docRätten till försäkring
download 
Report Transcription
Rätten till försäkring
Daniel Bohman Rätten till försäkring En utredning av försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter The right to insurance An investigation of the insurers’ obligation to contract individual casualty insurances to consumers Försäkringsavtalsrätt D-uppsats Termin: Vt-2015 Handledare: Bertil Bengtsson Förord Denna uppsats har skrivits som ett sista steg på vägen mot min magisterexamen i affärsjuridik. Målet har hela tiden varit att försöka presentera ett arbete som ger läsaren en rättvisande bild av det juridiska problem som behandlats. Det finns ett antal personer som förtjänar ett stort tack för att de hjälpt till att göra denna uppsats möjlig att upprätta. Först och främst vill jag rikta ett stort tack till min handledare Bertil Bengtsson som under hela arbetsprocessens gång kommit med värdefulla råd och åsikter. Ett stort tack ska även framföras till Eva-Lotta Sohlberg och Ulf Lindholm på Länsförsäkringar Skaraborg som kommit med förslag och råd angående ämnesval och arbetsstruktur. Slutligen förtjänar även samtliga som deltagit i den empiriska undersökningen, som utgjort en del av underlaget till denna uppsats, ett stort tack. All hjälp och alla råd har varit till stor nytta under mitt arbete och lett till att uppsatsen utformats på ett så bra sätt som möjligt. Karlstad i maj 2015 Daniel Bohman II Förkortningar ARN Allmänna Reklamationsnämnden BrB Brottsbalken (1962:700) DL Diskrimineringslagen (2008:567) Ds Departementsserien FAL Försäkringsavtalslagen (2005:104) GFAL Lagen (1927:77) om försäkringsavtal HD Högsta domstolen HovR Hovrätten JT Juridisk Tidskrift KFL Konsumentförsäkringslagen (1980:38) NFT Nordisk försäkringstidskrift NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RF Regeringsformen (2011:109) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning TfR Tidsskrift for rettsvitenskap TR Tingsrätten III Sammanfattning Ett privat försäkringsavtal ses som både en social och ekonomisk trygghet utifall någon oväntad, ogynnsam händelse som omfattas av försäkringsavtalet skulle inträffa. Att kunna teckna ett sådant privat försäkringsavtal är därför av betydelse för de flesta individer. Av denna anledning föreligger en så kallad kontraheringsplikt för försäkringsgivare vid försäkringar som tecknas av konsumenter, vilket innebär att en konsument inte får nekas att teckna en försäkring om det inte finns särskilda skäl för ett sådant nekande. Uppsatsen utgår från bestämmelsen om försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter i 3 kap. 1 § FAL. Huvudsyftet är att utreda och försöka klargöra rättsläget kring vilka orsaker som ligger bakom att det finns en kontraheringsplikt gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område, när det är godtagbart för en försäkringsgivare att åsidosätta denna plikt samt hur tillämpningen av kontraheringsplikten ser ut på försäkringsbolagen. Utredningen är genomförd med den rättsdogmatiska metoden som huvudmetod, vilken även kompletteras av en kvalitativ empirisk undersökning. Kontraheringsplikten är ett undantag från avtalsrättens huvudprincip om avtalsfrihet som begränsar friheten att välja medkontrahent i ett avtalsförhållande. En sådan begränsning är tillåten om den, som är fallet med 3 kap. 1 § FAL, kan motiveras av till exempel sociala skyddshänsyn eller säkerhetsskäl. Inom försäkringsavtalsrätten finns alltså en sådan plikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter. Vid fråga om företagsförsäkringar finns inget motsvarande tvång. Denna plikt kan i sin tur åsidosättas om det finns särskilda skäl att neka någon att teckna en försäkring med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Under vissa förutsättningar råder det alltså inget tvång för försäkringsgivare att meddela en försäkring, trots att den som ansöker är konsument. En konsument som fått avslag på en ansökan om försäkring kan dock begära att få detta beslut prövat av domstol enligt 7 kap. 6 § FAL. Bedömningen av huruvida en konsument har rätt att teckna en försäkring eller inte blir en avvägning mellan två motstående intressen. Dels konsumenters och försäkringstagares intresse av att åtnjuta ett försäkringsskydd och dels försäkringsgivarnas intresse av att bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig. Faktorer som generellt sett medför att en försäkringsgivare har rätt att neka en konsument att teckna försäkring är till exempel att det objekt som ska försäkras är förenat med särskilt stora risker eller att den som ansöker om försäkring tidigare begått eller försökt begå försäkringsbedrägeri. Något som komplicerar bilden av vart gränsen går för när det är godtagbart för en försäkringsgivare att neka en konsument att teckna en försäkring är den omständighet att det endast finns ett rättsfall från högsta instans som är relevant för frågan om rätten till försäkring vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Hanteringen av frågor som rör kontraheringsplikten börjar logiskt nog hos försäkringsbolagen, där en bedömning kring lämpligheten av att meddela en försäkring genomförs. Det handlar om en riskbedömning där olika typer av så kallade försäkringstekniska skäl är av betydelse för det beslut som meddelas. Ett beslut kan överprövas internt på försäkringsbolagen och utgångspunkten vid hanteringen av frågor rörande kontraheringsplikten har i regel sin grund i de bestämmelser som finns i FAL. IV Innehåll Förord ....................................................................................................................................... II Förkortningar ......................................................................................................................... III Sammanfattning ..................................................................................................................... IV 1 Inledning ................................................................................................................................ 7 1.1 Problembakgrund.............................................................................................................. 7 1.2 Syfte och frågeställningar ................................................................................................. 9 1.3 Avgränsningar .................................................................................................................. 9 1.4 Metod och material ......................................................................................................... 10 1.4.1 Rättsdogmatisk metod .............................................................................................. 10 1.4.2 Rättssociologisk metod............................................................................................. 12 1.4.3 Empiriskt material ................................................................................................... 13 1.4.4 Motivering av tillämpad metod ................................................................................ 14 1.5 Objektivitet ..................................................................................................................... 16 1.6 Forskningsläge ................................................................................................................ 16 1.7 Disposition ...................................................................................................................... 17 2 Avtalsfrihet och kontraheringsplikt .................................................................................. 18 2.1 Inledning ......................................................................................................................... 18 2.2 Avtalsfrihet som utgångspunkt ....................................................................................... 18 2.3 Syften bakom avtalsfriheten ........................................................................................... 19 2.4 Kontraheringsplikt som undantag ................................................................................... 19 2.5 Syften bakom kontraheringsplikten ................................................................................ 20 3 Kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter .................... 22 3.1 Inledning ......................................................................................................................... 22 3.2 Försäkringsavtalet ........................................................................................................... 22 3.3 Kontraheringspliktens bakgrund..................................................................................... 23 3.4 Nuvarande lagstiftning ................................................................................................... 24 3.4.1 Rätt till försäkring .................................................................................................... 24 3.4.2 Rätt att förnya försäkring......................................................................................... 26 3.4.3 Försäkringsgivares uppsägning och ändring i förtid ............................................. 27 3.5 Förhållande till person- och företagsförsäkring.............................................................. 27 3.6 Möjligheter till prövning ................................................................................................ 29 4 Rättspraxis och empirisk undersökning ........................................................................... 30 4.1 Inledning ......................................................................................................................... 30 4.2 Rättspraxis ...................................................................................................................... 30 V 4.3 Empirisk undersökning ................................................................................................... 31 4.3.1 Sammanställning av svar ......................................................................................... 31 5 Analys ................................................................................................................................... 34 5.1 Inledning ......................................................................................................................... 34 5.2 Kontraheringsplikt kontra avtalsfrihet ............................................................................ 34 5.3 Betydelsen av försäkringsavtal ....................................................................................... 35 5.4 Undantag från försäkringsgivares kontraheringsplikt .................................................... 37 5.5 Möjligheter till prövning ................................................................................................ 41 5.6 Rättspraxis och empirisk undersökning .......................................................................... 42 6 Slutsatser .............................................................................................................................. 45 7 Avslutande reflektioner ...................................................................................................... 46 Bilaga I .................................................................................................................................... 47 Bilaga II ................................................................................................................................... 48 Källförteckning ....................................................................................................................... 52 Rättsfallsregister..................................................................................................................... 55 VI 1 Inledning 1.1 Problembakgrund För att någorlunda förstå vad som menas med försäkringsavtalsrätt kan det vara av vikt att försöka komma med en definition av begreppet försäkring. En enhetlig definition har dock under tidens lopp visat sig vara svår att fastställa.1 Det står dock klart att ett försäkringsavtal uppvisar vissa särdrag som skiljer det från andra typer av avtal. Ett försäkringsavtal sluts mellan ett försäkringsbolag, ibland benämnt försäkringsgivaren, och försäkringstagaren. Innebörden av avtalet är i stora drag att försäkringsgivaren, mot erläggande av en försäkringspremie från försäkringstagaren, åtar sig att utge ersättning till försäkringstagaren om en händelse som omfattas av försäkringsavtalet inträffar. Försäkringsgivaren tar således på sig ett ansvar för en risk. Detta utgör huvudprestationen av försäkringsgivarens del av försäkringsavtalet även om något försäkringsfall inte skulle inträffa under avtalstiden. Den omständigheten att en försäkringsgivare kanske inte behöver aktualisera sitt betalningsansvar under avtalstiden innebär dock inte att själva ansvarsbärandet i sig inte utgör ett fullgörande av avtalsförpliktelsen.2 En försäkring kan även sägas innebära en riskgemenskap och en samverkan mellan försäkringstagarna i och med att alla som tecknar en liknande försäkring också är utsatta för och vill skydda sig mot likartade risker. Att försäkringstagarna är utsatta för risker innebär att de händelser försäkringsavtalet är avsett att skydda är ovissa på så sätt att det är osäkert om och i så fall när ett försäkringsfall inträffar. Då det är osannolikt att händelser som omfattas av försäkringen i fråga drabbar alla som tecknat en sådan försäkring sker en riskutjämning om flera personer försäkrar sig mot dessa händelser. Skyddet för den som drabbas av ett försäkringsfall består av de premier som erlagts av samtliga försäkringstagare, försäkringstagarkollektivet, till den typ av försäkringsavtal som omfattar den aktuella händelsen. Den som tecknar ett försäkringsavtal handlar alltså i eget intresse genom att erlägga en premie trots att det finns en möjlighet att ett försäkringsfall aldrig inträffar. Även om så vore fallet har försäkringstagaren genom detta agerande tillgodosett sitt intresse av att erhålla ersättning om en händelse som omfattas av försäkringsavtalet trots allt skulle inträffa.3 Den första renodlade lagen om privata försäkringar tillkom 1927 i form av Lagen (1927:77) om försäkringsavtal (GFAL) efter ett nordiskt samarbete gällande den centrala civilrättsliga lagstiftningen. Då det i Sverige bedömdes finnas ett särskilt angeläget lagstiftningsbehov för konsumentförsäkringar trädde sedermera Konsumentförsäkringslagen (1980:38) (KFL) i kraft 1981. Denna lag reglerade försäkringsavtal som tecknades av konsumenter och som avsåg egendomsskador, medan GFAL fortsatte att reglera övriga privata försäkringsavtal.4 Dagens lagstiftning på försäkringsavtalsrättens område består av Försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL). Lagen trädde i kraft 2006 och ersatte därmed dåvarande lagstiftning gällande privata försäkringar, som bestod av GFAL och KFL. Ikraftträdandet av lagen var slutresultatet av en process som avsåg att reformera den försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen. Syftena med införandet av dagens FAL var bland annat att genomföra ett konsekvent konsumentskydd även 1 Hellner, J, Försäkringsrätt, s. 6. Bengtsson, B, Försäkringsrätt – Några huvudlinjer, s. 11 f. 3 Hellner, J, Försäkringsrätt, s. 7 f. 4 Prop. 2003/04:150, s. 96 f. 2 7 för personförsäkringar, att anpassa lagregleringarna till försäkringsformer som tidigare inte reglerats och att modernisera lagstiftningen i övrigt.5 Utgångspunkten och huvudprincipen i svensk rätt är att avtalsfrihet råder när det kommer till att sluta ett avtal. Detta innebär att var och en själva ska kunna bestämma om de vill ingå ett avtal, med vem avtalet ska ingås och vad avtalet ska innehålla.6 Från denna huvudprincip finns dock vissa undantag. Vid vissa typer av avtal råder en så kallad kontraheringsplikt för den ena parten. Innebörden av kontraheringsplikten är att det föreligger en skyldighet för denna part att sluta avtal med motparten. Inom försäkringsavtalsrättens område föreligger en kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter och vid personförsäkringar, vilket regleras i 3 kap. 1 § FAL respektive 11 kap. 1 § FAL. Vad gäller individuella skadeförsäkringar för konsumenter, som avser skador som uppkommer på olika typer av egendom, stadgas i 3 kap. 1 § FAL att ett försäkringsbolag inte får vägra en konsument att teckna en sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Regleringen i 3 kap. 1 § FAL kan anses vara problematisk av flera anledningar. Först och främst ger begreppet särskilda skäl ingen fullständig vägledning kring när en vägran att teckna en försäkring från försäkringsgivarens sida är acceptabel eller inte, utan detta begrepp är öppet för tolkning. En konsument blir därmed i det första läget, det vill säga vid ansökan om att teckna en försäkring, till stor del beroende av den bedömning försäkringsgivaren gör av huruvida en försäkring ska få tecknas eller inte. Det skulle kunna uttryckas så att den svagare parten blir avhängig den traditionellt sett starkare partens bedömning redan innan ett avtal ingåtts. 7 Det finns även vissa oklarheter kring hur en bedömning av huruvida någon är berättigad till att teckna en försäkring eller inte går till på försäkringsbolagen. Konsumenter kan dock begära att en försäkringsgivares vägran att meddela en försäkring prövas av domstol i enlighet med 7 kap. 6 § FAL. Denna möjlighet verkar däremot inte ha aktualiserats i något fall då det inte finns något prejudicerande rättsfall som berör rätten till försäkring vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter enligt 3 kap. 1 § FAL eller enligt tidigare gällande lagstiftning. Även övrig praxis gällande individuella skadeförsäkringar för konsumenter som skulle kunna vara relevant för frågan om kontraheringsplikt är knapphändig. Detta gör att det kan vara svårt att skapa en någorlunda god bild av hur tillämpningen av kontraheringsplikten skulle komma att gå till vid en domstolsprövning. Den största delen av tillämpningen av kontraheringsplikten sker således istället hos försäkringsgivarna, vilket kan göra det svårt för i synnerhet konsumenter att överblicka eller försöka förutse vilket beslut försäkringsgivaren kan komma att fatta i fråga om tecknandet av en försäkring. I och med att det inte uppstår något avtalsförhållande mellan en försäkringsgivare och en konsument när denne nekas att teckna en försäkring kan inte heller någon prövning av tvisten ske hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN), då denna nämnd i försäkringssammanhang endast uttalar sig i tvister angående konsumentförsäkringar där ett avtal redan kommit till stånd.8 Någon annan utomrättslig tvistlösningsnämnd synes inte heller 5 Bengtsson, B, Försäkringsavtalsrätt, s. 153 f. Ramberg, J, Ramberg, C, Allmän avtalsrätt, s.27. 7 Bengtsson, B, Försäkringsrätt- Några huvudlinjer, s. 28. 8 Se SOU 2014:47, s. 68 f. 6 8 finnas till förfogande. Alternativet för en konsument som blivit nekad att teckna en försäkring är alltså att föra talan i allmän domstol, vilket kan ses som ett stort steg för en konsument. 1.2 Syfte och frågeställningar Mot bakgrund av ovanstående problematik kan konstateras att det råder vissa oklarheter kring när det är godtagbart för en försäkringsgivare att neka en konsument att teckna en individuell skadeförsäkring i enlighet med 3 kap. 1 § FAL. Då det föreligger en kontraheringsplikt från försäkringsgivarens sida gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område är det av intresse att utreda varför en sådan plikt föreligger samt när det är möjligt att göra avsteg från denna plikt. Det faktum att den rättspraxis som är relevant för detta uppsatsämne är något knapphändig indikerar dessutom att bestämmelsen angående kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter endast i undantagsfall varit av intresse vid en domstolsgranskning i högsta instans. Det finns därmed ett behov av en rättslig utredning av frågan. Syftet med denna framställning är att försöka klargöra rättsläget angående försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar gällande konsumenter. Detta för att skapa en tydligare bild av när kontraheringsplikten kan åsidosättas, hur denna tillämpas av försäkringsgivarna samt vad en konsument som blivit nekad att teckna en försäkring har för möjligheter att vidta rättsliga åtgärder gentemot försäkringsgivaren. De frågeställningar som bildar utgångspunkten för denna uppsats är således: Varför finns det en kontraheringsplikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område? Under vilka omständigheter är det godtagbart för en försäkringsgivare att åsidosätta kontraheringsplikten enligt 3 kap. 1 § FAL? Hur ser tillämpningen av kontraheringsplikten inom försäkringsavtalsrätten ut hos försäkringsgivarna? 