Livhusaren 2014 - LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING

FÖR ALLA SOM VILL VE TA MER OM LIVREGEMENTE TS HUSARER
TORSBY
Minnet av flygkrasch vid Röjden
MALI 01
Utmaning för 32 underrättelsebataljonen & K 3
2014
FALLSKÄRMSJÄGARNA
det svenska elitförbandet skapades
genom stenhård gallring
LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING
JUBILERAR
livhusarernaskamratforening.se - forsvarsmakten.se/k3 - facebook.com/livregementetshusarerK3 - youtube.com/k3webb
Denna tryckta utgåva av tidningen Livhusaren
ges ut av Livhusarernas kamratförening till i
första hand kamratföreningens medlemmar där
den ingår i medlemsavgiften.
Papperstidningen skiljer sig något från regementets
nätupplaga som kan laddas ner från nätet.
Vill du ha ett eget exemplar av denna tidning - gå
med i Livhusarernas kamratförening!
LIVHUSAREN
Adress:
Bäste Läsare!
Livhusarernas kamratföreningen glädjer sig åt att även
i detta nummer kunna jubilera något. I förra numret
var det tidningen ”Livhusaren” som firade 50 år. I detta
nummer firar vi själva Kamratföreningen. 80 års jubileum hade vi tänkt oss men när historieforskningen var
klar visade det sig att vi faktiskt var 83 år. Även om det
inte är något jämt år så tänker vi celebrera detta ändå vi missade ju 80 årsdagen tyvärr...
DETTA NUMMER INNEHÅLLER
BLAND ANNAT FÖLJANDE:
Du får läsa om dagens verksamhet blandat med tillbakablickar i regementets historia via det historiska arv
som tidningen Livhusaren utgör. Man måste känna sin
historia för att kunna förvalta sina traditioner.
Tidningen Livhusaren
Pl 37
546 81 Karlsborg
Telefon 0505-45 10 00
Ansvarig utgivare:
Livhusarernas Kamratförening
K 3 redaktör och layout: Ronnie Hammar
Kamratföreningen redaktör och layout: Jens Ramhöj
[email protected]
forsvarsmakten.se/k3
youtube.com/k3webb
facebook.com/livregementetshusarerK3
livhusarernaskamratforening.se
facebook.com/livhusarernas kamratförening
Foto: Personal vid regementet, anhöriga till Livregementets husarer och medlemmar i kamratföreningen, Jens
Ramhöj ,Anders Nilsson, Tommy Stensböll, Fästningsmuseet i Karlsborg, Örebro stadsarkiv.
Alla medlemmar i Livhusarernas kamratförening får en
tryckt förkortad variant genom sitt medlemskap.
För medlemskap, fel adress eller utebliven tidning kontaktar du kamratföreningen som ansvarar för utdelningen. Johan Thorp, [email protected].
Övriga friexemplar som myndigheter, organisationer
och personer vars arbete rör Försvarsmakten och
Livregementets husarer har möjlighet att få den tryckta
tidningen gratis - kontakta redaktionen.
Omslagsbild: Soldat ur 7. Lätta Bataljonen under Övningen Sydstorm, Skåne 2014.
Tryck: Elanders
Tidningen gör i detta nummer nedslag i historien, 10,
20, 30 och 40 år tillbaka. Det visade sig faktiskt att vid
vart och ett av dessa årtal så hade något, för regementet väsentligt, inträffat. Vi fortsätter också med att
berätta om regementets historia på Sanna hed. Denna
gång berättar Håkan Larsson från Kumla lite om de
civila inslagen kring soldaterna på heden.
Tidningen är en viktig del i föreningens syfte att verka
för att bibehålla och utveckla medlemmarnas kontakt
med regementet, informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet samt att verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementets historia,
traditioner och utveckling.
Pappersutgåvan av Livhusaren har den fördelen att
den kan ligga framme och intressera andra för vad K3
gör och står för. Den träffar där andra grupper än de
som aktivt söker på Internet efter information. Den
sänds också ut till ett antal bibliotek där den bidrar
till Försvarsinformationen. På detta sätt är tidningen
ett bra sätt att skapa förtroende och intresse för vårt
förband och Försvaret som helhet.
Tidningen är som vanligt en blandning mellan vad
som händer idag, vad som har hänt, mellan gammalt
och nytt precis som föreningens medlemmar. Det är
tjänsten vid regementet som knyter oss samman, som
har format oss till de vi är idag - det är det många som
vittnat om - Framåtanda, med en glimt i ögat och viljan
att alltid nå målet.
Jag tackar alla som bidragit med material till detta
nummer och uppmanar alla livhusarer att aktivt fortsätta att bidra till historieskrivningen genom att berätta något om de talrika upplevelser som varje livhusar
får under sin tjänstgöring.
Jens Ramhöj
2
LIVHUSAREN • 2014
LIVHUSAREN • 2014
3
Utmaningar som vi på Livregementets husarer, K 3,
ställs inför kräver samarbete och professionalism! Ett
arbete på K 3 kräver mer än det vanliga men ger dig
kamratskap och stolthet att tillhöra de främsta.
LIVHUSAREN • 2014
5
YRKEN FÖR ALLA!
Letar du efter ett nytt yrke fyllt med utmaningar, träning och
åter träning och kanske ett och annat äventyr. Då kan Livregementets husarer vara rätt plats för dig. Vi har ett fleratal
yrken hos oss. Allt från sensoroperatör till soldat, jägare, fallskärmsjägare, spaningssoldat och mängder där mellan. Sjukvårdsyrken. Dessutom arbetar ett 100 tal civila med Försvarsmakten i Karlsborg
6
LIVHUSAREN • 2014
LIVHUSAREN • 2014
7
Ett intensivt år till handlingarna och ett nytt
intensivt år framför oss.
När Ni får denna årgång av Livhusaren har det nya året redan börjat. En av anledningarna till att jag
ville hålla an något, var för att invänta Försvarsmaktens underlag
till regeringen inför kommande
försvarspolitiska inriktningsproposition, d.v.s det kommande försvarsbeslutet.
regementschef K 3 Dag Lidén
Många av Er har också hunnit
komma tillbaka från den mycket
välförtjänta jul- och nyårsledigheten. Några har dessutom roterat
ned till MALI för förbandets nya
och omfattande internationella
uppdrag.
8
LIVHUSAREN • 2014
Året som varit - Ett år som vi har
all anledning att vara stolta över.
I förra Livhusaren skrev jag om
ett antal utmaningar. De berörde
bl.a. områden som rekrytering,
eventuella kommande internationella insatser, beredskap,
ekonomi samt hur vi ska kunna
bibehålla ett tydligt fokus på
krigsförbanden med regelbundna och kvalitativa övningar.
När jag nu summerar året
kan jag konstatera att vi
hanterat samtliga dessa
utmaningar på ett bra sätt
och året blev precis så intensivt som jag förutsåg.
MALI 01 har av naturlighet
varit i fokus.
Men, förberedelser för MALI är
inte det enda vi gjort. K 3 har
slutfört fyra utbildningsinsatser
i MALI och SOMALIA inom ramen för EUTM med mycket gott
resultat. Vi har genomfört två
omgångar Grundläggande Militär Utbildning (GMU) med efterföljande befattningsutbildning
(BFU) med mycket gott resultat
och som bäddat för mycket god
grundrekrytering. Vi har mycket
hög rekryteringskraft. En omfattande kursverksamhet vid Försvarsmaktens Överlevnadsskola
samt
krigsförbandsövningar
för Värmlands- och Sannaheds
hemvärnsbataljoner och 7. Lätta
bataljonen har också kunnat genomföras. Inte nog med detta,
det har också varit intensiv övningsverksamhet och omfattande förberedelser inför 311. skvadrons beredskap inom ramen för
NBG 15. Vi ska inte heller glömma
det omfattande stöd som delar ur
K 3, framförallt hemvärnsförbanden, levererat i samband med de
stora skogsbränderna och andra
stödinsatser till samhället.
Listan av såväl omfattande som
bra verksamhet kan göras mycket
längre.
Jag kan bara konstatera att vi inte
räds utmaningar och att Ni alla är
mycket duktiga på det Ni gör och
alla drivs av en genuin professionalism och ett imponerande engagemang.
Jag vill i detta sammanhang, likt
tidigare, trycka på att det Livregementets Husarer gör är unikt.
Inget förband har tidigare tagit
ett sådant omfattande ansvar för
internationella uppdrag.
Det har inte varit någon lätt resa.
Alla har jobbat hårt för att få verksamheten att fungera.
Det har funnits perioder när jag
undrat om vi ska ro detta i hamn,
men kan nu i slutändan konstatera att vi under året tillsammans
har levererat efterfrågad effekt.
Vi har kvalitet i leveranserna och
med detta sänder vi ett budskap.
Vi är efterfrågade, övade, beredda, stridsdugliga och insatta. Kort
sagt vi är precis vad Försvarsmakten behöver – ett regemente som
levererar högkvalitativa, direkt
gripbara krigsförband och förmågor.
Utöver vår egen verksamhet har
året till stor del präglats av arbetet med Försvarsmaktens underlag till regeringen. Jag kommer
till detta längre fram.
Året som kommer
Det är lätt att förstå att fokus nu
skiftar mot MALI 02 och efterhand MALI 03.
Men, det är inte det enda som
skall genomföras. 7. Lätta bataljon skall övas och förberedas inför
för arméövningen. MALI 01 skall
roteras ut och hem. MALI 02 skall
utbildas samt roteras ut och hem.
MALI 03 skall rekryteras, utbildas
samt roteras ut.
Vi ska genomföra högvakter med
flera delar ur regementet samt
krigsförbandsövningar
med
Värmlands- och Sannaheds hem-
värnsbataljoner.
Försvarsmaktens ledningssystem
skall införas.
Vi skall stödja armén med utveckingen av SUAV förmåga. Kursverksamhet vid FÖS fortsätter i oförminskad omfattning.
På toppen av detta skall vi planera för verksamhetsåret 2016 samt
omhänderta eventuella effekter
av kommande försvarsbeslut.
Jag sa väl att vi har ett intensivt
och på många sätt utmanande år
framför oss. Om inte – förstår Ni
nog nu vad jag menar.
Dessa utmaningar ska vi inte rygga för – utan istället använda som
inspiration.
Kom ihåg att det vi tillsammans
gör är unikt.
Vän av ordning funderar säkert
redan nu på hur 2016 kommer att
se ut. Planeringen inför 2016 kör
igång tidigt i vår, så jag får återkomma i detta.
Den breda kontexten – arbetet inför kommande försvarsbeslut
Dagarna före jul lämnade Försvarsmakten in underlaget till
regeringen inför kommande försvarsbeslut.
Underlaget har lämnats in i en
tid, som sannolikt även fortsatt
kommer präglas av en osäker
och svårförutsägbar omvärld. De
regioner som påverkar oss, inklusive närområdet, förändras i
negativ riktning. Något som kan
ses i skenet av dels utvecklingen
i Ukraina, men också den framgångsrika underrättelseoperationen i Stockholms skärgård där det
kunde konstateras att en mindre
ubåt kränkt svenskt territorium.
Sammantaget innebär detta att
det säkerhetspolitiska läget för
Sverige är bekymmersamt
Grund för Försvarsmaktens underlag har varit Försvarsberedningens rapport ”Försvaret av
Sverige – Ett starkare försvar för
en osäker framtid ”. En talande
rubrik.
I Försvarsmaktens underlag till regeringen framgår bl.a.;
• Rysslands militära förmåga ökar
snabbt samtidigt som Rysslands
tröskel för att använda militärt
våld har sänkts.
• Framtida krigföring kommer att
ha ett ökat inslag av militär makt
som indirekt påverkansmedel,
samordnat med politik, diplomati och ekonomi. Ofta understödd
av informationsoperation, cyberkrigföring och asymmetriska
strategier.
• Med planeringsanvisningarna
får Försvarsmakten en högre operativ effekt inom samtliga stridskrafter under försvarsbeslutsperioden.
• Högre operativ effekt kommer
att uppnås genom att kvaliteten i
krigsförbandens förmåga (personal, materiel och övningar) ökar.
• För Försvarsmakten är väpnad
strid mot en kvalificerad motståndare dimensionerande, där
krigsförbanden är i fokus.
• Tröskeleffekt skall uppnås, genom aktivt uppträdande i vårt
närområde och en god nationell
försvarsförmåga.
• Genom gripbara och samövade
hela förband, med rätt personal
och rätt materiell skall tillgängligheten öka.
• Försvaret av Sverige skall lösas
tillsammans med andra i Sverige
och vårt närområde.
Försvarsmakten menar också att
med de planeringsanvisningar
som nu gäller kommer inte den
militära förmåga som försvarsberedningen föreslagit att nås. För
detta behövs ytterligare satsningar.
OM det ges ett ökat ekonomiskt
utrymme föreslår Försvarsmakten
ett antal nivåhöjande steg, bl.a.
omfattande ökade personalvolymer, tillförsel av mängdmateriel
samt ytterligare ökad övningsverksamhet.
Den breda kontexten - lokalt K 3
Vid regementet har arbetet bl.a.
präglats av arbetet med regeringsbeslut 5 (FMORG 18) och i
detta mer specifikt utvecklingen
av 7. Lätta bataljonen samt en
eventuell flytt av Örebro – Värmlandsgruppen (ÖVG) till Villingsberg.
När det gäller 7. Lätta bataljonen
har diskussionen främst avhandlat en eventuell flytt till Livgardet.
Orsaken till detta har kopplingar
till behovet av nyinvesteringar i
infrastruktur vid garnisonen och
som huvudsakligen berör regementet samt Särskilda Operationsgruppen. Avseende en flytt
till Livgardet har det funnits en
oro över att Försvarsmakten skulle ta ett beslut i frågan i samband
med underlaget till regeringen.
Regementet har lagt mycket arbete på att visa på fördelar med
nuvarande lösning som innebär
fortsatt delning av bataljonen,
men även påvisat fördelar med
en flytt till K 3.
Läget i skrivande stund är att Försvarsmakten inte tagit ett beslut
om flytt utan frågan skall utredas i
tre alternativ. Alternativen är – en
flytt till Livgardet, fortsatt delning
mellan Livgardet och K 3 samt en
flytt av hela förbandet till K 3. Detta bedömer jag som en stor framgång i vårt arbete. Särskilda utredare är avdelade och de förväntas
redovisa resultatet av utredningen i mitten av februari 2015. I
detta arbete skall särskild hänsyn
tas till behov av infrastruktur samt
kostnader därav och produktionskapaciteten när det gäller det nya
grundutbildningssystemet (GU).
I det fortsatta arbetet kommer
jag, och delar av regementsstaben tillsammans med chefen för
7. Bataljonen ägna detta särskild
uppmärksamhet. För mig är denna fråga högsta prioritet.
Avseende en flytt av ÖVG har
Försvarsmakten till regeringen
förslagit en flytt. Anledningen till
detta är att FMTM, som äger nuvarande lokaler, behöver dessa
utrymmen för sin tillväxt. Viktigt
för mig i detta arbete har varit att
säkerställa bra och ändamålsenliga lokaler i Villingsberg samt för
Sannaheds hemvärnsbataljon i
Örebro.
Under 2015 kommer arbetet
mot den nya försvarsmaktsorganisationen att fortsätta och det
kommer att finnas anledning att
återkomma med särskilda orienteringar även kring detta.
Att bygga stolthet och identitet
Inom försvarsmakten bedrivs ett
arbete kallat ”Roller och Relationer” (RoR). På regementet har vi
en utvecklingsgrupp som arbetat
med detta. Arbetet tar resultatet
från Försvarsmaktens verksamhetsindikator (FM VIND) som utgångspunkt där medarbetare och
chefer efterfrågar tydligare mål,
vision och uppdrag samt riktning
för Försvarsmaktens utveckling.
Ur FM VIND kan utläsas att medarbetarnas förtroende för att myndigheten kan lösa sina uppgifter
är lägre än allmänhetens och att
Försvarsmakten inte uppfattas
vara en attraktiv arbetsgivare.
Parallellt finns ett starkt engagemang och en stolthet hos medarbetarna som grundar sig i den
roll vi, Försvarsmakten, har och
det sätt som vi utför vårt uppdrag
på, vår profession, som vi måste
ta tillvara.
Arbetet med roller och relationer
syftar till att utarbeta Försvarsmaktsidé 2025 (FMI 2025). Den
ska tydliggöra FMs viljeinriktning
och önskat tillstånd med siktet
ställt på 2025. I Försvarsmaktsidén positionerar vi Försvarsmakten där vi väljer att vara – som
en garant för frihet, trygghet, vår
livskvalitet och rätt att leva som
vi väljer.
FMI 2025 ska svara på frågorna,
varför och för vem FM finns (syfte
och roll), vad FM ska åstadkomma
(uppdrag/uppgifter,
verksamhetsidé), hur (verksamhetsmodell, värderingar och profession)
och vart FM är på väg (önskat
tillstånd på lång sikt och de strategiska vägval)
Inom regementet har enheterna på olika sätt jobbat med frågor relaterat till K 3 resultat i FM
VIND under året. Tanken är nu att
det enhetsvisa arbetet med FM
VIND kommer att kompletteras
med RoR. Detta arbete kommer
fortsatt att ske inom utvecklingsgruppen, men också efterhand
spridas och förankras på bredden
inom förbandet. Det är ett viktigt
arbete.
Ett tack och en uppmaning.
Avslutningsvis vill jag till Er alla
rikta ett tack för goda insatser under året.
Jag är mycket stolt över vad Ni har
presterat under året.
Dessutom skulle jag vilja uppmana Er alla att sända en särskild
tanke till kollegor som varit och
är ute på internationella uppdrag
under jul-och nyårshelgerna, de
livhusarer som behöver ägna helgerna till att förbereda sig själva
och sina nära och kära på ännu
en insats, samt de vänner som genom skador ständigt påminns om
de uppoffringar och risker som
dessa insatser innebär.
Kom ihåg att vi, Försvarsmakten,
finns till för att försvara Sverige
och säkra vår frihet och trygghet,
vår livskvalitet och rätt att leva
som vi själva väljer.
För en livhusar leder vägen alltid
framåt – Pergite!
Dag Lidén
Chef Livregementets Husarer
LIVHUSAREN • 2014
9
LIVHUSARERNAS
KAMRATFÖRENING
av Roland Johansson
Livhusarer, kamrater!
När jag nu ser tillbaka på det gångna året är
det en händelse som påverkat mig mer än
något annat. Jag tänker på vår ordförande Uno
Bohmans hastiga bortgång. Näst efter att vara
en Skaradjäkne var han en sann Livhusar. Uno
var en uppskattad och omtyckt ledare och han
var vår ordförande i två omgångar, totalt i 18 år.
Dessutom var han redaktör för livhusaren i flera år.
Uno löste många ” kniviga situationer” med
glimten i ögat. Jag vet att han var glad och stolt
över att få leda vår förening. Vid en minneshögtid
i Skara representerades föreningen av Jens
Ramhöj med flera och i ett kort tal så pekade Jens
på allt det positiva som Unos ordförandeskap
inneburit. ”Tänk inte enbart med sorg på att
han är död - tänk också med tacksamhet att han
har levat”, var budskapet. Uno lämnar ett stort
tomrum efter sig!
År 2013 avslutades på ett bra sätt för föreningen.
Vårt årsmöte i samband med regementets
högtidsdag blev återigen en fullträff när det gäller
antal deltagare och verksamhet och vi såg fram
mot vad 2014 skulle innebära.
En fin vårkväll i april samlades vi i Fagersanna
för att se tillbaka på vad denna plats hade att
berätta om regementets verksamhet genom åren.
Trakten har ju under århundraderna fullkomligt
vimlat av livhusarer då detta har varit södra delen
av Vadsbo skvadrons upptagningsområde, allt
från 1600 talet och framåt.
Vid vårt besök koncentrerade vi oss dock på vad
våra medlemmar hade att berätta om platsen i
södra delen av sjön Örlen, väster om samhället
Fagersanna. (läs mer om detta och om andra
livhusarövningar i detta nummer av Livhusaren).
10
LIVHUSAREN • 2014
Vår ordförande Uno Bohman, var i sitt esse när
han avslutade kvällen i gemensamhetshuset i
Strandstadens område. Detta kom att bli Unos
sista uppdrag för föreningen.
Livhusarernas kamratförening är en länk mellan
alla livhusarer och regementet. Ett av föreningens
mål är att ge tillfälle för befäl och värnpliktiga från
olika årsklasser att träffas, prata om hur det var
förr och återuppliva den speciella gemenskap och
anda som finns vid förbandet. Ett sådant tillfälle
är när vi träffas i samband med regementets
högtidsdag den 4 december.
Du som läser tidningen just nu är med stor
sannolikhet medlem. Om detta inte stämmer, men
du är eller har varit anställd eller varit värnpliktig
vid regementet då är du varmt välkommen
att ansöka om medlemskap föreningen.
Ansökan kan du enklast göra på: http://
livhusarernaskamratforening.se/ Vi ser fram mot att nytt intressant och spännande
år, 2015. Vi går vidare på Unos utstakade väg med
kamratskap, trevligt umgänge och husaranda
som ger oss friskt mod, initiativförmåga och
handlingskraft i det vi ska utföra.
Styrelsen ser fram mot ett stort deltagande i de
olika aktiviteter som arrangeras och att kontakten
med regementet fortsätter att vara så bra som det
alltid har varit. Vår nye regementschefs första år
borgar för detta.
Varma Hälsningar
Roland Johansson
Ordförande Förre majoren vid Livregementets husarer (K3), ordförande i Livregementets husarers
kamratförening
mm Uno Bohman, avled
under
sommaren
efter
en kort tids sjukdom i en
ålder av 71 år. Några av
regementskamraterna sammanfattade Uno´s liv som
följer. Publicerat i flera
västsvenska tidningar.
till tjänstgöring vid Arméns
underrättelseskola i Karlsborg
som lärare och kurschef.
Ett stående inslag under
de
3-4
veckor
långa
underrättelsekurserna var en
kulturdag där kursdeltagarna,
som kom från hela landet, fick
besöka
olika
skaraborgska
sevärdheter.
Under
dessa
bussresor var Uno i sitt esse
när han som en arvtagare
till Västgöta-Bengtsson sakkunnigt och lättsamt guidade
resenärerna runt. Ofta ingick
ett ridpass på någon ridskola
i programmet; ”en kavallerist
måste kunna rida”!
Uno Bohman föddes i Falköping
men flyttade som barn med
familjen till Stenum utanför Skara.
Uno blev hembygden trogen
och tog över föräldragården
och bodde hela sitt liv i Stenum
med stora delar av familjen in på
knutarna.
En gång livhusar, alltid livhusar! - Uno Bohman
Efter genomgången folkskola
i Norra Lundby och Norra Ving
bar det av till Skara där Uno tog
real- och studentexamen vid
Katedralskolan, således en äkta
Skaradjäkne.
Så sent som i maj i år kunde
Uno fullfölja uppdraget, att
som hedersordförande i Skaradjäknarnas förening, hälsa 400
gamla djäknar välkomna till Skara
och den årliga Djäknedagen.
Under skoltiden lades grunden
till ett hästintresse som skulle
vara livet ut. När det var dags
för värnpliktstjänstgöring var
därför valet lätt. Det blev kavalleriet. Vid denna tid hade armén
beridna jägarförband i sin krigsorganisation i norr.
Efter genomgången officersutbildning blev Uno fänrik i
kavalleriet och med placering
vid K3 i Skövde 1966. Som ung
truppofficer utbildade Uno befäl
och värnpliktiga i spaningstjänst.
Under många år var han chef för
ett av K3:s krigsförband i Skåne,
tolfte spaningsskvadron – ett
förband som han verkligen
satte sin personliga prägel på.
Uno hade en egenskap som
värdesattes av hans chefer. Han
kunde samla soldaterna och
engagera dem för helheten,
för regementets mål och för
värnplikten - kort sagt för
folkförsvaret.
Uno Bohman tillhörde den
sista årskullen officerare som
fick genomgå Ridskolans på
Strömsholm långa kurs innan
denna verksamhet avvecklades i
takt med att hästarna försvann ur
krigsorganisationen.
På gården i Stenum födde Uno
och Ulla, även hon med gedigen
hästutbildning, upp hästar och
bedrev utbildning i olika former.
Uno var en uppskattad ridlärare
och domare med uppdrag
utanför landets gränser. Han
hade också uppdrag inom
Västergötlands Ridsportdistrikt
där han var styrelseledamot.
Uno blev K3 troget under hela
sin aktiva tid. Med sin bakgrund i
spanings- och jägartjänst föll
det sig naturligt att arbeta med
militär underrättelsetjänst. Uno
kom tidigt i kontakt med den
frivilliga
befälsutbildningen
(FBU) som varje sommar bedrev
kurser på Källvikens kursgård
utanför Strömstad. Åtskilliga är
de frivilligförsvarare som fått
ta del av hans pedagogiska
genomgångar, alltid åtföljda
av färgglada och personliga
overheadbilder.
Uno hade en konstnärlig ådra
som kom väl till pass och
hans bilder var aldrig någon
dussinvara. Många är vi kollegor
som också fått känna på Unos
vassa tuschpenna i form av lagom
”elaka” karikatyrteckningar vid
officerskårens årliga lillejulfirande.
När K3 flyttade till Karlsborg 1984
valde Uno att stanna i Skövde och
arbeta som underrättelseofficer
vid dåvarande Västra militärområdesstaben fram till 1989.
Med denna gedigna bakgrund
var inte steget långt
Unos lojalitet mot sitt gamla
regemente tog inte slut i
samband med pensioneringen.
Under många år var Uno
redaktör för regementstidningen
Livhusaren och under totalt 18
år ordförande i Livhusarerna
kamratförening.
Med stor kunskap om kavalleriet
och regementet samt en blandning av skämt och allvar ledde
han föreningens aktiviteter och
såg också till att föreningen fick
en nödvändig föryngring av sin
medlemskader.
Uno var en sann livhusar som
lämnar ett stort tomrum efter
sig. Våra tankar går nu till Unos
familj.
För regementskamraterna
Per Blomquist
Bernhard Englund
Larsåke Paulsson
Jens Ramhöj
LIVHUSAREN • 2014
11
BILDANDET AV LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING - LITE
FÖRENINGSHISTORIA
80 ELLER 83 ÅR - HUR GAMMAL ÄR
FÖRENINGEN EGENTLIGEN?
När vi för ett år sedan i föreningens styrelse tittade tillbaka
på föreningens historia, så
planerade vi att fira 80 år
2014. Detta grundade vi, i
likhet med vad man gjort i
alla år, på lokalavdelningen i
Skövdes start 1934 eftersom
lokalavdelningen, sedermera
i Karlsborg, utgjorde grunden
för det nya gemensamma Livhusarernas
kamratförening
när det bildades 2001. Vi
gjorde en speciell logga och
planerade en artikel i denna
tidning om jubileet.
Det var bara en sak som
vi inte riktigt tänkt på –
att det var Livhusarernas
kamratförening i garnisonsorten/Skövdeavdelningens
historia som vi grundade
historiebeskrivningen på.
När jag tittade tillbaka i
föreningens historia, så insåg
jag att det vi hela tiden kallat för
”Göteborgsavdelningen”, i själva
verket var Kamratföreningens
ursprung. Det var ju ”Livhusarernas
kamratförening”
som
bildades i Göteborg 1931 och
inte någon Göteborgsavdelning.
Göteborgsavdelning blev det
ju först när det blev flera delar
i denna förening som bildades
1934 (Stockholm, Skövde och
Örebro) och dessa då benämndes
”lokalavdelningar”.
Beslutet att berätta om vår
föreningshistoria ligger fast,
artikeln följer här. Det är bara
det att vi i den gemensamma
föreningen firar ett 83´årigt
jubileum och inte 80! (och det är
ju ännu bättre…)/Red
12
LIVHUSAREN • 2014
av Jens Ramhöj och Ulf Runesson
Under tiden mellan första och
andra
världskriget
började
kamratföreningar bildas vid de
militära förbanden. Det fanns
en önskan bland dem som
gjort sin värnplikt eller varit
inkallade till beredskapstjänst
att hålla kontakt med sina
respektive förband och hålla sig
informerade om vad som hände
på regementet. Intresset var
ömsesidigt.
Genom kamratföreningarna fick
förbanden även en kanal ut i samhället för försvarsinformation
samt en möjlighet att skapa
förtroende och intresse för
Försvarsmaktens verksamhet.
Sida vid sida levde de olika
avdelningarna (skvadronerna)
under en överstyrelse (bildad
1963) där regementschefen
var ordförande. Förändring
av rekryteringsområden mm
ledde så småningom till att
lokalavdelningarna
utanför
garnisonsorten fick svårare att
rekrytera medlemmar. Detta
ledde till att den gemensamma
kamratföreningen ”Livhusarernas kamratförening” bildades
2001. Denna gemensamma
förening har under de följande
åren utvecklats och haft ett
stadigt medlemsantal på mellan
700 – 800 personer.
April 1931 – Föreningen
bildas
I föreningen har vi alla det
gemensamt – att vi känner för
vårt regemente – Livregementets
husarer.
Regementet,
med
anor tillbaka till Upplands
och Sörmlands ryttarfanor på
1500-talet, via Livregementet
till häst till vårt regemente av i
dag. Oavsett vad vi utbildats till
under denna tid så har vi det
gemensamt att vi är Livhusarer.
Detta har vi fått med oss i blodet
efter mer eller mindre lång
tjänstgöringstid vid förbandet.
Redan i april 1931 bildades
”Livhusarernas Kamratförening” i
Göteborg och 1934 samlades ett
30-tal husarer i Skövde för att bilda
”Livhusarernas kamratförening
i garnisonsorten”. 1934 bildades
även en avdelning i Stockholm
och senare en avdelning i Örebro
(som vi tyvärr inte vet så mycket
om). Under 1970-talet tillkom
lokalavdelningar i Värmland och
Skåne.
I stadgarna stod ”Livhusarernas
Kamratförening är en sammanslutning av personer som,
oberoende av tjänsteställning,
tjänstgjort eller ännu tjänstgöra
vid
Kungl.
Livregementets
husarer”. Detta innebär att
kamratföreningen i år, har
funnits i 83 år!
Kamratföreningen vänder sig till
alla åldrar och omfattar således
alla åldrar från 20 och uppåt.
Föreningens ändamål är att:
– verka för att bibehålla och
utveckla medlemmarnas kontakt
med regementet
– informera om regementets och
Försvarsmaktens verksamhet
– verka för att bibehålla
medlemmarnas intresse för
regementets historia, traditioner
och utveckling
– utgöra ett enande band mellan
medlemmarna
– sammanföra medlemmarna
till samvaro under trivsamma
former
Vår kamratförening är inte minst
idag en aktiv förening med drygt
åttahundra medlemmar från
alla delar av Sverige. Alla deltar
inte lika aktivt i föreningens
aktiviteter, men alla kan följa
föreningens verksamhet på
dess utmärkta hemsida eller
i tidningen ´Livhusaren´. En
tidning som förra året firade 50
års jubileum!
Tidningen Livhusaren
1934!
Redan på hösten 1934 utkom
faktiskt en medlemstidning vid
namn ”Livhusaren”. Man kan
säga att detta var en förlaga till
vad som skulle komma nästan 30
år senare.
Tidningen utgavs av Livhusarernas kamratförening genom
sekreteraren Torsten Wahlgrens
försorg. På förstasidan kallades
det till höstmöte fredagen den
7 december på restaurangen
Gamle Port i Göteborg.
På agendan stod mötesförhandlingar och en gemensam
supé som kunde intas till det
facila priset av kronor 3,75
inklusive serveringsavgift.
Delar ur kamratföreningen i början av 30-talet samlad i samband med en högtid/fest. Öv Knöös främre raden i mitten.
Och rätt som det var blev det i alla fall var något alldeles särskilt
med att vara livhusar! Som sagt,
också en förening.
(enligt kungliga myntkabinettets
omräkningstabell skulle detta
Nämnda dag, den 9 april, stämningen var den allra bästa
motsvara 116 kr i dagens
sammanträdde nämligen ett litet och just den som bör utmärka en
penningvärde. Man kan således
antal intresserade för att dryfta kamratförenings sammankomster.
påstå att det var billigt! Om man i
frågan. Saken vann anklang, fö- Sedan dess har vi regelbundet
stället räknar med att 1934 fanns
reningen konstituerades, styrelse träffats två gånger om året till
det 1 öres kola som idag kostar 1
utsågs, stadgar diskuterades och ordinarie möten och alltid har vi
kr så är ökningen 100 ggr. Analogt
fastställdes och den 17 april kunde trivts gott tillsammans. Det har
med detta skulle måltiden kosta
det första allmänna sammanträdet varit oss angenämt att få se så
ca 375 kr vilket verkar mer
avhållas då ett 100 tal livhusarer, många av vårt gamla befäl hos oss
relevant. )
- föredettingar och nuvarande, och med dem umgås vi hjärtligt
samlades på Restaurant Gamle utan alla later.
Port, nyfikna på vad som komma
I Livhusaren som du nu
skulle.
läser i återges delar av inneMajorerna Odelberg och Torén,
hållet i denna lilla tidning; Lite
Man kan gott säga att detta ryttmästare Krafft, löjtnant Biörk,
föreningshistoria, en berättelse tappra Livhusarer, gamla tider leva första sammanträde blev en fanjunkare Eriksson jämte vår
om kamratföreningens besök på upp igen…”
fullträff i alla avseenden. Major sekreterare har hållit föredrag
regementet i Skövde 1934, en
Odelberg, som redan under det i olika, för oss alla intressanta
Liten föreningshistoria
lovsång till Sanna hed och lite om
förberedande arbetet ägnat den ämnen, oftast med film eller
(nedtecknad av
kamratföreningens organisation.
blivande föreningen sitt intresse ljusbilder, och de otaliga historier
sekreteraren Torsten
Det hade varit värdefullt om
och stått oss bi med råd och som våra gäster och övriga
någon i kamratföreningen kunde
Wahlgren 1934)
dåd, höll ett elegant och med medlemmar glatt oss med har
berätta mer om denna tidning –
stort bifall mottaget föredrag varit bra (och så roliga sen).
utgavs det fler än denna första?
Kamratföreningens födelsedag är om regementets historia. ”Det
den 9 april 1931. Nog hade det moderna kavall-eriet” visades å Nog tror jag att vi kunnat vara
I denna lilla tidning fanns även länge pratats man och man emellan film, och den gemensamma måltid eniga om att våra sammanefterföljande
samkväm komster, där det goda kamratregementspastorn Paul Nilssons att vi livhusarer borde, såsom fallet med
och
den
måttfulla
sång
tillägnad
Livhusarernas var vid en del andra regementen, som avslutade kvällens program, skapet
Kamratförening och som än idag ha en kamratförening där vi kunde gav tillfälle till en repetition av otvungenheten alltid suttit i
sjungs i föreningen. Den finns träffas under gemytliga former för många gamla både goda och glada högsätet, efterlämnat endast de
naturligtvis med i Livhusarernas att återuppliva gamla minnen från historier och upplevelser. Säkert allra bästa minnen.
tiden vid vårt för oss alla så kära kände vi alla då, att det
snapsbok. ”Mangrann samling
regemente.
LIVHUSAREN • 2014
13
tillströmningen av medlemmar
till lokalavdelningarna utanför
garnisonsorten att minska.
Detta berodde delvis på
ändrad
utbildningsinriktning
och nya upptagningsområden
för de värnpliktiga. 1987
började man i Överstyrelsen
diskutera olika former för
att öka medlemsantalet. Tre
år senare, 1990, togs frågan
om nedläggning av samtliga
lokalavdelningar och bildandet
av en gemensam förening upp.
Något beslut fattades inte.
Lokalavdelningarna ville försöka
några år till.
Utöver detta, två till fyra
styrelsesammanträden.
Medlemsmötet på våren var tillika
årsmöte i samband med de
stora
hästtävlingarna
som
anordnades vid K 3. Från och
med 1946 flyttades årsmötet så
att det genomfördes på hösten i
samband med högtidligheterna
kring regementets högtidsdag
den 4 december.
1934 bildades en lokalavdelning
i Stockholm där föreningens
hedersledamot majoren Odelberg och ryttmästaren Berthold
gjorde en stor insats i bildandet.
En interimsstyrelse bildades i
Stockholm med ryttmästaren Th
Grill i spetsen.
