Läs mer om Svenska Föreningens grundande och första år Anna

Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Svenskar i storstaden och “ute på campen” (1898-1938)
“Svenskar... förenen eder!”
Sekelskiftets Buenos Aires var en stad som sprudlade av aktivitet och möjligheter. Argentina var
både ekonomiskt och kulturellt Sydamerikas första land mellan slutet av 1800-talet och första
världskriget, och i huvudstaden märktes det särskilt.
De nybyggda järnvägarna, som hade revolutionerat boskaps- och jordbrukslandets möjligheter för
självförsörjning och export, sammanstrålade i Buenos Aires. Till hamnstaden kom också båtarna
med europeiska invandrare. Landets befolkning fördubblades mellan 1895 och 1914 från fyra till
åtta miljoner invånare. Immigrantvågen -- som nådde sin höjdpunkt kring 1900 -- gav arbetskraft
till den industriella tillväxten och jordbruket och spädde på en växande medelklass av yrkes- och
tjänstemän. Det rådde mycket hög social rörlighet: en arbetsvillig ung invandrare kunde med lite
startkapital och lite tur göra sig en förmögenhet på kort tid -- eller förlora allt genom
felspekulationer.
Buenos Aires var på väg att transformeras från “den stora byn” (“la Gran Aldea”) som den hade
kallat sig tidigare till en storstad i europeiskt snitt. Sedan 1880-talet hade fransk och italiensk
arkitektur dominerat de nya inslagen i stadsbilden. Praktbyggnader som Colón-teatern,
Kongressen och Högsta Domstolen (Tribunales) höll på att byggas; gator breddades och blev
storslagna avenyer; medelklassfamiljer dekorerade sina hem i den stil som var på modet -- art
nouveau.
Gatan Florída var då liksom nu ett flanörstråk men trafikerades fortfarande av hästdroskor. År
1893 hade man börjat hålla årliga konstutställningar i “Bon Marché”-lokalerna -- idag det
nyrenoverade shopping-centret “las Galerías Pacífico”. Utställningarna hade väckt så mycket
intresse att man tre år senare invigde Argentinas konstmuseum (Museo de Bellas Artes) på
samma plats. Och precis mitt i detta högkulturella kvarter låg... en svensk ölstuga.
Gustaf Essén drev “Cervecería Roca” på Florída 771, en populär samlingsplats för svenska herrar
i Buenos Aires. Det fanns andra vattenhål för de alltid så besynnerligt törstiga svenskarna -bland annat källarmästaren Pedro Söderströms restaurang på Esmeralda 372 och Luzio Hermanos
krog. Men det var “Gustavos” bar som blev “historiskt kulturminnesmärke” -- för där bildades
Svenska Föreningen.
I början av oktober månad 1898 gick svenske tandläkaren Nils Odahl och ondgjorde sig över en
del landsmän han träffat, vilka enligt honom hade “tillegnat sig pseudo-kosmopolitiska
tendenser”. De verkade ha blivit likgiltiga inför sitt ursprung och bevarandet av sitt språk. Odahl
frågade sig om dessa tendenser inte berodde på att det saknades en svensk förening i Buenos
Aires. Han sände ut ett upprop till sina landsmän att samlas den 29 oktober på “Cervecería Roca”
för att diskutera bildandet av en sådan förening. Odahls initiativ hade troligtvis också hämtat
inspiration hos de engelska och norska klubbarna, som hade bildats ett halvår respektive två år
tidigare.
Trettiosex svenska herrar av alla åldrar och yrken -- en del nyanlända, andra veteraner i
Argentina -- hörsammade uppropet. Söndagen den 29 oktober 1898 beslutade de enhälligt att
grunda en svensk förening. Alla de närvarande antecknade sig som konstituerande medlemmar
(se rutan “Svenska Föreningens Stiftare”). Enligt apotekaren och massören August Dahlberg blev
faktiskt “tillslutningen... större än vad vi hade väntat, så stor att vid 12-tiden på natten Esséns
förråd av whisky var uppsupet”. Men stiftarna kom iallafall till den nyktra insikten, att som
förening skulle man behöva stadgar. En kommitté utsågs för att skriva ett utkast till stadgar som
skulle hänga synligt på tre olika samlingsplatser i staden i fjorton dagar före ett andra möte. Det
andra sammanträdet annonserades i den engelskspråkiga tidningen “The Standard” och den
tyskspråkiga “Deutsche La Plata Zeitung” och genom 110 personliga inbjudningar.
Anslutningen var stor till Svenska Föreningens första generalförsamling den 10 december som -överraskande nog -- också hölls på en ölservering, “Aue’s Keller” på Piedad (Bartolomé Mitre)
650. Enligt stadgarna som de 48 medlemmarna röstade för, var föreningens syfte “att underlätta
sammanslutningen mellan i Argentina sig uppehållande svenskar. För detta ändamål skola
anordnas sammankomster och samqväm, vid hvilka dels sång och musik utföres, dels
humoristiska eller allvarliga föredrag och diskussioner hållas.” (Följande år skulle det beslutas att
även svenskar i Uruguay och Paraguay kunde bli medlemmar.) Som förste ordförande utsågs
tandläkaren Odahl. Han har beskrivits som en stillsam och allvarlig man som deltog i
föreningslivet i tre år men sedan försvann ur kamratkretsen.
Svenska Föreningens Stiftare (och deras yrken, i dokumenterade fall)
Wilhelm Ahlgren
Clas Bergström (tjänsteman i ett mejeriföretag)
Edward Bergström (bergsingenjör,)
Nils Björkman (anställd vid Ferrocarril del Oeste)
Georg Broström (agent för AB Separator m.m.)
Elis Bugge (skeppsmäklare)
August G. Dahlberg (apotekare och massör)
Gustaf Elowson (mejerist och caseintillverkare)
Gustaf Essén (ölkafé-ägare)
Fredrik Gahn (mångsysslare)
A. R. Geijer (järnvägsingenjör)
Wilhelm Goldkuhl (Georg Broströms kompanjon)
Thure Gyllenkrok (baron, kontorsarbetare, vann sedan 100.000 pesos i ett lotteri)
Carlos Hordh (slöjddirektör i de argentinska skolorna)
John Högberg (stuverichef, f.d. sjökapten)
August Jacobsson (järnvägsingenjör)
Arvid Johansson (chef för olika industrier och företag, sedan “estanciero” i Chile)
Carl A. Kihlberg (framstående arkitekt)
August Lenhardtson (ingenjör som inrättade Bs As första ångtvättomat)
Arvid Lindahl (köpman, representant för olika svenska firmor)
Gustaf Lundholm (tjänsteman i en holländsk firma)
Harald Mörtstedt (pionjär i Argentinas mejeriindustri)
Robert Nelson (stationsinspektör på Retiro)
J. Waldemar Norman
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Nils Odahl (tandläkare, initiativtagaren för Föreningen)
E. Palmgren
Filip Raquette (förvaltare av lantegendomar)
Hjalmar Roberg
I. Stenbom
Per Uno Svensson (järnvägsingenjör)
Theodor Söderstedt (tjänsteman i Banco Español)
Peter Söderström (grundare av Bs As första svenska restaurang)
Edwin Weinberg
John Wester (mejeri- och caseinfabriksägare)
John Axel Zedoff (högt uppsatt järnvägstjänsteman vid Ferrocarril Sud)
H. Åkerman
“Indianklubben”
Ett gäng framstående svenska affärsmän som till skillnad från doktor Odahl tycks ha varit allt
annat än allvarliga till sinnet var fyra andra stiftande medlemmar av Svenska Föreningen:
ingenjören Edward Bergström, mejeristen Harald Mörtstedt och de två (Alfa) Laval-agenterna
Wilhelm Goldkuhl och Georg Broström. Dessa fyra herrar låg bakom den legendariska
“Indianklubben”.
