sammanboende. I de fall som förekommer här finns inga antydningar om att de
två paren (eller den återstående föräldern) bodde i separata hus. Det förefaller rätt troligt att de
bodde i separerade delar av de vanligtvis stora tvåvåniga mangårdsbyggnader som förekom i
området. Det förefaller sannolikt att ensamma individer ur föräldragenerationen (åtminstone
änklingar) var i matlag med det nya ägarparet, men att intakta föräldrapar skötte sig mer
själva. Mycket varierade säkert med deras hälsostatus.
Metoden att reglera förhållandena mellan den pensionerade avträdda generationen och den
nya genom formella intecknade undantagskontrakt var vanlig i området. Sådana kontrakt
förekom sett över hela perioden i ca 42 % av de fall då egendomen överläts under gamla
ägarnas livstid (som gåva eller i form av livstida försäljning). Detta återspeglar uppenbarligen
den tidigare refererade regionala variationen. Medan Dribe och Lundh inte hittade några
undantagskontrakt i sina skånska församlingar i de fall egendomarna såldes inom familj (och
därför inga sådana kontrakt alls under perioden 1825-49, eftersom livstida försäljningar då
redan helt ersatt villkorade gåvor som överlåtelseform i dessa socknar) är detta alltså vanligt
29
vid inomfamiljära försäljningar i det sena 1800-talets Hårsbäcksdalen (gåvor förekom nästan
inte alls).78 Det är rentav lika vanligt bland sådana överlåtelser fram till 1930: att
undantagskontrakten blir färre beror på att antalet livstida försäljningar inom familj minskar.
Det finns för övrigt en del fall då undantagskontrakt formuleras vid försäljning till
utomstående och det förekommer noteringar i ett och annat köpekontrakt att det är ett villkor
för försäljningen att tidigare medgivna undantagsförmåner beaktas.79
Förekomsten av undantagskontrakt i sig motiverar inga slutsatser on sammanboende eller
inte. Men i många fall specificerade kontrakten inte bara mat persedlar, vissa produktiva
resurser och resetjänster, som den nye ägaren måste tillhandahålla, utan också
bostadsförmåner för pensionären.80 Därför borde en mer omfattande studie av
undantagskontrakt kunna indikera intensiteten i existerande sammanboenden och därmed
innebörden av vad som här uppfattats som utvidgade hushåll.
Att resultaten visar på relativt vanlig förekomst av utvidgade hushåll i anslutning till
livstida familjära överlåtelser stämmer väl med tidigare refererade studier som visat på
utsträckta gradvisa arvsprocesser och generationsväxlingar och medan detta på intet sätt
bevisar icke-existensen av konflikter så talar arrangemangen för en hög grad av samverkan till
ömsesidig nytta kring överföringarna. Den ökade förekomsten av direktarv och externa
försäljningar talar möjligen ett annat språk.
7.4.
Genusaspekter på egendomsöverföringarna i Hårsbäcksdalen
Tabell 7 visar fördelningen genusfördelningen på de som genom överlåtelser inom familjen –
genom gåvor, livstida försäljningar eller direktarv fick lagfart på mantalssatt egendom i
Hårsbäckdalen 1870-1929. Eftersom ett antal direktarv ingår, där alla arvingar normalt fick
lagfart på sina ideella arvslotter i hemman som i realiteten aldrig delades, kommer
könsfördelningen bland arvingarna att närma sig könsfördelningen på alla barn i de
inblandade familjerna – dvs. ligga nära 50 %. Därför ska vi inte förvånas över att så mycket
som 42,3 % av överlåtelserna gick till flickor (kolumn 3). Men om vi skiljer ur de livstida
försäljningarna och gåvorna till söner och döttrar så får vi en fördelning som reflekterar
överväganden om vem inom föräldragenerationen om vem som skulle ta över.
Övervikten för pojkar är tydlig (kolumn 5) men givet de få fallen inte knappast
övertygande. Det var inte långt ifrån lika vanligt att överlåta ett hemman till en dotter och
hennes måg som till en son och en svärdotter. Det kan noteras, att precis som i Holmlunds
Estuna, nästan alla kvinnor och flertalet män som köpte eller fick en gård av sina föräldrar var
gifta. Transaktionen var således till makar.
78
Jfr Dribe & Lundh 2003a, s. 169 ff. Även i Estuna bar undantagskontrakt vanliga i samband med livstida
försäljningar. Se Holmlund 2007, s. 139. Jfr också Moring 2003a, s. 92; Flygare 1999, s. 71.
79
Till exempel begärde Erik och Anna Eriksson att tidigare avtalade undantagsförmåner respekterades när de
sålde sin familjeöverlåtna hemmansdel ½ mtl Röcklinge no 1 till en handelsman Gustaf Lindström 1905. Samma
gällde då Johan Sillén, året därpå köpte samma hemmansdel av Lindström. Se Lagfartsprotokoll, Västmanlands
östra domsaga, 1907, ULA.
