SLÄKTEN BERGGRÉN FRÅN SAXÅN av Per Berggrén

SLÄKTEN BERGGRÉN FRÅN SAXÅN
Södra grenen. Senare delen.
av
Per Berggrén
Version 10, 150901
3
4
5
6
SLÄKTEN BERGGRÉN FRÅN SAXÅN
Södra grenen. Senare delen.
av
Per Berggrén
Version 10, 150901
1
SLÄKTEN BERGGRÉN FRÅN SAXÅN. SÖDRA GRENEN. SENARE DELEN.
Författare Per Berggrén
Förlag Per Berggrén
Tryckt på Strokirk Knappen 2015
ISBN 978-91-982491-2-5
2
INNEHÅLL
4 Förord
7
11
13
16
18
45
53
54
57
81
82
86
92
105
108
111
Del I, Utdrag ur Per Gust. Berggréns släktbok
Den första släktboken
Förord till den första släktboken
Saxån
Översikt över södra Saxågrenen • Per Berggrén
Några personer – utdrag ur den första släktboken
Herrgårdarna
Del II, Senare delen
Översikt över tiden efter 1908
Sammanställning av tiden efter 1908
Intresset för Saxån
Brev till rektor Per Gustaf Berggrén • Selma Lgerlöf
En värmländsk brukssläkt och dess öden • Gösta Schotte
Tankar kring arbetet med en gammal släktbok • Ullagreta Carlsson
En bok om Saxån. Recention av Per Gusts släktbok • Signaturen J. V. P.
Man kan inte leva på lagrarna – men det underlättar • Inger Berggrén
Per Gusts ättlingar har kommit hem
3
FÖRORD
Min farfar, rektorn vid Samrealskolan i Strömstad Per Gust. Berggrén, författade en släktbok med
namnet Värmländska släkten Berggren från Saxån 1908. Detta var ett synnerligen omfattande arbete
med kartläggning av släkten och dess förgreningar sedan början av 1600-talet. Hans bok byggde på
anteckningar av brukspatron Olof Berggren från 1831. Dessa kompletterade Per Gust. och befolkade
sin bok med dem som tillkommit i släkten fram till början av 1900-talet.
Det har nu gått över ett sekel sedan hans bok blev klar och mycket har hänt sedan dess. Jag, som nu
känner mig som släktens ”ålderman”, upplever att det mer eller mindre är min plikt att ta tag i tråden
och göra ett försök att komplettera med den senaste tiden. Släktträdets grenar har emellertid nu växt
så mycket och blivit så långa och yviga att jag har varit tvingad att koncentrera mig på den södra Saxågrenen och då försöka att åstadkomma en linje i rakt nedstigande led från släktens stamfader till mig
själv och min bror Anders samt våra kusiner Barbro, Dagmar, Gunnar och Göran och våra barn och
barnbarn. Gösta Schottes artiklar i Nya Wermlandstidningen den 27 och 29 maj 1969 kompletterar
det historiska skeendet liksom Ulla­greta Carlssons artikel om släkten i Släktforskarnas årsbok 2001.
Ullagreta, som är född Bronell, arbetar tillsamman med sin son Leif med att fortsätta min farfars arbete med alla släktens förgreningar, vilket är ett välkommet och mycket uppskattat mastodontarbete.
Signaturen J. V. P:s recention av min farfars släktbok i Bergslagens nyheter 1909 tyckte jag också borde
vara med i min bok. Dessutom har min hustru Inger skrivit en liten reflektion som avslutning i den
här boken.
Rötter tillbaka till mitten av 1500-talet
Genom Ullagretas forskning och kontakter inom släktforskarvärlden kan nu släkten Berggréns rötter
spåras ned till mitten av 1500-talet. Med hjälp av Nils Björkenstam har nya fakta framkommit efter
det att min farfar skrev sin bok.
Den förste ägaren till Saxån var, enligt Björkenstam, Måns Bengtsson som enligt Gustav Vasas jordebok bedrev brukshantering där under åren 1540 till 1551. Efter honom följde hans son Håkan Jons-
4
Den gamla forsen vid Saxån.
Foto Per Berggrén 2015.
son och hans sonson Anders Håkansson. Anders Håkanssons dotter Karin Andersson gifte sig 1654
med den Johan Olofsson som fram till nu ansetts vara stamfadern till släkten. I Ullagreta Carlssons
artikel, sist i denna bok, utreds förhållandena närmare.
Mitt initiativ att fortsätta min farfars arbete med att kartlägga släkten har lett till att kontakten med
kusiner, som jag inte träffat på decennier, har återknutits och även visar hur nya grenar på släktträdet
ständigt växer fram. Detta gör att alla ättlingar till den första släktbokens författare finns redovisade
fram till och med år 2015.
Som amatör i släktforskarsammanhang gör man en sådan här bok på sitt eget sätt. Jag hoppas att läsaren skall ha förståelse för de brister som boken är behäftad med men att den ändå skall kunna vara
underlag för en eventuell professionell forskning i framtiden. Del I är i stora delar ett utdrag ur den
första släktboken. Del II är min egen fortsättning.
Accenten
Ett problem har varit att hantera den accent som vissa av mina förfäder har skrivit sitt namn med. År
1785 skrev Johan (Jan) O:son Berggrén sitt namn med accent i en köpehandling och efter detta har
bruket att skriva sina namn varierat genom åren. Vi 1900-talsbarn skriver med accent och jag har
därför valt att kalla släkten Berggrén. Mer om accenten på sidan 21.
Tack
Ett varm tack riktar jag till min hustru Inger för ovärderlig hjälp med framställning av boken och till
mina släktingar som beredvilligt ställt upp med att ge mig information om sina respektive släktled.
Karlstad i september 2015
Per Berggrén
5
6
1908 lämnade Per Gust. Berggréns släktbok tryckeriet. Hans eget
original hade pärmar av läder med prägling.
7
8
Del I
Försättsbladet till den första släktboken av rektor Per Gust. Berggrén.
9
10
FÖRORD
Då författaren nu efter ett mer än tioårigt arbete, inför släktens medlemmar och den genealogiskt intresserade allmänheten, framlägger resultatet af sina forskningar, sker det med både glädje och tvekan,
glädje öfver att ha lyckats åstadkomma en sammanhängande och tämligen utförlig släktbok, tvekan
vid tanken på de brister, som trots mycket arbete, kostnad och god vilja tvifvelsutan vidlåda arbetet.
Enär författaren redan såsom gosse insupit intresse för Berggrenska släktens öden under den ”gamla goda tiden” och af sina föräldrar samt andra familjemedlemmar vid många tillfällen hört berättas om lifvet på de gamla bruken och herrgårdarna, fattade han tidigt den föresatsen att uppteckna,
hvad han hörde eller kunde utforska, för att från glömskan bevara den Berggrenska släkten, som gjort
betydande inlägg i den värmländska bergs- och brukshandteringens utveckling och inom landskapet åtnjutit ett stort och välförtjänt anseende. En god ledning fanns då i brukspatron Olof Berggrens
anteckningar från 1831 (bilaga 1), med hvilkas hjälp och medelst förfrågningar hos ännu lefvande
släktmedlemmar förf:s broder, postexpeditören Karl Berggren, upprättade en ganska god stamtafla,
hvilken förf. nu lyckats utvidga och fullborda. Som detta har varit förenadt med ganska betydliga
kostnader, särskildt för att utröna släktens öden på 1600- och 17oo-talen, vilket med stor skicklighet
utförts af förste postexpeditören H. Lagergren i Kristinehamn, ha följande personer sammanskjutit
det erforderliga beloppet. Dessa äro:
F. d. Förste Landtmätaren m. m. Gust. Lindmark, Karlstad.
Bergsingenjören O. H. Sillén, Hudiksvall.
Landssekreteraren m. m. Daniel Ekelund, Stockholm.
Länsbokhållaren, e. o. hovrättsnotarien Jacob Ekelund, Stockholm.
v. Disponenten m. m. Lars Yngström, Falun.
Godsägaren Anders Yngström, Valåsen.
Docenten, d:r Lennart Kjellberg, Uppsala.
Rektor Per Gust. Berggren, Strömstad.
Måtte de gamle i denna släktkrönika återupplifva sin ungdoms minnen från Saxån och de andra släktgårdarna och vi, den nya tidens barn, af den lära kärlek till förfäderna och familjebanden och till det
gamla, som gått för att aldrig komma åter.
Strömstad i September 1908.
Per Gust. Berggren.
11
Saxå herrgård från söder.
12
SAXÅN
SAXÅN eller SAXÅHYTTAN är belägen i Fernebo förs. af Filipstads bergslag i Värmland helt nära
gränsen till Västmanland (Örebro län). Namnet torde härleda sig från den älf eller å, som från sjön
Långban rinner genom gårdens och brukets ägor och där bildar ett vattenfall samt utfaller i sjön Saxen, på hvars västra strand Saxåns hytta och järnbruk låg. Ännu kvarstå de båda herrgårdsbyggnaderna – Södra och Norra Saxån – hvilka utgjorde säte för Berggrenska släktens hufvudgrenar. Inom
församlingen ligger äfven Lervik, en gård vid en i norr djupt inträngande vik af sjön Yngen, hvilken
gård fordom tillhört släkten. Något längre söder ut vid Yngen ligger Bornshyttan, där förr järnbruk
fanns, också det en släktegendom.
Saxån är en af de äldsta hyttorna i Fernebo härad, som alltsedan medeltiden utgjort medelpunkten
för bergsbruksrörelsen i Värmland. Fernebo socken omfattade fordom, intill slutet af 1600- och början
af 17oo-talet, jämväl Brattfors, Gåsborn och Nordmarken som nu utgöra egna församlingar, och kallades i äldsta tider ”Järnberget i Värmland” eller ”Värmlandsberg” och sedermera Filipstads bergslag.
(Erik af Pommern utfärdade d. 16 april 1413 privilegier för Järnberget i Värmland).
Enligt M. Höjer i hans arbete ”Konungariket Sverige” skall bergsbruk ha idkats vid Saxån åtminstone så tidigt som 1571. Den äldsta befintliga beskrifning rörande Saxån är författad af bergmästaren
och tillika borgmästaren i Filipstad Anders Kenzel († 1679) och har följande lydelse: 1
Saxån är en gammal och hel hytta men 1656 ånyo uppbyggder på gamla grunden. Hafwer 1 1/2 mil
efter malm till Persberg och öster om sig Sångshyttan 2, söder Saxhyttan, sydväst Bornshyttan, väster
Damhyttan (och) norr Gåsborn (hyttan). Därtill är medelmåttig skog och vattendrag, som kommer
utur sjön Långban, samt liten äng och ingen åker. Är skatte och brukas allt af bergsmän.
De s. k. bergsmännen ägde eller brukade bergshemman, hvilka voro dels af skatte-, dels af krononatur. Ägaren eller åbon hade skyldighet att drifva hyttebruk (blåsa tackjärn) men åtnjöt i stället vissa
skattefriheter och blef sedermera, vid indelningsverkets införande, befriad från roteringen, d. v. s.
skyldigheten att uppsätta soldater. Ursprungligen fick ingen hyttägare tillverka mera tackjärn än den
kvantitet, å hvilken han erhållit privilegium, men fram på 1800-talet blef tackjärnstillverkningen fri.
De mera förmögna bergsmännen inköpte så småningom flera hemman och gruflotter och fingo med
tiden titeln brukspatron. Denna samhällsklass är numera så godt som försvunnen, men den har spelat
en stor roll i svenska bergsbrukets och järnhandteringens historia. De gamla järnbruken och hyttorna
l) Bergverksrelationer 1673-85. s. 1121 o. f. (Bergskollegii handl. i riksarkivet.)
2) Svartsången i Kroppa förs.
13
ha ej kunnat stå emot nyare tiders större anspråk utan ha uppgått i de stora aktiebolagen.
Alla bergsmän och brukspatroner voro ursprungligen delägare i någon järngrufva och innehade i
denna s. k. gruflotter, för hvilka de årligen fingo bryta och till sina hyttor föra en viss kvantitet malm.
Vid hyttorna anlades sedermera hammarsmedjor och tillverkades stångjärn. Denna tillverkning infördes som bekant i Sverige af Gustaf I. Det är dock egentligen under hertig Karls (Karl IX) och Gustaf
II Adolfs tid som bergsbruket och järnförädlingen i Filipstads bergslag når sin fulla utveckling. Dessa
näringsgrenar tillväxte nämligen till den grad, att landskapet ”kunde equipareras med ett konungarike”.
I närmare 600 år har här dvalts en befolkning, som för sin bergning uteslutande varit hänvisad till
bergsbruksrörelsen, enär jordbruket på grund af den karga, stenbundna jorden endast kunnat gifva
ringa afkastning. Egentliga jordbrukare, d. v. s. sådana som uteslutande lifnärde sig af jordens äring,
var det ondt om bland ortens förhållandevis rätt talrika befolkning – invånareantlet – i Fernebo härad
utgjorde år 1805 ej mindre än 8,737 personer och för några få år tillbaka 11,500 – hvars manliga element voro dels grufbrytare, som ägde grufvorna och idkade grufbrytning, dels bergsmän, hvilka ägde
eller besutto bergsmanshemman och idkade tackjärnsblåsning, dels ock hyttarbetare, torpare, nybyggare samt grufarbetare, som bestredo kolning, körslor, grufarbete och allehanda öfriga vid bergsrörelse förefallande göromål.
Rörande befolkningens i denna bergslag lif och lefverne har man endast sparsamma underrättelser,
men att tillståndet så långt tillbaka i tiden som på 1600-talet icke var det bästa framgår af en klagoskrift 3 till Konungen från förenämnda bergmästaren Kenzel, däri han bittert klagar öfver i bergslagen
tilltagande ”otidigt slemmeri och dryckenskap”. ”När bergslagsborna komma hit till staden” 4, säger
han, ”till kyrka, marknads- eller andra beställningars skull, händer som oftast, att de stanna kvar,
stundom hela, stundom halfva veckan, onytteligen här hos öl och bränvinsmånglare, af hvilka här i
staden finnas för många, förtärandes, det de till kläder och föda köpa eller hemföra skulle, medan deras hustrur och barn måste kanhända ibland af hunger kväljas och öfver dem sucka. Jämväl fördjupa
sig så i gäld och skuld, att de ändtligen måste gå ifrån all sin timliga välfärd” etc. Till sist yrkar den
gode bergmästaren, att ”enhvar, som utan högnödigt förfall befinnes för fylleri skull uppehålla sig i
staden öfver måndagsmiddagen, må utan skonsmål straffas med ett dygns fängelse samt därtill böta
6 marker silfvermynt.”
Bergsbruket, hvars mest lysande period synes ha infallit i slutet af 1600-, och första hälften af
17oo-talet, sjönk i slutet af sistnämnda århundrade alltmera och var i början af 1800-talet bedröfligt.
Jordbrukets i orten afkastning räckte nämligen i regel ej längre än 4 månader, utan måste befolkningen under årets öfriga åtta månader köpa sitt behof af spannmål, foder o. d. Den enda penningtillgången var den, som erhölls genom försäljning af tackjärn, som tillverkades. När därför spanmålsprisen i
början af förra århundradet hastigt stego – till följd af de Napoleonska krigen och kontinentalsystemet
– men tackjärnspriset sjönk från 4 kr. till 2 1/2 kr. pr skeppund, är det lätt att tänka sig de stackars
bergsmännens brydsamma belägenhet. Många voro då de grufbrytare, som fingo lämna sina grufvor,
hvilka förut i århundraden förmått gifva sina ägare anständig bergning, i andra händer eller och lämna dem öde, och hvad bergsmännen beträffar, hade de det i allmänhet ej bättre utan blefvo skuldsatta
öfver öronen, hvarjämte de i afsevärd mån nödgades inställa driften af brist på tillräckligt rörelsekapi3 Bergsmästarerelationer, litt. D.sid.1175.
4 Filipstad.
14
tal. Huru det då skulle vara ställdt med gruf- och hyttarbetarna samt smederna kan man lätt tänka sig.
År 1812 inträffade allmän missväxt i landet, och därmed följde den svåra finanskrisen 1816 och 1817,
då flera enskilda kreditanstalter – Malmö, Göteborgs och Göta kanals diskonter – hvilka bestredo
lånerörelsen i landsorten, måste inställa sina betalningar. Detta inverkade naturligtvis ytterst menligt
på grufägarnas och brukspatronernas ekonomiska förhållanden, och många blefvo ruinerade. En ljusning inträffade på 1820-talet, och goda tider rådde i bergslagen, tills 187o-talets stagnation inträffade
med åtföljande stora bankkrascher. En mängd af de gamla järnbruken lades nu ned och öfvergingo
så småningom i olika bolags händer. Genom det allmänna industriella uppsving, som utmärker vår
tid, har bergsrörelsen och järnhandteringen i Filipstads bergslag nu erhållit ett uppsving som aldrig
tillförne. De gamla, ansedda bruksägaresläkterna äro dock nu borta, deras herrgårdar förfalla eller ha
råkat i aktiebolagens händer.
Det är tomt, det är brändt, det är härjadt och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröfver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt, som är kvar.»
(Fröding, Ströftåg i hembygden.)
Bland de gamla bergsmanssläkter, hvilka trots skiftande konjunkturer höllo sig uppe och förskaffade sig ett, såväl inom bergslagen som i hela Värmland föröfrigt, högt aktadt namn, må med fog framhållas släkten Berggren från Saxån. Samtliga dess manliga medlemmar voro alltsedan deras namn
kunnat spåras i de få äldre handlingar 5, hvilka bevarats till vår tid, brukande bergsmän och brukspatroner, dels på stamgården Saxån, dels å andra bruk inom Värmland, såsom Lervik, Bornshyttan,
Gåsbornshyttan, Forsnäs, Svartsången, Niklasdam och Kristinefors, och deras hem voro långt utom
gränserna för ”Värmlandsberg” vida bekanta för gästfrihet och gammaldags heder och tro.
På hvad sätt släktens äldste kände stamfader, Johan Olofsson, blef ägare till Saxån – genom arf, köp
eller gifte – är ännu okändt. I hjälpeskattelängden för Östersysslet för år 1600 6 nämnes en Bergsman,
Olof Persson på Saxån, men huruvida denne var fader till Johan Olofsson, har ej kunnat utrönas. Ägarne till Saxån uppräknas i 1600 års jordebok och voro då Olof Persson, som skattade 14 skepp. 15 mark
järn, 2 1/2 skepp. gångjärn och lika mycket kuponejärn samt Engelbrekt Andersson och Håkan Jonsson. År 1646 är Anders Håkansson en af de mera betydande bergsmännen på Saxån. Då det icke varit
möjligt att finna stammoderns, hustru Karins tillnamn, kan man icke ens försöka sig på en gissning,
huruvida någon af ofvan uppräknade bergsmän varit hennes fader.
Den s. k. Kristinehamnssläkten Berggren, hvars förste kände medlem, Görgen Nilsson, var bördig
från Filipstad och afflyttade till Kristinehamn i maj 1679, synes icke sammanhöra med Saxåsläkten,
åtminstone finnes f. n. intet, som kan gifva stöd för ett sådant antagande.
Kristinehamnssläktens medlemmar i andra led, bröderna Johan och Göran – söner af ofvanbemälde Görgen Nilsson – antogo släktnamnet Berggren i början af år 1712.
5 Synnerligen rikt material till den Berggrenska släktens historia har gått förloradt dels genom bergmästarearkivets i Filipstad brand för halfannat århundrade sedan, dels ock genom ett sterbhus’ åtgärd – enligt »Noraskogs arkiv – att köra
största delen af Saxåarkivet till masugnen för att uppbrännas. (J. Johansson, Noraskogs arkiv.)
6 Kammarrättens arkiv i Stockholm.
15
ÖVERSIKT ÖVER SÖDRA SAXÅGRENEN
ÅREN 1540 - 1908
Skiss över bokens huvudpersoner från Måns Bengtsson till min far Knut Berggrén och hans syst
rar Elsa Friberg och Margareta Uhrbom. Siffran före namnet hänsyftar på nummer i den första
släktboken. Boksataven A med siffra är min egen registering av de personer som tillkommit efter
den första bokens utgivning..
Måns Bengtsson ny stamfader
Den förste ägaren till Saxån var, enligt släktforskarna Ullagreta Carlsson och Nils Björkenstam,
Måns Bengtsson, som bedrev brukshantering där under åren 1540 till 1551. Efter honom följde
hans son Håkan Jonsson och sonson Anders Håkansson. Anders Håkanssons dotter Karin An
dersson gifte sig 1654 med Johan Olofsson som fram till nu ansetts vara den Berggrénska släktens
stamfader.
100. Johan (Jan) Berggrén, 1766-1830
Bruksägare. Norra Saxån.
108. Bernhard Berggrén
33. Anna Christina Kjellberg
39. Per Gustaf Berggrén
1799-18671792-18841793-1851
Bruksägare. Norra Saxån.
Född Berggrén.
Bruksägare. Södra Saxån. Inga barn.
A1. Elsa Friberg, 1905-1987
Född Berggrén. Kontorist.
16
Måns Bengtsson
Saxåhyttans förste ägare. Bedrev bruksnäring där 1540-1552 enligt Gustav Vasas jordebok.
Håkan Jonsson
Bruksägare. Saxåhyttan. Son till Måns Bengtsson.
Anders Håkansson
Bruksägare. Saxåhyttan. Son till Anders Håkansson.
Karin Andersson
Dotter till Anders Håkansson. Gift med 1. Johan Olofsson.
1. Johan Olofsson (Jan Olsson), 1613-1713
Bruksägare Saxåhyttan. Gifte in sig i Saxåsläkten med Karin Andersson. 2. Olof Johansson, 1658-1696,
”Hin Starke”. Bruksägare Saxåhyttan.
3. Johan Olsson, 1685-1747
Bruksägare. Saxåhyttan
4. Olof Jansson, 1706-1748
Bruksägare. Saxåhyttan.
5. Johan (Jan) O:son Berggrén, 1731-1792
Bruksägare. Saxåhyttan. Antog släktnamnet Berggrén.
32. Olof Berggrén, 1761-1834
Bruksägare. Södra Saxån. Flyttade till Forsnäs 1814.
43. Göran Berggrén
67. Magnus Theodor Berggrén
1799-18421808-1873
Kapten. Bruksägare Forsnäs.
Bruksägare. Niklasdam.
44. Jan Knut Berggrén, 1833-188748. Bernhard Theodor Berggrén, 1842-1909
Kapten. Aspberg, Årtan, Hjeltin.Kapten. Aspberg, Hultsberg i Väse.
Växte upp hos sin farbror på Södra SaxånVäxte upp hos sin farbror på Niklasdam.
47. Per Gust. Berggrén, 1870-1931
Rektor. Strömstad. Författare till den första släktboken.
A2. Knut Berggrén, 1907-1976A3. Margreta Uhrbom, 1914-1998
Civilekonom. Göteborg.Född Berggrén.
17
Under de cirka 400 år som förflutit sedan Johan Olofsson inledde den Berggrénska släktens era har flera nya grenar vuxit fram på släktträdet. Detta har
dokumenterats först av min farfar Per Gust. Berggrén och nu, 2015, bedriver
Ullagreta Carlsson, född Bronell, en fördjupad forskning och uppföljning av
vad som har hänt fram till i dag. Jag har här gjort ett försök att endast komplettera den Södra Saxågrenen i rakt nedstigande led till min bror Anders och
mig själv och våra kusiner med familjer. Siffran inom parentes anger tabell i
den första släktboken.
NÅGRA PERSONER
Utdrag ur Per Gust. Berggréns släktbok 1908
Johan Olofsson (1)
Äldste kände stamfadern.
Johan Olofsson (Jan Olsson), f. 1613 eller 1620 1, † 1713 på Saxån och begrafven Kyndelsmässodagen
i Filipstad, var bergsman på Saxån, nämndeman och sist häradsdomare i bergstingsrätten 2 till år
1679. I egenskap af häradsdomare innehade han under sin långa tjänstetid ett stort antal kommunala
förtroendeuppdrag, såsom att förrätta bouppteckningar, skogsdelningar, vägsyner, värderingar, förmynderskap m. m., hvilket allt han synes ha fullgjort med skicklighet, nit och oväld. Ett bevis på det
stora anseende ”domaren på Saxån” – enligt Olof Berggrens anteckningar bodde han i Södra gården,
där Domaresalen var byggd – åtnjöt i orten, finna vi i den omständigheten, att han såsom ”herredagsman” i bondeståndet representerade bergslagen vid 1654 års riksdag i Uppsala. (Här afsade sig Drottning Kristina kronan d. 6 Juni och samma dag kröntes pfalzgrefven Karl Gustaf till Sveriges konung,
hvarefter ständerna följande dag å slottets borggård svuro den nye konungen trohetsed). Troligtvis
representerade han sin hemort vid flera följande riksdagar. Till sin natur var Johan Olofsson, enligt
samtidens vittnesbörd, en fridsam, stilla och sedig man. Det oaktadt råkade han vid den höga åldern
af 84 (77) år att göra sig skyldig till ett dråp. Det närmare förloppet vid denna sorgliga tilldragelse var
följande 3:
l) Enligt dödboken i kyrkoarkivet år 1613, enligt Fernebo härads dombok år 1620, hvilken senare uppgift är af J. O. själf,
eljest skulle han vid sin död ha varit 100 år gammal.
2) Bergstingsrätt var namnet på fordom befintliga underdomstolar, bestående af en bergmästare såsom ordförande och
bergsnämndemän såsom bisittare. De hade att döma i vissa mål rörande bergverks- och grufrörelsen, upphörde 1852.
3) Ferneho härads domsbok år 1698 (Riksarkivet).
18
I Augusti månad år 1697 fick domaren Johan Olofsson på sin gård Saxån besök af hamnpatronen
Gudmund Hult samt ett par andra vänner, nämligen Olof Person på Saxån och Björn Mattsson i Höjden. Vid gästernas ankomst lät domaren taga in en kanna godt öl att därmed traktera dem. När det var
urdrucket, gick Björn Mattsson ut i stugan »och köpte ett eller två stop till 4, hvilket öl enligt Björns
förmenande ej var så godt som det, domaren bjudit sitt främmande på. Detta lät han också sin värd i
oförbehållsamma ordalag veta, ja, han hotade honom till och med, sägande: ”Jag skall en gång minna
Eder på härom”.
När domaren 14 dagar senare under ”stora oxehelgen” i Filipstad i sitt kvarter sammanträffade med
Björn Mattsson, blef den gamle öfverfallen af denne och så illa slagen i sin bänk, att han förlorade
sansen. Kommen till sig själf men ej fullständigt vid besinning och enligt egen uppgift troende sitt
lif hotadt, drog domaren sin stora knif ur bältet och högg den i sidan på Björn med den olyckliga påföljd, att denne segnade död ned. Förskräckt öfver sin gärning tog den gamle till flykten och lyckades
med hjälp af en tobakshandlare undkomma till Norge, som den tiden för svenskarna spelade samma
roll som Amerika i våra dagar. Från Norge tillskref Johan Olofsson den dräptes anhöriga om förlikning, hvilken mottogs. Öfverenskommelse mellan parterna träffades sålunda, att domaren skulle
betala Björn Mattssons familj 120 daler silfverrnynt förutom ersättning för begrafningskostnaderna.
