HAMNEN / SJÖFARTEN - Suecia en Argentina

Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
En lugn hamn i Buenos Aires
Argentina bistår Sverige
Under andra världskriget låg det sällan färre än åtta eller nio svenska fartyg samtidigt i Buenos
Aires hamn. De satte verkligen sin prägel på omgivningen – dels därför att de var många, dels
därför att några båtar till och med var målade med breda blågula band. Ett ögonvittne minns att
“det såg ut som en Boca Juniors fest”.
Bakom högtrafiken av svenska fartyg i Buenos Aires hamn låg förstås mycket allvarligare
orsaker. När tyskarna ockuperade Danmark och Norge i april 1940, upprättade de en minspärr vid
Skagerack. En del av den svenska handelsflottan låstes därför in i Östersjön, medan andra fartyg
fick “ligga ute” i flera år. Många av dessa fartyg kom att segla för de allierades räkning.
Sjömännen blev på det viset de enda svenskarna vid fronten. Sextio procent av fartygen
förlorades genom krigshandling och 1,400 människor miste sina liv. Andra “uteseglare” insattes
av bolagen i fraktfart på nya rutter, bl.a. mellan Nord- och Sydamerika. Svenske prästen i Buenos
Aires skrev i december 1939: “Fartyg, som vi förr aldrig sett på våra breddgrader, ha nu besökt
oss i stort antal, bl.a. vår fullriggare „Abraham Rydberg‟, som denna gång fick utbyta Australien
mot Argentina”.
De upseendeväckande blågula båtarna var inte vilka handelsfartyg som helst. De tillhörde det
begränsade antal “lejdfartyg” som England och Tyskland hade gett särskilt tillstånd att anlöpa
och avgå svenska hamnar med laster som var absolut nödvändiga för landets ekonomi, såsom
livsmedel, olja och råvaror till industrin. Ett villkor i avtalet var att Sverige bara skulle bedriva
handel med andra neutrala stater. Eftersom Argentina förblev icke-allierat ända till krigets
slutskede, kom landet att spela en nyckelroll i den svenska folkförsörjningen: mellan 1941 och
1944 stod Argentina för 25% av allt lejdgods som fördes in i Sverige. I Buenos Aires lastades
under svenska beskickningens ledning fem båtar i månaden med spannmål, kött och kemikalier.
Lejdhandeln fick en stor betydelse också för Argentina, som därigenom kunde avyttra en del av
sitt stora spannmålsöverskott. Kriget hade naturligtvis skapat hinder för landets vanliga export,
och vid järnvägsstationerna på pampas låg hela berg av majs eller vete: tågen eldades nämligen
med spannmål, liksom bogserbåtarna i hamnen...
“Sveor” mobiliseras
Svenska sjömän, diplomater och affärsmän i Argentina gjorde viktiga insatser för sitt fosterlands
försörjning, oberoende och därmed neutralitet under kriget. Bredvid deras insatser förtjänar
Svenska Damföreningens modesta men beundransvärda bidrag att nämnas.
Kolonins kvinnor hade ägnat sig åt välgörenhet sedan 1929, då pastor Nils Bååthe hade
uppmuntrat bildandet av en damförening ansluten till församlingens verksamhet. Gruppens
ordförande Jenny Kihlberg, änka efter den kände arkitekten, och ett trettio-tal medlemmar sålde
bland annat handarbeten för att stödja Svenska Hjälpföreningens äldreomsorg.
Under andra världskriget engagerade sig över hundra svenska kvinnor i hjälpaktioner för de
ockuperade länderna Danmark och Norge, fiskarbefolkningen i Bohuslän, Rädda Barnen,
Sjömansvårdsstyrelsen, m.fl. Med ministerhustrun Cornelia Winther och fru Signe Prichard i
spetsen, anordnade damerna teaterföreställningar och filmvisningar, samt penning- och
varuinsamlingar (där argentinska firmor stod för huvudparten av donationerna). De skickade
dessutom sjuttiofyra lårar och balar till Sverige med egenhändigt tillverkade plagg.
För sitt arbete fick Svenska Damföreningen i Buenos Aires ett officiellt erkännande av Röda
Korset. Dess ordförande ställde dessutom upp som en mycket uppskattad assistent i arbetet med
lejdfartygen. Den svenske diplomaten Lennart Petri skulle senare minnas att “Mrs. Prichard som
såsom fröken Ekman 25 år tidigare hade varit anställd vid svenska beskickningen... var en
sällsynt dugande person (som) hjälpte oss på det ovanliga villkoret att ingen avlöning fick utgå
till henne”.
“Femlingarna”
Tidigare i boken har det berättats om den lustiga “Indianklubben” och deras vilda fester vid
sekelskiftet på “Colorado-bergen” -- en ungkarlslya på calle Perú (se kapitel IV). Under andra
världskriget skvallrades det i svenska kolonin om ett annat ungkarlshushåll och de minst lika
uppsluppna tillställningarna som sades anordnas av de fem rederi-anställda gossarna som bodde
där. En av de s.k. “Femlingarna”, Filip Hansson, ger här en mer balanserad bild av det
legendariska gänget:
“Under kriget började ett antal svenska rederier kasta ögonen på de trafikmöjligheter som utan tvivel kunde erbjudas
utanför de närmaste hemmavattnen. Europa var och skulle förbli lamslaget under oöverskådlig framtid. Kanske
Sydamerika kunde bli intressant för trafik i olika riktningar? Under åren 1942-43 tog vissa planer fart och man
började sända ut unga män för att de skulle lära upp sig och få erfarenheter för framtida eventuella nya
trafikområden.
