BYGG ANDFLOTTAR

Illustration: Göran Boström
BYGG ANDFLOTTAR
Andflottar fyller en viktig funktion då dessa blir en ostörd plats för änderna.
Både i anlagda och naturliga viltvatten fyller andflottar en viktig funktion. Bäst bygger man dem på
vårisen, då är de också enklast att förankra.
Börja med att slå ihop en ram av vanliga brädor. Storleken anpassas efter virkestillgången. I ramen läggs
sedan cellplastpontoner i vardera änden. Även tomma plastdunkar duger som flythjälpmedel.
Över träramen spikas rundvirkesbitar, som ska sticka ut cirka 50 centimeter på vardera sidan. Även så
kallad bakved kan användas. Flotten kan sedan täckas med torv och förankras med bottenfasta hörnstolpar
genom borrhål i isen.
Änderna vill gärna ha en ostörd plats, där de kan krypa upp, putsa sina fjädrar och sola sig. Under
uppväxttiden lockas även andungarna att hålla sig kring flottarna och undgår därigenom många faror.
Illustration: Göran Boström
ORDNA MED
VILTSKYDD
Viltskyddet kan ha en avgörande faktor för fälthöns och harungar.
Viltet behöver mat, skydd och vatten och i odlingslandskapet är oftast viltskyddet en minimifaktor. Här är
varje buske viktig. Att avsätta några åkerhörn i samband med vårbruket behöver inte kosta så mycket, men
kan ha avgörande betydelse för fälthönsens häckningsframgång eller harungarnas överlevnad.
Hörnen harvas som vanligt medan sådden överlåts åt naturen. Viltskyddet kan sedan förstärkas med
rishögar. Gräsbränning utmed stenmurar, diken och vägkanter brukar vara ett vanligt inslag i lantbrukets
vårstädning. Även om det blir vackert efteråt, när det gröna gräset kommer upp, är det emellertid en
ovänlig handling mot viltet.
Gräsbränningen förstör inte bara ett gott häckningsskydd för fälthönsen utan också en bra uppväxtmiljö för
fälthönsens kycklingar. Ur viltvårdssynpunkt är det mycket bättre att låta det gamla gräset stå kvar.
Illustration: Göran Boström
SAMLA FODER
Hur du torkar gräs som blir till ensilage.
Vanliga gräsmattor erbjuder ett utmärkt vinterfoder för harar, men gräsklippet kan vara både svårt att torka
och förvara. Ett bra sätt att ta vara på detta välgödslade, näringsrika foder är att lagra det som ensilage.
Gör så här:
Klipp gräsmattan vid vackert väder och låt det klippta gräset torka några timmar på marken. Det får inte
blötas ner av regn.
Packa sedan in gräset i en plastsäck i fem till tio centimeter tjocka lager och strö bergsalt mellan varje
lager. Bergsalt, eller stensalt, är samma sorts salt som jaktlagen använder vid saltning av älghudar.
När detta är gjort sugs luften ur säcken med hjälp av en vanlig dammsugare.
Därefter tillsluts säcken ordentligt, så att förpackningen blir lufttät.
Ensilagesäckarna förvaras lämpligen på någon sval, skuggig och skyddad plats. Det är viktigt att det inte
går hål på dem.
När vintern kommer serveras ensilaget på hararnas utfodringsplatser, gärna uppblandat med vanligt, torrt
hö.
Illustration: Göran Boström
SAMLA FÅGELMAT
Svårtolkade regler från jordbruksverket lägger numera hinder i vägen även för vad som vintertid får
läggas ut till mat åt småfåglarna.
För slaktavfall från vilda djur råder dock inga restriktioner och ett utmärkt tillfälle att säkra vinterbehovet
av fågelfett uppstår i samband med älgjakten. I tarmhögen efter varje urtagen älg och runt njurarna finns
mycket fett som enkelt kan tas tillvara, om man bara har en nätpåse och en plastkasse med sig i fickan.
Fyll först nätpåsen med fett, stoppa den sedan i plastkassen och lägg den i frysboxen vid hemkomsten.
När vintern kommer är det bara att skala av plastkassen och hänga ut nätpåsen som den är. Då är det inte
heller någon risk att skator och nötskrikor för bort maten.
Illustration: Göran Boström
SAMLA KRÄFTSKAL
Locka mård och mink till bordet med skaldjursdoft.
Augusti är den stora kräftmånaden. Nu har också den jakt- och viltvårdsintresserade chansen att förse sina
fångstplatser med en effektiv och långtidsverkande dragåtel.
Det enda som krävs är att likt Povel Ramel i ”Gräsänklingsblues” samla alla kräftskal i en prydlig liten hög
och sedan lägga ut dem på fångstplatsen. Skal från kokta kräftor torkar snabbt ute i det fria men avger ändå
under lång tid en doft som attraherar framför allt mård, men som även väcker nyfikenhet hos mink, räv och
grävling.
Och skulle kräftfisket av någon anledning slå fel så går det – för att travestera en känd TV-underhållare –
lika bra med räkor.
Illustration: Göran Boström
SÄTT UT SALTSTENAR
Att sätta ut saltstenar för älg och rådjur är en enkel och billig åtgärd för viltets trivsel.
Börja med att såga av en trädstam på cirka en och en halv meters höjd över marken.
Såga sedan ett kryss med motorsåg ner till cirka 30 centimeters djup i stubben!
Tälj därefter till en pinne i lämplig dimension och slå ner den mitt i krysset, så att den sitter stadigt. Trä
slutligen saltstenen (ett vanligt tiokilosblock med genomgående hål) på pinnen. Det av regn och
luftfuktighet lösta saltet kommer att rinna längs stammen och ner utmed stubbens rothalsar, där djuren
gärna slickar och även äter av den saltbemängda jorden.
