docspecialklubb för Kontinentala Fågelhundar
download 
Report Transcription
specialklubb för Kontinentala Fågelhundar
SKF Nummer 1 september 2015 ÅrGÅNG www.specialklubb-skf.se Specialklubb för Kontinentala Fågelhundar g n i r a n d d i n t u m gelh a s n å e F m e la ge G a t i n r e e n v i t S n i Ko Innehåll Ordförandens ord Provkalendarium 2015 SKKs jakthundskommitté Etik Möte för FCI Rapport från VM i Italien 2014 Hälsa Medlemsintervju Svenska Drentsche Patrijshond klubben Gammeldanska Hönsehund Svenska Stabyhounklubben Svenska Weimaranerklubben Slovakian Roughhaired Pointer 2 4 6 7 8 10 13 15 19 24 27 29 32 Ordförande SKF Vid SKF´s årsmöte i Jönköping 2014 beslutades att skapa en gemensam tidning för alla raser i vår specialklubb. Tidningen skulle vara digital och alla rasklubbar bidrar med information och artiklar som speglar den egna rasen. Information från SKK och SKF ska också presenteras. Nu är vi framme. Som ordförande i SKF känner jag mig mycket nöjd över att vi nu kan presentera ett första exemplar av tidningen. Vem är då jag? Utgivare Specialklubb för Kontinentala Fågelhundar, medlem av Svenska Kennelklubben Ansvarig utgivare Roger Johansson Redaktör Zandra Öjring (endast detta nummer) mailadress Manus Allt material skickas till respektives rasklubb. Se mer info på Rasens sida.Formatet på materialet önskas på följande sätt; Texter - wordformat Bilder/foto - lämpligt bildformat. Skicka i möjligaste mån svart-vita bilder till sv/v artiklar. Foto helst över 150dpi alt bildfiler över 1Mb (generellt). Skicka foton i separata mail med bildtext och fotograf. Redaktionen förbehåller sig rätten av beskära inskickade bilder. Annonser - pdf-format (kan ni inte göra pdf så skicka annonsen i wordformat så gör redaktionen om den till pdf och skickar tillbaka för godkännande.) Ev bilder i annonser måste skickas separat också för bra kvalitet i annonsen. Redaktionen hjälper endast till med utformning av annonser mot ersättning. Upphovsman skall framgå tydligt i filnamnen på foton och annars i textfilerna. Material utan upphovsman kommer inte att publiceras (enl. upphovsrättslagen). I hela mitt vuxna liv har jag varit intresserad av hundar och att samspela med dem. Min första hund var en Golden retriever. På den tiden hade jag inte börjat vandra på Dianas stigar utan våra första gemensamma intressen blev bruksgrenarna och utställningar. Allt mer såg jag att det fanns så mycket inneboende jakt i min kamrat så jag började åka runt på träningar och jaktprov för retriever och blev helt såld på glädjen och samarbetet mellan hund och förare när dom jobbade. Detta ledde till att jag tidigt 80-tal tog jägarexamen och började jaga. Eftersom jakten var en naturlig del av livet i min frus släkt hade jag goda mentorer. Älgjakt och småviltsjakt blev mina första intressen och därigenom utökades familjens hundinnehav med en Drever. Fågelintresset startade med morkullejakt, som på den tiden inledde jaktsäsongen. Jag glömmer aldrig blicken, stoltheten och resningen hos min Golden den första gången han fick apportera sin första fågel. Sedan dess har det alltid funnits en fågelhund i familjen. Nyfikenheten ledde mig vidare till stående fågelhundar. Efter kompromisser i familjen föll vårt val av ras på Stabyhoun. Rasen var ganska ny i Sverige och min uppfödare var noga med att framhäva att det visst fanns mycket jakt i rasen men att den inte var beprövad som stående fågelhund. Detta blev naturligtvis en utmaning som var svår att motstå. Rörelsemönster, näsa och jaktlust sa mig att självklart ska vi ut på fält och pröva våra ”vingar”. 2007 genomförde SvSK sina första officiella jaktprov, i eftersöksgrenar och fält, och vi var med. Jag måste tyvärr säga att Dizel gjorde allt rätt men jag hade mycket kvar att lära. Lyckligtvis har han genom åren lyckats dressera husse så mycket att han i alla fall fått ett ”J” framför sitt namn. Året efter invaldes jag som ordförande i SvSK. Mitt genuina intresse, föreningsvana och viljan att lära mer om stående fågelhundar och träning, gjorde att jag invaldes som rasrepresentant i SKF. Inom SKF har jag mött en enorm kunskap och vilja att dela med sig av erfarenheter över rasgränserna. För mig är detta verkligen ”meningen med föreningen”.Att vara många och representera mångfald innebär många fördelar. Vi kan lära av varandra och hjälpas åt med både utbildning och information. Gemensamma jaktprov och utställningar gör att våra medlemmar får ett större utbud att välja mellan och de klubbar som genomför insatserna kan få en bättre grund för att få ekonomin att gå ihop. Det är ur detta perspektiv som en gemensam tidning betyder så mycket. Många rasklubbar har länge haft egna tidningar som man är mycket stolta över. Detta ska man naturligtvis fortsätta att värna om.Men det finns ett behov av att hjälpas åt och sprida kunskap över rasgränserna och också bygga en plattform för de rasklubbar som inte har ekonomi för en egen tidning. I detta första nummer finns också en presentation av SKK´s Jakthundskommitté och en ytterst viktig diskussion om Jaktetik. I dagens mediabrus är det viktigt att vi som värnar om våra traditioner med löshundsjakt verkligen visar att detta hanteras på ett sätt så att inget vilt kommer till skada. Tvärt om skulle ett förbud innebära att vi inte skulle kunna leva upp till målsättningen att förkorta djurs lidande om vi inte skulle kunna fortsätta att utbilda goda eftersökshundar och apportörer. Med dessa ord önskar jag alla en god läsning och hoppas att nytt material strömmar in för nya nummer. Roger Johansson Ordf. SKF SKFs styrelse & förtroendevalda Ordförande, ansvarig PR-info och webbansvarig Ledamot och utställningsansvarig (kontakt mot GDHK): ([email protected]): Roger Johansson, Råtorps Allé, 653 48 KARLSTAD, tfn 054-57 17 71, mobil 070-648 53 56 ([email protected]) Yvonne Hansén, Kila Apaltorp Furusta, 611 90 ÅLBERGA, tfn 0155-721 17 mobil 070-558 46 00 sekreterare ([email protected]): Anna Norlén, Klutmark 81, 931 97 sKeLLeFteÅ, mobil 0702-30 09 51, ([email protected]) Lars-Arne Jönsson, Össjö-Boarpsvägen 230, 266 91 MUNKA-LJUNGBY, tfn 0431-43 32 63 mobil 070-371 00 66 Kassör (kontakt mot SBnK) ([email protected]): Lillemor Eliasson, Höjdvägen 20 E, 923 31 STORUMAN, tfn 0951-101 04, mobil 073-078 05 79 Vice ordförande och ansvarig jaktaktivitetskommittén ([email protected]): Peter Nilsson, Åker 625, 462 93 VÄNERSBORG, mobil 070-333 45 66 Ledamot och avelsansvarig (kontakt mot SWeiK): Pernilla Ryberg, Älviksholms Gård, 661 95 VÄRMLANDS NYSÄTER, tfn 0533-310 44, Mobil 070-310 73 57, [email protected] Ledamot (kontakt mot SRBS). 1:e suppleant (kontakt mot SvSK): ([email protected]) Patrik Belfrage Genvägen 4 445 37 Bohus, mobil 0737-36 58 75 2:e suppleant (kontakt mot SDPK): ([email protected]) Niklas Öhrn, Anders Ståhlsväg 9 271 57 Ystad, tfn 0702-30 09 51 mobil: 0702-77 70 97 Provkalendarium 2015 EFTERSÖKSGRENAR ordinarie: Datum Plats 150822 Ånimskog, Värmland Arrangör SvSK Domare Ansvarig och/eller provledare Pernilla Ryberg Sven-Erik Pettersson SÄRSKILDA PROV eftersöksgrenar: Datum Plats 150701--1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser 150701--1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser 150701-1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser 150701--1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser 150701--1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser 150701--1231 Diverse platser i Sverige, alla klasser Max antal 15 Arrangör GDHK SBnK SDPK SRBS SvSK SWeiK ODELADE JAKTPROV ordinarie: Datum Plats Prov-typ Arrangör Domare Provledare/ ansvarig Max antal 151003--04 Öland/Kalmar Rasmönstring/ odelat fält SWeiK Anders Beskow AnnSofi Erixon 36 Adam Dschulnigg VAKANT DELADE JAKTPROV ordinarie: Där inget ang klasser är angivet gäller att det arrangeras ukl, ökl och ekl Datum 150828 150828 150829 150829 Plats Harsa, Hälsingland Pirtti, Kiruna Harsa, Hälsingland Pirtti, Kiruna CACIT internationell skl + ukl, ökl ev ekl 150830 Harsa, Hälsingland 150830 Pirtti, Kiruna Prov-typ Skog Fjäll Skog Fjäll Arrangör SWeiK SBnK SWeiK SBnK Skog Fjäll SWeiK SBnK 150905 150905 150906 150906 150912 Skog Skog Skog Skog Fjäll SWeiK SBnK SWeiK SBnK SBnK Fjäll Fält SWeiK SDPK Fjäll SBnK Björkliden, Jörn Åsele Björkliden, Jörn Åsele Klimpfjäll 150912 Mittådalen 150912 Älviksholm, Nysäter / Debutantprov ukl ökl 150913 Klimpfjäll 150913 Mittådalen Fjäll 150913 Älviksholm, Nysäter Fält Debutantprov ukl ökl 150919 Falköping /UnghundsprovFält 150919 Gällivare Fjäll 150919 Älviksholm, Nysäter Fält Rasmönstring 150920 Gällivare Fjäll 150920 Falköping /UnghundsprovFält 150920 Älviksholm, Nysäter Fält 150926 Tomelilla Fält Rasmönst 150926 Älviksholm, Nysäter Fält Rasmönstring 150927 Tomelilla Fält Domare Lars Karlsson Joachim Almgren Adam Dschulnigg B-O Johansson Otto Håvard Rudi Erling Vikman Adam Dschulnigg Otto Håvard Rudi Erling Vikman Magnus Norlén Erling Vikman Magnus Norlén Erling Vikman Öyvind Nagelhus Erling Vikman Lars Karlsson Peter Nilsson Provledare/ ansvarig Mia Dahl INSTÄLLT Lillemor Eliasson Mia Dahl Lillemor Eliasson Max antal 6 12 6 24 Lisbeth Ericsson Lillemor Eliasson 6 24 Anna Norlén Tommy Markström Anna Norlén Tommy Markström Tommy Markström24 6 7 6 7 Mia Dahl Pernilla Ryberg 14 10 Öyvind Nagelhus Erling Vikman Tommy Markström 24 SWeiK SDPK Lars Karlsson Peter Nilsson Mia Dahl Pernilla Ryberg 14 10 SWeiK SBnK SDPK Ted Karlsson Erling Vikman Rolf Ryberg Karin Ryberg Lillemor Eliasson Pernilla Ryberg 12 12 12 SBnK SWeiK SDPK SRBS Erling Vikman Ted Karlsson Rolf Ryberg Patrik Sjöström Lillemor Eliasson Karin Ryberg Pernilla Ryberg Cissi Landén 12 12 14 14 SvSK Rolf Ryberg Pernilla Ryberg 12 SRBS Patrik Sjöström Cissi Landén 14 Provkalendarium 2015 Datum Plats Prov-typ Arrangör 50927 Älviksholm, Nysäter Fält SvSK 151010 Falköping Fält SBnK 151010 Långtora, Enköping Fält SDPK 151011 Falköping Fält SBnK 151011 Långtora, Enköping Fält SDPK 151017 Ervalla, Örebro Fält SWeiK 151018 Ervalla, Örebro Fält SWeiK 151022 Gotland Fält SWeiK 151023 Gotland Fält SWeiK 151024 Gotland Fält SWeiK 151024 Älviksholm, Nysäter Fält SDPK Quasi’s Memorial VP 151025 Gotland Fält SWeiK 151025 Älviksholm, Nysäter Fält SDPK 151031 Tomelilla Fält SDPK 151101 Tomelilla Fält SDPK 151107 Långtora, Enköping Fält SWeiK 151108 Långtora, Enköping Fält SWeiK 151114 Tomelilla Fält SWeiK 151115 Tomelilla Fält SWeiK 151121 Falköping Fält SWeiK 151122 Falköping Fält SWeiK Domare Provledare/ ansvarig Rolf Ryberg Pernilla Ryberg Peter Nilsson Rita Prytz Anders Beskow Micke Svedberg Peter Nilsson Rita Prytz Carl-Magnus Olofsson Micke Svedberg Ingemar Roselin Inger Ericsson Ingemar Roselin Inger Ericsson Marcus Niklasson Sigrid Agenäs Nicke Niklasson Sigrid Agenäs Marcus Niklasson Sigrid Agenäs Gunnar Ericsson Roger Johansson Max antal 12 12 14 12 14 12 12 12 12 12 12 Nicke Niklasson Gunnar Ericsson Patrik Sjöström Patrik Sjöström Anders Beskow Adam Dschulnigg Anders Beskow Adam Dschulnigg Nicke Niklasson Nicke Niklasson Ted Karlsson Ted Karlsson Sigrid Agenäs Roger Johansson Cicci Landén Cicci Landén Anders Sundvall 12 12 12 12 24 Anders Sundvall 24 Anci Niklasson Anci Niklasson Maria Qvarnström Tina Ekström 12 12 12 12 Foto: Karin Gustafsson SKKs jakthundskommitté inga skrivbordsnissar! Text: Eliza Kajanus Tror du att Svenska Kennelklubben, SKK, inte har något med jakthundar att göra? Fel! Jaktprovsregler och IT-stöd för jakthundklubbarna är exempel på områden där SKK spelar en viktig roll – liksom att bevaka jakthundsfolkets intressen i kontakt med myndigheterna. Varje gång du startar på jaktprov med din hund följer du ett regelverk – jaktprovsbestämmelserna – som din specialklubb har arbetat fram och Svenska Kennelklubben har godkänt. Detsamma gäller om du startar på viltspårprov eller grytprov eller gör anlagstest i vildsvinshägn. Och ansöker du om jaktprovschampionat har kriterierna för vilka meriter som ska ingå föreslagits av specialklubben – och sedan fastställts av SKK. Alla frågor som rör jakthundar sköts inom SKK av en särskild kommitté: jakthundskommittén. Dess sju medlemmar är alla aktiva jägare sedan många år och samtliga är även jaktprovsdomare. – Tillsammans har vi mer än 250 års erfarenhet av jakt och täcker in de flesta jaktformerna med hund, säger Britt-Marie Dornell, som tillträdde som ordförande för jakthundskommittén den 1 januari i år. – Det här är inga ”skrivbordsnissar”, om någon trodde det! Jaktetik viktig uppgift Ansvar för jaktprovs- och championatbestämmelserna tillhör jakthundskommitténs grunduppgifter, men kommittén arbetar även med mycket annat som rör jakt. Dit hör jaktetiska frågor. Den policy för fågelutsättning som SKK tagit fram med bland andra Svenska Jägareförbundet och Svenska Yrkesjägarföreningen är ett exempel på vad kommittén gjort på det här området. Anlagsprovet i vildsvinshägn, som syftar till att identifiera lämpliga hundar för vildsvinsjakt, är ett annat. – Vi jägare har ögonen på oss idag, konstaterar Britt-Marie. Den aktuella djurskyddsutredningen föreslår förbud mot att använda grävling för träning av grythundar, liksom att utsättningen av fågel ses över. God jaktetik är en förutsättning för att vi ska få fortsätta att jaga och jaktträna som vi gör idag – annars är inskränkningar i jakten högst troliga! Bevakar jaktfolkets intressen Jakthundskommittén representerar även svenska jakthundsägares intressen gentemot myndigheter och Här är ledamöterna i jakthundskommittén samt de personer som är permanent adjungerade. Från vänster: Kjell Svensson (SKKs kansli), Conny Jakobsson (ledamot), Britt-Marie Dornell (ordförande i jakthundskommittén), Willy Gustavsson (ledamot), Freddy Kjellström (vice ordförande i jakthundskommittén), Hans Anderson (ledamot), Nina Karlsdotter (sekreterare i jakthundskommittén), Göran Johansson (ledamot) och Tomas Larsson (ledamot).Foto: Eliza Kajanus organisationer. Man har platser bland annat i Nationella Viltolycksrådet och Rovdjurscentret de 5 stora, liksom i den internationella kennelklubbsorganisationens FCIs jakthundskommittéer. En annan uppgift är att skriva remissvar till utredningar, till exempel till den nu aktuella jaktlagsutredningen. – Vi försöker finnas med överallt där jaktfrågor diskuteras. Att etablera goda kontakter med den myndighet som ska förvalta Sveriges vilt blir en viktig uppgift under de kommande åren. Jakthundskommittén bevakar och följer också den svenska rovdjursförvaltningen och hur rovdjursstammarna påverkar de traditionella svenska jaktformerna med hund. Att medverka i förvaltningen av den ökande vildsvinsstammen och öka tillgången på fler utbildade hundar för jakt och eftersök är ett annat prioriterat område. IT-stöd för jaktprov Vid 2013 års Kennelfullmäktige, SKKs ”riksdag”, fick jakthundskommittén ännu ett tungt uppdrag: att utveckla ett it-stöd för jakthundsklubbarna som ska underlätta hanteringen av jaktprovsresultat. – Det här är något som många klubbar frågat efter länge och som vi ser fram emot att ta fram i samar- bete med dem, framhåller Britt-Marie. Hon tror att många jakthundsägare ser SKK som en organisation långt ifrån jägarens vardag. Den bilden vill hon ändra på. – Vi i jakthundskommittén har erfarenhet av det mesta inom jakt och jaktprov. Vi finns här för att hjälpa jakthundsklubbarna, vare sig det gäller regelrevideringar, provformer, regeltolkningar, dispenser eller något annat. Att fråga om råd i ett tidigt skede kan göra att arbetet i klubben går smidigare – och faktiskt även förebygga konflikter. – Min vision är att jakthundsklubbarna ska se jakthundskommittén som ett naturligt stöd och ett bollplank i sitt arbete. Fotnot: Vill du veta mer om jakthundskommitténs arbete, besök www.skk.se. För att kontakta kommittén, e-posta till [email protected], eller skriv till Svenska Kennelklubbens Jakthundskommitté, Att. Nina Karlsdotter, 163 85 Spånga. Diskutera etiken! Acceptansen för jakt är hög i Sverige. Men kritiker finns. God jaktlig etik är jägarnas bästa försvar. Vi jägare gör mycket för viltet. Vi stödutfodrar och biotopförbättrar, vi skjuter bara av överskottet och vi tar väl hand om viltet efter skottet. Men hur framstår vi egentligen i omvärldens ögon? Svaret är: det beror på. En ny doktorsavhandling från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, visar att acceptansen för jakt är högre än någonsin i Sverige. 84 procent av svenskarna accepterar jakt, en klar ökning jämfört med 1980, då bara 72 procent accepterade jakt. Jakten stöds alltså av en majoritet av befolkningen, men det är ett villkorat stöd. Acceptansen är nämligen starkt kopplad till nyttan med jakten – framför allt viltkött. Jakt för spänningens och avkopplingens skull stöds av betydligt färre – 42 procent. Jakten är ifrågasatt – Jakten är idag ifrågasatt från olika håll, säger Britt-Marie Dornell, ordförande i Svenska Kennelklubbens jakthundskommitté. Siffrorna från SLU visar att det finns ett potentiellt motstånd mot jakt från allmänhetens sida. Därtill, påpekar Britt-Marie, finns intresseorganisationer som motarbetar jakt som företeelse. De har många – Diskutera etiken! Det har aldrig varit så viktigt som nu, säger Britt-Marie Dornell, ordförande i Svenska Kennelklubbens jakthundskommitté. Foto: Eliza Kajanus Text: Eliza Kajanus medlemmar och stora ekonomiska resurser för att bedriva opinionsbildning i syfte att begränsa eller förbjuda jakt. Även den nya jaktlag som utreds just nu kan komma att innebära inskränkningar jämfört med idag. Enligt direktiven ska den svenska jaktlagstiftningen anpassas till EU-rätten – som i många länder föreskriver bland annat kortare jakttider och striktare regler kring jakt med hund än hos oss. Hög etik viktigt – Vad detta innebär för Sveriges jägare i framtiden vet vi förstås inte än, men förändringar är troliga, säger Britt-Marie Dornell. Att hålla en hög jaktlig etik är det allra viktigaste vi kan göra för att värna om de jaktliga möjligheter vi har idag. Vi måste visa jaktskeptiker och jaktkritiker att vi kan hantera vår frihet under ansvar! Hon poängterar att hög jaktlig etik givetvis har ett egenvärde, och att svenska jägare redan i stor utsträckning agerar på detta sätt. – Men det som framstår som naturligt för jägare ses inte alltid på samma sätt av icke-jägare. Att sätta ut fågel är självklart för dem som håller på med stående fågelhundar i södra Sverige, exemplifierar hon. Men ska vi skapa förståelse för detta hos jaktskeptiker gäller det att poängtera att vi därigenom förstärker de vilda stammarna. Liknande exempel finns även från andra jaktformer. Hur förklarar vi inför en jaktmotståndare varför vi inte skjuter haren första gången den visar sig under stövardrevet? Att det händer att hundar skadas vid vildsvinsjakt? Att gps:en gör att vi har bättre koll på hunden – men därigenom också på viltet vi jagar? Tänk som en jaktmotståndare! – Oavsett vad vi jagar och om vi gör det med hund eller ej finns inslag som kan verka tveksamma för den som inte är jägare själv, säger Britt-Marie. Hon betonar att det gäller att försöka tänka som en jaktmotståndare. Vad kan kritikerna skjuta in sig på? Hur kan vi bemöta dem? – Gör etik till ett samtalsämne, med vänner, i jaktlaget, i rasklubben!, uppmanar hon. Ju mer vi diskuterar de här frågorna, desto större är chansen att vi blir medvetna om ”fallgroparna”. Publicera med omdöme Dagens it-teknik har gjort det möjligt att publicera jaktberättelser, bilder och filmer på sociala medier på bara några sekunder. Att kunna dela med sig av sina upplevelser för sina vänner ”i realtid” är givetvis fantastiskt roligt – men det innebär också en risk för att icke-jägare och jaktmotståndare tar del av informationen. – Ofta saknar de förkunskaper och förstår därför inte det de ser – eller tolkar det fel. Sedan är steget till att kontakta media eller myndigheter bara en knapptryckning bort, varnar Britt-Marie. Det bästa rådet för att undvika detta är förstås att publicera med omdöme. Att försöka se de bilder, filmer och kommentarer man lägger upp ur jaktmotståndarens ögon – och ta bort det som verkar tveksamt. – Kort sagt: att vänta en stund och tänka efter innan man trycker på send! Agera med ansvar Framför allt gäller det förstås att som jägare handla etiskt – att respektera gällande lagstiftning, att hålla sig till jakttiderna, behandla viltet väl, bara släppa hundar som är lämpliga för uppgiften och att vara noga med säkerheten. – Mycket av detta gör svenska jägare redan. Dessutom har vi stort naturkunnande och bedriver omfattande viltvårdsinsatser. Men ska vi ha vår frihet kvar måste vi se till ha såväl medborgare, media som myndigheter är på vår sida – och det kräver att vi agerar med ansvar, säger Britt-Marie Dornell. – Att fokusera på etiken har aldrig varit så viktigt som nu! Fotnot: Avhandlingen som nämns i artikeln heter Traditional use of wildlife in modern society och skriven av Per E. Ljung, Sveriges Lantbruksuniversitet, 2014. Hur kommer filmen du lägger upp på Facebook eller Youtube att uppfattas av en person som inte vet något om jakt – eller är jaktmotståndare? Fundera innan du trycker på send! Foto: Eliza Kajanu Möte för FCI Commission for Continental Pointing Dogs 3 april i Italien med efterföljande Europa Cup Text & foto: Marie Nylander En liten rapport från mitt första FCI-möte i denna kommitté, ett möte som har mycket mera att önska måste jag tyvärr säga. Jag har förstått att det är mera regel än undantag utifrån de rapporter jag tidigare läst och som även mina övriga nordiska delegatvänner berättade. Resan påbörjades redan tidigt onsdagen den 2 april med flyg från Visby via Arlanda till Linate i norra Italien. Dit kom även den norske delegaten Tore Kallekleiv och trots att vi inte träffats tidigare så hittade vi raskt varandra. Därefter blev det några timmars väntan innan vi blev hämtade av den finska delegationen. Ja det kan man faktiskt benämna den Våra svenska domare som dömde på EuropaCupen - Patrik Sjöström och Dag Teien.. eftersom den bestod av - förutom den finske delegaten Hannu Liedes - ytterligare fyra personer, där tre är avelsråd för korthårig vorsteh i Finland. I deras sällskap reste även ett svenskt avelsråd för korthårig vorsteh, nämligen Ulf Granberg. De hade hyrt en mindre buss, där både Tore och jag fick plats och eftersom de landat på Bergamo-flygplatsen så hade de bara en mindre avstickare in till Linate där de välvilligt hämtade oss. Därefter styrdes färden till hotellet utanför Alessandria. Vi tog oss senare in till Alessandria för en trevlig gemensam middag. Torsdag förmiddag ägnades åt lite sight seeing i omgivningarna. När eftermiddagen så kom var det dags för själva FCI-mötet, vilket avhölls på samma hotell där vi bodde. Det italienska hemmalaget med flera SKF-raser. Mötet öppnades av ordföranden Peter Bahlke och det var totalt 16 delegater närvarande. Längst resväg hade den från Brasilien. Vi enades om att förhandlingarna skulle föras på engelska med översättning till den spanske medlemmen som uppgav att han inte behärskar engelska. Övriga skulle däremot göra det. Ett enkelt konstaterande – det var få diskussioner som skedde på engelska och varken jag, Tore eller Hannu förstod speciellt mycket av det som avhandlades på franska, spanska eller italienska. Man kan ju tycka att det skulle göras en sammanfattning på engelska efter varje punkt, men det blev det bara när vi efterfrågade det och knapp då ens. No 1 och 2 i Prix Excellent med CACIT och R-CACIT. Bakom står domarna. Bracco in action. Våra svenska domare i samspråk med kommittéordföranden Peter Bahlke. 36* championship Pievo Santo Stefano Toscana Italy 25-27/10 - 2014 Nu så… äntligen hemma i swedala igen.. Det får ju bli en liten resume från årets äventyr i VM cirkusen även denna gång… hoppas att ni står ut, i annat fall så sluta läsa här.. Allt ihop startade ju på Långtora den 22/9 då det var uttagning och i år så tror jag det var 16 hundar med hugade förare som ville vara med. När uttagningen var klar så var det 4 st ekipage som domare Patrik Sjöström utsåg som dagens bästa och däribland så var det min Elva och Michael Sjölanders Klimp. Skoj... 2 Bretoner av totalt 4 hundar som ingick i laget + Agneta med sin Lexsus som skulle vara med i Hubertus tävlingen för damer.. Första steget var avklarat och nu så gällde det att övertyga chefen på jobbet om viktigheten av en plötsligt påkommen ledighet.... Även denna gång så hade vi anmält oss till de tävlingar som heter Medelhavscupen.. Det är ett alldeles utmärkt sätt att få starta upp hundarna på de marker som används på VM och dessa tävlingsdagar gick hyggligt för mig och Elva då hon på andra dagen gick i släpp mot en liten skarpsprungen bretonhane, men det var Elva som hittade fågel x2 och skötte sig med den äran och fick ett Eccelent i betygs protokollet.. Micke och Klimp hade inte riktigt den tur som behövdes för de hittade ingen fågel på den tid som erbjöds. Jag vet inte riktigt vilka placeringar som det blev men det var många som gick till pris över dessa dagar och vi svenskar med kontinetala hundar lyckades bara skarpa ihop ett Tresbon och ett Eccelent på 4 st hundar och 2 provdagar så det räckte dåligt till i lagstriden.. VM invigningen som var på fredag gick ganska så smidigt och även denna gång så var vi mäkta stolta då vi gick in med hundarna och fick sjunga vår nationalsång.. Ja... det var Du gammla du fria som spelades trots vi var en brokig samling av nationaliteter i det svenska laget eller vad sägs om... En Iranier, en Dansk, en Norsk och så resten av oss som jag tror var födda i Sverige. :-) Lördag och första VM dagen började som det brukar.. i ett litet halvkaos, men då jag haft förmånen att vara med några gånger nu så har man vant sig och tog inte så allvarligt på, att det mesta var försenat.. När det väl började springas med skyltar som det stod vilket batteri/parti som skulle åka iväg blev det Text & foto; Peter Nilsson Invigningsdagen på VM fr.v Michael Sjölander, Dag Teien, Amir Zand och Agneta Andersson. Inmarschen till invigningen. Jimmy Johansson, Anders Due och Peter Nilsson. Michael Sjölander & Red Garlics Klimp. Provmarkerna. Pålamalms Elva. däremot bråttom och allt skedde med en väldig fart. Parkeringen som de flesta bilar (kanske ett hundratal) stod på var kanske inte större än ett normalt småstads torg och då partierna skulle iväg så var det nästan samtidigt och då gällde det att kroka på rätt karavan för annars så blev det bekymmersamt att hitta rätt. När vi väl var ute i provmarkerna, som bestod av ganska så små fält inbäddade mellan ridåer av buskar och träd och hela tiden i en lutning som såg ut som en ordinar slalombacke så gick det riktigt smidigt. Tävlingsledningen hade ordnat med folk som hämtade upp de som skulle ut i släpp och vi knöddes in parvis i en liten jeep som bäst före datum hade upphört för länge sedan och blev utkörda till det område som skulle sökas av. För det svenska laget denna dag så gick det riktigt hyggligt då 3 av 4 startande ekipage av de kontinentala hundarna gick till pris och fick göra den oblig- atoriska vattenapporten på eftermiddagen. Att se en nervös Micke med Klimp göra detta värmde, och när Mickes sista kommando "Kom till pappa" fick Klimp att komma och lämna av så var jublet stort i det svenska lägret. Som vanligt så bestod VM:s andra dag av St:Hubertus tävlingen och då så var vi som bara deltog i det vanliga VM:et på plats att stötta Jimmy, Amir, Agneta och Katarina som var de svenska deltagarna. St:Hubertus tävlingen för er som inte känner till detta går i stora drag ut på att man jagar med egen hund och blir bedömd av två domare map. effektivitet, säkerhet och stil. Max poängen är hundra och är då fördelad på både förare och hund. Detta är ett riktigt trevligt sätta att prova på och nere i Europa så är det en riktigt stor provform där det är många nålsögon under lång tid som man ska passera för att komma med på de stora tävlingarna. JImmy och Hedängens G Tosca (Elsa) var på plats i år också och gjorde sitt bästa men tyvärr så fann de ingen fågel i den terrängen som de blev tilldelade. Elsa sökte riktigt bra och de fick nästan en halvtimmes släpptid (20 min är normalt) men tyvärr så blev det inte som vi hade hoppats på... För Amir och hans Irlänska setter. Remkilens Qviss så gick det bättre. Partiet som de startade i hade marker där de hittade bra med fågel och då han efter att tiden var ute kunde redovisa två skjutna Redlegs med två skott så visste vi att han låg bra till... :-) När väl alla partier var klara så blev det barrage mellan partivinnarna (Amir, Robert Brennan från Norge och en Italienare med en Breton) och när detta var klart så stod Amir som Världsmästare St: Hubertus slutsegrare... 