80
Jfr Åberg & Öster 1995; Cederlund 1965.
30
Tabell 7. Överlåtelser av hemman och hemmansdelar till söner och döttrar och deras
makar. Hårsbäcksdalen 1870-1929
Period
Antal
överlåtelser
till söner
eller döttrar
Procent av alla
överlåtelser till
son eller dotter
som gick till
son
Antal livstida
försäljningar
eller gåvor till
son eller dotter
Procent av livstida
försäljningar eller
gåvor till son eller
dotter som gick till
son
1870-79
29
51,71
27
48,1
1880-89
15
73,3
10
70,0
1890-99
4
75,0
3
66,7
1900-09
25
50,0
8
62,5
1910-19
15
75,0
6
100,0
1920-29
Summa 18701929
33
37,5
8
37,5
78
57,7
62
55,1
Källor: Se tabell 1.
Tabell 8 visar könsfördelningen vid överlåtelser av hela ägoenheter, varvid temporära
ideella uppdelningar bortses från. Här är det således frågan om ägandet och ansvaret för hela
gårdar. Det innebär t.ex. att om ett odelat dödsbo en viss tid äger och enligt källorna förvaltar
gården, medan den senare köps loss av en son/dotter med maka, så räknas det som en
överföring till son/dotter i detta skede. Det är dock de formella tidpunkterna för
ägoöverlåtelserna som får gälla. Om t.ex. mantalslängden tidigt redovisar att ett par förvaltar
gården, medan ägandet de facto består hos hela dödsboet, så räknas den så länge detta
förhållande består ej som överlåten till det förvaltande paret.
Tabell 8. Arvingarnas könsfördelning vid överlåtelser av hela hemmansbruk (gårdar)
till söner/döttrar i Hårsbäcksdalen 1870-1929
Period
1870-1879
1880-1889
1890-1899
1900-1909
1910-1919
1920-1929
Antal gårdar
överlåtna till
söner eller
döttrar
Antal
gårdar
överlåtna
till söner
Antal
gårdar
överlåtna
till döttrar
Söner
befintliga
vid gårdsöverlåtelse
till dotter
Procent
överlåtelser
till döttrar
av alla till l
son eller
dotter
Procent
övrlåtelser
till döttrar
av livstida
överlåtelser
till son eller
dotter
24
11
13
6
54,2
61,9
15
11
4
2
26,7
22,2
4
3
1
0
25,0
50,0
12
7
5
2
41,7
33,3
6
5
1
0
16,7
0,0
8
3
5
2
62,5
50,0
Summa 1870-1929
69
40
29
12
42,0
44,0
Källor: Se tabell 4.
Anm här har ”livstida överlåtelse” definierats som i tabell 5, alltså överlåtelse genomförd medan båda i gamla
brukarparet var i livet.
Visserligen tog fler söner än döttrar över föräldrarnas gård, men sett över hela perioden är
inte skillnaderna särskilt slående och det finns ingen trend. Sammantagetförändras inte bilden
31
om man sållar fram enbart de livstida (planerade) överlåtelserna. Det är svårt att utifrån detta
resultat hävda att den äldre generationen föredrog att överlåta gården på en son därför att en
son gav dem tillgång till billig arbetskraft under längre tid än en potentiell måg Å andra sidan
är det lika svårt att hävda att föräldrarna skulle ha föredragit en kvinnlig arvinge (och hennes
ingifta make) eftersom de systematiskt föredrog en egendotter som omsorgsgivare i ett
eventuellt samboende under pensionstiden. Vare sig Kennedys eller Head-Königs hypotes får
således något oreserverat stöd. Samplet är över huvud taget så litet att olika mer eller mindre
slumpartade faktorer kan ha spelat in. En sådan framgår av näst sista kolumnen i tabell 8: I
många fall saknades helt enkelt söner (eller för den delen rimligen döttrar).
Trots allt fanns fall då döttrar uppenbarligen föredrogs framför söner. Även när söner
fanns. Det är ju helt enkelt möjligt att det ceteres paribus villkor som krävs för Kennedys
hypotes, inte uppfylldes. Mågar hämtades inte långt bort ifrån. De gamla ägarna till gården
kände förmodligen oftast både mågen och dennes föräldrar. Förhållandena på gårdar i samma
mikroregion lär ha varit så pass lika att det inte fanns många professionella eller
gårdsspecifika hemligheter som mågen saknade kännedom om, eller som han inte kunde lärt
hemma. Det kunde också vara en fråga vilka allianser det rätta valet av make möjliggjorde.