1.3 Avgränsningar De privata försäkringsavtalen förekommer i ett antal olika former. En indelning kan i första hand göras mellan konsumentförsäkringar och företagsförsäkringar. Konsumentförsäkringarna kan i sin tur delas upp i individuella skadeförsäkringar och individuella personförsäkringar. Skadeförsäkringarna avser egendomsskador medan personförsäkringarna avser personskador. De olika typerna av försäkringar medför att också bestämmelserna kring dessa varierar till viss del. En tvingande lagregel för konsumentförsäkringar kan exempelvis sakna motsvarighet när det gäller företagsförsäkringar osv. I denna uppsats kommer fokus att ligga på att utreda de frågor som finns kring kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Det kommer dock att ske vissa jämförelser med personförsäkringar och företagsförsäkringar i syfte att visa på vissa likheter och skillnader avseende kontraheringsplikten vid olika typer av privata försäkringar och på så vis ge en tydligare och mer pedagogisk bild kring försäkringsgivares kontraheringsplikt vid dessa typer av försäkringar. Uppsatsen rör i första hand inte frågor eller tvister som uppkommer mellan försäkringsgivare och försäkringstagare sedan ett försäkringsavtal tecknats. Vissa sådana frågor, som exempelvis försäkringsgivarens rätt att säga upp en försäkring i förtid, kommer dock att beröras i viss mån då de kan ha relevans eller vara till vägledning för frågan om kontraheringsplikt. Vidare kommer sociala försäkringar och övriga offentliga försäkringar inte att beröras i denna utredning. Inte heller kommer en ingående diskussion föras angående huruvida det eventuellt föreligger någon rättslig polycentri på 9 försäkringsavtalsrättens område, då en djupgående diskussion i denna fråga inte kan anses rymmas inom ramen för denna uppsats.9 1.4 Metod och material Rättsvetenskapen är, i enlighet med sin beteckning, vetenskapen om rätten. Det skulle därför kunna sägas att vetenskapliga studier som har rätten i fokus också är rättsvetenskap. Med rätten menas i första hand sådana rättsregler som har en erkänd auktoritet i förhållande till andra normer, som kan vara av till exempel moralisk eller teknisk karaktär.10 Då det först och främst är metoden som avgör huruvida ett arbete kan betraktas som vetenskapligt eller inte är det av vikt att tillämpa en metod som är väl överensstämmande med ämnesval och material.11 1.4.1 Rättsdogmatisk metod Kleineman menar att en vanligt förekommande beskrivning av den rättsdogmatiska metoden är att dess syfte är att rekonstruera en rättsregel eller lösningen på ett rättsligt problem genom att applicera en rättsregel på densamma. En grundläggande förutsättning för att komma fram till en sådan lösning är att utgå från de principer som finns angående användandet av allmänt accepterade rättskällor. Dessa källor består av lagstiftning, rättspraxis, förarbeten och juridisk litteratur.12 Vid en rättsdogmatisk analys är målet att undersöka rättskällelärans aspekter på ett sätt som gör att slutresultatet skapar en klar bild av gällande rätt, alltså hur den aktuella rättsregeln ska uppfattas i ett konkret sammanhang. Den rättsregel som är föremål för utredning är ofta abstrakt och det är sambandet mellan denna abstrakta rättsregel och den konkreta tillämpningssituationen som utgör ett särskilt karaktärsdrag för rättsdogmatiken. Den juridiska argumentationen är även en central del i rättsdogmatiken. De frågor som är av klar betydelse är vilka argument som är godtagbara och vilken position rättskälleläran ska ha i denna argumentation. Det görs allmänt sett skillnad på bunden och fri argumentation. Den bundna argumentationen har rättskälleläran och dess innehåll som en strikt utgångspunkt medan den fria argumentationen å sin sida även kan använda sig av skälighetsinriktade rättviseargument.13 Kravet på att utgå från de accepterade rättskällorna är det som tydligast skiljer rättsdogmatiken från andra, till exempel samhällsvetenskapliga, metoder då dessa även kan använda sig av annat material för att tolka hur förslagsvis en rättsregel fungerar i praktiken. 14 Samtidigt hävdar Jareborg att även en rättsdogmatiker i sin argumentation kan utgå från ett vidare perspektiv som går utöver den gällande rätten i och med att all vetenskaplig verksamhet går ut på att finna nya svar och bättre lösningar. Det är, som Jareborg uttrycker det, helt legitimt för en rättsdogmatiker att eftersöka en ideal lösning på ett rättsligt problem. Rättsdogmatiken är dock till skillnad från annan rättsvetenskap systemintern till sin karaktär, vilket innebär att huvudregeln trots allt är att utgångspunkten innebär en viss bundenhet till källor som gör det möjligt att identifiera detta system. Den rättsdogmatiska rekonstruktionen av det normativa systemet ger mening åt lagstiftning och rättspraxis. Den nytta rättsdogmatiken bidrar med till en rättsordning är således nödvändig för förutsebarheten, rättssäkerheten och för den effektiva kontrollen av myndigheters, regeringens och riksdagens beslutsfattande.15 9 För en mer utförlig genomgång av rättslig polycentri hänvisas till t ex Gustafsson, H, Rättens polyvalens. Sandgren, C, Festskrift till Peter Seipel, s. 529 f. 11 Sandgren, C, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 35. 12 Kleineman, J, Juridisk metodlära – Rättsdogmatisk metod, s. 21. 13 Kleineman, J, Juridisk metodlära – Rättsdogmatisk metod, s. 26 f. 14 Kleineman, J, Juridisk metodlära – Rättsdogmatisk metod, s. 29. 15 Jareborg, N, SvJT 2004, s.4 f. 10 10 Enligt Sandgren kan ett antal karaktärsdrag fastställas för rättsdogmatiken. Först och främst är det metoden och materialet som utmärker rättsdogmatiken då denna måste bruka de accepterade rättskällorna på ett sätt som överensstämmer med rättskälleläran. Syftet att fastställa vad som är att anse som gällande rätt är en annan faktor som är typisk för rättsdogmatiken. Regleringen av vad som är att betrakta som godtagbar juridisk argumentation är en funktion som är utmärkande för rättsdogmatiken i likhet med dess inifrånperspektiv. Med inifrånperspektiv menas att rättsdogmatiken utgår från och arbetar inom ramen för den gällande rätten. Den verksamhet som rättsdogmatiken bedriver är också karaktäristisk för metoden. Verksamheten består av tolkning och systematisering. Rättssystemets systematik och enhetlighet utgör alltså en central del av rättsdogmatiken. Även den omständigheten att rättsreglerna har karaktären av auktoriserande regler innebär ett typiskt rättsdogmatiskt drag. Slutligen vilar rättsdogmatiken på ett antal grundantaganden. Ett av dessa grundantaganden utgörs av materiell rättssäkerhet vilket i sin tur innebär ett antagande om förutsebarhet och etiskt godtagbara slutsatser.16 Peczenik menar att ett av rättsdogmatikens erkända mål är att framställa rättsordningen som ett koherent system av huvudregler och undantag. Vid denna framställning används systematisering och analysering av juridiska begrepp, vilket stöttas av den juridiska argumentationen. Rättsdogmatiken beskriver gällande rättsregler på olika rättsområden och innebär en samverkan mellan rättskällornas relevans och värderingar. De traditionella rättskällorna har en uppenbart juridisk relevans inom rättsdogmatiken, medan deras moraliska aspekter endast aktualiseras indirekt, exempelvis i form av moraliska anledningar till att följa en viss lagstiftning. Värderingarna utgör likväl en nödvändig beståndsdel för rättsdogmatiken. Detta innebär att rättsdogmatiken och rättskälleläran varken är rent deskriptiva eller rent normativa, de är istället att betrakta som deskriptivnormativa.17 Den deskriptiva delen syftar till att utreda vilka faktorer och vilket material som till exempel en domare faktiskt beaktar i sitt beslutsfattande. Den normativa delen tar istället sikte på att försöka fastställa hur detta beslutsfattande bör gå till.18 Rättskälleläran utgör, som ovan nämnts, en central del av rättsdogmatiken. Den har till uppgift att beskriva, förklara, rättfärdiga och kritisera de traditionella rättskällorna. 19 Vilken ställning en rättskälla har i den juridiska argumentationen bestäms av vissa rättskällenormer. 20 Dessa rättskällenormer betecknas även som hanteringsregler och utgörs av oskrivna regler som handlar om hur innehållet i rättsreglerna ska fastställas, hur det säkra regelbeståndet ska användas och hur det kan utvecklas. Det kan uttryckas som så att hanteringsreglerna är regler om användningen av regler.21 Den viktigaste uppgiften rättskällenormerna har bildas av den indelning som visar vilken auktoritet de traditionella rättskällorna åtnjuter. Indelningen består av rättskällor som ska, bör och får beaktas i den juridiska argumentationen. De rättskällor som ska beaktas är bland annat lagar, andra föreskrifter och fasta sedvanerättsliga regler. Till källor som bör beaktas hör prejudikat, lagförarbeten, material som auktoritativt visar innebörden av vissa sedvänjor och internationella konventioner som ligger till grund för inhemsk lagstiftning. De rättskällor som slutligen får beaktas utgörs av bland annat institutionella rekommendationer, rättsvetenskaplig doktrin samt utländsk rätt. Innebörden av indelningen mellan rättskällorna är 16 Sandgren, TfR 04/05, s. 649 ff. Peczenik, A, SvJT 2005, s. 249 f. 18 Strömholm, S, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 319. 19 Peczenik, A, Vad är rätt, s. 212. 20 Peczenik, A, Vad är rätt, s. 214. 21 Strömholm, S, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 34. 17 11 att de källor som ska beaktas är starkare än de rättskällor som bör beaktas och dessa är i sin tur starkare än de rättskällor som får beaktas vid den juridiska argumentationen. Således skapas en så kallad rättskällehierarki.22 Genom att bestämma olika rättskällors ställning bidrar rättskällenormerna enligt Peczenik till att göra den juridiska argumentationen fullständig och kontrollerbar. Vidare anses rättskällenormerna skapa en bättre förutsebarhet och rättssäkerhet.23 1.4.2 Rättssociologisk metod Rättssociologi kan sägas vara både samhällsvetenskap och rättsvetenskap på en och samma gång. Huruvida betoningen ligger på samhällsvetenskapen eller rättsvetenskapen är beroende av problemställningen i det aktuella fallet. Ett tydligt karaktärsdrag för rättssociologin är att den undersöker relationen mellan rätt och samhälle. När rättssociologin verkar ur ett rättsvetenskapligt perspektiv belyses hur olika samhällsförhållanden påverkar hur rätten bildas och tolkas. Det kan även uttryckas som att rättssociologin studerar rättsliga fenomen med samhällsvetenskapliga metoder. Medan rättsdogmatiken har som utgångspunkt att verkligheten överensstämmer, eller åtminstone borde överensstämma, med vad som föreskrivs i rättsreglerna intresserar sig rättssociologin av den faktiska tillämpningen av rätten oavsett vad de auktoritativa rättskällorna säger. Detta eftersom det i praktiken finns andra faktorer som kan vägas in vid tillämpningen av rätten. Det kan förklaras som så att rättsdogmatiken står för en tillämpning som stödjer sig på erkända rättskällor. Rättssociologin å sin sida förespråkar en tillämpning som har sin grund i teoretiska antaganden och empirisk erfarenhet.24 En beskrivning av den rättssociologiska tankemodellen är att den avser att visa hur rätten hänger ihop med samhället. Den rättssociologiska definitionen av ett rättssystem sker således ur ett utifrånperspektiv, eller ett externt perspektiv. Detta till skillnad från rättsdogmatiken som istället har ett utpräglat internt perspektiv. Medan det rättsvetenskapliga perspektivet av rättssociologin ser rätten som ett normativt fenomen ser det samhällsvetenskapliga perspektivet på rätten som en empirisk företeelse som praktiseras inom ramen för samhälleliga organ. En jämförelse mellan en rättsdogmatiker och en rättssociolog kan liknas vid ett spel. Rättsdogmatikern deltar i själva spelet, internt perspektiv, medan rättssociologen iakttar spelet från sidan, externt perspektiv.25 Då rättsdogmatikern deltar i spelet strävar denne efter att bidra till att upprätthålla spelets regler. Detta till skillnad från rättssociologen som genom att beakta spelets regler försöker åstadkomma en utveckling av hela spelet. Aktörerna behöver för sina respektive uppdrag olika typer av kompetens och häri går en klar skillnad att utläsa mellan en rättsdogmatiker och en rättssociolog. Rättsdogmatikern ska förhålla sig opartisk och neutral när ett rättsligt problem ska lösas, samtidigt som det är mer acceptabelt för en rättssociolog att verka för en utveckling som kan te sig partisk, men som långsiktigt sett kan gynna hela samhället. En praktiserande jurist, som ofta tillämpar en typ av rättsdogmatisk metod, intresserar sig i första hand för att en viss lagstiftning tolkas och tillämpas på ett korrekt sätt i det konkreta fallet. Rättssociologin syftar till att försöka utreda och besvara andra typer av frågor angående rätten. Här handlar det mer om att dels utreda varför vi överhuvudtaget har regler och dels vad de regler vi har för med sig för konsekvenser. En sådan utredning kan avse att undersöka vilka orsaker som finns till att regler växt fram rent allmänt eller i konkreta fall. Den kan också avse 22 Peczenik, A, Vad är rätt, s. 214 ff. Peczenik, A, Vad är rätt, s. 223 ff. 24 Hydén, H, Juridisk metodlära – Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, s. 207 f. 25 Svanberg, J, Rättssociologi – en introduktion, s. 32. 23 12 att fastställa en funktionell sida hos en lag, det vill säga vilket resultatet blir av en rättslig reglering.26 Ett annat utmärkande drag för rättssociologin är att den utgår från de traditionella rättskällorna som problem istället för antaganden. En kärnfråga för rättssociologin blir därmed att besvara hur rättssystemet, antingen som helhet eller endast i form av viss lagstiftning, påverkar människors beteenden i olika avseenden.27 1.4.3 Empiriskt material Empiriskt material består av information eller upplysningar om faktiska samhällsförhållanden som bygger på erfarenheter av dessa förhållanden. Med erfarenhet menas i detta sammanhang iakttagelser av information genom användning av olika mänskliga sinnen så som syn, hörsel etc. Vid en vetenskaplig studie sker behandlingen av empiriskt material på ett systematiskt sätt, vilket innebär att sådant empiriskt material som är relevant för studiens problemställningar är av vikt att införskaffa även om denna process kan vara tidskrävande. Detta för att garantera att det empiriska materialet blir så pålitligt som möjligt.28 Vid avgörandet av huruvida empiriskt material är att betrakta som tillförlitligt eller inte är det främst två begrepp som är av intresse, reliabilitet och validitet. Reliabilitet går ut på att den aktuella undersökningen är korrekt genomförd, medan validitet innebär att undersökningen har avsett vad som åsyftats med den och inget annat.29 Frågan om reliabilitet kan något mer ingående beskrivas som en fråga angående om de resultat som följer av en undersökning skulle bli likadana om undersökningen gjordes om, eller om resultatet beror på slumpmässighet eller tillfälligheter. Validiteten blir en bedömningsfråga av om de slutsatser som dragits av en undersökning kan bedömas hänga ihop eller inte.30 Då empiriska undersökningar grundar sig på erfarenheter upplevda av mänskliga sinnen är urvalet stort av vad som kan användas som empiriskt material. Sådant material kan bestå av till exempel statistik, intervjuer, enkäter och massmediematerial.31 Vid empiriska undersökningar görs i allmänhet skillnad mellan kvantitativa och kvalitativa undersökningar. En kvalitativ undersökning är lämplig att använda när syftet eller målet är att genomföra en analytisk beskrivning av en situation. En kvantitativ undersökning innebär snarare en statistisk generalisering då avsikten oftast är att ge en överblick över större målgrupper eller populationer. Något annat som skiljer en kvalitativ undersökning från en kvantitativ är att den kvalitativa undersökningen är mer flexibel till sin karaktär i och med att en viss anpassning kan komma att ske om nya erfarenheter skulle uppkomma under undersökningens gång. Kvantitativa undersökningar är däremot mer strukturerade på så sätt att de inte ändras under undersökningens gång. En annan skillnad som kan belysas mellan kvalitativa och kvantitativa undersökningar är vilket förhållande den som genomför undersökningen har till dess källor. De kvalitativa studierna kännetecknas av närhet och sensitivitet medan en kvantitativ studie präglas av avstånd och selektivitet. Vid kvalitativa studier sker således ett arbete som är närmare i förhållande till källorna än vad som är fallet vid kvantitativa undersökningar där endast vissa förutvalda aspekter på källorna utforskas och där en större distans hålls till dessa. Det föreligger även vissa skillnader i fråga om tolkning och Hydén, H, Juridisk metodlära – Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, s. 226. Svanberg, J, Rättssociologi – en introduktion, s. 13. 28 Grönmo, S, Metoder i samhällsvetenskap, s. 40 f. 29 Thurén, T, Vetenskapsteori för nybörjare, 26. 30 Bryman, A, Samhällsvetenskapliga metoder, s. 43. 31 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 1044. 26 27 13 precision i och med att kvalitativa undersökningar på grund av sin flexibla karaktär kan ge goda möjligheter till relevanta tolkningar av källmaterialet. Detta medan kvantitativa undersökningar tenderar att vara mer avgränsade och enhetliga, vilket leder till att en viss precision skapas kring dessa källor.32 Angående användandet av empiriskt material i rättsvetenskapliga arbeten förespråkar framförallt Sandgren en ökad användning av sådant material. Med empiriskt material inom rättsvetenskapen åsyftas vanligtvis annat material än det som redovisas i rättskälleläran. 33 Det kan finnas olika syften med att använda empiriskt material i ett rättsvetenskapligt arbete. Ett syfte kan vara att redovisa en form av bakgrundsinformation, det vill säga hur ett rättsligt fenomen använts och vem som tar det i bruk. Ett annat syfte kan vara att visa på relevansen hos det rättsliga problem som behandlas.34 Trots att det inte finns någon generell riktlinje för när empiriskt material kan användas inom rättsvetenskapliga arbeten finns det vissa faktorer som kan vara av betydelse för en sådan bedömning. En sådan faktor kan vara att det föreligger brist på rättskällematerial på det område som ska undersökas. Saknas exempelvis vägledande rättspraxis stärks skälen för att använda empiriskt material.35 Att använda kvalitativt empiriskt material torde inte heller vara främmande för en jurist då juridiken i grunden är en kvalitativ verksamhet. Ett kvalitativt, tolkande tillvägagångssätt är således inget som är oförenligt med ett rättsvetenskapligt arbete.36 En viktig fråga är hur empiriskt material ska integreras i den rättsliga utredningen. Ur ett rättsvetenskapligt perspektiv är det av intresse att det empiriska materialet knyter an till gällande rätt och ingår i den rättsliga analysen. Detta gäller särskilt om det rör sig om en så kallad traditionell rättslig analys.37 Sandgren menar även att en ökad användning av empiriskt material kan tjäna som komplement till den traditionella rättsvetenskapen.38 En förutsättning för användandet och analyserandet av empiriskt material i rättsvetenskapliga arbeten är dock att den utvalda empiriska informationen inte får användas godtyckligt. Det tillvägagångssätt som används ska redovisas på ett tydligt sätt som möjliggör en liknande undersökning för någon annan uppsatsförfattare eller forskare. Med detta menas att undersökningen ska vara intersubjektivt prövbar.39 1.4.4 Motivering av tillämpad metod Den metod som har utgjort utgångspunkten för denna uppsats är den rättsdogmatiska metoden. Detta mot bakgrund av att denna metod ansetts lämpa sig bäst för att uppfylla uppsatsens syfte och besvara majoriteten av dess frågeställningar. Som ett komplement till den rättsdogmatiska metoden har även en kvalitativ empirisk undersökning genomförts för att ytterligare berika den rättsliga argumentationen och analysen.40 En sådan undersökning måste anses ligga i linje med uppsatsens syfte och kraven som ställs därefter.41 Den största anledningen till att empiriskt material har använts i utredningen är att den rättspraxis som finns på området är knapphändig 32 Grönmo, S, Metoder i samhällsvetenskap, s. 133 ff. Sandgren, C, JT 1995/96, s. 733. 34 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 739 f. 35 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 1036 ff. 36 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 1049 f. 37 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 1051 f. 38 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 1064. 39 Sandgren, C, JT 2004/05, s. 310. 40 Sandgren, C, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 42. 41 Hellner, J, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 105. 