2013 Davor Gmizic´& 2014 Amir Zand. Tjohooo!!! Naturligtvis så blev det lite firande på kvällen med lite bättre mat än pizza som var på planeringen denna dag. Amir bjöd på champange och gratulationerna höll på länge i en tillställning där de flesta i det svenska laget hade slutit upp, men det fick ju tyvärr ske med måtta då det återstod en dag av tävlandet. Måndag och sista dagen av tävlingarna började med något så ovanligt som att redan 10 minuter efter meddelad avresetid så kom sig alla partier iväg. Resan uppför smala serpentinvägar gick som vanligt i en hissnande fart och väl framme så kom allt igång riktigt snabbt. Micke och Klimp lyckades riktigt bra igen, men i det släppet som jag var ute i så hade vi lite otur, då jag anmälde point till domaren och rusade iväg för att avveckla detta kom parkamraten och gick förbi Elva och reste fåglarna.... Par kamraten blev diskvalifiserad och Elva fick fortsätta men tyvärr hittade vi inte någon mer fågel trots att domarna gav oss bra med tid.. Så kan det va!! Podiet för VM presentationen. Världsmästarhunden, Kontinentala raser 2014 Laf Od Pantica från Ukraina. Anders Due berättar hur släppet gick till... Men nog hade det gått riktigt hyfsat för det svenska laget, eller vad sägs om detta... Anders Due och Krageborgs Chivas 2 x Eccelent Michel Sjölander och Red garlics Klimp 2 x Tres bon Peter Nilsson och Pålamalmens Elva 1 x Tres bon Dessa priser räknas sedan om i poäng för att skilja om platserna både i den individuella tävlingen och i lagtävlingen och när vi räknat lite så förstod vi att vi låg bra till.. Senare på kvällen så var det prisutdelning och VM bankett och alla hyllades som sig bör. Det svenska laget fick denna gång besöka pris podiet Prisbordet. ett flertal gånger och det är tur att vi var begåvade med öron för annars så hade nog leendena i våra ansikten fått mungiporna att mötas någonstans mitt på skallen... eller vad sägs om detta... Anders Due kom total 2:a i den individuella tävlingen. Svenska kontinentala laget 2:a Amir 1:a och världsmästare i St:Hubertus Katarina 3:a i St: Hubertus Spaniel Katarina och Agneta 2:a i lag St:Hubertus Spaniel Det finns så mycket mer att berätta om men jag har försökt att hålla mig till de kontinentala deltagarna. Men det måste ändå nämnas att Agneta med sina Irsk. från Red Garlics lyckades fantastiskt bra under hela veckan...Stort Grattis.. Vi Bretonägare kan återigen sträcka på oss för Världsmästare individuellt blev även i år en Breton vid namn Laf od Pantica som kommer från Ukraina och hade en Italiensk handler. Så var det över för denna gång... de 200 milen hem gick ganska så lätt och gött va det för den resa som vi hade på hemvägen förra året var inget som vi ville uppleva igen. Davor Gmizic´, Peter Bahlk & Amir Zand Nästa år så kommer VM att avgöras i Serbien under Schweizisk flagga och man kan ju hoppas att gökurens mästare kan klockan.. :-) Peter och Elva Hälsa blodbanken Text: SLU Här på smådjurskliniken SLU har vi en blodbank för hund. Det är endast hundens blod som delas upp i olika komponenter och förvaras, kattens blod förvaras inte. Blodgivarkatterna kallas in vid behov. Första kontakten Precis som för oss människor som lämnar blod gäller det att blodgivarhunden är frisk, men innan vi bokar ett besök för undersökning och blodgivning vill vi veta följande: 1. Att hunden väger minst 27 kg. 2. Om det är en tik får hon inte ha varit och inte heller vara tänkt som avelshund. Det har att göra med att tiken kan bilda antikroppar mot valparnas blod. Detsamma gäller om hunden fått blodtransfusion, då kan den heller inte bli blodgivare på grund av ev. bildade antikroppar. 3. Lämplig ålder är 1-8 år, äldre hundar kan lämna blod, men man vill inte introducera en hund som blodgivare efter 8 års ålder. 4. Blodtappningen tar 5-10 minuter, därför måste hunden klara av att ligga stilla på sidan under så lång tid. Foto: Marcus Frånberg/Sveriges Radio 5. Hunden ska vara svenskfödd och inte ha varit eller planera att åka utomlands. Om dessa kriterier uppfylls bokar vi en tid till veterinär för en klinisk undersökning och blodgivning. I samband med blodgivningen tas även blod för att kontrollera hundens hälsa och blodtyp. Blodet är i "karantän" tills provsvaren är klara. Första besöket Veterinären gör en grundlig fysisk undersökning och bedömer hundens hälsa och kondition. Därefter tar vi blodprov för kontroll av bl a hundens blodvärde. Det är dessutom viktigt att hunden inte haft kräkningar, diarré, bitsår eller andra tecken på infektion den senaste veckan. Om det som nämnts är bra kan hunden lämna blod. Blodgivningsproceduren Ett litet område på hundens hals rakas och tvättas. Där finns det blodkärl (jugularvenen) vi använder oss av vid blodtappningen. Djurägaren är med hela tiden och står vid hundens huvud som stöd och sällskap. Kanylen sitter fäst vid en slang som leder till bloduppsamlingspåsen. Vi vill ha ungefär 450 ml blod och tappningstiden är 5-10 minuter. Hunden brukar inte visa några tecken på obehag av sticket. När rätt mängd blod är uppnådd tas kanylen bort och en kompress trycks mot stickstället en stund innan hunden får resa sig upp. Efteråt Stort beröm, godis, vatten och en stunds uppsikt innan hund och djurägare kan gå hem. Hemma gör man inga stora kraftansträngningar de närmaste dagarna, normal motion rekommenderas. En del av blodprovssvaren kan vi lämna ut innan djurägaren går hem om så önskas, det vi skickar iväg (för att få veta att hunden inte har någon fästingburen sjukdom) får vi svar på inom några dagar. Om blodprovssvaren är bra kan hunden fortsätta att lämna blod, vanligtvis en gång per kvartal. Samma hälsoundersökning och blodanalys upprepas varje år och hundens blodvärde kontrolleras inför varje blodgivningstillfälle. Blodanalys och blodtyp Blodprovsanalyserna ger oss bland annat svar på hundens elektrolytbalans, lever och njurfunktion samt blodvärdet. Ett blodprov skickas till SVA för att kontrollera att hunden inte bär på Anaplasma, före detta kallad Ehrlichia. Denna undersökning samt den kliniska veterinärundersökningen görs en gång om året. Den kliniska undersökningen innebär en grundlig fysisk genomgång av hunden. Veterinären känner igenom hunden, tittar på slemhinnorna, lyssnar på hjärta och lungor mm. Hundens blodtyp bestäms en gång, vid det första besöket. Enkelt förklarat: det finns olika antigener som sitter på hundens röda blodkroppar- erytrocyter. Dessa antigener har man delat in i grupper. Den antigen som vi letar efter heter DEA 1.1 = Dog Erytrocyte Antigen 1.1. Om hunden har detta antigen är den DEA 1.1 positiv, har den det inte är den DEA 1.1 negativ. En hund som är negativ kallas för universalgivare. Negativa hundar bör ej transfunderas med positivt blod, då detta kan ge reaktioner. Blodet Blodet får först ”vila” innan det delas upp i olika komponenter. Uppdelningen gör att en blodgiva kan utnyttjas mer effektivt och man behöver bara ge av den komponent mottagaren har brist på. Hållbarheten blir också längre. Efter vilan centrifugeras blodpåsarna i en kylcentrifug. (Förutom uppsamlingspåsen finns två påsar till, fästa i ett sterilt slutet system.) Centrifugeringen gör att erytrocyterna (röda blodkroppar) hamnar längst ner i påsen, i mittenlagret lägger sig trombocyter (blodplättar) och vitablodkroppar, högst upp ligger plasman. Dessa lager (förutom mittenskiktet som kasseras) förs sedan över till varsin påse med hjälp av en press. När blodet är uppdelat förvaras erytrocytkoncentratet i kyl och plasman fryses ner. Alla våra blodgivarhundar blir vaccinerade enligt gällande rekommendationer. De får 7.5 kilo foder efter varje blodgivningstillfälle och fästingmedlet ExSpot Vet eller Scalibor Vet (under fästingsäsong) från Intervet Schering-Plough Animal Health. För mer information kontakta Sara Kivelä Löfberg, sköterska. Tel. 018/67 29 66, e-post: [email protected] Universitetsdjursjukhuset, SLU Ulls väg 12 Box 7040 750 07 Uppsala Telefon: 018-67 10 00 (växel) Presentation av en SKF medlem Text: Emma Pettersson Vad heter du? Jag heter Emma och bor utanför Kristianstad tillsammans med min sambo Fredrik och våra hundar. Jag har även två hästar, där jag försöker samordna en del av hund- och hästlivet. Just nu jobbar jag som chef för ett gäng kyrkogårdar i Malmö, men är på väg därifrån för att prova på att arbeta som naturbrukslärare. Hur började ditt hundintresse och vilka hundar har du haft? Jag är uppväxt på landet, med hundar, smådjur och så jaktdelen. Mina föräldrar hade labradorer, så det har alltid funnits hundar i mitt liv. Min pappa, farbror och farfar jagade ganska mycket och jag fick följa med tidigt. När jag var 10 år fick jag min första egna hund, en border terrier som jag då började gå med på godsjakterna som drevkarl. Tyvärr dog hon Choice vann skånemästaren i eftersöksgrenar 2014. Det tidigt i en jaktolycka, så nästa hund blev ett impulsvar min sambo Fredrik som förde henne till 10-10. köp i form av en tysk jaktterrier/border terrier, men Foto: Emma Pettersson tillsammans med henne lärde jag mig massor. Eftersom mina föräldrar hade höga krav på mitt hundägande fick jag även gå på brukshundsklubben, dit de körde mig minst 2 dagar i veckan tills jag fick körkort ganska många år senare. Jag blev tidigt aktiv i Sveriges Hundungdom, så jag är fostrad både av de gamla jaktgubbarna och via brukshundsklubben. När jag var 18 år skaffade jag den första weimaranern, Loka. Sen har det blivit två till, Fortune och Choice. Vilka typer av jakt ägnar du dig åt? Jag tränar massor av jaktträning med hundarna, men själva jakten för min egen del har jag lagt på hyllan för tillfället. Jag hinner helt enkelt inte. Men ibland går vi som hundförare fortfarande. Fredrik jagar en del dovhjort och vildsvin på vakjakt. Vad jagar du med din hund? Innan har det varit allra mest drevjakt, godsjakter, där Choice tränar viltspår i skogen. hundarna fått agera kortdrivare. När jag hade terriers så Foto: Emma Pettersson det funkade väldigt bra, men faktum är att mina weimaraner funkat helt okej som kortdrivare också. Men de är lite för stora, skaderisken är lite för stor, så vi har avstått det tills det kommer in en ny terrier i våra liv. Vi har hjälpt till en del på ånkejakt (andjakt på skånska) som apportörer, vilket är väldigt roligt och fartfyllt. Nu inriktar vi oss mest på fältdelen och allt som följer med det. Mina 3 weimaranerflickor. Från vänster Forutne, Choice & Loka. Foto Emma Pettersson Min härs chili, Emma & Loka efter en Hubertusjakt. Foto: Thore Banke. Varför blev det weimaraner som jakthund? Jag hade fått för mig att jag skulle tävla i lydnad och det funkade inte så bra med min terrier. Så jag skulle ha en jakthund som kunde vara allround och som jag kunde tävla lydnad med, trodde jag. Kristina Granath skulle ta en sista kull på sin Gosan som var lydnadschampion, så då tänkte jag att mer perfekt kunde det inte bli. Sen blev det ingen lydnad ändå med Loka, jag tyckte det var ganska tråkigt och det slutade med att jag gick över helt till den något friare jaktträningen som inte alls var lika uppstyrd. Det har passat mig mycket bättre. haft hund innan Choice, jag var lite rädd att han skulle förstöra träningen, samtidigt som han ju måste få lära sig. Så han fick börja med shaping med hjälp av klicker och har lärt henne allt möjligt skit som man sällan har jättemycket nytta av, typ spela död, rulla runt, buga, gå slalom mellan hans ben, alltså freestyle-övingar. Vilket Vad tränar du med din hund? Allt möjligt som är kul. Vi spårar, tränar agility, apportering, fält, freestyle. Min sambo hade Fredrik & Choice på prov. Foto: Emma Pettersson jag kan tycka är underskattat i jaktvärlden, för allt som är kul och samarbete mellan hund och förare stärker relationen. Men så blev det en husse-hund av henne också. Kullsyskonen Choice och Chili när de i unghundsklass tog sina 1:a pris. Foto: Fredrik Jönsson aldrig Hur ser ditt jakt- och träningsår ut? Våren ägnar jag mycket åt att spåra. Vi är försiktiga med att ha hundarna lösa i skog och mark under våren, men har ett område som funkar bra att spåra på. Så då lägger jag mycket viltspår under den perioden, kombinerat med vår vanliga träning. När försommaren kommer brukar vi börja vattenträningen, både apporteringsövningar och motionssim. Dessutom ligger vi massor på stranden, det är riktig hårdträning det. Sen närmar sig hösten och då är det fågel för hela slanten, efter att eftersöksgrenarna är avklarade. Under hela året rider jag med hundarna, det är hittills den absolut bästa motionsformen för oss. Hundarna kan välja underlag och det tar inte timvis att komma runt 2 mil. Dessutom kan jag välja mer varierad terräng än om jag till exempel cyklar. Min sambo löptränar en del, så då tar han med sig hundarna. Träningsmässigt tycker jag att