“Indianklubben” blev till under en tid då väldigt få personer brydde sig om att vara politiskt
korrekta -- eller antropologiskt finkänsliga -- vare sig i Argentina eller i Sverige. Men på samma
sätt som det är omöjligt att uppskatta en hederlig gammal spaghetti-western genom en seriös
historikers eller filmkritikers ögon, får man lov att betrakta Buenos Aires-svenskarnas
“Indianklubb” som en lustig gammalmodig företeelse och ett uttryck för det eviga gosselynnet. I
Svenska Föreningens minnesskrift från 50-årsjubiléet 1948 beskrivs den på följande vis:
“Årsbarn med Svenska Föreningen är Indianklubben, vars storhetstid inföll under seklets första
årtionde. Upphovsmannen till denna sammanslutning, om vilken det senare skulle gå så många
roliga historier inom kolonin, var Edward Bergström. Tillsammans med Mörtstedt, Goldkuhl och
Broström hade denne etablerat ett ungkarlshushåll, kallat “Colorado-berget”, vid calle Perú. Som
ung hade Bergström fascinerats av indianböckerna och intresset minskade inte med åren, snarare
tycks det ha tilltagit hos den levnadsglade bergsingenjören. Under festerna i ungkarlslyan började
man uppföra vilda indiandanser kring lägerelden-kaminen med en köttyxa som tomahawk.
Bergström tog själv efter sin hjälte namnet Chingagook, Broström fick heta Tvättbjörnen,
Mörtstedt blev Molnets Broder och Goldkuhl tillades namnet Den Store Medicinmannen.
“Indianklubben var ingen klubb i egentlig bemärkelse; den hade inga statuter eller regelbundna
sammankomster. Men det var en exklusiv sammanslutning, i vilken man icke togs in utan
föregående noggrann prövning och rekommendation. Den utgjorde en slags koloni inom kolonien
och väckte understundom en del ont blod bland “blekansiktena” och indianernas egna squaws,
som icke tilläts inträde eller fick deltaga i rådplägningarna och i de för sitt överdåd i mat och
dryck vida berömda festerna. Även i koloni- och sällskapslivet bemödade sig “indianerna” om en
viss stil; man tilltalade varandra, icke sällan i de mest allvarliga och affärsmässiga sammanhang,
med det vedertagna indiannamnet och ville därmed markera sin särställning gentemot
“blekansiktena”.
“Den lilla utvalda gruppen på fyra utvidgades så småningom. Bland dem som invaldes såsom
medlemmar kan nämnas: John Wester -- Den Tjutande Jaguaren -- vars röst i vänners lag ofta
blev litet mer högljudd än andras. Carlos Rogberg, svenske konsuln i Montevideo, vars kvickhet
och skarpa tunga lät höra sig vid täta besök på den argentinska sidan av La Plata-floden... fick det
betecknade tillnamnet Den Vältaliga Flodhästen. Elowsons smidighet i affärer renderade honom
namnet Listiga Pantern och arkitekten Kihlbergs byggnadsfärdighet fick sin eloge i Gamle
Bävern. John Axel Zedoff, som aldrig försummade sin morgonritt ute i de södra förstäderna, blev
kallad Prärieryttaren...”
I sina opublicerade memoarer förklarar f.d. generalkonsuln Pedro Svensson -- en av de “tyngsta”
medlemmarna av svenska kolonin under första halvan av seklet och en respektabel gentleman
som alltid bar en nejlika i knapphålet -- varför han kom att kallas Den Pig-galna Göken: det
“berodde på att jag ofta gick på en varieté som hette Piggall och var det fanns gott om stiliga
töser, ty jag har alltid varit en beundrare av det täcka könet”.
Kontroversiella avslöjanden om den svenska affärseliten i Buenos Aires...
Indianklubbens medlemmar och deras pseudonymer
Oscar Andersson: Den Ihåliga Giraffen
Edward Bergström: Chingagook
Johs Bergström: Den Fundersamme Ufven
Georg Broström: Tvättbjörnen
John Bugge: Eldhjärta
V. G. Camp: Den Krigiske Kattfisken
Anders Dahlberg: Den Förtorkade Mylodonten
Hilmer Dahlgren: Långe Davie
Gustaf Elowson: Den Listige pantern
Gustaf Essén: Den Tunge Moccasinen
A. R. Geijer: Den Svettige Näktergalen
G. Wilhelm Goldkuhl: Medicinmannen
Gustaf Goldkuhl: Den Sittande Tjuren
Carl August Kihlberg: Den Skalliga Bäfvern
August Lenhardtson: Den Slocknade Vulkanen / “Kåtapaxi”
Fredrik Lundberg: Den Musikaliske Mullsorken
Theodor Meijer: (?)
Harald Mörtstedt: Molnets Broder
Robert Nelson: Gröna Ödlan
Abel Nordström: Björnjägaren
August Orstadius: Flädermusen
Filip Raquette: Shatterhand / “shackerfaen”
Carlos Rogberg: Den Vältalige Flodhästen
Alfonso Schiörbeck: Den Gyllene Väduren
Pedro Svensson: Den Pig-galna Göken
Theodor Söderstedt: Den Tandlöse Tigern
Artur Wessling: Den Tjocka Sumphönan
John Wester: Den Tjutande Jaguaren
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
John Axel Zedoff: Prärieryttaren
La Belle Epoque: klubbens första fyrtio år
När man bläddrar i Svenska Föreningens vackra 25-årsskrift -- innan man hunnit läsa den finstilta
texten om klubbens första stapplande steg och bekymmer -- möts man av fantastiska bilder från
en svunnen epok. Små lintottar i sjömanskostymer picknickar i Vicente Lopez; damer i långkjol
och hatt köar för flygturer à la Bröderna Wright på fältet i Longchamps; herrarna leker
springlekar i skjortärmarna eller står stelt uppradade i Tigre och sjunger “Du gamla, du fria”. Det
gick knackigt för den nybildade klubben men det framgår tydligt att en mycket speciell stämning
ändå rådde. Den rätta andan för att kunna klara sig genom åren av “nomadliv” mellan olika
lokaler och främja en stark sammanhållning inte bara svenskar emellan, utan också med andra
skandinaver.
Avskärmade från första världskrigets förödelse i Europa, fortsatte den lilla svenska kolonin i
Buenos Aires att åtnjuta en slags “belle époque” långt in på 1920-talet. Under och efter kriget
tillkom ett stort antal nya företag -- dotterbolag till svenska industrier eller självständiga firmor
som representerade svensk export -- och många fick det gott ställt. Solidariteten med landsmän
som det gått sämre för var stark: redan den 20 januari 1900, bara dryga året efter klubbens
grundande, ställde man en “bössa för behövande landsmän” i den första föreningslokalen.
