Ladda ned - TAM

Transcription

Ladda ned - TAM
ÅRSBOCKER I SVENSK UNDER VISNINGSHISTORIA
,;:;BOKSERIE GRUNDAD AV B. RUD. HALL OCH UTGIVEN AV
FORENINGEN FOR SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA
ÅRGÅNG LIX 1979
VOLYM 144 UNDER REDAKTION AV STIG G. NORDSTRÖM
En skolkavalkad
AV
FELIX INNERGARD
STOCKHOLM 1979
Innehåll
Sid.
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
ISBN 91 85130 17 6
@
Föreningen för svensk undervisningshistoria
Minnen från byskolan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
9
Att gå i "kommunala" . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
Tre år vid "Spyken" . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Yrkesval i kristid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35
Vid en lärdomens högborg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40
Från studentlivet i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49
Debutant på lärarbanan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
Ett lärarår i krigstid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61
En skola i Malmfälten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67
Fortsatt utJbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77
En realskola i västgötaJbygd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84
En skorkommun i norr . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99
En flickskola i sitt slutskede ........................ 114
Förord
Skola, skola och åter skola. Skolan blev mitt liv.
Min yrkesverksamhet som lärare och skoladministratör bröts två
år tidigare än beräknat - på grund av obotlig sjukdom. Men intresset för &kolan levde kvar. I min hemmatillvaro fann jag min
terapi - den att skriva om skolan. Resultatet blev bl.a. "En skO'lkavalkad".
Slwlkavalkaden, som bygger på minnesbilder och i huvudsak eget
bevarat källmaterial, omfattar många orter i vårt land. Vid en omarbetning av mitt manuskript utmönstrade jag ett kapitel om mina
år som rektor vid grundskolan, fyra år vid Brandkärrs rektorsområde i Nyköping. Därigenom blev mitt manus mera enhetligt, nämligen enbart mina erfarenheter av de gamla skolformerna.
"En skolkavalkad" bör inte ses som ett memoarverk. Min roll i
skildringen har varit att aktualisera något av skolans utveckling hittills under innevarande sekel. Svårigheter och glädjeämnen har tagits
fram. Gången tid hade sina problem, vår tid sina.
Ett tack riktar jag till min hustru Maria, som gjort det möjligt för
mig att skriva, och till Föreningen för svensk undervisningshistoria,
som fann arbetet värt att publiceras.
För granskning och råd tackar jag främst rektor Claes-Eric Bjällerud, Järfälla, tidigare studierektor i Nyköping, och min sonhustru
Birgitta, gymnasielärare i Norrköping.
Författaren
liuprlM M1l1116, tel
7
l. Minnen från byskolan
Vissa upplevdser under tidiga barnaår får ett starkt fäste i minnet
och bevaras genom levnadsåren. Talet om att man på äldre dar på
ett särskilt sätt omhuldar sådana minnen gäller även mig. Ett 191 Otalets barn som jag skriver gärna om livet i min norrbottniska fiskareby, Storön, eller om minnen från fiskefärder i Kalix' skärgård.
Mitt första hem, Liljebacken, med den lilla byaffären, flyttningen
till farfars gård närmare vägen genom byn, till det föräldrahem som
fortfarande består, de gav minnesstoff men kanske ännu mer storkriget. Vi bodde centralt i byn, kvällstid samlades byinvånare i vårt
lilla kök. Man debatterade och kommentera·de krigshändelser. Upp·krupen i knäet på någon av besökarna lyssnade jag intensivt, drömde
om att jag var med i bataljer, kröp i diken med gevär, träffades av
kulor och tänkte: "Ar det så här att dö?"
Det var säkerligen långa arbetsdagar för min far Johan och mor
Jenny. Affären, lantbruket, fisket, hemsysslorna och allt annat som
far hittade på. Jag var äldst i en barnskara, som fram till 1918 växte
till fem, pojkar allihopa.
Nära vårt hem låg småskolan. Denna kom in i mitt liv en augustidag 1918, skolan förblev det mesta i mitt liv.
Ivrigt vinkande på kamrater traskade jag iväg till min första skoldag. Det måste ha varit spännande, eftersom jag minns det så väl.
Det var två goda år för mig, fröken Westin tog väl hand om mig och
jag vistades ofta i skolan även utanför skoltid. Skolan tedde sig dock
säkerligen inte lika bra för alla. Somliga hade långa och besvärliga
skolvägar, särskilt svårt vintertid. Många hade bekymmer på grund
av fattigdom och svält. Den tidens gissel var lungsoten, som krävde
många offer, framför allt i de stora familjerna. Avlusning förekom
9
ihland, men det får inte anses som tecken på dålig hygien i hemmen.
TiH och med 'ladugårdarna skurades.
,
Att jag kände trygghet hos min lärarinna har nog sin förklaring
i det tragiska, som inträffade i oktober samma höst; min mors bortgång i "spanska sjukan". Ur minnet träder fram, hur vi syskon,
sjuka aHesammans, låg i en stor, bred s.k. dragspels:säng, kanske en
sådan som i Per Anders Fogelströms stockholmsskildring kallas "falutten". När den femte i raden av pojkar kom blev påfrestningarna
på mor för starka. Hon drabbades av en dubbelsidig lunginflammation, och hennes liv gick inte att rädda. Särskilt väl minns jag det
tillfälle då jag tog farväl av henne. För övrigt har jag från de dagarna en rad minnesbilder, knutna till hennes bortgång. Jag vet inte,
om jag grät, men underligt kändes det.
Från själva undervisningen i skolan har jag inga klara minnen,
endast något oklart om hur jag försökte forma ord och sifft;Qt.
En svårighet hade jag som så många andra i byarna, nämligen den
att anpassa sig ft:ån den dialekt, som kallas Kalixmålet, till rikssvenskan. Detta landsmål skiljer sig avsevärt från denna. I en dqktorsavhandling lä·r det ha redovisats behov av inte mindre än 95 tecken för
att i skrift teckna dialekten. Man talade på sätt och vis två språ~.
Särskilt äldre människor hade svårt att tala rikssvenska med dem,
som inte kunde dialekten. Hur förklara dessa landsmål? Rektor
Ernst Lundbäck skrev följande i bokverket "Kalix", del I, sid. 143144: "Kalixmålet är inte alls ett språk i vilket finska ingår. Det är
en dialekt som uppstått liksom på andra håll under den tid en bygd
varit isolerad. Ett språk förändras ständigt, särskilt om språket in~e
fixerats i skrift.
Kalixmålet är svårförståeligt, men att de norrbottniska folkmålen
är 'svenska' och går tillbaka till 'urnordiska' är fullt klart. Det har
mycket litet påverkats av lapska och finska. Ej heller. är det något
förvrängt riksspråk utan resultat av en naturlig utveckling under århundradenas lopp."
Inventarieförteckningar i Kalix' skolarkiv för Storö småskola
1920 säger en del .om undervisningsresursern_a. Ämnet kristendom
var välförsett: 39 bibliska planscher till gamla och nya testamentet
samt 10 Kronbergs "Bibliska tavlor". Modersmålet upptar Almqvist
"Barnens läsebok" och läsetabeller. "Sörgården" och "I Önnemo~'
kom först 1222. Åskådningsövningar ooh hembygdsundervisning: In~
10
hemska djur avd. I-II, utländska djur, avd. I-II, Årstiderna~ Sambilder, Yrkena, 'läggstickor och saxar. Räkning och geometn hade
"kneram, räknestav, fotmått, meterstav, lösa kuber, passa•re, en av
r:rdera. Till svarta taV'lan hörde 1 st, meterlinjal och 1 st taveltor~are. Inventarier: svart tavla, ringkloe!ka, klädhängare, lampor,
,kartstä>ll, termometer, ~ko'lklooka, bänkar (15 st), materialskåp, bord,
vedlå<da, säng, plattform, hink.
Särskilt starkt i mitt minne lever den gång, då småskalebyggnaden
brann ner. Från ett fönster därhemma såg jag eldflammorna och
raden av människor, som bildat langarkedja från skolan till den närliggande sjön. Med hinkar östes va:ten öve~ lågorn:, i sanni·~·g· en
primitiv släckningsmetod, dock vad !ag. först~: den da end~ m.?Jhga.
Denna händelse gav mig länge stoff 1 mma drommar. Den mtraffade
ett par år efter min skolgång i småskolan.
Efter de två åren i småskolan blev det fortsättning i Storöns mindre
folkskola. Därmed blev min skolväg längre, men bra i jämförelse
med många kamraters. Skolan var inhyst i samma byggnad som läraren hade sin bostad. Fyra klasser i samma rum med ett 30-tal elever
satte själviklart lärare på hårda prov. Vår lärare, Oskar Wallsten,
sedan 1901 lärare i byns mindre folkskola, hade ett handikapp: större
delen av hans högra arm var borta efter en olyckshändelse.
Vad jag minns var det i allmänhet tyst och stilla i klassen. Att avvikelser därifrån förekom är helt naturligt. Kamraten S. uppträdde
störande ibland, och läraren hade svårt att få tag i bråkmakaren. En
vild jakt gick genom salen. Inte glömmer man så lätt den uppståndelse det blev, då min bänkkamrat satte spetsen av sin bläckpenna i
baken på en framförsittande. Eller den gång jag själv fick ett infall
- det gällde kanske ett vad - kastade en ettöring som träffade
magistern i pannan.
Vid dörren stod en vedkamin. När läraren kom in i salen, brukade han med en eldgaffel ordna brasan, därvid han ibland spottade
i brasan. Vid ett tillfälle hördes en röst i salen: "Magistern glömde
spotta i kaminen!" Ungdomar är minsann skarpsynta.
Självklart kunde den individuella handledningen inte bli så omfattande på grund av de många klasserna och eleverna, men man
lärde sig arbeta på egen hand. I många sammanhang har man lovordat skolor av detta slag och resultaten av undervisningen. Handledning saknades inte. Framme vid katedern rättade magistern räk11
netal eller vad vi åstadkommit i skrivhäftena. När han skrev, rörde
sig hans tjocka läppar i takt med pennan.
Vi hade en bra lärare.
Hur vanskligt det är att lita på minnet, när det gäller vad som
ligger långt tillbaka i ens levnad, ger jag här ett exempel på. Om
någon frågat mig, vad skolan hade av undervisningsmateriel, skulle
jag ha svarat, att jag inte kunde erinra mig mycket i den vägen. Det
var i verkligheten mer än jag trodde, dook på tok för lite ur senare
tids mått mätt. Följande fann jag vid granskning av inventarieförteokning<l'r för Storöns mindre folkskola för mina tre år vid denna
(förteckningar i Kalix' skolarkiv ).
För ämnena kristendom och modersmålet saknas uppgifter, men
för 1924 har antecknats i fråga om förstnämnda ämnet biblar, Roths
väggkartor över Palestina och Bibelns land och folk samt ett antal
"Atlas till bibliska historien" och Kronbergs "Bibliska tavlor". Modersmålet har "Läsebok för folhkolan" (del. 1-4) och lika välbekanta Hedins "Från Pol till Pol" (I-H) och Lagerlöfs "Nils Holgersson" (I-II). När jag nu bläddrat igenom ett par ex av "Läsebok
för folksk01lan" är det mycket jag fått fram ur minnet. Detta gäller
främst titelbladet med maningen "Lyssna till den granens susning,
vid vars rot ditt bo är fästat". Denna devis överensstämmer väl med
innehållet i serien "Läsebok för folkskolan": de behandlar 1a:ntlivet
och av stadskulturen synes föga. Hedin och Lagerlöf gav väldigt
spännande läsning, särskilt den förstnämnde. Med i förteckningen är
också Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar" (I-II) samt
"Sörgården" och "I Önnemo" av Anna Maria Roos.
För historia och geografi är antecknade: Knös "Historiska berättelser", 8 kartor och 1 jordglob samt tavlor över kaffe, te, bomull,
peppar och gummi. För räkning och geometri, Hterkub, mått och
vikter (1 sats), meterstav, decimaltavla, stereometrislka figurer och
gradskiva. Naturlära har i förteckningen en helsida, som upptar varierande ting som anatomiska tavlor, speglar, stämgaffel, pumpar,
häverter, väggtavlor över djurriket, nykterhetsplanscher, botaniska
tavlor, planscher över människoraser, planscher över ätliga svampar.
Vad jag nämnde om skolinventarierna i småskolan gäller octkså för
denna skola. Omdömet torftigt i fråga om materiel och inventarier
torde vara riktigt. Motsvarande förteckningar för Nyköpings skolor
samma tid hade t.o.m. "Missionsbilder från Afrika" för skioptikon12
apparat. Hur många år i skolans tjänst gick det, innan jag första
.
gången gjorde bekantskap med en sådan apparat?
Ingen slöjd förekom, däremot sång, dock utan mstrument. Om
gymnastik kan sägas, att de~na. sto~ i överensstämmels~ med f'~ljan~e
ur "Normalplan för underv1smng 1 folkskolor och smaskolor av ar
1878: "Fristående rörelser, dels i omväxling med fria lekar på lovstunderna, dels såsom uppfriskningsmedel under lärotimmarna, övning att med ordning gå in i och ut ur klassrummet". I varje fall är
det sant, att rörelseövningar förekom, när det var kallt i vår lärosal.
Vår lärare tog oss någon gång ut i naturen, studieutflykter så att
säga. En av dessa har jag i minnet. Vi vandrar längs stranden mot
Rönnviken. Magistern lägger upp en sten på en större sådan och
säger: "Den som träffar den lilla stenen först, så den ramlar ner, får
ett pris". Jag hade turen att bli segraren och fick motta - hör och
häpna! -fem öre. Ack, så stolt jag kände mig!
Under vintersäsongen hade vi elever svårt med lektionstiderna.
På raster gäHde det att hinna åka skridsko eller annat på sjön nedanför skolan. Man missade lätt inringningen, men vår hygglige lärare
gick med ringklockan ner mot sjön. Eller, vilket var mera vanligt,
vi tog skidorna på och stack iväg till Stuphällarna, nästan 1 km från
skolan. En tur nedför det branta stupet borde det bli, men det var
tillräckligt för sen ankomst till lektionen. Snöbollskastning var en
given sak, vi byggde kraftiga snöfästningar, delade upp oss på två
lag, varav det ena skulle storma fästningen. Det var hårda bataljer.
Egentligen är det märkligt, att backåkningen och snökrigen inte
åstadkom allvarligare skador.
Så hade vi barn full sysselsättning även när vi inte "sutto i vår
bänk". Det var stoj och glam. Allvarsstunderna är glömda. Jag tror
inte, att jag tog illa upp de gånger kamrater skrivit på svarta tavlan
"Felix och Klara", kanske därför att det låg en aning sanning bakom skämtet.
13
2. Att gå i ''kommunala"
Endast ett fåtal ungdomar fick - så sent som på 1920-talet - möjlighet att fortsätta sin skolgång efter folkskolan. Jag blev en av
dessa få - av en tillfällighet. En dag i början av juni 1923 sitter
jag hemma på gårdsplanen uppkrupen på ett par timmerslädar, på
bygdens språk kallade "stöttingar". Far kommer fram till mig och
säger, att han sett i tidningen, att det skulle bli inträdesprov till kommunala mellanskolan i Kalix. Han frågar, om jag vill göra ett försök. Vad skulle jag svara? Jag var den förste i byn, som fått en sådan
chans. Visst var det lockande men också främmande. Hade jag tillräckliga kunskaper för att klara proven? Jag hade ju ett år kvar i
folkskolan. Det tog emot på något sätt, men när det utlovades, att
en moster skulle hjälpa mig till rätta i Kalix accepterade jag.
Det enda jag minns från prövningarna är salen där dessa ägde rum
och när jag satt med räknetal. Hur jag klarade proven vet jag inte.
jag blev intagen och när hösten kom började ett nytt skede i mitt liv.
En befogad fråga är denna: Hur kom det sig, att jag kunde studera
vidare i frivillig studiegång? Svaret blir: Helt tack vare omtänksamma föräldrar, det hårda slitets människor. Det var bekymmersamt
för far efter mors bortgång, men med fastrars hjälp klarades situationen. Så kom Ada från grannbyn Ryssbält in i familjen och med henne
den kraftgestalt, som så väl behövdes. Far gifte sig med henne, barnskaran ökades med ytterligare fyra, vart och ett av barnen fick sin
chans.
Vi barn fick tidigt delta inte bara i hemsysslor utan även i utearbetet. Vi gjorde det utan knot, några kommandoord från föräldrarnas sida behövdes inte. Allt gick så naturligt till. Man kan faktiskt
tala om en form av varvad utbildning: skolgång och arbete på sjön,
i skogen och på åker och äng. Föräldrarna förstod behovet av studier
14
.men också av det praktiska arbetet. Feriearbete hemma, en bra lösning. Hur jag upplevde min dubbla tillvaro kan sammanfattas med
"Borta bra men hemma bäst".
Kommunala mellanskolan med sin 4-åriga skolgång gick tillbaka
till den privata samskola, som hösten 1898 startades av ämneslärarinnan Ester Taube. Nederkalix' kommun övertog skolan 1911. Skolan
var den första i sitt slag norr om Stockholm och den fjärde i landet.
Den ombildades till statlig skola, samrealskola, enligt 1927 års riksdagsbeslut.
Många är de studerande, scn1 i unga år i likhet med mig hade
bekymmer till följd av studietid på annan ort. Det kändes hårt att
lämna hemmet och kamrater. Min färdväg till och från kyrkbyn att
klara·av vid helger och lov var i den ena riktningen cirka 2 mil. Det
fanns nyanlagd väg fram till hembyn. Så småningom kunde man
ål~a buss, men endast halva str:ickan. Det gällde att ta sig fram med
cykel, skidor eller spark i ur och skur. Mycket 'kunde hända, oclh
så var också fallet.
.Visst var det rart hos tant Lindberg och hennes son, där jag bodde
i deras lilla stuga vid färjstället på Kalixälvens västra strand, men
ack så trångbott! Civka 20 kvadratmeters yta för oss tre, men jag
kali inte erinra mig, att jag under tre år där hade bekymmer med
läxläsningen. För att komma till skolan i Näsbyn, två km från min
bostad,. måste färja anlitas, som då, innan den blev motordriven,
drogs fram med hjälp av lina och dragträn.
. Det sista året bodde jag centralt i Kalix' samhälle i ett kök, och
jag klarade maten själv, givetvis med hjälp hemifrån. En dag efter
lunchen inträffade följande i min klass. Rektor vandrar framför våra
bankar, hans näsa råkar i vibration och han säger: "Det luktar mat
här". Jag, som sitter längst fram, förstod att jag var den skyldige.
Jag hade haft pyttipanna, och matoset hade gått in i mina kläder.
i. Hur blev det med min ·fritid? Jo, så länge jag bodde vid färjställ~t; hade jag två kamrater, som var och en på sitt sätt tog hand om
mig .. Den ene var Arne Bergdahl, min närmaste granne, jämnårig med
mig men inte studerande. Vi tävlade i skidåkning, brottning och allm,än idrott. För skidtävlingen hade. vi en ringformig bana, startade
pa samma gång åt olika håll, möttes någonstans på spåret, och den
som först nådde utgångspunkten stod som segrare. Brottningen ägde
oftast rum· inomhus i familjens stora kök, när föräldrarna var borta.
15
Det var Mrda bataljer, och inte alltid hann vi städa upp efter oss,
innan de kom hem. Snälla föräldrar hade överseende med oss.
Hos jägmästare Jernbergs Lasse var det annorlunda. Så jag beundrade det vackra hemmet och den jättefina trädgården! Lasse, min
klasskamrat, hade gott om böcker, gillade roliga historier, som han
gärna berättade. Då och då bjöds jag till måltid. God mat men ack
så högtidligt! Med bävan gick jag till bords. Hur skulle jag klara
alla dessa för mig obekanta redskap? En omvittnad sträng etikett
rådde i hemmet.
Då jag, som nämnts, sista läsåret bodde i Kalix' centrum, var det
si och så med kamrater, tillhörde i varje fall intet gäng. Hade kanske
nog av läxor och matlagning, sökte mig då och då till klasskamraten
Erik Bergström i urmakeriaffären, eller till Per Lindbäck, guldsmedens son, eller till familjen Johansson, Centralaffären.
Så här långt efteråt känner man fortfarande, att man står i tacksamhetsskuld till dessa nu nämnda fem familjer, som så gästfritt tog
sig an den blyge ynglingen från fiskarebyn.
Att börja i "kommunala" var för mig att komma in i en främmande miljö. Jag kände mig framför allt språkligt tafatt - med
landsmålet ("bondskan") som mitt modersmål. I många stycken hade
jag andra erfarenheter än kamrater. När jag svarade på frågor, blev
det från min sida ibland oväntade ord och uttryck, vilket väckte
munterhet i klassen. Därför förstår jag så väl, hur många, särskilt
invandrare, känner sig i liknande situationer.
Gymnastik var för mig ett nytt ämne, och det gav mig i början
bekymmer. Jag gjorde nämligen tabbar av det slaget, att jag fick
namnet Sven Duva. Jag har dock inte något minne av att jag blev
mobbad. I varje fall blev jag inte utsatt för någon form av fysiskt
våld. Jag bedömer det så, att mitt sätt att vara och uppträda inte
lockade till mobbning.
Någon "bästis" i den meningen, att jag höll ständigt samman med
någon i skolan och under fritiden, det hade jag inte. Givetvis deltog
jag i lekar, fotboll mest, på skolgården eller i lekar på den branta
slänten bakom skolan. Bäst minns jag, då kamraten Erik Wikner och
jag rast efter rast övade boxning i den närliggande skogen.
Bland minnen från kamrater och klassgemenskapen tar jag fram
ett. Även på den tiden fick man framträda inför eleverna i klassen.
Vid ett sådant tillfälle inträffade följande under en svensktimme.
16
Jag hade som uppgift att läsa Viktor Rydbergs långa dikt "Dexippos"
utantill. Kamraterna lockade mig till skratt, och det blev flera avbrott i det väl inövade. Det var pinsamt, men läraren såg med humor
på det inträffade. Mina tankar går tiH de många intermezzon av
sådant slag, som många ungdomar råkat ut för.
Lärarinnan Ester Taube, skolans grundare, undervisade i bl.a. historia. Jag minns henne som blid och vänlig. Hennes hörsel var mycket nedsatt, varför hon plägade gå mellan bänkraderna från elev till
elev för att kunna ta del av de svar hon fick på sina frågor. Hon
var medveten om att det viskades, varför hon flitigt vände sig om.
Artur Bergman, lärare i moderna språk, hade ett emaljöga, som
han då och då fuktade genom att med ett finger ta saliv från munnen.
Hans lektioner var rogivande och jag har ingen minnesbild från dem,
annat än den att han satt i sin kateder. August Sandberg i modersmålet, historia och tyska var en skicklig och populär lärare. Klart i
mitt minne står en svensklektion. Hans maka Märta Hägermark,
~lärare vid skolan, hade avlidit, och dagen efter hennes bortgång gav
han oss en minnestund. Han läste Zacharias Topelius' kända dikt
"Vintergatan" om "Salami så hette hon och Zulamit var han och
båda älskade så högt och älskade varann" men som "dömdes :långt
från varann på skilda stjärnor bo". Det var en gripande stund. Att
läsningen av dikten då och då bröts är lättförklarligt.
Ämneslärarinnan Elsa Hedberg höl'de till skolans fasta personal,
men hon var under min tid vid skolan tjänsrledig ett par år. Vad
jag minns a v henne är det tillfälle, då hon (hon hade ämnena geografi och biologi) i sin bostad förhörde mig på insamlade herbarieväxter. En tillfällig lärare, skåningen Gösta Sjöstedt, beundrades av
oss ungdomar, då han med en sådan intensitet sökte hålla sig kvar
på skidorna.
Ge3talten framför aHa andra var dock skolans rektor, Martin P.
Noren, med ämnena matematik, fysik och kemi. Från början kände
jag mig främmande för hans skånska idiom. Han var en kraf~karl
med väldiga röstresurser, som gjorde sig särskilt gällande, när hans
humör inte var det bästa. Då hördes hans röst inte bara genom skolans salar utan även utanför skölans väggar. Jag kände mig en smula
~ngsl.ig in~ör hans lektioner. Inte underligt, det hände nämligen att
Jag ftck kanna av hans tjocka käpp. Emellertid var han lika ofta på
gott humör, han var en duktig lärare. Han ville säkerligen vårt
17
bästa. Mig anförtrodde han att uträtta post- och bankärenden för
skolans räkning i Kalix' centrum, förtroendeuppdrag som på sitt
sätt gav mig 'lärdomar.
Jag tillhörde en klass, som betecknades som "busklass". Det förekom störande intermezzon, vilket bekymrade en del lärare. Rektor
fick rapporter om klassens uppförande, och minnesvärd är den gång,
när han höll en strafflektion och dundrade alldeles förfärligt. Efter
skäMsorden fick vi ett prov med frågor ur många ämnen. En av frågorna löd: "När intogs Konstantinopel av turkarna".
Ordningsproblem förekom således även för femtio år sedan. Man
kan se det så, att kraven på god ordning och gott uppförande på den
tiden va,r stora, varför avsteg därifrån mera uppmärksammades.
Vad gäller min klass kunde svårigheterna inte gärna skyllas på ett
alltför stort elevantal. Vid starten i klass 1 var antalet 23, endast 9
avlade realexamen.
Man kan med skäl fråga sig, vad den kraftiga reduceringen av antalet elever i min klass berodde på. Förklaringen torde vara följande.
studiemotivationen var inte så stark på den tiden. Kvarsittningarna
var många, vilket kan tolkas så att studiekraven var i högsta laget.
Givetvis i många fall ekonomiska hinder men också anledningar till
studieavbrott noteras. En av kamraterna gick till sjöss efter andra
året, en annan blev skoltrött, avbröt skolgången men kom tillbaka
påföljande år och avlade examen, en tredje, kvarsittare efter trean,
intogs i en Sikola i Stockholm och erhöll sin examen en vecka före oss
kvarvarande.
T~ll rektor Noren står jag i tacksamhetsskuld. Vid ett besök på
hans expedition i samband med realexamen kom samtalet in på min
framtid. Han framhöll, att jag borde fortsätta mina studier och föreslog gymnasieskola i Lund. Vägen dit är lång, men det ställer sig
billigare där än i Uppsala menade han. I Luleå, som låg närmast till,
krävdes fyra års studier till studentexamen, medan samma examen
v1d Lunds privata elementarskola, "Spyken" kallad, kunde khras
på tre år. Han sade sig känna rektor vid sistnämnda skola, skrev
gärna en rekommendationsskrivelse med förslag att jag borde få bo
på Slkolans internat.
Efter överläggningar därhemma, det gällde ju ett viktigt beslut,
blev det bestämt, att jag skulle fortsätta i Lund. Se där ett exempel
på den tidens yrkesrådgivning!
18
Här följer något litet om undervisningen i en kommunal mellanskola på 1920-talet.
När man tittar på timplanen, finner man i stort sett samma ämnen
som i senare tiders reahk<Ylor. Man lägger dock märke till att tyskan
med inte mindre än 7 timmar i veckan i klass 1 var s.k. första språk
(huvudspråk), medan engelskan kom med först i klass 2. Franska
språket var med i klass 3 som frivilligt valt ämne. De naturvetenskapliga ämnena hade en svagare ställning än vad nu är fallet.
Läroboksförteckningar visar, att Luthers lilla katekes fortfarande
var med i ämnet kristendom, att Rebbes "Svensk språklära" hade en
vi'ktig plats i modersmålet, likaså Örtegrens "Våra vanligaste främmande ord". Att "Fänrik Ståls sägner" och Snoilskys "Svenska bilder" var med är inte överl"askande, däremot hade jag inte väntat mig
finna "Affärsskrivelser" som föreskrivet ämnesområde. I historia dominerade klart Carl Grimberg med "Sveriges historia" och "Svenska
folkets underbara öden". Undervisning i statSkunska p gavs genom
Ekedahls "Anteckningar i svensk statskunskap".
För övrigt kan omnämnas den förhållandevis stora förekomstP.n a v
övningar i form- och satslära samt rättskrivnings- och interpunktionsövningar i svenska. Man lägger märke till formuleringen för ämnet
kristendom i klass 4: "Tros- och sedeläran repeterad. Korta underrättelser om de viktigaste religioner, med vilka kristendomen kommit
eller är i beröring".
J;.mnet teckning: "Konturteckning efter enkla fristående föremål,
de första grunderna av perspektivisk teckning. Teckning och färgläggning, dels efter pressade växter, dels efter förteckning på tavlan.
Teckning ur minnet. Linearritning." Med linearritning trivdes jag
bäst. Färgläggning var för mig det svåraste, men trots det kunde
följande hända. En gång visade vår lärare en färgglad tupp, och vi
fick uppgiften att ur minnet teckna och färglägga denna. Underligt
nog vann jag första pris och fick mottaga en påse karameller.
Feriearbeten gavs, och redogörelsen för läsåret 1925-26 ger följande besked härom. Biologi till tredje klassen: insamling av insekter.
Fysik: uppritning av barometer- och termodiagram för t.ex. två veckor. Kemi: insamling av vanliga bergarter.
Sk<Ylans ekonomiska resurser var små, vilket framgår av en redovisning som denna: "Skolbiblioteket erhöll ett anslag från staten för
1923: 150 kr." "Undervisningsmateriel i fysik och kemi komplette19
rMs. Dessutom en karta över Europa med de nya gränserna samt
diverse bödker till referensbiblioteket."
Resultaten i de skriftliga proven hade på den tiden en avgörande
betydelse för avläggande av realexamen. Som exempel på i :ilken
riktning kraven gick tar jag fram ämnena för svensk uppsats 1 realexamen vårterminen 1927: 1. Något om Frälsningsarmen. 2. Erik
DaMberg (ur Snoilskys Svenska bilder). 3. Hur Sveriges statsskick
förändrades under 1800-talet. 4. Den nytta och skada människan
har av vinden. 5. Våra vanligaste bär- och fruktsorter. 6. skioptikonet och dess användning. 7. Beskriv arbetet inom något hantverk,
som du känner till. 8. Svenskarna som idrottsmän. Jag valde första
ämnet.
TiM skolans verksamhet hörde de dagliga morgonbönerna. Det var
högtidligt vid upprop och avslutninogar .. Vid en av ~.istnämnd: var
jag med i en orkester och spelade pa mangel. Det hande ocksa, att
jag fick traska fram för att hämta premium.
.
I skolans arkiv stötte jag bl.a. på några rektorsord, sagda v1d en
skolavslutning av en hösttermin. Jag citerar en del av anförandet för
att visa, vad vi unga kunde få lyssna till vid en skolas högtid: "Ja,
när vi se tillbaka på den tillryggalagda terminen, så är det nog rätt
mycket vi skulle önska vara alldeles ogjort. - Kanske känna vi oss
så t~M mods att vi bra gärna ville viska fram ett förlåt. Inte till någon
bestämd annan person kanske, men till skolan, till arbetsuppgifterna
som vi inte alltid, långt ifrån alltid - fyllt som de borde fyllas -til'l det bästa inom oss själva, som vi inte alltid aktat så högt som vi
borde- till Gud vars vilja vi mot bättre vetande inte alltid lytt. Men
det är ännu ett ord som vi behöva få sagt, när vi se tillbaka på den
gångna terminen, det är ordet tack. Eller är det inte så, att vi ha
mycket att säga tack för. Inte bara för de kunskaper .de haft att ge
utan också för samvaron och alla de människor som tillsammans utgör skolans vardag och bland vilka vi framleva en så stor del rtv vår
dag. Huru mycket av godhet, av vänlighet och glädje strömmar inte
dagligen oss till mötes ur skolans värld av människor, små och stora.
Hur mycket av .kärleksfullt förtroende, milt överseende, av trofast
tålamod och ·ljus tro på det bästa inom oss ha inte dessa människor
ha:ft att ge oss alla. Vi leva under ett beständigt givande och tagande
av livets goda gåvor."
I skalans årsredogörelser återkommer under mina år vid skolan
20
faljande uppgift: "Liksom under föregående år ha eleverna en gång
i månaden anordnat leikaftnar med lekar, ringdanser, kaffeservering
m.m. I tur och ordning av de tre högsta klasserna." Dessa rader
under rubriken "Ur skollivet" pekar på något både trevligt och
nyttigt. Det rådde en mycket god stämning vid dessa aftnar, där
också lärarna deltog. För den klass som svarade för anordningama
var det en am!bition att göra det så trevligt som möjligt. Det är glada
minnen från dessa fester, som ju betydde mydket för att skapa gemenskap mellan dem som tillhörde skolan.
Ytteflligare något om Kalix. Det var inte alltid jag sökte mig till
hemmet vid lov och helger. Då hände det vintertid, att jag tillhörde
pulb'lrken vid Ryssgraven nedanför Rammelberget, där det var start
och mål för skidtävlingar. Man stod ooh frös, medan de tävlande
svettiga gick i mål. Det var skridskoåkning eller bandyspel på Kalixälvens is. Trevligt hade man, även om jag hade bekymmer med mina
högst primitiva skridskor, sådana som man nu ser på hembygdsmuseer. Det tändes eldar på isen, det fanns förfriskningar m.m.
Under de åren gjorde jag mitt första biobesök. Filmen Karl XII
visades i Föreningshuset. Mycket spännande tyckte jag.
Då och då besökte jag högmässan i Kalix' vackra ·kyrka. Där var
en gripande stämning. Bäst trivdes jag med att sitta på läktaren och
följa kantorn i hans verksamhet. Dock kändes det tröttsamt ibland
med de aUtför långa predikningarna.
En vår efter skolans slut deltog jag i konfirmationsundervisning.
Gruppen bestod av 5 pojkar och ca 130 flickor. För oss från mellanskolan var lästiden kort, för min del endast en vecka. Det lblev
muntra poänger ibland, heilt naturligt i en sådan alltför stor skara.
Somliga hade svårt att finna svar på frågorna. Det viskades, och när
hjälpmedel användes bakom någons rygg kom oväntade svar, beroende på atJt vederbörande i hastigheten fick fatt i fel text att referera.
Det kändes stämningsfullt i kyrkan både vid lördagens förhör och
söndagens nat:tvardsgång. På min lott kom frågor rörande Guds rike.
Om jag svarade rätt minns jag inte.