33 14 och inte heller specifikt handlar om frågan kring försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter.42 Det bör därmed vara av intresse att redovisa någon form av tillämpning av de frågor som kan uppstå kring kontraheringsplikten för försäkringsgivare enligt 3 kap. § 1 FAL, även om denna tillämpning inte sker på domstolsnivå. Empiriskt material bestående av icke traditionella rättskällor kan även föras in i en analys av gällande rätt och bidra till dess förbättring. Det bör dock betonas att empiriskt material ensamt inte kan ersätta den sammanvägning av allt material som måste genomföras.43 Metoden för denna uppsats kan alltså ses som en kombination mellan rättsdogmatisk metod och en kvalitativ empirisk undersökning där den rättsdogmatiska metoden har utgjort huvuddelen av framställningen och argumentationen, medan den empiriska undersökningen syftat till att tjäna som ett komplement till den rättsliga framställningen och analysen. Det är inte otänkbart att en alternativ metod till den rättsdogmatiska metoden i denna utredning hade kunnat bestå i en rent rättssociologisk metod. Detta främst med anledning av att det inte endast är de traditionella rättskällorna som beaktats i framställningen, utan även en kvalitativ empirisk undersökning. Av ett antal olika anledningar har dock den rättssociologiska metoden valts bort till förmån för en kombination mellan rättsdogmatisk metod och empiriskt material. Den första anledningen kan sägas bero på att användandet av empiriskt material i sig inte innebär att en utredning blir fullfjädrat rättssociologisk.44 Som tidigare nämnts är dessutom Jareborg av åsikten att även en rättsdogmatiker kan gå utöver den gällande rätten för att finna ideala lösningar.45 Vidare skulle en tillämpning av den rättssociologiska metoden inte vara förenlig med syftet för denna uppsats, då detta syfte är att beskriva, tolka och analysera de regler som finns angående kontraheringsplikten för försäkringsgivare vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Syftet är inte att utreda vilka konsekvenser eller effekter en viss tillämpning av denna lagstiftning får för samhället eller att analysera hur vissa samhällsförhållanden skulle kunna påverka denna lagstiftning.46 Om så hade varit fallet vore en rättssociologisk metod dock rimlig att ha som utgångspunkt för utredningen, vilken då skulle fått en annan utformning. Vad gäller källmaterialet motiverar inte heller detta en tillämpning av den rättssociologiska metoden trots att empiriskt material är vanligt förekommande vid sådana framställningar. Detta beror till största delen på att den bestämda tyngdpunkten i fråga om material i denna uppsats trots allt har legat på de traditionella rättskällorna, medan det empiriska materialet, som ovan nämnts, varit tänkt att tjäna som ett komplement till dessa källor. De källor som använts i denna uppsats består av dels de traditionella rättskällorna lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin och dels en kvalitativ empirisk undersökning. Det rättsfall som redovisats är NJA 1987 s. 383, vilket är det enda relevanta fallet från högsta instans som finns rörande försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Den empiriska undersökningen som genomförts består av ett frågeformulär som skickats ut till en representant vardera till fyra av Sveriges största försäkringsbolag. Formuläret består av sex utvalda frågor som behandlar kontraheringsplikten för försäkringsgivare vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Personerna som deltagit i undersökningen är ämneskunniga på området och har besvarat frågorna fristående från varandra och utan några i förväg utvalda svarsalternativ. Syftet med undersökningen har inte varit att försöka fastställa 42 Se avsnitt 1.4.3. Sandgren, C, JT 2004/05, s. 311. 44 Sandgren, C, JT 1995/96, s. 1061. 45 Se avsnitt 1.4.1. 46 Se avsnitt 1.4.2. 43 15 en tillämpning av kontraheringsplikten som är representativ för försäkringsbranschen som helhet, utan målet är att läsaren ska kunna få en någorlunda god uppfattning om hur tillämpningen av frågan om kontraheringsplikt kan se ut hos försäkringsgivarna. Informationen som framkommit ur undersökningen har sammanställts och redovisats i den deskriptiva delen av uppsatsen samt ingått som en del av analysen. Frågeformuläret och de svar som erhållits har även redovisats i sin helhet i form av två bilagor till denna uppsats.47 1.5 Objektivitet För vetenskapliga utredningar finns ett ideal som förespråkar neutralitet gällande arbetets resultat. Neutraliteten kan kort sagt sägas innebära att författarens eventuella värderingar inte ska ha någon inverkan på det arbete som utförs. Neutralitetsidealet riktar sig alltså inte till en uppsatsförfattares eller forskares person, utan tar bara sikte på den vetenskapliga utredningen i sig. Då det kan finnas flera tolkningar av vad som är att betrakta som gällande rätt får den tolkning som författaren betraktar som den rätta endast redovisas i framställningens värderande del.48 I fråga om empiriska undersökningar handlar neutraliteten om att de slutsatser som kan dras av undersökningen inte får vara präglade av fördomar eller önsketänkanden, utan istället ska vara ett resultat av observationer.49 Enligt Hermerén är det dock uppenbart att en undersökning kan vara saklig och opartisk trots att den innehåller någon form av metodologisk värdering.50 Trots att målet för en rättsvetenskaplig framställning är att uppnå i varje fall någon grad av objektivitet finns det vissa invändningar mot att en fullskalig objektivitet kan uppnås. När det gäller den rättsdogmatiska metoden hävdar Peczenik att en värderingsfri rättsdogmatik bara är en dröm.51 Vidare beskriver Votinius idén om en värdeneutral rättsvetenskap som omöjlig då rättens innehåll inte utan vidare kan godtas utan någon som helst moralisk reflektion. 52 Att en hundraprocentig neutralitet inte kan uppnås ifrågasätts inte heller av neutralitetsförespråkare.53 Med dessa stadganden i åtanke kan konstateras att det inte kommer att vara möjligt att uppnå en helt objektiv framställning i denna uppsats. Målet är dock att i så hög utsträckning som möjligt skilja värderingar från de fakta som framkommer i källmaterialet. Detta gäller för såväl de traditionella rättskällorna som den empiriska undersökningen. 1.6 Forskningsläge Frågan om försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter är ett ämne som genom åren inte behandlats särskilt frekvent, vare sig i avhandlingar eller i studentuppsatser. En avhandling som kan nämnas är Thomas Wilhelmssons ”Om styrning av försäkringsvillkor” från 1977. Denna avhandling avser en studie om avtalsfriheten vid frivilliga skadeförsäkringar enligt dåvarande lagstiftning, där någon lagstadgad kontraheringsplikt dock inte förelåg. En annan undersökning som förtjänar att nämnas är ”Avtalsfrihet – rätt till avtal” från 1997 av Frey Nybergh. Detta verk berör kontraheringsplikten till förmån för privatpersoner i allmänhet och inte endast i fråga om försäkringar. Vad gäller studentuppsatser finns det två uppsatser från 2000 som behandlar kontraheringsplikten gentemot konsumenter enligt dåvarande lagstiftning. Det finns även ett 47 Se även avsnitt 4.3. Dahlman, C, Neutralitet i juridisk forskning, s. 42 ff. 49 Dahlman, C, Neutralitet i juridisk forskning, s. 54. 50 Hermerén, G, Värdering och objektivitet, s. 102. 51 Peczenik, A, SvJT 2005, s. 250, jfr resonemanget i avsnitt 1.4.1. 52 Votinius, S, Varandra som vänner och fiender, s. 49. 53 Dahlman, C, Neutralitet i juridisk forskning, s. 63. 48 16 antal uppsatser som behandlar försäkringsgivares kontraheringsplikt, men istället fokuserar mer på personförsäkringar. Rörande försäkringsavtalsrättens område i allmänhet är de främsta och mest populära verken ”Försäkringsrätt” från 1965 av Jan Hellner och ”Försäkringsavtalsrätt” från 2010 av Bertil Bengtsson. 1.7 Disposition Efter det inledande kapitlet kommer denna uppsats disposition läggas upp enligt följande: I det andra kapitlet sker en presentation av de allmänna utgångspunkterna för avtalsfrihet och kontraheringsplikt samt anledningarna till att en kontraheringsplikt utvecklats inom vissa rättsområden. I det tredje kapitlet redovisas först några av försäkringsavtalets särdrag och en kort historik av kontraheringsplikten inom försäkringsavtalsrättens område, vilket följs upp av en grundlig genomgång av dagens lagstiftning om kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. I kapitlet kommer även en viss jämförelse att ske mellan kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar och kontraheringsplikten vid individuella personförsäkringar och företagsförsäkringar. En kort redogörelse för konsumenters möjligheter till rättsliga åtgärder vid nekad försäkring kommer också att genomföras. Det fjärde kapitlet kommer att bestå i en presentation av dels relevant rättspraxis för området och dels av svaren från den empiriska undersökningen om försäkringsgivares tillämpning av kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter som genomförts som en del av den rättsliga utredningen. I det efterföljande femte kapitlet kommer sedan en analys att genomföras mot bakgrund av vad som redovisats i de tidigare kapitlen. I det kapitlet ska göras ett försök att reda ut de oklarheter som föreligger på området samt att besvara uppsatsens frågeställningar. Detta kommer att efterföljas av en kort redovisning av de slutsatser som kan dras av den utredning som genomförts i uppsatsen. Slutligen kommer några avslutande reflektioner kort presenteras. 17 2 Avtalsfrihet och kontraheringsplikt 2.1 Inledning Ett avtal utgör ett centralt verktyg för i första hand civilrättsliga förhållanden. Det är dessa avtal som möjliggör att varor och tjänster omsätts på marknaden. Olika avtal kan ha skilda syften och förekomma i olika former.54 Avtalsrättens betydelse är av särskild relevans vid avtal där de avtalsslutande parterna framarbetar förmånliga lösningar för speciella behov. För att kunna lösa ett problem gällande en speciell typ av avtal är det dock av vikt att behärska den allmänna avtalsrätten.55 Inom svensk rätt är huvudprincipen att det ska råda avtalsfrihet. Från denna huvudprincip finns emellertid vissa undantag. Ett sådant inskränkande undantag utgörs av den så kallade kontraheringsplikten. Det finns ett antal avsikter bakom såväl avtalsfriheten som kontraheringsplikten. I detta kapitel kommer en redogörelse att ske kring innebörden av de båda begreppen, vilket kommer att följas upp av en genomgång av de olika syften som kan tänkas ligga bakom dessa. 2.2 Avtalsfrihet som utgångspunkt Som ovan nämnts är huvudprincipen inom svensk avtalsrätt att det ska råda avtalsfrihet på marknaden. Innebörden av detta begrepp kan sägas vara att det är upp till varje individ att själv bestämma huruvida denne vill ingå avtal med någon eller inte. Det skulle kunna formuleras som att avtalsfriheten är ett uttryck för dels individens frihet enligt en demokratis grunder och dels ett nödvändigt element i en välmående marknadsekonomi.56 Avtalsfriheten kan sägas innebära främst tre saker. Till att börja med medför avtalsfriheten en möjlighet för individer att antingen ingå ett avtal, eller att låta bli att göra det. En valfrihet rörande avtalsingåendet i sig föreligger alltså. Den andra innebörden av avtalsfriheten är att individer själva ska kunna bestämma vem ett avtal ska ingås med samt hur detta avtal i så fall ska slutas. De parter som sluter ett avtal beslutar även om avtalets innehåll och vilka verkningar det ska ha. Detta innebär att parterna själva är fria att förhandla om vilka huvuddrag och detaljer angående till exempel ändringar, upphävning, eller komplettering som ska karaktärisera avtalet.57 Att ett avtal ska bygga på frivillighet från parternas sida ses som en förutsättning för att dess bindande verkan ska kunna accepteras. Avtalets bindande verkan ska återspegla och ge uttryck för den enskilde individens självbestämmanderätt.58 Utvecklingen av avtalsfriheten kan delas in i tre olika stadier. Det första stadiet anger att avtalsfriheten utgör en utgångspunkt men kan begränsas av tvingande regler. Här är det parternas vilja som ger avtalet dess bindande kraft och tolkningen av avtalet försöker fastställa denna vilja. Det första stadiet kan ses som ett uttryck för den liberala avtalsrätten. Vid det andra stadiet av avtalsfrihet ses denna alltjämt som en utgångspunkt. Dock är det i detta fall den välgrundade tilliten från den som mottar en förklaring om att sluta avtal som ger avtalet dess bindande kraft. Tolkningen tar vid denna utgångspunkt sikte på att ligga så nära det välgrundade intrycket och tilliten som möjligt. Grunden för det andra stadiet har sina rötter från tiden runt sekelskiftet 1900. Det tredje stadiet, som återspeglar det synsätt som föreligger idag, innebär att avtalsfriheten i grunden finns som princip. Däremot förekommer inom hela 54 Agell, A, Malmström, Å, Civilrätt, s. 77. Ramberg, J, Ramberg, C, Allmän avtalsrätt, s. 18. 56 Taxell, L-E, Avtalsrätt, s. 36. 57 Taxell, L-E, Avtalsrättens normer, s. 32. 58 Lehrberg, B, Avtalsrättens grundelement, s. 67. 55 18 avtalsrätten tvingande regleringar som medför att avtalsfriheten kan framstå som övervakad och rudimentär.59 Principen om att det ska råda avtalsfrihet har ett nära samband med principen om avtalsbundenhet. Denna princip innebär en skyldighet för parterna att infria avtalet, det vill säga uppfylla de löften de tagit på sig i och med avtalet. Avtalsbundenhet som princip är av särskilt stor betydelse för personer eller parter som har en lägre och svagare ställning i samhället och som inte kan tillvarata sina intressen på ett lika framgångsrikt sätt som starkare parter.60 I och med att parterna blir bundna av avtalet kan detta sägas utgöra ett redskap som dels garanterar avtalsparterna att vissa prestationer kommer att utföras i enlighet med avtalet och dels att de utfästelser som lämnas i samband med avtalsslutet skapar en tillit hos motparten. En sådan tillit kan vara av betydelse, särskilt vid avtal där parternas prestationer inte sker vid samma tillfälle. Principen om att avtal ska hållas, pacta sunt servanda, ses även vid sidan av avtalsfriheten som en hörnsten i en fungerande marknadsekonomi.61 2.3 Syften bakom avtalsfriheten Det finns ett antal syften som kan sägas ligga bakom principen om avtalsfrihet. Det finns således vissa hänsynstaganden som görs vid en bedömning av ett avtals ingående. Ett sådant hänsynstagande kan bestå i att det finns ett värde i att ett avtal ingås av individer på ett frivilligt, rationellt och informerat sätt.62 Ett av de syften som kan fastställas kring avtalsfriheten är att den ska vara inriktad på att försöka skapa möjligheter för en fungerande marknads medborgare att kunna ingå avtal på rättvisa grunder. Att värna om avtalsfriheten ska alltså underlätta för näringsidkare att producera varor och tjänster medan den ska göra det möjligt för medborgarna att förverkliga de mål de har satt upp för sin tillvaro.63 Vidare kan ett grundläggande ändamål för hela avtalsrätten sägas vara att främja omsättningen på marknaden och även skapa trygghet för denna omsättning genom att förhindra att avtalsparter drabbas av skador.64 Avtalsfriheten är även förknippad med idén om att människor i ett modernt samhälle ska vara innehavare av vissa rättigheter över vilka de bestämmer huruvida de ska utnyttjas eller inte. Detta val ska människorna få göra själva utan att några juridiska hinder hamnar i vägen.65 Grundidén om avtalsfriheten är att det finns ett slags samhällsintresse av att samhället ska fungera på ett sätt som gör att individen fritt kan utveckla sin personlighet och forma sitt liv.66 Ett annat syfte med avtalsfriheten, och även andra grundläggande principer inom avtalsrätten, är att de antas vara av ekonomisk natur. Innebörden av detta är att principerna ska ge en typ av trygghet till det ekonomiska systemets funktion.67 2.4 Kontraheringsplikt som undantag Trots att utgångspunkten inom avtalsrätten är att det ska råda avtalsfrihet på marknaden finns ett antal undantag från denna utgångspunkt.68 Ett av dessa undantag är den så kallade kontraheringsplikten, som trots att den betraktas som ett undantag är ett betydande inslag i Nybergh, F, Avtalsfrihet – rätt till avtal, s. 41 med hänvisningar. Ramberg, J, Ramberg, C, Allmän avtalsrätt, s. 27 f. 61 Adlercreutz, A, Gorton, L, Avtalsrätt I, s. 26 f. 62 Svensson, O, Avtalsfrihet och rättvisa, s. 184. 63 Svensson, O, Avtalsfrihet och rättvisa, s. 501. 64 Lehrberg, B, Avtalsrättens grundelement, s. 58. 65 Svensson, O, Avtalsfrihet och rättvisa, s. 39. 66 Victorin, A, SvJT, s. 437. 67 Bernitz, U, Svensk och Europeisk marknadsrätt I, s. 37. 68 Agell, A, Malmström, Å, Civilrätt, s. 77. 59 60 19 avtalsrätten. Innebörden av kontraheringsplikten är att denna möjliggör för en part att påkalla ett avtalsslut oberoende av huruvida motparten är villig att sluta ett avtal eller inte. Situationen skulle kunna liknas vid att den ena parten har ett stående anbud att ta ställning till och att motparten blir bunden så fort det stående anbudet accepteras. Ett tydligt kännetecken för kontraheringsplikten är dess brist på frihet eller frivillighet vid valet av medkontrahent. Bristen på frivillighet kompletteras även ofta av dels ett förbud mot att avbryta en varaktig avtalsförbindelse och dels en normering av avtalets villkor. Utan dessa komplement skulle kontraheringsplikten riskera att bli endast skenbar, då den skulle vara relativt enkel att kringgå. En annan beskrivning av kontraheringsplikten är att den innebär ett förbud mot avtalsvägran utan någon saklig grund, dit även begränsningar av uppsägningar av avtal kan hänföras. 69 Kontraheringsplikten innebär också att friheten att avstå från att ingå ett avtal med någon begränsas eller sätts ur spel. Medan ett avtal vanligtvis ses som ett uttryck för båda parternas viljor innebär kontraheringsplikten att en avtalspart kan bli bunden av motpartens ensidiga viljeförklaring utan att något eget samtycke uttryckts.70 Begränsningen av avtalsfriheten blir i detta fall tvådelad. Möjligheterna att underlåta att ingå ett avtal reduceras, vilket i sin tur leder till att även friheten i valet av medkontrahent inskränks.71 Enligt Nybergh medför kontraheringsplikten att friheten begränsas endast för den part som är förpliktad att ingå ett avtal. Samtidigt ökar friheten för den part som istället är berättigad till att ingå ett avtal utan att kunna nekas ett sådant ingående. Vissa grupper av individer kan således skyddas mot att utan saklig grund nekas rätten till att sluta avtal om varor eller tjänster. 72 Kontraheringsplikten ses därmed som ett rättsligt instrument som används för att tillgodose vissa ändamål.73 2.5 Syften bakom kontraheringsplikten Kontraheringsplikten vilar på ett antal motiv som rättfärdigar detta undantag från huvudprincipen om att avtalsfrihet ska råda. Ett övergripande syfte bakom kontraheringsplikten är att motverka förekomsten av diskriminering. Detta diskrimineringsförbud har i sin tur sin grund i den statliga likabehandlingsprincipen. Ett resultat av diskrimineringslagstiftningen, vilken kommer till uttryck i Diskrimineringslagen (2008:567) (DL) och Brottsbalken (1962:700) (BrB), blir att det även uppstår en kontraheringsplikt inom civilrättens område.74 Skyddet mot diskriminering kommer även till uttryck i 2 kap. 12 § Regeringsformen (2011:109) (RF). En annan vanlig företeelse som motiverar kontraheringsplikt är att ett företag eller en privatperson innehar en sådan marknadsdominerande ställning som medför att andra hamnar i ett beroendeförhållande till denne. Ett sådant beroendeförhållande kan dock vara för handen även om det företag eller den person som de andra är beroende av inte är marknadsdominanta. Kontraheringsplikten motiveras i detta fall av att enskilda ska kunna ta del av eller utnyttja varorna eller tjänsterna som dominanten erbjuder.75 Kontraheringsplikt kan gälla för såväl privata som offentliga företag som bjuder ut sina tjänster på angivna villkor.76 En annan faktor som motiverar kontraheringsplikten är att den ska bidra till att främja en fri konkurrens och på så sätt skydda konsumenternas intresse av att ha ett brett utbud av varor eller 69 Adlercreutz, A, Gorton, L, Avtalsrätt I, s. 113. Svensson, O, Avtalsfrihet och rättvisa, s. 45. 71 Wilhelmsson, T, Om styrning av försäkringsvillkor, s. 8. 72 Nybergh, F, Avtalsfrihet – rätt till avtal, s. 5. 73 Adlercreutz, A, Gorton, L, Avtalsrätt I, s. 116. 74 Victorin, A, SvJT, s. 449. 75 Pehrson, L, Kontraheringsplikt, s. 70 f. 76 Taxell, L-E, Avtalsrätt, s. 38. 