Om en son hade möjligheter att gifta sig till en ännu bättre situation där han kunde komma i
kontroll av en större gård kan det ha passat familjestrategin - som gick ut på att i möjlig mån
förse alla barnen med maximal jordresurs - att låta dottern ärva familjegården och lösa ut
brodern som fick medel att utvidga den gård hans ärvande hustru fick med sig.
Vi kan fortfarande hävda att bondefamiljerna agerade rationellt men utifrån specifika
normer, varav vissa hade en klart rationell grund (att alla barn borde förses med tillgång till
produktionsresursen jord), medan andra bara var uttryck för patriarkal ideologi (att – möjligen
först och främst den äldste – sonen skulle förses i första hand).
Hur som helst fortfor den manliga dominansen både informellt och formellt att uttryckas
genom att mannen i mantalslängden alltid registrerades som gårdsansvarig och fram till 1920
rent formellt legalt företrädde gården och förvaltade hela egendomen oavsett om han eller
kvinnan ägde den.
7.5. Arvingarnas ålder
För sina förindustriella skånska församlingar visade Dribe och Lundh att det fanns en stark
bias mot att den äldste sonen tog över jorden och det även bland döttrarna var den äldste som
hade störst chans att ärva jord.81 Den neoklassiska hypotesen, så som uttryckt av Kennedy är
just att arvlåtarna borde föredra att överlåta gården till den äldsta sonen, eftersom att tidigt
utse den äldste skulle försäkra dem om mer billig arbetskraft än andra val gjorde. Hur var det i
Hårsbäcksdalen? Tabell 9 ger ett tentativt svar.
81
Dribe & Lundh 2005b.
32
Tabell 9. Manliga och kvinnliga arvingars åldersposition i syskonskaran.
Hårsbäcksdalen 1870-1929.
Period
Antal gårdar
överlåtna till
söner
Antal gårdar
överlåtna till
äldste sonen
Antal gårdar
överlåtna till
son som var
äldsta barnet
Antalet
gårdar
överlåtna till
döttrar
Antalet
gårdar
överlåtna till
dotter som
var äldsta
barnet
1870-1879
11
7
5
13
10
1880-1889
11
5
4
4
2
1890-1899
3
3
3
1
1
1900-1909
7
4
3
5
2
1910-1919
5
5
2
1
1
1920-1929
Summa 18701929
Källor: Se tabell 4.
3
1
1
5
2
41
26
19
28
17
Det verkar finnas en viss preferens för äldsta barn. Nära tre av fyra manliga
gårdsövertagare var äldst bland syskonskarans söner. Men det finns också en tydlig genusbias,
eftersom ärvande söner bara i hälften av fallen var äldsta barn. För kvinnor var det å andra
sidan, precis som i Dribes och Lundhs studie, lättar att få ärva om man var äldst i
syskonskaran.
Materialet är för litet för att avgöra om det fanns någon tendens till att – som Kennedy
föreslår – till att äldsta sönerna företrädesvis ärvde om gårdarna var stora. Medelstorleken på
gårdar ärvda av äldsta söner (0,33 mantal) var faktiskt större än medelstorleken på alla ärvda
gårdar (0,31 mantal), men det är en högst marginell skillnad knappast skild från slumpen.
8. Sammanfattade slutsatser
Resultaten av undersökningen kan sammanfattas under sex punkter av vilka fler är
preliminära, eftersom materialet är så pass litet.
För det första. Trots stigande jordpriser, expanderande industri i närområdet, stigande löner
i förhållande till jordvärden, visst intresse för urbant kapital att investera i jord och andra
externa faktorer fortsatte bondejordbrukarna att sträva efter, och lyckades även många fall, att
överföra jorden till ättlingar. Inomfamiljära transaktioner dominerar starkt på 1870- och 1880talen och är betydande även senare.
Utan tvivel bestod för det andra strategin att försöka konsolidera större delen av jorden i en
arvinges hand. I det stora hela bör detta ha underlättats när försörjnings- och
karriärmöjligheterna utanför jordbruket växte. Samtidigt kan man fortfarande skönja
strävandet att se till att flera ur syskonskarorna fick del i produktionsresursen jord.
Bland jordbrukarhushållen föredrogs manliga arvingar till gården framför kvinnliga, men
preferensen verkar inte särskilt stark. Någon trendmässig förändring kan inte skönjas.
Fördelningen mellan ärvande kvinnor och män håller sig sammantaget inom intervallet 4060 %. Det innebär naturligtvis att undersökningen bekräftar att myten om den obrutna kedjan
från far till son är en myt. Däremot är det relativt vanligt att gårdarna genom hela perioden är i
samma familjs ägo. Det gäller för knappt hälften av dem. Släktgården är med andra ord från
1870 och framåt däremot inte någon myt så vitt Hårsbäcksdalen gäller. Det finns också en
33
svag preferens för att låta äldsta sonen ärva och bland döttrar hade döttrar som var äldsta
barnet störst chans att ärva gården och driva den med en ingift man. Materialet är för litet för
att vi ska kunna se någon säker tendens att ääldre arvingar tog större gårdar eller inte.