Vid Överstyrelsens sammanträde i september år 2000
fattades
beslut
om
att
organisera om verksamheten.
Göteborgsavdelningen
hade
avslutat sin verksamhet 1994 och
Värmlandsskvadronen hade haft
sitt sista sammanträde 1999.
Även i Skövde hände saker.
Genom en annons i Västgötakorrespondensen den 26
november 1934 kallades före
detta och i tjänst varande Livhusarer till en sammankomst på
restaurang Skandinav i Skövde
för att eventuellt bilda en
kamratförening. Initiativtagaren
till sammankomsten var ryttmästarna G A Klingspor och Rolf
Örn.
Beslutet blev att bilda en
gemensam kamratförening –
”Livhusarernas Kamratförening”.
Karlsborgsavdelningen fick i
uppgift att bilda en interimsstyrelse och lämna förslag till
nya stadgar.
Även föreningens sommarutflykter, om ej alltid så livligt
frekventerade som man kunde
önska har de varit lyckade.
Första året genomfördes en
resa till Skövde och därefter
har
föreningen
besökt
Varbergs och Bohus fästningar
där det historiska intresset
tillgodosetts genom sakkunniga
demonstrationer och föredrag
där kroppens krav fått sitt
genom ”medhavd förtäring”
som visst icke alltid varit enbart
torrskaffning.
1934 –lokalavdelningar
tillkommer i Stockholm
och Skövde
Redan från första stund i
Livhusarernas kamratförenings
bildande i Göteborg 1931
fanns en förhoppning om att
föreningen med tiden skulle
samla allt fler medlemmar
i Livhusarernas stora familj.
1933 genomfördes därför en
stadgeändring för att möjliggöra
bildandet av lokalavdelningar
utanför Göteborg.
Det bildades även en avdelning i
Örebro som det är svårt att finna
information om. Det vore bra att
få höra lite mer om denna från
någon som kommer ihåg eller
som har hört något om den.
Föreningen existerade 1963 och
sekreteraren hette J Jönsson
och var polisassistent i Örebro.
I övrigt har jag inte hittat något
från denna lokalavdelning. Under
1970-talet tillkom avdelningar
även i Värmland och Skåne.
Överstyrelsen bildas
Den 1/2 1963 hölls ett möte
i Skövde under dåvarande
sekundchefen Bengt Ljungquist
ledning. Deltagare var lokalavdelningarna i Göteborg, Stockholm, Skövde och Örebro och
syftet var att bilda en överstyrelse
med representanter för samtliga
lokalavdelningar och med egna
stadgar.
Ett av målen var att ge ut ett
medlemsblad. Detta medlemsblad fick senare namnet
14 LIVHUSAREN • 2014
Livhusaren. För att få ekonomin
gå ihop bildades en tidningsfond.
Inkomsterna
till
tidningen
byggde på annonser, bidrag
och lösnummerförsäljning. En
särskild
redaktionskommitté
tillsattes. Fram till år 1974
behandlades nästan enbart
tidningsärenden och hedersbevisningar vid överstyrelsens
sammanträden.
Flytten av K3 från Skövde till
Karlsborg 1984 sammanföll
med att Skövdeavdelningen
firade
sitt
50-årsjubiléum.
Göteborgsavdelningen
hade
firat sina 50 år tre år tidigare.
I samband med flytten tog
kamratföreningarna initiativet till
en minnessten till minnet av K3:s
80 år i Skövde. Denna bekostades
av insamlade medel och tillverkades av den då 76-årige
stenhuggaren Sigvard Lindbom.
Stenen avtäcktes under högtidliga former i samband med
avvecklingsceremonin den 20
juni 1984.
En enda kamratförening
Livhusarernas kamratförening
i
garnisonsorten,
senare
Skövdeavdelningen,
fortsatte
sin verksamhet i Karlsborg
under namnet ”Livhusarernas
kamratförening,
Karlsborgsavdelningen”. Under 1980-talet
började
Vid Överstyrelsens möte den
29/11 2001 beslutades att
avveckla densamma och de
kvarvarande lokalavdelningarna
i Karlsborg, Stockholm och
Skåne.
Dagen efter, på regementets
högtidsdag, genomförde kamratföreningen sitt årsmöte då
de nya stadgarna och den nya
organisationen fastställdes.
Lokalavdelningarnas
standar
överlämnades till den gemensamma föreningen och har
sedan dess prytt trapphuset
vid regementsstabens ingång i
slutvärnet Karlsborgs fästning.
Den gemensamma kamratföreningen ”Livhusarernas kamratförening” har under de följande
åren utvecklats och har haft ett
stadigt medlemsantal på cirka
700 – 800 personer. Föreningen
fick under 2008 ett nytt standar
som under 2009 kompletterades
med ett bordsstandar.
Möten och Aktiviteter
Under de första 12 åren hölls
två stora medlemsmöten i
föreningen, ett på våren och ett
på hösten.
Varje år har föreningen arrangerat utflykter till olika platser. Ett
genomgående tema har varit att
besöka platser där Livhusarerna
verkat eller varit förlagda.
Under åren som gått har
föreningen genomfört ett antal
utflykter företrädesvis med
buss till exempel Sannahed,
Fellingsbro, Örebro, Gudhem,
Ekornavallen, Strömsholm, St
Dagsnäs, Husaby kyrka, Essgärde,
Kungslena, Mösseberg, Skara
ridhus, Värmland, Karlsborg med
Göta kanal, Lund, Göteborg,
Uppsala, Halmstad, Karlskrona
mm. Under 90 talet infördes även
kortare träffar med något lätt att
äta, kåseri, studiebesök etc
På sidan 16 följer en berättelse
om den första resan som
kamratföreningen
gjorde
i
september 1931.
Medlemsantal
Från att varit ett hundratal
medlemmar när föreningen
bildades år 1931, har medlemsantalet ökat för varje år och
uppgår 2014 till 838 st.
Några minnesvärda
tidpunkter;
1931 – Föreningen bildas med
säte i Göteborg
1934 – Skövdeavdelningen och
Stockholmsavdelningen bildas.
1963 – Överstyrelsen bildas
1978 - Plakett tas fram för
God livhusaranda och gott
kamratskap
1979 - Hyllningstelegram till de
som fyller jämna år tas fram
1980 - Ett föreningsstandar tas
fram
1982 - Ett kavajmärke tas fram
1983 - En minnessten för
regementets tid i Skövde tas
fram
1983 - Myndigheterna beslutar
att husartorpet får stå kvar i
Gärdhems trädgård.
1994 – Göteborgsavdelningen
läggs ned
1994 – Myndigheten beslutar att
Husartorpet måste flyttas med
anledning av etableringen av
Brigadcentrum.
1995 – Husartorpet flyttas till
Simsjön. (Läs om torpets historia
i denna tidning)
1999 – Värmlandsavdelningen
läggs ned
2001 – Den gemensamma
”Livhusarernas kamratförening”
bildas. Karlsborgsavdelningen,
Stockholmsavdelningen
och
Skåneavdelningen läggs ned.
2008 - Ett nytt föreningsstandar
tas fram
2009 - Ett bordsstandar tas fram
2013 - Ett «infosegel» tas fram
FÖRTROENDEVALDA
GENOM ÅREN I
KAMRATFÖRENINGEN
Här kan läsa om vem som valdes till styrelser i Stockholm, Göteborg
och Skövde den första tiden efter bildandet. Även en redogörelse över
ordf, vice ordf, sekr och kassör i Skövde/Karlsborgsavdelningen som ju
utgjorde stommen i den 2001 bildade gemensamma föreningen. Beklagar att inte Skåne och Värmland är med.
Livhusarernas
kamratförenings organisation
1931 styrelse med säte i
Göteborg
Ordförande: Claes Grill
Vice ordförande: Curt Armstedt
Sekreterare: Torsten Wahlgren
Vice sekreterare: Yngve von Reis
Skattmästare: Evald Olson
Klubbmästare: Carl Gyberg och E
von Wachenfeldt
Adjungerad ledamot: B Larsson
1934 års styrelse - första
styrelsen i Livhusarernas
kamratförening i Stockholm
Ordförande: Rm Th Grill
Vice ordförande: Dir C A
Strandman
Sekreterare: Rm C E Berthold
Vice sekreterare: Red H Jeurling
Skattmästare: Dir A Kristensen
Vice skattmästare: Fj E Stohm
Klubbmästare: Dir A Kristensen
Vice klubbmästare: Hr P Persson
1934 års styrelse – första
styrelsen i Livhusarernas
kamratförening i
garnisonsorten (Skövde)
Ordförande: G A Klingspor
Vice ordförande: Rolf Örn
Sekreterare: K Bäckeskog
Vice sekreterare: N Ahlander
Kassör: B H Frimanzon
Vice kassör: K-H Beckman
Klubbmästare: H Biörk och H
Gustavsson
Adjungerad ledamot: R Seipel
Det var dessa som startade
verksamheten i dessa tre
styrelser
Uppdrag inom styrelsen i
Garnisonsorten/Skövde/
Livhusarernas kamratförening
1934 – 2014
Ordförande
1934 – 1946 Ryttmästare
Friherre G A Klingspor (12 år)
1946 – 1953 S Littorin (7 år)
1953 – 1956 H Strömstedt (3 år)
1956 – 1972 G Schildt (16 år)
1972 – 1984 Stig Aaby-Ericsson
(12 år)
1984 – 1988 Sven Hugo Rizell
(2 år)
1988 – 1993 Uno Bohman (5 år)
1993 – 2001 Jan E Forssberg (8
år)
2001 – 2014 Uno Bohman (13 år)
Vice ordförande
1934 – 1944 Ryttmästare Rolf
Örn (10 år)
1944 – 1953 Lt H Biörk (9 år)
1953 – 1956 Källarmästare H
Gustavsson (13 år)
1966 – 1981 Förvaltare F Olsson
(15 år)
1981 – 1984 Övlt S-H Rizell (3 år)
1984 – 1999 Nils Persson (15 år)
1999 – 2001 Roland Johansson
(2 år)
2001 – 2002 Lars Pettersson
2002 – 2014 Roland Johansson
(12 år)
Sekreterare
1934 – 1948 K Bäckeskog (14 år)
1948 – 1961 F Olsson (13 år)
1961 – 1966 T Jönsson (5 år)
1966 – 1975 M Hjalmarsson (9
år)
1975 – 1984 Rune Smedberg
(9 år)
1984 – 1987 Ulf Runesson (3 år)
1987 – 1989 Jens Ramhöj (2 år)
1989 – 1994 Mats Tannerheim
(5 år)
1994 – 2014 Jens Ramhöj (20 år)
Kassörer
1934 – 1945
Kriminalöverkonstapel B H
Frimansson (11 år)
1945 – 1948 Köpman Hj
Nordström (3 år)
1948 – 1954 Köpman G
Pettersson (6 år)
1954 – 1975 Förrådsförman G
Pettersson (6 år)
1975 – 1981 Kriminalinspektör
Eskil Björk (6 år)
1981 – 1984 Rune Smedberg
(3 år)
1984 – 1987 Göte Pettersson
(3 år)
1987 – 1998 Bertil Carlsson
(11 år)
1998 – 2004 Assar Lidén (6 år)
2004 – 2014 Johan Thorp (10 år)
Längsta styrelseuppdrag i
kamratföreningen intill 2014
H Gustavsson: klubbmästare
1934 – 1953 (19 år) vice
ordförande 1953 – 1956 (3 år),
ledamot 1956 – 1966 (10 år),
totalt 32 år i styrelsen.
F Olsson: sekreterare 1948 –
1961 (13 år), ledamot 1964
– 1981 (17 år), totalt 30 år i
styrelsen
Jens Ramhöj: sekreterare 1987 –
1989 (2 år), ledamot 1990 – 1994
(4 år), sekreterare 1994 – 2014
(20 år), totalt 26 år i styrelsen
M Hjalmarsson: ledamot 1953
– 1966 (8 år), sekreterare 1966 –
1975 totalt 22 år i styrelsen
Uno Bohman: ordförande 1988
– 1993 (5 år), 2001 – 2014 (13 år),
totalt 18 år i styrelsen
Assar Liden: kassör 1998 – 2004
(6 år), ledamot 2004 – 2014 (10
år), totalt 16 år i styrelsen
G Schildt: 16 år
Nils Persson: 15 år
Roland Johansson: 14 år
G A Klingspor:12 år
B H Frimansson: 11 år
Bertil Carlsson: 11 år
Johan Thorp: 10 år
LIVHUSAREN • 2014
15
KAMRATFÖRENINGENS RESA
TILL SKÖVDE 20 SEPT 1931
Öv Knöös, sekundchef 1926 - 1935, tar emot kamratföreningen på fältet utanför kasern 20 sept 1931 på den första föreningsresan
Det var sol och högt till taket
denna söndagsmorgon då
vi samlades vid centralen i
Göteborg. 160 man, av alla
lovliga yrken och stånd, gråhårsmän och unga årgångar
äntrade de bägge vagnar som
ställts till vårt förfogande.
Det dröjde inte länge innan den
rätta stämningen infunnit sig
och gamla minnen drogs fram,
dubbelt aktuella nu inför det
stundande mötet vilket gjorde
resan både kort och angenäm.
Vid stationen i Skövde mötte
major Odelberg och gav oss
den första välkomsthälsningen
jämte en redogörelse för dagens
program.
Med musiken i täten gick
marschen från stationen till fältet
framför kasernen, och det var
minsann en marsch som intet
fanns att anmärka på.
Regementet
stod
redan
uppställt, ack ej som förr i
världen i snörprydd dolma och
högmössa med ståndare och
pom-pom, utan i grå mundering
och stålhjälm, men ståtligt var
det i alla fall. Nog klappade våra
16
LIVHUSAREN • 2014
husarhjärtan i raskare takt när
vi slöt upp intill våra kamrater i
vapenrock och paraden för fanan
och fältgudstjänsten hade i oss
gamla nog så goda deltagare.
Det var en dag hela dan det!
Tal hölls för regementet och
för föreningen och vårt ståtliga
vandringspris
överlämnades
under högtidliga former.
Uppvisande av pansarbilar och
annan, för oss främmande och
märkvärdig attiralj, kapplöpningar mm fyllde ut dagens
program. En krigarmiddag i
koket och välfägnad på markis
uppskattades livligt och tacksamt.
Hur roligt var det ej att få besöka
logement och stallar och känna
den välbekanta doften av häst,
sadelsåpa, gamla stövlar sticka
en i näsan. Ja, en och annan
sträckte ut sig ett ögonblick i
en säng för att åter få känna
behaget av kronans madrasser
som en gång skänkte oss en hård
men ljuvlig vila efter dagens
strapatser.
Men allting har ett slut och så
även denna minnesrika dag
och snart var vi åter i Göteborg,
storbelåtna med allt vi sett och
tacksamma över den vänlighet
som från översten och nedåt
strömmat oss tillmötes.
Ja, detta var några rader om
föreningens verksamhet hittilldags. Har vi kunnat främja
den uppgift, som föreningen
enligt stadgarna gjort till sin,
nämligen ”att utgöra ett enande
band mellan medlemmarna, att
sammanföra dem till kamratlig
samvaro för att återuppliva gamla
minnen från tjänstgörings- eller
värnpliktstid samt att bibehålla
eller stärka intresset för vårt
gamla regemente – ja därom må
medlemmarna själva döma.
Ty det är mycket som föreningen
kan göra i anslutning till sitt
program. Men då fodras det en
enig och intresserad medverkan
från alla de livhusarer som
känner att de har något att
tacka sitt gamla regemente
för, nämligen den fostran och
utbildning de erhållit samt de
minnen de därifrån kunnat föra
med sig ut i livet.
Föreningshistoria: Övre bilden är fotograferad i samband med att Göteborgsavdelningen fick sitt standar vid en ceremoni år 1937. Standaret skänktes av mj Wilhelm Odelberg och är en kopia av K 3 dåvarande standar med tilläggstexten ”Göteborgsavdelningen 1931”. På undre bilden ses mj Odelberg med
hustru och hunden ”Hugo” , som sonen också döptes till. Livhusaren Hugo Odelberg är idag föreningens
äldste medlem.
Författad av kamratföreningens
förste
sekreterare
Torsten
Wahlgren och införd i tidningen
Livhusaren 1934
Då föreningen nu står i begrepp
att utöka sitt verksamhetsområde, i det att lokalavdelningar
är under bildande i Stockholm
och i Skövde, vågar vi hoppas att
föreningen därigenom skall bli
allt bättre skickad att fylla sina
uppgifter.
LIVHUSAREN • 2014
17
MINNS DU - NEDSLAG I TID-
NINGEN LIVHUSAREN GENOM ÅREN
Först lite om vad som hände jämna år 1964 - 2004, sedan ett nedslag i stora händelser för regementet 1974,
1984, 1994 och 2004.
Sammanställt av Jens Ramhöj
1964 var Bengt Ljungqvist
sekundchef. I ”sekundchefen har
ordet” skrev han om traditioner.
”Traditionsbegreppet blir ofta
vantolkat och missförstått. De
finns de som anser att traditioner
innebär ett bevarande av ålderdomliga tankesätt, förvaltande
av döda ting och iakttagande av
betydelselösa vanor. Ingenting
kan vara felaktigare.
vidmakthållandet och spridandet
av den goda livhusarandan,
präglad av lojalitet mot förbandet och av fighting spirit.
Utan förbandsanda blir varje
förband värdelöst, hur fin
materielen än är”.
Sekundchefen Bengt Ljungqvist
sa många bra och tänkvärda
saker!
soldaterna också på ett antal
poliser som gjort tjänst vid
livhusarerna. ”Vi förstod att
MP-tjänsten var en utmärkt
språngbräda till den egentliga
polisbanan vilket gladde ett
antal som var inne på att söka
till polisskolan efter värnpliktens
slut”. Övlt Hampus Kalmberg
skrev en berättelse i Livhusaren
om
Tradition innebär ett samband
med gångna släktled som ger
stadga i vårt handlande. Man kan
inte leva historielös. Traditionen
har sina rötter i djupt gångna
släktled men förnyas ständigt
av levande generationer. Det är
en kraftkälla som kräver ansvar
och föder stolthet. Den tar sig
uttryck i goda prestationer, i
yrkesmedvetande och stolt
försvarsanda.
Traditioner skapas inte bara
genom hjältemodiga krigiska
insatser. De goda vanorna
och den goda andan växer
lika mycket fram under den
strävsamma grå vardagen. De
skall ständigt förnyas, ges friskt
innehåll genom nya impulser
och idéer.
Vi livhusarer bör vara tacksamma
för våra traditioner. Genom
det ansvar de kräver är det
en hjälp för oss när det gäller
att vidmakthålla förbandets
anseende och duglighet.”
Bengt Ljungqvist poängterade
också tidningen Livhusarens
betydelse när han skriver;
”Livhusaren binder livhusarer
samman. Den fyller därmed
bättre och bättre en annan och
allvarlig och viktig uppgift –
18
LIVHUSAREN • 2014
Plutonchefseleverna Anders Echardt, Bengt-Åke Sebring, Mats Forsgren, Anders Wallin ser till att inget skall hända med Chrustjev och
Konungen.
1964 var också året då den sov- den motoriserade ”Kavallerijetiske ledaren Nikita Chrustjev
gjorde stadsbesök i Sverige.
Militärpoliserna från K 3 var
naturligtvis med i hetluften.
”Vi vann inte bara lärdom av
geografisk natur utan också
kunskap i det fängslande
militärpolisyrket, och detta i
centrum av en miljonhövdad
allmänhet” skrev en av dem efter
uppdraget.
Under sitt uppdrag träffade
brigaden Peyron”, vårt mest
rörliga arméförband i krigsorganisationen som verkade i olika
former åren 1937-1943 då den
överfördes till pansartrupperna
och blev 8. pansarbrigaden.
Brigaden bestod av Brigadstaben,
I. Kavalleribilbataljonen från K 1 i
Stockholm, II. Kavalleribilbataljonen från K 2 på Ljungbyhed, III.
Kavalleribilbataljonen från K 3 i
Skövde samt en artilleridivision
från A 6 i Jönköping.
Signaturen E.B-k berättade i
tidningen om kamratföreningens
Skövdeavdelnings utflykt den
6 september 1964. Utflykten
guidades av Västgöta-Bengtsson
och omfattade urgamla Västgötabygder.
I regementets organisation
1964 återfinner vi några husarer, fortfarande verksamma i
Kamratföreningen; På Livskv
5.Splut Stig Läth och Assar Lidén.
På samma skvadron men på PVplutonen tjänstgjorde Johan
Thorp. På 2.Skv signalplutonen
tjänstgjorde Yngve Persson, chef
för 3. Skv var Eric Berg (avled i år
2014), chef för 1.Splut var Bengt
Sandahl, Kenneth Wester var stf
på 2.Splut och Roland Johansson
var stf på 3.Splut. På 5.Skv FPCS
var Lt Swärd chef m fl, m fl kända
namn.
I tidningen detta år fanns också
Vadsbo skvadrons visa som
börjar ”Var skall jag mig en flicka
finna, som är så skön som alpens
ros…”. Jag har aldrig hört talas
om denna – någon annan som
gjort det?
Vadsbo skvadron, denna skvadron som varit med ”från början”
dvs när Livregementet till häst
sattes upp, ja även på Upplands
ryttares tid, är fortfarande ”still
going strong”.
I en historia berättad i tidningen
förväxlade en soldat vid en
uppställning
skvadronchefen
ryttmästare Widegren med
rustmästare Lundberg och svarade ”Ja, rustmästare” på alla
tilltal
från
skvadronchefen.
Rustmästare Lundberg var känd
för sin tordönsstämma och bistra
anletsdrag som enligt ett
påstående ”kunde få vilken
berusad flottist som helst i
Stockholm att stå i enskild
ställning”.
med en artikel i tidningen.
Redaktören för Livhusaren Bengt
Sandahl funderade på hur tidningen skulle se ut i Karlsborg
och kamratföreningens sekreterare Rune Smedberg berättade
om att så många livhusarer ur
kamratföreningen som det varit
vid regementets dag den 4 dec
hade det aldrig varit förut.
Rustmästaren Tage Bengtsson
som figurerade i förra numret
av Livhusaren i berättelsen om
kamratföreningens möte på
Bjärsjö skjutfält, skrev i 1964 års
Livhusar en berättelse om ett
initiativ som gav resultat under
rubriken ”Ett manöverminne”.
Mycket i detta nummer handlade
naturligtvis om K 3 under
Skövdetiden och K 3 historia.
Tillbakablicken till år 1964
avslutas med Gustaf Frödings
”Livhusarvisa”.
”Min flicka, min flicka i
polkagalopp
min flicka, till himlen du far.
Och ej med en ynklig civil far
du opp
men förd av en man av en ädel
tropp,
En livregementets husar.
Med värjan i handen i
fiendelanden
jag rider att kämpa för dig, kära
vän.
Sväng om, kära vän,
trå lätt, kära vän.
Ännu äger Sverige män”
Ingående i bas med spaningsskvdron
(något som aldrig kom att
behövas i och med att K 3
flyttade till Karlsborg).
När det gällde jägarbataljonerna
så var det viktigt poängterade
han, att varje soldat skulle känna
sig överlägsen, kunna terräng
och utrustning bättre än någon
annan, ha sinne för att överraska
och kunna åstadkomma något
utöver det vanliga. Detta var
också det sista utbildningsåret
för Spaningsskvadron vilket
förandleder en särskild artikel i
tidningen.
rubriken ”I rök och damm”
och Bernard Englund bjöd in
till Nattklubb MASH och Club
”Hertig Johan” på Hotell Billingen
i en annons.
I MID V motortävling 1974 gjorde
Kn Tannerheim, kn Paulsson,
fj Läth och öfu Svensson
framstående
insatser
och
hamnade på medaljplats.
Kn Lars Forsberg skrev om FNtjänst i mellersta östern under
runriken ”Bland dadlar och
skorpioner”. Bernard Englund
testade fallskärmar på heden.
1974 var Gustav Malmström
sekundchef. Redaktör detta år
var Erik Berg med två biträdande
redaktörer; Greger Platerud och
Anders Johansson.
Jan von Konow skrev om
husartraditioner i den svenska
armén. I en artikel skildrades
en skyttebataljons sista strid
när den kom i kontakt med en
spaningsskvadron. ”Tack och
lov för att man slipper slåss
mot en spaningsskvadron” sa
bataljonchefen när han sträckte
upp händerna framför sin vagn
efter den sista striden.
Erik Jernberg skrev om MP-KFÖ
vid I 2 där de ”speciellt tillkallade”
Fj Smedberg och Kn Paulsson,
”gnuggade” hela kompaniet på
ett förtjänstfullt sätt.
Sekundchefen
gjorde
en
utblick mot 1980 – 1990 talet
där han informerade om
jägarbataljonernas tillkomst, K 1
övertagande av MP utbildningen
och att det skulle byggas en
kasern på heden för T 2 räkning
Jägarskvadron Bredelius uppställda för genomgång
MP deltog på Skid-VM i Falun.
K 3 kom tvåa i ”Eberstein-74”
med laget Lt Göransson, Lt
Bertil Karlsson och sergeant NilsÅke Johansson, en mycket bra
prestation.
Kamratföreningens lokalavdelning i Skåne bildades detta år.
Aspiranten Waldén skrev en
livfull artikel om en övning med
spaningsskvadronen under
Skvadronchefer detta år var
kn Englund, Livskvadron, kn
Cederberg, 2 skv, kn Bohman, 3
skv, kn Göthberg 4 skv och kn
Bjerkhagen 5 skv.
1984 var Lars Andersson
sekundchef. Han konstaterade
att det var sista året som
Livhusaren utgavs i Skövde
och att en epok i regementets
historia var till ända. Nu var det
flyttningen till Karlsborg som
gällde. Särskilt uppmärksammat
Kn Johan René sammanfattade
det sista utbildningsåret i
Skövde, mj Gustaf Hellquist
berättade om utveckling av
jägarbataljonen mot org 1987
och Lennart Tingdal gav oss
en detaljerad bakgrund till
flyttningen till Karlsborg och hur
organisationen skulle bli där.
Den 20 juni avtäcktes minnesstenen framför K 3 gamla kasern
i Skövde och Erik Bergdahl läste
sin dikt ”Vid minnesstenen”.
Ny bataljonchef för Jägarbataljonen var övlt Johan Molin som
presenterade sig själv.
Stabschefen Sven-Hugo Rizell
konstaterade i sin artikel ”En
sommar med fästningen” att
”flyttningen till Karlsborg är en
bra lösning för regementets
framtid” och i efterhand kan vi
konstatera att han hade rätt.
Kn Jens Ramhöj skrev om
sitt utbildningsår vid Special
Forces i USA där han genomfört
sjukvårdsutbildning. Han hade
först varit elev vid Academy
of Health science i Texas och
därefter vid det så kallade
”Medlab” på Fort Bragg, North
Carolina.
Godkänd
Special
Forces-sjukvårdare som han
var tog han raskt tag i sjukvårdsutbildningen
igen
på
regementet som på den tiden
var förlagd till i baracken längs
Östra Vallgatan i Fästningen.
Grunden lades till den unika och
utmärkta
sjukvårdsutbildning
som vi har idag.
Lt Stig Läth följde inte med
regementet till Karlsborg utan
blev kvar i Skövde som chef över
Bjärsjö skjutfält. ”Det var tryggt
att veta att ”Läthapöjken” såg
till att ordning och reda rådde
på fältet”, konstaterade Bengt
Sandahl.
LIVHUSAREN • 2014
19
Förre regementschefen Göran
Sjövall skrev en artikel om sitt
nya jobb som militärattaché
i Warszawa. Jan Forssberg,
chef för Underrättelseskolan
presenterade sina nya lokaler
och verksamhet i fästningen.
1994 var öv Anders Lindberg
regementschef. I sin inledning
konstaterade han; att mycket
händer på fästningen, att
den
nya
myndigheten
”Försvarsmakten” bildats, att
Västra militärområdets materiel
och verkstadsförvaltning lagts
ner, att F6 lagts ner, att Statens
fastighetsverk
tagit
över
fästningen, att RPV (fjärrstyrd
luftfarkost) skulle tillföras fördelningsunderrättelseförbanden
och att det skulle komma ett nytt
försvarsbeslut redan 1996.
Redaktör detta år var kn Ola
Björnbataljonen, under ledning
av Pär Brehmer, KFÖ, vilket
skildrades av RO/Kn Karp.
Fk Einarsson berättade om 7.
Jägarpansarskyttekompaniets
inledande verksamhet i Bosnien.
En historia från den övningen
återgavs i tidningen: Sjukvårdaren Klint i bataljonstaben skulle
gå och hämta vatten. Han tog
lång tid på sig. Spaningspatrull
skickades ut. Skottlossning hörs.
Alle man till stridsställningarna.
Spaningspatrullen och Klint
återvänder med andan i halsen.
”Det finns en luftvärnsstab vid
husen. Dom skall skydda en
skyttebataljon!” Hur vet Klint
detta? Jo Klint hade tagit sig
fram nära en hussamling när en
luftvärnskapten kommer ut för
att lätta på trycket. Detta sker
mycket nära den gömde Klint.
Kaptenen pratar under kissandet
med en kollega.
Vid armémästerskapet i fälttävlan
detta år lade K 3 beslag på de
två första platserna. 1:a plats
tog FJS laget och andra plats
Kavallerilaget. Kn Björn Carlsson
berättade om hundtjänsten vid
MP skvadronen.
Till slut blir spänningen för
I en artikel berättade sergeanterna Svensson, Johansson,
Grankvist och Larsson om
befälsutbildning vinter som
genomfördes i Kirunaområdet
med området kring Kebnekajse
som ett av målen. Det blev en bra
övning med ett antal händelser
som berikade resan.
Under en tolkning på väg till
Kalixfors kåserade exempelvis
övlt Paulsson över en händelse
på detta vis:
”En ung fänrik från Kiruna
(Strandberg)
hade tumme med fortuna,
Hade det gått fortare
hade han blivit huvudet kortare
eller åtminstone fått en rispad
nuna”.
Kring elden Peter Sandberg, Hans Källström, Lars Pettersson och
okänd husar.
Ottosson. Som ny chef för
Kavallerienheten (fd Jägarbataljonen) presenterades övlt
Johan René.
Ulf Forssberg och Jonas Månsson
presenterade SSN (Stridsskola
Nord). Magnus Åhlberg skrev
om sin tjänst i Makedonien som
under pågående genomförande
fick flytta verksamheten till
Bosnien.
RO/Kn Bengt Wigart skrev
en berättelse om 2.Jbat SÖF
i Villingsberg och tackade
speciellt bataljonchefen Conny
Lundevall, Tony Grepp och
bataljonskvartermästaren Jens
Ramhöj för en mycket bra övning
med nästan overkligt hög anda
och ett högt tempo.
Under detta år gjorde också
20
LIVHUSAREN • 2014
Efter en fikapaus fortsatte färden
på skidor. Mj Wigholm såg en
böjd gren i snön. Trevligt, den
kör vi in i. Vad han inte visste var
att grenen satt fast i snön varpå
majoren obönhörligt fastnade
med avgrundsvrålet ”NEEEEJJJ”.
Efter ett par sekunder blev
mj Wigholm överkörd av fem
stycken panikslagna skidåkare…
stor för Klint som reser sig upp
inför ögonen på de förvånade
luftvärnarna, Klint tar två steg
fram och rycker till sig en karta ur
handen på den alltjämt kissande
kaptenen och springer iväg.
2004 var Berndt Grundevik
Detta var ett exempel på
husarframåtanda.
Resultatet
blev en omgruppering av
jägarbataljonstaben och en karta
utvisande luftvärngrupperingen
samt brigadskyttebataljonens
gruppering.
”Regementet ansvarar idag
för att utveckla och utbilda
en underrättelsebataljon, en
luftburen bataljon och en
fallskärmsjägarbataljon.
Därutöver ansvarar vi för Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS)
samt Arméns underättelseutveckling.
Mj Johan Törnqvist redogjorde
för försöken med Jägarbataljon
m/97 och Jan Forssberg
berättade om resa med kamratföreningen till Lund i Bielkes
fotspår.
Chefen för FJS, övlt Gerhard
Lilliestierna,
berättade
om
verksamheten vid skolan och
regementschef.
Regementet
stod inför ett antal uppdrag
som gav alla framtidstro. Han
sammanfattade det händelserika
året så här:
Regementet under 2004 uppnått
fantastiska resultat. För att
påminna oss som aktivt deltog
och informera er som finns/
tjänstgör utanför regementet vill
jag ge några exempel som visar
att vi
bedrivit unik verksamhet. Vår
verksamhet har också bidragit
till Försvarsmaktens utveckling,
vilket jag anser vara regementets
skyldighet.
Husarbataljonen
och
FJS
deltagande och insatser under
den
norska
storövningen
Joint Winter 04. Enskild soldat,
utländska officerare och ÖB
upplevde våra insatser såsom
förstklassiga och detta bidrog till
att den svenska kontingentens
goda rykte och inbjudan till
Sverige att delta med ännu
större styrka under övning Battle
Griffin 2005.
UAVE var «motorn» i regementets
stora förevisning «Operativ effekt
2004». Förevisningen var mycket
uppskattad av de inbjudna
gästerna. K 3 visade tydligt på
förmågan att omsätta visioner till
praktisk tillämpning med dagens
teknik och metoder.
FÖS CSAR insatser i Afghanistan
samt uppbyggnad av öken/
djungelkompetens indikerar tydligt vilka stora steg enheten tagit
i sin utveckling mot framtiden.
Detta år, 2004, slutade två
husarer som varit med ett
tag vid regementet – Johan
Thorp och Jan Ekfeldt efter
många år vid regementet.
Johan Thorp, ”mr PV-pjäs och
Granatkastare himself” med ett
stort antal utlandsmissioner och
erfarenheter av olika uppdrag.
Jan Ekfeldt, erfaren instruktör
i signal och motortjänst med
en tids tjänstgöring på en PVpluton tillsammans med Johan
Thorp och som adjutant på 5.skv
och Livskvadron i inte mindre än
26 år!!!
Husarer i Norge 2004
FÖS: Tydliga uppgifter inom
Combat Search and Rescue
(CSAR) området samt utveckla
överlevnad i Öken och Djungel.
Värnpliktsutbildningen:
Genomförandet av bra värnpliktsutbildning är utav «strategisk betydelse» för K 3 och
Försvarsmakten i sin helhet. När
jag tittar tillbaka och ser med
vilken kvalité och glöd som våra
värnpliktiga utbildas så kan man
inte vara annat än nöjd.
UtbSE har fortsatt sin utveckling
att «sätta kunden i centrum»,
vilket uppskattas av både K 3 och
övriga förband inom garnisonen.
De värnpliktiga upplever sin
situation på motsvarande sätt.
Detta framgår bl a i de artiklar
i Livhusaren som är skrivna av
värnpliktiga.
Regementsstaben har under
2004
utvecklats
ytterligare
för att effektivt kunna leda
regementet/garnisonen under
C K 3. Internationell struktur
och bra blandning av äldre
erfarna medarbetare och yngre
förmågor bidrar i hög grad till
effektiva «stabsprocesser».
Sedan två år tillbaka genomför försvarsmakten en attitydundersökning i samband med
de värnpliktigas utryckning.
Jag vill ge några exempel som
mycket påtagligt visar att vi
åstadkommer något speciellt
med våra värnpliktiga soldater.
Luftburen bataljon: En skvadronsstridsgrupp (ca 170 sold) inriktas
att utgöra ”förkompaniet” i den
Svenska Battle group (BG) (ca
1500 soldater) som planeras vara
operativ från 2008-01-01. Styrkan
skall vara kontraktsanställd och
beredd att inom 10 dagar efter
order vara insatt i internationell
verksamhet.
Underrättelsebataljon: En underrättelsepluton och förmodligen
en UAV-pluton utgöra del av det
underrättelsekompani som skall
ingå i ovan beskrivna BG.
Fallskärmsjägarbataljonen
Utvecklas mot ett tydligt
Specialförband.
77,9 % på K 3 håller helt och
hållet med om detta, vilket är
27,3 % högre än FM snittet.
Fråga - Har du någon gång själv
funderat över att bli yrkes-/
reservofficer?
31,9 % på K 3 har redan sökt
eller tänker söka, vilket är 18,7 %
högre än FM snittet.
Fråga - Har du någon gång
haft funderingar på att söka
internationell tjänst?
