Att skriva referenser

Referensteknik på MKV, K3
Helena Asbrink 2004-­‐05-­‐25 Varför refererar man? En del av vetenskapligt skrivande är att använda ett korrekt referenssystem. Det är viktigt ur många aspekter. Bland annat ökar det textens trovärdighet och författaren visar på källkritisk hållning. Dessutom utgör referenssystemet en viktig läsarservice. Läsarna kan kontrollera påståenden och argument, de kan också söka mer information och läsa vidare. Olika skolor Det finns en mängd olika skolor för hur ett referenssystem kan eller bör se ut. Utformningen varierar en hel del beroende på exempelvis ämnestraditioner och det forum i vilket texten ska publiceras. Även förlagen brukar ha ganska bestämda regler för hur referenslistan ska se ut. Nedan en modifiering av det etablerade så kallade Harvardsystemet. Referenser i texten Referensernas funktion är att tala om för läsaren vad textens uppgifter bygger på. I Harvardsystemet anges referenserna (namn, år och sidor) inom parentes i löptexten. På så sätt blir uppgifterna synliga utan att läsaren behöver läsa fot-­‐ eller slutnoter. Parentesen sätts direkt efter den mening eller stycke som innehåller de aktuella uppgifterna. Meningen avslutas med punkt efter slutparentesen. Exempel: (Åsbrink, 2003: xx). Vid citat och kontroversiella uppgifter är det ett krav att ange sida i verket som uppgifterna är hämtade från. Utöver citat och kontroversiella uppgifter är det inget krav på att ange sidhänvisning, däremot underlättar det för läsaren om man ändå anger sidanvisningar, eftersom det blir lättare att hitta det exakta resonemang texten bygger på. Ett annat vanligt sätt att ange referenser är att använda ett notsystem, i form av fotnoter längst ned på sidan eller som slutnoter som refereras sist i texten. Detta referenssystem används ofta i essäer. Då görs det för att förtydliga uppgifter eller för att man vill ge information som inte riktigt passar i den löpande texten. Man bör emellertid vara sparsam med sådana noter. 1. Primärkällor Man kan referera till en källa på olika sätt i en text. Om det i en mening eller ett stycke finns tankar eller uppgifter hämtade från en annan författare refereras den källan i slutet av meningen inom parantes, så här: (Strömquist, 1994: xx). Referensen ska sättas i direkt anslutning till uppgiften och punkten ska sättas efter parentesen. Ett annat sätt är att nämna författarens namn i texten, då räcker det att man sätter årtalet inom parantes. Exempel: ”Jansson (2002: xx) menar…”. Om din källa har två författare nämns båda efternamnen när du refererar till dem i texten (Aquilonius och Åsbrink, 2002: xx). Om källan har tre eller fler författare skriver du enbart det första namnet följt av et al eller m fl. Exempel: (Broman et al, 1998: xx). Ibland är det emellertid svårt att peka på exakt varifrån man fått sin information eller sina tankar -­‐ ämnet har diskuterats av en mängd författare. Då kan man visa det genom att skriva: (se exempelvis Hall, 2000: xx; Halloran, 1998: xx; Kratz och Reimer, 1999: xx). Sätt semikolon mellan varje källa. Även här gäller det att parentesen följer i anslutning till de refererade tankarna. Ibland vill man som författare påpeka att ett resonemang man för inte är direkt hämtat från en annan källa. Däremot kan man som författare vilja göra klart att liknande resonemang finns hos andra källor, och att man är medveten om detta. Då kan man föreslå läsaren att jämföra med andra källor: (jmf Kratz och Reimer, 1999: xx). Om du refererar till samma författare flera gånger direkt efter varandra så kan du använda a.a. (”anfört arbete”) eller ibid. (”på samma ställe”). Observera att inga andra författare får komma emellan! 