firmascenen” utifrån teorin om differentiella associationer

Kriminologiska institutionen
En analys av inträdet på
”firmascenen” utifrån teorin om
differentiella associationer
Examensarbete för masterexamen i kriminologi, 30 hp
Kriminologi
Avancerad nivå
Vårterminen 2015
Petter Ingemarsson
Innehållsförteckning
Sammanfattning ................................................................................................................ 3
1. Inledning ....................................................................................................................... 4
2. Syfte och frågeställning ................................................................................................ 6
3. Teoretiska och begreppsmässiga utgångspunkter .................................................... 6
3.1. Teoretiska utgångspunkter....................................................................................... 6
3.2. Begreppsmässiga utgångspunkter ......................................................................... 10
3.2.1. Huliganer och huliganism ........................................................................ 10
3.2.2. Firmakultur/Firmascen ............................................................................ 11
4. Tidigare forskning ....................................................................................................... 11
4.1. Prokriminella faktorer ........................................................................................... 12
4.1.1. Sportintresse ............................................................................................. 12
4.1.2. Våld ........................................................................................................... 12
4.1.3. Gemenskap ............................................................................................... 13
4.1.4. Festande ................................................................................................... 13
4.2. Antikriminella faktorer .......................................................................................... 14
5. Metod och genomförande ........................................................................................... 15
5.1. Val av metod.......................................................................................................... 15
5.2. Förförståelse ......................................................................................................... 16
5.3. Urval och mitt inträde på fältet….….……………………………………….…...17
5.4. Intervjusituationerna och maktaspekten ................................................................ 18
5.5. Kunskapsproduktion och intervjuer med aktiv ansats ........................................... 19
5.6. Mättnad ................................................................................................................. 20
5.7. Transkribering ....................................................................................................... 21
5.8. Studiens begränsningar och reflektioner över metoden ........................................ 21
5.9. Analysmetod .......................................................................................................... 22
6. Etik ............................................................................................................................... 23
7. Resultat och analys ...................................................................................................... 24
7.1. Introduktion för firmascenen ................................................................................. 25
7.2. Våld ....................................................................................................................... 29
7.3. Gemenskap ............................................................................................................ 32
7.4. Status ..................................................................................................................... 35
7.5. Vänner och familj – skola och rättsväsende .......................................................... 37
1
8. Diskussion .................................................................................................................... 40
9. Litteraturförteckning .................................................................................................. 43
10. Bilaga .......................................................................................................................... 48
2
Sammanfattning
Syftet med studien är att mot bakgrund av Edwin Sutherlands teori om differentiella
associationer förstå hur individers inträde på den svenska ”firmascenen” kan ske. Genom
tematiskt öppna kvalitativa intervjuer med åtta aktiva eller tidigare aktiva ”firmakillar”
undersöks vilka faktorer som är betydelsefulla för inträdet i en firmagruppering. Enligt
Sutherland är brottsligt beteende, liksom annat beteende, inlärt och att detta sker genom
interaktion med andra personer i en kommunikationsprocess. Individen begår brottsliga
handlingar när prokriminella faktorer får överhanden över antikriminella faktorer.
Undersökningen fokuserar därvid på spänningen mellan dessa och visar hur den
kontextbaserade kommunikationsprocessen kan gå till. Inträdet på firmascenen förstås, utifrån
differentiella associationer, bäst genom en process. Sportintresse och gemenskap är viktiga
faktorer som påverkar intervjupersonernas intensitet i umgänget med prokriminella vänner i
en firmagruppering. Gemenskapen förstärks bl.a. genom utövande av våld och de kollektiva
minnena kring detta, men även genom festande och prestigelystnaden i att vinna slagsmål mot
rivaliserande firmor. Åtnjutandet av status kan sägas vara viktigt och är beroende av
våldsutövningen. Gemenskapen medför att umgänget med firmagrupperingen är intensivt och
prioriteras framför antikriminella vänner och familjemedlemmar. Detta innebär i sin tur att
prokriminella influenser får överhanden över antikriminella. När så skett spelar engagemang i
skolan, etableringen på arbetsmarknaden eller kontakten med rättsvårdande myndigheter
ingen större roll. Studien kan sägas vara ett slags fallstudie avseende hur Sutherlands teori om
differentiella associationer kan användas konkret vid kvalitativa intervjuer, men även ett slags
förtydligande hur teserna i teorin sinsemellan påverkar varandra.
Ett stort tack riktas till alla intervjupersoner som medverkat i studien!
Nyckelord: huliganism, firmakultur, differentiella associationer, kvalitativ metod
3
1. Inledning
Under 2000-talet har frågan rörande ”huliganism” fått ökat politiskt utrymme och på
Socialdepartementets hemsida står det bl.a. följande:
”Supportrar är en självklar och viktig del av idrotten. De ger själ åt idrottsföreningarna och
förstärker ofta upplevelsen för publiken. Men våld, hat och skadegörelse får aldrig tolereras.
Huliganism, eller idrottsanknutet våld, medför stora problem, höga kostnader och skadar
idrotten. För idrotten är det här en avgörande framtidsfråga.” (Socialdepartementet 2015)
Lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang är ett exempel på straffrättslig
lagstiftning som har genomförts i syfte att ”förstärka skyddet mot brottslighet inne på och
utanför idrottsarenor” (Socialdepartementet 2015). Ett annat exempel på frågans politiska
relevans är att regeringen i mars 2011 beslutade att tillsätta en nationell samordnare med
uppdrag att ”lämna förslag till hur brottslighet i samband med idrottsarrangemang kan
motverkas” (SOU 2013:19, s. 4). I mars 2013 överlämnades slutbetänkandet ”Mera glädje för
pengarna” till regeringen (SOU 2013:19).
Trots denna uppmärksamhet tenderar fenomenet huliganism, till skillnad från andra
europeiska länder, vara relativt outforskat i Sverige, inte minst inom kriminologin. I den
internationella forskningslitteraturen har detta däremot studerats ingående (se t.ex. Armstrong
1998; Dunning et al.1988; 2002; Piquero et al. 2015). Även om fenomenet uppstår vid andra
idrotter är det just fotboll och ”fotbollshuliganism” som har varit föremål för dessa studier
(Armstrong 1998; Dunning et al. 2002).
Inom sociologin har bl.a. fokus legat på att förklara fenomenet utifrån att det främst rör sig
om de lägre skikten av unga män från arbetarklassen och att våldet blir ett substitut för den
status som klassbakgrunden förvägrar dem (Dunning et al. 2002, s .17 ff.; Radmann 2013,
s.58). Flera forskare har framhållit huliganismens maskulina kodning (Dunning et al. 2002, s.
12; Guilianotti & Armstrong 2002, s. 213 ff.; Radmann 2012). Spaaij menar dock att sökandet
efter en generell teori för fotbollsrelaterat våld förefaller vara missvisande och fruktlöst då
fotbollshuliganism är ett komplext, heterogent och dynamiskt fenomen om bör studeras i
skilda sociala och historiska kontexter (Spaaij 2008, s. 370).
4
I en svensk kontext har Radmann (2014) genomfört kvalitativa intervjuer med firmakillar1.
Studien tar sin utgångspunkt i deras självbild och hur de väljer att berätta om denna självbild i
intervjuerna. Han lyfter frågorna kring hur personerna själva ser på begreppen ”huliganer”
och ”huliganism”, på våldet, på kulturen och på media och analyserar detta med hjälp av
begreppet identitet samt maskulinitetsteori (Radmann 2014).
Pettersson (2002) har genom nätverksanalys undersökt brottslighet hos de personer som av
supporterpolisen i Stockholm bedömts vara de mest våldsbenägna supportrarna till de tre
största idrottsklubbarna i Stockholm. Undersökningen är främst en registerstudie (i
undersökningen ingår en intervjudel med fem nyckelpersoner, dock ej supportrar, ibid., s. 52).
Gruppens registrerade brottslighet studerades, likaså deras kända medbrottslingars
registrerade brottslighet (ibid., s. 8). Undersökningen grundar sig på antagandet att jämnåriga
kamrater påverkar en persons brottslighet. ”Denna påverkan kan givetvis ske genom
’rekrytering’ till brottslighet, men även genom interaktionseffekter som uppstår då grupper
med mer brottsmotiverade ungdomar umgås” (ibid. s. 24). Hon diskuterar ett flertal olika
kriminologiska teorier i relation till nätverksteori och understryker särskilt att Edwin
Sutherlands teori om differentiella associationer kan ”översättas till nätverksanalytiska
termer” (ibid. s. 31). Nätverken, med avseende på vilket lag supportrarna sympatiserar med,
är ”synnerligen homogena. Detta är föga förvånande med tanke på att lagsympatier och
lojalitet gentemot föreningen troligen är mycket viktigt för dessa personer.” (ibid. s. 68).
Supportrarna misstänks för färre men något grövre brott, och i synnerhet misstänks de för fler
våldsbrott än medbrottslingarna (ibid., s. 69). Hon menar att ”det är trogna supportrar samt att
deltagandet vid oroligheter i samband med idrottsevenemang kan utgöra, eller kanske snarare
kan ha utgjort, en ”inkörsport” till annan kriminalitet” (ibid., s. 71).
Trots att studiet av faktorer, händelser och processer som leder till att individer begår brott
tillhör kriminologins klassiska kärna (Lilly et al., 2014), saknas det således en djupare
förståelse för ”vägen in” i en firmagruppering, inte minst i en svensk kontext. Utifrån ett
kriminologiskt perspektiv är det relevant att undersöka hur detta inträde kan förstås utifrån
individernas egna berättelser. Även om differentiella associationer endast används ”indirekt” i
Petterssons studie visar denna på att teorin har viss förklaringskraft avseende fenomenet
huliganism. Mig veterligen har differentiella associationer främst tillämpats i studier med
För en förklaring av begrepp som ”huliganism” samt ”firmakultur” och ”firmascen”, se avsnitt ”3.2.
Begreppsmässiga utgångspunkter” nedan.
1
5
kvantitativ forskningsdesign. Det vore därför intressant att använda teorin i en kvalitativ
studie.
2. Syfte och frågeställning
Denna studie syftar till att mot bakgrund av Edwin Sutherlands teori om differentiella
associationer förstå hur individers inträde på den svenska ”firmascenen” kan se ut. Det
empiriska materialet utgörs av kvalitativa intervjuer med individer som är eller har varit
aktiva i en firmagruppering, och studien syftar till att besvara följande frågeställning:
-
Hur kan individers inträde på den svenska ”firmascenen” förstås utifrån Edwin
Sutherlands teori om differentiella associationer?
3. Teoretiska och begreppsmässiga utgångspunkter
3.1. Teoretiska utgångspunkter
För att kunna svara på frågeställningen och uppfylla studiens syfte används delar av
Sutherlands teori om differentiella associationer. Enligt Sutherland är brottsligt beteende,
precis som annat beteende, inlärt av personer i individens omgivning. En person kommer i
kontakt med en mängd olika anknytningar (associationer) genom livet. Om de associationer
som är för brottsligt beteende överväger de som är mot brottsligt beteende, kommer personen
att begå brottsliga handlingar (Sutherland 1947, s. 5 ff.; Pettersson 2002, s. 15 f.).
Teorin har nio teser om processen som leder till att en individ begår brottsliga handlingar
(Sutherland 1947, s. 6 f.):2
1. Brottsligt beteende är inlärt.
2. Brottsligt beteende är inlärt genom interaktion med andra personer i en
kommunikationsprocess.
3. Huvuddelen av inlärningen av brottsligt beteende sker i enskilda och täta grupper.
2
Översättningen från engelska är gjord av mig.
6
4. När brottsligt beteende lärs in, inkluderar inlärningen: a) tekniker att begå brott, vilka ibland är
mycket komplicerade, ibland mycket enkla; b) specifika motiv, drivkrafter, rationaliseringar
och attityder.
5. De specifika motiven och drivkrafterna lärs in utifrån en definition av lagen som fördelaktig
respektive ofördelaktig.
6. Individen begår brott om definitioner som är fördelaktiga för lagöverträdelser får överhanden
över definitioner som är ofördelaktiga för lagöverträdelser.
7. Differentiella associationer kan variera avseende frekvens, varaktighet, prioriteringar och
intensitet.
8. Processen avseende inlärning av brottsligt beteende, genom individens anknytning till
brottsliga och icke-brottsliga mönster, involverar samtliga mekanismer som är involverade i
andra typer av inlärning.
9. Eftersom brottsligt beteende är ett uttryck för generella behov och värderingar, kan det inte
förklaras med sådana eftersom icke-brottsligt beteende är ett uttryck för samma sorts behov
och värderingar.
Brottsligt beteende, menar Sutherland, är aldrig medfött och individen kan heller inte
”uppfinna” brott på egen hand. Teorin kräver dock inte att det brottsliga beteendet måste vara
inlärt under barndomen (Sutherland 1940, s. 10 f.; Cressey 1964, s. 7). Dess förklaringskraft
avseende brottsliga processer går därmed att applicera på individer oberoende av var de
befinner sig i livsförloppet.
Sutherland var influerad av Chicagoskolans s.k. symboliska interaktionism (Gongaware &
Dotter 2005, s. 380). Socialpsykologen Meads idéer avseende hur människans utvecklar sitt
”jag” påverkade Sutherland i stor utsträckning och teorin om differentiella associationer
förstås bäst mot bakgrund av den symboliska interaktionismen (Mead 1976; se vidare Cressey
1964, s. 81; Gonagaware & Dotter 2005). Payne framhåller att den grundläggande idén med
symbolisk interaktionism:
”går ut på att människor agerar utifrån symboler som står för något i yttervärlden och
som finns i medvetandet. De skapar med hjälp av språket sina symboler utifrån en
tolkning av samspelet (interaktionen) mellan sig själva och omvärlden. Deras jag
skapas symboliskt i samspelet genom att de, för att kunna interagera med omgivningen,
måste ha en uppfattning om den varelse som står för samspelet. För att kunna tänka på
världen måste individen därför samspela med sig själv.” (Payne 2002, s. 248).
7
Den andra tesen i differentiella associationer, ”Brottsligt beteende är inlärt genom interaktion
med andra personer i en kommunikationsprocess” är ett exempel på hur detta uttrycks i
Sutherlands teori (Sutherland 1947, s. 55). Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten i min
studie är socialkonstruktivistisk och den är påverkad av den symboliska interaktionismens
idéer om att människan och samhället måste förstås som en process. Både individuell och
kollektiv handling skapas genom att människorna tolkar en viss given situation (Blumer 1969,
s. 2 ff.).
Sutherland gav ingen utförlig beskrivning av hur teorin om differentiella associationer skulle
användas (se Cressey 1964, s. 24 ff.). Tittle et al. har genomfört en kvantitativ studie som
stödjer differentiella associationer (Tittle et al. 1986, s. 405 f.). Trots stödet menar de att
teorin har sina begränsningar då dess teser är vagt definierade, vilket har inneburit att
tolkningen av dessa skiljer sig åt mellan forskare som använder differentiella associationer i
empiriska studier (ibid., s. 406). Vidare påpekar de att teorin oklar då Sutherland inte explicit
skrev ut hur de olika teserna sinsemellan påverkar varandra (ibid, s. 406). Kritik har utöver
detta riktats mot att teorin saknar möjligheter att vare sig verifiera eller falsifiera med
empiriska undersökningar (ibid., s. 76 f.; Pettersson 2002, s. 16, not 21; se även Hirschi 1996,
s. 249 ff. och hans kritik av idén att brottsligt beteende endast är socialt inlärt). Detta innebär
ett operationaliseringsproblem och för att jag ska kunna besvara min frågeställning är jag
nödgad att fokusera på de delar av teorin som faktiskt går att använda vid tolkningen av min
genomförda empiriska studie (Matsueda 1988, s. 285).