70 20 tjänster att välja emellan. Även olika typer av sociala skyddssynpunkter ligger till grund för kontraheringsplikten. Det kan till exempel röra sig om rätten till att få ett hyresavtal förlängt eller företrädesrätten till återanställning inom arbetsrätten. De sociala skyddssynpunkterna har ett nära samband med principen om likabehandling och förbuden mot diskriminering.77 I fråga om konsumentskyddsaspekten kan kontraheringsplikten beskrivas som en säkerhetsventil som används när tillgängligheten av en nyttighet av någon anledning försämras. Svaga avtalsparter får i och med denna ventil ett redskap som hjälper dem att sluta avtal om och ta del av sådana nyttigheter som de behöver.78 Wilhelmsson är av åsikten att konsumentskyddande åtgärder, i form av exempelvis en lagreglerad kontraheringsplikt, även kan gynna andra än de svagare avtalsparterna. Detta eftersom ett ingrepp i rådande missförhållanden i en bransch kan få ett resultat som är till fördel för hela branschens allmänna anseende. Ett ökat anseende kan leda till att efterfrågan på de varor och tjänster som bjuds ut ökar.79 Ett annat motiv som talar för en kontraheringsplikt är att det anses nödvändigt av rena säkerhetsskäl. Detta är fallet bland annat när det rör sig om besiktning av motorfordon, där det föreligger en avtalsskyldighet för båda parter. Kontraheringsplikten gäller således i dessa fall både för ägaren till fordonet i fråga och för den som besiktigar fordonet. Även hälsovårds- och miljöskäl kan vara aspekter som innebär en kontraheringsplikt. Ett exempel på detta är att det föreligger ett tvång för fastighetsägare att ingå avtal om anslutning till avloppsanläggning och sophämtning.80 Victorin sammanfattar den kontraheringsplikt som existerar inom förmögenhetsrättens område genom att dela in denna i tre grupper av skäl som plikten betingas av. Den första gruppen av skäl innefattar människors beroende av att marknaden fungerar på ett sätt som medför att varor och tjänster omsätts på ett gemensamt bästa sätt. En närmare innebörd av detta uttryck är att kontraheringsplikten ska fungera som ett korrektiv till de brister som avtalsfriheten kan medföra. Den andra gruppen av skäl tar sikte på människors beroenden av andra och strävar mot att individer som är beroende av någon annan inte ska bli utlämnade åt dennes godtycke. Avslutningsvis är den tredje gruppen av skäl sprungna ur socialistiska idéer och verkar vid sidan av de mer liberala tankegångarna inom förmögenhetsrätten som är vanligare i dagens samhälle.81 77 Adlercreutz, A, Gorton, L, Avtalsrätt I, s. 115. Nybergh, F, Avtalsfrihet – rätt till avtal, s. 293. 79 Wilhelmsson, T, Om styrning av försäkringsvillkor, s. 27. 80 Pehrson, L, Kontraheringsplikt, s. 73. 81 Victorin, A, SvJT, s. 449. 78 21 3 Kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter 3.1 Inledning Det har tidigare konstaterats att kontraheringsplikten förekommer som ett undantag från huvudprincipen om avtalsfrihet inom flera olika rättsområden och av flera olika anledningar. Inom försäkringsavtalsrätten finns bestämmelser rörande kontraheringsplikt gällande sådana försäkringar som tecknas av privatpersoner, vilket gäller för såväl individuella skadeförsäkringar som personförsäkringar. Detta kapitel syftar till att presentera och beskriva de bestämmelser avseende den kontraheringsplikt som finns angående individuella skadeförsäkringar för konsumenter med utgångspunkt i 3 kap. 1 § FAL. Då försäkringsavtal innehar vissa karaktäristiska särdrag som spelar en väsentlig roll för de rättsliga reglerna kommer inledningsvis en kort presentation av några av dessa särdrag genomföras, vilket följs upp av en beskrivning av kontraheringspliktens bakgrund inom försäkringsavtalsrätten.82 Därefter kommer en ingående redovisning genomföras angående de nuvarande regleringar och faktorer som är av betydelse för kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter. Det kommer även att ske en viss jämförelse med person- och företagsförsäkringar i fråga om kontraheringsplikten. Avslutningsvis kommer redogöras för vilka möjligheter till rättsliga åtgärder en konsument som blivit nekad att teckna en försäkring har gentemot försäkringsgivaren. 3.2 Försäkringsavtalet Det främsta syftet med ett försäkringsavtal, i vart fall ur försäkringstagarnas perspektiv, är att detta avtal ska skapa en viss trygghet mot oväntade och ofördelaktiga händelser. Sådana händelser kan bestå av till exempel bränder, inbrott eller åsknedslag och andra naturrelaterade skador. Försäkringsgivaren å sin sida behöver till en början inte vidta några särskilda åtgärder för att uppfylla sin del av avtalet, annat än att vara beredd att träda in och uppfylla sitt ansvar att ersätta försäkringstagaren om en händelse som omfattas av försäkringen skulle inträffa. Ett försäkringsavtal är alltså att betrakta som ett varaktigt avtal som avser ovissa händelser. Just ovissheten är ett viktigt inslag, då det är meningslöst för en försäkringstagare att försäkra sig mot händelser som med enkelhet kan förutses. Mot försäkringstagarnas intresse av att skapa en ekonomisk säkerhet mot oväntade händelser kan ställas försäkringsgivarens intresse av att kunna bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig.83 Hellner menar dessutom att ett försäkringsavtal kan neutralisera en lätt uppkommen nervös ängslighet att undvika skador. Avtalet innebär även en viss strävan mot prevention av skador, då vissa aktsamhetskrav vanligtvis ställs på försäkringstagaren.84 En viktig princip för försäkringsavtal är den om att premien som erläggs för den aktuella försäkringen ska motsvara de risker som finns. Denna princip betecknas som ekvivalensprincipen. Grunden för erläggandet av försäkringspremien är att denna inte endast ska omfatta den ersättning som betalas ut vid inträffade skador, utan även täcka till exempel de administrativa kostnader försäkringen innebär.85 Sambandet mellan premien och risken kan sammanfattas som att ju större risken är för att en skadehändelse inträffar, desto högre blir premien för försäkringen i fråga.86 Ett annat karaktärsdrag för försäkringsavtalsrätten är att 82 Bengtsson, B, Försäkringsavtalsrätt, s. 6. Bengtsson, B, Försäkringsavtalsrätt, s. 6 f. 84 Hellner, Försäkringsrätt, s. 15 f. 85 Bengtsson, B, Försäkringsavtalsrätt, s. 28. 86 Ramberg, C, Kontraktstyper, s. 209. 83 22 själva avtalen utgörs av så kallade standardavtal, vilket innebär att villkoren i avtalet är upprättade i förväg och avsedda att tillämpas på ett stort antal liknande situationer. Avtalen upprättas normalt sett ensidigt av den part som säljer den aktuella varan eller tjänsten och är oftast i och med denna omständighet inte heller föremål för någon individuell förhandling.87 Anledningen till att stora företag, exempelvis försäkringsbolag, använder sig av standardavtal gällande varor och tjänster som förmedlas till framförallt konsumenter är att det varken är rationellt, effektivt eller ekonomiskt gynnsamt att genomgå en individuell förhandling i varje enskilt avtalsslut. Då det nästan uteslutande är näringsidkaren som ensidigt utformar avtalen i fråga om konsumentavtal har det även tillkommit konsumentskyddande lagstiftning i syfte att påverka balansen mellan parterna och förhindra ett ensidigt utnyttjande av principen om avtalsfrihet.88 Angående förhållandet mellan avtalsparterna i ett försäkringsavtal är det i regel försäkringsgivaren som är den överlägsne av parterna. En enskild försäkringstagares säregna anspråk påverkar inte villkorsutformningen, särskilt inte om försäkringstagaren är konsument. Är försäkringstagaren istället ett stort företag finns vissa möjligheter att förhandla sig till mer anpassade villkor för det aktuella företaget. I synnerhet försäkringstagare som är konsumenter intar alltså en underlägsen ställning i förhållande till en försäkringsgivare. Det föreligger också ett förtroendeförhållande mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Som ovan nämnts uppställs ofta aktsamhetskrav som försäkringstagaren måste följa för att inte löpa risk att få sin försäkringsersättning nedsatt när en skada inträffar.89 Gällande försäkringsgivarna menar Munukka att dessa har en lojalitetsplikt gentemot försäkringstagarna, vilket innebär att deras intressen ska beaktas vid såväl försäkringsavtalets ingående som vid utbetalning av ersättning.90 3.3 Kontraheringspliktens bakgrund Även om kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter idag är ett naturligt inslag i den svenska försäkringsavtalsrätten har så inte alltid varit fallet. Exempelvis återfanns inga bestämmelser i GFAL som innebar att försäkringsgivare inte hade en oinskränkt rätt att neka personer att teckna en försäkring. I denna lag åtnjöt alltså försäkringsgivaren en slags handlingsfrihet gentemot sina eventuella motparter, vilket innebar att den som ville teckna en försäkring var hänvisad till att acceptera det avtalsinnehåll försäkringsgivaren tillhandahöll eller försöka vända sig till något annat försäkringsbolag. En förutsättning var dock att försäkringsgivaren godtog att en försäkring tecknades.91 En oinskränkt avtalsfrihet kom emellertid att betraktas som en bekräftelse på att försäkringstagarna hamnade i ett underläge gentemot försäkringsgivarna, vilket visades genom stränga och ibland oförmånliga försäkringsvillkor. Skyddet för försäkringstagarna ansågs inte längre vara tillräckligt. 92 Den lagstadgade kontraheringsplikten inom försäkringsavtalsrätten introducerades först genom införandet av KFL. Ett av de skäl som anfördes i förarbetena för en lagreglering om rätten till försäkring var att minska beroendet av försäkringsgivares beslut i fråga om rätten till att teckna försäkring. Det var även angeläget att ge den som nekats att teckna en försäkring en möjlighet att få ett sådant beslut rättsligt prövat, vilket inte varit fallet enligt tidigare lagstiftning. Regleringen var även avsedd att tillgodose ett allmänt rättvisekrav på så sätt att en svagare part 87 Bernitz, U, Standardavtalsrätt, s. 15 ff. Bernitz, U, Standardavtalsrätt, s. 20 ff. 89 Bengtsson, B, Försäkringsrätt- Några huvudlinjer, s. 27 ff. 90 Munukka, J, SvJT 2010, s. 588. 91 Wilhelmsson, T, Om styrning av försäkringsvillkor, s. 62 f. 92 Prop. 1979/80:9, s. 20. 88 23 inte skulle bli avhängig en starkare parts beslut i angelägenheter av stor social betydelse, där ett försäkringsavtal ansetts innebära ett näst intill nödvändigt skydd mot de ekonomiska konsekvenser ett försäkringsfall kan föra med sig.93 Efter att KFL trätt ikraft fanns även lagförslag om både en Skadeförsäkringslag och en Personförsäkringslag, vilka båda förespråkade en fortsatt lagreglering av 94 kontraheringsplikten. Även om dessa utredningar inte resulterade i några gällande lagar fanns de med i det underlag som låg till grund för dagens FAL. En reglering av kontraheringsplikten var även föremål för diskussion vid tillkomsten av denna lagstiftning. Frågan angående rätten till försäkring ansågs ligga i linje med lagens huvudsyfte att bereda ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar.95 I och med ikraftträdandet av FAL skapades återigen en lag som reglerar alla typer av privata, frivilliga försäkringar vilka tidigare varit uppdelade mellan GFAL och KFL. 3.4 Nuvarande lagstiftning Bestämmelser om försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter kommer till uttryck i ett antal paragrafer i FAL. Regleringen av kontraheringsplikten i dagens lagstiftning är dock inte helt fri från kritik. Först och främst har konstaterats att försäkringslagstiftning bör knyta an till den snabba utvecklingen inom försäkringsområdet.96 Det har bland annat hävdats att en för detaljerad reglering lätt kan bli ineffektiv och omodern i och med att värderingar och uppfattningar kan förändras med tiden. Det har även hävdats att den konsumentinriktade lagstiftningen är alltför förlåtande till sin karaktär på så sätt att konsumenter inte behöver vidta några försiktighetsåtgärder på egen hand eller iaktta gott och uppmärksamt beteende. En annan fråga som tagits upp är om det verkligen råder sådana missförhållanden på det försäkringsavtalsrättsliga området att en kontraheringsplikt fortfarande kan motiveras.97 3.4.1 Rätt till försäkring I dagens FAL gör sig bestämmelsen om försäkringsgivares kontraheringsplikt vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter påmind främst genom regleringen i 3 kap. 1 § FAL. Denna paragraf stadgar att ett försäkringsbolag inte får vägra en konsument att teckna en sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett nekande får inte heller grunda sig på att ett försäkringsfall inträffat sedan en ansökan gjorts men någon försäkring ännu inte hunnit meddelas. I propositionen till FAL framförs att det finns ett allmänt intresse av att utgångspunkten i den försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen är att det ska råda avtalsfrihet. Vissa avvikelser i till exempel försäkringsvillkoren kan tillåtas utan att det skydd för försäkringstagare och andra som ska råda på området hamnar i kläm. Det konstateras dock även att avtalsfriheten måste få stå åt sidan när det är påkallat ur ett samhälleligt intresse, vilket kan bestå i behovet av att tillgodose sociala hänsyn eller att främja jämlikhet i avtalsförhållandet. En målsättning med själva utformningen av lagen var att den skulle ligga nära allmänna civilrättsliga principer samtidigt som de särdrag ett 93 SOU 1977:84, s. 128 f. Se SOU 1989:88 och SOU 1986:56. 95 Prop. 2003/04:150, s. 1. 96 Ds 1993:39, s. 126. 97 Börjesson, U, NFT 1994, s. 210. 94 24 försäkringsavtal åtnjuter skulle beaktas i tillräcklig grad.98 Strömbäck menar att den jämlikhet mellan avtalsparter som avtalsfriheten bygger på blir fiktiv i stor utsträckning på försäkringsavtalsrättens område, mycket på grund av att försäkringar är svårbegripliga för många människor och att det därmed uppstår en obalans till försäkringsbolagens överväldigande fördel. Av denna anledning är det av intresse att dirigera utformningen av försäkringsavtalsrätten, trots den betydande roll avtalsfriheten spelar i vår rättsordning.99 Något som betonats gällande försäkringsgivarens kontraheringsplikt gentemot konsumenter är framförallt att ett privat försäkringsavtal är av stor vikt av såväl ekonomiska som sociala skäl. Detta gäller särskilt för försäkringar som avser att skydda egendom, vilka till skillnad från vissa personförsäkringar inte har någon motsvarighet i allmänna försäkringar eller något annat kollektivt försäkringssystem.100 Av lagtexten framgår att det alltså under vissa omständigheter kan vara godtagbart för en försäkringsgivare att bortse från kravet om kontraheringsplikt gentemot konsumenter enligt 3 kap. 1 § FAL. Till att börja med är det endast försäkringar som det aktuella bolaget normalt sett tillhandahåller allmänheten som omfattas av kontraheringsplikten. Avgörande för huruvida en försäkring tillhandahålls allmänheten eller inte är i första hand utbudet av de allmänna försäkringsvillkoren hos den aktuella försäkringsgivaren. Att en viss typ av försäkring finns i försäkringsgivarens så kallade försäkringssortiment innebär dock inte per automatik att det föreligger en skyldighet att meddela försäkringen. Denna fråga måste prövas i enlighet med, av försäkringsgivaren tillämpad, praxis.101 Det föreligger alltså ingen skyldighet för försäkringsgivarna att försäkra objekt eller risker som ligger utanför det normala sortimentet. Inte heller finns det något krav på att utvidga verksamheten utöver det geografiska område eller den kundkrets som försäkringen avser. Om en försäkringsgivare till exempel skulle inrikta sig på endast försäkringar rörande helnykterister så skulle ingen skyldighet finnas att försäkra andra än personer tillhörande den kategorin. Vidare är ingen försäkringsgivare skyldig att meddela en viss typ av försäkring endast på grund av den omständigheten att en annan försäkringsgivare gör det. Kravet på att det måste röra sig om en försäkring som normalt sett tillhandahålls allmänheten inrymmer också att försäkringstagarna har att acceptera de villkor och den premie som uppställs för försäkringen i fråga. Det sagda innebär dock en rätt för konsumenter att få en försäkring meddelad mot de allmänna villkoren och till en normal premie. En försäkringsgivare får således inte meddela en försäkring med inskränkningarna att den träder i kraft först sedan en lång tid förflutit och till en premie som är osedvanligt hög, då detta i praktiken kan likställas med ett nekande till att teckna en försäkring.102 Angående försäkringar som normalt sett tillhandahålls allmänheten utgick denna reglering från början från att flertalet av landets försäkringsbolag endast erbjöd ett begränsat antal olika typer av försäkringar, vilka dessutom hade likartade villkor hos samtliga bolag. Nuförtiden är situationen annorlunda i och med att det förekommer ett större antal inriktningar på olika typer av försäkringar vilka varierar mellan olika bolag, och villkoren för dessa kan också skilja sig åt 98 Prop. 2003/04:150, s. 129 f. Strömbäck, E, JT 2004/05, s. 352 f. 100 Prop. 1979/80:9, s. 23 f. 101 SOU 1977:84, s. 192. 102 Prop. 2003/04:150, s. 390 f. 99 25 beroende på vilket bolag det rör sig om.103 Det kan även nämnas att det traditionellt sett har varit relativt ovanligt att en försäkringsgivare nekar någon att teckna en skadeförsäkring.104Det rekvisit i 3 kap. 1 § FAL som möjliggör ett berättigat nekande av rätten att teckna en försäkring från försäkringsgivarens sida är om särskilda skäl föreligger. De särskilda skäl som anges för ett nekande ska vara objektivt motiverade. Begreppet särskilda skäl måste i sin tur ligga för handen i fråga om risken för ett framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den aktuella försäkringens art eller någon annan omständighet. Angående de två förstnämnda omständigheterna är två vanliga exempel på dessa att ett försäkrat objekt befinner sig i ett särskilt brandfarligt område eller att en försäkrad byggnad eller lokal är frekvent utsatt för inbrottsrisker. Områden som är förenade med särskilt stora risker kan följaktligen betraktas som ett särskilt skäl av så kallade försäkringstekniska skäl. Angående ett nekande med utgångspunkt i den aktuella försäkringens art kan kort nämnas att denna aspekt tar sikte på försäkringar beträffande enskilda, specifika föremål av ett speciellt slag. Det kan röra sig om exempelvis smycken eller samlingar av olika slag. Här är det tillåtet för försäkringsgivaren att neka försäkring om denna innebär svårigheter av försäkringstekniska skäl, vilket bland annat kan bestå i att det är svårt att avgränsa omfattningen av den egendom som försäkringen är tänkt att beröra.105 Ett nekande kan även grundas på individuella förhållanden hos den eventuella försäkringstagaren. Om denne tidigare grovt åsidosatt sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet är försäkringsgivaren berättigad att avslå en begäran om att teckna en ny försäkring.106 En ansökan kan också nekas på grund av att den som söker tidigare har begått brott som ur försäkringssynpunkt kan anses vara betydande. Det kan bland annat röra sig om bedrägerier eller allmänfarlig vårdslöshet. En sökande som inte gjort sig skyldig till någon av dessa företeelser men i övrigt utgör en större risk än vanligt genom sina personliga förhållanden kan inte nekas en försäkring annat än i undantagsfall. En onormalt hög skadestatistik kan alltså inte ensamt åberopas som ett särskilt skäl att neka någon en försäkring. Inom rimliga gränser kan en försäkringsgivare även kräva viss information från den som ansöker om att teckna en försäkring, då detta av försäkringstekniska skäl kan vara av betydelse för riskbedömningen av det objekt eller den egendom som ska försäkras. Uppgifter om till exempel ett föremåls eller byggnads ålder och material kan vara av betydelse vid denna bedömning Avsaknad av tillräcklig information och upplysningar kan i vissa fall betraktas som en sådan omständighet som ger försäkringsgivaren rätt att neka en försäkring.107 3.4.2 Rätt att förnya försäkring Av 3 kap. 3 § 2 st. FAL framgår att om en försäkringstagare begär att en försäkring ska förnyas så måste den göra det om det inte finns särskilda skäl att vägra en sådan förnyelse med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 3 kap. 1 § FAL. Regleringen motiveras i första hand av att det finns ett skyddsbehov för konsumenter i lika hög grad när försäkringstiden går ut som när en försäkring ska tecknas för första gången. Att en gång ha meddelat en försäkring innebär ett visst ansvar för försäkringsgivaren att även fortsättningsvis ta hänsyn till försäkringstagarens skyddsbehov. Om en försäkringstagare under försäkringstiden åsidosätter sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet, till exempel genom att inte ta hänsyn till säkerhetsföreskrifter eller 103 Bengtsson, B, Försäkringsavtalsrätt, s. 220. Prop. 1979/80:9, s. 39. 105 Prop. 2003/04:150, s. 391 f, jfr SOU 1977:84, s. 192 f. 106 SOU 1989:88, s. 277. 107 Prop. 2003/04:150, s. 392. 