docKrigsåren del 9
download 
Report Transcription
Krigsåren del 9
Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Måndag förmiddag kom frisk segelvind men för säkerhetsskull startade skepparen även motorn vid passagen förbi Kalmars in och utlopp. Söder om Kalmar sätter vi samtliga sju segel och motorn tystnar. Utanför Blekinges sydkust ligger Utklippan som även är gräns för högre krigsriskersättning till 200 %. Nu går vi in i den grymma och hårda verkligheten då livbältet är den trognaste följeslagaren och försäkringen. Tankarna går osökt till Hanöbukten lite längre västvart, där två Svenska båtar för inte så länge sedan försvann med man och allt. Inga spår varken efter fartyg eller besättning. Det skrevs i svenska tidningar att troligen härjade ryska ubåtar i södra Östersjön för att hindra sjöfarten till Tyskland. Den ena som hette Nils-Sture från Helsingborg hade jag sett i en hamn. Tankarna surrade och fantasin spelade omedvetet i nattens mörker över hur det skall upplevas att sprängas i luften. Inte kunde väl alla dö samtidigt? Kanske någon drunknade långsamt innestängd ombord. En annan fick lite längre och plågsammare död. Blir inte alla egoister, individer i panik som söker halmstrået på Atlanten. Följderna och tragedin som ligger bakom en minsprängning eller torpedering går inte att helt mänskligt förstå. Vilken förtvivlad upplevelse att plötsligt förstå att här finns ingen räddning: Det blir ingen avkoppling, sömn eller vila under dessa farofyllda dygn i krigets häxkittel där allt utan förvarning kan hända. Vid fyrskeppet Travemünde utanför Lübeck kom lotsen ombord och samtidigt glider kontroll- och patrullbåtar upp vid sidan. Här vimlar det av "Gestapodrängar” med dödskallemärket i den tuffa nassemössan och som verkar väldigt tuffa och vältrimmade. Vi får landpermission till kl. 22:00 för två kvällar, men vi hann ändå se och uppleva det bombade Lübeck och alla yttre industriområden. Lossningen blev inställd första morgonen på grund av regn och istället passade vi på att ta ut en halv fridag, nästan samtliga, förutom en vaktman ombord. Förutom landgångspass fick vi några tyska mark. Det fanns överhuvudtaget inget att köpa, förutom krigshoror, öl och frimärken. I samlad grupp sökte vi oss upp till sjömanskyrkan för en kaffepaus, läsa svenska tidningar och sända hem en hälsning. Vi blev upplysta av sjömansprästen att inte skriva något ofördelaktigt, ofint mot Tyskland, samt att alla slutna brev, både in och utgående, öppnades för censur av Tyskland för att spåra fientlig spionverksamhet bl.a. Från sjömanskyrkan gjorde vi senare små utflykter till bierschappen med mera intressanta, högaktuella horschappen. Skandinaviska sjömän var populära hos flickorna eftersom de förutom kärleksstunder ville tjingsa till sig tvål och kaffe, som hade ett högt värde. I gengäld kunde man få en flaska tyskt Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 144 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren kornbrännvin eller några timmars kärlek med ett vältrimmat proffs. Endast militären får öppet köpa schnapsen. De civila får inget köpa, utan nöja sig med ”helles und dunkles bier” även det sämsta kvalitet. De tyska Gestapopoliserna gör ofta stickprov angående pass, smuggel och dylikt. De tyska civilpoliserna är heller inget att leka med! Söndag har vi inget landgångspass! På kajen går en liknande infanterist, med axelgevär i lång, grön militärrock, taggtrådsstängsel och betonghinder är rikligt placerat i hamnområdena. Djurfrakt på däck mellan Australien och Kalifornien, annars var det containerslast. M/S Paralla 1979. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 145 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Grabbarna spelar kort och jag ligger i kojen och läser en svensk Mickey Spillane deckare. Styrman kommer in i skansen och förklarar riskerna för bombning och överflygningar nattetid. Speciella bombvakter patrullerar hannområden och visar oss vägen till närmaste skyddsrum. Skepparen och styrman lyssnar på radion om krigsläget och genom radion förvarnas befolkningen om möjliga kommande bombraider eller bara överflygningar till bombmål längre in i landet. Vi får order att ligga med kläderna på hela natten. Inget ljus eller rökning på däck, vilket bestraffas mycket hårt. Hamnarbetet går långsamt eftersom det utförs av krigsfångar. Ombord får de inte komma, eftersom de är strängt bevakade av extramilitärer med skjutklara, osäkrade gevär. Samtliga fyra däcksarbetare på Albert lägger sling i lastrummet och styrman kör vinschen. Det blir ofta stickor i händer och fingrar av virket. På fredagen var vi äntligen färdiga och förhalade till en plats där vi skulle lasta salt till Sverige. Helt oväntat fick vi nya landgångspass beroende av att Gestapo-drängarna var flitiga besökare hos skepparen i kajutan, som enligt vårt bedömande var en äkta halv nazist! Det blev sjömanskyrkan med samkväm, riktigt kaffe och hembakat bröd, filmförevisning (utan propaganda) och där vi knöt kontakter med olika skandinaviska besättningar. En vecka i Tyskland hade redan gått och nu lastar vi salt ifrån järnvägsvagnar med hjälp av