Änglar och prinsessbakelser

Transcription

Konstnärligt examensarbete
Författare: Axel Lindhe
Handledare: Tommy Olofsson
Examinator: Vasilis Papageorgiou
Termin: VT14
Ämne: Kreativt skrivande
Nivå: G2E
Kurskod: 2KS10E
På alla fyra
Efter drygt ett års samliv har han äntligen en egen lägenhet. Den här gången dröjer det bara några
veckor innan det plingar till i mobilen. Men han är fast besluten att inte ge efter. Så fort hennes
namn dyker upp i fönstret stänger han genast av.
Till slut gör han misstaget att svara. Kan han inte tänka sig att komma ut till henne? Förresten har
han ju ändå några kartonger med böcker kvar att hämta.
En månad senare bor de återigen tillsammans.
Det skall bli annorlunda den här gången, säger hon. Men hur skall han klara av att sköta sin
undervisning när han på kvällen kommer hem till en kvinna som ena dagen är på strålande humör,
för att nästa dag kasta sig fram och tillbaka i soffan i ångestattacker?
Värst är det när hon sovit dåligt, då håller hon långa monologer om hur orättvist livet är och hur
allting går henne emot. Då blir även små saker av enorm betydelse. Vet han inte att hon inte tycker
om exotisk yoghurt? Och varför har han inte köpt den ekologiska apelsinjuicen med fruktkött? Och
varför kan han inte städa ordentligt? När han hanterar dammsugaren kastar hon misstänksamma
blickar efter honom när han med långa tag drar den nyinköpta skinande röda
Electroluxdammsugaren över köksgolvet. Han är för slarvig, dammsuger ju inte ända in i hörnen,
och kom ihåg att i vardagsrummet måste man dra ut både soffan och tv-bänken, eftersom dammet
lägger sig därunder.
Han har vid det här laget lärt sig att inte säga emot och lyssnar tålmodigt till hennes exposéer över
livets djävlighet och hans påstådda tillkortakommanden. Men det finns stunder då även hans
behärskade personlighet tycker att det gått för långt. Då slungar de giftpilar emot varandra,
projektiler av skrik och beskyllningar som är avsedda att döda.
Efteråt hamnar de allt som oftast i sovrummet. Det irriterar honom lite att hon verkar så likgiltig
inför sin egen njutning. När de älskar med varandra är det som om hon i tanken verkar befinna sig
någon helt annanstans, som om hon vore en docka. Men samtidigt känns det betryggande, hennes
2 Noveller Axel Lindhe
beteende gör henne i hans ögon mer kvinnlig, mer spröd och sårbar.
En dag gör han misstaget att förslå att hon skall börja i terapi. Men varför skulle hon göra det? Vet
han inte att alla psykologer är knäppa i huvudet? Och förresten har hon ju prövat det tidigare, till
vilken nytta?
Det är inte bara terapi hon inte vill ägna sig åt. Listan på saker som hon inte vill göra är lång. Hon
vill inte jobba, inte gå någon kurs på universitetet. Helst vill hon inte åka buss eller tåg heller. Det är
som hon vill ha full kontroll på alla handlingar i sitt liv. Hon vill vara Gud i sitt eget
universum.
Varför fortsätter han att komma tillbaka till denna komplicerade kvinna? Han tror sig veta svaret:
hur påfrestande hennes skörhet och känslomässiga lidande än kan vara för honom, cementerar detta
beteende hennes redan påtagliga kvinnlighet. Och det är nu så att för honom utgör feminitet – i
betydelsen mjukhet, skörhet, skönhet – och ja, även påfrestande känslosamhet, en oemotståndlig
lockelse.
Hon är onekligen den vackraste kvinna han sett. När de sitter i soffan framför tv:n på kvällarna,
beundrar han i hemlighet (hoppas han) hennes långa blonda hår, hennes sätt att med fingertopparna
snurra de långa, mellanblonda hårstråna mellan tummen och pekfingret. De markerade ögonbrynen,
den breda, välformade munnen, hennes graciösa sätt att lägga benen under sig i soffan. Hans
förhållande till henne, ja till alla kvinnor, är en form av dyrkan. Han tillber allt som han anser ha
med kvinnlighet att göra. Han avgudar kvinnor för deras skönhet, för deras sätt, för deras graciösa
rörelser. Hans sätt att visa kärlek är en form av dyrkan.
Han inser, kanske alltför väl, att hans sätt att förhålla sig till kvinnor är fruktansvärt omodernt.
1800-talsmässigt, kanske. Och han är inte dummare än att begripa att hans beteende, att med jämna
mellanrum lämna henne för att sedan komma tillbaka likt en hund med svansen mellan benen, för
en utomstående måste framstå som löjeväckande. Faktum är att han inte har tillräckligt med kraft
för att frigöra sig. Eller ett sannare sätt att beskriva hans förhållande till denna kvinna vore nog att
säga som det är: hennes väsen, hennes kvinnliga kropp och själ tar honom i besittning och han har
inte kraften att stå emot.
Det skulle bli annorlunda den här gången. Det hade hon sagt, och han hade också haft
förhoppningar om det. Men en dag bråkar de våldsamt och efter att de sedvanliga spydigheterna
slungats fram och tillbaka ligger hon i soffan och hulkar. I samma ögonblick som han skall till och
böja sig ned över henne sparkar hon med full kraft med båda fötterna mellan benen på honom. Han
segnar ner på parkettgolvet. Någon sekund senare återfinner han medvetandet. Den närmast
outhärdliga smärtan dunkar mellan benen. I soffan ligger hon fortfarande och gråter, högt och
ljudligt. Hon tycks helt ointresserad av vad hon har gjort. Långsamt, långsamt börjar smärtan ge
med sig, han lyckas ställa sig på alla fyra, han står som en hund i utrymmet mellan soffan och
bordet, medan ljuden från soffan fortsätter, nu övergått i snyftande. Det bultar fortfarande mellan
benen, han känner en klump i magen och i kinderna brinner en värme han aldrig känt förut. Han vill
lägga sina händer runt hennes hals och trycka till. Hårt och länge. Men det ända hans kropp förmår
är att stå på alla fyra.
Några veckor senare har han äntligen på nytt en egen bostad. Den här gången är han mer bestämd
än någonsin tidigare. Hennes nummer är raderat från telefonen. Några dagar senare ser han ett mejl
i inkorgen.
Yrkesbröder emellan
Han har en egendomlig personlighet, min kollega. Och då tänker jag inte i första hand på hans
intensiva livstempo, det finns det många andra som har. Nej, det konstigaste är hur blixtrande
snabbt hans humör kan skifta mellan olika stämningslägen. Ena stunden märkbart nedstämd och
irriterad, i nästa sekund på ett strålande humör.
Hans arbetstider är besynnerliga. Vissa dagar dyker han helt enkelt inte upp. Ingen vet var han är
och när någon ringer honom får vederbörande inget svar, inte ens i form av en telefonsvarare. Och
så plötsligt är han på plats igen, ibland kommer han infarande klockan halv tolv; andra dagar dröjer
det ända fram till tre.
Jag hör aldrig någon av mina arbetskamrater diskutera hans märkliga flextider, och i och med att
jag själv är nyanställd vill jag inte heller börja fråga. Kanske har han någon uppgörelse med
avdelningschefen. Han är trots allt oumbärlig för avdelningen: ingen annan vet säkert hur man
programmerar om huvuddatorn och ingen annan förmår heller hålla ett arbetstempo som ens är i
närheten av hans. Och att få tag i någon annan som är lika skicklig och snabb är i det närmaste
omöjligt i den lilla avlägsna by där vårt företag är beläget.
Jag skulle kunnat låta honom hållas, om det nu inte vore så att jag delar rum med honom. Då min
egen personlighet tenderar att ligga åt det återhållna, kanske kan man till och med säga allvarsamma
och eftertänksamma hållet, är det kanske inte så konstigt att vår samvaro i det trånga kontorsrummet
har fört med sig problem.
Den första tiden försökte jag enträget och uthålligt finna mig tillrätta i min belägenhet. Min
rumskamrat fortsatte med sitt underliga beteende, även om de mest extrema känsloutsvävningarna
var begränsade till ett par stycken i månaden. Jag fortsatte envist att försöka ignorera honom så
mycket jag förmådde, men jag lyckades inte särskilt bra. Förgäves försökte jag koncentrera min
uppmärksamhet på de juridiska spetsfundigheter som jag var anställd att sköta: frågeställningar av
typen huruvida x var berättigad till bidrag y, eller om P:s beslut att skriva sig i en annan kommun
skulle göra att hennes barn gick miste om sitt särskilda stöd i sin skolgång.
Kort sagt märkte jag hur jag allt mer ofrivilligt började rikta mitt intresse mot min kollegas liv.
Vad gjorde han egentligen de dagar då han inte dök upp på kontoret? Min tankeverksamhet blev för
varje dag allt mer lik en detektivs.
Snart var min hjärna fullproppad med teorier, den ena mer fantasifull än den andra: Min kollega
var periodare och var helt enkelt tvungen att då och då vara hemma och sova ruset av sig. Han levde
dubbelliv och hade flera jobb. Han var erotoman och höll igång flera älskarinnor parallellt. Han led
av återkommande psykoser och måste med jämna mellanrum läggas in på sjukhus. Problemet med
alla dessa hypoteser – förutom det faktum att de tog tid och energi från mitt arbete – var att ingen av
dem egentligen föreföll särskilt trovärdig.
Till slut kände jag att det fick vara nog. Mina grubblerier hade börjat ta över till den grad att jag
började bli rädd att bli av med jobbet. Jag var tvungen att få visshet.
En tisdagskväll efter arbetet, en dag då min kollega inte hade dykt upp, satte jag mig i bilen och
for de dryga tre milen ut på landet mot hans bostad. För att inte väcka onödig uppmärksamhet i
grannskapet – det låg trots allt en bondgård ett par hundra meter bort – bestämde jag mig för att
köra förbi det herrgårdsliknande huset och parkera inne på en skogsväg en bit därifrån.
När jag efter en lång omväg genom skogen kom inom synhåll såg byggnaden ännu mer
imponerande ut än den hade gjort genom bilrutan. Det var verkligen vad man med svensk
avundsjuka skulle benämna ett riktigt skrytbygge. Såvitt jag kunde se var det ingen hemma, ingen
bil stod på uppfarten och hela huset verkade ligga i mörker. Försiktigt smög jag mig närmare i
höstmörkret; luften var så där fuktig som den kan vara i Skåne i november innan vinterkylan börjar
ta över på allvar och jag fick gå försiktigt för att inte halka. Väl framme vid baksidan av huset såg
jag att haspen till ett av fönstren som vette mot vardagsrummet inte var riktigt nedtryckt. Med hjälp
av en pinne jag hittade i gräset lyckades jag försiktigt pilla upp fönstret och kravla mig in i rummet.
Det var ett imponerande hus. Bara i ett plan, visserligen, såvida det inte fanns en hemlig
källarnedgång någonstans, men ytan var inte desto mindre överväldigande, säkert 275 - 300
kvadratmeter. I kök och vardagsrum var takhöjden minst fyra meter. Runt halva byggnaden gick ett
trädäck, som på östra flygeln var utbyggt till altan, där en swimmingpool bredde ut sig i ena hörnan.
Längs ena långväggen i vardagsrummet stod en enorm bokhylla, proppfull med böcker och mot en
annan vägg en vinkylare. Genom glaset syntes mängder av flaskor.
Via en långsmal korridor förbands det väldiga vardagsrummet med flera mindre rum: ett sovrum
och ett annat lite större rum med snedtak som tydligen användes som kontor, att döma av det