Därjämte förskaffade han sig ett lejdebref af Karl XII, dateradt d. 17 Nov. 1697. Med detta lejdebref på
fickan återvände han till Saxån i dec. samma år och inställde sig själfmant vid följande vårting inför
Fernebo häradsrätt. Trots förlikningen och de förmildrande omständigheterna vid dråpets begående,
och fastän målsägaren bedt för honom om nåd, dömdes han af häradsrätten d. 7 Mars 1698 till lifvets
förlust. Domen gick dock icke i verkställighet på grund af mellankommande nåd. Ehuru Johan Olofsson i protokollen, som röra detta mål, kallas ”en man af ålder och lefvande snart mätt”, öfverlefde han
ännu i 16 år sitt lifs stora olycka, och liksom han under sin mandoms dagar bevittnat sitt lands högsta
glans, fick han äfven se dess sjunkande och förfall under Karl XII, då han år 1713 afled.
Johan Olofsson var gift med Karin *- - - f. 1631, † 1706 på Saxån, begrofs 29/4 i Fllipstad.
Barn:
I a. Olof (se Tab 2).
I b. Maria, f. omkr. 1662, gift med bergsmannen Måns Göransson på Saxån.
I c. Johan, f. omkr. 1663 t 1679.
I d. Katarina (Karin); lefde åtminstone 1692.
Olof Johansson (2)
Olof Johansson, (son af Johan Olofsson, Tab 1) kallad ”hin starke” 5, f. omkr. 1658 på Saxån, † därstädes
1696, begrofs ”dominica reminiscere” (söndagen d. 8 Mars) i Filipstad, bergsbruksidkare på Saxån.
Gift med Elisabet Björsdoffer, f. omkr. 1654, † 1702 på Saxån, begrofs 8:de söndagen efter Trefaldighet (gift andra gången med bergsmannen Hindrik Ersson). Änkan begärde på vårtinget 9-14 Mars
1696 arfskifte efter sin förste man. År 1699 fingo hon och hennes barn fasta på 1/32 uti Tylta hemman,
skog och mark, för skuldfordran hos Nils Sonesson.
4) J likhet med hvad bruket var i de flesta bergmansgårdar på den tiden synes domaren haft öl till afsalu.
5) Släkttraditionen förtäljer, att han fått detta tillnamn, emedan han, då han en gång vid Saxån blifvit öfverfallen af
en folkilsken tjur, fattat denna vid hornen och brutit af nacken på djuret.
* Ullagreta Carlssons forskning har visat att Karin Andersdotter härstammar från en av de
första ägarna till Saxån.
19
Barn, alla födda på Saxån:
2 a. Petter Olsson, f. 1679, † 1740, begrofs 7/1 1741 i Filipstad.
2 b. Johan Olsson (se Tab. 3).
2 c. Björ Olsson (se Tab 142).
2 d. Denis Olsson Saxell, f. omkr. 1689, † 1751, begrofs 21/7 i Filipstad, bruksbokhållare vid Saxån,.
2 e. Per Olsson, f. 1691, † 15/8 1755 (drunknade i sjön Yngen), begrofs 24/8 i Filipstad; ogift.
Johan Olsson (3)
Johan Olsson (son af Olof Johansson, Tab. 2) f. 1685, döptes 4:de sönd. i Tref. på Saxån 6, † 17/6 1747
därstädes; bergsbruksidkare på Saxån.
Johan Olsson var enligt O. B:s anteckningar en rask och driftig bergsman och förläggare åt en stor
del af Östra Bergslagen, för hvars räkning han levererade kol och samlade en ansenlig förmögenhet.
Han ägde 7 i fädernegården Saxån: 4 3/8 16-delar eller 17 1/2 korg med därtill hörande väl uppvuxen
och i godt stånd varande skog, masugn (uppförd år 1747), rådstuga med hytthjul och bälgar, del i hammaren, bestående af 31 skepp. utsmide i hvarje 72 1/2 skeppundshvarf eller 62/145 delar äfvensom del
i smedjan och smedhusen, allt värderadt till 200,000 daler k. m.; hus och hemägor vid Saxån samt 7/16
i tullkvarnen och 3/4 i huskvarnen till värde af 23,638 daler k. m.; skattlagda bergstorpet Dalbotorpet
med därtill liggande skog och mark, hus och ägor, värderadt till 3,000 daler k. m.; Mossbäck och Knissaretorpet, uppröjdt på ett skogsrep, som, tillhört framlidne nämndemannen Olof Persson, värde 900
daler k. m.; Örlingen (Örlingshyttan) i Gåshorns socken med därtill lydande hytte- och hammardel,
bestående af 12/16 delar med hus, skog, mark och ägor, köpta åren 1736 och 1737 af olika bergsmän
(såsom Erik Jonsson, nämndeman Måns Ersson och dennes måg Håkan Johansson, Petter Persson m.
fl.); Örlingsskogen var illa åtgången af föra ägarne hvarjämte hammaren och hyttan voro så bristfälliga, att de, för att kunna användas, måste ombyggas, dess värde beräknades till 36,000 daler k. m.; 7/16
delar i Mörtkärnshyttan, en half hytta med utbrukad skog och gamla hus, i värde af 12,000 daler k. m.:
S:a daler k. m:t = 275,538.
Spannmål fanns i förråd för 3,349: 6 daler och foder för 2,282 daler, det senare för gårdens 6 st.
hästar, 41 kor, 15 kvigor och kalfvar samt 3 gumsar, 10 får och 3 svin. Stång- och tackjärnsförrådet var
värderadt till c:a 18,000 daler.
Boets total (netto) behållning utgjorde 241,359 daler 03 sk. k. m.
Af bouppteckningen, som upprättades efter Johan Olssons död, framgår, att hemmet på Saxån var
mycket gediget, om också enkelt efter nutida fordringar på komfort. Bokliga intressen saknades icke
heller. Den lilla boksamlingen på ett tiotal band utgjordes till större delen af postillor och andra andaktsböcker men innehöll äfven världslig litteratur, såsom Konung Johan III:s krönika, Konung Karl
XII:s historia, Beskrifning öfver Algier (2 delar), Luna Turcica, Svenska Ulysses, Mentzers Svenska
åkerbruk, Johan Runius’ glada vissamling, Dudaim. fl.
Johan Olsson ingick Tref. söndagen 1705 äktenskap med Karin Hansdotter, f. omkr. 1675, † 1754 på
Saxån, begrofs 25/7 i Filipstad. Hon hade förut varit gift med bergsmannen Olof Persson, f. omkr. 1668
† 1704. Vid andre mannens, Johan Olssons, död utfick hon sin morgongåfva, bestående af hemmanen
Dalbotorpet och Mossbäck.
6 Faddrar voro: Gubbfaddrar: Dionysius, Per Bengtsson, Johannes Dionysius och Olof Sonesson på Saxån: gumfaddrar: Magnus Fornells hustru, Håkans Jons hustru, Dyriks dotter Johanna, Johan Ols Maria.
7 Enl. bouppteckning i Fernebo häradsarkiv i Filipstad.
20
Hyttan vid Saxån 2015.
Barn, alla födda på Saxån:
3 a. Olof Jansson (Se Tab. 4).
3 b. Petter Jansson (Se Tab. 143).
3 c. Jan Jansson, f. 1712, döpt 2/3, † s. å., begrofs 6/4 .
3 d. Lisa Jansdotter, f. 1713, döpt 3:dje dag Pingst, † s. å. begrofs 14/8.
3 e. Kajsa Jansdotter, f. 1715, † 1716: begr. 15/4.
Olof Jansson (4)
Olof Jansson (son af Johan Olsson, Tab 3), f. 27/9 1706 på Saxån, döpt 28/9, † därstädes 8/5 1748 i en
ålder af blott 41 år och 28 veckor, bruksidkare på Saxån.
Gift 16/6 1730 med Anna (Annika) Månsdotter, f. på Saxån 10/11 1704, † i Gåshorn 9/11 1781, dotter
af bergsmannen på Saxån Måns Jonsson (f. 168o) och hans hustru Elin Månsdotter från Born (gift
1704). Hon (A. M.) beskrifves som en stor, ståtlig kvinna, präktig husmor och en föresyn för andra.
När hon besökte kyrkan, blottade männen allmänt sina hufvuden och kvinnorna nego. Efter mannens
tidiga död gifte hon sig med bokhållaren (1745-48) på Saxån, sedermera brukspatron på Gåsbornshyttan Joakim Berg, f. 1721 i Karlstad (?), † 2/4 1762 i Gåsborn. (Han ägde 1 1/2 16-del i Gåsbornshyttan
samt Erik Jonssons och Eriks i Hagen torp äfvensom 1/6 i gamla mjölkvarnen och 1/8 i sågen vid
Bjursjöändan.)
Barn 8
Johan Olofsson. Han antog släktnamnet Berggrén (se Tab 5).
8 Enligt muntlig tradition skulle Olof Jansson haft två söner, hvilka efter styffadern först kallade sig Berg och
sedan Berggren. Den andre sonen har dock ej kunnat spåras i nu befintliga handlingar.
21
Johan (Jan) O:son Berggren (5)
Johan (Jan) O:son Berggren (son af Olof Jansson, Tab.4), f. 11/4 1731 på Saxån, döpt 9 15/4, † därstädes
20/4 1792, brukspatron på Saxån.
J. O. Berggren samlade så småningom i sin hand större delen af Saxågårdarna och innehade vid sin
död en för den tiden ovanligt stor förmögenhet. Han var också en man med stort anseende inom bergslagen. Deltog såsom riksdagsman i bondeståndet för Filipstads bergslag i den viktiga riksdagen 1789,
då Gustaf III med de tre ofrälse ståndens hjälp bröt adelns privilegierade ställning, och genomförde
Förenings- och Säkerhetsakten. I bondeståndets protokoll finner man ibland hans namn, t. ex. då han
d. 11 Mars erhöll röster till deputerad i Bevillnings- och Krigsgärdsutskottet och då han d. 22 April
röstade för det förslag, som blef bondeståndets beslut, näml. att antaga bevillningen att gälla till nästa
riksdags sammanträde. Ett utskott skulle utses att hvart tredje års öfverse och jämka bevillningen.
Under sin vistelse i Stockholm åtföljdes han af sin son Olof Berggren, hvilken synes ha tjänstgjort som
hans sekreterare.
Fem månader före sitt frånfälle eller den 29 Nov. 1791 bestämde han, att Saxå egendom efter hans
död borde fortfara att utgöra en den Berggrenska släktens uteslutande egendom. Änkefru B skulle,
därest hon öfverlefde sin man, sitta i orubbadt bo till döddagar, men efter hennes bortgång skulle lösöre och inventarier delas men fastigheterna icke skiljas utan jämte bruksrörelsen förvaltas och drifvas
för samfälld räkning. Önskade någon af arfvingarna sälja sin lott, ”måste detta ske antingen till hela
bolaget eller någon af syskonen, som i boet del hade”.
J. O. Berggren hade således tänkt att af Saxån och sin öfriga egendom bilda ett Berggrenskt fideikommiss eller familjebolag, liksom på 1740-talet brukspatron Bengt Gustaf Geijer på Uddeholm,
(f. 1682 † 1746) af Uddeholm, Geijersholm, Gustafsfors, Loviseberg, Traneberg och Mokärnshyttan
bildade det Geijerska familjebolaget, hvilket år 1870 ombildades till Uddeholms Aktiebolag, som nu
är ett af de största i vårt land. Tyvärr blef J. O. B:s testamente upphäfdt af arfvingarna, och så omöjliggjordes planen att behålla den stora förmögenheten inom familjen, under det att den nu skingrades på
flera händer och till slut gick ifrån familjen.
Vid bouppteckningen efter brukspatron Berggren – förrättades på Saxån den 27 Juni 1792 i närvaro af samtliga arfvingar med undantag af en af mågarna, jägmästare Anders Lagerlöf – tillkännagaf
emellertid änkefru Christina Berggren, f. Tingberg, att, ehuru den mellan henne och hennes man gjorda öfverenskommelsen vore till hennes förmån, hon likväl ville, i anseende till barnens välfärd, frångå
densamma och tillåta egendomens skiftande, om sådant enligt lag kunde ske. Arfvingarna funno icke
något hinder möta för upphäfvandet af det förenämnda inbördes testamente, enär brukspatron J. O.
Berggren själf ärft en del af fastigheten och sålunda enligt lag icke ägde att disponera egendomen så,
som han gjort i det nämnda testamentet.
Därefter ägde delningen rum af den till c:a 1,000,000 daler k. m. uppskattade egendomen, hvarvid
de tre döttrarna och dotterdottern Anna Wallmo fingo hvardera 100,000 daler och de tre sönerna
hvardera dubbelt eller 200,000 daler 10. Enligt bouppteckningshandlingarna i Fernebo häradsarkiv
ägde J. O. Berggren i fädernegården Saxån: 51/64 delar uti hyttan (en hel hytta) och 601/628 delar i
9 Faddrar: Prosten Chenon, Petter Bodin, Petter Johansson, Jon Månsson, sal. Erik Anders änka,
Måns Jons hustru, jungfru Elsa Johanna Chenon och Lisa Björsdotter (se nedan).
10 Dotter fick vid denna tid ärfva blott hälften mot son innom de jordbesittande adels- och bondestånden. Lika arfsrätt genomfördes först under Oscar I:s regering.
22
Malmkronan i Filipstads kyrka hänger i mittgången. Den är tillverkad av mässing och kulan är klädd
med genombruten mässing. Längst ned sitter en
platta med texten: ”Skänkt av bergsman I Berggren
och hans maka C Tingberg vid Saxån 1776”.
På altaret i Filipstads kyrka
står två ljusstakar av mässing
skänkta av Johan
Berggren.
ACCENTEN
Johan O:son Berggrén, som tog namnet Berggrén, skrev sitt namn med accent 1785 då han undertcknade en köpehandling omfattande försäljning av egendomar i Gåsborn. Accenten användes sedan
sporadiskt och föll mer eller mindre i glömska till dess att rektor Per Gust. Berggrén av nobelpristagaren Selma Lagerlöf uppmanades att använda den igen.
23
hammaren, 3/4 delar i sågen, 15/16 delar i rullkvarnen, hela stampverket, hela Örlingshyllan i Gåsborn
(1/4 hytta), hälften i Mörtkärnshyttan (1/2 hytta) samt 3/4 delar af posthemmanet Dalbotorpet och 1/3
del uti Kjerns hammare med tillydande hemman i Nyeds bergslag, hvilket bruk han förvärfvade sig
genom köp år 1791 (köpebrefvet är dateradt den 9 Mars 1791).
Innan arfskifret skedde, ”erkände arfvingarna med vördnad och tacksägelse denna änkefruns godhet”, näml. att afvika från bestämmelserna i det inbördes testamentet. Vid samma tillfälle beslöto
sterbhusdelägarna att till ett nytt orgelverk i Filipstads kyrka förära 100 specieriksdalrar.
Johan O:son Berggren gifte sig 9/4 1751 med Christina Tingberg, f. 13/6 1726, † i Okt. 1797 i Gåsborn
hos sin måg, brukspatron Nils Ek. Hon var dotter till komministern i Karlskoga Erik Tingberg och
hans hustru Dordi Stina Kjellman.
Barn, alla födda på Saxån:
5 a. Olof, f, tvilling 11/5 1752, döpt 12/5, † s. å. begrofs 15/11.
5 b. Anna Christina (Stina) (se Tab. 6).
5 c. Ett dödfödt flickebarn f. 27/1 1754.
5 d. Johan, f. 21/8 1755, döpt 23/8, † s. å. 22/11
5 e. Petter (se Tab. 7).
5 f. Sara (se Tab. 26).
5 g. Erik, f. 28/7 1759, † s. å. 3/10, begrofs 5/10.
5 h. Olof (se Tab. 32).
5 i. Elisabeth (se Tab. 71).
5 j. Malena, f. 8/7 1764, † 5/5 1765, begrofs 17/5.
5 k. Johan (se Tab. 100).
5 l. Catharina Ulrika (se Tab. 136).
Olof Berggren (32)
Olof Berggren (son af J. O:son Berggren, Tab. 5), f. på Saxån 19/2 1761 11, † på S:a Forsnäs i Alsters förs.
27/3 1834, brukspatron på S:a Saxån, sedan på Forsnäs. Olof Berggren blef efter faderns död – jämte
den yngre brodern Johan – ägare till fädernegården Saxån, som af honom till en stor del om- och nybyggdes. (Äfven Johan Berggren byggde sig vid Norra Saxån en egen gård, men hytt- och bruksrörelsen bedrefs gemensamt). Mangårdsbyggnaden vid Södra Saxån byggdes af Olof B. och har till minne
häraf öfver ingångsdörrarna inskriften ”O. B. 1800”. De bastanta grindstolparna, bestående af gjutna
järnhällar, vid ingången till gårdsplanen ha jämväl inskriften O. B.
Olof Berggren var enligt muntlig tradition och att döma af ett i en släktings ägo befintligt oljefärgs­
porträtt (målat av Karl Peter Lehman) en storväxt man och var begåvad med en äfven inom Bergslagen
ovanlig kroppsstyrka. Under 1789 års riksdag åtföljde han sin far till riksdagen, hvarvid han skall ha
uppträtt i sin hemtrakts nationalkostym, hvilket i hufvudstaden gjorde honom känd under namnet
”vackra bonden”. Porträttet utvisar en medelålders man, med blondt hår, hög panna, rak näsa och
markerade drag, dräkten är den gamla brukspatronsuniformen, blå frack med förgyllda knappar, ”fadermördare” och hvit långhalsduk. Till karaktären, var han rättskaffens, hjälpsam och vänfast samt en
11 Faddrar: Bruksidkare Nils Persson, D:o Jonas Jonsson, hustrun Lisa Mattsdotter, pig. Lina Jonsdotter vid Saxån.
Döptes af Kommin. vid Gåsborn H. Mag:r Sven Wahlenberg (O. B:s anteckningar).
24
Olof Berggren som var brukspatron på Södra Saxån under åren 1792-1814.
Porträttet målat av P Lehman. Fotografi av oljemålningen vilket finns på
Brukshotellet Sörgården i Hällefors.
öm make och familjefar; äfven hade han vacker sångröst och god musikalisk begåfning. Han upprättade den första släktförteckningen, år 1831, hvilken efter hans död fanns bland hans papper, och tack
vare denna förteckning, som visat sig vara korrekt, har man kunnat i arkiven följa släktens historia
ända upp till stamfadern, häradsdomaren Olof Johansson på Saxån.
”Olof Berggrens hus”, säger en författare 12, ”var för sin tid ett af de gedignaste och mest framstående inom hela den omgifvande bygden, ehuru tillståndet inom Bergslagen, särskildt under krigsåren
1808 och 1809, var ganska dåligt. Han ägde jämväl ett stort inflytande på Bergslagens angelägenheter.
Till en bergskommision, som förordnats att undersöka ställningar och förhållanden inom bergshandteringen i Värmland, inlämnade han år 1818 en ansökan om entledigande från uppdraget att vara
föreståndare för Persbergs grufkassa, ett uppdrag, som han innehaft och på ett utmärkt sätt skött i mer
än 22 år, och under hvilken tid kassan vuxit från omkr. 9,000 till 21,200 riksdaler banko”.
På grund af svårigheterna under den ekonomiska krisen i början af 1800-talet tröttnade O. B. på
12 Joh. Johansson, Noraskogs arkiv J, sid. 472.
25
bruksrörelsen och öfverlämnade därför år 1814 S:a Saxån åt sin son Per Gustaf Berggren samt flyttade
med sin hustru till Forsnäs 13 bruk i Alster, hvilken egendom hans hustru ärft till hälften, och hvars
andra hälft han förvärfvat genom köp af sin svägerska Anna Nilsson, gift första gången med v. häradshöfdingen Jan Lilljebjörn, f. 6/1 1759, † 1806 14.
Olof Berggren gifte sig 30/6 1789 i Grythyttan (Örebro 1.) med Britta Nilsson, f. 27/8 1769 i Grythyttehed, † på S:a Forsnäs 12/3 1821, dotter af brukspatronen på Grythyttan Nils Nilsson, ”rike Nilsson”
kallad, f. 3/2 1724, † 22/10 1800, och hans hustru i andra giftet Anna Karlsdotter, f. 11/11 1737, † 31/8
1772. ”Rike Nilsson;” som var känd för sin rikedom och sin originalitet, ägde följande bruk: Öfre
och Nedre Dömle, Forsnäs, Skarped, Alstrum, Kvarntorp, Finnhyttan, Grythyttan, S:a Grythyttan
eller Djupdalshyttan, Kastenhult och Norstorp eller Nor och 2/22 delar i Persbergs storgrufva. Han
efterlämnade endast döttrar, hvilka blefvo ingifta i släkten Berggren från Saxån, Lilljebjörn, Lind, v.
Lindecreutz, Aschan, Björnstjerna, Liljewalch och d’Orchimont 15.
Enligt ett d. 9 nov. 1822 (se bilaga 2) uppsatt testamente hade Olof Berggren för att hålla sina döttrar
i viss mån skadeslösa, då de enligt lag blott fingo ärfva hälften mot sina bröder, i ”hemföljd” skänkt
hvar och en 1,000 riksdaler banko, 100 lod silfver, 1 fjädersäng med tillbehör, 100 alnar hälsingelärft,
3 dukar, 3 dussin servetter, 3 par lakan, 3 kor och en sats järngrytor om 12 pjäser samt 100 riksdaler
banko till bröllopskläder. Dessa gåfvor fingo ej afräknas från deras arfslott utan skulle utgå ur det
oskiftade boet.
Olof Berggren och hans maka ligga begrafna på Filipstads gamla kyrkogård. Grafven är belägen i
vinkeln mellan sakristian och norra långväggens östligaste del (d. v. s. åt koret till). Vården är ett enkelt kors af gjutjärn med följande inskrift:
DE SOM REDLIGA VANDRAT HAFVA, KOMMA TILL FRID
BRUKSPATRONEN
OLOF BERGGREN
FÖDD VlD SAXÅN DEN 19 FEBR. 1761
DÖD VID FORSNÄS DEN 27 MARS 1834
DESS MAKA
BRITTA NILSSON
FÖDD VID GRYTHYTTAN DEN 27 AUG. 1769
DÖD VID FORSNÄS DEN 12 MARS 1821
13 Vid S:a Forsnäs står ännu den gamla byggnaden kvar, fastän i förfallet skick. Det är en enkel envåningsbyggnad med två
gafvelrum, af hvilka det södra en tid beboddes af Olof Berggren. Några vackra gammaldags kakelugnar finnas ännu kvar.
Enligt bouppteckningen efter O. B., som förrättades d. 18 april och d. 18 Okt. 1834 funnos följande rum: Salen, förmaket,
lilla kammaren, kökskammaren, patrons kammare, mamsellskammaren, köket samt en trappa upp södra gästrummet och
norra gästrummet.
Bland lösören märkas en stor uppsättning af silfver, duktyg, linne, gångkläder och bland dessa två brukspatronsuniformer,
en frimuraruniform, värja och trekantig hatt. Ett bibliotek synes också ha funnits, men den i bouppteckningen omnämnda
katalogen fanns ej bland handlingarna.
14 Anna Nilsson gifte sedan om sig med kronofogden, assessor Roman.
15 De öfriga mågarna voro: häradshöfdingen Jan Knutsson Lilljebjörn († 1806), lagmannen Gust. Salomon Lind († 1851),
justitierådet Justus Kristoffer Lind, adlad von Lindecreutz († 1859), med. doktorn, bergsrådet Joh. Lorentz Aschan på Lessebo
bruk († 1856), generalmajoren Magnus Johan Wahlbom, adlad och adopterad Björnstjerna († 1837), justitierådet Olof Theodor Liljewalch († 1815) samt landshöfdingen i Örebro och Skaraborgs län Vilhelm Albrekt d’Orchimont († 1861).
26
Barn, alla födda på Saxån:
32 a. Nils Johan, f. 9/6 1790, † 8/11 1818 på S:a Forsnäs, inspektor,
ogift.
32 b. Johan (Jan) Olof, f. 8/7 1791, † på Saxån 9/12 1862, brukspatron, bodde hos sina bröder utan någon egentlig sysselsättning, först
hos P. G. Berggren på S:a Saxån sedan hos sin kusin Bernh. Berggren
på N:a Saxån, var litet underlig till lynnet.
32 c. Anna Christina (se Tab. 33).
32 d. Per Gustaf (se Tab. 39).
32 e. Sara Lovisa, f. 20/7 1794, † 6/4 1795.
32 f. Sara Ulrika (se Tab. 40).
32 g. Maria Eva, f. 24/3 1798, † i Filipstad 26/3 1874, ogift. ”Moster Eva”, som hon kallades inom släkten, bodde i Filipstad, då hon ej
var på besök hos sina syskon; hon skildras såsom en gladlynt, mycket
korpulent gumma, musikalisk och synnerligen intresserad för spiritism. Hon ligger begrafven på Filipstads gamla kyrkogård i samma
grav som sin syster Fru Anette Kjellberg.
32 h. Göran (se Tab. 43).
Olof Berggrens och Brita Nilssons
32 i. Lars, f. 14/7 1800, † 30/8 1801.
grav på Filipstads gamla kyrkogård.
32 j. Britta Lovisa (se Tab. 49).
32 k. Jonas (Jon), f. 16/12 1802, † 20/7 1834. Student i Uppsala okt. 1823, Värmlands nations kurator
juni 183o-juni 1831, med. fil. kandidat 1827, medicine licentiat 1831. Sändes kort därefter såsom koleraläkare till Haparanda och afled därstädes i kolera s. å., var en mycket lofvande, duglig och ansedd
man. Han ligger begrafven på Haparanda kyrkogård.
32 l. Justus, f. 29/5 1804, † 13/2 1806.
32 m. Lisa Fredrika (se Tab. 66).
32 n. Magnus Theodor (se Tab. 67).
Per Gustaf Berggren (39)
Per Gustaf Berggren (son af Olof Berggren Tab. 32), bruksägare på Södra Saxån, f. 18/6 1793, † 15/9
1851, student i Uppsala 1811 (Värml nat.), idkade därstädes juridiska studier och tjänstgjorde en tid
hos domhafvande. Då Olof Berggren flyttade till Forsnäs öfvertog han bruksrörelsen samt ägde och
bebodde Södra Saxån. Per Gustaf Berggren var en af Bergslagens mest ansedda män. Begåfvad med ett
ståtligt och vackert utseende, fint bildad, älskvärd i sitt personliga umgänge, i hög grad släktkär och
gästfri lefver han ännu hos många kvarlefvande släktingar, vänner och forna underhafvande kvar i ett
kärt minne. Han ingick d. 5/8 1824 äktenskap med Fredrika Lovisa (Louise) Geijer, f. 11/10 1803 på
Hedenskog, † på Saxån 15/8 1873, dotter af auditören vid Kungl. Värmlands Reg. bruksägaren Christoffer Reinhold Geijer på Brattfors och Anna Elisabeth Lenartsson. Makarna Berggren hade inga barn
men upptogo såsom fosterdotter mannens kusins dotter Elisabeth (Betty) Ursila Sandelin (se släkten
Sandelin), hvilken biträdde vid husets skötsel och vårdade fru Louise Berggren, tills hon efter dennas
död flyttade till Filipstad. I hennes ägo finnes P. G. Berggrens och hans frus porträtt, målade af Per
Berggren.
27
Vid Saxån fanns vid denna tid en hel bergsmanshytta (4 mantal) med masugn och hammarsmedja
med en härd och oinskränkt smidesrätt. Tillverkningen uppgick till c:a 5 a 6,000 skeppund tackjärn;
bruksstämpeln var S. Saxåjärnet var alltid mycket berömdt och betalades med högre pris än vanligt
tackjärn. Stångjärnssmidet nedlades 1857, hvaremot hyttan varit i gång intill senaste tid. Bruksrörelsen bedrefs gemensamt af ägarna till Södra och Norra Saxån.