Hur roade man sig? Minnesskriften från 25-årsjubiléet klagar skämtsamt att “de äldsta
stadgarne föreskrevo... helt despotiskt, att minst tvänne fester skulle årligen anordnas”. Klubben
verkar pliktskyldigast ha följt reglementet till punkt och pricka. Den främsta “ursäkten” för dessa
brukade vara något jubileum, invigningen av en lokal, eller ett besök/mottagande/avsked av
någon viktig person. Bland gästerna som hyllades genom åren kan nämnas Sveriges förste
ministerresident i Buenos Aires Olof Gyldén (ankommen 1906), Electrolux grundare Axel
Wenner-Gren (på besök 1938) och inte minst generalkonsul Axel Ax:son Johnson (1920), vars
betydelse för klubben vi snart återkommer till. Som kuriosa kan det nämnas att flera
maskeradbaler hölls i början av tjugo-talet på det legendariska kaféet mitt emot Kongressen, “la
Confiteria del Molino”, som nyligen lades ner.
Av utrymmesskäl går det inte att skildra varje högtid i detalj -- eller ens nämna dem -- men
stämningen vid en typisk fest fångas kanske av programmet för kvällen den 17 juli 1921, när en
renovering av klubblokalerna skulle firas. Vid halv tio-tiden samlades man där och smuttade på
glögg medan vice-ordföranden Gustaf Elowson hälsade alla välkomna med ett kort tal, samt
utbringade ett fyrfaldigt leve för Sverige. Hurraropen åtföljdes av “Du gamla, du fria” och ännu
ett tal av legationssekreteraren Axel Paulin. Nu började glöggen emellertid få sin verkan och den
typiskt utlandssvenska högtidligheten övergick i lika karakteristisk uppsluppenhet. Det spelades
upp till dans, det intogs en animerad supé, och efter ett solonummer av en sångerska i kolonin
dansade man vidare till klockan fyra på morgonen. Då blev det dags för en spontan sill-sexa. Ett
trettiotal herrar stannade kvar och bänkade sig vid ett gemensamt långbord, och de fortsatte hurra
för Sverige och sjunga “Helan går” ända till gryningen. Inte hade man tråkigt förr i tiden.
Även damer fick alltså närvara vid fester, liksom vid familjeaftnar som hölls varannan onsdag.
Mycket tidigt (1899) inleddes traditionen att anordna julfester med julklappsutdelning för
kolonins barn. Musik- och teateraftnar -- med uppträdanden av klubbens egna förmågor -- var
inte frekventa, men högst populära. En sångförening bildades 1899 och återupplivades tio år
senare, då i harmoni med finska och norska röster.
Från och med 1901 organiserades årliga sommarutflykter i januari månad. Under de första tio
åren var det vanligaste resmålet San Isidro. På den tiden innebar det en riktig dagsutflykt, snarare
än en halvtimmes bilfärd till förorterna. Åren därpå styrdes kosan i motsatta väderstrecket, till
Hotel Las Delicias i södra förstaden Adrogué. Hotellet hade haft sin storhetstid som en oas för
fina familjer och fästfolk när gula febern härjade som värst inne i staden (1871). För svenskarna
var det en perfekt miljö för att få leva ut sin särskilda förkärlek för naturen och inte minst för att
äta ute i det gröna. Efter sammanslagningen med norska föreningen 1913 (se nedan), tog
norrmannen Don Juan Müller emot skandinaverna på sin quinta i Tigre-deltat. “Där dansades
folklekar och tävlades i löpning och andra idrotter. Det var ett idylliskt familjeliv med barn och
blomma i det Argentina, som orört gick ut ur det första världskrigets tragedi,” tillbakablickar
minnesskriften för klubbens 50-årsjubileum.
Var roade man sig? De första femton åren präglades av ekonomiska bekymmer och nomadliv.
Klubben räknade som mest med 62 aktiva medlemmar och som minst med 25, och inte heller
gick det att indriva månadsavgifterna från dem alla. Den ostadiga basen gjorde det närmast
omöjligt att hyra permanenta lokaler för föreningsverksamheten. Lågvattenmärket nåddes 1903,
då man blev tvungen att utrymma salongen på Viamonte och auktionera klubbens möbler m.m. -böcker, tavlor och fanor hängde man däremot fast vid.
Vändpunkten kom 1913. På initiativ av generalkonsul Pedro Christophersen, Johnsonlinjens
lokala representant och ordförande i det år 1896 bildade Norske La Plata Samfund, väcktes
förslaget att hyra en gemensam lokal med den norska föreningen. Den 9 oktober 1913 -- lustigt
nog nästan exakt på åttaårsdagen av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge -konstituerades Centro Escandinavo. Det var inte en ny skandinavisk förening, utan en
förvaltningskommission bestående av de båda föreningarnas styrelser.
Inom nio dagar invigdes de gemensamma lokalerna. Man hade hyrt fem hemtrevliga rum i första
våningen av ett hus på gatan Basavilbaso. Fint som snus, faktiskt -- det är gatan som (idag) löper
mellan American Express huvudkontor och Palacio Anchorena (Utrikesministeriet). Det palatset
hade ritats av ingen mindre än den norske generalkonsulns brorson Alejandro Christophersen,
arkitekten bakom Börsen i Buenos Aires och Carl A. Kihlbergs kompanjon under flera år.
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
(Cuadrito chiquito:) Nomadliv: klubbens lokaler 1898-1913
januari 1899 - januari 1903: ett hyrt rum på Calle Viamonte 541 (“Bon Marché”), 1 tr. upp.
januari-februari 1903: klubbens tillhörigheter säljs på auktion.
mars 1903 - april 1907: olika restauranger och ordföranden Odahls eget hem.
maj 1907 - augusti 1909: man hyr återigen lokalen på Viamonte.
september - december 1909: restaurang Royal Keller, där svenska tidningar görs tillgängliga.
1910-11: tyska sångföreningen “Germanias” lokal på Alsina 2513, vissa dagar i månaden.
1912: återigen restaurangerna Royal Keller & Luzio Hermanos.
oktober 1913: invigs Centro Escandinavo, calle Basavilbaso 1254. Äntligen en fast punkt i tillvaron.
augusti 1917: skandinaverna flyttar till större lokaler på Victoria (sedan 1946, Hipólito Yrigoyen) 673.
Skandinavisk gemenskap Centro Escandinavo låg kvar på gatan Basavilbaso i fyra år som
kännetecknades av ett stigande medlemsantal och föreningsintresse. Under tiden som första
världskriget rasade i Europa, etablerades många nya svenska och norska affärshus. Den
argentinsk-skandinaviska handeln har alltid varit starkt förknippad med koloniernas och därmed
föreningarnas tillväxt. Trångboddheten gjorde att det blev nödvändigt att söka nya lokaler 1917.
Grannarna i huset -- som hade skrivit klagobrev om högljuddheten vid skandinavernas fester -drog en lättnadens suck.
Centro Escandinavo flyttade till en elegant våning på Victoria (idag Hipólito Yrigoyen) 673.
Många svenska och norska firmors huvudkontor låg i San Telmo eller i varje fall på den sidan av
Avenida de Mayo. Genom insamlingar från firmorna kunde Centro Escandinavo inskaffa möbler
och så småningom hyra en annan lägenhet på samma våning för att driva en gemensam
restaurang. Föreningarna förblev hyresgäster -- de ägde inte sina lokaler -- men det gick
åtminstone ihop. Det började faktiskt bli trångt igen inom tio år, när svenska medlemsantalet
hade fördubblats.