belamrade skrivbordet och bokhyllorna som var fullproppade med pärmar. Ännu lite längre ner i
korridoren låg ytterligare ett rum, men dit var dörren stängd.
Försiktigt smög jag mig närmare, och tryckte så försiktigt jag förmådde ned det guldfärgade
handtaget. Dörren var låst.
”Vem där?” hördes en röst från andra sidan dörren.
Jag kände omedelbart igen min kollegas skarpa stämma. Vad skulle jag ta mig till? Springa
därifrån så fort som möjligt? Ge mig till känna?
”Det är jag”, hörde jag mig själv stamma fram.
”Ett ögonblick”, sa min kollega. Strax hördes ljudet från när någon med stor ansträngning släpar
tunga föremål över golvet, flåsandet och suckandet tydde på att det handlande om åtskilliga kilo.
Ljuden hördes i flera minuter. Sedan stacks plötsligt en nyckel i låset, handtaget trycktes ned och
min kollega uppenbarade sig i dörröppningen. Men jag hade nog tvivlat på att det verkligen var just
min rumskamrat om jag inte alldeles nyss så tydligt hade identifierat hans röst. Hans utseende var
nämligen fullständigt förvandlat: trånga byxor som gick till knäna, långa strumpor, broderad väst
med krås i halsen och över alltihop en långrock i samma färgstarka kulör som byxorna; en slags
mörklila nyans. Hela klädedräkten förde tankarna till 1700-talet, ett intryck som förstärktes av att
han på huvudet bar en stor peruk som var så välpudrad att rejäla mängder av det vita pulvret hade
hamnat på axlarna.
”Enchanté!”, utbrast han med stark röst, samtidigt som han stack fram handen. ”Välkommen!”
Förvirrad tog jag hans svettiga hand i min. Medan han välkomnade mig över tröskeln till rummet
kände jag hur det liksom svartnade för ögonen, jag kände mig vimmelkantig och rätt var det var
hade han fått mig att sätta mig i en slags frisörstol framför en spegel i andra ändan av det långsmala
rummet. Innan jag fattade vad som hände kände jag hur han fick på mig peruk och satte en strut
över ansiktet och strödde vad som måste vara vitt puder över mig.
”Sådär ja! Det får duga. Nu spelar vi! Slå upp sidan femton. Du får vara prästen, så är jag Salieri.
Jag har nyss försökt ta livet av mig med ett rakblad!.”
Plötsligt kände jag hur något tungt landade i knät. Jag tog upp den tjocka nödhäftigt ihophäftade
pappersbunten:
AMADEUS
by
Peter Shaffer
Final Draft
stod det tryckt på omslaget.
Jag hörde hur han bakom mig höll på och flyttade runt saker, och vände mig om för att se hur min
kollega ur ett angränsande förrådsrum energiskt släpade fram den ena möbeln och attiraljen efter
den andra: stolar, bord, vaser, bestick, glas; ja allt möjligt. Till min stigande förvåning såg jag hur
bordet långsamt fylldes med de ena godsakerna efter de andra – frukter, olika vinflaskor, nötter och
små runda kulor som såg ut att vara någon slags choklad eller marsipangodis. Med van hand
staplade han chokladkulorna på varandra så att de kom att bilda en slags stilfulla minipyramider.
”Kom nu! Nu kör vi!”
Han pekade mot stolen i rokokostil på ena sidan av bordet.
”Manuset är på engelska, men vi får översätta medan vi läser. Du är ju bra på språk, det vet jag.”
Allt mer förbluffad och omtöcknad reste jag mig från frisörstolen och satte mig försiktigt på den
spröda stolen som såg ut som om den skulle brista för min tyngd när som helst.
”Allt är i original”, utbrast han entusiastiskt. ”Sent 1700-tal. Var inte orolig för stolen, den håller.
Sidan femton. Du börjar!”
”Jaha...jag är fader Vogler. Jag är präst här. Jag tänkte att du kanske ville ha någon att prata med.”
”Om vad?”
”Du försökte ta livet av dig. Det minns du väl?”
”Och?”
”Du vet väl att det är en synd?”
Han avbröt mig lite bryskt: ”Okej, okej, det är bra.” ”Men du måste ha lite mer inlevelse. Tänk på
att du sitter och talar med en gammal man, en bruten man som en gång i tiden var en uppburen
kompositör.”
Vi fortsatte vår dialog och jag gjorde mitt bästa för att leva mig in i rollen som biktfader. Min
kollega levde sig verkligen in i rollen med minst samma energi som han kunde uppvisa på kontoret.
Ju längre vi kom i pjäsen, desto mer växte hans entusiasm och jag började frukta för att det hela
skulle gå över styr på något sätt, kanske trodde han verkligen att han var Salieri? Medelmåttan som
har svårt att förstå varför Mozart är så mycket bättre än honom själv och som giftmördar honom av
ren avundsjuka.
När vi kommit en bit in i pjäsen började jag bli orolig. Inte var det väl så att han planerade att
giftmörda även mig? Vem vet vad han i sitt entusiastiska tillstånd var förmögen att ta sig till? På
något sätt var jag tvungen att dra mig ur det här spektaklet, innan vi kom för långt in i handlingen.
Men hur? Jag var nog starkare än min kollega, men jag visste inte riktigt vad han kunde ta sig till
om jag försökte springa iväg därifrån. Kanske hade han ett gevär gömt någonstans?
Jag funderade på vad jag hade lärt mig om honom under den korta tid vi hade arbetat tillsammans.
Hade han några svaga punkter? Jag visste att han var svag för alkohol, på julfesten hade han däckat
ganska tidigt och jag och några arbetskamrater hade fått hjälpas åt för att lägga honom på en soffa.
Följaktligen såg jag till att med jämna mellanrum fylla på hans glas med det blaskiga vin som han
hade ställt fram. Som tur var hade han ställt fram åtskilliga flaskor, och ju längre vår konversation
led, desto mer oartikulerat blev hans uttal. Till slut kom ögonblicket jag väntat på, vi hade precis
nått fram till avsnittet i pjäsen där Trollflöjten skulle ha premiär. Min kollegas ögonlock började
falla ner, hans tal övergick i obegripligt sluddrande och med ett brak föll min hans kropp ner på
golvet. Jag reste mig, släpade honom försiktigt ner till soffan i hörnet och med viss möda lyckades
jag lägga upp honom i den med ett par filtar som huvudkudde.
Försiktigt öppnade jag dörren till korridoren, tog mig på tå fram till fönstret och och smög ut
samma väg jag kommit.
På väg hem i bilen i mörkret slog mig en tanke: jag borde kanske byta jobb.
Jag gick in genom svängdörrarna till den väldiga sjukhusbyggnaden. En koloss i smutsgrå betong,
tolv våningar hög; ett eget universum. Jag gick förbi den trista kafeterian, sneglade på löpsedlarna
hos Pressbyrån, fortsatte in i hisshallen och steg in i en av de många hissarna och tryckte på knapp
nr 10. En vänlig kvinnlig röst som strömmade ur högtalaren förkunnade att min hiss var ”på väg
upp”.
Jag tryckte bestämt på ringklockan till avdelningen och efter en lång väntan kom en tröttkörd
sköterska och öppnade.
”Jag skulle besöka min pappa, Nils Hansson.”
”Jaha, det är rummet längst ner till vänster, rum nummer tio.”
”Tack.”
Sjukhuskorridoren doftade rengöringsmedel och avdelningen verkade vara i behov av renovering.
Märken på väggarna, här och där avflagade tapeter.
Jag knackade, drog upp den tunga dörren och steg in.
Han låg väl nedbäddad i en säng vid fönstret och verkade inte ha hört mig, ögonen var halvslutna.
Jag böjde mig över honom och klappade honom lätt på överarmen med fingertopparna. Han
öppnade ögonen.
”Kalle! Hej, vilken överraskning, kommer du redan.”
”Hej pappa”, sa jag och försökte samtidigt krama om honom. Eller snarare så rörde jag vid hans
ena axel. Lite försiktigt, för att inte rubba alla slangar, som satt fasttejpade lite varstans på hans
magra kropp.
”Vad är det de proppar i dig?”, fortsatte jag lite hurtigt, medan jag krängde av mig jackan och lade
den i en fåtölj vid fönstret.
”Fan vet vad det är för smörja”, sa han, samtidigt som han ansträngde sig för att försöka flytta
kroppen upp i halvliggande ställning. ”Det är snart dags för en spruta också, tror jag”.
”Hur mår du? De tar väl hand om dig här, hoppas jag.”
”De kan sina saker. Men tänk inte på mig. Jag klarar mig alltid. Gamla metallarbetare är stålmän,
det vet du väl.” Hans försök till munter ton kändes mer malplacerad än någonsin.
”Här, varsågod. Köpte med mig lite blommor. Och Kvällsposten. Vad säger läkarna? Blir det
operation?”
”Han var här i morse. Jag står på väntelistan. Förmodligen i morgon bitti. Låt dem bara karva och
skära i mig, hoppas de har vassa verktyg bara.”
Ständigt dessa försök till att stålsätta sig. Inte ens på sjukhuset kunde min far lägga bort garden.
Men jag visste att det inte var någon idé att prata om det. Speciellt inte i en situation som denna.
En lätt knackning hördes på dörren och en sköterska kom in i rummet. Hon rullade ett litet
stålbord framför sig, fullt med olika sprutor, burkar och flaskor. Efter att vi hälsat skred hon
omedelbart till verket; det galanta handgrepp med vilket hon gav min far den ena sprutan efter den
andra avslöjade att det var något hon hade gjort hundratals – ja, förmodligen tusentals gånger
tidigare. Hela tiden småpratade hon med min far; om vädret, om de hopplösa politikerna som inte
ville anslå mer pengar till vården. Plötsligt kände jag mig överflödig, det var uppenbart att de två
redan hade utvecklat någon slags relation till varandra.
Hon hade inte mycket make-up, bara lite ögonskugga och det mellanblonda, raka håret var lite
stripigt. Överhuvudtaget fick jag intrycket att hon inte var typen som brydde sig överdrivet mycket
om sitt utseende. Ändå fanns det något väldigt tilldragande över hennes gestalt. En slags
självklarhet, en pondus med vilken hon fyllde upp rummet. Pappa var onekligen i trygga händer.
Trots att de två hela tiden fortsatte sitt småprat, kunde jag inte undgå att lägga märke till de ljud
som trängde sig genom väggarna. Från rummet intill kunde jag höra gälla, fruktansvärda stönanden,
det lät som om de kom från en kvinna och hon hade uppenbarligen oerhörda smärtor. Vilken tur min
pappa hade haft tur som lyckats få ett eget rum! Hur påfrestande måste det inte vara att ligga
tillsammans med andra när man själv har ont.
När sköterskan lämnat rummet verkade pappa slumra till igen. Hans ögonlock föll hela tiden ihop
för att i nästa sekund öppnas igen, och efter några minuter sov han. Jag smög mig försiktigt ut ur
rummet och haffade en sköterska i korridoren. När kunde jag få tala med specialistläkaren? Jag fick
veta att han var och opererade men att hon skulle kontakta mig så snart han var tillbaka på
avdelningen. Det gick bra att vänta i lunchrummet så länge.
I lunchrummet stod en tv på med volymen avstängd. Det var något matlagningsprogram, några
kockar med sträng uppsyn dömde ut en ung kvinnas tillagade lasagne som torr och smaklös. Hon
hade tårar i ögonen. Några brunmurriga soffor och fåtöljer samsades med en kaffeautomat i ena
hörnan. I den andra delen av rummet fanns några bord och stolar för patienterna, och ett kylskåp. På
ett bord stod stora termosar med te och kaffe, tillsammans med några plåtburkar fyllda med torra
kex och skorpor. En handskriven upptejpad lapp förkunnade att drycker och fikabröd endast var till
för patienterna på avdelningen. Det var ett trist rum, men utsikten över hustaken var hänförande och
