Rättningskommentarer 2015-10-23

LAGE01 Civilrättskipning och
internationell privaträtt
Rättningskommentarer till tentamen
23 oktober 2015
Eventuell begäran om omprövning av betyg skickas via e-post till
studieadministratören. Begäran ska innehålla en tydlig och saklig
motivering.
1
Fråga 1, 20 p, Examinator: Joel Eriksson
a) Rätt. Att KFM i förstaläget "tar för givet" att det är Lottas Volvo har att göra med de
presumtioner KFM utgår ifrån vid utmätning av lös egendom. Enligt UB 4:17 och 4:18
får KFM utmäta lös egendom om den anses tillhöra gäldenären. Lös egendom i
gäldenärens besittning presumeras tillhöra gäldenären, om det inte framgår att den
tillhör annan (dvs, Sofia kan som tredje man invända och försöka bryta presumtionen,
och då blir äganderätten till Volvon en bevisfråga).
b) Fel. HR i svensk rätt är att processuella klausuler är ogiltiga om det inte finns
lagstadgade undantag. KAB och TAB har i sitt avtal kommit fram till att slita eventuella
tvister med någon form av privatdomarförfarande, eller möjligen medling. KAB gör en
invändning om processhinder, dvs. att KAB:s och TAB:s tvistlösningsklausul ska ha
processhindrande verkan vid allmän domstol. Någon lagregel som ger
tvistlösningsklausuler avseende privatdomarförfaranden/privat medling
processhindrande verkan finns inte. Därför har inte KAB:s och TAB:s
tvistlösningsklausul verkan och tingsrätten kan ta upp målet till prövning.
c) Fel. Reglerna i 42:2 RB anger vad en stämningsansökan ska innehålla. I 42:2 1 p RB står
det att ett yrkande ska vara bestämt. Detta innebär att varje del av yrkandet måste
preciseras så långt möjligt. Att bara yrka på "ränta" är inte precist nog. För att uppfylla
kraven måste räntesats samt tidpunkt från när ränta ska löpa finnas med.
d) Rätt. Enligt 8 § i LSF ska en skiljeman vara opartisk. 2 st i samma § stadgar att skiljeman
på yrkande av part skall skiljas från sitt uppdrag om det finns någon omständighet som
kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet och vidare listas några
omständigheter som alltid anses vara jävsgrundande. I 8 § 2 st 3 p framgår att hjälpa
ena parten med sin talan är en av dessa.
e) Fel. Visserligen är principerna om muntlighet och omedelbarhet centrala och gäller
som huvudregel under en huvudförhandling i ett tvistemål. Däremot kan det vara
tillåtet att hänvisa till handlingar avseende bevisning. Enligt 43:8 3 st RB får
bevisningen läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner
det lämpligt.
Max 4 poäng per delfråga
Fråga 2, 20 p, Examinator: Elisabeth Ståhl
a) Sverker Svärd gör en invändning om att tingsrätten skulle vara fel forum. Enligt 10 kap.
1 § första stycket rättegångsbalken är allmänt forum där svaranden har sitt hemvist.
Enligt legaldefinitionen i andra stycket samma paragraf ska den som är folkbokförd i
Sverige anses ha sin hemvist där han eller hon var folkbokförd den 1 november
2
föregående år. Sverker Svärd har alltså i och för sig rätt i att tingsrätten i
Byggmästarby inte var rätt forum när talan väcktes, eftersom han den 1 november
2014 var folkbokförd i Sommarstaden. Forumregeln i 10 kap. 1 § rättegångsbalken är
emellertid inte tvingande, jfr 10 kap. 17-17a §§ rättegångsbalken. För det fall att
Sverker Svärd inte gjort invändningen om fel forum i rätt tid ska därför tingsrätten i
Byggmästarby enligt 10 kap. 18 § rättegångsbalken anses vara rätt forum. En part ska
enligt 34 kap. 2 § rättegångsbalken göra invändning om rättegångshinder första
gången han eller hon för talan i målet, eller, om han eller hon haft laga förfall, så snart
förfallet har upphört. Om parten inte gör detta har rätten att framställa invändningen
gått förlorad. Sverker Svärd har inte framfört invändningen i sitt svaromål, och inget i
frågan tyder på att han har haft laga förfall. Han har alltså inte framfört invändningen
om fel forum i rätt tid, och hans invändning ska inte leda till avvisning. (5 p)
Någon tvingande forumregel som tingsrätten skulle vara skyldig att beakta ex officio är
inte aktuell (10 kap. 10 § rättegångsbalken är inte tillämplig och 10 kap. 11 §
rättegångsbalken är fakultativ). Därför är inte heller 10 kap. 20a § rättegångsbalken
tillämplig.