För det fjärde dominerade bland familjeöverlåtelserna - liksom i flera tidigare studier
- tidiga överlåtelser inom familjen, framför allt livstida försäljningar. Över tid ökar dock –
liksom i andra udnersökningar - andelen gårdar som överförs till nästa generation först i
samband med att minst en i det gamla ägarparet avlider. Typiskt sett är generationsväxlingen
så vitt den sker i livstid, sammankopplad med flergenerationellt samboende, dvs. förekomsten
av utvidgade familjer. Pensionsarrangemang via undantagskontrakt är vanliga under hela
perioden i sådana fall. På den svåra frågan om förekomsten av mellangenerationella konflikter
finns inget säkert svar. Men den rika förekomsten av långa planerade arvsprocesser talar emot
att de systematiskt var uppslitande. Möjligen talar den ökade frekvensen av direktarv för
motsatsen, men inget av detta tyder på att föräldramakten eroderade.
Alla dessa punkter pekar mot att bondesamhället i princip arbetade efter samma strategier
som de gjort under förindustriell tid, även om t.ex. formerna för de livstida överlåtelserna,
bland annat pga. ändrad lagstiftning och tidvid relativt sett stegrade jordpriser gick över från
gåva till försäljning (i huvudsak före 1870).
Men det är för det femte också klart att under denna period, framförallt från 1890-talet och
fram till det tidiga 1920-talet såldes många hemmansdelar, och även sammanhållna
ägoenheter utanför familjerna. I några fall splittrades ägoenheter, vilket jag visade konkreta
exempel på. Det finns ingen allmän tendens mot mindre och fler mantalssatta ägoenheter,
snarare tvärtom, antalet sådana minskar marginellt från 49 till 45 mellan 1870 och 1930, men
det mest slående är att man från 1890-talet börjar avsöndra en mängd små lägenheter från
hemmansbruken. Medan transaktioner rörande sådana avsöndringar är fåtaliga före 1890
kommer de därefter snabbt att utgöra den överlägset största andelen transaktioner. Mängden
avsöndringar hänger utan tvivel samman med framväxten av det delvis industriella samhället
Heby och med den försiktiga industrialisering som inleddes även i Hårsbäcksdalen. Flertalet
köpare av avsöndringar var just arbetare av olika slag och många var relaterade till Heby.
Avsöndringarna underlättades även av en liberaliserad lagstiftning.
Räknas dessa transaktioner in så blir det från 1890-talet och framåt en mycket stark
övervikt för icke-familjära transaktioner. Men flertalet små avsöndringar hade mycket lite
med jordbruk att göra, i alla fall på någon sikt - utom möjligen i så måtto som jordbrukarna
som sålde av avsöndringar på det sättet kunde realisera stigande jordvärde (små enheter med
stor tomtandel av marken var dyrare än stora) och på så sätt fick medel för investeringar av
olika slag, eller till att lösa ut arvingar.
De försäljningar utanför familjen som framför allt under 1890-talet och decenniet kring
1920 gjordes av sammanhållna mantalssatta ägoenheter, skedde oftast inte i samband med
generationsväxlingar. Det var så att säga jordbrukare mitt i livet som sålde. Skälen för
försäljning kan oftast inte fastställas – det finns exempel på hela familjer som säljer och flyttar
till någon närbelägen stad - men ibland kan ekonomiska problem spåras. De flesta köpare kom
hela tiden från socknen, i något enstaka fall etablerade sig jordbrukare som kom långväga
ifrån som stabila jordbrukare där. Särskilt kring 1920 var urbant kapital inblandat i flera
kortsiktiga hemmansköp och försäljningar.
Det rimliga mer allmänna förklaringen till den trots allt tydliga förändringen bort från
arvsöverföring till externa försäljningar är att den var kopplad till den nya mobilitet som
följde med industrialiseringen och urbaniseringen, inte minst av grannbyn Heby, ökningen av
alternativa försörjningsmöjligheter som industrin skapade, nya kreditmöjligheter, intresset
från det urbana kapitalets sida att åtminstone kortsiktigt investera i jord, men också till
sårbarheten inför konjunkturcyklerna som svängde dramatiskt i vissa fall.
34
Vid mitten av 1920-talet bröts emellertid – och detta är den sjätte punkten - tydligt
tendensen att fler gårdar såldes utanför familjen. Det kan tolkas som stöd för uppfattningen att
det skedde en reaktion på den turbulens som industrialiseringsprocessen momentant skapade
och att jordbrukargruppen från mellankrigstiden tenderade att starkare slå vakt om
jordägandet.