apporteringsträning är en kul grej som man kan utveckla i det oändliga och utföra i stort sett överallt, så det pysslar vi mycket med. Vi brukar träna ihop med retriverfolk, för att få nya utmaningar. Dessutom tränar vi ganska mycket med klicker, har lärt in flera jaktmoment med klicker och håller överlag på med positiv träning. För att det är kul helt enkelt. Jag & Loka på drevjakt. Skönt med en paus. Foto: Dan Thorsson Känns det viktigt att jaktmeritera din hund? Ja. Det känns viktigt eftersom de faktiskt är en jakthund som ska kunna prestera efter avelsmålen. Proven är just prov, inte en tävling, för att kunna mäta avelsarbetet. Om folk inte meriterade skulle vi få gissa åt vilket håll rasen var på väg. Berätta gärna om ett jaktminne du har, en lyckad jakt eller kanske något som inte alls blev som du tänkt. Jag har mycket minnen från när jag gått med hjärtat i halsgropen. Hundar som inte kommer tillbaka, som korsat vägar eller bara varit borta för länge – det fanns ju faktiskt en tid innan GPS:en. Jag har burit ut skadade hundar ur skogen, kört i ilfart till djursjukhus och legat sömnlös över skadade hundar, tyvärr är det väl det jag minns mest. På det viset är det ganska skönt att det inte blivit så mycket jakt senaste året. Anekdotsmässigt är nog ändå det roligaste när en av mina jaktkamrater klättrade upp i en liten Emma & Choice när de vann skånemästarna 2013. Foto: Fredrik Jönsson gran för att undkomma en ilsken, skadeskjuten sugga. Det är en legendarisk historia, som nog blir bättre varje gång den berättas. Vilka hundar har du hemma, vad har de för styrkor och svagheter? Choice är 4 år, J SE VCH Skyttens Nektar Silver. Choice har enormt hög jaktlust, träningslust och bara en stor livsglädje. Hon är skarp, intensiv och väldigt mycket hund, trots sina 24 kilo. Hennes nackdel är att det hinner hända ganska mycket innan hon har tänkt efter. Hon är instinktiv och reagerar blixtsnabbt. Så det har tyvärr förolyckats ett par tamhöns i farten och hon har lyckats ta nån hare som tryckt. Men hon brukar i alla fall ha en fin avlämning. En otroligt rolig hund med en outtömlig energi. Jag har min 11 år gamla SV -05 SE VCH Pasquinel´s Cholena, Loka. Hon är inte alls någon fantastisk jakthund, men hon har ett otroligt stort hjärta där bara matte finns. Tyvärr var det den hunden jag tragglade otroligt mycket tävlingslydnad med, vilket inte gjorde något för hennes jaktegenskaper då hon är väldigt förarbunden i sig själv. Men hon är trygg i sig själv, vänlig och i stort en trevlig hund. Jag har även haft ett långhår, Bromhunds Fab Choice i den obligatoriska weimaraner stilen. Foto; Emma Pettersson Fortune, som jag tog över från Kristina Granath. Tyvärr fick jag ta bort henne förra året pga ålder. Fortune var en otroligt vänlig hund, jaktmässigt ingen större stjärna, men hon var en duktig apportör så hon fick dammas av till ånkejakterna. Hur skulle du beskriva weimaraner som ras? Allsidig, smart, atletisk, modig, instinktiv. Sen finns väl allt där emellan, men jag föredrar den typen. Vad är roligast med att ha hund? Det måste vara alla människor som man möter i olika sammanhang faktiskt. Vi brukar ha så himla kul när vi tränar tillsammans eller går prov, så då kvittar det om det regnar på tvären hela dagen Vad är ditt jakt- och träningsmål för i år? Vi ska fortsätta med fältdelen, det ska bli elit nästa år har jag bestämt. Sen har jag en idé om att gå fullbruksprov så småningom, så det blir lite mer målinriktad träning inför det. Också ska vi gå elitspår, det spåret som sweisshundarna går för sina championat, mest för att det är en kul grej. Kanske blir det en sväng in på någon utställning och se om vi kan få nåt såndära cert. Rasens historia Text: Lisa Manfredsson Drentsche Patrijshond är en gammal ras som utvecklades redan på 1500-talet. Ursprunget är spaniel som via Frankrike kom från Spanien. I Nederländerna kallades de allmänt för rapphönshundar. Rasen är främst släkt med kleiner münsterländer och épagneul francais. Drenten Nimrod, som den ursprungliga standarI provinsen Drenthe, i den skrevs utifrån. nordöstra Nederländerna, hölls dessa hundar renrasiga. Där blandades de inte med andra raser, vilket gjordes på många andra håll. Hundrasen användes först och främst av bönderna i Drenthe. De hade bara råd att hålla en hund på gården, mångsidigheten var Drent innan rasen blev erkänd. därför viktig. År 1943 erkändes rasen officiellt av Nederländska Kennelklubben. År 1944 skrevs och godkändes den första rasstandarden. År 1948, bildades den Nederländska rasklubben ”De Drentsche Patrijshond”. Populationen var liten och några fåtal entusiaster tog tag i restaurering. Ett gediget avelsarbete påbörjades för att rädda rasens fortlevnad. Det genomfördes bland annat Drentar finns avbildade på många gamla mönstring av individer utan nederländska målningar. stamtavla men som kunde vara rasrena. Vissa höll måttet och fick registreringsnummer, dvs. kunde användas i avelsarbetet. Mellan 1944 och 1958 fanns inte fler än 341 inskrivna hundar med registreringsnummer och enbart 71 hundar med stamtavla. Antalet individer ansågs vara för få för rasens fortsatta överlevnad. År 1964 skickade rasklubben en ansökan till Nederländska Kennelklubben om att lätta reglerna för att erhålla registreringsnummer på en drentsche patrijshond utan stamtavla. År 1965 lättades reglerna upp av N.H.S.B. och fler kunde nu användas i avelsarbetet. Hemsida: www.drentklubben.se Plusgiro: 644 557-1 Bankgiro: 876-2023 Styrelse Ordförande: Krister Ramström, [email protected] Vice ordförande: Niklas Öhrn, [email protected] sekreterare: Rosmarie Alsin, [email protected] Kassör/webmaster: Patrik Gunnarsson, [email protected] Ledamot: Lotta Hjelm, [email protected] Ledamot: Nina G. Hauge Ledamot: Lotta Nerelius Ledamot: Heidi Svensson Suppleant: Karin Eriksson Ulrika Gren Ledamot (Avel): Janny Offereins-Snoek Ledamot (Hälsa): Bart van der Pol Ledamot (Jakt): Klaas de Vries Jaktprovsansvarig: Rosmarie Alsin, Ryrsvägen 13, 464 71 Köpmannebro, mobil: 070-546 69 44, [email protected] Medlemskap Huvudmedlemskap: 300 kr Familjemedlemskap: 75 kr Nyblivna drentägare: 150 kr kr (huvudmedlemskap) första medlemsåret. För att bli medlem mailar man namn, adress, epostadress och telefonnummer till kassor@drentklubben. se och betalar in medlemsavgiften på klubbens PG eller BG. bli medlem! För att bli medlem behöver du göra två saker: - Maila dina uppgifter med namn, adress, epostadress och telefonnummer till [email protected] - Betala in medlemsavgiften. Årsavgiften för huvudmedlem är 300 kr. För detta belopp blir man även direktmedlem i Specialklubben för Kontinentala Fågelhundar (SKF). Familjemedlem 75 kr. Medlemsavgiften sätts in på PlusGiro 644 557-1 eller BankGiro 876-2023. Kom ihåg att märka betalningen med ditt namn. DRENTSCHE PATRIJSHOND ”Drentsk rapphönshund” Bondens arbetande hund Text: Elisabeth Gilek i samarbete med Janny Offereins-Snoek I provinsen Drenthe var de flesta invånare historiskt sett bönder med egen jaktmark i anslutning till bondgården. Man behövde en mångsidig hund som fungerade vid allroundjakt, men även som gårds- och familjehund. Jaktmarkerna var på den tiden ganska små, varierade och buskrika, därför krävdes det att hunden höll nära och god kontakt med sin förare och villigt tog sig igenom taggiga buskar och snår, simmade över kanaler och sökte av leriga diken och sumpmark. Dessa rastypiska medfödda egenskaper – att anpassa sig efter terrängen och söka av all slags mark, hela tiden med Nederländsk drent i sockerbetsfält. Foto: Elisabeth Gilek bibehållen kontakt – har tagits väl tillvara på när drenten, som vi kallar den här i Sverige, har utvecklats mot att främst användas som stående fågelhund och apportör. Liksom de flesta andra kontinentala stående fågelhundsraser går den dock utmärkt att använda även vid jakt på hår- och klövvilt, liksom vid sjöfågeljakt. Det anses inte rastypiskt med rovviltskärpa. Rasens typiska karaktär av att vara både aktiv och arbetsvillig, positiv och glad i människor och andra djur, samtidigt som den vaktar sin gård och sitt hus, hänger nära samman med den mångsidighet som bönderna i Drenthe eftersträvade. Det var på den tiden mycket fattigt i Drenthe och det behövdes en hund som kunde användas till det mesta, till och med att driva in kor och får till stallet och dra kärror. Det anses idag viktigt att behålla alla dessa drag – som jakUnge Viggo vattenapporterar thund, familjehund och vaktande allsidig gårdshund – för att rasens Foto: Elisabeth Gilek särdrag ska bevaras. Även om det har varit, och är, vanligt att olika uppfödare inriktar sig på att avla antingen på jaktlusten, vaksamheten eller utseendet, talas det numera allt oftare om att man bör ta alla dessa egenskaper, inklusive mentaliteten, i beaktan vid avelsarbetet för att behålla drentens fina ursprungskaraktär. Som fågelhund gör rasens anpassningsbarhet att den fungerar lika bra på en stubbåker som på jakt i tät skog eller på fjället. Den anpassar naturligt fart och vidd efter terräng. Många drentar, men inte alla, rör svansen i en hög och rund rörelse när den får vittring på vilt. Ståndet är fast, med huvud, kropp och svans i en linje. Det händer att vissa individer rör svansen något. Hunden väntar tills föraren är nära, och om det dröjer tittar den efter föraren. Drentar på hed i Drenthe. Drenten är en utmärkt fjällhund. Foto: Elisabeth Gilek Idag, när marker ofta är större Foto: Elisabeth Gilek och mer öppna än förr i tiden i Drenthe, jagar många drentar med större vidd och högre fart än vad som beskrivs i rasstandarden. Där står även att rasen behöver föga utbildning då den är naturligt lydig, vilket många drentägare anser något missvisande. Min egen uppfattning, som tidigare ägare av weimaraner och pointer, är att en drentsche patrijshond behöver lika mycket fostran som vilken annan fågelhundsras, även om drenten överlag är en mjukare hund än weimaranern och saknar den rasens skärpa. Drentens energiska och ibland envisa karaktär kräver, särskilt under de första åren eller två, en konsekvent och ibland fast (men inte hård) hand. Med detta sagt har drenten mycket ”will to please” och en drent som får tydliga ramar har en naturlig vilja att vara sin ägare till lags. Drenten är en god apportör och oftast mycket mjuk i munnen. Foto: Rolf Ryberg Drenten är en utmärkt apportör, Storm står för fasan. både på land och i Foto: Jennifer Asplund. vatten. Många individer apporterar spontant. I Nederländerna prövas långt fler drentar på apportprov än på fält, då möjligheterna att träna och pröva sin hund på fält är färre än vad gäller apportering. För övrigt är apportproven där av samma slag som för retrieverraserna, dvs. långt mer omfattande än våra eftersöksgrenar och apportdelen på jaktprov. Drenten kan även med fördel användas till eftersök av skadskjutet och trafikskadat vilt. På senare år har många svenska drentar blivit viltspårschampions och flera används idag vid praktiskt eftersök. Sammanfattningsvis är drenten en arbetshund som behöver mycket motion och många mentala utmaningar. Jagas och jakttränas den inte med, behöver den få utlopp för sina medfödda behov genom andra aktiviteter. Eftersom den älskar att vara ute tillsammans och är med på det mesta är naturpromenader, fjällvandringar, drag med släde eller vid skidåkning (efter 1,5 år) perfekt för en drent. Alla slags spår och sök där hunden får använda nos och hjärna är också bra aktiviteter, liksom självklart lydnadsträning Bäst är ändå, anser jag, att en hund som har så tydliga jaktliga anlag även får arbeta med de uppgifter som den avlats för. Den egna hunden mår bra och rasens jaktliga egenskaper bevaras. Man måste inte vara jägare för att jaktträna sin hund. Som sagt, det är rasens mångsidighet – som jakthund, familjemedlem och vaktande gårdshund – som utgör drentens härliga karaktär. Inte för inte hette den drent (som finns på bild i artikeln ovanför), som rasens standard skrevs utifrån, Nimrod, vilket ju betyder ”duktig jägare” efter den bibliske personen Nimrod. Tidigare, innan rasen var erkänd, kallades drentsche patrijshond, drentsche jachthond (”drentsk jakthund”) eller drentsche vogelhond (”drentsk Wesley med nyskjuten hare. fågelhund”), nu är namnet drentsche patrijshond (”drentsk Foto: Nina G. Haug rapphönshund”), på tyska drentsche rebhuhnhund. I Nederländerna är rapphönsen fridlysta sedan trettio år tillbaka och jaktmöjligheterna överlag mycket få. På vårfältproven får man dock ännu jaga, utan att fälla, rapphöns. Och fasaner är, trots stort motstånd, fortfarande jaktbart i Nederländerna för dem som har tillgång till jaktmark. Vi i Skandinavien har alltså en unik möjlighet att använda våra drentar till den slags jakt som rasen var ämnad för och kan därmed bidra till att bevara rasen så som den mångsidiga hund den är och var. Inte bara för bonden, utan även för alla dem som älskar, och kommer att älska, rasen drentsche patrijshond, med alla de fina egenskaper den har. Vinter i fjällen Text & foto; Elisabeth Gilek Jag älskar fjällen, men mest av allt älskar jag vårvintern där, när solen återvänder och äntligen värmer, trots metertjockt snötäcke och isande vind. Snart är den här – vårvintern – den allra bästa tiden för vinteraktiviteter till fjälls för dig och din drent. Här följer lite tips om vad man kan göra när hunden får följa med på fjällsemestern. Drag i skidspåren I de flesta preparerade spår i fjälltrakterna, både under och ovan trädgränsen, är det tillåtet att ha med sin hund. Bredvid det dragna spåret finns en plan skatingsida där hunden kan springa. Du kan välja att åka i det spårade eller på skatingsidan. Vad behöver jag då för att komma igång? Rätt utrustning är en bra investering. Dragselen bör vara sådan att hunden belastas rätt, dvs. över bringan och sedan rakt bak över