Sverker Svärd gör även en invändning om att Murarmästaren AB är fel part, d.v.s. en
invändning om bristande talerätt. Det rör sig om ett indispositivt rättegångshinder, jfr
34 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Rätten är alltså enligt 34 kap. 1 §
rättegångsbalken skyldig att pröva frågan, även om Sverker Svärd formellt sett har
försuttit sin rätt att framställa invändningen (jfr svaret på föregående fråga). När det
som här görs en invändning om bristande talerätt som går ut på att käranden inte är
materiellt berättigad tillämpas den s.k. påståendedoktrinen. Påståendedoktrinen
innebär att en parts redogörelse för de omständigheter som grundar partens talerätt
(d.v.s. påståendet att parten är materiellt berättigad) normalt tas för god i detta skede
av processen. Frågan om parten är materiellt berättigad ska alltså som huvudregel inte
avgöras genom en formell talerättsprövning utan genom dom i sak. Eftersom
Murarmästaren AB har gjort gällande att bolaget har en fordran på Sverker Svärd
(d.v.s. att bolaget är materiellt berättigat) bör käromålet alltså inte avvisas. (4 p)
b) Det rör sig om ett dispositivt tvistemål. 17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken
är alltså tillämplig.
Vad som framkommit om Viktors iakttagelser den 7 oktober 2014 utgör bevisfakta,
inte rättsfakta, eftersom uppgifterna endast är av indirekt betydelse för den yrkade
rättsföljden (d.v.s. tjänar till att styrka rättsfaktumet att avtal ingåtts). Åberopsbörda
gäller inte i förhållande till bevisfakta utan endast i förhållande till rättsfakta. Att
Bolaget inte uttryckligen åberopat omständigheterna innebär alltså inte att omständigheterna inte kan beaktas av tingsrätten. (4 p)
Vem som har åberopat Viktor som vittne saknar betydelse eftersom allt han har sagt
utgör processmaterial (se 35 kap. 1 § rättegångsbalken). Omständigheten att arbetet
synes vara felaktigt utfört kan tingsrätten dock ändå inte beakta, eftersom Sverker
Svärd inte gjort gällande fel i arbetet. Ett påstående om fel i arbetet utgör nämligen
rättsfakta, eftersom det är av direkt betydelse för tingsrättens beslut om
3
betalningsskyldighet. Felet måste alltså enligt 17 kap. 3 § andra meningen
rättegångsbalken åberopas för att tingsrätten ska kunna beakta det. (4 p)
Det faktum att Sverker Svärd inte har uttalat sig om ett eventuellt avtalsinnehåll
innebär i sig inte att tingsrätten kan avstå från att pröva avtalsinnehållet. I svensk rätt
finns nämligen ingen bemötandebörda (jfr NJA 2010 s. 643). Sverker Svärds tystnad
har däremot ett visst bevisvärde, se 35 kap. 4 § rättegångsbalken. (3 p)
Fråga 3, 20 p, Examinator: Peter Westberg
a) Frågan aktualiserar en tillämpning av reglerna i 15 kapitlet rättegångsbalken. Av 5 § 3
stycket framgår att som huvudregel får tingsrätten inte bifalla en ansökan om en
civilprocessuell säkerhetsåtgärd (i detta fall i form av ett provisoriskt förbud) utan att
höra Hasse. Ingen får dömas ohörd. I så måtto får domstolen som huvudregel inte
pröva Lasses interimistiska förbudsyrkande omedelbart.