Under Saxåhyttan, hvars fastighetsvärde år 1861 var 200,000 rdr. rmt, lydde hemmansdelar i Mörtkjärnshyttan, Örlingshyttan, Dalbotorp och Yngshyttan äfvensom Saxå tullmjölkvarn med två par
stenar. Masugnen var taxerad till 35,000 rdr, utsädet var år 1857 22 tunnor råg och 135 tunnor hafre.
Om lifvet och rörelsen vid Saxån under Per Gustaf Berggrens och hans kusin Bernhard Berggrens
på Norra Saxån tid, skrifver en af de äldsta af släktens nu lefvande manliga medlemmar, hvilken i sin
barndom och ungdom ofta vistats vid Saxån :
» Bland dåvarande bergslagsgods inom Vermland med der rådande stora gästfrihet, torde Saxån med
skäl kunna hänföras till de förnämsta. Nästan hvarje års sommar samlades ock derstädes ett flertal
anhöriga och andra vänner till värdfolket 16 samt deribland skaror af barn och ungdom, de der med
mycken frihet dertill lekte eller roade sig med, bl. a. jagt, fiske och kräftfångst. Närboende grannar
voro jemförelsevis få, i följd hvaraf umgänget i öfrigt var att söka och finna på längre afstånd från
hemmet, såsom vid Hellefors, Sikfors samt trakten kring Filipstad, med väglängder oftast uppgående
till omkring 2 mil.
Transporten af malm och jern till och ifrån Saxån var den tiden ganska besvärlig och kostsam. Malmen för masugnens behof fördes från Persbergs grufvor på båt öfver sjön Yngen till ett ställe, kalladt
Wiken, samt derifrån med egna och underhafvandes dragare på den mycket backiga landsvägen till
Saxån. Jernet, dels tackjern och dels stångjern, forslades sedan samma väg åter till Yngen, derifrån på
båt till Gammalkroppa samt vidare delvis på landsväg och delvis sjöledes förbi Nykroppa och Storfors
till Sjöändan samt slutligen på landsväg till Kristinehamn för skeppning på Göteborg, eller, beträffande tackjernet, försäljning till andra bruksegare för vidare förädling inom landet 17.
Hufvudbyggnaden vid Södra Saxån är ett stort, rödt tvåvåningshus af trä med veranda. Öfver dörren sitter Olof Berggrens namnchiffer med årtalet 1800. Dessutom funnos ett par flygelbyggnader. På
gårdsplanen stod förr en väldig alm, som dock nu är nedhuggen. Enligt uppgift till förf. af Saxåns senare ägare, brukspatron J. E. Jansson, fann man, när det gamla trädet höggs sönder till ved, i själfva veden inväxt inskriptionen N.G.K . Denna härleder sig 1842 från sedermera professorn Nils Gustaf Kjellberg, hvilken som yngling skurit in sina initialer i barken, då de sedermera efter öfver 40 år trädde i
dagen. Ehuru det i allmänhet var godt om utrymme i hufvudbyggnaden och i flyglarna, följde man
den tidens sed och trängde ihop sig i ett fåtal rum, hvaremot öfre våningen med de finare rummen
stod oanvänd under större delen af året och endast begagnades vid större bjudningar, bröllop m. m.
Enligt 1852 års bouppteckning funnos i hufvudbyggnaden och flyglarna på S:a Saxån följande rum:
Salen i öfre våningen, förmaket, ”divanen” (ett kabinett), gröna sängkammaren, gula gästrummet,
nedre salen, sängkammaren, pigkammaren, köket, ”gamle patrons rum”, ”kasernen”, ”patron Jans
rum”, drängstugan och handtverkskammaren. Vid gården fanns ett ganska stort bibliotek, beståen16 Medlemmar ur släkterna Kjellberg, Lindmark, Berggren, Sillén, Juel, Ekelund, Geijer m. fl.
17 På 185o-talet byggdes af löjtnanten Cl. Adelsköld små järnvägar (för hästkraft) mellan sjöarna Yngen, Daglösen, Östersjön,
Lungen och Ullvettern, hvilka i hög grad underlättade transporten af malm och järn. De voro Kristinehamn- Sjöändans, Storfors-,
Lerviks-, Kroppa- och-Yngs-Daglösejärnvägarna. Senare byggdes Saxå järnväg mellan Saxån och sjön Yngen.
28
Per Gustaf Berggren som var brukspatron på Södra Saxån under
åren 1814-1851. Porträttet målat av Per Berggren. Fotografi av oljemålningen vilket finns på Brukshotellet Sörgården i Hällefors.
de dels af facklitteratur rörande bergs- och grufväsen samt järnhandtering, dels historia, som P. G.
Berggren mycket intresserade sig för, såsom Fortmans ”Världsgalleri” , Geijer ”Svea Rikes historia”,
Fryxell ”Berättelser ur svenska historien” m. fl., men äfven poesi och skönlitteratur, t. ex. Tegnér ”Fritiofs saga”, ”Axel” och ”Smärre dikter”, Geijer ”Dikter”, vidare dikter utaf Wallin, Franzén, Nicander,
Böttiger, prosaiska arbeten af Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Marie Sophie Schwarlz, Emilie Flygare
(Carlen) m. fl. Dessutom fanns ett stort förråd af religiös litteratur såsom psalmböcker, biblar, postillor
och andliga betraktelser, då predikan alltid lästes i hemmet, enär besöken i kyrkan i Filipstad ej så ofta
kunde komma i fråga, på grund af den långa och besvärliga vägen.
I hvardagslag lefde man enkelt och tarfligt. Lin odlades på gården, spanns och väfdes, hvarjämte
brygd och bakning förekom på bestämda tider. Frun i huset stöpte under de första åren af sitt äktenskap
själf talgljus, hvilka såldes till Persberg och användes i grufvorna; för penningarna inköptes bl. a. två
silfverskålar samt prydliga ljuskronor i stället för de träkors, som förut sutto i taket på salongen. Dessa
ljuskronor användes blott vid högtidliga tillfällen med isatta talgljus med krusadt papper omkring.
Med släktingarna på ”Norgål’n” – Bernhard Berggren och hans familj – idkades lifligt umgänge,
så att man betraktade sig som en enda familj. Andra grannar voro jämförelsevis få, men man um-
29
gicks dock med ståndspersoner i Filipstad och vid Persberg samt med herrskapen på Hellefors, Sikfors
och Grythyttan i Västmanland. Resor företogs till Filipstad, där Per Gustaf Berggren ägde egen gård,
till Kristinehamn på den förr hela bergslagen viktiga ”Fastingsmarknaden”. Här möttes bergslagens
bruks­ägare och grosshandlare från Stockholm, Göteborg och andra städer, hvarvid järn- och kolprisen
för året bestämdes, aftal om leveranser träffades m. m. Ofta medföljde bruksägarnas familjer, och man
roade sig tappert med teaterföreställningar, baler och middagar.
Så tedde sig lifvet i ”den gamla, goda tiden” på Saxån, hvilken tid de gamle ännu med glädje och
saknad minnas, och till hvilka minnen släktens yngre generationer ofta lyssnat med undran och förtjusning.
I den bekante järnvägsbyggaren, major Cl. Adelskölds intressanta arbete, ”Utdrag ur mitt dagsverksoch pro diverse konto”, del II, finnas flera roande skildringar af lifvet i Filipstads bergslag på 1840- och
185o-talen. A., då en ung löjtnant på Kungl. Värmlands Fältjägare corps vistades vid denna tid mycket i bergslagen, sysselsatt med landsvägs- och järnvägsanläggningar.
Så byggde han på 185o-talet dels ensam, dels tillsammans med andra, de förut omtalade små järnvägarna, Kristinehamn-Sjöändan, Storfors, Lerviks, Kroppa och Yngs-Daglöse järnvägar. Han var då
en omtyckt och gärna sedd gäst på bruksegendomarna i trakten, och här och där finner man Berggrenarnas namn – att döma af hans yttranden gästade han Saxån många gånger.
Så säger han (sid. 12) .... ”Under dessa resor i bergslagen (1847) gästade vi (A. och löjtn. A. E. Norden­
anckar) och blefvo utmärkt väl mottagna öfverallt, hvart vi kommo, såsom exempelvis å Saxån hos de
båda vänliga kusinerna Bernhard och Per Gusfaf Berggren 18 och å Sikfors hos kapten Uggla med hans
älskliga familj m. fl. ställen.
Å sid. 13-16 omtalar A. huru han och N. en gång skulle utstaka en ny landsväg mellan Långbanshyttan och Lesjöfors och vid ett tillfälle blefvo totalt utan mat. För att skaffa sig hvad de behöfde placerade de sig då med sina instrument i trädgården hos komministern i Gåsborn och inbillade denne,
att den nya landsvägen skulle dragas genom trädgården. Härigenom lyckades de ådraga sig prästens
18 A. kallar dem visserligen för »bröderna», men detta är ju ett lätt förklarligt misstag.
30
uppmärksamhet och blefvo af denne bjudna på både frukost och middag. Bedrägeriet upptäcktes ej
förrän på kvällen, då jämte andra en af Berggrenarna på Saxån (A. erinrar sig ej hvilken af dem) kom
på besök. För denne berättade komministern bekymrad:
”Kan du tänka dig, herrarna äro här för att staka ut den nya landsvägen mellan Långbanshyttan
och Lesjöfors, och hade jag inte märkt det, så hade vägen dragits genom min trädgård”. ”Hvad är detta
för galenskaper?!” utropade Berggren och började skratta – vägens riktning är ju redan afgjord långt
härifrån – det ligger något under det här – bekänn, hvad ni nu haft för upptåg för er”.
Efter detta fanns ingen annan råd än att aflägga en uppriktig syndabekännelse, hvaråt alla – ej
minst den vänlige prästen och hans snälla fru – hade mycket roligt.
Till sist vill förf. ur förutnämnda anteckningar anföra en ganska roande skildring rörande invigningen af Lerviks järnväg,19 troligen år 1850. A. bodde under tiden för järnvägsbyggnaden hos brukspatron Adam Carlson på Lervik, där också invigningsfesten hölls. A. lämnar af denna följande målande
skildring:
”Dagen förut hade Gyllenbåga (grosshandlare i Filipstad) utsändt ett par lass med diverse varor, bland
annat en bra stor kagge med konjak, en d:o med arrack, en d:o med brännvin samt några dussin porterbuteljer. Alla dessa Guds gåfvor, med undantag af hvad som kunde behöfvas till ”helor”, ”halfvor”,
”tersar” och ”kvartar”, slogos af Adam Carlson och mig i fru Carlsons största kopparbryggkittel, som
ställdes i bakgrunden af en ofantlig löfsal på gården, och omkring kitteln placerades alla ingredienser
till en jättebrylå, färdig att antändas och serveras dagen därpå vid passande tillfälle. Adam Carlson,
som kände ”sina pappenheimare”, tyckte nämligen, att varorna inte kunde användas på stiligare sätt,
och deruti hade han fullkomligt rätt.
Tidigt på invigningshögtidsdagen började de inbjudne att samlas, fingo en kopp kaffe med dopp och
omedelbart derefter frukost med brännvin och fradgande hemmabrygdt öl, mörkt som porter, starkt
19 Lerviks järnväg byggdes 1850 (1) af Adelsköld mellan sjöarna Yngen och Långban (I/3 mil),
spårvidden liknade Kostasystemets, och vagnarna drogos af hästar.
31
Bouppteckningen förrättades d. 1 mars 1852 efter uppgifter af änkefru Louise Berggren,
biträdd af förvaltaren herr Olof Wallmo och utvisade följande tillgångar:
A. INOM FERNEBO HÄRAD.
Fast egendom i Saxå hytta, Saxå hammare, tullkvarn, såg, kvarn, rostugn,
Dalbotorp, Yngshyttan, Persberg, Örlingshyttan, Mörtkjärnshyttan 35.000 rdr.
banco.
Lös egendom 4.662 rdr. 6 sk. banco.
Grufdelar i Persbergs grufvor och i Grythytteheds skifferbrott
8.720 rdr. banco.
Inventarier vid Saxån 19.722 rdr. 2 sk. banco
Fordringar 79.409 rdr. 2 3 sk.banco
Summa 156.034 rdr. 1 9 sk. banco.
B. INOM NÄS HÄRAD OCH SÄFNÄS FÖRS. af STORA KOPPARBERGS LÄN.
10/96 delar af delar af Grafvendahls och Thyfors bruk med dertill hörande Torp
och lägenheter 20.973 rdr. 2 7 sk. banco.
Summa tillgångar 177.007 rdr. 4 6 sk. banco.
Arfvingar voro utom fru Louise Berggren, bröderna Jan Olof Berggren och Magnus Theodor Berggren,
aflidne kaptenen G. Berggrens omyndiga barn samt systrarna änkefru A. Ch. Kjellberg, Sara Ulrika
Lindmark, mademoiselle Eva Berggren, änkefru B. L. Sillen samt fru Lisa Fredrika Berggren.
Efter änkefru Louise Berggrens död 1873 förrättades bouppteckning d. 30 jan. 1874 och utvisade boets behållning då 559.916 kronor och 43 öre.
Detta ärfdes af änkefru Berggrens syskon, bruksägaren H. G. Geijer, hofrättsrådet J. R. Geijer, bruksägarne C. E. Geijer, O. L. Geijer och K. W. Geijer, fruarna A. L. Dahlgren och Cath. Charlotte Geijer samt
mademoiselle Elisabeth Ursila Sandelin.
och ljufligt som – ja, förmodligen som mjödet i Valhall.
Medan frukosten under ett par timmar pågick i förutnämnda löfsal, der den stora brylån tills vidare
stod betäckt och lurade i ett hörn, hunno de inbjudna samlas, och derefter skulle invigningen af jernvägen försiggå meddelst åkning fram och tillbaka. (Vagnarna voro helt små [2 skeppund]; hästar drogo dem upp för en backe vid Lervik, som ligger vid sjön Yngen, och till högsta punkten af landhöjden
mellan sjöarna, hvarefter vagnarna släpptes lösa och rullade utför sluttningen ned till sjön Långban.
Konsten var således blott att bromsa. Så drogos vagnarna åter upp, och man åkte på samma sätt ned
till Yngen igen).
Medan detta egde rum hade Adam Carlson flyttat kitteln med brylån utanför löfsalen, och när festfolket återkommit från den för de flesta ovana färden och voro mycket lifvade funne de brylån i brand,
32
Bruksägare Per Gustaf Berggrens grav på Filipstads gamla kyrkogård där även den första släktbokens författare Per
Gust. Berggrén och hans maka
Lizzie är begravda.
33
och blåa lågor flamma högt mot skyn.
Detta skådespel minskade naturligtvis inte belåtenheten, och när Adam ändtligen, efter mycket besvär, medelst påläggande af lock fått eldsvådan i kitteln släckt, och bergmästaren (Frans von Schéele])
hållit invigningstalet, var gärdet uppgifvet.
Hela förmiddagen förgick sålunda ikring den dråpliga brylån med tal och sång, men under tiden
skulle åkas på jernvägen, och detta skedde i vildaste fart under skjutning och hurrningar, och derefter
”lades tungan” i brylån igen. Sedermera åts middag i löfsalen, åktes ånyo och dracks, superades, åktes
och pokulerades, tills kitteln var tom och solen stod klar på himmelen.
Festen ansågs allmänt vara, och var det äfven, efter den tidens förhållanden, alldeles öfverdådig
och makalös, och så, till flertalets af de deruti deltagande fullaste belåtenhet, att man ännu nära ett
halft sekel efteråt, tradionelt påmindes derom vid sammanträffande med någon ättling till de dervid
närvarande gästerna.
Dessa sistnämnda – deri inbegripen min värd, den hederlige och korpulente Adam Carlson, som
hela dagen badande i svett skötte serveringen ur brylån, och i den egenskapen måste skåla med alla
– von Scheele, Ekman 20, GyJlenbåga, Berggrenarna på Saxån, kammarherre Geijerstam på Storfors,
Bergendahl på Kroppa, Anders Petter Lagrelius 21, Rosendal och många, många flera af de kära, glada
vännerna från den tiden äro länge sedan borta från jorden, och så vidt jag vet, finnes icke för närvarande kvar någon af dem, som deltogo i denna fest, mer än den, som skrifver detta. Många af dem har
jag efter sökande återfunnit å kyrkogårdarna i Filipstads bergslag.
”Morbror Per Gustaf” dog redan år 1851, sörjd och saknad af släkt och vänner. Hans änka, ”moster
Louise”, öfverlefde honom i mer än tjugu år och höll husets gamla traditioner vid makt. Vid hennes
död (1873) såldes S:a Saxån till bruksägaren J. E. J ansson. Per Gustaf Berggren och hans maka hvila på
Filipstads gamla kyrkogård, å hvilken en ståtlig minnesvård är rest till deras minne. Detta fortlefver i
våra dagar genom en af dem stiftad donation af d. 1 juni 1850 å 10,000 rdr riksgälds. Af räntan utgår f.
n. 210 kr. till understöd åt fattiga vid Saxån m. fl. egendomar, 75 kr till pauvres honteux i Filipstad och
200 kr. till sjukliga arbetare i Fernbo förs.
Bernhard Berggren (108)
Bernhard Berggren (son af Johan (Jan) Berggren, Tab. 100), f. 21/4 1799, † 22/9 1867, bruksägare, R.
V. O. Han ägde och bebodde Norra Saxån, var en inom Bergslagen allmänt ansedd man och förde ett
gästfritt och angenämt hus. Gift med sin kusin Lovisa Fredrika (Fredrique) Berggren (se Tab. 66) från
Södra Saxån, f. 10/9 1805, † 26/12 1869. Liksom på S:a Saxån växte hos Bernhard Berggren och hans
hustru upp, utom deras egna barn, flera yngre släktingar, af hvilka särskildt Evelina Sillén betraktades
såsom deras fosterdotter. Båda makarna ligga begrafna på Filipstads nya kyrkogård tillika med Evelina Sillén. Brukspatron Bernhard Berggrens och hans systrars, fru Christina Katharina Geijer och
mamsell Britta Ulla Berggren, minne bevaras i deras hembygd genom en af dem gemensamt stiftad
donation d. 11 dec. 1856 å 5,000 rdr banco. Räntan härå utgår med 125 kr. till en slöjdskola för flickor
vid S:a Saxån, 185 kr. till pauvres honteux i Filipstad och Fernebo, 50 kr. till ett stipendium vid Fi20 Brukspatron på Lesjöfors.
21 Gruffogde vid Långbans grufvor, ett stort original. Han ligger begrafven på Filipstads gamla kyrkogård, tätt bredvid Per Gustaf Berggrens monument.
34
Bernhard Berggren.
Fredrika Berggren.
På en yttervägg på den gamla lasarettsbyggnaden i Filipstad
sitter denna skylt som berättar att brukspatron Bernhard
Berggren och hans fru Fredrika betraktades som lasarettets
största välgörare.
lipstads samskola och 20 kr. till en änka vid Saxån. Donationen kallas efter deras mor Enkefru A. L.
Berggrens, f. Wetterling, donation. Behållningen i Bernh. Berggrens och hans frus sterbhus (2/9 1870)
uppgick till 260,725 rdr, 85 sk. riksmynt.
Barn:
108 a. Lovisa Fredrika (se Tab. 109).
108 b. Karl Johan (se. Tab. 112).
108 c. Katharina Charlotta, f. 22/6 1836, † 25/4 1853·
108 d. Amalia Bernhardina, f. 8/7 1838, † 2/8 1842.
108 e. Amalia Christina Bernhardina (se Tab. 114).
108 f. Emma Laurentia, f. 7/9 1846, † 29/3 1854.
Göran Berggrén (43)
35
Anna Christina (Anette) Berggren (33)
Anna Christina (Anette) Berggren (dotter af Olof Berggren, Tab. 32), f. 12/7 1792, † 13/1 1884, gift 1822
på Forsnäs med kommissionslandtmätaren Nils Kjellberg på Svedenäs (nu Sveanäs) i Alsters förs., f. i
Eda förs. 19/2 1776, † 29/12 1833. Bodde under sina senare år i Filipstad och ligger jämte sonen Anton
begrafven på dess kyrkogård; en fin och älskvärd gammal dam, som ännu vid fyllda nittio år hade sina
själsförmögenheter i godt behåll. Utgifvaren minns från sin barndomstid väl den gamla i hennes lilla,
nätta våning i Filipstad, hennes intresse för släkten och vänligheten mot barn. Många af den yngre
släktgenerationen torde komma ihåg den antika chiffoniern med klaffen i hennes förmak, ur hvilken
hon vid släktbarnens besök framtrollade en och annan sedel att lika fördelas mellan de små. Frid öfver
hennes minne!
Barn:
33 a. Anton Olof Kjellberg,
f. 3/1 1824, † 28/5 1868, lärare vid Väderbrunns landtbruksskola i
Södermanland, ogift. Begraf
ven på Filipstads kyrkogård.
33 b. Nils Gustaf Kjellberg
(se Tab. 34).
33 c. Adolf Kjellberg (se Tab. 37).
Klädsel till altardyna sydd av Anna Christina Berggrén från Forsnäs och skänkt till
Alsters kyrka 1815.
36
Protokoll från inventering av Alster kyrkas inventaier gjort av Inger Brandel 2009.
Protokollet avser klädseln till alratdyna på motstående sida.
37
Göran Berggrén meddelar sin syster B L Sillén
att sonen Jan Knut har
blivit född.
Göran Berggren (son af Olof Berggren, Tab. 32), kapten, bruksägare, f. på Saxån 23/4 1799, † i Alster
23/5 1842, rustmästare vid Kungl. Närkes Reg. 1815, avancerade sedan till fänrik och löjtnant vid
samma regemente, tog afsked 1828 med kaptens rang samt ägnade sig sedermera åt bruksrörelse. Ägde
Norra och Södra Forsnäs järnbruk i Alsters församling, som han fått i arf efter sin far. Göran Berggrén
var liksom de flesta af släkten högväxt och blond med markerade drag. Gift 6/1 1827 på Högvalta med
sin kusin på mödernet Sara Maria Lilljebjörn, f. 12/7 1801, † 8/8 1842, dotter af v. häradshöfdingen
Johan Lilljebjörn på Norra Forsnäs och hans hustru Anna Nilsson fr. Grythyttan (syster till Britta
Nilsson). Sara Lilljebjörn var liten, mörklagd och hade ett lifligt lynne, litterärt och konstnärligt begåfvad. Hon var kusin till professor Erik Gustaf Geijers hustru, Anna Lisa Lilljebjörn 22. Båda makarna
samt två af barnen dogo år 1842 i en farsot. De öfverlefande barnen växte upp hos Göran Berggréns
bröder, under det N:a och S:a Forsnäs för deras räkning förvaltades af deras farbroder, bruksägaren
Magnus Berggren på Niklasdam, förvaltaren hette L. Lennartsson. Då Göran Berggrens barn kommit
till myndig ålder, såldes bruket och gårdarnara näml. Forsnäs bruk med 400 skp. årl. smide, tullkvarn
och såg, Norra och Södra Forsnäs gårdar samt andelar i Kinestad, Backa, Nygård, Hassebol, Dufnäs
(frälse), Löfnäs och Mällsjö.
Göran Berggrén bodde på Norra Forsnäs, vackert beläget vid stranden af sjön Gapern, byggnaden
såldes af den senare ägaren (Lexow) och står nu vid gården Hol i Alsters förs.
Barn
43 a. Olof Fredrik, f. på Forsnäs 30/9 1827, † 2/10 1842.
22
38
43 b. Britta Laura Johanna (Hanna) f. på Forsnäs 29/11 1831, † 1861 ogift. Växte upp på S:a Saxån,
dog hos en familj Sjöstedt på Romstad i närheten af Karlstad, ligger begrafven på Karlstads kyrkogård.
43 c. Jan Knut (se Tab. 44)·
43 d. Georg, f. på Forsnäs 14/1 1835, † 1893, student i Lund 13/12 1853, i Uppsala 30/5 1858, stadsfogde i Karlstad, ogift.
43 e. Nils Gustaf, f. 3/2 1836, † 25/5 1842.
43 f. Bernhard Theodor (se Tab, 48).
Jan Knut Berggren (44)
Jan Knut Berggren (son af Göran Berggren, Tab. 43), kapten, f. på Norra Forsnäs 29/7 1833, † på Hjeltin
i Ekshärads förs. 20/5 1887. Han växte upp på S:a Saxån hos sin farbroder, Per Gustaf Berggren, och
studerade i Karlstads skola och gymnasium. Inträdde såsom kadett vid K. Krigsskolan på Karlberg
14/2 1850, erhöll därstädes 2 jetonger för framsteg i vetenskaperne, gradpasserare vid Svea Lifgarde, underlöjtnant vid Kungl. Värmlands Regemente 1/3 1855, löjtnant 4/7 1860, kapten och chef för
Grums kompani 10/9 1870, chef för Älfdals kompani 10/8 1873, arbetsbefälhafvare på Varbergs fästning sommaren 1874, R. S. O. 1876, afsked med pension 21/4 1886. Knut Berggren liknade sin far. Ifrigt
intresserad af sitt yrke, var han en präktig typ för en duglig officer af gamla stammen. Sträng men
rättvis – han kallades af kamraterna på skämt ”Harde-Knut” – var han som en far för sina soldater, af
hvilka han var både älskad och fruktad. Allmänt aktad och omtyckt för sitt vänsälla väsen.
Knut Berggren ingick 15/7 1859 på N:a Saxån äktenskap med sin kusin på mödernet, Sofia Charlotta
Kompanichefsbostaden Hjeltin i Ekshärad där kapten Knut Berggren
bodde som chef för Älvdals kompani. Teckning av Daniel Ekelund.
39
Min första serenad
av Pelle Ödman
Jag minns en gång för längesedan
På Karlsta’ torg en serenad.
Det var en höstkväll midt i nedan,
Som jag i kylan stod och kvad:
Men kärleken är varm
i gymnasistens barm,
Och rakt det stridt mot goda tonen
Att glömma flamman i pensionen.
Allt var så tyst och mörkt i natten,
Vi smögo fram så lätt på tå.
Därinne sof den ljufva skatten:
Ack! hur jag kände hjärtat slå!
Min tanke var då blott:
”O, dyrkade Charlotte!
Må hvarje ton ditt hjärta hinna,
Din kärlek där åt sångarn vinna!”
Charlotte var femton år den dagen,
Och jag var kär och dum och glad,
Och yr i mössan och betagen,
Jag sprang att skaffa serenad;
Mitt unga blod det sjöd,
Och uppå punsch jag bjöd:
Så fick jag sångare i klämman,
Själf sjöng jag ljufligt första stämman.
På sångens milda makt jag trodde,
Jag hänförd sjöng i kärleksrus.
Och vildt jag uppåt fönstret glodde:
O, se där tänds nu upp ett ljus!
Gardin’ rörs hit och dit,
Jag ser en hand så hvit,
Jag ser ett öga mot mig blicka:
Ack, det var hon, min hulda flicka.
I början basen nekat sjunga
och stolt i skolan gett till svar,
Att sådna flammor ä för unga,
Som än gå i pensionen kvar:
Han ömkade min lott,
Att min var femton blott,
Och själf han yfdes utan måtta,
Att hans var fyllda tjuguåtta.
När hvarje ton af serenaden
Förklingat ljuf och kärleksvarm,
Och hem vi gingo genom staden,
Vi mötte plötsligt – arm i arm –
Charlotte med sin kusin,
En löjtnant stolt och fin!
På bal han bjudit bort min flamma,
Och jag stod hemma, sjöng för mamma.