Att "kommunala" hade sin betydelse för Kalixbygden och dess
ungdom, därom råder ingen tvekan. Dock hade endast ett fåtal förmånen att bli elever vid denna skola. Jag hade kamrater, som gärna
viHe läsa vidare efter byskolan och som hade goda förutsättningar
för studier. Samtidigt bör dock konstateras, att även ungdomar från
21
'l
,l
hem med svag ekonomi hade möjligheter. Från terminsavgifter kunde
man befrias, helt eller delvis. Så var fallet med mig.
Den skdlbY'ggnad, som hyste kommunala mellanskolan, senare samreaisikolan, är nu riven och på dess plats har uppförts en modern simhalL Denna utgör 'dodk endast en liten del av de skolbyggnader som
tillkommit för grundskola, gymnasium och yrkesutbildning. Tack
vare tre av mina syskon, samtliga boende nära platsen för min gamla
skolla, har jag genom åren kunnat följa en imponerande skolutveckling. Kalix är i dag ett skolsamhälle.
3 Tre år vid "Spyken"
1927, det var det år svensk-amerikanen Charles Lindberg med fJygplan ensam flög över Atlanten, en mydket uppmäf'ksammad händelse, som till och med satte <>pår i miH första kortalbum: ett kort,
taget vid karneval i Lund, föreställer flygaren och hans plan.
1927, det var det år då Uppsala universitet firade 450-årsjubileum.
1927, det var det år då betydelsefulla skolreformer beslutades.
1927, det år då en för mig påtagligare händelse inträffade: avfärd
hemifrån med Lund som avlägset resmål. Alltså denna gång ut i
världen och det på riktigt. Visst var det spännande! Först de två
milen till Kalix, därifrån med buss till Vitvattnet, så tåg via Boden
och Stookholm.
Redan innan jag nådde Boden var känslan av ensa·m:het borta. Efter
påstigningen i Vitvattnet stod jag en stund på den öppna delen av
vagnen utanför kupen och mediterade. Där stod en annan yngling i
min ålder. Det blev ett trevande samtal och en överraskande upptäckt: ynglingen som kom från Haparanda skulle till samma stad,
samma skola och samma klass som jag.
Med minnen från mina gymnasieår hoppas jag kunna ge något om
en svensk privatskola, på sitt sätt av betydelse för det svenska sam.
hället.
Många ungdomar från Övre Norrland hittade vägen till Lunds
privata elementarskola. Årsredogörelsen för skolan 1928-29, som
bl.a. har en uppställning över elevernas hemorter, visar att i gymna'siedelen då fanns 10 elever från Västerbottens län, 8 från Norrbottens län.
Resorna för mig blev genom åren många med intressanta uppl~vel­
ser och inte minst underliga sammanträffanden. Så t.ex. min~s jag
följande från första resan och ett uppehåll i Stockholm. Jag hade att
22
23
soka rätt på en släkting i Sundbyberg. Dit tog jag mig med spårvagn.
Utifrån den adress jag fått hemifrån vandrade jag gata upp och
gata ned men kom inte rätt. Träffade tvenne flickor, tog mod till mig
ooh frågade, hur det förlhöU sig. När jag nämnde Emil Johansson,
kom det muntra beskedet från en av dem: "Jaså han, han bor nu i
Duv1bo ett par kilometer härifrån - och det är min far". Många
gånger gästade jag den familjen och en annan anförvant Alvar Johansson, då boende i Södertälje. Med tacksamhet minns jag dessa
besök hos gästfria människor.
Av händelser under mina tågresor i slutet av 1920-ta'let minns jag
inte bara de tröttsamma nattimmarna, jag utnyttjade aldrig sovvagn,
utan även gånger då tåget stannade ute på banan. I timmar kunde
man få vänta, medan reparationer utfördes. Det betraktades som
nå,got naturligt, man slog sig ner på banvallen och bekantade sig med
varandra. Fanns det månne något som hette stress på den tiden?
Så till skolan. Hur tedde sig inträdet i en skolvärld i Skåne för en
yngling så långt norrifrån? En del minne~bilder framträder. Det
kändes en smula främmande för mig med allt detta annorilunda:
språlket, stadsmiljön, nya kamrater, hemlängtan förstås. Emellertid
inordnade sig den blyge ynglingen i det nya, jag har övervägande
positiva minnen rörande mina kamrater. Men även här liksom i Kalix
hän'de det, att jag under lektioner kom med svar som åstadkom munterhet eller kritik. Jag röjde okunnighet i elementära ting, och jag
kände att jag hade luckor i min allmänbildning, förklarligt med tanke
på mina uppväxtförhållanden. Allledig tid från skolan hade ju ägnatt1s åt praktiska sysslor i skogen, på sjön och på åker och äng.
Därtill kan läggas, att jag under studieåren i Kalix upplevde en stark
isdlering. Sä:kerligen har många ungdomar "från landet" gjort samma
ef1farenheter som jag i det avseendet. Min självkänsla växte sig dock
star'kare med åren.
Helt kort presenterar jag den läroanstalt jag tillhörde genom några
uppgifter, hämtade ur bokverket "Lunds privata elementarskola 1900
-1950", utgivet 1957 på Sveriges Studenters förlag.
Historiskt indelas skolans verksamhet i följande perioder: realskolans tid 1848-68, åren 1869-98, nya tiden från 1898. En dynamisik person Johannes Strömberg ledde skolan 1898-1916. Under
hans ledning tillkom den skolbyggnad, som fortfarande står i ~kolans
tjänst. Kven en inre förnyelse vidtog. Modigt och vaket prövade han
24
nya vägar inom undervisningen, vägar som visade sig praktiskt framkomliga ooh gjorde skolan till i viss mån en försöksskola.
Att en avslutningsklass borde inrättas för de elever, som vid konfirmationsåldern ~lämnade skolan och ägnade sig åt praktiska yrken
eller sökte sig till högre ämbetsverk, därom hade man en tid diskuterat i skolkretsar. Strömberg gick från ord till handling. En medborgerlig examen inrättades för den som önskade erhålla full kompetens
för inträde vid Statens järnvägar eller i postelevkurs. TiH denna kurs,
som slutade 1902 och som kan ses som föregångare till rea!lexamen,
hade även kvinnliga elever tillträde.
Genom 1905 års läroverksstadga inrättades en dylik avslutningsklass vid statsläroverken. Dessa organiserades som 6-åriga realskolor
med realexamen som mål och 4-åriga gymnasier till studentexamen.
Lunds privata elementarskola fick vid den tiden sin definitiva dock
annorlunda utformning: en 3-årig realskola och ett 3-årigt gymnasium.
Ytterligare ett projekt av de många som tog form under Strömbergs rektorstid var elevhemmen. Vad ett sådant internat och även
s·kolan betydde kan de<lvis utläsas av följande. Signild Edestrand, en
av föreståndarinnorna, berättade 1913 i tidningen "Idun" om sin
familj på 36 pojkar. "Somliga är i sanning ovanliga. I korgstolen i
en lugn vrå av rummet sitter en ung man med mörkt hår och mörka
mustascher. Med intensivt intresse läser han grekiska idyller, överS<ltta till en gammalmodig och svårfattlig franska - och han njuter
oerhört. Förr var han distinktionskorpral, men efter två år blir han
stJudent med högsta betyg i latin, grekiska, franska, tyska och engelska." Här sätter jag in en parentes. Ryktesvägen har man sagt, att
denne begåvade yngling var den inte okände Per Edvin Sköld. Dock
har en av dennes söner vid min förfrågan i saken förklarat, att så
var inte fallet. Sant är emellertid, att Per Edvin avlade studentexamen vid skolan 1915.
Åter tiU Signild Edestrands presentation av sina gossar. "En annan
av hemmets skyddslingar är den av pressen sistlidne vår omtalade
Erik Bergström, som påstods behärska 24 språk. Med denna uppgift
var han själv på grund av dess överdrift missnöjd, ty mer än 17 anser han sig inte ha kommit till ännu. Hans språkbegåvning är emellertid fenomenal och enastående." "I ett soffhörn sitter en man med
kloka allvarliga ögon bak blänkande glasögon. Han har varit elektri25
ker, haft plats som avprovare av dynamomaskiner och är ende son
tiH en fattig änka i mellersta Sverige. Denna vågar inte för sina
grannar omtala, att sonen sitter på skolbänken nere i Lund, emedan
detta skuUe stämplas som ett utslag av straffvärd lättja och högfärd.
Men kanske sedan han nu blivit student med högsta betyget i matematik och fysik och kommit in vid Tekniska högskolan, andra klass,
då kanske man förlåter honom -och henne."
Som Strömbergs efterträdare utvalde skolans direktion 'licentiaten
Harald Körner. Även denne löste sin uppgift med kraft och energi.
Hlevantalet sjönk visserligen en tid (första världskrigets och efterkrigstidens), men v1d Körners avgång 1944 närmade sig lärjungesiffran 600-talsstrecket. En märklig statistisk uppgift kan nämnas.
Under Strömbergs rektorstid hade inskrivits 3.347 elever, varav
1.256 förts till studentexamen, dvs omkring 38 %. Under Körners
28-åriga rektorstid inskrevs 5.356 elever, varav 2.062 tog studentexamen, vilket gav omkring 39 %. En lika märklig kommentar g·avs
samtidigt: "Skolan hade under Körners ledning försvarat sin ställning".
Rektor Körner var inte min lärare någon gång under de tre åren,
så mina Ikontakter med honom inskränker sig till mina besök på
hans expedition. En gång när jag trädde in på expeditionen, blev jag
glatt mottagen, han harklade sig och frågade: "Vad viH nu Elle
Felix?" En annan gång ändrade sig hans välvilja till bisterhet helt förståeligt. Jag erbjöds att få bo på elevhemmet, men med hänvisning till att jag bodde hra och !billigt tackade jag nej. Han utropade ilsket: "Här gör man allt för att hjälpa och så avvisas hjälpen!"- Gjorde jag månne rätt den gången? Det avgörande för mig,
när jag den gången tog ställning var, att jag trivdes så bra med den
kamratkrets jag tillhörde på inackorderingsstället.
Mina gyronasiestudier inträffade under en brytningstid inom
svenskt skolväsen. 1927 års genomgripande skolreform berörde eniigt vad jag kunnat finna - endast obetydligt den årskurs jag
tillhörde. Det var studier enligt den gamla ordningen, grundad på
1904 års skolreform, dock med en viss anpassning till den nya.
Den gamla gyronasieordningen kännetecknades av tvenne linjer:
real- och latingymnasiet. Fr.o.m. mellersta ringen var latingymnasiet
uppdelat på två grenar: den ena med, den andra utan grekiska.
Jag valde latinlinjen utan grekiska, vilket bl.a. innebar, att mate26
rnatik var ett av huvudämnena. På greklinjen kunde man välja
hebreiska i stället för engelska och på reallinjen ryska i stället för
franska.
skolans årsredogörelser har utförliga uppgifter om läro- och läseböcker samt om under året genomgångna kurser, ett rikt källmaterial att ösa ur, om man vill redovisa vad undervisningen i stort hade
att ge. Då detta emellertid skU'lle bli en alltför omfattande presentation, har jag vah att ge glimtar från den långa raden av lektioner och
skolan i övrigt. Jag hoppas därvid, att mina minnen inte alltför ofta
tar miste.
Ämnet modersmålet hade på den tiden inte så stora variationer
som det numera har. En viktig plats intog litteraturhistoria. Fann
jag denna gren av ämnet intressant? Nej, så var inte fallet. Jag minns
hur svårt det var att 1dara av hemläxorna. Jag var nog inte tillräckligt mogen för litteraturanalyserna. Läroboken var inte heller så
inspirerande. Betydligt bättre blev det, när vi kom fram till 1800ta'let. Tack vare hjälpmedel, författade av skolmannen och författaren Josua Mjöberg, fångade många litterära verk mitt intresse. En
rad poetiska bidrag lärde jag mig till och med utantill. Särskilt
fängslade mig Viktor Rydbergs dikter, hans kända "Kantat 1877"
blev en av mina älsklingsdikter.
Vår lärare i ämnet, licentiat Veide, värderade jag högt, men möjligen var han för mycket "en av de stilla i landet". Det blev ingen
riktig fläkt över lektionerna. satslösningarna, som krävde mycken
tid, var både nyttiga och nödvändiga men skapade ingen munterhet.
Vid uppsatsskrivningarna, som hölls i aulan med många klasser på
en gång, höH jag mig liksom i realskolan till de s.k. fackämnena. Jag
vågade tydligen inte annat. Jag minns, att det någon gång förekom
störande intermezzon under skrivningarna. Är det månne sant som
sagts, att därvid Olle Carle, Expressens nu kände Cello, då var i
farten?
Om vi övade praktiska skrivelser enligt gällande anvisningar
minns jag inte, däremot att det förekom övningar i våra grannländers språk. "Lektorn Tage Nörregard från Ribe höll under tiden
14-22 O'ktober 1929 7 lektioner i danska med mellersta nngens
olika avdelningar." Förekom föredrag i någon form under svensklektionerna? Ja, men inte övningar i föreningskunskap.
Våra svensklärare gav oss ungdomar en ambitiös undervisning
27
enligt den tidens direktiv och krav, men som student upplevde man
starkt, att det kunskapsinnehåll man fått inte överensstämde med
det praktiska livets krav. En utveckling till det bättre har i det avseendet ägt rum fram till dagens skola.
Varför satsade jag på latinet, detta "döda språk"? Valet var inte
helt planlöst. Mina föräldrars högsta önskan var för min del prästämbetet, men hur förklara, att jag på latinlinjen valde matematik,
inte grekiska? På den frågan kan jag bara säga, att det blev så. På
den tiden var det naturligt att läsa latin, ooh ämnet matematik gillade jag.
La:tinet hade många timmar i veckan. Tråkigt ämne? Nej, inte
a'lls trots grammatikplugget. Det låg något av spänning i försöken
att finna mening i texterna. Ibland kändes det dock tungt, särskilt
vid de skriftliga proven, att brottas med besvärliga oratiodbliquakonstJruktioner i de fall att subjektet fanns överst på sidan och predikatet längst ner. I textbödkerna dominerade krigsskildringarna,
men stJudierna gällde också intressanta texter, som t.o.m. lockade till
utantillinlärning, t.ex. dikten "Pyramus och Thisbe" i Ovidius metamorfoser. Horatius, den store skalden, hade mycket att ge. Särkert
är, att vår lärare, licentiaten Harald Sjövall, skapade trivsel på lektionerna. En bra lärare, en stor skämtare, som ofta fick oss att
skratta. Från en lektion minns jag följande mycket tydligt. Sjövall
säger med spjuvern i ögonvrån ungefär så här: "Kvinnan framträder
inte så mycket i historieböckerna, men kom ihåg pojkar, att hon be-·
tytt mycket mer än ni tror. Hon har arbetat bakom kuEsserna!"
Själv lärare längre fram förde jag den sanningen vidare tiH mina
elever. I min boksamling har jag SjövaHs bok "SkoHjus och strykpojkar", som gavs ut 1943.
Hiland har jag undrat, varför mina minnen från lektionerna i
engelska är så få. Inspirerande var inte undervisningen, mycket beroende på mig själv som hade dåliga förkunskaper från kommunala
mellanskolan. Texternas fel? Möjligen, men läseboken "Rainbow Island" fann jag spännande. En stark munterhet, sådant hände givetvis
i!Yland, orsakade jag själv: jag hade levererat en tokig användning av
ett främmande ord.
Franskan och läraren Johan Linders går jag gärna till i mina tankar. Denne lärare hade fått namnet "Snickaren". Att han påminde
om en snickare har jag svårt att förstå, däremot tycker jag namnet
28
bättre överensstämmer med hans sätt att undervisa. Det var en väldig fart på hans agerande i klassen. Redan i dörren kom han i gång
med sitt arbete. Inom några sekunder förhörde han oss, med rappa
frågor och skriftligt med flera elever framme vid skrivtavlan samtidigt. Resultatet blev bra dock inte så strålande som man kunde
vänta sig av en sådan intensiv undervisning. Hans stora kunnighet
ledde till ständiga jämförelser med latinet, italienskan och spanskan.
Han fordrade mycket av oss, men märkligt nog upptäcker vi, att
hans efterrådare licentiaten Albert Sjögren, vår lärare i sista ringen,
stäl'lde ännu större krav på oss, dock en god sak: han uppmuntrade
oss till extraläsning. En sådan chans tog jag.
Undervisningen i moderna språk intog en betydande plats på
schemat, vad antalet timmar per vecka beträffar. För dem med studentexamen betydde detta goda möjligheter till fortsatta högre studier med kurslitteratur på främmande språk. Emellertid hade undervisningen sina brister, sedda ur vår tids krav, på det sättet att alltför
sällan samtalsövningar förekom. Som student kände man sig därför
rätt bortkommen ibland, när man samtalade med främlingar från
annat hnd. Samtidigt som jag noterar detta förhållande är det på
sin plats med ett annat konstaterande: språkstudierna kräver i vårt
land en väldig mängd av tid och arbete i jämförelse med vad som
förekommer av sådana i länder som England, Frankrike och Tyskland.
Gustaf Lindeberg, teologie doktor och filosofie licentiat, docent i
missionshistoria, undervisade i kristendom. Han utstrålade en höggradig energi. Orden kom klara och skarpa, både då han satt i katedern eller ledde morgonböner i aulan. Jag satte honom högt som
lärare. Någon gång hände det dock, att jag reagerade över hans
bryska attityd mot någon, som inte kunde svara på hans frågor. Hans
bestämda uppträdande torde förklara, varför han kallades "Heliga
vreden". Jag ser ingen nedvärdering i den benämningen.
I ämnet ingick väl mycket av kyrkohistoria, detta dock inte beroende på läraren utan den föreskrivna läroplanen. Ur nutida bedömning sett borde det ha varit mer av aktuella frågor och nutidsproblem. Dåtidens kursplaner behärskades i alltför hög grad av
universitetens lärdomsvärld.
Vi läste filosofi, psykologi och logik, allt med den berömde filosofen Hans Larssons skrifter. Betyg gavs inte på dessa ämnesområden,
29
men att jag under dessa ·lektioner engagerade mig en hel. del ka~ jag
utläsa av de anteckningar jag gjorde i de läromedel v1 utn.ytqade.
tror säkert det var nyttiga tankeövningar under de lekuonerna.
J ag
o
f' 1 •
k
.. ·
Mitt starka intresse för det förgangna lCK mte myc en nanng
under lektionerna i historia. Dessa förflöt trögt, minns jag. Lära~en,
docent i Nordiska språk, var en fin, fridsam människa, som mte
gjorde mycket väsen av sig. När han fö:hörde läxan, följde han noggrant läroboken och i en liten anteckmngsbok satte han betyg efter
svaren på frågor han ställt. Mitt intre:se. för d:etta äm.ne kom dock att
bestå och det blev mitt huvudämne 1 ftlosofte kandtdatexamen.
M;tematik hörde till mina favoritämnen, och detta gällde särskilt
då vår klass hade som lärare docenten i astronomi, Gunnar Malmqvist. Hans stilla försynta väsen gjorde lektio~erna fridsamma, men
de gav oss, duktig pedagog som han var, gedtgn.~ k~ns·~aper. H~ns
humor var välgörande. Låt mig ge ett exempel harpa. V1~ provrakningar kunde det förekomma, dock sällsynt, att ett tal mte kunde
lösas och om man angav detta fick man rätt svar. Man skulle svara
"OlÖsligt". Min bänkkamrat .Kjell b:,gagn~de ~ig av denna ~öjl~ghet
alltför ofta, så när Malmqvtst en gang gtck 1genom provrakmngar
lutade han sig över min kamrat och sade: Du, Kjell, får gärna skriva
"Olösligt", men jag föreslår i så fall, att du skriver "Olösligt för
mit~ kursplanen för matematik, latinlinjen mellersta rin.gen, häm~ar
jag följande: "Geometri, läran om transversaler o.ch tnan~lar~ hkformighet. Enkla planimetriska och rymdgeometnska berakmngar.
Studium av enklare funktionsformer. Algebra. Rena andragradsekvationer samt ekvationer av andra graden med en obekant, ekvationssystem med flera dnkanta. Problem. Läran om rötter. potenser och
logaritmer. 6 skriftliga arbeten, alla på lärarrummet."
Varför nu detta citat ur en kursplan? Jo, för att motivera en fråga
jag ställt många gånger: När har jag under ~in yrkesve~ksan::ma ~id
haft användning av det arbetskrävande studtet av funktwnslara, mvecklade ekvationssystem och dylika? Visserligen blev jag humanist,
men även om man bortser från det förhållandet, anser jag det befogat
anmärka, att kursernas uppläggning i detta ämne i många stycken
inte motsvarade behovet för fortsatta studier eller praktisk verksamhet.
Biologiläraren licentiaten Björn Ursing var en person helt i min
30
smak. Lektionerna gick i munterhetens tecken. Han satt - det här
var biologisalen - uppflugen på en hög taburett bakom ett smalt
bord. När våra svar inte var bra, och det hände inte så sällan, kom
från läraren träffande och lustiga kommentarer, åtföijda av vilda
gester, varvid han alltid stökade till sitt hår. En kunnig och duktig
pedagog var han, och det är här på sin plats att erinra om hans idoga
arbete som forskare, vilket bl.a. gav som resultat det kända bokverket "Svenska växter i text och bild".
På den tiden var det föreskrivet, att ett visst antal växter skulle
pr~ssas oc~ sättas in i herbarium. Enligt "Förteckning över obligatortska fenearbeten" 9kulle herbariet innehålla minst 150 arter. Växtinsamlingen gillade jag, och resultatet blev cirka 200 växter. Det var
inte alltid lätt att genom examination komma fram till växternas
rätta namn. Det är att märka, att på den tiden läromedlen saknade
växter i bild. En av mina klasskamrater, Tage Tejler, samlade cirka
800 växter. Bra gjort! Ett sådant omdöme överensstämmer inte med
vår tids betraktelsesätt.
Kapten Osvald Kragh ledde gymnastiken. De stunderna var trivsamma och avkopplande, även om jag hade svårt med sådana övningar som hopp och klättring med rep. Väldigt engagerade mig
lekarna, t.ex. brännboll, som vanligen avslutade lektionerna. Bolllekarna inomhus och handboll utomhus (skolplanen var för liten för
fotboll) gav mig en viss bollsäkerhet jag haft glädje av även längre
fram i mitt liv.
~
Teckningslektionerna var trivsamma och avkopplande. Vi hade en
hygglig lärare, alltför snäll, och det var inte alltid så lugnt i klassen.
~~ots ?etta arbe.tade vi flitig~, där vi satt med framför oss uppställda
foremal, som Vl noggrant ntade av. Ibland förekom Iinearritnina
även detta intressant. När någon uppträdde bråkigt eller tråkio-~'
hotade ~an. n:ed ~apport till roektor, men vi tog inte så allvarligt
h~tet, da v1 JU vtsste att en saclan hotelse inte blev verklighet. Vad
m1g angår, har jag i minnet den gången, då jag kastade min penna
upp mot taket. Att läraren stod bakom mig hade jag inte observerat.
Han tog ett kraftigt tag i mitt hår och drog mig upp, samtidigt som
han med ord gav uttryCik för sitt missnöje.
oVi ungd.oma:. var inte s~ snälla alltid. Vid terminens början kom
fran tecknmgslararen en staende fråga, vilka som hade ritblock kvar
från föregående termin. De som hade sådana, behövde inte köpa dem
;a
31
genom läraren. De flesta rapporterade, att de hade block, men. t~gade
efteråt till pappershandeln mitt över gatan, där det var billigare.
Vidare lär det ha hänt, att elev som köpte teckningsmateriel av läraren hetalade denne med ettöringar. Därtill lär det vara sant, att
elev, som blivit skyldig läraren 4 öre för 4 häftstift, betaJade med en
hundralapp. I båda dessa fall godtog läraren betalningssättet. För att
få ut betyget vid terminens slut måste man ha avklarat sina eventuella skulder hos honom. Det var säkert så, att han på detta sätt
viUe fostra oss ungdomar till noggrannhet och till fullgörande av
åtagna förpliktelser.
Den kortare studiegång, som "Spyken" erbjöd (3 i stället för 4
gymnasieår), ställde självfallet krav på både lärare och elever. I årsredogörelserna redovisades elevernas tid för hemarbete.
Aven om elevernas uppgifter inte alltid var så pålitliga, säger de
ändå något. Antal hemläxor var till måndag för resp. gyronasiering
3, 4-5 och 4-5. övriga dagar: 3-5, 3-6 och 3-6. Läxläsningstid pr vecka resp. ca 20 tim., 24 och 24-27 tim. Till detta kan
läggas tid för arbete i hemmen med skriftliga uppsatser i modersmålet.
Elevernas frånvaro kontrollerades, vilket särskilt gällde de inackorderade. I årsredogörelsen heter det: "Varje morgon och varje
eftermiddag lämnas från varje klass till rektor rapport angående
frånvarande elever. Visar det sig då, att någon är frånvarande utan
att ha anmälts sjuk, besökes han i regel antingen av skolans läkare
eller rektor eller klassföreståndare. I många fall besökas även de
elever som anmälts sjuka. Skulle någon gång epidemier hemsöka staden tillses i regel, att alla insjuknade elever få besök av läkaren.
Emellertid äro sjukdomsfallen i förhållande till antalet elever i regel
mycket få vid skolan." Och vidare: "I regel får varje elev minst en
gång pr termin besök i sin bostad (gäller inackorderade). Till hemmen meddelas minst en gång pr termin hur elev skött sig." Under
rubriken "Hygieniska förhållanden" meddelas: "Som vanligt hava
skolbad anordnats i stadens badhus, varigenom skolans elever beretts
tillfälle att bada var fjortonde dag eller varje vecka mot en avgift
av ca 40 öre pr bad. Omkring 150 elever hava begagnat sig härav.
Många bada emellertid i hemmen här i staden eller i närheten av
Lund."
En kommentar: Meddelanden av ovannämnda slag torde i första
32
hand varit avsedda för föräldrar, som hade sina studerande telningar
långt från hemmet.
SkO'lan hade följande elevföreningar: Lunds kristliga gymnasistförbund "Pro Vero", Litterära föreningen "Mimer", Naturvetenskap1iga föreningen, Gymnastik- och Idrottsföreningen samt Elevhemsföreningen. Jag deltog någon gång i sammankomster, men ingen av
föreningarna tycks ha lo<-'kat mig till medlemskap. Det var för mig
inga fritidsproblem tack vare många kamrater. Vi hade trevligt, vi
fyra som !bodde hos rara fröken Sandqvist, Arkivgatan 11 a. Vid
samma gata intog jag måltider i ett "matlag", som hölls av en syster
till en av mina kamrater. Aven i denna krets, en större sådan, var
trivseln god. Vid en samling av mera festllig karaktär hade jag mitt
första framträdande, då jag bl.a. sjöng en "buskisvisa".
Skötte jag mig bra som elev? Svårt besvara en närgången fråga
av det slaget. Jag tror mig ha varit rätt stillsam i klassen, skötte mina
hemuppgifter. Var jag "plugghäst"? Nej, kamratgemenskapen tog
sin tid, hemma i bostaden var det tidvis väl så mycket av kortspel.
Vi debatterade, promenerade, gick på bio. Aventyr med flicikor?
Givetvis, men bara ett exempel. Vid en höstfest i Kulturhistoriska
museet åkte jag karuseH med en flicka, hösten 1929. Tio år senare
blev hon min hustru.
Till sist några ord om dåtidens bildningsväsende och skolans plats
i detta.
Under 1900-talets första hälft expanderade bildningsväsendet
starkt. Folkskolan utökades, fortsättningsskolan kom, det fanns
högre folkskolan, kommunala mellanskolan, samrealskolan, högre
allmänna läroverk och privata skolor. Ett omfattande folkbildningsarbete växte fram med biblioteksverksamhet, studiecirklar, föreläsningar osv. En viktig del av detta arbete utfördes av folkhögskolan.
Den kraftiga tillväxten av industri, handel och praktisk verksamhet
krävde utbildning av speciell art och bidrog till ett utgrenat nät av
olika praktiska skolor, såsom lärlingsskolor, yrkesskolor osv. Statliga och kommunala förvaltningar krävde utbildat folk.
Till denna brokiga utbildningsapparat hörde Lunds privata elementarskola.
Vad skulle jag använda den studentexamen till jag avlade i juni
1930? Ett svårt problem i kristid. En yrkesutbildning återstod. Tänkbara möjligheter framgår av följande uppgifter ur årsredogörelsen
33
för skolan läsåret 1930-31 angående vårterminen 1930 avgångna
cl~~
l
.
.
Från realgymnasiet: till Lunds universitet 7, Uppsa a umversttet
4, Chalmers institut 2, Tekniska högskolan 2, apatekarbanan 2, ~an­
delshögsköla 5, affärsbanan 1, pappersindustrin 1, Gymnasuska
centralinstitutet 1.
.
.
Från ·latingymnasiet: till Lunds universitet 32, Uppsala u~1vers1t~t
g (varav till teologiska och filosofiska fa~~l:~terna 23 och ttl.~ medicinska fakulteten 7), handelshögskola 3, milltaryrket 3, skogshagskola
l, till sjöss 1.
4. Yrkesval i kristid
Nog kände man av den ekonomiska krisen i 1930-<talets början. Sant
är, att utibildade sökte tjänster utan krav på avlöning med förhoppning om att få en inkörsport till fasta jdbb. För mig blev det ingen
katastrof: jag hade mitt föräldrahem med affären, fisket och lantbruket. Jag kunde återvända till arbete jag var van vid.
Sommaren 1930 var jag en tid en farbrors medhjälpare i fiske. Att
den sysslan hade sina risker fick jag på allvar uppleva under en
fiskefärd vid midsommartid. På hemväg från en fångstplats i Bottenviken med vår Ella båt, fullastad efter en stor fångst, mötte vi
hårt väder. Innan vi tog upp strömmingsskötarna, tog vi upp ett par
bräder från båtens botten och fäste dessa på båtsidorna. Denna ovanliga åtgärd och en stor vattenhink, med vilken vi öste vatten snabbare än med en pump, blev vår räddning, men först efter ett jättearbete.
Fiskerinäringen hade givetvis sin stora betydelse under de svåra
åren, men nöden och arbetslösheten var mydket kännbar i hembyn.
Fångstresultaten varierade starkt och priserna var låga. Särskilt de
stora familjerna drabbades hårt. Många familjeförsörjare var hänvisade till nödhjälpsarbeten, s.k. AK-arbeten, med långa resor, exempelvis till Småland, och mot urusel betalning. Då och då biträde i
vår affär fick jag bevittna hur gråtande föräldrar bad om hjälp med
mat. Mina föräldrar ställdes inför svåra avgöranden. Att sälja på
kredit tog sådan omfattning, att kraschen var oundviklig. Det var
bistert. Inte glömmer man så lätt, när växlar skulle omsättas eller
när fjärdingsmannen kom på besök.
I avvaktan på inkallelse till militärtjänst och i ovisshet om framtiden vistades jag hemma hela hösten 1930. Inryckningsdagen inträffade i början av januari 1931. Jag kan inte låta bli att berätta om
34
35
hur Boden blev mitt militära "fäste". När jag som gymnasist mönstrade i Lund, blev jag på grund av en hjärtåkomma uttagen till t~änst
som expeditionsbiträde. Därvid uppkom frågan om min placenngsort. Vid ett långt bord satt ett tiotal personer engagerade i inskrivningsförrättningen. Från en av dessa kom frågan: "Var vill ni tjänstgöra?" På svaret Boden följde ett rungande skratt och någon sade:
"Dit kommer ni alldeles säkert!" "Tänka sig att frivilligt landsförvisas!" Så uppfattade jag episoden.
Utbildning kan erhållas i många former och på olika sätt. Där man
står i yrkesarbete lär man sig mer och mer, och man får vad som
numera bedöms vara meriter inför fortsatt utbildning: arbetslivserfarenheter. Min första militärtjänstgöring 1931-32, sammanlagt 260
dagar, betydde för mig en skolning på det administrativa området,
en ut!bildning av värde för mina skolledaruppgifter längre fram.
Kände jag mig tillfreds med att arbeta som expeditionsbiträde vid
Militärbefälet för Övre Norrlands trupper? Av mina bevarade dagboksanteckningar, som omfattar två månader våren 1931, framgår
att jag längtade till trupputbildning. Min hälsa hade förbättrats, och
jag räknade med ytterligare positiv utveckling genom ett härdande
uteliv. Samtidigt visar dock anteckningarna, att jag vande mig vid
min ,lott. Det var fredstid, och krigets allvar låg fjärran. Den tidens
sitJuation kan belysas av uppgiften, att min högste chef under min
inkalleilsetid mestadels vistades i Geneve på nedrustningskonferenser.
Redan första dagen sattes jag vid en skrivmaskin, någon tid för
övningar enligt rikviga grunder gavs inte. Det blev därför "pekfingervalsen", det skrivsätt jag fortfarande använder. Kamraten 515
Johansson från Råneå behärskade situationen på ett helt annat sätt
än jag, handelsutbildad som han var. Hur en jämförelse mellan oss
båda utföll, säger sig självt. Någon orientering om den militära organisMionen m.m. fick jag 'inte, med undantag av några få timmars
undervisning på mitt 'kompani. Kanske förklarar detta, varför jag
ibland råkade så att säga "i blåsväder". Ett par dar efter inryckningen är jag på väg mot min kasern, då jag hör signaler och observera:r, att man ställer sig i givakt och gör honnör. Så gör även jag
- men med ryggen mot regementsflaggan på kanslihuset. Fadäsen
rb~ir jag strax uppmärksammad på, ity att min kompanichef råkar
stå mitt framför mig.
En <l!nnan gång några veCikor senare står jag på kaserngården och
36
tittar på en ceremoni, då nyinryekta hälsas välkomna. En tung hand
läggs på min ena axel och en major ryter:" Varför hälsar ni inte på
fanan?" Mitt försvar, att jag inte trodde mig tillhöra de på planen
församlade, ,räckte tydligen inte, eftersom mitt nummer och n<l!mn
antecknades. Intet avhördes dock.
Expeditionsarbetet var slitsamt tyckte jag. Mina överordnade
krävde mycket. Stabschefen var en arbetsmänniska som få, uppskattades av oss skrivare för sin renhårigh~t. Adjutanten var inte så rättvis alltid, när det bedömdes varför det blivit så och så. Dock hade
han alldeles rätt den morgonen han beordrade mig att byta skor. Jag
hade fått den stolliga iden att utnyttja mina till studentexamen förvärvade lackskor i stället för de klumpiga militärpjäxorna.