det skarpa vårljuset sken in genom de stora fönsterna och bildade en stor ljusfläck mitt på golvet.
Efter en dryg timme ringde telefonen. Läkaren var tillbaka. Han fångade mig i korridoren,
uppenbarligen en mycket stressad ung man. Han förklarade för mig att operation absolut var att
rekommendera.
Jag frågade vad som var alternativet.
”Han kan kanske klara sig ett halvår med medicinering. Men det är svårt att säga, det finns de
som lever längre än så.”
”Och med operationen?”
”Går allt som det skall så skall han komma tillbaka till vanlig form efteråt.”
”Och hur riskfylld är den här operationen?”
Han ryckte lite på sina smala axlar, som om han fann frågan irriterande:
”Alla operationer innebär risker. Men det här är inget ovanligt ingrepp i den här åldern. De allra
flesta får många år av god livskvalitet efteråt.”
Han ursäktade sig och jag gick tillbaka in till min far. Han var vaken igen, och halvsatt upp i
sängen. Han såg piggare ut.
”Jag har just pratat med läkaren”, sa jag. ”Det verkar lovande, egentligen är det som ett
rutiningrepp. Det är ingen ovanlig operation menar jag.”
”Som jag sa innan så får de gärna karva i mig. Jag litar på dem.”
Jag tänkte på mötet med läkaren och kände mig inte helt trygg med att det var han som
förmodligen var den som skulle sätta kniven i min far. Men vad visste jag? Bara för att han var
stressad och en smula ohövlig behövde detta inte innebära att han inte var skicklig med skalpellen.
”Allt blir bra ska du se”, sa jag. ”Sen, när du har vilat upp dig efter operationen så kan vi sticka
iväg och fiska. Det var längesen.”
Det knackade återigen på dörren, och den tilldragande sköterskan uppenbarade sig igen. Från min
position på andra sidan sängen verkade hon än mer änglalik än förra gången. Håret var nu uppsatt,
med en knut i nacken. Hon kom fram till sängen och rörde kärleksfullt vid min far och frågade hur
han mådde. Han sa att han hade ont, ondare än på länge.
”Det skall man inte ha. Jag skall ge dig ytterligare en spruta”, sa hon med sin lugna röst. ”Och så
ska du får något att sova på, det blev ju inte mycket sömn i natt, eller hur?”
Min far nickade, och jag tänkte på min fars envishet, att inte yppa något om sina smärtor män
emellan.
Hon nickade nästan omärkligt emot mig och jag följde med henne ut i korridoren. Hon förklarade
för mig att det vore bra om min far fick vila under eftermiddagen, lite mer sömn inför operationen,
som eventuellt kunde ske redan i kväll.
Efter att jag klappat om min far igen tog jag ännu en sväng in till lunchrummet och tryckte in en
femkrona i kaffeautomaten. Jag behövde något stärkande.
Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut. I den andra väldiga betongbyggnaden som låg i nittio
graders vinkel, pågick av allt att döma operationerna för fullt. Jag kunde skymta hur grönklädda
män och kvinnor koncentrerat stod böjda över vad som måste vara en människa. När jag böjde mig
fram lite kunde jag faktiskt se huvudet på en äldre, flintskallig man sticka fram på ett
operationsbord. I våningen under rullade sängar med patienter med jämna mellanrum förbi.
Uppvakningsavdelningen förmodligen. Det verkade logiskt att den låg i anslutning till operation.
Nästa morgon skulle min egen pappa vara en av dem som skulle rullas in i operationssalen, och
förhoppningsvis också vara en av dem som rullades in till uppvakningsavdelningen.
Jag stod kvar en lång stund vid fönstret. Sedan gick jag försiktigt ut i korridoren, tog hissen ned
till entréplanet och steg ut i solskenet. Jag bestämde mig för att låta bilen står kvar i parkeringshuset
och promenera ner till stan. Jag satte mig på ett konditori, och bullade upp med både wienerbröd
med choklad och illgrön prinsessbakelse. Sedan gick jag över torget till den renoverade saluhallen.
Även om tillbyggnaden mot busstorget såg väldigt modern ut utifrån med de jättelika glasväggarna,
andades atmosfären inuti fortfarande tidigt 1900-tal, med bjälkar i taket, och underbar, hög rymd.
Osthandeln frestade med långlagrad cheddar och schweizisk gryére. Eller så kunde man pröva på
lagrad baskisk fårost. Hos Holmgrens kunde man köpa T-ben stek, ungersk gyula, älginnanlår i
calvadossås eller lufttorkat vildgåsbröst. Och hos Malmstens fisk fanns kummel och marulk, de låg
där uppfläkta till fullt beskådande. Ahlgrens lockade i sin tur med Michel Cluizel, Valrhona
(mahjan, caribe, guanaja eller noir) och Chocolat Bonnat. Och så förstås de handgjorda, svindyra
pralinerna med märkliga smaker: violkräm, lakrits-, grappa- och tetryffel. Hela hallen var som ett
jättelikt smörgåsbord, där de olika dofterna blandades med varandra.
Jag köpte med mig ett par chokladkakor till mig själv och en chokladask till min far och tog sedan
rulltrappan upp till Systembolaget andra våningen och köpte några dyra flaskor vin. Jag hade mina
aningar om orsakerna till mitt beteende, men jag hade svårt att stå emot.
När jag kom ut från saluhallen, gick jag de få meterna till bion och gick in för att kolla vad som
visades. En film med Cameron Diaz. Varför inte?
”Jag var på bio”, sa jag när jag var tillbaka hos min far. ”En Hollywoodrulle med Cameron Diaz.
Den var riktigt bra. Jag har alltid trott att filmer med henne var ytliga och tramsiga men jag inser att
jag har haft fel.”
”Ja, jag minns...när vi var i tonåren. Vi gick på bio flera gånger i veckan.”
”Bio var någonting annat då. Det måste ha varit stort. Idag kollar folk på film på sina datorer.
Eller på sina mobiler.”
Jag försökte spinna vidare på samtalsämnet. Men min far verkade återigen trött. Han sa inget om
det, men av hans sätt insåg jag att han behövde vara för sig själv igen inför operationen.
”Jag kommer tillbaka i morgon bitti”, sa jag, samtidigt som jag tryckte till honom lite på
överarmen, strax ovanför den gröna kanylen.
Efter att ha kommit ut ur det deprimerande sjukhusområdet började jag promenera lite planlöst.
Jag kryssade genom Professorstaden med sina överdådiga villor och prunkande trädgårdar. Våren
hade kommit ovanligt tidigt, det kändes nästan som ett övergrepp på mänskligheten med den
plötsliga explosionen av färger och dofter. Jag gick in i botaniska trädgården och stannade till
framför en blomsteräng. Innanför ett inhägnat område hade man skapat ett fascinerande hav av
tulpaner; mörkröda, gula, violetta och vita. De lyste så starkt att till och med magnoliorna hamnade
i skuggan.
Jag gick runt växthuset och satte mig på en bänk vid en liten damm. Människor flanerade förbi, de
flesta verkade vara turister, som studerade och fotograferade de olika växterna. En del hade stannat
till vid kafét och satt vid träborden och mumsade på bakverk. Det var kallare nu och folk började ta
fram jackor och extratröjor ur ryggsäckar och väskor.
Jag funderade på att resa mig och gå en sväng i växthuset. Jag tänkte att den fuktiga och varma
miljön därinne kanske skulle ha en avslappnande effekt på min själ. Istället gick jag in i kafét och
beställde en prinsessbakelse.
Stalins ögon
Marie Göranzon. Det var det första jag tänkte när hon öppnade dörren. Hon hade samma blick, lite
trött men samtidigt bestämd. Jag kände mig granskad, som om jag vore en skolelev som nyss hade
begått ett skurkstreck och min lärarinna skulle meddela mig vilken bestraffning som väntade.
”Är det du som är intresserad av rummet?”
Jag nickade och sträckte fram handen.
”Tommy. Tommy Axelsson.”
”Berit”, sa hon. ”Du är väl inte rädd för katter eller hundar?”
”Nej, jag älskar djur”, sa jag.
”Bra”, sa hon med en barsk ton som förvånade mig och öppnade dörren.
Jag funderade på varför den här kvinnan ville ha någon inneboende när hon redan hade så många.
Runt benen rusade och skällde åtminstone tre fyrbenta varelser, en var otvivelaktigt en beagle. Den
var vackert tecknad – ljusbrun och svart i pälsen, med vita tassar och en vit fläck längst ut på nosen.
En annan lite mindre hund – en jack russell – sprintade i ilfart fram och tillbaka i korridoren, som
om min ankomst innebar en händelse av enorm betydelse och åstadkom högsta tänkbara
upphetsning. Den tredje såg ut som någon slags misslyckad blandras, med sin långhåriga vita och
svarta päls och hängande öron såg den ut som en blandning av tax och border collie.
Jag följde efter kvinnan ner i en lång, smal korridor. Utefter väggarna stod välfyllda bokhyllor och
överst på en av dem låg en jättelik svart katt och sov, till synes obekymrad över allt ståhej. Som om
han hade varit med om allt det här många gånger förut och inte fann en nykommen besökare ens
vara värd en blick.
Hon pekade upp emot den feta katten: ”Det där är Churchill. Han har inga problem med fåglarna,
men Himmler brukar kasta lystna blickar efter dem och har lyckats äta upp en av dom.”
Hon fortsatte gå och jag hängde på och jag funderade på vem Himmler var och vilka fåglar hon
syftade på. Hade hon fåglar fritt i huset? Vi gick ner för en trång trappa, jag följde henne tätt i
hälarna, hundarna hängde ivrigt på. Plötsligt stannade hon framför en grind vid nedersta trappsteget.
”Stanna! Ligg!”, återigen använde hon samma barska ton. På en sekund tvärstannade alla tre
jyckarna och lade sig ned. ”Sådär ja. Nu får vi ta det lite försiktigt. Här bor Roosevelt. Egentligen
skämmer jag bort honom som låter honom husera själv i källaren, men han gillar inte en massa
spring”, sa hon samtidigt som hon försiktigt öppnade vad som såg ut att vara en hemsnickrad
trägrind.
”Nu ska vi se var han håller hus. Ibland gillar han att lägga sig i bakhåll...”, sa hon viskande. ”Gå
försiktigt.”
Jag undrade vad Roosevelt var för en varelse? Minigris? Marsvin? Vädurskanin? Leijon?
Vi gick vidare längs ytterligare en korridor, tills vi kom fram till en stängd dörr längst ner.
”Tyst nu”, viskade hon. ”
Hon tryckte långsamt ner dörrhandtaget och steg in. Jag följde försiktigt efter. Det var ett enkelt
inrett rum. En smal säng, en sliten soffa, ett skrivbord och en kontorsstol. Och längst in, nedanför
ett litet fönster, stod ett jättelikt terrarium på ett bord.
”Här har vi Roosevelt. Vilken tur att han inte låg och sov. Då behöver vi inte viska längre.”
Roosevelt visade sig vara en – sköldpadda. Han rörde sig, på sköldpaddsvis, mycket långsamt.
Han var verkligen jättelik. Huvudet och halsen var fåriga av rynkor; han liknade de uråldriga
sköldpaddor jag sett på tv, från Galapagos. Kanske var även det här exemplaret lika gammalt?
”Visst är han söt? Egentligen borde han få sova i sängen, men jag vågar inte med tanke på
Churchill och Himmler. Tror du att du kan samsas med honom här i källaren?”
”Visst”.
”Bra, det är liksom ett villkor för att få hyra rummet. Jag kan ju inte riktigt skriva det i annonsen.
Men, nu när du är här måste du också få hälsa på Stalin. Kom!”
Vi gick ut ur rummet och med visst besvär halade hon fram en nyckelknippa med säkert ett
trettiotal nycklar. Hon fortsatte in i en angränsande korridor och stannade framför en plåtdörr. Efter
