Ladda ner

Transcription

Ladda ner

Kilgränden i Östervåla - De gamla stolmakarnas hembygd
III
Kilgrändssnickarna i Östervåla
Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012
Sida 1
1. Kilgränden
Kilgränden i Östervåla är den gränd, som är belägen norr om Åby, Östervålas centralort
med den där belägna kyrkan. Gränden omfattar byarna Upplanda, Stärte, Västersälja,
Åkerby, Ettinga, Ettingbo och Hovberga. Genom Kilgränden från Åby samhälle upp till
Kartan i Upplanda by är det ca 3 km.
Den å, som flyter genom Kilgränden, benämns i sitt övre lopp Toftbäcken och Kartaån
när den rinner ner genom Ettinga och Åby, varefter den söder om samhället förenar sig
med Kyrkån, kommande västerifrån och Svartbäcksån, kommande österifrån, till Korsån.
Därefter benämns ån Åbyån på sin fortsatta väg ut i Tämnaren.
Byanamnet Upplanda sägs ha betydelsen ’den längre upp’ belägna marken eller jorden i
förhållande till en ännu äldre bebyggelse längre söderut. Vid byn finns ett mindre
järnåldersgravfält och flera stensättningar.
I byn ligger Kartan, från början en jordlägenhet belägen vid övre delen av Kartaån. I
1715 års jordebok upptas på dess plats en kronokvarn.
Byanamnet Sterte sägs kunna översättas ’stjärt’ och byn utgör det avsmalnande
markområdet norr om den äldre bebyggelsen i söder. Sterte omtalas flera gånger i
medeltida handlingar.
Byn Västersälja antas från början varit fäbod, avskilt belägen i skogsbygden norr om de
övriga byarna i gränden. Namnet ’sälja’ sägs också åsyfta ordet fäbod, medan tillägget
’väster’ tros syfta på byns läge nordväst om de gamla byarna Fågelsta och Bärby vid
Tämnarstranden.
I motsats till de kringliggande byarna saknar Åkerby medeltida belägg. Byns storlek
enligt äldsta jordeboken var dock betydande och dess storlek idag beror på att flera
utjordar, tillhörande andra byar, avsöndrades vid laga skiftet.
Jordlägenheterna i Nyåker är belägna i Åkerby på den del som efter laga skiftet
tilldelades Västersäljas utjord i byn.
Namnet Ettinga sägs tyda på, att byn bör ha tillhört områdets äldsta bebyggelse och vara
äldre än Åby, där nu stora delar av Östervålas samhälle är uppbyggt. På gränsen mellan
Ettinga och Hovberga finns ett stort gravfält, av vilket delar har daterats till vikingatid.
Byn Ettingbo antas ursprungligen tillhört eller koloniserats från Ettinga.
Vilket samband Hov och Hovberga kan ha haft i äldre tid är svårt att avgöra. Före laga
skiftet gränsade dock de båda byarna delvis till varandra, innan det till Hov angränsande
partiet av Hovberga tillföll Stertes utjord i byn.
Till Hov kan knytas ett gravfält på Prästgårdens ägor, daterat till övergången mellan
vendeltid och vikingatid.
I fornsvenskan stod namnet ’hov, hof’ för ’hedniskt tempel’ och gården Hovs centrala
läge i bygden kan ha föranlett kyrkans placering invid en tidigare hednisk kultplats. Då
gården Hov ligger på en mindre höjd, kan ordet ’hovs’ grundbetydelse ’kulle’ inte heller
uteslutas.
Området Dalen är beläget väster om Hovberga på den del av Hovberga, som vid laga
skiftet också tilldelades Sterte utjord i byn.
Sida 2
2. Ett snickeri i nästan varje gård
I den snickartäta Kilgränden fanns på 1930-talet drygt ett fyrtiotal stolmakare, av vilka
många var skickliga bildhuggare och vilka alla tillverkade stilmöbler. Även under min
uppväxttid förekom snickeriverksamhet inom de flesta av hushållen och man kan med
övertygelse instämma i snickarmästare Gösta Petterssons påstående ”att i Kilgränden är
det nästan lättare att räkna upp dem som inte var snickare”.
Stilmöbelsnickarna i Kilgränden arbetade oftast med beställningsmöbler. Snickarna fick
var och en räkna fram sitt pris på den aktuella möbeln och den som fick anbudet, erhöll
en fullskaleritning, vilken möbeln tillverkades efter. När det gällde nyritade, moderna
möbler gjordes oftast ett prov, vilket sedan tillsammans med anbudet presenterades
arkitekten ifråga. ”Först studerades ritningen, sedan formades möbeln efter humör och
sinnelag”, lär någon av Kilgrändens många stolmakare ha yttrat.
Allra längst norrut i Kilgränden, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, börjar byn Stärte.
På den tiden bodde längst upp i byn snickaren Sigfrid Lindberg med familj. Denne
arbetade som möbelsnickare bl.a. på Karta Snickeriverkstad i gränden. Mitt emot honom,
på den västra sidan om Kilgrändsvägen, börjar byn Upplanda, där Sigfrid Lindbergs son
Sigurd Lindberg sedermera bosatte sig. På den östra sidan om vägen, i byn Stärte, strax
norr om Sigfrid Lindberg, bosatte med tiden Sigfrid Lindbergs brorson Ivar Lindberg, son
till Karl Lindberg i Upplanda.
Idag ägs Sigurd Lindbergs hus av möbelsnickaren Allan Pettersson från ’Tures’ i
Svedbodal, Stärte.
Därefter kom bondgården i Kartan; ’Karta-bondens’, där bonden Otto Enqvist med familj
var bosatt. Otto var bror med Gustav Enkvist, utjordsägare i Nyåker, vilken var gift med
min fars syster Klara. Otto Enkvist sålde senare gården till Evert Larsson, som i sin tur
sålde gården till Henry Karlsson.
På senare år innehades bondgården i Kartan av snickarmästare Georg Petterssons dotter
Vivi Ingvarsson, vilken där var verksam inom hästsport.
Mitt emot bondgården i Kartan låg i min barndom, på västra sidan om vägen, en liten grå
stuga, som nu är riven. Där bodde f.d. bonden och snickaren Anders Persson,
härstammande från gården Kartan. Han var också spelman och hade lärt känna
nyckelharpolekaren Johan Petter Rönnboms låtar, vilka han förmedlade till sina grannar
Bergströms, boende strax söder om bondgården i Kartan. Anders Persson tillverkade
bl.a. harvar och lie-orvar, med vilka han försåg bygdens övriga invånare. I husets
vindsvåning bodde längre tillbaks Hulda Sjöberg från Strängsbo.
I den på västra sidan av vägen förbipasserande Toftbäcken eller Kartaån bildades vid
Kartan ett vattenfall och från början fanns där en kronokvarn, vars ursprung går tillbaka
till 1600-talet. Den sista kvarnbyggnaden uppfördes i början av 1800-talet och ägdes då
av Lindsbro Herrgård, belägen i södra delen av Östervåla socken.
Vid kvarnen och uppströms i Kartaån har ån en stenig botten och rinner genom stenig
moränterräng och namnet Kartan tros komma ur det gamla ordet ’kart’ med betydelsen
’ojämn, stenig’.
Det var överjägmästare Tigerhjielm som lät gräva upp och förbinda de norrut belägna
sjöarna Toften och norra och södra Flänningen med varandra och därefter den ca en halv
mil långa sträckan från södra Flänningen till Kartån. Tidigare hade utloppet från Toften
gått österut, förbi Ettingavallen genom Skorpris till Svartån.
Sida 3
Då Ingsjön, som ligger strax norr om Toften och som genom Ingsån står i förbindelse
med Hedesundafjärden, har det längre tillbaks funnits planer på att leda Dalälvens vatten
genom en grävd kanal från Ingsjön till Toften. Vattnet skulle sedan via Kartaån, vilken
flyter genom hela Kilgränden ner genom Åby samhälle och vidare ut i sjön Tämnaren,
kunna rädda denna Upplands största sjö från att växa igen. Förslaget kom dock att
skjutas på framtiden.
Tiegerhjelm kom med tiden att bli fadder åt Johan Petter Rönnbom, den sedermera
välbekante uppländske nyckelharpospelmannen. Johans far, Carl Rönnbom var av
vallonsläkt och familjens namn lär tidigare ha varit Ronnbaum. Fadern var mjölnare och
år 1818 flyttade familjen till Husbykvarn i Tierp, där de bodde kvar till Carl Rönnboms
bortgång år 1823. Tigerhjielm tog sig då an familjen, som flyttade hem tillbaka till
bygden. Johan, som var äldst av bröderna, arbetade därefter som betjänt på Lindsbro
Herrgård.
När Johan Rönnbom blev något äldre fick han som faddergåva mottaga Karta Kvarn och i
gåvobrevet stod att Johan skulle få arrendera kvarnen på livstid. Rönnbom kom därefter
att bosätta sig i Kartan, där han arbetade som mjölnare en tid. Under tiden i Kartan
umgicks han mycket med snickarmästare Olof Bergström, Upplanda, vilken lärde sig
många av Rönnboms låtar.
Sedermera gifte sig Rönnbom och flyttade från Kartan till Fågelsta, där han blev bonde
och var även verksam som byggmästare.
År 1864 dog Johan Rönnbom och efter honom bildades Rönnbomska fonden; tillika
förvaltare av Kartans Kvarn och Vattenfall.
I anslutning till kvarnen, som drevs med vattenhjul, anlades under senare delen av
1800-talet även ett sågverk. Kartans Kvarn och Sågverk bildades och på den tiden fick
ett 20-tal personer i gränden sin utkomst därifrån.
År 1917 köpte möbelsnickare Georg Lindblom, son till snickarmästare Anders Lindblom,
Bjurvalla i Östervåla, sågen och kvarnen av Rönnbomska fonden. Lindblom ersatte de
gamla vattenhjulen med en tio-hästarsturbin med en fallhöjd på elva fot och utnyttjade
vattenkraften till att alstra elektrisk ström för belysning. Flera av hushållen i Kilgränden
kom därefter att få sin belysningsström från Kartan.
År 1920 lät Lindblom bygga om den gamla kvarnbyggnaden till snickeriverkstad.
Snickerimaskiner införskaffades och vattenkraften kom då även att utnyttjas till alstring
av elektrisk ström till dessa. Från början försörjdes maskinparken i Karta verkstan med
ström från en enda motor via s.k. transmissioner, vilket system senare utbyttes med
motorer till varje maskin. På grund av den ojämna vattentillgången anslöts
snickeriverkstaden fortsättningsvis till socknens elnät, vilket fick till följd att den tidigare
anlagda dammen i Kartan därefter blev överflödig.
Före år 1920 fanns inte några snickare i Kilgränden förutom Karta Snickeriverkstad som
hade egen elektricitet och egna snickerimaskiner.
År 1925 förvärvade möbelsnickaren Albert Pettersson från Mossbo i Kilgränden, bror till
min morfar möbelsnickaren Johan Pettersson, tillsammans med Johans son Petrus
Pettersson från Svedbodal i Stärte, även denne möbelsnickare, snickeriverkstaden och
sågen i Kartan av Georg Lindblom. Till en början drev de båda i kompanjonskap
möbelsnickeriet i Karta verkstad vidare och från sågen sågade man virke både till det
egna snickeriet och till andra snickare i bygden.
Sida 4
Petrus Pettersson, liksom sin yngre bror möbelsnickaren Birger Pettersson, vilken också
arbetade en tid på Karta verkstaden, bodde båda en tid på vindsvåningen i Kartan, där
även kusinen, sonen i huset möbelsnickaren Gösta Pettersson, då var bosatt.
Källarvåningen användes som snickarmästare Albert Petterssons sommarbostad. Denne
var själv bosatt i ett på samma fastighet eget uppfört hus söder om verkstaden, vilket
märkts ner och flyttats från bondgården i Kartan.
Under min uppväxttid bodde Albert Pettersson med hustru Hulda på nedre botten av
bostadshuset och på övervåningen bodde sonen Georg med hustru Nanny. Både Albert
och sönerna var duktiga sångare och Albert själv samt sönerna Gösta och Rune deltog
aktivt i Missionskyrkan kör.
Petrus Pettersson lämnade emellertid Kartan efter några år och flyttade ifrån hembygden
en tid, varefter Albert Pettersson fortsatte snickeriverksamheten där i egen regi.
Som så många andra snickare i bygden fostrade Albert Pettersson sina söner Georg,
Gösta och Rune till skickliga möbelhantverkare och han kom på senare år att driva
snickeriet vidare tillsammans med dem. På 1950-talet övertog de tre sönerna
verksamheten i Kartan och av sönerna arbetade Gösta kvar längst av dem alla.
Som mest arbetade i snickeriet i Kartan 6-7 man samtidigt, men många är de
möbelsnickare, som genom åren arbetat där. Förutom PJ:ans Albert Pettersson med
sönerna Georg, Gösta och Rune Pettersson, Kartan, kan nämnas namn som:

August Ahlberg, Ginka (senare eget snickeri)

Albin Andersson och hans båda söner Anders och Sivert Andersson, Upplanda
(senare eget möbelsnickeri Albin Andersson & Söner, Stärte)

Olov Bergström och hans söner Bror och Johan Bergström, Upplanda (senare eget
snickeri i Upplanda). Johan Bergström lämnade senare hembygden och flyttade till
USA.

Olovs tredje son Olle Bergström, samt dennes son Sven-Olof Bergström, Upplanda
(senare eget möbelsnickeri i Upplanda)

August Blomqvist, Mossbo

David Eklund, Upplanda (senare eget snickeri i Eklunda, Västerskog)

Egon Eklund, Åby

Elof Ekström, Upplanda (fadern eget snickeri, Ekströms i Kilgränden)

Tore Enroth, Åkerby (arbetade en tid som springpojke på Karta Verkstad)

Alrik Eriksson, Stärte (senare eget snickeri i Harbo)

Bröderna Jerk-Lars Olle Eriksson och Jerk-Lars August Eriksson, Stärte (senare
eget snickeri i Stärte)

Knut-Kalle, C.V. Karlsson, Hacksmon, Nyåker

Buddbo-Johan, Johan Larsson, och hans son Buddbo-Ernst, Ernst Johansson,
Stärte (senare eget snickeri i Stärte)
Sida 5

Karta-Gustaf, Gustaf Larsson, Kartan

Sven Larsson, Åkerby (senare egen företagare med grossistverksamhet och
möbelaffär S.O. Larsson i Stockholm, vilken firma senare övertogs av hans son
Mats Larsson)

August Lindberg, Upplanda

Sigfrid Lindberg, Stärte

Enok Lindblom, Bjurvalla (senare eget snickeri i Bjurvalla)

Bröderna Axel, Bror och Verner Lundén, Strängsbo Åkerby. (Verner Lundén drev
senare eget snickeri i Strängsbo)

Smed-Pelle, Per Lundén, Åkerby (bildhuggare, eget snickeri i Åkerby)

August Nyström, Hammarbacken (eget snickeri Hammarbacken)


Knut Per Ols Olsson, Spångmyren (bildhuggare)
Sven-Erik Olsson, Åby (senare eget snickeri på Lillängen i Östervåla, där han själv
konstruerade en svarv avsedd för svarvade pinnar till stolar. Idag styrelseledamot
av Intresseföreningen Östervåla Möbel-museum)

Bröderna Gustav-Pelles Albin, Albin Persson och Gustav-Pelles Fredrik, Fredrik
Persson, samt brodern Herbert Persson, Solvallen (senare eget snickeri i Lindhov,
Åby) söner till Gustav-Pelle, Per Persson med eget snickeri i Ettinga)

PJ:ans August Pettersson, Hammarbacken

PJ:ans Johan Pettersson, Mossbo (senare eget snickeri i Svedbodal, Stärte), samt
Johans söner Birger och Petrus Pettersson, Stärte