Tidigare forskning har visat att individers brottsliga beteende rörande våldsutövning under
ungdomsåren är inlärt (se t.ex. Haynie et al. 2006; Daigle et al. 2007; jfr Ring 2007, s. 125 f.).
En fråga som uppkommer i anslutning till detta är hur denna inlärning i så fall sker. De tre
första teserna är generella antaganden i teorin. Dessa förklarar brottslighetens ursprung hos en
individ (genom inlärning) och hur denna inlärning sker i vid mening (genom
kommunikationsprocess i täta, enskilda grupper av individer). De kommer att utgöra en
dimension av studiens analys, men endast som en övergripande ram. Tes 8 och 9 kommer jag
att helt utelämna i analysen då dessa är alltför generella för att kunna sägas ha någon specifik
förklaringskraft. Teorins centrala delar är däremot teserna 4-7, som specificerar hur
inlärningen sker i mer specifik mening, samt vad det är individen lär sig. I den sjätte tesen går
Sutherland över, från att ha talat om att brottsligt beteende ”är inlärt” i teserna 1-5, till att tala
8
om ”att individen begår brott” (De Fleur & Quinney 1966, s. 6). Inlärningen som sker utifrån
en kommunikationsprocess leder, så som jag förstår Sutherland, fram till att individen begår
brott. Det intressanta ligger därvid i spänningen mellan komponenterna i teorins sjätte tes,
dvs. hur individens inlärning av prokriminellt beteende får företräde framför inlärningen av
antikriminellt beteende. Erickson et al. framhåller att det just är denna del som är teorins
huvudtes (Erickson et al 2000, s. 398). Detta skiljer sig troligtvis åt mellan t.ex. svindlare,
marijuanarökare och firmakillar. För att kunna förstå den sjätte tesen krävs att den fjärde,
femte och sjunde tesen undersöks. Det är också här som fokus kommer att läggas i analysen.
Det får här framhävas att teorin om differentiella associationer är ”a general theory of crime”
som teoretiskt gör anspråk på att kunna förklara kriminellt beteende generellt. Enligt
Matsueda menade dock Sutherland att de differentiella associationerna kunde vara olika
beroende på vilket brottsligt beteende som undersöktes (Matsueda 1988, s. 281 f.). Det
gemensamma, oberoende av brottstyp, är Sutherlands symboliskt interaktionistiska tankar
rörande den sociala processen som leder till att en individ begår avvikande/brottsliga
handlingar. Som exempel på tidigare forskning i denna Sutherlandtradition kan Cresseys
studie ”Other People’s Money” nämnas (Cressey 1953 i Cressey 1964, s. 67). I
sammanhanget kan även Becker (2005) nämnas. Han var inspirerad av det interaktionistiska
perspektivet och beskriver brukandet av marijuana som en social process (Hilte 1996, s.115).I
sin studie framhöll Becker att en individ måste ha genomgått vissa steg för att kunna sägas
”vara villig och i stånd att använda marijuana i njutningssyfte” (Becker 2005, s. 59) . På ett
liknande sätt kommer jag att fokusera på stegen i processen vid inträdet på firmascenen, hur
stegen hänger ihop och hur ett steg skapar förutsättningar för nästa steg (Becker 1998, s. 71
f.).
Som ovant nämnts har i tidigare forskning av fenomenet ”huliganism” analyser gjorts dels
utifrån ett klassperspektiv (t.ex. Dunning et al. 2002), dels med fokus på genus (t.ex.
Radmann 2012). För att avgränsa studien kommer jag inte att analysera det empiriska
materialet utifrån dessa perspektiv. Som ett vidare led i avgränsningen är det lämpligt att
närmare klargöra studiens begreppsmässiga utgångspunkter.
9
3.2. Begreppsmässiga utgångspunkter
3.2.1. Huliganer och huliganism
Ett framträdande problem med begreppen ”huliganer” och ”huliganism” är att det saknas
enhetlig betydelse av dessa. Tidigare kallades problemen i Sverige för ”läktarvåld” (Brå 2008,
s. 11). Radmann menar att då det saknas konsensus rörande begreppet måste själva
samhällsfenomenet huliganism ses:
”som en process som ingår i en samtidskontext. Kontexten är i sin tur bunden till den
samhällsstruktur där fenomenet uppträder” och att både ”huligan och huliganism är begrepp
som är en del av en större diskussion som handlar om definitioner av diverse skeenden och av
olika supporterkategorier” (Radmann 2013, s. 22).3
Även om det inte råder konsensus kring huliganism är faktisk våldsutövning från åskådare ett
återkommande tema i frågan och många europeiska länder verkar uppvisa ett antal
gemensamma nämnare gällande fenomenets utveckling (Dunning et al. 1988, s.6; Green 2009,
s. 2; Young 2012, s. 42). I delbetänkandet Mindre våld för pengarna omnämns fenomenet i tre
steg:
”Initialskedet kännetecknas av sporadiskt våld riktat mot domare och spelare, steg två är präglat
av oroligheter mellan olika supportrar och mellan supportrar och polis/ordningsmakt inne på
arenorna, medan steg tre innebär ett eskalerande våld utanför arenorna.” (SOU 2012:23, s. 254).
Carlsson menar att fenomenet brottslighet är en form av kollektiv handling som i varje givet
samhälle är resultatet av ett stort antal aktörers agerande. Lagstiftande församlingar, det
straffrättsliga systemet och dess olika organ, människor som medvetet eller omedvetet bryter
mot stiftade lagar, medierna som skildrar brott, brottsoffer och lagöverträdare på ett visst sätt
osv. Genom att fokusera på de kriminaliserade handlingarna, dvs. vad individer gör, kommer
man bort från problemet med vad som anses vara brottslighet eller att någon skulle sägas vara
en brottsling (Carlsson 2014, s. 34 f.). Min studie fokuserar på de aktörer som ofta kallas
huliganer, men jag menar inte att de ”är” huliganer, det relevanta är deras handlingar, vad de
gör och vad de säger att de gör (jfr Blumer 1969).
3
Radmann belyser definitionsproblematiken och nämner att huliganism kan omfatta allt från det ryska
konstnärskollektivet Pussy Riots ”punkbön” i Frälsarkatedralen i Moskva till politiskt relaterat våld i Egypten
(Radmann 2013, s. 14, s. 14, not 2).
10
3.2.2. Firmakultur/Firmascen
I tidigare forskning tenderar begreppet huliganism ofta röra just det som där kallas
firmakulturen (t.ex. Brå 2008). Från polisärt håll i Sverige görs en indelning av supportar i
kategorierna risksupportrar respektive supportrar (eller icke-risksupportrar, ibid., s. 18;
Radmann 2013, s. 34). Tidigare användes beteckningarna A-, B- och C-supportrar. Asupportrar var de skötsamma, B-supportrar var för det mesta skötsamma, men kunde dras med
i våldsamheter i olika situationer, medan C-supportrar var våldsamma supportrar, vilka aktivt
sökte konfrontation med andra C-supportrar (ibid., s. 34). De som benämns som
risksupportrar (eller C-supportrar) kan ingå i en gruppering som kallas firma4. En firma kan
definieras som ”en sammanslutning av män som har en uttalad våldsideologi som går ut på att
söka direkt konfrontation med likasinnade grupper av män, i en idrottsklubbs namn” (SOU
2013:19, s. 416 not 1). Firmakulturen har sitt ursprung i klackarna (SOU 2012:23, s. 288).
Radmann menar att våldet utanför arenorna i Sverige har eskalerat och en allt tydligare
firmakultur har trätt fram ”med ett ökat, riktad våld utanför arenorna och med allt stärkare
firmor som styr upp våldet och slagsmålen” (Radmann 2013, s. 60). I denna del som rör
firmakulturen är alltså våldet reellt och mer organiserat.5 I intervjuerna i uppsatsen har jag
använt begreppet ”firmascen”, vilket är synonymt med firmakulturen såsom den beskrivs
ovan. Något förenklat skulle begreppet ”firmakultur” kunna sägas utgör en mer avgränsad del
av det större fenomen som benämns ”huliganism”.6
4. Tidigare forskning
I detta avsnitt redovisas tidigare forskning som är relevant för min frågeställning. Mot
bakgrund av att jag är intresserad av hur individens inlärning av prokriminellt beteende får
företräde framför inlärningen av antikriminellt beteende har fokus lagts på skildringen av
dessa faktorer i tidigare forskning. Det bör framhållas att litteraturen jag har funnit inte
Gällande begreppet skriver Brå: ”Ordet firma är en direktöversättning från engelskans firm, vilket betyder
firma/bolag men även hård, beslutsam och säker” (Brå 2008, s. 19. Kursivering i original) Se även Green 2009,
s. 36 f.
5
Jag kommer att lägga fokus på det reella, eller faktiska våldet och inte belysa s.k. ”symboliskt våld” vilket kan
utgöras av hatramsor riktade mot motståndarlaget eller att kalla domaren för ”hora” (se vidare SOU 2013:19, s.
438).
6
Vid intervjuerna frågade jag intervjupersonerna om ”firmascen” var ett begrepp de ansåg jag kunde använda.
Samtliga svarade att det var acceptabelt och flera talade även självmant om ”firmakultur”. I uppsatsen används
begreppet ”firmagruppering” synonymt med ”firma”.
4
11
behandlar själva inträdet på firmascenen, däremot tar den upp teman som anses vara relevanta
för att vara med i en firma. Framställningen rörande den tidigare forskningen präglas alltså
främst av studier som jag har hänfört till prokriminella faktorer som rör huliganism samt
firmor. Begreppsmässigt redovisar jag de begrepp så som de förekommer i den tidigare
forskningen. Därav blandningen mellan t.ex. ”huliganer” och ”firmakillar”.
4.1. Prokriminella faktorer
4.1.1. Sportintresse
Guilianotti & Armstrong menar att de flesta huliganer är engagerade fotbollssupportrar med
en bred kunskap som gillar att både titta på matcher och utöva idrotten. De delar även andra
intressen utöver våldsutövning och fotbollen såsom musik och pubkultur (Guilianotti &
Armstrong 2002, s. 216). Radmann beskriver att svenska firmakillar har ett stort sportintresse,
där fotboll och ishockey är de framträdande idrottsgrenarna (Radmann 2014, s.560). I detta
hänseende är den specifika klubben eller lagtillhörigheten särskilt viktig (SOU 2012:23, s.
285).
4.1.2. Våld
Spaaij genomförde under en sexårsperiod fältstudier och semistrukturerade intervjuer
(uppemot 400 stycken) med bl.a. fotbollshuliganer i Nederländerna, Spanien och
Storbritannien. Han beskriver spänning och en adrenalinkick av våld som en central aspekt av
huliganismen (Spaaij 2008, s. 375 f.), men även att åtnjuta status och prestige bland sina
vänner är viktigt (ibid., s. 381). Även Radmann nämner adrenalinkicken av våldet som
centralt (Radmann 2014, s. 554 ff.). Bodin & Robène diskuterar våldets betydelse för att bli
någon (Bodin & Robène 2014, s. 2021). Ett viktigt inslag avseende prestigen är att slåss med
likasinnade och Radmann tolkar det som att det rör sig om en ”gentlemannakultur där man
slåss mot likasinnade, där alla är ungefär jämnstarka och där man respekterar varandra.” Han
har intervjuat firmakillar och de själva ”säger att man inte kan förlika sig med en kultur som
drabbar oskyldiga och att man sedan flera år inte ger sig på någon som själv inte är
’firmakille’” (Radmann 2014, s. 559; SOU 2012, s. 295). Även om slagsmålen anses vara av
stor vikt för hela våldskulturen, är själva lusten att slåss, och med vilken intensitet och
aggressivitet detta sker, något som varierar från individ till individ (SOU 2012:23, s. 286 f.).
Allvarliga skador vid våldsutövningen är ovanliga, och inte heller målet med slagsmålen och
då det sker är det mer olyckliga omständigheter än uppsåtliga (Guilianotti & Armstrong 2002,
s. 216). Spaaij & Anderson understryker att våldet vid sportevenemang tar sig i uttryck på
12
olika sätt, där det är en skillnad mellan spontant våld och mer socialt organiserat eller överlagt
våld (Spaaij & Anderson 2010, s. 566). De menar att huliganismen gradvis har förändrats till
att bli ett mer organiserat och förutbestämt fenomen som endast är löst kopplat till själva
fotbollsmatcherna (ibid., s. 566). Detta stöds även av forskningen i Sverige (Radmann 2014).
4.1.3. Gemenskap
Gemenskap är ett begrepp som återfinns i den tidigare forskningen avseende huliganism
(Spaaij 2008, s. 385; SOU 2013:19, s. 439; Radmann 2014, s. 559). I en analys av
gemenskapen menar King att det kollektiva minnet som uppstår efter en ”fight” stärker och
bibehåller gruppsolidariteten i en firmagruppering (King 2001, s. 571). Genom kollektiva
minnen och våldsamheter mot likvärdiga bibehålls gruppen för att hävda sin överlägsenhet
och åtnjuta ära (ibid., s. 575). Genom berättandet av kollektiva minnen avseende extatiska
händelser bekräftas relationerna och gemenskapen i gruppen. En avgörande del i hur våldet
uttrycks är, enligt King, bestämt av de överenskomna gemensamma värderingar som etableras
genom den offentliga bekräftelsen av delade minnen som sker i interaktion med andra
individer i firmagrupperingen (ibid. s. 583 f.). Även Tsoukala menar att genom historiska och
pågående konflikter utvecklas ett kollektivt medvetande, inom gruppen mot antagonisterna,
som bygger upp och stärker den egna gruppidentiteten (Tsoukala 2009, s.103). Spaaij belyser
den kollektiva identiteten i termer av den upplevda skillnaden mellan ”sig själva” och ”de
andra” (Spaaij 2008, s. 372). Dessa ”andra” utgörs av rivaliserande firmagrupperingar, men
även icke-våldsamma supportrar och auktoriterer, främst polisen (ibid., s. 372). Radmann har
visat att ”nymedia” såsom webbsidor och YouTube spelar en betydande roll i konstruerandet
av den kollektiva identiteten (Radmann 2012, s. 186).
4.1.4. Festande
I tidigare forskning rörande supporterkultur har alkoholens betydelse studerats av Estrada &
Tryggvesson. De har genomfört fyra gruppintervjuer som involverade sammanlagt 17 män i
åldern 17 till 27 år ”och ingen av dem uppfattade sig som huligan” (Estrada & Tryggvesson
2001, s. 246). De menar att:
”supportrarna uttrycker själva att de genom öldrickandet upplever en gemenskap; när de tar en
öl blir de en del av den stora svenska supporterklacken. På samma sätt som alkohol kan vara en
symbol för inträde i supporterkollektivet kan den i andra situationer vara ett medel att urskiljas
från kollektivet” (Estrada & Tryggvesson 2001, s. 257).