50,5 % på K 3 har redan sökt
eller tänker söka, vilket är 23,4 %
högre än FM snittet.
Vi kan vara mycket stolta över
attitydresultatet och jag låter var
och en dra egna slutsatser vad
detta goda resultat beror på”. /
Berndt Grundevik
Detta uppdrag skulle följas av
ytterligare ett, denna gång i
Afghanistan.
Majoren Tor Cavalli-Björkman
skickade en rapport från Kabul,
Afghanistan från ett av de många
uppdrag han skulle komma att
ha i detta land. Det var Tor Cavalli
tillsammans med Robert Nylén
som jobbade inom området
”Combat Search and Resque” i
ett tidigt skede.
Majoren Conny Lundevall berättade i en artikel om sitt uppdrag
som förbindelseofficer vid US
CENTCOM i Tampa, Florida.
Under sitt uppdrag där blev
han attackerad av inte mindre
än fyra stycken orkaner med
vindhastigheter upp till 174 m/s!
Johanna Thorstensson i farten
På följande sidor kan du läsa
en artikel för varje år med ett
exempel på något som hände
detta år.
En av våra duktiga sjuksköterskor
på K 3, Johanna Thorstensson,
berättade om sina sex månader i
Kosovo som sjuksköterska.
Vpl attityder 2003/2004 (FMLOPE
central undersökning) visar att
K 3 värnpliktsutbildning håller
mycket hög klass. Nedanstående
fem frågor bekräftar detta;
Fråga - Jag känner förtroende
för att mitt förband klarar att
lösa sina uppgifter i ett skarpt
läge? 75,5 % på K 3 håller helt
och hållet med om detta, vilket
är 28,5 % högre än FM snittet.
Fråga - Utbildningen har på ett
positivt sätt bidragit till att jag
utvecklats som människa?
82,2 % på K 3 håller helt och
hållet med om detta, vilket är
23,8 % högre än FM snittet.
Fråga - Jag skulle vara beredd
att gå i strid och göra det jag
utbildats till att göra?
Den gamle ”trotjänaren” UAV 01 Ugglan stiger till väders på ett uppdrag under ”Operativ effekt”
LIVHUSAREN • 2014
21
1974 -REGEMENTET FÅR ETT
NYTT UTBILDNINGSUPPDRAG - SPANINGSSKVADRONERNA LÄGGS NER
Sammanställt av Jens Ramhöj
Sekundchefen, Gustav Malmström, skrev i tidningen: Alla skall
vi samlas i och kring vårt nya
krigsförband. Tiden är knapp och
vi vet rätt lite om det nya. Sådant
kan skapa oro och osäkerhet
hos den enskilde. Vi kan dock
lugnt konstatera att vi går mot
någonting bra!
Gustav Malmström beskrev läget
i kavalleriet;
K 4 blir Norrlands dragonregemente och tar 1980 emot
sin förts åldersklass i Arvidsjaur.
K 4 skall utbilda Jägarbataljoner
för norra Sverige.
KavKAS (Kavalleriets kadett och
22
LIVHUSAREN • 2014
(ur Livhusaren 1984)
Fram till 1956 var vi jägare till
häst. Åren 1956 – 1974 var vi
jägare i bil och nu är vi jägare i
ryggsäck. Ja, så kan utveckling
gå. Många är minnena från den
motoriserade spaningstiden.
kvalificerad materielförstöring.
av övlt Karl-Erik Norgren
Ett av de första är dåvarande
sekundchefen som med liv
och lust engagerade sig i
utvecklingen av det som
inledningsvis
kallades
för
fördelningsjägarskvadron och
som så småningom benämndes
motoriserad spaningsskvadron.
Efter nästan 20 år med
spaningsskvadronerna
var
det nu dags för en helt ny
utbildning – Jägarbataljon.
I höstnumret av tidningen
Livhusaren 1974 skrev sekundchefen om vad som skulle
komma.
MP-utbildningen
blev kvar ytterligare i ett år
till för att sedan överföras till
Stockholm.
Att vara jägarsoldater var i och
för sig inget nytt. Den uppgift
och det sätt att lösa uppgiften
på under slutet av 1800-talet
och första halvan av 1900-talet
var jägaruppgifter dvs med små
förband uppträda överraskande
och snabbt slå till där det som
minst väntades.
Hästen var under denna tid
ett transportmedel till skillnad
från tidigare då hästen var en
del av ett stridande ekipage
med
anfallsuppgifter.
Men
att gå från den snabba rörliga
hästtiden via den snabba och
rörliga spaningsskvadronstiden
till den mer stationära och mer
svårförflyttade jägarbataljonen
skulle visa sig vara ett
konststycke.
Spaningsskvadronen - en tillbakablick
Det skapades fasta rutiner som
så småningom utvecklades
till stående order. Ja, det finns
mycket at säga om utvecklingen
av spaningsskvadronen och åren
med dessa eldkraftiga, snabba
och mycket användbara förband,
men det ovan relaterade får
räcka denna gång.
Efter förbandsövningarna, som
ägde rum så gott som varje
vecka, skedde utvärdering under
sekundchefens ledning. Alla som
deltog i dessa genomgångar
minns säkert de vackra skisser
och sirliga tecken för vapen
och förband som sekundchefen
ritade på fri hand på svarta
tavlan.
PV-pjäsen, denna gång monterad på en senare årgång av fordonet ”pv-jeep”
aspirantskola) blir kvar i Umeå.
Där skall alla jägarchefer utbildas.
K 1 får vår militärpolisutbildning
och skall överta ansvaret för MPkrigsförbanden.
K 3 spaningsskvadroner går på
sikt ur krigsorganisationen och
MP utbildningen försvinner.
Utbildningen av Jägarbataljoner
för södra och mellersta Sverige
inleds.
Vi skall vara kvar i Skövde. Vi skall
utbilda ett nytt krigsförband med
arbetsnamnet
”Jägarbataljon
syd”. 1975 blir ett prövoår och
från 1976/1977 utbildar vi i full
skala.
I bataljonen skall ingå folk från
västra Sverige och det är en
fördel. Bataljonen blir på runt 600
man med en vapenutrustning
som vi är förtrogna med.
Den skall kunna lösa ett antal
uppgifter. Främst är det frågan
om att oförskräckt kunna slåss
och spana bakom fiendens linjer
och att snabbt kunna ta hand om
luftlandsatta förband.
Chefer och soldater i våra
nuvarande spaningsskvadroner
behövs som stomme. Det blir
inte längre frågan om att bara
livhusarbefäl i jägarålder sprids
och sätts in vid främmande
förband och aldrig tjänstgör
hemma. Vi skall samlas kring
denna bataljon.
Vi vet hur mycket några få kan
uträtta i ett fientligt område. Vi
vet att det går att komma både
fram och tillbaka. Vi vet att det
inte finns några genvägar i
utbildningen för att varje chef,
varje avdelning, varje soldat skall
känna sig överlägsen.
Detta kräver hård träning, drill
och förmåga att tåla väder. Alla
måste vara flinka med bössa,
kniv, sprängmedel och minor. Vi
måste snabbt kunna ta oss fram
och använda terrängen bättre än
någon annan.
Det gäller för chefer att skapa
hänsynslös handlingskraft och
sammanhållning och i varje
läge ha sinne för och kraft att
överraska motståndaren med
det mest oväntade. Det kommer
inte räcka att göra sitt bästa om
det bara räcker till att bli tvåa
där ute. Vi behöver tillsammans
kunna göra något utöver det
vanliga.
Sådan är vår väg, den är
inte bekväm men den blir
meningsfull för alla. Vår livslinje
blir den de gamla redan lärt oss
– Överraska och Vinn!
J Ramhöj
Ett annat minne är ankomsten
av våra 18 WV-pickup, 3 WV
personbilar, tiotalet Willysjeepar
och den första sommarmarschen.
Dåvarande utbildningsofficeren
mj Palmstierna, hade sitt
sommarviste
i
Fagersanna
där han också hade sin häst
uppstallad. En del av sin
semester hade han ägnat åt att
rekognosera tre genomgående
vägar på Hökensås.
Motormarschen gick i organiserad skvadron under ledning
av rm Montgomery-Cederhielm
gick till Örlen där vi gick i
bivackerade en natt. Inte särskilt
lång marsch men så småningom
lärde vi oss att en motormarsch
kunde föra oss betydligt längre
på kortare tid än ryttartidens
tempo kunde.
Bivackeringen hade blivit en
lätt match. Inga krubbstreck,
ingen vattning, ingen fodring
osv. Och för att citera förvaltaren
P A Karlström ”Vad har
infanteristerna gjort i alla år…”
På morgonen fortsatte marschen
med tre plutoner i bredd. Vi
Under de första åren skapades
det också nya orderuttryck och
standardiseringar som kom
att ligga till grund för ett av
våra bästa reglementen KavR
Sskv
(Kavallerireglemente
spaningsskvadron).
Växelvis
framryckning, främre och bakre
omgång, tag och håll känning,
tag känning och spana på djupet
var några av de nya uttrycken.
Övlt Karl-Erik Norgren
hade inte marscherat lång stund
förrän vi märkte att vägarna var
rekognoserade av en ryttare.
På sina håll var vägbanan djupt
nedskuren och så smal att bilarna
med nöd och näppe kunde
ta sig fram. Några navkapslar
bucklades , några förlorades och
”brödbilarna” blev kanske lite
smalare men i övrigt noterades
inga fordonshaverier.
Det var också under den här
övningen vi lärde oss att man
kunde
öka
”brödbilarnas”
framkomlighet genom att 3-4
man ur spaningsgruppen ställde
sig på bakre stötfångaren och så
att säga gungade fram bilen.
Vid hemkomsten konstaterade
vår tygofficer, kn Callerås, att
fordonen varit utsatta för
LIVHUSAREN • 2014
23
1984 - REGEMENTET
FLYTTAR TILL KARLSBORG
Sammanställt av Jens Ramhöj
Söndagsmorgonen den 1
juli 1984 kl 0800 travade
standarvakten
in
genom
Götiska valvet och red Befälsgatan fram mot kyrkan.
Standaret fördes av mj Bengt
Sandahl. Övlt Jan Forssberg,
mj Christer Bjerkhagen, mj
Lars Forsberg, mj Uno Bohman
samt lt Magnus Julihn ingick i
standarvakten.
Regementet hade under de
senare decennierna trängts
ihop inom ett allt mindre
kasernområde i Skövde. Nu
fanns vi i ett enormt kasernområde begränsat av höga
fästningsvallar. Inte nog att
fästningsområdet var stort, här
fanns ett helt samhälle med
bostäder och affärer. Till detta en
enorm tillströmning av turister
från de flesta länder i Europa.
20000 besökare på museet. Inte
undra på att säkerhetschefen
och dagmajoren tog sig för
pannan i början.
Ny stor organisation
Regeringen fastställde den
organisation som skulle gälla
vid den nya myndigheten i
Karlsborg.
Myndigheten skulle ha en chef,
en ledningsenhet, en utbildningsenhet
för
Kavalleriet,
en för Signaltrupperna, en
för Fallskärmsjägarskolan, en
för Underrättelseskolan, en
personalenhet och en materielenhet.
Utöver kavalleristerna vid Jägarbataljonen fanns det en
del av det nedlagda S 2 kvar
i form av Göta Signalbataljon
med 170 värnpliktiga, Arméns
fallskärmsjägarskola med 100
värnpliktiga och Arméns underrättelseskola, som här i Karlsborg
äntligen fått officiell status.
Allt detta ingick i myndigheten
K 3. Övlt Sven Hugo Rizell
konstaterade i tidningen Livhusaren att regementet hade både
blivit större och självständigare i
Karlsborg.
24
LIVHUSAREN • 2014
Standarvakten riider in längs Befälsgatan 1984
Vad var då bakgrunden
till flytten?
Under 70 talet konstaterade
någon utredning att ”den
fredsorganisatoriska ramen inom krigsmakten var för stor i
förhållandet till antalet värnpliktiga”.
Det fanns alltså för många
utbildningsförband och dess
driftskostnader var för höga vilket på sikt skulle leda till mindre
resurser för materielanskaffning
och modernisering av krigsorganisationen.
Man räknade med att antalet
utbildade värnpliktiga som i
slutet av 70 talet låg på cirka
50 000 skulle minska med 15
% till i mitten på 90-talet. Det
fanns således ett överskott på
utbildningsplatser.
Överbefälhavaren framhöll att
fredsorganisationen skulle bli
rationellare, det skulle bli ”lika
bra fast billigare”.
Förbandens
och
skolornas
organisation
hade
tidigare
reglerats i detalj av regeringen.
Nu fick chefen för Armén genom
ett
regeringsbeslut
större
handlingsfrihet att göra avsteg
och verksamheten kunde göras
mera rationell och effektiv.
Därigenom kunde en lokal chef
anpassa organisationen.
Utöver detta skulle pengar
sparas på personalminskningar
(känner vi igen detta!?). Under
perioden 1982 – 1987 skulle
personalen minskas med 20 %,
främst genom naturlig avgång.
Målet var att vara ca 39 000
anställda 1987, en minskning
med 10 000 anställda.
Mot denna bakgrund fattade
riksdagen 1982 beslutet att
Livregementets husarer skulle
flytta till Karlsborg och att Göta
Signalregemente skulle läggas
ner.
K 3 blev ett pilotförband med att
få klara en flyttning med så kort
ETT FÖRBAND FÖR TJÄNST I BOSNIEN
av mj Kenny Sörqvist
varsel, något som inte skett förut.
Andra förband som berördes av
regeringsbeslutet var T 2 till K 3
kaserner i Skövde, K 1 flytt till I 1
samt nedläggningen av A 6 och
T 1.
På Kyrkplan skedde avlämning
till regementschefen. Kommunionskärl och pukor var uppställda
framför regementschefen. Efter
ett kort tal av regementschefen
fördes regementets dyrbara
traditionsföremål in i slutvärnet.
K 3 hade tagit fästningen i
besittning.
1994 - REGEMENTET SÄTTER UPP
Myndigheten skulle understödjas av F 6 beträffande fredsförplägnad, lokalvård, transporter, fastighetsförvaltning och
inköpsverksamhet samt från
P 4 beträffande krigsmateriel,
specialfordon och kameraltjänst.
Bevakningstjänsten reducerades
från fyra vaktchefer i Skövde
till en i Karlsborg. Ingemar
Brockmar var den vaktchef som
fick tjänsten.
Förbandet skulle lösa i stort sett
samma uppgifter som tidigare
gjorts både i Skövde och i
Karlsborg med vissa undantag.
Utöver Jägarbataljonerna skulle
Jägarbataljonen också utbilda
fördelningsunderrättelsekompanier och Göta Signalbataljon
skulle utbilda förband ingående i
milo syds milosambandsförband
och Fo stabsförband.
Antalet tjänster blev 108
till Kavalleriet, 36 till Signaltrupperna, 25 till FJS, 7 till UndS
samt 11 tekniker och 53 civila.
Det blev som stabschefen SvenHugo Rizell sa inledningsvis regementet blev både större och
självständigare i Karlsborg.
/J Ramhöj
Det var dags för det första
internationella uppdraget som
förband i en krigszon - Bosnien.
Detta skulle följas av fler; Makedonien, Kosovo och Afghanistan. Nu, 2014, är K 3 på väg
till Mail i Afrika.
Inledning
Det första internationella förbandet som K 3 satte upp var det
7. Jägarpansarskytte-kompaniet
i UNPROFOR/NordBat 2 (BA 03)
med anropssignal Yankee Lima
(YL). Kompaniet första delar
anlände till Bosnien i augusti
1994 och sista soldaten lämnade
i februari 1995.
Kompaniets officerare utgjordes
i huvudsak av husarer med
förstärkning av pansarofficerare för att ha rätt man på
rätt plats. Manskapet hade i
huvudsak jägarbakgrund men
besättningarna
på
pansarbandvagnarna var duktiga pansarknektar som snabbt fann sig
i den hårda men hjärtliga stämning som rådde vid förbandet.
7:e blev ett omnämnt kompani
inom bataljonen och visst ökade
vårt kändisskap efter kn Magnus
Abrahamssons kommentar i
Skaraborgs lokal press, SLA, där
han tydligt klarade ut att ”det är
skillnad på jägare och de andra,
vi är bättre!”.
Camp Valkyria
En chipsfabrik i Babunovici i
Srebreniks västra utkant fick
bättre betalande hyresgäster
dvs. vi från 7:e. Vi byggde själva
campen, från början till slut och
visst blev det en plats att vara stolt
över. Liten till ytan men ganska
funktionell. Varje pluton hade sin
egen ”gränd” inne i en stor lokal
och egna förråd i Nifelheim, vår
vård- och förrådslokal. Matsalen
och puben blev riktigt bra med
fallskärmar som tak.
Operationsområdet
Vi
övertog
det
danska
stridsvagnskompaniets område
och inledde en aktiv patrullering
och samverkan inom området.
Området sträckte sig längs Spreca
dalen mellan TUZLA och DOBOJ.
Området längs dalen samt i
Dobojs närhet var händelserika
platser. Vi upprättade ett
antal observationsplatser som
sedan minskades ned till tre
som ständigt var bemannade
med grupps styrka. Terrängen
var kuperad med ett dåligt
vägnät som dessutom var illa
skött. Sista vägsträckan till våra
observationsplatser var ofta
smal och av grus och lera. Vår
huvudväg i området döptes raskt
till ”Husar road”.
Uppgifter
De uppgifter som skytteplutonerna turades om att utföra var
OP tjänst, patrulltjänst, camp-
tjänst och tjänst vid Tuzla Air
Base som campskydd. Den fjärde
plutonen, DY, genomförde även
eskort uppdrag till Split vid den
kroatiska kusten.
Kompaniledningen genomförde
dessutom
samverkan
på
lite högre nivå med huvudpersonerna i området. Kn Johan
Thorp och RO/Kn Petterson med
den militära tolken skötte denna
uppgift med bravur. Gammal är
äldst och rutinerade karlar med
pondus nådde fram med sina
budskap under denna krigstid av
bosnisk machokultur.
OP tjänsten bestod av tjänstgöring vid fasta OP’n, men ej
stationärt byggda, utan med
sluten del och o-platsen i pbv’n
eller PASI’n. Ofta var man sex man
ute i tre dygn. Det man gjorde
var att observera och rapportera
parternas aktiviteter som oftast
var beskjutning med allsköns
kalibrar och vapensystem. Dock
sågs sällan några rörelser av
större bosniska eller serbiska
enheter.
Det var i tjänstgöring vid de olika
observationsplatserna som de
flesta ”firing close” incidenterna
hände. Oftast var det serbiska
8 cm granatkastare eller 76 mm
bergskanon som inriktades mot
oss.
Med blandning av tur och
skicklighet klarade kompaniet
sig utan skador på personal.
Viss materiel blev skadad eller
förlorad i samband med påtvingade urdragningar som följd
av beskjutningen.
Patrullering och
humanitära insatser
Patrulleringen skedde inom
hela området och ibland med
samverkan med olika lokala
organisationer. Visa flagg och
observera var huvuduppgiften.
Under patrulleringen genomfördes också tillfälliga O-platser
under kort tid för att kunna få en
bättre uppfattning om läget inte
bara bland de militära enheterna
LIVHUSAREN • 2014
25
2004-FÖRSTA INTERNATIONELLA
SLUTÖVNINGEN
Professionalism,
internationalism
och
framtidstro
präglade Joint Winter -04.
utan även hos lokalbefolkningen.
Humanitära
små
insatser
genomfördes också under patrulleringen, ibland självpåtagna
och ibland beordrade. Självpåtagna genom egna insamlingar
av kläder, skolmateriel eller andra
små projekt. Många kontakter
knöts mellan kompaniet och
befolkningen i området.
Camptjänst
Camptjänsten innebar byggnation av campen, skydd av
campen, larmstyrka m.m. Det
var att anse som en vilo- och
uppladdningsvecka inför OP
veckan.
Campveckan
blev
först spännande den gång när
bosnierna beslöt sig för att
omringa vår camp och hindra all
vår transport in och ut under en
veckas tid.
Skydd av Tuzla Air base
Skyddet av Tuzla Air Base (TAB)
bestod i att bemanna Main
Gate och patrullera inom basen.
Plutonchefen var tillika chef för
det sammansatta ”kompani”
26
LIVHUSAREN • 2014
som utgjorde styrkan som
skyddade flygplatsen. Förutom
den svenska plutonen var
det en norsk vaktpluton med
hundpatruller samt en pakistansk
skyttepluton som bemannade
ett antal fasta O-platser runt om
i basens utkanter. Anekdoter om
tjänstgöringen på TAB:en skulle
kunna utgöra ett manus till en
enskild bok eftersom mycket
hände där av både rolig och
”tragisk” karaktär.
Eskorttjänst
Eskorttjänst bedrevs av alla
plutoner i olika omfattning. DY
Författaren själv, Kenny Sörqvist, tvåa från vänster.
eskorterade ofta egna logistik tungt lass för att serva alla. Som
transporter till Split. PBV- fin avslutning ordnades det med
plutonerna eskorterade endast medaljparad på fästningen och
humanitära transporter till olika fästningskyrkan. Det var mäktigt
avlastningsplatser i området. att få marschera plutonsvis
Stab o trossplutonen gjorde genom en häck av hela regedet de gör bäst; lagade mat, mentets personal på väg till
repade våra fordon, tog hand kyrkan för att där högtidligt och
om våra sjuka, byggde campen ståndsmässigt bli medaljerad
och understödde plutonerna på och firad.
Vi återvände med hälsan i behåll,
bästa sätt.
några lämnade kompaniet under
Förutom huvuduppgifterna så
tränades det en hel del med
skarp ammunition och det
ordnades
studiebesök
hos
förband utanför NORDBAT 2.
Värda att nämna är dagarna
med den pakistanska bataljonen
PAKBAT 2 och den holländska
logistiskbataljonens vaktpluton.
Eftersom detta var K 3’s första
internationella insats fick kompaniet stort stöd från regementet
både inom förbandet och även
till anhöriga där ett kontaktnät
byggdes upp som var mycket
uppskattat. Lt Christer Johnsson
och Inger Ivhammar drog ett
Under 2003 jobbade regementschefen Berndt Grundevik idogt med att få med
regementet på en internationell övning vid namn ”Joint
Winter”.
Övningen var Norges största
vinterövning
och
hade
genomförts vart annat år
sedan 80-talet. Övningen
byggde på en högintensiv
konflikt där två militära
parter står mot varandra och
genomfördes bland historiska
minnesmärken från ett krig för
60 år sedan.
Utbildningsåret skulle detta år
avslutas med en internationell
övning – något unikt. K 3
deltog med en skvadron ur
den luftburna bataljonen,
fallskärmsjägare och dessutom
deltog ett flygförband ur F 17,
SWAFRAP.
I övningen deltog ca 8500 man
från Norge, Storbritannien,
Finland och Sverige. Danmark
och Holland hade observatörer
på plats för att följa vad som
hände.
Medaljparaden
På en stentavla tackar förbandet Inger Ivhammar och Christer Johnsson för allt stöd under
missionen.
vägens gång, men huvuddelen
kom hem som ett förband med
ett gott kamratskap och ett
minne för livet.
Utöver BA 03
tjänstgöring i Bosnien.
K 3 befäl har tjänstgjort i Bosnien
bedömt i nästan alla missioner
under BA eran i UNPROFOR och
SFOR men sedan tillkom parallellt
Doboj och även i denna enhet
har ett antal officerare tjänstgjort
som MP, stabsofficerare och i
CIMIC team.
av Jens Ramhöj
Det stora ordet här var ”Joint”, dvs
armé, flyg och marina enheter
verkade tillsammans i ett och
samma scenario och just detta
erbjöd fantastiska möjligheter
för att verka och få erfarenheter.
Marina enheter transporterade
och landsatte trupp skyddade av
flygenheter som också gav stöd
till förbanden på marken som
i sin tur såg till att fienden inte
kunde verka mot de marina och
flygande enheterna.
Den luftburna skvadronen och
fallskärmsjägarna var på plats
utan egna transportresurser, men
var ändå inte utan sådana. Både
norska och finska helikoptrar
understödde nämligen
förbanden, ett samarbete som
Ett FAC-team från K 3 i den norska fjällvärlden
fungerade utmärkt. Finnarna
som inledningsvis inte var vana
med de höga bergen och den
skiftande naturen lärde sig
efterhand att lämna och hämta
upp svenskarna på små myrar på
hög höjd.
Att flyga med norrmännens
skickliga piloter erbjöd något
som överträffade Lisebergs
bergochdalbanor många gånger
om. SWAFRAP fick här arbeta
tillsammans i stora flygförband,
där 20 – 25 flygplan var
inblandade i luftstrider.
Tillsammans med de svenska
soldaterna sågs också andra
uniformer. Det var britter
och norrmän som deltog i
skvadronen under övningen.
– Vår pluton har utökats med
en eldledningsgrupp ur 29.
Commando, Royal Artillery och
en norsk sambandsenhet, så nu
är vi riktigt internationella,
berättade
Johansson.
löjtnant
Mattias
För första gången
någonsin luftlandsätts
en komplett svensk
luftburen skvadron i
mörker
Så börjar då kriget. Bluelands
styrkor går till angrepp för
att driva tillbaka Opforia.
Opforiabrigaden begär stöd av
svenskarnas FAC, Forward air
controller, kn Jonas Eriksson som
långt ute i kustbandet leder in F
16 attacker mot de landstigande
styrkorna.
Den
luftburna
skvadronen sätts in mitt emellan
de framryckande mark och
sjöstridskrafterna i en operation
kallad ”Pegasus”.
Med sex helikoptrar i fyra lyft
flygs de svenska soldaterna in i
stridsområdet av de rutinerade
norska
piloterna.
Det
är
För första gången någonsin
luftlandsätts en svensk luftburen
skvadron i mörker.
Landstigningen
– Vi startade framryckningen
mot det område där vi skulle
gruppera, norrut mot det
blivande
stridsområdet,
berättar den värnpliktige sergeanten Jonsson, eldledare på
plutonen efter uppdraget.
Det var en mycket jobbig
tretimmarsmarsch med tunga
pulkor i den kuperade terrängen så vi var bra trötta när vi
inredde våra eldställningar och
gjorde oss beredda.
Vi
startade
observationen
mot en viktig bro tre km lägre
bort och kunde observera när
britternas helikoptrar landsatte
soldater på viktiga platser i
närheten av stranden. Vi såg
LIVHUSAREN • 2014
27
svävare som transporterade fler
soldater och tyngre materiel
närma sig land.
När vi hade tillräckligt bra mål
så utnyttjade vi våra engelska
eldledare som vi hade med oss.
Med hjälp av dem så sköt vi med
ett brittiskt artilleriförband som
vi disponerade. Vi sköt med sex
pjäser så länge vi kunde. Fyra av
dem blev senare utslagna när
motståndarna satte igång att
bekämpa dem.
­- Det fungerade mycket bra
i samarbetet mellan oss och
den engelska e-gruppen och
den norska sambandsgruppen,
berättade vpl Dahlgren, och vi
ställde till med stora problem för
landstigningsstyrkan som dock
var övermäktig.
Tre soldater från granatkastarplutonen (under övningen dock
utan granatkastare), Byseke,
Nilsson och Tikkanen berättar om
sina upplevelser. – Vi framryckte
fram mot en väg som vi minerade
med stridsvagnsminor och sedan
grupperade vi för att kunna
bekämpa de som skulle komma.
När de första fordonen kom fram
mot mineringen öppnade vi eld
och hamnade i skottväxling med
dem. Vi drog oss efter en stund
tillbaka och förföljdes ett tag av
britterna.
– Jag är mycket nöjd med
plutonens insats, säger löjtnant
Mattias Johansson chef för 6.
jägarpluton. Under dagen så blev
vädret sämre och sämre och när vi
i kraftigt snöfall bara hade en sikt
på 10 meter så grävde vi ner oss
i eldställningarna och väntade ut
ovädret under natten. Morgonen
därpå blev vi upplockade och
tillbakatransporterade till förläggningen, många erfarenheter
rikare.
Ytterligare insatser av
K 3 skvadronen
Den
luftburna
skvadronen
sattes in ytterligare två gånger
under övningen. I ”Operation
Allan Mann” (uppkallat efter den
kände Allan Mann som deltog
med de norska förbanden under
andra världskriget) luftlandsattes
överraskande hela skvadronen,
samlat med hjälp
28
LIVHUSAREN • 2014
Finska helikoptrar hämtar upp soldaterna efter genomfört uppdrag
av de finska helikoptrarna, och
stred framgångsrikt med flyg,
artilleri, pansarvärnsrobotar och
minor mot underhålls och ingenjörsförbanden som framryckte
bakom täterna.
I ”Operation Schack matt” luftlandsattes förbandet för att ta
kontrollen över en viktig bro och
därmed avskära den brittiska
styrkan.
Slutord
Under Joint Winter understöddes
skvadronen
av
helikopterförband från Norge
och Finland vilket fungerade
alldeles utmärkt och visade på
flexibiliteten att samverka med
andra nationer
i en gemensam internationell
operation.
Förbandet
hade
dessutom
haft underställt sig en brittisk
eldledningsgrupp och en norsk
sambands grupp för att kunna
skjuta med artilleri och som
svarat för sambandet till högre
chef.
Just denna internationella miljö
med kvalificerade förband gav
mycket erfarenheter. Procedurer, språk, samband etc tillsammans med den logistiska
operation det är att förflytta
personal och materiel med olika
transportmedel till ett annat
land, kan man inte få på annat
sätt.
För 2004 års värnpliktiga innebar
övningen en möjlighet att pröva
på den internationella miljön
vilket påverkade rekrytering till
utlandstjänst framöver.
Det innebar också en möjlighet
att få bekräftat sin egen förmåga
och materielstatus i jämförelse
med andra länders soldater.
Livhusarernas officersmäss på Sanna hed. Tänk vad mycket som har utspelats i denna fantastiska byggnad. Allt som finns på regementets
mäss i Karlsborg idag och som är äldre än 1905 fanns ju också på denna mäss exempelvis alla tavlor som målats av John och Georg Arsenius. Mässens taklampor finns idag på Grenadjärmässen på Sanna hed. När regementet flyttade till Skövde flyttades mässen till Hallsberg där
den slutade sina dagar som möteslokal för den årliga luffarstämman. När den gjort sitt så brändes den ner.
LIVHUSAREN • 2014
29
KAMRATFÖRENINGENS
AKTIVITETER UNDER ÅRET
Torsdagsträff med ärtsoppa 24 april 2014, Örlen/
Fagersanna
av Jens Ramhöj
Kamratföreningens årsmöte och regementets
högtidsdag 5 - 6 december 2013
Kamratföreningen och regementet hälsar på varandra i snögloppet längs befälsgatan i Karlsborgs fästning på högtidsdagsmorgonen
Traditionellt, trevligt och gott,
så kan man sammanfatta
kamratföreningens möte i
samband med regementets
högtidsdag. Ett stort antal
livhusarer mötte upp och efter
inkvartering slog vi oss ner
på Garnisonskyrkans bänkar
för att avnjuta den sedvanliga
julkonserten.
mot jul” och ”Betlehems
stjärna”. Det hela avslutades
naturligtvis med Disney-time
medley och som extranummer
- ”Livregementets husarers
marsch”.
I snögloppet nästa morgon
bjöds på glögg när vi kurade i lä
bakom Västra befälsbyggnaden i
väntan på att regementet skulle
anlända efter marschen genom
Karlsborg.
Alla som samlats denna kväll,
uppskattningsvis bortåt 500
personer, stod upp och visade
respekt för regementet.
Marinens musikkår, ånyo hårt
ansatta av neddragningsrykten,
spelade som aldrig förr och
solisten
Anders
Larsson
briljerade i ett flertal melodier.
Nytillträdde regementschefen
Dag Lidén presenterade sig
på mässen med både tal och
historier under föreningens
högtidsmiddag, allt i en
fantastisk miljö och atmosfär.
Efter maten var det samling på
bottenvåningen med kaffe och
trevligt umgänge.
Det var en riktigt bra marsch på
de lite hala gatstenarna längs
befälsgatan kunde vi konstatera.
Kamratföreningen
saluterade
regementet och omvänt.
Programmet denna kväll handlade nästan enbart om julmelodier med klassiker som ”Jul,
jul, strålande jul” ”När det lider
30
LIVHUSAREN • 2014
Svensk ryttarsignalmarsch inledde traditionellt högtidsstunden i kyrkan och nye regementschefen visade sig redan
påläst när det gäller regementets
historia. Vår historia och erfarenhet från händelser genom 347 år
tar vi med oss när vi blickar
framåt – Pergite!
I samband med kaffet berättade
regementschefen om ”läget vid
förbandet” och efter årsmötet,
där styrelsen, kompletterat med
en ny medlem, fick förtroendet
att under 2014 fortsätta att leda
vår nu 83-åriga förening.
Som vår ordförande skrev i
sitt ”ordföranden har ordet” i
tidningen Livhusaren som kom
ut i samband med jul – vi kan se
fram emot ett förhoppningsvis
trevligt och givande verksamhetsår 2014! Nu blev det ju inte
helt så...
Jens Ramhöj
Södra delen av sjön Örlen har
varit förläggningsplats för
livhusarerna i samband med
sommarmarscher under första
hälften av 1900 talet. Men
exakt var höll de till och hur såg
det ut på den tiden? Och varför
blev området kring Örlen
en plats i Vadsbo skvadrons
område där inte mindre än 13
husartorp rymdes? Fanns det
några kvar i livet som varit med
på den tid regementet förlade
marscher hit? Alla dessa frågor
fick kamratföreningen att förlägga ett möte till nuvarande
Örlenbadet strax väster om
orten Fagersanna.
Bivack vid sjön Örlen på 30-talet
Vi blev drygt 20 husarer som
samlades denna torsdagskväll
i slutet av april. Övningsledare
var Stefan Petterzon, själv
boende i den så kallade Strandstaden i Fagersanna. I och med
det kunde Stefan låna gemensamhetslokalen som blev platsen
för kvällens måltid – ärtsoppa.
Ärtsoppekokare var som vanligt
grabbarna från Axvalla hed som
nu sett till att vi fått njuta av en
fantastisk ärtsoppa tre år i följd.
Dom lägger verkligen ner sin själ
i denna soppa.
Karta över Fagersanna 1880
Första uppgiften efter Stefan
delat in oss i grupper var
som vanligt att klara ut var vi
var någonstans. Med den av
Stefan tillhandahavda kartan i
handen (visserligen var kartan
från 1880 men ändå) försökte
vi klara ut var vi var och ange
några andra noterbara platser
i omgivningen. Uppgiften att
hålla en terrängorientering gick
till Gunnar Larsson genomförde
uppgiften med glans.
Stefan hade förberett med
kartor, bilder från den tid som
husarerna var här och en skrift
från Ransbergs hembygds-förening berättade om de olika
husarerna runt sjön. Livhusaren
Sven Littorin gav vid något
tillfälle ut en liten skrift kallad
”Ransbergs ryttare”. (läs mer om
detta på nästa sida)
Stefan läste bland annat högt
ur en glad nyanställd husars
berättelse som flyttade in i sitt
torp 1886. Torpet hade stått
obebott i tre år så det första han
konstaterade att det behövdes
åtgärdas ett antal saker. Han
reparerade, plöjde och odlade
tre tunnland mark, högg i
skogen, arbetade hos bönderna,
allt för att kunna få den dagliga
maten på bordet. 1903 flyttade
han ut ur torpet, det var ju dags
för förändringar i och med
värnpliktens införande.
Det har alltid funnits mycket
husarer i området som ju ligger i
Vadsbo skvadrons upptagningsområde. Det fanns inte mindre
än 13 husartorp runt Örlen vilket
är speciellt i ett sådant här litet
område. Varför är det speciellt?
Ja, det krävdes ju lite mer av
bonden som var rusthållare för
en kavallerist. Och 13 stycken
runt Örlen tyder ju på att det var
förhållandevis rikt område.
Den ende i församlingen som
varit här på hästtiden var
hovslagaren Curt Hermansson
som
berättade
om
en
sommarmarsch med hästar
1953. ”Det var varmt i juni när vi
kom hit. Den 18 maj hade vi ryckt
in och redan i juni genomförde
vi den första marschen till Örlen
med hästar”. I det varma vädret
och kanske lite ovana ryttare så
var det som upplagt för ridsår
och bölder. Förbandet medförde
en sjuksköterska för att ta hand
om ridsåren.