Undantag finns dock enligt denna bestämmelse om det föreligger fara i dröjsmål, d.v.s.
att det finns en akut fara för att en svarande inom kort kommer att vidta sådana
åtgärder som hotar den rättighet som käranden kräver dom över. Detta undantag
innebär att tingsrätten i princip måste omedelbart ta ställning till Lasses begäran om
förbud och undersöka om fara i dröjsmål föreligger, om Lasse påstår att sådan fara
föreligger.
Oavsett om tingsrätten skulle komma fram till att det föreligger sådan fara i dröjsmål,
kan tingsrätten göra det enkelt för sig och direkt ogilla Lasses yrkande, eftersom det
yrkade förbudet inte går ut på att trygga Lasses huvudkrav på bättre rätt till
fastigheten Snickerboa 1:23 utan till något som han inte begär dom på, nämligen hans
rätt till lös egendom som påstås finnas i sommarhuset. Syftet med regleringen i 15
kapitlet rättegångsbalken är nämligen att vid behov sätta stopp för en svarande som
agerar eller kommer att agera på sådant sätt att en dom över det anspråk som
käranden har (här: anspråket på fastigheten) blir meningslös eller mindre värd. Den
s.k. sabotagerisk som Lasse beskriver handlar om en påstådd fara för att Hasse lägger
beslag på lös egendom i sommarhuset, inte att Hasse skulle på något otillbörligt sätt
förfoga över själva fastigheten.
Max 6 poäng
b) Frågan aktualiserar ändring av talan enligt 13 kapitlet 3 § rättegångsbalken. Lasse gör
under målets förberedelse gällande ett nytt anspråk när han vill ha dom över
lusthuset. I just detta fall ändrar Lasse sin talan i två avseenden; han både lägger till ett
nytt yrkande och en ny grund som bara avser detta nya yrkande. Detta har avgörande
betydelse för tillämpningen av taleändringsregeln.
4
Som huvudregel är en taleändring förbjuden och ska leda till avvisning av den
förbjudna ändringen. Detta framgår av 13 kapitlet 3 § 1 stycket 1a meningen
rättegångsbalken.
Bestämmelsen innefattar vissa undantag då en taleändring trots allt är tillåten i fall
käranden lägger till ett nytt yrkande. Man kan i och för sig fråga sig om Lasses begäran
på bättre rätt till lusthuset är ett nytt yrkande på väsentligen samma grund, se 13
kapitlet 3 § 1 stycket 3 p rättegångsbalken, och därför borde tillåtas. I detta fall rör det
sig inte om väsentligen samma grund. I stället är det tal om två skilda saker, se 13
kapitlet 3 § 3 stycket rättegångsbalken in fine. Till den slutsatsen kan man komma med
olika resonemang. Ett resonemang är att en dom över bättre rätt till fastigheten
Snickerboa 1:23 inte utesluter bifall till en byggnad på fastigheten, bland annat
eftersom fastighetsanspråket inte innefattar en prövning av vad som utgör tillbehör till
fastigheten och inte heller om det finns en annan förvärvsgrund för byggnaden än den
som rör fastigheten. Ett annat resonemang är att det händelseförlopp som är tvistigt
mellan parterna när det gäller fastigheten (huruvida Lasses betalning av lån och
amortering gör honom till ägare av fastigheten) är ett annat än det händelseförlopp
som rör finansieringen och uppförandet av lusthuset. Händelseförloppen skiljer sig åt i
tid och rum. Dessutom är föremålet för det nya yrkandet en byggnad, medan
föremålet för det först framställda yrkandet är en fastighet.