Åter blir det arvsöverlåtelser i vid mening som dominerar starkt på de mantalssatta
enheterna. Avsöndringsexpansionen avtar (för att ta fart igen på 30-talet). De dramatiska
priskasten på både produkt- och jordmarknaden lugnar sig. Visst, en ny kris utvecklas
omkring 1930, men prisfluktuationerna är faktiskt avsevärt svagare då än under det tidiga 20talet. Dessutom organiserar sig jordbrukarna och en protektionistisk jordbruksreglering med
produktionsprisstöd till befintliga jordbruk etableras82
Allt talar för mer stabilitet i jordägandet, även om flera småbrukare senare lägger ner
driften och arrenderar ut jord till konsoliderade storbrukare. Jordförvärvslagen från 1945 gör
sitt till att hålla externt kapital borta från jordbrukssektorn.
I grannbyn Heby, men inte i Hårsbäcksdalen övergår skapandet av småbruk och lägenheter
till en småskalig urbanisering Även i Hårsbäcksdalen etableras en och annan industri och en
mängd lägenheter etableras. Det förändrade inte jordbruksstrukturen mycket där., även om en
del småbruk kom och gick. Det kontinuerliga elementet i Hårsbäcksdalen var de större
gårdarna sammansatta av stora hemmansdelar. Medan järnvägen genom dalen sedan länge är
uppbruten och medan den enorma torkbyggnaden i trä som hörde till Hårsbäcks tegelbruk för
flera decennier sedan kollapsade till en magnifik, men delvis överdriven ruin i skogsbrynet, så
står de imposanta tvåvåniga mangårdsbyggnaderna som uppfördes vid 1800-talets mitt kvar
och bystrukturen är intakt. Ägande av hemmansdelar är nästan lika spritt som på 30-talet, men
jordbruket är koncentrerat till några få enheter som arbetar på arrendebasis – även om basen
alltid är ett ägt hemman. Hemmansdelar och jord överlåts fortfarande oftast inom familjen och
även om få av de många jordägarna brukar själva, så är nästan alla jordbrukare av
jordbrukarsläkt och har fått stor del av sin jord genom arvsprocesser i vid mening. Fortfarande
är jordägarna upptagna med hur de ska se till att å ena sidan hålla enheten konsoliderad och å
den andra förse fler än ett barn med jord.
82
Morell 2009.
35
9. Källor och litteratur
9.1.
Otryckta källor
Uppsala Landsarkiv (ULA)
Simtuna häradsrätts arkiv
AIIb Lagfartsprotokoll 1850-1887
Torstuna häradsrätts arkiv
AIIb Lagfartsprotokoll 1861-1887
Västmanlands Östra Domsagas arkiv
AIIb Lagfartsprotokoll 1888-1932
GcIII vol 3-12 Lagfartsböcker 1879-1935
Samtliga häradsrätter i Västmanlands län
FII Bouppteckningar 1890
Häradsskrivarearkivet i Salberg Väsbys fögderi
FIaa Mantalslängder Västerlövsta 1865-1932
Västerlövsta Kyrkoarkiv
AI vol 19-26 Husförhörslängder 1864-1898
AIIa vol 1-11 Församlingsböcker 1899-1931
Uppsala läns huhsållningssällskap
H1a Jordbruksstatistik vol 4. 1878-1880
9.2.
Tryckta källor och litteratur
Almås, Reidar 2002, Norges landbrukshistorie. 4, 1920-2000: frå bondesamfunn til bioindustri, Oslo:
Det norske samlaget, 453 s.
Anderson, Michael 1972, ”Household structure and the industrialrevolution:mid-nienteenth-century
Preston in Comparative perspective”, i Peter Laslett (ed.), Household and family in past time,
Cambridge, s. 215-236.
Andersson Raeder Johanna, 2011, Hellre hustru än änka: Äktenskapets ekonomiska betydelse för
frälsekvinnor i medeltidens Sverige , Stockholm: Stockholms universitet (under publicering)
Berkner, Lutz 1972, ”The stem family and the development cycle of the peasant household; an
eigtheenth century Austrian example”, American Historical Review 77, s. 398-418.
Berättelse över tjugotredje allmänna svenska lantbruksmötet i Stockholm 1930 [1931], Stockholm,
662 s.
Bidrag till Sveriges Officiella statistic (BiSOS), serie N, Jordbruk och boskapsskötsel 1869-1911.
Björkman, Thure och Hessel, Nils 1938, ”Lantbruksekonomiska lokalundersökningar II: Område
tillhörande Skånes slättbygd” Kungl. Lantbruksakademiens handlingar och tidskrift 77, s. 561-660.