Sillén, f. i Karlstad 5/8 1839, † i Filipstad 22/2 1891 (se Tab. 49). Hon var i sin ungdom en af Värmlands
vackraste ungmör; glad, liflig och älskvärd till sitt sätt. Det var till henne som hennes barndomsvän
Pelle Ödman skref ovanstående bekanta poem.
Knut Berggren bodde först på sin egendom säteriet Aspberg i Segerstads församling, med underlydande gårdar, Tollstorp, Rud, Solberg och Lilla Abbortan (tills. 2,087 tunnland tax. värde: 130,000
rdr.) Sålde det sedermera till följd af ekonomiska förluster och flyttade till kompanichefsbostället Årtan vid Norsälfven i samma församling, flyttade slutligen 1875 till kompanichefsbostället Hjeltin i
Ekshärads församling, bekant för sitt fötjusande läge, och bodde där till sin död. Förf. bevarar i ett
troget och tacksamt minne det gamla hemmet uppe i Älfdalens skogstrakter, omgifvet af björk- och
barrskog med en vacker sjö framför. Kring sjön låg en stor bygd med ansenliga byar, och i fonden åt
40
väster höjde sig den ena blånande bergskonturen efter den andra ända bort till Fryksdalsgränsen.
Man lefde på gammalt värmländskt herrgårdsmaner. Spinnrock och väfstol voro ständigt i gång, och
till julen hölls storstök på gamla sättet med brygd, slakt, bak och stöpning af talgljus, hvilket allt nu
hör till en svunnen tid. ”Lucia” eller ”Lusse” firades på häfdvunnet sätt, som lektor N. P. Ödman så
lifligt beskrifvit i sina ”Hågkomster från ungdomen”. De långa och mörka höst- och vinterkvällarna
förkortades med arbete af hvarjehanda slag, hvarvid familjefadern vanligen läste högt ur någon mera
omtyckt och känd litteratur. Förf. har som gosse med förtjusning gjort bekantskap med Starbäcks
historiska romaner (Engelbrekt Engelbrektsson, Guldhalsbandet, Konungakronan och Testamentet)
Topelius, ”Fältskärns berättelser” och ”Vinterkvällar”, Blanche, Bilder ur verkligheten, valda stycken
af Tegnér, Runeberg, H. C. Andersens sagor m. fl. Under sommaren deltog man i landtbruket m. m.,
och förf. har många gånger följt sin far inom kompaniområdet på skjutmöten och soldattorpsyner
från Finnskogarna till Munkfors eller Torsby i Fryksdalen. Fiske och jakt om sommaren, skid- och
skridskoåkning om vintern voro de vanliga nöjena. För öfrigt fanns ett ganska lifligt och angenämt
41
umgängeslif, ty många ”herrskap” bodde på den tiden i Ekshärd och särskildt vid jultiden gick det
muntert till. Den ståtligaste fest, som under förf:s tid firats på Hjeltin var år 1884, då Knut Berggrens
och Charlotte Silléns silfverbröllop en strålande vacker högsommardag högtidlighölls af vänner och
grannar, som infunnit sig från när och fjärran. Fyra år därefter var hemmet upplöst, och det vackra
Hjeltin är nu i bondehänder, den präktiga skogen nedhuggen och nästan alla de gamla kära vännerna
i Ekshärad äro döda eller spridda långt omkring. Men i minnet lefver det gamla hemmet uppe bland
Värmlands skogar, berg och blåa sjöar, och tacksamheten och saknaden kastar öfver detsamma sitt
rosenskimmer.
Knut Berggren innehade under sin tid på Segerstad flera betydelsefulla kommunala uppdrag, bland
annat kommunens ombud för överläggningar i landsvägsfrågan samt revisor och ledamot i sparbankskommittén.
Charlotte Berggren flyttade efter sin makes död till Filipstad, där hon afled, bevarade ända till sin
död sitt vackra utseende, angenäma sätt och sin duglighet som husmor. Knut Berggren och hans maka
hvila på Ekshärads kyrkogård jämte deras yngste son, Torsten.
Barn:
44 a. Louise, f. 26/8 186o † 28/8 s. å.
44 b. Johanna Charlotta, f. 16/11 1861, † 2/12 1864.
44 c. Knut Gustaf Magnus, f. 12/12 1862, † 30/11 1865.
44 d. Maria, f. 1/12 1863, † s. å.
44 e. Karl Bernhard, f. 5/11 1864, † 21/12 1905 i Landskrona.
44 f. Per Gustaf Berggren, f. 26/1 1870 på Aspberg, † 5/5 1931 i Strömstad.
Lizzie Berggrén
som ung.
Lizzie Berggréns föräldrar Gotthard och
Karolina Kreuger.
Per Gustaf Berggrén (47)
Per Gust. Berggrén (son af Jan Knut Berggren Tab. 44), f. i Segerstads förs 26/1 1870. Aflade mogenhetsexamen i Karlstad 1888, student i Uppsala s. å. (Vrml. nat.), nationens sånganförare 1890, fil. kand.
1891, nationens bibliotekarie och sekreterare 1894, fil. licentiat 1896, promoverades till filosofie doktor
31/5 1898, profår vid Norra latinläroverket i Stockholm 1897, v. läroverksadjunkt i Karlstad v. t. 1898,
d:o i Kalmar 1898-1905, ord. läroverksadjunkt i Linköping 22/12 1904, styrelseledamot i Östergötlands
Fornminnesförening 1905-1908, rektor vid statens samskola i Strömstad 3/4 1908. *
Resor: Till Hannover och angränsande orter 1900, till Danmark (Själland, Fyen och Jylland) 1902,
till södra Norge 1904.
Skrifter: Lars Grubbe, hans lif och verksamhet (Akad. afhandl., Karlstad 1898). En uppsats i Nord.
Familjebok (L. Grubbe), Svensk historia enligt samtida skildringar 1, (Ansgars lefnad, Adam af Bremen, Ericus Olai, Olaus Magnus), W. Billes förlag 1901. Kalmar nunnekloster, Kalmar dominikanerkloster, Kronobäcks kloster (i ”Meddelanden från Kalmar Fornminnesförening”), Sveriges historia
för realskolor, samskolor och flickskolornas lägre klasser (Alb. Bonnier, 1906), Vårfrukapellet i Linköping, (i ”Meddelanden från Östergötlands Fornminnes-förening”), Kalmar stad och dess historia
* † 5 maj 1931 i Strömstad. Riddare av Nordstjärne- och Vasaordrarna. Deltagit synnerligen aktivt i det kommunala
livet i Strömstad. Var mycket omtyckt av alla med vilka han kom i beröring. En särskild stipendiefond bärande hans
namn instiftades av gamla elever vid samskolan. Ligger begravd i den gamla familjegraven i Filipstad på den vackra
gamla kyrkogården (Anteckning till Per Gust. släktbok efter hans död).
42
Per Gust. besöker Selma Lagerlöf
på Mårbacka.
Per Gust. Berggrén var under sin tid i Strömstad engagerad i landstormen. Då Strömstads
landstormsföreningen bildades 1912 valdes han
till vice ordförande. Under åren 1919 till 1928
var han dess ordförande. Under flera år var han
chef för Strömstads Landstormsbataljon.
(Hj. Appeltofft, 1907), Svensk historia enligt samtida skildringar, 1907, (Erikskrönikan och Vadstenadiariet), Utgifvare och författare af Berggrenska släktboken (1908), Linköpings Sparbank 1833 -1908
(jubileumsskrift), ”Kalmar”, skildring i det geogr. statistiska arbetet ”Sverige”, utg. af K. Ahlenius och
A. Kempe (1908), Anteckningar om Linköpings franciskanerkloster (1908).
Har dessutom i div. tidningar författat ett flertal uppsatser i politiska och sociala ämnen, reseskisser
och stycken i bunden form.
Gift i Kalmar 8/6 1904 med Louise Caroline (Lizzie) Gullberg, f. i Kalmar 7/12 1879, dotter af lektorn, franske konsularagenten, R. N. O., Off. d’Academie, Off. Instr. Publ. Gotthard Magnus Gullberg
och hans maka Karolina Maria Kreuger.
Barn:
a. Elsa Maria Friberg (A1).
b. Johan knut Gothard (A2).
c. Margareta (Greta) Sofia Charlotte (A3).
43
Interiör i övervåningen i Saxå herrgård.
44
HERRGÅRDARNA
Människorna i allmänhet levde ett hårt liv under senare halvan av andra årtusendet. Bostäderna var ofta enkla hus med stampat jordgolv. Det var dragigt
och kallt och många dog tidigt av sjukdomar.
De rika däremot bodde i ståtliga bostäder. I Värmland fanns dock inga slott
på samma sätt som i vissa andra delar av landet. Här fanns herrgårdar där
brukspatronerna hade inrättat en bekväm tillvaro för sig och sin familj.
Brukspatronerna på Saxån var inget undantag. Genom kloka investeringar
och välplanerade giftemål hade de skapat stora förmögenheter och bodde på
vackra herrgårdar.
45
Norra Saxån från söder i dag.
Saxån har genom åren varit medelpunkten i den Berggrénska brukshanteringen. En skröna säger att
den förste bergsmannen under en vandring i området satte sig att vila på en sten vid sjön Saxen. Den
vackra utsikten gjorde att han bestämde sig för att bosätta sig på just den platsen och där susar än i dag
historiens vingslag. Här finns den norra herrgårdsbyggnaden från början av 1800-talet kvar, nu med
ett helt annan liv än det var på den tiden då bergsbruket regerade i Bergslagen.
Saxån
Den förste bergsmannen, Johan Olofsson, var också nämndeman, riksdagsman och häradsdommare.
I hans gård fanns domarsalen. Denna byggnad bör ha varit uppförd under mitten av 1600-talet och
har fungerat som bostad åt honom och hans efterkommande under cirka 200 år fram till mitten av
1800-talet.
År 1793 övertogs driften av Saxån av dåvarande ägarens, Johan Olofsson, båda söner Olof och Johan
vilka gemensamt drev bruksrörelsen vidare efter faderns död. Olof Berggren bosatte sig på den gamla
mangårdsbyggnaden och byggde om och till den till en ståtlig herrgård av trä så att den i stort fick
samma utseende som den har i dag. Ovanför ingångsdörren skrevs bokstäverna O B och årtalet 1800.
46
Södra Saxån på sin nuvarande plats som hotell i Hällefors.
Den andre sonen Johan byggde sig ungefär samtidigt en egen herrgård av sten, Norra Saxån.
1814 överlät Olof Berggren sin del av driften till sin son Per Gustaf och flyttade själv till Forsnäs
utanför Karlstad där han bedrev fortsatt brukshantering i mindre omfattning. Olofs bror Johan efterträddes av dennes son Bernhard.
De båda kusinerna Per Gustaf och Bernhard
Berggren drev tillsammans bruksrörelsen vidare
men den Berggrenska eran började att närma sig
slutet. Då Per Gustafs änka dog år 1873 såldes Södra
Saxån till bruksägaren J E Jansson. Bernhard Berggrens dotter Lovisa Fredrika gifte sig med Carl Johan Yngström som fortsatte driften till sin död 1914.
1916 köptes egendomen av Hellefors Bruk AB. Södra
Södra Saxån före flytten till Hällefors. Foto av G Sillén.
herrgården flyttades 1918 till Hällefors och blev mäss
för pesonalen vid Hellefors järnverk. I dag är Södra herrgården hotell under namnet Sörgården i Hällefors. Norra gården kom att fungera som sommarresidens för tjänstemännen och bas för jakt och
kräftfiske.
Norra herrgården med tillhörande byggnader inköptes 1984 av entreprenören, initiativtagaren till
Måltidens hus i Grythyttan och visionären Carl-Jan Granqvist som med stor känsla nu återställer de
47
Carl-Jan Granqvist berättar om sina planer med Saxån. Eva Holmgren, Inger Berggrén och
Kristina Karlstam lyssnar intresserat.
gamla byggnaderna i sitt ursprungliga skick. År 2010 köptes även markerna med hyttruin av Carl-Jan.
Saxå Golfklubb arrenderar mark för en 18-håls golfbana.
År 1769 gästades Saxån av blivande kungen Gustaf III, då han var kronprins. För att vara en ståndsmässig bostad åt eventuellt ytterligare kungliga gäster byggdes Norra Saxån av sten. Och Norra Saxån
har under åren också fått se några kungliga besökare. Under 1930-talet besökte kung Gustaf V Saxån i
samband med älgjakt på ägorna och i juni 1994 gästades gården av kung Carl XVI Gustav tillsamman
med drottning Silvia. Då intog kungaparet middag tillsamman med prinsessan Christina och hennes
make Tord Magnusson här. Saxå herrgård har även bland många storheter sett som sina gäster nationalskalden Esaias Tegnér och nobelpristagaren Selma Lagerlöf.
Andra herrgårdar
Under årens lopp har släkten Berggrén blivit spridd, inte bara över hela Värmland, utan över hela landet, ja över hela världen. Rektor Per Gustafs bror Gösta emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet
och Karin, hans barnbarns barn, driver nu ett advokatkontor på Amerikanska Jungfruöarna.
I Värmland har ett flertal gårdar blivit bebodda av ättlingar till släkten. Några är kanske mer än
andra förknippade med Berggrén och Saxån och är särskilt värda att nämnas. Framför allt är det intressant att följa Olof Berggréns barn och vad som hände dem.
48
Fest på Saxån. På bilden ser vi från vänster: Eva Berggrén Holmgren, Viktor Söderberg, Inger Berggrén, Carl-Jan Granqvist,
Kristina Berggrén Karlstam, Erik Hemberg, Cornelia Isenstein och Per Berggrén.
Miljöer i Saxå herrgård.
49
När Olof Berggrén lämnade över bruksrörelsen vid Saxån till sin son Per Gustaf flyttade han själv
med sin hustru Brita till Forsnäs i Alsters församling där han bedrev bruksnäring vid Norra och Södra
Forsnäs bruk. Där tillbringade kan sina sista år.
Hans son Göran fortsatte med bruksnäringen efter sin far. Han dog emellertid redan 1842, i 43
års ålder, i en farsot och hans barn, som då var minderåriga, kom att uppfostras hos Görans bröder. I
samband med detta såldes huvudbyggnaden på norra Forsnäs och flyttades till Skål. Fram till dess att
barnen nått myndig ålder förvaltades norra och södra Forsnäs bruk av Görans bror Magnus Berggrén
på Niklasdam, som också uppfostrade Görans son Bernhard Theodor. När barnen blev vuxna avyttrades bruksnäringen.
Göran Berggréns äldste överlevande son, Jan Knut, blev officer och kapten. Han innehade säteriet
Aspberg men sålde detta då det var svårt att kombinera driften på gården med officersyrket. I egenskap
av chef för Näs kompani flyttade han till Årtan och senare, då han 1875 blev chef för Älvdals kompani,
till Hjeltin i Ekshärad.
Göran Berggréns yngste son Bernhard Theodor blev också officer och kapten och chef för Näs kompani. Under en tid ägde han Aspberg på Segerstad och inköpte senare egendomen Hultsberg i Väse.
En av Olof Berggréns döttrar, Sara Ulrika, gifte sig med Olof Salomon Lindmark. 1842 köpte de
fastigheten på Älvgatan i Karlstad som allmänt går under namnet Lindmarkska gården. Denna byggnad som ligger i kvarteret Almen är en av ett fåtal hus som klarade sig vid den förödande branden
1865, då nästa hela Karlstad blev lågornas rov. Delar av huset används i dag som en av kommunenens
representationsvåningar.
Tilläggas kan att mitt emot Fipstads kyrka låg, och ligger fortfarande Berggrénska gården. Denna
imponerande byggnad utnyttjades då personer från Saxån hade något ärende in till staden. För 200 år
sedan var resan in till staden svår och det tog lång tid att förflytta sig på dåliga vägar, särskilt under
årstider då klimatet gjorde resandet till ett äventyr.
Bernhard Theodor
Berggrén bosatte
sig på Hultsbergs
gård i Väse. Nuvarande ägarna Mi
Persson och Peter
Hermansson poserar framför huset.
50
Berggrénsgården i Filipstad belägen närmast kyrkan. Huset
användes då Saxåborna hade ärende in till staden.
Lindmarkska gården i Karlstad där Olof Berggréns dotter
Sara Ulrika bodde tillsammans med sin make häradsskrivaren Olof Salomon Lindmark.
Göran Berggrén dog när hans barn var små. Hans son Bernhard Theodor
uppfostrades hos Görans bror Magnus Berggrén på Niklasdam.
Olof Berggrén flyttade från Saxån 1814 och bosatte sig på
Forsnäs i Alsters församling utanför Karlstad. Han bodde i
den norra gården som i slutet av 1800-talet flyttades till Skål.
Gården Södra Forsnäs tillhörde bruksrörelsen som bedrevs av Olof
Berggrén och hans efterlevande. Ovanstående byggnad var en flygel
till huvudbyggnade som har brunnit.
Efter det att gården Norra Forsnäs flyttat restes en ny
byggnad i slutet av 1800-talet på samma plats där den ursprungliga gården hade stått.
51
52
SENARE DELEN
Per Gust. Berggrén hade tre barn, Elsa, Knut och Margareta som växte upp i
Strömstad där Per Gust. var rektor på samrealskolan. Elsa hamnade i Stockholm medan Knut och Margareta kom att bosätta sig i Göteborg. Kontakten
med Värmland uppehölls av Knut som tog studenten på gymnasiet i Karlstad
och var reservofficer vid Värmlands regemente. Dessutom flyttade han tillsammans med sin hustru Signe till Karlstad efter sin pensionering.
Knuts son, Per Berggrén som vuxit upp i Göteborg, blev officer vid Värmlands
regemente och bosatte sig i Karlstad där hans barn och barnbarn har vuxit
upp. Han känner de djupa rötterna i Värmland och tycker att han har kommit
hem när han rör sig i gamla Berggrénsmiljöer.
I senare delen av denna släktbok är Per Gusts ättlingar redovisade fram till
2015. Var och en har fått skriva om sig själv vilket gör att omfattningen varierar om respektive person.
53
Senare delen
ÖVERSIKT ÖVER TIDEN EFTER 1908
Första generationen
Andra generationenTredje generationen
Per Gust. Berggrén (47)
Elsa Maria Friberg (A1)
Inga barn
Johan Knut Gotthard Berggrén (A2)
Per Gustaf Berggrén (A21)
Jan Anders Berggrén (A22)
Margareta Sofia Charlotta Uhrbom (A3)
Barbro Olga Louise Nilsson (A31) Dagmar Margareta Cecilia Callgard (A32)
Ernst Arvid Gunnar Uhrbom (A33)
Pär Erik Göran Uhrbom (A34)
54
Fjärde generationenFemte generationen
Kristina Maria Berggrén Karlstam (A21:1) Linnéa Karlstam (A21:11)
Hanna Karlstam (A21:12)
Eva Charlotte Berggrén Holmgren (A21:2)
Simon Carl Viktor Holmgren (A21:21)
Alva Sofia Charlotte Holmgren (A21:22)
Arvid Carl Wilhelm Holmgren A21:23)
Anna Maria Hjort-Berggrén (A22:1)Karin Lina Hjort Berggrén (A22:11)
Ingrid Sonja Hjort Berggrén (A22:12)
Lina Sofia Berggrén (A22:2)
Ellen Ylva Karin Persson Berggrén (A22:21)
Eva Uhrbom (A31:1)
Gustav Joakim Uhrbom Wall (A31:11)
Jakob Valdemar Uhrbom Wall (A31:12)
Jenny Louise Uhrbom Wall (A31:13)
Anna Margareta Johnsson A31:2)Mattias Arne Ingvar Johnsson (A31:21)
Linus Gösta Fredrik Johnsson (A31:22)
Cecilia Marie Callgard (A32:1)
Cecilia Aurora Callgard Larsdotter (A32:11)
Axel Lars Dennis Berntzon (A32:12)
Cristine Charlotte Lysell (A32:2)Karl Arvid Lysell (A32:21)
Gustav Gillis Lysell (A32:22)
Louise Matilda Callgard Dittmer (A32:3) Smilla Monika Dittmer (A32:31)
Belle Cecilia Dittmer (A32:32).
Per Henric Hugo Uhrbom (A33:1)
Maria Charlotte Margareta Uhrbom (A33:2)
Johan Erik Uhrbom (A34:1)
Anders Gustaf Uhrbom (A34:2)
Linn Ingeborg Uhrbom (A34:11 )
55
Rektor Per Gust. Berggréns familj i Strömstad 1921.
Från vänster: Elsa, Margareta, Knut, Lizzie och Per Gust.
56
Min farfars släktbok sträckte sig fram till början av 1900-talet. Här
följer en sammanställning över de personer som tillkommit efter
honom under 1900-talet och början av 2000-talet. Koden ”A med
siffra” hänsyftar till denna senare del i boken.
SAMMANSTÄLLNING AV TIDEN EFTER 1908
Elsa Maria Friberg (A1)
Elsa Friberg, född Berggrén 1905-04-27 i Kalmar, dotter till Per
Gustaf Berggrén (47) † 1987-03-23 i Stockholm. Kontorist. Begravd på Skogskyrkogården i Minneslunden.
Gift 1945-07-14 i Stockholm, Kungsholms förs. med Erik Axel
Friberg, fil. dr. bibliotekarie délégué vid Bibliotheque S:t Genevieve i Paris [SBL]. Född 1905-11-24 i Stockholm, Maria förs. †
1947-10-25 i Paris. Son till Carl Johan Friberg, tullöveruppsyningsman, f. 1857, † 1942, o h hu, Hilma Charlotta Strömberg,
f. 1864, † förmodl. före 1942. Elsa Friberg drabbades av ett svårt
slag, då hennes man Axel Friberg efter endast två års äktenskap
avled i Paris. Elsa tog denna motgång hårt och levde ensam återstoden av sitt liv i Stockholm.
Elsa Friberg.
Inga barn.
Johan Knut Gotthard Berggrén (A2)
Knut Berggrén, född 1907-04-07 i Linköping, son till Per Gustaf
Berggrén (47), † 1976-10-12 i Karlstad. Civilekonom, byråsekreterare vid Göteborgs hälsoförvaltning. Begravd på Ekshärads kyrkogård. Kapten i Värmlands regementes reserv.
Knut Berggréns
grav i Ekshärad där
han ligger tillsammans med sin hustru Signe och sin
farfar Knut Berggrén och dennes
maka Charlotte tillsammans med deras
tidigt avlidne son
Torsten.
Gift 1937-06-05 i Göteborg med Signe Gunborg Andersson, född
1910-03-03 i Göteborg, Västra Frölunda förs. † 2006-01-15 i Karlstad, kamrer vid Dag Magnussons advokatbyrå i Göteborg. Far
August Andersson, byggmästare, född 1863. † 1932. Mor Albertina Sofia Börjesdotter, född 1868, † 1943.
57
Knut Berggréns fa­milj fotograferad 1975 vid sommarhuset på Tjärnö utanför
Strömstad. Sittande Knut
och Signe. Stående till vänster Anders med äldsta dottern Anna på armen och
hustru Ylva. Yngsta dottern
Lina var ännu inte född.
Stående till höger Per mad
hustru Inger och döttrarna
Eva och Kristina.
Knut Berggrén studerade vid Handelshögsolan i Göteborg, där han var elevkårens ordförande under en period. Han examinerades som civilekonom och var därefter anställd vid en bank i Göteborg.
Bankkrisen i början av 1930-talet gjorde att han tvingades söka nytt arbete och anställdes då inom
hälsovårdsnämnden i Göteborgs kommun. Som reservofficer tjänstgjorde han som kompanichef under andra världskriget 1939-1945 i trakten av Haparanda och vid norska gränsen i Värmland. Efter sin
pensio­nering 1972 bosatte han sig tillsammans med sin hustru Signe i Karlstad och köpte ett sommarhus på Tjärnö utanför Strömstad.
Barn:
Per Gustaf Berggrén (A21).
Jan Anders Berggrén (A22).
58
Margareta Sofia Charlotta Uhrbom (A3)
Margareta Uhrbom, född Berggrén 1914-03-19 i Strömstad, † 1998-09-21 i Bäckebol, Västra Götalands
län, dotter till Per Gustaf Berggrén (47).
Gift 1935-09-29 i Strömstad med Ernst Harald Uhrbom, anställd vid SJ 1918-1960. Född 1900-01-18 i
Södertälje, † 1976-07-01 i Göteborg. Far Ernst Hugo Uhrbom, född 1879 , † 1945. Mor Elin Amanda
Söderberg född 1881.
Barn:
Barbro Olga Louise Uhrbom (A31).
Dagmar Margareta Cecilia Uhrbom (A32).
Ernst Arvid Gunnar Uhrbom (A33).
Pär Erik Göran Uhrbom (A34).
Per Gustaf Berggrén (A21)
Per Berggrén, född 1939-08-21 i Göteborg, Vasa förs. son till (A2). Major vid Värmlands regemente.
Tjänstgjorde där till sin pensionering 1994. Startade efter sin pensionering ett bokförlag.
Per Berggrén avlade studentexamen på latinlinjen vid Vasa Högre Allmänna läroverk i Göteborg
1961, blev efter att ha gått genom Krigsskolan Karlberg i Stockholm, fänrik vid Värmlands regemente
1964. Under en lång trupptjänst ansvarade han som kompanichef bland annat för grundutbildning
av officerare. Efter trupptjänsten ingick planläggning för mobilisering och pesonaltjänst i hans arbetsuppgifter. Åren 1993-1994 tjänstgjorde han som informationschef i samband med att Värmlands
regemente flyttade till Kristinehamn.
Efter pensioneringen 1994 bytte han bana och blev redaktör och fotograf. Han har givit ut ett tjugotal böcker på sitt eget förlag, Förlag Per Berggrén, i vilka han också själv medverkat som fotograf
och grafisk formgivare. Av hans helt egna böcker kan nämnas Värmlands pärlor och Ett år i Värmland. Han finns med i Föreningen Värmlandslitteraturs förteckning över värmländska författare. Per
Berggrén har också som amatörmusiker medverkat som klarinettist och ledare för Carlstad Traditional Jazz Band och Per Berggréns Sextett samt som sångare i Värmländska KFUM-kören. Under åren
2005-2010 var han ålderman i Carlstads-Gillet. Som kuriosum kan nämnas att han blev invald i det
strålande samfundet SHT exakt 100 år efter sin farfar Per Gust. Berggrén.
Att resa har under åren varit ett stort intresse och tillsamman med Inger har Per besökt exotiska
länder som Guatemala, Kenya, Kina, Bali, Kambodja, Brasilien, Burma, Singapore, Karibien och Island. Vid hemkomsten har han visat bilder från resorna i olika föreningssammanhang.
Gift 1967-07-15 i Göteborg med Inger Linnéa Ryberg, född 1943-04-04 i Göteborg, Gamlestadens förs.
Far Henning Gustav Ryberg, möbelsnickare, född 1910-09-10, † 1994-04-30. Släkten Ryberg var av
vallonsk härkomst och kom som smeder till Västergötland. De bodde på gården Hede utanför Mariestad. Mor Annie Maria (Maja) Olsson, född 1911-08-17, † 2004-09-07. Majas mor kom från gården
Dunnebacken i närheten av Backamos militärövningsfält. Fadern var bördig från Solberga nära Kode
59
Per Berggrén.
Inger Berggrén.
norr om Kungälv. I Solberga utspelades sig Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar. En kusin till Majas
far lär ha friat till Selma Lagerlöf under hennes vistelse i Bohuslän.
