Läs mer om konserten / Further reading

Konserthuset 23 juni–20 augusti
Sommarkonsert med
Kungliga Filharmonikerna!
Biljetter: 200 kr
Torsdag 20 augusti kl 19.00–ca 20.50
KUNGLIGA FILHARMONIKERNA
Dirigent BENJAMIN SHWARTZ
JOACHIM CARR piano
Edvard Grieg Pianokonsert a-moll op 16
(1868/1906)
– Paus –
Gustav Mahler Symfoni nr 1 D-dur ”Titan”
(1888/1906)
KUNGLIGA FILHARMONIKERNA firade 113 år
2015, och med en rik historia i bagaget fortsätter orkestern att utvecklas och når ständigt nya framgångar
också i det internationella musiklivet. Chefdirigent
och konstnärlig rådgivare är Sakari Oramo. Kungliga
Filharmonikerna har 105 medlemmar och medverkar
årligen vid bland annat Nobelceremonin.
Den amerikanske dirigenten BENJAMIN SHWARTZ
utnämndes 2013 till Music Director för den polska
orkestern Orkiestra Symfoniczna NFM, Wroclaw. Han
har arbetat med en mängd orkestrar, däribland BBC
Scottish Symphony, Royal Scottish National, Trondheims Symfoniorkester, New World Symphony, Los
Angeles Philharmonic, Tokyo Symphony och australiska Queensland Symphony Orchestra.
Den norske pianisten JOACHIM CARR, född 1988
i Bergen, tillhör de allra mest framstående i sin generation. Han har fått en rad priser vid internationella
tävlingar, bland annat vid Edvard Griegs Internationella Pianotävling där han 2014 tog hem både förstapriset och Bergens filharmoniska orkesters pris. Han har
också belönats med specialpris vid den prestigefyllda
Clara Haskiltävlingen 2013.
Intresset för Edvard Grieg (1843–1907) har under
senare år förskjutits till hans intimare produktion, som
verken för solopiano och sångerna. Men pianokonserten – närmast urtypen för hur en romantisk pianokonsert ska låta – håller fortfarande ställningarna.
Griegkonserten nämns ofta i samma andetag som
Schumanns drygt tjugo år äldre pianokonsert, med
visst fog. De delar exempelvis tonart och båda inleds
med liknande storslaget ärkeromantiska gester. Grieg
hade kommit i kontakt med Schumanns musik vid
konservatoriet i Leipzig dit han åkt som tonåring för
att studera. I Leipzig hörde han också Clara Schumann framföra makens pianokonsert.
Men mellan studietiden och året 1868 då Grieg
skriver sin konsert under en sommarvistelse i Danmark har han även fått nya influenser. Bland annat
har intresset för norsk folkmusik och möjligheten att
skapa en konstmusik baserad på ett nationellt idiom
väckts genom vänskapen med violinisten Ole Bull
och tonsättaren Rikard Nordraak. Detta kan också
spåras i pianokonserten, tydligast kanske i den
rytmiska finalsatsen som efter en fanfarartad inledning och en rusande löpning i solostämman ger sig
iväg i taktfast tvåtakt lånad från norsk halling. En egen
ton, ändå helt i linje med romantiska ideal, som gör
det lätt att inse varför konserten var en omedelbar
succé.
Gustav Mahler (1860–1911) uruppförde sin första
symfoni 1889 i Budapest. Publiken visade både
tveksamhet och betydande entusiasm, men pressen
förhöll sig till stor del kritisk. Inte minst speltiden på
bortåt en timme ansågs avskräckande. Fjärde satsens egenartade sorgmarsch, byggd på den kända
Broder Jakob-melodin och pendlande mellan allvar,
skämt och ironi, begrep man sig inte alls på. Ändå
inleddes den då inte (som i den version vi känner) av
något för hundra år sedan så bisarrt som en ensam
kontrabas.
I vår tid förundras vi snarast över kraften och säkerheten i detta förstlingsverk. Visst kan det verka
brokigt – som om Mahler velat inrymma alla sina erfarenheter – men formplanen är både klar och typisk
för hans symfoniska tänkande.
Symfonin hade påbörjats 1884, då Mahler var
verksam i Kassel, och fullbordats 1888, i slutet av
hans tid som teaterkapellmästare i Leipzig. Den var
således långt ifrån ett hastverk, trots att han själv en
gång beskrev hur musiken strömmat ur honom ”likt
en bergsfors, som om alla slussar inom mig i ett slag
hade öppnats”.