Noggrannhet gällde för allt på expeditionen. Hade man för chefen
för hemliga avdelningen glömt ett skiljetecken i en utskrift, snabbt
hade man honom över sig som en hök. Det var en god skola. Rekryttjänsten betydde visserligen ett avbrott i min egentliga utJbildning,
men samtidigt betydde inkaHelsen en sysselsättning för mig under en
svår ekonomisk tid. Synd bara att den kontanta ersättningen var så
låg: 50 öre om dagen.
Mina dagboksanteckningar talar ibland om den goda trivseln på
skrivarnas logement på det s.k. malajkompaniet. Det författades t.ex.
logementsorder i humorns tecken. Ett par sådana aktstycken har jag
bevarat. Kortspel förekom flitigt, jag deltog inte, då det gällde
pengar, "ägnade mig hellre åt den kära pipan". Inte heller deltog
jag i kamraters tilltag att trassla till sängen för vpl Lundmark, teol.
stud., "bädda säok" m.m. Va'd som lockade ttll denna form av mdbbning var hans gnäll på kvällarna över att vi störde hans insomnande.
Vpl Lundkvist från Gällivare var en skicklig fiolspelare, vars musik vi avnjöt både på "luckan" och på Wallströms kondis. När så
min kamrat Bengtsson och jag erhöll tillstånd att hyra rum på stan
för att bedriva studier, kunde det heta att de enda studier vi bedrev
var musik på Wallströms kondis. Det låg en smula sanning ,j detta
tal.
Badutflykterna sommartid och militärmusiken i regementsparken,
biobesöken, det goda kamratskapet, det är mycket som gett glada
minnen från första tjänstgöringen.
Under Bodentiden rörde sig mina tankar ofta kring frågan vilken
yrkesutbildning jag skulle inrikta mig på. Allt verkade så hopplöst.
37
En ohanrs jag fiok erinrar jag mig mycket väl. Under lantmäteriförrättningar på 1920-talet, då farfars ägor fördelades, ja så skedde
'faiktiskt på den tiden, fick jag intresse för lantmätarens yrke. Det
föreföll mig vara ett omväxlande jobb med än skrivbordsarbete än
vistels·e ute i naturen. Den lantmätare, som haft hand om vårt lantmäteri, erbjöd mig två års praktik. Därav blev dock inte, på mina
föräldrars bestämda avrådan.
I nyssnämnda dagbok har jag för den 27 februari 1931 noterat
följande: "Min högsta önskan och traktan är att få ägna mig åt folkskOillärarbanan och hoppas på det hållet få en dräglig tillvaro".
En möjlighet i den vägen dök upp just det året. Genom ett särSJkilt
regeringsbeslut fick man ta in fem studenter i FolkSikoleseminariets
i Luleå avslutningsklass. Jag tog ·den chansen, sedan jag fått uppskov
med min återstående militärtjänstgöring till påföljande år.
I slutet av augusti ägde prövningar rum i Luleå. Om jag minns
rätt var antalet sökande 27, varav 4 med fil. kand.-examen. Prövningarna var begränsade till musik och slöjd. Orgelspelningen gick
bra, ,tyckte jag, jag hade ju framträtt som orgelspelare vid gudstjänster i hembyns missionsbpell. Hur jag 'klarade slöjdprovet vet jag
inte, men så mycket vet jag att min kamrat vid närmaste hyvelbänk
inte klarade provet. Hans hyvel satte djupa spår i plankan. Han frågade mig, hur man skulle bära sig åt. Efter en hastig anvisning måste
jag gå vidare med mitt.
Det rådde givetvis en intensiv spänning, när skolans rektor meddelade resultatet. Fyra namn nämndes som intagna och så kom utropet: "Och så den där X!" Just denne X var den med det dåliga
slöjdresultatet. Med tanke på ,den ställning fadern till denne intagne
hade, så låg misstanken nära, att allt inte gått rätt till. Vi, som inte
blev intagna, talade med varandra om överklagande, men därav blev
intet. Enligt uppgift lär stridens vågor ha gått höga inom kollegiet
vid !bedömningen av de sökande, vilket förklarar rektors irriterande
besked.
Efter försöket i Luleå kom beslutet att satsa på akademiska studier. Föräldrarna ställde sig positiva till valet. En berättigad fråga
1kan man ställa i detta sammanhang: "Visste föräldrarna vad ett sådant ställningstagande skulle innebära?" Jag är inte så säker på att
så var fallet. Vad som dock är säkert, det är, att det var av omsorg
om mitt väl odh ve de tog detta steg.
38
När jag nu långt efteråt noterar denna satsning på högre studier,
läser jag följande rader i en tidnings kultursida (SvD 75-04-14), som
kanske passar in på avgörandet hösten 1931: "Adepterna (lärjungarna) och ·deras strävsamma föräldrar drömde naturligt nog om den
trygghet och de feta platser som de ansåg vara den aka:demislka utbildningens självklara frukt".
Hur klara ekonomin? Jo enligt samma överväganden som tidigare:
arbete under ferierna, sparsamhet, hjä'lp från hemmet och lån.
Hur jag ibland kände det, lyser igenom där det i min dagbok står
så här: "Nog vet jag att jag är familjens svarta får och penningutsuga.re, men jag har råkat i den situationen."
Svensk Studentkalender präglades under dessa år av pessimistiska
inlägg i yrkesutbildningsfrågan. I 1934 års upplaga gav professorn
vid Stockholms högskola Erik W ellande r några reflexioner över ämnet "Inför valet av levnadsbana". Inledningsvis konstat~rade han att
arbetslösheten var betydande även inom de intellektuella yrkena och
särslkilt de banor till vilka vägen går genom högskolor av skilda Silag.
"Banor som kräva många års studier bör man överhuvud icke slå in
på, om man inte är alldeles säker på sin kallelse och har bestämda
utsikter att kunna klara den ekonomis·ka fdl.gan ... Det börjar bli
trångt vid köttgrytorna och lite magert om köttet. Studentbetyget är
inte längre ett fribrev på en plats vid köttgrytorna." Sist sade han:
"Det krävs numera även av den akademiskt bildade något av den
ras:khet och driftighet, av det frejdiga och friska humör, av den förmåga att finna sig till rätta i olika lägen och utfinna nya möjligheter,
som enligt Cad Jonas Love Almqvist 1ir grundväsendet i den svenska
nationalkaraktären."
A ven om jag innan detta skrevs hade hört liknande varningens
ord blev det Lund ändå. Min väg vid universitet var då inte klart
utstakad, jag stod i valet mdlan att bli präst eller lärare. I det läget
föll valet på ämnet religionshistoria, som tillhörde både filosofiska
och teO'logiSika fakulteterna. Jag satte prästyrket högt, men en väsentlig fråga var den, om jag hade den fasta övertygelse som ämbetet
krävde. Under militärtjänsten hade tvivlen växt i styrka, vi'lket vissa
. . . .. _
anteckningar i min dagbO'k visar.
Enligt SvenSik Studentkalender erhöllläraryrket en betydligt bättre
prognos än prästens värv, beroende på den pågående expans,ionen av
skolväsendet och därmed ett större behov av utbildade lärare. _
Det h'lev Faosafiska fakulteten, ämnet religionSihistoria.
39
5. Vid·en lärdomens högborg
Ka>n, undrar kanske någon, universitetsstudier inrymmas i en skolski1lding som denna? Ja, så kan ske och det med bl.a. stöd av följande besked om universitet i ett uppslagsverk: "Högre läroanstalt med
uppgift att bedriva vetenskaplig forskning och högre undervisning
samt förrätta examination inom ramen för akademiska examina vid
ansta'lten". Således vid våra universitet inte enbart forskning utan
även undervisning.
Vad jag har att ge är högst begränsat: intryck från några av 1930ta:levs år vid ett universitet, två av dess fakulteter och glimtar från
studentlivet.
De första universi~eten utvecklades under 11 00-talet. Det i Paris
blev mönster för övriga i Europa. För vårt lands del hade man år
1477 "nöjet att av påven Sixtus IV motta en bulla, där Hans helighet gav sitt tiHstånd till att ett universitet fick inrättas". Det skulle
ligga i Uppsala, ty denna stad utmärktes av "ett behagligt klimat, av
överflöd på födoämnen och för övrigt god tillgång på annat, som var
nödvändigt för människosläktet".
I september 1931 inskrevs jag i Värmlands nation. S.k. nationsföreningar vid universiteten hade anor långt in i medeltiden. År 1695
stadgades det, att varje vid universitetet inskriven student måste tillhöra en av nationerna. Varför just Värmlands nation för min del?
Jo, därför att den nationen var den "nordligaste" i Lund. Den borde
ha hetat Värmlands-Norrlands nation.
Nationen va>r känd som den "röda", beroende på att många tillhör·de det socialistiska Clarte, som hade en seiktion i Lund. När jag
trädde in i nationen, hette dess kurator Sven-Eric Hector, sedermera
känd som "den röde prästen" i Värmland.
Det rådde en trivsam samvaro i nationen. Mestadels och särskilt
40
i festliga sammanhang ljöd värmländska tongångar, men att även
norrlänningar kunde göra sig gällande visar den surströmmingsfest
nationen hade 15 september 1931. Vid det tillfället kåserade f.d.
"spykisten", fil. stud. Adrian Wennström. Det var ett bejulblat anförande om surströmmingen, vars historia han förde tillbaka till
antiken. Hur ett konstverk i Roms katabomber "bevisade" detta, berättade han på ett dråpligt sätt. En annan talare uppmärksammade
jag den gången, en lång, gänglig gestalt, värmlänningen Tage Erlander. Hur många surströmmingar denne inmundigade vet jag inte.
Däremot minns jag, att studiosus Bexell från Luleå nådde den kväller..s rekot'd: 13 fiskar.
Vid filosofisk fakultet
De för ämnet religionshistoria föreskrivna föreläsningarna började i
mitten av september och en vecka senare en kurs i ämnet. Därvid
erhölls besked om kursplaner och erforderlig kurslitteratur, och snart
var man inne i de akademiska studierna. Nu gällde det, vad man
kunde åstadkomma som studerande inom "filosofiska fakultetens i
Lund humanistiska sektion".
Hur upplevde man studier av detta slag? Man hade en frihet, men
under ansvar. Professorer, docenter och lektorer var våra lärare, och
de var samtidigt forskare. Vid föreläsningar, seminarieövningar och
genom kmslitteraturen fick man del av vad forskningen dittills
kommit fram till. Strävan att ge fakta betydde mycket positivt, men
hur blev det med anpassningen till yrkeslivet?
Fick vi, blivande lärare m.fl., en utbildning direkt för en kommande yrkesutövning? Nej, alltför lite i den vägen. Möjligen kan man
göra ett undantag för prästutbildningen, vilken ju avslutades med
den s.k. praktarterminen.
Det var inte bara att välja ämne, man hade även allt välja kurs
inom ämnet. Tre möjligheter gavs: betyget Godkänd (=ett betyg),
Med beröm godkänd ( = två betyg) eller Berömlig ( = tre betyg).
Gick tentamen bra, kunde man få "spets" på betyget, dvs. vid prövning för Godkänd blev det då Icke utan beröm godkänd.
Jag valde tvåbetygskursen, som omfattade dels ettbetygskursen
"väl inlärd" och utvidgad med tre böcker, dels mera ingående studier av någon av de många religionerna.
41
Jag fann ~>tudierna intressanta och kom ganska snabbt in i en fast
arbetsrutin, höll flitigt till i Universitetsbiblioteket, Gamla seminariebiblioteket eller i någon av Akademiska Föreningens läsesa'lar. På
det sättet hade jag större möjligheter tiU lån av kursbödker och uppslagsvet1k, dessutom mera gemenskap ooh trivsel. Månne ett uttryck
för min ~Sällskapssjuka?
Ämnet religionshistoria intog en särstä:llning enligt Kungl. brev
1920 och 1925 på så sätt, att det kunde medtas i filosofiska examina
vid universitetet i Lund "så länge professorn Efraim Briem är villig
och oförhindrad att förrätta härför erforderlig examination". Professor Briem var en inspirerande före'läsare. Man var dock enbart
mottagande. Någon personlig kontakt med honom hade jag inte
annat än vid de s.k. seminarieövningarna. Var bättre kontakter lärare - elever möjliga på den tiden? Elevantalet var inte stort, men
man har att beakta, att befattningshavarna var få och att de hade
sina viktiga forskningsuppgifter.
Mitt nästa ämne blev pedagogik. För det första passade det bra in
i min studiegång, för det andra föreskrev Examensstadgan för filosofisik ämbetsexamen förutom vissa ämneskombinationer antingen
betyg i ämnet pedagogik eller en kurs i psykologi samt pedagogikens
teori och historia. Jag valde ämnet och ettbetygskursen.
Fick jag ut något av dessa studier? Tyvärr klent i det fallet. Berodde detta på min omogenhet eller något annat? Alltnog, på gamla
dar har jag plockat fram då gällande studiehandbok och fann då enligt min bedömning - en överdos av vetenskapligt. Vetenskapen
sätter jag högt, men var det inte meningen, att man skulle få något
konkret om studieteknik och undervisningsmetoder?
Professorn i ämnet, upphovsmannen till verket "Minnet och dess
pedagogiska prdblem", presenter<ade i sina föreläsningar filosofins
historia. Gammal, sjuklig och lågmäld, så minns jag honom. Han
nådde inte längre än till den grekiska filosofin. Hans kunskaper i
ämnet lär ha varit väldigt omfattande, så stora, sade man, att han
på gamla dar inte kunde sovra sitt material.
Professorns sjtrkdom förklarar mycket. Det kanske ligger någon
sanning i vad som berättats, nämligen att filosofen Hans Larsson
tog sig an den sjuke professorn, när det var som svårast, "för det
var bara han som kunde det".
För ämnet geografi hade jag ett påtagligt intresse, men det blev
42
ämnet historia. Hur det kom sig minns jag inte. Antagligen var kamratpåverkan avgörande.
.
För ämnet historia svarade i första hand professorerna Launtz
Weibull och Gottfrid Carlsson. Mellan dessa båda rådde en bitter
fejd. Inom historieforskningen intog Weibull en rangplats. Han tillIämpade en mycket stark kritisk syn ?å. histor~skt ~ällmaterial, särskilt i verk som behandlade Nordens t1d1gare h1stona. Hans attacker
mot den då vanliga nationalromantiska historiesynen möttes av ett
starkt motstånd från mera konservativa historiker. Det är möjligt,
att vi häri har förklaringen till motsatsförhållandet mellan de båda
forskarna.
Mitt val föll på Gottfrid Carlsson. Första årets föreläsningar behandlade Sturarnas tid och Englands historia i slutet av drottning
Viktorias regering. Föreläsningarna gick i lugnets tecken, jag antecknade flitigt . .Aven om jag under min lärartid inte haft användning
för de alltför detaljerade skildringarna, ställer jag mig inte kritisk.
Väsentligt var, att man mer och mer upptäckte, hur en forskare skall
arbeta. KäUmaterial skall sökas, sedan gäller det att penetrera och
kritiskt granska.
En tvåbetygsuppsats över ämnet "Rättegången mot Görtz 1719"
gav mig en både praktisk och nyttig övning i källstudier. Forskare
hade funnit, att ·dödsdomen över Görtz, Karl XII=s främste rådgivare under kungens två sista år, var ett justitiemord. Jag kom till
samma resultat.
För två betyg i historia krävdes två speciella kurser av större omfattning, nämligen kurs i "Klassisk fornkunskap och antikens historia" och 1kurs i "Svenska statsförfattningens historiska utveckling".
Båda kurserna var intressanta. Dock kunde ledaren för den senare
kursen ha bemödat sig om en klarare uppläggning av det studiematerial han presenterade.
övningar i tydning av svenska handstilar under Nyare tiden var
värdefulla men gavs tyvärr i alltför ringa omfattning.
Jag ställer mig frågor. Berodde det på mig själv, att jag inte besökte historiska museer på den tiden eller att jag så lite ägnade mig
åt kartstudier under kursläsningen?
Vissa kurspartier var tunglästa, t.ex. sådana på danska, cirka 6000
sidor. Två danska historiker var nämligen då aktuella, Kristian
Erslev ooh J. A. Fridericia. Det var väl mycket att hålla i minnet
43
vid tentamen i ämnet, en enda sådan. Det torde ha varit lättare att
klara ämnet i Uppsala, där studierna var fördelade på två tentamina,
den ena på svensk, den andra på allmän historia.
Som synes matkerades på den tiden väl så starkt skillnaden mellan
svensk ooh allmän historia.
Statskunslkap, mitt nästa ämne, leddes av professor Fredrik Lagerroth. Denne var en lugn, förtroendeingivande föreläsare. Ämnet intressera:de mig, och tentamen blev en trivsam sådan. En paus med
förfriskningar gav ett trevligt avbrott i förhöret.
Professor Lagerroth har fått ett gott eftermäle, framför allt för
hans positiva värdering av frihetstidens politiska liv och hans hävdande, att den inhemska författningens utveckling spelat en dominerande roll vid 1809 års grundlagsarbete.
Filosofie kandidatexamen skall avläggas i minst tre av fakultetens
examensämnen. För att examen skall godkännas, fordras, att den studerande i examen erhållit sammanlagt minst sex betygsenheter, därav
minst betyget Med beröm godkänd i två uti examen ingående ämnen.
I ooh med att dessa Examensstadgans villkor var uppfyllda, erhöll
jag filosofie kandidatexamen. Så skedde med tentamen i statskunskap.
Vid teologisk fakultet
Åter stod jag inför ett viktigt avgörande: fortsätta studier tiH filosofisik ämbetsexamen (ca två års studier) eller gå till teologiska fakulteten med teologie kandidatexamen som mål (ca fyra års studier).
Det första alternativet med geografi verkade lockande, men framtidsutsikterna var dåliga. För det andra alternativet krävdes nybörjarstudier i två språk: hebreiska och grekiska.
Att det blev den längre studiegången förvånar mig än i dag. Det
jag valde innebar ju tunga ekonomiska åtaganden under krisv~d.
Svensk studentkalender målade mörka framtidsutsikter för dem
med akademiska examina. I det matlag jag tillhörde var alla fakulteter representerade, utom den medicinska. Där diskuterades framtidsplaner och yrkesvalsproblem. Anteckningar i min fickalmanack
1934 visar, att jag hos skolöverstyrelsens extralärarbyrå gjorde en
skriftlig förfrågan för ämnen, sammankopplade med historia. I svaret rekommenderades kristendom, vilket då krävde teologie kandidat-
44
examen. Det är möjligt, att detta svar blev avgörande för det fortsatta studiemålet.
Efter nybörjarkurser i hebreiska och grekiska kunde jag ge mig i
kast med ämnet Vetus (=Gamla testamentet). Den frågan har jag
ställt mig: Hur hade mitt liv gestaltat sig, om jag låtit dessa språk
avskräcka mig från att fortsätta? Nej, jag gav inte upp. Med bibelns
grundspråk kunde man tränga djupare in i texterna och förstå. dem
bättre. Det hade sin betydelse, men redan på 1930-talet debatterades, om man inte ,kunde utesluta åtminstone hebreiskan från studieplanen. Vore det inte bättre, om blivande präster och lärare i stället
ägnade tid åt samhällsstudier?
.
Jag minns en debatt i Teologiska föreningen i Lund, då det hettade
till i denna fråga. För bibehållande av hebreiskan kämpade med hänförelse professorn i Vetus, Johanne:; Lindblom. Attacken mot språken
rann ut i sanden.
De bibliska studierna fördjupade mitt intresse för historia. Studiet
av gam'la testamemes skrifter var likscm en fortsättning på antikens
historia. Forskningen hade gjort stora framsteg, och de arkeologiska
upptäckterna öppnade stora perspektiv. Bibeln stod inte längre ensam som källa för våra kunskaper om Mellanöstern. Vad man lyfte
fram på andra vägar, bestyrkte mestadels vad bibeln gett. Med namnet på ett senare tillkommet at•bete "Men bibeln hade rätt" (Werner
Keller) kan man uttrycka detta förhållande.
Professor Lindblom var en inspirerande föreläsare. Textstudierna
krävde sin tid (tecknen, skrivsättet, innehållet, textalternativ), men
det var inte tråkigt. Att jag från barnaåren var förtrogen med g::t::nb
testamentets berättelser underlättade i någon mån arbe:et. Tentamen
för professorn gick i gemytets och humorns tecken. Mina kunskaper
i hebreiska förbleknade dock snabbt. Det enda som förekom under
min lärartid i samband med gamla testamentet, det var, att jag
ibland som exempel på bibelns grundspråk tog skrivningen av gudsnamnet Jahve eller begynnelseorden i Första Mosebok "I begynnelsen
skapade Gud." Därvid kom min hebreiska textbok till användning.
I Novum ( = Nya testamentets exegetik) inriktade jag mig på ett
hetyg med tanke på min dåHga grundutbildning i grekiska, men när
jag i det skriftliga provet - helt oväntat - erhöll två betyg, satsade
jag på sistnämnda betyg vid den slutliga muntliga prövningen. Det
lyckades, n1en min insats var - det kände jag ~ inte strålande.
45
Professorn i ämnet Hugo Odeberg hörde till "de stilla i landet".
Med en aHtför entonig röst förmedlade han vid sina föreläsningar ur
sitt rika vetande. När jag pl senare lr tagit del av hans föreläsningar
1935-36, bevarade genom mina anteckningar, kan jag inte annat
än beundra hans djuplodande undersökningar, både svåra och komplicerade. Jag borde redan då ha förstått bibelforskningens stora
problem.
Professor Odeberg, som lbl.a. blev Värmlands nations inspektor,
umgicks gärna med oss studenter. Vid kaffestunder satt han med oss
och dryftade problem, vi de talföra, han den mera tystlltne. Det var
trivsamt.
Kyrkohistoria var nästa etapp i de teologiska studierna. Enligt
studiehandboken gällde det att "sl långt möjligt lära känna det förflutna sådant det verkligen varit, kritiskt granska det historiska
materialet och förstå gångna tider utifrån deras förutsättningar".
Alltså samma principer som för ämnet historia.
I kyrkohistoria hade jag glädjen att få lyssna till den kände forskaren, värmlänningen och hedersmannen Hjalmar Holmqvist. Dennes
kunnighet och skicklighet, hans sympatiska väsen, allt detta fängslade oss lyssnare. Hans många lättillgängliga läroböcker dominerade
länge den kyrkohistoriska litteraturen, inte bara vid universiteten
utan även vid realskolor och gymnasier.
En annan lärare i kyrkohistoria var docenten Hilding Pleijel, professor Holmqvists medhjälpare, senare hans efterträdare.
Pleijel, som hösten 1936 föreläste över ämnet "Fromhetslivet i
upplysningstidens Sverige" blev min tentator. Denna tentamen borde
för min del ha gått bättre med tanke på att jag ju tidigare klarat av
det större ämnet historia.
Amnet dogmatik behandlade huvuddragen i den kristna ide- och
dogmhistorien. Det gällde alltså de kristna lärosatserna. Genom dessa
studier blev man medveten om vilka mängder av tolkningssvårigheter som förefinnes på det teologiska området. Tyvärr tyckte jag mig
inte finna, att professor Ragnar Brings föreläsningar gav klara besked. Ett exempel: Hur är det egentligen med en kristens människas
frihet? Svaren blev många, än med hänvisning till Luther än Melankton. När jag på senare år tagit del av de anteckningar jag gjorde
vid hans föreläsningar, har jag inte heller då kommit till klarhet. En
kamrat, som lånade mina anteckningar, har på ett ställe skrivit: V er46
kar kufiskt. Möjligheten, att mina anteckningar inte alltid var riktiga, finns ·dock där.
Teologisk etik fann jag mera intresseväckande. Det låg något av
spänning i det förhållandet, att jag fick göra bekantskap med professor Anders Nygren, vars inflytande sträckte sig vida utöver vårt
lands gränser, särskilt inom världslutherdomen.
Vid tiden för mitt deltagande i Nygrens föreläsningar var hans
stora dogmhistoriska verk fullbordat "Den kristna kärlekstanken genom tiderna. Eros och Agape". Med hjälp av detta verk, del II, sid.
9 ff, sammanfattar jag. Eros, det centrala motivet inom den hellenistiska frälsningsåskådningen, är en k:irlek av begärande, egocentrisk
natur. Människan intar här den dominerande ställningen som både
utgångspunkt och mål. Utgångspunkten för eros är det mänskliga
behovet, målet är detta behovs tillfredsställelse.
Agape, kärlo!cen i kristendomens mening, är av helt annan art.
Den har intet med begär och åtrå att göra. "Den söker icke sitt".
den stiger icke såsom eros uppåt för att tillförsäkra sig förmåner,
utan den är fastmer offer och självutgivelse. Att den kristna kärleken
bär denna prägel har ytterst sin grund däri, att den har sin urbild i
Guds egen kärlek. Agape är i första rummet Guds kärlek, såsom
denna avslöjat sin djupaste mening och innebörd vid Kristi kors.
Etiken söker besvara sådana frågor som "Vad är det goda?", "Vad
är det rätta?", "Vad är plikt?". Den religiösa tron omformar den
mänskliga personligheten, vilket tar sig uttryck i ett sinnelag, format
efter den kristna kärleksiden.
Personlig kontakt med professor Nygren fick vi, hans lärjungar,
inte bara vid föreläsningar och seminarieövningar utan även vid
kaffesamkväm i hans hem. Från min tentamen har jag enbart positiva
intryck.
En fråga som denna kan ställas: Har professor Nygrens då mycket
uppmärksammade tolkningar stått sig i fortsättningen? Nej, så är inte
fallet, svarade mig nyligen en fackman på det teologiska fältet. Tcologien, vetenskapen om religionen, har sina många möjligheter. Tankarna går till de långvariga lärostriderna i den gamla kyrkan, till de
bittra fejderna mellan teologerna årtiondena närmast efter Luthers
död. An gäller av allt att döma, att det teologiska studiet vid våra
universitet ständigt genomgår förändringar.
Mitt sista ämne, den praktiska teologin, startade med föreläsningar
47
av professorn i ämnet, Yngve Brillioth, hösten 1937 om "De kyrkliga handlingarna". Samma år blev han biskop i Växjö stift. För mig
var han den lärde, allvarligt lagde profetgestalten, som ingav förtroende. Såg jag honom skratta någon gång? Jag tror inte det. Tentamen i ämnet ägde rum i domkapitelshuset i Växjö och leddes av
BriHioths efterträdare, nyutnämnde professor Ernst Newman. Den
hölls i augusti 1938.
Teologie kandidatexamen blev slutresultatet. Redan innan så skedde hade jag mitt första lärarförordnande. Skönt att äntligen få gå
ut i förvärvslivet! Jag var ordentligt studietrött. Någon tanke på att
gå igenom den praktiska övningskursen för prästvigning hade jag
sMedes inte.
48
6. Från studentlivet i Lund
De studier för akademiska examina jag i det föregående gett en inblick i utgjorde självfallet den viktiga grunden för en kommande
yrkesverksamhet, men till utbildningen räknar jag även en del annat
man var med om under studieåren. Kontakter med människor av
skilda kategorier hade sin betydelse. I hembygden umgicks jag under
ferierna med fiskare, lantbrukare och industriarbetare, och jag deltog i det hårda slitet på sjön och på landbacken. På något sätt upplevde jag det tunga praktiska arbetet som behagligare än tanlkearbetet vid de teoretiska studierna. Denna min erfarenhet torde väl inte
vara allmängiltig. Hur man upplever sin arbetssituation beror på
många faktorer. Som exempel kan jag ta det förhållandet att de som
kämpade hårt och dåligt lönsamt i hembyn trots detta i det längsta
drog sig för att söka sig till industrin med dess mera bundna och
ofria liv.
Redan vid 30-talets början var jag i farten med "tillfällighetsdikter" som jag framförde både vid festliga och allvarliga sammanhang.
En av dessa kan jag inte låta bli att omnämna. Inför ett socialdemokratiskt möte i hembyn 1933 hade jag sammanställt några verser,
som bl.a. handlade om "Per Albin Hansson uti StocJkholm .. " och
som jag sångledes framförde vid mötet. Inför framträdandet blev jag
väldigt hes och försök med halspastiller bara förvärrade situationen.
Alltnog, jag genomförde min roll med det lustiga resultatet att de
närvarande trodde, att jag med avsikt lagt om min röst.
En fiskares lott tecknade jag i ett poetiskt aktstycke "Fiskarsång",
som jag framförde vid ett fiskarting med norrhottensfiskare i min
hemby i mitten av 30-talet. Den alltför högstämda dikten beaktades
tydligen, eftersom den i sin helhet publicerades i lokaltidningarna oC'h
i ostkustfiskarnas tidning. Sämre gick det med mitt prosabidrag till
49
9Hn~ka Dagbladet om "Sä:ljakt pil. Bottenvikens is". Att inte pulbli-
cering skedde kunde jag förlika mig med men inte med förlusten .av
ett par dussin på sälisen synnerligen vältagna kort som trots mma
försök inte kunde återfås från redaktionen.
Samvaron i Lund med kamrater i matlag ooh i studiesammanhang
hade sin givna betydelse för 'StJudierna. Man lär mycket när man
umgås med varandra. I Akademi~ka föreningen, en san:man~lutni~g
med uppgift att "söka utveckla och förädla det akadem1~ka hvet v1d
Lunds universitet" kunde man i dess lokaler 'diskutera kring en kopp
kaffe, läsa tidningar m.m. Det bör dbserveras att denna förening var
ett gemensamt organ för aHa studenter i Lund, oberoende av nationstiUhörighet. I föreningens stora sa:l deltog jag ganska regelbundet i där
anordnade s.k. studentaftnarna. Så t.ex. ta'lade Ernst Wigforss den
8 november 1937 över ämnet "Studenterna ooh socialismen". I samma
saJl förekom då ooh då anföranden och hetsiga debatter med namn
som Per Nyström och Per Eckerberg, både sedermera landshövdingar.
Värmlands nations teologgrupp sammanträdde den 16 november
1937: ,föredrag av kontraktsprosten L. M. Engström, Bolestad, över
ämnet "Vad en 'församling väntar sig av sin präst". Evenemang av
skilda slag i domkyvkan och konserter i universitetets aula Iookade
mig tiill besök, och jag minns särski-lt den gång jag fick lyssna till den
berömda amedkarrslka sångerskan Marian Anderson. Utflykter till
Malmö, särskilt för operetter på Hippodromen, och till Köpenhamn
gjorde vi, men dessa och restaurangbesöken blev fåtaliga av den enkla
an!Jedningen att de ekonomi~ka resurserna var så små. Detta gällde
även om priserna då var låga. I mina samlingar hittade jag nyligen en
restaurangnota från 30~talets mitt. Den visar följande för mig och
fyra andra gäster: 5 smörgåsbricka 10 kr, 3 öl och 1 sockerdricka
2 kr, 4 Caffe 2 kr, 1 Pommac 60 öre, 1 Cognac 1 kr och 4 renat 2 kr,
summa 17: 60 kr.Å denna nota är även fördelningen på deltagarna
uträknad för respektive, givetvis av gästerna själva: 5.35, 3.83, 3.25,
3.35 och 3.84. Vad skulle månne en motsvarande nota av i dag uppvisa?
Därför blev det så mycket mer av nyttiga promenader och cykelturer. Jag, norl.1bottningen, lärde mig äls~ka det skånska landskapet.
Vid karnevalerna blommade studenthumorn. Vem kan annat än
le vid tanken på vad som kunde förekomma. Ett stort tält med ingångar från två motsatta sidor, entreavgifter vid båda. Man hän-
kade sig förväntansfullt. Så småningom gick ridån upp och de som
gått in på ena sidan satt och stirrade på dem som kommit från andra
håHet ... EUer ett annat tält med inträdesavgift vid en ingång. Vandrande genom slingrande gångar hamnade man utanför nöjesområdet
och ny inträdesavgift måste anskaffas.
I Värmlands nations fotiboHslag deltog jag några gånger. Min
iver att göra mitt bästa kunde man inte klaga över. Värre var att jag
vid ett par tillfällen kom att stå så illa till att jag hindrade mitt lags
mållvakt med påföljd att motsatta laget kunde notera mål. TraditioneHt höHs nationstävlingar i allmän idrott sista april. Särsikilrt spännande var dragkampen mellan nationerna, då Smålands men även
Värmlands nation väl hävdade sig. Det gällde ju mycket, nämligen
bästa bordsplaceringen vid festen på valborgsmässoaftonen i Akademiska föreningen, då de bekanta Iundaspexen roade oss.
Ur mina klippböcker med klipp från tidigast 1930 hämtar jag
gLimtar från lundensiskt studentliv. Mitt första tidningsbes'ked i samlingen här,rör från början av juni det året med uppgifter om nol"rbottningar, bland dem jag, som avlade studentexamen vid Lunds privata
elementarskola.
1932 firade Värmlands nation sitt 250-årsjubileum. Den 14 nov.
ägde en högtidlighet rum i Akademi~ka föreningen med ta1l, middag
och spex. Först hölls ett s.k. högtidslandskap. Ur ett tal av professor
Hjalmar Holmqvist, nationens inspektor, citerar jag följande: "Denna minnesfest sammanfaller nästan med två andra högtider. För
några dagar sedan firades 200-årsminnet av Gustav II Adolfs död,
och i morgon firas minnet av Sveriges störste skaM, Esaias Tegnh
Det är, som om man hörde ödets ving~lag." Under jubileumsmiddagen
blev det talens långa rad och det heter: "Värmlands nations förre
kurator riksdagsmannen Tage Erlander talade för sy~konnationen i
Uppsala". Telegram växlades med konungen. Telegram anlände från
Selma Lagerlöf så lydande: "Ljust, sorglöst värmlandslynne, blandat
med Skånes allvar och pliktkänsla, ~har framibragt en 250-årig rad av
de yppersta skalder och vetenskapsmän, vilket må berättiga nationen
till stol1!het över forntiden och hoppfull tro på det kommande. Selma
Lagerlöf."
Så underhållning och spex. Jubileumsspexet hette "Trojanerna eller
vi". I spexet sågs välkända gestalter från Hellas, bland dem Hector,
speolad av nationens kurator Sven-Eric Hector. Själv agerade jag som
1
51
student i Argos, och i en annan scen dansade jag balett. Fr&n
dans har jag ett lustigt minne: jag tappade min grekiska mössa. Bandet som gick under min haka höll mössan kvar på min rygg. Sen den
gången vet jag hur svårt det är att öva in även de enklaste balettsteg. En bild av baletten kan jag glädja mig över genom bevarat tidningsurklipp.
