KAMEROR & BRöDROSTAR WHISKY,
Transcription
KAMEROR & BRöDROSTAR WHISKY,
ambassadörerna Whisky, kameror & brödrostar Ett besök i Norrköpingsvillans källarvåning vittnar om att Gunnel och Thomas Palmér har ett genuint intresse för det som på gaeliska benämns uisce beatha, livets vatten. Destillerat hälsar på hos två ambassadörer för att prata whisky - men också kameror och brödrostar. text Niclas Kindvall foto Kamilla Kraczkowski A llt började för länge sen runt fabrikerna i Norrköping, sjunger Plura Jonsson i en av Eldkvarns mest kända sånger. Gunnel och Thomas Palmér är liksom Plura från staden vid Motala ström men hade nog valt en annan inledningsfras. Allt började för länge sen runt destillerierna i Skottland är en betydligt lämpligare introduktion. En tågluff 1999 blev för båda inkörsporten till en givande hobby. Thomas hade whiskyintresset med sig sedan det pastellfärgade åttiotalet men erkänner att det då mest handlade om att tömma flaskorna, Gunnel var mer tveksam. Men vi börjar inte där, vi börjar i källaren, går nedför en brant trappa och hamnar i en liten korridor längs vars vägg det står två upplysta vitrinskåp. De innehåller... nej, det väntar vi också med och fortsätter in genom en dörr till ett rum med väggfasta bänkar och bord. 12 destillerat 2/2012 Mittemot tronar en bastant hylla med rader av flaskor i olika utförande och storlekar. Har vi hamnat i ett privat museum tillägnat whiskyn? – Absolut inte, säger Thomas Palmér med eftertryck och skrattar, något både han och Gunnel gör ofta och gärna. De här är till för att avnjutas men fördelen med whisky är att den går ju liksom inte åt. – Vi dricker ganska lite, inflikar Gunnel och tittar på sin man. Vad kan det bli? Ett par centiliter i veckan? – Hmm, jo, fast ibland lite mer, svarar han med ett illmarigt leende. – Ibland har vi gäster på middag, inflikar Gunnel. Då är det kul att ta ner dem hit för lite provsmakning. – Allt är till för att drickas, säger Thomas innan han ändrar sig: – Fast det är klart, nån flaska kanske jag ställer undan. 2/2012 destillerat 13 ambassadörerna Gunnel Palmér Ålder: 55 år Yrke: Administratör/säljare Favorit-Mackmyra: Jaktlycka (Special 05) – om jag inte får välja vårt eget fat ”ThoGuns Första” elegant bourbon (buteljerat 2002 efter att ha lagrats i 6 år och 5 månader). Roligaste destilleriet att besöka: Speyburn Drömresa i whiskyns tecken: Rundresa i Japan, för att besöka alla destillerier, gärna med en initierad guide. Thomas Palmér Ålder: 56 år Yrke: Fastighetsansvarig och Travel manager på SMHI Favorit-Mackmyra: Double Dip Bourbon (Special 04) om jag inte får välja vårt eget fat. Roligaste destilleriet att besöka: Highland Park Drömresa i whiskyns tecken: Samma som Gunnel, en rundresa i Japan. ”Vi gillar att det finns en gemenskap med de andra fatägarna.” En gång var det en dam som blandade en Ardbeg från 1975 med coca-cola ... Vi återvänder till tågluffen i Skottland precis innan millennieskiftet. Vad hände? – Gunnel hade godkänt ett besök på ett destilleri under resan men på något vis blev det betydligt fler, berättar Thomas och flinar. – Det var ju så trevligt och intressant, säger Gunnel. Dessutom så ligger ju de flesta destillerierna inte i stan utan på väldigt vackra platser. Det blir liksom historia, hantverk och natur, hela paketet. Så det dröjde inte länge förrän jag var fast också. Sedan dess har det blivit många fler resor över Nordsjön, ett drygt hundratal destillerier har de hunnit med hittills och dessutom hittat nya vänner att dela whiskyintresset med. – Vi är ju lite halvnördiga, erkänner Thomas. 14 destillerat 2/2012 Och ju mer vi lär oss desto roligare blir det. Att kunna prata med människor på destillerierna och de upptäcker att vi faktiskt vet vad vi snackar om. – Fast halvnördig, säger han sedan eftertänksamt innan han skrattar och fortsätter: – Jag har ju faktiskt alla besök i ett excelark i datorn, var vi varit, vilka vi pratat med och så vidare. Ganska nördigt va? Ungefär samtidigt som paret Palmérs whiskyintresse väcktes på allvar så hörde de talas om en svensk uppstickare som höll på med något i skogarna runt Gävle. Definitivt någonting att titta närmare på, tyckte både Gunnel och Thomas. Det som då kallades Mackmyra partners fick raskt två nya medlemmar som genast besökte det lilla pilotdestilleri som höll på att byggas upp. När de sedan ett par år senare fick erbjudandet om att köpa ett eget 30-litersfat rådde ingen som helst tvekan. – Från början kanske det mest var för att stötta det härliga gänget som startade Mackmyra men sedan visade det sig att whiskyn blev riktigt bra, säger Gunnel. Och då blev det ju ännu roligare! Medan de utländska flaskorna får trängas på hyllplanen så har parets Mackmyrasamling tilldelats ett eget skåp där de står och blänger kaxigt på sina utomnordiska kusiner. I skåpet ligger också ett halsband med Mackmyra-symbolen i silver som Gunnel beställt från en silversmed. Bredvid skåpet, ovanpå en gigantisk whiskytunna som de fått som gåva av den store whiskyprofilen Ian Millar, står parets första Reservefat. – När vi hade tappat det på flaskor det så kändes det lite tomt, berättar Gunnel. Så här kan vi inte ha, tänkte vi. Vi måste fortsätta! – Vi ville fortsätta vara med på resan, menar Thomas. Vi gillar verkligen att det finns en gemenskap med de andra fatägarna och tycker att Mackmyra lyckas hålla det nära och familjärt trots att företaget växer. Och det är klart att vi är lite stolta över att ha varit med från början. Brödrostarna då? Och kamerorna? Jo, trots att Gunnel och Thomas Palmér säger att de inte direkt är några samlare så finns det här och där bevis på motsatsen. Ett exempel är förstås raden med samtliga utgåvor i Preludiumserien som stoltserar med en egen hylla i Mackmyra-skåpet. Två andra indicier är de båda skåp vi passerade på vägen in i det heliga whisky-rummet. Det ena är proppfullt med gamla kameror av alla sorter, det är Thomas samling. Det andra är ett brödrostmuseum, och i det här fallet vågar inte ens Gunnel protestera mot ordet museum. – Det har bara blivit så, berättar hon. Jag fick några i arv och sedan hittade jag ett par stycken vackra till, på loppisar. – Om jag hittar en snygg brödrost så köper jag den. Men samling, jag vet inte, säger hon och det ser nästan ut som hon rodnar lite. Thomas står bredvid och skrattar. – Vi rostar i alla fall inte bröd i dem. De får bara stå där och vara snygga. Inte som whiskyn, den är det meningen att man ska dricka. Okej, med några få undantag kanske? Några droppar Preludium med coca-cola någon? Inte det? Det tackar vi för. »Vi besökte ett destilleri i Tasmanien som startats av ett företag som gjort sig en förmögenhet i mjölkbranschen. De hade byggt ett toppmodernt ställe men lyckades inte göra en whisky värd namnet.För mycket pengar och för lite kunskap. Sedan hittade vi en kille i Melbourne som gjorde whisky i ett lånat garage. Den smakade gudomligt.« 2/2012 destillerat 15