LIVHUSAREN • 2014
31
Kanske var Ingemar Brockmar
med också, han var ju sjukvårdare
och van att ta hand om ridbölder
och ridsår på knän.
Flera andra hade varit här men
då utan häst på Spaningsskvadronstiden. En av dem var
Ingemar Johansson som var här
redan 1954 fast då utan hästar
och Bengt Sandahl som var här
1962.
”Vi var här med 3. skvadron
under Lt Brunner. Fyra plutoner
fanns det på skvadronen med
chefer som Mats Bågen, Algot
Hansson, Bengt Sandahl och Jan
Forsberg”. Jag kommer ihåg att vi
badade varje dag oavsett väder”
berättade Bengt.
Vi hade också övningar och när
det var någon som var lite slö så sa
vi bara ”passa dig för annars skall
du få gräva ståvärn åt lt Brunner”
(en lång och ståtlig officer)
och då blev det ju bättre fart
naturligtvis. Torbjörn Granqvist
som också varit med på övning
i området berättade om en
bilorientering som han deltagit
i tillsammans med ”Puchan” (fu/
öfu Lundbäck) i området, en
upplevelse naturligtvis.
Vi förflyttade oss i området som
idag är camping- och badplats
och enades slutligen om att
den gamla förläggningsplatsen
nog var ett stycke österut. Curt
Hermansson erinrade sig att det
inte var så långt till järnvägen,
bara några hundra meter som
högst, och då kunde vi ringa in
platsen lite bättre. Landskapet
har ju förändrats något under
den tid som förflutit så helt lätt
var det inte.
När vi var nöjda så gjorde
vi uppsittning och begav
oss
till
Strandstadens
gemensamhetslokal där det
redan luktade ärtsoppa (med
punsch för de som så önskade).
Ordföranden Uno Bohman
hälsade de nya husarerna som
var med välkomna och tilldelade
dem regementets nyckelband.
Ett antal husarer fick en guldhäst
för sina kunskaper i något av de
alla ämnen som Uno förhörde
oss om. Erik Wigholm exempelvis
fick en guldhäst för sina kunskaper om Västra Stambanan
och järnvägen till Karlsborg som
kom till redan1876.
Stefan Petterzon hade satt ihop
ett prov i sambandstjänst som vi
skulle försöka lösa gruppvis.
Den enda grupp som kunde vara
riktigt stolta över sina svar var
grupp nummer 4 (Uno Bohman,
Eric Wigholm, Christer Spetz, Eva
Härnqvist, Tommy Gustafsson
och Thore Hermansson) som
hade alla rätt, men så hade
de också en aktiv husar, Eva
Härnqvist
(sambandsofficer),
bland sina gruppmedlemmar så
det var väl inte mer än förväntat
kan tänka.
Ärtsoppan var fantastisk som
vanligt, även om ärtsoppekokarna inte heller denna gång
lyckats att få punchen varm (nya
chanser kommer).
Ordföranden framförde ett stort
tack till Stefan Peterzon för en väl
genomförd övning!
Fotnot/
I
gamla
tidningar
finns
berättelser om övningar i trakten.
I förra numret av Livhusaren
fanns berättelsen ”På manöver
i Tibrotrakten 1917” som jag
hoppas ni tog del av. Gårdarna
kring Kulebäck/red
Ransbergs ryttare
Delar ur berättelsen om Ransbergs ryttare författad
av mj Sven Littorin
Ransbergs socken kring sjön
Örlen och bivackplatsen vid
Sjöbolet intill Kyrkhöjden är
för de som tjänstgjorde i början
av 1920 talet till den beridna
periodens slut en välkänd
plats. Den är välbekant som
en fast punkt under den tidens
sommarmarscher, för enstaka
skvadroners utflykter och från
övningarna mellan Karlsborg
och Skövde.
Inte tänkte vi då så mycket på
att Örlen varit omgiven av en
krans av rusthåll under omkring
300 år och när vi besvarade
hälsningarna från de gamle
indelta soldaterna Thor, Sköld
och Lindström som ibland visade
sig vid sina stugor, så tog vi dem
som ett självklart inslag i bilden.
av alla var Hästekulla gård mellan
Tibro och Ransberg.
I fråga om soldattätheten så
tar inte Ransbergs socken med
sina tre befälsboställen och 12
rusthåll någon särställning inom
Livregementet till häst.
Så länge som Sverige haft ett
försvar har Vadsbo härad lämnat
en mycket ansenlig tribut i män,
vapen och hästar till Sveriges
krigsmakt.
Utöver de tre rusthållen var
ett,
nämligen
Koppaskulla
vid sjön Örlens nordvästra
strand anslaget till bostad och
hästhållning för kvartermästaren
dvs fanjunkaren vid Vadsbo
skvadron.
Först sattes det upp ett förband
till Västgöta ryttare redan
under Gustav Vasas tid och från
början av 1600-talet finner vi
ett ”Vadsbo kompani” såväl vid
Västgöta ryttare och det mer
avlägsna Södermanlands ryttare.
Södermanlands ryttare ingick
sedan
tillsammans
med
Upplands ryttare i det 1667
uppsatta Livregementet till häst.
Detta regemente var organiserat
med
1505
rusthåll
från
Gestrikslands härad i Gävleborgs
län i nordost till Vadsbo härad
i Skaraborg i sydväst. Det
sydligaste rusthållet
Torsdagen den 24 april samlades vi vid örlenbadet för att få ta del av
lite historia, äta ärtsoppa och ha det allmänt trevligt.
Främst var Fellingsbro med
sina 13 befälsboställen och
97 rusthåll under Liv- och
Örebroskvadroner.
Övningsledare var Stefan Petterzon som här samspråkar med Johan
Thorp
Men Ransbergs ryttare och
rusthållare har förvisso gjort
rätt för sig. Då regementet
nyuppsattes år 1710 efter
slaget vid Poltava för att gå ut
mot danskarna, ställde Vadsbo
kompani upp med endast fyra
ryttare vakanta och de var inte
från Ransbergs socken…
Första uppgiften var att reda ut var vi var någonstans, något som
kan vara väl så klurigt när man har en karta från 1880!
Skvadronens samlingsplats var
normalt Hova i Fägre socken
och dit hade man en dryg
dagsmarsch.
Om målet var Utnäs löt vid
Strömsholm (mönstringsplats
intill 1816) krävde inställelsen
betydligt längre tid och skedde
i bataljonsförband efterhand
som man tågade igenom
rusthållarområdet.
Två gamla husarer från 2. Skv Anders Nilsson och Lars Forsberg
Från 1816 blev Sanna hed
mönstringsplats och det blev då
lättare att dra ihop förbanden
liksom vid de tillfällen förbandet
skulle öva på Axvalla hed.
Proven rättas. Stig Lindgren och Roland Johansson kontrollerar
32
LIVHUSAREN • 2014
Vi gick omkring i området och pekade i alla riktningar - var hade
lägerplatsen legat exakt?
Det vinnande laget
LIVHUSAREN • 2014
33
Vårresa till Karlskrona 10 - 11 maj 2014
av Jens Ramhöj
Delar av den svenska flottan i den fantastiska örlogsstaden Karlskrona
Endast fyra år efter det att den
svenska armén hade vunnit
slaget vid Lund var det dags
för stora beslut bland annat
avseende den svenska flottan.
Frågan som Karl XI och hans
rådgivare Johan Gyllenstierna
och Erik Dahlberg nu ställde
sig var: Hur ska vi förhindra
att ett nytt danskt försök att
återta Skånelandskapen blir
framgångsrikt? Svaret blev
trefaldigt.
För det första inleddes en
omfattande försvenskningspolitik av de gamla danska och
norska landskapen, där såväl
kyrkan som skolundervisningen
och städernas magistrater skulle
genomsyras av svenskt språk
och från Uppsverige, norr om
Smålandsgränsen, födda män.
För det andra reformerades lantförsvaret i och med att riksdagen
1682 beslutade om att ersätta
det gamla utskrivningssystemet
från Gustav II Adolfs dagar med
det nya indelningsverket, vars
stomme utgjordes av rotar med
bondgårdar som satte upp och
utrustade soldater till armén
och båtsmän till flottan, ofta
försedda med små torp och en
markplätt att bruka.
För det tredje byggdes de militära
baserna ut i det nya Sydsverige.
De gamla Helsingborg och
Malmö övergavs till betydande
del till förmån för Kristianstad
och, framför allt, Landskrona,
som steg fram som den viktigaste
fästningsstaden. Men det största
militära projektet av dem alla var
en helt ny stad och militärbas –
Karlskrona.
Kriget under 1670-talet hade
visat på nackdelarna med
en basering av den svenska
flottan till Stockholm, långt från
huvudfienden Danmark och med
uppenbara risker att fartygen
frös inne stränga vintrar.
Redan på hösten 1678, under
pågående krig, diskuterades
problemet vid ett möte med den
svenska ledningen i Nybro. Då
vanns uppenbarligen Karl XI för
tanken på en ombasering av hela
den svenska flottan till Blekinge,
även om man till en början tycks
ha haft Karlshamn (det tidigare
danska Bodekull) i tankarna.
Fördelen med en basering av
flottan till Blekinge var också att
man därmed kom närmare det
svenska Pommern och de viktiga
sjöförbindelserna dit.
Beslutet att bygga en marinbas i
Karlskrona skrevs under av kungen den 5 dec 1679 och redan
1680 sattes spaden i marken.
Arbetena gick fort och på Trossö
med Lindholmen växte staden
och örlogsbasen snabbt upp.
Redan 1683 kunde flottan ta sin
nya bas i besittning och 1684
flyttades varvsverksamheten in
från Vämö till den nya staden.
Fästningar byggdes för att skydda
flottbasen, och broar byggdes för
att förena Trossö med fastlandet.
Fler och fler människor flyttade
till Karlskrona, och samhället
utvecklades.
Staden
blev
Sveriges tredje största.
Kamratföreningen
ställer kursen mot
Karlskrona maj 2014
En parallell till detta är historien bakom regementets nuvarande förläggningsort Karlsborg. Likheten är slående båda grundades genom ett
militärpolitiskt beslut.
Karlsborg blev dock inte Sveriges
tredje största men beslutet
innebar ett avgörande steg i det
strategiska beslutet hur Sverige
skulle
försvaras.
Karlsborg
innehade också titeln som
Sveriges reservhuvudstad fram
till riksdagsbeslutet 1925.
Intresset för historien gjorde att
föreningen fattade beslutet att
genomföra vårresan 2014 till
just Karlskrona och morgonen
den 10 maj stod vi startklara att
närmare utforska Karlskrona och
ta del av Marinens fartyg av idag.
Med
föreningens
ständige
chaufför Mats Svenningsson,
vid spakarna startade resan mot
Blekinge. Efter att ha hämtat upp
passagerare i Skövde passerades
Jönköping och Skillingaryd. I
Värnamo var det dags att få lite i
magen samtidigt som några nya
medlemmar hälsades välkomna
ombord.
Husarer med sjöben
I samtalen mellan oss framkom
att husarerna inte alls var
bortkomna på sjön utan det
fanns och finns några med
sjöben! Redan 1790 hade husarer
deltagit ombord på flottans
fartyg i det så kallade Viborgska
gatloppet, utbrytningen ur
Viborgska viken som företogs
av den svenska flottan. Slaget
slutade med att svenskarna både
förlorade och vann!!! Ryssarna
segrade men den svenska flottan
var intakt.
I slutet av 70-talet och
inledningen av 80-talet var
regementet utrustat med en
landstigningsbåt som föreningens ständige förare Mats
Svenningsson också var inblandad i. Mats hade nämligen
gått båtförarutbildning och fick
lov att framföra det av KA 4 lånade
fartyget som vi flitigt nyttjade för
landstigningsövningar på bland
annat på Stora Röknen i Vättern
och diverse transporter under
jägarövningarna.
Någon hade ett bestämt minne
av att husaren och Sven-Åke
Svensson bror, Bengt Svensson,
vid något tillfälle hade vunnit
militärmästerskapet i segling??
Är det någon av medlemmarna
som har mer information om
detta?
Husaren Lars Swärd berättade
om sin tid som jungman och
svartabörshaj när han seglade
på Atlanten på 50 talet och
Mats Göransson har ju seglat på
västkusten sedan lång tid tillbaka
med olika husarkamrater i båten.
Och kommer ni ihåg övningen
«Östfront» där husarerna land-
34
LIVHUSAREN • 2014
Det här kan man kalla för tross!! Även Stig Lindgren var imponerad...
Kamratföreningen tillverkar ett eget rep på repslagarbanan med stöd av Britt-Marie
Samuelsson från varshistoriska föreningen.
sattes med fartyg på Gotland. Vi Utöver allt annat han berättade kabel (till ankaret). Vi fick lära oss
kan i alla fall med gott samvete under vår vandring var att att rep kan tillverkas av Hampa
konstatera att livhusarerna Karlskrona varit belägrat två (som kom förträdesvis från
har och har haft ett antal med gånger, 1789 av den Ryska Riga), trossar från kokosväxten
flottan och 1801av den Engelska (som flyter) eller av Manilla som
sjöben.
flottan under ledning av lord kommer från bananplantan.
Ja, det har till och med gått
Nelson som med 35 fartyg låg
så långt att livhusaren Björn
Dessutom att man flätar in en blå
ute på redden klara att angripa.
Rydhs son har blivit flottist och
tråd i repen som står för kvalitet
tjänstgör idag som sonarofficer Britt-Marie från Varvshistoriska och svenska flottan (England har
på fregatten Malmö.
föreningen tog över och berätt- röd tråd, Tyskland har grön)
ade om den 300 meter långa Den som sagt 300 meter långa
Utmärkt guidning
Utanför vakten till Örlogsbasen repslagarbanan på Lindholmen repslagarbanan är en fantastisk
mötte dagens guide upp. Det som tillkom 1696, än i dag norra byggnad som dock inte var så
fantastisk att arbeta i på den
visade sig vara f d chefen för Europas längsta byggnad i trä.
Marinens Musikkår, Thomas Vi fick lära oss att det är skillnad tiden. Man var dagsljusberoende,
det var kallt och rått. Men rep
Blomdahl, som gav oss en trevlig på rep, tross (till förtöjning) och
tillverkas här fortfarande! Några
och bra bild av vad som hänt och
husarer med vice ordföranden
händer i Marinbasen.
LIVHUSAREN • 2014
35
Nationaldag och regementets besöksdag 6 juni 2014
På självaste nationaldagen
den 6 juni var det dags för
”Husarövning 3”. Redan dagen
före d.v.s. på torsdagen,
började ett antal av föreningens medlemmar samlas.
av Gunnar Larsson och Stefan Petterzon
Återsamlingsplatsen var förutbestämd till Soldathemmet på
fästningen och där möttes vi
nu med kaffe ute i den sköna
eftermiddagssolen.
För
att
komma in i den rätta känslan
gavs order för verksamheten
på sedvanligt sätt. Det pekades
med ”hela handen”, repetition
krävdes och gavs.
Yngve Persson prövar på Ubåtsvapnet
i spetsen fick pröva på att
tillverka ett rep som till och
med fick godkänt av BrittMarie. Repet överlämnades till
Kamratföreningen och får förevisas vid något lämpligt tillfälle.
Gemensam middag
Detta följdes av besök på fregatten HMS Stockholm och
ubåten Gotland. Samma ubåt
som hade gäckat den amerikanska flottan för något år sedan.
Mätta (utom Roland Johansson
som hade kunnat tänka sig lite
mer mat) och glada tog vi oss
till natthärbärget – Marinens
”Skönstaviks läger” i utkanten
Båda besöken var mycket trevliga och givande och gav oss
en bra insikt i förhållanden och
kapaciteter ombord och fick oss
att utöka vårt förtroende för den
svenska marinen. Vi fick också
svar på den eviga frågan – vad
är det för skillnad på en båt, ett
skepp och ett fartyg…
av staden. I vissa av rummen
berättades det historier långt
fram på natten.
Söndagsförmiddagen inleddes
med en briefing om Marinbasen
36
LIVHUSAREN • 2014
Så var det dags att ta farväl till
Karlskrona och åka norrut igen.
Utanför Värnamo blev det en
hamburgare till lunch och sent
på eftermiddagen tackade vi
varandra för en trevlig vårresa
med Kamratföreningen.
Pistolskjutning var en av de saker som stod på programmet under Husarövning 3
Vi fick först en kortfattad
men kärnfull instruktion och
säkerhetsgenomgång om pistol
m/88 innan vi fick sätta upp
våra måltavlor. Även om en
del av oss inte var så rutinerade
pistolskyttar så fick vi med
bra instruktion efterhand upp
resultaten.
som i sina glansdagar hade haft
3-4000 värnpliktiga flottister per
år fördelade på tre bataljoner
Bataljon Trolle, Sparre och
Ankarstjärna. (Något mindre
antal flottister nu förtiden).
Middag på sjöofficersmässen
stekt abborrfilé alt hjortstek. Fin
mäss med trevlig atmosfär, trevlig
stämning, husarsnapsvisor, alla
nöjda.
Efter kaffet omgrupperade vi
till skjutbanan i Artilleriparken
där vi möttes vi av kapten Sven
Persson, av de flesta känd som
”Svempa”. Hans rykte om att
vara en av försvarets bästa
pistolinstruktörer skulle snart
besannas. Svempa öppnade en
rejäl ammunitionslåda och lät
antyda att vi inte skulle ge oss
förrän lådan var tom - då skulle
ni ha sett vilka flin som våra
kamrater uppvisade.
Tids- och träffkraven ökades
stegvis. Vapenhanteringen blev
säkrare och säkrare. Lite tävlingsdjävul smög sig in här och där
och en del roliga kommentarer
utbyttes trots hörselskydden.
Men allting har ett slut, så även
en stor ammunitionslåda. Efter
att ha återställt all vapenmateriel
intogs logementen i Slutvärnet.
Roland Johansson och Jens Ramhöj vid middagsbordet
Vi bytte om inför middagen som
intogs i UndS gamla lokaler,
nuvarande
Sjukvårdsskolan,
där vi avnjöt den klassiska sillen
och potatisen tillsammans med
ett antal lämpliga drycker. Vår
förmåga att framföra gemensam
sång prövades. De flesta sånger
var kända av flertalet men några
nyheter presenterades också.
Efter maten omgrupperade vi till
Wanäs mäss. Där var det allmän
Förevisning av Underrättelsebataljonens nya UAV ”Örnen”
barkväll för alla anställda på
regementet så det blev tillfälle
att träffa andra gamla bekanta.
På mässen ockuperade vi det
anrika ”Brasrummet” och där
blev vi sittande bra länge och
historieberättandet fick blomma
ut i full frihet. När mässpersonal
lite diskret ville påpeka att
lokalerna måste larmas innan
gryningen, så fick vi återgå till
logementen och lite välbehövlig
sömn.
Nästföljande dag, nationaldagen,
inleddes med frukost i matsalen.
Vi samlades och gick i gemensam
tropp runt och tittade på K 3
materielförevisningar.
och tagit med sina barn vilket
vi tyckte var väldigt trevligt och
barnen verkade också uppskatta
vad vi gjorde.
Vissa saker kändes igen av
flertalet av oss men Underrättelsebataljonens nya UAVsystem var en nyhet för många.
Finalen på nationaldagen var
en stridsförevisning av 7. Lätta
bataljonen.
Nationaldagsfirandet i Karlsborg
innehåller mer än bara militär
verksamhet och en mängd olika
uppträdanden och aktiviteter
kan självklart locka fler anhöriga
framöver.
Under vår övning hade också
några av våra kamrater lagt sig
vinn om vår framtida rekrytering
Föreningens inriktning är att
år 2015 göra om motsvarande
övning
i
samband
med
Nationaldagsfirandet.
LIVHUSAREN • 2014
37
HISTORIEN OM HUSARTORPET
NR 49 JONSBODA OCH DEN INDELTE DRAGONEN BOBERG
sammanställt av Jens Ramhöj
Husarens paraduniform imponerade vid högtidliga tillfällen
såsom kyrkparader, bröllop och
gillen (fester). De fungerade
också ofta som hantverkare och
när skråväsendet avskaffades
blev de ofta byns alltiallo.
Regler och förpliktelser gällde
dock. Soldaten fick inte åka
bort från torpet intill närmaste
stad utan kaptenens tillstånd.
Varje år gjorde de tre veckors
regementsmöte. Om husaren
försummade detta möte eller
kom drucken (full) så hade
kaptenen eller löjtnanten rätt att
straffa med sex par spö.
År 1946 erhöll lt Harald Biörk
i uppdrag av föreningen att
fortsätta påbörjade förhandlingar angående köp av ett
gammalt
husartorp.
Rm
friherre G A Klingspor skänkte
1000 kr som grundplåt till
att sådant köp. Det ansågs
nu möjligt att genomföra
köpet. Ryttmästarna Littorin
och Möllersvärd avslutade
förhandlingarna och husartorpet nr 49, Jonsboda, Vadsbo
skvadron inköptes.
Det var också nödvändigt att
ha prästens intyg på att man
kunde rabbla katekesen, att
man besökte kyrkan och att man
brukade salighetsmedlen. (tog
nattvarden)
Torpet revs och flyttades till
Gärdhems trädgård utanför
kasernen i Skövde där det senare
fick ligga en tid. Byggmästare K
H Bergqvist erhöll så småningom
i uppdrag att återuppbygga
torpet i likhet med sitt tidigare
utseende. Torpet invigdes under
högtidliga former den 3 dec
1950.
Föreningens glädje över att
äntligen äga ett torp, uppfört på
så att säga ”helig mark”, byttes
snart i besvikelse och stora
ekonomiska bekymmer.
Det visade sig att föreningen
hade en skuld till byggmästare
Bergqvists sterbhus på 10 000
kronor. Styrelsen stod nu i en
synnerligen svår ekonomisk
situation, hur klara av detta till
det bästa för alla?
Dåvarande ordföranden, övlt
friherre H Strömfeldt gick mycket energiskt in för att klara
situationen. Han tillskrev ett
stort antal i tjänst varande och
ett antal gamla pensionerade
officerskamrater med ekonomiska möjligheter och bad om
hjälp. Detta inbringade en del
pengar
38
LIVHUSAREN • 2014
bidrog säkerligen till att
husarsysslan blev eftertraktad.
Vid möten och kommenderingar
fick soldaten en viss världsvana
och blev en god underhållare
och berättare eller vissjungare.
Soldaterna fick en undervisning
som var få förunnat, bland annat
skulle de både kunna läsa och
skriva sitt namn.
Militären blev som en slags
överförmyndare för husaren.
En officer måste vara med vid
husarens trolovning för att
denna skulle äga laglig kraft,
inför rätta förde militären
husarens talan osv. För övrigt
arbetade husaren som bonde
under fredsperioderna och
blev därigenom förankrad i
bygden,
befolkningen
och
umgängeslivet.
Delar ur kamratföreningen samlade i Gärdhems trädgård.
men skulden var fortfarande inte
löst. På årssamanträdet den 4
dec 1955 bildades, på förslag av
dåvarande militärbefälhavaren
greve T Bonde en så kallad
”garantiförening”.
Blivande
medlemmar skulle förbinda
sig att årligen betala in ett visst
belopp under en femårsperiod.
Medlemsanslutningen
blev
mycket god och 1959 var skulden betald och husartorpet var i
kamratföreningens ägo.
Av någon anledning kallades
det för ”Paradiset”. En av husarerna som bodde där var Johan
Boberg. I generalmönsterrullan
från 1795 står det:
Husartorpet nr 49 Mellomgården, Jonsboda, låg vid en
kulle vid Stenbäcken i Fägre
församling.
Rusthållare: Lars Benjaminssons
änka ¼ , Jonas Bengtsson ¼ , Jan
Göransson ¼, Göran Göransson
¼.
Generalmönsterrulla över Kungliga
Livregementsbrigadens
lätta dragoncorps och Vadsbo
skvadron.
Dragon: Johan Boberg, 30 år, 10
tjänsteår, fem fot, 9 tum lång och
ogift.
Häst: Ljusbrun valack utan
tecken, 12 år.
Enligt husförhörslängden hette
han Johannes Olofsson Boberg
och var född i Fägre 1766.
Johannes gifte sig med Britta
Svensdotter och fick fyra barn.
Soldaten en ansedd
kunnig man i samhället
Det var ganska typiskt att en
bygdens inföding tog nummer
och blev husar eller soldat. De
fasta anställningsvillkoren och
det högre sociala anseendet
Brigadcentrum kräver
plats
I maj 1994 beslutade regeringen
om att ett Brigadcentrum skulle
upprättas i Skövde. I Gärdhems
trädgård
skulle
elevhotell
byggas och kamratföreningens
husartorp måste därför flyttas.
Styrelsen granskade de olika
alternativ som fanns.
De första ingångsvärden som
föreningen fick innebar att
torpet skulle kunna flyttas till
önskad plats och styrelsen tog
då beslutet att målet skulle vara
att ha ett levande husartorp dit
medlemmar och årsklass lätt kan
komma till som en samlande
punkt. Övriga alternativ som
disskuterades var P4, Simsjön
och Skara fornby.
Det enda alternaiv som uppfyllde
kravet på en levandegörande
av torpet var en flyttning till
Karlsborg och Karlsborgs fästning. En lämplig plats utsågs
med stöd från regementet.
Det visade det sig dock att
riksantikvarien ej godkände en
flyttning till fästningen. Att ställa
torpet på annan plats i Karlsborg
med de problem i bevakning och
skötsel som skulle uppstå var
heller inget alternativ.
TAVLOR PÅ MÄSSEN
På vår mäss finns ett antal fantastiska tavlor
som alla har en historia. Vi har inte bara 35
utav 50 möjliga chefsporträtt sedan 1667 då
Livregementet till häst bildades. Vi har också ett antal små tavlor som fötjänar att studeras lite närmare. Här är två av dem.
På styrelsemöte i januari 1995
disskuterades vad alternativet
var om en flytt till Karlsborg ej
kunde ske och styrelsen enades
om att den plats där torpet skulle
få en nära och god skötsel var
hos Bernard Englund vid hans
soldattorpssamling vid Simsjön.
Under denna tid hade förutsättningarna för flyttningen
också ändrats så tillvida att
flyttningskostnaderna översteg
vad
entreprenören
hade
tänkt sig. Ett nytt alternativ
presenterades nämligen att
föreningen krävdes att flytta
på torpet före ett visst datum
med stöd av 75 000 kr eller att
sälja torpet till entreprenören
för samma summa varvid torpet
således skulle förstöras. I detta
läge kontaktades Bernard Englund som tillfrågades att om
han var villig att ta ner, flytta
och bygga upp torpet på av
kommunen avsatt mark vid
Simsjön.
Tavlan ovan föreställer rm Bengt von Schildts sista tjänstehäst
Pontus. Konstnären är : John Arsenius . Målad 1874.
På baksidan av tavlan står:
Så såg gamle Pontus ut
när han hade tjänat slut
Tvenne år framför kanonen
tretton sedan för skvadronen
Sista året blev han tvungen
göra tjänst för självaste Kungen
Detta var ju ära nog
därför samma år han dog.
Skrivet av John Arsenius
På ett styrelsemöte 1995-0513 togs beslutet att donera
husartorpet till Bernard Englund
på dessa villkor. Beslut togs
också om att större delen av
kamratföreningens inventarier
skulle medfölja huset som en
deponering, dvs kvarstå i föreningens ägo.
Sedan dess finns Husartorpet
nr 49 hos Bernard Englund vid
Ryttmästarbostället Skövde och
utgör där en historisk och intressant del i de samlingarna.
Tavlan ovan föreställer ”Husar med egen och officershäst.”
Bakgrund: Källan på Sanna hed. Vadsbo skv.
Konstnär: John Arsenius 1864
Tavlan var en gåva från Friherrinnan A von Essen, född Wrangel von
Brehmen, till hennes son, regementschefen vid Livregementets husarer F U von Essen.
LIVHUSAREN • 2014
39
LIVET PÅ SANNA HED DET CIVILA LIVET PÅ SANNA HED
av Håkan Larsson
I förra numret av Livhusaren skildrades också livet på Sanna hed där husarerna men också grenadjärerna hade sitt mötes- och utbildningsplats. Det var dock inte bara soldater på
heden. I denna artikel berättar Håkan Larsson lite om de civila livet kring soldaterna.
På raster och fritid ville
soldaterna gärna ha något att
förtära som t.ex. kaffe med
skorpor (12 öre) eller smörgås
(10 öre), öl (Bayerskt 18 öre),
sockerdricka (10 öre), m.m. Detta
såldes på marketenterier och av
kaffegummor inom området.
till Örebro och köpa en tunna.
Man lät sedan meddela genom
djungeltelegrafen att det fanns
brännvin att köpa på logen.
Medtag egen flaska.
Bönderna i närheten kunde
också tjäna en extraslant genom
att erbjuda skjutstjänster till
(Bilder från Örebro stadsarkiv samt Fästningsmuseet i Karlsborg)
Bygden
hade
nytta
av
militärerna och levde gott på
extrainkomsterna under mötena
vilket avspeglade sej i att det
byggdes många nya och relativt
stora hus i Sannahed i slutet av
1800-talet.
Det fanns naturligtvis baksidor
också, som med husarer som red
genom trädgårdar och över fält
med gröda samt slagsmål och
fylleri.
Trots detta så såg nog de flesta
positivt på militärerna och
bygden sörjde när de lämnade
heden för ett nytt liv i nybyggda
kaserner i Skövde och Örebro.
Idrott
Dans vid midsommarfirandet vid förra sekelskiftet. Ända upp till
8-10000 människor kom till Sanna hed för att lyssna på musik och få
dansa. Fantastiskt!
Skvadronsgatan i husarlägret på Sanna hed. Officerstälten och sommarstugor till vänster om gatan. Till höger stallar och mellan dessa manskapets och underofficerarnas tältrader. I förgrunden ses chefen för Livskvadronen ryttmästare Stedt. Den civilklädde med skägget är en
skräddare som är i lägret för ”defektering” dvs tar emot trasiga kläder för lagning som manskapet håller på att överlämna.
”Sannahed är en tätort i Kumla
kommun. Den har namn efter en
gammal exercisplats för NärkeVärmlands regemente, Närkes
regemente, Livregementet till
fot (senare Livregementets
grenadjärer) och Livrege-mentets
husarer.”
Så börjar texten om Sannahed i
Wikipedia (den fria encyklopedin
på nätet) och det är det vi
först tänker på när det gäller
Sannahed. Men hur påverkades
det övriga samhället och bygden
runt övningsplatserna, för det var
ju två regementen som övade på
Sannahed.
På vinterhalvåret så var det lugnt
och stilla då lägren stod tomma.
För vinterutbildning fanns inte
på den tiden. Att ta ut en häst
i terrängritt på vintern ansågs
vara djurplågeri.
40
LIVHUSAREN • 2014
Men i april drog det igång, det
som skulle bli en av Närkes
största ”orter” under sommaren.
Man fick annonsera flera gånger.
Vid 1899 års övningar blev det
115 kubikmeter. Timmermän
och murare hade också stora
inkomster
vid
byggnation
och reparation av kronans
Vid slutet av 1800-talet när
verksamheten var som störst
var det nästan 2000 man i de
två lägren totalt. Till detta kom
alla besökare som vid t.ex.
midsommar kunde vara upp mot
10000. Detta ledde naturligtvis
till affärsmöjligheter för både
regementet (regementskassan)
och ortsbefolkningen. Här är
några exempel:
Mat till mannarna och furage till
hästarna köptes upp via anbud av
kronan för varje år från traktens
bönder och handelsmän. Bönderna köade sedan gärna för att
få ett lass hästgödsel av sprida
på den egna åkern. Att få någon
att lämna in anbud på att tömma
latrinerna under och efter
mötena var dock inte så enkelt.
År 1898 fick F. Bergqvist & Co i
Örebro tillstånd av sekundchefen
för Livregementet till fot att för en
avgift av 50:- att sälja tobaksvaror
och tidningar under sommarens
möten. Sådana marketenterier
kunde lastas på vagnar och
följa med på fältövningar och
fältmarscher.
Brännvin slutade säljas på heden
1880-talet efter påtryckningar
från bl.a. Kumla kommun. Det
var mycket slagsmål och polisen
hade små möjligheter att stävja
det hela p.g.a. låg bemanning.
Driftiga bönder intill lägret
ordnade dock brännvin till
soldaterna genom att köra in
officerare t.ex. till Hallsbergs
station. När telefonen kom till
Sannahed i början på 1900-talet
var det kö vid den gården som
hade telefonen för att ringa
hem. Vilket man naturligtvis fick
betala för.
För officerarnas mässar använde
man olika metoder för ordna mat
och dryck. Man kunde själv köpa
in råvaror och låta en krögare
sköta rulljansen eller lägga ut allt
på entreprenad.
Den unge grenadjärlöjtnanten
Viktor Balk som hade varit
över till England och sett
friidrottstävlingar hade i svår
kamp mot de som förespråkade
den
s.k.
Linggymnastiken
(armarna utåt sträck och knäna
böj på stället) anordnade vad som
anses vara de första organiserade
friidrottstävlingarna i Sverige
vid midsommar 1881. Denne
löjtnant blev sedan inte bara
militär general utan också
”general” för de olympiska spelen
i Stockholm 1912.
Nöjesliv
Officerarna ägnade sej åt mässliv
d.v.s. de umgicks på mässen
med mat, dryck, sång och musik.
Sammanhållningen var god
då man även bodde på heden
under övningarna. På
infanteriofficersmässen
fanns
till och med ett ordenssällskap
kallat ”Tre kronor” där den
annars så strikta hierarkin kunde
förändras lite.
Skojarbacken
Bakom kaffestugan ”Gröna
stugan” fanns ett område som
kallades Skojarbacken som
närmast kan beskrivas som ett
litet nöjesfält eller marknad.
Här fanns dansbana, skjutbana,
lotteristånd, pilkastning, kaffestånd och naturligtvis LusHerman med sitt tittskåp, där
man mot en avgift kunde titta på
bilder på märkvärdiga saker som
t.ex. kända städer långt bort eller
kanske till och med så kallade
franska kort.
Björnjakt på Sanna hed
I juni år 1875 var en kringresande
man vid namn C Meurke där och
förevisade en tam ”dansande”
björn. Björnen var gammal och
sjuklig. Den blev detta tillfälle
så sjuk att man var tvungen att
skjuta den.
Meurke tog sedan skinnet till
länsman Axel Flyckt i Kumla och
skar i hans närvaro av öronen
på skinnet och kunde därmed
kvittera ut skottpengarna på
björnen. Summan var 50 kronor
vilket var för den tiden en stor
summa.
Detta finns noterat hos Länsstyrelsen som den sista (senaste)
skjutna björnen i Örebro län.
En tredje lösning var att själva stå
som huvudman och anställa en
eller flera kokerskor. Vin, sprit, öl
och den viktiga punschen verkar
man i de flesta fall inköpt (och
importerat) själva.
F. Bergqvist & Co i Örebro som år 1898 fick tillstånd av sekundchefen att sälja tobaksvaror
Livhusarernas mäss på Sanna hed
År 1900 kom Kung Oscar II till Sannahed för att överlämna nya fanor.I
samband med detta besök, som lockade 20000 besökare från hela
länet, uppfördes en äreport söder om nuvarande Centrumhuset där
uppvisningarna ägde rum. Äreporten var som synes bilden översållad
med flaggor.
LIVHUSAREN • 2014
41
TVÅ LIVHUSARER PÅ UPPDRAG I UNMISS,
UNITED NATION MISSION IN SOUTH SUDAN
En berättelse från Juba, Sydsudan där Magnus von Sicard och Michel Gunnerek jobbar under FN
flagg. Magnus förhoppning är att med denna beskrivning ge förståelse för missionen och dess
arbete med fokus på tjänsten som stabsofficer. Michael Gunnerek ger skickar alla livhusarer en
hälsning och ger en kort bild av hans jobb som Military Liasion Officer i samma mission.
rättigheterna
(C) Skapa förutsättningar för
leverans av humanitärt bistånd
(D) Stödja genomförandet av
fredsavtal
Den nuvarande numerären för
att lösa detta är för närvande
av cirka 140 MLO›’s, ca 200
stabsofficerare samt 10300 man
i bataljonsstrukturer.
Kulturell mångfald
Den kulturella mångfalden är
omfattande eftersom drygt 60
länder bidrar med personal.