1934, 5 oktober. Stämningsfull Tegnerfest och glatt hälsningsgille.
Hälsningsgillet avsåg de nyinskrivna studenterna. "Just som festligheterna började på Tegnerplatsen drog det ihop sig till oväder. När
sångarna togo upp 'Sitter i högen' började det blixtra ur skyn, så att
de Ha,mmande marschallerna och all annan belysning fördunklades."
Lunds studenvkårs ordförande inledde sitt tal med anledning av händelserna i Tyskland: "Spänningen mellan kraft och klarhet u t gör
kul•turens grundval. Brottningen mellan materia och tanke kännetecknar ett levande samhälle. Det synes som om denna kämpande
enhet i vår tid glider åtskils. Kraftens män blir utan klarhet. Klarhetens män blir utan kraft ... "
Vid hälsningsgillet på Akademiska Föreningens stora sal hölls högtidstalet av föreningens ordförande, professor Lauritz Weibull. Däretter framträdde statsministern Per Albin Hansson, som hälsades med
livliga applåder, då han skulle hålla talet till studenterna. statsministern blev vid ett par tillfällen avbruten av applåder; det var vid
de mera humoristiska passagerna, som t.ex. när talaren citerade Tegner, då han ,skämtade om sin sakkunskap i finansfrågor. Minuts-långa
ovationer följde efter statsministerns slutord: "Gån till ert värv,
studenter, fria och modiga!"
Engagerande var också förstamajarrangemangen. För 1937 noteras en underbar första maj. studentuppvaktning på Tegnerplatsen.
Därefter tågade studenterna med fanborgar i täten upp på universitetsplatsen. Kårordföranden, fil. lic. Georg Borgström, höll tal till
rektor magnificus Martin Pson Nilsson. Ur talet tar jag fram följande: "Våren är livets stora manifestation och vill rikta vår blick
på existensen av en annan värld än böckernas och de grå teoriernas.
Det är av värde om våren får förmedla denna erfarenhet, ty det är
ett 'livsvillkor för den akademiska ungdomen att städse konfronteras
med verkligheteris värld. Våren vill också påminna oss om kampens,
stridens nödvändighet ... på sanningens och rättens grund mot fördomens och våldets makt ... " I talet blickas framåt och utåt: ... "då
världens anlete företer så många allvarliga drag ..."
52
Rektors slutord i hans tal är värda att återges: "Man skall inte
klandra den nya tidens tro på sin egen förträfflighet och ringaktning
för den gamla. Denna känsla är en annan sida av hoppet, hoppet att
kunna uträtta något nytt och bättre. Hoppet är det nödvändigaste av
aJlt nödvändigt. Hoppet är det hormon som framkallar och stimulerar människornas förmåga.
Hoppet, våren, ungdomen, de tre höra tillsamman. För dessa tre
vill jag uvbringa ett leve."
53
7. Debutant på lärarbanan
Min första anstä:llning blev lärartjänst vid samrealskolan i Karlskoga,
ett förordnande på 16 tim. per vecka, alltså endast något mer än en
ha1lv tjänst. Ha!de jag anledning tiU tillfredsställelse? Javisst. Man fick
ta vad som erlbjöds. I slutet av 30-talet utgjorde en god teoretisk utbildning Vlid universitet ingen garanti för aH omedelbart få en ~lärar­
tjänst. I min kamrarkrets rådde pessimism, vilket bevarade brev bekräftar.
De båda läsår jag tjänstgjorde i "kanonstaden" ter sig som goda
år för mig. Trots avsaknad av direkt pedagogisk skolning tydkte jag
själv att jag kunde uträtta något just som lärare. Man hade att pröva
sig fram, man fiok en egen stil efter säkert många tabbar. Det närmaiSte målet var det s.k. provåret, som krävdes för ordinarie adjunktseller lektorstjänst. Skulle man nu på egen hand lägga sig tiU med en
lärarsti'l, som skulle stå sig vid en senare bedömning?
Reailskolans lokaler gjorde ett ~ljust och glatt intryck. En invigning
av skolans om- och tillbyggda Idkaler hade ägt rum under våren,
innan jag tillträdde min tjänst. Vid denna högtidlighet avslutade
skolans rektor Hilding Lenarrder sitt tacktal med följande ord: "Den
gåva, som Karlskoga kommunalfullmäktige överlämnat till skolan,
är emel'lertid odkså en gåva som förp'liktar. Det väsentliga för en
läroanstalt är dock ej den yttre ramen utan de som vistas inom
skolans murar ooh som där skola växa t:ir11 och utvecklaiS. Nu kommer det an på oss lärare och även eleverna att göra det övriga. Jag
hyser en varm föJ1hoppning, att den trevnad för at1betet, som de nya
lokailerna är ägn.:tde att giva, också för oss alla skola ibH en sporre
för ökad aktivitet och effektivitet i vårt arbete, så att skolan må
kunna bli en hjäilp för hemmen att fostra allt flera icke blott till
1
54
kunniga utan även goda medborgare för vår bygd och för vårt fosterland."
Man har i:hland framställt lärare som utpräglade individualister.
Det är möjligt, att det ligger någon sanning i en sådan bedömning.
Det 'lärarkollegium jag kom att inlemmas i bestod visserligen av vitt
skilda personligheter, men det förekom inga allvarliga kontroverser,
så långt jag kan minnas. Det var en trivsam atmosfär inom den lilla
kretsen av lärare. Så här ser jag dem: rektor Hilding Lenander, vänlig odh försynt, adjunkterna Sven Söderlund, duktig pedagog, populär gymnastiklärare, Karil-Otto Steffner, blyg, med glasögonen på
nästippen; Nils-Herman Lindberg, en glad fyr med erfarenhet från
udandstelktorat, och Vidar Nordahl, kapten i reserven, originell; ämneslärarinnorna något karska Hulda Forsgren-Karlen; outgrundliga
Asta Svendgaard, och späda, Idena Maria Lemchen; teckningslärare
Torsten A'lmgren, så liten till växten att han under en rast kördes ut
av ett inspekterande undervisningsråd; den blide musil~läraren Hjalmar Steriberg m.fl. Särskilt minns jag Söderlund, sugande på sin
pipa och yttrande orden: "Livets dagar äro korta, lek dem inte
borta", och Nordahl som på åhörardagar ställde frågor även tiill föräldrar med den följden, att dessa sna11Ybt drog si:g ut ur klassrummet.
Om jag trots nya vänner och arbete kände mig ensam ibland, vilket bevarade brev visar, så försvann denna käns:la i och med att jag
i januari 1939 vigdes vid min lundaflicka, som därmed flyttade till
Karlskoga. Bostadsproblemet visade sig svårlöst, detta på grund av
Boforsindustrins expansion. Bl.a. vandrade vi från hus till hus för
att hitta en bostad och på det sättet lyckades det.
Så eleverna? Antalet var inte stor~, cirka 170, en Iiten skola alltså,
en realskola med urvalskaraktär, det normala före enhetsskolan grundskolan. Hur blev mina första kontakter med elever? Jo, så här
skrev jag i ett brev ti'lll min trolovade i Lund: "I skolan går det
bara prima. Jag är inte alls nervös eller så. Hur jag tar mig ut? Jag
tror så här. Ägnar mig med fullt allvar åt uppgiften. Känner mig en
smula stel i katedern. Kanske är det så när man inte är fullfjädrad?
Vad jag arbetar på, det är att försöka få en ledigare stil, så att min
framstäNning gör ämnet åskådligt, målande, intressant. Morgonandakten, jag hade den första i måndags, gick utmärkt. Jag tror mig ha
en mera religiös prägel än de övriga, som mera framhålla mänskliga
egeMkaper. Det har jag märkt de gånger jag varit morgonbönsvakt.
55
An så länge har jag god disciplin. Hoppas det blir lika bra i fortsättningen. Det är ett oroshörn i klass 3 b. Det nämnde jag i dag för
fröken Lemcihen, som ·därvid var helt på noterna. De där orosfåglarna i 3 b måste skiljas åt. Det har jag sagt till klassföreståndaren
flera gånger, sa hon."
Ur ett brev till samma adressat några dagar senare: "I skolan går
det som vanligt. I går var jag skrivvakt. Att vara vakt är bara trevligt. Tänka sig att i lugn och ro sitta och iaktta barnen. Och den är
så och den är så. Tänk vad han brukar vara nervös! Så livlig den är!
Se på den där söta men sömniga F? Eller den lille duktige B, som
kan mer än det som står i boken! Ej underligt att han kallas 'den
Hlile professorn'. Eller f.d. engelsmannen J, som är så svår att förstå.''
En episod som visar initialsvårighet och att god utbildning inte
aHtid räcker till, när man är lärare, har jag relaterat i ett brev så
1här: "Det gällde de första kristna kyrkorna - basilikorna. Jag blev
avbruten med ett inlägg. Ja, men inte fanns det väl fönsterglas på
den tiden. Jovisst, sa jag, hållande skarpt på min ståndpunkt. Det
duger ej att visa, att man har fel. Inombords var jag osäiker. Efter
lektionen konstaterade jag med glädje, att glaset uppfanns redan
långt före Kristi tid, men i österlandet behöV'des ej så mycket av den
varan."
I klass 2 a var det lite oroligt ibland. Några elever var ej uppmärksamma och de störde ordningen. Andra lärare klagade över
deras uppförande. En gång blev det så här - enligt ett brev till
Lund. I 2 a tyckte de att det var tråkigt att läsa om Gregorius den
store, om Augustinus och övriga kyrkofäder, om helgon och sådant.
Jag förklarade för dem att jag måste följa fastställda kurser. Själv
tycker jag inte alltid det är så roligt. Därtill kunde jag berätta att
en av skolans flickor vid prövningar i Kristinehamn i höstas inte klarade ett prov, därför att hon inte kunde något om kyrkofadern Origenes. Kanske lades vid den överläggningen med eleverna gnmden
tiH min uppfattning, att det är mycket viktigt, att läraren och eleverna blir väl överens, när det gäller varför man läser det och det.
Vid en festlig samvaro kom jag att lyssna på ett par ynglingar, som
varit elever v1d skolan. Dom och dom hade problem med ordningen,
dom odh dom var stränga. Den lärarinnan var väldigt partisk och
därför illa omtyckt. Hon höll med de barn som hörde till de fina
56
familjer hon umgicks med. I det brev jag berättar om detta säger jag
om den sistnämnda: "Ej alls vackert!"
Denna kommentar överensstämmer med min uppfattning, att opartiskhet och rättvisa är viktiga principer för läraren att beakta. Nyssnämnda sagesmän berättade något som visar, att även i en mindre
skola ooh långt tillbaka i tiden disciplinproblem kunde uppstå. E-lever hade t.ex. köpt pilsnerflaskor, druckit ur dessa och slamrat med
dem i bänkarna.
Som exemp~l på ordningsföreskrifter, fastställda att gälla för eleverna, skall jag här återge i sin helhet dem som gällde vid samreal-·
skolan i Karlskoga. Reglerna var tillkomna jämlikt läroverksstadgan,
§ 51, mom. 4.
1. Inom skolbyggnaden skola lärjungarna iakttaga ordning och
stiUhet; lek ooh stoj får ej förekomma vare sig i lärorum eller i
korri:dorer och trappor.
2. Allt vistande i läromm, korridorer och trappor under rasterna
~Her annars å fritid är lärjungarna förbjudna utom i de fall, då
lärare härifrån medgiver undantag.
3. Ordningsmännen tillse, att ingen obehörig är inne i respektive
klassrum under rasterna.
4. Jämväl utom läroverket skola -lärjungarna lägga sig vinn om att
alltid iakttaga ett sådant uppförande, att de hedra sitt läroverk.
5. Lärjunge må ej utan giltig anledning under tiden från höstterminens början till och med 15 maj vistas å gator och allmänna
platser efter kl. 9 em. och under tiden 16 maj till höstterminens
början efter kl. 1O em.
6. Lärjunge må ej utan vakthavande lärares tillstånd lämna skolgården under 10-minutersrasterna.
7. Cykelåkning å skolgården är förbjuden. Cyklar få ej placeras
å skolgården utanför skolhuset utan bakom skolhuset och helst
i cykelstallet.
8. Penningar må ej förvaras i kläder i korridorerna.
9. Förbjudet är tobaksrökning samt deltagande i offentliga danstillställningar.
10. Teaterföreställningar och barnförbjudna biografföreställningar
få ej bevistas annat än i målsmans närvaro eller efter särskilt
tillstånd av rektor eller klassföreståndare.
57
Det var som synes stora krav, som ställdes på skolungdom i dåtidens realskdlor. Ordningsföreskrifterna vet'kar - enligt nutida synsätt - orealistiska, men ett faktum är, att de fastställdes inom lärarkollegiet efter intensiva överläggningar, givetvis utan elevmedverkan. Hårida regler, ja men man finner betydligt strängare sådana i nu
gällande regler för det sovjetiska undervisningsväsendet. Efter orden
"Det är varje lärjunges plikt att" följer inte mindre än 20 regler.
Lärdkurser att följa vid undervisningen var noga angivna. I brev
den 10 september 1938 berättade jag om mitt första deltagande i
ämneskonferenser. Vid dessa, som leddes av rektor, debatterades kul'splanerna. Protokollen från sådana konferenser förvarades i skolans
arkiv, men dessutom skulle kopior av dem enligt direktiv gå till
1
skolöverstyr~lsen.
De som i vår tid vill bilda sig en uppfattning om de gamla skolornas verksamhet har möjlighet till detta genom studium av publikationer, utgivna av skolorna enligt anvisningar från centrala myndigheter. De var av betydelse för skolans anställda, eleverna och
deras föräldrar men också för en rad myndigheter. Katalogen vid
läsårets början presenterade skolans ledning (eforus, inspektor, styrelse, rektor), lärare och övrig personal samt lärjungarna, fördelade
klassvis och med gossar för sig och flickor för sig. Årsredogörelsen
vid å·rets ·slut gav uppgifter om undervisningen (lärotider, timplan,
lärokurser, friluftsverksamheten, lärobödker m.m.), om lärare och
övriga befattningshavare, 'lärjungar (antal och fördelning, tid för
hemarbete, stipendier, premier och understöd), boksamlingar, undervisningsmateriel, ·donationer, 'byggnader, tillsyn, examina, underrättelse för inträ!dessökande m.m.
Vid bläddring i en årsredogörelse, den för realskolan i Karlskoga
1939-40, gör jag mina iakttagelser och minnen kommer fram. Vid
den tiden infördes successivt den förändringen, att religionsämnet
kristendom ersattes med benämningen kristendomskunsikap. Främmande religioner behandlades men i ringa omfattning. Det angavs
endast "korta redogörelsers" för de viktigaste av religioner, med viika
kristendomen kommit i beröring". Undervisningen i samhä11slära
hade en myCiket obetydlig plats inom ämnet historia. I avslutningsklassen blev det på grund av de omfattande repetitionerna i allmän
och svensk historia endast en termin åt samhällslära odh därvid endast 2 timmar i veckan.
58
I ämnet modersmålet hade man fortfarande som väsentligt läsning
av Fänf\i:k Stålls sägner, Snoi<lskys "Svenska Bilder", Rydbergs "SingoaHa" och givetvis my?k~n språklär~. . ..
.o
Den utJföriliga redov1smngen av ovmngsamnena ger exempel pa
omtanke om eleverna: "Särskilda svagavdelningar haidke förekommit men i frisikgymnastiken deltagande lärjungar med något svagare
kr;ppskonstitution ha helt eller delv,is erhållit befrielse från vissa
rörelser, varjämte ihåHningsrättande övningar, särskat ~ör motar~e­
ta:nde av för stark lordos och kyfos, använts för elever 1 behov darav. På grund av 1kilen:het och lång ·skolväg ha några elever erhåUit
befrielse från etlt par av veckans lektioner".
I årsredogörelsen för 1938-39 gavs en myCiket utförlig beskrivning av en skolresa, som företogs av 25 elever i avgångsld~ssen den
10-22 juni med Tyskland som resmål. En kommentar t1ll detta:
den resan gjordes i sista stund. Inte långt därefter bröt andra världskriget ut.
Nu givna exempel och flera andra rörande skolans verksamhet
förmår dock inte ge el:ler mana fram den anda, som präglade skolans 'liv. Mina brev och minnesintryck vittnar om en skola med trevnaden i högsätet. Jag fann mig väl till rätta. Dock bevarar jag endast
ett fåta'l av den långa raden av lektioner i minnet. Av dessa tar jag
fram en kristendomslektion, då eforus, biskop Runestam, och en
mängd andra åhörde min undervisning. Visst var jag bere?d ~en
alltför väl. Jag kände mig stel och saknade den spontamtet pg
tyckte mig ha ensam med eleverna. Inte den enda gången jag känt
på samma sätt. När jag säger detta har jag i tankarna de många kolleger som tvärtom betygat, att de känt sig inspirerade av besök av
utomstående.
Att min lärargärning startade under gynnsamma betingelser är jag
tacksam för. Jag trivdes med ungdom och redan som orutinerad gav
jag mig i d~batt med de unga. Ofta hände det då att jag inte hann
med det pensum jag planerat, men jag kände mig nöjd ändå. Det formella var inte alltid det väsentliga.
Med tacksamhet ser min hustru och jag tillbaka på åren i Karlskoga. För hennes del tillfredsställelse tack vare en bra tjänst vid
stadshuset. Vi njöt av den undel'bara naturen vid utflykter på cykel.
Vi hade glädjen av många vänner, det blev vänskapsband som länge
bevarades.
59
--
-------~---~
Häromdagen kom i mina tankar en undran. Dessa mina elever,
som i 16-17-årsåldern avlade realexamen, de har nu nått upp till
55-årsåldern. Var är nu alla dessa? Vilka minnen har månne dessa
från sin skoltid vid realskolan i Karlskoga?
Men ingen ros utan törne: det stora kriget bröt ut. På fullt allvar
måste vi en gång söka oss ner i skyddsrum. Rapporter hade anlänt
som meddelade, att tyska flygplan var på väg från Norge i riktning
mot Karlskoga. Inte kunde man då ana vilka svåra år som skulle
komma.
8. Ett lärarår i l<rigstid
Vårt land hade, ehuru inte indraget i storkriget, sina problem att
brottas med. Det gällde även den enskilde. Därom har många vittnat. Inkallelser med avbrott i yrkesutövningen, våra sjömän i farliga
farvatten, brist på vissa varor och därför ransoneringar, se där exempel på vad som störde vår normala tillvaro och gav bekymmer.
Hur en lärare med de sina upplevde ett av krigets år vill jag berätta för att samtidigt visa något litet av skolans problem under
tiden.
Min första beredskapstjänst inträffade juni-september 1940. Inkallelsen till Boden tog jag gärna, hade till och med i avvaktan på
inkallelse deltagit i fältskyttetävlingar, men placeringen på en regementsexpedition med skrivgöra gillade jag inte. Min längtan var att
komma ut i fält. Ett snabbt militärt beslut, och snart befann jag mig,
utan särskilda övningar och med full mundering försedd, på en mera
krigsbetonad tjänst inom Kalixområdet, min hembygd.
Att en lärare blir inkallad under ferietid synes lämpligt, men vad
hände mig? Fortsatt lärarförordnande kunde inte ges mig i Karlskoga på grund av ett minskat antal klasser i skolan. Något slags
trygghetsavtal gällde inte på den tiden. Eftersom vi nödgades återlämna vår lånade bostad, fann vi det bäst att lämna Karlskoga och
våra vänner där. Våra enkla möbler placerades i ett tomt klassrum
i realskolan och förblev där inte mindre än 14 månader.
Min utryckning några dagar in på höstterminen hade den negativa
verkan, att det försvårade möjligheterna att erhålla tjänst. Då upptäckte man, hur lite värt talet om att "de inkallade skall gynnas" i
verkligheten var. Min hustru och jag har klara belägg för att skolledare inte var hågade att anställa den som inte kunde träda i tjänst
vid terminsstarten.
61
sa stod jag där arbetSilös. Arbetslöshetsunderstöd gavs inte. Man
kan fr&ga sig, hur det kom sig, att det rå.rdde läraröversJkott i en tid
då många lärare var inkallade och därmed vakanser att fyllas. En
möj1lig förklaring är den, att läget får ses som efterdyningar till 30talets bekymmersamma situation. Av från kamrater bevarade brev
ser jag, att även de råkade in i perioder av arbetslöshet. skolöverstyrelsens extraJlärarbyrå gjorde sitt bästa för att få fram jobb tilllediga
lärare. Det skall tacksamt noteras.
Den 19 oktober äntligen en tjänst, en veckas vikariat vid en flickskola, Lunds fullständiga läroverk för flickor, inom parentes sagt
den skola min hustru genomgått. Med glada förväntningar gick jag
till detta värv. Det borde vara en lätt uppgift, men så blev inte
fallet i en klass med 14-åringar. Ett par flickor närmast katedern
tjattrade så intensivt, att jag inte visste, hur jag skulle få lektionen
i gång. Det blev då den åtgärden att låta eleverna anteckna i sina
skrivböcker efter min diktamen.
Visserligen hade jag varnats för den klassen av en lärarinna, men
jag hade faktiskt inte räknat med att en lärare skulle bli mobbad på
detta sätt. Vid ett samtal med en lärare, då klassen kom på tal, fick
jag det beskedet, att eleverna inte visade någon respekt för sådana,
vanligen studenter, som tillfälligt ryckte in på vikariat. Stackars de
lärare som brottas med ordningsproblem l
Några dagar efter lundatjänsten anställdes jag som vikarie för en
adjunkt vid Skara högre allmänna läroverk, ett för mig lockande
uppdrag. Tänka sig att få komma till en skola med gymnasium, därtill ett anrikt läroverk som under 1941 skulle fira 300-årsjubileum!
Det kom lyckönskningar men samtidigt upplysningar, som dämpade
glädjen. Man berättade om traditioner vid skolan, vilka föreföll mig
både trista och otidsenliga.
Människor, som ser tillbaka på sitt liv, har säkert i minnet någon
dyster period att berätta om. För mig är detta fallet med mina tre
månader i Skara. Min skildring blir därför övervägande negativ, men
även om det visade sig, att flera andra inte fann sig väl till rätta vid
skolan, vill jag säga, att jag inte gör mig till tolk för alla där tjänstgörande. Inte heller har jag den uppfattningen, att den: bild jag ger
av ifrågavarande 'läroverk skulle gälla andra högre läroanstalter.
Tvärtom har jag genom åren fått många besked om god trivsel vid
högre ·skolor.
62
Att som ung, orutinerad lärare, träda in i en krets med lärda kolleger kändes en smula främmande i början. Emellertid dröjde det
inte länge, förrän jag kände samhörighet med några yngre lärare,
främst bland dem licentiat Norman, vikarie i ämnena kristendom och
filosofi. Vi dryftade våra problem och stödde varandra. I ett brev.
till min hustru i Skåne har jag bl.a. meddelat: "Det är en hel del vi,
kamraten Norman och jag, har att tala om vad gäller undervisningen. Han är ej alltid så glad över sitt jobb. Det är ständigt
samma problem: a-tt få barnen intresserade för ämnet kristendom.
Häromdan var det någon som skattade sig lycklig över att inte ha
ämnet. Ja, så är det. Det förhållandet gör, att det krävs mer av
läraren, både förmågan att prata och göra ämnet intressant ... "
Rektor gav råd. Hur så skedde ger jag här exempel på genom citat
från mina brev. "Rektor har under de senaste veckorna besökt ett
10-tal lärare. De som inte har provår får motta kritik efter lektionerna. TiH Norman, som haft besök i dag, sa han, att Norman skulle
göra så och så. Bland annat skulle han, då han gick igenom nya
läxan, ej låta eleverna slå upp böckerna utan bara själv hålla en utläggning av vad de skall lära känna i den föresdiende uppgiften.
Då blir det intressantare."
Ur ett brev till min hustru: "Vad skall månne rektorn säga om mig?
Spännande! Andre, som äter tillsammans med mig och är e.o., fick
i går en utskäHning. För en gångs skull höll han över en lektion, och
det var just då rektor besökte honom. Re!nor fick se det och tyckte
det var bedrövligt att släppa ut ungarna då det var tid att de skulle
111
' '1gen.
"U
. r ett annat brev: "J ag var uppe hos rek tor pa0 hans mottagning. Han mötte mig på ett strålande humör. Sa detsamma trill mig
som till min kamrat Norman. Ja, det är det vanliga felet nybörjare
gör, a·tt de upprepar de svar som eleven gett. Det är ett pedagogiskt
fel, som man skall arbeta bort. Jag nämnde att just den saken debatterats, då lärare var samlade, och vi fann då, att många gånger fordrades upprepning, ty ofta talar eleverna så lågt att övriga elever ej
hör. Ja men, sa rektor, det s'ka man se till att de talar högt. Vidare
påpekade jag att jag ibland måste förtydliga och göra tillägg till
svaret. Då tyckte rektor, att man ri sådana fall inte skall godkänna
svaret. Nå, jag lovade arbeta bort felen. Det är en skillnad mellan
undervisningen i kristendom och historia. I kristendom ger man inte
så mycket läxor utan berättar för eleverna. Jag sa att jag pratar för
mycket. Nej, visst inte, det är bra, sa han."
63
I ·sistnämnda brev berättade jag om rektors kritik mot mig med
arrledning av den kyrkostämma jag anordnat med en klass. Jag tar
fram denna händelse för att visa hur besvärlig situationen kunde
vara för en lärare: en höggradig ofrihet. Kyrkostämman var enligt
min mening helt i sin ordning, en högst elementär övning i sammanträdesteknik, kombinerad med konkreta förhållanden i en församhng. Visserligen blev det ett par motioner av det skämtsamma slaget,
men varför bli upprörd häröver? Det var ju fråga om ungdomar. En
av dessa motioner innehöll en begäran om höjning av golvet i predikstolen, den unge prästen var så kort! Alltnog, rektor utdömde
tilltaget.
Enligt breven saknas dock inte positiva rapporter om Skaratiden.
Efter ett KFUM-möte fick jag beröm av min kamrat för mina debattinlägg. Ibland erhöll jag välvilliga uttalanden om mina morgonsamlingar av vakthavande lärare. Jag minns inspirerande samtal i
kollegierummet med adjunkten Hugo Svensson, författaren till böcker med ämnen från skolans värld. Men tyvärr överväger det negativa. Redan tidigt blev jag medveten om att kollegiet var uppdelat i
två 'läger och att man borde vara försiktig med uttalanden. Man berättade, att lärare npporterade till rektor, att man fick räkna med
sämre vitsord i tjänstgöringsbetyg än i tidigare tjänst m.m. I mitt
minne har fäst sig gånger när vi tirare stod i kö på rektorsexpeditione för att hämta lön. Det rådde en pinsam tystnad.
Med blandade känslor accepterade jag ett fortsatt förordnande som
vikarie för en del av vårterminen 1941. Min kamrat N. kunde inte
få fortsatt tjänst. Enligt ett brev i januari var min situation så här:
"För övrigt är det inte många jag pratar med i kollegierummet. Det
är en dyster stämning där. Jag är inte på humör att prata och skratta.
Det är likadant med min nye kamrat H. De roliga stunderna är i
stället vid måltiderna och pratstunderna där jag bor. Bäst är det då
jag hänger över mina böcker och lyssnar på radion. Och jag som
trivts så bra med skolarbetet!"
Givetvis bidrog storkriget och dess verkningar till att fördystra
tiUvaron, även om bekymren i vårt land hade förhållandevis små
propornioner. "Från och med veckan som gått har vi avkortade morgonböner. Det är endast psalm, välsignelsen, Fader vår och psalm.
Vi har överdragskläderna på. Aulan är nämligen kall och dragig.
skrivningarna försiggår i klassrummen. Det hörs vara ont om bränsle.
64
Det kan h'li kokslov. Ved har anskaffats, men det lär gå dåligt aTt
elda med ved."
Ur ett annat brev: "Du kan tro det är märkvärdiga av'löningsbe•stämmelser. Min tjänst liksom flera andras räknas som timtjänst.
Lönen för sådan utgår ej med 15 % tillägg. Den som har or<dinarie
tjänst eller är extra adjunkt, som jag var i Kar<lskoga, har 15 %
tillägg. Om jag alltså fått tjänstgöra här tiU terminens sLut skulle
jag ha fått hela terminen 80 kr per mån." En kommentar till denna
uppgift om tillägget: det är inte den enda gången man <låtit somliga
befattningshavare stå utanför dem som erhMlit vissa förmåner på
grund av särs<kilda förhåUanden. Man anser tydl~gen, att inte alla
drabbas av fördyrade levnadsomkostnader.
Vikariers lott är svår. Deras tjänst är tillfällig, ett förihållande som
elever är medvetna om och därför ibland utnyttjar i sika:deglädjens
tecken. Med anledning härav har vikarien ofta angetts som en av
de faktorer, som förklarar störningar i s<kolarbetet. Vad mig beträffar
inträffade följande. Vikariatet skulle upphöra med utgången av februari, min hustrus nedkomst beräknades ske en vecka in på mars och
jag var inkallad med inryckning i mitten av mars. Helt plötsiigt anmäldes förlängd tjänstledighet för ordinarie läraren till mitten av
mars, vilket till min stora ledsnad betydde inryckning för mig utan
möjlighet att besöka min hustru i Lund. Emellertid återkallades inkallelsen, jag kunde göra resan till Skåne, till hustrun och den förstfödde, men även till1,5 månaders arbetslöshet.
En vikaries beroende av den ordinarie tjänsteinnehavaren är givetvis olika. Som exempel citerar jag här anvisningar jag erhöll i ett
brev av den 7 februari. Samtidigt kan de citerade raderna ge en glimt
av hur kurspartier debatterades på den tiden. "Mer än väl förSitår jag
det blir svårt för Dig att medhinna kurserna. Läxlängden i historia
5
4
i 3 b och 3 är nog bra. I 35 kan Du nog, då kursen är liten, ibla·nd
ge 2 sidor.
Upplysningen i kyrkohistoria är ju svår, men eleverna har ju anknytningspunkter från historia, varför det väl blir bra som Du gjort.
Sök i både 45a och 34 få någon timma till en kort jämförelse mellan
Rosenius, Wallin och Schartau - gärna i form av några anteckningar. Det är ytterst nyttigt för dem med sådana övningar. Finner
Du något lämpligt i Gierow - Malmbergs röda bok i referensbiblioteket som kommentar, så läs gärna något där. När Du i R I4b odh
65
ss - 44 behandlat Nya testamentets historia, så gå in på Jesu liv
ooh ,föf1kunnelse. Följ i båda klasserna gången i Berners bok. De, tror
jag, ger bäst behållning. Bergspredikan och liknelserna få ju Mkså
där tas rätt utförlligt. Några sådana må de gärna läsa och berätta ur
bibeln. De enSiki'lda ny:test. Sikrifterna kan Du nog vänta med. Innan
Du i 2s.b säger tiH om kyrkohist., så läs Sdkrates - gärna med hjälp
av Estlander, samt låt dem anteckna litet om några orsaker, som
beredde väg för 'kristendomen i gamla världen."
Min vikarietjänst led mot sitt Silut. Efter ett samtal med rektor på
hans expedition förstod jag riktigheten i ta'let om hans hårdhet vid
utfärdandet av tjänstgöringsbetyg. Ur ett brev hämtar jag: "Han
hade hört ... och han hade lyssnat utanför klassrummen. Jag skulle
ha 1lytt honom, menade han, och sänt ner bråkiga elever till expeditionen. Och så skulle jag skriva anmäJ.ikningar givetvis. Och så har
jag faktiskt gått och trott att jag klarat upp det bra, och så kommer
detta."
Tjänstgöringsbetyget blev sådant, att jag kände mig totalt nedslagen. Jag vägrade acceptera ett misslyckande ifråga om min förmåga
att upprätthålla ordning. Varför denna avvikelse från gängse principer för betygsättning? Så småningom kom det till min kännedom
om andra unga lärare, som råkat i samma situation. Enligt mina brev
hade många vid Sikolan ordningsproblem, ej alls ovanligt att lärare
kom gråtande från lektioner.
Från slutet av april till terminens slut hade jag en lärarbefattning
vid samrealSikolan i Sölvesborg. Där blev jag väl mottagen ooh omhändertagen. I brev den 12 ma j: "I dag har rektor val'lt dels på morgonbön, dels på lektion i 34 a. Han kom in då halva lektionstiden
gått. Jag berättade hela tiden och tyckte det gick bra. Det var saker
jag behärskade. Han såg nöjd ut, tyckte jag." Yttedigare ett brevbeS'ked: "Jag är mycket glad åt denna tjänst. Jag hoppas betyget blir
bra. Det är en väldigt glad och munter stämning inom kollegiet."
Mina förhoppningar infriades. Betyget kom i normal nivå. Rektor
antydde vid ett tillfälle, att han observerat mitt föregående och ~där­
för håUit ett öga på mig. Han sade sig inte ha funnit något galet med
min undervisning, ej heller på förmågan att upprätthålla ordning
66
9. En skola i Malmfälten
Sommaren 1941 åter beredskapstjänst, denna gång militärområdets
stabsexpedition i Boden.
Denna tjänst betraktar jag som den bästa i mitt militära engagemang. Det gällde behandling av värnpliktsärenden, dvs ansökningar
om befrielse från eller uppskov med tjänstgöring. Många männiSikoöden passerade revy. Inkallelse innebar för särs<kilt de äldre bekymmer, ja tragedi i många fall. De samvetsömmas problem var ofta
svårbedömda. Vilket stoff för en samhällsskildring kunde det inte ha
blivit, om man tagit vara på vad som framfördes i dessa aktstycken!
Mindre väl formulerade s<krivelser kunde locka fram ett :leende, när
man tog del av dem, men det väsentliga var dock innehållet och dess
allvar. Inte allom givet att ha fått erforderliga kunskaper för att
formulera ansökningar. Man kan med S'käl fråga sig, hur det gick för
de många, som inte med det skrivna ordet kunde utnyttja sina medborgediga rättigheter.
Med den uppgiften trivdes jag, kände att jag gjorde nytta, men
ibland undrade jag - liksom kamrater i min ställning -, varför
vi expeditionSibiträden inte erhöll befordran av något slag. Varför
var trupptjänst under första militärtjänstgöringen så avgörande för
konstituering? För exempelvis inkallade tandläkare, läkare och präster ställdes ju inte ett sådant krav. Var inte, som i mitt fall, att inför
chefen föredra värnpliktsmål ett kvalificerat arbete? Det väsenvliga
i detta sammanhang var inte graden som sådan utan den högre avlöning befordran medförde. studieskulder och familjen krävde sitt.