franska krigsfångar som är hårt bevakade. Nu känns virkessåren grymt av handsvett och salt tillsammans. Färdiga och djupt nerlastade kommer Gestapo med schäferhundar och kontrollerar fartyget genomgående. Två farofyllda dygn framför... I södra Östersjön får skepparen order att med saltlasten gå upp till Kalmar! Från Lübeck till Kalmar tog det nästan fem dygn, men med mycket segling för att spara den dyrbara oljan. Nu började spänningen släppa och vi kunde få sova helt lugnt igen. Även i Sverige hindras vi av regn som gör lossningen av saltet omöjlig! Jag tar fri eftermiddag och åker ut till Törnebyslätt med bussen, där jag nästan känner mig som hemma. Min lilla, nästan, hemliga kärlek, min kusin Kerstin är för närvarande hemma. Vi är ju även i samma ålder. På fredag förmiddag kom en överraskning på kajen. En skolkamrat Gert Pettersson från Lillaverke kom med sin stora lastbil för att, hämta en last med salt, medan jag själv stod på däcket och körde vinschen. Vi hade ofta och mycket varit tillsammans under uppväxtåren och fick mycket att utväxla och ventilera oss mellan. Lördag förmiddag var vi sjöklara och på lätten igen. Vi hade fått en ny styrman och nu hade skepparen och den nye styrmannen råkat titta lite för djupt i flaskan så avgången blev framflyttad till söndag morron kl. 07:00. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 146 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Pelle och jungman var helt nöjda med tillvaron, eftersom det var idrottsmässa på stan. Idrotten lade vi åt sidan, men dans och flickor existerade även i Kalmar. På söndags morgon gick vi med motorns hjälp och något av skepparens norrut emot Verkebäck utanför Västervik. Snart strejkade vattenkylaren till motorn och skepparen blev tvungen att stänga av motorn. Vi försökte att segla, men höll på att helt komma ur kursen på grund av att ingen vind fanns. Skepparen var arg och bakfull och slängde ankaret i havets djup. Inte ens en full skeppare kunde göra något åt vädrets makter, inte heller laga ett trasigt vattenrör i maskinen. Kl. 04:00 kom morgonbrisen och ankaret lyftes på nytt. Det bör vara två man i varje ända (sida) av spelet. Det påminner mig om då vi som pojkar förnöjde oss med bock och bräde för att gunga. Vi är tacksamma att skepparen ankrat på grunt vatten. Nu ska alle man till taljorna för att sätta samtliga segel och så kämpade vi oss fram utan motor ända in i Verkebäck och skepparen tog chansen att åka hem till kärringen som han kallade henne. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 147 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Krigsbrevet från Lübeck 1942. Avs. Jungman Åke Davidsson, M/S Albert, Oskarshamn Svensks Kyrkan den 18/7 1942 Kära Hem! Ni undrar väl hur det ha gått med resan kan ja förstå, jodå den gick ganska bra, fast vi hade bara motvind, när vi kom mer till Hanöbukten så började de. Den där kristidsoljan brann snart upp så fick vi kryssa o det gick inte fort. Vi gick ut från Kalmar på lördagen o kom hit i går på fredagen började o lossa i da ½ 7 till 12 så fick vi halv fridag så jag tänkte o skriva hem nu, för det är enda kvällen vi få gå i land. Kl. är nu 6 o jag sitter o skriver vid det fönstret. Jag mår bra fast jag tycker inte om det ombord men det få väl gå så länge. Hoppas att ni har allt gott o väl hemma jag ska nog klara mig, ska vi väl tro. Jag skriver inte mer nu, för jag har inte mer o tala om. Många kära Hälsningar till er alla Åke! Kära bröder! David, Lennart, Villy. Hoppas att ni har roligt om dagarna o är friska nu är det väl varmt o gott! Hej! Åke. Till en sjömans allmänna utveckling är ätt vara kunnig i det mesta, manliga liksom även kvinnliga göromål. I eftermiddag efter vaskningen och att sy i en knapp i finskjortan, föreslog don Juan Pelle ett strandhugg i Smålandsskärgården. Kanske det finns någon liten smålandstös att leka lite med, ty detta sjömannens närmaste mål! Ovanligt många propslastare gjorde att vi redan på tisdagen hade full last för ytterligare en utlandsresa. Denna resa hade jungman Åke även fått med knappdragspelet som underhållare i den enkla sjömansromantiken. Resans mål denna gång gällde Stettin, vilket för endast några år tillbaka var polskt territorium, numera ockuperat av Tyskland. Den gamla omoderna råoljemotorn hjälpte oss ut ur skärgården med det typiska dunk-dunk-dunk, som en fiskebåt på Västkusten. Seglen skall hivas, firas, passas, brassas, tajtas, slackas, än åt styrbord, än åt babord. Detta är seglarlivets vardag som helt utförs manuellt, med manskraft i alla väder. Efter två dygn anländer vi till den vemodigaste platsen på Sveriges sjökust, nämligen Hanöbukten, som någon nyligen döpt till Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 148 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren "Sjömännens kyrkogård". Faktiskt den plats där hittills de flesta sjöolyckor inträffat under de gångna krigsåren av minsprängningar och torpederingar av både steambåtar och skutor. Härifrån går vi in i den högsta krigsriskzonen och allt ombord är i högsta beredskap. Vi seglar i frisk vind, som förgyller frivakten framme på backen med en skön