Den avsågade trädstammen bör hålla minst 20 centimeter i diameter. Det ger stor slickyta och förhindrar att
saltlösningen droppar direkt ner på marken.
Lämpligt trädslag är gran, tall eller björk. Om man väljer gran eller tall bör trädstammen barkas innan
stenen sätts på plats. En saltsten räcker normalt cirka ett halvår. Även om man inte genast sätter ut en ny
sten så snart den gamla är förbrukad, så gör det inte så mycket. Den avsågade trädstammen är så insaltad,
att djuren ändå lång tid efteråt regelbundet besöker den och slickar och gnager på den salta veden.
Illustration: Göran Boström
TÄNK PÅ FASANERNA
Foderplatser för fasaner bör sättas ut vid höstplöjningen.
Så länge stubbåkrarna är oplöjda har fasanerna gott om foder. Men när höstplöjningen börjar och vintern
närmar sig blir genast matfrågan besvärligare. Foderplatserna bör därför ställas i ordning i god tid.
Det absolut enklaste sättet att arrangera en foderplats för fasaner är att hänga upp en fodersäck under någon
yvig gran, där fasanerna har sin naturliga uppehållsplats. Till fodersäck används dubbla papperssäckar, där
man skär upp en tums stora hål runt om på olika höjd.
Fodret kan antingen vara rent vete eller tröskavrens. Tröskavrens rinner inte ut ur säcken lika lätt som
kärnfoder. Man bör ha med sig en liten trälåda eller vedklabb att ställa säcken på, medan man binder upp
den. Avståndet från säckens botten ner till marken bör vara cirka 20 centimeter. Ett par masonitbitar
spikade på en träkloss med ett borrhål i mitten blir ett bra fodertak.
En fodersäck räcker normalt tre–fyra veckor. När innehållet är förbrukat brukar också säcken behöva bytas
ut.
Illustration: Göran Boström
TÄNK PÅ FÄLTVILTET
Ge viltet en hjälpande hand under vintern.
När djup snö lägger lock över markens vegetation får fältviltet svårt att nå ner till maten. Särskilt om det
bildas skare. Den som förfogar över snöröjningsredskap – en traktor med snöskopa räcker gott och väl –
kan nu ge viltet en hjälpande hand.
Genom att skotta bort snön kan man på bara några minuter frilägga stora ytor med värdefullt viltfoder, som
tacksamt anammas av fältvilt och även rådjur. Höstsådda fält med spannmålsgrödor samt klövervallar bör
prioriteras.
Det är också viktigt att skotta fram tillräckligt stora ytor, så att viltet inte koncentreras till några enstaka
snöfria ränder. Då är det bara rovdjuren som får bordet dukat.
Illustration: Göran Boström
VILTVÅRD I FJÄLLEN
Det går även att bedriva viltvård i fjällen och fjällrandzonen.
För att öka tillgången till vinterfoder för ripor och harar har försök gjorts med fällning av fjällbjörk, vilket
visat sig ge bra resultat. De fällda björkarnas näringsrika knoppar och skott har blivit åtkomliga.
Åtgärden vidtas lämpligen på senvintern, när de från marken åtkomliga knopparna börjar tryta och
snötäcket är hårt och kompakt. Genom fällningen åstadkommer man också en föryngring av björken. Från
stubben skjuter rikligt med stubbskott, vilka året därpå betas av viltet.
Även så kallad halvfällning kan tillämpas, varvid man inte skiljer det fällda trädet helt från stubben. Trädet
fortsätter att leva och skapar täta snår med goda skydds- och näringsbetingelser för viltet.
SÅ HÄR KAN DU HJÄLPA VILTET!
Stödutfodring fyller en viktig funktion genom att samtidigt minska viltets lidande och risken att
stammarna kraschar under en tuff vinter.
Vårt inhemska vilt är anpassat till vårt klimat, och risken att en art helt dör ut under en bister vinter är liten.
Däremot kan många av de svagare individerna komma att svälta och kanske dö. De som överlever är
dessutom i sämre kondition när våren kommer och det är dags att föda ungar eller lägga ägg.
8 tips på hur Du kan hjälpa viltet finna föda:
1. Utfodra klövviltet med fuktigt ensilage, spannmålskross, rotfrukter eller foderpellets. Torrt hö är
olämpligt, om det inte är proteinrikt och ges under hela vinterhalvåret.
2. Foderplatser för klövvilt skall ligga fritt, så att viltet har god uppsikt över omgivningarna. Därmed
minskar risken att klövviltet tas av rovdjur.
3. Utfodra inte klövvilt i närheten av vägar, men ploga gärna upp stråk fram till utfodringsplatserna
om det är mycket snö.
4. Starka individer håller ofta de svagare borta från utfodringsplatserna. Genom att ha flera
utfodringsplatser minst 50 meter ifrån varandra får fler del av fodret.
5. Fasaner och rapphöns utfodras helst med vete, och det bör även finnas grovt grus bredvid maten.
Småfåglar får istället solrosfrö, hampfrö, osaltade jordnötter eller talg. Kvardröjande trastar
uppskattar havregryn indränkta i matolja.
6. Alla fåglar utfodras i direkt anslutning till skydd i form av risiga buskar. Då minskar risken för
predation, och fåglarna kan koncentrera sig på att äta.
7. Helst bör man utfodra under hela vinterhalvåret, men det är aldrig för sent att börja!
8. Du måste ha markägarens tillstånd för att utfodra viltet.
Lämpligt foder kan du antingen köpa av en lokal lantbrukare, eller till exempel på Granngården.