104 26 andra avtalsanvisningar, kan detta vara ett skäl att inte godta en förnyelse av försäkringen.108 De erfarenheter försäkringsgivaren haft av försäkringstagaren under försäkringstiden måste ställas emot det intresse försäkringstagaren har av ett bibehållet försäkringsskydd. Hur denna intresseavvägning går till avgörs i varje enskilt fall. Angående skyddsbehovet för försäkringstagaren är detta i regel större när det handlar om försäkring av egendom av vital betydelse, som exempelvis en villahemförsäkring. Är situationen den motsatta blir inte heller skyddsbehovet lika stort.109 Om försäkringsgivaren beslutar att en försäkring inte ska förnyas på grund av särskilda skäl är det av intresse att detta anges i samband med att försäkringen sägs upp.110 3.4.3 Försäkringsgivares uppsägning och ändring i förtid En försäkringsgivare kan även under vissa omständigheter ha en rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid. Förutsättningarna för detta är att försäkringstagaren eller den försäkrade grovt åsidosatt sina förpliktelser gentemot försäkringsgivaren eller att det annars finns synnerliga skäl. Regleringarna rörande uppsägning och ändring av försäkringen i förtid återfinns i 3 kap. 7 § 1 st. FAL respektive 3 kap. 8 § 1 st. FAL. De aspekter som spelar in vid försäkringsgivarens uppsägningsrätt liknar dem som ska beaktas vid försäkringstagarens rätt till att förnya en försäkring. Den som fått en försäkring tecknad ska kunna räkna med att skyddet inte gäller en alltför kort tid under förutsättning att det inte finns några speciella förhållanden som ger skäl för något annat. Generellt sett har dock uppsägning i förtid inte någon större betydelse i praktiken vid skadeförsäkringar, då dessa oftast har en relativt kort försäkringstid.111 Ett exempel på när försäkringstagaren grovt åsidosatt sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet kan vara att svikligt felaktiga upplysningar lämnats vid försäkringens tecknande, att säkerhetsföreskrifter grovt åsidosatts eller att felaktiga uppgifter uppsåtligen lämnats vid skaderegleringen i syfte att erhålla en högre ersättning för en inträffad skada. Om en överträdelse inte är att beakta som grov kan beteendet vanligtvis föranleda uppsägning av försäkringen när försäkringstiden gått ut.112 Även ett uppsåtligt framkallande av ett försäkringsfall motiverar en uppsägning i förtid. Vad gäller rätten att ändra villkoren i en försäkring i förtid gäller i regel samma bedömning av omständigheterna som vid uppsägning i förtid, mycket på grund av de liknande effekter en ändring respektive uppsägning har.113 3.5 Förhållande till person- och företagsförsäkring Med olika typer av försäkringar följer ibland även olika regleringar. Anledningarna till varför dessa regleringar skiljer sig åt kan vara flera beroende på vad det är som ska försäkras och vem det är som vill teckna försäkringen i fråga. När det kommer till personförsäkringar har dessa typer av försäkringar en motsvarighet till kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter i form av 11 kap. 1 § FAL som i likhet med 3 kap. 1 § FAL innebär en rätt att teckna försäkring om det inte finns särskilda skäl som kan motivera en vägran. Behovet av en kontraheringsplikt vid personförsäkringar kan bland annat motiveras av att beroendet av en personförsäkring kan vara minst lika stort som behovet av en skadeförsäkring, mycket på grund av att socialförsäkringar och andra typer av kollektiva försäkringar kan ge ett otillräckligt skydd i vissa fall. Utbudet och behovet av personförsäkringar har dessutom de 108 Prop. 2003/04:150, s. 161. Prop. 1979/80:9, s. 120. 110 Bengtsson, B, Försäkringsavtalsrätt, s. 230, se även avsnitt 3.6. 111 Prop. 2003/04:150, s. 165. 112 SOU 1977:84, s. 133. 113 Prop. 2003/04:150, s. 166 f. 109 27 senaste åren ökat kraftigt. Frågan om rätten till försäkring i fråga om personförsäkringar har även setts som en avvägning mellan att inte kräva att försäkringsgivarna frångår sina försäkringstekniska riskbedömningar och att motverka att en ansökan om försäkring avslås på osakliga grunder. Ett avslag kan även komma att prövas i domstol, vilket anses vara av betydelse i fråga om rättssäkerhet.114 Ett avslag av en ansökan om personförsäkring grundar sig vanligtvis på omständigheter som har att göra med hälsotillståndet hos den som söker försäkringen. Bedömningen av rätten till personförsäkring kompliceras även av att hälsotillståndet varierar mellan olika människor, vilket kan bero på till exempel funktionshinder eller varaktigt dålig hälsa. Utsatta grupper ska också kunna få teckna en försäkring som innebär ett fullvärdigt skydd till rimliga villkor samtidigt som hänsyn ska tas till att privat försäkringsverksamhet inte utövas enligt likartade principer som socialförsäkringar. Premien och försäkringsvillkoren ska kunna utformas på ett sätt som har sin grund i den risk försäkringen avser att täcka och premien ska ligga på en nivå som täcker de eventuella skador som kan drabba dem som ingår i försäkringstagarkollektivet.115 Även vid personförsäkringar kan det krävas att försäkringsgivaren begär in uppgifter från den som söker försäkringen för att kunna göra en bedömning av huruvida försäkring ska meddelas eller inte. Uppgifter som generellt sett ska lämnas är sådana som avser hälsotillstånd, yrke, fritidssysslor, bostadsort etc. Det finns dock en gräns för omfattningen av de uppgifter som får begäras och omotiverade krav som närmast kan likställas med ett avskräckande från att teckna försäkringen ses ofta i praktiken som en vägran att meddela försäkring från försäkringsgivarens sida.116 2011 tillkom även en ny reglering i 11 kap. 1a § FAL som föreskriver att samtycke till uppgifter om en enskild persons hälsotillstånd endast får inhämtas om det är nödvändigt för försäkringsansökans bedömning. Samtycket ska lämnas av den sökande på ett dokument som upprättats av försäkringsgivaren och av detta dokument ska framgå att samtycket är begränsat till det aktuella ärendet. I likhet med individuella skadeförsäkringar för konsumenter kan en vägran att meddela försäkring berättigas när särskilda skäl ligger för handen. Sådana skäl kan bestå i till exempel tidigare begångna brott av särskild betydelse från försäkringssynpunkt eller ett avsiktligt utnyttjande av premiebetalningsreglerna i syfte att erhålla ett gratis försäkringsskydd.117 Det kan också handla om risken för framtida försäkringsfall i form av bland annat försämrad hälsa, försäkringens art om denna är av mindre social betydelse eller andra omständigheter som har sin grund i moraliska risker eller ohederligt beteende från sökandens sida. Allmänt sett krävs starkare skäl för en vägran jämfört med 3 kap. 1 § FAL, mycket på grund av den grundläggande sociala betydelsen en personförsäkring har.118 I fråga om företagsförsäkring kan konstateras att det, till skillnad från skade- och personförsäkringar för konsumenter, inte finns någon kontraheringsplikt reglerad i FAL. Frågan om en kontraheringsplikt gentemot näringsidkare har dock diskuterats, framförallt med utgångspunkt i småföretagares skyddsbehov. Det har dock av flera anledningar ansetts saknas tillräckliga skäl för att motivera en kontraheringsplikt även vid företagsförsäkring. Några av de skäl som använts i argumentationen mot kontraheringsplikt vid företagsförsäkring är att en sådan plikt skulle få ett begränsat värde för småföretagare i och med att riskerna i de aktuella fallen är sådana att försäkringsgivarna skulle kunna neka försäkring med hänvisning till 114 Prop. 2003/04:150, s. 244 f. Prop. 2003/04:150, s. 246. 116 Prop. 2003/04:150, s. 498. 117 SOU 1986:56, s. 269. 118 Prop. 2003/04:150, s. 499 ff. 115 28 särskilda skäl, alternativt kräva en hög premie för att täcka de eventuella skadorna. Vidare ansågs det omotiverat att småföretagare skulle gynnas med en förmånligare kontraheringsplikt än den vid konsument- och personförsäkringar, samtidigt som även försäkringstekniska skäl talade emot en sådan reglering.119 3.6 Möjligheter till prövning En konsument som blivit nekad att teckna eller förnya en skadeförsäkring har möjlighet att få denna fråga prövad i domstol i enlighet med 7 kap. 6 § FAL. Enligt paragrafens andra stycke måste talan i domstol för att inte gå förlorad väckas inom sex månader från det att försäkringsgivaren sänt ett meddelande till konsumenten om sitt beslut samt en motivering av beslutet och en hänvisning om hur detta kan prövas. Tredje stycket fastslår även att domstolen får besluta att en försäkring ska gälla från den tidpunkt som ansökan om försäkring hade godtagits av försäkringsgivaren, under förutsättning att domstolen bifaller konsumentens yrkande. Grundtanken bakom konsumenters möjlighet till domstolsprövning är att de inte ska vara beroende av försäkringsgivarens ensidiga beslut vid frågor som är av stor betydelse för en ekonomisk trygghet. Det uttrycks även att konsumenten inte ska behöva bli utlämnad åt försäkringsgivarens godtycke. Att stå utan försäkringsskydd när en skada inträffar skulle kunna få förödande konsekvenser för en konsument. En försäkring kan ses som ett behov av ett oavbrutet skydd, vilket bör bestå även vid en oberättigad vägran att teckna eller förnya en försäkring. Det är av denna anledning en domstol kan besluta att en försäkring ska gälla från den tidpunkt försäkringsgivaren skulle ha meddelat försäkringen om denne inte ansett att särskilda skäl för en vägran förelegat.120 Tidsfristen om att väcka talan inom sex månader motiveras främst av att det kan vara svårt för en konsument att avgöra om en talan ska föras emot detta beslut. Därför kan det behövas tid att gå igenom och tänka över de skäl försäkringsgivaren angivit för beslutet. Dessa skäl ska anges i skriftlig form för att konsumenten så lätt som möjligt ska kunna ta ställning till om domstolsprövning ska begäras eller inte. Ur bevishänseende kan det även ur försäkringsgivarens synvinkel vara av betydelse att ange skälen för ett beslut i skriftlig form.121 Vissa typer av försäkringstvister kan lösas utomrättsligt av olika typer av nämnder som inrättats i syfte att komma fram till lösningar av tvister utan att frågan behöver tas upp i domstol. Det har tidigare förekommit såväl gemensamma nämnder för hela försäkringsbranschen som interna nämnder på vissa försäkringsbolag. De frågor som vanligtvis berörts i nämnderna är villkorstolkning och bedömning av ersättning vid en skada.122 Det är dock oklart om och i så fall vilken utsträckning någon av nämnderna prövat frågor om försäkringsgivarens kontraheringsplikt. En konsument kan även begära att en tvist prövas av ARN, vars uppgift är att objektivt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare.123 Frågor som rör rätten att teckna eller behålla en försäkring är dock något som faller utanför nämndens verksamhetsområde.124 För övrig vägledning gällande försäkringsfrågor kan en konsument vända sig till exempelvis Konsumentverket eller Konsumenternas Försäkringsbyrå.125 119 Ds 2005:42, s. 9 ff. SOU 1977:84, s. 161 f. 121 Prop. 2003/04:150, s. 204 f. 122 SOU 1977:84, s. 65 ff. 123 Bernitz, U, Standardavtalsrätt, s. 129 f. 124 SOU 2014:47, s. 68. 125 SOU 2014:47, s. 81 och 85. 120 29 4 Rättsfallsreferat och empirisk undersökning 4.1 Inledning Rätten till försäkring vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter är en fråga som inte direkt varit föremål för granskning av domstol i högsta instans. Det finns dock ett fall från 1987 som berör försäkringsgivares rätt att säga upp en försäkring respektive försäkringstagares rätt att förnya en försäkring som kan tillmätas viss relevans även för bedömningen av försäkringsgivares kontraheringsplikt. I övrigt är relevant rättspraxis på området knapphändig. Den första delen av detta kapitel syftar till att presentera bakgrunden till fallet, beskriva vilka omständigheter domstolen haft att ta ställning till samt att utreda vilka motiv och faktorer som legat till grund för domslutet. Kapitlets andra del kommer att bestå av en sammanställning av de svar angående den empiriska undersökning som lämnats av en representant vardera på fyra av Sveriges största försäkringsbolag. Sammanställningen är tänkt att ge en bild av hur hanteringen av frågor som är av relevans för försäkringsgivares kontraheringsplikt kan gå till i praktiken inom försäkringsbranschen. Som tidigare nämnts syftar dock undersökningen inte till att ge en bild som är representativ för hela försäkringsbranschen om hur kontraheringsplikten behandlas, utan är främst till för att tjäna som ett komplement till den knappa rättspraxis som finns angående de frågor som ligger till grund för denna utredning. Svaren kommer även att diskuteras i uppsatsens analyskapitel. 4.2 Rättsfallsreferat Det rättsfall som är av relevans för denna utredning är NJA 1987 s. 383. Detta fall berörde, som ovan nämnts, huruvida en försäkringsgivare haft rätt att säga upp ett visst moment av en försäkring. Det moment som efter försäkringsgivarens uppsägning inte längre skulle ingå i försäkringen var ett moment som omfattade cykelstölder. Anledningen till att detta moment sagts upp var att den aktuella försäkringstagaren under en period om femton månader blivit bestulen på sin cykel fem gånger. Försäkringsgivaren ansåg sig därmed berättigad till att säga upp försäkringen avseende detta moment. Huvudfrågan var huruvida det förelegat sådana särskilda skäl som enligt dåvarande 15 § KFL berättigade en uppsägning av försäkringen som helhet eller ett moment av denna. Försäkringsgivaren menade att skadefrekvensen i det aktuella fallet var så hög att detta inte kunde tillskrivas endast slumpmässiga aspekter. I och med att skadefrekvensen så väsentligt översteg det normala ansåg försäkringsgivaren även att det låg i försäkringstagarkollektivets intresse att kunna säga upp ett moment i försäkringen utan att någon mer ingående utredning genomförts. Detta eftersom det för försäkringsgivare i allmänhet är svårt att visa att någon vårdslöshet förelegat från försäkringstagarens sida, vilket visserligen inte heller hävdats i det aktuella fallet. Försäkringstagaren å sin sida ifrågasatte inte att antalet cykelstölder var högre än normalt men menade samtidigt att en hög skadefrekvens ensamt inte kunde utgöra sådana särskilda skäl som berättigar en uppsägning. Försäkringstagaren menade även att risken för att ett försäkringsfall inträffar måste vägas mot att en hög skadefrekvens också innebär ett särskilt stort behov för försäkringsskydd. Denne hävdade också att vårdslöshet från försäkringstagarens sida bör vara en förutsättning för att ett försäkringsmoment ska kunna sägas upp. I fråga om att tillgodose försäkringstagarkollektivets intresse var försäkringstagaren av uppfattningen att det krävs en klar förändring av hela kollektivets riskbild för att en uppsägning på grund av särskilda skäl ska kunna göras gällande i dessa fall. En försäkringstagare med en onormalt hög riskbild innebär ingen betydelsefull ändring av risk för kollektivet som helhet. 30 TR konstaterade i sitt domskäl att den aktuella försäkringstagarens skadefrekvens var att betrakta som ovanligt hög. Det hade inte från försäkringsgivarens sida påståtts att någon vårdslöshet förelegat från försäkringstagarens sida och inte heller funnits något annat säreget i dennes förhållanden som varit orsak till det höga antalet cykelstölder. Även platserna för cykelstölderna samt omständigheterna i övrigt gav för handen att det varit slumpen som legat bakom stölderna. Inte heller värdet av de inträffade skadorna var av en sådan omfattning att det enligt TR motiverade en uppsägning av det aktuella momentet i försäkringen. HovR inledde sitt domskäl med att konstatera att skadefrekvensen i det aktuella fallet var hög. Den var dock inte att anse som så hög att slutsatsen kunnat dras att försäkringstagaren själv eller något förhållande på dennes sida var det som låg bakom stölderna. Vidare fastslogs att inställningen om att enbart en hög skadefrekvens gav en rätt att säga upp en försäkring saknade uttryckligt stöd i försäkringsvillkoren och att det inte heller bevisats att denna inställning framförts till försäkringstagarna. Således ansåg inte heller HovR att det förelegat sådana särskilda skäl att en uppsägning av det aktuella momentet i försäkringen varit berättigad. HD fann, precis som TR och HovR, att det inte kunde anses vara bevisat att den höga skadefrekvensen berodde på förhållanden på försäkringstagarens sida. HD fastslog även att den höga skadefrekvensen i sig, i förevarande fall, inte kunde utgöra en grund att säga upp det aktuella momentet av försäkringen. Det togs även hänsyn till att stölderna inträffat på en ort där risken för cykelstölder erfarenhetsmässigt är mycket påtaglig. Skadefrekvensen ansågs av denna anledning inte vara så pass hög att en uppsägning av momentet kunnat göras gällande. 4.3 Empirisk undersökning Som tidigare nämnts utgörs den empiriska undersökningen av ett frågeformulär bestående av sex frågor utan några i förväg utvalda svarsalternativ. Frågorna har besvarats självständigt utifrån varje deltagares kunskap, kompetens och förutsättningar. Nedan kommer svaren på varje fråga att behandlas och redovisas. De svar som erhållits har lämnats i skriftlig form via mail. Såväl frågeformuläret som de lämnade svaren finns även redovisade i sin helhet i Bilaga I respektive Bilaga II. 4.3.1 Sammanställning av svar De svar som erhållits från undersökningen är av varierande slag i och med att de tillfrågade representerar fyra olika försäkringsbolag. Noterbart är även att vissa försäkringsbolag ingår i en så kallad federation där bolaget i sin tur är uppdelat i olika länsbolag som i viss utsträckning agerar mer eller mindre fristående i förhållande till varandra. Bolagets arbetssätt kan därför utformas och se ut på olika sätt beroende på vilket länsbolag det är som behandlar den aktuella frågeställningen. Hur ofta kontraheringsplikten aktualiseras vid tecknande av individuella skadeförsäkringar för konsumenter varierar mellan de olika försäkringsbolagen. Vissa menar att kontraheringsplikten beaktas mer eller mindre dagligen medan andra upplever att det är relativt ovanligt att den aktualiseras i någon större utsträckning. Det finns även en viss intern variation mellan hur ofta denna plikt tas i beaktning beroende på vilket område eller län bolagets olika kontor ligger i. Ett av skälen till att någon nekas att teckna en försäkring är att denne tidigare av någon anledning fått sin försäkring uppsagd av det aktuella bolaget. Det kan till exempel röra sig om att den sökande tidigare har begått eller försökt begå försäkringsbedrägeri gentemot försäkringsgivaren. Om den som söker exempelvis har en historik av att hamna i dröjsmål med premiebetalningen kan denne erbjudas att teckna en försäkring med en inskränkning om att 31 betalningen för försäkringen ska ske i förskott. En annan orsak till att någon nekas en försäkring har att göra med omständigheter som är knutna till riskerna kring det objekt som ska försäkras. Med riskerna menas de objektiva risker som kan fastställas i fråga om försäkringsobjektet, vilket kan röra sig om exempelvis att ett hus är för stort eller att ett smycke är för dyrt. Det nämns även att försäkringar emellanåt inte kan meddelas på grund av att bolaget i fråga inte meddelar sådana typer av försäkringar. Här betonas dock att detta utgör försäkringar som bolaget inte normalt tillhandahåller allmänheten och därför inte är skyldiga att meddela, varför detta ses som ett godtagbart undantag från kontraheringsplikten. Gemensamt för samtliga tillfrågade försäkringsbolag är att det sker någon typ av riskbedömning vid frågan av huruvida någon har rätt att teckna en försäkring eller inte. Hos vissa av de tillfrågade försäkringsbolagen finns en särskild riskhanteringsgrupp som tillsätts när det råder tveksamheter kring hur bedömningen ska gå till. De faktorer som beaktas vid bedömningen utgörs bland annat av sökandens antal försäkringar och dess omfattning, hur många skador sökanden tidigare drabbats av och vilka tidigare skadekostnader sökanden inneburit. Andra faktorer som anges är till exempel de aktuella försäkringsvillkorens utformning och försäkringsobjektets värde. En faktor som kan vara av direkt avgörande betydelse är om den sökande har en historik av att åsidosätta de förpliktelser denne haft mot någon försäkringsgivare i ett tidigare försäkringsavtal. Bland svaren finns även angivet att en bedömning ibland kan ske efter samråd mellan kundpersonal och en supportgrupp inom bolagets riskhanteringsorganisation som kan bistå med information och rådgivning. Detta samråd vilar på, av bolaget fastställda, interna riktlinjer för hur riskbedömningen ska se ut vid tecknande av försäkring. En annan fråga som besvarats är den om vem det är som har ansvaret för beslutsfattandet kring konsumenters rätt att teckna en försäkring. Det har av vissa tillfrågade angivits att det i ett första skede, det vill säga när sökanden kontaktar försäkringsgivaren i fråga, vanligtvis är säljaren som sökanden först kommer i kontakt med som fattar beslut i frågan. Skulle problem eller svårigheter uppstå vid denna bedömning sker beslutsfattandet av någon annan. Vem detta är skiljer sig åt mellan försäkringsbolagen. Det kan även råda en intern skillnad hos vissa försäkringsgivare, då det kan föreligga skillnader i hanteringen av denna fråga beroende på vilket kontor eller länsbolag det är som behandlar försäkringen i fråga. Ett yttersta ansvar ligger även inom vissa bolag på den riskhanteringsgrupp som genomfört själva riskbedömningen. Det kan även på vissa bolag råda ett delat ansvar i och med att de regler om riskurval som bolaget tillämpar har tillkommit som ett resultat av samverkan mellan flera olika avdelningar på bolaget. Det kan handla om en diskussion mellan till exempel produktavdelningen, riskhanteringsavdelningen, avdelningen för prisaktuarier och juristavdelningen på bolaget i fråga. Utgångspunkten för hanteringen av frågor som rör kontraheringsplikten består av att agera i enlighet med FAL och dess förarbeten. Själva riktlinjerna eller hanteringsplanen kan även i denna fråga skilja sig åt inom ett och samma bolag beroende på vilket område det aktuella kontoret finns i. Handläggningen och behandlingen av en fråga rörande kontraheringsplikten kan således komma att se olika ut inom ett och samma bolag på grund av att ett försäkringsbolag ofta finns tillgängligt på många olika håll i landet. Det finns även bolag som har anvisningar avseende riskurval till sina säljare inom varje produktområde, även om bolaget inte har någon generell hanteringsplan för frågor rörande kontraheringsplikten. Det skäl som anges för varför 32 någon sådan plan inte finns är att bolaget förespråkar en stor generositet gällande beviljandet av att teckna försäkringar. I fråga om interna nämnder som behandlar ärenden rörande kontraheringsplikten är det vissa av de tillfrågade som anger att det inte finns någon särskild nämnd som prövar och diskuterar just den frågan. Det framkommer dock att denna fråga under vissa förutsättningar kan komma att prövas av bolagets kundombudsman. Innan en sådan prövning sker kan dock ärendehandläggarens chef komma att genomföra en typ av överprövning av handläggarens beslut varpå bolagets juristavdelning för sakskador kan konsulteras för rådgivning. En annan överprövning kan i vissa fall genomföras av den som leder arbetet för bolagets riskhanteringsgrupp. Det förekommer också att bolag hanterar frågor om kontraheringsplikten via sitt system för kundklagomål och kundsynpunkter, även om detta inte ses som en permanent nämnd. Andra tillfrågade menar att klagomålshanteringen kan vara av varierande slag mellan olika länsbolag och att beslutsfattandet kring kontraheringsplikten därmed utformas på olika sätt. Det hänvisas även till 7 kap. 6 § FAL om domstolsprövning och konstateras att ARN inte uttalar sig i tvister som rör rätten till försäkring. Rörande problematiken kring kontraheringsplikten inom försäkringsavtalsrätten är den sammanfattande inställningen att det inte råder några större problem kring frågan. Till exempel anger en deltagare att det inte finns några särskilda problem i och med att tvister om denna fråga inte är vanligt förekommande. Det spekuleras kring att en orsak till detta kan vara att det för en konsument som blivit nekad att teckna en skadeförsäkring bör vara betydligt lättare att vända sig till något annat försäkringsbolag än att försöka driva en process i domstol och på så sätt erhålla en rätt till försäkring hos det aktuella bolaget. Andra anger kort och koncist att det inte finns några problem med regleringen av kontraheringsplikten. En anledning som anges till att det inte anses föreligga några egentliga problem kring regleringen av kontraheringsplikten är att det finns så få begränsningar för tecknande av försäkring hos försäkringsbolaget i fråga. Bland det problem som anges återfinns en gränsdragningsproblematik kring hur länge ett nekande kan hålla i sig för en sökande som tidigare åsidosatt sina förpliktelser enligt ett försäkringsavtal och som senare vill teckna en ny försäkring. Det kan vara svårt för ett försäkringsbolag att avgöra under hur lång tid en sådan omständighet ska kunna tillmätas relevans vid en ansökan om en nyteckning, särskilt eftersom det inte finns någon vägledande rättspraxis gällande den frågan. 