Inger är arkitekt SAR/MSA. Avlade studentexamen vid Flickläroverket i Göteborg 1963, arkitekt
vid Chalmers Tekniska Högskola (CTH) 1967, där hon tilldelades John Ericssonmedaljen för väl genomförd utbildning (betyg 5 i snitt på avgångsbetyget). Medaljen skänktes 2010 till John Ericssonmuseet på Sverige-Amerikacentret i Karlstad. Redan som teknolog vid CTH, 1965, ritade hon Tingvalla
Isstadion, en bandyarena, tillsammans med stadsarkitekten Per Lagergren i Karlstad.
Inger Berggrén var från 1967 projekterande arkitekt i Karlstad. Från 1979 var hon delägare i arkitektfirman Skanark där hon ritade alla typer av byggnader på flera ställen i landet. Under en del
av 1980-talet var hon den arkitekt som hade ritat flest barnstugor i Sverige. Tillsammans med olika
projekteringsuppdrag har Inger också varit stadsarkitekt i Kils, Hammarös och Storfors kommuner.
Från 1992 till 2008 var hon länsarkitekt vid Länsstyrelsen i Värmland och chef för Plan- och bostadsenheten samt länsexpert för planeringsfrågor. I slutet av 1990-talet hade hon ett förordnande att,
i rang efter länsrådet och chefsjuristen, gå in som landshövding i Värmlands län. Detta gjorde hon
bland annat i vissa beslutsfrågor.
Inger har i allt intresserat sig för kvinnor och mäns lika rättigheter. Jämställdhetsfrågorna blev särskilt tydliga under länsstyrelsetiden där hon alltid medverkade vid olika beslut eftersom hon var den
enda kvinnan i en hög chefsposition.
Inger har också deltagit, såväl som författare som redaktör, i ett flertal bokprojekt och finns med i
60
Föreningen Värmlandslitteraturs förteckning över värmländska författare.
Sedan 1974 är Inger Soroptimist. ( Soroptimistklubbarar finns i hela världen och verkar för allas
rättigheter, speciellt kvinnors). Hon har varit styrelseledamot och president i Karlstadsklubben och
charterpresident samt styrelseledamot och president i Karlstad-Solstadens Soroptimistklubb.
När de första kvinnorna tilläts komma med i Karlstads Rotaryklubb var Inger den första som blev
tillfrågad om hon ville vara med. Tillsammans med två andra kvinnor valdes hon in 1992. Året 19981999 var hon första kvinna som president i denna Rotaryklubb. Hon har varit styrelseledamot och
också ansvarat för Kulturkommittén i klubben. För hennes arbete med denna kommitté fick hon Paul
Harris medalj två gånger, den sista med safir 2014. Sedan november 2014 är Inger ålderman i Carlstads-Gillet.
Inger har haft flera andra styrelseuppdrag under årens lopp, men har alltid prioriterat familjen och
funnits till hands för såväl make som döttrar. Hon har ritat familjens två villor och ombesörjt ändringar av de senaste bostäderna.
Barn:
Kristina Maria Berggrén (A21:1).
Eva Charlotte Berggrén (A21:2).
Jan Anders Berggrén (A22)
Anders Berggrén, född 1945-10-22 i Göteborg, Älvsborgs förs, son till (A2). Musiklärare vid Härnösands Gymnasium, 1974-1989, och vid Härnösands Folkhögskola/Kapellsbergs Musikskola 1989 fram
till pensioneringen 2011.
Anders Berggrén tog studentexamen 1966 på latinlinjen vid Lundby Samläroverk i Göteborg. Efter
Kerstin Ögren och Anders Berggrén.
61
militärtjänstgöring vid Värmlands Regemente 1966, samt genomgången kadettskola i Halmstad 1967,
läste han musikvetenskap vid Göteborgs Universitet under åren 1968-1970. Samtidigt tog han privatlektioner i ämnet musikteori, och i instrumenten violoncello, piano och sång. 1970 blev han antagen
vid Musikhögskolan i Göteborg och genomgick en fyraårig Musikdirektörsutbildning.
Han anställdes 1974 på Musiklinjen vid Härnösands Gymnasium i ämnena piano, violoncello, musikaliskt satsstudium, ensemble och vokal träning. 1975 tog han över Härnösands Kammarkör som
konstnärlig ledare, och genomförde en mängd konserter ofta med egna arrangemang på repertoaren.
Intresset för jazz och vokalmusik gav sig 1980 uttryck i bildandet av jazzkören Chorus. 1985 gick han
en kurs i musikelektronik och såg möjligheter att utnyttja datorn som verktyg inom musiken. I slutet
av 1980 medverkade han som kapellmästare och pianist i ett antal revyer i Härnösand. Han anställdes 1989 på Härnösands Folkhögskola/Kapellsbergs Musikskola i ämnena gehörsträning, musikteori, musikarrangering, musikhistoria samt brukspiano. Mellan åren 1990 och 2011 ledde han kurser i
musiklyssning för Härnösands Pensionärsuniversitet. Mot slutet av 1990-talet startade han en tvåårig
utbildning i ämnet elektroakustisk musik, som han ledde fram till sin pensionering 2011. Intresset för
komposition tog fart under denna period och en rad instrumentala och elektroakustiska kompositioner följde. 2008 valdes han in i FST, Föreningen Svenska Tonsättare.
Efter pensioneringen 2011 flyttade han till Stockholm/Nacka.
Gift 1969-08-16 i Lye, Gotlands län, med Ylva Ing-Marie Karlquist, född 1944-09-28 i Lye, † 2003, fil
kand, socialkonsulent vid länsstyrelsen i Västernorrlands län. Far Helmer Gustav Karlquist, kamrer,
född 1907, † 2006. Mor Ingrid Maria, född Rondal 1919, † 2014.
Barn:
Anna Maria Hjort Berggrén (A22:1).
Lina Sofia Berggrén (A22:2).
Anders sammanbor sedan 2010 med Kerstin Ögren, författare och socialpsykolog samt tekn. doktor
på Kungl. Tekniska Högskolan i samhällsplanering, f. 1943-06-06 i Oscars förs. i Stockholm.
Barbro Olga Louise Nilsson (A31)
Barbro Nilsson, född Uhrbom 1937-03-09 i Strömstad, † 1995-01-31. Dotter till (A3). Anställd vid Energiverken 1957-1967, stud. vid universitetet i Göteborg 1989.
Gift mellan 1958 och 1981 med Georg Ingvar Nilsson, född 1935-08-24 i Göteborg, elektriker, anställd
vid Götaverken. Son till Yngve Nilsson, f 1904, † 1965, o h hu Hanna NN, född 1905, †...
Barn:
Eva Louise Uhrbom (Nilsson) (A31:1).
Anna Margareta Johnsson (A31:2).
Eva Uhrboms ord om sin mor:
Min och Annas mamma Barbro dog ju 1995-01-31, vilket vi forfarande sörjer! Hon betydde väldigt
62
Dagmar Callgard.
Dick Callgard.
mycket för oss båda. Hon var väldigt klok och var mycket bra att prata och diskutera med och hennes
död var väldigt oväntad, även om hon varit rejält sjuk ett tag. Vi trodde verkligen inte att vi skulle
mista henne så ung. Det var extra tråkigt, inte minst för att hon bara några månader senare skulle få
sitt första barnbarn (min Joakim). Efter det har hon ju fått ytterligare fyra barnbarn och vi får ju tro
att hon ser dem alla ifrån sin himmel!
Dagmar Margareta Cecilia Callgard (A32)
Dagmar Callgard, född Uhrbom 1940-11-15 i Strömstad. Dotter till (A3). Kartritare och politiker i
Mölndals Stad. Kommunfullmäktigeledamot för Folkpartiet i 30 år. Ordförande i Social- och arbetsmarknadsnämnden i 20 år. Numera ledamot i Folkhälsorådet.
Gift 1960-11-26 med Dick Georg Callgard, född 1937-03-10 i Göteborg, ingenjör. Kalkylchef för Peab
Sverige AB i Väst. Efter pensionering fortsatt verksam i eget bolag som entreprenadsakkunnig i Vägoch anläggningsfrågor. Far Axel Carlsson, född 1905, † 1968. Mor Marta Johansson född 1907, † 1974.
Barn:
Cecilia Marie Callgard (A32:1).
Cristine Charlotte Lysell (A32:2).
Louise Matilda Callgard Dittmer (A32:3).
63
Gunnar Uhrbom med hustru Inger.
Ernst Arvid Gunnar Uhrbom (A33)
Gunnar Uhrbom, född 1945-06-05 i Lundby församling, Göteborg. Son till (A3).
Efter avslutad militärtjänstgöring och ekonomutbildning anställd 1967 som internrevisor och senare
som redovisningschef på Vingresor AB, Stockholm. Från 1976 anställd som ekonomichef för Albin
Marin:s båttillverkning i Visby och 1978 som Controller på Albin Marin AB:s huvudkontor i Kristinehamn. Flyttade till Visby 1980 och startade ett redovisningskonsultaktiebolag. Var fram till 2010 ägare
och anställd VD för bolaget, viket avyttrades i samband med pensionering.
Efter pensionering fortsatt mindre verksamhet som ekonomisk seniorkonsult samt utökade fritidsintressen såsom segling och musik, bland annat som basist i det Gotländska amatörjazzbandet Dixie
Pretenders. Bor på Gotland.
Gift 1981-06-06 i Visby med Inger Ann Marie Uhrbom, född Jakobsson 1951-05-10 i Romakloster
socken Gotland, frisör och innehavare av Salong Ann Frisörteam AB i Visby. Far Sune Jakobsson, född
1926. Mor Ulla Melander, född 1935 † 2011. Bor på Gotland.
Barn
Per Henric Hugo Uhrbom (A33:1)
64
Göran Uhrbom, Dagmar Callgard och Gunnar Uhrbom.
Mari Charlotte Margareta Uhrbom (A33:2)
Pär Erik Göran Uhrbom (A34)
Göran Uhrbom, född 1948-01-25 i Lundby församling, Göteborg o. Bohuslän.
Realexamen PRAM Göteborg 1965, ingenjörsexamen TGG Göteborg 1968, HTU-examen CTH Göteborg 1974 kemisk apparatteknik.
Radiotelegrafist vid kustflottan 1969/70. Trafikledare vid 1 HKP-Div, Berga Örlogsskolor 1970. Arbetat som teknisk processkonsult åt svensk och utländsk processindustri 1971/2005 vid NVS 1971/73,
Ångpanneföreningen 1973/78, Vattenbyggnadsbyrån 1978/87, Arla (Veritch AB) 1987/90, Prc Konsult
AB 1990(2005). Startade Prc Konsult AB 1990, ett tekniskt konsultföretag åt svensk och utländsk processindustri inom livs- och läkemedel (35 anställda). Specialicet: 3D-modellering och visualisering i
samarbete med CTH, Göteborg. Befattningar: ägare, chefskonsult och VD. Pension 2005.
Gift med Ingela Birgitta Höglund, född 1947-01-26 i Örgryte församling, Göteborg o. Bohuslän.
Far Stig Höglund, född 1925-02-10. † 2013-12-15, skeppsmäklare. Mor Birgit Carlsson, född 1923-0301. Kontorist.
Ingela tog examen vid Philip Holmqvist privatskola i företagsekonomi 1967. Hon har arbetat på ekonomiavdelningen på SCA AB 1966/88 och senare på ESAB AB 1989/96 och Prc Konsult AB 1996/2005.
Volontär i Svenska Kyrkan, öppen förskola 1996-2009. Pension 2009.
Barn:
Johan Erik Uhrbom (A34:1).
65
Kristina Berggréns och Urban Karlstams bröllop 1996-07-06. Stående från vänster: Eva Berggréns blivande make Mikael Holmgren, Eva Berggrén, Per Berggrén, Inger Berggrén, bruden Kristina Berggrén Karlstam, brudgummen Urban
Karlstam, brudgummens föräldrar Lisbeth och Hadar Karlstam, brudgummens bror och svägerska Peter och Gunvor
Karlstam. Framför dessa brudnäbbarna Fredrik och Johanna Lind. Sittande brudens mormor Maja Ryberg, vigselförrättaren Valter Fryxelius och brudens farmor Signe Berggrén.
Anders Gustav Uhrbom ( A34:2).
Kristina Maria Berggrén Karlstam (A21:1)
Kristina Karlstam, född Berggrén 1969-07-03 i Karlstad, Domkyrkoförs. Dotter till A21. Lärare matematik och naturvetenskapliga ämnen, adjunkt i matematik vid Karlstads Universitet. Musik har alltid
varit en stor del av Kristinas liv. Tidigt spelade hon blockflöjt och piano. Vid 11 års ålder började hon
spela tvärflöjt och sedan piccolaflöjt. Kristina har alltid varit aktiv amatörmusiker var hon än har
bott och har spelat i musikkårer som Bofors Musikkår, Saabs Musikkår, Betlehemskyrkans Musikkår,
Hemvärnets Musikkår i Värmland som sedan ombildades till en civil musikkår under namnet Karlstads Musikkår.
Kristina bodde som utbytesstudent 1987/88 i Denver, Colorado där hon studerade musik på Cherry
Creek High School. Efter lärarexamen vid Högskolan i Karlstad jobbade Kristina som lärare i Linköping medan den blivande maken studerade klart. Sedan flyttade paret tillbaka till sin födelseort,
Karlstad, där Kristina arbetade som låg- och mellanstadielärare.
Efter flera års uppehåll av sitt brinnande ungdomsintresse ridsport och med två hästintressera-
66
Familjen Karlstam juli 2015: Urban, Kristina,
Hanna och Linnéa.
de döttrar köpte familjen 2013 sin första häst, ett egyptisk arabiskt fullblod.
Kristina och Linnéa utbildade och omskolade hästen från utställningshäst till
sport- och tävlingshäst.
Gift 1996-07-06 med Urban Karlstam,
född 1968-07-09 i Karlstad, far Hadar Karlstam född 1932, mor Lisbeth
Karlstam född 1936 död 1997. Studerade Industriell ekonomi vid Linköpings Universitet. I Linköping var Urban chefredaktör för studenttidningen
Lithanian under låsåret 1994/1995. Efter anställning som projektledare på reklambyrån Ord & Bild i
Karlstad öppnade han sin egen varumärkes och designbyrå, Motherland 2005.
Urban är mycket intresserad av att vistas i fjällnatur och att bestiga berg.
Barn:
Linnéa Elisabeth Karlstam (A21:11).
Hanna Viktoria Karlstam (A21:12).
Eva Charlotte Berggrén Holmgren (A21:2)
Eva Holmgren, född Berggrén 1973-04-21 i Karlstad, Norrstrand församling. Fil. mag i medie- och
kommunikationsvetenskap, fil. kand. i etnologi. Från 2001 arbetat i olika funktioner inom information och kommunikation vid Stockholms läns landsting och Landstinget i Värmland. Sedan 2015
Innehållssamordnare för upplysningstjänsten Hallå konsument vid Konsumentverket. Hon har följt
och varit en del av utvecklingen inom information och IT som har inneburit helt nya arbetsområden
och arbetssätt. Var under högskole- och universitetstiden engagerad i studentfackligt arbete och har
haft olika förtroendeuppdrag inom studentkåren. Har alltid haft intresse och engagemang i olika samhällsfrågor och valde t ex att skriva en c-uppsats med jämställdhet som tema. I en annan uppsats, inom
etnologi, intervjuades kulturpolitiker och kulturtjänstemän för att diskutera utvecklingen av museer
och hur de behöver förändras för att vara attraktiva i framtiden.
Musik, bild och form har alltid varit stora intressen. Har sjungit i flera olika körer, deltagit i två
fotoutställningar för amatörer och spelar oboe i Karlstads Musikkår. Stort engagemang läggs också i
barnen för att vara delaktig och närvarande. Tillsammans har hela familjen redan gjort ett antal resor
utanför de stora turiststråken som till exempel båtluff i Grekland, bilsemester i Danmark och södra
67
Familjen Holmgren juli 2015: Eva och Mikael
med barnen Alva, Arvid och Simon.
Sverige, besök i New York.
Gift 2001-09-15 i Sofia församling,
Stockholm med Mikael Carl Thomas
Holmgren, född 1973-06-09 i Eskilstuna, Fors församling. Tekniskt Gymnasium med inriktning maskinteknik,
Ingenjörsexamen 1993, värnplikt som
gruppchef vid Ingenjörstrupper (Ing 3,
Boden) 1993/1994, franska studier i Dijon, Frankrike, 1995. Fil. Mag. i Informatik, Handelshögskolan i Göteborg,
Göteborgs universitet 1995-1999. Efter
studier arbete som tjänsteman i olika
befattningar på företag i IT konsulting,
först några år i Stockholm, fram till
2006, därefter i Karlstad och pågående
vid tiden för upprättande av den här
texten. Kännetecknande för innehåll i arbete har varit att verka för den digitala transformationen som
pågår i samhället. Han var under studietiden och militärtjänstgöring engagerad inom olika utskott,
med olika förtroendeuppdrag. Under universitetstiden engagerade i studentföreningar som verkade
för utbyte mellan studenter och företag på internationell nivå.
Far Thomas Holmgren, född 1944-06-22 i Stockholm. Mor Elisabet Holmgren, född 1946-10-25 i
Stockholm. Thomas verksam som överläkare/klinikchef på ögonkliniken vid Mälardalens sjukhus i
Eskilstuna. Elisabet utbildad lärare, har verkat i hemmet under barnens uppväxttid. Mikael har fyra
syskon, en äldre bror Fredrik och två yngre bröder Björn och Staffan, samt en yngre syster Karin. På
faderns sida finns släktband till Värmland, där Thomas farmor Elisabet Sofia Stiernstedt var uppväxt på Frykfors Herrgård. Elisabets fader Carl Wilhelm Stiernstedt var regementschef vid Värmlands
Fältjägare på Trossnäs och innehade Lökene under perioden 1881-1893. Elisabet gifte sig med Albert
Holmgren 1902-01-10, som var disponent på Klarafors bruk (Forshaga), där även Thomas pappa Lennart Holmgren föddes.
Barn:
Simon Holmgren (21:21)
Alva Holmgren (21:22)
Arvid Holmgren (21:23)
68
Anna Hjort med maken
Johan och barnen Karin
och Ingrid.
Anna Maria Hjort Berggrén (A22:1)
Anna Hjort Berggrén, född Berggrén 1972-12-31 i Göteborg, Kortedala förs. Dotter till (A22). Specialistläkare ortopedi.
Gift med Carl Johan Magnus Hjort, född 1972-03-18. Jurist.
Barn:
Karin Lina Hjort Berggrén (A22:11).
Ingrid Sonja Hjort Berggrén (A22:12).
69
Lina Berggrén tillsammans med sambon Jens Persson och dottern Ellen.
Lina Sofia Berggrén (A22:2)
Lina Berggrén, född 1976-04-22 i Härnösand, Västernorrlands län. Dotter till (A22). Journalist och fil.
kand. i språkvetenskap.
Sammanbor med Jens Otto Persson, född 1970-12-26. Fil. mag i psykologi.
Barn:
Ellen Ylva Karin Persson Berggrén (A22:21).
70
Eva Uhrbom.
Eva Uhrbom (A31:1)
Eva Louise Uhrbom, född Nilsson 1962-03-27 i Göteborg. Tog tillbaka släktnamnet Uhrbom. Dotter
till (A31). Studerade till polis 1990 och fortsatte det arbetet, först på ordningssidan både i patrullbil och
som ridande polis. Under senare tid som förundersökningsledare på kriminalsidan. Tre barn tillsammans med Håkan Wall. Gift med Jörgen (Lindberg) Uhrbom 2007.
Barn:
Gustav Joakim Uhrbom Wall (A31:11).
Jakob Valdemar Uhrbom Wall (A31:12).
Jenny Louise Uhrbom Wall (A31:12).
71
Lars Johnsson med sönerna Matias och Linus. Till höger Barbro Nilssons dotter Anna.
Anna Margareta Johnsson (A31:2)
Anna Johnsson, född Nilsson 1971-01-26 i Göteborg. Dotter till (A31). Tog examen på hälso- och sjukvårdslinjen på Annedalsgymnasiet 1989, med inriktning psykiatri. Arbetade därefter som mentalskötare på Lillhagens sjukhus fram tills det lades ner. Har fortsatt inom geropsykiatri i Partille kommun
med specialisering inom BPSD-symtom.
Gift 1958-05-16 med Lars Arne Johnsson, född 1971-03-23. Verktygsmakare.
Barn:
Mattias Arne Ingvar Johnsson (A31:21).
Linus Gösta Fredrik Johnsson (A31:22).
Marie Cecilia Callgard (A32:1)
Marie Cecilia Callgard, född 1963-08-03 i Göteborg. Dotter till (A32). Bosatt sedan 1989 i Stockholm,
nuvarande bostadsort: Saltsjö Boo. Två barn med Lars Berntzon.
Sambo med Lars Berntzon fram till 2006. Sambo med Anders Drugge, född 1963, sedan 2006. Tog examen (fil kand) vid Göteborgs Universitet 1987, institutionen för systemvetenskap. Arbetar på Svenska
Handelsbanken (Handelsbanken Capital Markets) som systemägare för IT-system (värdepappershandel). Intressen: idrott och välmående (yoga, meditation mm), musik, litteratur, teater, mat och vin.
Barn:
Cecilia Aurora Larsdotter Callgard (A32:11)
Axel Lars Dennis Berntzon (A32:12)
72
Louise Callgard Dittmer, Marie Callgard och Cristine Lysell.
Cristine Charlotte Lysell (A32:2)
Cristine Lysell född Callgard 1968-05-01 i Göteborg. Dotter till (A32). Kostekonomexamen vid Göteborgs universitet 1991, lärarexamen 2004, rektor 2014. Verksamhetschef för grundskolan i Kungälvs
kommun. Gillar långdistanslöpning.
Gift med Karl Peter Kristian Lysell, född 1955-11-09, civilekonom, arbetar som chefscontroller. Är
riddare av Coldinu ordern samt 5 dan i Aikido.
Barn:
Karl Arvid Lysell (A32:21).
Gustav Gillis Lysell (A32:22)
Louise Matilda Callgard Dittmer (A32:3)
Louise Dittmer, född 1975-01-19 i Göteborg. Dotter till A32. Bosatt på Bohus-Björkö. Merchandiser
och modedesigner.
Gift med Henrik Dittmer, född 1976, Teknisk ingenjör.
Barn:
Smilla Monika Dittmer (A32:31).
Belle Cecilia Dittmer (A32:32).
73
Familjebild från bröllopet mellan Henric Uhrbom och Elin Olsson 2014-09-16. Från vänster ser vi Gustav Hamilton, Ida Hamilton syster till Elin samt deras son Henry Hamilton, Elias Olsson, bror till Elin,
Torbjörn och Susanne Olsson, föräldrar till Elin, Elin Uhrbom och Henric Uhrbom, Gunnar Uhrbom,
Inger Uhrbom samt Charlotte Uhrbom.
Per Henric Hugo Uhrbom (A33:1)
Henrik Uhrbom, född 1980-10-27 i Visby, Gotland. Son till A33. Utbildad till civilekonom vid Umeå
Universitet. Anställd 2010 vid Meter Television AB som ekonomisk research och därefter som projektledare för ett flertal olika TV-produktioner inom Meter Television/Shine Group Nordics. Från 2013
produktionschef för TV-produktionsbolaget MAG5, dotterbolag till Endemol Shine Group Nordics,
Stockholm. Bor i Stockholm.
Ägnar huvudsakliga fritiden åt flugfiske och musik främst som gitarrist och basist i olika rockband,
bland annat Paralive, Nubien Rose samt Exroses.
Gift 2014-09-06 i Gnisvärd, Gotland, med Elin Anna Sofia Uhrbom, född Olsson 1983-11-15 i Tullinge.
Utbildad till civilekonom vid Linköpings Universitet. Anställd som ekonom 2010 på bemanningsföretaget Perido Skills AB med placering på bland annat SE-Banken och från 2014 på Perido Skills AB:s
huvudkontor i Stockholm som Bid Manager. Bor i Stockholm.
Far Torbjörn Olsson, född 1960. Mor Susanne Regner, född 1961.
74
Maria Charlotte Margareta Uhrbom (A33:2)
Charlotte Uhrbom, född 1984-08-27 i Tofta Socken, Gotland. Dotter till (A33). Utbildad till reseledare
på linjen Turism, rekreation och service (EGY) vid Grimslövs Folkhögskola. Anställd hos Solresor AB,
Malmö, som reseledare 2007 på destinationerna Madeira, Portugal samt Side och Alanya i Turkiet och
som kryssningsguide på Nilenbåtarna i Egypten. Därefter Course Town Manager på STS Språkresor
största destination Malta åren 2012 och 2013. Studerar Engelsk litteratur och språkvetenskap vid Malmö Högskola sedan 2013. Bor i Malmö.
Johan Erik Uhrbom (A34:1)
Johan Uhrbom, född 1976-02-18 i Sävedalens församling, Partille Kommun. Son till A34.
Studentexamen vid Lundby Gymnasium Göteborg 1996, samhällsprogrammet. Studier i internationell turism vid Burgårdens Gymnasium i Göteborg 1998. Studier vid IHM i Göteborg 2015.
Radaroperatör vid LV6 i Halmstad 1997, reseledare i Venezuela 1999, arbete på BTI resebyrå i Göteborg 2000-03, arbete på NetBook AB bokningsbyrå på nätet 2003-07. Anställd sedan 2007 på SCR
AB i Göteborg som projektledare och webbansvarig för SCR hemsida (Svenska Campingägares Riksförbund).
Gift 2008-09-06 med Anna Rebecca Glenberg, född 1979-10-12 i Kärra Församling, Göteborgs och
Bohuslän. Studentexamen 1999 vid Lundby Gymnasium i Göteborg. Arbete på Göteborgsposten som
arbetsledare 1995-2005. Sedan 2005 anställd på Forsman & Bodenfors Factory AB reklambyråi Göteborg som produktionsledare.
Barn:
Linn Ingeborg Uhrbom (A34:11)
Johan Uhrbom med
hustrun Anna och
dottern Linn.
75
Anders Gustaf Uhrbom (A34:2)
Anders Uhrbom, född 1980-04-31 i Sävedalens Församling, Partille Kommun. Son till A34.
Studentexamen vid Polhemsgymnasiet Göteborg 1999, industriprogrammet, industriell automation.
Kurs i datanätverk och datasäkerhet vid Komvux 2001. Utbildning till amfibiesoldat vid Karlskrona
Örlogsskolor 2000. Skyddsvakt och militärpolis vi KA4 i Göteborg 2001. Anställd på Volvo Personvagnar AB avdelning för automation och robotteknik 2002-10. Arbetar inom livsmedelsbranchen 2010.
Linnéa Karlstam (A21:11)
Linnéa Elisabeth Karlstam, född 1998-08-11, dotter till (A21), studerar det Ekonomiska programmet
på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Linnéa har alltid haft en speciell hand med och varit intresserad av
djur. Tidigt blev ridsporten Linnéas största intresse. 2014 deltog Linnéa och hästen Eminem i Nordiska
Mästerskapen för Arabiska Fullblod och placerade sig på andra plats i sin klass. Linnéa utbildar nu sin
egen ungponny med inriktning mot hoppning.
Linnéa Karlstam med
hästen Eminem.
76
Hanna Karlstam med
hunden Theo.
Hanna Karlstam (A21:12)
Hanna Viktoria Karlstam, född 2001-08-20, dotter till (A21), har alltid varit mycket duktig på språk.
Från femte klass valde hon att gå på IES, Internationella Engelska Skolan i Karlstad. Hanna är mycket
kreativ och skapar filmer och fotograferar som hon lägger ut på sin egen Youtube-kanal. Hennes största intresse är utbilda sin Shetland Sheepdog i agility.