“Sålunda placerade Johnson Line två stycken påläggskalvar i Buenos Aires, Olof Alm med tungvikt på „shipping‟
och Jan Björkman som väl var mer inriktad på den kommersiella sidan. Svenska Lloyd sände ut Morten Hoogland,
Rederi AB Svea sände Curt Högberg och Svenska Orient Linien skickade ut Filip Hansson. Dessa fem unga och
ensamma ynglingar blev så småningom goda vänner, både privat och i arbetet. Någon konkurrens förelåg ju inte alls
i detta initialläge utan alla fem försökte hjälpa varandra att komma igång med fruktbärande idéer.
“Att hitta bostad var inte svårt för någon. Det fanns gott om bra och billiga helpensioner och s.k. service flats, men
det var ensamt och tråkigt. Därför frågade sig „femlingarna‟ så småningom: „varför inte slå oss samman och med
gemensamma kostnader få till stånd en bra och representativ bostad?‟ Så erbjöds en möjlighet. En uruguaysk
diplomat hade ett hus på Santa Fe (i närheten av Plaza San Martín) som han ville hyra ut. Det passade precis... Vi
fick huset för en mycket billig hyra och kunde med gemensamma medel även bekosta en kokerska och tidvis även en
betjänt (butler). Detta ansågs kanske i svenska kolonin för en aning extravagant, och det var det ju, men det gick ihop
för oss med de begränsade tillgångar vi hade...
“Det arbetades mycket hårt och vi hade långa arbetsdagar vardag som helgdag. Det talades i svenska kolonin om att
„femlingarna var ett gäng playboys som bara roade sig‟. Detta är inte sant! Visst roade vi oss och hade både glada
och mer seriösa parties och middagar. Men vi jobbade alla för att förkovra oss och senare deltaga i mer eller mindre
framskjutna positioner i våra respektive bolag. Det var först i början av 1945 eller slutet av 1944 som vi bildade
Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
„femlingarna‟ som sedan existerade i cirka ett år. Därefter spreds vi alla i olika riktningar. Olof Alm gick via Johnson
Line till Eugenides organisation och sedan till Handelskammaren. Jan Björkman gick tillbaka till Johnsons i
Stockholm. Morten Hoogland blev manager för en avdelning inom Maersk & Co. i Köpenhamn och sedan direktör
vid Broströms Stockholms-kontor. Filip Hansson blev med tiden chef för SOL:s utelinjer. Curt Högberg blev så
småningom chef för hela Rederi Svea-koncernen.”
En annan legend inom sjöfarts-kretsar var smålänningen och mångmiljonären K.G. (“Kåge”)
Nilsson, som representerade ett antal rederier i Buenos Aires genom bolaget S.A. Importadora y
Exportadora de la Patagonia. Han blev känd eller ökänd för sina s.k. “practical jokes”. Vid ett
tillfälle bjöd han ett större antal gäster ur kolonin -- bland annat alla på svenska beskickningen
och deras fruar -- på en grillfest ute på sin quinta i Pacheco. Han överraskade de kvinnliga
inbjudna med presenter inköpta i USA: baddräkter som de skulle få „inviga‟ i hans pool samma
eftermiddag. Det var bara det att baddräkterna upplöstes när de kom i kontakt med vatten...
Svenska präster i San Telmo
Svenska församlingen grundades redan 1918, men den kyrkliga verksamheten bedrevs i vanliga
lägenheter i San Telmo i över 25 år. En präst utsänd av den svensk-amerikanska
Augustanasynoden, Efraim Ceder, började hålla gudstjänster för svenska kolonin 1917 i ett av
engelsmännens kapell. Så fort en kyrkoordning antagits, vände sig pastor Ceder och församlingen
till ärkebiskopen Nathan Söderblom med en begäran om anslutning till Svenska Kyrkan.
Missionsstyrelsen biföll begäran och lovade skicka ut en avlönad svensk präst om församlingen
bekostade pastorsbostaden och upptog ett kontinuerligt arbete bland sjömännen.
Av utrymmesskäl kan de första åren med pastor Rudolf Münther (1919-1923) och David
Wahlberg (1923-1929) inte behandlas här. Tre viktiga punkter bör dock belysas: församlingens
önskan att tillhöra Svenska Kyrkan från första stund, Svenska Kyrkans tidiga insikt att just en
sjömanskyrka behövdes i hamnstaden Buenos Aires och ärkebiskopen Söderbloms nyckelroll
både i dess grundande och i dess fortsatta arbete. År 1927 blev nämligen pastor Wahlberg
änkeman, liksom sina båda företrädare, och ville lämna sin tjänst. Församlingen hade dessutom
ekonomiska bekymmer. Missionsstyrelsen beslöt att arbetet i Buenos Aires skulle läggas ned.
Ärkebiskopen, som inte hade varit närvarande vid det sammanträdet, övertygade styrelsen att
upphäva beslutet och skicka ut den unge nyvigde prästen Nils Bååthe.
En säker Bååthe i stormen
Under sina nästan 20 år i Buenos Aires (1929-48) kom pastor Bååthe att utföra ett betydelsefullt
arbete för sina tre parallella församlingar: sjömännen, den fast bosatta kolonin i Buenos Aires och
svenskarna i Misiones. Till och med 1941 var han ensam svensk präst i hela Sydamerika. Han
fick resa långa vägar för att hålla gudstjänster och döpa barn i svenska familjer bosatta i Uruguay,
Paraguay, Chile och ännu längre ut “i förskingringen”. När pastor Erik Janulf anlände strax före
jul på väg mot sin nya församling i Oberá, kunde han bekräfta att Bååthe hade fullt upp i Buenos
Aires: under 1941 hade han gjort 543 sjukbesök, följande år skulle det bli 949. Ett ovanligt stort
antal sjömän var intagna på sjukhus. Många hade förlorat sina liv till sjöss -- inte ens i
Sydatlanten gick fartygen säkra för tyskarna.