Grannsämjan i Centro Escandinavo var god i hela 40 år. Naturligtvis berättades det inte vid något
enda tillfälle Norge-historier eller tvärtom. Men det spelades livliga bridge-, shack- och
biljardturneringar. Den godmodiga skandinaviska tävlingsandan fick också utlopp i
Skandinaviska Roddklubben och Golfers Escandinavos. Fram till 1920-talet lär det också ha
utgivits gemensamma tidsskrifter för svenskar, danskar och norrmän. De hette inte “Scanorama”
(som SAS’ tidsskrift) utan “Norden”, “Vikingen” och “Skandinavien”.
De tre vikingafolken förde alltså ett fredligt samarbete. Annat hade det varit förr. Två försök hade
gjorts att starta en nordisk förening i slutet av 1880-talet, tio år före Svenska Föreningens
tillkomst. Den första bildades år 1888 av danske bokhandlaren Luis Jakobsen. Man höll sina
möten i en restaurang på hörnet av Artes (numera Carlos Pellegrini) och Cangallo (numera
Perón). Klubben upplöstes efter några månader. Den hade körts på porten av restaurangägaren,
som ville avkräva hyra för dess möten. Den andra föreningen startades i augusti 1890 av en finne.
Därefter valdes som ordförande kapten Adde som dessvärre dog redan 1892. Sista
verksamhetsåret leddes föreningen av en dansk bankanställd, Herr Thompson. Samlingplatserna
var två restauranger, den ena på Esmeralda och den andra på Tacuarí.
I det här fallet tog det slut, enligt 25-årsskriftens försiktiga beskrivning, “på grund av oenighet mellan
skandinaverna”. UD-mannen Axel Paulin är -- ironiskt nog -- mindre diplomatisk när han beskriver hur det hade gått
till. Huvudpersonen i dramat var enligt honom svenske underlöjtnanten Jonas Walter af Jochnick, som blivit
gymnastik- och fäktningslärare i Buenos Aires och var legendarisk för sin oerhörda kroppsstyrka:
Trots klubbens namn hölls den skandinaviska tanken just inte vidare i helgd, utan blev vid samkvämen vanligtvis
ganska kantstött. Jochnick, som representerade storsvensken, underlät inte att när andan flög på honom på ett
handgripligt sätt låta våra grannbröder veta vad de gingo för. Särskilt norska skeppare voro för honom som det röda
skynket för tjuren och mer än en sådan hade haft det tvivelaktiga nöjet att få göra bekantskap med hans hårda nävar.
Försiktigtvis hörde därför “baggarna” vanligen sig för om den “slemme svenskeren” var inne i lokalen och huru hans
lynne för tillfället var. Stod detta på “ostadigt” blev det helst värdshus förbi eller också smeto de försiktigt in och
bänkade sig på lämpligt avstånd från sin vedersakare.
När Svenska Föreningen ville värva fler medlemmar år 1900 ändrades stadgarna så att även andra
skandinaver fick komma med -- dock utan rösträtt. Norrmännen tog väl detta med humor -- de
hade ju bildat sin egen förening två år före svenskarna. Även om långt fler danskar än norrmän
eller svenskar emigrerade till Argentina -- främst till samhällen i provinsen Buenos Aires såsom
Tres Arroyos, Necochea och Tandil -- dröjde det till 1920 innan de bildade en förening i
huvudstaden.
Skandinaviska Roddklubben
Liksom Svenska Föreningen, stiftades Skandinaviska Roddklubben på ett favorithak i Buenos
Aires centrum, “Luzio”, den 26 oktober 1912. Männen som hade samlats i baren längtade sig bort
från stadens centrum och frestelser och ut i friska luften. Inbjudan till mötet lydde: “Alla, som
känna förhållandena här i landet, veta huru begränsade de verkligt sunda nöjena äro, som bjudes
oss alla i Buenos Aires. Hvar finnes den förströelse, som strängt arbete under ovana och
ansträngande klimatförhållanden gör till en nödvändighet?” Svaret som föreslogs i samma brev
var: “längs Tigres sköna stränder”.
En del skandinaver var redan medlemmar i engelsmännens Buenos Aires Rowing Club eller
tyskarnas motpart Teutonia, men ville sporta på sitt eget språk. De hyrde lokaler nära Teutonia,
värvade över hundra medlemmar och valde som ordförande norske generalkonsuln Pedro
Christophersen. Efter åtta år hade man råd att kontraktera en profesionell tränare från England.
Axel Hilding Ohlsson stod länge i spetsen för klubben (1926-39, 1942-43). När medlemsantalet
översteg trehundra personer flyttade man 1945 till det nuvarande läget på Tupac Amaru 1046.
De årliga regattorna mellan klubbarna i Tigre var inte bara spännande idrottskamper utan även
viktiga sociala tillfällen. Damerna ordnade festliga smörgåsbord och alla åt sig proppmätta -utom roddarna, förstås. De hade fått hålla sträng diet i veckor för att vara i toppform vid
tävlingarna: “Inte en cocktail, inte en giftpinne, inte en dancing på två månader”, som en svensk
skrev på 1930-talet. När det var hårdträningssäsong, sov idrottsmännen ofta på klubben, under
stora moskitnät på verandan. Under “lågsäsongen” åkte de på långfärder i deltaområdet. Ett gäng
tog sig motströms till Rosario i februari 1916 inom loppet av sex dagar. På hemvägen rodde laget
samma avstånd på tre dagar. Mellan regattor ägnade sig också klubben åt att samla in pengar
genom att ordna allt från baler på Plaza Hotel till basarer på Centro Escandinavo och danska
klubben. Intäkterna från en teaterföreställning 1928 -- där amatörer framförde pjäsen “Fånarna på
Fåsunda” -- räckte till byggandet av ett par turbåtar. Klubben hade sin egen hantverkare för det
ändamålet.
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Storhetstiden för regattorna tog slut på 1960-talet. Idag är det många fler som spelar tennis,
simmar i poolen eller grillar i “quinchon” än som ger sig ut och ror. Till undantagen hör
norskättlingen Max Holdø som representerade Argentina i “double sculls” i de Olympiska Spelen
1992. Men i allmänhet betonas det skandinaviska kulturarvet mer än roddsporten i klubben
nuförtiden. En av de populäraste traditionerna är “Vikingafesten” då många klär ut sig och en
bredare turbåt görs om till ett vikingaskepp. Tigre har rustats upp under senare år för att ta emot
ett stigande antal turister och söndags-firare som vill ta båtturer eller roa sig i den nya
nöjesparken. Utvecklingen verkar positiv för Skandinaviska Roddklubben, men det är lätt att bli
nostalgisk när man läser hur stämningen var förr. Svensken Stig Sjöstedt skrev vid 25-årsjubiléet
1937:
Vilken värld av minnen, som stormar fram, när man börjar röra i ett gammalt
sejouren. Man upplever på nytt den hårda träningstidens spänning, likaväl
romantiska midnatts-svärmerier i dubbelkanot med en näpen liten señorita, en
persikor och en resegrammofon i “framsätet” -- nätter, då “alla tiders” mest
indiskret tittade fram mellan deltats tropiska lövverk och lianer...
album från Tigresom mellantidens
schäfer, ett dussin
strålande fullmåne
Golfers Escandinavos
Axel Hilding Ohlsson, Golfers Escandinavos ordförande under många år, segrade i första turneringen 9 augusti
1929 -- och hustrun Greta vann i damklassen. Axels son Ernesto -- Golfers ordförande under många år -- slog Prins
Bertil i egen hög person i en golfrunda i San Isidro 1967. Två svenskar (A. H. Ohlsson och Hadar Holmer), en
norrman (Ricard Biörn) och en dansk (Abraham Kiösterud Halle) som brukade träffas och spela tärning på Cityoch Strangers-klubbarna kom på idén att anordna en årlig golfturnering för skandinaver (inkl. finländare) med
vandringspokaler och festliga prisutdelningar. Även damer fick vara med från första början. Kravet var att man var
över tjugoett år, medlem i en argentinsk golfklubb och talade ett nordiskt språk. Första undantaget (av flera) gjordes
för golfproffset skotten John Innes Quickshank, som blev hedersledamot 1931. Turneringarna har tillfälligt upphört
sedan mångåriga AGA-chefen och Golfers-ordföranden Lennart Berglund flyttade från Argentina 1996, men många
hoppas återuppliva dem.