sommarsol. Inte liknar detta något som helst ett verkligt blodigt krigstillstånd? Mina tankar går hem till Anebo och jag kan se min glada mamma småpyssla i trädgården med alla blommor och grönsaker. Det som får mig tillbaka till verkligheten är matros Finland som talar om att det är dags att hämta middagen från kabyssen till skansen. Idag är det kalops med potatis och rödbetor och nyponsoppa. Det är mat för en sjöman på tillväxt. Måndag förmiddag siktade vi fyrskeppet utanför Swinemünde. En hostande motor tog oss in till utsidan av fyrmastskonaren Inger av Bergkvara. Det blev tyst på kajen dagen efter, inga arbetare tog emot! Vi tjänar ju stora pengar på väntetiden, men "den stora faran hänger i luften", som någon kvicktänkt person uttryckte sig. I svenska tidningar var dagliga rapporter om ständiga bombningar av Tysklands och Polens industriområden vid Östersjön. Lossningen började onsdagen av däckslasten. Vi har nu fått grova handskar till skydd emot de elaka spetorna, virkesstickorna. Torsdag natt kommer första flyglarmet 02:00. Den vassa ihärdiga tjutande signalen frambringar kalla kårar utefter ryggraden. Någon av grabbarna tänder fotogenlampan i taket och jag hittar en gammal cigarettfimp och tänder på. På däck får man inte ens röka. Vi smyger, redan färdigklädda då vi vaknar, ut till kajutan. Avskärmade ficklampor och kraftiga kommandorop på tyska uppblandat med lite svenska hörs runtomkring. Vakterna själva har plötsligt blivit lite mera mänskliga och deras skyldighet är nu att betjäna utländska sjömän med flera. Vi blir anvisade ett skyddsrum i utkanten av hamnområdet där även flera äldre civila personer och gamla kvinnor infann sig. Hygien i ett krigförande land är mycket bristfällig. Detta upplevde vi genast i skyddsrummet av nedklottrade betongväggar som stank värre än ett torrdass på landet om sommaren. Skepparen följde radions utsändningar om upprepade flygvarningarna och speciellt denna gång gällde bombning av Stettinområdet. På vägen till skyddsrummet ser vi det fantastiska skådespelet då flera hundra strålkastare tänds samtidigt och spelar rörligt och sökande efter fientliga bombplan. Luftvärnssmattret blandas med ljusbomber från det lättare förplanerande flyget som förbereder de tyngre bombarna. Upprepade bombkrevader hörs på varierande avstånd. Spårljuset blandat med Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 149 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren artilleriprojektilerna och strålkastarna är ett vackert fyrverkeri, men ack så farligt. Över staden och omgivningarna är flera hundra spärrballonger utplacerade att hindra närgående bombare. Vi kan även på avstånd uppleva flygplansbuller, men även tyska plan är i luften för att strida med lätta jaktplan och angripa och beskjuta de tyngre fientliga bombplanen. Spänningen är på helspänn, tiden verkar stå stilla, då plötsligt en heldragen signal ljuder vilket betyder att den allvarligaste faran är över för denna gång. Dagen efter berättar skepparen att radion, tysk såväl som engelsk, rapporterar att Stettin och Östersjöområdet utsatts för hårda bombningar och även att sjöfartslederna utanför Stettin har minerats. Magnetminorna är allvarliga för plåt och järnskrov vilka drar minorna till sig. Däremot för skutorna som tillverkas övervägande av trä är risken mindre. Läget under nattimmarna har varit allvarligare än vi i verkligheten vågat tro. Bombningens mål kunde lika gärna varit vårt hamnområde, med förödande följd. Efter fyra dygn är vi åter sjöklara. Tyska minsvepare arbetar för högtryck för att lokalisera och oskadliggöra minor och minspärrar som tyskarna själva inte är helt säkra på angående placering. Vi får därför ytterligare ligga kvar ett par dygn för som de kallar det ”säkerhetsskäl!" Meddelande såväl från Sverige som från Tyskland kommer att ryska ubåtar härjar i södra Östersjön för att stoppa sjöfarten på Tyskland. Detta med ständigt uppehållande affärsförbindelse med Tyskland är ett allvarligt hot emot Sveriges neutrala hållning. Efter ytterligare tre dygns väntan kom så klartecken ifrån militären. Swinemünde är en allt för hemlighållen plats för civila utlänningar och sjöfolk därför är alla permissioner indragna! Det vimlar av kryssare, jagare och lättare militärfartyg av alla valörer och många ubåtar. Konvojsamlingen under mineringen har samlat upptill ett tjugofemtal fartyg av olika storlekar och typer. Här är verkligen ett begärligt mål för en bombraid. Skutan Albert fick eskort tillsammans med en grupp fartyg i kustfart västerut mot Lübeck. De flesta civila fartyg är obemannade, men det finns även lastfartyg som har luftvärnskanoner både för och akter emot flyganfallen. Inemot fastlandet spelar ljuskäglorna från strålkastarna över himlen några minuter och så släcks alla lika hastigt. Vi kan inte härifrån höra flyglarmssignalerna, men skepparen följer radions informationer om larm och överflygningar. Vi seglar med avskärmade lanternor och landfyrarna är också släckta så nu gäller endast skepparens order och att rätt nyktert följa sjökortet och kompassen. Ifrån backen är det ständig utkik efter minor, ubåtsperiskop med