Vidare finns 930 poliser med
uppgift att stödja i polisiära
frågor. Förhoppningen är att FN›s
ledning skall bevilja en större
personalram med fler MLO›’s och
stabsbefattningar.
Militären är utgångsgrupperad i
fyra sektorer med en sektorstab
som löser samordningen mellan förbanden och samverkansofficerarna. Sverige bemannar tre tjänster på staben samt två
MLO’s, militära samverkans officerare som jobbar ute i de olika
sektorerna. En av dessa MLO’s är
livhusar major Mikael Gunnerek.
Stabstjänst denna gång
Detta är första gången min tjänst
omfattar renodlat stabsarbete
vilken
är
intressant
och
utvecklande då tidigare insatser
varit på lägre nivå och med
uppgifter som löstes på fältet.
Mesta av underhållet måste ske via luften, MI 26 är ”gigantisk”
Den 9 juli 2011, blev Sydsudan
det senast erkända land-et i
världen. Födelsen av Republiken
Sydsudan är kulmen på en sex
år freds-process som inleddes
med undertecknandet av det
övergripande fredsavtalet (CPA)
den 9 januari 2005 mellan Sudans
regering och Sudanesiska folkets
be-frielserörelse (SPLM), som
avslutades mer än 20 år av krig.
Sydsudan är till ytan ca 1,5
gånger större än Sverige.
Det består till större delen av
omfattande slätter, omgivna av
bergsområden och högplatåer.
42
LIVHUSAREN • 2014
cirka 20 mil asfalterad väg i
landet och någon elförsörjning
värd namnet finns inte.
Sydsudans högsta bergstoppar
finns vid gränsen mot Uganda i
söder och nära Tchad i väster.
rikligare ju längre söderut man
kommer även om de varierar
kraftigt från år till år.
Stora delar av Sydsudan består av
busksavann som i söder övergår
till trädsavann. Det som mer än
något annat sätter sin prägel
på Sydsudan är Vita Nilen som
flyter in i Sydsudan från Uganda
i söder. Norr om Juba förgrenar
sig Vita Nilen till ett väldigt
papyrusträsk, Sudd, där mer än
hälften av flodens vattenmängd
avdunstar på väg norrut.
Sydsudan har ett av världens
hetaste klimat. Regnen blir
Det händer ofta att någon
del av landet drabbas av svår
torka. Normalt sett infaller
regnperioden
mellan
april
och november. De senaste
åren har dock regnperioderna
varierat i tid och längd vilket
påverkat jordbruket med svält
och osäkerhet i livsmedelsförsörjningen som resultat.
Genom att enhälligt anta
resolution 2155 den 27 maj
2014, beslutade säkerhetsrådet
att UNMISS skulle bestå av en
militär komponent på upp till
12500 soldater på alla nivåer och
en poliskomponent på ca 1300.
Vidare auktoriserades UNMISS
att använda alla nödvändiga
medel för att utföra följande
uppgifter:
Infrastrukturen är generellt sett
väldigt dålig. Det finns endast
(A)Skydd av civila
(B) Övervaka de mänskliga
Att tjänstgöra på ett FHQ, Force
Head Quarter (divisionsstab),
med internationell sammansättning sätter många gånger
både personlighet och tålamod
på hårda prövningar. Detta
grundar sig bla på att FN omsätter
personal med olika tidsintervaller
där tjänstgöringstiden varierar
mellan 6-12 månader vilket
medför ständigt ny personal och
nya uppgifter för den enskilde.
Glada soldater ur regeringsarmén, efter att ha tagit Nassir och läget
tänkande och förhållningssätt
gör således dagen lättare.
I den dagliga tjänsten på J3/
Current Operations innebär
jobbet som deskofficer för
Upper Nile State att all information till och från staben till verkansdelarna i detta område
går genom mig på ett eller
annat sätt. Vidare ansvarar
jag för rapporterna, dagligavecko-månad, som lämnar den
operativa sektionen.
I detta krävs att man är väl insatt
i läget och noga följer händelse
utvecklingen. Detta underlättar
även jobbet som IR och RFI
(informationsförfrågningar) kor-
dinator.
För att rätt uppgifter avseende
informationsinhämtning
skall
nå rätt personal och stab startar
arbetet på strategisk nivå, med
utgångspunkt i politik och
ekonomi, tillsammans med olika
FN organ och leds av den civila
delen.
Resultatet från dessa möten
bryts sedan ner till taktisk nivå
av en mindre militär arbetsgrupp
med en inhämtningsplan som
resultat. FN som organisation
har ett arv att inte jobba med
underrättelser vilket tydligt
i denna mission håller på att
ändras.
En annan faktor som utgör
problem är språk och data
kunskap då i huvudsak all
verksamhet på staben löses
med IT stöd på engelska som är
missionsspråket i UNMISS.
Utmaningen är att när dagen
börjar vet man inte var och när
den slutar. Det är inte ovanligt
att med kort förvarning görs
uppsittning i en helikopter för
att stödja pågående verksamhet
i någon av sektorerna. Att vara
utrustad med flexibelt
Många
samordningstillfällen
med J2 för att nå samsyn
och följa upp resultatet från
personalen ute i området krävs
för att till sist bidra med ett gott
beslutsunderlag för FC, Force
Commander.
Som stabsofficer är tjänstgöringen förlagd måndag till fredag
med ca 8h om dagen under
förutsättning att det är genomförande av rutintjänst. I andra
fall kan tidsuttaget vara många
timmar utöver det ordinarie. Vid
ledig tid finns goda möjligheter
att träna och umgås på campen.
Det råder i dagsläget ingen brist
på varor och utspisningsplatser i
Juba även om prisbilden är hög.
Insatsen är till största delen
utbyggd men de logistiska
utmaningarna är många och
förbanden är spridda över stora
ytor.
En avgörande faktor för framgång är de flygförband som
finns och den personal som
leder dessa. Under regnsäsong
är många platser oframkomligt
med terrängfordon.
Om man misstänker att skadade fiender finns i hyddorna
är vanligaste taktiken ”bränn”
Flygresurserna
tillhandahålls
och opereras av kontrakterade
civila företag består av ca 20
Mi-8/Mi-17, 1 Mi-26 samt ca 10
transportflygplan. Tyvärr är
LIVHUSAREN • 2014
43
flygtransport
förenat
med
stor risk vilket visade sig
under min första vecka då
en besättning miste livet vid
nedskjutningen av en Mi-8.
Ett större arbete pågår där
tanken är att nuvarande
grupperingsplats
vid
Juba
Internationella flygplats skall
överlämnas till staten. FN har
påbörjat omgruppering till
ett nybyggt område på andra
sidan staden, UN House. Där
skall alla delar verka samlat
samt även ha sina bostäder.
Men med rådande FN byråkrati
tar det nog ytterligare något
år innan det är genomfört.
För att säkerställa ett högt
stridsvärde finns ett flertal förbandsplatser
motsvarande
bataljon/brigadförbandsplats.
Dessa bemannas av bla Kambodja, Indien och Kina. På dessa
får drabbade bla hjälp med
provtagning vid symptom på
malaria samt vanligare skador/
sjukdomar. Vid allvarligare fall
transporteras den skadade till
Entebbe, Johannesburg eller
Dubai.
Med utgångspunkt i de satsningar som FN gör både på det
operationella och logistiska
områdena är bedömningen
att denna mission kommer att
leva kvar under lång framtid.
Operationellt kanske vi får se
ISTAR komponenter och beväpnade helikoptersystem som
komplement till truppnärvaron
och i det logistiska spåret en utökade flyg och pråm resurser.
Jag kommer att lämna denna
mission övertygad om att
svensk trupp och officerare har
på många områden mycket att
tillföra i FN›s olika operationer.
I 2012 års Livhusaren skrev ”Vår man i Islamabad” Livhusaren Anders Waldén, försvarsattaché
stationerad i Islamabad med sidoaccreditering i Kabul, under rubriken ”Reflektioner från ett
konfliktområde” om sina upplevelser. Här återkommer Anders med några reflektioner från ett
Afganistan lämnat åt sig själv efter truppreduceringarna de gågna åren. /Red
AFGHANISTAN - ETT LAND I FÖRÄNDRING
av öv Anders Waldén
Är nu inne på mitt sista år
och har sett effekterna av
truppreduceringen Afghanistan
det gångna året. Inte helt
otippat har våldet har tilltagit i
de tidigare rätt så fridfulla norra
provinser, vilka Sverige haft
det s k ansvaret för. Den mest
uppmärksammade våldshändelsen hittills var en attack mot en
polisstation i centrala Mazaar-e
Sharif i oktober, med ca 10 döda
och ett antal skadade.
Kamrater,
Blev av Jens Ramhöj, ”Livhusarens Livhusar” ombedd att
bidra med några rader kring
insatsen i Sydsudan UNMISS,
där jag tjänstgör sedan mitten
av Februari 2014.
Just nu är det mitten av Oktober
och jag är hemma i Sverige på
permision, för att återvända till
insatsen om ett par dagar, för
fortsatt tjänstgöring till slutet
Februari 2015. Eftersom jag är,
så att säga mitt i uppgiften och
av olika anledningar inte riktigt
hittar gnistan i skrivandet, så
tänkte jag mest bidra med några
bilder som stöd till Magnus text.
Mycket kort kan jag säga att jag
tjänstgör som ”Military Liasion
Officer” i Nassir, en håla i Upper
Nile State, där hela staten präglas
av ett fullt utvecklat inbördeskrig
sedan December 2013.
För FN är uppgiften en
enorm utmaning där miljö,
säkerhetsläge och logistiska
prövningar utsätter uppdraget
för minst sagt stora påfrestningar.
Konflikten har som brukligt,
storpolitiska förtecken, med
oljereserver som insats.
På mer regional nivå är makt den
drivande faktorn, där etniska
spänningar möjliggör att man
kan utsätta varandra för mer eller
mindre ofattbara ohyggligheter.
44
LIVHUSAREN • 2014
Uppgiften som MLO har på grund
av krigsutbrottet gått från en
mer traditionell observatörs och
stödjande roll, till en ”allt i allo”
vad gäller uppgifter. Uppföljning
av säkerhetsläget och den
generella händelseutvecklingen,
genom ständig samverkan
och samtal med parterna
skulle
kunna
sägas
vara
huvuduppgiften. På lokal nivå
varierar dock det handgripliga
arbetet mycket beroende på var
du är placerad.
Exempel på uppgifter:
-Verifiering av stridshandlingar
”vem sköt på vem och varför”,
och vad var utfallet.
-Stödja NGO:er, exempelvis
”läkare utan gränser” i deras
humanitära arbete.
-Vård och evakuering av skadade
kombatanter från båda sidor
under stridshandlingar.
-Hantering av döda, ofta ren
”insamling” från stridsfältet.
-Hantering av desertörer, alla
är en civilist när man lagt ner
vapnen, kastat av sig uniformen
och slänger sig över staketet på
en FN camp
Mitt i eländet finns dock
många exempel på fantastiska,
uppoffrande och osjälviska
handlingar, både från kamrater i
tjänsten och olika lokala aktörer.
I det sammanhanget vill jag
nämna just ”läkare utan gränser”
som uträttar stordåd på fältet,
och alltid är sista organisaton att
evakuera när det blir snårigt på
allvar.
Avslutningsvis vill jag tacka
Kn Magnus Brodén för hans
vakande öga över de mina på
hemmaplan, en god officer och
sann kamrat.
För den som vill få en lite bättre
bild av konflikten både vad gäller
bakgrund och hur det kan se ut
på fältet kan jag rekommendera
länken nedan. En film av gjord
av en amerikansk journalist,
Robert Young som jag träffade
under inspelningar i Malakal,
provinshuvudstaden i Upper Nile
State.
Sedan hans film från slutet av
Februari 2014, har även Nassir,
där jag tjänstgör intagits av
regeringstrupp och ett flertal
motanfall har genomförts av de
så kallade ”rebellerna” för att
återta byn.
http://www.youtube.com/
watch?v=lDSu8wlQG6c
Väl mött på borgen vad det lider
Major Michael Gunnerek
UNMISS
MLO Team Leader
NASSIR
Det största bekymret för den
tillträdande afghanska regeringen är dock att skattkistorna
och kontona har tömts av Karzai
och utgående regering. Siffrorna
varierar och är möjligen värre än
vad Världsbanken fått fram i sin
oktoberrapport: Underskottet i
statsfinanserna t o m augusti låg
på ca 500 milj USD. Ca 300 milj
USD krävdes akut för att klara
löneutbetalningar och löpande
räkningar för administration och
säkerhet t o m oktober i år.
Om trenden får fortsätta utan
motåtgärder, ser värsta scenario
ut att bli underskott om ca 1 mrd
USD vid årsskiftet. Ingen bra start
för Afghanistan
- som till ca 85-90% är beroende
av utländska donationer,
- vars nye president vill
genomdriva
fundamentala
förändringar och skapa förbättringar (inte helt gratis) för
gemene man, samt
- där det väpnade motståndet
på bekostnad av den nya
regeringen försöker göra allt för
att stärka sitt inflytande på olika
håll i landsbygden och skrämma
de som uppehåller sig i Kabul.
President Ghani genomförde
härförleden sitt första officiella
besök i Islamabad, där delega-
tionen bestod av 170 man
och varade i tre dagar. Första
anhalten för presidenten efter
att ha landat var ett två timmar
långt besök på armestaben/
GHQ, där arméchefen Gen Raheel
tog emot. President Ghani vet
var makten finns när det gäller
Pakistan
säkerhetspolitik
i
relation till grannländerna.
Efter en rätt så gles manifestation
under november, samlade Imran ett nytt uppbåd den 30/11
på plats i centrala staden.
Denna gång Ca 50-100 000?
demonstranter och nyfikna.
Manifestationen förlöpte utan
incidenter, men inte heller några
resultat för Imran Khan och hans
flock.
Alla rapporter pekar på en
nystart i positiv bemärkelse
jämfört med de tidigare relativt
frostiga bilaterala relationerna
under förre Presidenten Karzai
och den dåvarande pakistanske
arméchefen Gen Kayani, som
undevk att på allvar ta itu med
talibanernas logistikhubbar i
FATA.
I början av juni drog den
pakistanska armén igång en
större planerad upprensningsoperation i gränslandet FATA till
Afghanistan. Syftet är att ta bort
alla talibaners och kriminella
nätverks logistiska faciliteter i
främst Norra Waziristan, samt att
dräpa dem som gör motstånd.
Så solen skiner i Islamabad,
vars centrala område framför
parlamentet sedan 15 augusti
belägrats av två politiska falangers demonstrationer vars
yttersta syfte varit att tvinga
premiärministerna att avgå
(kommer inte att ske).
Den ene av de två ledarna valde
att avbryta verksamheten i början av november och beordrade
hem sin «soldater» och betalda
demonstranter att tillbringa
Moharram och Ashura-högtiden
på sina hemorter.
Ett mindre tältläger återstår nu
bak en rad containrar fram-för
parlamentsområdet för Imrans
anhängare. När det hela var
som värst såg uppbådet ut som
Roskildefestivalen, ca 15 000
personer med tältläger, rullande
kiosker, vattenbilar för tvätt av
lekamen och kläder, flaggor och
T-shirts med tryck, ansiktsmåleri,
scener för tal, dans och musik
hela kvällarna fram till efter
midnatt. Islamabadborna kom
nersläntrande
efter
jobbet
med familjerna i släptåg för
underhållning och lite pic-nic i
det gröna.
Intill sista november har armén
rensat den bebyggda Tochidalen och en rad tillhåll i de
angränsade bergen och ytterst få
områden återstår att rensa i Nord
Waziristan.
Parallellt sedan september bedrivs en operation i Khyber
Agency, NV om Peshawar, där
några grupper försökt hitta nya
tillhåll, bl a i Tora-Bora bergen, dit
al Qaida en gång flydde undan
de amerikanska förbanden.
Ca 170 000 man är sedan juni
insatta i FATA och att jämföra
med 130 000 som än NATOkoalitionen som flest avdelade
för hela Afghanistan år 2010.
Dessvärre har ca 1 miljon civila
tvingats evakuera operationsområdet för tillfälligt boende
hos släktingar i bebodda trakter
eller i uppsamlingsläger innan
de kan flytta tillbaka (inom 1-2
år?). Huvuddelen av dessa har, i
brist på mat och produkter från
sina småbruk och tamboskap,
liten förutsättning att försörja sig
och staten och provinsledningen
har i allt väsentligt nonchalerat
dessa människors behov.
Epidemier bröt ut under fastemånaden Ramadan då hettan
blev som störst. Det goda var
att man för första gången kunde
immunisera barn från trakten
med poliovaccin, något som
bekämpats av talibanerna. Hittills
i år har drygt 265 fall av polio
konstaterats i landet att jämföra
med knappt hundra år 2013.
För de flesta går dock livet sin
gilla gång och man strävar framåt
trots bristerna i makthavarnas
ageranden.
Samtidigt bedrivs underrättelseoperationer över stora delar i
Pakistan. T o m november hade
man genomfört 2 500 sådana
operationer.
Man har förstört och samlat in
förråd med otroliga mängder
sprängmedel, detonatorer, ammunition, IED-fabriker, vapen
och kommunikationsutrustning,
vilket
inneburit
kännbara
förluster för «ägarna», vars
aktiviteter begränsats i påtaglig
utsträckning.
LIVHUSAREN • 2014
45
HISTORIEN OM OSQUAR OCH
HANS BRÖDER
Denna historia är nedtecknad av övlt Lars Bratt (chef
för Karlsborgs Luftvärnsregemente 1960-61) i mars
1961 och handlar om en
inspektion som Kung Oscar II
gjorde vid Karlsborgsartilleriet
1874.
av övlt Lars Bratt
Genomförande
Kungen
med
stab
och
uppvaktning anlände planenligt
med häst på morgonen till
Karlsborg.
Kungen
hade
övernattat på en herrgård i
närheten av Mölltorp.
Historien utspelas i Karlsborg
och på Wanäs mäss där den
lilla men roliga traditionen
med ”Osquar och hans bröder”
levde kvar tills Lv 1 nedläggning
den 12 mars 1961. Berättelsen
publicerades i Rödesund-Wanäs
hembygdsförenings
årsskrift
2012 och nu i Livhusaren med
anledning av att den utspelar sig
i Karlsborg och på vår mäss.
Under en resa med Livhusarernas
kamratförening
till
Halmstad 2013 fick jag på
Luftvärnsregementets
mäss
se Osquar och hans bröder för
första gången i verkligheten och
jag anser att historien är värd att
berättas då den har sina rötter
på Karlsborgs fästning, även om
den inte är förknippad med K 3.
Valvet invigdes och fästningen
inspekterades före lunch. Dagen
innan hade artilleriet grupperats
i Norra skogen med många
mål på ön mitt i sjön (Storön).
Förövningarna hade gått perfekt
och allt var noga förberett.
Så anlände Kung Oscar, väl
förplägad och på gott humör
med sin stora stab. Man sitter av
och hästarna förs undan. Truppen
står uppställd batterivis bakom
kanonerna med Kuylenstierna
beredd att lämna av till Kungen.
1,5 meter bakom och snett till
vänster om Kuylenstierna står
Ivan Bratt. Hans broder John står
framför sitt batteri.
Historien berättades för Lars
Bratt av kaptenen Åberg
när Lv 1 officiellt avtackades
och drogs in söndagen den
12 mars 1961 under stora
högtidligheter. Kapten Åberg
var då 91 år. Åberg blev officer
vid Karlsborgsartilleriet 1891 då
historien fortfarande fanns i var
mans mun. / red Jens Ramhöj
Så tågar kungen med stab fram.
När han står på plats lämnar
Kuylenstierna av med mycket
hög röst: ”Eders majestät –
Kunglig Göta artilleriregementes
division i Karlsborg enligt
order!” Kungen svarar: ”God dag
artillerister!” Hela truppen vrålar i
takt: ”Gud bevare Konungen!”
Bakgrund
Kung Oscar II började sina
”eriksgator” 1872 och turen kom
till Västergötland och Karlsborg
1874. Den sydöstra utfallsporten
med tillhörande stora valv eller
”portern” hade just byggts färdig.
Till kungens ära skulle denna
invigas i samband med besöket
Kungen skulle döpa den till
”Oscar II Potern”.
Plan
Sedan kungen studerat befästningarna och ätit lunch i
Kungssalen (nuvarande generalssalen) skulle artilleriet med
de nya artilleriförbanden från
A 2 i Göteborg inspekteras.
Kuylenstierna var artilllerichef.
Efter skjutningarna skulle dagen
avslutas med en middag
46
LIVHUSAREN • 2014
soldat var en Zouaveuniform,
vilket inkluderade korta öppetbeklädda jackor, säckiga byxor
och ofta skärp och orientalisk
huvudbonad). Alla statyetter var
välgjorda, ca 50 cm höga och
tunga att lyfta.
Kungen anbefaller att övningarna skall börja varför Kuylenstierna
beordrar:
”Färdig
Division!”. Alla springer fram till
sina platser, luntorna plockas
fram. Men, ett skyfall brister
ut innan Kuylenstierna hinner
beordra ”Eld!”
Zoaven - en fransk lätt infanterisoldat från 1870 talet
i samma sal med Kuylenstierna
som värd. Kungen skulle då som
minne överlämna fyra statyetter
till artilleriets officerskår.
Statyetterna föreställde soldat-er
från fransk-tyska kriget
1870 – 71. En preussare och
en bayrare från tyska armén,
en fransman och en Zouave(En fransk lätt infanterisoldat
som tjänstgjorde i Nordafrika.)
De
viktigaste
särskiljande
egenskaperna för en sådan
På ett ögonblick blir allt
genomvått. Regnskydd fanns
inte på fänghålen. Krutet blir
vått, luntorna slocknar. Inte
en enda pjäs lär ha kommit
till skott. Överraskningen var
total. Kungen var känd för sin
korta stubin och hans välvilliga
sinnesstämning ändras snabbt
hästarna,
gör
uppsittning
och travar iväg i riktning mot
Mölltorp i ösregnet.
Någon kungamiddag blev det
alltså inte. Där stod officerskåren
med all mat och dryck på plats,
beordrad och bekostad av
hovet. Vad göra? Alla tryckte
att det var synd att så mycket
god mat och dryck skulle
förfaras så Kuylenstierna beslöt
att officerskåren skulle äta
middagen ändå, men gästernas
stolar skulle lämnas tomma.
Under ritten mot Mölltorp hade
kungen börjat fundera på om
han hade varit riktigt rättvis. Han
ville dock inte ändra sig eller
återvända men han beslöt att
lägga plåster på såren genom
att skicka tillbaka en adjutant
med en bagagekärra och de fyra
statyetterna till Karlsborg.
Där sökte kungens adjutant
upp sin motsvarighet dvs Ivan
Bratt, som fick äran att ta emot
till sin chef.
Kuylenstierna beordrade Ivan att
placera en statytett, på var och
en av de fyra högsta gästernas
tomma stolar under den följande
middagen. Zouaven hamnade
då på kungens plats.
Middagen började i dyster
stämning som emellertid höjdes
i takt med förtäringen. Så tyckte
en kapten att han borde säga
något till Zouaven – det blev
”Skål - Oscar!” Det gjorde lycka.
Zouaven hade fått sitt namn, om
än något förfranskat, Osquar.
Alla skålade med honom.
Osquar försågs med en dagbefälsbricka i miniatyr av äkta
silver med riksvapen och blått
band. Med tiden fick han också
riktiga medaljer.
Under en glad tillställning mellan
krigen fick han en fin orden av
en glad fransk general som nog
ångrade sig när han kom hem.
Osquars vänstra hand passade
pricis för ett punchglas. Munnen
var lite öppen, passande för en
cigarrcigarett eller cigarett som
han alltid rökte i botten därför att
under fötterna fanns ett hål så att
det blev korsdrag.
beslöt löjtnanterna att Osquar
skulle begravas efter middagen.
Sagt och gjort. Han grävdes ner
på Kanalhotellets tomt.
Hans plats var på frisen på den
öppna spisen i officersmässens
samlingsrum. Vid alla herrmiddagar ”behagade Osquar att
nedstiga” placerad
framför
regementschefen, försedd med
punsch i glas och en cigarett.
Alla tömde en gemensam skål
för Osquar. Nästa morgon var
alltid punchglaset tomt. Damer
fick aldrig uppleva att Osquar
framträdde, det blev till skrock
om olycka och barnsängar mm.
Nästa morgon gick regementschefen in på mässen och ser
att Osquar fortfarande är borta.
Han tillkallar äldste löjtnanten,
Ingemar Toll, och säger att om
inte Osquar är på plats inom 24
timmar så blir det buren för stöld.
Osquar
spelade
en
stor
roll för stämningen. När en
regementschef, Einar Hellström,
skulle gifta bort sin dotter i kyrkan
följt av middag på officersmässen
bjöd han in alla officerare t o m
kapten, inga löjtnanter och lägre.
Löjtnanterna beslöt att hämnas.
Under vigseln stal de Osquar
som de tog med sig till
Kanalhotellet för att äta middag.
Efter tjänstens slut gick löjtnanterna till Kanalhotellet för att
hämta honom. De grävde och
grävde men fann honom inte.
De beslöt då att trösta sig med
en middag som blev våt. Vid
nästa försök fann de Osquar och
grävde upp honom.
Epilog
När Lv 1 drogs in 1961 åkte
Osquar ensam i chefsbilen till Lv
6 i Göteborg där man skulle ta
hand om Lv 1 traditioner. Osquar
och hans vänner har därefter följt
med Lv 6 till Halmstad där de i
dag står på den öppna spisen i
ett rum på mässen.
LIVHUSAREN • 2014
47
313. SKVADRON
Typförbandskurs
TEXT: KN RICKARD SEGERDAHL FOTO: RONNIE HAMMAR
Under hösten 2014 genomfördes för första gången 7.lätta bataljonens typförbandskurs. En kurs som ska förbereda nyanställda soldater och officerare för sin
kommande tjänstgöring vid förbandet. Kursen är utformad för att pröva och
förbereda deltagarna för anställningen vid bataljonen.
Syftet med kursen är att säkerställa att de
personer som anställs vid bataljonen klarar
av de kompetenskrav vi ställer, likväl som de
ska ha de fysiska förutsättningarna. Detta
innebär att kursen till stor del fokuserar på
avsutten strid, vapenutbildningar, grundläggande helikoptertjänst, stridsurlastning
ur TP 84 Herkules samt firning från fast föremål såsom hus, väggar och torn. Utbildningsansvaret ligger hos 313. skvadron.
Blandad deltgarlista
2014 års kurs bestod till stor del av soldater
som genomfört GMU vid K 3 och som sedan
valt att söka anställning vid 7. lätta bataljon
och därmed också genomgått BFU-1 (befattnings- och förbandsspecifik utbildning).
Utöver nyanställda soldater från GMU och
BFU ska kursen även i framtiden utgöra det
första steget för officerare och soldater från
andra förband som valt att söka sig till K 3
och den 7.lätta batljonen.
Kursupplägg
Kursen inleddes direkt efter semestern då
nytillkommen personal förseddes med ut-
48
LIVHUSAREN • 2014
rustning och genomförde läkar- och fystester. Detta konstaterade statusen på individerna och visade på utgångsläget. Kursen
genomfördes sedan på två täter och efter
de inledande testerna påbörjades utbildning inom fältarbeten (grundläggande minutbildning och sprängtjänst) samt pansarskottutbildning. På grund av svårigheter att
få fram kulsprutor så ersatte pansarskottutbildningen den planerade utbildningen på
ksp 58.
De första fältdygnen genomfördes i Perstorp i trivsamt sensommarväder. Plutonerna övades i försvars- och anfallsstrid samt
förläggningstjänst och avslutades med
gruppvis snabbmarsch tillbaka till regementet där pegasusmärket, 7. lätta bataljonens
förbandsmärke, delades ut till dem som fullföljt fältveckan med allt vad det innebar av
lite sömn och mycket marschträning.
Tyvärr utgick helikoptermomenten: Men
stridsurlastning ur TP 84 genomfördes enligt plan. Firningsutbildning genomfördes
från hopptornet och sambandsutbildning-
en med radio 180 och radio 1032 bedrevs
med stöd av 315. skvadron.
Kunskaperna som övats under fältveckan
testades under en stridsskjutning på Kråks
skjutfält i slutet på september. Under veckan fick samtliga soldater skjuta skarpt pansarskott.
Samlad skvadron deltog i bataljonsövningen
Inför den avslutande bataljonsövningen under vecka 43 deltog, utöver deltagarna på
kursen, även alla skvadronens tidvis tjänstgörande soldater och officerare. GSS/T tillhörande både K 3 och Livgardet kallades in,
pårustades och inkluderades i skvadronen
för att under en vecka öva tillsammans med
övriga delar ur bataljonen på okänd ort.
Som avslutning genomförde samtlig personal tillhörande K 3 ett jägarprov, där de som
genomfört med godkänt resultat tilldelades
den kvalitetsstämpel som jägarbågen är.
LIVHUSAREN • 2014
49
315. SKVADRON
Året vid 315.
stabs-understödsskvadron
TEXT: KN ANDERS JOHANSSON FOTO: RONNIE HAMMAR
Året vid skvadronen har i vanlig ordning varit intensivt och varierande och jag
minns årets händelser med ett leende på läpparna. Ett leende som hamnar där
dels på grund av att jag minns hur trevligt vi haft det under året men kanske till
större del av stolthet och glädje över att ha förmånen att föra befälet över så
professionella officerare och soldater!
TEXT & BILD: Kn
50
LIVHUSAREN • 2014
Anders Johansson, Chef 315. skvadron
Som chef vid en av skvadronerna på K3 har jag förmånen att
ideligen mötas av positiv rapportering och en inställning av
att alltid lösa uppgiften, även
om ingångsvärden ändras och
förhållanden ibland blir svåra.
Det är något jag här vill passa
på att tacka mina chefer och
soldater för. Tack
ta skadade grisar. Att få öva på
riktig vävnad är ovärderligt och
under dessa moment kan man
bara konstatera att vår sjukvårdsutbildning är synnerligen
bra och att man kommer långt
med bara olika typer av förband och tamponering. Även
ett antal soldater fick även förmånen att här vara med.
Året började i vanlig ordning
med januari. En underbar månad vilken bjuder på särledes
goda möjligheter till att härda
alla typer av livhusarer. Detta tog plutonerna till vara på
genom att omedelbart efter
en välförtjänt julledighet dra
igång det nya året med stridsskjutningar på ett synnerligen
snöigt och blåsigt Nytorp. Det
nytillkomna julfettet vilket har
en tendens att hamna runt buken i juletider värmde husarena gott men trimmades dock
snabbt bort efter långa och
hårda dagar i Nytorps ogästvänliga terräng. Ledningsplutonen sköt här bland annat ett
antal skarpa pansarskott vilket
i huvudsak gick bra. En soldat,
tillika glima-mästare, valde
dock att bjuda oss alla på en
blindgångare genom att skjuta
i marken framför målet varvid
raketen på ett fint sätt studsade ut i den bakomliggande
skogen för att försvinna i snön.
Personalen på Kråk tackar nog
särskilt för detta.
Därefter gick veckorna i rasande takt. Befattningsutbildning
genomfördes där ledningsplutonen ansvarade för bataljonens sambandsutbildning på
ett förtjänstfullt sätt. Ett antal
soldater fick även ta det första
stegen mot att bemästra kulsprutor eller andra vapenssystem.
Skvadronens lätta traumagrupp, där vi kan hitta både
deltidsanställda läkare och
sjuksköterskor, var även inkallad under början av året för att
genomföra LTT – Live tissue
training. En övning där personalen får öva på att omhänder-
Med soldater fulla av ny kunskap genomförde plutonerna
nu funktionsträning, strid i
bebyggelse samt allmän färdighetsträning i fältmiljö. Spaningsplutonen
genomförde
här övningar i både rörlig och
fast spaning med och utan
understöd av SUAV. Ledningsplutonen har övat att upprätta
bakre stabsplats och förfinat
metoderna för att göra detta så
effektivt som möjligt samt övat
ledningsomgångars utgående.
Skvadronens TACP. Det vill säga
den grupp som är särledes duktig på att leda och koordinera
flyg mot markmål genomförde
under våren ett antal övningar
runt om i vårt rike. Här uppvisades gång på gång att de är
bland de bästa i landet på just
detta. Känns tryggt!
Nu bar det upp till det underbara Horssjön där plutonerna
skulle genomföra allt de övat
under våren men med skarp
ammunition. Efter att ha varit
uppe och tittat till skjutningarna kan jag inte säga annat
än att resultatet var mycket
bra. Skjutningarna började på
gruppnivå för att då soldaterna
”blivit varma i kläderna” övergå
till mer avancerade övningar.
Ledningsplutonen genomförde under Lt Nilsson ledning
tämligen avancerade motanfall
nyttjande
försvarsladdningar, pansarskott och kulsprutor mot en svag motståndare
som i scenariot hade upptäckt
stabsplatsen. Något som visar
att alla soldater ingående i den
7. Lätta bataljonen är dugliga
krigare och att en tjänst vid
denna typ av pluton bjuder på
en mycket varierande vardag.
Fj Björdén höll i en av de bästa
skarpskjutningar jag sett – och
då har jag sett en hel del.
Plutonen fick en uppgift vilken
genomfördes under fyra dagar.
Under denna tid genomfördes all strid helt tillämpat vilket bjöd cheferna på en rejäl
utmaning. Dock kunde vissa
moment ”tas om” ett par gånger då väl det första genomförandet var klart i syfte att korrigera och rätta till brister. Jag
kommer aldrig glömma ett
moment där plutonen efter att
i mörkaste natt ha genomfört
en överskeppning, för att möta
upp en motståndsman med
information om fienden, mitt
under utspisning av färsklivs
tillsammans med motståndsmannen bli påskjutna av en
förföljande fientlig patrull. Här
gestaltad av eldmarkeringar
och mål. Soldaternas miner var
oslagbara då de mitt under intagandet av pytt i panna och
ägg plötsligt avbröts av fientligt eldgivning. Våren avslutades med ett baskerprov och
för vissa jägarprov. Här visade
många soldater mycket god
vilja och jag kunde stolt dela
ut ett antal baskrar och jägarbågar. Ett antal män förflyttade
sig här 10,5 mil under två dagar
vilket inte vem som helst skulle
klara av med militär utrustning
på kroppen.
Under året har skvadronen
också haft personal i Afrika.
Spaningsplutonen har utbildat
och mentorerat somaliska instruktörer i Mogadishu. En insats vilken genomfördes med
mycket kort framförhållning
och många osäkra ingångsvärden. Dåvarande chef spaningsplutonen, Kn Grennhag, löste
detta på ett mycket förtjänstfullt sätt och jag har bara fått
höra goda ord om livhusarernas görande i det soliga Somalia!
Efter sommaren har utbildningar ägt rum på ett antal
täter. Allt för att förbereda
skvadronen för kommande
bataljonsövningar. Körkort och
förarbevis skall erövras, befattningsutbildningar genomföras,
funktioner tränas m.m.
I skrivande stund genomförs
den första bataljonsövningen
och jag är övertygad om att
plutonerna kommer att leverera det bataljonen efterfrågar.
Avslutningsvis vill jag återigen
tacka soldater och officerare
för ett bra jobb! Fortsätt på
samma sätt så kanske ni i framtiden kan bli lika gedigna som
undertecknad…
LIVHUSAREN • 2014
51
TEXT : BJÖRN
ANDERSSON
FOTO : RONNIE
HAMMAR
BJÖRN ANDERSSON
52
Ett år vid
bataljonen
För cirka ett år sedan vid en ceremoni
i hjältarnas boning i hangar 83 övertog jag befälet vid 7.bataljon. Ett stolt
ögonblick för en officer som började
som värnpliktig vid regementet för
mer än 20 år sedan. Avgående bataljonchefen och jag hade en kort men
effektiv överlämning. Jag vill här igen
tacka Övlt Skiöld för hans arbete vid
bataljonen under de senaste åren.
Jag visste sedan tidigare att personalens kompetens är hög vid bataljonen men kan efter detta år ändå
förundras över vilka resultat vi åstadkommer med tillgängliga resurser.
Vi är inte direkt bortskämda med att
komma till dukat bord men kan trots
detta leverera Sveriges främsta soldater. Jag vet att jag härmed sticker
ut hakan men påstår att bataljonens
insatser, övningar samt utbildningar
stödjer mitt påstående.
Bataljonen är fortsatt delad och jag
avser i denna skrift fokusera på verksamheten vid Karlsborgsdelarna.
