Immanuel Ruiters Primary School

VFU utomlands – NAMIBIA
Rapport av Anna Fölsch
I Mister Gaomabs klassrum
med några av barnen från Immanuel Reuter Primary School.
Mot Namibia
Torsdagen den 28e Augusti lyfte vi från Landvetter i Göteborg mot Nambia. Det var en lång
resa med två mellanlandningar. Först en i London där vi tog en sväng in till stan eftersom det
var så mycket som tio timmar kvar tills planet till Johannesburg, Sydafrika skulle lyfta. Vi var
glada över att vara i soliga London stället för att sitta och vänta på flygplatsen.
Under flygresan till Sydafrika sov vi mest, då det var under natten som vi flög. I Sydafrika
behövde vi inte vänta länge på flyget till Windhoek, Namibia. Flyget var endast på två
timmar.
Det första som hände då vi skulle in på Namibias flygplats var att de kollade tempen på oss
och vi fick också lämna in ett frågeformulär. Detta hade vi fyllt på planet angående eventuella
symtom som skulle kunna härledas till ebola. Vi hade som tur var inga av sympomen och blev
därför insläppta!
Vi var trötta och möra efter den långa resan och var därför glada att vi hade tagit beslutet att
boka in oss en natt på ett guesthouse i Windhoek. Vi kände båda av någon form av jetlag och
därför blev det en lugn kväll.Vi somnade oförskämt tidigt efter ett välbehövt glas vin samt
god mat.
Lördag den 30e vaknade vi utvilade på Klein Windhock Guesthouse. Vi checkade ut tog oss t
på stan. Det var mycket intryck.. En stund så hann vi umgås med våra klasskamrater som
skulle vara i Windhoek på ett After School Center i Katatura.
Sedan satte vi oss Town Hoppern som är en minibuss som går mellan Windhoek och Walvis
Bay. Färden tog 4 timmar ungefär och ifall jag inte hade somnat under färden så hade jag
lyckats se gifarrer, vildsvin och apor...
Familjen
Vi kom fram till Narraville i Walvis Bay och Rika efter att chauffören nästan lyckats slita allt
sitt hår för att adressen var svår att hitta. Rika stod utanför huset tillsammans med sin yngsta
dotter och välkomnade oss. Rika var en öppen och kärleksfull kvinna som skrattandes tog oss
i sin famn som om vi var familj. Vi fattade tycke för henne direkt!
Hon och hennes man Frans hade tre döttrar, varav två bor kvar hemma. Den ena var femton år
och den andra elva. Den tredje dottern var tjugofem år och bodde i norra Namibia.
Rikas man Frans arbetade som taxichafför och körde långa sträckor mellan Walvis Bay och
norra Namibia.
Vi kändes oss väldigt hemma hos Rika som behandlade oss som familjemedlemmar. Vi blev
väldigt goda vänner och hon var uppenbart ledsen då vi skulle åka hem. I början var hon lite
orolig då vi ibland kom hem efter solnedgång (solnedgång var redan vid kl 18.00!). Efter ett
tag så förstod hon dock att vi var förståndiga flickor som inte tog några onödiga risker och
slutade att oroa sig.
Narraville var ett relativt rikt område. Rika och hennes familj hade fyra rum och kök och
badrum. Ett rum var sovrum till Rika och Frans och barnen hade varsitt rum (då vi inte var där
och ockuperade ett av dem så att döttrarna fick bo tillsammans). Det fjärde rummet var
vardagsrummet där familjen umgicks som mest. Rika berättade att det är väldigt förmånligt
att som lärare vara anställd av staten eftersom en familj då har chans att köpa ett hus billigt då
staten hjälper till med huskostnaderna.
Skolan och Kuisebmond
Skolan låg i Kuisebmond, vilket endast var 10 minuter med bil från Narraville. Kuisebmond
var ett väldigt fattigt område och där bodde många av människornas i egenbyggda hus/skjul.
Deras hus brinner lätt ner då de tvingas bygga husen i väldigt lättantändligt material som de
hittat. Detta tyckte såklart både jag och Karin var otroligt tragiskt.
Det kändes viktigt att få se denna del av Walvis Bay och jag är otroligt tacksam för det. En
söndag följde vi med Rika till kyrkan i Kuisebmond där vi också fick presentera oss inför hela
församlingen. Dagarna efter det så var det många i Kuisebmond som hälsade på oss vid namn
eftersom de kände igen oss och det kändes väldigt fint.
Skolan bestod av 58 lärare samt 1700 elever. Eleverna på Immanuel Reuter hade alla
skoluniform och vi kunde förstå, beroende på i vilket skick kläderna var, vilka som levde
under väldigt fattiga omständigheter. Som tur är så är det gratis att gå i skolan upp till sjunde
klass, sedan kostar det 500 namibiska dollar som motsvarar 320 svenska kronor per år.