13
Estrada & Tryggvesson menar vidare att ”[d]et konstateras ofta att alkoholen är en bidragande
orsak till att både festen och våldet kring fotbollen uppstår” (ibid., s. 249). Alkoholen har ett
symboliskt värde och ses som ett hjälpmedel för att uppnå ett hängivet tillstånd vilket är
viktigt för festen, gemenskapen och spänningen inför matchen (ibid. s. 257). Dunning et al.
belyser att alkoholen har ansetts som en populär orsak till huliganism i England. De
vederlägger dock detta genom att framhålla att alkoholkonsumtion inte kan sägas vara en
orsak till huliganism då inte varje supporter som dricker i en fotbollskontext slåss, inte ens de
som dricker mycket (Dunning et al. 2002, s. 11 f.).
4.2. Antikriminella faktorer
Ett problem har varit att det, såvitt jag känner till, saknas tidigare forskning avseende
fenomenen ”huliganism” samt ”firmakultur” och antikriminella faktorer. Då jag anser att detta
är relevant för min frågeställning har jag varit tvungen att undersöka andra kriminologiska
områden som har fått tjäna som vägledning vid utformandet av temana i denna del. Flera av
intervjupersonerna var i tonåren när de inträdde på firmascenen och i tidigare forskning
avseende ungdomsbrottslighet har det påvisats att svag anknytning till föräldrar och skola är
förknippat med ökad risk för ungdomar att begå brott (t.ex. LaGrange & White 1985;
Dornbusch et al. 2001; Ring 2007). Detta stödjer Hirschis teori om sociala band, där graden
av individens integrering i samhället – bl.a. i form av anknytning till familj och skola samt
åtaganden i arbetslivet – är avgörande för varför en individ inte begår brott (Hirschi 1969).
Kort kan sägas att detta innebär att ju starkare sociala band en individ har till samhället, desto
större social kontroll utövas, vilket i sin tur har en brottshämmande verkan.
Att utforma teman med utgångspunkt i Hirschis teori i min studie är inte oproblematiskt. Det
råder nämligen en konflikt mellan teorin differentiella associationer och teorin om sociala
band (se t.ex. Hirschi 1996). Även om sociala band-teorin får anses vara en framstående
kriminologisk teori med stark förklaringskraft (Laub 2011, s. 307 ff.), har den kritiserats
främst för att den bortser från betydelsen av prokriminella vänners påverkan på individens
egna brottsliga beteende (White et al. 1987, s. 718; Hochstetler et al. 2002, s. 564; Church et
al. 2009, s. 11 ff.).
Warr belyser konflikten mellan teorierna och påpekar att anhängare till differentiella
associationer brukar understryka kamraters inflytande men ignorera familjen och att
14
kontrollteoretiker gör vice versa (Warr 1993, s. 247). Han menar att den unges umgänge med
prokriminella vänner har en stark påverkan och att anknytningen till föräldrar i sig inte spelar
någon roll. Däremot påverkar anknytningen till föräldrarna de vänner som den unge har och
har således en indirekt verkan på brottsligt beteende (ibid., s. 257). Själva kvantiteten i
umgänget med föräldrarna är viktigt då detta sker på bekostnad av umgänget med
prokriminella vänner (ibid., s. 259 ff.). Vänner och familj påverkar alltså inte individen
oberoende av varandra. Agnew menar att sociala band – som stark anknytning till familjen
och skolan – har goda brottshämmande effekter när individen är i nedre tonåren. I takt med att
individen blir äldre så ökar kamraters inflytande, och detta även om individen har stark
anknytning till föräldrar och skolan. Sker umgänget med prokriminella vänner saknar dessa
sociala band större betydelse som brottshämmande faktorer (Agnew 1985, s. 59; jfr LaGrange
& White 1985). Massey & Krohn resonerar på så vis att svaga sociala band resulterar i ökad
sannolikhet för ökat umgänge med avvikande kamrater (Massey & Krohn 1986, s. 125; även
Matsueda & Heimer 1987, s. 826 ff.).
Ett annat område som jag har undersökt är det som präglas av idén om rational choice. Denna
har sitt ursprung inom ekonomisk teoribildning och har tillämpats vid tidigare studier av våld
(Schinkel 2004, s. 11). I en våldskontext innebär detta att individen kommer utöva våld om
denne, utifrån en rationell kalkylering, anser att fördelarna med våldsutövningen överväger
nackdelarna och riskerna (ibid., s. 11; Sullivan 1973, s. 138 ff.).
5. Metod och genomförande
5.1. Val av metod
En viktig utgångspunkt för mitt arbete har varit intresset av att förstå ett socialt fenomen
utifrån aktörernas egna perspektiv. En metod som anses vara lämplig för att kunna uppfylla ett
syfte med fokus på förståelse är kvalitativa forskningsintervjuer (Kvale & Brinkmann 2009, s.
42). Forskningsintervjun bygger på vardagens samtal och kan sägas vara ett professionellt
samtal där målet är att producera kunskap (ibid., s. 18). Intervjuns struktur kan variera i olika
grad och jag har valt att använda mig av en tematisk öppen intervju där jag har försökt att
utveckla samtalet med den intervjuade. Den tematiskt öppna intervjun försöker följa samtalets
logik och är strukturerad på så vis att ett visst antal teman identifieras innan intervjun (Aspers
15
2011, s. 143 f.). Utifrån teorin om differentiella associationer och tidigare forskning urskilde
jag flera teman som jag skrev ned i en intervjuguide som jag utgick från under intervjun (se
bilaga 1).7 Temat rörande inträdet (introduktionen) på firmascenen är influerat av den första
tesen i Sutherlands teori. Temana som avser vänner och familj är båda indelade i
prokriminella respektive antikriminella faktorer och jag har med stöd av Sutherland resonerat
att vänner och familj både kan ha prokriminell som antikriminell påverkan (Sutherland 1947,
s. 157 ff., 164). Temana avseende sportintresse, våld, gemenskap och festande har jag skapat
utifrån tidigare forskning (bl.a. Radmann 2014; Spaaij 2008; King 2001; Estrada &
Tryggvesson 2001). Gällande temana avseende antikriminella faktorer har jag influerats av
studier avseende kontrollteori där det har framhållits att starka band till familj och skola kan
ha betydelse för individens konforma beteende (LaGrange & White 1985; Dornbusch et al.
2001; Ring 2007). I linje med detta har jag utvidgat temat till att även avse arbete. De temana
som avser kontakt med socialtjänsten, polis samt rättsväsende har influerats av rational
choice-tanken (Sullivan 1973; Schinkel 2004). Min utgångspunkt i denna del har varit att
intervjupersonerna är rationella och väger för- mot nackdelar med att delta i våldsutövning.
Utifrån detta synsätt har jag tänkt att kontakt med t.ex. polis och rättsväsende kan ha en
preventiv verkan. Efter första intervjun framkom statustemat tydligt varför detta medtogs i en
uppdaterad version av intervjuguiden. Vidare justerade jag den inledande frågan till att avse
om intervjupersonen var intresserad av fotboll, i den första intervjun tog jag det för givet.
Även temat rörande familjeassociationerna ändrades så att detta blev indelat i pro- respektive
antikriminella faktorer, tidigare var de endast kategoriserade som antikriminella. Under
avslutande frågor la jag även till en fråga rörande hur intervjupersonen tyckte det kändes att
bli intervjuad.
5.2. Förförståelse
Intervjuaren har alltid en uppfattning om intervjupersonerna. Denna förförståelse är en
blandning av antaganden, fördomar och kunskaper som tas för givet. Förförståelsen är aldrig
något stabilt och självklart utan är i en ständig förändring under hela forskningsprocessen. Det
är oundvikligt att denna påverkar studien. Ett sätt att förhålla sig till detta är att vara reflexiv
och transparent (Holstein & Gubrium 1995, s. 7; Thomsson 2010, s. 45 ff.). Jag insåg i
7
Som framgår av intervjuguiden kategoriserade jag under intervjuerna de prokriminella faktorerna som
”lockandefaktorer” och de antikriminella faktorerna som ”avståendefaktorer”. Vid sammanställningen av studien
har jag insett att det är bättre att använda uttrycken pro- respektive antikriminella faktorer. Intervjuguiden är inte
justerad efter detta, utan visar kategoriseringarna så som jag benämnde dem under genomförandet av
intervjuerna.
16
begynnelsen av forskningsarbetet, när jag läste in tidigare forskning (som t.ex. Radmann
2014) att den massmediala bild som präglat min förförståelse var onyanserad. Min strategi i
det avseendet var att jag försökte vara så uppriktig mot mig själv som jag kunde. I denna
självreflexiva ansats insåg jag att för att intervjuerna skulle bli så givande som möjligt vore
det fruktbart att utgå från att varje intervjupersons historia är unik och att det är just det som
gör intervjuerna intressanta. Jag försökte alltså tänka mig att jag var ett ”oskrivet blad” och att
varje intervjupersons berättelse nedtecknades i mitt medvetande. Min förförståelse
förändrades i takt med att arbetet fortskred (Thomsson 2010, s. 50). Ju fler intervjuer jag
gjorde, desto mer införstådd var jag i begrepp och uttryck samt hur t.ex. ett s.k. grusgropsbox8
kan gå till.
Intervjupersonerna var vid intervjutillfällena män i tjugo- och trettioårsåldern och jag är
någorlunda jämnårig med de som har deltagit i min studie. En sak som skiljer mig från
intervjupersonerna är, förutom erfarenheten av firmakulturen, att jag inte har något större
sportintresse och har begränsad erfarenhet av att se fotbollsmatcher på arena. För att råda bot
på detta och för att bekanta mig med fältet innan intervjuerna var jag inne på webbsidor som
t.ex. www.sverigescenen.se och så läste jag en hel del populärkulturella skildringar av
huliganism och firmascenen.9 Det huvudsakliga syftet med detta var att försöka få en bild av
hur fenomenet i Sverige kan te sig samt för att lära mig vilka begrepp och uttryck som kan
förekomma i fältet. Hughes menar att den kunskap som inhämtats i förväg kan vara mycket
användbar för att möjliggöra de samtal som bereder en tillträde till fältet (Hughes 1971 s.
497). En reflektion kring detta är att jag, i och med mitt bekantskapsstiftande med fältet,
kunde fokusera på att ställa frågor som rörde studiens syfte istället för att för att försöka ”lära
mig allt” om firmascenen. Genom att jag hade viss förkunskap om fältet generellt kunde jag
även lättare fokusera på varje intervjupersons individuella, unika berättelse (jfr ibid., s. 497).
5.3. Urval och mitt inträde på fältet
Jag har intervjuat åtta män som är uppvuxna i Stockholmsområdet och supportrar till
Stockholmslagen AIK, Djurgårdens IF och Hammarby IF (lagen är namngivna i
bokstavsordning). Lagens firmor kallas följande; AIK: Firman Boys (FB), Djurgården:
”Box” innebär slagsmål och ”grusgropsbox” betyder ett uppgjort slagsmål på annan plats än arenan. Detta
brukar snarare ske på t.ex. en åker, parkeringsplats eller industriområde än i en grusgrop.
9
För fördjupning avseende Stockholmslagens firmors uppkomst kan följande litteratur nämnas: Firman Boys
(Höglund 2005), Djurgårdens Fina Grabbar (Scott 2012) och Kompisgänget Bajen (Kuick & Qvarfordt 2010, s.
95 ff.).
8
17
Djurgårdens Fina Grabbar (DFG) och Hammarby: Kompisgänget Bajen (KGB). Intervjuerna
genomfördes på svenska, vilket är det språk som alla i studien behärskar. För att kunna
genomföra min studie har jag behövt få tillträde till fältet, dvs. hitta deltagare som medverkar
i intervjuer (Aspers 2011, s. 66). Denna del har inte varit helt enkel då jag, som ovan nämnts,
har saknat en ”naturlig” ingång till fältet. Jag har varit i kontakt med alla som jag känner som
jag trodde kanske kände någon med inblick i firmascenen. I flera fall bad jag min bekant att
höra sig för med de personerna denne kände om de var intresserade av att medverka i min
studie. I många fall blev svaret ett kort ”nej” utan vidare motivering. Radmann beskriver
liknande problem med att få personer att medverka i hans studie (Radmann 2014, s. 552). Mot
bakgrund av detta har jag inte varit selektiv avseende urvalet, detta skulle kunna anses vara en
begränsning då ett varierat urval möjliggör en bred analys (Heber 2007, s. 99). Jag har istället
gjort ett målinriktat urval och fokus har lagts på att intervjua personer som är relevanta för
undersökningens syfte (Bryman 2011, s. 434).
Efter att ihärdigt sökt intervjupersoner fick jag kontakt med personer från olika håll. Jag bad
om att få den tilltänkte intervjupersonens telefonnummer och skickade först ett sms där jag
presenterade mig och vad jag ville göra samt undrade om jag kunde ringa så att jag närmare
kunde beskriva syftet med min studie. Oftast hade intervjupersonerna redan framfört sitt
intresse till mina bekanta så när jag väl talade med intervjupersonerna i telefon var det inga
större problem att boka tid för intervju. Jag berättade då bl.a. att jag skulle spela in intervjun
på band, att det var frivilligt deltagande samt att alla som var med skulle vara anonyma. När
flera intervjuer var genomförda frågade jag om intervjupersonen kunde rekommendera några
intervjupersoner. Detta s.k. snöbollsurval är en vanlig metod vid intervjustudier och innebär
att forskaren utgår från några intervjupersoner som rekommenderar ytterligare personer att
intervjua (Heber 2007, s. 100). En tydlig fördel med att inte känna intervjupersonerna i förväg
är att det inte har funnits ett beroendeförhållande mellan mig och intervjupersonerna på det
sätt som kan uppstå om vi hade känt varandra sedan tidigare (ibid., s. 125). Ur ett etiskt
perspektiv innebär detta en större sannolikhet att intervjupersonerna medverkar av frivillighet
och inte för att vi är ”gamla kompisar”. Däremot kanske de ha gjort mina bekanta en tjänst
och deltagit på grund av detta. För att försäkra mig om frivilligheten i att delta i studien har
jag understrykit detta samt spelat in alla deltagarnas samtycke.
5.4. Intervjusituationerna och maktaspekten
18
Jag ville att intervjuerna skulle ske på en neutral plats, vilket jag också berättade för
intervjupersonerna vid den inledande telefonkontakten. Val av intervjuplats skedde i samråd
med intervjupersonerna. Intervjuerna genomfördes i avskilda grupprum på bibliotek eller på
kaféer och till varje tillfälle hade jag inhandlat en flaska vatten till intervjupersonen
(Thomsson 2010, s. 86). De spelades in med hjälp av ljudupptagningsfunktionen på min
mobiltelefon.