Efter många om och men kom jag från Boden till en lärartjänst i
Malmberget ooh i så god tid, att jag kunde vara med redan vid läsårets start.
67
För tiden 26 maj 1940-23 augusti 1941, alltså den tid under vilken vårt nybild<l!de hem var upplöst på grund av de förhållanden jag
skildrat i det föregående, skrev jag i vår gästbok några rader, från
v·ilka jag citerar följande:
"Från kanonstaden vid Värmlands Möckeln till gruvsamhället i norr
- en väg, både lång, krokig och stenig.
Under denna färd i vår bok inga namn blev skrivna.
Det förklarligt är: vi var som från hemmet drivna."
Men "Den som i motgång prövad är
förstår den glädje medgång bär.
Malmberget gav oss lyckan åter."
Lärartjänsten i Malmberget fick jag inte utan vidare. Läget på
avbetsmarknaden för extralärare var fortfarande kärvt. Av en skrive>lse, daterad 3 januari 1941, framgår att viksdagens besparingsåtgärder kunde vara bidragande orsak till svårigheterna.
Hursomhelst, det gällde att hålla sig framme. En anteckning visar,
att jag kontaktade skolor i Boden, Umeå, Luleå, Kiruna, Karlskrona,
K:lippan, Munkfors och Malmberget, men främst givetvis skolöverstyrelsens extralärarbyrå. Sistnämnda serviceorgan meddelade vid ett
ti'llfäille, att en tjänst i Angelholm lockat 16 sökande. Brev från den
tiden ger tydliga besked om svårigheterna för en inkallad att göra sig
gällande i konkurrensen om tjänster.
Vad gäller tjänsten i gruvsamhället i norr hade jag tvenne anledningar till tveksamhet: så långt norrut och tjänstens ämneskombination kristendomskunskap och biologi (alltså helt utan historia).
Att skaffa bostad blev svårare än väntat, och resultatet blev inte
tillf,redsställande: ett möblerat rum med alkov. Kokplatta saknades
tiU en början och möjligheterna till tvätt och torkning var urusla.
Priset 55 kr pr månad överkomligt men i sanning små resurser för en
familj med tre personer.
· Brev· från släkt och vänner har - åtminstone under vår första tid
i Matlmfälteri ~ en stående fråga: "Hur trivs ni så långt norrut?"
Vad mig angår hyste man ingen oro, jag var ju norrbottning. "Hur
trivs emellertid en liten skånska (alltså min hustru) norr om Polcirkeln, i Samojedien?" Den lärare, som i ett brev ställde sistnämnda
fråga, skrev i s<l!mma brev: "Jag har tänkt på er så mycket, men som
ni kanske hört genom M. har jag övertagit Felix' roll att vara arbetslös. Ni vet ju så väl hur det känns. Man förlorar till slut intresset för
68
aUt ooh tycker allt är meningslös·t. Det är dock på sätt och vis mitt
eget fel, att det gått så. Det löjliga är näm:l,igen det, att extralärarbyrån erbjöd mig i slutet av juli en tjänst just i Malmberget. Men då
vil1le jag inte höra talas om en plats, belägen så långt bort. Ar det
inte <löjligt? Alltså skulle vi ha kunnat sammanträffa norr om Polcirkeln odh kanske kunnat bo ti'1lsammans igen." Ifrågavarande lärare
hörde till dem som brukade deklarera: A'ldrig någon tjänst norr om
Dalälven.
S.k. ka:llortsti1lägg har länge utgått till anställda i Norrland,· ett
arvode högre ju längre norrut. Grundar sig detta på en bister realitet? Visst var vinterperioden dryg, men kylan kändes inte besvärande. Skånes blåsiga,. sura vinterdagar var minsann inte så behagliga.
I ett brev, februan 1942, skrev en av våra vänner: "Har ni fortfara.nde kallt uppe i Nordanland? Vi här i Skåne har ju haft ner mot
~mus 30 grader. Det var så det nöp i skinnet på skåningarna. Här
1 Malmö var det gott om förfrysningar."
Vilken underbar natur att glädjas över! Att glida fram i skidspår~n, a:~ ~utscha utför "Välkomman", att •söka sig upp på "Dundret"
v1d ?all.lvoare,_ det var uppfriskande i allra högsta grad. Min färdighet 1 skldakmng, som under åren i Sydsve11ige reducerats kom åtminstone delvis tillbaka.
'
Krigets ås:~or .mullrade. Malmfälten låg i farozonen, då ju stater
som d~ltog 'l knget hade planer på att erövra detta område. Hur
stora ns.ke~na var egentl~gen, det har uppenbarats först efter krigets
slut. Kngsarens ~~nsonenngar gav oss inga speciella bekymmer med
ett u~dantag: mJolk uteblev en tid. Enligt uppgift berodde det på
ett storre behov av leveranser till de inkallade. Vår ettårige son var
h~lt beroende av den varan, men krisen klarades tack vare välvilliga
~
vanner.
Emellertid är arbetsförhållanden avgörande för trivseln. I det av~eendet f~nns mycket positivt att förtälja. Lärarkolleg.iet bestod av
tde~ tr.:V'~1ga atbetska~rater. Vi hade mycket av person'lig s<l!mvaro
- l gladJens tecken. T1ll och med i vår trånga hemmavrå samlades vi
~~h hade glada stunder tillsammans. skolbyggnaden var den eriklast
t~nkbara: en fö~?yrd träbyggnad. Dock utgjorde detta inte hinder
for trevnaden. Battre dock i lokalväg blev det påfölJ'ande a0 r do
k I
. .b k
' a ny
~ o a tagits 1 ru .. Utan tvekan hade vi skolmänniskor en bättre Jott
an gruvans underJordsal1betande folk.
69
Att Iära:re nödgades acceptera andra undervisningsämnen än dem
de erhållit u~badning för var inte så ovanligt. I och för sig alltså inte
särskilt märkvärdigt att jag fick pröva på ämnet biologi i stället för
historia. Hur skulle det bli att vara både humanist och naturveta:re?
På min lott kom den ·lättaste dt:llen av reahkdlans biologikurs, en
tröst rektor gav mig.
Det återstod bara att ge sig in i leken, medveten om betydande
merarbete. Ju mer av förberedelser inför lektionerna, desto större
säikerlhet odh därmed mera ·levande undervisning.
Det kända bdkverket Brehm "Djurens liv" var för mig en rik källa
att ösa ur. Tyvärr rådde brist på åskådningsmaterieL Hur Mara sig
när elever kom med oväntade frågor? En lärare får inte a!lltför starkt
blotta sin okunnighet, inte heller får någon slags prestigelusta driva
tiH krystade och odktiga svar. Det är ju en enkel sak att säga: "Det
där vet jag inte, men jag skall ta reda på det ri:ktiga svaret". Tvenne
episoder viiJ.l jag här dra fram ur minnet. En elev visade upp en liten
ödla oclh .frågade vad en sådan hette. "Skogsödla" svarade jag. Jag
hade näm:ligen sett någonstans, jag tror det var i Br·ehms verk, att
just den ödlan skuMe finnas så långt norrut. Jag fick ödlan med mig
odh ställde frågan tiH en kollega. "Nej", sa denne, "det är en sandödla". Så stod jag beredd att i klassen meddela det "rätta" namnet.
Innan så hann ske visade en undersäikning, att jag hade gett rätt besked i klassen. Den gången hade jag tur. En annan gång presenterades en underlig .fjäril. Jag måste tillstå att jag inte visste namnet på
denna. Det visade sig vara något mycket sä:ilsynt i våra nordliga
bygder: en dödsskallefjäriL Fra:m mot mitten av vårterminen !hopade
sig •svårigheterna i ämnet. Det gällde att klara mängder av småkryp
(skafbaggar m.fl.). Jag kände en viss ängslan, men så kom räddningen
i och med att jag lblev inkallad med inrydkning i början av mars.
Amnet kristendomskunskap hade få timmar pr vecka och klass.
Det betydde att •läraren hade många klasser och därmed många elever. Jag hade samtliga eilever i skolan, cirka 215. Detta medförde
att man inte hann 'lära känna varje elev som man skuHe önskat.
Särski:lt bekymmersamt blev därigenom betygsättningen.
Från den •långa raden av lektioner har jag enbart positiva minnen.
Detsamma_ gäller morgonbönerna, som i första hand åvilade mig som
kristendomslärare. På min lott kom (hör och häpna!) inte mindre än
fem i V'edkan. Givetvis en betungande uppgift, när man ville ge något
70
varje gång. En morgon minns jag särskilt väl. Det visade sig att vi
helt saknade orgelspelare. Vad göra? Helt spontant satte jag mig vid
orgeln, förlitande mig på att jag tidigare i mitt liv tiH odh med någon
enstaka gång speilat i hembyns missionskyrka. Hur det nu var, det
saknades träning, så blev det ett par fel. Efter mitt anförande kände
jag mig dock mera redo att gå till orgeln, men då hejdades jag av
reiktor, som meddelade: "Nej vi sjunger inte mer".
Där stod jag helt flat. Eleverna lär ha reagerat starkt mot denna
åtgärd. Var det därför, att de åter ville höra mig spela fel? Bller
tyckte de det var bra gjort av mig att sätta mig vid orgeln? Den
undran står .kvar.
Väsenbligare fråga är dock denna: Vad gav dessa samlingar egentligen? Säkerl•igen inte så mydket, som man som 'ledare då trodde.
Ungdomarna satt där med sina problem (hemförhå'Handen eller väntade läxförhör eHer skrivningar) och det blev tldent med Iyssnandet.
Men samtidigt markerades skolans enhet, man sjöng sig samman, fidk
ord med på vägen och rektor fick tillfällen att lämna meddelanden.
Samlingarna betraktades som naturliga anordningar.
Undervisningsrådet Kärre, en av de mera tongivande inom skolöverstyrelsen, !inspektera:de skolan i början av mars 1942. Han avslutade sin inspektion med ett s.k. samtal mellan honom och lärarkolle~iet. ?trax före detta besök ryckte jag in för beredskapstjänst,
men pg rakar ha :kvar en sammanfattning av samtalet, som en ko'llega sä~de mig. Ur sammanställningen återger jag några råd, som gavs
a v den mspekterande.
"Vad arbetsordningen (schemat) beträffar, vore det önskvärt, att
de olik.a språken ej följer omedt:llbart på varandra samma dag, av den
anlednmgen att det är svårt för eleverna att koppla av från ett språk
till ett annat. Undervisningen i svenska och tyska bör bedrivas av
samme lärare med hänvisning till språMärarn. Beträffande undervisningen i svensk grammatik bör lärjungarna ej betungas med alltför
många grammatiska termer, t.ex. adverbadverbial."
. "Önskemål uttalades om att vid ·inflyttning ,j den nya sikolan e!leverna går i led •in i morgonbönssalen." Min kommentar blir: detta råd
inte i min sma!k. Däremot accepterade jag gärna följande: "Beträffande undervisningen i allmänhet inskärptes betydelsen av att den
görs konkret och levande. Elevernas intressen skall väckas och de
skaH känna, att saken i fråga verkligen angår dem och att det är
71
roligt att 'känna till den." "En gallring av lärostoffet i alla ämnen är
nödvändig. I s.k. episka ämnen som historia och geografi bör eleverna få berätta i sammanhang. Svaren skaH ej dras ur dem av läraren. För att ytterligare pröva deras kunskaper utnyttjas lappskrivningar. Dessa bör emellertid anmälas till klassföreståndaren, på det
att Massen ej får flera sådana samma dag. Klassföreståndarens förnämsta uppgift är nämligen att tillse att den tid eleverna använder
för sina läxor blir någor1unda rättvist fördelad mellan de olika ämnena. Märker han att ett ämne breder ut sig på andra ämnens bekostnad, bör han tala med läraren i ifrågavarande ämne. Vad beträffar läxorna bör de ej vara för långa."
Min militärtjänst 1942 upphörde vid högsommartid. Jag erhöll
fortsatt förordnande i Malmberget och det gällde för läsåret 19421943 med kristendom i alla klasser, svenska i 3 a och historia i 3 a
och 3 h. Det var en tillfredsställande timfördelning, och nu stod den
nya skolbyggnaden färdig. Dock kändes det lite hårt att även i fortsättningen leda morgonböner fem dagar i veckan.
A1Jt vara lärare innebär att aldrig vara färdig med sin utbildning.
Jag <sökte under mitt arbete möjligheter till förnyelse, prövade olika
undervisfllingsmetoder. Viktiga källor utgjordes av kursplaner och
metodiska anvisningar, pedagogisk litteratur och facktidskrifter.
Mycket intressanta böcker om lärare i arbete fann jag i dem som förfa·ttats av min lärarkollega i Skara, adjunkten Hugo Svensson.
I brev från lärarekollegor vid skolor där jag tidigare tjänstgjort
gavs råd och uppslag. Bevarade brev av detta slag - och de är
ganska många - visar dessutom, att skolsituationen i de gamla skolorna inte alltid var så tillfredsställande. Så här dystert lät det i ett
brev december 194 2: "Sedan ryckte en skåning från söder om landsvägen in i stället som vikarie, och det är en hygglig prick. Han håller
efter barnen och försöker lära dem vad som försummats under ordinarie 1ärarens tid. I dennes klasser ligger de en hel årskurs efter, vilket ju är en skandal. Eftersom ungarna förresten är svaga, har resultaten ej kunnat bli så värst lysande. I en tvåa med 30 elever gav jag
9 underbetyg men hade utan svårigheter kunnat sätta 15. Rektor blir
ju förgrymmad, om man kuggar för många. Annat är det vid stock'hdlmsläroverken, där gallring gjorts. En vän, som tjänstgör vid skola
X, berättade häromdagen, att i en 13 på 37 stycken utdelades inte
mindre än 17 underbetyg i tyska. Så bör det vara."
72
Slurklämmen i det citerade brevet "Så bör det vara" accepterade
jag med aU säkerhet inte, jag som säUan gett underbetyg. Nej, så
borde det inte ha varit. Dåtidens realskola hade karaktären av urvalsskola, till vifken intagning skedde genom prövningar, Det är inte
för mycket begärt, att kraven för dessa studerande bättre anpassats
till deras mognad och studieförutsättningar.
Genom två av mina bröder, tvillingbröderna Karl-Bådo och Henning fick jag då och då rapporter från skollivet vid rea'lskolan å.
Kalix. De var måna om att i brev berätta om hur de hade det och
hur de upplevde sina studier. Så t.ex. meddelade de mig uppsatsämnen de fått och ville samtidigt veta vilka ämnen jag gett.
I ett brev i februari 1943 meddelades att de fått för svensk uppsats: 1) Jag visar min hemort för en främling, 2) Saga oc1h sägen i
min hembygd och 3) Några intressanta programpunkter i radio under
veckan. Jag kan förstå deras svårigheter. Vad finns av saga och
sägen i min hembygd? Därom visste jag intet. Pojkarna hade ingen
radio i sitt inackorderingsrum. Återstod alltså endast första ämnet.
Ur syskonens brev ytterligare ett exempel. Det var strax efter starten
av ett nytt läsår. Vid uppropet hade rektor i sitt anförande sa'tt upp
som motto för läsåret ett enda ord, nämligen .Ärlighet. En god vägledare, inte sant?
Redan på den tiden lämnade jag bidrag till pressen i skolfrågor.
Ur min klippsamling plockar jag fram ett par exempel. Det var
1943, som jag hade en ganska lång artikel i både Norrländska Socialdemokraten och i Skånska Dagbladet. Ur artikeln med rubriken
"Föräldrar och lärare inför samma uppgift" tar jag fram några synpunkter för att visa, hur jag på den tiden såg på vissa skolförhållanden. In'ledningsvis hänvisade jag till den livliga skoldebatt, som
främst var en följd av den 1940 tillsatta "Skolutredningen". Det
gällde att föra en saklig kritik.
Och så heter det: "Många föräldrar och målsmän står främmande
för arbetsförhållandena vid läroverken. En för båda parter tillfredsställande form av samarbete mellan skola och hem har hittills ej
kommit till stånd. Ungdomens fostran till goda samhällsmedborgare,
det är både skolans och hemmens sak. Detta gemensamma må<! blir
klarare i och med att de båda kategorierna förstå varandra."
"Inträdesprövningarna tillläroverken synes i enstaka fall ge anledning till missnöje. Man frågor: Vilka barn godkännas vid prövningar?
73
Man m&ste också fråga: Vilka föräldrar sända sina barn till skolan?
Beträffande föräldrarnas urval visade en undersökning, att hemmens
sociala nivå, inkomst, barnantal och restid alltsammans ser ut att betyda mindre än barnens begåvning vid urvalet tiH realskolan. Man
tycks ha förbisett, att de som är mest vanlottade ekonomiskt ofta är
rika på ambition och förmåga att uppoffra sig för barnen."
I fråga om kvarsittning anfördes ibland i skoldebatten, att gaHringen genom kvarsittning borde vara ännu större. I den frågan hade
jag följande uppfattning: "Det kan vara ett önskemål för vår tid,
att s1kolan anpassar sig till det svällande 1ärjungematerialet antingen
genom en nedskärning av kurserna eller genom en stark begränsning
av lärjungeantalet ,j klasserna, så att lärarna får tid tiU individueiH
behandling av el~everna."
Det är ett tungt ansvar som vilar på landets lärare och fostrare.
Särskilt svår är uppgiften i dessa orostider, och så citerade jag ur en
artik~l i Tidning för Sveriges läroverk: "När det gäHer ungdomens
fostran till moraliskt fullödiga individer i framtidens Sverige, måste
hänsynslösa krafttag tas från det allmännas sida. Vi lärare göra nog
vad på oss ankommer för att vänja dem vid ordnat arbete, för att
fostra dem tiU pLikttrohet, ärlighet, hövlighet och solidaritet och för
att bibringa dem sunda rättsbegrepp. Men vad båtar aHt detta till,
när så mycket utanför skolans väggar river ned, vad vi söka bygga
upp. Ungarna tillåtas på sin fritid simma i en ocean av förråande,
fördummande och demoraliserande element... "
Om lärarnas ställning skrev jag hl.a: "Lärarna är mer än andra
yrkesutövare utsatta. De ha att göra med ett levande material, en
mängd elever. Dessa ha en benägenhet att försvara sitt handlingssätt
i skolan, mången gång på lärarens bekostnad. Det kan vara svårt för
föräldrar att upptäcka sådant. En del missförstånd kunna undvikas
vid sammanträffande mellan 1lärare och målsmän." Efter att ha penetrerat de problem puhertetsåJdern medför för de unga konstaterade
jag, att de former för samarbete mellan hemmen och s<kolan som
s<kapats (föräldramöten, åhörardagar, varningar, lärarnas mottagningstid) alltför Ii te utnyttjas.
Det andra exemplet från 1943 är en recension som gällde en diktsamling "Hjärtat har ett ärende", utgiven av läroverksadjunkten
John Boman. Där var dikter, framsprungna ur dagens situation, kriget, men också en samling skoldikter som fängslade mig. "I skol-
74
dikterna strålar hjärtevärmen varmare än eljest. Diktaren är en be;
kännare som inspirerats av sitt yrke. Här har tolkats lärarens sy~ pa
·tt arbete på tilever odh föräldrar. Han har som skolman nagot
~erkrligt at~ ge från skolans värld. Dessa dikter, som förbinda skola
lodh hem, bör göra boken till de mångas egendom. Han går den
stränge lärarens ärende: han är ej blott den stränge. Den gamle. magistern i biologi var ej så ensidig: hans innersta kärlek var musrken.
Det må vara nog att anföra dessa typer av lärare, som alla ha det
gemensamt att de söka göra det bästa möjliga av sin uppgift, även
om missmodet då och då infinner sig:
Ar den värd så många centimer
den visdom vi lära u t,
få våldets och hatets regimer
genom oss ett brådskande slut?"
"En rad elevtyper har getts. Den fattige, flitige, studiebegåvningen;
den vekaste pojken i hela skolan; slarvern som genom lärarens klarsyn !blev den flitige; primus i klassen; den tafatte bondpojken som vid
30-årsåldern kom till studentfa'hfliken, se där exempel tagna ur verkligheten. Till modern som följer sin son till inträdesprövningarna har
dikten Till en mor från en magister ett ärende: Den främmande
herrn förstår dig rätt väl, han är inte så farlig ... "
Så något litet till om gruvsamhäUet, från vilket vi har så många
ljusa minnen. Fram på vårkanten sökte sig en kollega och jag till en
fjäUsjö för att pröva fiskelyckan. Vi tog oss dit med tåg, det var
någonstans mellan Malmberget och Kiruna. Solen lyste så glittrande
vackert på den snöbelagda isen. I denna borrade vi var sitt håJl för
våra pimpeldon. Snabbt halade jag upp en fisk och så sade jag till
min kamrat att vi borde ha hyrt en extra järnvägsvagn med tanke
på väntade fångster. Det blev för min del den enda fisk jag drog upp
den gången.
Däremot lyckades min kamrat bättre: fyra stycken men ynkligt
små. Jag skulle tro, att jag undrade vad som hade blivit av mig, f.d.
yrkesfiskare. Nå, vi kom hem. Den stekta strömming jag fått med
i min matsäck var slut och något annat i stället att uppvisa hade jag
inte, varför jag sökte mig till fiskaffären, innan jag gick hem. Hemkommen väntade jag beröm för min fångst, men därav blev intet.
Min hustru upplyste mig om att hon på vägen hem träffat en av våra
bekanta, som sett mig gå in i affären ifråga ...
75
I vår minimala bostad hade vi många gäster. Det visar vår gästbok. Det var säkerligen trångt när flickorna från min klass uppvaktade en luciamorgon. Hur små våra resurser var visar följande. Vi
var inbjudna att fira jul i mitt föräldrahem i Storön, men därav blev
intet, då smittosam sjukdom lade hinder. Vi sökte göra bästa möjliga
av situationen, men på julafton kollapsade vårt primuskök och gick
inte att åtgärdas en dag som denna. Emellertid kom vänner tiH vår
hj•äJlp. Vi inbjöds att fira jul hos en lärarkollega Lilly Claesson och
hennes moster. Det blev en trevlig jul. Så kunde det bli för en ung
fami1lj under krigets hårda år.
Den trivsamma stämningen i skolan och den goda sammanhållningen inom kollegiet var säkerligen till största delen rektors förtjänst. David Länne var trivsam och något originell. Till det sistnämnda räknar jag hans sätt att skriva: han hade en så liten skrivstJill, att man nästan behövde förstoringsglas för att klara läsningen.
Honom har jag att tacka för de första grunderna i skoladministration. Han ville gärna ha mitt sällskap, när han arbetade med expeditionsgöromåL Särskilt minns jag därvid det mycket finurligt upplagda formuläret för undervisningsstatistiken att insändas till skolöverstyrelsen. Det gällde att för en fastställd tidsperiod redovisa intagna och avgångna elever m.m. Siffrorna måste absolut stämma med
i formuläret inbyggd facit".
Anmärkningsvärt synes det mig att mina kontakter med gruvans
fo'lk inte lämnat kvar någon konkret minnesbild. Under de drygt 30
år som gått sedan jag lämnade gruvsamhället lär mycket ha förändrats där, detta inte minst en följd av gruvgångarnas expansion i
berget. Det vore intressant att på ort och ställe studera Malmberget
av i dag.
10. Fortsatt utbildning
1942, åter Boden och militärtjänst, fyra månader med början den
3 mars.
Med särskilt tillstånd bodde jag i Buddbyn, några kilometer utanför Boden. Med hjälp av en anförvant hade vi, min hustru, ettårige
sonen och jag en bostad i ett missionshus i byn. Jag nämner detta
för att visa, hur det kunde te sig för en inkallads familj, som inte
fått fast fot någonstans på grund av omständigheter till följd av
kriget. Om fortsatt tjänst i Malmberget rådde ovisshet. Det var väntans tider.
Mitt arbete på milostaben, i huvudsak att upprätta förteckningar
över militära fordon i Övre Norrland, var inte stimulerande. Intressant var däremot en inspektionsresa jag fick delta i och som omfattade Kalix- och Tornedalsområdena. Jag fick en inblick i den militära
uppladdningen i dessa gränstrakter, och jag hade glädjen sammanträffa med många bekanta från skilda delar av vårt land.
Det blev glädjande nog ytterligare ett läsår vid samrealskolan i
Malmberget. Beträffande den skolan hänvisar jag till min skildring
i föregående kapitel. En annan positiv nyhet var den, att jag gick fri
från inkallelse under hela 1943. Tillfredsställelsen grumlades av att
med höstterminens början startade mitt s.k. provår, ett helt år utan
avlöning.
Som extralärare stod man några år i kö för denna provtid. Ville
man söka ordinarie tjänst, och den ambitionen var självklar, måste
man in ,j den trista anordningen. Man kunde visserligen få dispens
från denna prövning men först efter cirka 15 terminers lärartjänstgöring.
Jag hänvisades till Bromma högre allmänna läroverk, om på min
begäran eller inte minns jag inte. Det är möjligt, att huvudstaden
77
lockade. Huvudthandledaren, rektor I verus, var en hygglig chef, sades
det. Först då jag var "inne i leken" förstod jag, att denna läroanstalt
inte låg bra tiU för mig. Jag kom med undantag av den korta tiden
i Skara från mindre realskalor till en jätteskala, cirka 1.000 elever,
och denna hade i mitt tycke en alltför aristokratisk prägel. Efter
några år mera på egen hand, då man förvärvat en egen stil, skulle
man nu anpassa sig till ledares krav. I god tid, början av juli, fick
jag pr lbrev av en 'lärare, som gått provår i Bromma, de handledare
presenterade som jag kunde få att bedöma mig. Där var B. "en
humoristisk medelålders man", J. "en gemytlig farbror", E. "en frikyrkoman, lite torr och sur, men det är nog bara till ytan", T. "skarp
fast mänsklig", L. "en av de allra bästa, lugn och vettig på alla sätt",
K. "en mycket elegant herre, som först måhända skrämmer med sina
flott upplagda lektioner, men jag tror han är älskvärd ,j kritiken".
Allra sist följande råd: "Anpassningsförmåga är nr 1. Fart och
schvung och helst elegans skall det vara på lektlionerna".
Det i stort sett positiva i denna brevrapport upplevde jag också.
Auskultationerna, dvs då man lyssnade på lärares undervisning, fann
jag vara intressanta. De gav mig värdefulla tips. Både skickliga och
mindre skickliga pedagoger passerade revy. De förstnämnda utgjorde
flertalet. Det hände dock ibland att jag kände olust över det uppträdande elever visade sina lärare, trots närvarande auskultanter.
Hur blev det så för mig med kritiken efter lektioner i serierna?
Varje serie, 9-10, betygsattes. Serierna representerade olika stadier
inom skolan. Att jag fann dem på gymnasiestadiet mest betungande
är naturligt med tanke på att jag saknade träning på det stadiet. Två.
tillfällen då jag kritiserades kan jag nämna. I en tredje ring i ämnet
kristendom hade jag behandlat vissa religiösa sekter, som vunnit
endast ringa antal medlemmar. En av eleverna tog efteråt kontakt
med mig och förklarade att jag missuppfattat en av dessa religionsbildningar. Det visade sig att elevens föräldrar tillhörde just den
sammanslutningen. Jag försvarade min uppfattning, men det är inte
alls säkert att jag hade rätt, även om jag följde lärobokens framställning.
Så minns jag vad som hände efter en lektion i en andra ring. Det
gä<llde allmän historia och ett händelseförlopp i början av 1500talet: att följa en utveckling på två linjer, nämligen reformationen
och motreformationen. Dispositionen var jag helt klar över, men så
78
kom en elev med sitt svar lite för tidigt från den linje som just då
behandlades. När så skedde, tänkte jag: "Låt honom fortsätta. Sammanhanget kan jag rätta till efter elevens svar." Efter lektionen kom
kritiken från handledaren. Jag försvarade min ståndpunkt att låta
eleven fortsätta. Nej, sa handledaren, en elev får inte med sitt svar
styra så, att det blir en avvikelse från den historiska händelsekedjan.
slutresultatet, alltså provårsbetyget, var inte helt till min belåtenhet. Det var en viktig merithandling, utgjorde till och med första
befordringsgrund när man sökte tjänst. Flera kamrater var påtagligt
duktigare. Man hörde berättas om den språklärare, som under provlektioner arbetade så intensivt att svetten lack«de. En annan som
enligt uppgift tilldelades bra betyg erhöll efter en svensklektion mycket beröm, därför att han illustrerat på ett förnämligt sätt C. J. L.
Almqvists Songes medelst grammofon.
Särskilda kurser ordnades för oss provkandidater. En sådan i röstodh talvård var välbehövlig, men tyvärr alltför kort. Jag skulle tro
att det förefanns behov av även individuell handledning på detta område. Tvenne kurser av friluftskaraktär och företrädesvis för provårare anordnades, den ena i lek och idrott å Svenska Gymnastikförbundet i Lillsved en vecka i augusti 1943, den andra i skidlöpning i
Storlien en vecka i januari 1944.
Sistträronda kurser gavs med tanke på lärares medverkan vid skolornas friluftsdagar. Jättetrevligt var det vid båda tillfällena.
Jag har aldrig varit duktig orienterare. Därför förstår jag inte hur
det kom sig att jag på Lillsvedskursen kunde komma i mål så långt
före de andra i en cykelorientering. Berodde det kanske på att jag
inte lät mig hejdas av ett våldsamt regn? Lättare att förklara är mitt
bollkunnande vid handbollen i gymnastiksalen, så mycken handbollsträning jag fick som gymnasist i Lund i slutet av 20-talet. övningarna i slalom under veckan i Storlien klarade jag - ehuru norrbottning - inte bra. Bättre lycka gjorde jag den gången vid ett avslutande samkväm, då jag på scenen på vers presenterade kursdeltagarna.
Ett trevligt lärarvikariat hann jag med efter serierna under höstterminen. Under tre veckor ficrk jag göra bekantskap med södra kommunatla mellanskolan på Södermalm. I minnet framträder särskilt
elevernas intåg i aulan för morgonbön. Rektor M. alltid på plats vid
dörren och eleverna för~bipasserande, pojkarna bockande och flickorna nigande.
79
I mina skildringar från skolans värld ger jag då och då något om
mina hemförhållanden för att visa, hur en lärare, ständigt i flyttningsbekymmer, kunde ha det. Fortfarande förföljdes vi av bostadsbristen. Under provåret hade jag med min hustru och den treårige
sonen ett högst provisoriskt hem vid Smedslättstorget, ett möblerat
rum med del i kök. Min hustru hade inte yrkesarbete, vilket på den
tiden betraktades som naturligt men som knappast var tillfredsställande för en kvinna i sina bästa år. När vi för dagens ungdom någon
gång berättat om vad vi upplevde under krigsåren, kom kommentarer i denna stil: "Ja, det var ju då det", något av en avvärjande
gest. Det säger sig självt i vilken riktning våra tankar går, när vi 30
år senare lyssnar till klagalåtar från sådana som drabbas av flyttningar på grund av utlokaliseringar, företagsnedläggelser m.m.
Åter väntade oss en flyttning men vart? En sak var vi klara över,
det var att vi inte inriktade oss på Stockholm i första hand. Ur ett
brev från rektors skrivbiträde i Malmberget 17 mars 1944: "Jag
förstår nog, att Du drar en tittnadens suck, när Du nått början på
slutet av Ditt provår. Få se, hur det går för Dig och Din konkurrent
D. om platsen här. Jag tror Du slår ut D. Tror nämligen, att rektor
kommer att föreslå Dig. Du har förmånerna att ha varit här förut, .
vara infödd norrbottning och ha gjort Dig omtyckt av alla." Bevarade brev från malmbergsbor rili min hustru och mig lockade oss
tillbaka till Malmfälten. "Ni passade så bra häruppe. Du var alltid
en behaglig färgklick i detta kolleg:um och är ingen skolfux, och det
sätter vi värde på ... "
Vid ett besök i Malmberget under min beredskapstjänst i Lappland, maj 1944, bekräftades påtagligt att jag borde återvända till
gruvsamhället, detta inte minst efter sammanträffande med elever.
T.ex. Karin i 4 a - enligt brev till min hustru: "Så berättade Karin
så rörande om hur de saknat mig. Det lät så äkta. Jag önskade att
det skulle gå bra för dem alla, särskilt för henne i matematik, som
hon inte trodde sig klara. Hon tackade för att jag tänkt på dem."
Det blev inte Malmberget :in en gång. Bäst dock som skedde. Jag
erhöll nämligen den 21 juni förordnande som ordinarie ämneslärare
vid Karlsborgs kommunala melianskola. Vad det betydde kan jag
bäst beskriva med några rader. ur ett brev från en av mina provårskamrater, sedermera rektor, undervisningsråd och tJill sist skolinspektör. "Jag får gratulera till att Du fått Karlsborgstjänsten definitivt.
80
Du har sannerligen haft tur och har det nu bäst förspänt av oss alla
till hösten. Själv har jag ännu inte fått något erbjudande om tjänst
och det låter dystert på extralärarbyrån." Och ·längre fram i brevet:
"Att Du är vid kommunal skola betyder mindre, när ju skolministern
håller på att förstatliga, så fort han hinner. Huvudsaken är att vara
ordinarie före 35 år. Det tycks jag inte hinna bli. Själv trivs jag
bäst i kommunala skolor och vill helst tillbaka till en sådan. De statliga är på tok för byråkratiska .. "
Så en slutkommentar till provåret.
Jag kan inte minnas någon lärare, som uttalade sig positivt om
denna anordning. Samtidigt som man kritiserar, kunde den frågan
ställas: Vad sätta i dess stä<lle? Det är begripligt, att myndigheterna
ville ha en garanti för att en lärare var lämplig för sitt yrke. Som jag
såg det, borde man ha åstadkommit en speciell utbildning av provkaraktär motsvarande "praktarterminen" som avslutning på de teologiska studierna. Värdefullt hade varit med en praktiskt lagd pedagogisk utbildning före yrkesverksaheten.
"Fortsatt utbildning", den rubriken över detta kapitel kan också
gälla min fortsatta militära utbildning. 1944 inträffade min sista
tjänstgöring under krigsåren, hundra dagar vid ett lufvbevakningskompanis stab i en centralort i Lappland.