visst krångel fick hon upp den tunga dörren:
”Så, den är tung, men låt den bara slå igen.”
Jag släppte dörren och den for igen med ett öronbedövande brak bakom mig och vi fortsatte fram i
ytterligare en långsmal korridor. Jag fick böja på huvudet för att inte slå i det låga taket. Väggarna
var täckta med spindelväv, och luften var fuktig. Jag började känna mig lite illa till mods och
undrade vad jag hade gett mig in på, men samtidigt var jag nyfiken: Churchill, Himmler, Roosevelt,
och nu Stalin...?
Vi passerade genom ytterligare en plåtdörr och uppför en trappa. Hon stannade framför en dörr
med fönster, på andra sidan dörren verkade rummet bada i ljus. Jag kunde skymta vad som såg ut
som tropiska växter.
”Då skall du snart få hälsa på Stalin. Han är hur fridsam som helst. Han har så snälla ögon.”
Hon öppnade dörren och jag följde ivrigt efter. En bedövande luftfuktighet slog emot mig, värmen
härinne var kvävande, säkert 30 grader. Allt badade i ljus, överallt olika tropiska växter: palmer,
ormbunkar, bananplantor som omringade en jättelik damm. Jag befann mig i ett växthus, ombyggt
till ett slags öppet akvarium. Skulle jag få se ytterligare en uråldrig sköldpadda?
Jag ställde mig vid kanten av dammen och lutade mig emot träräcket. Först såg jag ingenting
särskilt, det tog lite tid för mina ögon att vänja sig vid det intensiva ljuset. Så såg jag Stalin, eller
rättare sagt en liten del av honom; det som stack upp över den grumliga vattenytan var knappt mer
än två sömniga ögon som plirade upp emot solljuset som sken in genom glastaket.
Det var ingen tvekan om saken: Stalin var en krokodil.
Sisu
Han slänger sin ljusblå Wilson-väska över axeln och småspringer bort till banan. Inbollningen känns
okej, till och med smasharna sitter. Hårt, nere vid baslinjen. Hans motståndare – en blond, lite
knubbig hemmaspelare – verkar inte ha en alltför imponerande slagarsenal.
Men på något mystiskt sätt verkar hans antagonist ha lyckats maskera sina kraftfulla grundslag
under inbollningen. Just när han själv skall slå till bollen, studsar den upp en extra centimeter och
gång på gång sjunger det till i racketen på ett pinsamt och irriterande vis när de smutsgula bollarna
träffar aluminiumramen. Han är helt enkelt inte van vid att möta en spelare med så extrem topspin i
slagen. Det blir inte bättre av att de i turneringen spelar med Penns gasbollar, som är ett lätt byte för
den byiga vinden från Kattegatt. Själv är han van vid Tretorn XL; tunga, trycklösa bollar som ger en
flackare bollbana.
Utan att han riktigt förstår hur det har gått till, ligger han snart under med 2-5 i första, och snart
även med 0-3 i andra. Det är panik inombords. Han flåsar som han aldrig har gjort tidigare på en
tennisbana. Märkligt, han har ju haft ju toppresultat på fystesterna. För första gången får han på
allvar erfara hur psyket på ett märkligt sätt kan påverka den fysiska förmågan.
Plötsligt är allt över och de trånga Sergio Tacchini-shortsen klibbar mot låren när han efter
förlusten tvingas sitta och småfrysa i domarstolen. Som om nederlaget inte vore nog så åker han på
att döma en seg tresetare i damklassen, med evinnerlig långbollning. Men de fjortonåriga tjejerna
tjafsar åtminstone inte emot domsluten på samma sätt som killarna.
Efter att han äntligen fått duscha och återställt energibalansen genom köttbullsbaguette och
kexchoklad, slår han sig ned på grässlänten till ”Bana 1” för att se på när hans far kämpar i
veteranklassen. Hans far är betydligt mer framgångsrik än han själv och slår ut den ene
motståndaren efter den andre. Lite förvånande är det allt, eftersom farsgubben egentligen inte kan
ståta med något fruktat specialvapen. Ingen slägga till forehand, ingen tung serve, inte heller några
mystiska topspin-skruvar. Men istället har hans far något han själv saknar: en utmärkt
koncentrationsförmåga och mental kapacitet. Hans far sätter ytterst sällan några raka forehands i
korridorerna, rusar på nät i fel lägen eller klagar över domslut. Han lever gott på sina säkra
grundslag, sin seghet, sitt irriterande jämna humör.
Men han känner till sin fars svaga punkt: pressar man honom långt ner i backhandhörnet får han
problem, då räcker inte hans eleganta backhandslice till. För en en spelare med tillräckligt offensiva
grundslag och hyfsad volley är hans far egentligen ett lätt byte.
Lyckligtvis verkar hans hittillsvarande motståndare inte besitta den taktiska blick som krävs för att
upptäcka hans fars akilleshäl. Men när hans far till slut är framme i final i veteranklassen står den
fruktade distriktsmästaren Bernt Larsson på andra sidan nätet, och han har uppenbarligen förstått.
Gång på gång attackerar han på hans fars svaga sida och följer upp med en känslig volley. Hans far
försöker med motdrag: höga lobbar, låga, skruvade, lösa slag som slickar nätkanten – men förgäves.
Så småningom ligger hans far under med 0-1 i set och 2-5 i andra och det är bara för Bernt
Larsson att serva hem matchen. Men då händer något, det är som om hans far har blivit tokig.
Istället för att hålla sig kvar på baslinjen börjar han att attackera. Han rusar ursinnigt på nät direkt
på Larssons relativt lösa andraservar och när han ställer upp sig för att ta emot servarna ställer han
sig demonstrativt en bra bit framför baslinjen. Det ger chockverkan. Bernt Larsson verkar närmast
paralyserad av hans fars nya taktik. Hans far lyckas otroligt nog bryta till 3-5 och håller sedan sin
egen serve. Och när hans motståndare på nytt skall till att serva hem matchen sviker honom
nerverna igen. Setet utvecklar sig så småningom fram till ett segt tiebreak, som hans far tar hem
efter att hans mer namnkunnige motståndare fått ett vredesutbrott efter ett domslut.
Tredje set kan hans far promenera hem. Från sin plats på grässlänten nära planen hör han hur
Bernt Larsson slänger invektiv kring sig om domaren på sin utpräglade Vetlandadialekt.
Efteråt sitter han med sin far och hans motståndare i omklädningsrummet. Bernt Larsson har
mjuknat, och erkänner sig besegrad av ”en bättre motståndare.” Hans far tackar, men både han och
fadern vet att Bernt egentligen är den bättre spelaren. Ja, han själv är också egentligen bättre än de
båda andra spelarna i rummet. Men nu har han ännu en gång fått det bevisat för sig: mental
kapacitet kan besegra teknisk förmåga.
Blankpolerade svarta skospetsar
Jag knappar in mitt registreringsnummer i ankomsthallens dator: ”Du har bokat tid vid en annan
station. Vill du ställda dig i kö på den här stationen? Väntetiden är cirka 40 minuter.”
Jag trycker på OK-knappen på skärmen och kryper upp i en av de höga stolarna vid fönstret med
en kaffe i handen. Billig, blaskig automatkaffe.
Bilar körs ut och in: en svart BMW 5-serie, tjusigt polerad; en illröd Volvo S 80, en silvrig
Volkswagen Passat Kombi. Är Lundaborna verkligen så förmögna? De verkar ha råd med rejäla
bilar.
Bakom mig hör jag en av besiktningsmännen som håller på med en gammal rostig Ford mumla
något om ”glapp i styrleden”. Jag ryser inombords, rädd att de skall hitta något även på min egen
trotjänare. Att besiktiga bilen är som att vara på hälsoundersökning på vårdcentralen, samma rädsla
för att det skall vara något fel på maskineriet.
Mitt emot mig, på andra sidan bordet, sitter två resliga män i min egen ålder. De pratar högt och
ljudligt på ett språk jag inte förstår en stavelse av, förutom ett instoppat svenskt ord då och då.
Utanför, på parkeringen, står deras bil, en vit Mercedes. Jag frågar vilken modell: ”C-klass”.
Det är tydligt att det yttre är viktigt för de här två männen: glansiga Barbourjackor, välpressade
svarta byxor, bländade bälten. Runt handlederna blänker Rolexklockor och guldringar. Plötsligt
känner jag mig ganska sjaskig i mina halvtvättade jeans, min vita t-tröja och min
träningsoverallsjacka. Det känns som det finns en outsagd rangordning mellan dem, den äldre pratar
mest och högst, och kroppsspråket går inte att ta miste på: benen brett isär, en av hans
blankpolerade svarta skospetsar pekar rakt mot mig.
Nu är min bil på ingång – besiktningsmannen frågar om jag vill följa med när han skall köra en
provtur, efter att ha funderat ett par sekunder tackar jag nej. Några minuter senare kommer han
tillbaka och kör in med min bil och kör upp på plattformen, hissar upp bilen. Hela fordonet rustar
och frustar när han testar någon funktion, oklart vad. Jag skälver till igen.
”Vad kostar en sån?”, frågar mannen med lägre status och nickar åt min smutsiga kärra.
”Ungefär 100 000”, svarar jag. ”Den håller värdet ganska bra. Den är begagnad, en 2007:a.”
Jag lutar mig fram och spanar ut genom fönstret på Mercan. Den vita lacken blänker i solskenet.
”Och Mercan, vilken årsmodell är det?”
”Tolva”, säger den äldre mannen.
”Han har köpt den till sin son”, säger den yngre. Han flinar och exponerar en gul tandrad full med
lagningar. ”Sonen har precis tagit körkort, men vill egentligen ha en Porsche Carrera. Så han skall
köpa en Porsche till sin grabb. Då har killen två bilar!” Han blottar de gulnade tänderna igen.
Det blir tyst för ett ögonblick och jag funderar på om det han säger är sant, eller bara ett försök att
imponera. Visserligen har de väl redan bräckt mig med Mercan, men en Porsche slår onekligen ännu
högre. Besiktningsmannen ropar på mig och jag går fram till disken. Jag drar ett djupt andetag.
”Inga problem.”
”Vad skönt”, säger jag och tar emot nycklarna och mitt prickfria protokoll. När jag kör ut ur hallen
kastar jag en blick ut genom bilrutan. De två männen vinkar till mig och jag tillbaka. Deras
guldarmband blänker i ljuset från fönstret, lika starkt som den vita lacken från Mercedesen.
Tionde budet
Ibland ursäktar sig Marie mitt i en diskussion. Hon måste bara brygga lite mer kaffe, eller se till
djuren. Hon är tillbaka om fem minuter.
Anders kommer inte med några förklaringar utan försöker spela oberörd, fastän man märker att
han oroligt väntar på att hon skall komma tillbaka. Han försöker leda in samtalet på den nyligen
avlidna Nobelpristagaren, García Márquez, men det faller inte väl ut. Då känner han i sitt inre en
känsla av uppgivenhet; nu har han flera gånger försökt få igång ett samtal. Nu får någon annan ta
ansvar för att de ska få en trevlig middag tillsammans. Han har gjort sitt.
Han övergår till att försiktigt försöka utforska Anne med ögonen. Hon är liten till växten,
korpsvart hår, klippt i page med mittbena. Ansiktet är runt och de ljusblå ögonen utstrålar pigghet.
Hon bär en svart topp som sitter tajt runt den smala överkroppen och han får kämpa för att inte
blicken skall fastna på hennes bröst. Han tycker att brösten liksom kämpar för att spränga sig ut
genom det tajta, tunna bomullstyget. Han fantiserar om hur det skulle kännas att kupa händerna runt
dem och kyssa dem. Inte är de väl opererade? Han har svårt att tänka sig att en bibliotekarie lägger