Björkman, Thure och Hessel, Nils 1939, ”Lantbruksekonomiska lokalundersökningar III: Område
tillhörande Västerbottens kustland”, Kungl. Lantbruksakademiens handlingar och tidskrift, 78, s. 1102.
Björkman, Thure, Nordenborg, Manne och Hessel, Nils 1938, ”Lantbruksekonomiska
lokalundersökningar I: Område tillhörande Närkes slätt- och skogsbygd‟. Kungl.
Lantbruksakademiens handlingar och tidskrift, 77, s. 357-454.
Bolin, Jan & Prado, Svante 2011, ”A market with strings attached: agricultural property price
movments”, in Hans Antonsson and Ulf Jansson eds., Agriculture and forstry in Sweden since 1900
– geographical and historical studies, Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, s. 123138.
Cederlund, Carl-Gustaf 1965, ”Undantagsinstitutionen i Mönsterås socken 1860-1960”, Stranda,
Stranda hembygdsförenings årsskrift 1962-1964, Mönsterås: Stranda hembygdsförening, s. 19-48.
De Moor Tine & van Zanden, Jan Luiten 2010, “Girl power: the European marriage pattern and labour
markets in the North Sea region in the late medieval and early modern period”, Economic History
Review, 63:1, s. 1-33.
36
Djurfeldt, Göran & Waldenström, Cecilia 1999, ”Exogenous development and the mobility patterns of
Swedish farming households”. Journal of Rural studies vol 15:3, s. 331-344.
Dribe, Martin & Lundh, Christer 2005a, “Retirement as a strategy for land transmission: a micro-study
of pre-industrial rural Sweden”. Continuity and Change 20:2, s. 165-191.
Dribe, Martin & Lundh, Chrsiter 2005b, ”Gender aspects of inheritance strategies and land
transmssion in rural Scania, Sweden, 1770-1840”, The History of the Family, 10, s. 293-308.
Edling, Nils 1996, Det fosterländska hemmet. Egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring
sekelskiftet 1900, Stockholm: Carlssons, 540 s.
Egerbladh, Inez 1989, ”From cimplex to simple family households: peasant households in northern
coastal Sweden 1700-1900”, Journal of family history 14, s. 241-264.
Eriksson, Ingrid & Rogers, John 1978, Rural labour and population cange: Social and demographic
development in East-Central Sweden during the nineteenth century, Uppsala.
Flensburg, Ebbe Gustaf 1922, Advokaten: Jurdiisk årdgivare och formulärbok, Stockholm
(Runeberg.org)
Flygare, Iréne Andersson1999 Generation och kontinuitet. Familjejordbruket i två svenska slättbygder
under 1900-talet, Uppsala: Uppsala Fornminnesförening, 438 s.
Flygare. Iréne Andersson 2009, ”Family, Kinship and Family LandGenerational succession and
property transfer in two Swedish agricultural areas from 1870 to 2009”, Paper presented at the
workshop on Generation Change and land transfer, Swedish Royal Academy of Agricuture And
Forstery, Stockholm 2009, s. 1-27.
Flygare, Iréne Andersson 2011, ”Swedish Smallholdings: an enduring element in the countryside”, in
Hans Antonsson and Ulf Jansson eds., Agriculture and forstry in Sweden since 1900 –
geographical and historical studies, Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, s.74-92.
Gadd, Carl-Johan 2000, Den agrara revolutionen 1700-1870. Det svenska jordbrukets historia bd 3.
Stockholm: Natur & Kultur/LT, 415 s.
Gasson, Ruth & Errington, Andrew 1993,The farm family business, Wallingford: CAB International,
290 s.
Gaunt, David 1977, ”Pre-industrial economy and population structure: the elements of variance in
early modern Sweden”, Scandinavian Journal of History, s. 183-210.
Gaunt, David 1983, Familjeliv i Norden, Stockholm: Gidlund, 326 s.
Gjerdåker, Brynjulv 2002, Norges landbrukshistorie. 3, 1814-1920: kontinuitet og modernitet, Oslo:
Det norske samlaget, 338 s.
Hafström, Gerhard 1969, De svenska rättskällornas historia, Lund: Juridiska föreningen, 247 s.
Hafström, Gerhard 1974, Den svenska familjerättens historia, Lund: Studentlitteratur, 180 s.
Hajnal, John 1965, ”European marriage patterns in historical perspective”, in D. V. Glass and D. E: C.
Eversly (eds.), Population in history: essays in historical demography, London: Edward Arnold, s.
101-143.
Heckscher, Eli, F. 1949, Sveriges ekonomiska historia sedan Gustan Vasa, andra delen Det moderna
Sveriges grundläggning, första halvbandet, Stockholm Albert Bonniers förlag, 584 s.