Man ska också notera att Lasses nya anspråk inte bara består i ett tillägg av ett nytt
yrkande om bättre rätt till lusthuset (byggnaden). Han tillför också nya rättsfakta som
bildar en grund för detta yrkande. Dessa rättsfakta överensstämmer inte med de
rättsfakta (den grund) som Lasse har åberopat för sitt första yrkande om bättre rätt till
fastigheten Snickerboa 1:23. Enbart en jämförelse mellan dessa båda grunder leder till
slutsatsen att det rör sig om olika saker (i tid och rum). Enligt 13 kapitlet 3 § 3 stycket
ändras saken och anspråket på lusthuset ska alltså avvisas.
Man ska emellertid observera att tingsrätten med dessa resonemang inte får avvisa
Lasses käromål över själva rätten till fastigheten Snickerboa 1:23. Tingsrätten får bara
ge ett beslut om avvisning av Lasses framställda andrahandsyrkande inklusive grund
om bättre rätt till lusthuset. Eftersom detta andrahandsanspråk avser en annan sak än
den som omfattas av stämningsansökan, ska avvisningen ske genom ett slutligt beslut,
se 17 kapitlet 1 § rättegångsbalken; genom beslutet skiljer nämligen tingsrätten (den
nya) saken ifrån sig.
Avslutningsvis måste observeras att det föreligger en skillnad mellan alternativa
yrkanden och alternativa rättsföljder. Alternativa yrkanden handlar om en processuell
klassificering, medan alternativa rättsföljder handlar om en civilrättslig klassificering.
Alternativa yrkanden föreligger då käranden rangordnar sina yrkanden och anger vilket
av flera yrkanden han/hon vill första ha bifall till och vilket yrkande som – vid ogillande
av det första – ska prövas därefter.
Vilka civilrättsliga rättsföljder som är alternativa i förhållande till varandra bestämmer
de civilrättsliga reglerna. Hävning (ömsesidig återbäring av utgivna prestationer) är
5
alternativt i förhållande till prisavdrag – en köpare av ett föremål kan inte samtidigt få
bifall till krav på dessa rättsföljder. Däremot kan köparen samtidigt få hävning och
skadestånd och dessa rättsföljder är då kumulativa.
Notera nu att en kärande kan framställa alternativa yrkanden som innehåller
kumulativa rättsföljder. I första hand kräver käranden att köpet ska hävas, men får
han/hon inte det, vill käranden i andra hand ha skadestånd. Civilrättsligt sett är det
möjligt att både få hävning och skadestånd, men om käranden begär dessa rättsföljder
genom alternativa yrkanden, så måste domstolen pröva dessa yrkanden i den av
käranden angivna ordningen och får på sin höjd bara bifalla ett av yrkandena.
Vid bedömningen av frågan om rättskraft är det den civilrättsliga indelningen i
alternativa och kumulativa rättsföljder som är relevanta, inte den processuella
indelningen av alternativa och kumulativa yrkanden.
Max 7 poäng
c) Frågan handlar om bevisbörda och vilka konsekvenser ett inte klarlagt sakförhållande
får leda till i en dom. I det nu fingerade fallet är rådmännen eniga om att det inte har
klarlagts huruvida Lasse har ingått någon överenskommelse med Hasse om ”det
verkliga ägarskapet”. Att Lasse i och för sig har betalat amorteringar och ränta för
fastigheten förefaller vara ostridigt i målet genom Hasses ståndpunkt om deras
praktiska arrangemang att sinsemellan finansiera deras utgifter. Däremot är Hasse
oenig med Lasse i hans påstående att betalningarna ingår i en uppgörelse om
”verkligt” ägarskap.
I ett läge där bevisvärderingen leder till att omstridda fakta inte är (tillräckligt)
klarlagda, får tingsrätten inte följa Sven-Fridas förslag om ”kompromissdom”, d.v.s. att
det oklara faktaläget ska lika mycket gå utöver båda parterna och medföra att
käromålet bifalls till hälften. Det föreslagna rimlighetsresonemanget saknar lagstöd
och innefattar inte en tillämpning av rättsregler (och kan möjligen ses som att
domstolen skulle göra sig skyldig till deni justice). För övrigt skulle det stå i strid mot 17
kapitlet 3 § rättegångsbalken att domstolen förordnar om att Lasse har bättre rätt till
hälften av fastigheten. Det utgör en dom över annat i förhållande till Lasses yrkande
om bättre rätt till hela fastigheten.