Milstolpar
Nittonhundratre var ett mörkt år för Svenska Föreningen -- det var då den unga klubben fick sälja
sina ägodelar på auktion och överge sin lokal. Men i slutet av året inträffade en historisk
händelse, som enligt ett ögonvittne “lyfte Sveriges namn och ära till en sällan nådd höjd, och
bragte argentinska hjärtan att klappa i takt med våra”. Argentinska regeringen hade skickat ut en
hjälpexpedition för att undsätta Otto Nordenskjöld och hans förolyckade Sydpolsexpedition
(se kapitel II). Det enda man visste, var att den inte hade återvänt på utsatt tid. Utan vare sig radio
eller satelliter, kunde kapten Julián Irízar bara gissa sig fram bland isflaken och hoppas på ett
mirakel. Undret inträffade, och Irízar skickade ett telegram från södra Argentina för att officiellt
meddela att svenskarna hade räddats. I Buenos Aires möttes de av jublande folkmassor.
Folkfesten pågick i en vecka -- det blev allt från banketter på Jockeyklubben och tidningen La
Prensa till “en massmanifestation af olika föreningar i La Boca och Barracas, omkring tretusen
personer, med många fanor och fyrahundra musikanter” enligt klubbens minnesskrift från 1923.
Sällan har de argentinsk-svenska vänskapsbanden firats på samma sätt.
Ett annat märkesår för svenska kolonin var 1909, då Svenska Hjälpföreningen grundades.
Beskickningschefen Harald Bildt skulle lämna sin post men undanbad sig en avskedsmiddag.
Istället föreslog han att de svenskar som hade det relativt gott ställt skulle teckna bidrag till en
grundfond för att främja solidaritet med ekonomiskt utsatta landsmän. För sådana fanns: främst
strandsatta sjömän, men också ensamstående, äldre och sjuka. Över 40 personer besvarade hans
kallelse. Hjälpföreningen konstituerades formellt 1929, men den hade då redan varit verksam i
många år under ordföranden Sven Hedén, som också höll i rodret under de svåraste
depressionsåren i början av 1930-talet.
Under senare årtionden har sjömännen slutat komma och verksamheten har huvudsakligen riktat
sig till de äldre. Oscar och Firia Kraepelien var ordförande respektive vice-ordförande i
sammanlagt 27 år. De brukade skämta med underbar självdistans att de liknade presidentparet
Perón och Evita. Deras insatser förtjänade dem var sin Vasa-utmärkelse. Ett arv efter Bertil
Tellander gjorde det möjligt för dem att köpa en “quinta” i San Antonio de Padua på 1950-talet.
Där bodde 12 pensionärer, som togs omhand av två svenska sjuksköterskor. Verksamheten bar
sig med hjälp av volontärers outröttliga arbete, privata donationer, blomfonder och i tre år i slutet
av 60-talet även av intäkterna från en “charterresa” (alltså ett hyrt flygplan) till Sverige under
julsäsongen. Mellan 1981 och 1992 bodde flera svenska, norska och danska pensionärer i
sjömanshemmet “Axel Johnsons Minne”, som drevs av Daisy Mellberg och Ilse Gorrissen.
Johnsonfamiljens betydelse för Kyrkan och sjömansvården på 1940-talet ska vi återkomma till
senare. Men bland tidigare “milstolpar” för svenska kolonin i Buenos Aires måste man poängtera
generalkonsul Axel Ax:son Johnsons besök i oktober 1920, då han skänkte 100,000 kronor till
Svenska Föreningen som grundfond för ett “Eget Hem”. Sverigehuset i Buenos Aires byggdes
i slutet av 1950-talet, men grunden hade alltså lagts fyra årtionden tidigare. I mellantiden försökte
man placera pengarna i en säker investering -- vilket inte var lätt under den ekonomiska
världskrisen på 1930-talet. Mellan 1933 och 1943 ägde klubben en estancia i provinsen Córdoba - årsberättelserna talar om torka, regn och priserna av majs, vete och lin...
Svenska yachten “Fidra”, som befann sig på världsomsegling, besökte Buenos Aires i januari
1921. Klubben gästades också 1908 och 1923 av besättningen ombord pansarkryssaren “Fylgia”.
Fartygsläkaren och en kadettofficer ombord skrev en bok om expeditionen runt Sydamerika
1922-23, där de beskriver vilken uppståndelse de skapade. Det är nog lätt att underskatta vilken
fosterländsk högtid ett besök av ett svenskt örlogsfartyg innebar på den tiden -- kontakterna
med Sverige var ju färre och folk tävlade om att få uppvakta “de käcka blåjackorna”.
Det är rätt känt att Buenos Aires har sitt eget Harrods varuhus, men inte att NK en gång hade en
filial på södra halvklotet. I september 1921 öppnade Nordiska Kompaniet sina dörrar på Calle
Florída -- först en utställninglokal vid hörnet av Bartolomé Mitre, senare en inrednings- och
möbelaffär vid Plaza San Martín -- och imponerade allmogen med svensk design.
År 1921 bildades också “la Comisión Suecia-Argentina”, ett utskott i Svenska Föreningen som
hade för uppgift att sprida upplysning om Sverige genom att placera artiklar i argentinska
tidningar, visa filmer, uppmuntra de svenska företagen att använda tydliga ursprungsbeteckningar
(“Made in Sweden”), m.m. Deras upplysningsarbete verkar ha behövts, för en notis i
Handelstidningen i november samma år rapporterade att: “Kunskapen om Sverige är synnerligen
ringa i Argentina. I skolorna läres det, att Sverige är ett naturskönt land, men att befolkningen så
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
småningom på grund av dryckenskap förfaller!” Kommissionen såg till att det stycket ströks i
följande upplagor av argentinska skolans geografiböcker.
Svenska gauchos dansar tango
På samma vis som det är omöjligt som svensk i Argentina att undgå historien om hur
fotbollsklubben Boca Juniors fick sina färger, kan en argentinare sällan närvara vid en asado
(grillfest) hemma hos svenskar utan att otaliga gånger höra de glada utlandssvenskarna skråla
sången om sjömannen Fritiof och den nyckfulla señoritan Carmencita. Det händer ofta att
argentinarna lyssnar uppmärksamt och ler artigt utan att någonsin få riktigt klart för sig varför
denna underliga visa i tango-takt ligger svenskarna så varmt om hjärtat.