33 5 Analys 5.1 Inledning Det har ovan skett en genomgång av de faktorer som kan vara av betydelse för frågor som berör kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter inom försäkringsavtalsrätten. En genomgång av kontraheringsplikten och avtalsfriheten har presenterats, vilket har följts upp av en behandling av olika spörsmål kring dagens lagstiftning av kontraheringsplikten i FAL. Även ett relevant rättsfallsreferat och en sammanställning av svaren på den empiriska undersökningen har redovisats. I detta kapitel kommer en djupgående analys att genomföras i syfte att försöka diskutera, besvara och reda ut de frågor som finns rörande försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter enligt 3 kap. 1 § FAL. De sammanfattande slutsatser som kan dras av utredningen kommer därefter att redovisas. Det kommer avslutningsvis även ske en viss utblick av hur utvecklingen av utredningens frågeställningar kan komma att se ut i framtiden. 5.2 Kontraheringsplikt kontra avtalsfrihet Av den genomförda utredningen har framgått att utgångspunkten inom den svenska avtalsrätten är att det ska råda avtalsfrihet på marknaden, vilket innebär att var och en är fri att välja om ett avtal ska ingås, med vem det i så fall ska ingås och hur avtalets innehåll ska se ut. Ett av de syften avtalsfriheten är tänkt att säkerställa är att medborgarna i en rättsordning som innehar en fungerande marknad ska kunna sluta avtal på rättvisa grunder.126 Avtalsfriheten är dock en huvudprincip som är förenad med vissa begränsningar, varav en av dessa är kontraheringsplikten som i stora drag innebär en begränsning av valfriheten av medkontrahent vid ett avtalsslut. Det kan således under vissa omständigheter föreligga en skyldighet att ingå ett avtal med någon som avtalsparten i fråga inte hade valt att ingå avtal med om en obegränsad avtalsfrihet hade legat för handen.127 Det kan diskuteras huruvida det är rimligt att en av avtalsrättens huvudprinciper är att avtalsfrihet ska råda. Från huvudprincipen finns bevisligen ett flertal undantag som begränsar principens betydelse och praktiska innebörd. Detta bör dock inte innebära att grundtanken om avtalsfrihet som utgångspunkt blir betydelselös. I grunden är det en god tanke att varje enskild individ ska kunna välja och bestämma själv om, när, med vem och på vilka villkor ett avtal ska ingås. Att var och en i så hög utsträckning som möjligt ska kunna bestämma utformningen av sina liv måste anses vara av grundläggande betydelse för att en marknadsekonomi eller ett rättssystem ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Trots detta är avtalsfriheten förenad med vissa brister. Detta har sin grund i att avtalsfriheten kan sägas vara bättre rent teoretiskt än vad som skulle vara fallet om principen gällde utan begränsningar i praktiken. En stor anledning till avtalsfrihetens tillkortakommande bör vara att med många olika individer på en marknad eller i ett samhälle följer också ett flertal olika förutsättningar att ta tillvara sina respektive intressen. Vissa parter betraktas som starkare än andra och det görs även i allmänhet skillnad på om en part agerar i egenskap av näringsidkare respektive konsument. En avtalsfrihet utan några som helst inskränkningar skulle förmodligen förutsätta ett samhälle där samtliga invånare var likställda i fråga om ekonomiska resurser, kunskapsgrad, förhandlingsskicklighet osv. Även om ett sådant samhälle för vissa säkerligen skulle kunna framstå som optimalt är det inte 126 127 Se avsnitt 2.3. Se avsnitt 2.4. 34 realistiskt att ett sådant samhälle går att uppnå, åtminstone inte inom en överskådlig framtid. Vissa inskränkningar och begränsningar av avtalsfriheten framstår därför som nödvändiga. De begränsningar som finns av avtalsfriheten har, vilket tidigare nämnts, ett antal bakomliggande syften. Det kan till en början konstateras att det inte är tillåtet att neka någon att ingå ett avtal på grund av någon diskrimineringsgrund enligt bestämmelserna i RF och DL. Ett sådant nekande är även, för till exempel näringsidkare, straffsanktionerat enligt 16 kap. 9 § BrB.128 Någon djupgående diskussion angående huruvida det är rimligt eller inte med ett förbud att diskriminera någon vid ett avtalsslut är uppenbart onödig då det i ett modernt samhälle bör framstå som självklart att det ska råda likabehandling i sådana frågor oberoende av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning. Principen om likabehandling sträcker sig ju dessutom utöver vad som gäller inom avtalsrätten och måste anses utgöra en fundamental del av vårt rättssystem. Det måste även anses vara rimligt att det förekommer andra typer av begränsningar av avtalsfriheten. En begränsning av avtalsfriheten med målet att skydda svaga avtalsparter med konsumentskyddande bestämmelser om till exempel kontraheringsplikt vid konsumentförsäkringar och andra regleringar av olika typer av konsumentköp bör rimligtvis ligga i linje med ett krav på rättvisa villkor vid avtalsslut, trots att avtalsfrihet är utgångspunkten när det kommer till att sluta avtal. Ett företag med marknadsdominans skulle annars kunna begränsa tillgängligheten av varor och tjänster för i första hand konsumenter om företaget mer eller mindre fritt skulle kunna välja bort kunder. Detsamma gäller för företag, eller privatpersoner också för den delen, som visserligen inte innehar en position som innebär marknadsdominans men likväl tillhandahåller en vara eller tjänst som är av stor social eller ekonomisk betydelse för i stort sett alla individer. För konsumenterna och andra svaga parter skapar detta en trygghet som ska säkerställa att ingen blir nekad till att teckna vissa typer av avtal utan att det finns något objektivt godtagbart skäl som rättfärdigar nekandet. Kontraheringsplikten kan därmed ses som en företeelse som minskar begränsningar av tillgängligheten av varor och tjänster för konsumenter samtidigt som en begränsning även sker för till exempel vissa näringsidkare att fritt välja motpart i ett avtalsförhållande.129 Att det även av andra skäl, som exempelvis allmänna säkerhetsskäl och miljöskäl, kan föreligga en kontraheringsplikt bör inte heller kunna ifrågasättas i någon större utsträckning. Sådana regleringar, exempelvis kravet om att besiktiga motorfordon, som avser att begränsa och förhindra allmänna faror måste anses utgöra ett naturligt ingrepp i huvudprincipen om avtalsfrihet. Det kan således konstateras att det finns ett samband mellan avtalsfriheten och kontraheringsplikten. Sambandet skulle kunna uttryckas som så att avtalsfriheten är ett uttryck för varje individs valfrihet och självbestämmanderätt som bara kan begränsas av kontraheringsplikten om det är motiverat av till exempel skyddshänsyn mot svagare parter eller av säkerhetsskäl. Det bör dock betonas att avtalsfriheten trots dessa begränsningar alltjämt utgör huvudprincipen och utgångspunkten inom avtalsrätten, vilket måste anses vara rimligt då individers och även företags intresse av en självbestämmanderätt bör vara förhållandevis stort. 5.3 Betydelsen av försäkringsavtal Det har tidigare diskuterats hur ett försäkringsavtal är uppbyggt och vilken betydelse det kan ha för den enskilde individen. Försäkringsavtalet är tänkt att tjäna som ett skydd då oväntade, 128 129 Jfr avsnitt 2.5. Jfr Nybergs uttalande i avsnitt 2.4. 35 ogynnsamma händelser inträffar. För försäkringstagarna är det, i synnerhet om dessa är konsumenter, av markant betydelse att ha möjligheten att kunna erhålla någon form av skydd om en händelse som innebär omfattande kostnader och övriga resurser inträffar. Den som eventuellt skulle stå utan ett försäkringsskydd när ett olycksfall som medför stora kostnader inträffar bör, åtminstone generellt sett, få svårt att klara av att återställa eller reparera skadan rent ekonomiskt utan att hamna i ekonomiska trångmål. Med tanke på de, inte endast ekonomiska, följder ett försäkringsfall kan innebära måste betydelsen av ett försäkringsavtal vara stor av både sociala och ekonomiska skäl. Att kunna erhålla en typ av skydd mot oväntade händelser till ett pris som i förhållande till de kostnader som kan uppkomma om en skada inträffar är förhållandevis lågt måste anses vara angeläget för flertalet individer. Det är även värt att betona att det förmodligen ofta inte är endast ett ekonomiskt skydd som erhålls. Vetskapen om att en ekonomisk ersättning erhålls ifall någon skada inträffar innebär rimligtvis även att åtminstone en viss del av den oro som finns över sådana händelser minskar eller försvinner.130 Det kan således konstateras att det inte råder några tvivel om att ett försäkringsavtal generellt sett är av stor betydelse för en enskild individ. Betydelsen av ett försäkringsavtal är följaktligen omfattande. Detta gäller oavsett om det rör sig om en individuell skadeförsäkring eller en personförsäkring. Vid den jämförelse som redovisats mellan dessa försäkringar har det framkommit att båda har en stor betydelse. Det har dock framlagts något delade uppgifter kring vilken av dessa två typer av försäkringar som kan tillmätas störst betydelse. Å ena sidan har skadeförsäkringarna ansetts vara särskilt betydande i och med att dessa saknar komplement i form av offentliga eller andra kollektiva försäkringar, medan det å andra sidan argumenterats för att det krävs starkare skäl för att neka någon att teckna en personförsäkring på grund av dess grundläggande sociala betydelse och att de offentliga och kollektiva försäkringar som finns vid sidan av de privata personförsäkringarna ger ett otillräckligt skydd.131 Frågan om vilken av dessa försäkringar som är av störst betydelse bör få ett varierande svar beroende på vem som tillfrågas. Det är dock inte otänkbart att en personförsäkring kan tillmätas en något större betydelse i och med att sådana försäkringar avser att skydda individer när de drabbas av fysiska, och ibland även psykiska, skador på sin egen kropp. Sådana skador skulle kunna betraktas som allvarligare än skador som sker på egendom, mycket på grund av att de flesta typer av egendom går att ersätta eller reparera på ett annat sätt än vad som kan vara fallet i fråga om fysiska eller psykiska kroppsskador. Detta innebär dock inte att skadeförsäkringar inte också är av stor betydelse. Förutom de ovan nämnda argumenten om att en skadeförsäkring erbjuder social och ekonomisk trygghet kan även tas fasta på det faktum att det saknas andra typer av offentliga ersättningsmöjligheter vid fråga om egendomsskador. Ett skadeförsäkringsavtal bör således betraktas som ett avtal som är av stor betydelse för de flesta individer även om betydelsen av personförsäkringar är att anse som något större. En fråga som diskuterats i det föregående i uppsatsen är huruvida en kontraheringsplikt går att motivera på försäkringsavtalsrättens område. Det har bland annat framförts att den konsumentskyddande lagstiftningen till viss del gått för långt till konsumenternas fördel, vilket resulterat i att konsumenter inte längre iakttar ett gott och uppmärksamt beteende på grund av att inga krav ställs på dem. Ett ifrågasättande har även skett kring om det verkligen råder sådana missförhållanden inom försäkringsbranschen att en kontraheringsplikt fortfarande kan 130 131 Jfr avsnitt 3.2. Se avsnitt 3.4.1 och 3.5. 36 motiveras.132 Angående den konsumentskyddande lagstiftningen inom försäkringsavtalsrätten kan först och främst omständigheten nämnas att det rör sig om ett ensidigt upprättat avtal av försäkringsgivaren. Som konsument är det alltså inte möjligt att annat än i undantagsfall vara med och utforma de villkor som ska ligga till grund för att sluta avtal. Detta till skillnad från näringsidkare som kan vara med och förhandla om hur en företagsförsäkring för det aktuella företaget ska se ut. Att det sedan inte förekommer någon kontraheringsplikt vid företagsförsäkringar motiveras främst av att näringsidkare i allmänhet har bättre möjligheter att ta tillvara och skydda sina egna intressen, varför en till stor del dispositiv reglering sker kring dessa försäkringar.133 För konsumenterna är situationen emellertid en annan. Den konsumentskyddande lagstiftningen innebär ju dock inte att det inte ställs några som helst krav på en konsument i ett försäkringsavtal. Ett försäkringsavtal medför, som tidigare nämnts, förpliktelser och ansvar för båda parter. På en konsument kan det bland annat ställas krav på att iaktta aktsamhet, att följa säkerhetsföreskrifter, att lämna korrekta uppgifter kring det objekt som ska försäkras etc.134 Konsumenten är likväl generellt sett den svagare parten jämfört med en försäkringsgivare och måste därför betraktas som särskilt skyddsvärd i fråga om att till exempel teckna en försäkring, mycket på grund av den, som ovan nämnts, stora betydelse en försäkring har. Angående frågan huruvida det råder några missförhållanden inom försäkringsbranschen kan kort konstateras att en lagreglering av kontraheringsplikten gentemot konsumenter inte behöver vara ett resultat av att något egentligt missförhållande råder. Kontraheringsplikten gentemot konsumenter infördes ju i och med ikraftträdandet av KFL för att konsumenter inte skulle vara beroende av försäkringsgivarnas ensidiga beslut i fråga om rätten till försäkring. Regleringen skulle snarare kunna ses som en preventiv åtgärd utifall att förhållandena inom branschen skulle förändras på så sätt att försäkringsgivare rent slentrianmässigt skulle börja neka folk att teckna försäkringar som de egentligen är berättigade till. Att frågan om rätten till försäkring och andra närliggande frågor inte varit föremål för domstolsgranskning annat än i undantagsfall bör inte heller per automatik innebära att det inte finns några som helst problem kring dessa frågor. Därför bör det vara av intresse att det ställs vissa krav på försäkringsgivarna och att konsumenter som nekas försäkring har en rätt att få detta beslut prövat i domstol. Det kan således konstateras att det är rimligt att det finns en kontraheringsplikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område. 5.4 Undantag från försäkringsgivares kontraheringsplikt Det framgår av lagtexten i 3 kap. 1 § FAL och har i utredningen redovisats att en försäkringsgivare, när denne fått de uppgifter som behövs, inte får neka någon att teckna en försäkring som normalt sett tillhandahålls allmänheten om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Bestämmelsen medför alltså en skyldighet för försäkringsgivare att meddela försäkringar samtidigt som den öppnar för möjligheter till undantag från samma skyldighet, vilket innebär att den kontraheringsplikt som råder på området inte är fri från begränsningar. En närmare granskning av paragrafen visar på att det finns ett antal möjligheter för försäkringsgivare att vägra att meddela en försäkring till en sökande konsument. Ett första konstaterande som bör noteras är följaktligen att det går att göra undantag 132 Se avsnitt 3.4. Jfr resonemanget i avsnitt 3.5. 134 Se t ex avsnitt 3.4.1. 133 37 från kontraheringsplikten på försäkringsavtalsrättens område, som i sin tur är ett undantag från den huvudprincip om avtalsfrihet som råder inom den allmänna avtalsrätten. Försäkringsgivares möjligheter att neka en konsument att teckna en försäkring kan således ses som ett undantag från det undantag som kontraheringsplikten faktiskt utgör. Vid en bedömning av huruvida en försäkringsgivare är berättigad att göra undantag från kontraheringsplikten eller inte bör hänsyn tas till de intressen försäkringstagare och ansökande konsumenter respektive försäkringsgivare har av ett försäkringsavtal. Försäkringstagare och konsumenter ser ju ett försäkringsavtal som ett ekonomiskt trygghetsskydd medan försäkringsgivaren försöker att bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig. 135 Den första begränsningen av försäkringsgivares kontraheringsplikt har sin grund i att skyldigheten att meddela en försäkring endast gäller sådana försäkringar som bolaget i fråga normalt sett tillhandahåller allmänheten. Vad som normalt sett tillhandahålls allmänheten har, som tidigare nämnts, sin utgångspunkt i utbudet av försäkringar hos det aktuella bolaget. Det har även framgått av den empiriska undersökningen att ett nekande på grund av att det rör sig om en försäkring som normalt sett inte tillhandahålls allmänheten inte är en ovanlig orsak till att någon kan nekas att teckna en försäkring. Det är inte heller självklart att en försäkring som ingår i sortimentet måste meddelas, utan detta är även beroende av den praxis bolaget tillämpar. Denna begränsning av kontraheringsplikten måste anses vara rimlig av flera anledningar. Först och främst kan påtalas att det inte vore rimligt att lägga en skyldighet att meddela alla tänkbara typer av försäkringar på försäkringsgivarnas axlar. En sådan skyldighet skulle kunna innebära att försäkringsgivare vore skyldiga att mer eller mindre skräddarsy försäkringar efter varje enskild konsuments önskemål. Detta skulle i sin tur kunna leda till att en försäkringsgivare blev tvungen att ingå förhandlingar vid i stort sett varje avtalsslut, vilket varken vore rationellt, effektivt eller ekonomiskt gynnsamt i och med att försäkringsavtal traditionellt sett utgörs av standardiserade villkor som upprättats i förväg. Tanken är ju även att de försäkringstagare som tecknar en viss typ av försäkring ska erhålla ett likartat skydd mot likartade risker och på så sätt bilda ett försäkringstagarkollektiv. Om då varje försäkringstagare hade en försäkring som var helt anpassad till individuella risker skulle det vara svårt att få någon större kontinuitet i försäkringsverksamheten. Det måste därför anses vara rimligt att konsumenter som ansöker om en försäkring har försäkringsgivarnas allmänna villkor och premiesättningar att anpassa sig till. Konsumenterna har ju fortfarande en viss valfrihet i och med att försäkringsutbudet varierar mellan olika försäkringsgivare. På detta sätt skyddas även intresset av att bedriva en ekonomiskt försvarlig verksamhet från försäkringsgivarens sida. Beträffande risken för framtida försäkringsfall och den befarade skadans omfattning framgår att försäkringsobjekt som innebär särskilt stora risker kan medföra en rätt för försäkringsgivare att vägra att meddela försäkring på grund av försäkringstekniska skäl. Det kan bland annat bero på risker som är förenade med brandfara eller inbrott. Denna omständighet kan anses medföra vissa svårigheter kring bedömningen av huruvida risken är tillräckligt stor för att betraktas som ett särskilt skäl eller inte. Något som komplicerar bedömningen ytterligare är att de uttalanden i såväl propositionen till dagens FAL som i NJA 1987 s. 383 indikerar att enbart en hög skadestatistik i sig inte kan medföra en rätt att neka en konsument en försäkring eller att säga 135 Se avsnitt 3.2. 