I januari 1943 skickade Missionsstyrelsen ut Georg Järbel för att bli assisterande sjömanspastor i
Buenos Aires men han tvingades återvända till Sverige. Han och de andra ombord på lejdbåten
“Ecuador” fick först bevittna hur två andra fartyg, lejdbåten “Brasil” och tankfartyget “Svea Jarl”
gick till botten efter att ha stött på tyska minor utanför Norges kust. Påskdagen 1944 anlände
assisterande sjömansprästen Gunnar Norell och hans hustru Anita till Argentina för att bistå
Bååthe med välbehövlig extrahjälp.
Under kriget blev kyrkan i Buenos Aires en viktig tillflyktsort och samlingsplats för svenska
sjömän, både de som sökte trygghet i sin kristna tro och de som helt enkelt ville läsa tidningar
och böcker på sitt eget språk. Det var många som ville tala på tu man hand med prästen; andra
sökte förströelse i fotbollsmatcher mellan olika besättningar eller i Bååthes lektioner i spanska.
Den enda svenska kyrkan i ett icke krigförande land blev ett slags världscentrum för
sjömansvårdsarbetet och församlingen i Buenos Aires tog vara på sitt priviligerade läge: “Under
det att sex svenska sjömanskyrkor i Europa totalförstördes och flera blev svårt skadade, fick man
i Buenos Aires möjlighet att bygga en ny kyrka, som vid krigsslutet stod färdig för invigning” .
För att söka en första donation från rederiägaren Axel Ax:son Johnson, gick pastor Bååthe och
minister Wilhelm Winther till högsta möjliga instans: i mars 1942 bad de kontrollofficern ombord
på ett av lejdfartygen, kommendör Hardy Wachtmeister, adjutant hos kungen, att ta upp frågan
med Gustaf V. Kungen talade i sin tur med generalkonsul Johnson -- och inom kort fick svenska
församlingen i Buenos Aires ta emot en telegramremissa på 100,000 kronor som grundfond till
kyrkbygget.
En kyrka byggs på fast grund
Kring årsskiftet 1942-43 sänkte tyskarna totalt fem lejdfartyg och det blev stopp i trafiken i några
månader. Detta innebar knappast en minskning av antalet svenska sjömän i Buenos Aires: sju
stora båtar låg till exempel kvar i hamn över jul. Gudstjänsterna var mycket välbesökta och till
vardags var sjömännens läsrum fullpackat med folk. Behovet av en ordentlig egen kyrka började
bli trängande. Även tidigare, under mer normala förhållanden, hade svenskarna fått låna antingen
norska eller danska kyrkan för att överhuvudtaget få plats vid större högtidsdagar.
I december 1942 gick Bååthe och undrade över hur han skulle ordna julklappar till alla sjömän
som befann sig i staden, långt borta från sina familjer. Föga anade han att sjömanskyrkan
“kollektivt” skulle få en historisk julklapp. En vecka före jul ringde Svenska Föreningens
ordförande, SKF-chefen Curt Schenström, och berättade att hans bolag beslutat donera 25,000
pesos till kyrkans byggnadsfond. Ett par dagar senare kom ett bidrag på samma summa från LM
Ericsson och dagen före julafton inropade prästen på offentlig auktion en tomt på hörnet
Azopardo-Garay till ett mycket förmånligt pris. “Vad var naturligare än att vi kallade den för
„jultomten‟?” skrev Bååthe.
Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Pingstdagen den 28 maj 1944 lades grundstenen till svenska kyrkan. Ett byggnadskontrakt hade
slutits med ingenjör Kjell Henricksen sedan den schweizisk-argentinske arkitekten Edmundo
Kleins ritningar godkänts i Sverige. Över 300 personer deltog i högtiden, därav ett större antal
representanter för svenska handelsflottan. Besättningarna hade dragit sitt strå till stacken -- man
hade faktiskt tävlat mellan båtarna för att åstadkomma det bästa insamlingsresultatet.
Sjömansvårdsstyrelsen bidrog naturligtvis också till bygget.
Högtiden inleddes med psalmen “Vår Gud är oss en väldig borg”. Sedan läste pastor Bååthe upp
vad som stod på det pergament som skulle läggas ned i ett skrin under grundstenen precis på den
plats där kyrkans altare skulle stå:
Denna grundsten lades, då det andra världskriget pågått i fyra år och nio månader. Över hela världen
mullra krigets åskor. Vi, som bygga denna kyrka, göra det i djupaste tacksamhet mot Herren Gud
Allsmäktig, som nådigt bevarat både våra fäders land, Sverige, och det land, vars gästfrihet vi åtnjuta,
Argentina, från krigets hemsökelse. Give Gud sin välsignelse!
I det nergrävda skrinet lades dessutom en “skatt” bestående av dagens nummer av “La Prensa”
och “La Nación”, en samling svenska kyrkliga tidskrifter, en uppsättning ritningar av kyrkan
samt några svenska och argentinska mynt.
Kort före kyrkan var helt färdig för invigning hölls den 13 maj 1945 en tacksägelsegudstjänst för
freden i dess samlingssal. Två dagar senare antogs en ny kyrkoordning lik den som gällde för de
svenska församlingarna i Paris, London och Berlin, som knöt fastare band till hemlandet. Och
med första svenska fartyget som avgick till Argentina efter krigsslutet reste biskop Torsten
Ysander från de medeltida kyrkoruinernas stad Visby för att inviga en nybyggd kyrka i Buenos
Aires. Biskopen väckte en hel del uppståndelse på en pressmottagning när han berättade att den
yngsta kyrkan i hans eget stift, Gotland, hade invigts 1350...