Bataljonens delar i Karlsborg har under året varit indelad i en bataljonsstab samt tre aktiva skvadroner. 311.
skvadron som består till huvuddel
av kontinuerligt tjänstgörande personal. 313.skvadron som är kaderorganiserad samt 315.skvadron som
består av både tidvistjänstgörande
som stående delar.
Vad har vi då gjort under detta säkerhetspolitiskt turbulenta år 2014?
Under det första kvartalet så hade
bataljonen personal i såväl Asien som
Afrika. Delar av personalen i Karlsborg ingick i Livgardets bataljonshalva som var insatt i Afghanistan. En
mindre men vass del av bataljonen
blev insatta i ett av världens värsta
områden, nämligen i Mogadishu
LIVHUSAREN • 2014
Somalia. Europiska Unionen stödjer
uppbyggnaden av den Somaliska armén varvid vi axlade uppgiften att ta
vara först på plats med träningsstöd.
I Sverige startade årets GMU vilken
bedrevs vid 313.skvadron. I år fanns
det såväl soldater med inriktning
mot tidvis som kontinuerligt tjänstgörande bland de inryckandes led.
Motorutbildning och befattningsutbildningar genomfördes också med
sedvanlig frenesi.
Under senare delen av våren genomförde 311.skv under Kn Harrby årets
första övningar inom ramen för att
kunna stå i beredskap för NBG15.
Övningen genomfördes i Skåne och
skvadronen validerades inifrån och
ut av externa validerare. Soldaterna
vid 313.skvadron genomförde särskilda uttagningstester tillsammans
med sökande utifrån varvid fortsatt
soldatutbildning kunde ske fram till
sommaren. Denna utbildning avslutades med regementets baskerprov.
I den här perioden genomförde bataljonen även gruppchefsskola med
blivande gruppchefer. Denna utbildning var inte primärt avsedd för
att träna gruppcheferna i en särskild
befattning utan syftade till att träna
eleverna i att bli ledare och utbildare.
Bataljonförvaltaren Westerberg var
ansvarig och bataljonen kunde efter genomförd utbildning förstärkas
med gruppchefer som kunde både
ta hand om sina grupper på ett bättre sätt men också agera hjälpinstruktörer. Strax före semestern kunde
också årets kioskvältare komma ut,
nämligen bataljonens Stående order.
Detta dokument var en viktig förutsättning för att kunna komma vidare
inför höstens verksamhet. Detta blir
särskilt viktigt då bataljonen som
sagt är delad och inte kan öva ihop
på daglig basis. Här har staben under
Mj Wickman gjort ett mycket bra arbete.
Efter sommaren kunde bataljonen genomföra en egen bekämpningsövning uppe i Älvdalen. Detta
var särskilt positivt eftersom vi inledningsvis under året inte hade haft
de ekonomiska resurserna att genomföra en sådan övning. Övningen
blev mycket bra, då även en kader
ur skvadronerna kunde delta och få
genomföra anfall och fördröjningsstrid med stöd av både granatkastare och flygunderstöd. 311.skvadron
fortsatte sin träning mot NBG med
såväl fortsatt befattningsutbildning
som kvalificerade stridsskjutningar. Även 315. skvadron fortsatte
träningen, men på framförallt plutonsnivå. Ledningsplutonen stödde
mycket förtjänstfullt under såväl ledningsträningsövningar som brigadstridsövningar i perioden.
Vid 315.skv tog Kn Holmberg över
som tjänsteförättande skvadronchef
då ordinarie skvadronchef påbörjade
utbildning i Stockholm. Under cirka
8 veckor genomförde 313.skvadron
under Kn Grennhag en försöksutbildning i form av en typförbandsutbildning. Soldater från vårens utbildning tillsammans med personal som
rekryterades utifrån genomförde
en utbildning vars syfte var att göra
eleverna redo att tjänstgöra vid bataljonen. För att vara första gången
som den genomfördes blev resultatet mycket bra och lärdomar drogs
för nästkommande år. En annan
mycket viktig kurs som bataljonen
prioriterade högt var att skicka befäl
till var den nystartade utbildningen i förbandsutbildning med skarp
ammunition på Markstridskolan.
Att förbandsträna bataljonen med
hjälp av stridsskjutningar är och skall
vara ett av våra främsta adelsmärken
och en förutsättning för mitt tidigare
påstående att vi är Sveriges främsta
soldater. Att få följa 311.skv på Villingsberg som genomför fullt tillämpade skvadronsstridsskjutningar med
understöd av indirekt eld är en fröjd
för en bataljonchef.
Under den senare delen av året var
det framförallt två saker som sticker
ut. Den första delen är bataljonsövningen som genomfördes under ca
tre veckor. Denna övning var den
första gemensamma övning som K 3
och Livgardet har genomfört sedan
delningen 2009. Tillsammans kunde
vi mönstra ca 400 man under standaren. Det andra är att det är en av
få riktiga krigsförbandsövningar med
tidvistjänstgörande personal som
genomförts med det nya personalförsörjningsystemet. Det tredje är att
vi under denna övning kunde lämna
den trend med övningar av momentkaraktär som präglat de senaste årens
övningsverksamhet och skvadronerna fick genomföra tillämpade moment under längre tid. Utifrån uppsatta målsättningar kom vi längre än vad
jag hade vågat hoppas på. Tyvärr kunde inte 311.skvadron delta eftersom
de deltog i den andra stora övningen
under senhösten nämligen Joint Action 14. Denna övning genomfördes
med hela styrkan som skall stå i NBG
beredskap.
Jag kan konstatera att 311.skvadron
kommer att gå in i beredskapen med
bravur. Det känns skönt att skvadronen redan innan övningen får omdömet av chefen NBG under hans besök,
-”Det här känns stabilt.”
Vad har då varit mindre bra under
2014?
Jag tror alla vid bataljonen delar min
uppfattning att materielförsörjningen varit årets största gissel. Här måste Försvarsmakten bli bättre! Jag vill
här särskilt tacka alla vid bataljonen
och regementet som med oändligt
tålamod arbetat med denna emellanåt plågsamma process. Jag kommer
göra vad jag kan för att ständigt påtala att denna verksamhet måste lyfta
sig själv i håret under kommande år.
Den andra delen som tyvärr tagit alltför mycket av min tid är de svängningar som sker i bataljonens långsiktiga
utveckling. Detta tar också mycket
fokus för bataljonens personal vilket
jag ytterst beklagar. Jag arbetar för
att det skall bli tydligare men tvingas
inse att det kommer att fortsätta att
svänga även under nästa år. Avslutningsvis kan jag konstatera att bataljonen har drabbats av några olyckor.
Den allvarligaste kunde ha gått riktigt
illa. Lyckligvis ser det ut som att vår
kamrat kommer att bli fullt återställd
och vi arbtar tillsammans med att han
snart är fullt åter i tjänst. Jag konstaterar att vi ständigt måste arbeta med
vår verksamhetssäkerhet. Detta för
att motverka att vår personal skadar
sig i onödan vilket drabbar såväl den
enskilde som förbandets stridsvärde.
Under 2015 kommer bataljonen fortsätta på inslagen väg. Jag hoppas och
tror det kommer att bli ett spännande
år. Tillsammans med kamraterna på
Livgardet kommer vi att fortsätta att
bygga vidare på bataljonens utveckling.
Väl mött i stridsterrängen!
Övlt Björn Andersson
C 7.Lätta bataljon
LIVHUSAREN • 2014
53
FALLSKÄRMS
JÄGARNA
det svenska elitförbandet skapades
genom stenhård
gallring
När Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg upprättades 1952 sökte
Uthopp från TP-79, den militära1 300 unga män till de drygt 100 platserna. 13 månaders utversionen av DC-3, Örnen flyger
bildning under hårda fysiska och psykiska förhållanden var det
över Tiveden. Örnen avslutade sin
som väntade de värnpliktiga.
tjänst i Kongo men finns idag i
Stockholm.
TEXT: BO
SUNNEFELDT
FOTO: FALLSKÄRMSJÄGARSKOLANs KAMRATFÖRENING
Gryningssolen var röd - precis som i titeln på Die grünen Teufels
kampsång. För de unga männen i de nio transportplan som strax efter
klockan 05 den 9 april 1940 flög in på låg höjd över ön Falster, hade
den hurtiga sången ersatts av spänd tystnad. Snart kunde målet, den
drygt tre kilometer långa bron till Själland, urskiljas i det svaga ljuset.
Ända tills för några timmar sedan hade soldaterna trott att det rörde sig om ännu en övning, just som namnet på företaget antydde:
Weserübung. Istället var detta sanningens ögonblick för det nya vapnet Fallschirmjäger, som nu ingick i ouvertyren till det tyska överfallet
på Danmark och Norge.
Fallskärmsfällning under krig hade dittills
enbart gjorts av enstaka agenter eller små
patruller med spanings- och sabotageuppgifter. Inom några minuter hade drygt
hundra tyska jägare genomfört historiens
första krigsinsats av fallskärmstrupp. Uppgiften löstes utan förluster.
Under storanfallet mot Nederländerna och
Uthopp ur TP-79
56
LIVHUSAREN • 2014
Belgien i maj sattes den tyska krigsmaskinens alla luftburna resurser in med förbluffande framgång. Här användes även glidflygplan - den mest spektakulära insatsen
skedde mot det belgiska gränsfortet Eben
Emael, som snabbt försattes ur stridbart
skick. Under våren 1940 hade världen således två gånger inom bara några veckor
fått bevittna effekten av luftburna förband.
Trots detta var överraskningen total när
tusentals ”gröna djävlar” åter fälldes ett år
senare, denna gång över Kreta. Att operationen blev en pyrrhusseger och innebar
slutet för större tyska luftburna företag var
okänt för omvärlden. Istället kom de allierade att storsatsa på denna form av krigföring, med omfattande insatser i främst
Europa men också i Stillahavsområdet.
Potentialen i luftburna företag intresserade givetvis även den svenska försvarsledningen. Storskaliga insatser var naturligtvis inte aktuella för svensk del, men ingick
i den nya hotbilden. Flera luftlandsättningar hade utförts under kriget av mindre förband för diverse underrättelse-, strids- och
sabotageuppdrag och ett embryo till sådana enheter fanns redan i Sverige, nämligen
den så kallade Skidlöparbataljonen vid
Kungliga Norrbottens regemente (I 19).
Bataljonen ombildades 1945 till Arméns
jägarskola med de finländska ”sissi”/fjärrjägarförbanden som förebild.
Ett huvudskäl till att skaffa luftburen förmåga skulle vara just möjligheten att
snabbt kunna insätta jägarförband mycket
långt bakom fiendens främsta linjer. Förutom de uppgifter som redan nämnts skulle
förbanden där bland annat kunna genomföra ”fria kriget” – småskaliga stridsföretag
med fritt målval - och samverka med en
motståndsrörelse. De skulle också kunna
ta punktmål (till exempel broar) viktiga för
egnas förbands verksamhet eller för att
motverka fiendens utnyttjande av dem.
Fördelarna med att kunna fälla specialpersonal, till exempel eldledare för attackflyg,
framhölls. Genom förmågan att attackera
fiendens bakre enheter och kommunikationslinjer skulle förbanden också genom
sin blotta existens utgöra ett hot och därmed binda resurser för skydd som annars
kunde utnyttjas på annat håll. Dessutom
skulle förbanden i fredstid kunna utnyttjas vid övningar i strid mot lufttrupp. Man
skulle även få kompetens för luftburet underhåll samt snabbt insättande av resurser
vid katastrofer eller för humanitära insatser. Det senare hade redan praktiserats i
krigets slutskede på Nordkalotten med
amerikanska transportplan stationerade i
Luleå.
En inventering av svenska resurser för luftburen förmåga visade att endast det tyska
medeltunga bombplanet Ju-86, licenstillverkat av Saab under beteckningen B3,
fanns att tillgå. I krigstid skulle det dock
även gå att få fram några civilt ägda amerikanskt tillverkade plan av typ DC-3. Några
få glidflygplan fanns också: Fi-3 - militär
beteckning Lg 105 - ett svenskkonstruerat
lastglidflygplan med bättre last- och flygegenskaper än de allierades Airspeed Horsa.
Det kunde till och med utföra looping och
rologiska förhållanden, närhet till lämpligt
fällningsområde, moderförband och en
flygflottilj var viktiga parametrar. Strömsholm vid Västerås, Linköping och Uppsala
var några av de platser som diskuterades.
Till slut föll valet på Karlsborg vid Vättern.
Här fanns ett arméregemente (Lv 1) inom
ortens fästning och en flottilj (F 6) strax
intill. Dessutom fanns ett övergivet ridhus
som kunde användas som träningshall och
ett rivningsfärdigt barackläger som skulle
duga som förläggning under försökskursen.
Hoppning skulle kunna ske på ett par gräsbevuxna krigsflygfält, nummer 9 Bällefors
och nummer 38 Flugebyn. För övningar
med eventuellt kommande förband fanns
utmärkt jägarterräng i Tiveden. Ett cirka 12
meter högt torn och två ramper för hoppoch landningsträning kom att byggas på
fästningsvallen.
Fallskärmshoppning med en lyckad landning. Skolan var relativt förskonande från olyckor.
roll! (Under kriget hade en civil flygingenjör fått pilotutbildning i Tyskland av en lärare som deltagit vid Eben Emael.)
Angående fallskärmar fanns sådana för
luftburet underhåll men inga lämpliga
för fällning av trupp. Erfarenheter från de
allierade gjorde att hopputbildningen av
eventuella förband bedömdes kräva dyra
anordningar som höga hopptorn och
tjudrade ballonger. Sammantaget drogs
slutsatsen att svenska luftlandsättningsförband skulle bli alltför dyrbara att sätta
upp. Däremot var det viktigt att förbereda
ett försvar mot fientliga luftlandsättningar.
Detta blev en paradox att hantera för den
35-årige generalstabskaptenen och artille-
Nils Ivar Carlborg
risten Nils Ivar Carlborg vid arméinspektionen, som 1948 fick i uppgift att skriva
ett reglemente för strid mot lufttrupp.
För att få personlig insikt i en angripares
möjligheter och begränsningar beviljades
han genomgå fallskärmsutbildning i USA.
Carlborgs erfarenheter från denna gjorde
att han trots allt föreslog skapandet av
svenska fallskärmsjägarförband eftersom
kostnaderna borde kunna reduceras till en
rimlig nivå. Hans förslag väckte gehör. Nästan på dagen tio år efter tyskarnas fällning
i Danmark var beslutet fattat: en försökskurs i fallskärmstjänst skulle anordnas året
därpå under Carlborgs ledning.
En febril aktivitet tog vid. Erfarenheter
kring fallskärmsmateriel, träningsredskap, hoppteknik och utbildningsmetoder
samlades in, bland annat genom besök i
Frankrike, där man tagit lärdom av amerikaner och belgare, vilka i sin tur kopierat
britternas system. Det senare anammades
för svenskt vidkommande med två viktiga undantag: dyrbara övningshopp från
ballong ansågs inte behövas - däremot en
reservfallskärm enligt amerikansk praxis.
Den förordade huvudskärmen, britternas
modell ”Irvin X-type”, fick således anpassas
för en sådan. Flera hoppare under årens
lopp är tacksamma för detta säkerhetstänkande, inte minst soldaten i premiärkullen
1952, Erik Lundahl, som lyckades rädda livet med reserven när utdragsremmen till
huvudskärmen lossade. Han gjorde därmed i praktiken skolans första hopp med
manuellt utlöst fallskärm!
Var skulle då utbildningen ske? Goda mete-
Flygplansfrågan var ju central. En militär
variant av dåtidens mest förekommande
passagerar- och transportflygplan DC-3
användes av fallskärmsförband över hela
världen. (I USA hade detta beteckningen
C-47 Skytrain och i Storbritannien Dakota.)
Flygvapnet hade vid denna tid två begagnade sådana plan med typbeteckningen
Tp 79, men de var avsedda för topphemlig
signalspaning. För medel ur arméns budget köptes därför ytterligare ett begagnat
exemplar och gavs det passande smeknamnet Pegasus.
Nu gällde det att skaffa lämplig personal.
Bland många sökande uttogs löjtnant Olle
Falkerheim från Svea Livgarde till chefsinstruktör efter gedigen utbildning i Storbritannien. Britterna fick även kompletteringsutbilda ingenjören Harald Åstrand,
som arbetade med fallskärmar inom flygvapnet, men som utlånades till försökskursen som chef för skärmhanteringen.
Till kursens förfogande ställdes också en
svensk krigsveteran med flera hopp i strid:
före detta överstelöjtnanten i brittiska armén Erik G:son Lewenhaupt. ”Greven”, som
han kallades, bidrog i hög grad till tekniska
lösningar på olika fällningsproblem. Den
21 mars 1951 kunde Carlborg som förste
man i en försöksgrupp göra premiärhoppet på Bällefors för den utbildning han
föreslagit ett par år tidigare. Försökskursen bestående av 30 befäl genomfördes
på våren samma år med lyckat resultat.
Erfarenheterna från kursen var så goda att
det nu togs ett principbeslut om försöksutbildning av värnpliktiga fallskärmsjägare. Några av kurseleverna fick delta i försök
för att ta fram den bästa jägarutrustningen
LIVHUSAREN • 2014
57
plåttermosar – benämnda ”armémaracas”
efter det första hoppet. Det lättkrossade
glasinnehållet lämpade sig emellertid bra
som förvaring av napalm i de brännflaskor
som var exempel på den förstöringsmateriel som senare utvecklades internt.
Kpist eller automatgevär kunde användas
som personligt vapnen. Gjorda improvisationer fick duga: brittiska kängor och
blusar samt arméns motorcykelhjälm med
applicerad stötdämpande skumgummiring användes under hopputbildningen.
Det skulle dock dröja länge innan sjukvårds- och sambandstjänsten fick en professionell materiell utformning.
År 1952 upprättades Arméns Fallskärmsjägarskola (FJS) under Carlborgs ledning.
Skolan organiserades med chef, stab, ett
fallskärmsjägarkompani om tre plutoner,
fallskärmsskola, fallskärmsavdelning och
teknisk avdelning. Krigsuppgifterna var
givetvis helt styrande för utbildningen.
Redan vid antagningen till försökskursen
hade därför befäl med jägarkompetens
prioriterats. Till kompanichef utsågs kaptenen Nils Engelheart, som redan hade den
befattningen vid Arméns jägarskola (JS) i
Kiruna.
Förutsättningarna för soldaterna var att de
skulle vara frivilliga, lägst underbefälsuttagna, uppfylla vissa fysiska och psykiska
krav samt acceptera fyra månaders längre
utbildningstid än den lagstadgade: totalt
13 månader. Elitkaraktären och hoppuppvisningar på några ställen i landet förstärkte rekryteringseffekten: cirka 1 300 värnpliktiga hade anmält sig till de drygt 100
platserna. Vid mönstringen skedde dock
inga särskilda FJS-prov.
Uthoppsträning i Karlsborg med en vajer från en ramp vid Karlsborgs fästnings vallgrav.
och testa fällningsmetoder vid fältmässiga
förhållanden. Dessa befäl övades också för
att ingå i den kommande utbildningsorganisationen. Samtidigt diskuterades organisation, uppträdande och utrustning för
eventuella framtida krigsförband.
Idéerna flödade. Det bedömdes att stridsuppdrag krävde en pluton om cirka 50
man. Spaning kunde ske i mindre enheter.
Försök gjordes med fällning av inte bara
skidor och pulkor utan även av motorcyklar - och hundar! Fanns några alternativ
utöver fot/skidmarsch för återfärd till egna
linjer? Hur skulle underhållet ske? Fällning
av speciella materielbehållare från snabba
58
LIVHUSAREN • 2014
flygplan diskuterades. Flygvapnets inställning till detta var njugg och reaktionen på
en spektakulär idé om fällning - och återhämtning - av enstaka jägare i en sådan
behållare var knappast mer positiv…
När det gällde den personliga utrustningen var ryggsäck med mes, dunsovsäck,
enmanskök och tält för vinterbruk sådant
som redan fanns hos jägarna i Kiruna. Fortfarande var man dock i hög grad hänvisad
till arméns standardutrustning: svårtorkande vadmalsuniformer, andningsfria regnkappor, marschovänliga läderskor, tunga
fårskinnspälsar, otympliga renskinn som
liggunderlag vintertid och strykotåliga
Grovsållningen byggde på resultatet av
ordinarie tester men också intervjuer
med de sökande. För, som det angavs i
den officiella informationen, ”tjänsten är
inget för några desperados, fartdårar och
annat chanssuget folk, utan för sansade
pojkar med kontroll över sin framåtanda, som har tävlingslusten i blodet och
som gillar att vara ute i skog och mark.”
Eftersom bara 90 av de inryckande skulle få börja fallskärmsutbildning, blev
det skolas uppgift att gallra bort övriga
adepter ur den av spänd förväntan fyllda
skara, som traskade mot Jägarlägret en
vintrig februaridag för drygt 60 år sedan.
Det tidigare rivningsfärdiga lägret hade
hjälpligt rustats upp inför inryckningen,
men en hel del snickeri- och målningsar-
Med kpist m/45 instoppad under skärmens
bröstremvarfallskärmsjägarensnabbtstridsberedd efter landning.
”Upp med tårna!” Landningarna drillas i hopphallens pendlande gungor.
beten utfördes av befälet och soldaterna
på fritiden. Eftersom varje pluton hade sin
egen barack, uppstod en ädel tävlan om
den finaste förläggningen.
Redan från början tillämpades en stil, disciplin och pedagogik som skiljde sig markant från omgivningens mer liberala syn
på ”puts och studs”. Detta förväntades vid
ett elitförband men ansågs inte minst vara
betingat av krigets krav: ”under extrem
psykisk press kan tanken stå stilla, varvid
drill och invand reaktion på ett kommando kan ge den hjälp som krävs för att ändå
göra rätt. Situationen vid hoppning har
uppenbara likheter.” Den strama befälsföringen skulle dock ske med glimten i ögat.
Senare under utbildningen premierades
den enskilde soldatens initiativkraft och
förmåga att agera självständigt: också viktiga krav på en elitsoldat, jägare och föregångsman.
Den första tiden ägnades åt allmän soldatutbildning och ”gallring”. En av pionjärerna, dåvarande överfuriren Thore ”Sam”
Samuelsson, minns: Att behöva avskilja
högt motiverade, befälsuttagna och fysiskt
starka pojkar, som hos släkt och vänner redan fått elitstatus, var naturligtvis inte helt
oproblematiskt. Tyvärr skapades nog en
del ”tappade sugar”, men premisserna var
ju givna.
På våren påbörjade soldaterna plutonsvis
sin hopputbildning - och fick som kaxig
symbol bära en vinröd basker. Den aktuella fallskärmens relativt hög sjunkhastighet
och pendlings-benägenhet ställde krav på
omfattande övning - över 70 timmar - inför
det första hoppet.
I det gamla ridhuset stegrades svårighetsgraden på landningsträningen från rullningar på golvets sågspån via hopp från
allt högre bänkar och hängande i pendelringar. Examens-redskapet var en gunga
där soldaten hängde i en sele och instruktören med en fästad lina bestämde såväl
pendlingstakt som landningstillfälle. Åtgärderna före hopp tränades i en flygplansattrapp. Utomhus övades såväl uthopp
som landning från de två uppförda ramperna, där fallhöjden nio meter gav eleven
känslan av ett riktigt hopp. I tolvmeterstornet, där uthopp och åtgärderna under
fallet drillades, blev denna upplevelse än
mer märkbar. Många kände t.o.m. starkare
spänning här än vid det verkliga hoppet,
där markkontakten saknades.
Den 13
maj 1952 var det äntligen dags för hopp
på riktigt. Trots drillen tog ett par man inte
”steget” – och avskiljdes genast. Efter stipulerade åtta hopp, varav ett i mörker, kunde
utbildningstecknet, den gyllene örnen,
fästas på vänster bröstficka under högtidliga former. Äntligen fallskärmsjägare!
I början av september startade jägartjänsten på riktigt med långa marscher, basoch sprängtjänst, spaning, överfall. Kompaniet flyttade redan i slutet av oktober till
Jägarskolan i Kiruna. Soldaterna fick bara
möjlighet att komma hem vid jul, vilket
blev en extra påfrestning utöver den hårda
tjänsten. Denna pågick till utryckningen i
mars och avslutades med en kort fjällutbildning. Under såväl hösten som vintern
agerade kompaniet luftlandsatt fiende
vid större övningar med andra förband.
Eftersom truppbefälet delade soldaternas
strapatser förstärktes ytterligare den samhörighet och förbandsanda som växt fram
under utbildningen.
Redan under en stor höstmanöver 1952 visade örnbröderna klorna när bland annat
en armékårsstab fick påhälsning av skräckspridande jägare. Övningen bedrevs med
stor realism. Här inträffade nu det som general Eisenhower fruktat att bli utsatt för
av tyska specialförband på sin stabsplats
i Frankrike. En jägarattack mot Rommeheds flygbas hade likheter med britternas
i Nordafrika – krigshändelser bara några få
år tidigare. Jägarnas framfart gav upphov
till många mytförstärkande klagomål och
för förbandsandan välgörande skrönor,
men ingav också respekt hos arméns beslutsfattare: fallskärmsjägarutbildningen
permanentades efter ytterligare en försöksperiod.
Under årens lopp kom tusentals elitsoldater att utbildas, vilka efterhand överfördes från Fallskärmsjägarskolans relativt
lilla krigsorganisation till andra förband
som föregångsmän. Hur skolans förband
fungerat inför verklighetens prövning, får
vi ju aldrig veta. De som fick möjlighet att
jämföra dem med utländska motsvarande
enheter var dock imponerade.
LIVHUSAREN • 2014
59
Olof Lundin
deltidssoldat
TEXT & FOTO: LINDA HEDMAN
Sin första kontakt med Försvarsmakten hade Olof
under året 1995-1996 då han genomförde värnplikten
på Stridsskola Syd i Skövde som pansarvärnsrobotgruppchef/skyttesoldat.
Efter värnplikten fortsatte Olof sitt dåvarande arbete på Rudenstams Parti innan
det var dags för den första tjänstgöringen
inom Försvarsmakten. Det blev utlandstjänstgöring i Makedonien (MA13) som
sisuförare/skyttesoldat.
Efter avslutad tjänstgöring i Makedonien
så återgick Olof till Rudenstams Parti, som
är ett grossistföretag som levererar frukt
och grönt till bland annat ICA- och Coop
butiker i södra Sverige. Olof började sin
anställning med att packa frukt
och att arbeta på lagret. Därefter
har han arbetat sig uppåt och är
numera distributionsansvarig på
Rudenstams Parti där ett tiotal
lastbilar med förare ingår.
”
- Efter några års arbete så var det ännu en
gång dags för utlandstjänstgöring, denna
gång i Kosovo (KS03) som granatkastarsoldat. Under tjänstgöringen i Kosovo tog jag
på mig uppgiften som fys-ombud för kompaniet. Där lärde jag känna kompanichefen som jag sedan dess har hållit kontakten med, säger Olof.
Efter Kosovo bestämde sig Olof för att lämna det militära livet bakom sig och arbetade med fullt fokus på Rudenstams Parti
mellan åren 2001-2012.
- Men till slut blev suget för stort och då
tog jag kontakt med min gamla kompanichef för att under 2012 återknyta kontakten med det militära livet i K3s försorg.
Olof Lundin, 38 år, gift och har två
barn, son på 6 år samt dotter på 2,5 år.
Han bor utanför Husqvarna och arbetar som distributionsansvarig på ett
grossistföretag.
60
LIVHUSAREN • 2014
Olof tog klivet tillbaka till Försvarsmakten,
den här gången som deltidssoldat i befattningen signalist, i plutonsledningen. En av
utmaningarna bestod i att byta den tidigare militära erfarenheten mot en ny, tjänsten som jägare.
I maj 2014 genomförde Olof förbandsprovet, det beryktade jägarprovet, med godkänt resultat och bär nu stolt den gröna
jägarbågen på sin högra arm. Jägarprovet
bestod av att under 6-7 st fältdygn med
minimalt med sömn och hög fysisk belastning, genomföra ett antal uppgifter med
godkänt resultat. Maten bär de med sig
medan de får se till att hämta och rena vatten från naturen. De bär en ryggsäck som
tillsammans med vapen och övrig materiel
väger ca 70 kg. Under detta prov fick Olof
Det bästa med tjänstgöringen som deltidssoldat är att
tillsammans med andra få
utmana sig själv och känna
samhörigheten inom plutonen och förbandet.
verkligen testa sig själv och jämföra sig
med de, i många fall yngre, heltidssoldaterna. Detta sporrar individerna till att hålla
en hög fysisk status för att i slutändan orka
med de uppgifter som åläggs plutonen.
Vad är det då som lockar med yrket deltidssoldat?
- Man kan beskriva det som att kunna välja
det gottigaste av det gottiga. Att få tillfälle
att byta miljö från sitt vanliga civila arbete
till något helt annat. Att få ingå i en pluton
där kunskapsbredden från det civila livet
är stor och erfarenheter kan utbytas över
tiden.
Hur går det att kombinera civilt arbete
med deltidsarbete inom Försvarsmakten?
- Det går bra! Jag har en positiv arbetsgivare. Arbetsgivaren vinner på att få tillbaka anställd personal som är motiverad.
Jag har fått med mig nya kunskaper och
erfarenheter under min tjänstgöring och
kommer tillbaka till företaget med ny energi!
För att detta ska fungera måste även Olof
dra sitt strå till stacken genom att förbereda så mycket som möjligt innan han påbörjar sin tjänstgöring inom Försvarsmakten. De ordinarie arbetsuppgifterna utförs
till del av övrig personal på företaget, och i
akuta fall går det att nå Olof på telefon för
att få stöttning under tjänstgöringstiden.
Allt detta gör att företaget stärks, personalen stöttar varandra och kompetensen
sprids, dvs i slutändan blir företaget mindre sårbart.
Hur länge tjänstgör man som deltidssoldat
per år?
- Detta är mycket varierande. Vissa år
tjänstgör vi 1-2 veckor medan det andra
år genomförs betydligt längre övningar på
upp till en månads tid.
- Jag försöker alltid berätta positivt om
Försvarsmakten. För individer i min närhet som har genomför värnplikt berättar
jag om de alternativ som finns i form av
deltidstjänstgöring och de individer som
ej har genomfört värnplikten försöker jag
sporra till att söka grundläggande militär
utbildning (GMU). Som ett led i detta har
jag genomfört föredrag på Fredsbaskrarna
i Jönköping för att informera om yrket deltidssoldat inom Försvarsmakten.
Olof tänker stanna i Försvarsmakten så
länge han tycker det är motiverande och
så länge han fysiskt hänger med.
– Det bästa med tjänstgöringen som deltidssoldat är att tillsammans med andra få
utmana sig själv och känna samhörigheten
inom plutonen och förbandet.
LIVHUSAREN • 2014
61
I mitten av januari 2015 planeras huvudstyrkan i den nya
Mali-insatsen var på plats i Timbuktu i Mali.
- Det är ett svårt uppdrag med många risker, säger förbandschefen, överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson.
Förberedelserna för insatsen har pågått
vid K 3 ända sedan i våras. Men Mali
som insatsområde är inte nytt för K 3.
Redan våren 2013, med starten på EU:s
utbildningsinsats för den maliska armén,
EUTM, fanns 32 underrättelsebataljonen
med, representerat av en grupp utbildare ur Fallskärmsjägarkompaniet. Men nu
är det alltså fråga om en förbandsinsats
med huvuddelen ur 32 underrättelsebataljonen och med deltagare från 12 andra förband i Försvarsmakten, inklusive
Högkvarteret.
Uppror och statskupp
Orsaken till att förbandet sätts in i Mali
går att spåra långt tillbaka i tiden. Mali
blev självständigt från Frankrike 1960
och i den nya statsbildningen fanns etniska, kulturella och geografiska spänningar inbyggda redan från början.
Främst mellan afrikanska befolkningsgrupper i den sydvästra halvan av landet,
med centrum i huvudstaden Bamako,
och Tuareger, en folkgrupp som traditionellt levt som nomader i nordöstra Mali,
Burkina Faso, Niger, Algeriet och Libyen.
Spänningarna har sedan självständigheten lett till fyra tuareguppror, varav
det senaste bröt ut 2012. Det upproret
pågår fortfarande om än i en annan form
och med andra huvudaktörer än när det
inleddes. Det är också huvudorsaken till
den komplexa politiska och militära situationen i landet.
MALI 01
UTMANING FÖR
32 UNDERRÄTTELSEBATALJONEN OCH K 3
TEXT: JONAS SVENSSON
FOTO: JONAS SVENSSON, Magnus Önnestig, Carl-Axel Blomdahl, Rigmor Beck-Friis
Den sittande regeringens hantering av
upproret 2012 skapade ett missnöje i
den maliska armén som till slut utlöste
en statskupp. Presidenten avsattes och
en militärjunta tog makten. Kaoset efter
kuppen gjorde det möjligt för upprorsmännen att driva bort den maliska armén, etablera faktisk kontroll över stora
delar av nordöstra Mali och att unilateralt
utropa den självständiga staten Azawad.
Det innebar att regeringen i huvudstaden Bamako hade förlorat kontrollen av
60 procent av landets yta.
FN:s säkerhetsråd svarade med en resolution som uppdrog åt den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas att
sätta in militär för att återta kontrollen
över de områden i nordöstra Mali som
gått förlorade. Ecowas tog också ledningen i ett intensivt diplomatiskt arbete
som ledde till att militärjuntan lämnade
över makten till en civil övergångsregering. Under tiden förlorade den ledande
tuareggruppen kontroll över upproret
när det med våld togs över av tidigare
allierade islamistgrupper, som med våld
etablerade egna shariastyrda områden i
norra och östra Mali.
Tidigt 2013 försämrades läget ytterligare och Mali vände sig direkt till Frankrike
med en begäran om hjälp. I januari 2013
inledde franska styrkor operationer i Mali
och inom en månad hade man återtagit
kontrollen över huvuddelen av de områden islamistgrupperna kontrollerade.
CO Mali 01, överstelöjtnant Carl-Magnus R
Svensson.
Den 25 april samma år beslöt FN:s säkerhetsråd i ännu en resolution att etablera
en FN-mission i Mali, Minusma, och att
låta Ecowas-styrkan uppgå i denna.
FN-insatsen Minusma
Minusma benämns i Sverige Förenta
nationernas stabiliseringsinsats i Mali.
Insatsen är, för att tala med FN, en multidimensionell och integrerad stabiliseringsinsats. Multidimensionell betyder
att den har en mix av militära, polisiära
och civila komponenter som tillsammans ska implementera säkerhetsrådets
mandat. Integrerad innebär att det vid
sidan av missionen också finns en samordningsorganisation som samordnar
all FN:s verksamhet i landet, ett så kallat
country team.
Uppgifterna för Minusma kommer från
säkerhetsrådets resolution 2164. De är
fördelade i fem huvuduppgifter där de
viktigaste är att skydda civilbefolkningen, skapa säkerhet och återställa Malis
territoriella integritet. För att lösa den
uppgiften har säkerhetsrådet beslutat
LIVHUSAREN • 2014
63
Mediaintresset för Mali 01
var stort under höstens
utbildning. Här intervjuas CO, överstelöjtnant
Carl-Magnus R Svensson
av TV4.
att insatsen får uppgå till högst 11 200
militärer. Totalt får den uniformerade
delen av missionen, inklusive dess polisiära delar, 12 640 personer. För närvarande har minusma cirka 9 300 militärer
insatta från 35 länder, inklusive Sverige,
Norge, Danmark och Finland. FN har för
sin egen verksamhet delat landets åtta
regioner och ett distrikt (Bamako) i två
sektorer, där sektor öst omfattar de två
nordostliga regionerna Kidal, och Gao.
Sektor väst omfattar resten av landet,
men med huvudfokus på regionen Timbuktu och delar av närliggande Mopti.
Timbukto flygplats.
Fallskärmsjägare ur
Mali 01:s Und-skvadron under övning
Sleipner
Sjukvårdsorganisation övades också
under övning Sleipner. Här stabiliseras
en patient med en
skottskada av ett av
de lätta trauma-team
som ingår i Mali 01.