Att förklaringen ofta kan förefalla en smula luddig beror inte endast på att sången ofta framförs
sent på kvällen efter åtskilliga flaskor rödvin, utan också på att få svenskar i själva verket känner
till historien bakom sången. Nationalskalden Evert Taube räknas till en av Sveriges främsta
diktare och vilken Svensson som helst kan sjunga hans melodier. Men just varför han hamnade i
Argentina och vad han gjorde där är det färre som vet.
Evert Taube föddes den 12 mars 1890 i Göteborg. Han växte upp på ön Vinga, i Göteborgs
skärgård, där hans far var fyrmästare. Vid 17 års ålder begav han sig till Stockholm för att leva
bohemliv som konstnär, men för att kunna försörja sig fick han gå till sjöss. År 1910 gjorde han
på nytt ett försök att ta vara på sina talanger som tecknare och började studera till illustratör i
London. Men han kunde inte få studierna och ekonomin att gå ihop och gick än en gång till sjöss.
På ett skeppskontor i London träffade Evert på en gammal vän från tidigare resor, Karl-Alfred
Bolin. Denne var i sällskap med en stor, kraftig svensk vars namn var Fritiof Andersson. Båda
kom att bli Everts alter ego och huvudfigurer i flera av hans sånger om Argentina. Tillsammans
mönstrade de tre svenskarna på båten “Princess of Wales” med destination Buenos Aires. Det
blev en äventyrlig resa. Kaptenen söp och besättningen, som utgjordes av “slödder” från East
End, gjorde myteri. Slutligen bärgades det vinddrivna fartyget utanför Samborombónbukten av
ett fiskefartyg med svensk besättning.
När de svenska sjömännen anlände till Buenos Aires 1910 höll Argentina på att fira sitt
hundraårsjubileum som självständig republik med en jätteutställning. Evert fick jobb som
dekorationsmålare. Efter två månader hade han tröttnat på storstadslivet och begav sig ut på
Pampas där staten höll på att bygga kanaler för att dränera försumpade områden. Chef för
projektet var svenske ingenjören Carl Nyströmer som ledde arbetet från ministeriet för offentliga
arbeten i Buenos Aires. Evert blev anställd som assistent vid kanal 15 i närheten av staden
Dolores. Han råkade vara närvarande då president Roque Saenz Peña skulle inviga en bro över
Río Salado 1912. Presidenten hade slarvat bort sitt tal på vägen och Evert skickades ut för att leta
rätt på det. Han lyckades och som tack blev han utnämd till argentinsk medborgare av
presidenten i egen hög person.
När Evert återvände till huvudstaden samma år bildade han tillsammans med fyra andra den
litterära klubben “Vida Nueva” som hade sin träffpunkt på ett värdshus där Evert brukade sitta
och måla av kunderna. Han fick faktiskt anställning som illustratör på Revista Atalanta,
Sydamerikas främsta litteraturtidsskrift på den tiden. Så småningom längtade han efter att återse
gräsvidderna på Pampas och tog än en gång arbete vid kanalbyggena.
I april 1914 arbetade Evert som tjänsteman vid kanal 16 nära Río Samborombón (ungefär
halvvägs mellan Buenos Aires och Mar del Plata). Så kom det sig att han, en afton i april kom
ridande till estancian San Martín de Samborombón. På San Martín bodde familjen Cortejarena.
Sonen i familjen hette José och blev Everts vän. Josés syster hette egentligen Cecilia men
eftersom mamman hette Carmen kallades hon “Carmencita”.
År 1914 fanns det inte någon “liten by förutan gata” i närheten av San Martín och än mindre
fanns det något värdshus. Taube försvarade ofta sin lilla poesilögn med att det faktiskt kunde
tänkas att José, när han hörde svensken nynna de två första raderna till en tangomelodi de båda
kände till, kom på idén att anlägga en lite by med ett värdshus där. Det kan ligga en viss sanning i
det uttalandet för när Taube återvände till Argentina och Samborombón 1945, var den då 52-åriga
“Carmencita” ägare till det lilla värdshuset i byn Cerro de la Gloria några kilometer från San
Martín.
Evert dansade verkligen med “Carmencita” -- men som inbjuden till en bal på San Martín.
Godsägardöttrar gav sig knappast ut på värdshus för att dansa på den tiden. Med på balen var en
polislöjtnant som hette Fernández och Fritiof Andersson som efter att ha tillbringat en tid i
fängelse hade tröttnat på det råa hamnlivet och begett sig ut på Pampas. Det var mycket riktigt
Fritiof som enligt Taube friade till “Carmencita” under en dans. Efter det ska polislöjtnant
Fernández ha dansat med henne och sagt till henne att en duva hade kuttrat i hans öra att hon
skulle gifta sig med en musikalisk utlänning. “Carmencita” ska då ha svarat att hennes pappa sagt
att hon skulle gifta sig med en som hade en stor estancia med minst hundratusen kor och
dessutom oxar och svin.
Om denna historia är sann eller inte är svårt att avgöra. Evert tog sig ofta friheten att göra vissa
utsvävningar för att “krydda” sina historier. “Carmencita” själv mindes senare Evert som en
trevlig yngling som var musikalisk men knappast flitig i sitt arbete. Någon kärlekshistoria mellan
de två kan det aldrig ha varit frågan om eftersom det hade varit otänkbart för henne att gifta sig
med en utländsk gästarbetare.
Senare samma år som den mytomspunna dansen läste Evert i tidningen om nybyggarlivet i
Cordóba och beslöt sig för att fara dit. Han fick ta sig fram till fots och söka ströjobb längs vägen.
En tid arbetade han som svinvaktare och under ett par veckor var han flasksköljare på ett bryggeri
i Río Segundo. Väl framme i Cordóba arbetade han först som spårvagnskonduktör, sedan som
dödgrävare och slutligen som skogshuggare innan han slutligen blev biträdande inspektor på en
estancia.
Efter första världskriget brutit ut ansökte argentinske medborgaren Evert Taube om att få
återvända hem för att göra sin militärtjänst i Sverige. Sommaren 1915 fick han återse Sverige för
första gången på fem år. Det skulle dröja trettio år innan han återvände till Argentina, men hans
ungdomsland hade gjort ett mycket djupt intryck på honom. När han gifte sig med skulptrisen
Astri Bergman 1925 bar han sin argentinska hippologiska medalj “erövrad vid lassokastningen
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
och inridningen av föl i Samborombón 1910” och med sitt argentinska medborgarskap kom han
att bli hedersgäst vid den argentinska ambassadens årliga asado i Djursholm i Stockholm.
Hans längtan till Pampas blev kronisk. “Det var här mitt liv som visans drabant började”
berättade han för Oscar Kraepelien och hans fru Firia som var hans värdar under återbesöket
1945. Många av hans sånger hade inspirerats av de vilda äventyr han upplevt och hört berättas
om på Pampas eller i de skumma hamnkvarteren i La Boca.
Så länge dessa sånger finns med i svenskarnas repertoar vid festligare tillfällen kommer
argentinska besökare till Sverige att fortsätta bli förvånade att de träffar på folk som känner till
Paseo Colón, eller den lilla oansenliga krogen “Ultramar” i La Boca, utan att i övrigt veta ett jota
om Argentina...
Fritiof och Carmencita
Samborombón, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten
och med pampas bakom sej många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita.