Pärlan vid hamnen
I mitten av Buenos Aires gamla hamnkvarter ligger en liten pärla. Svenska kyrkan är ett kulturarv
ur konsthistorisk synpunkt. Före och efter dess invigning strömmade det in donationer till dess
utsmyckning. Prediksstolen och altartavlan anspelar båda på sjömanstemat. Den imponerande
orgeln byggdes av en hantverkare i tredje generationen orgelmakare, Santiago E. Poggi, och
betalades till stor del av AB Bofors. Av direktör och fru Olof Orstadius mottog församlingen en
vacker brudkrona av förgyllt silver besatt med månstenar och safirer. Den första som bar
brudkronan var deras dotter Naima. Generalkonsul Fritz Brander donerade ett faksimilexemplar
av Gustav Vasas bibel från 1540.
Särskilt uppmärksammade blev de unika glasmålningarna av den framstående argentinska
porträttmålaren Jorge Beristayn. Denne tusenkonstnär (för han var också en duktig musiker, en
bibliofil med en av världens mest imponerande samlingar böcker, f.d. argentinsk mästare i
sabelfäktning samt f.d. chef för Colón-teatern...) hade stannat sin bil framför den nybyggda
svenska kyrkan och blivit så tagen av den att han erbjöd sig att skapa och donera en serie
glasmålningar åt kyrkorummet. Fyra fönster visar scener ur Gamla och Nya testamentet och ett
femte avbildar sex huvudfigurer i den svenska kristendomens historia.
De beristaynska målningarna omskrevs i argentinska och spanska konstpublikationer. Bland
annat fick de mycket god kritik i en artikel 1947 av chefen för Museo Nacional de Bellas Artes,
Juan Zocchi, fast han ställde en naturlig fråga: Var det inte lite underligt ändå att en konstnär
verksam vid modernismens och funkis-stilens höjdpunkt hade fått för sig att måla gotiska
fönster? Svaret låg i att universialisten Beristayn i sin ungdom hade fascinerats av
glasmålningarna i franska medeltidskatedraler och alltid velat skapa någonting liknande.
Svenskarna hade privilegiet att ta emot hans generösa gåva -- och tackade honom för hans insats
med såväl kommendörstecknet som Nordstjärneorden och Vasaorden.
Kyrkans ansikten
Kyrkans egentliga betydelse framgår naturligtvis inte från en beskrivning av dess arkitektur eller
inredning. Det är dess andliga och kulturella funktion som samlat folk vid högtider och vigslar,
dop och begravningar, konserter och julbasarer. När man tänker på kyrkan, tänker man ofta på de
personer som arbetat där under årens lopp: assisterande prästen Gunnar Norell som ersatte pastor
Bååthe 1948 och förblev Buenos Aires-svenskarnas kyrkoherde fram till sin död 1969; den
gladlynte prästen Olle Ek (1970-75) som hade en utmärkt sångröst och som förespråkade
fördelarna med ett nordiskt kyrkligt samarbete; eller ungersk-födde Béla Leskó (1976-87) som
hade varit första rektorn för Sydamerikas lutherska prästseminarium (“La Facultad”). Leskó var
en högutbildad och viktig figur i ekumeniska sammanhang men församlingen minns honom som
en ödmjuk och omtänksam präst, liksom hans efterträdare, Paul Lundell (1987-90).
Sjömanskyrkan styrdes 1990-92 av en f.d. sjökapten, Sven Winterstam.
Utan “det kvinnliga elementet” -- i form av prästfruar, sekreterare och husmödrar -- hade den
kyrkliga verksamheten inte kunnat bedrivas. Britta Rydberg höll ordning på prästerna som
kyrkans sekreterare i 27 år; Hilma Hallengren, Eva Holmgren och idag Inger Söderlund de
Salazar har agerat som broar mellan de svenska församlingarna i Oberá och i Buenos Aires.
Personligheterna och händelserna har varit många i svenska kyrkans historia -- så många att det
omöjligen går att beskriva dem alla här. Istället för att försöka få en överblick över flera
årtiondens verksamhet, ägnas detta kapitel främst åt den mycket speciella perioden som
församlingen upplevde på 1940-talet.
De himmelska åren
Efter andra världskriget “minskade” avståndet mellan Sverige och Argentina dramatiskt: Den 30
november, 1946, endast två månader efter invigningen av SAS första transatlantiska flygrutt till
New York, invigde flygbolaget en andra rutt till Rio de Janeiro och Montevideo. Fem månader
senare förlängdes den till Buenos Aires. En affärsresa till olika filialer i Sydamerika som tidigare
hade tagit flera månader kunde nu avverkas på några veckor.
Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
“Sista lejdbåten från Sverige anlände den 9 juni 1945”, försäkrar Monica Willmott på
Ambassaden. Hon var nämligen en av passagerarna ombord. Lejdtrafiken upphörde förstås i och
med freden men sjötrafiken mellan Sverige och Argentina förblev intensiv i flera år. Under kriget
hade svenskarna fått upp ögonen för jordbruksjätten på södra halvklotet och intresset för
ömsesidig handel ökade bara. Ungefär en Johnson-båt i veckan fullbordade resan StockholmGöteborg- Antwerpen- Recife- Bahía- Rio- Santos- Rio Grande- Montevideo- Buenos Aires.
Svenska beskickningens pressattaché Martin Rogberg fångade den optimistiska stämningen 1945
i sin reportagebok om Argentina, “Följ med till framtidslandet”.
Entusiasmen inom kolonin för den nya kyrkan samt det fortsatt höga antal sjömän som vistades i
Buenos Aires innebar skyhöga besökssiffror både på gudstjänster och till vardags. Under
verksamhetsåret juli 1947 - juni 1948 besöktes kyrkans lokaler av 20,400 personer, vilket slog
alla tidigare och senare rekord. På den tiden låg båtarna kvar i hamn i ett par veckor och
sjömännen hann tröttna på kroglivet. På sjömanshemmet, eller “Minnet” som det kallades, blev
de ompysslade med bullar och kaffe. Där kunde de dessutom läsa svenska tidningar och beställa
telefonsamtal till hemlandet. “Minnet” stod färdigt i mitten av 1946 men invigdes officiellt i
januari 1947 av Prins Bertil som befann sig på genomresa i spetsen för en svensk
handelsdelegation.