PJ:ans Magnus Pettersson, Mossbo

Pelle-Far och dennes son Liss-Pelle, PJ Pettersson, Upplanda (senare eget snickeri
i Upplanda)

Sven Pettersson
Östervåla)

August Söderberg och dennes son Arthur Söderberg, Nyåker (senare eget snickeri
i Nyåker)

Gedor Wåhlin, Stärte (senare eget snickeri i Stärte)

Gustav Våhlstrand, Stärte (fadern eget snickeri i Stärte)
från
Korbo (senare med
egna
byggföretaget
Bygg-Sven
Som kuriosa kan nämnas att min morfar under sin tid på Karta Verkstad tjänade 3
kr/dag.
Sida 6
Byggnation vid Kartan
från vänster Mossbo-Emil Emil Jansson, Landbert Lindberg, Bror Sigurd Lindberg
och Georg Pettersson
Sida 7
Till en början åkte Albert Pettersson med någon av sönerna i sällskap till Uppsala eller
Stockholm, där man tog upp beställningar på sina stolar. Samtidigt fraktade man hem
material, bl.a. virke från Lövträbolaget i Stockholm.
På 1930-talet levererade Karta Verkstad sina produkter till Nordiska Kompaniet i
Stockholm, där NK i sin tur sålde vidare till sina prominenta kunder, bl.a. Indiska
Legationen i Stockholm och Hotell Knaust i Sundsvall.
På den tiden tillverkades mest stolar och bord och i slutet av 1930-talet var empirestolen
Karl Johan mycket efterfrågad, men även stolar i rokoko. Den möbelstil som sålts mest
under årens lopp har dock varit den gustavianska stilen, t.ex. rosenstolen, den s.k.
druvstolen och modell Tidö.
Tidigare tillverkades stolarna dussinvis och man sålde oftast fyra stolar och två
karmstolar av modellerna.
Genom åren har på Karta verkstad även tillverkats skåp och bokhyllor och en tid gjordes
även stolar i jugendmodell, s.k. Ol-Hans-stolar. Från mitten av 1930-talet och under
funktionalismens epok, tillverkades även möbler i den s.k. ’funkisstilen’.
Bland Karta-verkstads kunder fanns namn som, föutom de redan nämnda, Blomqvist i
Storvreta, Elliot och Reinius i Stockholm, Vålamagasinen i Uppsala och Stockholm och av
specialbeställningar kan nämnas tillverkning av barockstolar till Karlsbergs slott.
År 1940 genomfördes en del större byggnadsförändringar på snickeribyggnaden och
under andra världskriget revs sågen väster om ån.
Under 1960-talet upphävdes dämningsrätten i Kartaån och dammluckorna togs bort.
Stommen till dammbyggnaden med den stora kvarnstenen intill finns dock kvar.
År 1978 eldhärjades snickeriet, men reparerades åter och därmed kunde verksamheten
fortsättas som förut.
Karta Snickeriverkstad blev navet i Kilgränden, dels för den elektricitet som många
hushåll i gränden fick tillgång till ända in på 1930-talet och där fanns redan 1920 de
tidigaste snickerimaskinerna i bygden. Det var där man träffades och på snickeriets
yttervägg sattes olika anslag upp. Där blev en samlingsplats och sommartid satt man
ofta på yttertrappan och samspråkade och utbytte tankar och åsikter.
All post till övre Kilgränden lämnades på Karta-Verkstad. Det var Post-Martin Olsson,
som cyklande nerifrån Åby delade ut posten i gränden upp till Kartan, där han vände. De
boende kring Kartan fick sedan var och en själva hämta sin post på snickeriverkstaden.
Mitt minne av snickeriet i Kartan är att där var trångt, men gemytligt och där inne rådde
en aktiv verksamhet.
Alla tre bröderna Pettersson blev möbelhantverket i Kartan trogna under sina verksamma
liv, dock gick Rune Pettersson bort vid relativt unga år. Tillsammans med sin bror Gösta
fortsatte Georg Pettersson verksamheten i snickeriet även på äldre dagar. Ingen av
bröderna Petterssons söner övertog snickeriverksamheten i Kartan.
Sida 8
På Karta Verkstadstrappa
från vänster snickarmästare Albert Pettersson, sonen Gösta Pettersson, brodern
Magnus Pettersson, systersonen Alrik Eriksson och sonen Georg Pettersson
Interiör från Karta Snickeriverkstad
andre man från vänster snickarmästare Albert Pettersson, Fredrik Persson, Georg Pettersson,
Knut-Kalle C.W. Carlsson, Liss-Pelle P.J. Pettersson
Sida 9
På Karta Snickeriverkstad
från vänster Sune Enqvist, Kartan, bröderna Gösta och Georg Pettersson
till höger snickarmästare Albert Pettersson
Karta Snickeriverkstad 2007
Foto Carl-Olof Josefsson
Sida 10
Snickarmästare Gösta Pettersson kom att bli nestorn bland möbelsnickarna i Kilgränden,
då han ensam fortsatte det gamla hantverket i Kartan in till mycket hög ålder och kom så
att få erfarenheter från nästan ett helt sekels genuina snickartradition.
Som alla andra snickarpojkar började Gösta, liksom sina bröder vid 13 års ålder, direkt
efter avslutad skolgång, att arbeta hos fadern. År 1928 anordnades en utställning för
Östervålasnickarna i Skolan i Åby. Gösta var då 17 år och erhöll där
Hushållningssällskapets diplom för den stol han tillverkat i engelsk rokoko.
År 1947 flyttade Gösta Pettersson ner till Åby samhälle men fortsatte verksamheten i
Karta Snickeri tillsammans med sina bröder. Förutom de möbler, som redan nämnts,
tillverkade också Gösta kyrkbänkar, bl.a. till Östervåla och Västerlöfsta kyrkor, till tre
kyrkor i Uppsala och en frikyrka i Eskilstuna.
När Gösta Pettersson fyllde 80 år hade han arbetat i Karta Snickeri i 67 år, men då
inskränkte han sin arbetsvecka till fyra dagar i veckan. Ännu vid fyllda 82 år cyklade han
varje dag den tre kilometer långa sträckan från Åby samhälle upp till Kartan. Vid 83 års
ålder var Gösta Pettersson inne på sitt 70:e arbetsår i snickeriet, där han fortsatte sin
tillverkning av bl.a. stolar i rokoko och gustavianska länsstolar, vilka gjordes på
beställning till privata kunder. Någon marknadsföring behövdes inte: ryktet om de
förstklassigt tillverkade stilmöblerna från Östervåla räckte.
Snickarmästare Gösta Pettersson blev den siste av Kilgrändens verksamma
möbelsnickare, då han fram till år 1996, 86 år gammal, bedrev verksamhet i Karta
Snickeri. Vid sin bortgång år 2002 var han 92 år gammal.
Sida 11
Snickarmästare Gösta Pettersson i sin verkstad i Kartan, Kilgränden.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Bondrokokogrupp tillverkad av snickarmästare Gösta Pettersson, Karta Snickeri
Sida 12
Snickarmästare Gösta Pettersson i sitt möbelsnickeri i Kartan
Sida 13
Snickarmästare Gösta Pettersson med karmstol Anneberg
Snickarmästare Gösta Pettersson slutför arbetet med en gustaviansk länsstol
Foto: Rolf Gustavsson
Sida 14
Snickarmästare Gösta Pettersson får besök i sitt möbelsnickeri i Kartan
Gösta Pettersson och Birger Carlsson
Gösta Pettersson och Sven-Olof Bergström
Sida 15
Vid Kartadammen
Magnus Pettersson stående i mitten, sittande till höger om honom Petrus Pettersson och längst ut till höger
Albert Pettersson
Väster om Kartan och norr om Lindbergs-Kalle, Karl Lindberg, bodde längre tillbaks
Dammkärrs-Jan-Erik, vilken också snickrade stolar. Vid en vattenreglering år 1901
bestämdes att fallens höjd i Kartaån inte fick överstiga en meter, varför man anlade en
damm ovanför fallen. På grund av dammbygget i Kartaån bildades också Damm-kärret,
eftersom markerna ovanför dammbygget därigenom blev översvämmade.
I äldre tid var det vanligt bland snickarna, att man gick ut i skogen och tog ut krokigt
växta träd, s.k. ’ankött’, som man sedan torkade i spisugnen hemma. Eftersom
årsringarna i ’anköttet’ i stort följde arbetsstyckets form, erhölls på så vis ett hållbarare
material.
Under krigsåren då det var ont om virke, särskilt mahogny, brukade somliga av de äldre
snickarna i gränden hämta alvirke kring Fänsjön. Då alvirket är ganska mörkt i färgen
uppstod snart uttrycket ’Fänsjö-mahogny’.
Sida 16
Strax söder om Karta verkstaden, på den östra sidan av Kilgrändsvägen, går
avtagsvägen till Mossbo in. Längst upp i Mossbo bodde tidigare min morfars far Per
Jansson med familj. Han var en mångkunnig hantverkare och arbetade till en början som
skomakare och murare. Med tiden blev han stolmakare och han var även
bildhuggarkunnig. Från mitten av 1870-talet påbörjade han en egen snickeriverksamhet
hemma i Mossbo, där han stod i salen i sitt bostadshus och tillverkade stolar. Det har
berättats att Per Jansson gick den långa vägen till Gävle och tog upp beställningar på
sina stolar. Vintertid utnyttjades Toftens och Ingsjöns isar för transport av stolarna på en
stor kälke, som drogs för hand till Söderfors, där omlastning skedde till järnvägsvagn.
Snickarmästare Per Jansson, Mossbo
Sida 17
Av Per Janssons söner blev fyra av dem snickare och gick i lära hos sin far hemma i
PJ:ans, som gården i Mossbo kom att kallas. Den äldste sonen, Johan Pettersson min
morfar, blev stolmakare och fortsatte med eget stolsnickeri i Svedbodal, Stärte, dit han
flyttade år 1898.
Johans yngre bröder August och Magnus Pettersson blev även de stolmakare, liksom
brodern Albert Pettersson, vilken senare blev ägare till Karta Snickeriverkstad.
Order på soffa till snickarmästare Per Jansson, Mossbo
Sida 18
Order på stolar till snickarmästare Per Jansson, Mossbo
Sida 19
Avgift till Kyrkan 1908
Gamla handlingar från Per Jansson i Mossbo
Inköp på auktion 1907
Sida 20
Nedanför PJ:ans låg Blomkvistens och där bodde August Blomkvist med familj. Han
arbetade som så många andra i Kilgränden som stolmakare på Karta Verkstad.
Efter avtagsvägen till Mossbo, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, låg Bergströms, en
stuga uppförd där år 1884. Där bodde Olof Olsson-Bergström. Denne var född i Hovberga
och tog sig tidigt efternamnet Bergström. Trots efternamnens klang, skall släkten längre
tillbaka vara av vallonsläkt.
Olof Bergström arbetade till en början både som mjölnare i Karta kvarnen och sågare i
Karta sågen och hade därtill sitt lilla jordbruk att försörja sig på. Hans fru Johanna var
syster med min farmor Kristina Fogelin, gift med Karl-Johan Andersson i Västerskog.
Som så många andra småbrukare fick Bergström slita hårt för sitt uppehälle och det
berättas att om kvällarna, om vädret så tillät, hördes hans stensläggas klingande slag,
när han försökte utöka sin steniga jordlott till odlingsbar mark. Några kor och grisar
bidrog även till familjens hushåll.
Med tiden blev Olof Bergström stolmakare. Efter att ha arbetat en tid på Karta
Snickeriverkstad, började han på sin fritid att snickra stolar.
Till en början stod han i bostadshusets sal och arbetade, men vid 1900-talets början
iordningsställde han en egen snickeriverkstad i ett äldre hus, som han lät flytta dit till
skogssluttningen söder om bostadshuset. Där tillverkade han stolar i olika stilmodeller.
Man har omtalat, att gamla Olof Bergström hyrde häst och vagn för att med sina stolar
själv köra de ca tolv milen till Stockholm, där dessa sedan salufördes på ett av stadens
torg.
Gamle Olof Bergström har beskrivits som en snäll och mycket rättfram man, som utan
krusiduller umgicks med sin omgivning. Han var dessutom gladlynt och till släggans
klang eller hammarns slag trallade och sjöng han ofta.
Familjen var musikalisk och om kvällarna efter arbetsdagens slut, sjöng man mycket
tillsammans, ofta i stämmor, varvid Bergström själv sjöng basstämman.
Musikintresset hade gått i arv från Olof Bergströms far, Olof Andersson i Hovberga.
Denne umgicks med nyckelharpospelaren Johan Petter Rönnbom, på den tid när
Rönnbom var bosatt i Kartan. Fadern lärde sig då en del av Rönnboms låtar, vilka han
senare förde vidare till sonen Olof.
Fadern har berättat, att han i yngre dagar tillverkade en egen nyckelharpa, men att hans
föräldrar, som då hade anslutit sig till en religiös sekt, slog sönder harpan, ”enär det var
ett djävulens instrument”. Med sitt musikaliska minnes hjälp fortsatte dock Olof att tralla
och sjunga sina låtar, för på hans sångarglädje kunde ingen ta död.
Olof Bergström trakterade själv inget instrument, men han trallade och sjöng, inte minst
när han arbetade. Låtarna han trallade, tog sonen Bror till sig, som han genom sin fiol
har förmedlat till eftervärlden.
Bergströms tre söner Bror, Olle och Johan blev möbelsnickare liksom sin far och har även
de arbetat en tid på Karta verkstad, innan de senare fortsatte snickeriet tillsammans med
sin far hemma vid Bergströms.
Sida 21
På 1920-talet övertogs verksamheten av sonen Bror Bergström, som där fortsatte sin
fars tillverkning av olika stilmöbler, bl.a. Annebergsstolar. När någon av snickarna i
gränden själv inte hann med sina arbeten, förekom det att man lade ut sin beställning till
någon kollega i grannskapet. Så gjorde också min far Josef och jag minns att Bror
skickligt tillverkade s.k. Lyrstolar, en empire-modell, för hans räkning.
Bror var en konstnärlig naturbegåvning. Ofta gick han ut i skogen, där han fann underlag
för sina alster. Krokiga stammar och grenar formade han till vackra möbler, spegelramar,
lampor och andra prydnadsföremål. Han blev dock mycket fäst vid sina saker och hade
svårt att skiljas från dem. Min far Josef fick emellertid i gåva en spegel, vars ram var
gjord av en utväxt på en björkstam. Med orden ”Josef, du är min bäste vän”, överräckte
han en dag det vackra hantverket, som idag pryder en av väggarna i mitt hem.
Bror hade ärvt sin fars intresse för musik och musiken levde vidare genom hans fiol. Jag
minns glöden i hans sätt att spela, de glasögonprydda ögonens mörka glans och det
svarta, lockiga håret som stod som en sky runt de karakteristiskt höga kindkotorna. Från
och till hade han svart mustasch som prydde de mejslade ansiktsdragen.
Brors far Olof förmedlade genom sitt trallande låtar som ’Karta-schottis’ och ’Rönnboms
vals’ efter nyckelharpolekaren Rönnbom till sonen. Efter Olof Bergström själv finns
genom sonen Bror idag ’Bergströms polska’ bevarad, en polska som fadern ofta trallade i
sin verkstad.
Av spelmannen i Kartan, Anders Persson, lärde sig Bror många låtar på sin fiol, som t.ex.
’Rönnboms polska’. Polskan finns upptecknad i olika varianter och ofta med texten: ”Jag
är så lessen, jag fårn´t nå brännvin, jag tror jag lägger av för alltihop…”
Bror Bergström har i sin tur förmedlat många av de gamla låtarna till förre spelmannen
Olov Jansson i Östervåla, Olle i Hov. Denne har upptecknat några av låtarna och de ingår
bl.a i ’Låtar från Våla Härad’, utgivna 1976 av Östervåla Spelemän & Harpolekare genom
Tofters Tryckeri.
Bror Bergström var också fascinerad av klassisk musik, speciellt Beethoven och Sibelius.
Han var även bevandrad inom litteraturen och mycket intresserad av levnadsfrågor och
religion. Han citerade ofta sägenfiguren den vandrande juden Ahasverus med orden: ”Jag
är Jerusalems skomakare jag, jag bara vandrar och vandrar”.
När Bror ’fick något innanför västen’, kände han stark sympati för de ’ryska
kolchosbröderna’. Jag minns än hur han gestikulerande på sitt eget sätt behandlade det
ryska språket och klappen på axeln med de välbekanta orden ”maljoshin, maljoshin”.
Och nog hände det att maskinerna brummade ute i verkstan utan snickare, vilken i
stället satt inne i köket, djupt försjunken i tankar bortom vardagen.
Bror Bergström arbetade i verkstaden, med avbrott för sin beredskapstid under andra