energi och pengar på en bröstoperation.
Hennes makeup är smakfull; svart kajal runt ögonen, markerade ögonbryn och rejält med riktigt
rött läppstift. Men inte så mycket så att det känns vulgärt. Han funderar på hur det skulle vara vara
att älska med henne. Han får för sig att hon är helt annorlunda än vad han är van vid. Ett vilddjur!
Som stönar och skriker av vällust.
När de lite senare sitter i vardagsrummet med kaffe och konjak (samtalet flyter bättre nu när de
alla fyra är mer eller mindre berusade), kommer lusten till henne över honom igen. Det är på vippen
att han sträcker ut sin vänsterhand och vidrör hennes smala lår. I sin korta svarta pennkjol är hon
riktigt sexig när hon kryper upp i soffan jämte honom. Men han har tillräckligt med sinnesnärvaro
kvar för att inse att det inte är värt det. Men ändå, hennes skratt är så smittsamt – ett intensivt, kort,
ljust, milt gnäggande. Han funderar på hur Robert och Anne har det i sin relation. Säkerligen
mycket bättre än han själv och Marie. Intressantare samtalsämnen, bättre ekonomi, skötsammare
barn, roligare semestrar. Och ett vildare sexliv.
Han känner avundsjuka. Inte nog med att Robert har en intressantare och snyggare fru; han är
också mer framgångsrik på andra områden. Han är, till skillnad från honom själv, en person som
drar blickarna till sig när han stiger in i ett rum. Som drar till sig uppmärksamhet på samma sätt som
en elegant och fräsig bil, som en Ferrrari som vrålar fram med V-12 motorn längs gatan. Han har
svart, tjockt hår som han kammar i bena och bruna, lite mystiska ögon. Hans leende är brett, och
blottar en vit, perfekt tandrad, som det anstår en tandläkare. Robert tjänar säkert dubbelt så mycket
som han själv. Hans egen plan när han började studera matematik vid universitetet var att efter
examen få anställning vid någon bank eller något försäkringsbolag, men istället står han hela
dagarna framför en grupp trotsiga femtonåringar som har svårt att lära sig skilja på procentenheter
och procent.
Roberts personlighet är, skulle man kunna säga – rakt på sak – men på ett charmigt sätt. Hans
energi verkar aldrig sina, hans skratt aldrig ta slut. Anders gillar egentligen Robert, han tycker om
att umgås med honom; sitta och snacka i omklädningsrummet efter deras squashmatcher (de vinner
han faktiskt oftast), gillar att ta en öl tillsammans med honom på lördagseftermiddagarna (Robert
håller på Manchester United, Anders på Tottenham). Men ibland blir Robert bara för mycket.
När de en timme senare tar adjö känner han återigen hennes varma bröst mot sin kropp. Var de
opererade i alla fall?
Skummat hjärta
”Ja, jag känner ju lite så här... det här med musiken. Av en slump började jag lyssna på Metallica på
Spotify. Var så länge sen jag lyssnade på dom. Och bara: Gud vad jag mår bra av det här.”
”Jag köpte mig en ny gitarr i våras. Jag har börjat igen, den...jag kan visa dig om du vill.”
”Vad häftigt. Gärna.”
Han gick iväg till sovrummet och var snart tillbaka med en skinande vinröd elgitarr.
”Wow. Vad snygg den är.”
”Visst.”
”Kan du inte berätta lite för mig.”
”Ja, det är... jag har ju läst på en del om gitarrer, jag fastnade för det här märket, det här en
Gibson. Gitarrernas gitarr, kan man säga. Den har aktiva mikrofoner, sådana som Metallica
använder, ja som många metallband.”
Hon böjde sig fram och knackade med knogarna mot gitarren.
”Är det mahogny?”
”Det är mahogny här på ovansidan, sedan lönn och så rosewood här på greppbrädan, så det är ett
himla hantverk. Den måste ju ha en bra klang.”
”Och vad gör de här mikrofonerna. De gör att ljudet blir starkare? Mer fylligt, eller?”
”Ja, du måste ha någon sorts mikrofoner för att du ska få ljud.”
”Kan du inte spela lite?”
Han drog igång inledningstakterna till Deep Purple:s ”Smoke on the Water”. Det dova gitarrljudet
studsade mellan väggarna i det lilla rummet.
”Vad fräckt! Vilket ljud! Jag måste fråga lite mer.”
”Fråga på.”
”Är det där tonkontroller?”
”Ja. De ger olika ljud.”
Han vred på rattarna på gitarren och demonstrerade.
”Hur länge har du spelat egentligen?”
”Jag höll nog på mest i tonåren. Då spelade jag rätt mycket. Men sen, när jag slutade gymnasiet så
la jag av, tills nu då.”
”Synd att jag inte är trummis. Då kunde vi spela ihop. Men du, hur funkar det här med....om man
har långa naglar?”
Hon höll upp sina händer med handflatorna mot sig och spärrade ut fingrarna. De rödmålade,
avlånga naglarna blänkte i ljuset från taklampan.
”Alltså man spelar inte med fingrarna, man använder bara plektrum.”
”Hur är det med pedaler?”
”Jag kan inte så mycket om det. Men man kan göra rätt mycket med den här.”
Han vände sig om och vred lite på några rattar på förstärkaren, så att ljudet nu blev än dovare.
Han körde vidare på ”Smoke on the Water” och vände sig sedan om och han vred upp volymen
ännu ett par snäpp på förstärkaren, och fortsatte med temat från Metallicas ”Unforgiven”.
”Shit! Det är ju som Metallica!”
”Ja, det är Metallica. Men om vi tar Metallica. Han, Kirk, gitarristen, är ju duktig. Men egentligen
är det lite fusk. När de spelar in har de ju lagt in typ sju gitarrer.”
”Ja, jag sitter ofta och kollar på rockvideor på Youtube. På den här, ”Wherever I may...”, vad heter
den nu? Är det bas eller gitarr?”
”Wherever I May Roam”
”Ja, just det. Är det bas eller gitarr?”
”Jag tror att på de allra första ackorden, då är det cittra eller nåt sånt.”
Han drog gitarren åt sidan, satte försiktigt ned den på golvet och gick fram till en välfylld
bokhylla som upptog hela sidväggen i det fyrkantiga rummet.
”Nu skall vi se...Här är den.”
Han drog ut en tjock pärm ur hyllan och gick och satte sig i fåtöljen igen. Hans svettiga fingrar
bläddrade intensivt fram och tillbaka i den sprängfyllda pärmen.”
”Här har du den.”
”Är det cittra?”
”Sitar, arrangerad för gitarr. Är det bara jag som dricker? Här, varsågod.”
Han böjde sig ned och tog upp vinflaskan från golvet och fyllde upp det stora glaset nästan till
brädden med det mörkröda vinet.
”Tack.”
”Fint vin det här. Franskt. Château La Reyne. Skål.”
”Skål.”
”Jag har undrat liksom, en bas låter ju mycket dovare än en gitarr?”
”Ja, fast man kan få ganska ljusa toner från en bas också. Fast det är ju tjockare strängar. Men
man kan göra mycket i studion, ja på scen också, fast speciellt när de spelar in.”
”Ja, när de spelar den live så låter den aldrig likadant som på skivan.”
”Och det man söker i hårdrocken är ju ofta det lägsta, lite grymmare ljudet, e-strängen, den lägsta.
Och sen är det, det – att du måste hela tiden dämpa.”
”Dämpa? Trycka ner strängen?”
”Nej, man dämpar här...Kolla.”
Han drog i spaken. Hon böjde sig fram så att klyftan mellan brösten tydligt blev synlig i
urringningen.
”Som sagt, jag har alltid varit svag för gitarrer.”
”Ja, jag med. Haha. Jag skall försöka börja och spela. Skall försöka ha det som nyårslöfte, haha.”
Han funderade på hur gammal hon var. Tjugofyra, tjugofem? Med sitt långa mellanbruna hår,
dinglande örhängen, sin urringade topp och sitt frågvisa sätt verkade hon så ungdomlig på något
sätt.
Han älskade när han fick sitta och vara den kunnige. Som när han var den förste att svara på vart
man var på väg i På spåret, eller vinna i Trivial Pursuit. Och nu ikväll fick han tillfälle att visa hur
mycket han kunde om hårdrock och elgitarrer.
Vilka ben hon hade! Och hennes hår...han längtade efter att få dra det mellan sin fingrar. Och hon
var fnittrig och rolig också. Och så det bästa av allt: hon verkade så intresserad av honom. Det
kanske inte kunde bli något långvarigt, men – vad fan, lite roligt kunde han väl få ha.
"Vill du ha lite kaffe? Jag tror jag måste ha lite."
"Ja tack, gärna med mjölk om du har."
"Visst, jag fixar det. Du kan ju pröva så länge."
Han lämnade över gitarren och gick ut i det närbelägna köket. Medan han skummade mjölken
funderade han på hur han skulle gå vidare. Visa henne runt lite i lägenheten kanske? Stereon kunde
kanske imponera? Han gjorde en liten gubbe till sig själv, och ett hjärta till henne med
mjölkskummet. Stolt bar han in kaffekopparna till henne, där hon satt och försökte få ljud i gitarren.
"Här. Varsågod."
Han höll stolt fram koppen med det vackert formade hjärtat.
"Tack. Åhh, vad gulligt. Tack."
"Ja, det tog ett tag innan jag lärde mig. Men nu är jag riktigt bra på de där figurerna"
Hon såg så förbannat söt ut när hon satt där i fåtöljen med gitarren på magen. Han kände att han
måste få henne i säng. Måste.
"Du kan ju. Vi får träffas igen och spela någon dag. Förresten, du har ju inte sett hur hela
lägenheten ser ut. Jag kan visa dig runt lite om du vill."
"Gärna."
"De gick runt i den spatiösa våningen. Han visade henne det mysiga sovrummet, badrummet med
den specialformade jacuzzin med den inbyggda belysningen, köket med Gaggia-maskinens alla
funktioner. Och så naturligtvis vardagsrummet med jordgloben och den inbyggda minibaren. Och så
till sist hans kombinerade hemmabio och stereoanläggning med projektor, den bastanta 200-watts
förstärkaren och hans stolthet: de stora Bowers & Wilkins-högtalarna.
"...och så här högst upp sitter diskantelementet. Kärnan här i mitten är av diamant. Äkta diamant
alltså."
"Oj. Måste vara bra ljud. Kan du inte spela något?"
"Visst."
Han slog upp laptopen som låg på det mörkbetsade soffbordet, vid sidan om fruktfatet.
"Vad vill du höra?"
"Ta något du gillar."
Han öppnade Spotify och rullade sig fram i låtlistorna.
Vad skulle han ta? Något lite lugnare, lite softare. ”Brother”, med Alice in Chains, perfekt.
"Det här kanske du gillar."
Han drog upp volymen några snäpp.
"Vågar inte spela alltför högt så här dags. Vill inte bli ovän med grannarna, haha. Men de verkar
ju tåla gitarrspel, så det här skall de väl stå ut med."
Ljudet var verkligen fantastiskt, tänkte han. Fastän han använde sin anläggning nästan varje dag,
förvånades han ofta över hur bra det kunde låta. Men så hade han också lagt ner åtskilligt av både
tid och pengar på att det skulle bli så bra som möjligt.
De kanske kunde göra det här inne, på soffan? Inte förhäva sig nu, ta det stegvis. Hon verkade ju
intresserad. Visserligen stod hon fortfarande upp med kaffekoppen i handen, en bit ifrån honom.
Han satte sig ner i den rymliga soffan, nästan i mitten, och lade upp armen på ryggstödet.
”Vill du inte sätta dig? Väldigt skön soffa det här, faktiskt.”
Han klappade med handen jämte sig på den pösiga, vinröda soffkudden, som för att försäkra
henne hur mjuk och skön den var.
”Nja, jag tror nog att jag kanske skall gå nu. Måste upp tidigt i morgon. Har ett pass på Gerda på
förmiddagen.”
”Men, inte behöver du väl träna på morgonen?”
”Jo, för det är jag som är ledaren. Alltså, jag är instruktör. I afrikansk dans, eller afro som vi
säger.”
De var tysta en stund.
”Ja, som sagt, jag skall gå nu. Jag hittar ut själv. Det var trevligt att spela gitarr. Vi får göra om det
någon gång. Tack för kaffet förresten. Hej.”
”Hej.”