rygg och svans. Du behöver ett hundförarbälte och i det kopplar du en 2,5 – 3,5 meter lina, gärna med expanderdel som motverkar kraftiga ryck. Linan fästs i hundens sele och ni är redo att ge er av! Drenten har, som ni vet, en naturlig och medfödd vilja att dra. Utmaningen blir därför oftast inte att få din hund att springa och dra dig framåt i spåret, utan att lära den att ta det lugnt i, till exempel, nedförsbackar eller på ojämna isiga sträckor. Ett tips är att ploga när det går brant utför och hålla igen hunden med linan. Då lär den sig snart att den inte kan dra dig i dubbel fart nedför backarna. Ett annat tips, om man känner sig lite ostadig och kanske inte har åkt så mycket längdskidor, är att åka på stålkantade turskidor, även i det preparerade spåret. Då går det inte fullt lika snabbt, men blir betydligt lättare att manövrera i kuperad terräng. Börja med kortare sträckor på några kilometer så att hunden lär sig och öka sedan gradvis, därefter klarar de flesta hundar tjugo kilometer eller mer utan problem. Var dock uppmärksam på din hund och kräv aldrig mer av den än den orkar! OBS. att man bör vänta med drag tills hunden är färdigväxt, vid ca.1,5 år. Det går dock bra att vänja den unga hunden vid sele och att dra kortare sträckor på några hundra meter eller så. Då kommer ni vara redo att börja på allvar vid 1,5 år! Ospårade vinterleder Sverige är fantastiskt med alla markerade vinterleder som går kors och tvärs över våra fjäll. På vårvintern har dessutom snön packats och skare bildats på många håll så att det blir lättare att ta sig fram både för oss och hundarna. För att ge sig ut på dagstur är det bra att ha breda turskidor med stålkanter och turstavar, en lätt ryggsäck för matsäck och extrakläder mm, sittunderlag och, beroende på väderlek och terräng, sedvanlig säkerhetsutrustning. Du bör ha med dig förarbältet, dragselen/brett halsband och linan/expanderkopplet, så att du vid behov kan ha hunden kopplad. Oftast kan du dock låta den följa er fritt, åtminstone fram tills hundsläppstiden är över (30 april i norra Sverige). Vill man och orkar, rekommenderar jag varmt att gå på flerdagstur. Svenska Turistföreningen har ett väl utbyggt nät av fjällstugor och fjällstationer som man kan skida mellan. Dessa erbjuder bra övernattning med självhushåll, bastu och ibland lagad mat. Ni hittar information på STF:s hemsida. Där finns dessutom utförliga råd om vilken utrustning som är bra att ha med, samt annat smått och gott som är bra att veta.Det är praktisk att lägga packningen i en fjällpulka istället för att bära den på ryggen och att sedan lära sin drent att dra. Det finns många bra märken och modeller på fjällpulkor att välja bland. Hos oss har det blivit så att hundar och människor turas om att dra! Ta snövesslan upp På många håll i fjällen finns möjligheten att ta snövessla eller bandvagn upp på fjället. Ofta går sådana turer till en våffelstuga eller fjällstation. Inte alla våffelstugor (även om det förekommer) tillåter hund inne, däremot har alla fjällstugor (och fjällstationer) rum för övernattning med hund. Hur som helst är det ett utmärkt – och garanterat flåsfritt – sätt att ta sig upp på fjället, kanske för en kortare skidtur i närområdet eller som startpunkt för en längre tur. Jag har ännu inte hört talas om en bandvagn, snövessla eller skotertransport som inte tillåter hund. Är det skoter, eller skotersläp, tänk på att det kan vara bra med en ganska tät sele på hunden att hålla i om du behöver ha den i knäet. Jaktträna Är ni roade av jakt kan en fjällsemester vara ett bra tillfälle att även träna er hund för vinterjakt. Själva jakten på ripa är slut den 28 februari i Jämtlands län och den 15 mars i Västerbottens och Norrbottens län men via www.smavilt.se kan ni även därefter köpa hundträningskort för en billig peng på statens mark och själv ge er ut på skidor tillsammans med er hund. Bra att ha är så klart GPS (om man inte är mycket bekant med markerna), samt eventuellt startpistol och långlina om man känner att man behöver och vill använda det. Att tänka på Det kan vara fantastiskt soligt och behagligt i fjällen under vårvintern, men även ibland extremt kallt och blåsig. Därför är det viktigt att man vid turer dels har rätt utrustning (se STF:s hemsida) och att man tänker på följande för hunden: Ilse och Merel på fjället Ett varmt täcke, renskinnsfäll eller värmepåse för den att användas under längre raster, behållare för vatten som hålls vid icke frystemperatur och gärna extra mat, energirikt färsk/mjukfoder att ges efter ansträngande etapper. Bra tips är även att raka eller klippa bort hår mellan trampdynor och tår, annars fastnar gärna snö där, vilket irriterar. Investera också i en vattenfri tass-salva och smörj in hundens tassar ofta med det – det skyddar mot sprickor och irritation, men även mot att snön fastnar. Vi hård skare kan man sätta tass-skydd (små sockor) på hunden för att förhindra skärsår, det finns att köpa i hund/jaktbutik. Och sist men inte minst: Unga hundar ska självklart läras in i och animeras till dessa aktiviteter, men tänk på att de är unga och anpassa aktiviteterna därefter. En bra måttstock är 1,5 år för allt som innebär drag och ca. 8-10 månader för övrigt där hunden springer fritt, dock med extra koll på om unghunden blir trött. Lycka nu till! Jag hoppas verkligen att ni – om inte just detta år – någon gång tar er upp till fjällen under vårvintern och får uppleva hur underbart det kan vara då! Gammel dansk hönsehundklubben Rasens historia Text: Anna-Lena M Nei Gammel dansk hönsehunds historia i Sverige börjar på 1970 talet. Då ska, enligt uppgift från den danska klubbens dåvarande ordförande Knud Pedersen, ha exporterats två hundar hit från Danmark. Tyvärr finns inga uppgifter nedskrivna om denna import och hundarna har inte registrerats hos SKK. Att uppgifterna troligtvis ändå stämmer beror på att uppgiftslämnaren, Knud Pedersen, som tyvärr gick bort för några år sedan, var ett levande uppslagsverk när det gäller GDH:ns historia. Han var klubbens ordförande i hela 26 år, mellan 1959 och 1985 och var aktivt intresserad av rasen några år in på 2000-talet. Den första GDH som inregistrerades hos Svenska Kennelklubben (SKK) var en tik vid namn Blackie. Hon föddes i Danmark 1977, men inregistrerades inte i Sverige förrän 1982. Samma år registrerades också den första svenskfödda GDH kullen, född 26 september 1982. Mor till denna kull var just ovan nämnda Blackie. Pappa var en annan dansk import, Jack född 23 Mars 1981. Denna kull bestod av sju valpar, två hanar och fem tikar. Den enda av dessa valpar som skulle komma att användas i avel var en av hanvalparna, Acki. Han blev far till kull nummer två här i Sverige. Kullen, sex hanar och sex tikar, såg dagens ljus 26 juni 1989. Mor till valparna var Zenta, född i Danmark 5 Maj 1987 och registrerad i Sverige 1988. Nu skulle det dröja till 1994 innan några nya ”gammel danskar” skulle beträda svensk mark. Denna gång var det danska kennel Slettehaven´s som skulle ta en av sina parade tikar till Sverige. Tiken, som hette Slettehaven´s Ernestine, var parad med en hanen Samson. Tiken och uppfödarna återvände sedan tillbaka till Dan- Hemsida: www.gdhklubben.se PlusGiro: 45 25 57-2 SWIFT: NDEASESS IBAN: SE 09 9500 0099 6042 0452 5572 Styrelse Ordförande, avelsansv, viltspår: Anna-Lena M. Nei, [email protected] Vice ordförande: Maria Ehrenberg, [email protected] Sekreterare (möte), valphänvisare: Lena Halvars, [email protected] Sekreterare (klubb): Anette Elg, [email protected] Kassör, Utställningsansvarig: Annika Rönnings, [email protected] PR-ansv: Ingegerd Aulén Frederikesen, [email protected] MEDL. AVELSRÅDET: Kerstin Grahn, [email protected] Suppleant Redaktör: Eva Gärdsmo Pettersson, [email protected] Suppleant Webbredaktör: Lars Ledin, [email protected] ADJ. Provansvarig jakt-/viltprov: Yvonne Hansén, [email protected] Adj. avelsfrågor: Sören L Poulsen, [email protected] Adj. avelsfrågor: Kim Mortensen, [email protected] Medlemskap Huvudmedlemskap: 300 kr Familjemedlemskap: 50 kr Medlemsavgiften inbetalas på klubbens Plusgiro. Uppfödare som anmäler sina valpköpare som medlemmar betalar 150:-/hund för dem som är bosatta i Sverige. För valpköpare bosatta utanför Sverige betalas full avgift d.v.s. 300:-. bli medlem! Vill du bli medlem i GDH-klubben? Du får klubbens tidning som kommer ut med 4nr/år. Dessutom kommer klubben att ordna olika aktiviteter och träffar där du har möjlighet att umgås med andra GDHägare och deras hundar. Du blir också automatiskt medlem i vår specialklubb, SKF (se under länkar). Därigenom har du tillträde till alla de övriga i specialklubben ingående rasklubbarnas provverksamhet mm. mark efter att valparna, en hane och tre tikar, sålts till svenska ägare. 1996 kom ytterligare en dansk import till Sverige, tiken Flika. Flera resor gjordes till Danmark för att para henne, men tyvärr misslyckades försöken. 2001 registrerades den första GDH kenneln hos SKK. Kenneln fick samma år möjlighet att leasa en avelstik från Danmark. Tiken var Mølbyegård´s Sandy. Hon parades med hanen DkUch NordV-96 Markpr. Frydensbjerg Aslan. I februari 2001 kom hon till Sverige och den 2 mars samma år födde hon en kull bestående av fyra hanar och fyra tikar. Samma år föddes också en kull på Hönö, Göteborg. Föräldrarna till kullen var två importer från Danmark, Frydensbjerg Jack och Aastrupgaard Tasja. Båda dessa hundar kom hit som juniorer år 2001. I deras kull föddes tolv valpar, åtta hanar och fyra tikar. Klubbsamarbete Ett samarbete med Svenska Rasklubben för Bracco Italiano och Spinone, SRBS, startades år 2004. Detta samarbete innebar att alla GDH ägare fick en klubb att samlas i. Samma år arrangerades också, genom SRBS, den första rasspecialen med nästan 20 anmälda hundar. Detta var den 10-11 &12 september och platsen var Villingsberg mellan Örebro och Karlskoga. Domare på utställningen som hölls vid denna första träff, som inte bara var den första i Sverige utan den första någonsin utanför Danmark, var Sofia Törnlöv (numera Sollenberg). Till BIR och BIM utsåg hon kullsyskonen Nei´s Hedda Af Nörhede samt Nei´s Leo Af Nörhede. En stor händelse denna helg var det vandringspris, Morten Bak pokalen, som skänktes av Danska GDH klubben. Egen svensk klubb 2007 2007 var det dags för den Gammel danska hönsehunden att få en egen rasklubb här i Sverige. Efter att ett flertal telefonmöten hållits, till vilka nästan samtliga GDH-ägare i Sverige kunnat inbjudas, utsågs en interimsstyrelse som fick i uppdrag att färdigställa förslag till stadgar och göra de andra förberedelser som behövdes för att ett årsmöte skulle kunna hållas så att man officiellt kunde bilda Svenska Rasklubben för Gammel dansk hönsehund (SRG). Interimsstyrelsen bestod av Jesper Nei (ordförande) Anna-Lena M. Nei (sekreterare) samt ledamöterna Ann-Marie Bredolo, Maria Ehrenberg, Eva Gärdsmo Pettersson och Catherine Holmgren. Den 27/11 2007 avhölls årsmötet i Västerås och SRG var bildad. Bara några dagar efteråt upptogs klubben som officiell rasklubb i Specialklubben för kontinentala fågelhundar. SRG är den första rasklubb för GDH som bildats utanför Danmark och detta skedde samma år som den danska rasklubben firade sitt 60-års jubileum. Gammel dansk hönsehund Text: Anna-Lena M Nei När GDH:n avlades fram var den en ”folkets hund”. Bönder och arbetare hade inte råd att hålla flera hundar och därför skulle kunna fungera, inte bara som duktig stående fågelhund utan också som duglig och villig apportör, vid jakt på fält-, skogs- och sjöfågel samt hårvilt såsom hare och kanin. Även i dag ska hunden kunna användas vid dessa typer av jakt. Till skillnad mot de flesta andra stående fågelhundar arbetar GDH:n med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i kombination med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utEn GDH in action på ett fältprov. märkta näsa, gör den också till en skicklig eftersökshund vid jakt Foto: Anna-Lena m Nei på klövvilt. Under senare år har flera hundar av rasen blivit godkända och upptagna i det danska schweisshundregistret. I detta register får endast hundar och förare som testats och funnits lämpliga, finnas med. Alla eftersök i Danmark måste göras av dessa ekipage. Arbetar lugnt och koncentrerat Vid jakt på fält- och skogsfågel arbetar GDH:n lugnt och koncentrerat. Större delen av arbetet sker med nosen tämligen lågt. Under hela arbetets gång ska hunden hålla god kontakt med föraren och villigt följa de kommandon denne ger. Hunden skall jaga för sin ägares och inte för sin egen skull. Rasen ska anpassa sitt arbete efter storleken på jaktmarken. Även om söket i grunden är relativt kort, ska föraren kunna dirigera hunden så att söket blir både vidare och djupare, detta utan att skapa osäkerhet och oro hos hunden. Viljan att hålla kontakt får aldrig yttra sig som osäkerhet och bundenhet till föraren. Detta är mycket otypiskt för rasen. En GDH som arbetar ska utstråla lugn, säkerhet, beslutsamhet och mod. Den får aldrig upplevas som hetsig eller orolig i terrängen. Viss iver direkt vid jaktens början, speciellt hos unga hundar, får man ha överseende med. Hunden ska dock snabbt komma in i arbetet och lösa sin uppgift utan att skapa onödig oro i markerna. Att rasen redan från början var en ”grovarbetare”, som ska fungera vid olika typer av jakt i olika terränger, visar denna beskrivning av rasen som Christian Bansen (historiskt betydelsefull man för rasens tillblivelse) gav i svar till en man som i en tidningsinsändare undrar varför man vill ha en så grov och långsam hund när det nu finns lättare och snabbare hundar att tillgå. (Han syftar på de vid denna tiden så populära Engelska raserna samt Kh. Vorsteh.) GDH:n har en god nos, vilket i kombination med ett lugnt och metodiskt arbetssätt gör den till en utmärkt eftersökshund