Liksom i flera av de följande symfonierna finns beröringspunkter med hans sångskapande. Här
gäller det den samtidigt påbörjade cykeln Lieder
ines fahrenden Gesellen.
Konserthuset 23 juni–20 augusti
Summer Concert with
the Royal Stockholm
Philharmonic Orchestra
Tickets: SEK 200
Thursday August 20th
at 19.00–ca 20.50
ROYAL STOCKHOLM PHILHARMONIC
Conductor BENJAMIN SHWARTZ
JOACHIM CARR piano
Edvard Grieg Piano Concerto a minor op 16
(1868/1906)
– Interval –
Gustav Mahler Symphony No. 1 D major ”Titan”
(1888/1906)
The ROYAL STOCKHOLM PHILHARMONIC
ORCHESTRA celebrated its 113th anniversary in 2015
and, with its already rich history, continues to perform to
international critical acclaim under its Chief Conductor
and Artistic Advisor Sakari Oramo. The orchestra has
105 members and participates annually in for instance
the Nobel Prize Ceremony.
In 2013 American conductor BENJAMIN SHWARTZ
was appointed Music Director of the Orkiestra
Symfoniczna NFM, Wrocław. He has collaborated with
various orchestras, among others, the BBC Scottish
Symphony, the Royal Scottish National, the Trondheim
Symphony, the New World Symphony, the Los Angeles
Philharmonic, the Tokyo Symphony and the Queensland
Symphony Orchestra.
Norwegian pianist JOACHIM CARR, born 1988 in Bergen, has won numerous awards in recent years. In 2014,
he won the 1st Prize, the Audience Award as well as the
Orchestra’s Prize of Bergen Philharmonic and an
orchestra recording award from Naxos at the 14th International Edvard Grieg Piano Competition in Norway. In
2015 Carr was awarded Norway’s high-ranking Robert
Levin Prize. Previously, he had received the 2nd Prize at
Princess Astrid Music Prize in Trondheim, 2010. At the
prestigious 25th Concours Clara Haskil in Vevey, 2013,
he was awarded the Coup de coeur Special Prize for
his recital.
While interest in Edvard Grieg (1843–1907) has
sidestepped in recent years onto his more intimate
works, such as the solo piano pieces and songs, the
piano concerto – which is almost the archetype of the
romantic form – still holds its own.
The Grieg concerto is often mentioned in the same
breath as Schumann’s twenty-plus year older concerto,
and with some justification. They are in the same key, for
one, and both lead in with a similarly grandiose arch-
romantic gesture. Grieg had become acquainted with
Schumann’s music at the conservatory in Leipzig, his
place of study as a teenager, and had heard the piano
concerto performed there by his wife, Clara Schumann.
But between his student years and 1868, the year
in which he wrote his concerto during a summer break
in Denmark, Grieg absorbed new influences, amongst
them a newly woken interest in Norwegian folk music
through his friendship with violinist Ole Bull and
composer Rikard Nordraak, and the possibility of
creating serious works based on a national idiom.
This can also be detected in the piano concerto,
most distinctly perhaps in the rhythmic final movement,
which, after a fanfare-esque opening and a frantic run
in the solo part dances away in a solid 2/4 meter borrowed from the Norwegian halling.
With its personal tone, consistent nonetheless with
the romantic ideal, it is easy to see why the concerto
was an immediate hit.
Gustav Mahler (1860–1911) debuted his first symphony in 1889 in Budapest. While the audience showed
a mix of ambivalence and great enthusiasm, the press
remained largely critical. The performance time of just
short of an hour was especially off-putting. The peculiar funereal march of the fourth movement, which was
based on the famous “Frère Jacques” tune and which
veers between gravity, playfulness and irony, was a
particular source of bafflement. And even then (as in
the version we recognise today) it did not open with the
oddity – to minds of a century ago at least – of a solo
double bass.
Today, we are more likely to wonder at the power and
sure-handedness of this maiden work. To be sure, it can
seem overstuffed – as if Mahler wanted to pack it with
all his experiences – but the formal plan is clear and
typical of his symphonic ideas.
Mahler had begun work on the symphony in 1884
while he was working in Kassel, and completed it in
1888 at the end of his stint as conductor at the theatre
in Leipzig. It was far from a rush job, even though he
once described how the music gushed out of him “like
a mountain river, as if all the floodgates within me had
been thrown open at once”. As in many of the ensuing
symphonies, there are certain points of commonality
with his songs, in this case the simultaneously begun
cycle Lieder eines fahrenden Gesellen.