mera. Tankarna spelar oundvikligt om hur nära "Evigheten" man egentligen seglar. Man går på helspänn eftersom ingen normalt funtad människa kan nonchalera verklighetens allvar. Helst drar man sig för att diskutera sin egen rädsla kamraterna mellan. Vi seglar så fridfullt i Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 150 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren natten och millioners miljarder stjärnor lyser över oss. Dessa går ju inte att avskärma för mörkerläggning och skydd. Även augustimånen förstärker ytterligare faran med sitt klara rödgula sken. Månen som symboliserar kärlekens och romantikens värld har nu plötsligt blivit ett stort hjälpmedel för det fientliga flygets bombraider och lättare för ubåtsperiskopen att upptäcka fartygssiluetterna vid horisonten. Åter frivakt och försök till avkoppling och sömn. I överslafen drar jag för gardinerna och är i min privata, egen lilla värld. Länge ligger jag vaken och bara tänker. Sista vakten Fritidsnöjet efter lunch. Djurtransport Australien – USA, 1979. passerade vi masttopparna av en sänkt steambåt och ytterligare överallt Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 151 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren observerade vi vrakbojar utplacerade vid sänkta fartyg som kunde vara ett hinder för djupgående båtar. Tankarna kretsar oftast kring minexplosioner och fartygskatastrofer, som på några minuter, helt meningslöst och hjälplöst trasslat sönder, instängt och sänkt många unga fina pojkar. Många unga sjömän får ligga kvar på sin frivakt i kojen evigheten lång. Man får iblanda en känsla av att djävulen bara smilande väntar på sitt nästa offer och obevekligt grymt håller sin hand över havet! Skutan kränger och rullar i dyningarna eftersom vi inte har någon last ombord. Vinden ligger också emot så skepparen har svårt att kunna segla, för att inte driva in i de lömska minfälten. I eftermiddag gick ett propelleraxellager sönder i maskin så vi började driva oroväckande, varför skepparen beordrade ankring! Skepparen och styrman liknade mera oljedränkta katter då de efter flera timmars skitjobb avlägsnat det trasiga lagret och tillverkat ett eget hemmagjort. Okey sa skepparen, vi kör sakta så länge det håller. Och axeln med propellern snurrade runt igen. Tyskarna möter oss med militärbåtar och lotsar oss igenom den minerade infarten och vi fick gå till kaj omedelbart. Ibland lönar det sig nog att vara lite nazistskadad. Skepparen gör Hitlerhälsningen när lotsen kommer ombord. Nu anländer även de strama, högdragna och känslokalla S.S. och Gestapo-officerarna med hakkors, massor av tingeltangel på bröstet, dödskallen i mössan, revolvern i bältet vid sidan. Man får en känsla av att dessa robotar lika känslolöst kunde skjuta en människa här som en bonde därhemma skjuter en kråka på åkern. Vid inspektion och genomgång av fartyget får vi stå uppställda på däck då en SS-officer blänger oss i ansiktet och samtidigt kollar passfotot. Knektar söker efter smuggel, ammunition, gevär, med mera. Vid utgång söker de lika frenetiskt efter horor, flyktingar och krigsfångar, som eventuellt försöker att smuggla sig ut ifrån helvetet! Det blir inga pengar, ingen landpermission, ingen post, säger skepparen, så detta ser mörkt ut. Jag skriver idag min egen uppsägning i "Den blå boken" och det, gäller som avtalet säger "Sju dagars ömsesidig uppsägning och avmönstring endast i svensk hamn." Det verkliga helvetet och krigets baksida fick vi idag uppleva. Trasiga, såriga, smutsiga, undernärda, magra individer som mera likställdes med djurens existens kom i eftermiddag krypande på däck för att tillskansa sig en smula föda från de "rike männens bord." Det var ryska och franska krigsfångar som lastade salt på kajen. Vad tio av dessa utmärglade trashankar utförde av Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 152 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren arbete kunde jag själv gjort på halva tiden. Vakter patrullerar på kajen med skjutklara gevär och vi är förbjudna skänka dem något eller tala med dem. Det blåstes flyglarm på eftermiddagen men krigsfångarna föstes ihop som kreatur inuti eller under järnvägsvagnarna. Själva följer vi anständiga flygrädsvakter mest av studiesyfte och nyfikenhet, man visste ju inte klart vad som kunde hända? Vi blev anvisade ner i betonglokaler med långbänkar och där stanken var outhärdlig. Några likgiltiga kontorsmänniskor och gamlingar satt där som gipsfigurer och tydligen av gammal vana. I morse efter frukosten kom några trasiga typer krypande vid relingen utefter däck. Vi var mätta, välmående och njöt av cigarett och kaffesurr. De använde teckenspråket, sträckte, fram en smutsig, sårig hand och pekade på munnen. Det är omänskligt pinsamt att i dåvarande situation vara ställd under krigslagarna. Vår handling kunde kostat oss hårda krigsstraff. De smusslade fram smutsiga tidningspapper och ville få några matrester, brödkanter eller potatisskal. Vi gav dem först lite försiktigt vatten i deras medhavda plåtburkar, medan någon av grabbarna gick ut på däck för att kolla läget. Överallt låg fångar på kajen, men fångvaktarna