Simon Carl Viktor Holmgren (A21:21)
Simon Holmgren, född i Stockholm, Katarina förs. 2002-08-15. Son till A21:2. Simon deltog som representant för sin klass i Vi i femman och slutade på andra plats i Värmland 2014. Under sjätte läsåret
har han haft ordförande posten i elevrådet på Kvarnbergsskolan och slutade mellanstadiet med mycket
fina betyg. Hans intressen just nu är att spela trombon, både egna lektioner och i orkester genom kulturskolan. Han spelar också innebandy och amerikansk fotboll.
77
Alva Sofia Charlotte Holmgren (A21:22)
Alva Holmgren, född i Stockholm, Hässelby förs. 2005-02-08. Dotter till A21:2. Alva har nu gått ut
tredje klass och har presterat mycket bra i skolarbetet. På fritiden spelar hon tvärflöjt, sjunger i kör och
tränar simhopp. Hon har som mål att bli läkare när hon blir stor.
Arvid Carl Wilhelm Holmgren A21:23)
Arvid Holmgren, född i Karlstad, domkyrkoförs. 2008-05-21. Son till A21:2. Arvid har just gått ut
förskoleklass, räknar bra och kan snart läsa. Att bygga med lego, vara med kompisar och sina syskon
är något han tycker om.
Karin Lina Hjort Berggrén (A22:11)
Karin Hjort Berggrén, född 2005-10-26 i Falun. Dotter till 22:1.
Ingrid Sonja Hjort Berggrén (A22:12)
Ingrid Hjort Berggrén, född 2005-10-26 i Falun. Dotter till 22:1.
Ellen Ylva Karin Persson Berggrén (A22:21)
Ellen Persson Berggrén, född 2015-02-27 i Stockholm. Dotter till 22:2.
Gustav Joakim Uhrbom Wall (A31:11)
Gustav Joakim Uhrbom Wall, född 95-04-04.
Jakob Valdemar Uhrbom Wall (A31:12)
Jakob Valdemar Uhrbom Wall, född 98-01-28.
Jenny Louise Uhrbom Wall (A31:13)
Jenny Louise Uhrbom Wall, född 98-01-28.
Familjen Uhrbom Wall. Från vänster Jenny, Eva, Jakob, Joakim och
Evas make Jörgen Lindberg.
78
Mattias Arne Ingvar Johnsson(A31:21)
Mattias Johnsson, född 1998-10-19 i Skallsjö församling, Lerums kommun.
Linus Gösta Fredrik Johnsson *(A31:22)
Linus Johnsson, född 2000-02-12 i Skallsjö församling, Lerums kommun.
Cecilia Aurora Callgard Larsdotter (A32:11)
Cecilia Larsdotter Callgard, född 1993-10-06 i Stockholm. Pappa: Lars Berntzon. Mamma: Marie
Callgard. Nuvarande bostadsort: Saltsjö Boo. Tog gymnasieexamen (naturvetenskapliga programmet)
2012. Studerande samt arbetar inom hemvården i Värmdö Kommun. Intressen: djur och natur, teckning, film, dataspel.
Axel Lars Dennis Berntzon (A32:12)
Axel Berntzon, född 11 1995-08-11 i Stockholm. Pappa: Lars Berntzon. Mamma: Marie Callgard. Nuvarande bostadsord: Saltsjö Boo. Tog gymnasieexamen (estetiska programmet) 2014. Arbetar som
musiker (trumpet, piano, sång mm) och i musikinstrumentaffär. Intressen: jazz och övrig musik samt
sång, politik och filosofi.
Karl Arvid Lysell (A32:21)
Karl Arvid Lysell, f. 97-06-17, son till (A32:2). Teknikprogrammet på gymnasiet, gillar att spela gitarr.
Gustav Gillis Lysell (A32:22)
Gustav Gillis Lysell, f. 2000-07-19, son till (A32:2). Gillar att spela gitarr och köra moped.
Smilla Monika Dittmer (A32:31)
Smilla, Monika Dittmer, född 2006.
Belle Cecilia Dittmer (A32:32)
Belle Cecilia Dittmer, född 2008.
Linn Ingeborg Uhrbom (A34:11 )
Linn Uhrbom, född 2011-03-09 i Annedals
Församling, Göteborg o. Bohuslän.
Louise och Henrik Dittmer med döttrarna
Smilla och Belle.
79
Den europeiska maten är kultur. Carl-Jan Granqvist planerar att göra Saxån till ett Europeiskt matcentrum.
80
INTRESSET FÖR SAXÅN
Under bergsbrukseran var släkten Berggrén från Saxån tongivande i Filipstadsområdet. Förutom att brukspatronerna med framgång bedrev brukshanteringen hade de många gånger förtroendeuppdrag i samhället. Många
med historiskt intresse har intresserat sig för släkten och även skrivit artiklar
om den och det är med stor glädje jag konstaterar att nuvarande ägaren CarlJan Granqvist vårdar det Berggrénska arvet. Genom hans försorg är Saxån i
dag en levande del av Bergslagen med högklassiga musikaliska arrangemang,
spännande övernattningsmöjligheter och på ägorna finns en fin golfbana.
81
Selma Lagerlöfs brev
Rektor Per Gust. Berggrén hade en omfattande korrespondens
med diverse historiker och litteraturpersonligheter. Bland annat brevväxlade han med nobelpristagaren Selma Lagerlöf.
Breven tillsammans med en mängd värdfulla handlingar förvarades på vinden i Samrealskolan i Strömstad. Tyvärr brann
skolan ned till grunden och allt blev lågornas rov. Ett fåtal brev
finns bevarade, bland annat vidstående i vilket Selma Lagerlöf
tackar för att hon fått den Berggrénska släktboken och erbjuder
honom att få en av hennes böcker. I brevet berättar Selma om
vad som inspirerade henne att skriva En herrgårdssägen. Brevet
finns i original i en av släktböckerna.
82
83
84
85
Den 27 och 29 maj 1969 publicerades två artiklar om släkten Berggrén
i Nya Wermlandstidningen författade av Gösta Schotte.
EN VÄRMLÄNDSK BRUKSSLÄKT OCH DESS ÖDEN
Del I publicerad den 27 maj 1969
Vid Saxån i Färnebo levde under 16- och 1700-talen bergsmannen och häradsdomaren Johan Olofsson, en arbetsam och försynt man, som beklädde många förtroendeposter i sin hembygd. Saxåhyttan
omtalas i jordeböckerna redan 1540 och torde vara en av de tidigast anlagda hyttorna i Värmland. Om
Johan Olofssons släktingar i tidigare led haft någon anknytning till det gamla bruket är inte känt. Han
var under en följd av år herredagsman i bondeståndet och bevistade flera riksdagar bl. a. riksdagen i
Uppsala 1654, då drottning Kristina avsade sig Sveriges krona och Carl X Gustaf efterträdde henne på
tronen.
På sin ålders dagar drabbades den betrodde mannen av ett slag av det oblida och outgrundliga
ödet, som ofta av förmodad eller oförklarlig anledning träffar människorna. Denna händelse tillgick
enligt släktkönikan på följande sätt. En sommardag 1697, Olofsson var då 84 år gammal, fick han
besök av några vänner som han bjöd på hembryggt öl att släcka törsten med i sommarvärmen. En av
gästerna tyckte att ölet var välsmakande och bad sin värd att få köpa ett par stop vilket han fick och
som han genast drack ur. Denna andra dryck fann gästen vara mindre god och under påverkan av
sitt dåliga ölsinne riktade han hotfulla förebråelser mot den gamle och sade att han skulle ha honom
i minnet till nästa gång de träffades. Vid oxhelgsmarknaden i Filipstad någon tid därefter upptäckte
han Johan Olofsson i marknadsvimlet och händelsen kring det förmenta dåliga ölet steg upp i hans
minne. Oberörd av omgivningen överföll han Olofsson och slog honom sanslös till marken. Då denne
vaknade upp ur sin dvala och kom till sans tog han sin kniv från bältet, och stack den med sådan
kraft i motståndarens sida, att han föll död ned. Utom sig av fasa och förskräckelse för följderna av sitt
handlingssätt rymde Olofsson till Norge. Därifrån skickade han efter någon tid ett brev till den dödes
familj och föreslog förlikning, vilket denna gick med på, om Olofsson betalade begravningskostnaderna för den döde. Då han återkom till Fernebo efter sin landsflykt 1698 dömdes han emellertid till
döden av häradsrätten för sitt brott. På grund av omständigheterna kring mordet, den dömdes höga
ålder och långa oförvitliga gärning upphävdes domen, sedan han, anhållit om nåd. Då Johan Olofsson
dog 1713 hundra år gammal, hade han levat under fem monarkers regeringstid från Gustaf II Adolf till
Karl XII och fått bevittna vasaättens sista akt i vår historia och det karolinska tidevarvets förestående
avslutning. Mätt av år, arbete och oro gick han ur tiden i sin ålders höst och överlämnade sin egendom,
86
En unik bild av Saxåhyttan i Värmland efter en tuschlavering av prosten Schultz, sign. 1850;
Hyttan var en gammal s.k. mulltimmershytta.
som han hade förvaltat väl, i sin ende sons händer. Denne man är den första kända stamfadern till den
märkliga värmlandssläkten Berggren, som i över tvåhundrafemtio år var knuten till det gamla järnbruket i Filipstads bergslag. Närmast den i obruten succession kommer släkterna Biesert, Geijer och
Kolthoff i Värmlands rika brukshistoria.
Mellan Johan Olofsson d. ä. födelse och hans ättling i fjärde led, vilken bar hans namn, ligger en
tidrymd på 118 år. Släktleden mellan dem sysslade med bergsbruk, järnframställning och jordbruk
och ökade genom arv, giften och köp sin förmögenhet.
Johan Olofsson d. y. som antog släktnamnet, Berggren, föddes på Saxån 1731. Han var en verksam
man, som ökade rikedomen ytterligare genom köp av gruvor, bruk och andelar i sådana samt skogar
och sågar. Som en följd av sin framgångsrika verksamhet och därmed vunna ställning bytte han ut den
enklare bergsmanstiteln, som hans fäder burit genom många led, mot den mera välklingande brukspatronstiteln. Det berättas att han en tid umgicks med planer på att av saxågruppen bygga upp ett
familjebolag på samma sätt som Bengt Gustaf Geijer bildade Uddeholms bolag genom att sammanföra
alla sina spridda bruk och egendomar under gemensam förvaltning. Liksom stamfadern var Johan
Olofsson Berggren riksdagsman i bondeståndet och åtnjöt på grund av sina personliga egenskaper
stort förtroende i sin hembygd och bland Värmlands och Bergslagens brukspatroner. Vid sitt frånfälle
1792 efterlämnade han en stor behållning som delades mellan änkan och barnen och därmed föll pla-
87
nerna på att av saxågruppen bilda ett familjebolag av geijerskt mönster. Olof Berggren hade med sin
maka f. Tingberg sex barn, som nådde mogen ålder. De tre sönerna blevo brukspatroner i Värmland
och yngsta dottern blev gift med jägmästare Anders Lagerlöf på Norserud i Ny socken. Denne var född
i Arvika prostgård 1753 och yngre broder till prosten Daniel Johan Lagerlöf Arvika, vilkens sonsondotter var författarinnan Selma LagerIöf.
Två av Johan Olofsson Berggrens söner, Olof och Jan Berggren, efterträdde fadern som brukspatroner på Saxån 1793. Den förra bosatte sig i föräldrahemmet på Södra Saxån och den senare på bruksgården vid Norra Saxån, som han lät uppföra och inreda. De voro båda begåvade och väl anskrivna
män i länet och drevo bruksrörelsen gemensamt med god framgång, beroende på gynnsamma marknadsförhållanden och frånvaron av störningar genom brödratvister och svägerskeintriger. Därtill
hade de en vänlig inställning till medmänniskorna och räckte gärna en hjälpande hand till dem som
behövde det. Deras kompanjonskap varade till 1814, då de funno tiden vara inne att överlämna ansvaret för sina företag och de anställda i yngre händer till sina söner Per Gustaf Berggren och dennes
kusin Bernhard Berggren.
Per Gustaf Berggren var på sin tid en av Bergslagens mest ansedda män och ofta anlitad för olika
uppdrag inom bergs- och järnhanteringen. Han avled barnlös 1851 men hans änka f. Geijer förvaltade
egendomen tills hon insomnade 1873, då den såldes. Därmed kom den ena delen av Johan Olofssons
stamegendom i främmande händer. Ingifta i denna gren av saxåfamiljen voro bl. a. medlemmarna av
släkterna Geijer, Juel, Lilljebjörn, Kjellberg, Sillén och Sandelin.
Vid Norra Saxån fortgick brukslivet under Bernhard Berggrens tillsyn som förut till 1867, då han
slöt sina ögon för alltid. Men under fyra decennier till skulle denna del av egendomen tillhöra släkten.
År 1878 övertogs den av hans svärson, bruksägaren C. J. Yngström, som 1854 hade ingått äktenskap
med dottern Lovisa Fredrika. Yngström, som var född 1814, var en märklig man och ett stort namn
i Bergslagen. Han var en utomordentligt skicklig bruksman, som ofta anlitades då gamla nedkörda
bruk skulle sättas på fötter. Därtill var han affärsman och förstod värdet av naturens rikedomar, som
han inte tillät sova i ostörd ro. I sin ungdom lyckades han på några få år göra Hellefors bruk till en
god affär efter en lång tids förfall, genom hårt arbete, sparsamhet och utnyttjande av företagets naturtillgångar. Han var en av de sista av järnbrukspatronernas ätt i vårt land, vilket i förening med hans
karriär gjorde honom åtkomlig för legendbildning och förtal i folkets mun.
Yngström ägde vid sin död 1907 förutom Norra Saxån, Ölsboda, Villingsberg och Valåsen i Karlskoga, där han hade sitt hem. Som alla duktiga män blev han således ibland med rätt eller orätt utsatt för hård kritik; ett förhållande som föranledde förf. 1942 att fråga domprosten C. W. Bromander
om han kände till sanningshalten i” skvallret kring Yngström”. Bromander, som var pastorsadjunkt i
Karlskoga omkring sekelskiftet, berättade att han mycket väl erinrade sig talet om Yngströms hårdhet
i affärer, men att han inte visste vad det rörde sig om. Personligen hade han endast goda minnen av
Yngström och berättade, att han varje kvartal blev hämtad av en droska från Valåsen för att giva den
85-årige brukspatronen nattvarden i hans hem. Dessa förrättningar gav honom en extra ”förtjänst av
tio kronor varje gång”, vilket, som han sade, var ett stort belopp för en fattig präst på den tiden. Sven
Stolpe, som bebodde det anrika Valåsen, C. J. Yngströms sista hem, några år på 1950-talet säger i en av
sina böcker, att Yngström går igen i den svenska litteraturen som en av förebilderna till värdshusvärden Markurell i romanen Markurells i Wadköping. Enligt samma källa skulle Hjalmar Bergman som
liten pojke ha fått följa sin far på ett affärsbesök tilI Valåsen och då kommit att fästa sig vid den gamle
88
knarrige i uppträdandet vårdslösa patronen. Efter Yngströms död 1907 såldes alla bruken och egendomarna tillhörande dödsboet till AB Bofors-Gullspång. Den Berggren-Yngströmska delen av den gamla
saxeåegendomen hade då tillhört släkten i över två och ett halvt sekel.
En annan av Bernhard Berggrens döttrar, Amalia Christina, blev 1866 gift med dåvarande löjtnanten vid Värmlands regemente, sedermera majoren, Jonas Alstermark. De ägde och bebodde Berga gård
i Brunskogs socken. I äktenskapet födds sex barn av vilka äldsta dottern Hildegard var föremål för
Gustaf Frödings stora beundran under hans vistelse i Brunskog i slutet av 1880-talet.
Del II publicerad 29 maj 1969
Livet på ett värmländskt bruk kunde vara hårt och brutalt som på andra håll, där malm bröts i gruvorna och järn smältes och smiddes till nyttiga föremål. För gruv- och hyttfolket och för smederna voro
dagarna i regel en sammanhängande kedja av arbete och bekymmer med få glädjeämnen. Vid vecko­
sluten och helgerna blev därför brännvinet ibland deras förlösare ur betrycket för några timmar. Socialt sett levde bruksbefolkningen i många fall på en låg nivå. Man fick vara nöjd om arbetsförtjänsten
under ett år uppgick till ungefär samma belopp som värdet av uttagen av mat och kläder i brukshandeln. Hemmen, som vanligen
bestodo av ett rum, blev endast sovstäder för husfadern,
som arbetade kontinuerligt i
åtta timmar med åtta timmars
vila mellan skiften. Familjerna
splittrades tidigt. Sönerna började sin arbetsdag vid bruken
i unga år och, om arbete inte
kunde beredas dem, skickades
de som drängar till bondgårdarna. Döttrarna blevo pigor
Brukspatron Petter Jansson på Norra Saxån höll det kungliga köket
med smör från sitt lantbruk då kung
Adolf Fredrik sommaren 1761 med
familj vistades på Loka Brunn. Som
tack härför fick han mottaga en sällsynt vacker kristallskål. För att på
bästa sätt kunna skydda den uppskattade gåvan beställde han en större rikt utsmyckad skål av silver, i vilken kristallskålen förvarades.
89
på landet eller i den närbelägna staden. De hände att de kommo tillbaka till föräldrahemmet bärande
ett ovälkommet barn i famnen, som överlämnades åt morföräldrarnas vård och fostran. Då man läser
om sådana tragedier i dopböckerna, på landsarkiven, med barnets namn och beteckningen oä (oäkta)
intill moderns, påminnes man om det gamla ordet i skriften, som säger, att den som är utan synd kaste
första stenen på henne.
Men patronerna hade sina allvarliga problem att brottas med. Konjunkturerna för järn och trävaror
varierade då som nu och gav ibland god inkomst och ibland ingen alls. Produktionen var beroende av
vattentillgången i de forsar där företagen voro lokaliserade. Utebliven nederbörd kunde få katastrofala
följder med nedläggning av verksamheten för kortare eller länge tid. Därav kom minskade inkomster
för både företaget och personalen och ibland arbetslöshet. Det kunde hända att brukspatronen själv
fick överlåta sin egendom till förlagsgivaren genom inträffad vattenbrist. Patronen och hans familj
levde i regel enkelt och sparsamt av egendomens produkter av slakt och säd samt av lin och ull att
spinna och väva. Vid de stora familjehögtiderna, födelsedagar och vid jul, kunde dock gästfriheten
flöda. Glansen från kavaljersepoken har skymt bilden av människornas brottning med livet i det hårda och arbetande Värmland i gången och senare tid. Man träffar människor som tror att den glada
sorglösheten är en symbol för provinsen och att dansen alltjämt går kring Lövens långa sjö. Tecken
tyda på att Gösta Berlingsbilden håller på att avtaga i landskapsvapnet och att den allvarligt blickande
örnen återtager sin plats i dennas ställe. Dessa djärva ord nedsätter på intet vis den stora författarinnans berömmelse. De få väl i stället den effekten, att de framhäver hennes geniala förmåga att av några
rotlösa, vilsegångna äventyrares öden forma en fascinerande berättelse, så att den hårda verkligheten
glömmes.
Ett välkommet inslag i det gråa vardagslivet på bruksgårdarna var det kungliga besöket på Loka
brunn 1761, då konung Adolf Fredrik och hans familj voro anstaltens gäster. Denna händelse, som är
värd att bevaras från glömskan på grund av sina poänger, väckte de rojalistiska känslorna till liv hos
bruksherrskapen. De tog sig uttryck bl. a. på så sätt, att de utan kostnad ställde produkter från sina
lantgårdar och trädgårdar till det kungliga hushållets förfogande. Uppmärksamheten besvarades av
kungen, som skickade presenter och nådevedermälen som gengåvor till givarna. I ett fall lär givaren
ha hugnats med adelskap för sin omtanke om kungafamiljens välbefinnande.
Rektor P. G. Berggren, som tillhörde saxåfamiljen, berättar att en av Berggrenarna höll det kungliga
köket med smör från sitt lantbruk under lokavistelsen och att han som tack härför fick mottaga en
sällsynt vacker kristallskål. För att på bästa sätt kunna skydda den uppskattade gåvan beställde han
en större rikt utsmyckad skål av silver, i vilken kristallskålen förvarades. På silverskålens sida lät han
ingravera konungens, drottningens och de kungliga barnens namn jämte en devis på latin under vart
och ett av namnen. Under kung Adolf Fredriks namn kan man läsa i översättning ”som låter sitt namn
stiga till stjärnorna” och under drottning Lovisa Ulrikas ”en gudom som stigit ned från Olympen”.
Under sonen hertig Carl, sedermera Carl XIII:s namn är följande devis ristad: ”Oceanen är honom
underdånig”. Det var om denne som af Chapman yttrade att han var mannen med världens sämst
grundade anseende som sjöhjälte. Berättelsen om brukspatronerna och Loka brunn får inte uppfattas
som utslag av kryperi och fjäsk för tronen i vanlig bemärkelse. Vid den tid då detta hände och det skulle förbli så i ett och eft halvt århundrade till var konungen i egna och folkets ögon en Herrens smorde,
som var sänd till vår jord för att fullgöra en högre viljas befallning och som ställföreträdare för denna
vilja mottaga undersåtarnas hyllning och tillgivenhet.
90
Jan Berggrens yngste son Daniel Berggren, som föddes år 1800 blev med tiden brukspatron på
Kristinefors bruk i Nyskoga socken. Detta företag tillverkade förutom stångjärn och manufaktursmide även sågade trävoror. Till bruket hörde omkring 4 000 tunnland god växande skog. Det hade ett
oförmånligt läge ur transportsynpunk och vattentillgången torde inte ha varit särskilt riklig. Daniel
Berggren beskrives som en duktig företagare och en utmärkt husbonde för sitt folk. Han avled 1849
vid ännu inte fyllda femtio år. Han var gift med Ulrika Brogren från Grythyttan. Deras äldste son blev
handlande i Åmot och en dotter till honom och en av de få kvarlevande berggrensättlingarna i Värmland är fru Hulda Byberg, Åmotfors, änka efter lantbrukare Algot Byberg. En dotter till Daniel Berggren blev gift med kaptenen C. A. von Krusenstierna, vilkas son var amiralen Henning v. Krusenstierna (1862-1933). Denne var kamrat med Arvid Lindman och Marcus Wallenberg under kadettåren och
deltog tillsammans med den förra och prins Oscar Bernadotte, i fregatten Vanadis världsomsegling
1883-1885. Hans bana gick snabbt mot höjderna. Han var sjöminister i A. Lindmans ministär 1910-11,
och utnämndes till amiral 1927. Vid förhandlingarna i Karlstad 1905 vid svensk-norska unionens avveckling anlitades han som militär expert. Det säges om amiral von Krusenstierna ”att han behärskade i lika hög grad militärpolitiska och strategiska som organisatoriska spörsmål. Klarhet, grundlighet
och saklighet voro de mest framträdande dragen i hans arbete.”
Hans syster blev gift med prosten Carl Theodor Ljunggren i Morlanda. Bland dessa makars barn
märkes sonen teologie doktorn och docenten vid Uppsala universitet Gustaf Ljunggren (1889-1950),
sedermera domprost i Göteborg och slutligen biskop över Skara stift. Han tillhörde kretsen kring
Nathan Söderblom under dennes professorstid i Uppsala och inledde 1930 den uppmärksammade
raden av domprostar i Göteborg fram till 1960, av vilka fyra blevo biskopar och en överhovpredikant.
I detta sammanhang kan erinras om det märkliga förhållandet, att en period under 1950-talet hade
det svenska episkopatet sådan sammansättning, att sju av biskoparna och en som var biskopsvederlike
voro födda inom Göteborgs stift.
En yngre bror till biskop Ljunggren är justitierådet Nils Ljunggren (1893--) i Stockholm.
Med de sista brukspatronerna på Saxån och deras samtida gick ett betydelsefullt skede i Värmlands
näringsliv i graven, ett skede på gott och ont, som aldrig kommer tillbaka.
Källor: P. G. Berggren, ”Släkten Berggren”, Noreborgs bruksarkiv.
91
Genom Ullagreta Carlssons, född Bronell, försorg pågår en omfattande och genomgripande uppföljning och komplettering av rektor Per Gust. Berggréns släktbok från 1908. År 2001 beskrev hon
sina tankar i Släktforskarnas årsbok.
92
93
TANKAR KRING ARBETET MED EN GAMMAL SLÄKTBOK
VÄRMLÄNDSKA SLÄKTEN BERGGREN FRÅN SAXÅN
- Av Ullagreta Carlsson, född Bronell
År 1908 – efter mer än tio års arbete – låg Värmländska släkten Berggren från Saxån med dess utgreningar färdig att lämnas till trycket. Författaren var rektorn vid Statens samskola i Strömstad fil.
dr. Per Gustaf Berggren (PGB), född 1870. Han tillhörde Värmlands nation i Uppsala och var bland
annat nationens sånganförare och bibliotekarie. Hans utgivna skrifter vittnar om stor historisk kunskap, så släkten Berggren hade hamnat i goda händer. Släktboken utgavs på författarens eget förlag
och Bronellska Bokhandeln i Filipstad skötte distributionen. Vid den tiden var det övertecknads farfar
Axel BronelI (1856-1916) som stod för bokhandeln. Han tillhörde en gren av släkten Berggren (Sandelinsgrenen).
Själv är jag således ett litet dinglande löv på det stora berggrenska släktträdet och har länge drömt om
att få följa upp släktboken till nutid. Förutom att jag tillhör denna släktkrets har bergslagsmiljön alltid
satt min fantasi i omlopp. Det var högtidsstunder då man vid familjens besök hos min farmor 1 i Filipstad
fick följa med far 2 ut i skogarna och titta på gamla igenväxta gruvhål och han visade på resterna av de
gamla stenstugorna som i hans barndom fortfarande hade varit bebodda.
När man tar sig an en sådan här uppgift gäller det att tygla sin värmländska fantasi, som lätt kan
föra in på fel spår. Det är nu 93 år sedan den gamla släktboken kom ut och ungefär tre nya generationer
har tillkommit. Det som särskilt lockat mig är att PGB inte bara nöjde sig med att följa släktleden från
fader till söner utan även tagit med döttrars avkomma – ja till och med givit döttrars släktled särskilda
grennamn. Utan detta hade jag själv inte kunnat vara med. Nackdelen med en sådan uppställning av
en släktbok är att man kommer in på så många nya släktnamn. Men med nu gällande namnlag och
namnförbistring kan ju även en agnatisk3 släktbok stöta på namnsvårigheter.
I familjen Berggren fanns släktanteckningar från 1831 av PGB:s farfars far Olof Berggren, född 1761
på Saxån, brukspatron först på Södra Saxån, sedan på Forsnäs bruk i Alsters sn, död där 1834. Den
70-årige Olof Berggrens anteckningar omfattar sju generationer från far till son och slutar med Olofs
son, Per, samt de av Olofs syskon som nådde vuxen ålder, samtliga försedda med faddrar 4. Tack vare
denna stamtavla – som senare visade sig vara korrekt – i sinom tid kompletterad av PGB:s äldre bror
postexpeditören Karl Berggren (1864-1905), har det varit lättare att i arkiven följa släktens historia till
den utvalde stamfadern bergsmannen och häradsdomaren Johan Olofssons död 1713 på Sax:ån.