Hon gick snabbt ut i hallen och innan han hunnit resa på sig hade hon hunnit ut i trapphuset. Han
störtade mot dörren och sprang ner för trapporna i strumplästen, men han hörde hur porten slog igen
där nere, och stannade och gick långsamt tillbaka upp till den tomma lägenheten.
Han gick raka vägen till barskåpet.
Kreativt skrivande, Essä
Linnéuniversitetet, vt 2014
Lärare: Tommy Olofsson
Axel Lindhe
Vem är jag?
Det var min syster som hittade bilden. I en av de lådor som vår morfar hade lämnat efter sig fanns
ett foto som väckte hennes uppmärksamhet lite extra: en bleknad, svartvit bild på min morfar i ett
sammanhang jag aldrig sett honom förr – stående framför en flätad hydda tillsammans med tre
svarta kvinnor och en liten pojke. Kvinnorna är klädda i vad som skulle kunna vara en slags
traditionell klädedräkt med korta kjolar och så gott som bar överkropp. Av de många olika mönstren
att döma är kläderna mycket färgglada. De ler brett med blottade vita tandrader in i kameran.
Min morfar ser malplacerad ut, mitt emellan två av de bastanta kvinnorna, strikt klädd i kostym
och slips, byxor med perfekta pressveck och som jag kommer ihåg honom – rak i ryggen, lätt
leende och läppjande på sin pipa som han håller i ett stadigt grepp med högerhanden.
Min morfar, min barndoms hjälte, mannen som reste runt jorden kors och tvärs och sålde radiooch tv-apparater av märket Luxor. Det fanns inget som jag tyckte bättre om än att sitta vid
matbordet i mormors och morfars kök på Lagmansgatan i Motala, äta alldeles för många rostade
mackor med hallonmarmelad och med öronen på helspänn lyssna när han berättade om sina äventyr.
Redan som sextonåring lyckades han få följa med på ett av Johnsonlinjens fartyg till Sydamerika,
och han tog sig sedan vidare till Nordamerika. Jag bläddrar fram och tillbaka i en av de
anteckningsböcker jag ärvt efter honom, och fantiserar om alla de platser han har skrivit om i dem:
Rio de Janeiro, Nairobi, Milano, New York, London, Paris, Zürich, Kapstaden, San Francisco...
Det svartvita fotot är gissningsvis taget någon gång i slutet av 50-talet, eller början av 60-talet?
Förmodligen är platsen någonstans i Kenya, som han ofta återvände till. Det är med blandande
känslor jag tittar på bilden. Samtidigt som den väcker många härliga minnen av honom, kan jag inte
undgå att tänka tanken att motivet andas rasism: den rike, vite mannen på besök i tredje världen.
Det finns nog inget ämne som detta supervalår 2014 känns så brinnande som just rasism. Slå upp
en dags- eller kvällstidning och jag kan nästan garantera att den kommer att innehålla åtminstone en
artikel som tar upp problemet. När jag går in på DN.se dras mina ögon till en artikel om romernas
situation och när jag slår upp dagens Aftonbladet diskuteras i en ledare hur svarta människor i vårt
land regelbundet utsätts för kränkningar på grund av sin hudfärg.
Jag kan inte minnas att morfar någonsin tog ordet rasism i sin mun. Ända måste han ha stött på
det åtskilliga gånger vid sina resor. Har jag rätt om dateringen av fotografiet bör det ha tagits några
år efter det att sömmerskan Rosa Parks den 1 december 1955, i Montgomery i delstaten Alabama,
vägrade upplåta sin plats på bussen åt en vit man.
Kanske har ingen period i vår moderna historia så tydligt visat på rasismens fasor som politiken i
Sydafrika under apartheid. Under fyrtiosex år år, från 1948 till 1994, levde svarta och vita under
helt olika villkor.
Jag känner inte till någon författare som bättre har skildrat rasismens problematik än en person
som själv har vuxit upp under denna regim, sydafrikanen J. M. Coetzee. Hans böcker sätter igång en
process hos mig som läsare; tankebanorna tar en extra vurpa och de slingrar sig fram och tillbaka
som ormar. Oupphörligen frågar man sig varför personerna uppför sig som de gör och vad
författaren vill säga med det han skriver.
I den självbiografiska Ungdomsår befinner sig huvudpersonen i England, i ett försök att komma
bort från sina föräldrar och från sitt hemland. Men trots det stora geografiska avståndet finns
problematiken i Sydafrika ständigt närvarande:
De nyheter han får om Sydafrika kommer genom BBC och Manchester Guardian. Han läser rapporterna i Guardian med
fasa. En farmare binder en av sina arbetare vid ett träd och piskar honom tills han dör. Polisen skjuter på måfå in i en
folkmassa. En fånge hittas död i sin cell hängande i en filtremsa, blåslagen och blodig i ansiktet. Ohygglighet efter
ohygglighet, illdåd efter illdåd, utan uppehåll.
Och han stöter också på hatet mot andra människogrupper än den egna i det nya landet:
Hans arbetskamrater är för artiga för att uttrycka sina åsikter om utländska besökare, men av deras tystnad beträffande
vissa saker förstår han att han inte är önskad i deras land, inte positivt önskad. De tiger också om ämnet västindier, men
han kan tolka tecknen. NIGGER ÅK HEM säger slagord målade på väggar. INGA FÄRGADE säger anslag i fönstren
till inackorderingshus. Månad för månad stramar myndigheterna åt invandringslagarna. Västindier hejdas på kajen i
Liverpool, kvarhålls tills de har blivit desperata och skeppas sedan tillbaka dit varifrån de kom. Om han inte behöver
känna sig lika naket ovälkommen som de kan det bara bero på hans kamouflagefärg: kostymen från Moss Brothers,
hans ljusa skinn.
Än mer angelägen känns beskrivningen av främlingsfientligheten i Coetzees kanske främsta roman,
Onåd. I boken figurerar en medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, som inleder ett
förhållande med en av sina kvinnliga studenter. Studenten anmäler honom för sexuellt ofredande
och universitetsledningen erbjuder Lurie en utväg, med en möjlig chans att få behålla jobbet. Ett av
villkoren är att han gör ett offentligt uttalande där han tar avbön från sin handling. Men David Lurie
är en envis person. Han väljer istället att avsluta sin tjänstgöring och tar sin tillflykt till sin dotters
lantgård, där han hjälper till med gårdens sysslor och även vid ett djursjukhus i närheten. En dag
händer något fruktansvärt; dottern blir våldtagen av tre svarta män som bryter sig in i huset,
försöker sätta eld på Lurie, skjuter hundarna, stjäl saker och flyr sedan i David Luries bil. Trots
faderns envisa vädjanden vägrar dottern styvnackat att polisanmäla händelsen och väljer att bo kvar
på gården. Nu är inte bara David i onåd utan även hans dotter Lucy.
Ytligt sätt är handlingen i romanen tämligen enkel, men ju fler gånger man läser boken och börjar
reflektera över innehållet, desto tydligare märker man att klarheten bara är en illusion. Under ytan
döljer sig en problematik av väldiga dimensioner. Vad Coetzee säger i Onåd är att inte finns några
enkla svar, inga enkla lösningar, när det när det handlar om mänskliga frågor som makt,
överlägsenhet och underlägsenhet, skuld och ansvar, rasism och fördomar. Svaren på de många
moraliska frågeställningarna som hans bok oupphörligen väcker hos läsaren glider hela tiden undan.
Just när man tror sig ha hittat en hållning, en logisk slutsats, så vänder han på perspektivet. När till
exempel Lurie med sin dotter diskuterar förhandlingarna med universitetet, intar han en närmast
fatalistisk livshållning:
”Jag blev erbjuden en kompromiss, som jag inte ville godta.”
”Vad för slags kompromiss?”
”Omskolning. Omdaning av karaktären. Nyckelordet var terapi.”
”Och du är så fullkomlig att du inte skulle ha nytta av lite terapi?”
”Det påminner mig lite för mycket om Maos Kina. Avsvärjelse, självkritik, offentlig avbön. Jag är gammalmodig, jag
skulle föredra att rätt och slätt bli ställd mot en vägg och skjuten. Få det avklarat.”
Luries föraktfulla inställning gentemot universitetskommitténs krav på bot och bättring skulle
kunna ses som en kommentar till den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionens arbete.
Kommissionen (The Truth and Reconciliation Commission) bildades i Sydafrika efter avskaffandet
av apartheid och var ett försök till försoning mellan de som hade blivit drabbade av
apartheidpolitiken och utövarna av den. Människor som ansåg sig vara offer för politiken fick
möjlighet att föra sin talan inför kommissionen och de som begått våldshandlingar kunde be om
amnesti. Processen skedde inför öppna dörrar och bevakades intensivt av massmedia. Syftet med
kommissionens arbete var inte bara att söka sanningen om de övergrepp som hade begåtts mot den
svarta befolkningen under apartheid utan också ett försök att starta en läkande process, ett försök att
nå förståelse och försoning i ett land som länge hade varit splittrat.
Avspeglar Luries avmätta förhållande till kommittén i själva verket Coetzees egna åsikter om
efterspelet till apartheid? Vill han säga att ånger och offentlig avbön egentligen är en alldeles för lätt
väg till amnesti?
Man kan nog utan att ta alltför stora ord i sin mun på goda grunder kalla Coetzee en pessimistisk
författare. Och är inte pessimism en ganska rationell hållning i en värld där människan genom
historien uppvisat en fruktansvärd grymhet och fortsätter att göra så än idag? Just när jag sitter och
redigerar dessa rader hör jag på nyheterna att en fotbollssupporter blivit så svårt misshandlad att han
avlidit. Vi människor har uppenbarligen den tvivelaktiga förmågan att utveckla ett hat mot andra
grupperingar än den egna som är så starkt att det kan leda till mord, även om det bara handlar om
vilket fotbollslag vi håller på.
Trots sitt i grunden goda humör kunde även min morfar ibland släppa fram en mörkare sida.
”Människan är galen!” kunde han utbrista då diskussionerna vid middagsbordet tangerade allvarliga
ämnen som andra världskriget och Förintelsen. Om Tyskland – detta land som var så framstående
på det kulturella området – om detta ”kulturland” (så uttryckte han sig) kunde falla så lågt som
under andra världskriget, vad fanns det då egentligen för hopp för mänskligheten?
Intressant nog stöter jag på exakt samma tankegång när jag läser cancerforskaren och författaren
Georg Kleins essäsamling Jag återvänder aldrig. Han frågar sig hur Förintelsen kunde inträffa: ”i
en av världens ledande kulturnationer som stod högt och ibland högst inom filosofin, medicinen och
många grenar av naturvetenskapen och som också var bland de absolut förnämsta inom den mest
allomfattande konstarten, musiken.” Klein är intressant eftersom han själv som jude, född i Ungern,
upplevde andra världskrigets fasor med förföljelserna av sin egen folkgrupp på nära håll. I många
av sina essäer återkommer han till problematiken om människans oerhörda ondska. I texterna
vänder och vrider han på nazisternas fruktansvärda gärningar. Finns det något sätt att förstå det som
hände? Ibland blir hans redogörelse så svart att jag knappt kan ta den till mig, som i hans
beskrivning av ett foto från Auschwitz:
Tidskriften The New Yorker publicerade 2008 ett antal tidigare okända fotografier från dödslägret Auschwitz (Alec