var osynliga för närvarande. Paniken rädslan och nervositeten lyste i deras inflammerade ögon. Vi rafsade ihop vad vi hade i rester från bordet och delade upp ett knäckebrödspaket. Denna gång slutade det lyckligt för oss, men vi var medvetna om att vi brutit mot krigslagarna. Trashankarna försvann krälande som skygga djur lika obemärkt som de kommit. Detta gav oss en mäktig predikan som satte djupa spår i minnets arkiv. Där sitter vi välmående svenskar och äter oss proppmätta men på andra sidan väggen ligger slavarna som inte fått uppleva ett mål mat under kanske flera års tid! Vid eftermiddagskaffet kom ytterligare ett ryskt trasbylte krypande över däcket med något inuti ett tidningspapper. Vi förstod genast att han ville göra en bytesaffär och jag rusade in till Pelle i köket efter ett paket knäckebröd och så hade jag själv ett paket tobak över som han fick av mig. Vi upptäckte snart att det faktiskt var en humorsak som han själv tillverkat. Själva pjäsen föreställde en lealös gubbe som hängde i en ställning och med hjälp av snören vid sammanpressandet gjorde att gubben dansade. Jag hade denna gömd vid mina gamla sjömanssaker i flera tiotal år, men så hastigt försvann denna dyrbara gubbe för mig. Själva pjäsen var grovt tillverkad, enkel och amatörmässigt tillverkad, men bytesaffären satte djupa spår i mitt minne! Vi fick ibland en känsla av att vakterna vid känsliga tillfällen helt enkelt vände ryggen åt för att inte se vad som Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 153 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren föregick. Detta var ett lika ruskigt uppträdande som i förmiddags med fångbesöket. Dagen efter gick vi ut över det farofyllda havet, emot Sveriges skyddande kust. Vi kom till Ystad och där mönstrade jag av Albert i augusti. Jag hade fått en inblick i helvetet på andra sidan östersjöhorisonten. Minnen som ristade med flinta där ränderna aldrig går ur! Djurskötare vid matdags, Paralla 1980. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 154 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Ystad den 27 augusti 1942, det sista Skutbrevet. Hej! Ja, mår bra och har det bra här ja är, men nu ska jag mönstra av i Karlskrona, o så ska jag ha semester. Brevet fick jag igår morron när vi kom hit, resan har tagit 18 dygn, vi gick ut på lördan från Kalmar när jag ringde, samtalet bröts ju, det är snopet men jag hade inte mer att säja så det gjorde väl ingenting. Nu kommer vi från Lübeck med en saltlast, kl. är 1 nu så min middagstimma är snart slut, vi har slutat lossa, vi har lossat 100 ton här o ska lossa resten i Karlskrona. Jag ser att ni inte visste att jag skulle mönstra av denna resa, men det tro jag att jag sade när jag ringde. Ja det bli väldigt roligt att komma hem ett slag. Jag har inte tid att skriva mer, jag vet inte vilken da jag kommer hem, men kanske vi få mönstra av på lördan. Jag få vidare meddela när jag kommer. Hej Åke. Ja ska köpa något till småpojkarna. Hej David, Lennart, Villy. SKUTLIVETS FINAL 1942 Några är de som stannar kvar i segel- och skutlivet, eftersom de befordras och därför har värre att komma loss. Själv ville jag absolut vidare eftersom jag visste att det även fanns ett modernare sjöliv. Vid Sjömansförmedlingen (Sjömanshuset), talade jag om mina önskemål och de lovade att återkomma. På en steambåt är arbetsförhållanden bättre, allt modernare, vidare vyer med större havsytor att upptäcka. Även "kastsystemet" existerar i sjömanslivets lilla värld. En steambåtseglare ser faktiskt ner på en sjöman som är anställd på en segelskuta. Denna sex månaders praktik ifrån segelfartyg är jag glad och tacksam att ha fått uppleva. Frågan är ändå om inte sjöromantiken stegvis försvinner med fartygens avveckling och utveckling till mera steambåtar och senare till M/S=motorship. Den intima skansgemenskapen vid ankarkvällar, att uppleva kamratskap och känna kaffedoften då någon till gitarr eller dragspel enkelt och okonstlat sjöng en gammal sjömansvisa. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 155 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Skeppets Skuldas undergång Varthän Du stolte sjöman, varthän står nu Din håg, långt bort ifrån din hemort på havets kalla våg. Men kom nu snart tillbaka Du stolte sjömatros som lämna skall med smärta Din väna Kärleksros. Och ner till Skeppet Skulda, ty så var Skutans namn en vacker Sjöman ilar ifrån sin flickas famn. Med tårar uppå kinden han gav sitt avskedsord att ifrån Henne skiljas, den enda uppå jord. Och Skulda lättar ankar och segel sättas till nu gäller det inte längre i hamnen ligga still och goda segeldukar av vindar fyllas snart och Skulda plöjer vågen allt med en driftig fart. Och resan den gick lycklig ner till Ostindiens kust bland alla sjömän var det blott glädje liv och lust. Och Skulda vänder åter och styr mot säker hamn blott en utav dom alla fick se sitt fosterland. Ty nu har himlen mulnat och vågor börja gå var sjömän i sin ordning vid ratt och trossar stå. Då ljöd kaptenens stämma, fort, bärga segel fort. De lydde hans befallning och detta inom kort. Och snart var innebärgat varenda segelklut och uti tomma riggen hörs stormens vilda tjut. En våg förhöjde skeppet till en förfärlig höjd försvunnen var för alltid de glada sjömäns fröjd. En våg gick över skeppet och alla ropar nu att uti vågen kämpar Kaptenens unga fru. Kaptenen såg sin maka då hon gick överbord och bittra tårar fälldes ty sorgen den var stor. En båt med sex matroser från Skulda firas ner de blevo alla borta, de syntes aldrig mer. De blevo sönderslagna utav en våg så vred som drog de käcka sjömän i djupa havet ned. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 156 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Då hörs Kaptenens stämma, blott lyd mig än en gång. Ni ser hur slutet nalkas, vår tid blir inte så lång gå bort och kapa riggen, hon rullar alltför hårt går Skulda upp på grundet, så blir vårt öde svårt. Nu Skuldas master falla med ett förfärligt brak och skyhög Vågen svallar allt över redlöst vrak. Och snart var allt försvunnet, allt i det salta hav i havet där de lågo, där funno de sin grav. Men ensam på en planka på havet Styrman drev. Den ende av dem alla till livet räddad blev. Han blev snart upptagen utav en Engelsk brigg. Som uti stormen mistat en del utav sin rigg. Men uti Sverige sörjer, den flickan än sin Vän som havet har bortrövat, han kommer inte igen. Hon skall minnas ödet allt uppå Doggers bank där danska skeppet Skulda, i vågor gick i sank. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 157 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Sydkustens förlisning (melodi Apladalen i Värnamo) En enkel sång jag här nedskrivit, som jag för eder uppläsa skall, den är om Sydkusten som förliste, som gick till botten med man och allt. På nyårsnatten de lämnar hamnen, och går till sjöss med ett hurtigt mod. Men aldrig sågo de svenska stranden, ett sorgligt öde de gick emot. I Östersjön en häftig storm dem möter som kom emot dem med köld och snö. I tomma riggen, kalla vinden tjuter en kamp nu börjat på liv och död. Mot vreda vågor sjömännen kämpar åt anförvanter! Rädda sitt liv! På barn och maka de säkert tänka, vi träffas åter i Guds himmelrik. Inte räddning finnes det såg nog alla, ty skeppet sjunker allt mer och mer. Och vreda vågor vid namn dem kallar. Av snö och is de rycks i havet ner. De arma sjömän till Gud nu beder, inte hjälper böner inte heller gråt. Kapten och Styrman de sjönk i djupet, och far och son i döden följdes åt. Nu sorg har drabbat så mången maka, och jungfru mistat sin trogne vän. Vad havet tager kommer inte tillbaka, men stundom ger det ett lik igen. Vid Hörrups klint två lik man funnit, och ett har hittats vid Höjebukt. För dem har mången bittra tårar runnit, och ännu höres mången sorgens suck. På Hörrups kyrkogård de tre begravits, den sista färden så, stilig var. De voro okända män ur havet, men höljd av kransar deras kistor var. Och flaggan vajar på halva stången, när liken buros till graven bort. I kyrkans valv brusar sorgset sången i månget öga syntes tåren klart. Styrmannens lik det till Karlshamn fördes, i graven vilar nu även Han. Av en trolovad han bittert sörjdes och däruppå väl ingen undra kan? De salta vågor på vida haven, hur många haver du i din famn? Du gömmer mången i våta graven som önskat komma i säker hamn. Från mången maka du tager make, från syster tager du älskad bror. Hur mången suckan och hur mången klagan, du förorsakat dem som hemma bor. Nu får jag nog sluta upp att skriva, ty tiden bliver väl allt för lång. Det är en sjöman som detta skrivit. Hans hemort är på västra Elleholm. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 158 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren IWAN - S/S (STEAM/SHIP) Iwan från Malmö, september-december 1942. Från de stora lönnarna vid vägen föll löven och i hagen glesnade björkarnas grenar samtidigt som allt färgades gult i naturen. Det hade blivit höst igen. I maj månad åkte jag tillbaka till skutan Albert och nu hade sommartiden redan gått förbi på land. Hemmaledigheten blev ovanligt kort denna gång. Jag hade svårt att acceptera. Det "gamla vanliga", det slentrianmässigt lugna, "litet intetsägande" regelbundna livet och atmosfären i hemmabyn. Det började även kännas lite trångbott, då målarna Sune och Nore inkvarterat sig i farfars hus och de övriga fyra småbröderna tog varsin plats i den lilla stugan. Sommartid var lättare med boplatser, men övervinden var inte vinterbonad eller lämplig som sängplats vintertid. Gamla farmor Emelie 76 år hade avlidit i år och den enda kvarvarande dottern, faster Majken hade äntligen flyttat till Lenhovda som hushållerska åt en gammal bonde, som hette Konrad och var dubbelt så gammal som Majken. De gifte sig emellertid efter några år. Min äldste bror Nore pluggade på Hermodskurser hela kvällarna. Själv åkte jag in till Sjömanshuset i Kalmar och "satte upp mig" som sökande jungman på steambåt. Efter endast en vecka ringer Sjömanshusets representant och gjorde förfrågan om ett mindre ångfartyg som gick på tyska och polska hamnar med kol. Eftersom jag längtade ut snarast så accepterade jag. Dagen efter åkte jag ner till Mörbylånga dit kolbåten väntades. Min allra första sjöresa tillsammans med