PGB avtackar i förordet bland annat den i genealogiska sammanhang välkände postmästaren Helmer Lagergren i Kristinehamn, som hjälpt till med att kartlägga släktens öden på 1600- och 1700-ta-
1 Hildegard BroneIl, f Ringström (1861-1948).
2 Robert (Bob) Bronell (1894-1974).
3 Släktskapsförhållanden endast från far till son.
4 Bilaga l i PGB:s släktbok, med tillägget »så långt man nu känner september 1831».
94
len. Detta verkade ju båda gott för ett fortsatt arbete med släktboken. Jag blev dock lite betänksam då
jag för flera år sedan från bergsingenjör Nils Björkenstam fick ett mycket generöst brev, där han vid en
tidigare genomläsning av Berggrensboken bland annat i inledningen funnit flera felaktigheter 5. Detta
satte givetvis stopp för den idé jag från början haft att endast fylla på de olika grenarna. Men det visade
sig att PGB hade känt både glädje och tvekan inför den slutliga presentationen av boken ”... tvekan vid
tanken på de brister, som trots mycket arbete och kostnad och god vilja tvifvelsutan vidlåda arbetet.”
För att våga ge sig på en sådan här sak måste man vara utrustad med en tålig familj, generösa vänner
och en stor portion envishet. En av mina forskarvänner den numera tyvärr bortgångne Ulf Nilsson i
Filipstad (forskade bland annat om gamla Filipsrad) träffade vid ett tillfälle fru Signe Berggrén i Karlstad. Han kopplade genast samman oss. Rätt snart upptäckte jag att hon var svärdotter till Per Gustaf
Berggrén. Eftersom jag är väl medveten om att en författare till en släktbok fortsätter att göra sina
anteckningar även sedan boken kommit ut har jag genom Signe fått en hel del värdefulla upplysningar.
Hon har också berättat varför hennes svärfar och hans efterkommande stavar namnet med accent. Det
var ingen mindre än Selma Lagerlöf som rått honom till detta.
En episod som stimulerade mig till fortsatt arbete var när Föreningen för Värmlandslitteratur under en av sina uppskattade höstutflykter för några år sedan bad mig berätta om arbetet med släktboken. Jag fick då tillfälle göra detta på Saxå herrgård. Där redovisade jag även för den gren av släkten,
som PGB av okänd anledning ej har med i den gamla släktboken. Jag kallar den for Wallmo-grenen,
eftersom äldsta flickan Berggren, Anna Christina (Stina) (1752-1773), gifte sig Wallmo. Denna gren är
nu i min version den första grenen. Jag återkommer längre fram till denna. Efter mitt lilla anförande
på Saxån kom Margareta Magni (1932-1999), som tillhörde denna gren, fram till mig och berättade att
hon höll på att skriva på en bok om just denna gren. Det var första gången vi sammanträffade, ingen
av oss visste om den andres existens och från den stunden ända tills hon avled hade vi ett synnerligen
givande samarbete där vi utbytte erfarenheter och funderingar kring våra respektive forskningar. Hon
arbetade i romanform och satte sig mycket livfullt in i hur de olika personerna levat och vad som hänt
omkring dem. Mitt arbete bestod mer i att följa upp de olika familjerna efter konstens alla regler och
endast ta med sådant som var belagt i det för släktforskaren traditionella källmaterialet. Trots vårt olika utgångsläge hade vi många givande och ingående diskussioner om hur de äldre i släkten verkligen
haft det. Hennes resultat föreligger nu i mansukript, som jag fått del av.
Många andra personer från olika grenar har jag haft kontakt med, och i de flesta fall har man visat
intresse för att någon tagit sig an arbetet att följa upp den gamla släktboken. Bland annat lämnar Ellen
Andréasson i Åmotsfors, som tillhör Kristineforsgrenen, varje jul en fullständig uppföljning om vad
som hänt under året i hennes släktkrets. Om alla gjorde så vore det inte något större besvär att slutföra
detta arbete. År 1908 omfattade släktboken 143 tabeller och nu har jag ca 900 tabeller. Det fattas fortfarande några för att jag skall bli riktigt nöjd med arbetet.
Saxån, som är huvudorten i detta sammanhang, ligger i Värmlands län, Färnebo sn, till vilket härad
med samma namn i äldsta tider hela Värmlandsberg hörde. Släktens huvudgrenar hade sitt hemvist
på Södra och Norra Saxån, I Färnebo ligger även Lervik vid sjön Yngen och något längre söderut
Bornshyttan, vilka också tillhörde denna släktkrets. I 1413 års skattebok finns inte Värmlandsberg
nämnt men samma år den 16 april utfärdade Erik av Pommern sitt bekanta privilegium for Järnberget
5 Brev från Nils Björkenstam 19 april 1993.
95
i Värmland 6. Förmodligen började bergsbruket i Värmland omkr. 1413. Rolf Edberg har i De glittrande vattnens land en fin sammanfattning om hur dessa tidiga bergsmän förmodligen levde 7.
De lever i ett hart när otroligt slit med att skaffa fram ved för att sätta eld i berget, bända loss malmstycken och karva sig djupare ner i berget, forsla malm och kol till en hytta, som ett hyttelag av flera
bergsmän äger, men där var och en blåser sitt eget järn; de ska sedan frakta ut det färdiga järnet,
sönderdelat till osmundstycken, klövjat på hästar i stiglöst land sommartid, eller slädat över isar och
genom snöskogar vintertid, för att byta sig till de livsmedel man ej själv kan producera. Det är sådana
små nybyggarkolonier i en isolerad utkant av den bebyggda världen som lägger grunden till det järnrike som ett par århundraden senare ska framstå som mäktigt och lysande.
Släktboken visar en hel del av detta slit – inte minst har frakterna lämnat sina spår. Flera av familjernas
söner har fått sätta livet till vid sådana tillfällen. Bland annat förekommer drunkningsolyckor under
järnlast över sjön Yngen på flera ställen.
Den äldsta beskrivningen över Saxån, som jag hittills känner till är från 1670-talet och författad
av bergmästaren i Filipstad Anders Kenzel (död 1679). Den är förvarad i Bergskollegii handlingar på
Riksarkivet. Kenzel skriver:
Saxån är en gammal och hel hytta men 1656 ånyo uppbygder på gamla grunden. Haver 1 1/2 mil efter
malm till Persberg och öster om sig Sångshyttan (det är Svartsången i Kroppa som åsyftas), söder Saxhyttan, sydväst Bornshyttan, väster Damshyttan, norr Gåsbornshyttan. Därtill är medelmåttig skog
och vattendrag, som kommer ur sjön Långban samt lite äng och ingen åker. Är skatte och brukas allt
av bergsmän.
En senare och förmodligen mer tillförlitlig redogörelse för bruken finns i Jalmar Furuskogs avhandling, De värmländska järnbruken, som utkom 1924. Han upplyser där bland annat om att Saxå hammare byggdes år 1633 och att hammarkommissionen 1689 utdömde den ena av dessa båda härdar 8.
Hos Furuskog kan man sedan följa såväl Saxån som de övriga närliggande hyttornas historia.
Jag fortsätter mina citat – nu ur släktboken.
Bland de bergsmanssläkter vilka trots skiftande konjunkturer höllo sig uppe och förskaffade sig ett såväl inom bergslagen som i hela Värmland, förövrigt högt aktat namn, må med fog framhållas släkten
Berggren från Saxån.
Det är ju vackert skrivet, men ofta träffar man på en del överord i släktböcker. Det är tydligen ofrånkomligt att släktboksförfattare då och då slår sig för bröstet och utbrister – hurra vad vi är bra. Men
den som noga läser denna släktbok från 1908 rad för rad kommer att märka att här finns ett genomsnitt av allt mänskligt liv precis som i vilken släktkrets man än börjar nysta i.
En upplysning som bekymrat mig en hel del är följande, som finns i en not i släktboken.
6 Arvid Ernvik kallar det skyddsbrev och anser att privilegiebrev, som det oftast nämnes knappt kan begagnas i detta fall.
Se hans Värmländsk Medeltid, 1983, sid. 54.
7 Rolf Edberg, De glittrande vattnens land, 1981, sid. 138.
8 Jalmar Furuskog, De värmländska järnbruken, 1924, sid. 129.
96
Synnerligen rikt material till den Berggrenska släktens historia har gått förloradt dels genom bergmästarearkivets i Filipstads brand för halfannat århundrade sedan, dels ock genom ett sterbhus åtgärd
– enligt Noraskogs arkiv – att köra största delen af Saxåarkivet till masugnen för att uppbrännas (J.
Johansson, Noraskogs arkiv).
Nu kan det kanske finnas en viss möjlighet att i och för komplettering av de äldre årgångarna i släktboken gå in i det på Värmlandsarkiv i Karlstad befintliga Bergmästararkivet. Genom arkivets tjänstvillighet har jag fått del av den nyss upprättade arkivförteckningen och hoppas vid tillfälle kunna kontrollera samt tränga vidare bland frågetecknen.
Trots oturen som drabbade Berggrenska släktens arkiv finns det belägg för att som PGB uttrycker
det samtliga dess manliga medlemmar voro brukande bergsmän och brukspatroner, dels på stamgården Saxån, Lervik, Bornshyttan, Gåsbornshyttan, Forsnäs, Svartsången, Niklasdam och Kristinefors.
Om jag tolkat släktboken rätt kom en del av bruken in i släkten via ingifta kvinnor och ingifta män
– men även det kan kanske räknas som en bedrift – att rätt förstå hur friarvägen bör tas.
I Gustav Vasas jordebok 1540 är Saxåhyttan nämnd bland 15 andra hyttor och som bergsmän nämnes Måns Bengtsson, Birger, Erik Finne och Mårten Finne, vilka vardera betalar ett hundrat osmund
i järnskatt 9. Den för släktboksförfattaren PGB och övertecknad äldste kände stamfadern är den tidigare nämnde Johan Olofsson (eller Jon Olsson, som han oftast skrev sig). Ingen direkt anknytning till
någon av de ovannämnda tre bergsmännen har kunnat spårats. Johan dyker upp på Saxån först 1654
och varifrån han då kom visste inte PGB men Nils Björkenstam har funnit följande uppgift om en
Johan Olofsson. Här nedan följer citat ur hans till mig välvilligt meddelade forskningar 10.
I Bergskollegii arkiv har jag funnit ett antal uppgifter från gruv- och hammarting bl a från gruvtinget
i Persberg 11 aug 1653, varifrån jag gjort följande notering: ’Smeden Johan Olsson vid Dammarne
misstänkt för att ha medverkat till att tackjärn försvunnit ur en bod. Smeden blev frikänd. Käranden
kunde ej bevisa hur mycket järn, som funnits i boden. Smedens »pojke», som omnämns, var son till
Lars Månsson vid Mörttjärn’. (Lars var hammarsmed där och sonen gick tydligen i lära hos denne
Johan O). Detta är som synes inte hela texten utan endast kortfattad sammanfattning av vad som
intresserat mig just då. Någon Johan Olofsson finns ej före 1653 på Saxån, men en med detta namn
står antecknad i en utförlig familjelängd 1653 som hammarsmed och ogift, för att i mantalslängden
samma år var skriven som gift. År 1654 noteras han som gift med Carin.
Enligt ovanstående skulle Johan varit hammarsmed på Dammhyttan och först omkr. 1653 kommit
till Saxån som ogift hammarsmed. Den Karin (1631-1706) som Johan enligt 1653 års mantalslängd är
gift med på Saxån har Nils Björkenstam följt bakåt i tiden och enligt hans utredning är hon troligen
sonsons sondotter till den tidigare nämnde Måns Bengtsson, känd som bergsman på Saxån 1540-1551.
Alltså har Johan Olofsson gift in sig på Saxån, som dittills gått i hans hustrus släkt. Samtidigt fanns då
på Saxån Karins bror Erik Andersson med hustru Elin. I boskapslängden för 1656 har Johan och Karin
9 J. Furuskog a.a., sid. 52. Se även brev från Nils Björkenstam, jfr not 5 (ett hundrat = 120 st = 5 lispund = 34 kg osmundjärn).
10 Brev från Nils Björkenstam 15 juni 1997.
97
två kor och 1657 en häst och tre kor 11.
Genom Nils Björkenstams generositet har jag alltså kunnat lägga till anfaderns, Johan Olofsson,
hustrus antavla med flera generationer. Det intressantaste i detta fall är kanske inte att hitta en massa
nya namn utan att förankra släkten ytterligare vid Saxån och kunna anta att den funnits längre tillbaka i tiden på hustruns sida och att Johan Olofsson gifte in sig i Saxån.
Uppgiften om Johan Olofssons födelseår varierar. Enligt Färnebo sockens dödbok var han född
1613. Födelsebok saknas för denna tid. Den äldsta är från 1651-1652 och sedan fortlöpande först från
1657. Om han var född 1613 skulle han varit 100 år då han avled 1713. Det är mer troligt att hans egen
uppgift om att födelseåret var 1620 ligger närmare sanningen. 93 år är heller ingen dålig livslängd på
1600-talet. På Saxån fanns enligt 1600 års jordebok bergsmännen Olof Persson, Engelbrekt Andersson
och Håkan Jonsson. Ingen seriös forskare vågar tro att Olof Persson var Jons far. Nils Björkenstam har
däremot visat genom sin utredning av Måns Bengtssonsläkten på Saxån att Håkan Jonsson var Karins
(Johan Olofssons hustru) farfar och den av PGB omnämnde Anders Håkansson, »som var en av de
mera betydande bergsmännen på Saxån» faktiskt var hennes far.
Johan Olofsson blev alltså bergsman på Saxån och bodde på Södra gården, där domaresalen fanns.
Han innehade flera förtroendeuppdrag såsom nämndeman och häradsdomare i bergstingsrätten till
år 1679 och representerade bondeståndet som herredagsman vid 1654 års riksdag i Uppsala. Då drottning Kristina den 6 juni avsade sig kronan var han närvarande och bör ha hört då Karl X Gustaf svor
trohetseden 12. Från detta tillfälle finns en teckning av Erik Dahlberg, på vilken Johan Olofsson kanske
förekommer.
En samtidas omdöme om Johan var att han skulle vara fridsam, stilla och sedlig. Trots detta råkade
han 1697 göra sig skyldig till dråp. Samma år i augusti hade han besök på Saxån av patron Gudmund
Hult och vännerna Olof Persson på Saxån och Björn Mattsson på Höjden. Gästerna trakterades med
en kanna gott öl. När det var urdrucket gick Björn ut ur stugan och köpte ett eller två stop till (det var
brukligt att bergsmännen hade öl till avsalu på sina gårdar) men Björn menade att detta öl inte var så
gott som det Johan hade bjudit på, vilket han talade om för värden och hotade honom med att säga:
»jag skall en gång minna Eder härom».
Fjorton dagar senare var det marknad, »Oxhälja», i Filipstad och de båda kumpanerna träffades.
Då överföll Björn den gamle domaren och slog honom så illa att denne tappade sansen. Kommen till
sig själv men ej fullständigt till besinning och enligt egen uppgift troende sig hotad till livet drog den
gamle sin kniv och högg Björn så att denne segnade död ned. Förskräckt över sin gärning tog Johan till
flykten och lyckades med en tobakshandlares hjälp undkomma till Norge. Den vanliga räddningen för
värmlänningar som kommit på fel sida lagens råmärken. Han skrev från Norge ett brev till den dräptes familj och bad om förlikning. Överenskommelse träffades mellan parterna och Johan skulle till
Björns familj betala 120 daler silvermynt plus begravningskostnaderna. Han skaffade sig ett kungligt
lejdbrev daterat 17 november 1697. Regent var då sedan den 5 april den 15-årige Karl XII. Johan åter11 Brev från Nils Björkenstam 19 april 1993. År 1551 är sista bevarade längd Måns Bengtsson finns omämnd, nästa följer
först 1560 (NB). Då finns på Saxåhyttan 3 bergsmän och 2 husmän. Furuskog a.a., sid. 60.
12 Uppgiften kommer från PGB, sid. 9, men enligt Ludvig Mårtensson, Förteckning över bondeståndets riksdagsmän
1600-1697, finns till denna riksdag för Färnebo och Kroppa socknar en Jöns Oloffsson, Bolhyttan, (Färnebo). Observera
att Mats Sjökvist har hoppat över denne Jöns i sin sammanställning av Värmländska riksdagsledamöter i bondeståndet
under 1600-talet i VärmlandsAnor 1997:3.
98
vände till Saxån samma år i december och inställde sig självmant vid vårtinget i Färnebo häradsrätt.
Trots förlikning och förmildrande omständigheter dömdes han till döden. Domen verkställdes
dock icke på grund av mellankommande nåd. I protokollen nämnes han som »en man av ålder och
levnad snart mätt» men överlevde sitt livs stora olycka i hela 16 år. PGB slutar beskrivningen om honom med följande: »liksom han under sin mandoms dagar bevittnat sitt lands högsta glans, fick han
även se dess sjunkande och förfall under Karl XII». Johan avled 1713.
Fyra barn är nämnda i Johan Olofsson och Karins äktenskap. Den näst äldsta Maria gifte sig med
bergsmannen på Saxån Måns Göransson. Det äldsta barnet Olof Johansson (född omkring 1658, död
1696) kallades ”Hin starke”. Enligt släktttraditionen hade han fått detta namn då han en gång blev
överfallen av en folkilsken tjur som han fattade vid hornen och bröt nacken av. I sitt äkenskap med Elisabeth Björsdotter, hade han fem barn alla födda på Saxån. Bland dem var sönerna Johan (1685-1747)
och Björ (1680-1747) bergsbrukidkare på Saxån. Björ gifte sig med Lena Svensdotter, som var dotter
till bergsmannen och häradsdomaren i Nordmarkshyttan Sven Svensson (F.A. Dahlgrens mf ff f och
bröderna Nils Ericson och John Ericssons ff mm mf). Fler beröringspunkter finns mellan Dahlgrenar
och Berggrenar.
Björ Olofsson och Lisa Svensdotter fick tio barn som kallade sig Björn. Ingen av sönerna nådde vuxen ålder men tre av flickorna gifte sig och hamnade även som vuxna i bruksmiljön. Den äldsta, Lisa
Björn, återkommer jag till senare. För att komma fram till Berggrens-namnet får man söka sig fram till
Björs äldre bror Johan Olofssons son Olof Iohansson (1706-1748) och hans hustru Anna Månsdotter
eller Annicka, som hon kallade sig. Båda makarna var födda på Saxån. Annicka var dotter till bergsman Måns Jonsson och hans hustru Elin Månsdotter från Born. Elin hade tydligen fostrat sin dotter
Annicka väl, för det berättas om henne att hon var en stor och ståtlig kvinna och präktig husmor. När
hon besökte kyrkan blottade männen sina huvuden och kvinnorna nego. Hennes man Olof Johansson avled endast 41 år gammal och därefter ingick Annicka nytt äktenskap med brukspatron Berg på
Gåsbornshyttan. I sitt första gifte lär hon ha haft två söner, som efter styvfadern först kallade sig Berg
och sedan Berggren. För närvarande är det bara den ene som är känd Johan Olofsson Berggren, den
förste i denna släktkrets som bär namnet Berggren. Vore spännande om också den andre sonen dök
upp. Släktboken kanske skulle bli dubbelt så tjock då. Trots att jag annoserat efter uppgifter om hans
existens har jag ännu inte fått något napp.
Vi är nu framme vid Berggrens-namnet. Det är alltid lite speciellt med den förste bäraren av ett
släktnamn. Ibland är det något av utbrytarkung över honom, ibland rent praktiska orsaker som gör
att han valt att bära ett släktnamn. För Johan Olofsson Berggrens del låg det nog snarare i tiden att
överge patronymikon och anta ett familjenamn. Johan var som de övriga här nämnda född på Saxån
där han år 1713 såg dagens ljus och på Saxån avled han som brukspatron år 1792. Han var liksom sin
farfars farfar riksdagsman för Filipstads bergslag, som det vid denna tid benämndes. Vi har förflyttat oss drygt 100 år framåt i tiden. Året är nu 1789 även det ett viktigt årtal för Sverige. Det var vid
den riksdagen som Gustav III med de ofrälse ståndens hjälp bröt adelns priviligierade ställning och
genomförde Förenings- och säkerhetsakten. Med på resan till Stockholm hade Johan en av sönerna –
Olof Berggren (det var han som nedtecknade den tidigare nämnda stamtavlan). Olof lär ha uppträtt
i sin hemtrakts nationalkostym, vilket gjorde honom känd som den »vackre bonden». I släktboken
finns han avporträtterad något senare i livet.
Kort före sin död upprättade Johan Berggren sitt testamente där han bestämde att Saxå egendom
99
efter hans död borde fortfara att vara uteslutande den Berggrenska släktens egendom. Han önskade
alltså att Saxån och hans övriga mycket omfattande egendomar skulle bilda ett fideikomiss eller familjebolag liknande det som brukspatron Bengt Gustaf Geijer d.ä. redan under 1740-talet hade bildat
– det så kallade Geijerska familjebolaget – som 1870 ombildades till Uddeholms AB. PGB upplyser
oss om att det 1908 var ett av de största i landet – det var då det. Ingvar Andersson 13 beskriver detta
testamente bland annat på följande sätt:
Bengt Gustaf Geijer d.ä:s testamente är ett säreget i svensk ekonomisk-historisk litteratur ofta omtalat
dokument. (–) Något av den originalitet och uppslagsrikedom, den enriktade hängivenhet för en stor
ekonomisk uppgift som synes tala ur hela hans livsgärning, kommer också till uttryck i detta testamente. ”
Mer i detalj om Bengt Gustaf Geijers testamente kan läsas i den 1899 utkomna historiska skildringen
om Uddeholm av J.A. Almqvist. Det är helt klart att Johan Berggren hade Geijer som förebild vid skrivandet av sitt testamente. Det var inte ett föraktligt bo som han nu skulle lämna efter sig. Hans hustru
Christina Tingberg var dessutom kusin till Bengt Gustaf Geijer, så han hade förebilden på relativt nära
håll. Hur de var kusiner, därom tvista de lärde och det är ett av mina ständigt återkommande frågetecken i den värmländska genealogien. Varken Riddarhusets genealogiska avdelning eller Lennart
Geijer 14 har kunnat ge den hjälp jag behöver för att med säkerhet kunna fastställa hur släktskapsförhållandet ligger till, det enda som är säkert är att ett sådant finns. Christina Tingberg var dotter till
komministern i Karlskoga Erik Tingberg och hans hustru Dordi Stina Kjellman. I de flesta källorna
ser det ut som om Dordis föräldrar bergmästaren i Filipstad Johan Kellman och hans hustru Christina
Clerck varit halvsyskon. Båda skulle ha Anna Christoffersdotter Geijer som mor. Båda deras fäder hade
varit gifta med denna gåtfulla Anna men då det åtminstone officiellt är helt omöjligt att ungdomarna
då skulle fått gifta sig är enda förklaringen att deras fäder var gifta flera gånger och det gäller att få rätt
mor till rätt barn. Är det någon som bökat i relationerna mellan Tingberg- Kjellman-Clerck-Geijer
hoppas jag få vetskap om detta för att kunna jämföra olika forskningsrön.
Med Johan Berggrens testamente gick det inte som han tänkt sig. Trots att hans änka Christina
skulle haft ekonomisk fördel av detta önskade hon, om det fanns möjlighet, ändra det så att skiftet
skulle äga rum enligt då gällande lag, vilket skedde. Döttrarna fick nu hälften så mycket som sönerna. Christina hade genomgått tolv förlossningar. Man hjälpte alltså duktigt till med folkökningen i
Bergslagen. Barnadödligheten var ju också stor vid denna tid. Fyra av barnen dog späda och en flicka
var dödfödd. PGB har, som tidigare antytts, valt att låta de övriga barnen såväl söner som döttrar få
egna grenrubriker över sina tabeller – alla utom äldsta dottern Anna Christina, gift med Olof Wallmo.
Hon har visserligen fått en egen tabell, nummer 6, men där slutar uppgifterna med deras dotter Anna
Wallmo. Som jag tidigare nämnt blev jag nyfiken på hennes ättlingar och började slå i de register och
den litteratur som jag hade i den egna bokhyllan och sedan gå vidare via arkiven – och nu finns en icke
föraktlig Wallmo-gren. Namnet kanske är lite missvisande då det försvinner rätt snart i bortgiften,
men jag kunde inte låta bli att använda det romantiska namnet åtminstone som arbetsnamn.
13 Ingvar Andersson, Uddeholms historia, 1960, sid. 62.
14 Lennart Geijer, Släkten Geijer jämte dottersläkterna von Geijer och af Geijerstam. En sammanställning av ett manuskript av majoren Nils af Geijerstam (1953).
100
Vill här nämna något om hur jag fann denna Wallmo-gren. Barnen till Anna Wallmo (1773-1844)
och hennes man Jonas Engholm d.y. (1758- 1810) hittade jag i släkten Geijer och i Edestams, Karlstads
stifts herdaminne fann jag släkten Nordén. Ända in i vår egen tid står medlemmarna i denna släktgren nära bruksrörelsen. En viktig sak, som man aldrig får försumma, när man kartlägger sådant här
material, är att göra en ordentlig litteratursökning även utanför den rent genealogiska litteraturen. I
Nils Stafs Ransätersbruken och deras ägare fann jag Jonas Engholm och hans hustru Anna Wallmo.
Annas svärfar Jonas Engholm d.ä. blev 1767 genom köp delägare i Ransäters nedre hammare tillsammans med Jan Gustaf Geijer, son till Bengt Gustaf. Detta köp hade föregåtts av bråk och processer
utförligt skildrade i Stafs bok, där namn som Kolthoff, Geijer, Låstbom, Fahlbeck, Troili med flera
passerar revy. Här framträder bruksrörelsens ekonomiska svårigheter och vanskligheter. Anna och
Jonas Engholm d.y. bodde på Nordsjö säteri i Övre Ulleruds socken, som var en del av hans farsarv
liksom Ransäters nedre hammare. Ett personligt drag hos Jonas framträder då han till exempel ansåg
att allmogens omsorg om anskaffande av ett prästhemman borde stödjas. Mot sig hade han de övriga ägarna i Ransäter. I en inlaga till sockenstämman i november 1810 klagar han över den 30-åriga
tvisten att ordna med komministerboställe i Ransäter. Redan i december samma år avled han. Hans
änka – vår Anna Wallmo – var nu bland annat delägare i nedre hammaren i Ransäter. Hennes bruks­
egendom uppskattades till 1.641 riksdaler och 40 skilling banco. Liksom många andra bruksägare vid
denna tid hade hennes man fått ta många lån och det var omständliga affärer som änkan fick ta hand
om. Många kreditorer väntade på uppgörelser. Vid vårtinget 1811 begärde Anna årsproclama (offentlig
stämning å en persons borgenärer att inom viss dag anmäla och bevaka sina fordringar) och anstånd
med betalning till sterbhusets kreditorer. Hon ansåg redan då att hon hade en sådan kännedom om
sterbhusets tillstånd att hon genom sparsam och god hushållning kunde göra varje människa rätt att
behålla egendomen för sig och sina barn. Om på själva proclamadagen någon obehaglig upptäckt skulle göras om ytterligare betydliga skulder, ledde till annat beslut, utbad hon sig några dagars betänketid
för att begrunda vilken ställning hon tillsammans med förmyndare och anhöriga skulle finna rådigast
att ta. Anna red ut stormen. Andra svårigheter dök tid efter annan upp och vid ett tillfälle yttrade hon
att hon i boet infört sina i Bergslagen försålda fastigheter. Här anmärker Staf att hon var ju från Gustafsfors. Detta måste vara ett missförstånd av honom. Gustafsfors tillhörde det Geijerska bolaget. Staf
arbetade ju med Geijrarnas bruk och tänkte väl inte på att det kunde komma likvida medel även från
annat håll – nämligen Saxån. Jag tror att Gustafsfors i det här fallet skall vara Gustafsström i Gåsborn.