En mängd luftbevakningsstationer i de stora avståndens land, luftbevakare med krav på utrustning, däribland mot mygg och knott,
möjligheter till förströelser, ledigheter, in- och utryckningar, se där
exempel på ärenden att klara av, för mig utan tvekan det hårdaste
jobbet dittills under mina inkallelser. Den saken är väl bestyrkt i
mina brev till min hustru: "Det är som min företrädare sa: att vara
stabsfurir betyder blod, svett och tårar". Ur ett annat brev: "Vaknar
kl. ~ 6 på morgnarna, då hjärnan börjar arbeta".
Trots allt betraktade jag min tjänst inte särskilt negativt. K ven
andra inkallade fick utstå prövningar av skilda slag. Tankarna gick
säkerligen ibland till de miljoner och åter miljoner, som drabbades
av det verkliga krigets hårda lott. Utbildning för krigiska värv
måste självfa'llet innebära påfrestningar.
Många äldre stod i luftbevakningstjänst men också ungdomar. Som
exempel på sistnämnda kategori kan jag ta sju frivilliga skolungdomar
~rån N,rköpings högre allmänna läroverk. En överste som kom på
mspekt10n fann att fyra av dem var för unga, varför order gavs, att
1
81
dessa skuUe återvända hem. Grabbama <blev givetvis ledsna och då
det visade sig, att även 15-åringar brukade antas, åtJminstone i Sydsverige, tog jag kontakter med både Boden och Luleå. Från Luleå
ringde man från därvarande rekryteringsbyrå 'till Nyköping och till
Boden med det ·resultatet, att fem av de sju fick stanna kvar. I detta
fallet var det fråga om scouter, vana vid strapatser.
I ett annat faH, även rdå skolungdomar, blev det svårigheter. Här
förelåg inte åldershinder, utan det gällde sammansättningen av personalen på en station. Efter kontakter med en rad myndigheter kom
en förnuftig !lösning till stånd, dodk inte helt i överensstämmelse med
gäUande regler. Ungdomarna kunde placeras på samma station, till
stor ·glädje för dem.
V~istelsen i det lilla Lapplandssamhället bjöd dock inte bara på det
hårda jdbhet. Sommarsäsongen gav många möjligheter till utflykter
och ett gott !kamratskap rådde, inte ovanligt under inkallelser. Vad
mig beträffar hade jag glädjen av samvaro med en av mina arbetskamrater på expeditionen, i det civila docent i historia. Hur jag än
söker, finner jag intet som tyder på fritidsproblem.
Under våren 1945 såg det en tid ut, som om stabsfurirstjänsten
inte skulle b1li avslutningen på mina militära övningar under krigsåren. Från Försvarsstaben meddelades mig i en skrivelse, att jag placerats som personalvårdsassistent. I april kom kallelse till en sådan
tjänst, men en vecka före inryckningen tog ·kriget slut och ordern om
inryckning återkarllades.
Vad jag berättat om de tjänster jag sattes att utföra i vår beredskap får i första 'hand inte ses som ett framhävande av mina insatser.
Det väsentliga rhar varit att visa, vad dessa övningar kunde innebära
för ~dem som bedrev studier eller stod i yrkesverksamhet. Med mitt
specieLla faU har en katego11i inkallade blivit presenterade, näm1igen
sådana som inte uttagits till vapentjänst.
Av bara farten tar jag i detta sammanhang med även den repövning jag kaillades att delta i 1955.
För en tid fiok jag lämna min rektorstjänst vid en realskola för
en kontorssyssla på en militär expedition. Någon som helst entusiasm
kände jag inte, trots min försvarsvänlighet, förvärvad särskilt urider
de nio år (1944_;53) jag som lärare tjänstgjorde i garnisonssamhället
Karlslborg.
Bland an ledningarna till att jag kände ringa intresse för en militär
syssla var den, att jag åter började fundera över den ograduerade
tjänsteställningen. I en skrivelse till personaldetaljen i det förhand
jag tillhörde gav jag en redogörelse för min syn på militär grad för
kategorinsikriv-och expeditionsbiträden.
Det svar jag erhöll visar läget i detta ärende. "Först får jag tacka
för Vlisat mi:litärt intresse genom att Ni dragit rubricerad fråga under
debatt, inte bara i Edert fall utan även rent principiellt... Expeditionsbiträden är enligt mobta!beirler nu meniga och kunna så:lunda
idke förordnas i hefälsgrad. Skulle Ni erhålla ändrad uttagning till
stabsfurir, kan Ni likväl icke förordnas i befälsgrad, enär Ni icke
genomgått något befälsudbildning. Konstituering kan däremot <Ske vid
mobilisering, därest Ni placerats i befälsbefattning... Vad beträffar
frågans principiella innebörd ligger det mycket i vad Ni anfört. Då
frågan icke faller inom mitt befogenhetsområde, föreslår jag, att Ni
låter den gå vidare t.ex. genom en artikel i någon milinär tidskrift,
lämpligen Ny militär tidskrift."
Någon artikel kom dock inte till stånd. Det fanns faktiskt viktigare
ting att ta itu med, och två år därefter upphörde min värnpliktsåMer.
1
1
82
83
11. En realskola i
västgötabygd
Ett efterlängtad mål för en lärare hade nåtts: en fast lärartjänst. Det
betydde äntligen en tryggad ekonomisk situation och ett ordnat hemliv. Snart ersattes krigsårens besvärligheter med fredens mera normaJa förhållanden.
För mig och min hustru gällde det dåtida mönstret: den yrkesarbetande mannen och den hemarbetande hustrun. Barnskaran, som
växte i ant<lll, krävde omvårdnad. Daghem fanns inte att få tag i,
hemhjälp syntes omöjligt, alltså fick mor stanna hemma, medan
maken fortsatte i karriären.
För ungdomar, som ville fortsätta sina studier efter folkskolan,
hade Karlsborg först en högre folkskola, som från 1923 ombildades
till kommunal mellanskola. Nu, under 1940-talet, åter en förändring
av skolform, nämligen till statlig skola, benämnd samrealskola. Dessa
ändflingar - en vanlig utveckling på mindre orter - var mer av
oro-anisatarisk än pedagogisk art.
Med tillkomsten av 1946 års skolkommission och riksdagens beslut
om försök med enhetsskolan, dvs obligatorisk nioårig studiegång, blev
debatten kring skolan livligare.
Från skoldebatten
1940 års skolutredning med dåvarande ecklesiastikminister Gösta
Bagge som ordförande gav anlednin~
skilda ställn~ngs~aganden,
Läroverkslärarna försvarade den femanga realskolan, till v1lka ungdomar efter inträdesprövningar vann inträde efter folkskolans fjärde
klass. Andra höll före, att folkskolans klasser skulle vara sammanhåHua till och med sjätte klassen och att övergång till frivilliga studier skulle ske därefter. I den debatten höll jag på det sistnämnda
:ill
alternativet. Det var inte riktigt, menade jag, att somliga elever skuHe
vara kvar ooh somliga på ett så tidigt stadium gå vidare till realskolestudier.
Vad skolberedningen hann presentera blev en besvikelse: ett alltför
splittrat resultat. Det blev ·därför en lätt uppgift för den socia,ldemokratiska regering, som avlöste krigsårens samlingsregering, att "spola"
beredningen och ersätta denna med nyssnämnda skolkommis·sion. Debatten gick vidare men i förändrade banor.
Ibland har det sagts, att lärarna alltför lite deltagit i den offendiga
debatten kring skolan. En sådan kritik är inte riktig. Liksom många
andra på den tiden, jag tänker närmast på mina år i Karlsborg
(1944-1953), deltog jag i diskussionerna, vilket mina tidningsurklipp
v1sar.
Karlsborgs realskola var en mindre sådan: 85 elever fördelade på
fyra klasser, 250 sju år senare. ökningen var inte större än att det
förblev ett personligt förhållande mellan lärare och elever. Det var
ett litet lärarteam, man lärde känna eleverna och det rådde arbetsglädje. I en artikel i Skaraborgs-Tidningen den 5 apr.il 1948 noterade
jag inledningsvis en mindre skolas fördelar. I detta bi:drag med rub•riken "Från skolans värld" tog jag 'llpp några frågor av gemensamt
intresse för både eilever, <lärare och förä'ldrar, detta inför åhörardagar
och föräldramöten skolan inbjöd till.
Jag ansåg, att realskolan ställde för stora krav på de unga, särskilt i skrivämnena tyska, engelska, matematik och modersmålet. De
av Sö fastställda kurserna och slutproven inför realexamen ledde till
undeflbetyg och kuggningar. Häri låg en förklaring till de för eleverna så betungande läxorna. Att vara intagen i en realskola utgjorde
ingen garanti för ett gott resultat av studierna. Citat ur artikeln:
"Men det goda resultatet uteblir. Tyvärr får vi vara med om sådant. Vid avslutningen är det inte bara glans och feststämning. Bland
dem som misslyckats är det en och annan, som tar det ganska lätt,
det är de som vet med sig, att intresse för studier saknats. Men de
som gjort sitt bästa utan framgång, de travar hem med gråten i
halsen. Det är dystert även för lärare ooh föräldrar. Premier borde
utgå även till dessa elever i någon form. Det trägna arbetet har ej
fått sin lön. I sådana fall vore vitsord över uthållighet, tålamod och
energi på sin plats. Människor med de egenskaperna borde skattas
högre än va:d nu är fallet."
85
Artikeln slutar så här: "De unga skall ha arbetsuppgifter men
odkså ,glädjeämnen. Man får ej underskatta deras fritidsprdblem. Det
räcker inte med skolfester odh klassammankomster. Hur vore det, om
föräldrar samilade sina barns kamrater tiH fesdig samvaro, i kristider
knytlka'las, leikar m.m. Vårt lands ungdom är vår största tillgång,
vårt la:nds rea1kapital. Vad är våra gruvor ooh skogar värda, om det
ej finns t11lräc'k!ligt med folk, som kan dra nytta av dessa rikedomar?
Det ').>;apita!l 'SOm investeras i det uppväxande släktet är väl placerade
pengar."
I Ka:rlSborgs-Tidningen (mars 1950) behandlade jag än en gång
realskdleeilevernas arbet~börda, tog fram sådana faktorer som de
långa skolvägarna, de långa skoldagarna, trångboddhet, mdion ständigt påkopplad m.m. "Skrivningarna som prov tillmätes för stor
betydelse. Flyttning, kvarsittning eller avgång var det nästan matemati:S'kt berä!kna·de slutresultatet av dessa prov. När nu både sikdlutredningen och skolkommissionen förordat skrivningarna som övning i stäi11et för som prov borde väl också den verkligt genomgripande reformen i svenskt skolväsen kunna motses, vilken innebär ett
slopande •av alla skrivningar i annan form än som övningar. Samti!digt skul:le också lappskrivningsfrågan för andra ämnen regleras."
"Lämren :inför sina elever", så hette ett bidrag till Karlsborgs-Tilningen den 4 mars 1952. Jag framförde därvid det positiva i att vara
lärare men samtidigt: "Lärarna är mer utsatta än andra yrkesutövare. De som iaJkttar lärarens ord och gärningar är många, de är
vakna och skarpa. De är i den åldern, då kritiklusten är särskilt utvecktlad. Detta gä:ller särskilt Hi:roverkens ungdomar. Telningarna
bär hem från skolan både ros och ,ris. Det är klagomålen som väcker
mest uppmä11ksamhet. En 'lärares uppsåt kan så 'lätt bli missuppfattade."
I november 1948 .gav jag i en tidningsartikel en orientering om
"Den nioåriga skdlan". Jag skrev bl.a.: "Förslaget äger förtjänster.
Den reformvänlige 'gläder sig åt mycket häri, men samtidigt dyker
många !betän,Migheter upp, t.ex. väntade schematekniska prdblem."
Läraren arbetar med sina ämnen
Att ge en bi'ld av Hvet vid en skola för trettio år sedan är inte lätt.
VHl man vara på säkrare mark,när man skildrar vad man var med
om, går man till 'bevarade protokoll odh årsredogörelser. sådana ger
stöd åt minnesbilderna. Hursomhelst blir det en begränsning på så
sätt, att endast ·de egna undervisningsämnena presenteras, i mitt fall
kristendomskunskap, historia odh modersmålet.
På mig som kristendomS'lärare kom ledningen av morgonandarkter,
inte mindre än fem gånger i veckan under de två första åren, en reducering till tre under de faljande åren. Förberedelserna för andakterna krävde mycken tid, då man ju ville skapa omväxling för 'lyssnarna och för egen tillfredsställelse. Rektor gav en gång i vedkan
morgonandakten i radio, och föflsarnlingens kyrkdherde medverikade
en gång i veckan. Mycket vanligt blev anknytningen tiH meHanliggande ·sÖn- odh helgdag. På det sättet kom psa:lmboken tiU användning inte bara vid psalmsången.
Vid undervisningen var St5:s metodiska anvisningar och vad som
faststäUdes vid skdlans ämneskonferenser vägledande. Man kände
sig starkt bunden av faststäUda 'läromedel. Vil\!tigast var läroholken
"Kristendomskunskap för rea'lskolan" 'av KleEbeck - Wijkmark,
senare även med för:fattarnamnen Boström - Lindberg. Med den
boken trivdes jag bra. Varje kapitel var försett med "Arbetsuppgifter", som bidrog till variationer under lektionerna. !biland fick eleverna själva göra undersökningar till det aktueil.la stoffet. Bristen på
·undervisningsmateriel, vanlig på den tiden, :betydde givetvis merarbete för läraren. Det tog nämligen tid att 'leta fra:m ur böoker och
tidningar bilder odh texter att användas under lektioner.
Engagemang utanför skolan, exempelvis o11dförandeskapet ri ortens
kyrkobrödrakår, ledamotskap i fullmäktige, före-drag och predikningar, räknade jag som nyttiga för mig som 'lärare, ett slags fortbildning.
Var det månne någonting i religionsundervisningen, som speciellt
intresserade mig? Givetvis. Objektiviteten, dvs att varje rellgion
varje åskådning skulle få en rättvisande belysning var väsentlicr:
Aven den ateistiska ståndpunkten skall respekteras. Vidare intress=rade mig ekumeniken med Nathan Söderh'lom som en av mina idoler,
missionen med Albert Sohweitzer i spetsen, Luther och reform<lltionen.
Med mina rötter i fdkyrMig mi·ljö föll det ·sig naturligt att ge de frikyrk'liga samfunden deras beskärda del i undervisningen. Ju mer jag
lärde känna de utomkristna religionerna, desto mer fängs'lades jag av
dessa och gav dem mera utrymme.
·
I en artikel i Karlsborgs-Tidningen 1951 behandlade jag ämnet
1
87
"Kristna samfundrsamarbete". Där heter det: "Var och en bör fråga
sig. Vad garanterar, att just min tolkning är den riktiga? Provkartan
på 'räroframstäHningar är sannerligen rik. Hur avgöra vem som har
rätt? Bibeln har •så mydket att bjuda på, och vi människor är så ofullkom'liga. Respekven för andras uppfattning skapar tolerans, och toleransen ger enighet och samarbete. I det fallet bör kristna vara föredömen. Så är tyvärr ej alltid fallet."
Hur uppfattade eleverna reiligionsämnet? Vad jag kan förstå såg
de ämnet som ett bland de många. Någon gång, i t.ex. svenska uppsatser och debatter, kunde det komma inlägg, som ifrågasatte ämnet
eller enbart vissa delar av det. Man var som lärare klar över hemmens varierande inställning i religionsfrågor. Samtidigt kunde man
dock hävda ämnets betydelse inom ramen för samhällsstudierna.
Kmnet !historia med samhäUslä•ra beredde mig mera tiltlfredsst~il­
lelse som undervisningsämne än kristendomskunskap. Hur förklara
detta? Jo, jag kände mig på fastare mark och på något sätt friare
i min lärarutövning. Emellertid är ett sådant förhållande inte avgörande för hur man trivs i sin klass. Kontakten med eleverna betydde
mem.
Med hjälp av välkända lärdböcker som Odhner-Westman, Fäderneslandets historia, och Jacobson-Söderlund, Lärobok i allmän historia för realskolan, samt kartor och läroböcker företogs vandringar
genom historien. Varje tid hade något av intresse att bjuda på, men
varje tidsepo'l>: var inte lockande att arbeta med.
Det var svårt att göra tidig historisk tid levande. Så t.ex. antikens
historia som behandlades i nybörjarklasserna. Vad betydde så avlä>gsna tider för oss? Hur klara ut sammanhanget mellan de skilda
kulturkretsarna? Hur långt kunde man gå för att göra det så enkelt
och begripligt som möjligt?
För mig blev tiden från 1800-talets början fram till nuet mer och
mer ·engagerande. De senaste 150 åren betydde mycket för förståelse
av vår egen tid. Detta mitt intresse bestyrks bl.a. av ämnen för mina
anföranden i offentliga sammanhang: "1809 års regeringsform",
"Den kommunala självstyrelsens historia" och "Liberalismen". I min
undervisning var jag angelägen om att klargöra, vad demokratin
innebar ooh hur våra politiska partier vuxit fram.
Historieämnets fullständiga namn var "Historia med samhälls1ära". Med mitt ökande intresse för nutidshistorien kom en större
1
88
satsning på samhällsstudier. Det förklarar, varför jag med stöd av
SÖ bedrev försök med samhäHskunsikap som ett från historia skih
ämne och detta i flera årskurser än i den sista. Försöken blev endast
i ringa omfattning, en ha'lv timme pr vecka, tagen från ämnet historia.
Rapporter om försöken ingick till Sö. I Karlsborgs-Tidningen
presenterade jag försöken. Därvid konstaterade jag fö'ljande: Kr ungdomarna intresserade för sådant? Tyvärr ej särskilt mycket. Sådant
som kflig ooh kungar lockade mera, enligt besked vid förfrågan i
saken. Men att samhällskunskapen trots detta har sitt berättigande
som ett särskilt ämne, det står klart. De unga kan lära sig en hel del.
Det är viktigt, att de så tidigt som möjligt lär känna sitt samhälle.
Lyokas man fästa uppmärksamheten på att det finns något annat än
biolokaier eller att tidningarna har något mer än serier, idrott o.dyl.,
då är en hel del vunnet.
Emellertid måste ämnet läggas mycket praktiskt, och det kräver
mycket av läraren. Han måste hålla sig a jour med vad som händer.
Det gäl:ler att göra studiebesök, utnyttja bildband ... "
1946 hade jag ett bidrag i Norrländska Socialdemokraten med rubri:ken "Känn ditt samhälle". Här utgick jag från slagordet "Studera
-och bli mera värd! "Framhöll betydelsen av historieä>mnet, genom
vilket de unga förvärvade kunskaper om vanliga politiska, sociala
och ekonomiska begrepp (stat, samhälle, monarki, republik, aristokrati, demokrati, stånd, klass, parti, merkantilism, liberalism, socialism osv.). I artikeln vände jag mig inte enbart till våra skolor. Jag
föreslog nämligen vidgad utbildning om vårt samhälle för de värnpliktiga odh kurser för övriga, alltså även för den kvinnliga ungdomen, en slags fortbildning vid mognare ålder.
Mina samhällsintressen förde mig in i ett partis lokalavdelning och
inval i kommunalfullmäktige, yrkesskole- och folkskolestyrelser. Det
blev nyttiga samhällsstudier på det praktiska planet.
Att vara svensklärare
I ämnet modersmålet med dess många timmar pr vecka undervisade
även lärare med icke-behörighet, detta för att minska arbetsbördan
för dem som hade ämnet i sin ordinarie tjänst. Kmnet kom på min
lott under samtliga mina lärarår i Karlsborg, och däröver har jag
ingen anledning att klaga. Det var ju ett av de stora variations-
89
--------
möjlighetemas ämne. Aven språkläran kunde !bli dräglig, om man
kryddade med raliga historier och lekar. Jag har inte glömt, när
Frank S. fick den kluriga frågan att komparera adjektivet död. Han
svarade: sikendöd, död, stendöd.
IIYland har jag ångrat, att jag inte samlade 'humorfY'llda svar och
uttryck i uppsatser. Några hittade jag i en tJärarkalender från de
åren. Ur 'en uppsats av Lennart S.: "Under den senaste tiden har det
byggts stora fa:bviksbyggnader, och i dessa finns det aHa bekvämligheter för arbetarna". Lennart K.: "Återväxten på klövervallarna är
mycket dålig odh detta sätter sina spår efter sig i mjölken vi får".
Astrid P.: "Där låg en båt och speglade 'sig i vattnet, oöh luften var
fylld av tjära och alja". Karin F.: "Efter några minuter kom någonting pustande och rykande runt stationshuset. Det var liket som skulle
kopplas titl'l vagnarna". Jane: "Så snart man får höra dånet av någon
bil går det en 'lättnadens suck genom 'kroppen".
Ur uppsatsämnen, uppräknade ,j årsredogörelserna, har jag plockat
fram följande ämnen som gavs 1948: "Nyttigt, roligt, tråkigt i ämnet
modersmålet". Tänk om jag nu visste, vilka besked som gavs! För
enkla a:nföranden framme vid katedern valde eleverna själVa ämnen.
Läsåret 1951/52 hölls i 34 följande föredrag. Vad sägs? Cello, Hur
cykeiln kom till, W. Shakespeare, Alfred Nobel, Sten Broman i Kamtsdhatka, Förenta nationerna, Stanley och Livingstone, Antarktisexpeditioner, Med Flyg över Nordpolen, Automobilens föregångare,
Södra polammrådet, Charles Norman, Några tävlingar i USA; Om
tuggummituggande, Henry Stanley, Mozart, Lionardo da Vinci,
Fredrika Bremer, Carl Milles, En färd på Göta kana:!, Drottning
Kristina, Peter Wieselgren, Japan efter kriget, Grundtvig i Danmark,
Mordet på Gustav III, Elsa Brändström, Albert Sdhweitzer, J. L.
Runelberg och Zakarias Topelius.
Ett tillägg vill jag göra här. Det blev allt vanligare med föredrag,
där ~grammofonen användes. Det talade ordet kom därvid i andra
hand. Ett faktum är att jag fick större förståelse för t.ex. jazzmusik,
så ofta som musiker presenterades. Jag såg hur fingrarna trummade
på bänklocket och fötterna rördes i takt med musiken. Man rycktes
med.
En gren av modersmålet utgjordes av litteraturstudium. Jag prövade olika vägar för att levandegöra författare och deras a~lster. I
en avgångsklass hade jag under ett och samma läsår glädjen av att få
90
---------
besok av följande berättare. Överste Bengt Bengtsson v1d Lv 1, skolans inspeiktor, berätitJade om sin bror Frans G. Bengtsson, kapten
Tore Ferlin vid Int. 3 presenterade sin kusin Nils Perlin och major
Cad Silverstolpe vid Lv 1 läste dikter av Gunnar Mascoll-Si1ver
stolpe. Efter sistnämnda framträdande kom flera elever tiU sko'lams
b~bliotek för att låna böcker av den presenterade författaren.
Mycken nytta hade jag av att vara skolans bibliotekarie, en tjänst
jag hade under a:lla nio åren, de första utan ersättning, därefter ett
arvode om 200 kr per år. En episod vHl jag berätta. Skolan inspekterades av ett undervisningsråd, och bLa. tbi:blioteket besöktes. Där
stod böckerna på hyllor i skydd av glasrutor. Stolt omtah-de jag att
skolans slöjdlärare sökt patent på en 1låsanordning på dörtrarna. Då
kom det bestämda beskedet: "Bort med Iåsen! Det skall va.tra öppet.
Eleverna s:kall ha fritt tillträde. Att bödker kan försvinna, den risken
får man ta." Vi följde detta råd, och det gick bra.
Underiläsåret 1951/52 ledde jag med skolöverstyrelsens medgivande försak med "Khssens timme". I en artikel i Karls borgs-Tidningen
den 22 ju'li 1952 heter det under rubriken "Försöksverksamhet vid
Karlsborgs samrealskola": "Klassens timme avser att ge klassföreståndaren väsenl!ligt okade möjligheter att lära känna sina eilever, att
umgås med dem under andra former än lektionens och att med dem
diskutera frågor, som inte belhandlas under de vanl,iga undervisningstimmama. Behovet av sådan samvaro har ofta betygats ... " Som
inledning till verksamheten hade vi en skolresa till Stockholm redan
före terminens början. skolresor betyder mycket för kontakten elever- 'lärare. Under den första "Klassens timme" bildade vi av Massen en förening "Nytta och nöje". Enkla övningar i föreningsteknik
visade sig vä!lmotiverade. Vi debatterade timmarnas uppläggning, skolans ordningsregler, filmen "Fröken Julie", jazzmusik och klassisk
musik, tidningsläsning, aktuella händelser, planerade resor med hjälp
av tidtabeller och broschyrer, yrkesval m.m. Min artikd slutade med
orden:" Det är att hoppas, att när resultaten av alla förs&k framlagts,
det skall visa sig, att klasstimmen behövs och att den bör infogas som
en särskild timme på skolschema t".
Som belkant är det inte alltid så enkelt att sätta betyg. Det visar
följande exempel. Som lärare i modersmålet i en avslutningsklass
hade jag enligt gällande direktiv en medbedömare, vad g3ller betygsättningen av svenska uppsatser. I allmänhet rådde enighet vid be91
dömningar men en gång brast enigheten och det med besked. En
flicka, Ma,rgareta S., valde i examensskrivningen ämnet "Ett ordspråk, vars sanning jag lärt mig inse". Flickan fastnade för ordspråket "Morgonstund har guld i mund".
Hon skildrade på ett målande sätt vad man kan uppleva av värden, när man stigit upp tidigt med ett exempel från var och en av
de fyra årstiderna. Eleven brukade få AB-a på sina uppsatser. Jag
bedömde !hennes exarneMbidrag som a till innehållet, men med hänvisning till vissa språkliga brister föreslog jag vitsordet AB. Medbedömarens besked: "Underkänt på grund av missuppfattning av ämnet". För medbedömaren var guldet de pengar man kan tjäna genom
att stiga upp tidigare. Vi blev inte ense, rektor ville ej slita tvisten.
Vad göra? Så fiok jag en ide. Några veckor tidigare hade Karlsborgs
företläsningsförening haft besök av ordspråksexperten Pelle Holm.
Jag skrev av uppsatsen på maskin och översände opuset till denne.
I svarsbrevet, som jag bevarat, hette det att eleven omedvetet hade
träffat ordspråkets ursprungliga och rätta innebörd. Han betraktade
bidraget som varande på gymnasienivå.
Ett lärarteam
Med mig som exempel vill jag ge något av livet vid skoHormerna
före grundskolan. Vad jag berättat om mina upplevelser som lärare
i tre ämnen vid realskolan i Karlsborg får inte uppfattas, som om
jag skulle ha uträttat något märkligt. Jag var en av flera i en grupp,
där var och en hade sina problem, sina ämnen att förvalta. Kollegerna gjorde bra saker, var och en på sitt sätt.
Jag har minnen av en positiv anda i vår krets. Jag betygar här
min uppskattning av skolans chef, rektor Carl Rudenstam. Denne
ledde skolan fast och vänligt. Man kände trygghet, och man var fri
i lärarutövningen. Rektor deltog flitigt i det politiska livet, var länge
kommunalfullmäktiges ordförande. K ven skolans vaktmästare hade
framträdande poster i den kommunala verksamheten.
Helt naturligt är, att lärare har skilda intressen. En av mina kolleger ägnade sin fritid åt en avundsvärd syssla: rödingsfiske på Vättern. Det var underbart att ibland få vara med i denna spännande
sysselsättning. Själv hade jag - ehuru så smått yrkesfiskare i unga
år - endast en liten eka för nätfiske nära land. Kr det månne denne
92
lärares hobby, 'SOm gjorde, att han efter några år återvände till Karlsborg?
Jag var inte den ende i lärarkretsen, som lämnade Karlsborg för
andra uppgifter: en lärare blev sedermera lektor med bl.a. tjänstgöring i Sö, en annan erhöll rektorat vid ett högre allmänt läroverk.
Inte alla kände arbetets glädje i de gamla skolformerna. Exemplen
härpå är många. Ett sådant tar jag fram från den skola jag nu ger
glimtar från, detta för att visa, hur svårt det kan vara att utöva
detta yrke. Denne, en manlig lärare, kunde inte hålla ordning under
sina lektioner. Han ägde goda kunskaper. Att han därjämte var en
bra pedagog, kunde vi, hans kolleger, bevittna, när vi var med i
klassen som åhörare. Han ville gärna ha lyssnare på detta sätt för att
eleverna skulle hålla sig lugna. Under en av mina debattimmar i
svenska kom denne lärares svårigheter att ventileras. När jag vädjade
till Je unga att underlätta för honom genom stillsammare uppträdande, kom bes:ked av detta slag: "Vi vet att vi gör orätt och att vi inte
lär oss tillräckligt, men det hjälper inte. Vi har kommit överens om
att sitta tysta och stilla. Det kan ha gått bra några minuter, men så
har någon börjat och så har ruljangsen kommit igång."
För denne lärare ett ständigt lidande. Vid arbetsveckans slut kunde
man iaktta, med vilken lättn:td lun lämn:tde skohn för en eftec-längtad avkoppling.
Jag har i mitt minne, att riksdagen under den tid det här är fråga
om fattade beslut om att ett antal lärare med påtagliga svårigheter
med sin undervisning skulle beredas möjligheter att flyttas över till
tjänster av annat slag, t.ex. vid bibliotek eller arkiv. Vad ledde det
beslutet till?
Ur årsredogörelsen för 1949-50 hämtar jag uppgifter om skolaktiviteter, som kan betraktas som eftersläntare till krigsåren och
speciella åtgärder de gav upphov till. Med stöd av gällande bestämmelser och lärares medverkan gavs följande ledigheter: "Ledighet
för potatisplockning har givits i klass 4 (2 dagar), klass 3 (6 dagar)
och klass 2 (5 dagar). Ledighet för pappersinsamling har givits två
halvdagar. Ledighet för klädinsamling har givits i klass 1 en halvdag."
Lärares medverkan vid utflykter och studiebesök var av stor betydelse för kontakten lärare - elev. En skolresa på Göta kanal var
ljuvllig, men mera fäst i mitt minne blev en resa över Vättern till
93
Vadstena odh Motala för studiebesök. Det r1kade hli Mrt väder med
sjösjuka som följd. Jag klarade situationen tadk vare min sjövana
oC'h kunde biträda ·de elever som var värst utsatta. Något värre har
jag inte varit med om på ett fartyg. Vättern kan faktiskt vara svår
ibland.
studieresor fann jag befogade, under förutsättning av noggrann
planering och fast ledning från ledarnas sida. För avgångsklasserna kunde det rbli antingen Göteborg (3 dagar) eller Stockholm (5
daga•r). En episod från en resa till huvudstaden den 11-16 juni
1947 vill jag berätta. Ett av studietbesöken gällde Radiotjänst, Kungsgatan 8. Min skolresgrupp var, sades det, en av de första, som sökte
sig just dit. En mycket omfattande och intressant visning fick vi vara
med om. Vilken betydelse har skolresor?· Den frågan framkastades.
Det !blev bestämt, att det skulle ordnas ett 5-minutersinslag i D<l!gens
eko att sändas efter vår hemkomst.
Påföljande dag satt vi kring ett bord, Lennart Hyland och jag samt
två elever. Intervjufrågorna blev inte helt de överenskomna, men
spännande var det både för mig och ungdomarna. Så gjorde jag min
radiodetbut.
Sändningen gick ut i radio, innan vår resegrupp hunnit hem.
Lärare i fackliga uppdrag
När jag ger exempel på lärares fackliga aktivitet, gör jag det med
några ord om mina egna, dock obetydliga insatser. Karlsborg tillhörde distrikt 11 av Läroverkslärarnas riksförbund. Vid ett möte i
Skövde invaldes jag i distriktets styrelse, och på min lott kom sekreterarskapet. Det för mig mest intressanta var medverkan vid anordnandet av studiedagar, då kallade pedagogdagar.
Hur 1lärare såg på den tidens skolpolitik framgår i någon mån av
ett referat i Tidning för Sveriges läroverk från ett distriktsmöte i
Falköping, november 1951: "Talaren (adj. Nordell) betonade vår
positiva inställning till de stora huvudlinjerna i den skolpolitiska
utvecklingen. Vi vill medverka i organisatoriska reformsträvanden.
Vi vill pedagogisk förnyelse. Härtill vHl en lyssnare säga: sådant
behöver oftare hävdas av oss. Det talas alltför mycket om negati1
.
VlSm. "
1951, det året startade försöken med enhetsskolan.
Ur referatet yttevligare några ord: "Men föredragshållaren häv94
dade därjämte att vår medverkan sker med vissa reservationer. Mycket av vad som framföres är svårgenomförbart. Det måste bli realistisika och hållbara reformer. Försök är nödvändiga. Endast det som
därvid visar sig positivt skall tillvaratas."
"Efter förhandlingarna vidtog middag å Stora hotellet. Falköping
stad va·r värd, ett synbart !bevis för uppskattning av lärarnas arbete."
- Ja, det var då det.
I april 1953 hölls pedagogdagar och distrrktsmöte i Jönköping.
Ä ven dessa sammankomster refererades i Tidriing för Sveriges lärovel'k. Att försöken med enhetsskolan stötte på svårigheter framgår
av undervisningsrådet W:s anförande vid det tillfället: "Erfarenhetema visar, att skc;lkommissionens planerade differentiering är otänkhar. En uppdelning av ·eleverna efter studiebegåvning från och med
sjunde klassen är ·att föredraga. Linjevalet tycks ej ha skett så som
man hoppades. Mer än hälften av eleverna i klass 7 väljer tyska,
dvs den teoretiska linjen. Betygen visar, att många väljer den teoretiska linjen utan att äga den erforderliga studiebegåvningen." Dessa
negativa synpunkter torde förklaras av att försöken då endast stod
i sin början.
Som distriktets deputerad (ombud) i deputeradeförsamlingen var
jag med om ett sammanträde i Stockholm. Det gällde ja eller nej
till strejk. Det blev ja till förhandlingsbudet, och strejkhotet avvärjdes.
Ungdomar under fritid
När jag ser tillbaka på mina år i skolans tjänst, finner jag, att lärare
i stor omfattning sysselsatte sig med sådant utanför skolan, som främjat ungdomars fritidssysslor. Vad mig beträffar finns inte något märkligt att redovisa i den vägen. Bara några exempel på vad en lärare
kunde ge egna och andras barn. Fanns det några ungdomsproblem
i 1940-ta:lets Karlsborg?