världskriget, fram till sin pensionering år 1976. Efter det att verksamheten upphört, bytte
fastigheten ägare och i samband med det såldes större delen av snickeriets
maskinutrustning till ett båtbyggeri i Stockholms skärgård.
Olof Bergströms andra son Olle Bergström byggde år 1926 ett eget bostadshus på en
tomt avstyckad strax norr om sitt föräldrahem, där han bosatte sig med hustrun Anna
och barnen Sven-Olof och Kerstin. Jag minns att Anna alltid hade sin vävstol uppställd i
hemmet och att där alltid var någon väv igång.
Sida 22
På samma fastighet lät Olle år 1930 bygga upp en egen snickeriverkstad i liggtimmer,
där han fortsatte sin fars verksamhet med en tillverkning av främst stilmöbler. Utöver
stilmöbler tillverkade Olle Bergström även kyrkbänkar. Liksom min far Josef kom även
Olle att framledes gå över till en tillverkning av soff- och fåtöljstommar, samt
specialritade exklusiva möbler, enär lönsamheten på dessa kom att bli mycket bättre.
Till en början arbetade även Olles son Sven-Olof Bergström tillsammans med sin far i
verkstaden, men eftersom Sven-Olof flyttade från Östervåla till Gävle kom
snickeriverksamheten att där avvecklas redan under 1950-talet. Numera är
verkstadsbyggnaden ombyggd till garage, dock kvarstår ett gjutet fundament efter
limfyren, som ett minne från en svunnen tid, då det gamla möbelhantverket stod i full
blom.
Olof Bergströms tredje son Johan Bergström emigrerade till USA, där han dock fortsatte
sin snickarbana och blev med tiden chef för ett snickeriföretag med ett sextiotal
anställda, där man tillverkade kulisser till filmens Hollywood.
Min far Josef var nära vän med sina kusiner Bror, Johan och Olle Bergström och våra
familjer umgicks flitigt. Johan och Josef gick i skolan tillsammans och jag tror mig veta,
att min far tog Johans emigration med ett mått av vemod.
Johan Bergström
Foto: J. Johnson, Detroit, Minn.
Söder om Bergströms ligger fastigheten Johannesberg, vilken fastighet avstyckades i
början av 1900-talet. År 1907 uppförde där stolmakaren Janne (Johan) Wåhlin sitt
bostadshus, beläget på den västra sidan av Kultberget och med utsikt ner mot Kartaån.
Janne Wåhlin var bror med stolmakarna Per Persson och Anders Persson Wåhlin i Stärte
by. Anders Wåhlins son stolmakaren Per Johan Wåhlin flyttade senare till sin farbror i
Johannesberg.
Johan Wåhlin arbetade ensam och som Janne Wåhlin stod han i salen i bostadshuset och
snickrade sina stilmöbler.
På tidigt 1930-tal köpte min far Josef Andersson fastigheten Johannesberg av Johan
Wåhlin och 1936 sålde min far fastigheten till möbelsnickare Albin Andersson.
Sida 23
Albin Andersson lärde sig snickaryrket av sin far, stolmakaren Anders Larsson, Töbro i
Västersälja. Albin började redan som 12-åring att lära sig bildhuggeri och vid 20 års ålder
tillverkade han sina första stolar i bondrokoko, vilka levererades till Wahlunds möbelaffär
i Uppsala. Året var 1917. Både Albin och dennes bror Elof vidareutbildade sig på
Snickarskolan i Åby, Östervåla.
Fram till 1919 arbetade Albin Andersson på Hemslöjdens Snickeriverkstad i Östervåla.
Därefter arbetade han under några år som snickare både i Stockholm, Säter, Gustafs,
Falun, Enviken och Tierp, innan han senare vid 26 års ålder återvände till Östervåla, där
han då erhöll fast anställning på Hemslöjdens Snickeriverkstad.
Alltsedan han var 27 år har han dock arbetat som egen företagare. Vid
hemslöjdsutställningen år 1928 i Åby deltog Albin med en egenhändigt tillverkad sekretär
i mahogny, för vilken han erhöll Hushållningssällskapets diplom.
Som nygift 1924 flyttade Albin tillsammans med sin hustru Klara till Mårtsbo, Östervåla,
där han själv lät uppföra både bostadshus och en snickeriverkstad. De bodde i Mårtsbo
under tio år, varefter familjen bodde några år i Tärnsjö, innan man år 1936 köpte
fastigheten Johannesberg i Upplanda. Gården Johannesberg har man sedan dess kallat
’Albins’ i Kilgränden.
Mellan åren 1936 och 1946 hyrde sig Albin en bänkplats på Karta Snickeriverkstad och
under grannen Bror Bergströms inkallelseperioder under andra världskriget hyrde Albin
dennes snickeriverkstad.
År 1946 byggde han emellertid upp en egen snickeriverkstad intill sitt bostadshus i
Johannesberg. Verkstaden byggde han av timmerstommen från ’Pipar-Annas’ hus, en
torpstuga som tidigare stått i Nyåker, längre sydost ner i gränden. Då gränsen mellan
byarna Upplanda och Stärte går mitt över gårdsplanen, kom snickeribyggnaden att ligga
på mark tillhörande Stärte, medan bostadshuset ligger i Upplanda.
Fram till år 1934 tillverkade Albin Andersson bl.a. chippendalemöbler, men även möbler i
funktionalistisk stil. In på 1940-talet tillverkades Gripsholmsstolar och andra stege-stolar,
som t.ex. Harbo-stolen. Då Albin även var en skicklig svarvare utökade han sin
verksamhet med att fr.o.m. år 1948 på uppdrag svarva åt de andra snickarna i bygden,
t.ex. till Karta Snickeriverkstad och till vårt snickeri hemma i Västerskog.
Under åren 1955 och 1956 gjordes en utbyggnad av verkstaden och samtidigt
avlägsnades limfyren därifrån. Under denna tid kompletterades maskinparken med en
s.k. kombinationsmaskin. Under 1960-talets första del gjordes ytterligare en utbyggnad
av verkstaden. Då tillkom svarveri, virkesförråd samt en virkestorkanläggning. Mellan de
tre byggnaderna anlade man en gjuten lastkaj.
Från att en tid ha inriktat sin verksamhet mot svarveriarbeten till andra snickare i
bygden, övergick Albin Andersson allt mer till en produktion av stilmöbler.
Det är främst två möbelstilar, som dominerat tillverkningen hos Albins. För det första är
det den gustavianska stilen, där stolmodellen Tidö var den som tillverkades mest. Även
den sengustavianska stolmodellen Anneberg låg högt i produktionen. Stolen har stoppad
rygg och sits och förlagan till karmstolen är mycket lika den karmstol, som på 1800talets början tillverkades av Melchior Lundberg d.ä. För det andra är det möbler i
bondrokoko, där möbelritningarna kom från Svensk Hemslöjd i Östervåla.
Sida 24
Man arbetade vanligen efter egna framtagna möbelmallar, vilka ’stuckits upp’ efter
originalritningarna; d.v.s. ovanpå ritningarna lades ett papper, i vilket man stack hål med
nål efter möbelns konturer. Detta förfarande gjorde att ritningarna snabbt blev förstörda
och den äldst bevarade ritningen hos Albins är från 1934 och ritad hos Bruhners
möbleringsfirma.
Modeller har även tagits fram ur både böcker och facktidskrifter, efter vilkas fotografier
man gjort egna ritningar, efter vilka man sedan ’stuckit’ mallarna.
Sedan gammalt var rottingflätningen kvinnornas uppgift och på 1930-talet kunde man
för en flätad stolsits erhålla 1 krona i förtjänst; eller 1 krona per arbetsdag, då en sits i
regel tog en arbetsdag att färdigställa. Jämförelsevis kan nämnas att 1968 betalades för
en rottingflätad stolsits mellan 25-30 kronor.
Längre tillbaks skrädde man ofta rottingen själv, d.v.s. rottingen skars sönder i smala
remsor lämpade för flätning. Stolar med rottingflätad sits och rygg kom att bli ett signum
för Östervålasnickarna och fram växte också namnet Östervåla-stol.
Det sägs ju, att bakom varje framgångsrik man finns alltid en kvinna. För att ett
familjeföretag på den tiden skulle fungera, krävdes att alla inom familjen ställde upp, inte
minst hustrun. Stöttande och många gånger ensam om hushåll och barnens väl, då
snickarens arbetsdag i verkstan blev lång, fanns hon där i bakgrunden. Ofta var det hon,
som ’höll ihop alltsammans’ och många var de hustrur, som hjälpte till i det egna
stolsnickeriet, speciellt vad gällde tapetsering, men framför allt vad gällde flätning av
rotting till stolarnas sits och ryggspegel.
Så gjorde även Albins Klara. Klara Andersson var en av de många kvinnor på orten, som
flätade i rotting och hon var en mycket skicklig rottingfläterska.
Albin och Klara Andersson fick fem barn, varav de fyra sönerna Sivert, Anders, Ulrik och
Sven alla blev möbelsnickare liksom sin far. Mor Klara överförde även hon sin kunskap till
sina barn, vilka alla behärskade rottingflätningen, inom vilket hantverk speciellt Sivert
Andersson kom att bli verksam. Alltsedan 1950-talet arbetade de fyra bröderna i
snickeriverkstaden Albin Andersson & Söner hemma i Johannesberg, först tillsammans
med sin far och därefter drev de företaget vidare i egen regi. Dottern Nancy flyttade dock
från orten i samband med sitt giftermål och bosatte sig i Söderfors.
Albin Andersson fostrade sina söner till skickliga möbelhantverkare och styrde med fast
hand arbetets gång i verkstan. Jag kommer väl ihåg hans förmanande stämma vid
sönernas arbetande i bandsågen: ”Om så fan själv kommer in genom dörren, så lyfter ni
inte blicken från arbetsstycket, förrän ni maskinat färdigt pojkar!”
Ett ordspråk som Albin Andersson ofta citerade löd: ”Bättre att ha ett polerat väsen, än
att alltid gå med limsticka”, vilket röjde snickarens inställning till sitt arbete, då han
därmed menade att aldrig lämna ett arbete halvfärdigt.
Under det tidiga 1950-talet sålde man hos Albins främst gustavianska möbler till
möbelhandlare inom Uppsala-Stockholmsregionen, bl.a till Harald Westerberg och
Nordiska Kompaniet, där NK var den största beställaren. Från dem kom också flera av
Albins ritningar. Genom NK levererades också specialbeställda stolar och andra möbler till
utomeuropeiska länder som Brasilien, Argentina och Colombia, bl.a. till ambassaderna i
Buenos Aires och Bogota.
Sida 25
Under 1950-och 1960-talen levererade man också möbler till möbelhandlare i
Mellansverige, som Sundsvall, Söderhamn och Gävle. Bland kunderna fanns också
möbelhandlare i Avesta, Kopparberg, Mora, Nusnäs, Tällberg och i Visby. Från mitten av
1950-talet utökades dock försäljningen till att även omfatta privata kunder.
År 1962 påbörjade man hos Albins ett samarbete med Ikea i Älmhult, vilka helt kom att
dominera som beställare from år 1967. Ikeas inköpschef kontaktade Albins och beställde
till en början en provgrupp i bondrokoko till Kamprads i Älmhult. Därefter följde en
tillverkning av hundratals stolar, karmstolar, bord, skåp och sideboards för Ikeas räkning
och tillverkningen bestod främst av möbler i rokoko. De första åren skickades
leveranserna från Albins ner till Kamprads Ikea i Älmhult och Ikea Kungens kurva i
Stockholm, för att senare ske direkt hem till Ikeas kunder.
Efter sex års tillverkning av stilmöbler till Ikea skar sig samarbetet dem emellan rejält,
då man hos Albins fick vetskap om att man från Ikeas håll lagt ut en del av tillverkningen
av stilmöbler bl.a. till Polen.
Efter år av samarbete beställde Ikea till sist en ny utställningsmöbel hos Albins, varefter
orderingången från Ikea minskade. Långt senare kontaktades Albins av en av Ikeas
kunder. Det rörde sig om ett skåp, som enligt uppgift skulle ha tillverkats av Albin
Andersson & Söner. Då skåpets dörrar behövde justeras, visade det sig att detta inte
hade tillverkats hos Albins och att skåpet för övrigt var av dålig kvalitet. Emballagets
märkning bestod dessutom av ord textade på polska.
Albins ansåg sina misstankar, att den nya utställningsmöbeln skickats till Polen som
förlaga, därmed vara befogade. Ikeas affärsidéer passade helt enkelt inte ihop med den
genuina hantverkstradition, som i generationer bedrivits hos Albins och samarbetet dem
emellan upphörda definitivt.
Verkstaden hos Albins stod fylld med stolar, karmstolar, bord och skåp, varför man for till
Stockholm för att sälja möblerna där. Där var allmänt känt bland möbelhandlarna att
Albins arbetade på uppdrag åt Ikea och detta var inte populärt ute i handeln, då det
rådde en hård konkurrens mellan de väletablerade möbelaffärerna i Stockholm och Ikea.
Albins möttes av kalla handen och man blev tvungen att åka tillbaka hem med möblerna
igen, där de dock så småningom såldes.
1965 förvärvade Albins den nedlagda skolan i Stärte by. Dit förlade man
ytbehandlingsavdelning och tapetserarverkstad, ävensom försäljningslokal samt
lagerutrymmen. Under 1960- och 1970-talen kom Albin Andersson & Söner att utvecklas
till Kilgrändens största snickeri och företaget kom att bli ett av Östervålas mera kända
stilmöbelföretag. Efter samarbetet med Ikea inriktade sig Albins på att i första hand sälja
sina produkter direkt till kund, framförallt privatpersoner.
Fr.o.m. 1968 blev Albin Andersson & Söner ett av de två snickeriföretagen i Östervåla,
där man själva svarade för att färdigställa den tillverkade möbeln, både vad gällde
ytbehandling och tapetsering. Det andra företaget var Östervåla Hemslöjd i Åby.
Hos Albins arbetade, förutom bröderna Andersson, en tid även möbelsnickare Kjell
Wengrud, vilken senare på 1990-talet var verksam som konsult i företaget Centrum för
Kultursnickerier, Östervåla.
De fyra bröderna Andersson var utomordentligt skickliga stilmöbelhantverkare, där de
alla behärskade samtliga förekommande arbetsmoment. Om man skall tala om
specialisering inom tillverkningsgången kan nämnas, att den äldste av dem, Sivert
Andersson, hade som specialitet fanér- och ytbehandlings-processerna.
Sida 26
Innan Sivert började som möbelsnickare i verkstaden hemma i Johannesberg, arbetade
han som snickare en tid i Alunda och även på Karta Snickeriverkstad. Han bodde dock
hela sin levnad kvar i Johannesberg och med en hantverkares fina känsla för sina alster
höll han den gamla möbeltraditionen hos Albins vid liv fram till sin bortgång år 1986.
Den andra av bröderna, Anders Andersson, hade som sin specialitet bildhuggeriarbetet.
Vid 12 års ålder år 1942 började han som snickarlärling hos sin far och arbetade därefter
en tid även på Karta Verkstad, innan han senare fortsatte som möbelsnickare hemma i
Johannesberg. Anders första möbel var en rokokopall, som han gav sin mor Klara i
present, vilken finns kvar i bevarat skick.
En dag när hans far Albin stod vid svarven och arbetade och Anders arbetsuppgifter
därmed tröt, bestämde sig Anders att på egen hand tillverka etthundra stolar i
bondrokoko. Dock fanns ingen beställare, men Anders tog chansen, då han frimodigt
resonerade att rokoko det fanns det alltid avsättning för. Efter fem månader var arbetet
med stolarna så långt framskridit, att det som återstod var limning och finputsning.
Anders lyckades övertala sin äldre bror Sivert, som då arbetade tillfälligt hos
grannbonden som dräng, att komma hem och hjälpa honom att färdigställa de hundra
stolarna. Så skedde och snickarmästare Albert Pettersson på Karta Snickeriverkstad
lovade att sälja stolarna i Stockholm, nästa gång han skulle leverera möbler dit. När
Albert Pettersson återvände hem från sin Stockholmsresa hade han mycket riktigt sålt de
etthundra stolarna för Anders räkning. Som ersättning fick Anders femtusen kronor, en
mycket stor summa pengar för den tidens ungdom.