2. Sekundärkällor Ett problem som ständigt dyker upp hos en del studenter är hur man skall behandla sekundärkällor, det vill säga källor som omskrivs av andra källor. Vad gör man om man vill referera till Hanno Hardts tankar, som James Carey diskuterar i sin text? Först och främst skall man givetvis söka efter primärkällan, alltså Hanno Hardts text. Om det är omöjligt får man fundera över om man över huvud taget skall/bör referera till Hardts resonemang. Det är alltså ett källkritiskt ställningstagande man gör. Om man efter överväganden ändå beslutat sig för att referera till Hardts tankar så är det viktigt att tydliggöra att de hämtats från en sekundärkälla. Då gör man så här: (Hardt i Carey, 1992: xx) eller eventuellt (Hardt citerad i Carey, 1992: xx) eller (Hardt diskuterad i Carey, 1992: xx). Ibland består antologier eller skriftsamlingar av äldre texter. Om man citerar eller refererar till en text som man hittat i en antologi är det viktigt att man återger både textens och antologins tryckår. Om jag exempelvis vill referera Herbert I Schillers artikel från 1971 som ingår i antologin Approaches to Media. A Reader från 1995, kommer referensen se ut så här: (Schiller, 1995: xx [1971]). 3. Citat Vid citat skall man vara speciellt noggrann eftersom man återger någonting ordagrant. Det gäller alltså att återge en källa korrekt utan att väga in sina egna tolkningar inom ramen för själva citatet. Gemensamt för olika sätt att citera är att man anger författarnamn, årtal, kolon, sidhänvisning, inom parantes. Är det en kortare mening man citerar kan citatet ingå i den löpande texten. Citatet markerar man ”genom att sätta citattecken direkt framför och direkt efter” (Lindstedt, 2002: 79). Är det en lång mening eller flera meningar som man citerar använder man indrag på både höger och vänster sida. Observera att man inte använder citattecken vid indraget citat.: Ett moraliskt forskningsbeteende är mer än etisk kunskap och kognitiva val; det omfattar även forskarens person, hennes känslighet och engagemang för moraliska frågor och handlingar. /…/ Forskarens person är avgörande för den vetenskapliga kunskapens och de etiska avgörandenas kvalitet i varje forskningsprojekt (Kvale, 1997: 111). I det längre citatet ovan finns ett exempel på utelämning inne i citatet. Det kan vara meningar i ett längre citat som är onödiga för att uttrycka det man vill. Då markeras det med tre punkter inom hakparanteser [...] eller snedstreck /.../. Hakparantes kan även användas för att visa på ändringar som gjorts inne i ett citat, eller för att göra en kommentar. Formord som liksom, som eller det kan läggas till, liksom min översättning , eller min kursivering . Ibland kan det finnas stavfel eller en konstig formulering i den mening man vill citera, då kan man visa att man uppmärksammat detta genom att skriva [sic] (latin för så ) inom hakparantes. På så sätt ser läsaren att det inte handlar om ett slarvfel hos författaren. Referenslista Varje vetenskaplig text skall följas av en lista på de källor som använts. Denna förteckning placeras sist. Med källor menas i uppsatsen nämnd litteratur, tidskriftsartiklar et cetera. Samtliga uppgifter ska återges på ett bibliografiskt korrekt sätt så att de angivna arbetena lätt kan lokaliseras. Det finns olika sätt att dela upp en förteckning över källor som man använt, beroende på olika behov inom olika ämnen och traditioner. På MKV på K3 använder vi följande system: Förteckningen ska kallas Referenser eller Referenslista , vilket innebär att det bara är referenser som finns med i texten som ska finnas med i referenslistan. Efter rubriken följer de tryckta källorna (det vill säga böcker, artiklar, internetkällor) i bokstavsordning efter författarens eller redaktörens efternamn. Om man har använt opublicerat material bör detta ha en egen underrubrik. Det kan exempelvis vara brev, e-­‐postmeddelanden eller arkivmaterial. Intervjuer kan vara ytterligare en nödvändig underrubrik. Referenslistans utseende Det finns en mängd källor av olika slag, vars referenser ser något olika ut. Samtliga referenser placeras i alfabetisk ordning efter första författaren eller, om någon sådan inte finns, efter publikationens titel. Efter författarnamn följer årtal. I övrigt anges referenserna något olika beroende på vilken typ av skrift uppgifterna är hämtade ifrån. 