Enligt Kvale & Brinkmann är den kvalitativa forskningsintervjun inte en helt öppen och fri
dialog mellan jämlika parter. Det rör sig om ett specifikt professionellt samtal med en tydlig
maktasymmetri mellan forskaren och intervjupersonen där forskaren inleder och definierar
intervjusituationen, bestämmer ämne och ställer frågor och avgör vilka frågor som ska följas
upp och avslutar också samtalet. Vidare har forskaren ett exklusivt privilegium att få tolka och
rapportera vad den intervjuade egentligen menade (Kvale & Brinkmann 2009, s. 48 f.). Detta
har betydelse avseende kunskapsproduktionen i min studie. Maktobalans i intervjusituationer
går enligt Thomsson inte att undvika, men det går att hantera. Hon menar att språket är en
källa till över- och underordning och att trygghet bl.a. bygger på känslan av att ha rätt att få
tala på sitt sätt och att kunna lita på att intervjuaren inte drar förhastade slutsatser (Thomsson
2010, s. 124).
Under intervjuerna försökte jag hela tiden att lyssna aktivt och låta intervjupersonerna tala till
punkt på sitt sätt. För att försäkra mig om att jag inte drog förhastade slutsatser kunde jag göra
en kort sammanfattning av vad intervjupersonen berättat och därefter fråga något i stil med
”förstod jag det hela korrekt?”. För att undvika att på något sätt hamna i en explicit
överordnad position under intervjuerna försökte jag ha ett öppet kroppsspråk, dvs. inte sitta
med armarna i kors. Vidare ställde jag, så som jag har uppfattat det, inga provocerande eller
ifrågasättande frågor utan var tillmötesgående. Mot slutet frågade jag om det var något som
intervjupersonen ville tillägga eller ändra innan intervjun avslutades. Ingen av
intervjupersonerna var intresserade av några justeringar.
5.5. Kunskapsproduktion och intervjuer med aktiv ansats
Min vetenskapsteoretiska positionering (som är socialkonstruktivistisk) har betydelse för
synen på den kunskapsproduktion som sker i intervjuerna. Holstein & Gubrium beskriver
intervjuer med aktiv ansats där intervjupersonen konstruerar sin upplevda historia under
intervjuns gång och i samarbete med intervjuaren (Holstein & Gubrium 1995, s. 32). Intervjun
19
som produktion av kunskap handlar om att ge mening och innebörd åt erfarenheter,
handlingar, tankar och värderingar (ibid., s. 4). Jag har utifrån den aktiva ansatsen försökt att
låta intervjupersonerna reflektera över olika tids- och subjektpositioner (jfr Kristensson 2014,
s. 18). Då intervjuerna har varit av retrospektiv karaktär lades mer fokus på tidspositionerna
där de nutida berättelserna till störst del kretsade kring dåtiden. Enligt Järvinen skapas dåtiden
genom nutidens referensramar hos intervjupersonerna och berättelsen är en framställning av
de tolkningar av intervjupersonernas handlingar som intervjupersonerna föredrar att göra
(Järvinen 2001, s. 281). I intervjuerna tog sig detta i uttryck genom att exempelvis
intervjupersonerna reflekterade över hur deras dåtida jag upplevde en viss situation, jämfört
med hur deras nutida jag upplever densamma (Holstein & Gubrium 1995, s. 32; Kristensson
2014, s. 18). Järvinen menar vidare att behovet av ändringar och ursäkter i intervjupersoners
berättelser väcks i situationer när individen känner sig anklagad för någonting (Järvinen 2001,
s. 821). Mot bakgrund av detta hade jag en viss förförståelse avseende hur dåtiden skapas
genom nutidens referensramar, vilket innebar att jag under intervjuerna var noggrann med att
inte låta anklagande. I vissa fall underströk jag även aktivt min förståelse för tidspositionernas
verkan där jag medvetet ställde frågor i stil med ”om du utgår från ditt 18-åriga jag”. En
reflektion kring att använda en aktiv ansats i min studie har varit att jag, på ett förtjänstfullt
sätt, vid intervjuerna har kunnat förhålla mig öppen till att intervjupersonerna kan utgå från
olika perspektiv i tillvaron vid olika tidpunkter (jfr Karlsson & Pettersson 2006, s. 61). I
samtliga intervjuer uppfattade jag tydligt att intervjupersonerna resonerade utifrån sitt nutida
jag när de talade om inträdet på firmascenen. Min tolkning av detta är att intervjupersonerna
har ansett att det har varit lättare att prata om dåtiden utifrån nutiden (vilket innebär en
tidsperiod om ett par år) och att min aktiva ansats har varit givande rörande detta. Jag har
upplevt att det har varit mindre problematiskt att komma i kontakt med tidigare aktiva
firmakillar. Det är troligtvis lättare att berätta sina erfarenheter från firmascenen om individen
har distans och inte längre är aktiv. De flesta som har medverkat i min studie har uppgett att
de är tidigare aktiva. Jag är övertygad om att detta även har påverkat mina intervjuer, dock är
det svårt att säga på vilket sätt (jfr Gubrium & Holstein 1995, s. 55 f.).
5.6. Mättnad
De åtta intervjuerna var mellan 94 och 162 minuter långa. Själva antalet intervjuer är inte det
avgörande vid en kvalitativt orienterad undersökning, utan fokus läggs istället på
intervjuernas kvalitet (Aspers 2011, s. 98). Thomsson menar att mellan fem och tio intervjuer
kan vara lämpligt för då:
20
”hinner man komma in i frågeställningen och utveckla en kunskap där varje intervju
bidrar till reflexion och nya tankar. Med bortemot tio intervjuer är det också möjligt att
finna de variationer som berikar kunskapen om det fenomen man är intresserad av”
(Thomsson 2010, s.56).
Med beaktande av ovanstående valde jag antalet intervjuer dels utifrån de tidsramar som jag
har haft under skrivandet av uppsatsen, dels utifrån antagandet att jag skulle erhålla tillräckligt
mycket empiriskt material för att kunna uppfylla studiens syfte. I det metodologiska
sammanhanget brukar det talas om mättnad, ”en känsla av att det nog räcker nu” (Thomsson
2010, s. 55). Kvale & Brinkmann menar att detta innebär att forskaren ska ”[i]ntervjua så
många personer som behövs för att ta reda på vad du behöver veta” (Kvale & Brinkmann
2009, s. 129). Litteraturens behandling av saken kan inte sägas ha varit till någon större hjälp
och det har varit svårt att avgöra om jag har uppnått mättnad i studien, det avgörande har
snarare varit att fler intervjuer skulle innebära ett för stort material att analysera utifrån
tidsramarna. Ett tecken på att mättnad faktiskt uppnåtts är att jag under slutfasen av analysen
märkte att min tolkning av berättelserna i det empiriska materialet inte förändrades av nya
observationer.
5.7. Transkribering
Intervjuerna (som var totalt ca 15 timmar) transkriberades sedan ordagrant parallellt med
genomförandet av intervjuer. Vid transkriberingen sker en ändring av en form till en annan.
Detta innebär enligt Kvale & Brinkmann att utskrifter är ”utarmade, avkontextualiserade
återgivningar av levande intervjusamtal” (Kvale & Brinkmann 2009, s. 194). För att i
möjligaste mån undvika att utarmade återgivningar av intervjuerna har jag vid
transkriberingen tagit hänsyn till överlappande tal, pauser och tystnader. Uhnoo menar att all
transkribering innebär en tolkning t.ex. av vem som avbryter vem eller om någon citerar
någon annan (Uhnoo 2011, s. 55). I etiskt hänseende har jag varit noggrann med att
avidentifiera intervjupersonerna i transkriberingarna, vilket är totalt 417 A4-sidor (Times New
Roman, 1 ½ radavstånd). För att öka läsbarheten har jag redigerat intervjuerna en aning.
5.8. Studiens begränsningar och reflektioner över metoden
Gällande metodvalet avseende kvalitativa intervjuer är frågan om generaliserbarhet
framträdande. Mot bakgrund av att jag inte har gjort något slags slumpmässigt urval och att då
21
antalet intervjuer är relativt få kan jag inte uttala mig generellt om hur inträdet i en
firmagruppering i Sverige går till (Kvale & Brinkmann 2009, s. 280 ff.). Jag får dock
understryka att detta inte har varit eftersträvansvärt i min studie, det har istället varit det
specifika och det speciella som har eftersträvats (Karlsson & Pettersson 2006, s. 62). Jag har
velat ge exempel på hur inträde på firmascenen kan gå till (Kristensson 2014, s. 24). Det bör
framhållas att själva urvalet kan anses vara en aning snävt. Att jag bara har intervjuat män ser
jag inte i sig som ett problem då fältet präglas av manlig dominans (mig veterligen är kvinnor
på den svenska firmascenen ytterst begränsat). Däremot är ålder en intressant dimension som
jag inte har haft möjlighet att undersöka närmare då jag inte har kommit i kontakt med yngre
personer som är involverade i firmor. I fältet finns både s.k. yngre- och äldreligor och det vore
givande att i en mer omfattande undersökning studera likheter och skillnader mellan äldre och
yngre.
Min frågeställning har alltså styrt mitt metodval. Genom de kvalitativa intervjuerna har jag
kunnat få reda på hur intervjupersonerna själva berättar om sitt inträde på firmascenen. Detta
kan sägas innebära en rekonstruktion av händelser och hade varit mycket svårt, för att inte
säga omöjligt, med en annan metod som t.ex. deltagande observation eller
surveyundersökning präglad av kvantitativ forskningsdesign (Bryman 2011, s. 441). Ett
problem med frågor av retrospektiv karaktär är att intervjupersonernas minne kan svikta. Det
får dock framhållas att just detta problem framträder oberoende av vilken metod som används.
Även om själva generaliserbarheten inte har legat i fokus och då de mer kvantitativt
orienterade begreppen reliabilitet och validitet enligt min uppfattning förlorar sin giltighet i
detta sammanhang anser jag att det är viktigt att min undersökning är präglad av transparens.
Med detta eftersträvar jag att läsaren kan förstå vad jag har gjort och hur jag har gjort det
(Karlsson & Pettersson 2006, s. 62). Detta för att på ett rimligt sätt kunna bedöma hur jag
kommer fram till mina slutsatser.
5.9. Analysmetod
Inledningsvis får framhållas att analysen till viss del har genomförts genom hela
forskningsprocessen, men har mer aktivt skett när alla transkriberingar var genomförda. I den
mer aktiva analysprocessen började jag med att läsa igenom alla transkriberingar och
relaterade mitt empiriska primärmaterial till teorin och den tidigare forskningen i syfte att
generera koder (Aspers 2011, s. 167 ff.; Kristensson 2014, s. 26 ff.). Jag gjorde en tematisk
22
kodning och identifierade därvid teman som framkom vid intervjuerna (Aspers 2011, s. 190).
Rent praktiskt använde jag mig av den s.k. marginalmetoden vilket innebar att jag markerade
koder i transkriberingarnas marginal med olika färgpennor (ibid. .s 184). Vissa av dessa
teman var för mig kända sen tidigare genom att jag använt mig av den öppna tematiska
intervjuformen och då låtit intervjuerna kretsat kring vissa, av mig bestämda teman. Denna
del av kodningen, vilket rörde huvudteman, kan sägas vara teoridriven till viss del. Men jag
kunde även identifiera teman i materialet, som jag inte hade med i min intervjuguide.
Huvudtemana delades, då nya teman kunde identifieras, sedan in i mindre subkategorier. Som
ett exempel på hur detta har gått till kan nämnas att jag först mer öppet kodade ett
övergripande tema som ”prokriminella faktorer” för att därefter mer fokuserat koda in detta i
mindre subkategorier som t.ex. ”gemenskap”, ”våld” och ”status”. Efter denna s.k. induktiva
kodning strukturerades de olika teman i ett kodschema (ibid.; s. 172; Emerson at al. 2011, s.
205). För att kunna identifiera meningsenheter i materialet strukturerades detta på så vis att de
delar av respektive intervju som rörde ett visst tema placerades under en kodningskategori
som relaterades en kodanvisning i kodschemat (Aspers 2011, s. 169, 174). När detta skett
granskade jag i detalj de olika koderna, dvs. läste om de stycken som placerats i respektive
kodkategori (ibid., s. 184). Thomsson förespråkar att forskaren delas upp i en lodrät analys,
som skär genom varje transkriberingstext och en vågrät analys som skär över flera
transkriberingstexter (Thomsson 2010, s. 149 f.). Rent praktiskt så analyserade jag varje
intervju för sig utifrån kodschemat. Därefter analyserade jag teman tvärs över alla utskrivna
intervjuer (ibid., s. 155; Aspers 2011, s. 213). I denna del låg fokus på likheter och olikheter
intervjupersonernas utsagor (Heber 2007, s. 105). Min tolkning har skett utifrån syftet att
förstå den mening så som intervjupersonerna ser den. I denna del har teorin och den tidigare
forskningen varit ledsagare för att skapa förståelse (Aspers 2011, s. 212).
6. Etik
Även om de etiska övervägandena i praktiken skiljer sig beroende på vilken typ av forskning
som genomförs är en gemensam nämnare för all forskning att forskningsetiken genomsyrar
hela forskningsprocessen (Kvale & Brinkmann 2009, s. 78 f.). Vid inhämtandet av
information har jag tagit hänsyn till Vetenskapsrådet etiska riktlinjer (Vetenskapsrådet 2002,
s. 5 ff.). Dessa riktlinjer syftar till att skydda den deltagande individen och utgörs av
23
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att deltagarna ska informeras om syftet med forskningen, samt
vad som förväntas av deltagaren. Vid den inledande kontakten förklarade jag mitt syfte och att
jag skulle spela in intervjun på band. Jag berättade att deltagaren inte behövde svara på några
frågor om denne inte ville detta. Det ska även framgå att deltagandet är frivilligt och att det
när som helst går att avbryta deltagandet. Detta informerade jag om dels vid initialkontakten,
dels vid varje intervjutillfälle. Samtyckeskravet betyder att deltagaren, efter att ha tagit del av
informationen, ska lämna sitt samtycke till att delta. Jag frågade varje intervjuperson, efter att
ha satt igång bandspelaren, om denne samtyckte till att delta. Uppgifter om deltagaren ska
förvaras säkert för att garantera deltagarens anonymitet, vilket betecknas med
konfidentialitetskravet. Då jag i tidigt skede förstod att ämnet kunde vara känsligt har jag
genom hela forskningsprocessen varit tydlig med att alla som deltar är anonyma. Vid
transkriberingen såg jag till att avidentifiera alla namn. Själva ljudfilerna har jag förvarat på
en hemlig säker plats. Nyttjandekravet innebär att uppgifterna ska användas till forskningen
och ingenting annat (Vetenskapsrådet 2002, s. 5 ff.). Jag har informerat intervjudeltagarna om
detta och att jag inte får lämna ut uppgifter till t.ex. massmedier. En genomgående tanke i hela
arbetet har varit att jag på ett respektfullt sätt vill förstå inträdet på ”firmascenen”. I enlighet
med detta har det legat i mitt intresse att vara insiktsfull och göra etiska bedömningar genom
hela forskningsprocessen.
7. Resultat och analys
Jag har valt att presentera belysande citat från intervjupersonerna i syfte att ge exempel på de
teman som jag har identifierat i det empiriska materialet. Citaten är signifikativa även för den
del av materialet som inte visas (Aspers 2011, s. 227).10 Av anonymitetsskäl är namnen på
intervjupersonerna fingerade. Vidare har jag maskerat vilket lags firmagruppering det rör sig
om och därvid dolt platser etc. som skulle kunna leda till identifiering av intervjupersonerna.