En prästs “arbetsbeskrivning”
Det har poängterats att prästerna som sändes till Buenos Aires delvis eller huvudsakligen hade till
uppgift att ägna sig åt “sjömansvård”. Men vad är egentligen sjömansvård? I sin engagerande bok
“Uppdrag i Sydamerika” (1983), relaterar Nils Bååthe vad det hela gick ut på. Att det omfattade
både andliga och mer vardagliga frågor. Dels ägnade han sig åt “själavård” genom att besöka
fartygen och hålla långa pratstunder med manskapet i deras hytter. Dels ställde han upp när det
gällde att lösa en rad desto mer världsliga problem: det kunde vara frågan om att hitta äkta
skandinaviskt snus åt en sjöman som låg på sjukhus; eller kunde det innebära att han ombads
översätta ett kärleksbrev till en argentinska från en lättmatros som bara kunde svenska!
En realistisk präst förstår att unga sjömän inte bara stiger i land för att sitta i kyrkbänken och
Bååthe hittade ofta på roliga aktiviteter åt sin turistande “flock”. Utflykter till Buenos Aires zoo,
La Recoleta, La Plata och Luján var populära. En sommarutflykt till San Isidro för att bada i Río
de la Plata slutade med att pastor Bååthe och nitton svenska sjömän fick marschera mellan två
beridna poliser till närmsta comisaría. Grabbarna hade nämligen klätt av sig helt och hållet för att
ta sig ett dopp, som de var vana vid att göra hemma -- men detta ansågs förstås vara fruktansvärt
oanständigt i Argentina. Polischefen i San Isidro fick sig ett gott skratt när den svenske prästen
förklarade vilken oavsiktlig kulturkrock som hade inträffat...
Prästens andra “målgrupp” var naturligtvis den fast bosatta svenska kolonin. Förutom den
självklara roll han spelade i både religiösa och andra svenska traditioner -- vid en julotta, ett dop,
firandet av en nationell högtid, o.s.v. -- tog han på sig att besöka äldre och ensamstående “i
periferin”. Just Bååthe var bra på att värva tillfälligt besökande svenskar som föreläsare på kyrkan
-- allt från nobelpristagare som The Svedberg och Ulf von Euler till olika författare och
kulturpersonligheter. Lokala konstnärer såsom Molina Campos och Jorge Beristayn, bland många
andra, bjöds in till kyrkan inom ramen för “Föreningen Argentina-Svensk Ungdom”.
Ungdomsföreningen, som räknade 150 medlemmar, hade bildats på initiativ av pastor Bååthe och
pressattaché Martin Rogberg i juni 1947 med en speciell betoning på kulturellt utbyte.
Teaterscenen som hade byggts upp i kyrkans samlingssal kom till användning. Kyrkan var
överhuvudtaget en populär träffpunkt: “Man gick ner dit på kvällarna för att dricka kaffe och
spela ping-pong. Och vi spelade teater. En pjäs hette „Kvinnor‟ eller någonting och var så
modern. Bröderna Kottmeiers fruar (Karin Beskow och Eira Kjellberg) var med och Birgit
Ekerén och några andra...” berättar Daisy Mellberg.
Ibland räckte det inte med en kopp kaffe när svenskarna skulle umgås. Flera personer har berättat
med glimten i ögat att “i trädgården gick det en stig från kyrkan till sjömanshemmet. Den hade
trampats upp av alla som snabbt efter gudstjänsten sprang dit för att ta sig en öl.”
Svenska Föreningens 50-årskalas
Vid klubbens 50-årsjubileum 29 oktober 1948 deltog två kvarlevande grundare, John Axel Zedoff
och Harald Mörtstedt -- och den tredje, John Wester, skickade hälsningar från Uppsala. En ung
och grön medlem som hette Rolf Schröder fick lov att vara med på den högtidliga festen bland
“veteranerna”. (Det uppskattade han tydligen, för senare blev han klubbens ordförande i 24 år.)
Samma vecka som jubiléet publicerade tidningen “La Prensa” en ledare som uttryckte ett hopp
om att handelsutbytet mellan Argentina och Sverige skulle fortsätta att öka. Ledarartikeln hyllade
kvalitén av både svenska varor och svenska affärsmän -- de sistnämnda därför att de var så
“pålitliga”. En minnesskrift sammanställdes åt klubben av Curt Ågren och pressattaché Martin
Rogberg och gavs ut i mars 1949.
Under kriget hade klubbens familjefester ställts in men månadsluncherna fortsatte som vanligt
och gav medlemmarna tillfälle att ta del av nyheter från hemlandet: besökande kontrollofficerare
från lejdfartygen ombads tala vid luncherna om de senaste händelserna i Sverige. Tack vare
uppsvinget som lejdhandeln innebar för många svenska firmor i Buenos Aires, kunde
rekordartade byggnadsdonationer drivas in till det påtänkta “Sverigehuset”. Pengarna
investerades i två olika tomter i norra delen av San Telmo, en på Perú 552 som köptes i april
1943 och såldes inom två år och den andra på Venezuela 540 som köptes 1945 efter det att
generalkonsuln Axel Ax:son Johnson gjort ytterligare en donation till byggnadsfonden.