Mamman, värdinnan, satt i vrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
Jag bjöd upp och Carmencita sa:
"Si gracias, señor,
Vámos a bailar este tango!"
"Carmencita, lilla vän,
håller du utav mej än?
Får jag tala med din mamma och din pappa,
jag vill gifta mej med dej, Carmencita!"
"Nej Don Fritiof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om Ni hyser andra planer när det gäller mej
än att dansa tango!"
"Ack, Carmencita gör mig inte så besviken,
jag tänkte skaffa mej ett jobb här i butiken,
sköta mej noga, bara spara och knoga,
inte spela och dricka, men bara älska dej.
Säg, Carmencita, det är ändå blott med mej,
säg som du vill dansa tango?"
"Nej, Fritiof, Ni förstår musik
men jag tror inte Ni kan stå i en butik
och förresten sa min pappa just idag att han visste
vem som snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin,
och han dansar underbar tango."
"Carmencita, lilla vän,
akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dej rik,
skaffa mej ett jobb i er butik!
Och när vi blir gifta söta ungar ska vi få,
som kan dansa tango."
Äventyrare i Taubes generation
De flesta svenskar förknippar genast Argentina med Evert Taube. Det är till stor del hans
romantiska skildringar i sånger och berättelser som format vår bild av Argentina som tangons och
det vidsträckta pampas land. Men Taube var inte den ende svensken på pampas vid den här tiden
-- tvärtom var Argentina ett lockande resmål för folk med framåtanda.
Evert Taube var inte heller den ende som skildrade sin vistelse i Argentina i bokform. Flera andra
mer eller mindre samtida äventyrare skrev sina egna rafflande berättelser om stridbara indianer i
Chaco, fårklippning i Patagonien och sjömanskrogar i Buenos Aires. Nog bör man ta en del av
deras anekdoter med en nypa salt, men de är mycket underhållande att läsa.
En speciell grupp svenskar i Argentina vid början av seklet var de unga sjömän -- eller luffare
som mönstrat på någon båt som potatisskalare -- som hamnade här av en slump. De anlände till
Buenos Aires och spreds sedan för vinden. En del stannade kvar i huvudstaden och arbetade i
hamnen eller fick anställning på något kontor. Men många begav sig också ut på landsbygden
och jobbade på estancior eller tog värvning vid något statligt projekt. Följande stycke skildrar
några öden som kan anses vara representativa för de svenska lyckosökarna i Argentina i början av
seklet.
“En svensk caballero vid Pilcomayo” (Chaco) Efter noggranna självstudier trodde sig den
unge lundastudenten Krisitian Mauritz Jesperson ha funnit det ofelbara sättet att vinna på roulett.
Han reste 1912 till Monte Carlo för att tjäna storkovan men roulett-systemet visade sig vara långt
ifrån vattentätt. Efter några få dagar stod han och hans reskamrat helt barskrapade. Vännen löste
ut sin viatique -- fribiljetten till hemorten, som kasinot erbjöd utblottade spelare. Men Jesperson
förklarade teatraliskt att han var “vikingen som bränt sina skepp”. Endast som segerherre skulle
han återvända till Sverige.
Iklädd frack, utan ett öre på fickan, luffade han till den italienska hamnstaden Genua där han
mönstrade på en båt med destination Sidney. Under ett kort strandhugg på Java blev han
övertygad om att holländska kolonialarmén var hans kall. I Amsterdam kontaktade han svenska
konsulatet för att få de papper han behövde för att ta värvning. Konsulatet rådde honom att
istället resa till Sydamerika, där “särskilt det fria och blomstrande Argentina var ideallandet för
en frisk vilja”.
I augusti 1913 mönstrade han av båten S/S Hollandia i Buenos Aires. Staden föll honom inte i
smaken. Det var dyrt och svenskarna han sökte arbete hos klagade över en ekonomisk kris. Efter
tre dagar fattade han en karta över Argentina och prickade in den trakt, där ortnamnen låg som
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
tunnast. Dit skulle han bege sig. Han hamnade på en estancia i den nordvästra provinsen Chaco,
där han vaktade boskap och jagade hästtjuvar. I detta halvökenlandskap stannade han i över tjugo
år.
Skåningen Mauritz, omdöpt till “Don Mauricio” av traktens gauchos, lärde sig att älska
vildmarkslivet vid floden Pilcomayo. Eftersom han kände terrängen väl kontaktades han ofta för
upplysningar i kolonisationsprojekt. Under en gränstvist anklagades han av bolivianerna för att
vara paraguaysk spion, men undkom en säker avrättning tack vare ingripanden av estancieron
Gustaf Forselius, S.K.F.-männen i Buenos Aires Curt Schenström och Sven Hedén och svenske
ministern Axel Paulin. Tidigare hade han varit nära att brännas på bål av indianer och nästan
avlidit i svåra brännskador. Men dessa och andra livshotande situationer lyckas han ändå beskriva
med utsökt humor i sina minnen, “En lundensare i Chaco” (1941) och “En svensk caballero vid
Pilcomayo” (1942).
“Hårda tag i Argentina” (Patagonien) Slumpen förde också den tjugoåriga sjömannen Oscar
Lundquist till Argentina. Hans skepp var på hemfärd när han i hamnstaden Mobile, Alabama,
träffade på en norsk sjöman med hemlängtan. Oscar hade inget emot att fortsätta resa. De två
kom överens om att byta skepp och så hamnade Oscar i Buenos Aires i december 1898. Staden
hade en underlig dragningskraft på honom, och han beslutade sig för att stanna. En lokal svensk
förening hade alldeles nyligen grundats, men för en nyanländ lättmatros var det mer naturligt att
uppsöka sällskap på sjömanskrogen “Svenska Fina” i La Boca, där den legendariska värdinnan
Josefina “var till åren och moderlig och hennes man, en ung, blond jätte med sångröst, underhöll
kunderna med “Lugn vilar sjön”, “Ack, Värmeland du sköna” etc. och lät sig bjuda vid borden
för att öka konsumtionen”.
Bestulen på alla sina pengar på tredje dagen iland, tog Oscar värvning i regeringens
gränskommission som behövde folk för att arbeta med kartläggningen mellan Argentina och
Chile. På genomresa i den Walesiska kolonin Trelew i provinsen Chubut lärde han känna den
vikarierande polischefen och fick bo på polisstationen. Snart började han sköta pappersarbetet
där, och så småningom började han till och med förstå vad det var han skrev på spanska. Då blev
han erbjuden posten som polischef i Colonia Sarmiento.
Han var tjugotvå år när han grundade det första polishuset i det lilla patagoniska samhället.
Tjänsten bestod till största delen i att jaga häst-och boskapstjuvar -- de fattiga nybyggarna
lockade inga banditer -- men det förekom emellanåt knivfäktningar mellan gauchos. Och den
nordamerikanska stråtrövaren Butch Cassidy och hans kumpaner härjade och rånmördade i
närliggande trakter på den tiden...
Efter några år bytte kommisarie Lundquist yrke och öppnade en handelsbod. Med sin utökade
kassa kunde han resa hem till Sverige 1904 och hämta sin bror. Tillsammans grundade de ett
affärshus som importerade varor från Europa och exporterade ull. I San Martín de los Andes slog
han sig sedan ner med sin hustru -- en barndomsvän han lockat med sig från Sverige -- och
livnärde sig som fåruppfödare och fredsdomare. Sina första fem år i Chubut hade Lundquist varit
ensam svensk i provinsen, så vitt han visste. Men nu började en och annan landsman dyka upp.