10
När citat redovisas i den löpande texten görs detta i kursiv stil. Längre citat markeras med ett separat stycke i
mindre teckenstorlek samt med en indragen vänstermarginal. Ord som betonats är understrukna. Om enstaka ord
har tagits bort från citatet redovisas detta med …, dvs. tre punkter. Då flera ord eller meningar har tagits bort från
citatet redovisas det som […], dvs. en hakparentes med tre punkter. Då jag har lagt till något har detta gjorts
inom en hakparentes, []. Avbrutet tal markeras med //. Anledning till detta är endast redaktionell för att ge ökad
förståelse till citaten. Upplägget härstammar från Heber (2007, s. 112, not 33).
24
Den tematiska resultatpresentationen är kronologisk med fokus på vilka faktorer som har haft
betydelse vid processen för intervjupersonernas inträde på firmascenen. Jag börjar med att
beskriva hur introduktionen för firmascenen kan ske för att därefter fokusera på teman som är
relevanta för inträdet och avslutar med spänningen mellan prokriminella och antikriminella
faktorer. Även om jag primärt är intresserad av en analys av resultatet utifrån kärnbegreppet i
teorin om differentiella associationer (den sjätte tesen) kommer jag att använda andra delar av
teorin. Detta för att på ett tydligt sätt skapa en teorigrundad förståelse av hur individens
inlärning av prokriminellt beteende får företräde framför inlärningen av antikriminellt
beteende vid inträdet i en firmagruppering. När jag talar om teser nedan, avser jag de i
Sutherlands teori (Sutherland 1947, s. 6 f.).
7.1. Introduktion för firmascenen
Alla intervjupersonerna har uppgivit att de är intresserade av fotboll (och vissa även ishockey)
och att de har varit det länge. Redan i unga år fann intervjupersonerna sina favoritlag och flera
har även tidigare själva spelat fotboll. När intervjupersonerna blev lite äldre gick de och såg
matcher på idrottsarenor och i ungdomsåren gick flera tillsammans med kompisar, utan
föräldrars sällskap. Väl på matcherna började flera av intervjupersonerna bli intresserade av
klackarna och deras förehavanden. Hur intresset för klackarna kan te sig framgår av Eriks
berättelse:
Erik: Och jag kom ihåg att jag stod och kollade på klacken väldigt mycket under
matcherna. Och jag var så imponerad av stämningen som de kunde skapa och sådär. …
Sen när man blev äldre, blev det att, ja, man började ställa sig där och ville bidra.
I tidigare forskning har Guilianotti & Armstrong (2002), SOU 2012:23 samt Radmann (2014)
visat att sportintresse och lagtillhörighet är särskilt betydelsefulla för firmakillar. Detta
överensstämmer med min studie. Ingen har ”tvekat” gällande lagtillhörigheten och
sportintresset innebär att man gå och titta på matcher. Själva fascinationen för vad som händer
på läktaren begränsas inte av själva stämningen, utan det intressanta ligger även i den status
som de i klacken har. Roberts berättelse ger ett exempel på detta:
Robert: Jag började gå [själv i slutet av 90-talet]. Jag började se upp till de […] äldre
[grabbarna] som styrde läktaren […] [och som] gjorde allt.
[…]
25
Petter: […] Minns du hur, på vilket sätt du såg upp till dem?
Robert: De styrde läktarna [och] vad som hände, vad som sjöngs. Alla såg upp till dem
liksom […] status.
Petter: […] Var det någonting att du själv kände att du ville vara en del [av] och också
ha den här statusen?
Robert: Jag ville ha den här statusen.
Petter: Ja.
Robert: Det var det man ville från början. Alltså gå ner [på läktaren] och folk flyttar
sig. Man […] umgicks med, vad ska jag säga, gänget som var populära liksom.
Sutherland menar att brottsligt beteende, precis som annat beteende, är inlärt (den första
tesen) och att detta sker genom interaktion med andra personer i en kommunikationsprocess i
enskilda och täta grupper (den andra och tredje tesen). De tre första teserna är som tidigare
nämnts generella antaganden i teorin. Ett framträdande problem med främst den andra tesen
(inlärt i en kommunikationsprocess) är dess vaghet. I och med att jag är intresserad av de
faktorer som påverkar processen vid inträdet på firmascenen är det relevant att fokusera på
hur denna kontextbaserade kommunikationsprocess kan förstås. Sutherland menar i den fjärde
tesen att inlärningen bl.a. inkluderar specifika drivkrafter och attityder. Citaten ovan visar att
intervjupersonerna ser hur klacktillhörigheten tycks generera en åtråvärd form av status. En
viktig del av vad de lär sig i den här kommunikationsprocessen tenderar att vara fördelarna
med att vara med i en klack. I enlighet med den fjärde tesen tolkar jag att statusen är en
drivkraft som är meningsfull att åtnjuta och innebär ett motiv till att söka sig till klacken.
Att vänner eller bekanta har påverkan för introduktionen för firmascenen är ett tema som
framkommer i flera berättelser. Däremot skiljer det sig åt hur detta går till. Det kan ske genom
att personerna blir introducerade till ”firmakulturen” genom vänner eller bekanta i ett slags
rekrytering:
Rikard: [Kompisen] kände någon på något sätt liksom […] Jag kom ju in lite … senare
liksom, när det hade blivit en kärna av ett gäng som hade börjat. Och deras ambition var
ju att dra ihop något liksom, så han hade säkert blivit tillsagd att ”om du känner någon,
ta med honom”. Så […] vi pratade om det på något sätt, jag vet inte hur det kom [på tal]
att jag skulle följa med, men han bjöd med mig på en fest liksom […]. Alltså, jag blev
ju rekryterad kan man kanske säga […].
26
Anton skiljer sig från de övriga och sökte sig aktivt till en firmagruppering, men hade, som
han säger ingen naturlig väg in. En kompis lillebror, som var med i en yngre firmagruppering
öppnade dock upp en möjlighet för Anton att söka sig till den gruppen:
Anton: Men, så jag gick till dem och … i princip anmälde mitt intresse genom … min
kompis lillebrorsa. Och sen började umgås med … folk som var flera år yngre än mig.
Och, ja, på den vägen är det.
Citaten med Rikard och Anton visar att prokriminella vänner eller bekanta skapar
förutsättningar för att introduceras för firmascenen. I det här stadiet präglas alltså
kommunikationsprocessen av att den presumtive firmakillen befinner sig i direkt anslutning
till andra, mer etablerade firmakillar och är möjlig att rekrytera – men också villig att låta sig
rekryteras.
Att bli introducerad är en sak, men det avgörande för samtliga intervjupersonerna är att visa
att man inte backar när det gäller. Både Robert och Henrik berättar om
”introduktionshändelser” vid bortamatcher som skapade förutsättningar för inträdet. Robert
berättar att han åkte på en bortamatch när puben han och lagkamraterna satt på blev attackerad
med flaskor: och sen brakade [det] loss på gatan. Han stod kvar och slogs och på hemresan
bytte han telefonnummer med de äldre supportrarna. Därefter blev han snart inbjuden att
hänga med dem. Henrik och en kompis hade åkt på en bortamatch när det egna lagets
våldsammare supportrar trodde att de tillhörde andra laget och attackerade dem:
Henrik: Jag visste mycket väl vilka de var liksom. Men vi sprang in i den här gruppen i
[ortens namn] och de skrek på oss ”kom igen då [motståndarlaget]!”. De visste inte
vilka vi var. Så vi stod ju kvar liksom. Då märkte de ”fan, grabbarna står kvar, två mot
15” liksom. ”Nej, det måste vara nått unikt med de här grabbarna” tänkte väl de. Jag vet
inte, jag har inte frågat dem efter det liksom. Men så matchen efter var det ju [lagnamn]
i ett derby […]. Då ringde en kille därifrån [den våldsammare supportergruppen] som
jag bytte nummer med: ”Ja, ska ni hänga med på samlingen då?”.
Anton berättar: Alltså, du får ju aldrig backa liksom. Du får inte, du får aldrig backa! Hur
själva introduktionen för firmascenen har skett är inte entydigt, men präglas av en villighet av
att låta sig rekryteras. En gemensam nämnare för att få möjlighet att delta en andra och tredje
27
gång, osv., är att inte backa vid det första tillfället då det utövas våld. Jag tolkar detta som att
kommunikationsprocessen i denna del rör inlärningen av attityden till våld i enlighet med den
fjärde tesen. Skulle individen springa när det blir slagsmål får denne tydligt reda på att ett
sådant beteende inte är acceptabelt. Individen har alltså fel attityd och har inget att göra på
firmascenen. Villigheten för att låta sig rekryteras är alltså beroende av attityden till
våldsutövningen.
Samtliga i undersökningen är sportintresserade och beskriver, så som jag tolkar det, en
medvetenhet och fascination för mer hårdföra killar i klacken. Ingen av intervjupersonerna har
på egen hand ”uppfinnit” att börja härja på läktaren eller slåss i grupp med motståndarlagets
supportrar. Citaten visar att introduktionen för firmascenen är inlärt i en
kommunikationsprocess genom interaktion med andra personer i enskilda och täta grupper.
För att kunna förstå kommunikationsprocessen är man nödgad att undersöka vilka drivkrafter
och attityder som är relevanta för den kontext där inlärningen sker, vilket görs nedan.
Ett problem med att analysera berättelserna utifrån differentiella associationer under denna
rubrik är att flertalet av berättelserna inte rör handlingar som är kriminaliserade. Mitt syfte är
dock att visa på den grundläggande tanken i teorin, dvs. att brottsligt beteende är inlärt.
Citaten ovan visar alltså hur inlärningen av beteende kan ske, även om detta inte är brottsligt.
En central fråga som uppkommer är vad som menas med inträde. Detta är kontextberoende
och jag har valt att definiera det som att det krävs en viss varaktighet för att kunna säga att en
individ har inträtt på ”firmascenen”. Det räcker alltså inte med att någon har varit med vid en
våldshändelse och sen aldrig gjort det igen (jfr Beckers studie avseende att börja använda
marijuana, Becker 2005, s. 47 ff.). För att kunna säga att en person har inträtt på firmascenen
menar jag, för enkelhetens skull, att denne själv beskriver att den har varit/är med i en
firmagruppering. Det får poängteras att ingen av intervjupersonerna har uppgivit att de endast
närvarat vid en våldshändelse.
Då detta avsnitt har handlat om hur introduktionen för firmascenen kan ske fäster de följande
större vikt vid vilka faktorer som är betydande för själva inträdet, dvs. lockelserna och det
betydelsefulla i att vara med i en firmagruppering. Det sista avsnittet fokuserar på hur
spänningen mellan pro- och antikriminella faktorer kan förstås. Då våldsutövningen, enligt
28
min uppfattning, är det mest iögonfallande avseende prokriminella faktorer börjar jag med
detta tema.
7.2. Våld
Det framträdande brottsliga beteendet i en firmagruppering är våldsutövningen (dvs.
misshandel enligt brottsbalken) och våldet är ett centralt tema i berättelserna.
Våldsutövningen kan äga rum på olika platser: i anslutning till matcher, på krogen och vid
uppgjorda box. Själva adrenalinkicken är en del som är betydelsefull, men detta är inte
entydigt i alla berättelser. Kalle berättar att: Kicken blir ju en drog liksom. […]Det låter också
väldigt klyschigt, men så är det ju liksom. Henrik jämför våldskicken med extremsporter: Jag
har testat att hoppa fallskärm, jag har testat och hoppa bungyjump, men det finns faktiskt
ingenting som slår det här. Detta ligger till viss del i linje med vad både Spaaij (2008) och
Radmann (2014) visat. Men främst överensstämmer min studie med SOU 2012:23, där det
framhålls att själva lusten att slåss, och med vilken intensitet och aggressivitet detta sker, är
något som varierar från individ till individ (SOU 2012:23, s. 286 f.). Flera av
intervjupersonerna framhåller till exempel att ett grusgropsbox under icke-matchdag inte har
varit ”deras grej”. Att förhållningssättet till våldet är komplext visar Antons utsaga. Hans
berättelse skiljer sig från de övriga: Jag är ingen våldsam person och jag har ingen fightingoch bråkerfarenhet. … Jag har aldrig haft det intresset. För att kunna göra en bra insats vid
boxen började han dricka alkohol. Jag frågar honom hur han gjorde inför ett uppgjort box:
Anton: […] genom att dricka eller bara bestämma mig liksom. Jag fick bara förbereda
mig bättre och vara redo för det mer än de andra, som inte behövde göra det. De kunde
bara studsa till när som helst liksom. Men jag behövde hela tiden förbereda mig och så
där liksom. […] [Jag drack] för att vara i den fyllan jag vill att det [skulle] vara […].
Och det är ju, ja, det var det jag fick göra för att kunna göra det här. Alltså, jag hade
kunnat gömma mig i mängden och deltagit lite halvt annars, men det hade ju synats till
slut. Och ville ju inte vara där som någon halvfigur. Sen när jag hade börjat med det här
då kom det ju andra mål. Att bli en stor del av [firmagrupperingen], att ha något att säga
till om och allt det uppfylldes ju liksom.
Våldsutövningen är ”reglerad” och vid ett uppgjort box ska det vara vapenfritt. Jag frågar
Rikard om vapen anses fegt:
29
Rikard: Ja, jag har ju sett folk som haft det med sig och då ”tar ner det där, nu!” alltså,
eller ”stick härifrån”, vi har till och med spöat på folk [i den egna firmagrupperingen]
som har haft med sig. Det är oftast […] folk som inte är med från början, som bara
hakar på, som är livrädda som kanske står med kniv liksom.
Petter: Ja.
Rikard: Vi har ju slagit på dem liksom och bara bett de sticka åt helvete innan det
händer nått.
Sutherlands fjärde och femte teser innebär att individen genom inlärning av tekniker,
attityder, rationaliseringar och drivkrafter lär sig att lagen är fördelaktig att bryta. Detta
innebär inte att man ser alla brott som fördelaktiga att begå. Snarare inkluderar den specifika
inlärningen möjligheten att ett brott, eller en viss form av brott, under vissa omständigheter, är
fördelaktiga att begå. Citaten ovan visar betydelsen av den specifika inlärningen av våld. En
central del av processen ”in i” en firma innebär att individen lär sig att begå våldshandlingar
och olika tekniker för detta. Antons berättelse visar på hur han lärde sig att använda en teknik
(konsumtion av alkohol) för att kunna ha rätt attityd till våldet och begå brott som anses
fördelaktiga i firmagrupperingen, dvs. den typ av våld som fordras för att besegra
motståndarligan. Själva inlärningen av att begå våldshandlingar är dock begränsad av att ske
enbart i viss form, vilket överensstämmer med Radmann, som menar att firmorna har egna
normer rörande våldet (Radmann 2014, s. 556). Rikards berättelse visar att andra former av
våld avvisas och bestraffas, snarare än uppmuntras. Som jag tolkar det görs detta därför att
firmagrupperingarna vill undvika allvarliga skador eller dödsoffer. Detta är i linje med
Guilanotti & Armstrong (2002) som påpekar att allvarliga skador inte är syftet med
slagsmålen. För att bli en firmakille måste alltså individen att lära sig våldsamhet på ett sätt
som anses legitimt inom firmakulturen (jfr Tittle et al. 1986, s. 427). Den som inte lär sig
detta kan heller inte inträda på firmascenen.