faster Majken hade för åtta år sedan varit just denna sträcka, Kalmar-Mörbylånga, med ångfartyget Kalmarsund VII. Det var inte svårt att hitta den lilla kolbåten vid kolhamnen och den hette Iwan från Malmö och var på 1000 ton. Iwan var mycket kolsmutsig (ända in i skansen) men efter att ha bekantat mig med däcksgrabbarna så installerade jag mig med min resväska. Här var däcket plant öppet, flera stora luckor, endast två master för riggar och landtärnor, men inga segel att hiva eller fira. Skansen var indelad med två ingångar. Styrbordssidan var något mindre och plats för två eldare, babordssidan rymde fyra däcksgrabbar och det hela avskärmades med ett golvfast gemensamt matbord. Akterut var kaptens salong med fyra övriga befälshytter, således 11 mans besättning ombord. Fartygets kapten Borg kommer fram över kolstybben på däck och ber mig följa med upp till torget där vi ska mönstra på. Då vi kom ut så säger han bara: "Klockan sju i morron bitti ska du "törna till", och nu är du fri i eftermiddag och så försvann skepparen. Här förekom både ovanliga och enformiga arbetsmetoder som inte lämpade sig för vit skjorta och slips. Första jobbet blev att "raka ihop" Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 159 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren kolstybben i lastrummet, ifrån taket, skotten och gömslen vid stöttorna fram till lastöppningen. Således ett nytt "skitjobb" för en s.k. sjöman. Ganska snart kom jag underfund med att ju längre dagen led, dess lummigare och blaskigare blev grabbarna. Det förekom alkohol i myckenhet, smugglad finnsprit bland andra matroserna söp ihop med eldarna och då jungman skulle duka för måltid var bordet redan fullt abonnerat med flaskor och glas i alla valörer. Alltid hade någon ordnat halvfridag och det gällde särskilt besök till Systembolaget med bunkring för hela skansgänget. Detta var, "den dystra skuggsidan", av sjömansyrket raka motsatsen till tonåringens uppfostran i frireligiös missionshusanda. På skutorna Nelly och Albert hade inte alkoholen märkts ibland manskapet, men desto mera hos befälet. Sprit, dans och dåliga hamnflickor tillhörde ryktesvis sjölivet. Nu avgick emellertid ångfartyget Iwan oftast med fyllesjuk eller onykter besättning men medicinen var inte långt borta. S/S Iwan 1942: I hamn i södra Sverige Jag står längst till vänster i bild under krysset. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 160 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Ivan kallades för södra Östersjöns "kolspårvagn" och det blev genomgående en kollast per vecka. Ifrån Sverige hade vi aldrig någon last! Oftast blev destinationshamnen Danzig för kollast. Lastningen blåstes ner genom grova plåttrummor som sänktes ner i lastrummen och lasten var färdig på några timmar. Även här ombord var skepparen Nazist. Kapten Borg, på den skitiga lilla båten tyckte om att få ta på uniformsrocken och befälsmössan i hamn och gjorde en slentrianmässig Hitlerhälsning då SS och Gestapo kom ombord. I Gdynia, förorten till Danzig, fick vi aldrig permission, där fanns för mycket militärt. Sjömanskyrkan var bombskadad men vi kunde ibland samlas i provisoriska läsrum för samkväm och andakter på helgerna. Kontroller och disciplin var lika strikt här som i Stettin och Lübeck. Här förekom mycket flyglarm, bombningar och mineringar och krigsatmosfären låg stark över Danzig. Här förekom det mycket smuggling och utbyte mellan de inneliggande båtarna. Att skaffa obegränsat med sprit gick bra, ombord på en "finnbåt" blev det "Pöjtawina", eller på en polsk båt kunde man få "polsk vodka" för tvål, tvättmedel, kaffe och pengar. Eftersom alkoholen på de flesta båtar var en lika daglig företeelse som att vaska sig på kvällen, då kom snart ”den första blandningen", även till jungman Åke. Det kändes ofta svårt att liksom vara utanför skansgänget och gemenskapen och egentligen var jag väl "sjömyndig" vid 17-års ålder? Bombningar förekom ofta i polska hamnar men med vår lilla båt, Iwan klarade vi det mesta, hittills. Trots kontrollerna vid avsegling och trots vakter, speciella hundar, yrkesmässiga Gestapo så klarade sig en fransk krigsfånge att hålla sig gömd i bunkerkolen. Då cirka två dygns resa, två tredjedelar av Östersjön var avklarade uppmärksammade eldarna knackningar innanför kolboxen. En helsvart av kolstybb, helt undernärd av hunger, efter att i cirka 3-4 dygn legat orörlig i tonvis med kol. Han kom uppkrypande, mera lik ett djur på däcket. Hans ansikte försökte så småningom att le då han blickade ut över havet och förstod att rymningen hade lyckats! Fri efter flera års tortyr och pina. Vi förde honom på däcket fram till skansdörren där han fick mat och vatten. Nu kommer det omänskligt djävulska in i historien. Akterut hos skepparen hände otroliga saker. Skepparen skriker, ryter och fräser över fripassageraren som klarat sig med. Skepparen vet att tar han fången med till Sverige så går meddelanden genom underrättstjänsten att befälhavaren på "kolbåten Iwan" är ansvarig för utsmuggling av en fransk krigsfånge ur Tyskland. Skepparen vet vad detta innebär, plus att hans nazistinställning kommer att ifrågasättas i Tyskland. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 161 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Han offrar ett människoliv för sin egen frihet, men hoppas jag bara ytligt sett. Vi anade och förstod kaptens manöver då "Iwan" gör en cirkelrundning, fången förstod inte veklighetens skeende. Ingen ombord av oss kunde förklara eller göra sig till tolk för fången. Efter några timmars returgång lyckades skepparen via radion få kontakt med en tysk ubåt och gjorde upp om ett möte. Ubåten lägger till vid vår sida och skepparen gör stram Hitlerhälsning åt de tyska officerarna och överlämnar den förrymde krigsfången. In i det sista fick fången uppfattningen att ubåten tillhörde Sverige och gick frimodigt ombord. Kapten Borg hade därmed utfört sitt grymma smutsjobb och fortsätter resan mot Sverige. Här kunde historien vara slut, men det fanns också svensk underrättelsetjänst som såg till att nyheten kom ut i svensk press. Vi var samtliga ombord oerhört gripna av händelsen. Hur skulle fångens reaktion bli vid upptäckten av de välkända Tyska militäruniformerna för honom? Hade kapten rättighet att utföra denna handling egoistiskt och egenmäktigt? Efter ett kort förhör på däck med fången, får säkerligen kulsprutan tala och en sargad människospillra glider befriande ner i havets djup. Vi som blev åsyna vittnen till denna omänskliga och grymma handling önskar skepparen må följas av kroniska mardrömmar av en sönderskjuten, blödande oskyldig människa som sparkas ner i Östersjöns djup av okänsliga Nazistofficerare. Händelsen fortsätter i svensk tidning: "Svensk båt överlämnar fransk krigsfånge till tysk ubåt mitt ute på Östersjön: "Detta tog skruv på den allmänna svenska opinionen eftersom den svenska neutraliteten ifrågasattes allvarligt av vissa partier inom Sverige. Resorna fortsatte och avlöste varandra, cirka fyra sjödygn och ett snabbt hamnbesök. Jag hade fått en äcklig avsmak för skepparens falska smil men min styrman på vakten var bättre. Då vi gick hem med kollast var oftast däcket plant med havets yta och vid dåligt väder fick vi hoppa på lastluckorna. Utkik dygnet runt, vaska kolstybb på däck och hela akterbygget varje resa, var mycket ointressant och inte fick jag hellre någon riktig kamrat ombord. Här var mera splittrat, en ruffig stil och alldeles för mycket spritfester. Någon sjöromantik hade inte plats ombord, höststormarna hårdkramade den lilla Iwan och det blev en viss lättnat då jag efter tre månaders kolresor beslöt att lämna in min uppsägning. Sjöperioden på det första ångfartyget blev mest och mindre goda erfarenheter, men det ruskiga, smutsiga och snuskiga äventyr jag någonsin varit med om under alla mina 30 år till sjöss. Tala om miljöombyte. Att komma hem till ett julfirande i hemmets lugna trivsamma hägn. Här fanns mörkläggning och ransoneringar på allt av varuslag men ändå paradiset på jorden. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 162 av 216 2013-07-08/g&j Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren Jag "satte upp mig" på Sjömanshuset, men fick ett negativt besked att tiden var olämplig och väntetiden på nytt arbete skulle antagligen dröja några månader? Vinterhygge i skogen blev ett nyttigt och friskt arbete för en 17-åring. Från en sjöfartstidning kunde jag några år senare läsa "Mystiskt försvinnande av svensk båt!" Iwan från Malmö. Min första reaktion blev: Där fick skepparen straffet ändå. "Jag hoppas trots allt att kapten Borg fick en långsam och plågsam död eftersom samtliga ombordvarande var omkomna.” De sista krigsåren härjade ryska ubåtar hårt och många bland andra svenska båtar och skutor försvann hastigt på tysklandstraden. Urklipp från tidningen Sjömannen. Gryta med Ärtor? Bakgrunden till Kinnekullemysteriet är i breda drag följande: Den 18 febr. 1948 låg flera svenska fartyg i den Polska hamnen Utska (f.d. Stolpemünde) och väntade på att svallet skulle lugna sig så pass att de kunde avgå. Bland dem var Kinnekulle, ett välskött starkt stålfartyg med last av kol till Helsingborg. Besättningen bestod av sju man varav en polack. Tull och polis hade efter vanan varit ombord och flera omgångar letat efter flyktingar, vilket då var rutin för alla fartyg. De hade inte funnit några och spontant förklarat att Kinnekulle var en mycket välskött båt, att allt var i sin ordning och att alla uppträdde nyktra. Spritproblem fanns nämligen dåförtiden ombord på många svenska fartyg delvis av allvarlig art eftersom den polska spriten kunde vara livsfarlig. Kinnekulle var i det fallet inte en utpekad båt. Svallet lugnade sig och Kinnekulle gick först tätt följd av en annan svensk M/S Ivan från Malmö vars besättning märkligt nog också försvann under denna resa, dock säkerligen på grund av minsprängning. Den 20 februari fann några danska fiskare Kinnekulle drivande övergiven vid Stevns Klint. Aktern bar spår av brand men brandsläckaren var inte använd. I Kabyssen stod en gryta med ärtor på spisen men ett stort antal köksredskap var försvunna. Besättningens finkläder fanns inte kvar, inte heller värdesakerna. Oskars Hembygdsförening 236/1 Sida 163 av 216 2013-07-08/g&j