Henriksen, Ingrid 2009 “The contribution of agriculture to economic growth in Denmark, 1870-1939”,
i Pedro Lains &Vicente Pinilla, (eds.), Agriculture and Economic Development in Europe Since
1870 London Routledge 2009, s.117-147.
SCB 1959, Historisk statistik för Sverige II: Väderlek, lantmäteri, bordbruk, skogsbruk, fiske t. o. m år
1955. Örebro.
SCB 1969, Historisk statistik för Sverige I; Befolkning 1729-1967 (2:ndra uppl), Örebro.
Holmlund, Sofia 2007, Jorden vi ärvde. Arvsöverlåterlser och familjestrategier på den uppländska
landbygden 1810-1930. Stockholm: Stockholm University, 236 s.
Isacson, Maths 1994, Vardagens ekonomi: arbete och försörjning i en mellansvensk kommun under
1900-talet, Hedemora: Gidlund, 280 s.
Jonsson, Ulf 1980, Jordmagnater, landbönder och torpare i sydöstra Södermanland 1800-1880,
Stockholm: Almqvist & Wiksell international, 231 s.
Juhlin Dannfelt Herman 1925, Lantbrukets historia: världshistorisk översikt av lantbrukets och
lantmannalivets utveckling, Stockholm: Beckman, 1925, 875 s.
Kennedy, Liam 1991, ”Farm Succession in Modern Ireland: Elements of a Theory of Inheritance” The
Economic History Review vol 44:3, s. 477-499.
37
Martinius, Sture 1970, Agrar kapitalbildning och finansiering 1833-1892, Göteborg: Göteborgs
universitet, 187 s.
Morell, Mats & Olsson, Mats 2010, Scandinavia 1750-2000, in van Bavel, Bas, Hoyle, Richard, et al
2010 (eds.), Social relations property and power. Rural Economy and Society in North West
Europe 500-2000, Turnhout: Brepols, s. 314-347.
Morell, Mats 1980, ”On the Stratification of the Swedish Peasant Class”, Scandinavian Economic
History Review, vol XXVIII, no 1, s. 1-18.
Morell, Mats 1984, ”Laga skifte, bondeindividualism eller bykollektivism?” Folkets historia, nr 3,
1984, s. 5-19.
Morell, Mats 2001, Jordbruket i industrisamhället 1870-1945. Det svenska jordbrukets historia IV,
Stockholm: Natur & Kultur/LT, 392 s.
Morell, Mats 2009”Trade crisis and regulation of the farm sector: Sweden in the interwar years”, i
Sven Olof Olsson (ed.), Managing crisis and de-globalization: Nordic foreign trade and exchange
1919-39, London: Routledge, s. 137-157.
Morell, Mats 2011a, ”Farmland: ownership or leasehold, inheritance or purchase”, i Hans Antonsson,
& Ulf Jansson, Agriculture and forstry in Sweden since 1900 – geographical and historical studies,
Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, s.56-74
Morell, Mats, Gadd, Carl-Johan & Myrdal, Janken 2011, ”Statistical appendix”, in Janken Myrdal &
Mats Morell (eds.), The agrarian history of Sweden from 4000 BC to AD 2000, Lund: Nordic
Academic Press, s. 285-301
Moring, Beatrice 2003a, ”Nordic family patterns and the north-west European household system”,
Continuity and Change 18, s. 77-109.
Moring, Beatrice 2003b, ”Conflict or cooperation? Old age and retirement in the Nordic past”,
Journal of family history 20, s. 231-257.
Newby, Howard, Bell, Colin, Rose, David & Saunders, Pete 1978, Property, Paternalism and Power,
Madison Wis.: University of Wisconsin Press.
Nordisk familjebok 2:a upplagan (Runeberg. Org)
Norrlandskommitténs betänkande 1904, del 1, betänkande och reservationer, Stockholm.
Perlestam, Magnus 1998, Den rotfaste bonden - myt eller verklighet? Brukaransvar i Ramkvilla
socken 1620-1820, Lund, 270 s.
Persson, Christer 1992, Jorden, bonden och hans familj. En studie om bondejordbruket i norra
Småland under 1800-talet, med särskild hänsyn till jordägande, sysselsättning och familj- och
hushållsbildning, Stockholm, 394 s.
Pollak, Robert, A. 1985, ”Transaction Cost Approach to Families and Households”. Journal of
Economic Literature, 23, s. 581-608.
Potter, Clive & Lobley, Matt 1992, ”Ageing and succession on family farms: the impact on decisionmaking and land use”. Sociologia Ruralis vol. 32: 2/3, s. 317-334.
Potter, Clive & Lobley, Matt 1996, ”Unbroken Threads? Succession and its effects on family farms in
Britain”. Sociologia Ruralis vol. 36:3, s. 286-306.