Det bör understrykas att ingen av intervjupersonerna enbart har angivit våldet som något som
var avgörande för att vara med i en firmagruppering. Flera av intervjupersonerna talar om
prestige som drivkraft. Radmann har tolkat våldsutövningen mellan firmagrupperingar som att
det rör sig om en gentlemannakultur där man slåss mot likasinnade och där alla är ungefär
jämnstarka (Radmann 2014, s. 559), vilket överensstämmer med mitt resultat. Kalles utsaga är
ett exempel på prestigen och kraftmätningen när två rivaliserande firmor möts: De flesta vill
30
ju inte liksom skada någon permanent …, det är … bara kraftmätningen för stunden …
liksom, att vinna det. Det är inte att någon annan ska … få men. För Ludvigs del är prestigen
att hans firma vinner över de rivaliserande en mycket stark drivkraft: För mig är det prestige.
Jag tror även att prestigen höll mig kvar så länge. Även när jag hade fått barn.
Erik berättar om prestigen i att vinna ett uppgjort box:
Petter: Men, men så de uppgjorda fighterna, om man vann en sådan […]. Gav det
någon status?
Erik: Ja.
Petter: ... Hur funkade det?
Erik: […] oftast är det mer värt. För då är det […] verkligen kraftmätning. Om det är
inne i stan eller vid en arena eller sånt då kan, alltså då kan det vara mycket såhär ”nej,
polisen kom, det var därför vi sprang” eller ”vi kunde inte, det kom folk emellan” eller
så …. Men här ser man verkligen, då är det liksom bara två ligor mot varandra som
möts och så ser man vilka som vinner. Så vinner man en sådan, då kan man säga att, ja
då är det mer värt.
Våldsutövningen och prestigen är en del av något större vilket Ludvigs berättelse är ett
belysande exempel på. Han berättar att han: var så sjukligt fascinerad [skratt] och besatt [av]
den här firmakulturen. Jag tolkar detta (felaktigt) som att han gillade våldet och frågar honom
om vad han var fascinerad av:
Petter: Ja. Alltså av våld? Av våldet?
Ludvig: Ja, eller hela kulturen. Inte våldet för då hade jag ju kunnat bara slåss med vem
som helst och söka [bråk] hela tiden. Det är ju bara att åka in till Plattan in direkt som
tonåring. Men för mig var det hela den här firmakulturen [som] jag [var] helt såld på.
Jag var jättefascinerad av det.
Petter: Och bara liksom, och mer //
Ludvig: Alltså det. Jag har den här gruppkategoriseringen att vara med i en firma. Att
vi organiserar oss. Att vi [har de] här klädattributen som … hör till. Att för mig även
våldet omkring också. Men för mig var det, ska det vara ett helhetskoncept … som jag
omfattade. Det var inte bara våldet. Utan våldet kanske inte är helt centralt i allt, utan
för mig var det mycket det här med prestigen ”vi ska vara bättre än de” […]
31
Prestigen som framkommer i citaten ovan visar på våldets mening och hur detta skapas i
gruppen. Sutherland menar att kommunikationen i vissa fall kan vara verbal, men också ickeverbal (jfr Blumer 1969). I fallet med en firmagruppering, tillhör det processen att lära sig och
”plocka upp” de symboler – exempelvis i form av klädattribut – som ”hör till”. Det är i den
här kontexten ”helhetskonceptet”, som våldsanvändningen och individens inlärning av det
måste förstås. Våldet är en central del som endast blir meningsfull när det sätts i relation till
andra, inlärda delar. Ludvig säger att ”vi ska vara bättre än de” och jag tolkar denna
prestigelystnad som en del av våldets funktion – och vice versa. Prestigen är en inlärd
drivkraft i enlighet med den fjärde tesen och för att åtnjuta den fordras våldsutövning.
Samtidigt är den viktig då den ger våldet en ytterligare dimension av mening. Prestigen som
drivkraft är präglad av ett kollektivt handlande, dvs. själva gruppen spelar en betydande roll
för intervjupersonerna vilket leder över till nästa tema.
7.3. Gemenskap
Gemenskapen i firmagrupperingarna är ett genomgående tema i intervjupersonernas
berättelser. Erik berättar: ja, men det är en sådan stark gemenskap, en sådan stark vänskap
liksom. Robert berättar att han och hans vänner umgicks konstant och att: den största grejen
varför jag var kvar det var ju gemenskapen. Man umgicks så tight. Ludvig berättar om kärnan
i firmagrupperingarna: Det är ju verkligen, det är ju mer kompisgäng. Det är därför de här
lojalitetsbanden blir så starka.
Jag frågar Rikard om det var en tight gemenskap i gruppen:
Rikard: Ja, det är en jävligt tight gemenskap!
Petter: Ja.
Rikard: Alltså då var det det liksom, extremt tight, […] alltså vi var jävligt bra
kompisar […]. Alla mina jobb jag någonsin fått är genom [firmans namn] … alltså
ingenting annat, vartenda jobb jag någonsin fått är genom [lagets namn]-folk på ett eller
annat sätt är kopplade till [firmans namn]. Så ja, […] flera chefer har varit aktiva med i
[firmans namn] som man har fått anställning av, så det blir ju liksom, det blir ännu mer
[skratt].
Gemenskapen är en betydelsefull del i processen avseende inträdet på firmascenen. Detta är i
enlighet med vad både Spaaij (2008) och Radmann (2014) har funnit i tidigare forskning.
32
Enligt den sjätte tesen begår alltså individen brottsliga handlingar när de prokriminella
faktorerna får överhanden över de antikriminella. Den sjunde tesen stipulerar att differentiella
associationer variera avseende frekvens, varaktighet, prioriteringar och intensitet.
Gemenskapen påverkar prioriteringen av, och intensiteten i, umgänget med de prokriminella
firmakillarna. Citatet med Rikard är inte signifikant för alla, men för flera av
intervjupersonerna, och belyser hur intensiteten i umgänget även präglar områden av
individens liv som traditionellt anses vara konforma. Själva umgänget sker alltså inte enbart i
anslutning till matcher, helger eller uppgjorda box. Att dela arbetsplats innebär att intensiteten
ökar och varaktigheten i umgänget blir mer kontinuerligt. Detta intensiva umgänge är utifrån
den sjätte tesen en förutsättning för inlärningen av prokriminella tekniker, attityder och
drivkrafter. De prokriminella associationerna kan alltså sägas ”flyta över” och in i de
konforma delarna av individens liv på ”bekostnad” av de antikriminella associationerna.
Själva våldsutövningen är i sig betydelsefull för gemenskapen i gruppen och har en direkt
påverkan på hur gemenskapen förtätas. Ludvigs berättelse om hur det kunde gå till efter ett
box är ett belysande exempel på detta:
Petter: […] efteråt, var det också så att gemenskapen förtätades?
Ludvig: Gud ja! Där stärks ju banden.
Petter: Ja.
Ludvig: ”Vi har gjort det här tillsammans” […]. Folk är ju som tjackpundare, käftarna
går som i ett.
Petter: Ja.
Ludvig: Vissa är ju påtända så … [skratt] för de går det ju extra, men du behöver ju inte
ens några droger då.
Petter: Nej.
Ludvig: […] Man snackar ju om det där boxet i en vecka efter … och återger och
berättar och //
Petter: Krigshistorier?
Ludvig: Krigshistorier! Exakt, exakt! Och ja, det stärker ju banden och då har man ju
visat också, om man ska ta det utifrån den aspekten, att man är lojal. Du sprang inte.
Petter: Nej, det var så jag tänkte lite.
Ludvig: Ja, exakt […]
33
Vidare exempel på vännernas betydelse i gemenskapen är att flera berättar att de har känt att
de svek sina vänner om de inte var med på ett box. Kalle berättar om hur det kändes som att
han svek gruppen om han inte ställde upp:
Petter: […] Förändrades [gemenskapen] åt något håll efter … fighterna?
Kalle: Nja.
Petter: Var det samma gemenskap eller förtätades den efter?
Kalle: Nja, men det gör den nog, absolut, den förtätas av fighterna, men sen blir det ju
så här […] den blir ju lite sekteristisk och [det] blir ju så liksom att de som verkligen är
aktiva och ställer upp som mest de liksom … hyllas ju mer liksom så att det blir att […]
man verkligen [alltid] ska kunna ställa upp för gruppen […]. Ibland kunde [det] vara
otroligt … jobbig och påträngande på grund av att [man] liksom, vissa … gånger ville
prioritera något annat. […] Och så gjorde man också det, då fick man otroligt dåligt
samvete för det […] Samtidigt […] var det någon annan som man visste bangade att
vara med någon gång liksom, då blev man ju otroligt frustrerad, förbannad på den
personen …
Ett tema som har viss betydelse är festandet. Dunning et al. (2002) framhåller svårigheterna
med att hävda att alkoholkonsumtion skulle vara en orsak till ”huliganism”, då inte varje
supporter som dricker i en fotbollskontext slåss. Min studie kan sägas stödja detta då det
saknas en entydighet i berättelserna rörande alkoholkonsumtionen som en bidragande orsak
till våldsutövningen. Festandet är snarare en delkomponent i gemenskapen, vilket är i linje
med Estradas & Tryggvessons (2001) studie. Ludvigs citat visar på gemenskapen i festandet:
Ludvig: […] Det blir för mycket festande. Men det är ju kul! Det är ju. Det är ju därför
man gillar det där, för att det är roliga människor och man har roligt tillsammans. Man
går ut och det är jättekul. Och man skulle bara ta en öl, men vad fan det var ju så roligt
ihop. Så det är klart att man sitter kvar, så blir det fyra, fem öl och så ska man upp tidigt
liksom. Så […] kompisgrejen gör ju jättemycket. Och så sitter man och pratar som vi
gör. ”Kommer du ihåg [ortens namn]? Hahaha! Åh! Han fick där! Den där [ortsbon], oj,
oj, oj, oj”. Och så där och även annat. Man träffar tjejer och man går ut och så där, så
att. Men, ja, så det betyder ju oerhört mycket för folk. Och man har ju en gemensam
rolig historia ihop då, så det blir ju svårt att bryta den för många […]
34
Själva våldsutövningen förstärker gemenskapen i gruppen. King menar att berättandet av
kollektiva minnen avseende extatiska händelser bekräftar relationerna och gemenskapen i
gruppen. En avgörande del i hur våldet uttrycks är bestämt av de överenskomna gemensamma
värderingar som etableras genom den offentliga bekräftelsen av delade minnen som sker i
interaktion med andra i firmagrupperingen (King 2001). Ludvigs citat är exempel på hur
själva samtalen om gemensamma våldsupplevelser förtätar banden inom gruppen på
motsvarande sätt som King (2001) visat i sin studie.
Sutherlands fjärde och femte teser innebär alltså att individen genom inlärning av tekniker,
attityder, rationaliseringar och drivkrafter lär sig att lagen är fördelaktig att bryta. Inlärningen
av våld avser snarare attityder än ”slagteknik”, vilket framkom av Antons citat under ”7.2.
Våld”. Kalles berättelse är ett bra exempel på hur den specifika inlärningen av våld, omfattar
flera moment, och främst avser attityder, dvs. att ställa upp när det är box och inte springa
iväg. Jag tolkar detta som att det ligger i linje med Kings (2001) resonemang om etablerandet
av gemensamma värderingar. De som är mer aktiva visar att de har den rätta attityden för att
bryta mot lagen, och den framträdande tekniken för detta är, som jag tolkar det, att aldrig
backa vid bråk, inte vilken kampsportsteknik som används. Som jag tolkar Ludvigs citat är en
väsentlig del av den gemenskapsförtätnande våldsutövningen påverkad av hur berättandet om
händelserna sker. Detta påverkar även drivkraften genom att de som är aktiva visar sin
grupplojalitet, vilket är en förutsättning för att vara en del av de betydelsefulla kollektiva
minnena som finns i firmagrupperingen. Detta stärker i sin tur den egna gruppidentiteten i
enlighet med vad som både Spaaij (2008) och Tsoukola (2009) har påvisat. Gemenskapen har
alltså en stor betydelse för att vara med i en firma. Detta är dock inte den enda framträdande
drivkraften.
7.4. Status
Under ”7.1 Introduktion för firmascenen” tolkade jag, i enlighet med Sutherlands fjärde tes,
att statusen är en drivkraft som är meningsfull att åtnjuta och innebär ett motiv till att söka sig
till klacken. Detta tema är framträdande och i flertalet av intervjupersonernas berättelser
framkommer en positiv upplevelse av att åtnjuta status genom att vara med i en
firmagruppering. Dock varierar statustemats betydelse mellan intervjupersonerna och kan inte
sägas vara lika framträdande som gemenskapen. Ett tydligt exempel på statusens relevans ger
Anton när han berättar om varför han var med i en firmagruppering:
35
Anton: Och var man med där var man någon liksom. Det är också viktigt. Alltså man
ska inte glömma det att både jag, som har gjort det här rätt länge, och många andra. En
stor del är att man är någon. Ja, du är någon. Ja, du är helt enkel någon och du får en
respekt och så där liksom. Både av folk i fotbollsbranschen men också av folk utanför
som bara hört talas om dig eller något sådant där liksom.
Antons berättelse åskådliggör på hur han hade status inom gruppen, men även utanför. Eriks
berättelse visar tydligt på att han åtnjöt status utanför firmagrupperingen:
Petter: Men hade du respekt i andra sammanhang också? Gav det här någon respekt i
andra sammanhang utanför scenen så att säga?
Erik: Ja, det kunde det vara. För det. Just 2005, 2006 där, då var det lite så här. Det var
lite mode nästan bland …, folk i min ålder. Och kanske ännu mer i folk som var ett par
år yngre […]. Ja, men [då] kom det här casual-kläderna-modet liksom. Och var man då
med på riktigt. För det var kanske 80 procent av de som hade kläderna var inte med och
slogs. Var man det på riktigt då var man ganska ball. I alla fall i vissa kretsar. Ja, men
det var även så här. Att på fester kunde man vara rätt så här, även om jag alltid faktiskt
… tyckte det var lite så här pinsamt att snacka om, att man var med. Men samtidigt så
kunde man ju automatiskt liksom […] åtnjuta den där respekten […]. Och man
utnyttjade det ju ändå på något sätt liksom.