64
LIVHUSAREN • 2014
Trots att FN aktivt driver en fredsprocess
och förhandlar med parterna utgående
från ett provisoriskt eld upphöravtal,
är våldet ständigt närvarande, främst i
sektor öst. Sedan starten 2013 har missionen drabbats hårt av självmordsbombare, överfall och mineldöverfall och
sammanlagt förlorat 31 stupade och 66
skadade. Det är i huvudsak tre väpnade
grupper som vägrat delta i fredsprocessen, bland annat Aqim, Al-Qaida i islamiska Maghreb.
Mali 01
Det var i juni 2014 som riksdagen formellt gav Försvarsmakten uppdraget
att organisera, utrusta och utbilda ett
underrättelseförband för insatsen i Mali.
Men då hade arbetet pågått länge vid
Högkvarteret och K 3. Grunden för riksdagens beslut var regeringens proposition i ärendet som överlämnades drygt
tre månader tidigare, i mars 2014. Uppgiften för den nya insatsen formulerade regeringen så att förbandsbidragets
huvuduppgift är att förse insatsens underrättelseenhet med information som
kan användas för att uppfylla säkerhetsrådets mandat. Chefen för Mali 01, överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson uttrycker det så här:
- Mali 01 är ett underrättelseförband.
Vår uppgift är att inhämta och bearbeta
information och delge underrättelser.
Det är så vi hjälper Minusma att skydda
civilbefolkningen och att skapa säkerhet
i Mali. Allt vi gör syftar till att producera
underrättelserapporter av hög kvalitet,
säger han.
Innebörden i det är välbekant: fast och
rörlig spaning, spaning med obemannade flygfarkoster och inhämtning genom att tala med människor i området.
Bearbetning i av information i underrättelsestab och därefter delgivning av underrättelser.
För att lösa uppgiften är förbandet organiserat i en underrättelseskvadron och
en stabs- och understödsskvadron.
Allt detta är i huvudsak också giltigt för
Mali 02 och Mali 03. Det är så långt som
insatsen i Mali utgår ur K 3 och 32 underrättelsebataljonen. Det innebär att Mali
och Minusma kommer att fortsätta att
sätta sin prägel på mycket av verksamheten vid K 3 till och med första halvåret
2016.
Långa förberedelser
- Vi har planerat och förberett oss för den
här insatsen sedan i april. Det säger major Thomas Ottosson, till vardags chef för
Fallskärmsjägarkompaniet och nu en av
cheferna i Mali 01.
- Det här är väldigt bra för oss. Vi tillför
det som verkligen behövs i Mali och vi
får tillfälle att verka som förband, inte
bara som enskilda patruller.
Han berättar att insatsen påverkat verksamheten på många olika sätt. Inte
minst ett tydligare insatsfokus.
- Allt vi gör nu är inriktat mot insatsen i
Mali och det är klart att det får effekter
på hela vår verksamhet. Vi genomför till
exempel ingen vinterutbildning eller ytsimsutbildning i år eftersom vi prioriterar fordonsutbildningen vi behöver inför
insatsen. Men fördelarna för oss överväger helt klart nackdelarna. Det har till
exempel inneburit en möjlighet att ge
våra T-soldater fordonsutbildning. Det är
annars mycket svårt därför att det tar så
lång tid, säger han.
Ett säkrare Mali
Även förbandschefen, Carl-Magnus R
Svensson, ser en utveckling i insatsen:
- Jag förväntar mig att förbandet kommer att utvecklas. Vi gick in i nuvarande
organisation den första juni 2013 och
med insatsen i Mali hoppas jag vi mognar och blir ännu stabilare som insatsförband och att vi blir än mer användbara
nationellt. I princip gör vi ju samma saker nationellt som internationellt, med
ungefär samma metoder och ungefär
samma utrustning och jag tror att insatsen i Mali gör förbandet mer användbart
hemma.
Carl-Magnus R Svensson är övertygad
om att det goda arbete som soldaterna
och officerarna vid 32 underrättelsebataljonen gjort är det viktigaste skälet till
att de fått uppdraget att åka till Mali:
- Insatsen är ett tecken på att arméns
chefer har förtroende för insatsförbandet 32 underrättelsebataljonen och ett
kvitto på att de ansträngningar soldater
och officerare har gjort har givit resultat.
Annars hade vi aldrig fått förtroendet att
åka. Och för mig är det tydligt vad det
innebär, vi har bra verksamhet och vi
har en bemannad organisation. Har man
det, då har man kvalitet och får förtroende.
När detta skrivs återstår fortfarande
nästan två månader av förberedelser
och träning inför insatsen, men det har
sedan länge stått klart för Carl-Magnus
R Svensson vad som är viktigast i missionsområdet:
- Det absolut viktigaste är att vi lyckas
med vårt uppdrag, att vi stöder FN med
underrättelser så att FN i sin tur kan
skydda civilbefolkningen och skapa ett
säkrare Mali. Jag tror vi har goda förutsättningar att lyckas med det, för vi har
bra utbildning, vi har bra utrustning och
vi tar hand om varandra.
LIVHUSAREN • 2014
65
Per, ny chef på utvecklingsavdelningen på Försvarsmaktens
överlevnadsskola, FÖS.
Lt Per Ivarsson, vår numer alldeles egna pansarofficer, är ny
i befattningen som C Utvecklingsavdelningen på FÖS. Han
har fått en del att bita i.
Kan du ge exempel på vad du
har gjort sedan du tog dig an
denna befattning?
-Ja, jag har t.ex. varit i kontakt med Arméns Taktiska
Stab (ATS). De har gjort en
hemställan om stöd från oss
med att utarbeta förslag på
undsättningsutrustning för
personal tjänstgörande inom
enskilda insatser, och dessutom om att få stöd med utbildning inför insats.
Okey, har du hunnit lämna
några förslag ännu?
-Jag har utarbetat en plan
som omfattar fem dagar med
en del matnyttigt innehåll
som kan vara lämpligt just för
uppgiften enskilda insatser.
I förslaget är planen i dagsläget att de får utbildning i
Combat Recovery, Varmt väder och ormbett, Resistance,
Utländska vapen, Uppdragsplanering och Urban Evasion.
Per Ivarsson under djungelutbildning i Brunei, 2009.
Vad för typ av materiel kan
vara aktuellt för dessa individer då, som ju åker i väg på
egen hand utan stödet i att
tillhöra en egen enhet? Vad är
specifikt för dessa?
Vi har först tittat på och kommit fram till att det redan nu
finns en Nödutrustningspacke som skulle kunna vara
lämplig i dessa fall, och det
är den som heter Nödutrustningspacke 148/K.
Det är den som HKP-besättningarna använder. Men utöver den så har jag även lämnat
ett förslag på en nödsändare,
PLB (Personal Locator Beacon). Den sänder den nödställdes position så att denne
snabbt ska kunna hittas. Jag
har även rekommenderat
ett kombinerat inbrotts- och
brandlarm som man lätt kan
ha med sig på t.ex. hotellrummet som man ska bo i.
Det kommer ju fortsätta som
en öppen dialog innan vi är
helt färdiga med detta, men
vi är i alla fall en bit på väg.
med parallellt är att göra motsvarande för Frivilliga Flygkåren. Utbildningsplanen som
tas fram omfattar utbildning
och träning i SERE under såväl barmarksförhållanden till
snötäckt mark, motsvarande
svensk miljö med en möjlig
fiende.
Det syftar alltså till att öka
besättningarnas förmåga att
överleva efter en nödlandning eller krasch.
Vilka planer gäller för deras
utrustning då?
I deras fall passar det bättre
med en annan redan befintlig
nödpacke, det är den som TP
84 Hercules har, Nödutrustningspacke 146/K. Den har
ju även med viss vinterutrustning. Även med Flygkåren
fortsätter arbetet innan det
hela kan fastställas.
Förstår att det är många bollar
i luften samtidigt! Kan du berätta något mer du håller på
med just nu?
En liknande grej jag jobbar
LIVHUSAREN • 2014
67
Handbok Joint Personnel Recovery
FÖS anordnade ett seminarium i Stockholm oktober 2013 där många olika
myndigheter och instanser deltog, alla
med den mer eller mindre tydliga gemensamma nämnaren att hjälpa/rädda
människor. Även deltog personer som
hade varit i behov av just sådant understöd, vilka berättade sin alldeles egna
historia för auditoriet på ett, i många fall,
mycket gripande sätt.
Finns att ladda ner via forsvarsmakten.se Ange
Handbok Joint Personnel Recovery.
Anledningen till att detta seminarium
blev utav, med deltagare från just dessa
myndigheter och instanser var lanseringen av den nya boken Handbok H JPR
Joint Personnel Recovery (H JPR). Detta
gjordes av dåvarande C Insats generallöjtnant Anders Silwer, som skrivit under
i boken och satt ned foten för, att det är
det här som gäller för Personnel Recovery i Försvarsmakten.
I den slutliga handläggningen har generalmajor Berndt Grundevik deltagit och
som föredragande överstelöjtnant C G
Schults, C FÖS.
Syftet med handboken är att tydliggöra hur militära, diplomatiska och civila
insatser, genom samverkan och samordning, tillsammans kan undsätta och
återintegrera isolerad personal under
fred, kris och krig, nationellt såväl som
internationellt.
Behovet av H JPR, den kommande handboken Personnel Recovery Operations
(H PR Ops) och övriga handböcker inom
områdena Survival, Evasion, Resistance
och Extraction har förstärkts av den internationella utvecklingen, men också
av den pågående reformeringen av Försvarsmakten och dess uppgifter.
Sveriges deltagande i multinationella
snabbinsatsstyrkor, ökad närvaro i såväl
korta som långa internationella operationer är exempel på en Försvarsmakt i
förändring och utveckling.
H JPR beskriver hela skalan av undsättningsoperationer från de nationella
68
LIVHUSAREN • 2014
och vardagliga, där syftet är att bistå
personer som är nödställda, till de internationella och högintensiva, där man
möter såväl reguljära som irreguljära
motståndare och där det främsta syftet
är att undsätta personal.
C G Schults är mycket nöjd med att produktionen av boken är klar, så gemene
man på ett enkelt sätt kan få en förståelse för vad Personel Recovery kan innebära.
Ny distansutbildning i SERE.
Marcus Sjöberg fd C Utvecklingsavdelningen berättar om det omfattande arbetet.
Vad är det du har gjort?
-Vi på Utvecklingsavdelningen har tagit fram en digital lär-resurs SERE. Den
kan antingen genomföras på emilia/
ADL-portalen eller på Internet itslearning.com.
Varför finns det ett behov av en sådan utbildning?
-Tanken med denna utbildning är dels
att ha den som en förberedande kurs
innan den lärarledda utbildningen sker
på skolan, men även tänkt som en repetition som man kan genomföra på egen
hand.
Hur gör man en ADL-utbildning?
-Detta skedde med hjälp av ett civilt företag. Samarbetet började i december
2012.
I maj 2014 var det helt klart.
Hur nyttjar ni denna utbildning i verksamheten nu?
Hela det här arbetet har gjort att vi kan
fokusera mer på de praktiska delarna när
eleven väl är på skolan, men även skolans personal har fått en mer gemensam
syn på innehållet i SERE-utbildningen
eftersom vår granskning av respektive
manus har gjort att vi har stött och blött
detaljer.
Uppdrag konfliktzon
En gång om året utbildas journalister på FM Överlevnadsskola (FÖS). Som elev går man igenom teoretiskt
och praktiskt hur man skulle kunna förhålla sig i olika situationer som kan tänkas uppstå på arbetsplatsen
– en arbetsplats som inte sällan kan vara en kaosartad konfliktzon. Nedan skriver Miguel, elev på kursen,
sin reflektion på utbildningsveckan.
MIGUEL GUERRERO
TEXT:
”Det är inte de starkaste eller de mest
intelligenta som överlever utan de som
bäst kan hantera förändring!” Charles
Darwin må ha sagt det först, men det var
Försvarsmaktens Överlevnadsskola som
lärde oss, en grupp om tjugo journalister,
vad det innebär i praktiken. FÖS överlevnadskurs för journalister är en vecka lång
i tid men så rik på erfarenheter att tiden
spelar mindre roll.
På ytan ser den förvisso nyttig men tämligen enkel ut: Säkerhetsmedvetenhet,
en kort vapengenomgång, sjukvård och
ett rätt bekvämt fältdygn för att sedan
avslutas med en gisslanövning.
Inga konstigheter egentligen.
För några var det visserligen första kontakten med både vapen och en regnig
natt i en nödbivack. För andra var det
repetition av moment de genomfört
många gånger. För oss alla var det ett
uppvaknande. Försvarsmaktens kurser är ofta en strapatsövning i PowerPoint-tolerans, hållna av någon vars
pedagogiska förmåga är hämtad från
FOTO:
FÖRSVARSMAKTEN
utbildningssessioner med ofrivilliga artonåringar.
Inte på FÖS.
Med humor och värme som vapen närmade sig instruktörerna enkla ämnen
som att göra upp eld och filtrera vatten,
men också de svåraste konsekvenserna
av fångenskap. Dagarna blev långa, men
aldrig tråkiga. Det avslutande målspelet
var en uppvisning i det bästa Försvarsmakten har att erbjuda. Extrema situationer, fantastiska figuranter och en avrundande övning som lät oss praktisera,
i alla fall försöka praktisera, de kunskaper
vi tagit in under veckan. Mer än något
annat var kursen en lektion i mänsklighet. I ödmjukhet. För det är svårt att vara
stursk när du sitter handfängslad i underkläder på ett smutsigt betonggolv. Men
det är också där du hittar tillbaka till dig
själv. Till de där små sakerna som gör oss
till människor. En hand på din axel när du
är trött. Ett leende från andra sidan väggen när du bara vill gråta. Att verka som
journalist i en konfliktzon är bland det
mest utlämnande du kan göra. I bästa
fall är ni ett team som ska rapportera från
de värsta områdena i världen, i sämsta
är du ensam. Obeväpnad, utan träning
och med en förhoppning om att journalistrollen ska vara ditt skydd precis som
det var förr. Men det var då; nu är journalisten istället en måltavla. Vid din sida
har du inte en samtränad, välutrustad
pluton, beredd att slå sig fram till helvetets portar och sparka in den för din skull
med vapensången ringande i öronen.
Allt du har är dig själv, din sinnesnärvaro, din förmåga att möta människor och
din vilja att göra vad du tror är rätt. Det
kräver en annan slags mod än soldatens.
Lika stort men annorlunda. I skärselden
fick vi alla chansen att reflektera över
vilka vi är; vad vi är beredda att göra för
att rädda oss själva. Vad vi är beredda att
göra för att rädda andra. Vi var tjugo individer som kom till kursen, men vi var en
familj som åkte därifrån.
LIVHUSAREN • 2014
69
Som en kula i ett flipperspel
Då var det äntligen dags för bokslut av det fantastiska rekryteringsår som har gått
sedan vi sist träffades. I jubileumsnumret utav Livhusaren 2013 samlade jag en hel
del förväntningar men även en strävan tillsammans med uppsatta mål inför det
kommande rekryteringsåret vid vårt kära Livregemente. Resultatet blev synnerligen intressant och det förutspådda intensiva året levererade med kraft enligt vad
spåkulan hintade om den där höstdagen då attraktionsplanen skapades.
TEXT: FREDRIK STEEN FOTO: FÖRSVARSMAKTEN
Många mil, resor och ibland väldigt långa
sådana har avverkats i ett rasande tempo.
Ena dagen i västra Värmland, andra i norra
Dalarna och den tredje i södra Örebro för
att sedan styra mot Göteborg och så om
och om igen. Eftersom det marknadsområde vi vid Livregementets Husarer – K3
har fått tilldelade oss är så stort rent geografiskt så är det minst sagt en intressant
utmaning att få schemat att gå ihop. Det
gäller synnerligen att vara flexibel i både
tanke och agerande då man slungas runt
likt en kula i ett flipperspel från 80-talet.
Det hade varit oerhört intressant att se
en ritning nu i efterhand med alla resor vi
gjort under året som gått kors och tvärs
över halva riket.
Huvudfokuset under året har varit att
medverka på de event och mässor där vi
haft störst möjlighet att träffa den målgrupp som är mest representerad hos
oss här vid hjältarnas borg, Karlsborgs
fästning. Med målgrupp menar jag spänningssökande individer i åldern 18-30år.
En typisk spänningssökande individ är
en person som älskar fysiska och psykiska
utmaningar och som lockas av utlandstjänstgöringens äventyr. Att prestera på
absolut högsta nivå är något vi söker hos
dessa personer som vi letar efter eftersom
det är något som våra redan befintliga
medarbetare vid förbandet har gemensamt, något som tydligt avspeglas i K3:s
motto: Sveriges främsta soldater!
Efter att ha inlett hösten med försvarsupplysningar och föreläsningar vid större
delen av de arbetsförmedlingar, gymnasieskolor, högskolor och universitet som
finns inom vårt ansvarsområde i Värmlands-, Örebros- och Dalarnas Län så var
det dags för den första stora rekryteringsinsatsen för oss på Svenska mässan
i Göteborg, nämligen Fitnessfestivalen.
Fitnessfestivalen som gick av stapeln un-
70
LIVHUSAREN • 2014
der helgen vecka 48 lockade 25 000 besökare där vi tillsammans med våra övriga
rekryteringskollegor fick två till bredden
späckade dagar med allt ifrån utmaningar i yoga till hundratals spännande samtal som tydligt gav resultat och mersmak
inför det fortsatta året. En och annan
kroppsbyggare tittade förbi vår monter
där räckhäng var den försvarsmaktsgren
som man kunde tävla i. Med ett leende
värt den bästa smilfink skrattades det
gott åt detta ”lätta test” från de flesta
kroppsbyggare, döm till den förvåning
som uppstod när merparten av de tävlande hade en medeltid på ca 35 sekunder
och ansåg sig själv som fysiskt vältränade
monster. Med en klapp på axeln och med
en TRÄNA broschyr i handen lämnade de
snabbt montern med utmaningen att försöka igen nästa år, för ”hur svårt kan det
vara?”.
I samband med att 32. Underrättelsebataljonen genomförde högvakt vid Stockholm slott och Drottningholms slott under påskhelgen passade vi självklart även
på att marknadsföra förbandet i Kungsträdgården. Ett ypperligt tillfälle att träffa
tusentals påskfirande människor, närmare
bestämt ca 50 000st passerade uppskattningsvis under dessa dagar. Från början
kunde vi nog aldrig ha anat att det skulle
bli en sådan succé som det faktiskt blev.
De två dagar vi spenderade i strålande
sol under körsbärsträdens blom bjöd inte
bara på intressanta möten, utan en hel
del skratt, spexigt utklädda påskkärringar med tillhörande påskgubbar i släptåg,
fotograferingstillfällen i hundratals men
även en och annan bloggare tittade förbi
och gav oss lite extra publicitet. Den totala summan av fotograferingstillfällen vi
agerade modeller för efter bästa förmåga
mättes upp till ofattbara 892st foton. Nu
snackar vi exponering!
En lång rad med event med allt ifrån
Försvarsmaktens huvudflygdag, rockfestivaler och bilsportmässor har som sagt
avlöst varandra under det gångna året,
men nu är det dags att blicka över horisonten och det stundande 2015. Ett nytt
år står framför oss med mängder av nya
idéer och målsättningar. Men innan jag
avrundar vill jag passa på att önska min
vapendragare Carl Steen lycka till i framtida projekt då han vi årsskiftet lämnar oss
vid rekryteringsavdelningen. I samma andetag vill jag ge årets ros till StriC på 32.
Underrättelsebataljonen som under året
som gått har stöttat med fordon när hastigt uppkomna situationer har uppstått,
något som varit av yttersta viktigt i möjliggörandet av att leda attraktionsarbetet
utanför vår älskade borg.
För att på ett bra sätt avsluta denna tillbakablick på året som har gått och för
att istället se framåt så ligger vår regementschef Överste Dag Lidéns ord fortfarande lika aktuella som de gjorde förra
året, ”att blicka bakåt leder inte framåt”.
LIVHUSAREN • 2014
71
TEXT: REGEMENTSFÖRVALTARE
KENNETH FELLDÉN
BILD: PER IKO, HENRIK BECK-FRIIS,
FÖRSVARSMAKTEN
Nyuppsatta skvadroner vid K 3
I dag förs traditionerna för regementets skvadroner vid de två krigsbataljonerna. Skvadronchefsfotografier, standar och övriga traditionsföremål förvaras i skvadronernas befälskorridorer. Standaret förs vid regementets uppställningar.
Under mitten av 1800-talet införde kavalleriförbandens chefer skvadronsmärken i
form av sköldar eller cirklar med eller utan
kors i olika färgkombinationer. Nuvarande
skvadronsindelning härstammar från 1834
års härordning.
sammanhang så som högvakt. För internt
bruk används egna bataljonstandar (kompanitecken).
Fallskärmsjägarkompaniet
för fd. FJS fana. Fd S 2 fana förvaras av regementet men förs endast vid regementets högtidsdag.
De fem skvadronerna från 1834 räcker nu
inte till de ständigt uppsatta bataljonernas skvadroner och kompani. Vi beslutade
därför att återuppsätta de tre avvecklade
skvadronerna från 1791 år härordning. Utformning av sköldarna gjordes med färg
och form inspirerad av de fem ursprungliga.
19. Hemvärnsbataljon för fd. Värmlands regementets (I 2) fana och 20. Hemvärnsbataljon för fd. Livregementets grenadjärers
(I 3) fana.
Indelningsverkets upptagningsområden vid
1791 år härordning
Livregementet till häst delades 1791 och
benämndes Livregementsbrigaden. Kompanierna delades till två skvadroner med
vardera 63 respektive 62 nummer, Livregementsbrigadens lätta dragonkår mönstrade åtta skvadroner. Dessa skvadroner var
Fellingsbro, Arboga, Örebro, Sanna, Östra
Närke, Västra Närke, Vadsbo och Valla, med
tillsammans 500 ryttare.
Dukarna på skvadronstandar har inte samma status som fälttecknen och benämns
därför “kompanitecken”. Kompanitecken
vid bataljon och skvadron förs enligt ”Kavalleritradition” vid skvadronchefen framför truppen (godkänd avvikelse från Ceremoni Instruktion för Försvarsmakten).
K 3 utformar sina kompanifanor baserat på
olikfärgade dukar med korsformer enligt
Skvadronernas ursprung och fördelning
mellan krigsbataljoner.
Bilden nedan ursprung är i boken K 3 – 25
år i karsborg och ritades av Per Iko.
Valspråk följer från de fyra ursprungliga
kompanierna före delningen 1791(9-12).
1. Livskvadron,”Pie” (plikttrogen)
2. Örebro skvadron, ”Pro civibus” (för medborgarna)
3. Östra Nerike skvadron, ”In Tutelam” (i beredskap)
4. Västra Nerike skvadron, ”In Tutelam” (i
beredskap)
5. Vadsbo skvadron, ”Constanter” (pålitlig)
6. Valla skvadron, ”Constanter” (pålitlig)
7. Sanna skvadron, ”Pro civibus” (för medborgarna)
8. Arboga skvadron,”Pie” (plikttrogen)
9. Fallskärmsjägarkompaniet, ”Vilja, mod
och uthållighet”
1796 ändrades benämningen från lätta
dragoner till husarer. År 1834 reorganiserades kavalleriregementena till att bestå av
fem skvadroner om vardera 100 nummer. I
en kungörelse av den 6 september reglerar
Karl XIV Johan att husarkåren skall bestå
av: 1. Livskvadron (Fellingsbro), 2. Örebro,
3. Östra Närke, 4. Västra Närke och 5. Vadsbo skvadroner. Arboga, Sanna och Valla
skvadroner försvann.
Skvadronssköldar. Till vänster på uppslaget är sköldar efter 1834 års härordning.
Nedre raden nya sköldar för återuppsatta
skvadroner och för fallskärmsjägarkompaniet. Från vänster, Valla skv, Sanna skv, Arboga skv och Fskjkomp.
Överlämning av skvadronstandar på
morgonen den 5 december 2014 här ses regementschefen överste Dag Lidén överlämna
Vadsbo skvadron standar till skvadronchefen
Kapten Marcus Harrby.
72
LIVHUSAREN • 2014
Fälttecknet (standaret) är regementets
främsta symbol och ett tecken på sambandet mellan olika generationer vid förbandet samt påminnelse av tidigare fältslag.
Regementets standar används på order av
regementschefen. 7. Lskbat och 32. Undbat nyttjar regementets standar i officiella
utformning av skvadronssköldar. Traditionen utvecklas från skvadronssköldarna så
att samtliga skvadroners standar förses
med korsform. Där fanduken tidigare var
utan korsform markeras en korsform med
bård. För fallskämsjägarkompaniet används vinröd duk med f.d. FJS fanemblem
som motiv.
Skvadronstandar med på bård som markerar korsform på enfärgad duk (på vit duk
ger svart maximal kontrast, på röd duk ger
grönt maximal kontrast).
De två krigsbataljonerna vid regementet är idag 7. Lätta skyttebataljonen och
32. Underrättelsebataljonen. 7. Lskbat är
delad mellan K 3 och LG varvid ledning &
understödsskvadronen, två skytteskvadroner och delar av trosskvadronen är vid K
3. 32. Undbat består av ledning & underhållsskvadron, två underrättelseskvadroner och ett fallskärmsjägarkompani. Fallskärmsjägarkompaniet för traditionerna
vidare från FJS.
LIVHUSAREN • 2014
73
Chef för Flygenheten K 3 har ordet
TEXT: ÖVLT LARS HENÅKER BILD: RONNIE HAMMAR, FÖRSVARSMAKTEN
Hösten 2011 lämnade jag regementet för
tjänstgöring vid ATS. Föga anade jag då att
jag skulle tillbaka ett år senare som blivande
chef för Flygenheten K 3. Jag tillträdde dock
inte genast utan under hösten 2012 genomförde jag rotationsutbildning inför Afghanistan och under 2013 ingick jag i FS24/25 som
C J2/RCN.
LoK
LIVS- OCH KARRIÄRPLANERING
TEXT: KN
JOHANNA SUNDBERG SJÖBERG
Under våren tog jag, Kn Johanna Sundberg Sjöberg, chansen att gå LoK hos
Anethe Demyr Storm på G1.
Detta fick vändningar som jag inte var
beredd på! Bara positiva dock, ska jag
understryka.
LoK, Livs- och karriärplanering, gav mig
möjlighet att ge så mycket jag själv ville
av mig själv, om mitt liv på jobbet såväl
som på fritiden. Detta helt i förtroende
till en person som lyssnar, vägleder och
stöttar i tanken.
På ett mycket proffsigt sätt vägleds jag
att ta reda på sådant om mig själv, som
jag mångt och mycket redan känner till,
men som i vissa fall ger ett annat perspektiv på det jag redan anat eller innerst inne redan vet.
Det kan kanske tyckas flummigt, i alla
fall kan det ryktas så i vissa konservativa
led, men det blir inte mer flummigt än
vad du själv gör det till, för det handlar
om dig och ingen annan.
74
LIVHUSAREN • 2014
FOTO: RONNIE HAMMAR
Under 8-10 gånger, med någon eller
några veckors mellanrum, följer man ett
program som har lite olika teman under
resans gång. Den röda tråden är tydlig
och det är spännande uppgifter som
faktiskt ger spännande svar.
Jag upplever att jag öppnade upp tankar och idéer som jag inte annars tar mig
tid för i den vanliga vardagsstressen. Här
fick jag tid att reflektera och rota lite i
vem jag är, hur jag fungerar, vad som är
sysslor som jag är bra på, vad jag mår bra
av att göra och på vilket sätt – Helt enkelt vad jag vill ha ut av livet för att må så
bra som möjligt.
tid, inte bara få gå, utan via UBS-samtal
faktiskt ska bli erbjuden av sin Chef att få
gå denna utbildning. Om det är rätt att
kalla det utbildning vet jag inte, men det
är faktiskt det som det är – En utbildning
för dig, om dig själv.
Med detta säger jag inte att man ska må
dåligt vid start, utan man får bara på ett
väldigt vetenskapligt sätt tydliggjort hur
man kan ha kontroll på sitt egna liv och
hur jag kan göra aktiva val och inte bara
hänga med och låta livet hända.
FAKTA: Livs- och karriärplanering -för
dig som vill utvecklas i arbetet
Livs- och karriärplanering gör det möjligt
att ligga steget före, att staka ut en färdriktning, genom att skapa en tydligare
bild av sitt drömjobb och sina förmågor.
Olika människor har olika inriktning och
drivkrafter när det gäller karriär. För några innebär det att avancera, några andra
ser framför sig att bli specialister på ett
kunskapsområde, några vill ständigt utvidga sin kompetenskärna och några vill
ha största möjliga variation och oberoende.
Låter det fortfarande flummigt?
Oavsett vad du tycker det verkar som,
kan jag varmt rekommendera detta förmånliga erbjudande. Att på sin arbets-
Vill du veta mer om Livs- och karriärplanering eller boka tid för samtal? Kontakta ditt förbands egna Livs- och karriärplanerare, hos K3, Annethe Demyr Storm
Tidig höst 2013 intog jag min
ordinarie plats som chef för Flygenheten vid K 3. Fram till dess
hade major Göran Almfjord
förtjänstfullt varit tjänsteförättande chef vid Flygenheten.
Att bli chef för Flygenheten
som före detta bataljonchef
för 32 underrättelsebataljonen
hade sina för- och nackdelar.
Jag visste vilka behov som
fanns hos understött förband
samt vilka styrkor och svagheter som fanns vid understödjande förband.
Verksamhet vid FlygE.
Under hösten 2013 och våren
2014 låg fokus på Afghanistaninsatsen och avvecklingen
därifrån. Fallskärmsavdelningens stöd till FM har genomförts
enlig plan och kapaciteten
vid avdelningen har varit hög.
UAV- avdelningen har under
2014 fortsatt genomförandet
med införandet av SUAV till
manöverförbanden och att
bygga upp egen organisation
för framtida träning, utbildning
och implementering av fler system. Redan nu är växtvärken
kraftig vid SUAV och dess införande. Det kommer behövas
fler instruktörer för att klara av
att utbilda, vidmakthålla och
utveckla SUAV än vad vi har
idag.
”Dream team”
Mycket
av
Flygenhetens
verksamhet under 2014 har
gått bra, mycket tack vare en
enastående personal med
mångårig rutin och väl inö-
vade övningar, planering och
genomförande av enhetens
verksamhet. Jag identifierade
ganska tidigt i min nya roll som
chef för Flygenheten, att trots
alla ”små friktioner” som alltid
finns där människor interagerar, var laguppställningen i det
närmaste perfekt. Under början av året fram till efter semestern var de flesta positioner
fyllda med kvalificerad personal. Jag hade fått ett sk ”dream
team” att leda.
Framtid
Flygenheten kommer bedömt
få ett större ansvar mot armén
vad avser införandet av SUAV,
stöd till FN- insatsen utomlands
och att Flygvapnets materiel
system kontor (MSK) blir en del
i K 3. Några utredningar, bl.a.
angående fallskärm kan komma att påverka något i vilka
uppgifter Flygenheten ska ha i
framtiden. FlygE:s personal och
den geografiska kopplingen till
de lokaler och placeringar som
finns i dag kommer bedömt
kvarstå under överskådlig tid.
Flygenhetens verksamhet är
unik och till del beroende av
sitt läge och närheten till förband.
Avslutningsvis vill jag tacka alla
vid Flygenheten för ett professionellt och gott samarbete
under det gånga året.
Övlt Lars Henåker
C Flygenheten K 3
LIVHUSAREN • 2014
75
Förkortningar som används i texten är: Unmanned Ariel Vehicle (UAV) och Gyrokopter (Remoted Piloted Gyroplane) RPG) med
flera.
eller något annat – och att K 3 undrade
om kn Ståhle kunde tänka sig att stödja
regementet med att införa detta flygande
spaningssystem.
Förmågan att flygspana med en obemannad farkost och, i realtid, upptäcka mål och
verksamhet på marken flera mil ifrån där
man befinner sig fysiskt är en förmåga som
under de senaste decennierna blivit mer
och mer oumbärlig. Detta gäller främst
militärt, men numera även civilt. Att Sverige anskaffade UAV-system är i sig inte
kontroversiellt med anledning av att flera
andra länder redan använde sig av denna
förmåga sedan flera år tillbaka. Det som
däremot var kontroversiellt, då det var ett
flygsystem, var att det var armén och ett
kavalleriregemente och några få ”truppoch stabsofficerare” från Livregementets
husarer och Artilleriregementet som drev
utvecklingen till där vi är idag. Höga målsättningar, framåtanda, initiativtaganden,
innovationsförmåga, trofasthet mot uppgiften samt viljan att lyckas har varit drivmotorer under åren. Alla dessa år av utveckling har varit ett spännande äventyr,
även om det har varit en något ”krokig” väg
framåt.
Under julledighet 1994 från Balkan, träffade Ståhle bl.a. chefen för Arméns underrättelseskola övlt Jörgen Elfving och utvecklingsansvarig för RPG-projektet mj Lars-Erik
Kittel samt Livhusaren övlt Bo Sunnefeldt
för att få mer information om uppgiften
och vad som förväntades. K 3 skulle utbilda
underrättelsetroppar med av UndS framtagna UAV-system RPG, alternativt med annat av FMV upphandlat system, till respektive fördelningsunderrättelsekompani 99.
Det som är intressant är att utvecklingen av
obemannade flygande spaningsfarkoster
startade i Sverige med att Försvarets forskningsanstalt (FOA) påbörjade sina försök
med UAV redan 1974 med ett projekt som
hette ”Skatan”. Arméns underrättelseskola
i Karlsborg tog vid och genomförde under
åren 1985 - 1995 studier och materielförsök med RPG (Gyrokopter) med major Leif
Lindelöw från Skaraborgs regemente som
försöksledare och med major Sören Widmark från Artilleriregementet som medverkare i slutförsöken med RPG-systemet. Omvärlden hade redan 1974 kommit mycket
längre. Exempelvis genomförde Israel den
första operativa insatsen med enkla UAV:er
över Ismailiya år 1969.
Hur det hela började - UAV
Den svenska försvarsmaktens uav-utveckling
TEXT: HOLGER STÅHLE
BILD: FÖRSVARSMAKTEN
I samband med att Arméns underrättelseskolas nedläggning och uppgående i
Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala 1996 överfördes
ansvaret för utveckling av obemannade
flygfarkoster – UAV – till K 3.
Någon gång under hösten 1994 skickades
en fax till Livregementets 7:e jägarpansarskyttekompani på ”Camp Valkyria” i BOSNIEN (BA 03) från personalhandläggare kn
Stefan Johansson på K 3/Husarkår. Faxet
beskrev en tämligen suddig bild på något
som man kunde ana var en flygfarkost –
Vad innebar nu detta? Jo, ett underrättelsesystem med en flygande farkost som skall
vara fullt tekniskt utvecklat och godkänt
för att användas i luften 1999, nya befattningar med nya kompetenser och därmed
nya utbildningar skulle tas fram och allt
skulle vara rekryterat, utbildat och krigsorganiserat till 1999. Det blev mycket att bita
i på en gång. Här gällde det att så fort som
möjligt arbeta på bred front genom att
samverka med flera funktionscentra inom
armén, samverka över försvarsgrensgränserna med kraft och även mot industri samt
mot Försvarets materielverk och Försvarets
Forskningsinstitut. Dessutom snarast hitta
ett utländskt operativt förband att studera
för att spara tid och pengar. En omedelbar
åtgärd var också att hitta fler kolleger som
kunde arbeta med frågan på heltid. Dessutom var vi tvungna att ”tigga” ihop en liten
budget eftersom denna verksamhet inte
fanns med i något uppdrag från Högkvarteret.
Under våren 1996 erhöll Ståhle, då som
planeringsofficer UAV på Kavallerienheten,
30 minuters audiens hos regementschefen
överste Anders Lindberg i ordersalen för att
presentera ”arbetsläget på UAV-fronten”.
Nedan beskrivs några av de målsättningar
som presenterades:
• All UAV-verksamhet i Karlsborg med
anledning av närheten till flygplats.
• Samverka och öva med förband, räddningsverket och polis över tiden.
• Flyg med UAV i Karlsborg och i resten av
Sverige.
• Att bli Försvarsmaktens UAV-centrum.
• Att genomföra Internationellt samarbete
med andra UAV-förband.