Bland organisationer för både unga och äldre må nämnas Skid- och
Friiuftsfrämjandet. Som ledamot av lokalföreningens styrelse fick
jag vara med om tillkomsten av dels en sportstuga, dels en slalombacke på Valberget, 'beläget nära Karlsborg. Båda anläggningarna utnytJtjades vid skolornas friluftsdagar. skidtävlingar anordnades,
främst sådana för barn och ungdom.
95
Karlsborg hade gott om sportmöjligheter. En underbar natur och
sjöarna Vättern och Bottensjön samt området Tiveden. Ja~ och min
1familj ägnade oss flitigt åt strövtåg i skog oc~ mark. _Y1 ovar den
cyklande familjen, men att vara cykelburen var mte ~~lt1d sa oenkelt.
Det visar följande bevarade dokument, vars text harmed aterges,
även om dess innehåll inte överensstämmer med detta kapitels rubrik.
Kungl. Maj :ts Befallningshavande
i Skaraborgs län, Landskansliet.
Avskrift E. D. 4-31 1947. Kungl. Kommunikationsdepartetementet.
Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län.
I en tilllänsstyrelsen i Skaraborgs län ställd, av länsstyrelsen
med utlåtande den 11 juni 1947 överlämnad skrift, har Felix
Innergård i Karlsborg anhållit om tillstånd att på cykel, avsedd
för allenast en person, samtidigt befordra två a v sina barn i
åldern 6, 2,5 och 0,5 år.
Kungl. Ma j :t finner gott förklara bestämmelserna i 16 §
första stycket vägtrafikstadgan icke utgöra hinder för sökanden att tills vidare å cykel, avsedd för allenast en person, samtidigt befordra två av ifrågavarande barn under förutsättning
att intetdera av dem därvid uppnått sju års ålder, och skall
det åligga sökanden att, innan sagda tillstånd tages i anspråk,
anmäla sig hos länsstyrelsen i Skaraborgs län, som äger meddela de närmare föreskrifter i förevarande avseende, länsstyrelsen med hänsyn till trafiksäkerheten och i övrigt må finna
erforderliga.
Detta får jag på nådig befallning härigenom meddela till
kännedom samt sökandens underrättande.
Stockholm den 27 juni 1947
G. Danielsson
Nils Hård av Segerstad
Länsstyrelsen finner skäligt föreskriva
att vid transport, varom här är fråga, cykeln skall framföras med särskild försiktighet,
96
att cykeln skall förses med särskilda sitsar försedda såväl
med rygg- och fotstöd som med skydd för hjulekrar,
samt
att under färd skall medföras denna skrivelse antingen i original eller bestyrkt avskrift.
Mariestad i landskansliet den 7 juli 1947.
Carl Mannerfeldt
Erik Christiansson
Vad göra för de ungas fritid? Åter tiU den frågan. I lokalpressen
debatterades ungdomsfrågor. Den 14 september 1946 hade jag i
Karlsborgs-Tidningen ett bidrag under rubriken "Karls'borgsungdomen och fl'litiden". Anledningen till artikeln var den "kommit:te", som
tillsattes för att samordna här arbetande föreningar till en framstöt
för ungdomens bästa". Det blev synpunkter på 'hemmens betydelse,
biograferna, danstillfällena, föreningslivet.
Trots många möjligheter ljuder ett rop från de unga: Vart ska
vi ta vägen? Jag kom fram till behovet av en ungdomsgård och lämnade förslag till aktiviteter i en sådan verksamhet. Aven i Göteborgsposten hade jag ett inlägg i detta ärende.
UngdomsbrottsEgheten diskuterades på den tiden. Vid en väl
upplagd sammankomst av den s.k. filmkommitten i november 1952
var det i stort sett samma tongångar, som förekommer på 1970-talet.
Inspirerad av denna debatt tog jag till orda genom en artikel "Vad
kan mer göras för ungdomen i Karlsborg?" Här några rader ur bidraget: "Benämningen ungdomsvård användes flitigt numera. Det
är ett bra ord. Ungdomsvård är omtanken om ·de unga i hem och
skola. Ungdomsvård är därjämte åtgärder, som kan bereda ungdomen goda nöjen och fritidssysselsättningar, även utom hemmen och
skolorna. Ungdomsvård innebär ansvar för de ungas utveckling i
sund riktning. Så småningom skall ju dessa klara större uppgifter i
hem och på arbetsplatser, utöva rösträtt, sköta förtroendeposter
m.m. Ungdomsvård hör sann demokrati till."
Ytterligare ur artikeln: "Statistiken talar om ökad brottslighet.
Det bevisar inte, att ungdomen är sämre än förr, snarare att frestelserna är större. Samhället är mera komplicerat än förr. Det är de
97
missanp<l!ss~de, som ger pdliser, domare, rättsvårdare bekymmer. Det
är fåtalet som syns i tidningarna."
En berättigad undran vad gäller min tid i Karlsborg. Hur hann
en 1lärare med så många aktiviteter i ooh utom skolan? Tjänsten med
ämnet svenslka och förberedelserna för morgonbönerna krävde mycket av hemarbete. Jo, så här kan svaras. För det första var insatserna
inte så omfattande, det gäHer ju en period om nio år. För det andra
var läraren i sina bästa år. För det tredje - och det avgjort vik.tiga:ste - : engagemangen var möjliga endast taok vare en hemarbetande hustru. Ur den synpunkten är det inte oriktigt att säga, att vad
hon uträttade samtidigt var tjänster åt skolan.
Vår arbetsfördelning (jag i yrket och mor hemma) kom att bestå.
Kommunal omsorg kunde fås endast nä·r mor var sjuk. Hembiträdesbristen fortsatte. Vi 'lyckades till slut få en tonårsflicka som hemhjälp, och vi ville se henne som familjemedlem. Efter tre månader
måste vi ge upp. Vårt fel eller hennes? Frågan står öppen. Att ha
flickan som vår jämlike var från vår sida allvarligt menat. Vår principiellla inställning till medmänniskor var den, att personen som
sådan, ej 'stånd och villkor och ställning, var avgörande för vårt
val av umgänge. Ofta är det särskilda omständigheter, som för människor samman.
Människovärdet var för mig något mycket väsentligt. Det framgår
blarrd annat av en artikel i Götelborgsposten (juli 1950) och i några
andra tidningar. "Kungl. placerings- och titelsjukan", så var rubriken odh den säger tydligt, i vilket ärende jag var ute. Här citerar
jag dock endast avslutningen: "Aras den som äras bör. Den maningen finner vi riktig. Hur är det då i verkligheten? Anställda får
åretecken för lång och trogen tjänst, men den gamle fiskaren (för att
ta ett exempel), när får han liknande belöningar? Eller en mor, som
under flera tiota'l år slitit för make oc'h barn utan seme&ter, när får
hon sina medaljer? Många utför hjältegärningar som passerar obemärkta. Så mycket mer prisas filmens och idrottens stjärnor. Det är
något snedvridet i vårt människdbedömande. Vårt hjältebegrepp
må·ste revideras. Hjälte är den som ger något, den som bygger upp,
" och u t p loanar. "
eJ' ·den som f"or stor
Kvinnans ställning i samhäUet, debatten kring det ämnet har blivit
a\llt intensivare. Mycket har hänt, men mycket återstår.
12. En skolkommun i norr
Genom utnämning blev jag rektor vid samrealskolan i Nordmailing
med tillträde den 18 augusti 1953.
Varför söker en lärare skolledartjänst? Vad mig beträffar, så hade
jag ju en bra och säker lära;rtjänst, trivdes med skolan och samhället.
Som lärare hade man förmånen av ledighet under ferier och lovdagar.
Ja, varför ett ledarskap med dess hårdare villkor och en ledighet begränsad till ett antal semesterdagar? Svaret blir för mitt vidkommande. Att vara rektor syntes mig innebära mera omväxling och
större möjligheter att uträtta något. Vid vikariat å rektorstjänst hade
jag funnit, att även administrativa göromål intressera:de mig. Men
låt mig inte dölja, att det karriärmässiga även var med vid övervägandena.
Kommen så långt i min skolkavalkad, att jag nått fram tiH mina
skolledarår, hejdade jag mig. Skulle jag fortsätta min berättelse?
Åter en realskola, kunde det bli något nytt om svenskt skolväsende?
Efter överväganden blev det fortsättning. Nu gällde det ju en norrlandskommun och en skolledares problem, därtill ytterligare möjligheter att presentera skola och undervisning.
En skola med expansionsproblem
Ett av mina första ärenden var ett sammanträde med skolans lokalstyrelse i dess egenskap av byggnadskommitte för en aktuell uppgift:
skolans utbyggnad. Anknytningen av ny byggnadskropp till den
gamla vållade bekymmer. Kommitten och arkitekten var oens·e i
några frågor. Att föra prowkoll kom på min lott, detta inte så lätt
på grund av min okunnighet i byggnadsfrågor. Det blev inledningen
till många års jobb med frågor av detta slag. I det fallet stod jag
99
förvisso i samma situation som många andra, som åtagit sig skolchefs~kap.
Aven här var skolan ett resultat av den vanliga utvecklingsgången:
högre folkskola - kommunal mellanskola - samrealskola.
E'levantalet, cirka 200 1953, ökade till cirka 370 under 11 år. En
sådan expansion ställde krav på ökade lokalutrymmen. Därtill kom
de behov, som den väntade enhetsskolan förde med sig, inte bara i
kommunens centrum utan även i övrigt.
Att en nytiiiträdande kan missa en viktig faktor visar följande. Utbyggnaden var i full gång, då man kunde läsa ett referat i Västerbottens-Kuriren (12 dec. 1953), som gällde sammanträde med Nordmalings kommunaHullmäktige: ''Hur tillbyggnaden av samreal&kolan S!kall finansieras vållade debatt. En ledamot ansåg, att l01kalstyrelsen för s'kolan handlar egenmäktigt, när den satt i gång bygget
man att ha fuHmäJktiges beslut på hur byggnationen skulle finansie'ra:s. PuHmäktige följde utan votering kommunalnämndens förslag,
att bygget skulle finansieras ur kommunens investeringsfond."
Vid ett telefonsamtal med min företrädare hade jag noterat bl. a.:
"Nuvarande skolbyggnad blev färdig 1941. En flygelbyggnad skall
igångsättas under hösten. Allt är klart härför." Allt var således inte
klart, men kommunens beslutande fäder ställde sig välvilliga trots
misstaget. Detta kan ses som ett första exempel på vad jag upplevde
av skolvänligt klimat i den bygden.
Realskolans trångboddhet fortsatte och en skolpaviljong uppfördes. Mera uppmärksamhet, tid och kraft ägnades emellertid åt förberedelserna för grundskolan i kommunen. Bygdeskolor uppfördes,
lokaler för yrkesundervisningen tillkom och byggnader för blivande
högstadiet i kommunens centrum dominerade skolbilden.
Alla byggnadskrav blev inte så lätt tillgodosedda. Ett sådant exempel är tillkomsten av en gymnastikbyggnad i centrum. För gymnastiken i realskolan fanns endast ett klassrum, en bedrövlig anordning.
Det dröjde länge efter krigsåren, innan statsbidrag till lokaler av
det slaget beviljades. Det gick också trögt att få ett kommunalt beslut i ärendet, beroende på många andra angelägna kommunala
byggprojekt. I början av maj 1963 invigdes en sportbaH av modernt
snitt och med internationella mått för tennis, att utnyttjas gemensamt
av skolan och aUmänheten. En mönstergi<ll lösning.
Vid mitt besök i Nordmaling (mars 1975) 1kunde mina guider, cent-
rala byggnad~kommittens ordförande Harald Lundberg och studier:ktor ~arl-Gustav Wilhe!lmsson med en viss stoltJhet uppvisa ytterhgare tillkomna skolbyggnader och en simhall med 25 meters hassäng. Nordmalings administrativa centrum äJr ett ~skolsamhälle.
Tyder nu denna kraftiga satsning på sko'lan, att Nordmaling var
en kommun med stora ekonomiska ·resurser? Nej, kommunen stod
bland de många med stor utflyttning och därmed försämrad ekonomi.
1953 var invånarantalet 10.300, tio år senare 9.000. Flyttningarna
var av två slag, dels flyttning från kommunen söderut e!ller till Umeå,
dels inom kommunen (in till de båda centra Nordma'ling och Rundvik). På så sätt har dessa centralorter expanderat.
I ~jänsten so~ skol.chef i kommunen föll på min lott en mängd utredn~.ng·ar at~. h~ga till grun~ för den byggnadsverksamhet jag nyss
omnamnt. Darv1d lockades pg att delta med 'debattinlägg i frågor
~om .hade att gör~ med d:ls u?gdomsfrågorna, dels befolkningsförandnngarna. En langre arukel1 Västerbottens-Kuriren hade rubriken
"Kan flykten från landsbygden hejdas?" och en annan i Västerbottens Folkblad i nov. 1961 "Behöver landsbygdens avfoNming påskyndas?" I dess·a bidrag noterade jag med tillfredsstä:Helse, att kun~kape~?a hos ~~ra söderboende om förhål'landena i norr betydligt
okat, aven om det fortfarande talas, skrivs odh filmas alltför mycket om lappar och renar, ödemarker och fjäll, mörker och kyla."
Jag ansåg det nödvändigt med satsning på centralorter odh försvarade därmed, att Nordrnatings centrum fick ökade resurser inom
~ommunen oc~. Umeå i?om länet. Som skolchef ihade man tråkiga
arenden som rorde skohndragningar. Som svar på åtgärder av det
sl~get och klagot~ål öve7 de~sa skrev jag bl.a. "Låt det nu en gång
bh sagt, att skolmdragnmg mte sker, förrän elevantalet är så litet
att en tillfredsställande skolform inte kan behållas. När man i kom~
munens centrum vidtager åtgärder av det slaget, så har man hela
kommunens bästa för ögonen".
I och med att man trivdes med bygden och dess människor lockades man att försvara slagordet" Flytt int'!" När allt kom till allt
flyttade man själv.
100
101
När det rådde lärarbrist
Var venkligen lärarbristen i Norrland under 1950-60-talen ett
prdblem? Ja, tyvärr var det så, åtminstone i de icke-olYLigatoriska
skoloma på de mindre orterna. Enligt gällande bestämmelser hade
man att se t~H att huvudparten av tjänsterna (ca 80 %) blev tillsatta
med ordinarie innelhavare och i övrigt med behöriga lärare. Varje år
utannonserades en rad tjänster men med dåligt resultat. Så här såg
det ut 1953: 1 ord. ad juniktstjänst besatt med behörig inneihavare (5
tjänster va:kanta), 13 icke-ordinarie lärare (hel- odh deltidsanställda).
1963: 1 ord. adjunktstjänst med behörig innehavare (8 tjänster vakanta), 24 icke-ordinarie tjänster (hel- och halvtidsanstäHda).
Läget vid mitt tillträde några 'dagar före läsårsstarten 1953. 4 helti:dsanstäHda !lärare måste anskaffas odh en arbetsordning upprättas.
Ett wldigt jdbb med ilånga arbetsdagar! Man fick pröva många möjligheter utöver arbetsförmedlingens: kontakter med myndigheter,
annonser på universitetens anslagstavlor osv. Det ordnades en offentlig :d~batt, i vilken inte mindre än två tredjedelar av kommunalfullmaktiges 'ledamöter deltog. Referatet i tidning efteråt hade l"Ubrilken "Ka:tlortiSt~Uäggen lusören som lika gärna kunde tas bort." Det
är riktigt, att jag bland :synpunkterna på detta ärende hävdade, att
kaHortstillägg (en struntsumma) inte Iockade utan sna<rare skrämde
eventuella sökande. Mitt förslag att ha bostäder som lockbete vid
lärarrekrytering väckte ingen entusiasm. Det betydde ju en form av
subventioner tiH en yrkesgrupp med goda <löner.
Lärarbristen som ett allvarligt prdblem dryftades, enligt ett bevarat tidningsurklipp, vid ett sammanträde med Övre Nordands rektorsförening: "Bland de frågor som debatterades vid mötet var lärarbristen i övre Norrland den mest uppmärksammade ... Mötet beslöt
att en framstöt i syfte att få eikonomi~k kompensation i någon form
för lärare i övre Norrland skall göras."
Trots aHt kan med tiUfredsställelse konstateras, att lärarsituationen
i Nordma'ling inte gav anledning till större bekymmer ur undervisningssynpunkt. Vid skolan tjänstgjorde nämligen på de vakanta
tjänsterna en grupp duktiga fdlkskollärare (4-6 till antalet) som
åstadkom ,en värdefull kontinuitet i undervisningen.
Vidare erhöll skolan en generös tilldelning av s.k. utJbytes- och
bristtjänster, dvs extra ord. tjänster med högre lön, avsedda för akademiker. Hösten 1959 hade skolan inte mindre än 6 behöriga lärare
1
102
på så:dana tjänster. Till kontinuiteten i undervisningen bidrog dessutom övningslärare med många års tjänst.
Inga rekryteringssvårigheter förefanns i fråga om personal som
vaktmästare, städerskor och bespisningsanställda.
Det rådde en - ofta omvittnad - god anda vid skolan. överläggningarna vid kollegiesammanträdena, vid klass- och ämneskonferenserna har inte efterlämnat några minnen, som tyder på motsättningar
av allvarligare slag. Något samrådsorgan i övrigt för skolans anIStäUda fanns inte, det 'blev så mycket mer av personliga samtal.
Ibland kände jag dock, att arbetet vid skrivhordet tog alltför mycken tid från umgänget med anställda och elever. Uppmaningen att
reducera de administrativa göromålen är lättare sagt än gjort. K ven
sådant arbete gällde ju service tiU skolan och myndigheter. För tiden
9 a:ugusti-21 september 1961 har jag i min dagbdk noterade inte
mindre än 102 övertidstimmar. Var det riktigt, frågar man sig. Ja,
riktigt såtiHvida att man stod till tjänst på den plats man var ställd
men inte helt riktigt med tanke på hemmet odh dess krav.
När jag hläddrat igenom kata'loger och årsredogörelser från nordmalingsåren har många minnen blivit aktuella, vad personallen angår.
Man undrar t.ex., varför ett ilärarpar sade upp sina tjänster några
dagar före en vårtermins början eller hur det kom sig, att jag inte
upptäokte, att en lärare fått tjänst på falska papper.
De ljusa minnena överväger. Med en viss beundran nämner j<l!g två
<lärare med speciella svårigheter att kämpa med: civilekonom Helge
Stolzenberg, som svarade för skolans handelslinje trots svårt polioskada, oc1h gymnastikdirektör Sara Josepson, som uthärrdade så
många år med den miserabla gymnastiklokalen.
1
Den tidens elevomsorg
"Trivsel på arbetsplatsen, motto i Nordmalings samrealskola", löd
rubriken över en artikel om skolan i Västerbottens Kuriren den 8
oktober 1955. Var detta månne ett stående motto för arbetet i sikolan?
Ja, men inte på så sätt att det ständigt utropades så i och utom &kolan. Så mydket må dock bli sagt, att alla mina och de arrställdas strävanden gick i den riktningen. Helt naturligt kände jag tiHfredsställelse, när det betygades att man trivdes i skolan.
Hur upplevde så den enskilde eleven sin &kolgång? Sjä'lvkhrt är
detta en svår fråga att besvara. Att det vid mina samtal med
103
elever o"h föräldrar framkom mycket positivt är inte tillräckligt för
en bedömning. Endast en enkät med f.d. elever skulle kunna ge en
riktig bild av 'livet vid skolan. Hur man trivs beror mycket på ens
individuella 'läggning. Att vara elev i ett stort kollektiv kan bli påfrestande. Så här skr·ev för inte så länge sedan en lärare, som var
elev vid realskolan under mina första år där, dvs den tid då även
Hörnefors hörde till skolans elevområde: -"Realskoletiden var trevlig, och jag tror det var den allmänna uppfattningen bland eleverna,
även bland dem som hade allvarliga, för att inte säga enorma, proIYiem med olika viktiga ämnen i skolan. Klasserna var Iblandade med
ungdomar både från samhäHena och byarna. Mobbing förekom emellanåt, men jag tror inte så allvarlig eller långvarig mobbing var
vanlig.
Däremot fanns det klickbildningar av elever från Rundvik, Hörnefors och Nordmaling, där bara 'de utvalda' hade förmånen att få
skratta med i deras speciella utslag av humor. En del hade t.o.m.
ett eget 'språk, ett slags teckenspråk, som de använde för att förmedla
'hemlisar' både vid läxförhör och i kamratkretsen. Ömsom blev man
arg, ömsom avundsjuk på deras samförstånd, men ändå hade man
ingen längtan att få IYli klanmedlem.
Te"kenspråket odh gruppbildningen gick i arv till de lägre klasserna. Så var det på min tid, men det blev kanske annat senare. I
övrigt minns man kamraterna, skolan, lärarna och rektorn med
glädje ooh saknad. Man fick fortfarande vara 'liten' och barnslig."
De dagligen resande eleverna var många. Det var säkerligen inte
a'Mtid så lätt för landsbygdsungdomar att ryckas från hem och kamrater till skolan i centralorten, dessutom dryga resor för somliga, ja
det kunde hli 9 mils bussåkning pr dag för en del.
Därför ägnades mycken tid och omsorg åt skolskjutsfrågorna. Man
kan !här tala om speciella svårigheter. Skolans elevområde hade formen av en utvecklad solfjäder med skolan i fjäderns handtag. DärtiH kom dragkampen mellan företrädare för privat bil-busstrafik och
den reguljära trafiken. Det ledde till utredningar, överklaganden,
uppvaktningar m.m. i stor omfattning. Att den reguljära trafiken
slmHe 'stödjas med tanke på allmänhetens behov måste ses som en
riktig princip och ·härom förelåg beslut från statsmakternas sida, men
prohlemet låg däri att trafiklinjerna inte alltid passade för skolans
resande elever.
104
De resande elevernas svårare skolsituation gav mig anledning att
då och då framhåHa vikten av att lärarna vid sin bedömning av elevernas studieresultat beaktade detta.
skolhälsovården företräddes av skolsköterska och skolläkare.
Klass<förestånda,re och rektor hade samta'l med elever som behövde
hjälp. Var detta til<lfytlest ur elevvårdssynpunkt? Nej, inte om man
bedömer efter nutida krav. Elever slutade sin skolgång, säkerEgen
ofta på grund av otillräckligt stöd, men jag konstaterade att antalet
elever som avbröt sin frivilliga skolgång blev allt färre. AUt fler insåg behovet av utbildning.
I en jordbruksbygd som Nordmalings utkämpades förvisso många
gånger i hemmen svåra överväganden mellan å ena sidan intresset
för studier ooh å andra sidan behovet för pojken eller f'liC'kan att
stanna hemma och arbeta på gården.
I ~skolan fanns en förtroendenämnd, bestående av två elever från
varje klass. Man övergick ti'Jil att benämna den elevråd. Denna elevverksamhet uppmuntrade jag 'bl.a. på så sätt att jag överlämnade
ärenden till rådet för överläggning. Redogörelsen för 1959-60 nämner speciella uppgifter för rådet: svara för ordningen i elevernas läsrum och vid pingpongbordet i trapphallen. Jag vill minnas att rådet
säUan behandlade ärenden av väsentlig natur. De unga var inte
mogna för sådana. Nu nämnda årsredogörelse har under rubriken
"Ur kamratlivet" en del uppgifter, som jag tar som exempel på speciella aktiviteter i skolan.
"Eleverna i klass 2 hälsade nybörjarna välkomna den 24 oktober
vid en fest på skolan i traditionell stil: program i aulan, samkväm
med dans och lekar i teckningssalen.
Lucia firades i år den 14 december. Morgonsamlingen leddes av
rektor. Därefter följde luciatåg med Elisabeth Andersson (4 a) som
Lucia. Efter samlingen bjöd eleverna lärarna på kaffe i kollegierummet.
Julfesten, med elever ur klass 3 som arrangörer, ägde rum lördagen
den 19 december. Vid avslutningen av höstterminen medverkade Karin Bergman, som med denna termin lämnade skolan för tjänst som
missionär i Etiopien. Dessutom förekom tal av skolans rektor, sång
av elitkören samt musik av musikdirektör Carl Boström.
En skolresa till Köpenhamn, Liibeck och Hamburg företogs första
veckan i juni av 22 av skolans realister under ledning av rektor.
105
- - - - - - ·
Deltagarna 'kan se tillbaka på resan som en mycket lyckad sådan. Ett
strå'lande väder, givande program och ett gott humör noterades. Det
är för mig som färdledare en glädje att kunna konstatera det föredömliga uppförande de unga resenärerna visade hela tiden. Det blev
ett trevligt minne för oss alla."
Under samma rubrik behandlades elevrådets verksamhet och presenterades idrottsföreningens årsberättelse för 1959-60. I den senare
gavs en utförlig beskrivning av friidrottstävUngarna mot Vännäs och
Bjurholm. Tävlingarna den gången var förlagda till Vännäs, vilket
medförde att sko'lan fick en trevlig utflykt. Till skolungdomens
distriktsmästerskap i friidrott i Umeå sändes 5 representanter. Vidare
omnämndes övriga tävlingar under året.
Årsredogörelsens "Övriga meddelanden om undervisningsarbetet
och skdlans sociala verksamhet" nämner vissa inslag i skolans vardag:
morgonsamlingarna, konfirmationsundervisning, assistentundervisning, föredrag, visade filmer, utställningar, studiebesök, yrkesrådgivning m.m. I anslutning till FN-dagen startades vid skolan en aktion
för Rädda barnens flyktinghjä!lp. Insamlingen gav som resultat 925
kr. som översändes till föreningens centralstyrelse.
Länsteatern i Härnösand presenterade den 4 maj genom skådespelarna Rolf Tourd och Marie-Anne Conde scener ur verk av Ibsen
och Strindberg. Programmet, ka:llat "En skådespelare gör revolt",
blev uppskattat.
Klassens klipptidning. Försök med K'lassens klipptidning i klass 3
pågår sedan läsåret 1949-50. Denna form av undervisning kan betraktas som en normal anordning vid skolan. Utförlig redogörelse
för försöken och erfarenheterna dittills lämnas i skolans årsredogörelser 1949-50 ooh 1950-51. Erfarenheterna är fortfarande positiva.
Den muntliga framstäHningen övas under "Klassens timme". Eleverna i klasserna 1 och 2 får öva sig i att svara för program under
modersmålstimmarna. Härvid förekommer dialoger, uppläsningar,
sång, musik och sketcher. Förutom de sedvanliga föredragen har den
muntliga framstäilningen från och med klass 3 omfattat diskussioner
ooh mötesteknik, demonstrationer och korta anföranden.
Som en kommentar till dessa ur en årsredogörelse framplockade
a<ktiviteter under ett läsår bör sägas, att givetvis är undervisningen
under de schemalagda lektionerna det väsentliga i en skolas verksam106
"--"
het men att annat som avkoppling har sin givna betydelse. Det har
un~domar ofta betygat. De festliga, de annorlunda ti'lHä·~~en~ gav
även de lärdomar eller övningar av betydelse för unga manm~kors
utveckling. T.ex. en fest som denna enligt ett referat i Västerbot:ens
Kuriren november 1954. "Eleverna i Nordmalings samrea·l~kola firade på lördagen sin sedvanliga skolfest, som fick en särskilt festlig
prägel, sedan dansen och lekarna kunde placeras i den v~ckra teckningssalen. Det hela inleddes som vanligt med ett förnämhgt 'kalban~­
program, där satiren satt i högsätet. Man målade inte bara lärarna på
väggen, de fick också ett och annat penseldrag i visor och sketcher.
Applåderna var fantastiska och de flesta fick Gunnel Johansson för
sin tolkning av loppcit:~kusen Maximilian. Då höH golvet i aulan på
att fara aH världens väg. Så blev ·det förtäring i skolkökets loka•ler
och som sagt 'lekar och dans. Klockan 23 gick gongongen för sista
ronden."
Vad jag hittil'ls berättat om livet i realskolan tyder på i.dyHiska
förhå:llanden. Är det en riktig bild jag gett? Är den för mycket färgad
av min positiva bedömning? Härtill kan sägas som i så många sammanhang, att en medalj har också en baksida.
Störningar förekom under lektioner, därom kan protokoll från
klasskonferenser vittna. Det förekom allvarliga samtal på min expedition tiH följd av anmälda trista tilltag. Nedskräpning ooh förstörelse, stolder och tråkigt uppträdande hade man då och då att utreda.
För sådana inslag i skolbilden svarade några få, huvudsakligen sådana som inte fann sig till rätta i skdlan.
En morgon hände sig att jag i samband med samlingen i aulan
dundrade al'ldeles förskräckligt och slog nävarna i talarswlen. Anledningen tiH detta utbrott minns jag inte, men det var i starkaste
laget, så när det nyUgen kom på tal kommenterade min yngsta dotter
händelsen så här: "Vad jag skämdes över min pappa den gången!"
Som synes inte alltid så lätt att klara av ordningsfrågor i en skola.
Följande händelseförlopp är klart inristat i mitt minne. Det gällde
det besvärliga rökproblemet.
I sko·lans närhet fanns en gammal gård, Hammargården, vars bottenvåning och en del av källaren tagits i bruk som ungdomsgård,
främst för realskdlans elever. Som ledamot av Stiftelsen Hammargårdens styrelse var jag engagerad i verksamheten vid gården. Denna
styrelse beslöt bl.a. ställa ett rum till förfogande för de rökande ele107
verna, ett för den tiden och den bygden djärvt beslut. För mig blev
emellertid vissa elevers uppträdande i ungdomsgården en besvikelse.
Rapporter talade hl.a. om spel med penninginsatser. Vid besök på
ort och ställe fick jag uppgifterna bekräftade. Efter misslyckade försök att få ordningsreglerna beaktade blev resultatet rökförbud. Så
kom 1händelsen med cigaretten i älghuvudet, en händelse som lockade en reporter från en av våra kvällstidningar att hesöka skolan.
Under en lektion fick jag via lokaltelefonen anmodan att infinna
mig på min expedition, där en journalist ville ha en intervju. Jag
meddelade att jag inte ville avbryta min undervisning men fick då
det beskedet, att jag hade skyldighet att infinna mig. Jag kom till
expeditionen och fann där en äldre man, som ordade om att han så
väi rkände till en skolledares svårigheter och själv hade han erfarenheter från ledamotskap i föräldraförening i Stockholm. Med kännedom om vad som kunde inträffa inom tidningsvärlden poängterade
jag vikten av att mina synpunkter skulle bli rätt återgivna. Efter intervjun 'kontaktade reportern ledargestalten bland de rökande eleverna, vilket jag dock inte oroade mig över.
Så kom tidningsartikeln som gjorde mig både ledsen och arg. Hela
förstasi,dan med rubriker som "Stora rökkriget i läroverk med älg
som hemliga vapnet. Skolpojkar till strids för rökrum." Eleven, älgen
och jag bildledes bredvid varandra. Och i inledande text hette det:
"Titta på älgen, han röker! I Nordmalings samrealskola, 360 elever,
blev det uppståndelse. Man flockades i aulan och stirrade upp mot
dess väggprydnad, ett väldigt ä:lghuvud. Mycket riktigt. En cigarett
dinglande nonchalant från mulen. I hornkronan fanns en lapp instucken med orden: "Rökning endast för mej och lärarna".
Skolan och hemmen i samarbete
Historien med rökförbudet tar jag som ett första exempel på kontakter skolan - hemmen.
Med artikeln i Aftonbladet den 4 april 1963 fick jag uppleva det
trista i vad en intervju kan leda till. Tidningssensationen betyder mer
än något annat. Så här 15 år senare är det enkelt för mig att säga,
att jag kunde ha handlat på annat sätt i detta ärende. Iden med rökrummet i Hammargården kom från mig, men ställningstagandet skedde inte diktatoriskt från min sida. Överläggningar försiggick innan
heslutet tillkom.
Ur V:isterlbottens-Kuriren kan hämtas följande: "Rökförbudet
för Nordmalingselever förklaras i brev till målsmännen. Det finns
som bekant tyvärr en del vanerökare bland eleverna. Det finns väl
knappast någon förälder som vill, att deras barn skall röka eller
t.o.m. bli vanerökare. Tidigare fanns ett förbud att röka inom Sikolområdet. Följden därav hlev att en växande skara rökande ungdom
uppehöll sig under rasterna strax utanför skolområdet. Härmed blev
faran för en utbredning av rökningslasten överhängande. Först var
det spännande, och så småningom kommer vanan. Vidare kom upprepade klagomål från cafeerna och från busstationen, att rökande
elever uppträtt olämpligt och störande på dessa platser."
Vidare heter det i skrivelsen: "Svaret på det cirkulär, som skolans
rektor tillställt samtliga föräldrar, talade sitt tydliga språk. De flesta
föräldrar vill - enligt enkätsvaren - att rökning bland skolans
elever skall förhindras. På grundval av dessa svar avgav skolans kollegium och föräldraföreningens styrelse sitt förslag om rökningsförbud till föräldraföreningen, som vid tYenne sammanträden godkände
förslaget, innebärande att rökning förbjudes inom skolans område
samt den närmaste omgivningen. Utvidgningen av rökförbudsområdet är i överensstämmelse med skolöverstyrelsens cirkulär av den 13
maj 1960 och liknande förbud praktiseras på många andra håll."
Fick rökningsproblemet en tillfredsställande lösning genom alla
dessa aktioner? Knappast.
A v Slkolan anordnade åhörardagar lockade endast få besökare. Föräldramöten hölls regelbundet och under ledning av föräldraföreningens ordförande. Deltagandet var i allmänhet stort, trots långa
resor för många föräldrar. På programmet stod musik, samkväm och
föredrag samt frågestund. Anförandena behandlade ämnen som rektors orientering om skolarbetet, yrkesvägledningsfrågor, presentation
av enhetsSikoia, betygsäutning, ungdomsproblem. Elever deltog endast,
då de uppträdde med sång och musik. A v stor betydelse var de individuella samtalen lärare - målsmän efter samkvämen. Det är idel
trevliga minnen från dessa sammankomster.