Till viss del överensstämmer min studie med tidigare forskning (Spaaij 2008) på så vis att
status är viktigt, dock skiljer det sig åt hur viktigt det är. Citaten rörande statusen visar hur
processen avseende den icke-verbala kommunikationen som Sutherland åsyftade kan gå till
(jfr Blumer 1969). Kläderna har viss betydelse, men dessa symboler är endast riktigt
statusgivande under förutsättning att bäraren är, som Erik säger: Var man det på riktigt då var
man ganska ball, vilket är i linje med vad Bodin & Robène menar om våldets betydelse för att
bli någon (Bodin & Robène 2014, s. 2021). Detta knyter vidare an till det ”helhetskoncept”
som Ludvigs citat berörde under ”7.2. Våld”. Där framhölls att individens inlärning av
våldsutövningen måste förstås som en central del som endast blir meningsfull när det sätts i
relation till andra, inlärda delar samt att delarna har betydelse för varandra. Statusen är en
sådan central, inlärd del i enlighet med Sutherlands fjärde tes. För att kunna åtnjuta statusen
måste individen lära sig att lagen är fördelaktig att bryta i enlighet med Sutherlands femte tes
och därmed lära sig att utöva våld på det kontextbaserade sätt som präglar firmakulturen. En
individ får inte den åtråvärda statusen om han t.ex. utövar våld genom att knivhugga någon
36
vid ett box. Däremot erhålls statusen genom att var lojal med gruppen, aldrig backa och utöva
det legitima våld som krävs för att få motståndarligan på fall. Genom att åtnjuta status ges
även våldet en vidare mening. Radmanns resonemang om att det rör sig om en
gentlemannakultur där man slåss mot likasinnade och där alla är ungefär jämnstarka
(Radmann 2014, s. 559), kan sägas få stöd av min undersökning.
7.5. Vänner och familj – skola och rättsväsende
Temana ovan visar att de prokriminella vännerna har betydelse för individens inträde på
firmascenen. De flesta av intervjupersonerna har även umgåtts med antikriminella vänner
samt antikriminella familjemedlemmar. Detta avsnitt handlar om hur spänningen mellan
prokriminella antikriminella faktorer kan förstås och som ett led i detta undersöks skolans och
rättsväsendets betydelse. Ett belysande exempel på hur denna spänning kan verka är Antons
beskrivning av sitt umgänge med firmakillarna, som tog mycket tid i anspråk. Jag frågar
honom om han umgicks med antikriminella vänner:
Anton: Ja, som är helt icke-våldsamma liksom, helt icke-kriminella bara. Jag tappade ju
lite kontakt med dem eftersom jag umgicks så mycket med [lagets namn]-grabbarna.
Varje helg skulle vi ut och bortamatcher och så där. Jag drogs ju isär lite från de andra
polarna men de fanns alltid där. Jag träffade dem då och då …, det gjorde jag liksom.
Petter: Men, men samtidigt […] tidsmässigt så umgicks du mer [med firmakillarna]?
Anton: Ja, det tog mycket tid […], det gjorde det. Ibland räckte inte tiden till, till att
umgås med de andra två kompisgängen som jag hade då […].
Petter: Och då kom [lagets namn]-grabbarna, var de i första hand då eller?
Anton: Ja, oftast, det blir ju så, matcherna är ju bokade sen innan och så där. Jag vet ju
att då ska jag dit, då ska jag dit, då ska jag dit. Alltså det blir ju att de blir prioriterade
på det sättet liksom. Sen försökte jag ju trycka in de andra polarna också, så gott det
gick liksom.
Även David beskriver att umgänget med de prokriminella vännerna är intensivare då det är
roligare att gå ut och träffa firmakillarna än barndomskompisarna:
Petter: Men hur ofta brukar du träffa [firma]-grabbarna, liksom hur ofta träffas ni?
David: Ja, men det är väl ett par dagar i veckan, så att det blir ju. Det är ju därför det
blir väldigt tight. Det är ju, tyvärr är det så att jag går hellre ut med dem än med
barndomspolarna som, vi har ju varit ute mycket i ungdomsåren och har haft kul
37
tillsammans. [Det är] bara det att jag har ju roligare med [firma]-grabbarna som jag
träffar så pass ofta, än vad jag har med barndomskompisarna […]. Då sitter man mer
och är mer vuxen och tar det lugnt, dricker lite öl, käkar en middag, snackar lite skit,
snackar gamla minnen. Visst, det är trevligt men du har inte speciellt roligt […] När du
är med [firmakillarna] då spårar det oftast […]. Då finns det alltid nått att garva åt
liksom […].
Petter: Så att det är mer rolig feststämning med att hänga med dem?
David: Ja, precis det är mer feststämning.
Petter: Och […] det har ingenting med någon våldsutövning att göra, utan ni är polare
som träffas och har kul?
David: Ja, precis.
Familjen är ett framträdande tema och har i samtliga intervjupersoners fall varit antikriminell
avseende firmakulturen. Flera beskriver också ett slags ”dubbelliv” där man inte är öppen
inför sina föräldrar med att man är med i en firma. Ingen har haft något syskon som har
introducerat intervjupersonerna för firmakulturen. Jag frågar Robert om han var öppen inför
sin familj och hans berättelse belyser hur själva ”dubbellivet” kan ske:
Petter: […] Men det var inget öppet?
Robert: Öppet? Nej.
Petter: Utan du sa ”nu går jag på match”?
Robert: Ja.
Petter: Så var det inget mer med det. Men om du kom hem någon gång med en
blåklocka liksom //
Robert: Jag flyttade ju hemifrån [tidigt]. Så jag har alltid bott själv sen, så det har
aldrig varit några problem […]. Och så [tränade] jag kampsport [och kunde säga att jag]
”fick en armbåge” [på träningen].
Gällande anknytningen till skola och jobb och tenderar denna inte ha spelat en avgörande roll
för intervjupersonernas inträde på firmascenen. Vissa har struntat i skolan av olika
anledningar, men det är svårt att påstå att det skulle vara något genomgående tema. Jag kan
inte säga att jag har funnit någon entydighet kring detta på det sätt som gjorts i tidigare
forskning (t.ex. Agnew 1985; LaGrange & White 1985; Dornbusch et al. 2001; Ring 2007).
Flera av intervjupersonerna har varit skoltrötta men då arbetat istället som ”hederliga
samhällsmedborgare” och försörjt sig själva. Min studie kan däremot sägas överensstämma
38
med SOU 2012:23 som har visat att det är en stor blandning av personer som är involverade i
firmakulturen, allt ifrån personer med omfattande brottsbelastning till ”etablerade
samhällsmedborgare” (SOU 2012:23, s. 294 f.). Få intervjupersoner har varit i kontakt med
socialtjänsten och detta har inte heller haft någon betydelse för delaktigheten i firmakulturen.
Intervjupersonerna har i samtliga fall varit i kontakt med rättsväsendet etc. men detta har inte
haft någon preventiv verkan. Även om rational choice-tanken (Schinkel 2004; Sullivan 1973)
kan sägas ha viss påverkan genom att de uppgjorda boxen är förlagda i en ”grusgrop” bl.a. för
att undvika polisens inblandning, tolkar jag det som att den inte kan sägas ha haft speciell stor
genomslagskraft på individnivå gällande inträdet på firmascenen. Det avgörande är istället det
prokriminella umgängets betydelse för inlärningen av brottsligt beteende.
Enligt den sjunde tesen kan differentiella associationer variera avseende frekvens, varaktighet,
prioriteringar och intensitet. Citaten med Anton och David visar på spänningen mellan
umgänget med pro- och antikriminella vänner. Umgänget med firmakillarna prioriteras bl.a.
av att matcherna är inbokade sedan tidigare men även av att det är roligare och mer
feststämning att umgås med firmakillarna. Dessa prioriteringar är en förutsättning för ett mer
intensivt umgänge med de prokriminella vännerna. Relationen till den antikriminella familjen
varierar men, som Roberts berättelse visar, möjliggör själva firmakulturen för ett ”dubbelliv”
på så vis att man är öppen med sitt starka intresse för sporten, laget och att man åker på
bortamatcher, men man är inte öppen med att man sysslar med våldsutövning. Dessutom är
umgänget med familjen mindre intensivt än med firmakillarna. Massey & Krohn (1986) för
ett resonemang kring att svaga sociala band resulterar i ökad sannolikhet för ett mer intensivt
umgänge med brottsliga kamrater. Mitt resultat – som alltså visar att styrkan på de sociala
banden till föräldrar och familj inte har någon direkt brottshämmande verkan – kan inte sägas
överensstämma helt med Massey & Krohn (1986). Warr (1993), däremot, menar att även om
en individ har en stark anknytning till sina föräldrar så spelar detta i sig ingen större roll om
individen umgås intensivt med prokriminella vänner, vilket kan sägas korrespondera med min
studie. Mot bakgrund av detta innebär mitt resultat att det saknas stöd för Hirschis teori
(1969) i denna del.
Som jag tolkar det är själva värdet av gemenskapen i firmagrupperingarna en viktig faktor för
umgängets intensitet. Gemenskapen är i sin tur påverkad av den förstärkande
våldsutövningen, men även av festandet och gruppens kollektiva minnen. Dessa faktorer är
viktiga för processen ”in i” en firma på så vis att de är meningsskapande för umgänget med
39
firmakillarna. Ju mer meningsfullt individen uppfattar umgänget, desto mer ökar dess
intensitet och varaktighet. Som framhölls under ”7.3. Gemenskap” är, utifrån den sjätte tesen,
det prokriminella umgänget en förutsättning för inlärningen av prokriminella tekniker,
attityder och drivkrafter (den fjärde tesen) samt av att lagen är fördelaktig att bryta (den femte
tesen). Detta innebär att för att en individ ska inträda på firmascenen krävs ett intensivt
umgänge med ”etablerade” firmakillar. I tidigare forskning (t.ex. White et al. 1987;
Hochstetler et al. 2002; Church et al. 2009) har prokriminella vänners betydelse på individens
egna brottsliga beteende understrukits och min studie ligger i linje med detta. Umgänget med
firmakillarna sker således på ”bekostnad” av umgänget med antikriminella vänner och familj.
En person som genomgående prioriterar umgänget med antikriminella vänner före
firmakillarna kommer, utifrån Sutherland, heller aldrig att vara med i en firmagruppering.
8. Diskussion
En grundförutsättning för att inträda på firmascenen är att introduceras för denna. Detta kan
ske på olika sätt, men ingen av intervjupersonerna kan sägas ha ”uppfunnit” den
firmaanknutna våldsutövningen i grupp. Istället är detta något som – utifrån teorin om
differentiella associationer – är inlärt i (symbolisk) interaktion med andra personer i en
kommunikationsprocess som huvudsakligen sker i de enskilda och täta firmagrupperingarna
(den första, andra och tredje tesen). Som ovan framhållits är dessa teser vaga (i synnerhet den
andra tesen). Detta innebär att fokus måste riktas mot den fjärde och femte tesen för att teorin
ska kunna sägas ha förklaringskraft avseende mitt empiriska material. Teserna specificerar
hur inlärningen sker i mer karakteristisk mening, samt vad det är individen lär sig – och det är
genom dessa som den kontextbaserade kommunikationsprocessen i den andra tesen kan
förstås.
I föreliggande studie rör det brottsliga beteendet främst våldsutövning, vilket krävs för att
kunna inträda på firmascenen. Beteendet som lärs in präglas av specifika drivkrafter som t.ex.
status och prestige samt olika attityder. Rörande firmakulturen är detta t.ex. att inte svika
vännerna eller att backa vid ett box (den fjärde tesen). De specifika drivkrafterna lärs in
utifrån relationen till andra personer i firmagrupperingen som anser att det är acceptabelt att
bryta mot lagen främst avseende misshandelsbrott, dock inte allvarligare lagbrott som t.ex.
40
dråp eller mord (femte tesen). Själva inlärningen av beteendet är beroende av ett nära
umgänge med firmakillar. Det intensiva och prioriterade umgänget med prokriminella vänner
präglas av en stark gemenskap där fester spelar viss roll, men som främst förtätas genom
våldsutövningen och de kollektiva minnena kring denna (sjunde tesen). Detta är
självförstärkande genom att den täta gemenskapen gör att individerna umgås mer med de
prokriminella vännerna, vilket sker på ”bekostnad” av umgänget med antikriminella vänner
och familj. Denna prioritering och intensitet innebär i sin tur att de prokriminella influenserna
enligt den sjätte tesen får överhanden över de antikriminella. När så skett spelar engagemang i
skolan, etableringen på arbetsmarknaden eller kontakten med rättsvårdande myndigheter
ingen större roll. Genom denna process har individen inträtt på firmascenen.
Detta innebär att teorin om differentiella associationer har förklaringskraft avseende inträdet
på firmascenen på ett sätt som kan sägas vara i analogi med Petterssons (2002) studie. Jag har
influerats av den process som Becker beskriver rörande att börja använda marijuana (Becker
2005). Ett framträdande problem med min studie är att underlaget är för tunt. Beckers
undersökning baserar sig på femtio intervjuer (Becker 2005, s. 49), min på åtta. Föreliggande
studie är inte lika robust och processen får alltså iakttas med viss försiktighet. För att kunna
uttala sig med större säkerhet kring processen krävs ett mer omfattande empiriskt material
som, till skillnad från min studie, inte är koncentrerad endast till Stockholmslagen.
I likhet med Spaaijs & Andersons (2010) samt Radmanns (2014) resultat visar min studie att
firmakulturen har blivit mer organiserad under 2000-talet. Det finns mer tydliga
firmagrupperingar, som är åldersindelade, där inträdet präglas av att individen måste visa att
denne kan slåss. Forskningsframställningar på högre vetenskaplig nivå kring huliganism och
firmakultur i Sverige är relativt få (SOU 2012:23, s. 258), varför fördjupade studier av dessa
fenomen vore givande att genomföra. Mot bakgrund av detta vore det intressant att undersöka
likheter och skillnader mellan yngre och äldre generationers firmakillar i flera städer. Den
framtida forskningen skulle lämpligen kunna fästa fokus vid inträdet på firmascenen i de s.k.
yngreligorna runt om i Sverige.
Som min undersökning visar får teorin om differentiella associationer sägas vara relevant för
att förstå hur inträdet på firmascenen kan gå till och vilka mekanismer som är avgörande för
detta. Mitt empiriska material består av kvalitativa intervjuer och min studie skiljer sig
därmed från hur den kvantitativt orienterade tidigare forskningen använt teorin. I kritiken mot
41
Sutherland framhåller Tittle et al. att teorin är oklar då Sutherland inte explicit skrev ut hur de
olika teserna sinsemellan påverkar varandra (Tittle et al. 1986, s. 406). En framträdande
styrka med att använda differentiella associationer med kvalitativ metod är möjligheterna att
åskådliggöra inträdet på firmascenen som en process, vilken visar hur de olika teserna
sinsemellan påverkar varandra. Detta är svårt vid användandet av kvantitativ metod såsom
Tittle et al. (1986) påpekar. Teorin är retrospektiv på så vis att vid förklaringen av ett givet
brottsligt beteende måste forskaren gå tillbaka i tiden. Den kvalitativa intervjun är därvid ett
kraftfullt verktyg för intervjuaren att tillsammans med intervjupersonerna rekonstruera
händelser som är betydelsefulla för inlärningen av brottsligt beteende. Fördelen med att
använda differentiella associationer och kvalitativa intervjuer är att metoden är dynamisk och
skapar förutsättningar för att gå djupare in i olika delar av intervjupersonernas berättelser.
Detta är mycket fruktbart för att kunna tillämpa förklaringskraften i teorins kärnbegrepp i den
sjätte tesen. Genom att låta intervjuns huvudsakliga fokus ligga på spänningen mellan prooch antikriminella faktorers påverkan på individen möjliggörs en ökad förståelse för hur
processen som leder till att en individ begår brottsliga handlingar i en given kontext, kan gå
till.