Rådmannen Svenssons förslag om skälighetsuppskattning av graden av äganderätt får
inte heller godtas. Rättegångsbalken innehåller bara en enda regel om
skälighetsuppskattning, nämligen 35 kapitlet 5 § rättegångsbalken. Denna
bestämmelse ger bara stöd för att skälighetsuppskatta värdet på inträffad skada till ett
visst belopp. Det är i princip uteslutet att göra en analogi till detta stadgande i frågan
om uppskattning av ägarandelar i omtvistad egendom.
I stället för att följa notarie Sven-Fridas eller rådman Svenssons förslag ska tingsrätten i
oklara bevislägen som princip lösa problemet genom tillämpningen av en
bevisbörderegel och genom tillämpning av denna regel bestämma vem av parterna
6
som ska förlora målet på grund av den bristande faktautredningen i målet. Det saknas
en uttrycklig lagregel om bevisbördans placering vid anspråk på bättre rätt till fast
egendom. Tingsrätten måste därför reda ut vilken bevisbördeprincip som bör
användas som riktlinje för att bestämma vem av parterna som bör förlora målet.
Först måste tingsrätten ta fasta på vilka påståenden om rättsfakta som åberopats av
käranden Lasse till stöd för att han skulle vara ägare till fastigheten framför Hasse.
Lasses påståenden handlar om att han genom dels en överenskommelse med Hasse,
dels sina betalningsinsatser (amorteringar och räntebetalning) är den egentlige ägaren
redan från förvärvets början eller blev det därefter. Vad gäller just dessa
faktaförhållanden lär Lasse ha bättre bevissäkringsmöjligheter än Hasse och det talar
för att Lasse bör bära bevisbördan. Hasse kan inte gärna förväntas ha säkerställt
bevisning om att de aldrig har ingått någon sådan överenskommelse. Om bevisbördan
av dessa skäl läggs på Lasse, ska Lasse i princip styrka (högt sannolikhetskrav) sina
påståenden, annars förlorar han, se NJA 1993 s 764 om det normala beviskravet i
tvistemål. I fall av det nu aktuella fallet kan man möjligen tänka sig ett sänkt beviskrav,
om man uppfattar att Lasses anspråk rör dold äganderätt och att det typiskt sett kan
vara svårt för en f.d. sambo att efter åtskilliga år sedan förvärvet skedde spåra upp,
samla in och presentera tillräckligt tillförlitlig utredning till stöd för sitt anspråk, se NJA
1987 s 500.
Man kan möjligen tycka att tingsrätten skulle använda sig av en presumtionsregel till
Hasses fördel, grundad på att det är Hasse som ensam står som lagfaren ägare i
fastighetsboken. Men en sådan presumtion kan bara bli aktuell att använda som
bevislättnad, om Hasse skulle ha bevisbördan för ett påstående om rättsfaktum som
angick hans anspråk på fastigheten och om Hasse skulle ha svårigheter att styrka sitt
påstående. I det nu aktuella fallet har Hasse som svarande inte påstått något sådant
rättsfaktum. Hasse förnekar käranden Lasses påståenden om rättsfakta. Dels förnekar
Hasse att det finns ett avtal som gör Lasse till verklig ägare, dels förnekar Hasse att
Lasses amorteringar och räntebetalningar har sin förklaring i ett sådant avtal. Hasse
anför motbevisning genom sin förklaring hur de har delat på kostnaderna i
samboskapet. Hasse åberopar inte något motfaktum för vilken det skulle krävas att
domstolen tillämpade en särskild bevisbörderegel.
Max 7 poäng
Fråga 4, 20 p, Examinator: Ulf Maunsbach
Denna fråga ska besvaras kortfattat. Du får inte använda mer än 40 ord (exklusive
hänvisning till lagrum och/eller rättsfallsnummer) per delfråga för ditt svar. Om svaret
överskrider 40 ord beaktas inte överskridande del vid examinationen. Använd anvisad plats
på svarsbladet.