1. Bok Följande uppgifter ska alltid finnas med om det är en bok: författare, titel, förlag, utgivningsort, tryckår, samt upplaga om det inte är första upplagan. Är boken en samlingsvolym ska också redaktör finnas med liksom namnet på samlingsvolymen. Böcker anges enligt följande mönster: Författarens efternamn, förnamn (årtal). Titel . Utgivningsort: Förlag. Bok av en författare: Lindstedt, Inger (2002). Textens hantverk. Om retorik och skrivande . Lund: Studentlitteratur. Flera publikationer av en författare utgivna under samma år: Reimer, Bo (1986a). ”Medievåld och moralisk panik”. Tvärsnitt 8. Sid 49-­‐53. Reimer, Bo (1986b). Läsaren och tidningen. Memo-­studier av en dags tidningsläsning . Rapport nr 9. Göteborg: Avdelningen för masskommunikation, Göteborgs universitet. Bok av flera författare: Patel, Runa och Davidsson, Bo (1994). Forskningsmetodikens grunder . Lund: Studentlitteratur. Bok som saknar författarnamn: Ways with Words. A Research Report of the Literacy Committee (1993). American Society Newspaper Editors. In co-­‐operation with the Poynter Institute for Media Studies, the St. Petersburg Times and the Unviersity of Wosconsin-­‐Madison. Reston: ASNE Foundation. Del av bok eller bokkapitel: Del av bok eller bokkapitel anges efter följande mönster: Författarens efternamn, förnamn (årtal). ”Kapiteltitel”, Boktitel . Redaktörens/redaktörernas namn (red.). Utgivningsort: Förlag. Sidor. Exempel: Halloran, James (1998). ”Mass Communication Research: Asking the Right Question”. I: Mass Communication Research Methods . Hansen, Anders, Cottle, Simon, Negrine, Ralph och Newbold, Chris (red.). London: Mac-­‐Millan Press. Sid.9-­‐34. Jonsson, Åke (1989). ”Språkvård i praktiken. Norm och tradition i etermediernas språk”. Språket i massmedierna . Carlsson, Ulla (red.). Göteborg: NORDICOM, Göteborgs universitet. 3-­‐4, 1989. Sid. 61-­‐73. Antologi eller textsamling: William N. Elwood (red.) (1995). Public Relations Inquiry as Rhetorical Criticism. Case Studies of Corporate Discourse and Social Influence . London: Praeger. Om boken är en antologi med en samling av äldre texter, tänk på att skriva ut både artikelns och antologins utgivningsår enligt följande exempel: Schiller, Herbert I (1995 [1971]). ”The international commercialization of broadcasting”. Approaches to Media. A Reader . Boyd-­‐Barrett, Oliver och Newbold, Chris (red.). London: Arnold. Sid. 193-­‐200. 2. Artikel i tidskrift För svenska tidskriftsartiklar behöver du inte ta med uppgift om årgång eller volym eftersom de alltid följer utgivningsår. För utländska tidskrifter är däremot uppgift om volym mycket viktig. Det finns tidskrifter som utkommer med flera volymer per år eller att en volym går över två år. Tidskriftsartiklar anges efter följande mönster: Författarens efternamn, förnamn (årtal). ”Artikeltitel”. Tidskriftstitel . Eventuellt volymnummer. Tidskriftens nummer. Sidhänvisning. Exempel: Köcher, Renate (1986). ”Bloodhounds or Missionaries. Role Definition of German and British Journalists”. European Journal of Communication . Nr 1. Sid 43-­‐64. Kratz, Charlotta och Reimer, Bo (1999). ”Po-­‐Mo: Tvetydig Mode”. Social Kritik . Nr 61/99. Sid 2-­‐17. 3. Artikel i tidning Artikel i tidning anges efter följande mönster: Författarens efternamn, förnamn (årtal). ”Artikeltitel”. Tidningsnamn . Publikationsår och –datum. Exempel: Levander, Margaretha (1999). ”Stress ger fler uppsägningar”. Dagens Nyheter . 1999-­‐07-­‐
21. Brovik, Ingela (2003). ”Världsreporterns synpunkter på dagens media”. Skånska Dagbladet Magazinet . 2003-­‐09-­‐29. 4. Rapporter, uppsatser, et cetera Rapporter, uppsatser, et cetera anges efter följande mönster: Författarens efternamn, förnamn (årtal). Titel . I övrigt ges den information som behövs för att kunna lokalisera skriften. Exempel: Melin-­‐Higgins, Margareta (1997). Is there a Feminist Methodology? Or is it Simply Old Wine in a New Glass? Paper presented at the 13th Nordic Conference in Mass Communication Research. August 9–12, 1997 in Jyväskylä, Finland. Aquilonius, Elisabeth, Olsson, Tobias, Väänänen, Pirkko och Åsbrink, Helena (2000). Popstad 2000. En kritisk granskning . Projektarbete i Medie-­‐ och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö Högskola. 5. Otryckta källor Otryckta källor kan vara exempelvis arkivmaterial, brev, e-­‐postmeddelanden, protokoll etc. Även här gäller den generella principen att det ska vara möjligt att lokalisera materialet. Exempel: Sven Sandstedts samlingar. Volym 3. Pressarkivet, Stockholm. E-­‐post från Julia Granath, Film i Skåne. 