"Nordmalings ungdom brännmärkt", så lydde rubriken till ett tidningsreferat från en för samtliga skolor inom Nordrnatings kommun
gemensam pedagogdag. Då ,det gällde ett av mig hållet anförande
tillställde jag tidningen ett tillrättaläggande: "Varken i mitt anförande eller i den efterföljande debatten brännmärktes Nordmalings
109
ungdom. Därom kan de då närvarande vittna. Avarter förekommer
men ungdomar med tråkigt uppträdande utgör ett fåtaL I sarriband
härmed viU jag säga, att när jag i egenskap av rektor för mina elever framhåller vikten av att minderåriga inte skall besöka barnförrbjudna filmer, att de unga skall uppföra sig väl på offentliga p'latser
m.m., så är detta på föräldrars uttryckliga önskan odh under hänvisning till gällande bestämmelser. Skalan har numera inte faststäEda
regler för elevernas fritid och vistelse utanför skolans område. Ansvaret för ordning i nöjeslokaler vilar på arrangörer och vakthavande."
Min egen familj var starkt knuten till 9kolan. Våra fyra barn blev
elever i realskolan, tre avlade realexamen, medan det fjärde måste
avbryta sin skolgång på grund av familjens flyttning söderut. Hur
blev vår föräldraroll? Vi hade förmånen att på nära håll följa barnens studier, och därvid intog vi principiellt den ståndpunkten att
så litet som möjligt lägga oss i förhållandet mellan barnen och deras
lärare. I stort sett var våra barn försiktiga, när det gällde att berätta
om sina upplevelser i skolan. Detta får ses som något naturligt. De
kände en viss ängslan med tanke på att pappa skulle vidta åtgärder
med anledning av vad som meddelades.
Det var inte alltid så lätt att vara "rektorsbarn". De var ju påpassade av både lärare ooh kamrater. De kände sig illa till mods över
sådant som "För dig är det inte så svårt, din pappa är ju rektor".
Häri ligger delvis förklaringen till att våra barn minns sin skola
med blandade känslor.
Ett förändrat skalvåsen
Förändringarnas vindar blåste allt starkare. 1958 ställdes skolornas
verksamhet inom en kommun under en gemensam skolstyrelse. Samma år startade även de regionala skolorganen, länsskolnämnderna,
sin verksamhet.
I ett referat i V;isterbottens-Kuriren våren 1958 meddelades bl.a.
följande: "Nordmalings folkskalestyrelse samlades på tisdag för sitt
sista sammanträde. Därmed avslutades en 26-årig verksamhet för den
sortens Slkolledning. I fortsättningen tar den nya skolstyrelsen vid. En
niomannastyrelse mot tidigare sexton enbart i folkskolestyrels.en. Ett
flertal veteraner lämnade vid det tillfället sina förtroendeuppdrag.
Till dem hörde landstingsmannen Ahlfeldt, som på skämt kallats
110
"Sko,ldödaren". Ahlfeldt slog nämligen fast, att när han började
1932 fanns det inom kommunen hela 63 skolor. Då, 1958, var de
reducerade till 15.".
Den nya skolstyrelsen fick vid sin start en besvärlig fråga att k'lara
av, en'ligt min mening alltför svår. Det gällde förord till förordnande
som sko'lchef i kommunen, detta i enlighet med följande: "I varje
kommun skall finnas en skolchef. Följande slag av skolchefer finnes:
rektor tillika skolchef (i de minsta kommunerna), förste rektor och
skoldirektör. skolchefen åligger att biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under styrelsen vara ledare för skolväsendet i
kommunen ... "
Det gällde alltså för skolstyrelsen att avgiva förs'lag till innehavare
av tjänst som förste relktor i kommunen. Här stod valet mellan överläraren i Nordmalings skoldistrikt och mig, rektor vid reaiskolan,
den icke-obligatoriska skolan. En trist situation.
För det första tyckte jag nyssnämnda skolchefstitlar vara både
besynnerliga och oenhetliga. För det. andra frågade jag mig, om man
verkEgen tänkt på vad det kunde innebära av debatter, ja sikvaller
kring kandidater till chefsposten. Det sistnämnda blev också fallet.
I sanning ett olustigt ärende!
Ri:ksdagen beslöt omorganisation av realskolorna. De 4- och Såriga skulle omvandlas till 3-åriga, detta för att underlätta övergången till den nya skolans 3-åriga högstadium. Nordmaling fick
efter utredning härom behålla realskolans 4-åriga studiegång med
hänsyn till att skolan var en landsbygdsskola med förhållandevis
stort antal elever med dryga dagliga resor. Dock skedde den förändringen att s1lwlan medgavs försök med s.k. särskild reallinje. Eleverna
kunde flyttas till högre klass med fler underbetyg än vad som i vanliga fall gällde. I klasserna 3 och 4 kunde engelska, tyska och matematik utbytas mot enklare kurser just i de ämnena eller mot ökad
utbildning i t.ex. teckning, slöjd och hushållsgöromål eller mot maskinskrivning och stenografi. På så sätt reducerades kvarsittning och
elever som länkades in på denna studiegång avlade en särskild realexamen. Denna var inte fullständig, men genom tentamina kunde· den
vanliga realexamen avläggas.
Bristen på yrkesutbildning i Nordmalings kommun debatterades
ofta. Ur lokalpressen hämtas följande: "Nordmaling saknar läroanstalter för yrkesutbildning. Många förä ldrar frågar sig. Vad ska vi
1
111
göra med sonen (dottern), som inte gått till realskolestudier? Det
finns visserligen skolor, men de ligger långt bort."
Problemet var vilken satsning kommunen skulle orka med. Därför
anknöts utredningar på detta område enligt ett kommunalt beslut till
utredningar på länsplanet. Ett resultat uppnåddes: en yrkesskola i
Rundvik för bil och traktor.
Nordmaling ställde sig inte i raden av kommuner, som begärde att
få bedriva försök med enhetsskolan, men planeringen för den nya
skolan startade i god tid, särskilt med hänsyn till realskolan under
övergångstiden. Mängder av sammanträden, både på lokal- och länsplanet. Högtflygande planer ibland. Varför inte ett gymnasium i
Nordmaling? Eller tre högstadieskolor? Samhället Norrfors, 3,5 mil
från centrum med en fin skola, krävde eget högstadium eller åtminstone att få årskurs 7. Skulle samhället Hörnsjö anknytas till
grannkommunen Bjurholm? Problemen var många, men efteråt kan
man undra om det var nödvändigt med en så omfattande utredningslunta som 85 A4-sidor. Jag och min medarbetare, överläraren, följde
givna direktiv, och det var ju väsentligt att lägga en realistisk grund
för den fortsatta skolexpansionen.
Var man entusiastisk för den väntade större nyordningen? Svaret
blir både ja och nej, såvitt jag minns rätt. Man fick det intrycket,
att den nioåriga obligatoriska skolan var befogad men att även de
ekonomiska aspekterna kom in i bilden.
Så gott jag kunde sökte jag orientera även allmänheten om nyheterna. Det visar bl.a. följande artikelrubriker över bidrag: "Skolfrågor i Nordmaling", "En skola kommer, en skola går", "Bekymmer
och glädjeämnen på Nordmalings skolfront".
När grundskolan i Nordmaling hösten 1964 nått högstadiets årskurs 7 och därmed ingen intagning i realskolans årskurs 1 ägt rum,
hade jag med min familj flyttat söderut, till Nyköping.
Varför bröt vi upp? Inte var det av oro för grundskolan och inte
var det minskad trivsd med skolan och samhället. Tvärtom hade vi
stunder, då vi ångrade vårt beslut.
Många högtidsstunder inför flyttningen: realexamensdagar, skolfester, skolavslutningar, äldste sonens giftermål, avsked från vänner
i och utom skolan.
Inte bara skola att minnas!
Mina minnen, mitt källmaterial, det gör, att jag själv blir cent112
ralfigur i vad som skildras. Meningen är givetvis inte, att jag viM
framhäva mig själv. I en ledarställning blir lätt ens agerande något
som uppmärksammas, och det gäller både det som är positivt oc<h det
som är mindre lyckat. Jag har med min skildring velat ge en inblick
i skolans värld i en norrlandskommun under en kortare period, fullt
medveten om att vad jag gett är ofullständigt. Ofullständigt på ett
särskilt sätt: många är de som bidragit till utvecklingen genom insatser men som inte kommit till tals. Bland dessa många står, jag
betygar det, även om det blir en upprepning, min hemarbetande
hustru. Hur mycket hade jag kunnat uträtta utan lhennes stöd och
omvårdnad om hemmet?
"Skolans dag"
Ur en av mina källor, samrealskolans redogörelse för läsåret 19591960, hämtar jag följande rapport, då denna på sitt sätt markerar
övergången tiU en ny tingens ordning på skolans område: "Med ingången av höstterminen 1959 kunde realskolans 20-åriga t,ii}lvaro firas. Detta skedde lördagen den 21 november vid en högtidlighet i
skolans aula. Före denna samling företogs en fäl'd genom kommunen,
varvid en grupp särSlkilt inbjudna med landSlhövding Filip Kristensson i spetsen besökte skolorna i Gräsmyr, Norrfors, Lögdeå och
Rundvik, där under de senare åren nya skolbyggnader uppförts. Det
blev överallt ett varmt mottagande med tal, sånger och blommor.
Lunch intogs i Lögdeå.
I Rundvik invigdes därjämte yrkesskolans nya verkstadsbyggnad.
Hela detta program, utarbetat av skolchefen på skolstyrelsens uppdrag, ville markera och samtidigt belysa utvecklingen inom kommunens skolväsen.
Vid samlingen i aulan hälsades ett fulltaligt auditorium av skolstyrelsens ordförande, nämndeman Sigfrid Nilsson, Nordmalings musikcirkel spelade under bagaremästare Harry Oldbergs dirigentskap,
realskolans flickkör sjöng under musikdirektör Carl Boströms ledning, så också en klass småflickor, ledda a v lärar'innan Helga Bursoröm. Realskolans rektor F. Innergård lämnade i egenSlkap av skoldhef en historik över de gångna decennierna, varvid f. överlärare
S. Ljunglöf biträdde. Vidare talade landshövding Kristensson och
länsskolinspektör Berg, vilka framhöll den kommunala :ledningens
och lärarnas insatser. Gamla skolkämpar inom kommunen hyHades."
113
13. Flickskola i sitt slutskede
Tl
l
l
Tjänstetillsättningar kan ibland bjuda på överraskningar. Detta inträffade i mitt fall. Sökte rektorstjänst vid handelsgymnasium i
Umeå, fick förord till denna två gånger men utnämndes inte, sökte
rektorstjänst vid Nyköpings kommunala flickskola, fick inte förord
men förordnades på tjänsten.
Manl,ig rektor vid flickskola, vad säga om detta? Jo, sådana fanns,
men de var få. Min företrädare tillhörde denna kategori.
skolformen flicksko-la var mig inte helt främmande. Jag hade
haft en kortare lärarvikariat vid en flickskola, samma skola där min
hustru haft sin suudiegång i unga år. Självklart föreföll det intressant
med en ny läral'uppgift.
Flickskola - en speciell skolform
F~lickor kunde få undervisning redan uneler 1700-talet (genom guvernanter eller i flickpensioner). Initiativen till sådan privat undervisning blev alltfler under 1800-talet. En statlig flickskola, Normalskolan för flickor, inrättades 1864 i Stockholm. Med denna som
mönster tillkom en rad privata skolor, som efterhand fick statsstöd.
Under senare hälften av 1800-talet inrättades i Nyköping flera
skolor, som erbjöd flickor undervisning utöver den dåtida folkskolan. Den här aktuella S'kolan startade 1868 och omfattade under sin
mer än 100-åriga verksamhet följande perioder: Henriette Löwens
skola, Nyköpings elementarS'kola för flickor och Nyköpings kommunala flickskola. Dessa tre bildar en enhet och är var odh en prodllikter av sin tid med dess synsätt och behov, vad avser viss utbildnmg.
Vi>lken drivhaft förde fram dessa skolor? Här är ett par svar. Vid
Nyköpings elementarskolas 60-årsjubileum 1928 gav frkn Lina La-
114
gerbielke faljande besked i sin S'krift "Henriette Löwens Skola".
"Den stora ekonomiska omvälvning, som förändrade heila samhällets
struktur var då i antågande, och nu stå kvinnor i lika hög grad som
män inför nödvändigheten av att förvärva det dag'liga brödet. Att
kvinnorna ha kunnat finna sig till rätta i det nya samhället är en
följd av den utbildning, som Fredrika Bremer och hennes samtida
genom sin insats gjorde tillgänglig och som flickSkolan haft som sin
uppgift att vårda ... "
Och i ett tal vid flickskolans 90-årsjubileum betonades ännu starkare flickskolans betydelse: "Flickskolan har uppluckrat ett föråldrat patriarkaliskt system, den har givit bildningens självkänsla och
därvid hjälpt dem till ekonomiskt oberoende, den har brutit ett bildningsmonopol och därigenom demokratiserat bildningsväsendet ... "
Det kan tilläggas, att man från början inte avsåg att avvedkla
flickskdlan i samband med att grundskolan infördes, men 1962 års
riksdagsbeslut gav dödsstöten åt denna S'kolform. I det sammanhanget
fick flicksikolan ett fint betyg: "Det är ingen överdrift att säga, att
flickskolan i mångt och mycket stått som en förebild för skolreformatorer av olika årgångar, för 1946 års skolkommission lika väl som
för 1957 års skolberedning."
Undervisningssituationen i "Flic.hs"
En ordnad undervisning, vad är grunden för en sådan? Svaret är arbetsordningen (schemat), vars villkomst krävde mycken tid inför
varje läsår. Planeringen började i god tid, i varje fall så tidigt att
lärarna hann få besked om tjänstefördelningen innan föregående läsårs slut. Schemapusslet var särskilt besvärligt, dels på grund av lokalförhållandena (gammal skolbyggnad med somliga klassrum för små,
somliga onödigt stora, därtill ingen gymnastiksal, intet bespisningseller elevrum), dels på grund av det stora rimtalet för ämnena (ingen
reducering skedde i samband med att femdagarsveckan kom).
Det gällde att tillgodose inte bara lärares utan även elevers önskemål: så få håltimmar som möjligt, inte för lång sko'ldag m.m. Dessutom beakta gällande anvisningar med direktiv för ämnenas placering. Som schemaläggare var man sällan nöjd med sitt jdbb, samtidigt som det låg en viss spänning i försöken att klara puss'let.
En femårig studiegång avslutades med den s.k. normalskolekompetensen. De två högsta årskurserna bjöd på många valmöjligheter,
115
r
varvid övningsämnenas starka ställning ännu mer markerades. En
del elever övergidk efter årskurs 4 till gymnasiestudier, men även de
som fortsatte tiden ut hade många möjligheter till fortsatt utbildning, främst inom lärar- och vårdutbildningen. Det föreföll oss som
arbetade vid denna skolform, att myndigheterna behandlade denna
aLltför nonchalant. Tre år i realskolan och tre år i grundskolans högstadium motsvarade flickskolans fem år.
Med hänvisning till en sådan jämförelse och till det höga timtalet
begärde jag hos Sö ett för flickskolan gynnsammare ställningstagande i kompetensfrågan. Det gällde ju bl.a. flickskoleelever 1i konkurrens vid intagningar. Svaret blev: "Beträffande den formella behörigheten är inte flickskolans högstadium gymnasialt och med hänsyn
härtill är elever med normalskalekompetens att jämföra med elever
med realexamen eller motsvarande. På grund av att flickskolans studiegång stud~emässigt sträcker sig längre än motsvarande ioke-gymnasiaila utbildningsvägar torde vederbörande intagningsnämnd i klara
konkurrensfall kunna ge en viss övervikt för dem med fullständig
normalskolekompetens."
Hade en sJkdlledare något att ge av impulser av pedagogisk art?
Ja, genom att orientera om nyheter på detta område och delge av
egna ·erfarenheter. I november 1964 tillställde jag lärarna ett aktstydke med titeln "Något för lärare". Ur detta några plock. Läraren
är en samhällets tjänare. Skolans verksamhet försiggår i ett föränderligt samhälle. Det ·krävs yrkesskicklighet, därför efter grundutbildning ständig fortbildning och praktik. Försök av olika slag är
stimulerande. Läraren har sin personliga stil. Man har mycket att
lära av varandra. Det är angeläget att hålla den pedagogiska debatten Jevande.
Pedagogiska &krifter jag ansåg värda studium presenterades och direktiv gavs för planläggningen av undervisningen.Vad som än händer kommer lärdboken att förbli det bästa hjälpmedlet. Läraren
Idargör för eleverna ordentligt, varför ämnet studeras odh hur det
bör ske. Sovring av stoffet är nödvändig. Genomgång av studietekn~k är varje lärares angelägenhet.
Om lär·arens uppträdande i klassen trodde jag mig ha något att
rekommendera. Väsentligt är punktlighet, ett fast och bestämt uppträdande, att snabbt engagera eleverna, att ge klara besked. "Låt
eleverna få tillfälle att ge omdömen, söka sammanhang, orsak och
116
l
verkan! Gör lektionerna omväxlande! Ett naturligt uppträdande är
bäst, de unga är skarpsynta."
Lär känna eleverna! "Tag hänsyn till elevens framgång! Hur är
elevens hemförhå'llanden? Dryga resor? Hälsotillstånd? Uppmuntran.
skolan har sin fostrande uppgift. Eleven växer in i en levande gemenskap, lär sig att visa hänsyn till andra, kort sagt eleven verkar
i en demdkratisk miljö.
"Vägledning för vikarier" innehöll anvisningar. Ur dentar jag ett
par rader angående ordningsproblemet. "Några allmängiltiga regler
finns dessvärre inte. Förmågan att hålla ordning i en klass är en personlig egenskap. Somliga människor är lyckligt födda med en självklar auktoritet. Andra får försöka lära sig hemligheten. De flesta
lärare har säkerligen först efter många motgångar nått fram tiH den
erfarenhet och den rutin, som skänker förmåga till behärskning i
detta ords alla bemärkelser."
Eleven i centrum
"I centrum för skolans verksamhet står den en&kilde eleven. De som
verkar inom skolan skall visa aktning för elevens människovärde och
söka skaffa sig kännedom om hans individuella egenart och förutsättningar samt söka främja hans personliga mognande till en fri,
självständig och harmonisk människa." Så lyder ett stycke i "Mål
och rikrlinjer" i Läroplan för grundskolan 1969. Vågar jag påstå,
att dessa vadkra ord även beaktades i de gamla skolformerna? Ja,
mina erfarenheter säger det. Några exempel på elevomsorgsfrågor i
den kommunala flickskolan.
Klassföreståndares omsorg om eleverna i klassen var inte att ta
miste på . .Aven när lärare i sina ämnen ställde krav, så hade de elevens bästa för ögonen. Dock dikterades kraven väl så starkt av då
gällande kursplaner, vilket resulterade i underbetyg och kvarsittning.
En förbättrad hälsovård kom även flickskolan till del. Elevvårdskonferenser med bistånd av kommunens skolkurator blev allt vanligare som ett komplement till klasskonferenserna.
Alltmer uppskattades insatserna av skolläkare och skolsköterska.
En föräldraförening bildades, ett stöd för skolan och en verksamhet
av samma slag som tidigare skildrats från samrealskolan i Nordmaling.
117
j
l
Aktioner för elevernas bästa gav inte alltid önskade resultat. För
många elever blev skoldagarna alltför långa på grund av körsångstimmar, dagliga resor, läxor m.m. Avståndet till bespisningslokalen
var 18-20 minuters gångsträcka 1i ena riktningen, alltför lång. År
efter år begärdes ändring men utan framgång. Så småningom ordnades bussmöjlighet men mot avgift, varför alltför många fortfarande
hamnade på kafeer under 'lunchraster.
Elevrådet uppmuntrades, men dess initiativ kunde ha varit flera.
Ibland gavs uppslag till program vid skolans samlingar, exempelvis
"Pop vid morgonsamling" (uppmärksammat i tidningen Folket 10
april 1967). Nyköpingsorkestern Ohlsson & Dom blev mydket uppskattad, men ack vilket decibeltal!
Frågan om rökruta på skolgården fördes fram, och därmed drahhades även flickskolan av det problemet. Vid kollegium i december
1968 kunde meddelas resultatet av en enkät i 4 klasser med 96 elever: 75 begärde rökruta. I samma månad en enkät med föräldrarna:
175 för 55 mot. På förfrågan om tillåtelse gavs dotter att utnyttja
rutan hlev däremot svaren: 101 ja, 123 nej. Det blev rökruta men
intyg från hemmen krävdes för tillåtelse, och informationen om rökningens S'kadlighet skulle intensifieras.
Eleverna uppskattade program, som kopplade av från det schemabundna. Redogörelsen för läsåret 1967/68 ger exempel på sådana
aktiviteter det året: yrkesvägledning och studierådgivning (kollektivt eller individuellt), föredrag i aubn (:hälsokampanj, alkoholkunskap, FN-program, musikprogram, Kaj-Munk-film, Fritt ur hjärtat,
teamet Härolderna, narkotikaprogram, Berlin-program). En mängd
studiebesök, Nutidsorienteringen, trafik- och brandskyddsundervisning med praktiska övningar.
Dock ännu mer uppskattade var gymnastikuppvisningarna i kommunens sporthaU eller ute i det gröna. Under flera år var flickskolan
representerad vid den s.k. Lingveckan i Stockholm (Eriksdals- och
Åkeshovshallarna). Vid dessa besök ordnades skolresa till Stockholm
för samtliga elever. Något av tradition hade "Övningsämnenas dag",
då även föräldrar och andra hade tillfälle att se resultaten.
En fesdighet, som på ett särskilt sätt upplevdes som ett hela skolans engagemang, var flickskolans 100-årsjubileum majdagar 1968.
Här bara en kort uppräkning av programinslag. I Konstmuseet en
teckningsutställning, till vilken även förutvarande elever inbjudits
118
l
att ställa ut. Den 24 maj elevernas speciella högtidsdag: högtidlig
morgonsam'ling i Alla Helgona kyrka, en festlig skollunch på Träffen, utställningar i paviljongerna (skolslöjd, lektioner i hemkunskap),
den traditionella gymnastikuppvisningen i Sporthallen. Den 25 maj
den stora jubileumsdagen: högtidsstund i Alla Helgona kyrka med
sångprogram och tal, samling på Träffen med sång och musik, en
bejublad jubileumskavalkad, minnestal och lunch. Kamratträffen på
Stora hotellet på kvällen en märklig fest med 425 gäster.
I samband med jubileet utdelades en av rektor författad minnes-.
stkrift "Nyköpings flickskola 100 år". I denna skrift finns ett bidrag,
som ger en elevs syn på sin skola, en så levande skildring att den bör
komma med i denna presentation av en skola.
Småprat kring min skola. En elev berättar
Min skola skiljer sig från andra, både till utseende och till skolform.
På sommaren ligger den vördnadsvärda byggnaden inbäddad i
grönska. De gamla fina lindarna på framsidan reser sig majestätiskt.
Om det inte vore för gården runt omkring, så skulle man inte kunna
se, att det är en skola. Det är verkligen en byggnad, som man lägger
märke till. Kanske är den direkt tagen från sagans värld och har
blivit placerad där, mitt i Nyköping på prov, för att man ville se,
att det gick att blanda saga och verklighet. Men lite av förtrollningen
blev bruten för några år sedan, när man av utrymmesskäl byggde till
två paviljonger. De är mycket moderna, ljusa och luftiga, men tyvärr
står de på, för mina ögon, förbjudet område. Jag antar, att lindarna
suckade många gånger, innan de slöt förbund med sina nya grannar.
Till det inre är skolan, med sin blandning av modernt och gammalt, kanske inte så ändamålsenlig. Men det finns en mycket tilltalande atmosfär. När man sitter i sin skolbänk, tänke-r man nog inte
så ofta på hur själva lärosalen ser ut. Vi har många trevliga lokaler.
De kanske inte alltid fyller sina krav, vad beträffar ljus- och ventilationsmöjligheter, men de har en hemtrevlig atmosfär. Jag tänker nu
närmast på skolans annex, som är en ren idyll i mitt tycke. Där har
vi skolköket och slöjdsalarna inrymda. Visst är skolköket trångt och
omodernt, men vi trivs där och lagar mat i de två små köken. Matsalens bord dukas, och vi samlas runt det tillsammans med vår lärare. Under middagen diskuterar vi ofta ganska livligt. Vi känner
oss som en stor familj.
1l9
I slöjdsalarna dominerar helt naturligt de stora arbetsborden och
symaskinerna. Här arbetar vi flitigt med våra händer. Har man tur,
kan man få sina handarbeten och kläder med i flickskolans årliga
utställning och modevisning.
I huvudbyggnadens nedre plan är vårt lilla bibliotek placerat. Det
är elevernas enda tillflykt under håltimmar. Här samlas elevrådet
vid sina sammanträden. Det finns också en dyscha, som man kan
få vila sig på, om man inte mår bra. Det är önskvärt, att vi får en
ordentlig elevlokal snarast möjligt. Jag antar, att det skall gå i höst,
när antalet elever är reducerat, eftersom inga intagningar göres.
Det råder en intim kontakt mellan lärare och elever, något som
tbland kan få nya elever att känna sig utanför. Men de kommer
snart in i gemenskapen. Utomstående kan tycka, att det ska vara
enerverande och tråkigt med en skola med bara flickor. Skulle det
inte bli bättre samarbete med några pojkar också? Jag tror inte fallet
är så, eftersom undervisningen är lagd så, att den är lämpad för
flickgrupper, och det är ju det som skapar en flickskola.
Man säger, att min skola är konservativ. Det skulle jag vilja svara
både ja och nej på. Det är klart, att den är konservativ bara genom
att den existerar. Flickskolorna i Sverige är ju ganska få, och även
min skola går mot sin avveckling. Under mina fem år här har den
blivit betydligt reformerad. Eleverna har fått större inflytande :in
tidigare. Vi fick, för ett par år sedan, ett elevråd, som tjänstgör som
ett språkrör för oss elever. Vi har kanske inte kunnat genomföra
några stora förändringar, men det är ändå ett steg framåt.
Under hundra år hinner en skola s:tmla traditioner. Min skola har
mJ.nga. J:lg vill be,:-ätta om ett par, sedda från en elevs sida. Det
är första advent. Jag kommer gående över skolplanen. Det är skumt
ute, men i alla fönster lyser ett adventsljus. Inga elektriska lampor
förstör stämningen, när jag kommer in. Alla verkar högtidliga och
är tystare än vanligt. Jag känner en värme inom mig. Jag känner
sambandet mellan alla här inne. Det ringer till morgonsamling. Jag
kommer med i den lilla aulan. I taket brinner levande ljus. Det är
varmt, och varmare blir det, innan alla skolans lärare och elever är
samlade. Det ringer andra gången. Dörrarna stängs, och det blir tyst,
alldeles tyst. Då reser sig en elev upp och läser en bibelvers. En efter
en reser sig sedan andra elever upp och läser, och vid varje vers tänds
ett ljus i en gran längst fram. När alla ljusen strålar, känner vi verk-
120
Hg adventsstämrting,Advent betyder ju ankomst, odh de lästa texterna handlar också om den !kommande Messias. Flidksk01lans kör
sjunger därefter Hosianna och andra adventssånger.
..
.. •.. ' '
Snart är det Lucia, och det firar vi också enligt vår tradition. Min
skola får då en egen Lucia, som väljs ur avs1utningsklassen av kollegiet. Först på luciamorgonen får vi elever veta, vem •som bllivit yald.
.Lucia :lyser då med sina ljus för oss på morgonsamlingen, och luciasångerna sjungs. Sedan fortsätter vi firandet hela förmiddagen, 'I de
olika 1dasserna får eleverna underhålla sina e'lever efter bästa för.måga:. ·
.
.
Innan skolan slutar för jullov, firar vi julfest med ·J:>~lilet ~ch
bång. Eleverna knåpar då, under elevrådets ledning, ihop ett program för att underhålla lärarna och varandra. Vi placerar oss på
"Träffen", där även våra skolmåltider intages. Efter underhåUning
av skilda slag dansar alla runt den stora granen. Då kan mari även
se våra 1ärare som barn på nytt. Vi sjunger, leiker, dansar; trivs och
har roligt tillsammans. I danspauserna får vi en pepparkaka och
fest-is. När vi !Jekt oss trötta, samlas vi i lugn och ro kring granen.
Medan vi sjunger "Gläns över sjö och strand", går våra tan·kar til'l
.julen, som stundar. Vi känner oss nöjda och glada över att arbetet
är slut för terminen, och att vi har ett 'långt jullov framför oss.'
Dessa traditioner är nog de, som vi elever uppskattar mest. Det är
vad jag kommer att förknippa med min skola. Men der är treV'ligt
på vardagarna också.
Ibland. har .vi små avbrott i skolarbetet och far på utflykter och
stJudiebesök av skilda slag. Från min tid här minns jag ·särskilt ett
par sådana. När jag gick i '1 5, hade vi en resa till Stodkho'lin. Vi fick
gå på teater odh se "Anne Franks dagbok". Vi var alla mycket för:.
tjusta över förestäUningen. Vi besökte även Stockholm under "Kristinautställningen". Det tydker jag var ett förstklassigt' studiebesök.
Jag tror det är myc'ket nyttigt med studiebesök över huvud taget:; och
det brukar inte fattas på schemat. Klasserna kan sedan diskutera och
jämföra sina iakttagelser. Det blir ju också ett välkommet avbrott' i
de vari<liga studierna.
Mari talar om "uppbrottsstämning på flickskolan. Men det har jag
inte känt av ännu. Det kommer nog- inte .att bli påtagligt förrän till
hösten, när "ettorna" kommer att saknas . .Jag får lämna skolan, när
elevanta'let är fuHt.
121
Ovanstiende "smiprat kring min skola" gav Kristina Schmidt,
elev i klaJss 55c, som ett bidrag i jubileumsskriften 1968 "Nyköpings
fli&skola 100 år".
Final för flickskolan
När gam1la skolformer måste upphöra på grund av nyordningen på
sikdians områ-de, medförde detta självfallet prdblem, särskilt vad
gälller persona'len. Nyköpings flickskola får ·härmed bli ett exempel
på vilka förändringar som inträffade. Resultatet blev trots allt bättre
än väntat.
Grunds'ko1an infördes tidigt i Oxelösund, däremot relativt sent i
Nyköping, vi·lket förklarar, varför flidkskolan å sistnämnda ort
!kunde !bestå som en av de sista i 1landet. Det är anmärkningsvärt, att
tvi så närliggande kommuner inte bättre kunde samordna sitt skolväsen, inte minst med tanke på det gemensamma gymnasieområdet.
AHtför ambitiöst tog jag upp flickskolans väntade avvecklingsprorblem. Förlklaringen tiU att så skedde berodde på det ansvar jag
kände, dels för personalen, dels för skolans utnyttjande.
Redan hösten 1964 tillställde jag skolans anställda en redogörelse
för skollans loka!ler och personalförhåUanden, en tidsplan för avvedklingen och förslag till lösningar. Efter behandling i kollegiet gick en
skrivelse i ärendet till skdldirektören, men handlingarna återkallades,
sedan det kommit t~H min kännedom, att några lärare i en särskild
skrivelse reserverat sig med motiveringen, att en framstäHning av
det slaget "endast torde väcka irritation och kanske misstro". Det
började således dåligt, och jag frågade mig, varför jag inte lyckades
klara av en sådan sak inom kollegiets ram.
Det dröjde doe1k inte länge, förrän jag åter förde fram förslag,
som gällde skolan. Jag inspirerades därtill av åtgärder, som i liknande fa:tl vidtagits på andra håll. Enligt kdllegieprotokoll (febr. 1965)
behandlades följande lösningar för breddning av intagning i flickskolan: 1) ansökningar i vanlig ordning till realskolan och flickskolan, ·därefter en lämplig fördelning, 2) inrättande vid flickskolan av
en treårig rea!lskolelinje för pojkar och flie1kor och 3) intagning av
pojkar inom flickskolans ram. Endast förslag nr 1 blev förverkligat.
Xnnu djärvare förslag lämnade jag hösten 1965: inrättande (tillfälligt) av en social fadkskolelinje vid rlidkskolan. Förslaget, som
122
redovisades i pressen, erhöll stöd av Oxelösunds skolstyrelse, men
resultatet blev negativt.
Emellertid kan pi plussidan noteras: grundskaleklasser placerades
1970 i flickskolans ledigblivna lokaler (en anordning för tvi ir).
Anordningen gav ett ökat underlag för lärartjänster, som därigenom kunde ibehiHas men givetvis endast för en kortare tid. Dessutom kan nämnas, att min skolledarsyssla tryggades i och med att
jag förordnades som rektor vid ett nytillkommet rektorsomride,
Brandkärrs, i Nyköping.
Flickskolan fiok sitt namn ändrat till Löwenska skolan.
Vart har de anställda tagit vägen, när skolan var helt avv~ldad?
Att utförligare svara pi den frigan skulle ge tillfälle att ta:la om den
i Nyköping starkt expanderande skolan, men jag stannar vid en
sammanfattning: nigra avgick med pension, nigra gick till gymnasieskolorna och nigra till grundskolan.
Ett märk·ligt anställningsförhil'lande kan vara värt ett omnämnande. 1970 avgick med pension vaktmästare Axel Carlsson och
hans maka Edith, städerska vid skolan, efter 39 ir i sina tjänster. Det
b>lev ett irs längre tjänstgöring än för föregånga~ren, A. G. Eriksson,
som tillhörde skolan aHtsedan 1892, di skolbyggnaden togs i bruk.
En skola har inte bara lärare att orda om. Nu nämnda befattningshavare betydde mycket för trevnad odh arbetsglädje i skolan. Paret
Carlsson var ett mönster i det avseendet. I en skola med traditioner
sparade dessa bida inte sina krafter. AUt i sin ordning, det var deras
lösen. Äras den som äras hör!
Den 6 juni 1972 tog Flickskolan ett festligt farväl med "ordramsor, dans och Rus'kaby skola" vid en speciell samling i skOllan. Årets
"femmor" svarade för det mesta den gången. Minga var inbjudna.
Man inledde med saft- odh tirtkalas i klassrummen och fortsatte
med underhillning i aulan. Rektor hälsade välkommen. Sen drog
sista irets elever i ging med rivigt, musikaliskt, rytmiskt odh roligt
program. Programmet, som eleverna satt samman med hjälp av
lärare, fick många och varma applider.
Den sista traditionella avslutningen ägde si rum den 7 juni.
skolbyggnaderna stir fortfarande i skolans tjänst: för Nyköpings
kommunala musikskola och för en filial av Stensunds folkhögskola.
123