vid jakt på klövvilt. Foto: Anna-Lena m Nei Kan användas till ”allt” ”Den kan användas till allt. Den kan jaga i vass, vatten, sly, buskage och skulle det finnas behov att jaga rovvilt går den på allt. En GDH har tex. avlivat en utter på nio kilo. Det är något den moderna korthåriga vorstehn inte kan klara. Stort sök har den inte, men det är inte alla som har behov av de moderna, flygande hundarna.” ( Ur tidningen Jagt og fiskeri, Maj 1939). Av samma anledning väljer många ännu i dag att jaga med rasen. En typisk jägare som väljer GDH är en man eller kvinna som njuter av att se sin hund i arbete, som inte har bråttom och som framförallt ser jakten som en totalupplevelse. En kombination av avkoppling blandat med jaktens spänning och samarbetet med en ytterst pålitlig, skicklig och samarbetsvillig hund. Som avslutning ett litet referat från ett jaktprov som avhölls i Klintholm, Danmark år 1906. Hunden det handlar om heter Bob och hans start vid detta prov var den andra starten någonsin av en GDH på jaktprov. Domarens utlåtande om Bob sammanfattar mycket väl hur en GDH arbetar på fält, även om hundarna idag är något mer snabbsprungna får de aldrig förväntas gå som de engelska eller tyska hundarna när det gäller fart och stil. ”Den har rasens alla fel och förtjänster. Dess rörelser var långsamma, dess gångart helst trav, och när den fann vittring, började den att utreda denna med nosen tätt mot marken. Men näsan var god, och den släppte inte vittring eller spår den en gång fått fatt i. Den fann snabbt en fasan i betorna, och när fågeln sköts, apporterade den vackert. Det är en hund som det helt avgjort kan skjutas mycket vilt för, speciellt då dens dressyr var i ordning, men den saknade fart och stil i söket.” En GDH är en bra jaktkamrat som är en duktig stående fågelhund och apportör vid jakt på fält-, skogs- och sjöfågel samt hårvilt såsom hare och kanin. Foto: Sandra Sund GDH:n i ett av dess rätta element - jakt av fältfågel. Foto: Anna-Lena m Nei: svenska stabyhounklubben Rasens historia Foto: T,Brate Rasen började beskrivas i litteraturen på 1800-talet och var troligtvis släkt med den spaniel som fördes in av spanjorer under den spanska ockupationen. I Italiens FCI-lista kallas rasen fortfarande för Spaniel Orlandese, och rasens namn skapar ibland huvudbry även idag. Det korrekta friesiska namnet – rasen fick huvudsäte i Friesland, var Stabijhûn, vilket de äldre från Nederländerna fortsätter att stava namnet var Stabij = ”sta-mij-bi” betyder ”ståmig-bi”, som ägaren uttryckte sig till hunden: hjälp mig! Så småningom började engelska språket att sprida sig i hela världen, varför det på engelska blev: stand by me liksom FCI ändrade till Stabyhoun. Det nederländska folket gav med sig halvt om halvt: fortfarande skriver de dock: Stabijhoun. 1942 beslutade några entusiaster att ta ett krafttag för sin ras, som då till 90 % började urarta till en blandras mellan Wetterhoun och Stabij. Raserna delades upp och restriktiva avelskriterier sattes upp, varpå rasen godkändes av Holländska kennelklubben år 1945. Än idag kan man se svaga tecken på Wetterhouninblandning i form av smålockig päls och hög svans på några linjer. I början hade man liksom vi i Sverige problem med en mycket liten avelsbas, där i stort sett bara två olika avelshanar användes. Ett rigoröst arbete lades ner för avelsprogrammet, som stod klart 1947, varpå klubben NVSW, kunde starta år 1947. I rasens hemland går den under epitetet ”working dog”/ gårdshund, och arbeta måste denna ras, då den för att vara harmonisk behöver aktiveras. Den fattige mannens hund – bonden med mycket liten mark jämfört med mer välbärgat herrefolk, behövde en hund som kunde mycket, men ej var specialist på ett område. Följa med jägaren ut för att apportera småvilt, simma och söka av samt apportera änder, där bonden fick skjuta dessa. Jagade den Hemsida: www.stabyhounklubben.se PlusGiro: 430 77 40-3 SWIFT: NDEASESS IBAN:SE78 9500 0099 6026 4307 7403 Styrelse Ordförande: Helena Gunnarsson, ordgfö[email protected] 0705-54 51 70 Vice ordförande: Roddy Brun, 0707-78 44 86 Sekreterare: Ulrika Belfrage, [email protected] 010-21 15 567, 0761-01 08 05 Kassör: Tomas Magns, [email protected] Ledamot: Helena Skogetun 060-29 244, 0702-2903 81 Ledamot: Åsa Holm- Carlsson 016-603 56 Ledamot: Henrik Larsson 076-10 28 381 Ledamot: Anna Rydell 016-912 23 Supleant: Jonas Olofsson 0733-36 51 88 Redaktörer: Helena Skogetun Emma Johannisson Ann-marie Nilsson [email protected] Webbkontakt: Sara Lager, [email protected] Webmaster: Mathias Johansson Valphänvisare: Helena Gunarsson, [email protected] Avelsråd/ avelskommité: Avelsfrågor: Åsa Holm-Carlsson, [email protected] Avelsfunktionär: Helena Gunnarsson, [email protected] Utställningskommité: Ingela Rälg, Ordf, Tele 0707- 98 58 78 Anna-catrin Löfgren Jaktkommité: Henrik Larsson, sammankallande (viltspårsansvarig) Patrik Belfrage Roger Johansson Medlemskap Huvudmedlemskap: 300 kr Familjemedlemskap: 75r Medlemsavgiften inbetalas på klubbens Plusgiro. Ange namn och adress. självständigt, kom hunden hem med mullvad, där skinnet såldes för att dryga ut inkomsten. Dessa saker har människan inte lyckats avla bort, utan fortfarande är den en bra apportör med mjuk mun, en utomordentlig hörsel gör att den hör skadedjur i backen, varför den gräver – till dess möss eller sork är bärgade. Hundens liv varInte bara jakt. Den drog kärror, för att få hem ved eller forsla varor som hjälpreda åt husmor. Dessutom skulle den vakta, dels bondens husdjur mot främmande djur och andras hundar dels mot främmande människor, varför den ”larmar” relativt lätt även idag. Hundarna hölls inte på samma sätt som hos oss, ofta fick de bo ute eller i ladugård. Ännu idag ses ovanligt många hundar springa lösa, jämfört med i vårt land, varför ej registrerade Stabij finns många av, som säljs för några hundralappar. C:a 3000 hundar har rasen – med stamtavla och anses därför som Nederländernas hund framför andra! Rasen började beskrivas i litteraturen på 1800-talet och var troligtvis släkt med den spaniel som fördes in av spanjorer under den spanska ockupationen. I Italiens FCI-lista kallas rasen fortfarande för Spaniel Orlandese, och rasens namn skapar ibland huvudbry även idag. Det korrekta friesiska namnet – rasen fick huvudsäte i Friesland, var Stabijhûn, vilket de äldre från Nederländerna fortsätter att stava namnet var Stabij = ”sta-mij-bi” betyder ”ståmig-bi”, som ägaren uttryckte sig till hunden: hjälp mig! Så småningom började engelska språket att sprida sig i hela världen, varför det på engelska blev: stand by me liksom FCI ändrade till Stabyhoun. Det nederländska folket gav med sig halvt om halvt: fortfarande skriver de dock: Stabijhoun. 1942 beslutade några entusiaster att ta ett krafttag för sin ras, som då till 90 % började urarta till en blandras mellan Wetterhoun och Stabij. Raserna delades upp och restriktiva avelskriterier sattes upp, varpå rasen godkändes av Holländska kennelklubben år 1945. Än idag kan man se svaga tecken på Wetterhouninblandning i form av smålockig päls och hög svans på några linjer. I början hade man liksom vi i Sverige problem med en mycket liten avelsbas, där i stort sett bara två olika avelshanar användes. Ett rigoröst arbete lades ner för avelsprogrammet, som stod klart 1947, varpå klubben NVSW, kunde starta år 1947. I rasens hemland går den under epitetet ”working dog”/ gårdshund, och arbeta måste denna ras, då den för att vara harmonisk behöver aktiveras. Den fattige mannens hund – bonden med mycket liten mark jämfört med mer välbärgat herrefolk, behövde en hund som kunde mycket, men ej var specialist på ett område. Följa med jägaren ut för att apportera småvilt, simma och söka av samt apportera änder, där bonden fick skjuta dessa. Jagade den självständigt, kom hunden hem med mullvad, där skinnet såldes för att dryga ut inkomsten. Dessa saker har människan inte lyckats avla bort, utan fortfarande är den en bra apportör med mjuk mun, en utomordentlig hörsel gör att den hör skadedjur i backen, varför den gräver – till dess möss eller sork är bärgade. Hundens liv varInte bara jakt. Den drog kärror, för att få hem ved eller forsla varor som hjälpreda åt husmor. Dessutom skulle den vakta, dels bondens husdjur mot främmande djur och andras hundar dels mot främmande människor, varför den ”larmar” relativt lätt även idag. Hundarna hölls inte på samma sätt som hos oss, ofta fick de bo ute eller i ladugård. Ännu idag ses ovanligt många hundar springa lösa, jämfört med i vårt land, varför ej registrerade Stabij finns många av, som säljs för några hundralappar. C:a 3000 hundar har rasen – med stamtavla och anses därför som Nederländernas hund framför andra! Svenska weimaranerklubben bli medlem! Hemsida: http://www.weimaranerklubben.se/ PlusGiro: 460 66 06-4 Ordförande: Annelie Törnqvist 0708-44 63 58 [email protected] Vice ordförande: Ted Karlsson 0706-44 33 78 [email protected] Sekreterare: Anna Östblom 0709-90 49 42 [email protected] Kassör: Kristina P Granath 0226-125 34 [email protected] Ekonomiansvarig: Ted Karlsson 0706-44 33 78 [email protected] Kontaktperson i SKF styrelse: Pernilla Ryberg, 0703- 10 73 57 [email protected] Medlemsregistrator: Annelie Törnqvist, 0708-44 63 58 [email protected] Valpförmedling: Anders Sundvall, 0701-89 89 89 [email protected] rasinformation weimaraner: Mia Dahl, 0702-06 40 01 Rasinformation SRHP: Pernilla Ryberg, 0703-10 73 57 [email protected] Jakt/ provverksamhet: Per Johansson, 0736-37 33 52 [email protected] Jaktprovsekreterare: Josefin Zackarisson, 0735-07 12 41 [email protected] Utställningsansvarig: Mia Dahl, 0702-06 40 01 [email protected] Utbildningsansvarig: Annelie Törnqvist, 0708-44 63 58 [email protected] Viltmästare: Annelie Johansson, 0705-42 68 17 [email protected] Avelskomitté: Annelie Törnqvist, 0708-44 63 58 Webmaster SWeiKs hemsida: Anders Sundvall 0701-89 89 89 Redaktör Weimaranernytt: Zandra Öjring 0769-45 90 34 [email protected] Weimaranerlägret: Zandra Öjring, Micke Svedberg, Sigrid Agenäs Vill du bli medlem i Svenska Weimaranerklubben och få vår klubbtidning? Så trevligt! Börja med att kontakta [email protected] med dina kontaktuppgifter: Förnamn, efternamn, adress, postnr, postadress och telefonnummer. Då bekräftar klubbens medlemsregistrator att du ”är med i rullorna”. Medlemsavgift: Huvudmedlem: 350kr /år Familjemedlem: 50kr/ år Du får ett inbetalningskort när du har anmält dig. Uppfödare som anmäler sina valpköpare som medlemmar betalar 150:-/hund för dem som är bosatta i Sverige. För valpköpare bosatta utanför Sverige betalas full avgift d.v.s. 350:Medlemskapet löper kalenderårsvis. Rasklubbsmedlem är medlem i Specialklubben för övriga Kontinentala Fågelhundar genom kopplat medlemskap. Denna form är avsedd för medlem med någon av klubbens raser som har egen rasklubb. Medlemsformen ger rösträtt på både egen rasklubbs och specialklubbens årsmöte, rätt att starta på utställningar och prov som genomförs av specialklubben eller någon av specialklubbens rasklubbar. Dock har genomförande rasklubb rätt till förtur för egna medlemmar vid en årlig rasmönstring. Vidare har rasklubbsmedlem naturligtvis rätt att delta i egen rasklubbs aktiviteter och att få egen rasklubbs tidning samt i övrigt ta del av den service som rasklubben ger. Familjemedlemskap finns endast i rasklubbarna. Frågor angående medlemskap? Har du frågor angående medlemskap, vänder du dig till klubbens medlemsregistrator eller till kassören. Rasens historia Text: Inger Nilsson & Mimmi Erixon, 1994. Weimaranerns historia sträcker sig tillbaka åtminstone till 1631 då den finns avbildad för första gången. Under sin tidigare historia var rasen förbehållen den härskande klassen – före år 1700 var det ett privilegium för de rika landägarna att äga en stående fågelhund och ingen av de lägre klasserna tilläts detta. Sitt namn har rasen fått från den tyska staden Weimar, som under 1600- och 1700-talen var ett furstendöme och kulturellt centrum i Tyskland, med storheter som bl.a. Goethe, Schiller och J,S Bach bland sin societet. Storhertigen Karl August av Saxen-Weimar (1775-1828) var den första som vi vet med säkerhet bedrev en medveten avel med rasen. Weimaranern hölls som exklusiv jakthund vid hovet och användes vid såväl högviltsjakt som fågeljakt. Bland annat användes den som stående fågelhund vid falkjakt. Hur rasen egentligen kom till är omtvistad, med den torde räkna både drivande och spårande hundar bland sina förfäder och även kanske pointer. Ingen vet säkert om weimaranern utvecklats parallellt med den tyska vorstehn eller kanske, som major Robert Herbert hävdar i ” Deutsche Weidwerk” 1939, är weimaranern en mutant från den nu utdöda St Hubertus Brache och har utvecklats separat från de övriga raserna. I Svenska Kennelklubbs bok ” ´Hunduppfödaren” skriver Per-Erik Sundgren, att den grå färgen med ljusa ögon hos hundar generellt sett är en albinoform av svart och på vissa håll finns teorier om att Weimaranern utvecklats i nära släktskap med Vorsteh och att färgen förändrats antingen som en följd av mutation eller undernäring. Hur det verkligen förhåller sig vet ingen. 