2003-­‐09-­‐25. Protokoll från MKV-­‐lärarmöte, K3, Malmö högskola, 2003-­‐10-­‐08. Det är viktigt att författaren har bevarat källor av detta slag och gjort dem tillgängliga för källgranskning med hjälp av exempelvis utskrifter eller elektroniska dokument. 6. Material från Internet Till material från Internet räknas webbaserade forum, webbversioner av tidskrifter och liknande, nyhetsgrupper, chattforum med mera. När du refererar till material från Internet är det viktigt att du dels anger hela länkadressen, dels anger vilken dag du hämtade materialet. Internet förändras så fort att det material du refererar till idag kanske inte finns kvar imorgon. För att ditt material trots detta ska vara tillgängligt för kommande läsare finns två metoder att tillgå. Med den ena metoden skriver man ut källorna i den version de utnyttjats. I mån av behov kan dessa då göras tillgängliga för läsaren. Med den andra metoden sparas källorna ner till en dator. Också då kan de via filöverföring, disketter eller utskrifter göras tillgängliga. Följande ska vara med då du refererar material från Internet: Dokumentets titel eller beskrivning av sidan, datumet då materialet hämtades samt den korrekta internetadressen. Om du kan hitta sidans ”avsändare”, ange även denna. För att internetreferenserna ska överensstämma med resten av referenslistan, använd följande mönster: Författarens efternamn, namn (årtal). ”Publikationens titel”, den fullständiga internetadressen. Datum då materialet hittades. Exempel på referens till artikel på internet : Hall, Hazel (2000). ”Reference and bibliography list entries following APA standards”. http://www.bim.napier.ac.uk/~hazel/gen_ho/apa_refs.htm. 2002-­‐12-­‐10. Exempel på referens till webplats: Malmö högskolas webplats, Konst, kultur och kommunikation, Forskning. http://www.k3.mah.se/forskning/index.htm. 2003-­‐10-­‐10. En tumregel när det gäller internetreferenser är att du ska försöka dirigera läsaren så nära dina uppgifter det går. Ange alltså så exakta adresser som möjligt, och inte webbplatsens startsida – om du kan. Om man använder texter från Mediearkivet, Presstext eller Artikelsök, är texterna att betrakta som kopior av tryckta och då behöver inte webbadressen finnas med. Däremot artikelförfattare, titel på artikeln och var den publicerats (enligt mönstret för en tidningsartikelreferens). Om man har sökt fram artikeln via en sökmotor krävs dock webbadressen. 7. Intervjuer och muntlig information Vid muntlig information bör exakta detaljer anges; nämn exempelvis namn, titel och var vederbörande arbetar. Även typen av samtal bör anges, till exempel personlig intervju, telefonsamtal eller brev liksom det datum samtalet ägde rum. Även här gäller att formatet i möjligaste mån bör passa det vanliga. Exempel: Person, Carl (2000) Tematisk intervju med kultursekreteraren Carl Person på hans arbetsplats den 13 november 2000. Det händer att intervjuer eller annan information ges via e-­‐mail. Följ då samma mönster som för den muntliga intervjun med tillägget att informationskällan är ett e-­‐mail. Se till att spara e-­‐mailet som ett fysiskt eller elektroniskt dokument. 8. Föreläsningar Vid referenser till föreläsningar är det viktigt att namn på föreläsare, eventuell titel på föreläsningen, datum och plats anges. Tydliggör att det rör sig om en föreläsning. För att ytterligare markera att det rör sig om muntlig information kan man skriva datumet på ett annat sätt. Exempel: Gislén, Ylva (2004-­‐03-­‐30). Vetenskapsteori, tolkning och reflektion. Föreläsning på K3, Malmö högskola. Det är viktigt att då använda samma skrivsätt för datum då referensen dyker upp i brödtexten. Exempel: (Gislén, 2004-­‐03-­‐30) Det är viktigt att man alltid refererar till ursprungskällan i första hand. Det innebär att om en föreläsning återger och förklarar innehållet i en bok, exempelvis Källkritik med Torsten Thurén, bör författaren hämta information och referera till Thurén i första hand. Endast i fall där källan är svår att få tag på eller då det är föreläsarens egen tolkning man vill återge, refererar man till föreläsningen.