38 upp en redan tecknad försäkring.136 Det kan även uppkomma en viss problematik på grund av att risken för att en skada ska inträffa varierar mellan olika områden, vilket kan bero på till exempel befolkningsmängd eller natur- och väderleksförhållanden. Därmed bör rimligtvis en avvägning göras kring när ett försäkringsobjekt är förenat med särskilt stora risker eller om det snarare är att betrakta som ett objekt som har eller riskerar att få en ovanligt hög skadestatistik. Vart gränsen mellan dessa båda begrepp går är en fråga som sannolikt bör bedömas i varje enskilt fall. Det måste dock anses vara logiskt att en försäkringsgivare har en rätt att vägra att meddela försäkring för ett objekt som är förenat med exceptionella risker där sannolikheten för att en skada kommer att inträffa är mycket hög. För övrigt bör det anses vara lika logiskt att de olika objekt en försäkringsgivare meddelar försäkring för innebär olika grader av risker och det skulle framstå som märkligt om ett nekande då skulle kunna grundas enbart på det faktum att risken marginellt överstiger vad som är genomsnittligt för resten av hela försäkringstagarkollektivet. Om risken är något högre än genomsnittet kan ju försäkringsgivaren meddela försäkringen till en något högre premie som på så sätt motsvarar risken. När det gäller den avsedda försäkringens art har det framhållits att detta begrepp tar sikte på sådan egendom som är av ett speciellt slag, såsom till exempel specifika smycken eller samlingar av olika slag. Möjligheten att undanta sådana objekt från försäkring har främst att göra med förhållanden på försäkringsgivarens sida i form av försäkringstekniska skäl. Dessa skäl har i sin tur sin grund i olika riskbedömningsaspekter, vilket bland annat presenterats i sammanställningen av svaren från den empiriska undersökningen. Det kan röra sig om bland annat skadehistorik, tidigare skadekostnader, försäkringsobjektets värde etc. 137 Trots att försäkringsgivare generellt sett bör ha en grundläggande plikt att genomföra riskbedömningar av de objekt en konsument ansöker om att försäkra så är det rimligt att anta att riskbedömningen blir mer eller mindre komplicerad beroende på vilken typ av egendom det är tal om. Vid denna bedömning bör, som ovan nämnts, försäkringsgivarens intresse av att bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig beaktas. Givetvis ska konsumentens intresse av att erhålla ett försäkringsskydd också finnas i åtanke, men det kan inte anses vara motiverat ur ett socialt skyddsperspektiv att vissa typer av egendom som inte rimligen kan ha lika stor betydelse för en konsument som exempelvis en villaförsäkring ska kunna försäkras om det innebär särskilda svårigheter och merkostnader för försäkringsgivaren vid dennes riskbedömning. Det kan dock noteras att begreppet särskilda svårigheter inte bör omfatta varje typ av problem som kan tänkas uppkomma vid riskbedömningar, utan detta måste avgöras med hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet. En vägran att meddela försäkring kan även vara godtagbar med hänvisning till personliga förhållanden på den sökande konsumentens sida. Om denne grovt åsidosatt sina förpliktelser gentemot försäkringsgivaren enligt ett tidigare försäkringsavtal eller begått brott som är av särskild betydelse ur försäkringssynpunkt är det fullt acceptabelt att försäkringsgivaren vägrar att meddela någon försäkring. En fråga som måste beaktas vid bedömningen av denna omständighet är vilka typer av brott som faktiskt är av betydelse ur försäkringssynpunkt. Det har framkommit att exempelvis bedrägerier och allmänfarlig vårdslöshet är en typ av brottslighet som normalt sett är av betydelse138, men det bör ändå generellt sett göras en 136 Se avsnitt 4.2 och avsnitt 3.4.1. Se även avsnitt 4.3.1 för en utförligare presentation av begreppet försäkringstekniska skäl. 138 Se avsnitt 3.4.1. 137 39 bedömning av varje enskild företeelse innan ett beslut kan fattas. Det är dock inte rimligt att varje enskild typ av brott skulle kunna ligga till grund för att neka en konsument att teckna en försäkring. En annan problematik, som framkommit av svaren på den empiriska undersökningen, är frågan om hur lång tid ett grovt åsidosättande av försäkringsvillkoren eller ett begånget brott ska kunna utgöra ett särskilt skäl att vägra att meddela en försäkring. Inte heller denna fråga kan besvaras på ett särskilt rakt sätt, men det är sannolikt faktorer som graden av brott, antalet brott, risken för återfall och tiden som förflutit sedan brottet begicks som ligger till grund för en sådan bedömning. I och med att ett försäkringsavtal till stor del bygger på ett slags förtroendeförhållande mellan parterna bör det dock inte vara ologiskt att anse att grova åsidosättanden eller brott generellt sett ger försäkringsgivare rätt att under en lång tid kunna vägra att meddela en ny försäkring för konsumenten i fråga. Ytterligare en förutsättning vid bedömningen av huruvida en försäkring ska meddelas eller inte är att försäkringsgivaren fått de uppgifter som behövs för att genomföra bedömningen. Sådana uppgifter tar främst sikte på information om det eller de objekt som ska försäkras. Att en försäkringsgivare behöver viss information om vad det faktiskt är som ska försäkras måste anses vara självklart. Det som kan diskuteras är omfattningen av de uppgifter som kan begäras från den sökande konsumenten. Till skillnad från vad som gäller vid personförsäkringar finns det vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter ingen lagreglerad begränsning som innebär att försäkringsgivaren endast får begära in uppgifter om det är nödvändigt för prövningen av försäkringen i fråga. Trots avsaknaden av en uttrycklig reglering framgår dock av 3 kap. 1 § FAL att försäkringsgivaren måste få sådana uppgifter denne behöver. Hur stor omfattningen av sådana uppgifter är varierar sannolikt beroende på vad det är som ska försäkras. Det är dock rimligt att anta att de uppgifter som kan begäras i fråga om skadeförsäkringar inte är av en lika känslig karaktär som uppgifter kring individers kroppar och hälsa kan vara vid personförsäkringar. Att bristfälliga uppgifter eller inga uppgifter alls lämnas medför alltså en rätt för försäkringsgivare att neka någon att teckna en försäkring. Det är samtidigt rimligt att det finns en gräns för hur mycket uppgifter som kan krävas in utan att det ska bli tal om oproportionerliga krav som kan liknas vid ett avskräckande från att teckna försäkring från försäkringsgivarens sida. Ett problem med denna omständighet är att det inte finns någon tydligt utritad gräns för när detta förhållande föreligger. För i första hand konsumenter kan det då vara svårt att uppfatta om det rör sig om vanligt förekommande uppgifter vid en ansökan om att teckna försäkring eller om det istället handlar om orimliga krav på uppgifter från försäkringsgivaren som mer eller mindre kan ses som en vägran att meddela försäkring. Det finns dock ingenting i vare sig den genomförda rättsliga utredningen eller den empiriska undersökningen som indikerar att försäkringsgivare inom försäkringsbranschen i dagens samhälle regelmässigt begär in fler uppgifter än vad som är nödvändigt för den aktuella riskbedömningen. Gällande rätten till förnyelse av ett försäkringsavtal och försäkringsgivares rätt att ändra eller säga upp en försäkring i förtid framgår av den genomförda utredningen att det vid dessa frågor föreligger en liknande bedömningsgrund som den angående rätten till försäkring enligt 3 kap. 1 § FAL. Den utmärkande skillnaden i förhållande till frågan om rätten till försäkring är dock att försäkringsgivaren i dessa fall har en möjlighet att beakta omständigheter från försäkringstagarens sida under avtalstidens gång. Detta bör normalt sett inte vara fallet när en konsument ansöker om att teckna en försäkring i och med att något avtalsförhållande då inte förelegat mellan de båda parterna. Har den som ansöker om att teckna en försäkring tidigare haft försäkringar hos försäkringsgivaren i fråga är det emellertid rimligt att hänsyn kan tas till 40 omständigheter som inträffat under tiden för det dåvarande avtalet. Det bör även betonas att förhållanden kan komma att ändras sedan ett försäkringsavtal tecknats. Det är då logiskt att en försäkringsgivare har möjligheter att avsluta eller ändra en försäkring under vissa förutsättningar så länge försäkringstagarens behov av ett fortsatt försäkringsskydd beaktas vid bedömningen och en uppsägning eller ändring inte sker efter försäkringsgivarens eget godtycke. Vidare framstår det som sannolikt att en vägran till förnyelse, uppsägning eller ändring i förtid inte kan grundas på marginella förändringar i avtalsförhållandet, utan snarare bör bero på till exempel grova åsidosättanden av förpliktelser enligt försäkringsavtalet eller oriktigt uppgiftslämnande vid skaderegleringen av en inträffad skada. 139 Det blir således även vid dessa frågor en avvägning av att tillvarata konsumenters och försäkringstagares intresse av att inneha ett försäkringsskydd och försäkringsgivares intresse av att inte vara ovillkorligt bundna till ett avtal där försäkringstagaren grovt åsidosätter sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet i fråga. 5.5 Möjligheter till prövning Ett beslut om att neka en konsument att teckna en försäkring kan, som framgått av utredningen, prövas i domstol i enlighet med 7 kap. 6 § FAL. En förutsättning för att en sådan tvist ska prövas är att talan väcks inom sex månader från det att försäkringsgivaren sänt meddelande till den sökande om beslutet, skälen för detta beslut och en hänvisning om hur denne ska gå till väga för att få beslutet prövat. Det som kan nämnas om tidsfristen på sex månader är att den kan betrakta som relativt lång. I propositionen till dagens FAL motiveras fristens längd främst av att det som konsument kan krävas lång tid för att sätta sig in i vad ett beslut innebär och att det även kan behövas en viss betänketid för att överväga huruvida en talan ska föras i domstol eller inte.140 Det står klart att en konsument inte, annat än i undantagsfall, har samma kunskap eller information om vad ett försäkringsavtal innebär mer konkret och hur en bedömning av huruvida någon ska beviljas att teckna en försäkring eller inte ser ut som försäkringsgivare generellt sett har. Försäkringsfrågor kan vara relativt komplicerade och kräva både tid och ansträngning att förstå och sätta sig in i. Till hjälp för konsumenten finns i dessa fall en viss rådgivning att inhämta från exempelvis Konsumentverket och Konsumenternas Försäkringsbyrå. Trots denna möjlighet till rådgivning ligger ändå det slutgiltiga beslutet kring huruvida en talan ska föras i domstol eller inte hos konsumenten i fråga och detta är ett beslut som är rimligt att fundera över utan någon större tidspress. En lång tidsfrist kan även sägas ge konsumenter som nekas försäkring hos en försäkringsgivare en chans att undersöka möjligheten att erhålla ett försäkringsskydd hos någon annan försäkringsgivare. Denna möjlighet bör vara något större i dagens samhälle jämfört med vad som tidigare varit fallet i och med att utbudet och typerna av försäkringar samt antalet försäkringsgivare har ökat med tiden. Det skulle också kunna argumenteras för att det är bättre med en tidsfrist som anses vara förhållandevis lång än en tidsfrist som skulle kunna medföra en stress och tidsbrist för konsumenterna. Av regleringen i 7 kap. 6 § FAL framgår även att försäkringsgivare är skyldiga att meddela den som ansöker om en försäkring skälen för varför en försäkring nekas. Det har argumenterats för att dessa skäl ska anges i skriftlig form. Detta är fullt rimligt ur båda parters perspektiv. För konsumentens del blir det enklare att överblicka och undersöka om nekandet är logiskt och för försäkringsgivaren blir det ett slags bevis på vilken grund ett nekande baserats. Om ett beslut och skälen härför istället framfördes muntligt och inte dokumenterades på något annat sätt 139 140 Se avsnitt 3.4.2 och avsnitt 3.4.3. Se avsnitt 3.6. 41 skulle det vara svårt att kunna återskapa en enhetlig bild av vad som faktiskt sagts vid en eventuell domstolsprövning. Även skriftliga meddelanden kan givetvis öppna för olika tolkningar men här går det ju i vart fall att kontrollera vilken information som faktiskt framförts, vilket kan vara än svårare att bevisa gällande muntliga samtal. Frågan rörande rätten att teckna en försäkring har gällande individuella skadeförsäkringar för konsumenter inte varit föremål för någon domstolsprövning i högsta instans. För denna fråga finns endast ett rättsfall som kan betraktas som relevant för denna uppsats, vilket tidigare redovisats.141 Det kan finnas olika anledningar till att frågan om försäkringsgivares kontraheringsplikt inte prövats oftare i domstol. En anledning skulle kunna vara att det i praktiken inte är så vanligt att någon blir nekad att teckna en försäkring, vilket vissa av svaren på den empiriska undersökningen indikerar. Det kan även vara så att den som nekats en försäkring i hög utsträckning hittar ett försäkringsskydd hos någon annan försäkringsgivare. Ett tredje alternativ som kan diskuteras är att det för en konsument kan ses som ett stort och krävande steg att föra process i domstol mot en försäkringsgivare. Många konsumenter ifrågasätter säkerligen inte heller en försäkringsgivares beslut att även efter en intern överprövning inte meddela en försäkring i och med att denne förväntas ha en större kunskap om försäkringsavtalens innebörd. En domstolsprocess skulle även riskera att bli både tidskrävande och kostsam för konsumenter, varför många kanske istället väljer att pröva att hitta en försäkring på annat håll. Om det istället fanns en utomrättslig allmän nämnd som kostnadsfritt kunde uttala sig i frågor rörande kontraheringsplikten för försäkringsgivare gentemot konsumenter skulle ett uttalande från denna nämnd säkerligen komma att aktualiseras oftare än vad som varit fallet i fråga om domstolsprövning. Det har framgått att ARN inte uttalar sig i frågor som rör rätten till att teckna eller förnya en försäkring, trots att en utvidgning av nämndens kompetensområde varit föremål för diskussion. I och med att ett uttalande från många allmänna nämnder efterlevs i hög utsträckning trots att de inte är juridiskt bindande skulle sådana uttalanden i fråga om försäkringsgivares kontraheringsplikt kunna ge värdefull vägledning om när det är godtagbart att frångå denna plikt. Om inte annat skulle ett uttalande från en allmän nämnd kunna innebära att konsumenter får ett annat alternativ till att få sitt beslut om nekande av försäkring prövat. 5.6 Rättspraxis och empirisk undersökning Det rättsfall som refererats belyser på ett antal sätt hur bedömningen av huruvida en försäkringsgivare har rätt att neka eller säga upp en försäkring går till. Till att börja med visar bedömningen att hänsyn faktiskt tas till försäkringstagares intresse av att ha ett försäkringsskydd emot oväntade, ogynnsamma händelser. Det fördes av försäkringstagaren även ett resonemang kring att en större risk för att ett försäkringsfall inträffar också medför att behovet av skydd generellt sett också blir större. Den stora slutsatsen som kan dras av fallet är dock, som ovan nämnts, att en ovanligt hög skadefrekvens ensamt inte kan anses utgöra ett sådant särskilt skäl som motiverar ett nekande eller en uppsägning av en försäkring. Det bör dock noteras att skadefrekvensen i det aktuella fallet konstaterades vara högre än normalt, men inte tillräckligt hög för att en godtagbar uppsägning skulle vara för handen. Domen kan alltså på ett sätt även sägas visa att en tillräckligt hög skadefrekvens, som är att betrakta som mer än endast ovanligt hög, kan innebära en rätt för försäkringsgivare att neka respektive säga upp ett försäkringsavtal eller delar av det.142 Fallet ger även en fingervisning kring vilken hänsyn som 141 142 Se avsnitt 1.4.4 och avsnitt 4.1. Se även resonemanget i avsnitt 5.4. 42 tas till andra aspekter vid bedömningen. Faktorer som total skadekostnad och skadeområdets erfarenhetsmässiga riskgrad tillmättes en viss betydelse vid de olika instansernas bedömningar. Det konstaterades även, åtminstone från TR och HovR, att en ovanligt hög skadefrekvens hade kunnat ligga till grund för en uppsägning om skadefrekvensen hade kunnat knytas till någon form av vårdslöshet från försäkringstagarens sida. I HD anförde dock försäkringsgivaren endast att uppsägningen skulle grundas på det faktum att skadefrekvensen varit hög.143 Det kan således konstateras att det rättsfall som behandlats i utredningen onekligen ger en viss vägledning kring försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter, åtminstone angående ett av de spörsmål som berör bedömningen kring när det är godtagbart att göra undantag från denna plikt. Samtidigt är den vägledning som står att finna inte att anse som heltäckande då det inte endast är en typ av omständigheter som kan aktualiseras när det gäller undantagsbedömningen. Utgångsfrågan kan ju även beröra till exempel omfattningen av en inträffad eller befarad skada, vilken art av försäkring det rör sig om eller andra omständigheter. Då dessa frågor inte prövats i domstol är det svårt att fastställa någon fast gräns eller riktlinje för när dessa omständigheter faktiskt kan åberopas som ett särskilt skäl att neka någon att teckna, förnya eller säga upp en försäkring. Visserligen ger förarbetena till dagens FAL vissa exempel på när en omständighet enligt lagtexten ska vara att betrakta som ett särskilt skäl, men det skulle förmodligen skapas en ännu klarare bild kring försäkringsgivares kontraheringsplikt om frågor rörande rätten till försäkring enligt 3 kap. 1 § FAL kom att prövas i domstol något oftare. Angående svaren på den empiriska undersökningen kan först nämnas att dessa ger en relativt god bild av hur hanteringen kring frågor rörande försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter ser ut på försäkringsbolagen. Svaren visar på vissa gemensamma nämnare gällande hantering och riskbedömning vid kontraheringsfrågor men åskådliggör även att det, inte helt oväntat, i vissa avseenden föreligger skillnader i hanteringen mellan de olika bolagen. Det har även framkommit att det dessutom kan föreligga vissa interna skillnader i denna fråga mellan kontoren inom ett och samma bolag. Något som svaren på den empiriska undersökningen medfört är en konkretisering av vad som faktiskt menas med så kallade försäkringstekniska skäl och vilka komponenter som ingår i detta begrepp. Begreppet i sig kan annars anses vara tämligen generellt och inte ge särskilt mycket vägledning kring vilken roll dessa försäkringstekniska skäl har i en bedömning av huruvida någon har rätt att teckna en försäkring eller inte. Undersökningen har således skapat en något klarare bild av vilka aspekter det kan tas hänsyn till på de olika bolagen vid själva riskbedömningen. Underökningen ger även vissa indikationer om att det råder en viss givmildhet hos de tillfrågade försäkringsbolagen på så sätt att det inte är särskilt vanligt att någon konsument nekas att teckna en individuell skadeförsäkring. Av denna anledning anses det från flera av bolagens sida inte heller föreligga några större problem angående frågan om kontraheringsplikt, vilket även anses bero på att möjligheten att vända sig till något annat bolag vid ett nekande framstår som en enklare väg att gå än att driva en process mot det bolag som fattat beslut om nekandet.144 Innan det går så långt som att eventuellt väcka talan i domstol finns dock möjligheter för konsumenter som nekats försäkring att påkalla en slags överprövning från bolagets sida av det fattade beslutet. Denna överprövning ser, som framgår av den genomförda undersökningen, olika ut 143 144 Se avsnitt 4.2. Se avsnitt 4.3.1. 