Avslutningsvis kan min studie ses som ett slags fallstudie avseende hur Sutherlands teori om
differentiella associationer kan användas konkret vid kvalitativa intervjuer, och därmed ett
slags förtydligande hur teserna sinsemellan påverkar varandra. Även om jag har använt mig
av tematiskt öppna intervjuer med aktiv ansats tänker jag att användningen av teorin även kan
ske vid andra former av kvalitativa intervjuer. Sutherland menade, enligt Matsueda, att de
differentiella associationerna kunde vara olika beroende på vilket brottsligt beteende som
undersöktes (Matsueda 1988, s. 281 f.). Jag har studerat svensk firmakultur, men tänker att
användningen av teorin vid kvalitativa studier även kan ske inom andra kriminologiska
områden. Vilka de är lämnas över till framtida forskning.
42
9. Litteraturförteckning
Agnew, R. (1985) “Social Control Theory and Delinquency: A Longitudinal Test”,
Criminology, Vol. 23 (1), s. 47-61.
Armstrong, G. (1998) Football Hooligans. Knowing the Score. Oxford: Berg.
Aspers, P. (2011) Etnografiska metoder. Malmö: Liber AB.
Becker, H., S. (2005) Utanför – Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag.
Becker, H., S. (2008) Tricks of The Trade – Yrkesknep för samhällsvetare. Malmö: Liber AB.
Blumer, H. (1969) Symbolic Interactionism – Perspective and Method. Berkley & Los
Angeles: University of California Press.
Bodin, D. & Robène, L. (2014) ”Hooligans, Casuals, Independents: Decivilisation or
Rationalisation of the Activity?”, The International Journal of the History of Sport, Vol.
31 (16), s. 2013-2033.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2008) Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar.
En kunskapssamanställning. Rapport 2008:20. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Bryman, A. (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB.
Carlsson, C. (2014) Continuities and Changes in Criminal Careers. Kriminologiska
institutionens avhandlingsserie nr. 34. Stockholm: Stockholms universitet,
Kriminologiska institutionen.
Church, W., T., Wharton, T. & Taylor, J., K. (2009) “An Examination of Differential
Association and Social Control Theory - Family Systems and Delinquency”, Youth
Violence and Juvenile Justice, Vol. 7 (1), s. 3-15.
Cressey, D. R., (1964) Delinquency, Crime and Differential Association. Haag: Martinus
Nijhoff.
Daigle, L.E., Cullen, F.T. & Wright, J. (2007) ”Gender Differences in the Predictors of
Juvenile Delinquency: Assessing the Generality-Specificity Debate”, Youth Violence
and Juvenile Justice, Vol. 5 (3), s. 254−286.
De Fleur, M. L. & Quinney, R. (1966) “A Reformulation of Sutherland’s Differential
Association Theory and a Strategy for Empirical Verification”, The Journal of Research
in Crime and Delinquency, Vol. 3 (1), s. 1-22.
Dornbusch, S., M., Glasgow Erickson, K., Laird, J. & Wong, C., A. (2001) “The Relation of
Family and School Attachment to Adolescent Deviance in Diverse Groups and
Communities”, Journal of Adolescent Research, Vol. 16 (4), s. 396-422.
43
Dunning, E., Murphy, P. & Williams, J. (1988) The Roots of Football Hooliganism. An
Historical and Sociological Study. London: Routledge.
Dunning, E., Murphy, P. & Waddington, I. (2002) “Towards a Sociological Understanding of
Football Hooliganism as a World Phenomenon”, I: Dunning, E., Murphy, P.,
Waddington, I., Astrinakis, A., E., (red.), Fighting Fans – Football Hooliganism as a
World Phenomenon, s. 1-22. Dublin: University College Dublin Press.
Emerson, R., M., Fretz, R., I. & Shaw, L., L. (2011) Writing Ethnographic Field Notes.
Chicago: The University of Chicago Press.
Erickson, Glasgow, K., Crosnoe, R. & Dornbusch, S. M. (2000) “A Social Process Model of
Adolescent Deviance: Combining Social Control and Differential Association
Perspectives”, Journal of Youth and Adolescence, Vol. 29 (4), s. 395-425.
Estrada, F. & Tryggvesson, K. (2001) “’Fotboll kräfva dessa drycker’ – Alkohol, fotboll och
manlig kamratskap”, Nordisk Alkohol- & Narkotikatidskrift, Vol. 18 (3), s. 245-260.
Gongaware, T. B. & Dotter, D. (2005) “Developing the Criminal Self: Mead’s Social
Psychology and Sutherland’s Differential Association”, Sociological Spectrum: MidSouth Sociological Association, Vol. 25 (4), s. 379-402.
Green, A. (2009) Fotboll och huliganism. Utveckling, problem och åtgärder i England och
Skandinavien, Rapport 2009:2. Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.
Guilianotti, R. & Armstrong, G. (2002) “Avenues of Contestation. Football Hooligans
Running and Ruling Urban Spacies”, Social Anthropology, Vol. 10 (2), s. 211-238.
Haynie, D. L., Silver, E. & Teasdale, B. (2006) “Neighbourhood Characteristics, Peer
Networks, and Adolescent Violence”, Journal of Quantitative Criminology, Vol. 22 (2),
s. 147-169.
Heber, A. (2007). Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och
dagspress. Kriminologiska institutionens avhandlingsserie nr. 23. Stockholm:
Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen.
Hilte, M. (1996) Avvikande beteende – en sociologisk introduktion. Lund: Studentlitteratur
AB.
Hirschi, T. (1969) Causes of Delinquency. Berkeley: University of California Press.
Hirschi, T. (1996) ”Theory Without Ideas: Reply to Akers”, Criminology, Vol. 34 (2),
s. 249-256.
Hochstetler, A., Copes, H. & DeLisi, M. (2002) ”Differential Association in Group and Solo
Offending”, Journal of Criminal Justice, Vol. 30, s. 559–566.
Holstein, J.A. & Gubrium, J. F. (1995) The Active Interview. Qualitative Research Methods.
44
Vol. 37. Thousand Oaks, London, New Delhi: SAGE Publications.
Hughes, E. C. (1971). “The Place of Field Work in Social Science”. I: Hughes, E. C. (red.),
The Sociological Eye: Selected Papers, s. 496-506. Chicago, IL: Aldine-Atherton.
Höglund, J. (2005) En av grabbarna. En berättelse inifrån brödraskapet Firman Boys.
Stockholm: MMG Books.
Järvinen, M. (2001) ”Accounting For Trouble: Identity Negotiations in Qualitative Interviews
With Alcoholics”, Symbolic Interaction, Vol. 24 (3), s. 263-284.
Karlsson; J. & Pettersson, T. (2006) ”Det blir vad vi gör det till! Om att skapa och analysera
ett intervjumaterial”, I: Roxell, L. & Tiby, E. (red.), Frågor, fält och filter –
Kriminologisk metodbok, s. 57-83. Lund: Studentlitteratur.
King, A. (2001) “Violent Pasts: Collective Memory and Football Hooliganism”, The
Sociological Review, Vol. 49 (4), s. 568-585.
Kristensson, R. (2014)”Hade jag gjort abort, då hade jag fan inte levt idag −säkert!”
Kvinnors erfarenheter av upphörande med brott. Examensarbete för masternivå.
Stockholms universitet: Kriminologiska institutionen.
Kuick, K. & Qvarfordt, B. (2013) Jag hör till de få som kan leva - En bok om supporterkultur.
Stockholm: Ordblandning Förlag.
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlittertur.
LaGrange, R., L. & White, H., R. (1985), “Age Differences in Delinquency: A Test of
Theory”, Criminology, Vol. 23 (1), s. 19-45.
Laub, J., H. (2011) “Control Theory: The Life and Work of Travis Hirschi”, I: Cullen, F., T.,
Jonson, C., L., Myer, A., J. & Adler, F. (red.), The Origins of American Criminology, s.
295-331. New Brunswick: Transaction Publishers.
Lilly, R., J. Cullen, F., T. & Ball, R., A. (2014) Criminological Theory: Context and
Consequences, Thousand Oaks, London, New Delhi, Singapore: SAGE Publications.
Massey, J., L. & Krohn, M., D. (1986) “A Longitudinal Examination of an Integrated Social
Process Model of Deviant Behavior “, Social Forces, Vol. 65 (1), s. 106-134.
Matsueda, R., L. & Heimer, K. (1987) ”Race, Family Structure, and Delinquency: A Test of
Differential Association and Social Control Theories”, American Sociological Review,
Vol. 52 (6), s. 826-840.
Matsueda, R. L. (1988) “The Current State of Differential Association Theory”, Crime &
Delinquency, Vol. 3 (3), s. 277-306.
Mead, G. H. (1976) Medvetandet, jaget och samhället från socialbehavioristisk ståndpunkt.
Lund: Argos.
45
Payne, M. (2002) Modern teoribildning i socialt arbete. Stockholm: Natur och Kultur.
Pettersson, T. (2002) Tre aspekter på brottsliga nätverk: Supporterbråk, etnicitet och genus.
Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.
Piquero, A., R., Jennings, W., G. & Farrington, D., P. (2015) “The Life-Course Offending
Trajectories of Football Hooligans”, European Journal of Criminology, Vol. 12 (1), s.
113-125.
Radmann, A. (2012) “The New Media and Hooliganism. Constructing Media Identities”, I:
Roksvold, T. & Krøvel, R (red.), We love to hate each other: mediated football fan
culture, s. 171-188. Gothenburg: Nordicom.
Radmann, A. (2013) Huliganlandskapet: medier, våld och maskuliniteter. Malmö högskola,
Fakulteten för lärande och samhälle.
Radmann, A. (2014) “Hooligans: Nice Guys or the Last Alpha Males? A Study of Football
Supporters’ Self-image”, Soccer & Society, Vol. 15 (4), s. 548-563.
Ring, J. (2007) ”Riskfaktorer och brott”, I: Estrada, F. & Flyghed, J. (red.), Den svenska
Ungdomsbrottsligheten, s. 101-136. Lund: Studentlitteratur.
Schinkel, W. (2004) “The Will to Violence”, Theoretical Criminology, Vol. 8 (1), s. 5-31.
Scott, C-G. (2012) “Djurgårdens Fina Grabbar: Local Identities and the Cross-national
Transfer of Spectator-related Football Violence”, Histoire sociale/Social History, Vol.
45 (90), Novembre-November 2012, s. 221-244.
SOU 2012:23. Mindre våld för pengarna. Delbetänkande av Nationell samordning mot
brottslighet i samband med idrottsevenemang. Stockholm: Fritzes.
SOU 2013:19. Mer glädje för pengarna. Slutbetänkande av Nationell samordning mot
brottslighet i samband med idrottsarrangemang. Stockholm: Fritzes.
Spaaij, R. (2008) “Men Like Us, Boys Like Them Violence, Masculinity, and Collective
Identity in Football Hooliganism”, Journal of Sport & Social Issues, Vol. 32 (4), s.
369-392.
Spaaij, R. & Anderson, A. (2010) “Soccer Fan Violence: A Holistic Approach a Reply to
Braun and Vliegenthart”, International Sociology, Vol. 25 (4), s. 561-579.
Sullivan, R., F. (1973) “The Economics of Crime: An Introduction to the Literature”, Crime
& Delinquency, Vol. 19 (2), s. 138-149.
Sutherland, E. H. (1940) ”White-Collar Criminality”, American Sociological Review, Vol.
5 (1) (Feb., 1940), s. 1-12.
Sutherland, E. H. (1947) Principles of Criminology. 4th ed. Philadelphia: J. B. Lippincott
Company.
46
Thomsson, H. (2010) Reflexiva intervjuer, Lund: Studentlitteratur AB.
Tittle, R., C., Burke, M., J. & Jackson, E., F. (1986) “Modeling Sutherland's Theory of
Differential Association: Toward an Empirical Clarification”, Social Forces, Vol. 65
(2), s. 405-432.
Tsoukala, A. (2009) Football Hooliganism in Europe. Security and Civil Liberties in the
Balance. Basingstoke: Palgrave-Macmillan.
Uhnoo, S. (2011) Våldets regler. Ungdomars tal om våld och bråk. Göteborg: Daidalos AB.
Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer – inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Elanders Gotab.
Warr, M. (1993) “Parents, Peers, and Delinquency”, Social Forces, Vol. 72 (1), s. 247-264.
White, H., R. Pandina, R., J. & LaGrange, R., L. (1987), “Longitudinal Predictors of Serious
Substance Use and Delinquency”, Criminology, Vol. 25 (3), s. 715-740.
Young, K. (2012) Sports, Violence and Society. New York: Routledge.
Internet
Socialdepartementet (2015) [Elektronisk]. Tillgänglig:
<http://www.regeringen.se/sb/d/13423>. [Hämtat 2015-05-26]
Sverigescenen (2015) [Elektronisk]. Tillgänglig:
<http://www.sverigescenen.com>. [Hämtat 2015-05-26]
47
10. Bilaga
Intervjuguide
Information innan inspelning
- Syftet med intervjun är att jag vill förstå hur det kan gå till när personer blir med i en firma.
- Intervjun kommer att ta ca en timme.
- Jag kommer att spela in intervjun för mitt minnes skull (är det ok?). Sedan kommer jag
skriva ned intervjun på papper.
- Känns ok? Starta inspelning.
- Allt material kommer att behandlas konfidentiellt. Det är bara jag som kommer att ha
tillgång till inspelningen som förvaras på en säker plats.
- Ditt deltagande är helt och hållet frivilligt och du har rätt att avbryta intervjun när du vill
utan att du behöver uppge orsak till detta. Du behöver inte svara på frågor eller utveckla något
ämne om du inte vill.
-Samtycker du till att delta?
- Jag garanterar din anonymitet och du kommer alltså att vara helt anonym i min uppsats.
- Det som framkommer under intervjun kommer endast att användas i vetenskapligt syfte.
- Ta den tid du anser du behöver för att svara på frågorna.
- Vill du ta en paus är det bara att säga till så tar vi det.
Inledande frågor
-
Är du intresserad av fotboll?
Centrala teman
Självbeskrivning
-
Bostadsområde under uppväxten
-
Utbildning
-
Arbete idag
48
-
Ålder
-
Aktiv eller tidigare aktiv inom ”firmakulturen”
-
Vad kallar/kallade du dig?
Egen beskrivning av inträdet på ”firmascenen”
-
Kan du berätta om hur ditt inträde på ”firmascenen” gick till?
Prokriminella och antikriminella associationer
Vänner
-
Prokriminella
-
Antikriminella
Familj
-
Prokriminella familjemedlemmar
-
Antikriminella familjemedlemmar
Lockande faktorer
-
Sportintresse
-
Gemenskap
-
Festande
-
Kick av våld
-
Status
Avståendefaktorer
-
Skolan
-
Socialtjänsten
-
Polisen/rättsväsende
Avslutande frågor
- Finns det något du vill tillägga eller ändra innan jag avslutar intervjun?
49
- För det fall det skulle behövas, har jag ditt samtycke till att ställa följdfrågor efter intervjun?
- Tack för att du tog dig tid, det har varit intressant att höra.
- Hur tycker du det kändes att bli intervjuad?
50