Wilkinson, ”Picturing Auschwitz”). [...] Förutom de fruktansvärda och vid det här laget välkända
koncentrationslägerbilderna med utmärglade människor eller likhögar finner man här även en gruppbild med ett 90-tal
glada, leende, sjungande män i eleganta, välsittande uniformer. [...] Man får veta att bilden är tagen den 26 maj 1944.
Dödsfabriken arbetade då med maximal intensitet, och över sin egen kapacitet. Under maj och juni anlände stora
tåglaster av ungerska judar som gasades och brändes med exempellös hastighet, som nämnts mördades 12 000
människor varje dag...
Bildtexten förklarar att vi ser en SS-officerskår i Auschwitz. Den befinner sig på en weekendresa på en vacker plats
som heter Solahütte. Vi vet att var och en av männen är praktiserande massmördare som arbetar på högvarv under den
aktuella perioden. Men här kopplar de av från sitt hårda arbete. I första raden ser vi lägerkommendanten Richard Baer.
Bredvid honom står ”dödsängeln” doktor Josef Mengele. Sedan kommer den tidigare lägerkommendanten Rudolf Höss
som i sina memoarer (Kommendant i Auschwitz, 1960) tog åt sig äran av att ha valt den snabba, hygieniska och mycket
effektiva gasen Zyklon B som lämpligt massavlivningsinstrument. […] Man ser också Otto Molt, chefen för
gaskamrarna i Ausschwitz II, och Josef Kramer, kommendant vid Auschwitz II. Alla tycks vara i hög stämning.
Klein kallar bilden för: ”den hemskaste bilden av Auschwitz jag någonsin har skådat”. Det är med
stor tvekan jag skriver in ”Picturing Auschwitz” i adressfönstret på webbläsaren, och får upp det
aktuella numret av tidningen överst i sökningen. Jag tittar på bilden i kanske tjugo sekunder; fotot är
ganska litet, men munterheten hos officerarna är ändå inte att ta miste på. Jag trycker en extra gång
på bilden, men den går inte att förstora. Det är nog tur det, tänker jag och stänger snabbt av datorn.
Gjorde jag rätt eller fel som sökte upp bilden? Nu vill den inte försvinna från min näthinna.
Massmördare som skrattar och roar sig! Jag kan bara instämma med Klein. Det är svårt att tänka sig
något mer ohyggligt än detta svartvita foto.
Klein resonerar och spekulerar om orsakerna till att människan är förmögen till så bestialiska dåd.
Trots att han bott nästan hela sitt vuxna liv i Sverige, verkar han aldrig upphöra att förvånas över
svenskarnas naiva syn på människan och världen. Han skriver om ”Den svenska fredsskadan”:
”Varifrån kommer den redan berörda, ömt vårdade illusionen att alla människor är i grund och
botten goda och att all ondska bottnar i en svår barndom, misshandel eller känslokyla?”
Trots all svärta låter såväl Coetzee som Klein en glipa av ljus sippra in mitt i all pessimism. Hos
Coetzee handlar det om att han visar att vi många gånger har ett val beträffande hur vi skall förhålla
oss till saker som händer i vår tillvaro. Kanske skulle man kunna säga att vad han visar oss är att vi
ofta har möjlighet att omdefiniera vårt eget jag och att förändra vår uppfattning om oss själva. Vi
behöver inte vara den vi förväntas vara, eller ens agera i enlighet med det förväntade.
I Onåd visar han läsaren att det finns mer i livet för David Lurie än att förföra unga kvinnliga
studenter och ägna sig åt undervisning. Visserligen har Coetzee gjort Lurie till en tragisk och kanske
lite känslokall och cynisk gestalt. Men han uträttar ett och annat av värde också.
Under sin vistelse hos dottern ägnar han mycket tid till att hjälpa till på en djurklinik i närheten,
och redan i början av boken får vi reda på att han egentligenär trött på universitetslivet, men att han
hyser en stor kärlek till sång och musik: ”Hans egen åsikt, som han inte ger utlopp åt, är att språkets
ursprung ligger i sång, och sångens ursprung i behovet att med ljud utfylla människans alltför stora
och ganska tomma själ.” Vi får också veta att han är utled på prosa och att det han egentligen vill
ägna sig åt är att skriva musik: ” ´Byron i Italien´, en meditation om kärlek mellan könen i form av
en kammaropera.”
Derek Attridge tillhör dem som menar att David genom sina nya sysselsättningar, att skriva på sin
opera och att ägna sig åt djuren, kanske uppnår en slags befrielse: ”Both manifest a dedication to a
singularity that exceeds systems and computations: the singularity of every living and dead being,
the singularity of the truly inventive work of art.”
Hundarna och musiken är inte lösningen på alla Luries problem, men de finns där "bortom
välstånd och rationalitet", som tröst eller tidsfördriv. Djuren och konsten har ett värde i sig; de finns
i världen och korsar hans väg och kan förhoppningsvis berika hans liv.
Klein hittar istället ljuspunkterna hos de människor han kallar ”exceptionella individer”, människor
som trots motgångar faktiskt lyckats att stå upp för sina idéer. Ett av Kleins exempel är Spinoza,
som han skriver om i Jag återvänder aldrig:
Vi ser en man som har insett allt livs förbluffande enhet på denna planet tvåhundra år för Darwin och trehundra år för
dechiffreringen av den universella DNA-koden. En individ som hade modet och styrkan att prioritera den egna
tankeförmågan framför olika ortodoxiers självtillräckliga påbud, som kunde resa sig över makt- och
instinktsmänniskornas negativa reaktioner. […] Har denna av ortodoxa samfund och ledande kyrkor exkommunicerade
jude med sina av tuberkulos och linsslipning förstörda lungor, kunnat bli en odödlig filosof vars grepp om det goda, det
sanna och det vackra kan trollbinda oss i det 21:a århundradet, som inte längre faller för stora visioner och utopiska
idéer, är kanske inte allt hopp ute för oss.
I Kleins fall undrar jag om inte hans många texter om Förintelsen och dess konsekvenser utgör ett
slags självterapi, ett sätt att komma till tals med hans judiska ursprung. Jag måste säga att jag finner
hans hyllande av Spinoza och sättet att framställa denne som ett exempel på vad vi människor kan
sätta vårt hopp till, som en smula konstgjort, en påklistrad proklamation på ynka fem sidor. Fem
sidor som i sin tur föregåtts av 295 sidor där han i en ton av ilska och tvivel skakar på huvudet åt
människans skurkaktighet. Tror han verkligen på det här själv? Handlar det om ett slags
självbedrägeri, ett slags tillkämpat försök till optimism för att inte falla ner i ett bottenlöst mörker?
Jag vet inte. Men hur påklistrade, förkonstlade och artificiella de sista sidorna i boken ändå känns,
förstår jag honom samtidigt fullkomligt. Kanske är ett slags självbedrägeri det enda sättet för oss
människor att orka med att leva. Och om det gör våra liv mer meningsfulla ser jag inget fel i det.
Om David Lurie vill ägna återstoden åt sitt liv åt att skriva på sin opera om Byron och han finner
mening och glädje i det så ger det åtminstone honom lycka.
Och varför skriver då jag? Varför ägnar jag timma efter timma åt att försöka författa en essä om
människans ondska? Vill jag också komma till tals med mina egna existentiella frågeställningar?
Med min egen bakgrund? Är även mitt eget skrivande bara ett slags terapi? Ett försök att läka de sår
som livet har tillfogat mig?
I Onåd får vi i inledningen reda på att huvudpersonen är femtiotvå år. Själv kommer jag om några
år att fylla femtio och börjar närma mig den ålder då min egen far dog. Spelar det här roll för att jag
kan känna mig besläktad med Coetzees gestalter? En sådan fråga är svår att svara på med ett rakt ja
eller nej, för när allt kommer omkring har jag varit fascinerad av Coetzee i många år. Men visst
känner jag att tankar på åldrande och död är mer förekommande nu än när jag var tio eller femton år
yngre. Och från tankarna på ens eget åldrande är inte steget långt till tankar om hela mänskligheten,
ett ämne som Klein är en mästare på att behandla.
Sanningen är nog att jag känner ett slags släktskap med såväl Kleins som Coetzees texter, hur
olika de än är. Jag undrar hur de som författare har påverkat mitt eget skrivande. Jag skulle så gärna
vilja kunna skriva som Coetzee om djupa existentiella frågor. Jag skulle vilja hitta samma
lakoniska, ödesmättade ton som är tydlig redan från första meningen i hans böcker. Jag skulle vilja
hitta samma fantastiska flyt i språket som han lyckas åstadkomma. Men jag tycker att jag inte ens
kommer i närheten. Mina försök faller platt till marken. Jag försöker skriva en novell om ett par
som bråkar, men min skildring av de mänskliga relationerna knackar inte ens på dörren till Coetzees
värld.
Är jag kanske helt fel ute när jag försöker skriva som en mästare? Blir mitt hyllande av Coetzee
till tvångströja istället för till inspiration? Vi talar trots allt om en flerfaldigt prisbelönad författare –
Nobelpristagare och två gånger mottagare av det brittiska Booker-priset. Peter Englund har kallat
honom ”en rasande skicklig författare, som i sin förmåga att skifta stil, grepp och röst nästan kan
göra en lite rädd – och som skrivande människa inte så lite avundsjuk”. Visst fylls även jag av
avundsjuka, även av rädsla. Att försöka uppnå ett slags mästerskap, att jämföra sin egen produktion
med en mästares är kanske helt fel väg att gå. När jag svettas på tennisbanan försöker jag trots allt
inte efterlikna Federer eller Djokovic.
Nej, att börja tvivla på min egen förmåga är ingen särskilt framkomlig väg. Ju mer jag arbetar
med mitt skrivande, desto mer inser jag att det just är mitt eget jag, mitt medvetande, som är min
största fiende. Mitt jag vill hela tiden ifrågasätta vad jag skriver, det kritiserar och ifrågasätter. Och
jaget oroar sig för att texten inte är tillräckligt bra, för att mitt alster ska bli kritiserat sönder och
samman av kurskamrater och lärare.
En författare som har förmågan att skriva om de här sakerna på ett intressant sätt är Elisabeth
Rynell. I essäsamlingen Skrivandets sinne skriver hon så här apropå självtillit och skrivande:
Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda litet ord man kommit på hånar en så snart
det kommit ner på pappret, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte
en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och
stycken och kringspridda ord omkring sig.
I skapande arbete är självkänslan med i varje ögonblick. Jag vet inte om den ska beskrivas som ”svår motspelare”
eller ”viktig medspelare” men jag vet att den äger betydelse. Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom
blir till, som en text inuti texten. Det krävs en hel del trick och finter för att man ska våga lita till sig själv och dristigt
raktuppochner skriva ett ord där det tidigare inte funnits överhuvudtaget någonting. Att ”i begynnelsen var Ordet”, man
vet det och darrar. Ingen har ju bett en att skriva det där ordet heller. Ingen har sagt att det behövs.
”Våga lita till sig själv”, skriver Rynell. Är det detta som är nyckeln till ett framgångsrikt
författarskap? I så fall har jag nog fortfarande en bra bit kvar. Jag är nu inne på min sjätte termin på