43 för de olika bolagen. Det kan till exempel handla om ett samråd mellan olika avdelningar på bolaget, vara ett beslut som prövas av kundombudsmän eller vara en överprövning av den som leder riskhanteringsgruppen. Även juristavdelningen konsulteras i viss utsträckning. Att den som nekas en försäkring har möjlighet att få detta prövat av bolaget i fråga måste anses vara positivt för båda parter. För konsumentens del innebär detta en eventuell chans att försöka påverka utgången av ett beslut medan det för bolagen är en möjlighet att åtgärda potentiella misstag eller felbedömningar och på så sätt låta konsumenten i fråga teckna en försäkring som annars inte skulle ha meddelats. En sådan lösning, förutsatt att beslutet faktiskt ändras, blir mer förmånlig än att tvista om frågan i domstol. Dessutom framstår det som gynnsamt från försäkringsgivarnas synpunkt att inte tillämpa alltför stränga krav mot den som vill teckna en försäkring, då detta skulle kunna skada den aktuella försäkringsgivarens goodwill och rykte. Sammantaget visar alltså svaren på den empiriska undersökningen att försäkringsgivare har vissa avvägningar att göra och beslut att fatta när det gäller kontraheringsplikten gentemot konsumenter. Att svaren på vissa frågor är tämligen likartade bör rimligtvis vara ett resultat av att det finns spörsmål och problem som är av samma slag för hela försäkringsbranschen. Då samtliga försäkringsgivare även är underkastade de tvingande, konsumentskyddande reglerna i FAL är det också en naturlig följd att hanteringen av sådana frågor till stor del influeras av lagstiftningen. Beträffande kontraheringsplikten gentemot konsumenter kan undersökningen sålunda sägas visa att frågor av detta slag innebär ett visst utredningsarbete för försäkringsgivarna och att ett beslut om huruvida någon har rätt att teckna en försäkring eller inte sannolikt inte fattas godtyckligt eller slentrianmässigt. 44 6 Slutsatser Av den genomförda utredningen kan vissa slutsatser dras. Inledningsvis går det att konstatera att en privat skadeförsäkring allmänt sett innebär en ekonomisk trygghet för i första hand konsumenter om en oväntad skada skulle inträffa. Det framgår även att det skydd en privat försäkring kan erbjuda är svårt att hitta genom någon annan typ av ersättning eller genom att skapa ett ekonomiskt skydd på egen hand. Att en konsument utan några större svårigheter ska kunna ta del av ett sådant privat försäkringsskydd förefaller vara tämligen logiskt med tanke på vad en omfattande egendomsskada skulle kunna innebära såväl ekonomiskt som socialt. Således kan det anses vara bekräftat att ett privat skadeförsäkringsavtal är av en sådan social och ekonomisk betydelse för konsumenter att det är rimligt att det föreligger en kontraheringsplikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område. Den allmänna utgångspunkten inom avtalsrätten är att det ska råda avtalsfrihet. Trots att avtalsfrihet är huvudprincipen inom avtalsrätten så stannar den dock vid att vara just en utgångspunkt i och med att det finns ett flertal begränsningar och inskränkningar av denna frihet som kan motiveras av flera olika skäl. Kontraheringsplikten utgör alltså ett nödvändigt undantag med syfte att bland annat skydda i synnerhet svaga parter och bidra till att dessa inte blir begränsade när de ska ta del av de varor och tjänster som finns att tillgå i en marknadsekonomi och inte heller riskerar att stå utan sådana varor eller tjänster som är av särskilt stor betydelse för dem. Utgångspunkten inom försäkringsavtalsrätten är att det finns en kontraheringsplikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter. Från denna utgångspunkt finns, på samma sätt som det finns undantag från avtalsfriheten i den allmänna avtalsrätten, ett flertal begränsningar som gör det möjligt för försäkringsgivarna att göra godtagbara avsteg från kontraheringsplikten. Den beslutanderätt som åvilar försäkringsgivarna gällande huruvida en konsument är berättigad till en försäkring eller inte är således som utgångspunkt begränsad, men innebär ändå förhållandevis stora möjligheter att neka någon att teckna en försäkring. Vilken betydelse dessa möjligheter har i praktiken måste betraktas som något oklart då frågan om rätten till försäkring endast indirekt diskuterats i rättspraxis. Lagtexten och förarbetena till dagens lagstiftning ger för visso en relativt god bild för när en försäkringsgivare teoretiskt sett kan åsidosätta kontraheringsplikten, men rättsläget skulle dock kunna klarna ytterligare om frågor som rör rätten till försäkring och försäkringsgivarnas kontraheringsplikt prövades av domstol i högre utsträckning än vad som hittills varit fallet. Detta eftersom förutsättningarna och rekvisiten för när ett frångående av kontraheringsplikten är godtagbart i sådana fall skulle utredas och granskas med utgångspunkt i inträffade fall, och inte till den största delen vara beroende av teoretiska underlag. Ett liknande, om än inte lika utförligt och omfattande, resultat skulle eventuellt kunna uppnås om exempelvis ARN fick ett utökat verksamhetsområde och på så sätt skulle kunna uttala sig i frågor som rör rätten till försäkring. Avslutningsvis kan konstateras att försäkringsgivare generellt sett är relativt generösa med att bevilja konsumenter att teckna försäkringar och att den riskbedömning som genomförs vid en ansökan tar hänsyn till flera olika faktorer. Att ett beslut kan överprövas av bolaget i fråga och att det ofta inte är endast en person som fattar det avgörande beslutet visar även att bestämmelserna om försäkringsgivares kontraheringsplikt enligt 3 kap. 1 § FAL beaktas i hög grad redan på försäkringsbolagen och inte enbart är att betrakta som en tandlös reglering som endast kan utredas och diskuteras i domstol om en tvist i denna fråga skulle uppstå. 45 7 Avslutande reflektioner Denna uppsats har syftat till att utreda och besvara några av de svårigheter som finns rörande försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter med utgångspunkt i 3 kap. 1 § FAL. Det finns emellertid ett antal spörsmål som inte rymts inom ramen för utredningen men som ändå skulle kunna diskuteras ur ett djupare perspektiv. En fråga som skulle kunna vara föremål för diskussion är i vilken grad dagens lagstiftning om försäkringsgivares kontraheringsplikt är känslig för förändringar inom försäkringsbranschen samt ändrade attityder och uppfattningar kring behovet av ett privat försäkringsskydd. Det skulle även kunna utredas hur stor sannolikheten är för att sådana förändringar faktiskt kan komma att ske och i så fall även i vilken takt och riktning utvecklingen kommer att gå inom försäkringsavtalsrättens område. Huruvida lagstiftningen står sig eller snarare relativt enkelt blir ineffektiv och omodern när försäkringsbranschen förändras är en fråga som troligen skulle kunna utgöra ett mycket intressant diskussionsunderlag. En annan utredning som kan genomföras med utgångspunkt i bestämmelserna om försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter är i vilken utsträckning dessa konsumenter faktiskt har en möjlighet att skapa sig en uppfattning om eller förstå vad en försäkringsgivares beslut i sådana frågor egentligen innebär mer konkret. Trots att försäkringsgivare har en viss informationsplikt och att även annan konsumentvägledning rörande försäkringsfrågor finns att tillgå så är det ändå konsumenten själv som har att ta ställning till om ett beslut från försäkringsgivaren är att betrakta som rimligt eller inte i det aktuella fallet. Det kan även föreligga vissa svårigheter för en konsument när det kommer till att bedöma om en försäkringspremie är oproportionerligt hög i förhållande till risken försäkringen ska täcka eller om de uppgifter som försäkringsgivaren begär in om det objekt som ska försäkras är nödvändiga för den aktuella utredningen. Vidare kan det vara komplicerat att förstå innebörden och relevansen av de olika faktorer eller försäkringstekniska skäl försäkringsgivare tar hänsyn till vid en riskbedömning av huruvida en försäkring ska meddelas eller inte. En utredning av dessa frågor med konsumenternas intressen i åtanke skulle kunna bidra till att skapa en klarare och mer konkret bild av styrkeförhållandet mellan konsumenter och försäkringsgivare. För bästa möjliga resultat och besvarande av denna fråga skulle troligen en utredning av rättsociologiskt slag lämpa sig bäst. 46 Bilaga I Empirisk undersökning Undersökning av hur försäkringsgivare hanterar frågor angående kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter enligt 3 kap. 1 § FAL 1. Hur ofta aktualiseras kontraheringsplikten vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter och vilken är den vanligaste orsaken till att någon nekas att teckna en försäkring? 2. Hur går bedömningen av huruvida någon är berättigad till en försäkring eller inte till? Vilka avvägningar görs och vilket material baseras ett beslut på? 3. Vem är ansvarig för beslutsfattandet kring konsumenters rätt att teckna en försäkring? 4. Finns det någon plan eller några riktlinjer för hur ett ärende angående kontraheringsplikten ska hanteras på era bolag? 5. Finns det någon intern nämnd på era bolag där frågor om kontraheringsplikten behandlas? Finns någon annan möjlighet för en konsument att få ett beslut överprövat? 6. Upplever du att det finns några problem vid tillämpningen av kontraheringsplikten och i så fall vilka? 47 Bilaga II Svar på empirisk undersökning Folksam Svar på frågor ställda av juriststudenten Daniel Bohman avseende hans empiriska undersökning av försäkringsbolags praktiska hantering av kontraheringsplikten: 1. Frågor avseende kontraheringsplikten aktualiseras varje dag. Den vanligaste orsaken till att någon nekas att teckna en försäkring är att dennes tidigare försäkringsinnehav sagts upp hos bolaget. I vissa fall kan personen beviljas att teckna en ny försäkring men med en begränsad omfattning. 2. När en person önskar teckna en försäkring kontrollerar kundtjänstens personal skadesystemet. Beroende på vad som står där fattas ett beslut. Om kundtjänstpersonalen är tveksam överlämnas frågan till den av Folksam särskilt tillsatta riskhanteringsgruppen. Faktorer av betydelse vid bedömningen är t.ex.: Tidigare skadehistorik, antal försäkringar och dess omfattning, antal skador, tidigare skadekostnader. Direkt avgörande är om personen vid tidigare tillfälle grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. 3. Se fråga 2. 4. Kontraheringsfrågorna hanteras i enlighet med Försäkringsavtalslagens bestämmelser och dess förarbeten. 5. Det finns ingen intern nämnd som behandlar kontraheringsfrågorna. Däremot kan frågan under vissa förutsättningar prövas av Kundombudsmannen Folksam. Före dess kan beslutet överprövas av handläggares chef varvid eventuellt Folksams sakjuristavdelning konsulteras. 6. En frågeställning som kan diskuteras, och där det saknas vägledande praxis, är frågan om hur länge en persons tidigare åsidosättande av en förpliktelse mot bolaget har relevans för frågan en nyteckning? Svaren har upprättats av Gabriel Berg, försäkringsjurist på Folksam i Stockholm. Inför besvarandet har representanter för de riskansvariga inom bolaget konsulterats. 48 Länsförsäkringar AB Jag har blivit ombedd av Christina Waering att försöka besvara dina frågor. Innan jag gör det vill jag förklara något lite om hur länsförsäkringsbolagens verksamhet fungerar. Länsförsäkringsgruppen består av 23 fristående försäkringsbolag som samarbetar i en federation. De äger också Länsförsäkringar AB, där jag arbetar, som har till uppgift att utföra viss service inom IT, ekonomi, produktfrågor m.m. åt länsförsäkringsbolagen. I Länsförsäkringar AB:s egna dotterbolag bedrivs viss försäkringsverksamhet men i princip inte sådan som regleras enligt FAL:s konsumentförsäkringskapitel. Det finns alltså inte någon enhetlig praxis för ”Länsförsäkringar” att beskriva. Mina erfarenheter grundar sig därför mest på i vilken utsträckning som länsförsäkringsbolagen sökt juridiskt råd i samband med kontraheringspliktsfrågor. 1. Detta hanteras lokalt av länsförsäkringsbolagen och jag vet därför inte i vilken utsträckning frågan över huvud taget aktualiseras. Jag tror dock inte att det är särskilt vanligt. I viss utsträckning får tidigare kunder med en historik av premiedröjsmål inte normalförsäkring utan erbjuds i stället försäkring mot förskottsbetalning. I begränsad utsträckning kan försäkring komma att nekas med hänvisning till tidigare försök till försäkringsbedrägerier och liknande, men den frågan (som ju indirekt också rör kontraheringsplikten) aktualiseras oftare i samband med uppsägningar av redan tecknad försäkring. 2. Detta rör riskurvalsregler och utgör därför sådana affärsfrågor som jag inte kan lämna uppgift om. 3. Frågan aktualiseras naturligtvis i den direkta kontakten mellan kund och säljare, men hur beslutsgången är för den kund som inte är nöjd med det initiala beslutet kan skilja sig åt mellan länsförsäkringsbolagen. 4. Denna fråga kan bara besvaras av vart och ett av länsförsäkringsbolagen. 5. De 23 länsförsäkringsbolagen har sina respektive klagomålsriktlinjer. Om, och i så fall i vilken utsträckning, dessa även omfattar beslut om försäkrings tecknande är något som bara kan besvaras av vart och ett av länsförsäkringsbolagen. Utanför försäkringsbolaget har konsumenten rätt att få saken prövad i domstol, inom ramen för vad som följer av FAL 7 kap 6 §. Allmänna reklamationsnämnden prövar inte tvister om försäkrings tecknande och bibehållande. 6. Ur mitt perspektiv, d v s från den juristavdelning som vanligen hanterar länsförsäkringsbolagens tvister, finns inga större problem. Tvister är 49 relativt sällsynta. Sannolikt delvis på grund av att det för den konsument som nekas en egendomsförsäkring är betydligt lättare att vända sig till en annan försäkringsgivare än processa i domstol om rätten att teckna den nekade försäkringen. Svar lämnade av Marie-Louise Waldau, försäkringsjurist på Länsförsäkringar AB i Stockholm. If Skadeförsäkring SVAR PÅ FRÅGOR ANG. KONTRAHERINGSPLIKTEN 1. Då och då, men inte så vanligt. De vanligaste orsakerna är knutna till risker förknippade med själva objektet, d v s till den objektiva risken med hänsyn till framtida försäkringsfall och omfattande skador, för stort hus för dyrt smycke etc. och arten av föremål som ska försäkras. En annan av de vanligaste orsakerna till att försäkring inte tecknas är att försäkringsbolaget inte tecknar denna typ av försäkring ö h t. (Det senare innebär i princip att det inte är fråga om en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller och således sig inte är en fråga om ett undantag från kontraheringsplikten.) Därtill förekommer det dock mindre vanligt – att försäkring nekas till följd av att den som önskar teckna försäkring har tidigare lämnat oriktiga uppgifter eller på annat sätt allvarligt åsidosatt sina skyldigheter i tidigare försäkringsavtal. 2. Bedömningen görs av en supportgrupp inom vår underwritingorganisation/eller av kundcenterpersonal efter samråd/information med/från denna supportgrupp. Den vilar på fastställda interna riktlinjer för försäkringsteckning avseende riskbedömning m m. Övrigt material som bedömningen kan vila på är t ex försäkringsvillkor, föremålets värde, statistik avseende risken för denna typ av skada och omfattningen därav, åsidosatta avtalsskyldigheter enlig ovan p 1 m m. 3. Av supportgruppen som nämns i punkt 2. 4. Det finns fastställda interna riktlinjer utfärdade med utgångspunkt i Försäkringsavtalslagens regler. Hanteringen sköts inom ramen för underwritingorganisationen. 5. Ett beslut av en medarbetare kan överprövas av dennes ledare och i förlängningen ledaren för underwritingorganisationen. Beslutet kan prövas av Ifs Kundombudsman. Därtill finns rätten att få frågan prövad i domstol på sätt Försäkringsavtalslagen 7 kap 6 § anger. 50 6. Nej. Stockholm den 23 april 2015 Sonja Dyrhage, försäkringsjurist på If Skadeförsäkringar. Trygg Hansa 1. De fall vi säger nej till försäkring är då vi har regler som säger att vi inte försäkrar vissa objekt. Ett exempel på det är att vi inte tecknar båtförsäkring på rena höghastighetsbåtar. Vi tecknar till exempel heller inte villaförsäkring, på ett bostadshus som innehåller en verkstad. Dessa fall är inte så många men de förekommer. Vi har generellt sett inte så många begränsningar. Vi kan neka kaskoförsäkring när vi inte kan beräkna risken för de fordon som ska försäkras. Exempelvis fordon som direktimporterats utanför EES som nekas kaskoförsäkring innan svensk registreringsbesiktning skett. Eller för fordon där ägaren stadigvarande bor och använder sitt fordon utomlands. 2. Vår kundservice följer helt de anvisningar som vi har. I vissa fall har vi också ett systemstöd, som säger till då försäkring håller på att tecknas för till exempel ett hus, som vi inte beviljar försäkring för. Men i allt väsentligt handlar det om skrivna riskurvalsregler. 3. Det är ingen person i sig som är ansvarig. De riskurvalsregler som vi har diskuteras mellan olika funktioner i företaget, bl.a. produktavdelning, underwriting och prisaktuarier. Det händer också att juridik kommer in i dessa diskussioner. 4. Vi har ingen fastlagd plan för detta, utan frågorna fångas upp av ovan nämnda funktioner. Det är heller ingen stor fråga för oss, då vi är väldigt generösa med att bevilja försäkring. Vi har inte många begränsningar men vissa finns ändå. Vi har riskurvalsanvisningar till vår säljpersonal inom varje produktområde. 5. Nej ingen permanent nämnd. Vi har hantering av kundsynpunkter. Att överklaga beslut om att inte få teckna kaskoförsäkring behandlas inom hanteringen av kundsynpunkter/klagomål. 6. Nej, vi upplever inga problem med detta och det beror på att vi har så få begränsningar. Svar lämnade av Lars Eriksson, försäkringsjurist på Trygg Hansa i Stockholm. 51 Källförteckning Offentligt tryck Statens offentliga utredningar SOU 1977:84 Konsumentförsäkringslag. SOU 1986:56 Personförsäkringslag. SOU 1989:88 Skadeförsäkringslag. SOU 2014:47 Förbättrad tvistlösning på konsumentområdet. Propositioner Prop. 1979/80:9 Konsumentförsäkringslag m.m. Prop. 2003/2004:150 Ny försäkringsavtalslag. Departementspromemorior Ds 1993:39 Ny försäkringsavtalslag. Ds 2005:42 Kontraheringsplikt vid diskussionspromemoria. företagsförsäkring m.m. – en Litteratur Böcker Adlercreutz, Axel, Gorton, Lars, Avtalsrätt I, 13:e upplagan, Stockholm och Lund 2011. Agell, Anders, Malmström, Åke, Civilrätt, 21:a upplagan, Malmö 2010. Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt – några huvudlinjer, 7:e upplagan, Uppsala 2005. Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 1:a upplagan, Stockholm 2006. Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 7:e upplagan, Stockholm 2008. Bernitz, Ulf, Svensk och europeisk marknadsrätt 1 – konkurrensrätten och marknadsekonomins rättsliga grundvalar, 3:e upplagan, Stockholm 2011. Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder, Malmö 2002. Dahlman, Christian, Neutralitet i juridisk forskning, 1:a upplagan, Gallipoli 2006. Grönmo, Sigmund, Metoder i samhällsvetenskap, 1:a upplagan, Bergen 2004. Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2:a upplagan, Stockholm 1965. Hellner, Jan, Metodproblem i rättsvetenskapen – Studier i förmögenhetsrätt, Stockholm 2001. Hermerén, Göran, Värdering och objektivitet, Umeå 1972. Lehrberg, Bert, Avtalsrättens grundelement, 2:a upplagan, Uppsala 2006. 52 Nybergh, Frey, Avtalsfrihet – rätt till avtal. En nordisk undersökning om kontraheringsplikt till förmån för privatpersoner, Helsingfors 1997. Peczenik, Aleksander, Vad är rätt – om demokrati, rättssäkerhet, etik, och juridisk argumentation, 1:a upplagan, Stockholm 1995. Pehrson, Lars, Kontraheringsplikt, Stockholm 1976. Ramberg, C, Kontraktstyper, 1:a upplagan, Stockholm 2005. Ramberg, Jan, Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 9:e upplagan, Stockholm 2013. Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och argumentation, 2:a upplagan, Stockholm 2007. Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning – En lärobok i allmän rättslära, 5:e upplagan, Uppsala 1996. Svanberg, Jan, Rättssociologi – En introduktion, 1:a upplagan, Malmö 2008. Svensson, Ola, Avtalsfrihet och rättvisa – En rättsfilosofisk studie, Lund 2012. Taxell, Lars-Erik, Avtalsrättens normer – Några riktlinjer, Åbo 1987. Taxell, Lars-Erik, Avtalsrätt – bakgrund, sammanfattning, utblick, 1:a upplagan, Stockholm 1997. Thurén, Torsten, Vetenskapsteori för nybörjare, 2:a upplagan, Malmö 2007. Votinius, Sacharias, Varandra som vänner och fiender – En idékritisk undersökning om kontraktet och dess grund, Lund 2004. Wilhelmsson, Thomas, Om styrning av försäkringsvillkor – en rättsvetenskaplig studie angående avtalsfriheten vid frivillig skadeförsäkring, Helsingfors 1977. Artiklar Börjesson, Ulf, Ska kontraheringsplikten slopas med hänsyn till EES-avtalet, NFT 1994, s. 209213. Hydén, Håkan, Juridisk metodlära – Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, Lund 2013, s. 207-237. Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004, s. 1-10. Kleineman, Jan, Juridisk metodlära – Rättsdogmatisk metod, Lund 2013, s. 21-45. Munukka, Jori, Försäkringsbolags lojalitetskrav under utmejsling, SvJT 2010, s. 588-605. Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005, s. 249-272. Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap, Del I, JT 1995/96, s. 726-755. Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap, Del II, JT 1995/96, s. 1035-1066. Sandgren, Claes, Om teoribildning och rättsvetenskap, JT 2004/05, s. 297-342. Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken rättsdogmatisk, TfR 2005, s. 648-656. 53 Sandgren, Claes, Vad är rättsvetenskap – Festskrift till Peter Seipel, Stockholm 2006, s. 527552. Strömbäck, Erland, Något om den renoverade försäkringsavtalslagen, JT 2004/05, s. 352-383. Victorin, Anders, Om kontraheringstvång inom förmögenhetsrätten, SvJT 1976, s. 436-451. 54 Rättsfallsregister Högsta domstolen NJA 1987 s. 383 55