1896 erkändes weimaranern för första gången som egen ras i Tyskland efter ett ansenligt motstånd. Ända sen 1880-talet hade rasentusiaster krävt erkännande för weimaranerns jaktegenskaper, medan andra hävdade att rasen bara var en färgvariant av vorstehn. Slutligen segrade dock tanken att weimaranern just på grund av sin färg var en egen ras. Den 20:e juni 1897 bildades den första rasklubben och samma år kom den första standarden. Eftersom idealen endast förändrats obetydligt sedan dess, är den standarden ännu fullt igenkännlig. Foto: Zandra Öjring I Sverige har vi sedan 1970-talet haft en liten med stabil weimaranerstam, som glädjandes nog visar en tendens att öka för närvarande. De svenska och norska stammarna bygger på samma blodslinjer och utbyte sker ofta ofta över gränsen. Det är kanske denna omständighet som räddat weimaranerrasen som en fortfarande frisk och sund hund, för genbanken är mycket liten – vi har bara ett hundratal individer i Sverige idag. (Detta var skrivet 1994. Idag 2015 finns ungefär 1400 st korthår och ca 120 st långhår. Detta är bara en ungefärlig siffra.) Weimaraner Text: Inger Nilsson & Mimmi Erixon, 1994. Weimaranern är en fågelhund, men den är inte uteslutande hänvisad till ett enda arbetsområde. Dess blandade ursprung gör att mångahanda arbetsuppgifter är naturliga för den. weimaranern har goda anlag för arbete med låg nos och måste ibland uppmuntras att lyfta på näsan i sökarbetet. Den är en aning långsammare i sitt arbetssätt än andra jämförbara raser, men i gengäld söker den av terrängen noggrant. Arbetssättet vid spårarbete lämnar inget övrigt att önska och vid eftersök och viltspår är weimaraner lysande. Rasen är begåvad med en naturlig apporteringslust och kommer redan i späd valpålder stolt dragande med allehanda föremål. Ägaren har bara att kanalisera denna energi och rikta hundens intresse mot önskvärda apporteringsobjekt. Foto: Katarina Persson Många exemplar kommer att utveckla en veritabel vattenpassion, men andra hundar måste till en början ”övertalas” att gå i vatten. Många weimaraner måste lära sig simma på ett ändamålsenligt vis och deras första simtur brukar företas under mycket plask. För att den seniga kroppen ska få en riktig ställning i vattnet måste hunden lära sig arbeta kraftfullt med bakbenen så att bakkroppen får tillräcklig flytkraft. Unga hundar kan ibland bli skrämda när kroppen ställer sig vertikalt i vattnet och börjar sjunka. Rasen är även begåvad med skyddsinstinkt – en skärpa som avlats fram inte bara som ett beskydd för ägaren, även om det faller sig naturligt för en hund med weimaranerns läggning att ta sitthusbondfolk till försvar. En tysk jakthund ska ha viltskärpa nog att gå på skadeskjutet vilt och förfölja och kanske även bita ihjäl ett undflyende djur. Foto: Katarina Persson I Sverige finns även flera hundar som har haft framgång i lydnads- och brukssammanhang. Rasen är mycket mångsidig och detta bidrar ofta till varför man väljer just en weimaraner. Tar man vara på den sprudlande, inneboende energin kan man få en duglig spår- eller sökhund, en snabb och outtröttlig rapport hund eller draghund, en oförskräckt skyddshund eller en hörsam lydnadshund. Weimaranern har kapacitet till allt detta; man behöver inte köpa en ny hund av annan ras för att kunna slå sig på någon ny gren inom hundsporten. Mentalitet Weimaranerns lynne är en mycket speciell sammansättning av självständighet, energi och nästan ödmjuk förarvekhet. Det är Foto: Jerry Carlsson. en mycket envis hund som ständigt finner på nya sätt att manipulera sin ägare och få sin vilja igenom. Men samtidigt en hund vars högsta önskan är att vara till lags. Den hyser en stormande tillgivenhet för sin ägare och familj – som dr Werner Petri skriver i ”Der Weimaraner Vorsthehund” ”Weimaranerns vänlighet tar sig stundtals något påträngande uttryck” Weimaranern, trots sin storlek, föredrar klart den goda sängvärmen framför kyla i en hundgård. Den vill vara nära sin ägare och måste ideligen betyga sin kärlek. I sin översvallande vänlighet kan den ibland ställa till med smärre katastrofer för den uttrycker alla sina känslor med hela kroppen. Smärre föremål på kaffebordet och dylikt sveps lätt iväg av den av den energiska svansen. Detta till trots så är en Weimaraner en lugn och sansad innehund – något den tar igen när den kommer ut. Utomhus är den i stånd att arbeta outtröttligt timmar i sträck och rör sig smidigt och till synes utan nämnvärda ansträngningar i alla typer av terränger. Kyla är inget hinder så länge hunden i rörelse, men sommartid kan den paradoxalt nog bli besvärade av värmen. Den medfödda viltskärpan är framavlad för att weimaranern ska gå på och kanske även döda påskjutet vilt - den är stor och kraftig nog att orka skaka ihjäl och apportera ett skadeskjutet rådjur. Man bör dock beakta att hunden inte själv inte förmå skilja vilda rovdjur som hermelin eller räv från vanlig tamkatt. Weimaranern har lätt för att lära och gör det fort och väl. Den blir emellertid snabbt uttråkade av upprepade övningar och onödiga nötningar av redan inlärt moment. Man kan vid dessa tillfällen frestas att tolka deras plötsliga ohörsamhet eller olydiga påhitt som dumhet eller brister i inlärningen, men detta är som regel bara hundens sätt att visa att den inte är intresserad av arbete som inte medför någon utmaning. Lägger man in ett nytt moment eller varierar träningen på något sätt får man genast sin hunds fulla uppmärksamhet och den utför snabbt sitt arbete korrekt igen. Kombinationen av självständighet och förarberoendet låter kanske som en paradox, men den är i själva verket en förutsättning för att Weimaranern ska fungera i det arbete den är avsedd för. Den måste söka ut från föraren och självständigt kunna hantera alla de situationer den möter på egen hand när den är ute. Samtidigt har man ingen nytta av en fågelhund om den inte arbetar i god kontakt med sin förare och har en sådan bindning till denne att den villigt samarbetar. Den ska hela tiden hålla reda på var föraren är eftersom det är för denne hunden ska visa var fågeln trycker. Den ska vid gott humör hämta och avlämna bytet till föraren trots att den själv kanske anser sig ha större rätt till viltet eftersom den satt tänderna i det först. Tänker man efter så blir därför paradoxen en självklarhet. Foto: Katarina Persson Historik srhp Text: Pernilla Ryberg Foto: Rolf Ryberg Jag citerar rasens grundare Koloman Slima’k: ”Vi vill ha en hund som kan bli hanterad av en jägare som är nybörjare. Det enda som skall behövas är att ta med hunden ut på fälten och presentera dem för jaktbara fåglar. Resten lär de sig själva”. Under en tid kallades rasen även för ”strävhårig weimaraner”. Detta var fram till 1975 då Tyska weimaranerklubben upptäckte ett misstag i översättningen av rasstandarden. Rasen hade då förvaltats under den tyska weimaranerklubben en tid men efter det flyttades den över till Slovakien för att vidareutvecklas. Rasen är en kombination av kh weimaraner, Czesky fousek och strävhårig vorsteh och härstammar från 1950 talet. Kombinationen av dessa tre raser hamnade under Slovakiens s k experiment register där man endast använde hundar av yppersta kvalité gällande det jaktliga samt mentala. Man avlade fram hundar under strikt kontroll från avelsrådet i Slovakien. Rasen blev senare erkänd under Slovakia Hunters Union och blev känd för sina utomordentliga jaktegenskaper. Under tidigt 1980 tal hade rasen utvecklats till tre obesläktade linjer och tre olika avelsgrupper. Det fanns ca 400 hundar registrerade och man hade uppnått antalet individer för att få ansöka till FCI om en egen rasstandard och namn. Den 6:e juni 1982 blev rasen erkänd av FCI med rasnummer 320. Slovakian Roughhaired Pointer Text: Pernilla Ryberg Foto: Rolf Ryberg Rasen är känd för sina goda allround egenskaper inom jaktens alla delar och utmärkta apporteringsförmåga. De är MYCKET följsamma och lättlärda. De har starkt ståndsanlag och respekterar fågeln naturligt i uppflog. De arbetar med en utmärkt INTELLIGENS i söket efter skott. Det finns ca 1700 individer i hela världen. Rasen förekommer företrädesvis i Europa. Den är vanligast i Slovakien och England. Enstaka individer finns i övriga länder. Rasen är även känd som en utmärkt jakthund i USA. Rasen är dock inte godkänd av AKC (Amerikanska kennelklubben). I Norden förekommer det fem individer i Finland, fyra i Norge samt nio individer i SVERIGE. Det föds ca 300 valpar om året, mestadel av dem kommer från Slovakien OCH England. SRHP i Sverige. År 2008 importerades en tik Stormdancer a Classic Dream ” Oona”. Det registrerades ytterligare en import 2009, Stormdancer Sweat Pea. Båda tikarna kommer från England. År 2012 importerades en tio månaders tik från Slovakien, JORKY CLASSIC DREAMS z Milhostovskych polí ” Jorky”, MED helt nya blodslinjer. Fältprov, i ryggen på en domare Text: Zandra Öjring Många av oss har säkert varit med på fältprov med sina hundar. Men hur är det egentligen att vara domare? Den frågan ställde jag mig själv och tänkte att det vore intressant att ta reda på. Jag kontaktade därför domarna Marcus Niklasson och Nicke Niklasson som skulle döma i Enköping 2-3 november 2013 på Sweiks ordinarieprov. Snälla som de är fick jag naturligtvis gå med dem när de skulle vara domare. Dagen började tidigt på Långtora gård där provet hölls. Det var många startande och en hel del människor jag kände igen från tidigare prov både i eftersöksgrenar och fältprov. Väldigt kul att träffa alla och deras hundar. Det märktes att stämningen var på topp men en aning nervös hos de startande. Provet började med en gemensam samling där provledaren Micke Svedberg gick igenom dagen och dess upplägg. Det var upprop av deltagare, insamProvledare Micke, domare Nicke och blivande ling av gula kort (resultatkordomaren Joakim på väg ut på fältet. ten man har på sin hund), information om tider och hur vi Foto: Zandra Öjring skulle ta oss ut på fälten. Eftersom det var många deltagare delades de startande upp i två olika grupper. Ni som har varit på jaktprov vet att hundarna startar i tre klasser; unghund, öppen och elit (se faktaruta bredvid). Gruppindelningen på det här provet blev så att unghundar och elitklasshundar gick tillsammans och den andra gruppen bestod av öppenklasshundar. Efter att grupperna blivit indelade var det dags för domare, domaraspiranter och domarelever att presentera sig. Domare för dagen var som jag nämnt tidigare Marcus Niklasson som är bosatt på Gotland och Nicke Niklasson § 10 KLASSINDELNING OCH PROVENS GENOMsom bor på Öland. Att de åker så långt för att vara delaktiga FÖRANDE på prov tycker jag är väldigt snällt och säkert även väldigt uppskattat av klubben. Två blivande domare; Peter Nilsson Unghundsklass (UKL) är öppen för hundar som bedömningsdagen uppnått 9 månader, men inte 24 månaders åloch Ted Karlsson, gjorde sina slutprov, så kallad aspirantder. För alla raser utom breton och weimaraner är klassen tjänstgöring, vid det här provet. Dessutom var två domareöppen även för hundar som är över 24 månader, men som lever med, Adam Dschulnigg och Joakim Nordell. Redan inte tidigare gått till pris på jaktprov. här tycker jag att alla som deltar i att planera provet borde Öppen klass (ÖKL) är öppen för hundar som bedömha en stor eloge, det är mycket fixande innan för jaktprovsningsdagen uppnått 15 månaders ålder och som vid prov ansvarig i klubben, provledaren, domare som åker långt, tidigare erövrat högst ett 1:a pris i ÖKL enligt dessa regler eller vid motsvarande prov i utlandet som godkänts aspiranter och elever som vill utbilda sig till nya domare. av SKK. Utan dessa människor skulle det inte bli några prov. På lördagen gjorde jag så att jag följde med Nicke ut på fältet. Han skulle för dagen döma unghund- och elitklass och på söndagen följde jag med Marcus för att titta på när han skulle döma de hundar jag såg på lördagen. Just för att se två olika domare döma samma hundar. Båda domarna började med att berätta hur provet skulle gå Elitklass (EKL) Ras med eftersöksgrenar: öppen för hundar som har erövrat 2 x 1:a pris i ÖKL (eller 1 x 1:a pris med fältbetyg 8 eller högre) enligt dessa regler eller vid motsvarande prov i utlandet som godkänts av SKK. (Eftersöksgrenar EKL öppet för hundar som erövrat 1 x 1:a pris i ÖKL). Hund som före 2012-07-01 startat i elitklass äger rätt att fortsätta att starta i elitklass. till, vad hundförarna skulle tänka på när de förde sina hundar och vart resten av gruppen skulle gå när deras hundar inte var lösa. Detta för att de inte ska störa de hundar som är i sina släpp. Domarna berättade vad de tittar på under provet och gick lite kort igenom en del regler. Efter det meddelade de startordningen vilket också gav förarna information om vilka hundar som skulle gå tillsammans i första släpp, för på fältprov prövas hundarna alltid två och två. Parindelningen som gäller i första släpp ändras under dagen, beroende på vilka hundar domaren helst vill se på olika markavsnitt och även beroende på att hundar blir färdigbedömda olika tidigt under dagen. Hunden kan ju vara färdig för att den gjort ett jättebra arbete och gått till pris men det händer ju även att hundar åker ur provet t.ex. för att de har gått efter fågel för långt. Detta kallas för att hunden förbryter sig och då får den inte fortsätta. Efter denna information gick vi ut allihop på fältet. Det var en superfin dag med sol och lagom med vind. Söndagen var inte lika solig och slutade med regn, men inga sura miner för det. När jag gick med så ställde jag lite frågor om hur det är att vara domare, den uppfattningen jag fick från domarna, uttryckt med mina egna ord, är följande: Att vara domare kan vara en väldigt svår uppgift, en domare går dubbelt så långt som en provdeltagare, lämnar familjen hemma för att tillbringa dagen med att titta på andras hundar. Missar träning och jakt med sina egna hundar. De ska alltid se på vad hundarna presterar för dagen och inte tänka på det de har sett tidigare. De ska bilda sig en ny uppfattning varje gång. Detta kan vara svårt när de har sett en hund flera gånger, sett hunden göra misstag tidigare. Men det är ju faktiskt hundens dagsform de ska titta och ta hänsyn till. De ska titta på två hundar samtidigt som de ska anteckna hur hundarna går. Sen är det också svårt för dem att se hela tiden vad hundarna gör. De kanske inte ser att den ena hunden gör ett fint arbete medan de tittar på den andra hunden. De kan ju bara bedöma det som de ser. Det