Anna Wallmos mor Anna Christina Berggren, gift Wallmo, dog samma år som Anna föddes och hon
ärvde 100.000 daler från sin morfar Johan Olofsson Berggren. Anna var alltså långt ifrån lottlös.
Trots detta fick hon 1818 avhända sig en del av ägodelarna, då hon var mycket invecklad i dåtidens
ekonomiska svårigheter. Men redan 1822 hade hon kommit i besittning av nya egendomar. Enligt
köpebrev tillhandlade hon sig av Emanuel Geijer (yngre bror till Erik Gustaf Geijer), som året därpå
skulle bli hennes svärson en del av den egendom som han hade fått i arv. Den 30 april 1844 slutade
denna märkliga kvinna sina dagar och ett strävsamt liv var till ända. Hon lyckades reda ut den bekymmersamma situationen efter mannens bortgång 1810 och egendomen kunde genom hennes energi och
klokhet stanna kvar i familjen. Efter många turer som omfattar åtskilliga sidor i Stafs bok om Ransäter
hamnade 1874 hela den Engholmska egendomen på en hand igen nämligen hos Henrik Nordén, dotterson till Anna Wallmo och Jonas Engholm. I köpeskillingen ingick hälften av Ransäters nedre bruk,
som den gamle hovkamreraren och kronofogden Jonas Engholm d.ä. cirka 100 år tidigare förvärvat.
101
Men nu hade redan nedre hammaren tystnat (enligt Furuskog).
Det har varit stimulerande att på detta sätt kunna knyta ytterligare ett människoöde för att inte
säga en hel grens öden till den Berggrenska släktkretsen. Det lönar sig alltså att söka i annan litteratur.
I Ingvar Anderssons tidigare nämnda bok om Uddeholm finns intressanta upplysningar om Sunnemo. Han börjar med en eloge till professor Nils Lagerlöf, på sin tid Värmländska sällskapets ordförande, barnfödd i Sunnemo. Lagerlöf lade ned ett stort arbete på att samla muntlig och skriftlig tradition
från trakten. Sedan följer en beskrivning av Emanuel Geijer och hans Anna Engholm, dotter till Anna
Wallmo. Emanuel hade med tvivelaktig framgång skött Ransäter och som vi märkt sålt sin del till sin
blivande svärmor. Därefter hamnade han som bruksförvaltare på Sunnemohyttan. Om hans duglighet finns inte några särskilda spår annat än att det under hans tid på Sunnemohyttan fanns en mängd
duktiga medarbetare. Han karaktäriseras som beskedlig, något trög och levde helt isolerad. Hans och
Anna Engholms dotter Ulla har av släkttraditionen inte minst inom släkten Geijer tillerkänts rollen
som en av de sista bruksoriginalen. Hon finns omnämnd i Erik Gustaf Geijers Minnen. Det var hon
som svarade på en anmärkning om att hon aldrig varit ute och sett sig om i världen »Å kors säjer du
dä’. Ja som vart i Kallsta två gånger». Det var också hon som vid sin första järnvägsresa just till »Kallsta» hade tagit med sej en ljusbit (har hört att det skulle vara en stallykta, men den behövde ju också en
ljusbit) för att lysa sig med i tunnlarna. Någon förklarade för henne att det inte fanns några tunnlar på
sträckan. »Dä kan en alri så noga vete», blev det rappa svaret.
Ullas man Wilhelm Weinberg efterträdde sin svärfar Emanuel Geijer på Sunnemohyttan. Han var
en helt annan människotyp. Beskrives som en jättegestalt, stor björnjägare, seg, ihärdig, därtill ärlig,
pålitlig och plikttrogen som fä. Det är inte utan stolthet som Bror Billman i Gamla minnen kring en
släkt, omnämner honom. Weinberg var morfar till Bror Billmans hustru. Och härmed är nu Wallmo-grenen införlivad i Berggrenska släkten. Hittills finns 91 tabeller i denna gren och hopp om ytterligare några kompletteringar. En stor del av denna forskning har jag vid olika tillfällen kontrollerat
tillsammans med tidigare nämnda Margareta Magni, som själv tillhörde denna gren. Det har varit ett
rikt givande och tagande från båda håll.
Släktboken handlar inte bara om bergsbruk. Tabell 100 i PGB:s släktbok handlar om en av Johan
Olofsson Berggrens söner, bruksägaren Johan Berggren (1766-1830). Här berättas om en släktklenod,
som fanns på Norra Saxån. PGB:s version av klenodens härkomst är i korta drag följande. Sommaren
1761 besöktes Loka Brunn av kung Adolf Fredrik och hans gemål Lovisa Ulrika som hade barnen
kronprins Gustaf, prinsarna Carl och Fredrik Adolf samt prinsessan Sofia Albertina med på resan.
Denna händelse gick inte spårlöst förbi. Traktens bruksägare tävlade om att hålla sig framme på olika
sätt. Släktboken berättar:
Många skickade presenter särskilt naturaprodukter till det kungliga köket. En farbror till Johan Olofsson Berggren, Petter Jansson, levererade smör vid flera tillfällen och fick i gengäld en ståtlig skål i
kristall med handtag och välvt lock med kunglig krona. Petter lät då förfärdiga en större skål av silver
och placerades kristallskålen i denna.
Bland de napp jag fick genom att som förberedelse för mitt arbete med släktboken gå igenom gamla årgångar av Genealogiska föreningens tidskrift Släkt och Hävd vill jag nämna nedanstående. Men först
en liten reflektion över tidsskrifter som saknar gemensamt personregister till samtliga årgångar – man
102
får slå sig fram. Tur att man har bergslagshänder. Ser nu till min glädje att Genealogiska föreningen
har lagt in ett realregister på datorn i deras forskarrum över Släkt och Hävds årgångar 1950-1999.
I årgång 1971 hittade jag en anmälan av Lennart Zielfelt där han recenserar Samfundet Örebro
stads och länsbiblioteks vänners årsskrift 1970-71. Där nämns Berggren. Från en snäll forskarkollega
fick jag uppsatsen ifråga som heter »Ett brev och en skål», författad av bibliotekarien i Örebro Henning
Wieslander. Han hade från en kollega i Västerås fått en kopia av ett brev, som låg i den i Västerås förvarade Hülpherska handskriftssamlingen. Brevet som har anknytning till Örebro län var dagtecknat
29 december 1784 i B:fors eller R:fors och undertecknat av en Dan Wetterling och ställt till rådman
Timander i Nora, som svar på en fråga från Timander. Den senare var lätt att lokalisera, men vem var
Dan Wetterling och var det B:fors eller R:fors? Detta klarade man inte i Västerås eller Örebro. Brevet
gällde några verser som skrivits och hängts upp i Brunnshuset vid Loka Brunn. Wetterling skriver att
han måste gå tillbaka och berätta allt han vet i denna sak och så följer beskrivning av hur det gick till
när kung och drottning 23 år tidigare besökte Loka Brunn. Jag citerar:
Det var två bergsmän utsedda att ta emot de kungliga, Otto Olsson från Saxhyttan (Hatt) och min Sal
svärfar Peter Jansson från Saxån (Mössa).
Därmed är brevskrivaren identifierad som Daniel Wetterling (1738-1814), gift med Catharina Petersdotter Berggren (1751-1812) som liksom sin kusin Johan Olofsson Berggren antog familjenamnet. Hon
var dotter till ovannämnde Peter Jansson (1709-1763) enligt den sista tabellen, nr 143, i PGB:s version
av släktboken. Brevet fortsätter:
Otto Olsson var känd som en gammal vältalig riksdagsman och höll ett vackert insmickrande tal för
kungen, som dock kände honom och visste att Otto hyste andra tankar. Det gjorde också Peter Jansson
som då Otto slutade bugade sig djupt och yttrade »Allt det Bror Otto har sagt det tänker jag». Genom
dessa ord kom Peter i synnerlig nåd hos kungen. Så småningom blev det fråga om var man kunde ta
gott smör av söt grädde. Detta åtog sig Peter Janssons gumma (tidigare nämda Lisa Björn, makarna
var kusiner och barnbarns barn till äldste kände Jon Olsson). Hon skulle leverera 5 à 6 skålpund 2
gånger i veckan uti en vacker glasskål med lock. Då det blev känt att de kungliga även nästa år skulle
komma till Loka lät Peter förfärdiga silverskålen eller fodralet till kristallskålen med de kungligas
namn och deviser på latin och svenska. På handtagen formades Peters och hans hustrus huvuden och
på foten som är utböjd finns i bucklor bergsmännens redskap.
Wetterling är mycket utförlig i sin beskrivning av händelsen i Loka, situationer som ej varit kända
i tidigare litteratur. Men frågan i brevet gällde ju inte skålen (fast vi nu fått beskrivningen till skänks
av en som nästan var med). Nej frågan gällde pekoralverserna som Timander trodde var skrivna av
Wetterlings svärfar Peter Jansson. Wetterling hade tydligen känsla för att verserna var pekoral och
skriver att det är inte alls säkert att det var svärfadern som skrivit dem utan förmodligen en god vän
till honom. Verserna börjar:
Loka låt varenda droppa för Kong Adolf Fredrik hoppa ...
103
Henning Wieslander ville ta reda på mer om denna händelse, bland annat var silverfodralet var
tillverkat. Det visade sig vara silversmeden Niclas Fernlöf i Karlstad, som var upphovsmannen. Wieslander beskriver också hur han via Nordiska Museets arkiv kom i kontakt med den nuvarande innehavaren av praktpjäsen, familjen Yngström, som också tillhör berggrenska släktkretsen. Genom dem
fick han kännedom om släktboken och kunde placera Wetterling i sitt rätta sammanhang. Wetterling
var löjtnant och bördig från Östergötland. Hur hade han hamnat i Bergslagen. Jag har kopplat ihop det
hela genom Östgöta nations i Uppsala matrikel och Karlstads stifts herdaminne. Hans mor hade värmlandsanknytning och var Maria Elisabeth Wahlund, dotter till kyrkoherden i Kroppa Jakob Wahlund.
I hennes första gifte med rådmannen i Vadstena Johan Wetterling föddes Daniel 1738. Hans far avled
tidigt och Daniel hamnade i Bergslagen hos sin morbror brukspatronen på Nordmarksberg Johan
Wahlund där han träffade sin tillkommande som tidigt föräldralös omhändertogs i det Wahlundska
hemmet. Hon var enda överlevande bland sju barn till Peter Jansson och Lisa Björn.
I upprinnelsen till allt detta – brevet som Wetterling skrev och som hamnade i Örebro fanns ytterligare en fråga: B:fors eller R:fors. För en värmlänning är det inte svårt att dra till med Brattfors,
och det är i detta fallet rätt. För en närking är det inte lika lätt. Wetterling verkade som brukspatron i
Brattfors till 1811, då han sålde bruket till Christoffer Reinhold Geijer, född 1770. Familjen Wetterling
försvinner därmed från Bergslagen och hamnar åter i Östergötland med sina tolv barn. Äldsta dottern
Maria Elisabeth gifter sig med handlanden i Norköping Samuel Sorbonne och får med honom åtta
barn. Systern Sara Ulrika gifte sig med klädeshandlaren Jonas Jederholm i Norrköping. Bland Daniel
Wetterling och hans hustru Kajsa Persdotter Berggren återkommer en av döttrarna Anna Lovisa Wetterling (1775-1852) till Värmland och gifter sig med sin syssling Johan Berggren (1766-1830) på Norra
Saxån och med sig i boet har hon den så kallade smörskålen.
För att återgå till smörskålen förekommer den även i annan litteratur. I Med hammare och fackla
har Gustaf Sahlin berättat om den och nämner då en explosion som ägde rum 1936 i Ölsboda, då skålen skulle ha förstörts. En uppgift som professor Gösta Berg, sedan förde vidare i Fataburen 1958. Men
detta var en överdrift som Wieslander kunde konstatera då han gick till botten med forskningen. Det
var bara glaslocket som skadades och det är nu ersatt med ett liknande lock fast av silver.
Smörskålen användes ytterligare en gång i kungligt sammanhang. Det var när kronprins Gustaf
1768 gjorde en resa genom Bergslagen och passerade Saxån den 26 september, där det serverades frukost och man dukade på en flat stenhäll på gårdsplanen. Smöret sattes fram i smörskålen som kronprinsen kände igen från sitt besök i Loka med föräldrarna.
Ja detta är ett litet smakprov på de tankar som dyker upp när man vill syna en nästan 100-årig
släktbok i sömmarna med ambitionen att försöka göra den dagsaktuell. Det finns mycket mer att säga
om de olika grenarna – när den förste släktmedlemmen skickades till Uppsala i och för akademiska
studier, den första yrkeskvinnan, om emigranter och även om en och annan som letade sig tillbaka
från det stora landet i väster. Vad blev det av människorna, när inte längre bergsbruket var den givna
inkomstkällan? En blev till exempel landshövding, en hög officer i Kongostatens armé, en blev borgmästare i Petropowlovsk efter att ha drivit byteshandel, och en skriver dessa rader. Min ambition är att
försöka följa upp PGB:s arbete till nutid och se vart folket tagit vägen och givetvis också se om det går
att ytterligare djuploda något bakåt i tiden.
104
Signaturen J. V. P. skrev nedanstående recention av
Per Gust. Berggréns släktbok.
EN BOK OM SAXÅN
(För Bergslagens Nyheter den 27 april 1909)
Helt nyligen har utkommit en bok, tryckt i 150 numrerade exemplar med titeln: ”Värmländska släkten Berggren från Saxån med dess förgreningar”. Någon större spridning kan naturligen denna bok
ej påräkna, då den ju är, såsom underrubriken angiver, ”en stamtavla och släktkrönika”, men för varje vän av värmländsk bärgs- och järnbruksrörelse erbjuder boken, som finnes i distribution på Bronellska bokhandelsn i Filipstad ett förträffligt forskningsningsmaterial.
De numrerade exemplaren äro förmodligen avsedda för speciellt intresserade släktingar, men dessutom torde ett antal onumrerade exemplar finnas tillgängliga för utomstående, som av en eller annan
orsak önska komma i besittning av boken. Den, som lärt känna och älska Saxån, skall helt säkert vid
genomläsningen av detta arbete förnimma minnets röst, som stilla viskar om glada dagar, tillbragta
på stränder, smekta av Saxens solskimrande böljor, vilka spegla de gamla herrgårdarnas, de lummiga,
hundraåriga alléernas och de mörka hyttbygnadernas mäktiga, romantiska konturer. Detta skall minna om ljusa, ljumma augustinätter med fiske och kräftfångst, om vinterdagarnas muntra bjällerklang
och frustande hästar på den svarta hyttbacken eller i djupet av de ännu oförrödda skogarna, där de
gamla bärgsmännens och patronernas andar slå med starka susande vingslag; om ett glätigt, älskvärt
och gästfritt folk, i vars sinne den gamla kärnsvenska och bärgfasta kraften ännu bor, oförminskad
och orubbad.
Ännu i dag tycker jag mig se liksom i vårfager dröm gamle patron Jans gigantiska kroppshydda
sakta och majestätiskt glida fram på den breda alléskuggade landsvägen, styrande färden till sin kära
hytta, ännu i dag kan jag i mina ljusa stunder höra årorna dämpat plaska, då jag och Anderson besöka
fiskebråtarne i aftonens frid och komma tillbaka, lastade med byte, när dagen begynner svalkas och
de vita dunsterna leka ringdans som älvor på kärrets mörka yta. När jag vill, kan jag se Jan Petter stå
på ”Mellangården” och hugga ved för dagsverke, plirande i smyg efter rättaren för att, när denne försvunnit bak hörnet, förse sig med några pinnar och slinka in genom dörren, som sedan försiktigt och
hermetiskt tillslöts. Ännu i denna stund kan jag i andanom uppleva en vinterkväll i Saxåns hytta och
se de bredaxlade saxåarne öva sig i atletik på släggor och järntackor, och än ser jag masen likt en ärkebiskop träda fram för altaret med kräklan – ett väldigt spett i handen och åkalla de sjudande makterna
i hyttans inre, som svara med att störta fram i” gnistrande floder och fylla de väntande formarna.
105
Saxån ligger ungefär en mil öster om Persberg vid den lilla vackra sjön Saxen på Västmanlandsgränsen. Det utgöres av två gods, Norra o. Södra Saxån (Norgål’n och Sörgål’n). Ungefär 2 km. västerut ligger vid en vik av Yngen det likaledes naturskönt belägna godset Lervik. Redan år 1571 skall
bärgsbruksrörelsen hava bedrivits vid Saxån. Enligt bärgmästaren och tillika borgmästaren i Filipstad
Anders Kenzel (d. 1679) blev Saxåhyttan ombygd år 1656 och ägdes av bärgsmän. De förmögnare
bland dessa inköpte så småningom flera hemman och gruvlotter och fingo med tiden titeln brukspatroner. Denna husbondetyp är nu så gott som försvunnen tack vare de allt erövrande bolagen, och
därmed har också det skimmer av poesi, som vilat över den gamaldags bärgshanteringen och järnbruksrörelsen lämnat rum för den krassaste prosan.
Det är särskilt en bärgsmanssläkt, vars namn under århundranden varit förbundet med Saxåns
historia, nämligen släkten Berggren. Dess älste kände stamfader är bärgsmannen Johan Olofsson född
1613 död 1713. Hade åtskilliga förtroendeuppdrag inom orten och valdes till bärgalagens representant
i bondeståndet vid 1654 års riksdag i Upsala då drottning Kristina avsade sig kronan till förmån för
pfalzgreven Karl Gustav. Blev Vid Oxhälgen i Filipstad år 1697 överfallen av Björn Matsson i Höjden
och drog då i förskräckelsen sin kniv till självförsvar, varvid Björn fick dödshugget. Flydde därefter
till Norge men återkom, och förliktes med den dödas anhöriga. Likväl blev han dömd till döden, men
domen gick på grund av mellankommande nåd ej i värkställighet.
En av Johan Olovssons ättlingar Olov Berggren född på Saxån 1761 och död 1834 blev stamfader
för den Södra Saxågrenen. Han har byggt Södra Saxåns mangårdsbyggnad , som till minne härav har
hans initialier jämte årtalet 1800 skrivna över ingångsdörrarna. Hans son Per Gustav Berggren, död
1851, var på sin tid en av bärgslagens mäst ansedda män, och ännu i dag nämnes hans namn med
vördnad och kärlek av de gamla vid Saxån. Det var under hans tid körbanan mellan Långban och Yngen byggdes, och den bekante järnvägsbyggaren major Cl. Adelsköld lämnar i efterlämnande papper
en humoristisk skildring av den storartade invigningsfästen, som avhölls hos den blide för sin stora
tjocklek o. gemytlighet kände brukspatron Adam Carlsson på Lervik. En likadan körbana finnes även
mellan Saxen ock Yngen och användes ännu i dag för forsling av malm, järn och virke till och från
Saxån. När denna byggdes vet jag ej, men gammal är den.
Stamfader för Norra Saxägrenen är bruksägaren Johan Berggren född på Saxån 1766 och död 1830.
Han fick i arv Norra Saxän, vars ståtliga, vita manbyggnad av sten ligger i närheten av Saxen ej långt
från Sörgåln. I Norgårdssläktens ägo finnes en praktfull skål av kristall, skänkt till en av dess medlemmar av konung Adolf Fredrik, då denna sommaren 1761 behagade i nåder sköta sin kungliga hälsa vid
Loka hälsobrunn. Johan Berggrens son Bernhard Berggren efterträdde sin fader som ägare av Norra
Saxån. Efter hans död år I867 övertogs godset av hans måg brukspatron Y ngström på Valåsen och vid
dennes död 1907 såldes det till aktiebolaget Bolors-Gullspång.
Lervikgrenens stamfader är Petter Berggren, född 1756 och död 1806, brukspatron på Born och
sedan på Lervik ej långt från Saxån. Hans son Per Berggren död 1848 var en framstående historie­
målare och agrée vid Fria konsternas akademi i Stockholm. Hans förnämsta målning ”Heimdall” är
skänkt till Upsala universitet av friherre Bernhard von Beskov. Efter allt att döma synes Leviksgodset
omedlbart efter Petter Berggrens död övergått till utom släkten stående personer. Södra Saxån innehades efter Per Gustav Berggrens död av hans änka, och vid hennes frånfälle år 1873 såldes det till
brukspatronen J. E. Jansson, vid vilkens för några år sedan inträffade död godset övergick till den
nuvarande ägaren.
106
Det vid Saxån tillvärkade järnet har alltid varit berömt och betalades med högre pris än vanligt
tackjärn. Då undertecknad vistades vid Saxån på brukspatron J. E. Janssons tid, tillvärkades där ett
järn med vitglänsande brottyta s. k. helvitt järn, vilket försåldes till och betingade ett mycket högt pris.
Man må säga, vad man vill, om de gamla patronerna, men en sak är dock viss: de voro rädda om sina
skogar och nedlade stor omsorg om jordbruket samt drogo genom sin järntillvärkning stora penningsummor in i riket.
De talrika medlemmarna av den Berggrenska släkten äro spridda på skilda håll i vårt land och ej
få bland dem bekläda viktiga poster i samhällets och statens tjänst. Bland släktens medlemmar här i
bärgslagen må nämnas bokhandlaren A. Bronell i Filipstad samt kyrkoherde C. Th. Ekelund Rämen,
vilken senare i likhet med släktbokens författare rektorn vid statens samskola i Strömstad d:r Per Gustaf Berggren tillhör Södra Saxågrenen.
J. V. P.
107
Släkten Berggrén återupptäcker Forsnäs. På våren 1969 gjordes en ”släktresa” i Värmland. När vi kom
till Forsnäs möttes vi av de nuvarande ägarna, familjen Andersson. Från vänster ser vi Signe Berggrén, döttrarna Anita och Ann-Charlotte Andersson, Inger Berggrén och Monica Andersson.
MAN KAN INTE LEVA PÅ LAGRARNA!
Men det underlättar...
Första gången familjen gjorde en släktresa i Värmland var på pingst 1969. Tillsammans med mina
svärföräldrar Signe och Knut åkte Per och jag, som då väntade vårt första barn, runt i landskapet. Vår
sista anhalt var Forsnäs, norr om Karlstad, som hade direkt släktanknytning och som beboddes av
familjen Andersson med mormor i huset, Ragnhild Ohlsson. Ragnhild och Signe blev genast mycket
goda vänner och hon kunde berätta mycket om gårdens tidigare ägare. Till och med fanns det tapetbitar kvar från Berggrénstiden.
Genom Signe, som alltså var ingift i släkten Berggrén, fick vi mycket kunskap om släkten. För oss
unga, som stod i begrepp att börja vårt vuxenliv i Karlstad, var det kanske inte alltid så intressant att
höra om Berggrénarnas bedrifter i tidigare skeden. Intresset var något ljumt! Vissa saker har vi ändå
snappat upp och för att ge historia till landskapet vid våra fortsatta resor har släktboken och minnesmärkena på olika kyrkogårdar varit ovärdeliga.
Som kuriosa kan nämnas att jag, Inger, har haft nytta av att Per varit officer när det gäller att hänga
med i ”grabbresonomanget” i samband med att jag varit stadsarkitekt i tre av länets kommuner. Lumparhistorier kommer alltid upp vid kaffepauser och att då ha möjlighet att ”spä på” dem ytterligare
har varit en fjäder i hatten för en kvinna. Att jag dessutom har kunnat berätta om brukspatronerna
108
Signe Berggrén samtalar med Monicas mamma Ragnhild Olsson och Sven Andersson som
då idkade jordbruksrörelse vid gården.
Berggrén på Saxån har givit mig ytterligare
kredit!
Signe har alltid talat om att Berggrénarna
är släkt med Tegnér, Geijer och Lagerlöf. Låt
oss se hur dessa släktband förhållet sig. Går
man tillräckligt långt tillbaka i släktleden,
så finner man många anknytningar mellan
bergslagssläkterna. Det var ju vanligt med
arrangerade äktenskap för att behålla och
öka släktens förmögenhet. Genom ingiften
finns Berggréns namn med i till exempel
bröderna Ericssons släkt (Nils Ericson 18021870, uppfinnare och John Ericsson 1803-1889 uppfinnare och konstruktör av bland annat Monitor,
som besegrade Merrimac 1862). Detta är för mig som Chalmerist, speciellt roligt eftersom jag fick
John Ericssonmedaljen när jag tog min arkitektexamen 1967. Medaljen skänkte jag år 2010 till John
Ericssonutställningen i Karlstad.
Esaias Tegnér (1782– 1846) var informator på Rämens bruk norr om Filipstad. Han gifte sig med
dottern till godsägaren Myhrman, Anna Maria Gustava Myhrman. Hennes mamma var Anna Maria
Tingberg vars mor var född Berggrén från Saxån.
Erik Gustaf Geijer (1783– 1847) var gift med Anna Lisa Liljebjörn vars kusin var Sara Maria Liljebjörn, som var gift med Göran Berggrén på Forsnäs.
Läser man den första släktboken så slås man av att man känner igen många namn, som medverkat
till vårt lands historia. Vad vi inte hittar i 1908 års släktbok är händelserna runt Ivar Kreuger. Rektorn
Per Gust. Berggrén var gift med Lizzie Gullberg från Kalmar. Hennes morfar var Per Edvard Kreuger.
En son till honom var den som i sin tur bland andra fick sonen Ivar och som en gång för alla skulle
förändra världshistorien genom den så kallade Kreugerkraschen 1932.
För mig som arkitekt är det intressant att veta att Ivar Kreuger var den, som genom sin Byggnadsfirma Kreuger och Toll införde armerad betong i Sverige. Ivar hade varit i Amerika och lärt sig metoden,
som skulle göra det möjligt att bygga med stål och betong i samverkan.
Genom Ullagreta Bronells och sonen Leifs släktforskning från tidigare led fram till idag ser vi hur
explosionsartad förgreningarna har varit under 1900-talet. Naturligtvis kommer det att te sig ännu
mer fantastiskt om hundra år när våra barnbarns barn tar tag i släktleden. Man kan bara hoppas att
det vi gjort i vår tid också är ett bidrag till landets utveckling och välstånd.
Inger Berggrén
109
110
PER GUSTS ÄTTLINGAR HAR KOMMIT HEM
Per Gust själv lämnade sitt barndomshem i Ekshärad och bodde både i Uppsala, Kalmar och Linköping innan han slog sig ned i Strömstad. Av hans barn bosatte sig Elsa i Stockholm medan Knut och
Margareta fick Göteborg som sin hemstad. Knuts äldste son Per, författaren till denna släktbok, bestämde sig för att bo i Värmland och Karlstad och tillsammans med hustru Inger har han nu sett till
att Värmland på nytt befolkas med ättlingar till Per Gust.
På bilden på motstående sida ser vi längst till vänster Ingers och Pers dotter Kristinas familj: Urban,
Hanna, Linnéa och Kristina Karlstam. I mitten står Inger och Per Berggrén. Längst till höger står
Ingers och Pers dotter Evas familj: Mikael och Eva Holmgren och längst fram står deras barn Simon,
Arvid och Alva. Dessutom har Hannas hund Theo kommit med.
111
Den Berggrénska släktens era inom Bergslagens järnbrukshantering inleddes i mitten av 1500-talet och pågick under 300 år.
Detta dokumenterades av min farfar Per Gust. Berggrén. Den
här boken tar tag i tråden och försöker beskriva vad som hänt
min farfars efterkommande generationer i den södra Saxågrenen
i rakt nedstigande led fram till mig, min bror och mina kusiner
med barn och barnbarn.
Karlstad i september 2015
112Per Berggrén