Anders kom så småningom att bilda egen familj och bosatte sig till en början i Stärte
skola, där han lät inreda bostad på övre våningen. Han arbetade kvar i familjeföretaget
fram till år 1976, då han med sin familj flyttade till Heby, där han en tid arbetade hos
snickeriföretaget Ohlson och Rosenlund.
Senare förvärvade han en egen fastighet i Heby, på vars tomtmark fanns uppförd en
verkstadsbyggnad, som han lät inreda till möbelsnickeri. Där återupptog han
tillverkningen av egna stilmöbler, vilka han till största delen sålde direkt till
privatpersoner.
Anders blev en mycket skicklig bildhuggare och har haft många uppdrag som sådan. Bl.a.
vistades han 2 månader i USA tillsammans med en annan möbelhantverkare bördig från
Östervåla, Olle Persson, senare verksam i Sala med eget möbelsnickeri. Denne är son till
snickarmästare Herbert Persson från Lindhov i Östervåla.
Till uppdragsgivaren, en ägare av flertalet hotellkedjor i USA, arbetade de båda
snickarsönerna med diverse inredningar till flertalet rum i ett större bostadshus, där
Anders åtagande bl.a. bestod av att utföra ornamenteringsarbeten i trä. Bland Anders
arbeten där kan nämnas utsmyckningen av en gedigen infattning runt en stor öppen spis
och diverse dekorationsarbeten av bl.a. arton bokhyllor.
Under sin tid i USA arbetade Anders och hans kollega tillsammans med en italiensk
bildkonstnär, vilken arbetade i marmor. Anders berättade att dennes uppgift bl.a. bestod
i omfattande dekorationsarbeten av en stor pool, inrymd i bostadens bottenvåning, där
man under vattnet kunde avnjuta musik av Beethoven, för att sedan ovan vattnet
erbjudas möjlighet att lyssna till Elvis Presley.
De två Östervålasnickarna blev erbjudna fortsatt arbete i USA, men Anders tackade nej,
då hemlängtan blev honom för stor. Nämnas kan att hans ersättare arbetade kvar där
med bildhuggeriarbeten i olika hemmiljöer under två och ett halvt år.
Sida 27
I Anders Anderssons möbelsnickeri i Heby arbetade en tid möbelsnickare Uno Eriksson,
Heby, vilken av Anders fick lära sig bildhuggeri i trä. Senare arbetade Uno Eriksson som
lärare vid Bildhuggarskolan i Östervåla.
Anders flyttade med tiden med sin familj till Sala, där han till en början bedrev
snickeriverksamhet i mindre skala och en tid vikarierade han som lärare vid
Bildhuggarskolan i Östervåla. I hans händer levde skapandet kvar ända fram till hans
bortgång år 2006. Ingen av hans tre söner fortsatte dock inom möbelhantverket.
Möbelsnickare och träbildhuggare Anders Andersson
Foto: Hans Lundgren
Den tredje av bröderna, Ulrik Andersson, kom att specialisera sig på svarvning och blev
som sin far en skicklig träsvarvare. Han arbetade hemma i verkstaden i Johannesberg
fram till år 1955, då han flyttade med egen familj till Ramnäs, där han arbetade både
med bangårdsarbete och som tågklarerare vid Järnvägen.
Parallellt med sitt arbete där fortsatte han sin svarvning, mestadels till Albins och andra
möbelsnickare i Östervåla. År 1965 återvände familjen till Östervåla och bosatte sig då i
Stärte skola, där man iordningställde bostad på nedre botten.
Ulrik utbildade sig även i möbeltapetsereri hos Erik Ermebrink i Heby och behärskade
liksom sin hustru Wilma också detta hantverk. Wilma, född Ekström och uppväxt i
Upplanda, arbetade som sömmerska och tapetserare hos Albins tillsammans med sin
make fram till år 1974, då familjen flyttade ner till Åby samhälle, där de köpte egen
fastighet. Där lät makarna inreda eget svarveri och tapetserarverkstad i en på
fastigheten tidigare uppförd byggnad, varifrån de fortsatte sitt hantverk i egen regi.
Sida 28
På uppdrag har de även utfört arbeten till andra hantverkare i bygden och Ulrik har
dessutom tagit emot elever från Stilmöbelskolan i Östervåla, till vilka han delat med sig
av sin kunskap inom träsvarveri. Av deras båda barn fortsätter sonen Anders
snickartraditionen inom familjen och har bl.a. arbetat på Haga Snickeri i Harbo.
Ulrik Andersson var politiskt engagerad under åren 1971 till 1992, under vilken tidsperiod
han satt med i kommunalfullmäktige i Heby kommun, samt i byggnadsnämnden, varav
de tre senaste åren som ordförande i nämnden.
Ulrik och Wilma Andersson är båda verksamma inom hembygdsföreningen i Östervåla
och Ulrik var en av initiativtagarna till att Hemslöjdens snickeribyggnad vid Fredsbacken,
en av de första snickeriverkstäderna i Östervåla, överflyttades till hembygdsgården
Mårtsbogården i Östervåla. Där finns den gamla verkstaden bevarad och är numera
inrättad som ett museum över den mer än 150-åriga traditionen att tillverka stolar inom
Östervålabygden.
I Östervåla finns en mycket stor till antalet bevarad psalmodikonsamling, vilken tidigare
förvarades i Östervåla Kyrkas tornrum. Numera finns samlingen presenterad i en särskild
byggnad i anslutning till kyrkan, vilket arbete utförts och ansvarats av Ulrik Andersson.
Ulrik och Wilma Andersson har dessutom engagerat sig i Aspnäs Herrgårds egendoms
bevarande och på frivillig väg tillsammans med jämlikar från bygden har de sett till att
dess byggnader ej förfaller och att dess parkområde hålls i god ordning.
Om den fjärde och yngste av bröderna, Sven Andersson, kan nämnas, förutom att han är
en utomordentligt skicklig möbelsnickare, även kom att specialisera sig på
möbeltapetsereri. Under åren 1950-1954 gick han i lära hos möbeltapetseraren Mats
Johansson i Åby och hade därefter hand om tapetseringen hemma hos Albins.
Sven och jag är födda samma år och vi gick alla åren tillsammans i skolan i Stärte. Vi
hade också många gemensamma intressen utanför skolan, som t.ex. idrott och friluftsliv.
Båda växte vi upp i en snickarverkstad med ’spån’ i ådrorna redan från födseln och båda
gick vi i lära hos våra fäder, vilka överförde sitt genuina hantverkskunnande till var och
en av oss.
Vi var båda aktiva medlemmar i orienteringsklubben OK-triangeln och orienterade på
somrarna och om vintrarna var vi verksamma inom Östervåla IF, där vi var med om att
introducera och själva aktivt spela ishockey från 1959. Jag spelade kvar i hockeylaget
några år in på 1960-talet och Sven ytterligare några år och senare blev han lagledare för
Östervåla pojklag i hockey.
Båda var vi entusiastiska skyttar och medlemmar i Östervåla skytteförening, där Sven
gick vidare och blev mycket framgångsrik inom sportskytte. Han vann Nordiska
Mästerskapen 1973 och deltog även i Svenska Landslaget i skytte.
För mig kändes det alltid bra att komma till Albins, både i verkstad och i hemmet. Kanske
var vi inte alltid så beskedliga vi pojkar och jag minns mor Klaras suckande över att ”den
minsta pöjchen, han är värst han”.
Många uppfriskande diskussioner kring köksbordet hos Albins var ett intressant inslag i
vardagen och många är de minnen jag bär med från dem alla.
År 1974 avled snickarmästare Albin Andersson. Sönerna Sivert och Sven bodde kvar i
hemmet tillsammans med sin mor, vilken 1977 drabbades av hjärnblödning. Klara låg
därefter sjuk i fem år, innan även hon gick till vila.
Sida 29
År 1986 avled deras äldste son Sivert Andersson och sonen Sven bodde ett tag ensam
kvar i hemmet i Johannesberg, men flyttade senare till Tärnsjö och började samtidigt ett
arbete som verkmästare hos Tropik Möbler i Ransta.
Därefter arbetade han som arbetsledare på Haga Snickeri i Harbo fram till sin
pensionering. Med en kunskap förankrad genom generationer tillbaka till den tid, då
möbelhantverket stod högt bland de yrkesutövande i Vålabygden, kan med säkerhet
påstås att han var väl meriterad för sina uppgifter.
1987 såldes fastigheten i Johannesberg liksom även f.d. skolbyggnaden i Stärte. Den
gamla verkstadsbyggnaden står numera tom på snickarinventarier och de båda
fastigheterna har idag nya ägare.
Mitt emot Albins, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, går vägen in mot Västerskog,
där jag föddes. Den första gården på den norra sidan om vägen var Ekströms. Där bodde
Algot Ekström, jordbrukare och möbelsnickare med hustru Anna och barnen Gertrud, Elof
och Wilma. Hans hustru härstammade från Fjärsmans i Åby och var syster med
snickarmästare Algot Olsson i Solhallet framme i Åby.
På gården var uppförd en snickeribyggnad, där Algot Ekström tillverkade stolar, främst
stilstolar. Bland hans kunder kan nämnas Vålamagasinet i Uppsala och Otto Dahlins i
Stockholm. Algot Ekströms far, Per Ekström var möbelsnickare, och har bl.a. tillverkat
gungstolar, av vilka ett exemplar finns bevarad på Östervåla Museums utställning vid
Mårtsbogården.
Sonen Elof arbetade till en början hos fadern i dennes verkstad, innan han senare fick
anställning hos Zetterbergs Mekaniska Verkstad i Östervåla, där han kom att arbeta som
elektriker.
Den yngre av de båda döttrarna, dottern Wilma, gifte sig med Ulrik Andersson från
granngården Albins i Johannesberg. Hon arbetade först som tapetserare hos Albin
Andersson & Söner, Stärte, innan hon senare arbetade tillsammans med maken Ulrik i
deras egna tapetsereri i Åby, Östervåla.
Efter Ekströms låg på samma sida om vägen Liss-Pelles. Per J. Pettersson arbetade till en
början som byggnadssnickare, men började år 1917 att arbeta som möbelsnickare i
Kartans Snickeriverkstad. Under 1920-talet uppförde han en snickeriverkstad hemma på
den egna fastigheten, där han tillverkade stilmöbler i björk, men han arbetade också
mycket i ek. Han övergick så småningom till en tillverkning av främst stoppade stommar
i klassiska modeller.
Också fadern, Pelle-Far, var möbelsnickare och han härstammade från bondgården KarlJans i Stärte. Även Liss-Pelles båda söner Sven och Olle Pettersson var snickare och
arbetade en tid hos fadern, innan de senare flyttade från Östervåla.
P.J. Pettersson sålde fastigheten till bildhuggare Bertil Olsson från Lindsbro, vilken i sin
tur sålde den till möbelsnickare George Pettersson, Kartan. Därefter köpte träbildhuggare
Åke Gustavsson från Ettingbo ’Liss-Pelles’, där han bosatte sig tillsammans med sin
hustru Gunni.
Sida 30
Åke Gustavsson härstammade från ’Gustavssons’, f.d. Jan-Anders i Ettingbo, där hans far
Alvar Gustavsson var jordbrukare. Hans mor Svea härstammade från snickarmästare
Olov Bergströms i Upplanda och var syster med stilmöbelsnickarna Bror, Johan och Olle
Bergström och således kusin med min far Josef.
År 1939 började Åke Gustavsson att arbeta hos stolmakare Arthur Söderberg i dennes
möbelsnickeri i Nyåker. Därefter gick han under tre år som lärling hos bildhuggare
Ragnar Olsson från Lindsbro. Denne var en av de första som specialiserade sig på
bildhuggeri
i
Östervåla
och
bedrev
under
1930och
1940-talen
egen
bildhuggarverksamhet i Åby, där han även utbildade blivande bildhuggare. Hos honom
lärde sig Åke att behärska träbildhuggeriets alla tekniker och han kom själv att bli en
mycket skicklig och efterfrågad bildhuggare.
Ehuru bildhuggeriarbetet har mycket gamla anor i Vålabygden, hette det dock på
hantverkarspråk att man ’skar’ i trä och snickarna avsåg därmed att man utförde ett
ornamenterat träsnideriarbete.
Efter sin utbildning började Åke att skära hos stilmöbelsnickaren Bror Bergström i
Upplanda, innan han under senare delen av 1940-talet köpte Liss-Pelles, där det forna
möbelsnickeriet inreddes till bildhuggarateljé.
Även Åkes bror Bertil Gustavsson utbildade sig till träbildhuggare och började år 1944
även han som lärling hos bildhuggaren i Åby, Ragnar Olsson. Där stannade Bertil kvar
under sex år, för att därefter arbeta tillsammans med sin bror Åke i bildhuggarateljén i
Upplanda.
Åke och Bertil arbetade med olika beställningsarbeten. På uppdrag skar de båda
bröderna åt många av möbelsnickarna i gränden, bl.a. till Karta Snickeriverkstad och vårt
möbelsnickeri i Västerskog, samt till möbelsnickerierna nere i Åby, bl.a. Östervåla
Hemslöjd på Fredsbacken och Östervåla Stol & Möbelfabrik i Solhallet.
Jag kommer väl ihåg hur den äldsta av bröderna Olsson, Tage, som ung grabb kom
cyklande med sin cykelkärra nerifrån Solhallet den långa sträckan upp till ’Liss-Pelles’ för
att hämta sina bildhuggeriarbeten hos Åke Gustavsson.
På den tiden var tung barock på modet och bröderna skar då hundratals olika mönster i
trä. Senare skars endast ett fåtal mönster, t.ex. rosorna på den gustavianska rosenstolen
och medaljongstolen, tillika med druvklasarna på den s.k. druvstolen eller den stiliserade
rosen på exempelvis ett gustavianskt stolsknä.
De båda bröderna blev navet bland Östervåla möbelsnickare, då de blev specialister inom
sitt yrkesområde. Eftersom ornamenteringsarbeten är tidskrävande, blev det en stor
tidsbesparing för de andra stolmakarna, som framgent kom att anlita bröderna
Gustavsson.
Som våra grannar och släktingar umgicks jag flitigt med Åke och Bertil. Efter skolans slut
besökte jag dem ofta. Vi kom att få många gemensamma intressen och det var hos dem
som mitt intresse för klassisk musik grundlades. Till grammofonen i bostadshuset var
högtalare i bildhuggeriet anslutna och min uppgift bestod i att sköta de olika utbuden av
inspelningar, främst klassisk musik och jazz. Ut i ateljén strömmade sedan musiken och
fyllde det rofyllda arbetsrummet med sina toner.
Att studera Åkes och Bertils olika ornamentsniderier var av största intresse och
naturligtvis diskuterades det konst över huvud taget och det var också hos dem, som
mitt konstintresse väcktes till liv.
Sida 31
Åke och Bertil var glada och positiva i sitt arbete och i ateljén rådde en inspirerande
stämning. Ofta visslade eller sjöng de under det att sirliga mönster växte fram efter de
vassa bildhuggarjärnens snitt. Ljudet från klubban i trä, när den slog an mot järnen, var
det enda som hördes över det annars tysta arbetet.
Åke Gustavsson kom senare att vidareutbilda sig inom konsthantverk i trä på
Capellagården, Öland och båda bröderna har blivit kända för sitt utomordentligt goda
yrkeskunnande och konstnärskap. Kanske såg deras forne läromästare tidigt deras talang
och helst av allt hade denne kanske sett, att bröderna blivit kvar i hans tjänst. Nu blev
de båda sina egna företagare och utövare inom bildhuggeriets konstnärskap.
Det må så vara, att mycket går att lära inom ornamenteringsteknik i trä, men i grunden
måste det finnas ett handlag, som ofta är nedärvt. Att känna till hur fibrerna i virket går
är en förutsättning för ett lyckat resultat och lång erfarenhet måste till, innan man som
yrkesman kan livnära sig på sin kunskap. Dessutom är det av vikt, att man arbetar med
rätta järn och att man övar upp fart och schvung i sitt arbete. Hemligheten med ett väl
utfört bildhuggeriarbete torde enligt Åke och Bertil vara att ’man i lagom dos håller igen
med den ena handen och skär med den andra, annars skär man fel; dvs. både gasa och
bromsa samtidigt’.
Bland Åke och Bertil Gustavssons mera kända bildhuggeriarbeten kan nämnas
utsmyckningar på kyrkorglar, bl.a. i Östervåla kyrka, liksom Täby Kyrka, där de båda