utbildningen i Kreativt skrivande. Under den här terminen har jag skrivit en hel del, och även
upprepade gånger blivit utsatt för både positiv och negativ kritik. Jag har också vid många tillfällen
själv levererat feedback på mina kurskamraters alster. Jag har läst en inte föraktlig mängd
skönlitteratur och en mängd handböcker i skrivande. Jag har plöjt igenom tidskrifter om skrivande
och kritik och jag har surfat runt på åtskilliga hemsidor som behandlar skrivande ur olika
perspektiv. Dessutom har jag flera års erfarenhet av frilansande bakom mig. Vid det här laget har
jag uppskattningsvis författat omkring ett hundratal skivrecensioner och även ett antal recensioner
av teater- och operaföreställningar och konserter.
Ändå tycker jag inte jag har hittat ett sätt att handskas med kritik som fungerar tillfredsställande.
Mina känsloyttringar blir till ytterligheter, istället för till balanserade konstateranden. Vid positiv
feedback blir jag närmast lyrisk, yster och galen inombords. Jag svävar på moln av självförtroende
och tycker jag är en fantastisk skribent som i framtiden kommer att publicera de mest
häpnadsväckande artiklar, romaner och novellsamlingar. Utsätts jag å andra sidan för negativ kritik
tar den djupt i kropp och själ; jag har med åren lärt mig att den sätter sig djupare och fastare nere i
själsskikten än jag först vill erkänna för mig själv. Den blir som en svulst som klamrar sig fast och
inte vill släppa taget.
Det är inte utan att jag skäms för att erkänna det här. Nu är jag sätter det på pränt funderar jag på
vad kurskamrater och lärare skall tycka. Det verkar kanske löjligt att ta så illa vid sig, och visst
överdriver jag, något jag har en tendens att göra när jag skall omforma mina tankar i skrift. Men det
är denna känslighet för kritik, både från andra och från mitt eget kritiska jag, som gör att jag
funderar på om det är rätt väg för mig att gå när jag försöker efterlikna en Nobelpristagare.
Men som tur är finns det botemedel mot det mesta här i livet. Jag har helt enkelt så småningom
insett att det i mitt skrivande är samma elaka krafter i görningen som kan slå klorna i mig på
tennisbanan. Jag går till bokhyllan och efter en stund hittar jag vad jag söker: Timothy Gallweys
The Inner Game of Tennis. Jag slår upp inledningen av första kapitlet:
Every game is composed of two parts, an outer game and an inner game. The outer game is played against an external
opponent to overcome external obstacles, and to reach an external goal.[…]
It is the thesis of this book that neither mastery nor satisfaction can be found in the playing of any game without
giving some attention to the relatively neglected skills of the inner game. This is the game that takes place in the mind
of the player, and it is played against such obstacles as lapses of concentration, nervousness, self-doubt and selfcondemnation. In short it is played to overcome all habits of mind which inhibit excellence in performance.
I själva verket är det två ”jag”, två medvetanden, som är i görningen under en match, säger
Gallwey. Vi har ”jag 1” (”self 1”) och ”jag 2” (”self 2”). Det första jaget försöker och försöker,
skäller och gormar, försöker energiskt åstadkomma någonting, medan det andra jaget är ”doern”,
som gör själva rörelsen med racketen. Nyckeln till att bli en bättre tennisspelare ligger helt enkelt i
relationen mellan dessa båda ”jag”. Istället för att hela tiden kritisera och kontrollera vårt görande
jag (”jag 2”), bör vi behandla det med respekt och förtroende.
”Lita på ditt sinne och din kropp!”skriver Gallwey. Om du bara låter ditt ”görande jag” vara ifred
så kommer det att leda dig mot målet.
Jo, visst är det så att är det samma processer som är igång i kropp och sinne när jag skriver en text
som när jag spelar tennis. Likheterna är större än skillnaderna. Det handlar om en kamp i båda
fallen. Nyckeln till ett bra resultat ligger i att hitta en bra relation mellan ”domaren” och ”göraren”,
mellan ”jag 1” och ”jag 2”. För att komma framåt i mitt skrivande behöver jag verkligen lita på att
den del av mitt sinne som producerar ord och meningar har något vettigt att säga. Och jag behöver
ha förtroende för mina fingrar när de rör sig över tangentbordet. Intala mig att de vet precis vad de
håller på med.
”Lita på kroppen”. Det finns något förtröstansfullt i orden. Att se skrivandet som en lika mycket
fysisk och kroppslig sysselsättning, som en intellektuell. Jag märker att själva tanken på skrivandet
som en handgriplig process hjälper mig i mitt skrivande, hur paradoxalt det än kan låta.
Idealtillståndet är naturligtvis att händerna rör sig över tangentbordet som av sig själva, utan att jag
överhuvudtaget reflekterar över det, att koncentrationsnivån blir så intensiv att ingenting annat
existerar. I antologin Om kreativitet och flow talar psykologiprofessorn Mihály Csikzentmihalyi om
”ett totalt uppgående i uppgiften, man har ingen uppmärksamhet till övers för att tänka på livets
vanliga problem, eller ens på sig själv, annat än i relation till uppgiften.”
Och det fina med flowupplevelsen är att den fungerar – hur små och och obetydliga
sysselsättningar man än ägnar sig åt – som att skriva på en kammaropera om Byron som aldrig
kommer att få något uruppförande. Och man kan inte förneka att det koncentrerade uppgåendet i
arbetet är ett effektivt botemedel mot både bristande självtillit och envis självkritik. Dessutom
fungerar det utmärkt även som elixir mot existentiella grubblerier över människans grymhet och
ofullkomlighet.
Min morfar älskade sitt arbete. När han efter ett långt intensivt arbetsliv tvingades in i pensionslivet
blev han närmast deprimerad. Efter den fartfyllda arbetstillvaron tedde sig den stillsamma
pensionärstillvaron alltför fadd och andefattig. Kanske är det skräcken för denna tomhet som driver
Klein till sitt frenetiska arbetstempo. Han lär inte ens ta sig tid att sitta ner för att äta lunch utan
mumsar på äpple och smörgåsar framför ett notställ, där han står och läser artiklar samtidigt som
han äter. Hur det är med Coetzee vet jag inte. På grund av hans skygghet inför intervjuer är mycket
litet känt om hans arbetsvanor, men av hans produktivitet att döma borde han besitta en inte oäven
arbetskapacitet.
Själv försöker jag också arbeta intensivt när jag väl sätter mig ner för att skriva. Tyvärr tycker jag
att jag endast i undantagsfall lyckas uppnå de här ögonblicken av sällhet, då sinnet står stilla och
skrivandet bara flyter, tillståndet av flow.
Märkligt nog brukar den här eftersträvansvärda upplevelsen istället bryta fram när jag är sysselsatt
med helt andra saker än skrivande. En torsdagskväll när sambon är på föreläsning sysselsätter jag
mig intensivt med praktiska hushållsbestyr. Tvättmaskin och torktumlare snurrar på högvarv, jag
rensar i garderober, lyfter på bokhögar (till min glädje hittar jag Elisabeth Rynells nämnda
essäsamling längst ner i en av de högsta boktravarna), dammsuger frenetiskt och svabbar golven
intensivt medan rytmerna från ”Night Train” med Oscar Peterson Trio hörs i bakgrunden. I en
tidningshög hittar jag ett nummer av tidskriften Skriva och slår upp en krönika av författaren
Katarina Wennstam. Att vara författare är att vara sin egen chef, skriver Wennstam, och kåserar över
hur man som skribent gärna gör allt annat än just skriver:
aldrig är det så välstädat i mitt hem som under uppstarten till en ny bok. Jag viker lakanen som vore linneskåpet en
utställningsmonter på NK Hem, jag sorterar böcker i bokhyllan i genreordning, eller efter färg, eller utifrån vilka jag
läst, borde läsa och har försökt läsa.
Jag tapetserar, jag målar över tapeter. Jag tvättar till förbannelse.
Jag känner bara igen mig alltför väl: det ständiga dåliga samvetet för att jag gör annat än att skriva.
Rösten i mitt inre som skriker ”Sätt dig och skriv!”, när jag istället surfar, slötittar på tv eller sitter
vid matbordet och småäter.
Men Wennstam skriver också om hur det praktiska arbetet även har ett annat syfte, hur det kan
göra oss mer kreativa. Jag tror att hon har rätt. Aldrig tycker jag mig få så mycket nya idéer som när
jag arbetar med händerna istället för med huvudet. En anledning till att det förhåller sig på det här
viset tror jag har att göra med att det i det praktiska arbetet inte finns samma krav på prestation eller
perfektionism. Att vika handdukar, sopa upp brödsmulor, tvätta bilen eller rensa ogräs känns väldigt
handgripligt och rustikt, jämfört med att försöka plita ner ord och meningar via ett tangentbord till
en datorskärm. I det praktiska arbetet finns det liksom inte utrymme för den kritiska inre rösten att
komma till tals.
Och även när jag på onsdagskvällen sätter mig ner på mina dubbla, hoprullade, smutsgula
yogamattor och lyssnar till vår meditationslärares röst, brukar den inre rösten lugna sig. Innan vi
sluter ögonen och börjar vår meditation brukar vår instruktör hålla en liten miniföreläsning. Denna
onsdag talar han om hur ”nuet är det enda som existerar” och att själva jaget är vår största fiende
när det gäller att komma till ro. Vi uppmanas att meditera över frågan ”Vem är jag?” och att i vårt
inre upprepa: ”Jag är inte mina tankar, inte mina känslor, vem är jag? Vem är jag?” Han förklarar att
vi bara skall fortsätta ställa frågan, men inte försöka besvara den.
Det fungerar förvånansvärt bra. Jag tänker inte på hur dålig jag är på att skriva, inte heller på
människans ondskefulla natur. Jag sitter där i mörkret på mina mattor (lyckligtvis är det inte bara
jag som har svårt att sitta i yogaställning, en av de yngre killarna sitter också gränsle över två
rullade mattor), känner hur det smärtar lite i knäskålar och vrister och rabblar stillsamt och
oupphörligt i mitt inre: ”Vem är jag? Vem är jag?”
Litteratur
Attridge, Derek: ”Age of Bronze, State of Grace: Music and Dogs in Coetzee´s ´Disgrace´”,
NOVEL: A Forum on Fiction, Vol. 34, 2000
Coetzee, J. M: Ungdomsår, Brombergs Bokförlag AB, 2002
Coetzee, J. M: Onåd, Brombergs Bokförlag AB, 2000
Csikzentmihalyi, Mihály: ”Att uppleva ´flow´”, i Om kreativitet och flow, Redaktör Maj Ödman,
Brombergs Bokförlag AB, 1990
Gallwey, Timothy: The Inner Game of Tennis, Random House, 2008
Klein, Georg: Jag återvänder aldrig, Albert Bonniers förlag, 2011
Rynell, Elisabeth: Skrivandets sinne, Albert Bonniers förlag, 2013
Skriva, nr 2, 2014

Änglar och prinsessbakelser

Transcription

Similar documents

Protokoll fört vid årsmöte med Konstföreningen Koggen.

Här - Novellix

Epilog - WordPress.com

3divHA 324 205 145 pall 97 61 h=44 260 145 88 2HA 354

Carolina Ignell, Du och jag men inte vi. Om omöjliga möten

Juniorsingel August Brolén Anton Jonsson Rebecka Borg Tobias

kan även läsa tidningen här

Stollar jag mött

INTRESSEANMÄLAN - Examensarbete

Vi får aldrig glömma” Victoria tände ljus i Auschwitz