Två “tongivande” herrar
Curt Schenström var klubbens ordförande i sammanlagt 21 år över fyra årtionden: 20-, 30-, 40- och 50-talet. Det
sades i kolonin att han hade hamnat i Sydamerika av en ren slump: han och en grupp andra nyexaminerade och
reslystna civilingenjörer påstods ha valt resmål genom att spetsa en roterande jordglob på en blyertspenna och med
en bindel för ögonen. Schenström hamnade i Lima, Peru. Som verkställande direktör i SKF organiserade han
bolagets samtliga sydamerikanska filialer. Svenska kolonin minns honom som en av de mest aktiva medlemmarna i
koloni- och föreningsliv under nästan ett halvt sekel.
Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Fritz Brander kom till Argentina 1907 som handelsstipendiat och etablerade tillsammans med Johs Bergström en
egen firma som importerade trävaror, pappersmassa och cement och senare representerade företagen Bofors,
Götaverken, Höganäs, Caterpillar, m.fl. (1909-37 “Brander & Bergström”, 1937-62 “Brander & Cía”, därefter
“Argentrac S.A.”). Han sades ha tjänat sin första halva miljon inom loppet av två dagar; var med om att stifta
svenska församlingen 1918; var generalkonsul på 1940-talet; och hade en framskjutande position i olika argentinska
firmors styrelser bl.a. i försäkringsbolaget “La Buenos Aires”. Men folk minns honom inte som någon viktig
“pamp”: som chef var han var mycket omtyckt och en grupp “Branderister” (f.d. anställda) fortsatte att träffas långt
efter hans pension... vid 90 års ålder.
Legenden Johnson
Den respekt som svenska kolonin i Buenos Aires hade för Johnsonlinjens chef och ägare Axel
Ax:son Johnson framgår av en lustig historia som Nils Bååthe berättade om sitt första möte med
församlingens valda representanter. Den nyligen utsände prästen tyckte att det var lite pinsamt att
presidera som ordförande i kyrkorådet eftersom detsamma bestod av företagschefer som var
dubbelt så gamla som honom: “Jag kände mig ganska enkel och lät dem också förstå att jag
kände det så men att jag hoppades att Han, i vars namn jag gått ut att fullfölja detta uppdrag,
också skulle förläna mig krafter som motsvarade uppgiften” (Bååthe 1983, s. 18). Då frågade en
av de äldre och lite åderförkalkade ledamöterna: “Vem är det? Är det ärkebiskop Söderblom?”
och när Bååthe svarade att han hade tänkt på någon som stod ännu högre än ärkebiskopen, skulle
koloni-veteranen ha utbrustit: “Det är väl inte självaste generalkonsul Johnson?”
Sista repliken var tydligen ett påhitt som lades till när historien om det första mötet med den nya
prästen gick ut i kolonin, men lustigkurren som hittade på repliken ville just återspegla vilken
vördnad som svenskarna i Sydamerika kände för “generalkonsuln”. (Axel Ax:son Johnson var
inte svensk generalkonsul i Argentina, utan i Siam, idag Thailand). Denna respekt var inte ett
uttryck av någon banal “cholulismo” (“kändisdyrkan”), utan var grundad dels i beundran för
familjeföretagets principfasta ledarskap och framgång, dels i tacksamhet för vad Johnson “den
äldre” och “den yngre” hade gjort för svenskarna i Buenos Aires.
Smålänningen Axel Johnson köpte sin första ångbåt 1885 för att bedriva en till början modest
handelsrörelse i Stockholm som gick ut på export av järn och import av stenkol. Affärerna gick
bra och Rederiaktiebolaget Nordstjernan bildades 1890. Bolaget präglades från första stund av
“nationalism” i form av ett aktivt stöd för svensk industriutveckling -- Johnson föredrog t.ex. att
köpa fartyg från svenska varv även när han fått lägre anbud från brittiska varv. Han förespråkade
statliga subventioner till nystartade, svenska reguljära transoceana fartygsförbindelser med
motivering att “handeln följer flaggan”. Så länge Sverige förblev beroende av indirekt handel
t.ex. med Argentina, skulle de dyrbara omlastningarna innebära hinder för svensk export. En
statlig subvention skulle stödja svensk utrikeshandel, inte bara ett privat rederi, menade han. I
utbyte för det statliga stödet, skulle rederiet erbjuda kostnadsfria resor till handelsfrämjande
tjänstemän, exportagenter liksom deras varuprov, post och posttjänstemän, sjöfolk och nödställda
svenskar.
Axel Johnson vann regeringens och riksdagens gehör för sitt förslag, något som Kapten Adde inte
hade lyckats med tio år tidigare. Nordstjernan hade skickat malmångare till Río de la Plataområdet så tidigt som 1896 och Johnson trodde starkt på Argentinas framtidsutsikter. Rederiets
första transoceana linje lades därför på “silverflodens” hamnar. Första båten, ångaren “Oscar
Fredrik”, avgick den 26 november 1904 från Göteborg. Från 1905 t.o.m. 1909 femfaldigades det
svenska exportvärdet till Argentina. Från och med 1910 gick linjen med vinst och namnet
“Johnson Line” började komma i bruk. Vad var nyckeln bakom denna framgång? Rederiet
lämnade inte någonting åt slumpen utan hade lagt ner mycket arbete på att upparbeta den
argentinska marknaden för svenska varor. Affärsmän fick som sagt resa gratis, rederiet hjälpte
dem att etablera sig och den inflytesrike och kompetente norrmannen Pedro Christophersen
anställdes som agent i Buenos Aires.
Axel Ax:son Johnson övertog ledningen efter sin fars plötsliga död 1910 och fram till 1958.