Påståenden (korta svar)
Du arbetar på advokatbyrån Byrån och har en intensiv dag att se fram emot. Nedanstående
fem klienter passerar ditt kontor och din uppgift är att klargöra om deras skilda påståenden
7
om gällande rätt stämmer. Svara kort med angivande av relevanta lagrum samt, i
förekommande fall, relevant praxis.
A. Dagens första klient är Markus som driver IT-företaget Mackan i Eslöv. Mackan
använder en mjukvarubaserad plattform för e-handelstjänster och har för det
ändamålet införskaffat en dyr licens. Rättighetsinnehavare och upplåtare av licensen är
ett tyskt företag med hemvist i Bremen. Det har nu visat sig att mjukvaran inte håller
vad den lovat och Mackan vill nu stämma det tyska företaget i Lund och Markus menar
att Lunds tingsrätt är behörigt forum eftersom avtalet ska uppfyllas i Sverige. Stämmer
det?
SVAR:
Påståendet kanske stämmer. Frågan rör domsrätt och Bryssel 1a förordningen (1215/2012) är
tillämplig. Huvudregeln är svarandens hemvist (art. 4) men art 7(1) kan ge domsrätt i Sverige.
Det ska konstateras att licensavtal inte omfattas av 7(1)b utan ska prövas enligt 7(1)a (jmf C533/07, Falco). Vid denna prövning ska domstolen, med tillämpning av det egna landets
internationella privat- och processrätt, undersöka var den omtvistade förpliktelsen ska
uppfyllas. Kan vara i Eslöv…
B. Dagens andra klient är Yoshimar, som efter skilsmässa från sin hustru Berit nu är
indragen i en tvist som gäller underhåll till parets gemensamma dotter Kajsa (12 år).
Yoshimar vill att Berit ska betala underhåll, eftersom Kajsa bor hos honom. En talan
om underhåll har nu anhängiggjorts vid Malmö tingsrätt. Berit som har hemvist i
Nederländerna menar att Malmö tingsrätt inte är behörig eftersom hon och Yoshimar
ingått ett avtal om att Nederländsk domstol ska vara exklusivt behörig i tvister som
gäller underhåll. Yoshimar menar att det avtalet inte hindrar att tvisten tas upp till
prövning i Malmö. Stämmer det?
SVAR:
Påståendet stämmer. Frågan rör domsrätt och underhållsförordningen (4/2009) är tillämplig.
Enligt art 4 kan prorogation vara tillåten, men inte i relation till barn (jmf art 4(3)). Följaktligen
avgörs domsrätten enligt huvudregeln och art 3b ger behörighet för domstol i Malmö.
C. Dagens tredje klient är Oscar som har ekonomiska intressen i det polska företaget
Moda Sportowa. Dessvärre har det visat sig att företaget har likviditetsproblem. Moda
Sportowa har sin huvudsakliga verksamhet i Polen, men det finns även en del
verksamhet i Sverige. Oscar som har utestående fordringar aveseende utförda
reklamtjänster funderar nu på att inleda ett insolvensförfarande. Oscar menar att ett
sådant förfarande kan inledas i Sverige, eftersom Moda Sportowa har tillgångar i
Sverige. Stämmer det?
SVAR:
Frågan rör domsrätt och insolvensförordningen (1346/2000) är tillämplig. Internationell
behörighet regleras i artikel 3 och av art. 3(2) framgår att insolvensförfarande kan inledas i
Sverige om gäldenären har ett fast driftställe i Sverige. Att det finns en del verksamhet i
8
Sverige kan antyda att det är så, men tillgångarna som finns grundar inte rätt att inleda ett
förfarande. Däremot ska det uppmärksammas att ett eventuellt förfarande enligt 3(2) blir en
särkonkurs som bara omfattar eventuella tillgångar i den medlemsstat där förfarandet äger
rum. Påståendet kan med andra ord vara delvis korrekt.