Under rasten delades soppa tillsammans med ris ut till de barn som levde under de mest
fattigaste förhållendena. Många barn kom till skolan utan att ha fått något att äta innan.
Mister Gaomab
Alla lektioner startade med att barnen stod upp vid sina bänkar och när Mr Goamab sa -good
morning learners till dem så svarade alla elever – good morning Mr Gaomab på en och
samma gång likt en kör. Sedan frågade han -How are you? Och de svarade tillsammans -Fine
thank you and how are you sir? -I’m fine! svarade han dem och bad dem sedan att sätta sig
ner. Det var fint och en väldigt artig och respektfull slags ritual.
I början var vi båda väldigt imponerade av Mr Gaomabs engagemang och glöd. Det märktes
att han brann för det han gjorde. Vi upplevde honom som en väldigt varm person med glimten
i ögat och mycket omtanke om sina elever.
Sista veckan fick vi även se lite andra sidor av Mister Goamab. Vi hade noterat att han alltid
gick runt med en pekpinne som vi till slut förstod att han använde till mer än att peka på
tavlan med. Sista veckan fick vi se att han vid några tillfällen rappade till några elever på
olika kroppsdelar med hjälp av pekpinnen. Detta gjordes inte avsevärt hårt, men det var ändå
något vi reagerade på och inte gillade. Sista lektionen på den sista dagen trodde jag skulle
sluta som de flesta lektioner och att vi sen skulle säga adjö och tacka Mister Gaomab för
intressanta och givande veckor. Det slutade inte riktigt som jag tänkt mig då vi plötsligt såg
Mister Gaomab greppa tag i sin pekpinne och hastigt gå fram till en av pojkarna. Vi kände
direkt ett obehag. Han skrek till en av pojkarna att ställa sig upp. Pojken ställde sig sakta upp
och såg rädd ut. Han vände sakta sig om och liksom ”gav” Mister Gaomab sidan till så han
skulle komma åt att rappa honom på rumpan. Han rappade honom en gång hårt på rumpan
(med byxor på) och pojken satte sig ner på sin stol, lutade sig mot sin bänk med huvudet ner
och grät. Då sa Mister Gaomab till honom att ställa sig upp igen och han höjer på nytt sin
pekpinne som förberedelse för ännu ett slag med pinnen. Då skrek Karin att han skulle sluta.
Detta gjorde också Mister Gaomab. Vi gick därefter båda ut ur klassrummet eftersom vi var
upprörda över det Mister Gaomab gjort.
När lektionen var slut sökte vi upp honom och berättade hur vi upplevde det och att det inte
kändes okej för oss. Vi sa att det faktiskt inte är lagligt att slå barn i Namibia. Han visste
givetvis detta, men hävdade ändå att han tyckte att eleven hade förtjänat att få stryk.
Trots att avslutet med Mister Gaomab blev tråkigt så var det ändå bra att vi fick se denna sida
av honom. Det känns dock väldigt hemskt när jag tänker på att detta händer barnen på skolan
då och då.
Då jag och Karin skulle gå så fick vi varsin drös barn runt omkring oss som skrek – last hug
och de ville aldrig sluta kramas. Det blev trots allt ett fint avsked av skolan och av de
underbara barnen!
Påverkan på kommande yrkesroll
Från Namibia har jag fått med mig kunskaper om en annan kultur. Detta ökar min förståelse
då jag arbetar med barn som kommer från närliggande områden.
Jag kan också använda mig av mina kunskaper av kulturen i temarbeten tillsammans med
barnen på fritids.
Mister Gaomab lärde mig och Karin några afrikanska sånger som jag absolut kommer
använda mig av både i min lärararoll samt på fritids.
Jag har fått en annan erfarenhet av hur musikundervisning kan se ut och detta kan jag använda
mig av i min undervisning.
Lärdommar
Jag har lärt mig att barn är helt fantastiska och att jag är glad att jag har valt detta yrke!
Resan har helt klart givit mig ett nytt perspektiv på det liv jag lever. Jag känner mer
tacksamhet och är mer medveten om hur bra jag har det i Sverige. Jag har blivit inspirerad att
göra andra liknande resor nästa gång jag ska resa utomlands då jag vill arbeta volontärt på
något sätt. På det sättet kommer en in landets kultur på ett helt annat sätt än när en reser som
vanlig turist.
Då jag var i Namibia så såg jag mycket fattigdom och misär, men mitt i allt detta såg jag
mycket glädje och lycka trots att många människor inte ägde mycket. De barn som vi mötte i
Kuisebmund var glada och tacksamma över att gå i skolan.
Jag har lärt mig att Afrika må vara en kontinent med stor fattigdom, men att det också en
kontinent rik på öppna och välkomnande människor med stora hjärtan.