Under de åren fick Johnsonbåtarna ett slags romantiskt och heroiskt skimmer över sig i samband
med lejdtrafiken; handeln mellan Sverige och Argentina intensifierades och Johnsonlinjen
började stödja det kulturella och informationsmässiga utbytet mellan de två länderna genom att
erbjuda gratisresor även till journalister och konstnärer. Ax:son Johnson skapade grundfonden för
Svenska Föreningens “eget hem” 1920 med en donation på 100,000 kronor, “spädde på” fonden
23 år senare med ytterligare 100,000 kronor, möjliggjorde bygget av svenska kyrkan i Buenos
Aires med ett bidrag i samma storleksordning och finansierade samtidigt (1942-46) bygget av
sjömanshemmet på villkoret att det skulle uppkallas efter hans far. Det villkoret godkände
svenska kolonin enhälligt.
Daisy och Gustavo: festerna ombord
“Alla bolagen bjöd på fester ombord på båtarna, inte bara Johnsons. Vi som gick på Staterna fick egentligen slå på
ännu större. Konkurrensen var ju hårdare till USA. Johnsons hade sina givna kunder. De bjöd mest svenskar, medan
vi andra bjöd argentinare -- speciellt ull shipping folket och journalistföreningar, för att göra reklam. Våra parties var
populära, för vi var ett värdpar som bjöd. På det viset blev det mer som en privat familjemiddag. Det var ena riktigt
storslagna banketter, ibland med dans. Sedan, när det skulle sparas, blev det drink-parties helt enkelt. Det var inte så
populärt bland fruarna...”
Pappersimportfirman Celpapels verkställande direktör Gustavo Wahren förklarar vidare varför svenskarna särskilt
kommer ihåg Johnson Lines fester: “På 1950-talet lät Johnsonlinjen varje svensk firma göra ett party om året på
båtarna -- en middag, en lunch eller en cocktail -- på deras bekostnad. Dessa mottagningar på linjefartygen var högst
uppskattade och utgjorde centrala händelser i de svenska företagarnas „representation‟ för det argentinska
näringslivets företrädare.”
Vart tog de svenska fartygen vägen?
Svenska generalkonsulatet i Buenos Aires lades ner i mitten av 1970-talet. Sjötrafiken hade
reducerats så mycket att tjänsten inte längre ansågs behövas. Vid ett tillfälle på 1930-talet hade
det legat 38 svenskflaggade fartyg samtidigt i hamnen. Vid mitten av sjuttiotalet kom det inte lika
många på ett helt år -- och 1996 anlöpte ett enda svenskflaggat fartyg Buenos Aires hamn. Vad
hade hänt?
Avvecklingen skedde i två faser: först började det svenska manskapet försvinna, sedan försvann
själva fartygen. Detta hade ingenting med Bermuda-triangeln att göra utan berodde på
Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
ekonomiska faktorer i både Sverige och Argentina. Svenska sjömän hade utgjort relativt billig
arbetskraft på 1930-talet men efter kriget krävde de högre löner än t.ex. sina engelska eller tyska
kollegor. De svenska lönenivåerna bara höjdes med tiden och man började leta efter olika sätt att
rationalisera lasthanteringen för att dra ner på manskapet. Kylfartygen för frukt som Johnson
Line lanserade 1959 minskade besättningen med en tredjedel. Johnson-rederiet blev också pionjär
i containertrafik från och med slutet av 1960-talet. Snabbheten med vilken de “hamn-effektiva”
containerfartygen kunde lastas och lossas innebar att besättningarna -- vid det laget mest
spanjorer, greker, argentinare och brasilianare -- knappt steg iland överhuvudtaget.
Samtidigt som denna lasttekniska revolution pågick försvårades villkoren för utländska
handelsflottor i Sydamerika av straffavgifter och lagar som var avsedda att gynna lokala
rederiföretag. Perón brukar alltid pekas ut som “protektionismens pappa” men de senare
argentinska regeringarna skärpte snarare reglerna: 1969 införde Argentina t.ex. en lag som
föreskrev att all pappersimport skulle ske med argentinska fartyg. “Tredje-flaggs linjer”
tilldelades en mycket liten del av lasterna till USA och kontinentala Europa efter att
bestämmelser införts som gav företräde till “flagglinjer” -- d.v.s. fartyg från avgångs- och
destinationslandet. De nordiska rederierna började samsegla -- efter sjuttio års hård konkurrens -för att kunna sammanslå de nationella lastandelarna och erbjuda en rimlig turfrekvens. Men det
var tydligt att en omvälvning hade skett: 1977 skickade NordSAm (Johnson Line & finländska
rederiet Effoa, senare Finncarriers) ett fartyg var trettonde vecka till Río de la Plata; tio år tidigare
hade Johnson Line ensam erbjudit en avsegling var tionde dag.
Ända in på 1980-talet seglade Johnsonlinjen på Brasilien och Argentina. “Gamla fina båtar som
Bahía Blanca gick ända fram till 1984 eftersom de underhölls så bra”, berättar f.d. telegrafisten
ombord, Jan Garpdahl. Två moderna ro/ro (“roll on-roll off”) fartyg sattes 1985 i trafik på
sydamerikanska ostkusten av RoSa Line (Roro South America). RoSa Line var ett allnordiskt
rederi som beskrevs i tidningarna som “en sjöfartens SAS -- plus Finland”. Störst av de fyra
nordiska delägarna var Johnson med 44%. Fartygen döptes till “Rosa Blanca” (med svensk flagg)
och “Rosa Tucano” (med norsk flagg). Följande år bildades “Laser Lines” (Latin American
Services), en paraplyorganisation för all nordisk sjötrafik. Johnson Line var den största delägaren
även av Laser Lines. I mars 1991 markerades slutet av den reguljära sjötrafiken mellan Sverige
och Argentina med följande notis i kyrkobladet “Kontakt”:
FRÅN BUENOS AIRES UTAN ÅTERVÄNDO
Den 17 november lämnade Laser Lines “Rosa Blanca” Buenos Aires för sista gången. Epoken Johnson
Line är slut sedan tidigare. Men nog har vi väl fortsatt att betrakta “Rosa Blanca” som en Johnsare? Nu
tas hon till andra vatten av sin ägare Hamburg Süd. Närmare bestämt Karibien. Med “Rosa Blanca”
försvann det sista svenskflaggade fartyget med regelbunden trafik på Buenos Aires. En epok är slut...