D. Dagens fjärde klient är Guillermo som har betalt stora summor för tjänster som utförts
av ett företag i Belgien. Tjänsterna har emellertid inte motsvarat den utlovade
kvaliteten och Guillermo har därför hållit inne med en del av betalningen. Det belgiska
företaget har nu stämt Guillermo vid Malmö tingsrätt och fråga har uppkommit om
belgisk eller svensk rätt ska vara tillämplig. Guillermo menar det måste vara svensk rätt
som ska tillämpas eftersom han bor i Malmö och eftersom delar av tjänsterna utförts i
Malmö. Stämmer det?
SVAR:
Frågan kan förstås på två sätt beroende på om Guillermo ses som konsument eller
näringsidkare. Båda alternativen har kunnat ge 4 poäng, men en ofullständig blandning har
inte räckt för full poäng.
Näringsidkare:
Frågan handlar om lagval och Rom I förordningen (593/2008) är tillämplig. Det handlar om ett
köp av en tjänst och huvudregeln är enligt art 4(1)b att lagen i det land där
tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort (jmf art. 19) ska tillämpas. Därutöver ska art
4(3) uppmärksammat och det faktum att ett annat lands lag ska tillämpas om det finns en
uppenbart närmare anknytning till det landet. Påståendet kan med andra ord vara delvis
korrekt.
Konsument:
Frågan handlar om lagval och Rom I förordningen (593/2008) är tillämplig. Det handlar om ett
konsumentköp vilket gör art. 6 tillämplig. Huvudregel är att lagen i konsumentens hemland
kan tillämpas om näringsidkaren rikta sin verksamhet till det landet, art 6(1)b (jmf C-585/08
och C-144/09). I sammanhanget ska det uppmärksammas att det finns en särskild regel som
gäller tjänster i art 6(4)a. Påståendet kan med andra ord stämma.
E. Dagens femte och sista klient är Anton som driver företaget Tinnerholmen AB.
Tinnerholmen erbjuder bland annat positioneringstjänster och använder i det
sammanhanget en teknologi som påstås vara patenterad i Finland. Den finska
rättighetsinnehavaren har nu stämt Tinnerholmen vid Malmö tingsrätt. Parterna är
överens om att intrångstvisten kan prövas i Sverige men fråga har nu uppkommit vad
gäller tillämplig lag. Anton menar att svensk rätt ska vara tillämplig eftersom parterna
under de förhandlingar som föregått den nu aktuella prövningen har varit överens om
att eventuella skadestånd ska prövas enligt Svensk rätt. Stämmer det?
SVAR:
Frågan handlar om lagval och Rom II förordningen (864/2007) är tillämplig. Det handlar om
immaterialrättsintrång och den speciella regeln i art. 8 aktualiseras. Av art 8(3) framgår att
något lagval enligt art. 14 inte är tillåtet och att det därmed blir huvudregeln i art. 8(1) som
9
kommer att avgöra lagvalet. Här framgår att det är lagen i det land där skydd görs gällande
(dvs. skyddslandet) som ska tillämpas. Påståendet stämmer med andra ord inte.
Max 4 poäng per delfråga
Fråga 5, 20 p, Examinator: Michael Bogdan
Frågan åsyftar den speciella situation som regleras i art. 16(4) i 1996 års Haagkonvention,
vilken i enlighet med lag (2012:318) gäller som lag också i Sverige. Solasido behöver inte göra
något alls för att få del i vårdnaden, eftersom hon får den automatiskt direkt på grund av
svensk lag, förutsatt att barnen har fått hemvist i Sverige (se läroboken s. 198). Hon behöver
således inte vända sig till svensk domstol, vilket gör att diskussionen om svensk domsrätt
faller utanför frågan. Många har likväl tagit upp domsrättsfrågan, i vilket fall det är viktigt att
man hänvisat till och korrekt tillämpat Bryssel II-förordningens artikel 8(1), således inte t.ex.
ovannämnda Haagkonvention.
10