Någonstans
vid
”Försvarsmaktens
UAV-centrum” började C K 3 sucka, sjunka
ner i stolen och kika på klockan. C K 3 sa;
”- Kn Ståhle; kan vi inte börja med något
mindre målsättningar – eller!” Utan att veta
vilket ”getingbo” som vi skulle möta, så var
det den bilden som, ännu starkare, blev
etsad på näthinnan som en självklar utmaning och målsättning.
Kom ihåg vilken tid det var under mitten
och slutet på 1990-talet. Intresset utanför K
3 och UndS att skaffa dyra tekniska underrättelsesystem var inte stort. Allt handlade
om nedläggningar, omorganisation och
sparhysteri, vilket med facit i hand aldrig
riktigt upphört. Dessutom hade inte samarbetet mellan försvarsgrenarna kommit så
långt som det är idag. Fokus på den tekniska utvecklingen var inom armén möjligtvis
mekaniseringen av infanteriet som då var
en stor uppståndelse.
Under våren 1996 överfördes löjtnant Henrik Beck-Friis och mj Sören Widmark lånades in från UndS till 50 % för att understödja
K 3/UAV i genomförandet av organisationsoch metodförsök samt materielförsök m.m.
I och med detta började planeringen ta
fart. En av de första åtgärderna var att ”tänka ut” vilka kompetenser soldaterna skulle
ha i UAV-förbandet.
RPG-systemet krävde kompetenser som
exempelvis intern- och externpilot med
särskild kompetens. En av de intressanta
frågorna var; ”Hur rekryterar vi soldater
som kan flyga modellflygplan?”
Efter en rundresa bland förband och skolor
i Sverige togs nya befattningskoder för nya
typer av värnpliktiga fram. Detta gjordes
med stöd av UndS i Karlsborg, Flygvapnets
bildtolkskola i Uppsala, Arméns tekniska
skola i Östersund och Pliktverket i Göteborg. Värnpliktiga beställdes och lt BeckFriis fick rollen som utbildningsansvarig
för den första svenska UAV-troppen. Planeringen och förberedelserna inför mottagandet av RPG-systemet av UndS årsskiftet
1996/1997 och de metodförsök som skulle
genomföras under våren 1997 påbörjades.
Alla som medverkade var medvetna om att
vi hade endast två år på oss – minst sagt
spännande och utmanande.
Utbildnings- och metodförsöksplaner samt
informationsmaterial m.m. togs fram. En
UAV utbildnings- och inhämtningsresa till
det tyska Drohnenlehrbatterie 300 (CL 289)
vid Bergen-Hohne genomfördes i mars
1996.
De första ”UAV-specifika” värnpliktiga ryckte in på K 3 hösten 1996 och försöksutbildLIVHUSAREN • 2014
77
ningen började. Det blev under året ett
stort engagemang och intresse från många
förband, funktionscentra och skolor hur resultatet skulle bli när de värnpliktiga kom
tillbaka från de nya befattningsutbildningarna och började med sin UAV-utbildning.
Detta följdes sedermera av samtliga inblandade på plats i Karlsborg under hela
utbildningsåret.
För att ha någon som helst chans att lyckas
med uppdraget var en avgörande del att
tekniske officeren Roland Skogh och modellflygpiloten Stefan Sundström fördes
över från Arméns underrättelseskola till K 3
och att majorerna Sören Widmark och Leif
Lindelöw kunde understödja utbildningen
och utvecklingen.
Utöver dessa personer krävdes en kader med människor som arbetade med
UAV-frågan. Inte enbart utifrån uppdraget
att utbilda och att utveckla, utan även med
att inhämta kunskaper hur andra förband
i omvärlden hade sina förband organiserade, hur deras utbildning genomfördes etc.
Att informera andra förband och centra i
landet om UAV (även Polisen och Statens
räddningsverk m.fl.), att driva UAV-frågan
mot högkvarteret och att medverka i internationella konferenser och utställningar med UAV-frågan i fokus var viktigt. All
denna verksamhet skulle visa sig öka hela
tiden och behovet av människor var därför
väsentlig.
Här skall nämnas att mj Sören Widmark
från Artilleriregementet skulle visa sig bli
en vital resurs för metodutvecklingen och
marknadsföringen av UAV-systemet med
koppling till bekämpningsfunktionen som
A 9 ansvarade för.
I juni 1997 förstärktes UAV-enheten med
två före detta signalistofficerare, kaptenerna Per Brodd och Mikael Widfeldt. Den del
som Widfeldt arbetade med var små UAV:er
såsom systemen Pointer och Exdrone. Uppgiften var att inhämta tekniska och taktiska kunskaper och praktiska erfarenheter
i stort, skaffa underlag för utbildning av
UAV-förband för Försvarsmaktens behov,
skaffa underlag för utveckling för framtida
behov samt kunskap om utnyttjande av
UAV-system i internationella operationer
och tillhörande interoperabilitetsfrågor.
Dessa kunskaper blev viktiga bl.a. avseende legitimiteten för K 3/UAV i Försvarsmakten och inte minst var detta avgörande då
Widfeldt tjänstgjorde som chef för UAV-enheten under perioden 2003 till och med
2007.
78
LIVHUSAREN • 2014
1996 satt den initierade befälskadern utplacerade i spridda skurar på regementet
med kraftfull stridsledning från västra befäl.
UAV-troppens flygdelar med R/C-proffset
Stefan Sundström i spetsen fick använda
kontorsdelarna intill helikopterhangaren
082 för sitt modellbygge etc.
Med anledning av att K 4 i Arvidsjaur ansvarade för ett av de tre fördelningsunderrättelsekompanierna genomfördes en
veckas utbildning av befäl från K 4 på K 3.
Resultatet av utbildningen var bl.a. att kn
Jan Roth kommenderades till K 3 under en
tvåårsperiod. Hans uppgift var i huvudsak
att understödja Stefan Sundström i pilotutbildningen.
Under våren 1997 genomfördes det första
metodförsöket på Flugebyn med hela underrättelsekedjan i fokus.
Med samma metod som på Flugebyn genomförde vi senare på hösten metodförsök
i vintermiljö på I 19 i Boden. Det genomfördes som ett internt metodförsök under
en bataljonsövning utan att leverera några
rapporter till något av förbanden.
Den viktigaste milstolpen under detta första utbildningsår var dock pansarövningen
på Revingehed under senvåren. Att notera,
den enda platsen på P 7 som förband överhuvudtaget inte fick befinna sig på var vid
regementets vårdträd. Av någon anledning
grupperade UAV ledningsdelarna just precis där, vilket renderade i att markansvarig
på P 7 löpte amok. Det hela löste sig dock
bra efter diverse förhandlingar. Under denna övning genomförde K 3 uppdrag till en
av pansarbataljonerna med leverans av underrättelser i nära realtid (inom 2 minuter).
Detta var första gången i Sverige som ett
UAV-förband möjliggjorde att bataljonschefen på det understödda förbandet kom
innanför beslutscykeln på motståndaren,
gjorde förändringar i stridsplanen och gick
segrande ur striden. Som sagt, en viktig
milstolpe för K 3 och underrättelsetjänsten.
Avslutningsceremonin för den första
UAV-troppen var unik. Den förlades till f.d.
F 6 under Karlsborgs flyguppvisningsdagar.
Övlt Christer Bjerkhagen (C KavE) tog mot
troppen och dess befäl på stora gräsplanen
vid gymnastiksalen, d v s tio soldater och
minst lika många befäl. På ena kortsidan
av planen stod Arméns musikpluton och
på andra kortsidan ett tjugomanna starkt
säckpipeorkester. En ytterst värdig avslutning då banden spelade, marscherade och
försökte överträffa varandra under minst i
en halv timma.
Under sommaren 1997 flyttade den växande befälskadern till Livskvadron östra
tornet under ledning av mj Gunnar Larsson
och med den legendariske adjutanten lt
Jan Ekfeldt.
Anskaffning av Ugglan
Under 1997 diskuterades anskaffning av
det franska UAV-systemet ”CRECERELLE” i
högkvarteret. K 3/UAV besökte ett franskt
UAV-förband med detta äldre UAV-system
och diskuterade organisation, hantering
m.m. Beslutet blev dock att anskaffa tre
system av det mer kompetenta (men inte
utprovade) UAV-systemet ”SPERWER”. Anskaffningen beslutades av generalen och
tillika arméchefen Mertil Melin i juni 1997.
Samtidigt lades RPG projektet och andra
”smygprojekt” ner inom Försvarsmakten
till stort förtret för varenda ”Åsa-Nisse” i
Sverige som ville sälja UAV:er till Försvarsmakten. Vi kommer ihåg när beslutet kom.
Vi medverkade i en konferens på Arméns
Taktiska Centrum (ATAC) i Enköping när en
högkvartersmedlem rusar in och berättade
för de berörda att beslutet var taget att anskaffa tre system SPERWER. K 3/UAV skulle
understödja FMV med att mottagningskontrollera systemen för att därefter svara
för införandet i FM. Detta innebar också att
K 3 skulle utveckla organisation, metoder,
rutiner, säkerhet, manualer m.m.
Det var en alldeles speciell glädje och känsla av ”seger” efter allt det arbete som hade
lagts ner. 1998 var Livhusaren övlt Philip
Segell projektledare för införandet av det
franska systemet. Han var den sjunde i
raden av projektledare och drev verksamheten med järnhand under flera år.
I och med beslutet att anskaffa taktiskt
UAV-system togs det också beslut om att
vi inte fick lov att använda försöksmaterielen (RPG-systemet), utan skulle koncentrera oss på det nya systemet förändrades
förutsättningarna för soldatutbildningen
1997/1998. Detta blev ett bedrövligt värnpliktsår utan resurser och med mycket
studiearbeten. Dock, genomfördes en ledningsövning på Berga där bl.a. markkontrollstationen grupperades. Övningen var
den sista med UndS materiel. Plutonchef
detta utbildningsår var inledningsvis mj
Mikael Widfeldt och därefter kn Brodd. Istället för att genomföra verksamhet som vi
hade gjort året innan, åkte vi runt och höll
föredrag om UAV i hela riket och genomförde otaliga resor med FMV på s.k. ”progress
meetings”.
Besöken i Frankrike/Paris/Erany, hos leverantören SAGEM
blev många. Dels tillsammans
med FMV avseende underhållsoch leveransfrågorna och dels
för utbildning i deras simulator. Vi fick också möjligheten
att besöka den stora mässan
Eurosatory intill flygplatsen
”Charles Du Gaulle” (den 3 – 8
juni 1998) och kn Ståhle och kn
Brodd fick chans att gå. Denna
mässa är en världsutställning
i militär teknik, ammunition
och vapen, vilket var oerhört
intressant. Under besöket på
mässan och att utan att riktigt
förstå blev vi hela tiden uppvaktade av de olika företagen
med snittar, champagne och
flera kilo reklam. Dagen efter
kunde vi se på våra fribiljetter
att det var företaget SAGEM:s
Logotyp på biljetten och att
det var en annan färg än vad
de övriga besökarna hade. I och
med detta hade vi alltså, enligt
gängse praxis, status att göra
affärer med andra företag och
då förstod vi också all denna
uppmärksamhet.
Mikael Widfeldt började skriva
PTOEM för UAV-pluton i Fördelningsunderrättelsekompanierna och första UAV studien (AL
23) startades upp med övlt Philip Segell som ordförande och
Mikael Widfeld som sekreterare, senare av kn Brodd. Denna
studie skulle visa sig hålla på
i sju år, men under ett annat
namn (ATK 00064S) och med
flera nya deltagare (exempelvis
kn Ståhle och mj Leif Hellgren
från 2005).
Under utbildningsåret 19981999 var inga soldater inkallade
p.g.a. befälsutbildning inför
införandet. Det var ett stort intresse från både tekniker och
övriga officerare att medverka
i utbildningen på detta ”nya”
materielsystem. Kn Lars-Olof
Hanson, Anders Persson, lt Tony
(Aba) Abrahamsson, Kenth
Svensson och Per-Arne (Pecka)
Larsson var några av teknikerna som började på UAV. Till
operatörsgängen kom kn Kjell
Persson efter ett år i Pakistan
som observatör (tillika fallskärmsjägare och överlevnadsexpert).
Här blev vårt vänförband 101.
RPV Battery från t´Harde i Holland. Besöken haglade tätt mellan Sverige och Holland under
flera år.
Under våren 1999 fick UAV disponera del av en hangar och intilliggande kontorsbyggnad för
verksamheten varvid teknikerna genast flyttade ner permanent till hangaren. De garage
som UndS tidigare använt för
UAV-verksamheten tömdes. FM
LOG pallställ i hangaren skruvades bort och därefter var det
klart att ta mot UAV-system01
Ugglan.
Sommaren 1999 omgrupperade vi igen och då till mellersta
tornet och ”väckte” upp Östra
Nerike skvadron som är den
enda av skvadronerna på K 3
som har kvar sitt namn sedan
slaget vid Lund 1676. Chef för
skvadronen var mj Gunnar Larsson.
1999-06-17
överlämnades
de tre Ugglan-systemen från
Försvarets Materielverk till
Försvarsmakten och K 3. Arméinspektören General Paul
Degerlund tog mot systemet på
plattan utanför hangar en. Detta datum har sedan blivit den
(inofficiella) svenska UAV-dagen. Samtidigt startade en
process vars omfattning vi inte
hade en aning om, nämligen
auktoriseringen av regementet
för luftfart enligt Regler för Militär Luftfart (RML).
Grundläggande operatörsutbildning Ugglan genomfördes
i Karlsborg våren 1999 och
grundläggande teknikerutbildning under hösten. Detta gjordes innan FMV leveranskontroll
var genomförd. Instruktör var
Alaine Geneni från leverantören SAGEM. Kursen genomfördes på engelska och deltagare
var K 3, A 9, ATS, FMV och Aetotech Telub.
HKV beslöt efter K 3 framställan
om internationellt utbyte och
samarbete inom ett s.k. Memorandom Of Understanding
(MOU) mellan SPERWER användare. Främst gällde samarbetet
tekniska frågeställningar där
användarna tillsammans kunde
bedriva påtryckningar mot leverantören. När det gällde den
andra delen av MOU handlade
det om att skaffa erfarenheter
att hantera systemet tekniskt
och operativt på förbandsnivå.
Mj Larsson var den chef som
tillsammans med Widmark och
Ståhle m.fl. initierade och accelererade de första organisations- och metodförsöken med
de nyinköpta systemen. Försöks- och utbildningsplanerna
var många, detaljerade och
framförallt tjocka.
Under 1999 och våren 2000
genomförde FMV K 3-stödda
flygningar i Vidsel med samgrupperat system. Försvarets
Materielverk ansvarade för Acceptans Test Procedure (ATP)
under tio veckor– i Vidsel.
Under perioden genomfördes
test avseende distansflygning
på mer än 75 km avstånd från
UAV-systemets länk och ATP
med de tre UAV-systemen. Förbandet genomförde därefter
fältmässiga flygningar i Vidsel
under fyra veckor och slutövning på samma plats under
mars månad (2000). Kn Johanssons pluton medverkade i förbandet under samtliga veckor
och nådde hög duglighet i fält.
SVT 4 NOVA filmade och genomförde intervjuer, vilket senare sändes på TV.
Den första flygningen med enbart egen militär personal genomfördes i Vidsel våren 2000
– en milstolpe. Instruktören
Alain Geneni blev mycket upprörd då vi förklarade att vi, nu
när vi kunde flyga själva avsåg
att omgruppera systemet till
Naustaby och sära på klargöringsdelarna (inklusive utskjutningsramp) och ledningsdelarna (markkontrollstation och
länk) med ca 3000 meter. ”Det
går aldrig – det har aldrig tidigare gjorts!”, sa han innan han
lämnade oss och for hem till
Frankrike. Ett dygn senare ringde vi till Alain och berättade att
vi nu var i luften. Dagen efter
fick vi reda på att leverantören
SAGEM hade skrivit in denna
möjlighet i sin reklamkampanj.
Under samma period följde en
frilandsjournalist med intervju
uppdrag från faktatidningen
Ny Teknik med Gunnar Larsson runt om i Vidsel. Sedvanligt
togs det bilder och intervjuer
genomfördes. En månad senare visades ett stort reportage –
inte i Ny Teknik, men väl i herrtidningen Aktuell Rapport.
Sverige blev högintressant
bland andra SPERWER användare och även användare av
andra UAV-typer. Vi ansågs ha
kommit längst avseende teknisk hantering och metodik.
Den tekniska hanteringen utgick ifrån att vi hade utbildade
flygtekniker som visste hur flygmateriel hanteras. Teknikerna
var bördiga från det nedlagda F
6 och kunde sin sak.
Spaning eller bekämpning
Avseende den taktiska hanteringen så användes de flesta
systemen i världen för eldledning i artilleriregementen. Vi
valde istället, som israelerna,
att utgå från att UAV-systemen
är ett inhämtningssystem, men
med förmåga att under uppdrag direkt övergå från en ren
spaningsuppgift för att skjuta
med exempelvis ett artilleriförband. Med direkt menar vi att
vi skickar målkoordinater direkt
till det skjutande förbandet. Internationellt var det krångligare och mer toppstyrt. Där skulle
all signalering gå via någon
stab, medan vi oftast istället blir
”tilldelade” ett skjutande fältförband. Det tar ner omloppstiderna avsevärt, vilket andra
länders UAV människor tyckte
var spännande.
A 9 Artilleritidskrift (Widmark)
skrev följande ur ett artillerisLIVHUSAREN • 2014
79
tiskt perspektiv. ”Den samverkan och samordning vi hittills
drivit med stor framgång mellan K 3/UAV och artilleriet har
väckt stor uppmärksamhet inte
minst internationellt, där vi på
några få år gått från en tillbakadragen plats till en mera framskjuten plats i Europa. Det är bl
a detta som är unikt med K 3/
UAV!” K 3 hade en enorm draghjälp av just artilleriet.
A 9 skapade 2000/2001 en pool
med artillerister i nivå 4 – 6 som
till del genomförde typkurs
Ugglan på K 3. Artilleristerna
krigsplacerades på UAV-kompani – 04 i divisions underrättelsebatajon - 04, som hade
ersatt UAV-tropparna och senare plutonerna i fördundkompanierna, och tjänstgjorde där
som uppdragschefer i markkontrollstationen. Uppgiften
för dessa var bl.a. att säkerställa
och utveckla eldlednings- och
bekämpningskunnandet vid K
3/UAV. En grundläggande bekämpningskurs med inriktning
UAV genomfördes under ca en
vecka på A 9 och på Villingsberg med K 3 UAV-personal
som elever. Redan då planerades det att skjuta med artilleri
– först med en pjäs och sedan
med batteri. Vi hade också idéer/visioner om att även leda
bekämpning med exempelvis
flyg, stridsvagn m.m. I alla fall
hade vi pratat om det, men
hur bra koordinatnoggrannhet
hade systemet och när skall vi
i så fall visa förmågan! En bekämpningsmanual togs sedermera fram av kn Törnblom.
I mars 2000 genomfördes artilleriskjutning med en pjäs
(Haubits 77B) under både dager och mörker. UAV filmade
både eldgivningen från pjäsen
och krevaderna vid nedslagsplatsen. Totalt sköts 65 spränggranater på ett enkelt IR-mål på
11 km avstånd. Under mörkermomentet hade UAV-förbandet
besök både av artilleriofficerare
och också personal från SPERWER-förbandet i Holland. Dessa
följde verksamheten med stor
förtjusning på pjäsplats där
80
LIVHUSAREN • 2014
de i skymningen kunde följa
”soldaterna” bära ammunition
och ge eldkommandon i falsett
m.m. Något förvånade blev de
när den pigga och ”krutsotiga”
besättningen senare på kvällen
kom in i ljuset och de upptäckte att ”soldaterna” i själva verket
var överstelöjtnanter, majorer
och kaptener från ARTSS.
första gången under september 2001. Metoder utvecklades
och vi sköt med ett batteri artilleri från A 9 med både eldledning och eldreglering och med
ett mycket lyckat resultat.
Några dygn tidigare hade mj
Larsson hämtat de holländska
officerarna på Kallax flygplats i
Luleå. De var glada att de äntligen hade kommit fram efter
denna enormt långa flygresa
och såg fram mot att få komma
fram till det svenska UAV-förbandet. Den uppspelta stämningen avtog efterhand milen
avverkades mot Vidsel och när
bommen låstes upp till själva
provplatsen satt alla helt tysta
och såg med stora ögon ut över
vidderna. De hade åkt bil lika
länge som flygresan hade tagit
och de hade sett ödslig natur
som en holländare knappast är
van vid. Väl framme på natten
vid UAV-förbandets gruppering i Naustaby steg de av i 30
minusgrader, knarrande snö,
absolut tystnad och skådade
norrskenet. Det blev ett bestående intryck för våra kolleger
från Holland.
2000 genomförde UAV-enheten
den första typkursen för Ugglan
i egen regi under sex veckor.
Eleverna kom från Markverkstaden ,Artilleriregementet, Skraraborgs regemente och Försvarets materielverk.
Metodutvecklingen
med
UAV-system Ugglan tog stora
steg framåt. Under Vidsel-kampanjen denna våren 2001 drevs
verksamheten för första gången i skiftgång med en taktisk
ram inför varje uppdrag. Under
mars 2001 genomfördes samövning med ett skjutande fältförband batteri Haubits 77B ur
A 9. Totalt sköts 120 spränggranater i dager och i mörker mot
IR-mål på 13 respektive 17 km
avstånd. Samövningarna mellan operatörerna på UAV-förbandet och artilleriets personal
blev mycket framgångsrika. Under ett uppdrag (ca två timmar)
skickade vi rörlig spaningsbild
till Högkvarteret via satellit – all
verksamhet upphörde på HKV
vid denna sensation.
Utvecklingen går vidare mot
verksamhetstillstånd
HKV beslutade 2001-08-16 att K
3 är Försvarsmaktens plattform
för marktaktisk UAV-verksamhet och att K 3 skall auktoriseras
som utövare av militär luftfart.
Detta innebar främst att vi kunde ha fokus mot uppgiften och
därmed inte lägga tid och mödor på att försvara vår existens.
Ytterligare en viktig milstolpe
var nådd.
Förbandet flög i Älvdalen för
Kursverksamheten under detta och nästkommande utbildningsår var omfattande.
För att vi skulle kunna genomföra flygningarna under de inledande åren skall nämnas fyra
viktiga personer (av flera) i samband med införandet av systemen, nämligen Claes Danielsson och Tomas Hylander FMV
Prov (senare VoVC), Jörgen Ivhammar FMV FFK och Lars-Ingvar (Wenten) Wendt FMV ProvRFN som alla gjorde allt för att K
3/UAV skulle kunna genomföra
den verksamhet som önskades
på plats. Claes Danielsson blev
sedermera krigsplacerad som
reservofficerare och operatör i
Ugglan-systemet.
Hösten 2001 anställdes flygingenjören och överstelöjtnanten Bengt Magnusson som
flygteknisk chef och hösten
2002 anställdes major Leif Hellgren som flygchef. Härmed
påbörjades arbetet med att
auktorisera K 3 som ”utövare av
militär flygverksamhet. Bengt
Magnusson klarade ut att vi
inte skall bedriva militär verksamhet utan att vi skulle se oss
som ett flygbolag. ”Flygbolag?”
- sa vi med förvånade ansikten!
Nåja, han ändrade på det efter
något år och kanske var det bra,
för att vi skulle börja tänka på
att ”flygsäkerheten kräver” före
utveckling av organisation och
metoder. K 3 sedermera kvalitetschef kn Björn Carlsson tillsammans med flygchefen och
flygtekniske chefen startar det
verkliga auktorisationsarbetet
för att K 3 skulle bli godkända
som utövare av militär luftfart.
En viktig milstolpe 2005 var att
K 3 erhöll verksamhetstillstånd
av den militära Flygsäkerhetsinspektionen. K 3 blev ett av
de första förbanden i Försvarsmakten som erhöll verksamhetstillstånd för att bedriva
militär luftfart. Detta innebär
att all personal som har med
flygningen att göra (flygtekniker, underhållsorganisation och
piloter) lyder under samma regelverk som all annan flygande
personal i Försvarsmakten
…
All denna utveckling har varit
möjligt dels tack vare omvärldens intresse för obemannade
system, dels att den tekniska
utvecklingen har möjliggjort
det och inte minst – tack vare
alla dessa ”eldsjälar” som har
kämpat för att nå dit vi är idag
och som också fortsätter att
kämpa. Denna artikel är ett
stort tack till alla de som varit
delaktiga i denna utveckling
och då menar jag ALLA!
Hela texten med bilder finns återgiven i boken: 25 år i Karlsborg.
Från djungelkrig till Torsby
Korum under ledning av
kyrkoherde Johan Bonander från Fryksände
församling. Bonander.
TEXT & FOTO: LARS-ERIC SUNDIN.
Vid slutet av andra världskriget efter sex års krig var det fortfarande
soldater som miste livet. I Torsby håller man fortfarande minnet levande. Fanbärare förde Fallskärmsjägarskolans och Värmlands regementes fanor vid invigning av en minnessten.
Korpral James McAra Davidson tillhörde det
skotska regementet Black Watch sedan 1940,
efter att dessförinnan ha tillhört Territorial
Army. Detta var, och är, den brittiska arméns
reservstyrka med deltidstjänstgörande soldater. Som soldat i Black Watch deltog Davidson i flera av andra världskrigets hårdaste
strider. Han var med och försvarade flygplatsen vid Heraklion på Kreta 1941. Därefter
evakuerades regementet till Tunis, vilket
blev inringat av tyskarna. Staden försvarades
med svåra förluster, men Davidson undkom
oskadd. De överlevande fick återhämta sig
i Damaskus, varefter förbandet sändes till
Indien. Där opererade de i de ryktbara Chinditförbanden. Deras uppgift var gerillakrig i
djungeln bakom de japanska linjerna. Det var
mycket farligt. Även här överlevde Davidson
men drabbades av malaria.
Blev fallskärmsjägare
Davidsons enhet sändes sedan tillbaka till
Storbritannien där den upplöstes. Davidson
anmälde sig då till fallskärmsutbildning och
kom att ingå i regementet King´s Own Scottish Borderers, då en del av 1. luftburna divisionen.
Strax efter den tyska kapitulationen i Norge 8
maj sändes 3500 soldater ur divisionen med
flyg till Norge. Man skulle upprätthålla lag
och ordning, avväpna och bevaka de uppemot 380.000 tyska soldater som fanns kvar
och förhindra sabotage och väntat motstånd.
Krasch i dåligt väder
Den 10 maj 1945 var Davidson bland 18 andra soldater med på ett av många transport-
plan från England mot Gardermoen i Oslo.
3500 soldater ur 1. luftburna divisionen sändes från Storbritannien med flyg till Norge.
De skulle upprätthålla ordningen och omhänderta 380.000 tyska soldater som fanns
kvar efter kapitulationen. Man drabbades
av dåligt väder och flera flygplan förlorade
orienteringen och kraschade eller nödlandade. Ett av planen, en fyrmotorig Short Stirling, nödlandade på sjön Röjden vid svensknorska gränsen .
Korpral James McAra Davidson tillhörde det
skotska regementet Black Watch sedan 1940,
efter att dessförinnan ha tillhört Territorial
Army. Detta var, och är, den brittiska arméns
reservstyrka med deltidstjänstgörande soldater.
LIVHUSAREN • 2014
81
LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING
Kamratföreningens syfte är:
- att informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet, historia och utveckling
- att underlätta för den enskilde att hålla kontakten med sitt regemente
- att verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementet dess historia och traditioner
- att utgöra ett enande band mellan medlemmarna samt
- att sammanföra medlemmarna till kamratlig samvaro under enkla och värdiga former
Som soldat i Black Watch deltog Davidson i flera av andra världskrigets hårdaste strider. Han
var med och försvarade flygplatsen vid Heraklion på Kreta 1941. Därefter evakuerades regementet till Tunis, vilket blev inringat av tyskarna. Staden försvarades med svåra förluster,
men Davidson undkom oskadd. De överlevande fick återhämta sig i Damaskus, varefter
förbandet sändes till Indien. Där opererade de
i de ryktbara Chinditförbanden. Deras uppgift
var gerillakrig i djungeln bakom de japanska
linjerna. Det var mycket farligt. Även här överlevde Davidson men drabbades av malaria.
Blev fallskärmsjägare
Davidsons enhet sändes sedan tillbaka till
Storbritannien där den upplöstes. Davidson
anmälde sig då till fallskärmsutbildning och
kom att ingå i regementet King´s Own Scottish Borderers, då en del av 1. luftburna divisionen.
Strax efter den tyska kapitulationen i Norge 8
maj sändes 3500 soldater ur divisionen med
flyg till Norge. Man skulle upprätthålla lag och
ordning, avväpna och bevaka de uppemot
380.000 tyska soldater som fanns kvar och förhindra sabotage och väntat motstånd.
Krasch i dåligt väder
Den 10 maj 1945 var Davidson bland 18 andra
soldater med på ett av många transportplan
från England mot Gardermoen i Oslo. 3500
soldater ur 1. luftburna divisionen sändes från
Storbritannien med flyg till Norge. De skulle upprätthålla ordningen och omhänderta
380.000 tyska soldater som fanns kvar efter kapitulationen. Man drabbades av dåligt väder
och flera flygplan förlorade orienteringen och
kraschade eller nödlandade. Ett av planen, en
fyrmotorig Short Stirling, nödlandade på sjön
Röjden vid svensk-norska gränsen i Värmland.
Planet bröts sönder, stjärtpartiet sjönk och
fyra soldater drunknade. En av dem var Davidson, som efter att ha överlevt hårda strider
på flera krigsskådeplatser mötte sitt öde strax
82 LIVHUSAREN • 2014
efter fredsslutet. De omkomna begravdes i
Torsby under militära hedersbetygelser och
med stor tillströmning av civila i ett Torsby där
affärer och arbetsplatser höll stängt.
Rikshemvärnschefen avtäcker minnesstenen.
Värdig ceremoni
Det var en mycket värdig och gripande ceremoni vid Röjdens strand denna molniga
lördag den 10 maj. Canadas ambassadör Kenneth Macartney påpekade i sitt anförande att
monument och ceremonier i sådana här sammanhang vanligen sker i huvudstäder och andra större orter.
Vi är idag ungefär 800 medlemmar mellan 20 och +90 år. Under året
kommer du att inbjudas till följande aktiviteter:
Du som är medlem betalar in din avgift 100:- senast 31 januari aktuellt år.
• Vårresa - under en helg i början av maj åker
vi någonstans i regementets ”fotspår”.
Resan genomförs under en eller två dagar.
• Husarträff - dags- eller kvällsträff med något tema.
Anhöriga vid platsen för kraschen.
• Kamratföreningens högtidsmiddag och
årsmöte (genomförs alltid i anslutning till
regementets högtidsdag den 4 december).
Du som vill bli medlem betalar in årsavgiften på föreningens PlusGirokonto
(PG) 9 72 59-6 och anger Livhusarernas
Kamratförening som betalningsmottagare. Uppge namn, adress, person-, telefonnummer samt e- postadress. Ansökan kan också göras via vår hemsida.
Medlemsavgiften är 100 kronor per år.
Kamratföreningens styrelse 2015:
Tal hölls av bland andra landshövdingen i
Värmland, Kanadas ambassadör Kenneth
Macartney och Storbritanniens militärattaché Wing Commander Mike Palmer. Musik
Kapten Lars Gustafsson, chefen K 3 överste
av Hemvärnsmusikkåren Guldsmedshyttan
Dag
Lidén, brigadgeneral Roland Ekenberg,
och säckpipeblåsare från Royal Regiment of
kyrkoherde Johan Bonander, Wing Commander
Scotland. Minnesstenen avtäcktes av rikshemMike Palmer, kommunfullmäktigeordförande
värnschefen brigadgeneral Roland Ekenberg
Förutom minnesstenen invigdes även en minnesplakett vid Fryksände kyrkogård, där soldaterna först begravdes 1945. På söndagen
hölls en minnesstund vid Kvibergs kyrkogård i
Göteborg, dit kvarlevorna flyttades 1961.
Medlemskap och medlemsavgift
• Nationaldagsfirande och Regementets besöksdag i Karlsborg den
6 juni
-Min far var byggnadsarbetare, berättar Davidsons dotter Shirley Isa Mills i telefon från Vancouver Island i Kanada. Vi bodde i Rochdale i
Lancashire, fortsätter hon. Det var svåra tider
i England och far var arbetslös. Det var därför
han anslöt sig till armén.
Invigning av minnessten
Lördagen den 10 maj 2014 var det 69 år sedan den ödesdigra kraschen. Invigning av en
minnessten ägde rum i Röjdåfors. Drivande
bakom minnesstenen har varit överstelöjtnant Bengt Fransson vid Örebro-Värmlandsgruppen och norrmannen Gunnar Foseid. De
hade ett styvt arbete med att spåra soldaternas släktingar, varav en del så långt borta som
i Canada.
Medlemmar och verksamhet
Eva-Lena Gustavsson och Canadas ambassadör
Kenneth Macartney.
Ordförande: Roland Johansson, Fredriksbergsvägen 169, 541 62
Skövde, tfn 0500- 436577 [email protected]
Vice ordförande och redaktör Livhusaren : Jens Ramhöj, Parkvägen
15, 546 33 Karlsborg, tfn 0505- 12855, [email protected]
Sekreterare: Gunnar Larsson, Järpstigen 4, 546 00 Karlsborg,
[email protected]
Medlemskapet innebär att Du blir registrerad med personuppgifter i
Kamratföreningens medlemsregister enligt Personuppgiftslagen.
Har du frågor så kontakta sekreteraren, kassören eller gå in på föreningens hemsida www.livhusarernaskamratforening.se
Glöm inte att till kassören anmäla adress-, telefon- eller e- postförändringar.
Som medlem får du också en pappersutgåva av tidningen ”Livhusaren” som bl.a innehåller valda delar av regementets nätutgåva. Vill du
ta del av denna utgåva finner du den på www.forsvarsmakten.se/k3
Kassör Johan Thorp, Forslunds väg 4 E, 541 53 Skövde, tfn 0500483969, [email protected]
Webbredaktör: Stefan Petterzon, Strandstaden 41, 543 95 Fagersanna, [email protected]
samt ledamöterna Henrik Beck-Friis, Assar Lidén, Eric Wigholm och
Thomas Dahlstrand.
Minnesstenen med plakett.
LIVHUSAREN • 2014
83
Avsändare: Livregementets husarer, Pl37, 546 81 Karlsborg
Fel adress? Om din tidning kommer till fel adress, uteblir eller skickas
till dig, trots att du inte längre önskar ett exemplar ska du i första hand
vända dig till Livregementets husarers kamratförening för rättelse
(Johan Thorp, [email protected]), inte till tidningens redaktion.
Detta gäller alla medlemmar i kamratföreningen. Övrig personal,
både Försvarsmakts anställda och intressenter som av andra anledningar erhåller ett exemplar kan höra av sig till tidningens redaktion.
Med fördel mail: [email protected] för rättelse. Glöm inte att anmäla flytt
till Skatteverkets folkbokföring.
Följ oss på nätet - Se till att du inte missar några spännande
nyheter, filmer eller någon aktuell diskussion. På internet kan
du följa oss Livregementets husarer på en rad kanaler och du
kan ställa frågor.
facebook.com/livregementetshusarerK3
- den officiella sidan för oss på Facebook med de
senaste nyheterna och uppdateringar.
You
Tube
youtube.com/k3webb
- träningstips (på gång), intervjuer och reportage
om vår verksamhet i Karlsborg
forsvarsmakten.se/k3
- den officiella sidan för vår verksamhet på internet.
livhusarernaskamratforening.se
- den officiella sidan för Livhusarernas kamratförening internet.
Försvarsmakten är en av Sveriges största myndigheter med mer än 50
000 medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten är ständigt beredd att
hävda Sveriges territorium, genomföra internationella insatser samt
stödja samhället vid större kriser. Försvarsmaktens unika förmåga
är den väpnade striden och är därmed Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ytterst är Försvarsmaktens uppgift att värna
demokrati och mänskliga rättigheter. För att Sverige ska kunna bibehålla sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet utvecklar Försvarsmakten
kontinuerligt förmågor som kan möta framtidens krav. Vill du arbeta
inom Försvarsmakten finns det en väg in som är gemensam för alla,
grundläggande militär utbildning (GMU). Du ansöker på www.rekryteringsmyndigheten.se. Har du redan gjort din värnplikt kan du i stället söka anställning direkt. På Försvarsmaktens webbplats ser du vilka
förband som söker personal.