Till slut var de ett tiotal som satt runt julbordet med skinka, sylta och lutfisk -- som dukades upp
mitt i den snöiga månaden juni, för att åstadkomma den rätta stämningen. Vid ett tillfälle bjöds
även en gammal indianfarbror på sill, en rätt som han tydligen blev mycket förtjust i och gärna
beställde vid senare besök.
När Lundquist av hälsoskäl lämnade Argentina med sin familj 1914, förutsåg han inte att han
skulle återvända. Men längtan tillbaka till Patagonien blev för intensiv, och ett återbesök på
1940-talet resulterade i en färgstark och engagerande bok om hans ungdom som nybyggare,
“Hårda tag i Argentina” (1946).
Tre tips till... Arvid Höijer tog inte bara hårda tag i Argentina, utan hade det ganska tufft under
sin vistelse. Det framgår av hans memoarer, “Hundår i Argentina”. Utgivna 1932, beskriver de
med inlevelse hans séjourer som kontorist och mejeriföreståndare i Buenos Aires, fårklippare i
Patagonien och luffare lite varstans. Boken fick god kritik för sin verklighetstrohet, men en
recensent drog nog fel slutsats när han påstod att den beskrev “Argentinas vardagslag och vad
som väntar de svenskar som förirra sig till ett folk, ett land, ett klimat som inte alls passar för
svenskt blod”.
Journalisten Alf Martin påträffade visserligen många misslyckade svenska emigranter under sina
över tjugo besök till argentinska hamnar som sjöman 1925-30, men enligt honom gick det att
undvika deras öde. Det gällde att inte gå på propagandan som fördes av argentinska järnvägs- och
kolonisationsbolag i Europa, utan att vända sig till mer objektiva skildringar av Sydamerikas
levnadsförhållanden. I den andan skrev han 1930 “Från pampans och pamperons land”.
Reseskildringen är en av de första som beskriver svenska kolonin i norra Misiones -- fast det var
Prins Wilhelm som 18 år senare drog allmänhetens uppmärksamhet till “Röda Jordens Svenskar”.
Alf Martin blev mer känd för sina reportage från London under andra världskriget än för sin
pampasbok.
Författaren John Karlzén fullbordade 1934 romanen “Vägen till paraplyet” som handlar om en
svensk emigrant i Buenos Aires som genom ett avgörande kärleksförhållande får ett nytt
perspektiv på sin bohemiska livshållning. Slutligen accepterar han “vägen till paraplyet” -symboliserat av studier och äktenskap. Novellen är utan tvivel självbiografiskt präglad. Karlzén
hade vid tjugoett års ålder avbrutit sina universitetsstudier i Berlin och emigrerat till Argentina,
där han blev kvar i sju år (1924-31). I huvudstaden arbetade han först som bilmekaniker och
hembiträde innan han fick tjänst som dräng på ett mejeri i provinsen Córdoba. Åter i Buenos
Aires fortsatte han, som så många andra landsmän, att ägna sig åt mejerihantering. I hela sex år
var han bosatt på dansken Jensens pensionat för skandinaviska invandrare, där han började föra
anteckningar om sina upplevelser. Karlzén blev 1949 den förste litteraturkritikern som tog Evert
Taubes böcker på allvar och publicerade en seriös essä om dennes “folkligare, enklare”
författarskap.
En klubbmedlem med ett och annat att berätta Svenska Föreningens idag äldste
livstidsmedlem -- årgång 1901 -- beslöt sig vid 91 års ålder att stilla barnbarnens nyfikenhet om
hans livshistoria genom att skriva sina memoarer. Folke Varenius självbiografi, “Vida y
aventuras de un sueco por el mundo” (1994), är skriven på spanska, så även icke svensktalande
läsare kan ta del av den. Boken är också unik i att den relaterar ett levnadsöde som både
återspeglar kringflackandet av de unga lyckosökarna i Evert Taubes generation och sedan det
ihärdiga arbete som krävdes för en “äkta” (d.v.s. självständig) immigrant att lyckas i Argentina.
Anna Dahlstein
Kapitel IV
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Det är fascinerande i sig, att få ett grepp om just hur mycket Varenius liv har omfattat. Han är ju
nästan årsbarn med seklet, och hans minnen sträcker sig tillbaka till Stockholm före första
världskriget. Strax efter kriget for han som tonåring till Portland, Oregon, med en affärsresande
bror. Istället för att återvända hem sedan, mönstrade Varenius på en dansk fullriggare till
Montevideo, och på den vägen blev det. Ungdomsåren förlöpte mellan ett svenskt pensionat i La
Boca, olika estancior, en nordamerikansk gruva och en importfirma i Lettland -- vilken miljö
som helst var mer stimulerande än arbetslöshetens eller “de tråkiga jobbens” Sverige.
Till Argentina återvände han 1927 med sin bror Oscar. De svenska affärsmännen som de
kontaktade i huvudstaden rådde dem att lära sig spanska ordentligt före de sökte kontorsjobb -det var bara att bege sig “ut på campen” igen. Efter tjänster på olika estancior och med LM
Ericssons telefonlinjedragningar mellan Entre Ríos och Santa Fe, lyckades Folke få anställning i
Buenos Aires på företaget som då kallades “Alfa Laval, ex Goldkuhl & Broström”. Rastlösheten
gjorde sig kännbar och han föredrog snart att byta till en nordamerikansk firma där han fick resa i
jobbet. På så sätt sparade han hyrpengar -- och på helgerna kunde man övernatta gratis på
Skandinaviska Roddklubben ute i Tigre...
Efter ett återbesök till Sverige 1929, förverkligade Varenius sin dröm att skaffa sig ett eget
jordbruk -- i Paraguay. Där stannade han i nio år och fick tillfälle att bevittna nazismens framtåg i
den lilla tyska kolonin. Efter att ha bildat familj med en annan chacareros dotter, återvände han
definitivt till Argentina. Först drev han en handelsbod i provinsen Chacos huvudstad Resistencia,
men det berättades att levnadskostnaderna var lägre i Buenos Aires. Med pick och pack, hustru
och två barn, for han dit med en av de klassiska Mihanovich-ångarna på Paraná-floden, och hade
turen att få det första jobb han sökte. På La Metalúrgica Sueca S.A. -- som representerade
Sandviken Jernverks AB, Husqvarna, Avesta Rostfritt, m.m. -- blev han kvar i 27 år som
kontorsanställd, kamrer och slutligen personalchef. När man betänker att Folke gick i pension
innan Sandvik hade etablerat sitt eget kontor i Buenos Aires, slås man än en gång av
dimensionerna av denne mans livserfarenhet.
Det vore orealistiskt att förvänta sig att någon med en sådan stor dos rastlöshet i blodet skulle bli
mindre aktiv bara för att han gått i pension. Han var bland annat Svenska Föreningens sekreterare
i ett år, och hjälpte till med bokföringen på både Svenska Kyrkan och Hjälpföreningens
ålderdomshem. Än i dag går han ibland på klubbens månadsluncher och lånar hem böcker från
biblioteket för att inte glömma sitt modersmål. Vid ett tillfälle, klagade han för en annan
klubbmedlem, “Dagarna kommer och går alldeles för fort. Jag hinner inte göra allt, som jag
skulle vilja göra”...