Prawitz, Gunnar 1951, Jordfrågan - Jord- och fastighetsbildningspolitiken på den svenska
landsbygden under förra hälften av 1900-talet, Stockholm: Sveriges lantmätareförening, 276 s.
Reay, Barry 1996, ”Kinship and the neighbourhood in nineteenth-century rural England: the myth of
the autonomous nuclear family”, Journal of family history 21, s. 87-104.
Rosén, Ulla 1994, Himlajord och handelsvara. Ägobyten av egendom i Kumla socken 1780-1880.
Lund: Lund University Press, 292 s.
Sabean, David Warren 1990, Property, production and family in Neckarhausen, 1700-1870.
Cambridge: Cambridge University press, 511 s.
Schmitt, Günther (1991) ”Why is the agriculture of advanced Western economies still organized by
family farms? Will this continue to be so in the future?” European Review of Agricultural
Economics 18: 3-4, s. 443-458.
Schmitt, Günther 1992, ”The theory of resource allocation by farm households: The role of off-farm
employment, household production and transaction costs”, i Peters, G. H. et al Sustainable
agricultural development : the role of international cooperation : proceedings of the twenty-first
international conference of agricultural economists, held at Tokyo, Japan, 22 - 29 August 1991,
Dartmouth: Aldershot, s. 502-514.
38
SOU 1923:45 Undersöknig angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige och vissa
främmande länder av Karl Åmark, Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden
XXIV), Stockholm.
Sporrong, Ulf & Wennersten, Elisabeth 1995, Marken, gården, släkten och arvet. Om jordägandet och
dess konsekvenser för människor, landskap och bebyggelse i Tibble och Ullvi byar, Leksands
socken 1734-1820. Leksand: Leksands kommun, 364 s.
Symes, David G. 1990, ”Bridging the generations: Succession and inheritance in a changing world”.
Sociologia Ruralis vol. 30: ¾, s. 280-291.
Thulin, Gabriel 1890, Om Mantalet 1, Stockholm: Nordstedt, 126 s.
van Bavel, Bas, J. P., Hoyle, Richard W., et al 2010 (eds.), Social relations property and power. Rural
Economy and Society in North West Europe 500-2000, Turnhout: Brepols, 395 s.
van der Woude, A. M. 1972, ”Variations in the size and structure of the household in the United
Provinces if the Netherlands in the seventeenth and eigteenth centuries”, in ”, i Peter Laslett (ed.),
Household and family in past time, Cambridge, s.2 99-318.
Villa, Marianne 1999, ”Born to be farmers? Changing expectations in Norwegian farmers life
courses”, Sociologia Ruralis, vol. 39:3, s. 328-342.
Winberg, Christer 1977, Folkökning och proletarisering: kring den sociala strukturomvandlingen på
Sveriges landsbygd under den agrara revolutionen. 2:a uppl. Lund: Cavefors, 344 s.
Winberg, Christer 1981, ”Familj och jord i tre västgötasocknar. Generationsskiften bland självägande
bönder”. Historisk tidskrift 1981:3, s. 278-310.
Winberg, Christer 1985, Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier,
Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning, 255 s.
Wohlin, Nils 1909, Den jordbruksidkande befolkningen i Sverige 1751-1900: statistisk-demografisk
studie på grundval af de svenska yrkesräkningarna, (Emigrationsutredningens bilaga 9),
Stockholm, 289 s.
Wohlin, Nils 1910, Faran af bondeklassens undergräfvande i sammanhang med de gamla
arfvejordåskådningarnas upplösning, emigrationen och bondjordens mobilisering,
(Emigrationsutredningens bilaga 10), Stockholm, 159 s.
Wohlin, Nils 1911, Jordstyckningen, (Emigrationsutredningen bilaga 12), Stockholm, 256 s.
Wohlin, Nils 1912, Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århindradena. Jämte en
öfversikt af jordstyckningens inverkan på bondeklassens besuttenhetsförhållanden, Stockholm, 852
s.
Zetterberg, Otto 1954 1938 års jordbruksutrednings driftsundersökning, Stockholm: Statens
Jordbruksnämnd, 554 s.
Åberg, Olov & Öster, Johan 1995, ”Efter avslutad färd, en anständig begravning: en karaktäristik av
undantagsinstitutionen i Nederluleå och Råneå socken 1790-1895”, Uppsala papers in economic
history, research reports 37, Uppsala: ekonomisk-historiska institutionen, 206 s.
Ågren, Maria 2009, “Marknadens välsignelser? Om gifta makars inköp av jord under 1700- och 1800talen”, in Britt Liljewall et al (red.) Agrarhistoria på många sätt – 28 studier om människan och
jorden, Stockholm, s. 239-250.