Den började 1904.
Sjömanskyrkan utan sjömän
Färre svenska sjömän i Buenos Aires innebar färre besökare i kyrkan men verksamheten fortsatte.
Däremot drog Johnson Line in personalen på sjömanshemmet i slutet av 1970-talet. De hade
alltid haft en sjökapten som föreståndare där. Axel Ax:son Johnson hade uttryckt en önskan att
om sjömansvården upphörde, skulle “Minnet” användas för välgörenhet eller för kulturella
syften. Mellan 1981 och 1992 drev Hjälpföreningen ett ålderdomshem i lokalerna. Idag hyrs
byggnaden tillfälligtvis ut till ett privat företag och de olika svenska institutionerna i Buenos
Aires -- Hjälpföreningen, kyrkan och Svenska Föreningen -- delar på intäkterna. Sjömanshemmet
har förvandlats till ett mobiltelefonföretag och det går omöjligen att förneka att tiderna har
förändrats.
Att tendensen i denna förändring har gått mot en minskad aktivitet i kyrkans fall är lika omöjligt
att ignorera. Bara man jämför julhögmässan 1997 med samma högtid tio år tidigare är kontrasten
stor: Vid slutet av 1980-talet var det fortfarande nödvändigt att komma extra tidigt på
juldagsmorgonen om man hoppades på att få en “sittplats”; ett årtionde senare är det ganska tomt
i bänkarna. På 1980-talet anordnade prästerna Béla Leskó, Paul Lundell och Sven Winterstam
konfirmandläger hos Miguel och Elisabeth Avendaño på estancian San Felix -- nuförtiden rider
det inga svenska konfirmander på pampas.
Går man tjugo år tillbaka, minns man att det fanns ett svenskt folkdanslag som brukade träffas i
kyrkan samt en grupp f.d. konfirmander som gick dit för att spela biljard och bordtennis.
Lokalerna användes dessutom för undervisning i svenska i Gunilla Isakssons och Ilse Gorrissens
regi och för repetitioner av en kör i Sergio Bacigalupos ledning. Marianne Kottmeiers
söndagsskoleflock uppträdde i april 1977 i Teatro San Martín och sjöng svenska barnsånger som
i programmet fick heta “El confitero”, “La ardilla” och “Olle en el bosque.”
Några år senare undkom svenskarna norska församlingens öde: norska sjömanskyrkan på Ing.
Huergo 1263 -- som hade ritats av den framstående arkitekten Alejandro Christophersen och
invigts 1920 -- revs 1978 av militärregeringen för att ge plats åt en motorväg. Avenyn Juan de
Garay skulle i samma veva breddas och idén var att svenska kyrkans kor skulle demoleras. Men
när stadsplanerarna som hade fått i uppdrag att verkställa amputeringen fick se kyrkan, kom de på
andra tankar. De vägrade faktiskt att skriva under ett dekret 1979 om dess rivning och fann en
alternativ lösning. Svenska kyrkan och sjömanshemmet blev istället i argentinsk lag förklarade
för “Monumentos Nacionales” (“byggnadsminnesmärken”).
När en del av kyrkans skiffertak blåste av i en storm i mars 1980, gjordes en insamling bland de
svenska företagen och kolonin som gav ungefär $25,000 i dåtidens valuta. Bidrag kom också från
Svenska Kyrkan och staten för att lägga ett typiskt skandinaviskt “grönt” koppartak. Experter i
Sverige kontaktades för uppgiften och SAS-chefen Hans Larsson såg till att takläggarna flögs ner
gratis. Johnson Line bistod med kostnadsfri transport av kopparplåten.
Den mest dramatiska förändringen för svenska församlingen på senare år har emellertid varit
“separationen” från moderkyrkan i hemlandet som inträffade stegvis mellan 1992 och 1995.
SKUT (Svenska Kyrkan i Utlandet) kunde i nedskärningstider inte längre skicka ut en avlönad
svensk präst eller fortsätta bidra till expeditions- och underhållskostnader. Sven Winterstam blev
den siste utsände prästen. Därefter fick församlingen sin första kvinnliga präst, argentinskan
Mercedes García Bachmann (juli 1992 - juli 1994). Den 22 oktober 1995 markerades två viktiga
händelser: kyrkans 50-årsjubileum och den formella “självständigheten”. För att undvika att
betraktas som en fristående sekt enligt argentinsk lag (!) associerade sig svenska församlingen
Anna Dahlstein
Utdrag, Kapitel VI
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
med den argentinska lutherska kyrkoorganisationen Iglesia Evangélica Luterana Unida (IELU).
Redan ett år tidigare hade prästtjänsten tillträdits av Luis Klenk från IELU. Nuförtiden hålls
gudstjänster i svenska kyrkan på en salig blandning av spanska och svenska.
Precis som i Sverige, går numera färre personer på gudstjänster än förr. Svenska kyrkan i Buenos
Aires genomgår en likadan “identitetskris” -- och förvandling -- som hemkyrkan. I mellantiden är
det många som har upptäckt att man bara har så roligt som man gör sig. Organisten Sergio
Bacigalupo ordnar allt från flöjtkonserter till kubanska festivaler, Firia Kraepelien värvar folk till
bridgeturneringar, Bertil Stålhandske engagerar hela församlingen med kyrkobladet “Kontakt”...
och praktiskt taget alla svenskar och svensk-argentinare dyker upp på Lucia-afton och vid
julbasarerna.