är omöjligt för dem att se allt som händer, oftast är det så att gruppen som går efter ser andra saker hos hundarna än vad domaren ser, även om man ser samma situation kan man uppfatta den väldigt olika beroende på var man står och det kan leda till funderingar i gruppen, därför måste domaren också ge öppen kritik löpande under dagen så att alla vet vad domaren har sett. Jag som gick bredvid och inte behövde anteckna hade svårt att se allt som hände, riktigt imponerande hur domarna klarar av det! Nu har de ju gjort detta flera gånger men det går nog inte att upprepa tillräckligt många gånger att de inte kan se allt som händer. Detta är också viktigt för publiken att veta detta då det annars kan bli alldeles för mycket prat och skvaller. Detta var något som både Marcus och Nicke sa till deltagarna innan för att de skulle veta om det med säkerhet. Under helgen var vi med om ett par sådana Dåvarande domareleven Adam spexar inför kameran. Adam vart färdigutbildad domare för fält 2014. Foto: Zandra Öjring Leriga kängor var det gott om. Foto: Zandra Öjring situationer. Först var det en situation då hunden var inne och jobbade i ett väldigt tätt buskage. Domaren såg varken hunden eller vad som hände. Plötsligen går det upp en fågel och lite senare en till. Det var helt omöjligt att se om det var hunden som stötte eller om fåglarna lättade själva när de märkte att det var något som rörde sig i närheten. Det är precis så här det kan gå till. Varken domaren, skytten, föraren eller jag såg vad som hände och då får man gå på det. En annan händelse var att en av hundarna stod för fågel och på vägen dit tittade både domaren och skytten bort i en sekund och plötsligt var det fågel i luften. Det kan gå så fort. Hade hunden stött fågeln? Någon i publiken eller hundens förare kanske såg men domaren missade händelsen och domaren måste gå på vad den ser inte vad andra säger att de ser. Att se hundarna jobba på fältet kan vara svårt beroende på vad det är för väder. Under söndagen var det dimma som försvårade sikten väldigt. Foto: Zandra Öjring Hur är det då att gå och titta på olika individer en hel dag? Det första minuterna i ett släpp tittar domarna inte så mycket på vad hundarna gör. Hundarna brukar då springa och lukta av sig lite då de har gått i koppel ett tag och göra toabesök. Men sen börjar de att titta på hur hunden jobbar, bland annat hundens fart, hur den revierar och hur den sköter fågel. De tittar på allt som står i egenskapsbeskrivningen nedanför. För varje hund skriver de anteckningar bl.a. på vad hunden gör, inte gör, fart, reviering, fågelsituationer och hur långa släpptider hundarna har. Allt detta görs under hela dagen för att få en uppfattning vad hunden har presterat, för att sedan kunna sätta betyg. Grupperna bestod båda två av ca 12 hundar så det är en hel del att hinna anteckna. Mellan släppen hölls det också öppen kritik och då fick förarna som gått släppet också höra vad domaren skulle vilja se mer eller mindre av i nästa släpp. Nedanför ser ni utdrag från jaktprovs reglemente vad en domare ska titta på. När vi under dagarna gick och tittade på alla dessa arbetande hundar kom det ju upp många frågor till doma- Wilda & Råsa väntar på sin tur. Foto: Zandra Öjring Sekundering Foto: Anci Niklasson. ren som –hur tänkte du nu? –vad tittade du på då? –vad skulle föraren gjort nu? Det som jag förstod av domarna var att beroende på vilken klass hunden gick i så dömer man lite olika. I unghundsklass ville de gärna se en hund som det är fart i och som gillar vilt. I unghundsklass får föraren vara mycket aktiv och stötta hunden, dessutom kan hunden kan få vara kvar i provet även om den t ex går efter vilt. Om man istället pratar om elitklassen så ska det vara färdiga jakthundar som vet vad de gör. Förarna ska mest kunna gå vid domaren och se hunden jobba och elithundarna skall absolut inte fundera på att förfölja vilt. När man går bredvid domaren förstår man på ett annat sätt på hur domaren kan se både hunden och föraren tydligare, hur föraren påverkar hunden medvetet och omedvetet. Domarna berättade att det är väldigt vanligt att förarna kommer till prov nervösa och inte gör som de brukar göra vid träning och jakt. Många förare tänker inte på att de gör knasiga saker och för hundarna blir det givetvis konstigt. Vanliga förarfel som domarna nämnde är att ropa, vissla, springa och flaxa med armarna och annat som blir en störning för hunden. Det är tydligen också vanligt att folk går väldigt snabbt fram i marken så att hunden missar att söka av vissa områden. Båda domarna uttryckte sig i att de ville se hundarna lyckas och kunna få alla chanser att lyckas, men förarna måste också hjälpa till för att det ska gå bra för hunden. Det är ju inte föraren som bedöms men det kan ju påverka hundens arbete. George & Shaelyn vilar lite mellan släppen. Foto: Zandra Öjring Att se de olika hundarna på fältet var väldigt roligt och intressant för alla hundar hade sina egna egenskaper. I början fick hundarna släpp som var ungefär 20 min, detta minskade sen under dagen då domaren har sett vad de behöver se på t.ex. fart och vidd men behöver se hur hunden sköter fågelsituationer. Som domare får man se väldigt duktiga hundar, olydiga hundar, fågelsituationer som hundar skötte bra och andra som var mindre bra. Man kunde verkligen se skillnad på hundarna. Dels skillnaden i unghund- och elitklass men även olikheterna hos individerna. När dagens fältarbete var slut var det dags för kastapport för de hundar som hade haft fågelsituationer utan att fågel fälldes. Kastapport är en vanlig apportering där hunden sitter vid sidan av föraren, det Blivande domaren Peter Nilsson ger hela gruppen öppen kritik för att berätta hur han såg detta släpp. Foto: Zandra Öjring avlossas ett skott och en fågel kastas. Hunden skulle helt enkelt apportera fågeln till föraren. Domaren står bredvid och bedömer hur det går. Efter detta moment känner nog deltagarna att denna dag är över, de behöver bara invänta resultaten som domaren ska sätta. Marcus och Nicke satte sig ner med sina aspiranter och domarelever för att diskutera hundarnas prestationer och ge dem betyg på dagens insats. När de hade diskuterat klart så gick de igenom resultaten med gruppen. Det var en hel del glada minner och en del lite mindre glada. Jag tyckte dock det verkade som att de flesta gick därifrån med känslan att imorgon går det bättre. Jag i och med detta trodde jag att dagen var över, de startande åkte hem och det vart myckDomare Marcus, domareleven Joakim och en av de startande et mindre folk. Då säger Nicke: Då är det bara Agneta med bretonen Lexus. pappersjobbet kvar, du kan få hjälpa till att Foto Zandra Öjring skriva Zandra! Jag säger bara HJÄLP! Alla hundar som hade startat skulle ha en egen kritik med vad som har hänt under dagen. Nicke dikterade och jag skrev ned vad han sa på hundarnas protokoll. Detta kunde ibland vara mycket att skriva. Sen skulle alla egenskapssiffror ner där också. Vilket jobb! Tror nog vi satt där i 1,5 timme FART • 5 Mycket hög fart i snabb galopp • 4 Hög fart i vägvinnande galopp • 3 Måttlig fart i galopp • 2 Långsam fart i galopp • 1 Mycket låg fart, travtendenser • 0 Ingen registrering VIDD • 5 Mycket stor vidd. Jagar stundom utanför jaktterrängen • 4 Stor vidd, täcker jaktterrängen väl • 3 Medelstor vidd, täcker ej jaktterrängen helt • 2 Liten vidd, täcker ej jaktterrängen • 1 Obefintlig vidd, söker ej ut • 0 Ingen registrering REVIERING • 4 Utmärkt reviering, utnyttjar vind och terräng väl • 3 God reviering, utnyttjar vind och terräng tillfredställande • 2 Godtagbar reviering, utnyttjar ej vind och terräng tillfredstäl lande • 1 Ej godtagbar reviering, dåligt anpassat eller planlöst sök • 0 Ingen registrering STÅND • 4 Fast stånd • 3 Ostadigt stånd, glider mot vil tet vilket ofta leder till stöt • 2 Kortvarigt stånd, inväntar ej föraren utan reser själv • 1 Står ej för vilt, kör upp själv • 0 Ingen registrering AVANCE • 5 Mycket kraftig avance, hård resning • 4 Villig avance, resning direkt på order • 3 Försiktig, smygande avance • 2 Ovillig avance, kräver upprepade kommandon • 1 Ingen avance trots upprepade kommandon • 0 Ingen registrering SEKUNDERING • 3 Spontan, respekterar utan förarstöd • 2 Sekunderar ej men stör ej partnern • 1 Stjäl ståndet för partnern • 0 Ingen registrering FÖLJSAMHET/SAMARBETE • 5 Osjälvständig, kräver mycket förarstöd • 4 Mycket uppmärksam, kräver inget förarstöd • 3 Uppmärksam, tillfredställande förarkontakt • 2 Mindre uppmärksam, otillfredställande förarkontakt • 1 Dålig uppmärksamhet, ingen förarkontakt • 0 Ingen registrering RAPPORTERING • 2 Spontan utan förarpåverkan • 1 Inkallning, avlockning från stånd när hunden är ur synhåll • 0 Ingen registrering VILTFINNARFÖRMÅGA • 4 Bedöms ha utmärkt förmåga finna vilt • 3 Bedöms ha god förmåga finna vilt • 2 Bedöms ha godtagbar förmåga finna vilt • 1 Uppvisar otillräcklig förmåga finna vilt • 0 Ingen registrering VÄDER • 5 Snötäckt mark och/eller snöväder • 4 Ihållande regn, eventuellt snöblandat • 3 Huvudsakligen lätt regn • 2 Gråväder • 1 Mestadels soligt och varmt VIND • 3 Huvudsakligen vindstilla • 2 Svag till måttlig men stabil vind • Kraftig ihållande vind innan vi var klara. Jag hade skrivkramp och öronen var helt slut efter att ha lyssnat så intensivt, huvudet var trött för att man skulle uppfatta och skriva rätt. Så den som tror att domarna är klara när deltagarna åker hem har helt fel. Massor med pappersjobb. Likaså provledaren har också en hel del pappersjobb att ta hand om när provet är klart. Även om det tydligen finns en hel del nackdelar med att vara domare så gör dessa människor detta för att de tycker om det. De tycker om att se duktiga hundar också klart hjälpa till i det avelsarbetet som görs. De vill också få fram duktigare och duktigare hundar Få se och döma hundar som arbetar med det som de är avlade för. Efter två dagar med att se fältprov, i ryggen på två domare kan jag bara säga att jag är mäkta imponerad av det arbete de gör. Åker långt, borta från familj och egna hundar. Kollar på andras hundar istället för att jaga. Försöker se allt som händer på fältet och skriva samtidigt. Vem har sagt att inte killar kan göra flera saker samtidigt? Det fanns absolut inga tvivel på att Marcus och Nicke verkligen kunde ha flera bollar i luften samtidigt. Att gå bredvid domare på ett prov var väldigt lärorikt, nyttigt och man fick en annan syn på fältprov. Det var bra att få se både positiva och negativa saker som påverkar hunden. Tänk verkligen på detta nästa gång ni kommer ut på ett prov. Stort tack till alla ni som var inblandade i detta prov i Enköping. Underbart arbete innan, under och efter provet. Det var en superbra stämning och glatt humör. När jag åkte hem från provet så saknade jag redan den härliga känslan av att tillbringa tid med er alla som har samma tokiga intresse som jag….… gå på ett fält hela dagen… men vi syns säkert snart igen om jag känner mig och er rätt. SRHP - skäggisar på mentaltest Claes Hemberg går igenom en station inför gruppen. Foto: Rolf Ryberg Äntligen var det lördagen som vi sett fram emot. Att få träffa Molgans syskon med tvåbenta och uppfödare för att testa Molgans mentalitet. Visst har man sina aningar om det mentala men att få en bred och samtidigt detaljerad beskrivning från ett proffs skulle bli spännande. Molgans uppfödare hade ordnat en heldag för skäggisarna hos Claes Hemberg och vi var fulla av förväntan. Hur skulle det gå till? Hur lika eller olika är de inom kullen? Vad skulle Claes säga om Molgans glada inställning till livet? Vädret var lovande och efter en kort samling kom frågan: Vem vill börja? Helt tyst. Ja då tar jag bara en i högen, säger Claes. Classic Dreams Martial Eagle. Ojoj, det var vi det ja. Det var bara att hämta Molgan som var nöjd över att få komma ut och sträcka på sig, eller snarare studsade upp och ned glad i hågen. Tina och Wici kampar. Foto: Rolf Ryberg Varg ser konstiga gubbar i skogen. Foto: Rolf Ryberg Molgan med Johan i snöret och Claes som visade vägen. Alla vi andra följde efter på led mot första testet som var tillgänglighet (intresse av främmande människor). Vår glada hund slog till direkt med maxbetyg: överdrivet tillgänglig. Sedan följde alla tänkbara märkligheter, från att jaga trasor och bli lämnad i skogen till att hantera skrämmande figurer, spöken, skrammel och skott. Ett roligt ögonblick var vid skramlet då Molgan kastade sig in i busken för att kolla vad det var som skramlade, det kan ju ha varit något spännande. Många av kullsyskonen hade samma nyfikenhet till skrammel. Molgans brorsa Varg bjöd dock på dagens uppvisning när han bet av snöret till kanintrasan och nöjt sprang tillbaka med trasan. Smart brorsa. För Molgans del märkes det tydligt att han har lite svårt att koncentrera sig. Till exempel vid spöket växlade han från att kolla på spöket till att hålla koll på kennelpappa Rolf som smög runt och fotograferade. Många spännande händelser på kort tid som Molgan fick smälta i bilen medan vi tvåbenta samlade oss kring hembakade bullar och kaffe för att höra vad Claes hade att säga. Vi fick bra tips på hur vi kan jobba med Molgans koncentration, att träna en sak i taget i lugn och ro. Borst hämtar ”haren”. Foto: Rolf Ryberg Det var väldigt kul och lärorikt att se hur syskonskaran hanterade de olika momenten. Kullen med skäggisar visade sig vara mycket jämn, men var och en med sin personlighet så klart. Kul även för att det var första gången vi var på ett mentaltest. Med värdefulla tips på vidare träning for vi trötta och glada hemåt till västkusten med vår lilla skäggis. Stort tack till Pernilla och Rolf som samordnade detta för hela kullen. Veronica, Johan och Molgan Morra hälsar på ”gubben”. Foto: Rolf Ryberg Molgan ser spöken mitt på ljusa dagen. Foto: Rolf Ryberg