arbetat tillsammans. Bertil har dessutom skurit ornamenten på orgeln i Kristine Kyrka i
Falun och Åke har uppmärksammats för en julkrubba till Östervåla kyrka, samt en
minnestavla vid Östa Källor i Tärnsjö.
Otaliga är de konsthantverk som bröderna snidat genom åren. Åke har bl.a. arbetat med
träskulpturer och kollage av fjärilar i trä både till offentliga miljöer och många hem och
Bertil har utöver sitt bildhuggeriarbete till möbelsnickarna i bygden även snidat mycket
välgjorda ornamenteringar i form av djurmotiv på bl.a. gevärskolvar.
Då de båda dessutom begåvats musikaliskt med ett brett musikintresse har både Åke
och Bertil byggt egna nyckelharpor, där Bertil även byggt harpor till andra spelmän. Åke
var dessutom en skicklig flöjtist och deltog med sin tvärflöjt i många musikaliska
arrangemang i bygden.
Förutom bildhuggare var de båda skickliga svarvare, där speciellt Bertil varit verksam, då
han på uppdrag svarvat detaljer till andra möbelsnickares stilmöbler. Han har dessutom
konstruerat en egen svarv med extra lång bänk och variabel hastighet, vilken bl.a.
använts vid svarvning av slutpelare i trappräcken och grindstolpar.
Under slutet av 1950-talet sålde Åke Gustavsson sin fastighet i Upplanda och flyttade
med sin familj ner till Östervåla samhälle, där han uppförde en ny fastighet på
Lillängsområdet och där han även inredde en bildhuggarateljé i suterränghusets
bottenvåning. Därifrån fortsatte både han och Bertil sina träsnideri- och
svarvningsarbeten tillsammans under många år. Senare flyttade också Bertil med sin
familj in i egen fastighet på samma område.
Åke byggde emellertid i början av 1960-talet ett nytt bostadshus på Bergsgatan vid OlJansområdet, tillika med en ny bildhuggarateljé i vinkel mot huset, där de båda bröderna
till en början fortsatte sin verksamhet. Åke kom med tiden att verka som slöjd- och
musiklärare vid Centralskolan i Östervåla och Bertil att ensam fortsätta bildhuggeri- och
svarvningsverksamheten från en egen inredd ateljé i anslutning till sitt egnahem på
Lillängen.
Sida 32
Åke och jag kom åter att bli närmsta grannar, då även jag några år senare lät uppföra
ett eget bostadshus på Bergsgatan, gränsande intill hans och där jag bodde med egen
familj fram till 1971. Åke Gustavsson fortsatte sin tjänstgöring som lärare fram till sin
bortgång år 1989, dock höll han sitt konsthantverk aktuellt under hela sin levnad.
Numera bor Bertil Gustavsson vid Västberga, väster om Östers Kullar i Ettinga,
Kilgränden, där han köpt fastigheten efter mejeriarbetaren Rolf John. Den gamla
ladugården har han låtit inreda till ateljé, där han fortsätter sitt bildhuggeri. Idag har han
trappat ner på sin verksamhet, dock skär han fortfarande bildhuggeriarbeten till
Bröderna Olssons Stol- och Möbelfabrik i Solhallet, Åby, vilka är ett av några få
stilmöbeltillverkande företag, som ännu är verksamma i Östervåla.
Vid vägens slut, ca 500 meter från Kilgrändsvägen, ligger Västerskog, där min farfar
snickarmästare Karl–Johan Andersson och min farmor Kristina, född Fogelin från
Västersälja, bosatte sig år 1891. Deras jordlott friköptes sedermera och avsöndrades från
Upplanda nr 2 eller ’Anders-Karls’ och fick då beteckningen Upplanda no 212. Fastigheten
kallades senare även Karlslund.
Från början fanns där tre stugubyggnader, ladugård med foderhus, bodbyggnad, vedlider
och källare. Min farfar och farmor bodde i en av de tre stugorna, i det s.k. ’gula huset’.
Min far har berättat att man hade kor, får, gris och höns och att min farfar förutom att
han var möbelsnickare även behärskade skomakaryrket. Bakom ladugården odlades förr
lin, som man själv beredde och vävde linnetyg av.
Mitt emot ladugården har förmodligen vedlidret stått, vilken byggnad revs före min tid,
men lämningarna efter grunden fanns fortfarande kvar när jag var barn. Jag minns också
att det ovanför gamla verkstan fanns en äldre, fallfärdig bod och att den rasade samman.
Min farmor Kristina avled redan 1922, 55 år gammal, varvid min farfar Karl-Johan och
min far Josef flyttade in i den stugubyggnad, som min farfar bebott sedan ungdomen. I
’gula huset’ bosatte sig då Karl-Johans och Kristinas dotter Venny med sin dotter
Margareta.
Karl-Johan kom att bli möbelsnickare på heltid och hade sin snickeriverksamhet inrymd i
den av de tre stugubyggnaderna, som låg längst upp i skogsbacken i Västerskog och
vätte mot norr. Där arbetade han under firmanamnet K.J. Anderssons Snickeri, Östervåla
och tillverkade stolar i barock och rokoko främst i björk, samt dessutom stolar,
karmstolar och soffor av empiremodellen Karl-Johan i mahogny. Dessa hade ofta
skulpterade ben i form av lejontassar och somliga av dem även bakstolpar i form av ett
lejonhuvud. Jag minns att det låg sådana skulpterade tassar kvar i gamla verkstan när
jag var barn.
Att min farfar från början tillverkade s.k. Östervålastolar, en nyrenässansmodell med
profilsvarvad rygg, stoppad eller flätad sits och ryggbricka, vittnade den egenhändigt
tillverkade trampdrivna kontursågen, som fanns kvar i gamla verkstan.
Under min uppväxt fanns fortfarande många äldre ritningar och mallar från min farfar
Karl-Johans tid, vilka förvarades på gamla verkstadsvinden. Bland dessa mallar fanns
också en stolryggpress, vilken min farfar använt när han formpressat ryggbrickor till sina
Karl Johan-stolar. Intill pressen stod min farfars fram- och bakben i hondurasmahogny till
modellen, samt två ryggbrickor i pyramidmahogny, vilka min far Josef tillverkat. För att
få stolarna kompletta tillverkade jag själv de detaljer som återstod; sarger och
ryggafflar. Parallellt gjorde jag ytterligare en Karl Johan-stol i hondurasmahogny i exakt
samma modell som de andra två.
Sida 33
Idag finns i vårt hem inalles tre bevarade Karl Johan-stolar från en svunnen möbelepok i
Västerskog, varav två stolar å vilka tre generationer möbel-hantverkare varit
verksamma.
Snickarmästare Karl Johan Andersson, Västerskog
I mitt förvar finns idag också gamla glasplåtar, fotograferade av Verner Eklund, Ettinga,
på min fars och farfars egenhändigt tillverkade stolar, på olika modeller av stilstolar och
s.k. 80-talsstolar, en nyrokokostol, vars mall jag fortfarande har kvar. Två exemplar av
denna 80-talsstol gavs till Vennys dotter, min kusin Margareta. Dessa är försedda med
de karakteristiskt svängda frambenen av rokokomodell, runda stolsryggar med utsågade
och genomskurna toppstycken och ryggbrickor, dock är sitsarna inte stoppade utan
flätade i rotting.
Min faster Venny var både sömmerska och en skicklig rottingfläterska. Om dagarna
flätade hon sitsar och ryggar till sin far Karl-Johans stolar. Även hennes dotter Margareta
fick som barn hjälpa till därmed. Om min farmor Kristina flätat i rotting är emellertid inte
helt klarlagt.
År 1924 avvecklades den egna djurhållningen och de sista två korna i Västerskog
försåldes. Karl-Johan köpte nu en egen T-ford, som var en av de första bilarna i gränden
och den gamla ladugården kom därmed att tjäna som garage.
Sida 34
Det var en stor dag när Karl-Johan och sonen Josef i maj 1924 köpte bil, en Ford Touring
av bröderna Modins i Uppsala; köpesumman var tvåtusen-tvåhundrafemton kronor. Min
far åkte buss in till Uppsala, där han tog sitt körkort, betalade bilen och körde själv hem
till Västerskog.
Fyra unga män på utflykt i T-ford. Josef Andersson, Västerskog, till höger i baksätet
Sida 35
Karl-Johan var en utomordentligt skicklig möbelsnickare, tillika träbildhuggare och deltog
i flertalet utställningar, bl.a. Hantverks- och Industriutställningen i Västerås år 1929, där
han hedrades med ’diplom för silvermedalj för möbelsnickeri’. Diplomet har jag bevarat
under alla år som ett minne efter min farfar.
Sida 36
Josef Andersson
Karl Johan Andersson
Karl Johans son Josef Andersson, min far, började direkt efter avslutad skolgång år 1910
att arbeta tillsammans med sin far i dennes snickeri. Allt tillverkades fortfarande för hand
och man fortsatte till en början tillverkningen av stolar i barock och rokoko, liksom
möbler av Karl-Johan-modell. Möblerna levererades oftast till grossister och främst till
Lars Olsson i Upplanda, dit även många av de andra Kilgrändssnickarna levererade sina
produkter.
Före år 1920 var det endast Karta Snickeri i Kilgränden som hade egen elektricitet och
egna snickerimaskiner. Min far har berättat att han och min farfar Karl-Johan och många
andra av Kilgrändssnickarna gick till Karta verkstan och ’maskinade’, dvs. man nyttjade
deras maskinpark för egna arbetsmoment. Det första steget mot en modernare
produktion tog därmed sin början i gränden. Ända in på 1930-talet förekom det att
snickarna i gränden använde sig av Karta Snickeriverkstads maskinpark, innan man
senare kom att skaffa egna snickerimaskiner.
Tyvärr blev lönsamheten på stilstolar försämrad under 1930-talet, vilket fick till följd att
en del snickare ’bjöd under varandra’ för att få en beställning.
Den gustavianska modellen blev den modell, som levde längst kvar i tillverkningen i
Västerskog. Därutöver tillverkades olika skrivstolar i björk och ek, samt på uppdrag av
arkitekter specialritade stolar och andra moderna möbler, tillika med soff- och
fåtöljstommar av olika klassiska modeller.
Sida 37
Karmstol i bondrokoko
Stol i bondrokoko
Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog
Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga
Sida 38
Karmstol i bondrokoko
Stol i bondrokoko
Sida 39
Hos Karl-Johans var arbetsglädjen stor och far och son gjorde långa arbetsdagar för att
hinna med allt väntande arbete. Dock förekom liksom på flertalet håll bland snickarna i
gränden, att man stannade upp ett slag i arbetet, tog av sig sitt förskinnskläde som veks
ihop till huvudkudde, för att användas till en stunds vila på den annars hårda
snickarbänken.
Karl-Johan var en respektingivande herre, självmedveten i sin yrkesskicklighet, noggrann
och plikttrogen. Han hade högt ställda krav på sig själv och höga förväntningar på sin
son. När vilodagen kom stod arbetet i verkstad stilla och då byttes förskinnsklädet ut mot
mörk kostym med väst.
År 1932 lät Karl-Johan och min far Josef uppföra ett nytt bostadshus i två våningar i
Västerskog, varvid Karl-Johans och Josefs gamla stugubyggnad revs för att lämna plats
åt det nya huset. Det gamla bostadshuset, det ’gula huset’, inreddes då till
snickeriverkstad, ’nya verkstan’ och ’gamla verkstan ’ kom då att tjäna som virkesupplag
och förråd.
Snickarmästare Karl Johan Andersson fram sin verkstad i Västerskog
Foto efter gammal glasplåt tagen av Verner Eklund, Ettinga
Sida 40
Karmstol Karl Johan med krans i ryggbrickan
Stol Karl Johan med krans i ryggbrickan
Sida 41
År 1934 gifte sig min far Josef och min mor Maria, född Pettersson, dotter till
snickarmästare Johan Pettersson, Svedbodal i Stärte och hans hustru Anna-Maria, född
Olsson från Hovberga. Josef köpte till en början eget bostadshus, fastigheten
Johannesberg av stolmakare Johan Wåhlin, Upplanda, men mina föräldrar flyttade senare
in i det nya huset i Västerskog. De bosatte sig först på övre våningen, medan min farfar
Karl-Johan och min faster Venny och hennes dotter Margareta bodde på nedre våningen.
År 1935 avled min farfar och mina föräldrar kom därefter att bo i bottenvåningen, medan
Venny och Margareta flyttade till övre plan, där de bodde kvar till år 1939.
År 1939 flyttade Venny till Solhallet och samma år flyttade Margareta till Stockholm. Som
medlemmar i Filadelfiaförsamlingen hade de också ett kontaktnät utanför Östervåla. Per
annons fick Margareta sin första anställning som assistent till kokerskan i köket på ett
sjukhus på Kungsholmen, där även de andra bland personalen var medlemmar i
församlingen.
Behjälplig vid flytten var
åkte med på en av hans
hon tog sin medhavda
huvudstaden. Hon var då
lastbilsägaren Georg Wiklund, Solhallet, med vilken Margareta
leveransresor till Stockholm. Hon släpptes av vid Norrtull, där
cykel och packning och cyklade vidare in i den väntande
sjutton år.
Venny lämnade även hon Östervåla och efter en tid i Jumkil flyttade hon till Stockholm,
där hon arbetade som kökspersonal på Beckomberga sjukhus.
Hennes dotter Margareta bosatte sig i Bromma och kom att arbeta som sömmerska hela
sitt yrkesverksamma liv.
Från början var det nya bostadshuset målat i en beige färg med bruna knutar, men
målades senare om till gult med vita knutar. De övriga byggnaderna var efter gammalt
rödfärgade, förutom det gamla bostadshuset eller ’nya verkstan’, som var gulmålad med
vita knutar.
Uppfarten mot huset kantades av äppelträd, tillika med päron-, plommon- och
körsbärsträd. Två stora stenar vaktade vid infarten, där det växte blåsippor om våren.
Olika perenna växter och stenpartiväxter, tillika med rosor spred sin doft om sommaren
och på gårdsplanen fanns en äldre vattenpump. Upp mot skogen och bakom huset stod
syrener i full blom om våren och invid den gamla boden, som min mor kom att använda
som tvättstuga, hade vi vårt potatisland.
I hagmarken intill den gamla linåkern fanns hasselsnår och jag kommer ihåg hur vi gick
till ’nöttebuskarna’ och plockade hasselnötter, som vi knäckte och åt. I backarna
trängdes enar med större stenar och man kan väl påstå att enbackar är karakteristiska
för bygden i gränden.
1952 monterades den timrade tvättstugan ner, flyttades och återuppbyggdes på ön
Långholmen i sjön Toften, där den kom att bli vårt sommarviste under många år
framöver. Numera har denna stuga annan ägare.
Även den gamla verkstadsbyggnaden har flyttats från Västerskog, då den på 1960-talet
förvärvades av min kusin Ulla med make Valter Eriksson, vilka uppförde timmerstommen
som fritidsbostad mitt emot hennes föräldrahem i Trädgårdstorp. Idag är också den
stugan i annans ägo.
Sida 42
Karmstol Karl-Johan
Karmstol
Sida 43
Efter min farfars bortgång fortsatte min far ensam möbeltillverkningen i Västerskog och
höll så det gamla hantverket vid liv. Han arbetade under samma firmanamn som sin far
och utöver den tillverkning, som min far och farfar tidigare tillsammans bedrivit, förekom
i min fars tillverkning även sängar i gustaviansk stil, liksom den s.k. Lyrstolen i modell
empire.
Under 1930-talets senare del var pappa den av oss, som köpte de första
snickerimaskinerna, då han införskaffade en bandsåg och en kombinerad snickerimaskin.
Den kombinerade maskinen bestod av rikt- och planhyvel, fräs, klinga och långhålsborr i
en och samma maskin. Maskinerna köpte han av en maskinhandlare i Tierp, f.d.
snickerifabrikören E.V Jansson, bror till järnhandlare K.J Jansson i Östervåla.
Till en början åkte min far Josef till Stockholm och tog upp beställningar på sina möbler.
Som de flesta av de andra Kilgrändssnickarna levererade han möblerna mestadels till
möbelhandeln. Bland min fars kunder kan nämnas:

Bobergs Möbelaffär i Stockholm, dit större delen av hans produktion gick,
Hyléns Möbler, Bröderna Ljunggren, Pettersson & Mensing och Pettersson &
Nilsson, samtliga Stockholm.
Jag blev tidigt intresserad av möbelhantverket och under min uppväxttid hjälpte jag ofta
pappa i snickeriet, där jag noga studerade hans sätt att arbeta. Allt såg ut att gå så lätt
och smidigt för honom och när han handhyvlade sina alster fick man en känsla av, att
hyveln dansade fram över trästycket. Jag såg aldrig min far skynda sig eller stressa i sitt
arbete, men likväl eller tack vare sitt arbetssätt, fick han mycket uträttat under sin
arbetsdag. Med andra ord hade han ett harmoniskt ’flöde’ i sin verksamhet, då han
arbetade rytmiskt och med stort lugn.
Han hade en absolut egen design och stil på sina produkter, även den enklaste detalj fick
en elegant prägel. Som t.ex. de kälkar han gjorde till mig som grabb; smäckra KarlJohan-inspirerade åkdon på medar var ett tydligt exempel därpå. Exaktheten från
stilmöbeltillverkningen gick honom aldrig förlorad. Att han var en erkänt skicklig
möbelhantverkare förstod jag senare i livet.
Snickarmästare Josef Andersson, Västerskog
Sida 44
Nya snickarverkstan i Västerskog
Vägen från Västerskog ner mot Kilgränden
Foto: Carl-Olof Josefsson
Sida 45
Min mor, stolsnickardotter från PJ:s Johan i Stärte, arbetade som egen sömmerska, men
bistod också far i snickeriet med allehanda göromål, bl.a. att ’läsa’ ritningar. Jag kommer
väl ihåg hur någon av våra stolsnickargrannar kom cyklande med möbelritningen ifråga
fastspänd på cykelns pakethållare och de ivriga diskussionerna kring uppstådda problem
beträffande möbelns utförande. Ofta var det hon, min mor, som hade nyckeln till gåtans
lösning.
Josef och Maria Andersson, Västerskog
Som alla andra snickarsöner i Kilgränden började jag efter avslutad skolgång att arbeta i
snickeriet hos min far. Parallellt med mitt snickrande hemma provade jag på andra
yrken, bl.a. arbetade jag en period under 1955 som stabbläggare tillsammans med
Albins-Sven en tid vid Åby Såg & Kvarn i Östervåla.
Jag arbetade även en kortare period som ’massäck’, dvs. hjälpte till med av- och
pålastningar vid lastbilstransporter, först hos Arne Eklund, från Ettinga i Kilgränden.
Denne hade på den tiden övertagit linjebilen till Uppsala av sin svärfar Erik Johansson,
från Sätra i Östervåla, vilken var gift med min moster Eva från PJ:ans i Svedbodal,
Stärte. Erik och Eva Johansson var då bosatta i Trädgårdstorp, Östervåla, där de bedrev
eget åkeri , där jag senare kom att arbeta en tid vid sidan om snickeriet hemma i
Västerskog.
Sida 46
Innan jag slutligen återvände hem till vårt eget snickeri på heltid, innehade jag en
kortare tid en anställning hos Solinge Snickeri i Harbo, vilka är tillverkare av
byggnadssnickerier. Där råkade jag tyvärr ut för en olyckshändelse och skadade mig i
höger hand i en rikthyvel. Skadan läkte så småningom och min längtan efter
trähantverket därhemma växte sig allt starkare.
Jag ångrar inte den dagen, när jag bestämde mig för att arbeta tillsammans med min far
i vår snickeriverkstad, ’nya verkstan’ i Västerskog. Jag var då 25 år gammal.
Till en början fortsatte vi den stilmöbeltillverkning, som min farfar Karl-Johan en gång
påbörjat. Den gustavianska möbelstilen var fortfarande den mest efterfrågade och bl.a.
ingick Gripsholmsfåtöljer i vår produktion. På grund av vikande lönsamhet på
stilmöbeltillverkningen övergick vi alltmer till en produktion av soff- och fåtöljstommar
för överstoppning, dvs. sittgrupper i klassiska modeller. Fortsättningsvis tog vi på
uppdrag av arkitekter även fram specialritade möbler, såsom exklusiva stolar i både bok
och ask, byråar, sängramar m.m.
Sida 47
Efter hand köptes ytterligare ett par maskiner in; en långbandputs och en mindre
putsmaskin. Vårt virke köpte vi både direkt från bönder i gränden och från Ljusbäck i
Tärnsjö. Ädelträet köptes in från Bröderna Holm, Ransta, Feuk & Wilson, Stockholm och
Lövträbolaget, Stockholm.
Våra kunder fanns fortfarande bland möbelhandlare och arkitekter, bl.a. kan nämnas:

Elis Reinius, Thore Glans, Harald Westerberg, Bobergs Möbelaffär, Sundberg &
Johansson Möbelaffär, Kjälldéns Möbler, Otto Dahlin, Carraboda Möbler; arkitekt
Lennart Nyström, samtliga Stockholm och Vålamagasinet, Luthagens Möbler,
Ellvén, CJ:s Möbler i Uppsala, samt Möbelproduktion i Gävle.
På uppdrag av Harald Westerberg i Stockholm tillverkade vi en del möbler till
Kungahuset, bl.a. flera sittgrupper till prinsessan Sibylla.
Bland beställningar till andra välkända namn kan nämnas den sittgrupp vi tillverkade till
skådespelaren Stig Järrel och av större beställningar kommer jag ihåg en möbelinredning
till Jonson-linjen. Särskilt minns jag en modell i engelsk klassisk stil; en högryggad
öronlappsfåtölj med mahognylister runt rygg och öronlappar, ävensom mahognyklädda
chatoser, ben och framsarger.
Vi fick många fina år tillsammans far och jag och många var de välformade alster, som
lämnade vårt snickeri, då mycket av hantverket levde kvar i tillverkningen. Jag minns
t.ex. hur jag som ung deltog i arbetet att med vass kniv forma de sirliga, små benen till
rokokopallar, som efter sista putsningen för hand var lena som sammet.
På den relativt lilla arbetsytan i nya verkstan hemma i Västerskog kom vi varandra nära
min far och jag. Där fick jag gå i lära och det var där, som jag påbörjade min
stolmakarutövning. Jag kommer ihåg, hur vi under arbetets gång visslade och sjöng till
maskinernas ackompanjemang. Det var som om maskinerna inte ’sjöng’ i samma
harmoni, när vi sedan kom att flytta vår verksamhet till modernare lokaler nere i Dalen i
Kilgränden.
Sida 48
Karmstol
Stol
Sida 49
Skrivstol
Skrivstol
Sida 50
Fåtöljstomme i rokoko
Karmstol ’Holländare’
Sida 51
År 1966 byggde jag ett nytt bostadshus på Bergsgatan i Ol-Jansområdet, Östervåla och
Västerskog försåldes. Köpare var våra närmaste grannar Landbert och Karin Lindbergs
dotter Birgit med make Birger Jonsson.
Idag är byggnaderna rödmålade och vår f.d. fastighet i Västerskog är numera i annans
ägo. Tyvärr är vår f.d ’nya verkstadsbyggnad’ numera borta. Det gamla kulturhuset revs
1978, men bostadshuset, det fordom ljusbeigefärgade huset med bruna knutar, som min
far och farfar byggde upp tillsammans, står fortfarande kvar som ett minne från mitt och
mina förfäders verksamma liv i Kilgränden.
Min far Josef och jag fortsatte vårt möbelsnickeri i en industrilokal belägen i Dalen, vilket
område ligger i den sydligare delen av Kilgränden. Vi kom att bli en av de första
hyresgästerna i det nya industrihuset, som kommunen lät uppföra inom området på
mitten av 1960-talet.
Dit flyttade vi vårt gamla snickeri och de tidigare inköpta snickerimaskinerna. Samtidigt
utökades maskinparken till att även omfatta planhyvel, vilken vi köpte från Håkanssons
Maskinbyrå i Södertälje, tillika med radialsåg, pelarborrmaskin och bordsfräsmaskin.
Vi fortsatte vår tillverkning av specialbeställda, arkitektritade möbler samt soff- och
fåtöljstommar till våra kunder i Stockholm. Efter min fars pensionering år 1966 övertog
jag själv verksamheten och fr.o.m. 1968 drevs företaget vidare under firmanamnet
Josefssons Snickeri, C.O. Josefsson & Co, Östervåla.
Även efter sin pensionering kom pappa varje dag ner till ’verkstan nere i Dal´n’. Han
hjälpte mig ofta i arbetet och det är med sorg i hjärtat jag minns den dag år 1969, då
han skulle såga i justersågen. Det gick då så illa, att han kapade bort drygt halva delen
på tre av fingrarna på vänster hand. Efter ett verksamt liv som skicklig yrkesman hände
honom denna tragedi. Fingrarna var skadade för alltid och då även tummen skadats, fick
han aldrig tillbaka sin greppförmåga. Med tiden bleknar ock sorgsna minnen och jag tror,
att far tog det hela bättre, än jag gjorde.
Jag fortsatte ensam snickeriet på Dalvägen, där jag en tid även gjorde olika
mästarmodeller av soff- och fåtöljstommar till Svenska Tapetserarförbundets olika
lokalföreningar, bl.a. till Centralförbundet i Stockholm, samt Uppsala och Gävle
Tapetserarföreningar. Under den tiden tog jag fram en Karl-Johan inspirerad soffgrupp,
med synligt trä på framsarg och framstolpar och den gruppen antogs senare av
tapetserarföreningen i Västerås.
Med tiden kom jag in på en tillverkning av inredningar till matserveringar och
restauranger. Jag fick då även kontakt med ett i Östervåla nyetablerat företag, firma
Nordkiosker AB. Firman företräddes av Wilbert Argus och Pelle Pettersson, med vilka jag
senare kom att få ett visst samarbete.
Möbelsnickaren Edvin Seljeryd, son till snickarmästare Edvard Persson i Näsbo,
Västersälja, kom att bli min samarbetspartner, då han utöver sitt jordbruk i Bjurvalla
även arbetade på Nordkiosker en tid.
År 1968 ingick jag äktenskap med min hustru Sonja. Vi bosatte oss i huset på
Bergsgatan och där föddes vårt första barn år 1970, sonen Carl Örjan.
I samband med vår flytt från Östervåla år 1972 sålde vi emellertid denna fastighet och
lokalen i Dalen övertogs av snickarmästare Bertil Lindblom, Bjurvalla, där denne
fortsättningsvis bedrev egen stilmöbeltillverkning.
Sida 52
Jag och min familj återvände dock till Östervåla och 1973 köpte vi fastigheten Ricklunda
på Arosvägen av möbelhandlare Axel Persson.
Här återupptog jag vår gamla hantverkstradition och inredde f.d. möbelaffären till
snickeri, där jag var verksam som stolmakare under 10 år.
På Ricklunda fick våra tre barn uppleva sina tidiga barndomsår och de har alltid varit och
är fortfarande mycket intresserade av sina rötter härifrån bygden.
Fr.o.m. 1983 drevs sedan vårt möbelsnickeri vidare i Hälsingland, där jag och min familj
numera är bosatta. Jag förblev här yrkesverksam möbelsnickare under ytterligare tolv år,
innan jag på grund av min hjärtsjukdom tvingades avsluta vårt möbelproducerande
företag.
Från Östervåla bär vi alla många fina minnen; minnen av en svunnen tid, men en tid fylld
av tillförsikt och framtidstro.
Min far Josef och min mor Marias giftermål kom att förena två snickarsläkter. Redan vid
unga år fick jag lära mig hantverkets gamla anor. Med glädje kan jag konstatera att den
snickartradition, som i generationer gått i arv från far till son, gett mig ett
hantverkskunnande djupt förankrat i mitt yrkesutövande, ett arv som jag i min tur fört
vidare till mina barn:

till min son Örjan, som arbetade vid min sida under många år:
yrkeskickligheten inom stolmakeri
till mina två andra barn, vilka tidvis varit verksamma inom vårt möbelsnickeri:

min son Torbjörn:
ett genuint kunnande inom trähantverkets utformning

min dotter Marie-Louise:
gammal målningsteknik och dekormåleri
Till var och en av dem har jag erbjudits möjlighet att dela med mig, allt efter deras
intresse och handlag.
Efter min pensionering återgick jag till en tillverkning av stilstolar och jag bedrev under
ytterligare elva år vid Locksgården i Alfta min snickarutövning i den skala, som vårt
gamla möbelhantverk en gång på tidigt 1890-tal påbörjades av min farfar Karl Johan
Andersson i Västerskog.
Granne med Västerskog och på den östra sidan om vägen i Eklunda bodde längre tillbaks
min farfar Karl-Johans båda bröder Josef och David. De båda tog sig efternamnet Eklund
och var liksom sin bror Karl Johan skickliga möbelhantverkare och bildhuggare i trä. De
var också musikaliskt begåvade och duktiga sångare och var båda medlemmar i
Missionskyrkan kör.
På den tiden, tidigt 1900-tal, var det fortfarande vanligt att man avdelade ett rum i
bostaden, där man kunde utöva sin verksamhet. Bröderna Josef och David stod i salen i
sitt hus och snickrade sina stilstolar; vackra stolar i barock och rokoko, tillika med
vackert utsirade nyrenässansstolar.
Sida 53
Efter det att Josef Eklund slutat sina dagar, bodde David kvar i hemmet. Jag kommer väl
ihåg det vita huset från min barndom och Davids hushållerska Marie och hennes
välansade rabatter med löjtnantshjärtan och penséer innanför den grönmålade grinden.
Soffa, karmstol och stol tillverkade av snickare i Kilgränden,
med stor sannolikhet av snickarmästare David Eklund, Eklunda
Karmstol Karl Johan
tillverkad av möbelsnickare i Kilgränden
Sida 54
Eklunda fastighet förvärvades i början av 1940-talet av sågverksarbetaren Landbert
Lindberg och hans hustru Karin, där de bodde med barnen Åke, Gerd och Birgit. Huset
kom därefter att kallas för ’Lamberts’. Senare målades huset om i en rosa färgton och är
idag i annans ägo.
På den östra sidan om Lamberts, mellan Lamberts och Karta Verkstad, bodde Landberts
far Lindbergs-Kalle, skogsarbetaren Karl Lindberg med familj. Denne var bror med
möbelsnickaren Sigfrid Lindberg, boende strax norr om bondgården i Kartan.
Före min tid fanns sydost om Lindbergs-Kalles och mitt emot Olle och Bror Bergström, på
västra sidan om Kilgrändsvägen, en gammal stugubyggnad, där Johannes Lönn eller
Farfar Lönn bodde. Denne var född i Slingerbackarna i Tierp och kom till Karta Kvarn i
Kilgränden som mjölnare. År 1860 gifte han sig med Anna Cajsa Blomberg, Stärte, vilken
var betydligt äldre än honom och han kom tidigt att bli farfar till sin hustrus barnbarn. I
folkmun kallades han därefter ’farfar Lönn’. Anna Cajsa och Johannes Lönn fick inga
gemensamma barn.
Anna Cajsas dotter, Anna-Karin Aronsdotter, var gift med möbelsnickare Per Jansson i
Mossbo och således mor till min morfar Johan Pettersson och de andra snickarbröderna
Pettersson från Mossbo.
Det omtalas att farfar Lönn var något av en klok gubbe, eller utövare av folklig
läkekonst. Mestadels praktiserade han sin kunskap på boskap och det sägs att han bl.a.
kunde bota sjuka kor. I denna sin utövning använde han blodiglar, vilka han samlade
genom att gå ut i dyn med bara ben och lät iglarna suga sig fast på benen. I sitt sökande
efter dessa blodsugande parasiter gick han ofta långa vägar. Bl.a. gick han den ca en mil
långa vägen genom skogen mellan Kartan och Skorpris eller ’Skörpris’, ett kärr beläget in
emot Svartån vid Tierpsgränsen.
Efter sin hustrus död 1873 bodde farfar Lönn ensam kvar i sin stuga. Det berättas att
han hade långt hår och mustasch och att han alltid var klädd i förskinn. Ofta såg man
honom med sin strumpstickning, som han stickade av ull som han själv kardat och
spunnit.
Att han var en duktig bagare har min far Josef själv vittnat om, då han som barn brukade
gå med sin far Karl-Johan till Johannes Lönn, där man ibland samlades och spelade kort.
Farfar Lönn bjöd då på bullar, som han förunderligt nog förvarade i sin säng, men vad
pappa kom ihåg smakade bullarna bra.
När farfar Lönn blev gammal flyttade han ner till ålderdomshemmet i Åby. Det hände
dock att några av grannarna gick till hans stuga och bakade sitt bröd, då man visste att
ugnen i stugan lämpade sig bra för brödbak.
En gång vid uppeldning av ugnen hände det sig att elden kom lös, vilket fick till följd att
den gamla stugan brann ner till grunden. Idag finns bara lämningar kvar efter farfar
Lönns gamla bostad. Johannes Lönn avled år 1923.
Söder om Albins gick på den västra sidan om Kilgrändsvägen avtagsvägen till Upplanda
by in. På västra sidan om avtagsvägen låg Gustav-Pelles-Albins, Albin Perssons, stuga.
Han var stolmakare och härstammade från Solvallen. Albin Persson arbetade som många
andra snickare i gränden på Karta Snickeriverkstad. Hans far Gustavs-Pelle,
snickarmästare Per Persson, hade eget snickeri i Ettinga.
Sida 55
Nedanför Gustav-Pelles Albins stuga delade sig den söder ut gående avtagsvägen i två
stickvägar, som båda kom fram i Stärte by. Strax söder om det första vägkorset låg
bondgården Per-Ols, där Emil Persson med familj bodde och vid den andra stickvägen låg
ytterligare en bondgård, Anders Ols, där syskonen Olle och Signe Andersson var bosatta.
I bondgården Per-Ols har det förr i tiden snickrats stolar. Emil Perssons bror Ernfrid,
vilken var ungkarl och bodde kvar i föräldrahemmet, hittade någon gång på 1940-talet
på en av bodsvindarna gamla stoldetaljer till sex stolar, vilka han sålde för tjugofem
kronor till möbelsnickare Anders Andersson i Stärte. Denne färdigställde stolarna, vilka
han sedan sålde vidare till en släkting i Uppsala.
Det har också berättats för mig att Olle Andersson i bondgården Anders-Ols tidigt köpte
en bil i Stockholm, en grann Ford Lincoln, vilken när jag var ung för det mesta stod
uppställd i ’bilstallet’ hemma i Upplanda.
I Ekersta, söder om Anders-Ols, bodde syskonen Ture och Agda Bengtsson. Ture
Bengtsson var verksam som målare. Tidigare bodde där även brodern Alrik Eriksson, som
var stolmakare. Denne arbetade en tid på Karta verkstad, innan han år 1945 flyttade till
Harbo. Bröderna Ture och Alrik uppförde bostadshuset i Ekersta år 1924. Syskonens mor
Anna, änka efter August Bengtsson, var syster med min morfar, PJ:ans Johan Pettersson
från Mossbo.
Agda Bengtssons söner Per Bengtsson och Bengt Eriksson bodde kvar i fastigheten efter
de äldres bortgång. Sonen Bengt, idag en erkänd konstnär som arbetat mycket i papiermaché, har haft flertalet utställningar i USA och Frankrike, bl.a. i Paris. Jag kommer ihåg
att Bengt ofta gick till Bror Bergström, där han diskuterade sin konst och fick Brors
omdömen med sig hem.
Djur som älg och kråka var några av de djur som Bengt Eriksson gav sin personliga
gestaltning genom att modellera papier maché på konstruktioner av ståltråd. Andra
konstverk ur hans hand är ballerinor, cirkusartister eller kändisar.
Bengt Eriksson framhålls vara en lika stor folkkonstnär som Lim-Johan och Döderhultarn,
bl.a. av konstnären och författaren Olle Nessle.
Fortsatte man sedan den andra avtagsvägen söderut, låg på den norra sidan om vägen
Wåhlins fastighet (f.d. skräddare Wåhlins), vilken under min tid i gränden beboddes av
Tor Wåhlin med familj.
Tidigare bodde där skräddaren Per Jansson Wåhlin med familj, liksom brodern
skräddaren Johan Jansson Wåhlin och deras mor, änkan Cajsa Persdotter, vilken var
syster med min farmor Kristina Fogelins mormor. Den yngre brodern, skräddaren Erik
Wåhlin, flyttade med modern och egen familj till Österfärnebo 1895.
Strax nedanför låg den s.k. Stenstugan, där man på tidigt 1900-tal bedrev möbelsnickeri.
Verksamheten torde ej ha varit av ringa omfattning, då man redan på den tiden hade en
maskinellt utrustad verkstad, där dock maskinerna drevs med fotogenmotorer.
På min tid fanns ingen verksamhet i Stenstugan, utan där bodde Elis Johansson med
familj. Tidigare bodde vid Stenstugan ’Lenus-Axel’, vilken förr var verksam möbelsnickare
där.
Sida 56
Nedanför Stenstugan delades vägen i två grenar. Upp mot den nordvästra sidan ledde
vägen fram till Snugga.
Emellan Stenstugan och Snugga bodde Oppängs-Anders, Anders Karlsson med familj.
Denne var stolmakare och hade egen snickeriverksamhet. Huset är idag rivet.
Vid vägens slut bodde i äldre tid Snugga-Gustav. Även han var stolmakare med eget
snickeri. Redan när jag var barn, fanns dock bara husgrunden kvar efter Snugga-Gustavs
stuga.
Sydväst därom längre ner i Ettinga, i Kasbo, bodde i äldre tid ’Kasbo-Per’, vilken också
han varit verksam som stolmakare.
Längs den andra väggrenen söderut låg på den östra sidan först bondgården Lars-Ols,
där Emil Larsson med familj var bosatt. Lars-Ols-Emils far, Lars Olsson, var den grossist i
Upplanda, dit min far och farfar levererade sina möbler på 1920- och 1930-talen.
Därefter låg på samma sida om vägen Hallqvistens, där jordbrukare Birger Hallqvist
bodde med sin familj. Birger Hallqvist arbetade även i Ricksågen.
Både vägen mot Snugga och fram till Hallqvistens var återvändsvägar.
Söder om Albins låg utefter Kilgrändsvägen, på den västra sidan, bondgården Jan-Anders
i Stärte, där Werner Andersson med familj bodde. Tidigare kallades hemmanet AndersKarls, efter Anders Karlsson, farfar till Werner Andersson och far till Jan-Anders, Jan
Andersson. Det var från Anders-Karls som vår fastighet i Västerskog var avstyckat.
Därefter kom man fram till Forsens, som var beläget på den östra sidan vägen. Forsens
är ett gammalt soldathemman, vilket under min uppväxttid beboddes av Fors-Kalle, Karl
Fors och dennes familj. Karl Fors arbetade både som skräddare och polis.
Nedanför Forsens, på samma sida om Kilgrändsvägen, låg Svedbodal. Fastigheten
avstyckades i slutet av 1800-talet till min morfar Johan Pettersson eller PJ:ans Johan,
som han även kallades. År 1898 uppförde han där eget bostadshus och samma år gifte
han sig med Anna Maria Olsson från Hovberga i Kilgränden, min mormor. Huset är
senare både om- och tillbyggt.
Johan Pettersson härstammade från Mossbo, där hans far Per Jansson var verksam
stolmakare. Till en början arbetade han tillsammans med sin far i dennes snickeri i
Mossbo och även en kortare tid i Karta Snickeriverkstad.
I Svedbodal fortsatte Johan Pettersson sin snickeriverksamhet, först ifrån bostadshusets
sal, innan han senare lät inreda ett snickeri i en på fastigheten befintlig ladugård. Där
tillverkade han olika stilstolar mestadels i björk, samt empirestolen Karl-Johan, förutom i
björk även i mahogny.
Under 1890-talet blev den hand- eller trampdrivna bandsågen vanlig och min morfar var
en av dem i gränden som skaffade sig en sådan. Att trampa sågen fick ofta barnen hjälpa
till med, vilket också min mor Maria berättat om, liksom min moster Eva, som väl kom
ihåg, hur de med ihärdigt trampande fick hålla bandsågen i gång.
Sida 57
Snickarmästare Johan Pettersson
Om den nedärvda vanan att klara sig själv vittnar den dag någon gång på ungt 1900-tal,
när min morfar missade lastbilen till Tärnsjö. Han gick då den långa sträckan dit med ett
dussin stolar hängande både på sig själv och lastade på sin cykel.
Johan blev tidigt änkeman, då hans hustru Anna-Maria, född Olsson i Hovberga, avled år
1915 endast 37 år gammal. Han lämnades då ensam med barnen Petrus 17 år, Ture 15,
Maria 9, Birger 7 och Eva 1 år.
Min morfar förblev stolmakare hela sitt verksamma liv.
Alla tre Johans söner Petrus, Ture och Birger arbetade till en början hos sin far i dennes
snickeri hemma i Svedbodal. Den äldste av dem Petrus Pettersson blev senare sin farbror
Albert Petterssons kompanjon, när de tillsammans övertog snickeriet i Kartan år 1923 av
möbelsnickare Georg Lindblom från Bjurvalla.
Petrus var en tid bosatt i vindsvåningen på Karta Snickeriverkstad, men lämnade efter en
tid Kartan och flyttade till Strängnäs, där han bodde en längre tid och där han arbetade
med skogs- och jaktuppdrag på olika gods i trakten. Därefter flyttade han till Uppsala,
där han en tid drev en leksaksaffär på Dragarbrunnsgatan.
Senare återvände han dock till Östervåla och bodde en tid i Mossbo. Under sina sista
levnadsår bodde han ensam i en liten stuga invid Toftbäcken, längst upp mot Toftberget.
Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar, att han så hastigt rycktes bort, när han en tidig
vårdag i april 1968 drunknade på sjön Toften under en av sina dagliga fisketurer där.
Sida 58
Snickarmästare Petrus Pettersson
tidigare delägare i Karta Snickeri
här med jakthunden Kurre
Birger Pettersson arbetade även han som möbelsnickare en tid, dels hemma hos sin far i
Svedbodal och dels på Karta Snickeriverkstad, där han även var bosatt tillsammans med
sin bror Petrus en tid.
Birger Pettersson flyttade senare, liksom sin bror, till Strängnäs, där han arbetade vid P3
som revolversvarvare. Sista åren i Strängnäs arbetade han även som byggnadssnickare
och gårdskarl.
Sida 59
Ture Pettersson fortsatte möbelsnickeriet i Svedbodal, först tillsammans med sin far
Johan i den verkstad, som denne låtit inreda därhemma. Där tillverkade man bl.a. stolar i
empiremodell, s.k. Karl Johan-stolar och i jugendstil, s.k. Ol-Hansare.
Efter en brand i snickeriet år 1938, troligen orsakad av limfyren, lät Ture Pettersson året
därpå uppföra en ny och större verkstad. Byggnaden uppfördes på murad stomme och
fasaderna var slätputsade i vit kalkfärg, varför snickeriet utseendemässigt kom att skilja
sig från de övriga snickeribyggnaderna i gränden, vilka samtliga var uppförda i trä. Dessa
var allmänt rödmålade, dock inte snickeribyggnaden i Västerskog, vilken var målad i gult.
Den gamla snickeribyggnaden i Svedbodal kom senare att tjäna som virkesupplag och
förråd, innan man på 1960-talet gjorde en tillbyggnad till den nya verkstaden,
inrymmande både bonarverkstad och virkesförråd.
År 1942 övertog Ture barndomshemmet, där han bodde kvar med egen familj, hustrun
Tekla härstammande från Kanikebo och barnen Allan och Anita. Gården kom därefter att
kallas ’Tures’.
Min morfar Johan Pettersson flyttade på 1940-talet längre söderut i Stärte och bosatte
sig strax norr om Hammarbacken hos Hulda och Gunborg Sjöberg, där han bodde till sin
bortgång år 1949.
Snickarmästare Ture Pettersson
här vid vår sommarstuga på ön Långholmen i Toften
Ture Petterssons son, Allan Pettersson, började tidigt arbeta tillsammans med sin far i
möbelsnickeriet i Svedbodal. Från att ha tillverkat stilstolar övergick man så småningom
till en tillverkning av soff- och fåtöljstommar, ävensom bokhyllor och övriga inredningar,
bl.a. till Uppsala Universitetsbibliotek, Carolina Rediviva.
Sida 60
Förutom snickarbröderna Petrus och Birger Pettersson har flera av Kilgrändssnickarna
arbetat genom åren hos ’Tures’, bl.a brödernas farbror Magnus Pettersson, Mossbo,
August Blomquist, Mossbo och Lennart Augustsson, Hammarbacken. Även möbelsnickare
Albin Andersson och dennes son Sievert Andersson, Upplanda, arbetade kortare perioder
hos Tures, innan Albin Andersson uppförde ett eget möbelsnickeri i Stärte.
Ture Pettersson bodde under sina sista levnadsår på Tallgårdens servicehem i Östervåla.
En sommardag utanför ’Tures Snickarverkstad’ i Svedbodal
Från vänster Maria Andersson, Västerskog, Eva Johansson, Trädgårdstorp med dottersonen Mikael,
båda födda Pettersson och döttrar till snickarmästare Johan Pettersson, Svedbodal.
Till höger om dem Tekla Pettersson, gift med snickarmästare Ture Pettersson.
Längst ut till höger Eva Johanssons dotter, Mona Eklund.
Allan Pettersson byggde på 1970-talet upp ett bostadshus för sig och sin familj, beläget
på backsluttningen väster om Tures, på tomtmark avstyckad från bonden Karl-Jans i
Stärte. Idag är dock huset i annans ägo.
Efter sin fars bortgång fortsatte Tures-Allan möbelsnickeriet i Svedbodal. Med tiden kom
hans produktion allt mer att inriktas mot en försäljning direkt till kund och så småningom
specialiserade han sig på en tillverkning av sängar. Allan Pettersson var verksam
möbelsnickare fram till år 1992.
Idag bor Allans son Bo i ’Tures’ och Allan Pettersson har flyttat längst upp i Kilgränden till
den fastighet, som tidigare beboddes av Sigurd Lindberg.
Den gamla snickeriverkstaden i Tures står idag oanvänd, dock har den delar av sin
maskinutrustning i behåll, medan bonarverkstaden och virkesförrådet har byggts om för
andra ändamål.
Johan och Anna Maria Pettersson yngsta barn, dottern Eva, ingick äktenskap med Erik
Johansson från Sätra. Familjen, med döttrarna Mona-Lisa och Ulla, var bosatta i
Trädgårdstorp, där de drev egen åkerirörelse.
Sida 61
Efter Erik Johanssons bortgång såldes Trädgårdstorp och Eva Johansson flyttade fram till
Åby samhälle.
Johan och Anna Maria Petterssons äldsta dotter Maria, min mor, växte liksom sina syskon
upp på gården Svedbodal i Stärte. Då deras mor avled redan år 1915, fick Maria, endast
nio år, överta en mors omsorger och svara för familjens mathållning och allehanda
vardagssysslor.
Tidigt gick hon i lära i Mårtsbo hos sömmerskan Anna Viberg, född Johansson från
Björksveden i Brattberg. Hos henne lärde sig Maria sömnad och hon kom med tiden att
bli en skicklig hantverkare, då hon under alla sina verksamma år arbetade som egen
sömmerska.
År 1934 ingick Maria Pettersson äktenskap med Josef Andersson, Västerskog. Josef hade
tillsammans med sin far, Karl-Johan Andersson, låtit uppföra ett nytt bostadshus hemma
i Västerskog, i vilket Maria och Josef flyttade in.
Året var 1937 när jag kom till världen i Västerskog och jag kan med glädje se tillbaka på
min barndom där och min fina uppväxttid i Kilgränden. Nära naturen och hos trygga
föräldrar, bland yrkesskickliga hantverkare och färgstarka personligheter levde jag fram
mina dagar, dagar som blev till många lärorika år och som i grunden format mig både
som människa och yrkesman.
Söder om Tures låg på samma sida om Kilgrändsvägen bondgården Karl-Jans, varifrån
stolmakaren Pelle-Far härstammade, under min uppväxttid bebodd av Konstantin,
Konne, Jansson med familj.
Efter en mindre stickväg in mot öster, söder om Karl-Jans, låg fastigheten Våhlstrands,
där längre tillbaka stolmakare A.G. Våhlstrand bodde. Han hade eget snickeri hemma på
gården, där han tillverkade stilmöbler. Sonen Gustaf Våhlstrand var även han
möbelsnickare och arbetade en tid på Karta verkstad, innan han senare flyttade till
Sandviken.
På fastigheten fanns två hus och under min tid i gränden bodde i det ena huset Elsa
Åkerlind, skolstäderska i Stärte skola och i det andra hennes bror Robert Åkerlind. Denne
var gift med Maja född Bergström, dotter till snickarmästare Olof Bergström i Upplanda.
Sönerna Jörgen Åkerlind och Rune Bergström var möbelsnickare och arbetade till en
början i Våhlstrands gamla snickeri och därefter hos Hemslöjden i Östervåla. Sonen Rune
flyttade med tiden till Ludvika och sonen Jörgen till Uppsala, där han arbetade som
snickare på Akademiska Sjukhuset.
Längre söderut, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, låg bondgården Jerk-Lars. Där
bodde i äldre tid bonden Erik Larsson.
Under min uppväxttid var hans båda söner bosatta i föräldrahemmet. Den ene, Jerk-Lars
Olle, Olle Eriksson, bodde där med hustru Alva och barnen Lillian, Monica och Jan, medan
den andre sonen Jerk-Lars August, August Eriksson, var ensamstående.
Sida 62
Bröderna Olle och August Eriksson började redan år 1914 en avveckling av
jordbruksdriften vid hemmanet för att alltmer övergå till en tillverkning av stilmöbler.
Från början bedrevs verksamheten inifrån bostadshuset, men år 1931 uppförde man där
en ny verkstadsbyggnad.
Hela familjen var musikaliskt begåvad och August Eriksson var sångare och medlem i
Missionskyrkans kör, där han ofta sjöng duett med Rune Pettersson, Kartan.
Olle Eriksson var en framstående fiolspelman och han har även byggt både fioler och
nyckelharpor, ävensom en egen taffel.
Jerk-Lars Olle var förutom möbelsnickare även uppfinnare. Han har t.ex. konstruerat en
svarv avsedd för specialsvarverier, i vilken bl.a. de vridna stolsbenen till en karmstol i
holländsk barock, den s.k. ’holländaren’, svarvades.
Båda bröderna var skickliga möbelhantverkare och de har genom åren tillverkat ett stort
urval av stilmöbler. Snickeriverksamheten hos Jerk-Lars avvecklades omkring år 1970,
men den gamla specialsvarven finns i dag kvar i bevarat skick på Östervåla
Möbelmuseum.
Söder om Jerk-Lars låg på samma sida om Kilgrändsvägen, bonden August Ekströms
fastighet.
Nedanför Ekströms låg bondgården Melkers, där Melker och Hulda Jansson bodde. Melker
Jansson var bror med Konne Jansson i bondgården Karl Jans i Stärte.
På fastigheten fanns två byggnader, en äldre och en yngre och i den ena bodde husets
dotter Svea med maken Elof Larsson, härstammande från bondgården August-Lars i
Åkerby.
Av Elof och Svea Larssons söner Sture och Kjell, var Kjell den som stod mig närmast, då
vi var födda samma år och han var dessutom en av mina bästa vänner. Under vår
uppväxt användes det gamla huset i Melkers en tid som skolsal för mellanstadiet i Stärte.
Undervisningen där skedde av skollärarinnan Kerstin Andersson, vilken då var hyresgäst
hemma hos oss i Västerskog.
Sture Larsson flyttade med tiden till Linköping och Kjell Larsson ingick äktenskap med
Alvi Karlsson från bondgården i Kartan. Kjell och Alvi var bosatta hemma i Melkers med
sina två barn. Tyvärr gick han bort redan i unga år, när han så tragiskt omkom i
samband med avverkning av egen skog en dag i mars år 1977.
Mitt emot bondgården August Ekströms låg Wåhlins, där stolmakaren Gedor Wåhlin med
familj var bosatt. Där bodde även brodern, stolmakaren Arvid Wåhlin. På fastigheten
finns uppförd en snickeribyggnad, på vars ena grundsten är inristat årtalet 1901.
Deras far Anders Persson Wåhlin, var även han stolmakare. Denne var av bondesläkt och
härstammade från Hovberga, men redan 1842 flyttade dennes far, bonden Per Persson,
till Stärte. Hos Wåhlins i Stärte tillverkades stilstolar, främst stolar i empiremodellen Karl
Johan.
Sida 63
Gedor Wåhlins båda söner Ivar och Martin Wåhlin arbetade båda till en början
tillsammans med sin far i det egna snickeriet. Martin Wåhlin flyttade emellertid senare
från Östervåla till Jumkil, medan Ivar Wåhlin fortsatte möbeltillverkningen i Stärte.
Utöver stilstolar har man hos Wåhlins även tillverkat klassiska soff- och fåtöljstommar för
överstoppning.
Möbelverksamheten bedrevs där till in på 1970-talet, då verkstaden övertogs av Jerry
Frisk, vilken var tillverkare av flygplanspropellrar i trä. Numera har även denna
verksamhet upphört.
Wåhlins möbelsnickeri i Stärte
Sida 64
Söder om Wåhlins ligger Stärte byskolas gamla byggnad. Där gick jag i skola klasserna
1-7 och de lärare som då tjänstgjorde i skolan var Gertrud Abrahamsson, Kerstin
Andersson, Eskil Fogelberg och Harald Sterte.
1965 förvärvade snickarmästare Albin Andersson, Upplanda, den då nedlagda skolan i
Stärte. Dit förlade Albin Andersson & Söner sin ytbehandlingsavdelning och
tapetserarverkstad, samt försäljningslokal och lagerutrymmen, medan man fortsatte
snickeriverksamheten hemma i Johannesberg.
1987 sålde Albins skolbyggnaden i Stärte och den gamla byskolan inrättades därefter till
hantverksgård. From. 1998 har där anordnats kurser i olika vävtekniker och därifrån
utfördes även beställningsväverier av kvalificerade hantverkare.
I vägkorset i Stärte, där vägen går till Upplanda by, på den västra sidan om
Kilgrändsvägen, går en stickväg upp till bondgården Gustav-Anders, där Konrad
Gustavsson med familj var bosatt.
Norr om Wåhlins i Stärte by, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, går vägen upp till
Västersälja.
I den första gården på södra sidan om vägen i Buddbo bodde Buddbo-Johan, Johan
Larsson. Han var möbelsnickare och hans verksamhet övertogs av hans son
möbelsnickaren Ernst Johansson, Buddbo-Ernst. Både far och son var yrkesverksamma
stolmakare och man har där mestadels tillverkat stilstolar.
Efter Buddbo kom man fram till Lundéns i Strängsbo, som också låg på den södra sidan
om vägen. Fastigheten är av mycket hög ålder och inköptes av Per Lundén eller ’SmedPelle’ omkring 1894 och är sedan om- och tillbyggd.
Per Lundén var möbelsnickare och bodde där med egen familj. Han var tillika bildhuggare
och bedrev egen verksamhet i en på fastigheten uppförd snickeribyggnad, där han
tillverkade stilstolar av olika modeller.
Hans tre söner Verner, Axel och Bror Lundén blev alla möbelsnickare och arbetade alla till
en början tillsammans med sin far i dennes snickeri i Strängsbo.
Sonen Verner Lundén fortsatte sin fars verksamhet i Strängsbo och har som denne även
mestadels tillverkat stolar i olika stilmodeller.
Axel Lundén bodde med sin familj i huset intill, på den norra sidan om vägen och Bror
Lundén var med sin familj bosatt i Ettinga längre söderut i gränden. Axel Lundén
arbetade fortsättningsvis som möbelsnickare hos båda stilmöbeltillverkarna Algot Olsson
och Herbert Persson i Åby samt hos Östervåla Hemslöjd.
Sida 65
Möbler tillverkade hos Smed-Pelles i Strängsbo
Gustaviansk Druvstol
Soffa i empir med avancerat bildhuggeri med gripar
Bildhuggare ”Smed-Pelle” Per Lundén och till höger sonen Verner Lundén, Strängsbo
Sida 66
Stolar tillverkade hos Smed-Pelles i Strängsbo
Stol Karl Johan och stol i jugendmodell
Stol och karmstol Karl Johan med krans i ryggbrickan
Sida 67
Möbler tillverkade hos Smed-Pelles i Strängsbo
Byrå och sekretär
Bord
Sida 68
Efter Lundéns längre norrut i Strängsbo bodde ’Svarten’, Gustav Johansson. Han var
inflyttad prästson och i folkmun sades det att han var ’förläst’; kanske hade han andra
värderingar än gemene man, värderingar som han ibland omsatte i sitt praktiska liv. Det
omtalas t.ex. att han rev upp salsgolvet i sitt hus, där han i stället lät plantera olika
växter, som han hyste stort intresse för. Svarten livnärde sig också på att sälja fröer och
man såg honom ofta i byarna runt omkring med sina fröpåsar i en låda bak på cykeln.
Granne med Gustav Johansson bodde Sjöbergs-Kalle, Karl Sjöberg med familj. Tidigare
bodde även Karl Sjöbergs syster Hulda Sjöberg där, innan hon senare flyttade till Kartan.
Karl Sjöbergs son, Olle Sjöberg, drev en tid på 1970-talet en presentaffär inrymd i
Åbygårdarna.
Väl framme i Västersälja bodde möbelsnickaren Manne Bohman med familj. Han hade
egen snickeriverksamhet inrymd hemma på gården, där han mestadels tillverkade olika
modeller av stilstolar.
Längst österut i Västersälja, i Töbro, bodde i äldre tid Lars Larsson med familj. Han var i
unga år bonde, men blev med tiden byskomakare och kallades därefter allmänt
’Skomakar-Lasse’. Gården i Töbro kom att kallas ’Skomakars’ och finns fortfarande kvar,
om än i ombyggt skick.
Av Lars Larssons söner blev Johan, Per och Anders Larsson möbelsnickare.
Johan Larsson bosatte sig med egen familj i Västersälja, där han arbetade som snickare.
Per Larsson, eller Per-Lars, bosatte sig med egen familj i Näsbo, nordväst om
föräldrahemmet i Töbro, där han hade en egen snickeriverksamhet inrymd i en byggnad
på gården.
Per-Lars son, Edvard Persson, blev möbelsnickare liksom sin far och fortsatte dennes
verksamhet. Han bosatte sig med tiden med egen familj i föräldrahemmet i Näsbo.
Även Edvard Perssons tre söner Edvin, Ivan och Elis blev möbelsnickare och arbetade till
en början tillsammans med sin far i dennes snickeri i Näsbo. Man har där mestadels
tillverkat stilmöbler, främst stolar av olika modeller.
I snickeriet har även andra möbelsnickare från bygden arbetat, bl.a. Sven-Olov Larsson,
Åkerby och Gösta Heimbrandt, Åby.
Bröderna Persson tog sig senare efternamnet Selgeryd och Edvin Selgeryd flyttade med
tiden till Bjurvalla, där han bodde med egen familj och där han även var verksam som
bonde.
Ivan Selgeryd flyttade ner till Åby, där han bl.a. kom att arbeta som fastighetsskötare.
Elis Selgeryd flyttade från hembygden och kom att bosätta sig i Sandviken, där han
arbetade som snickare på Sandvikens Möblerings AB.
Anders Larsson arbetade en kortare tid som bonddräng, men från mitten av 1880-talet
började han i samband med sitt giftermål att arbeta som möbelsnickare i Töbro. Han
tillverkade från början enbart stolar, men senare omfattade hans tillverkning även andra
möbler. Hans hustru Anna var rottingfläterska och i början av seklet 1900 erhöll hon i
ersättning 1 krona per dussin för sina flätade stolsitsar. Av sönerna fortsatte Albin, Elov
och Johan med möbelsnickeri, till en början hemma i Töbro.
Sida 69
Redan som barn fick de hjälpa till med att bona möbler med polityr i snickeriet i Töbro
och senare fick de stå vid svarven och svarva pinnar till stolsryggar och stolsben.
Svarven vevade man för hand och denna syssla blev ofta kvinnornas och barnens
uppgift. Albin Anderssons minns att hans moster Karin brukade hjälpa till att veva, men
att han ’hade det besvärligt att få henne att veva jämnt och att ibland slutade hon
alldeles att veva’.
Omkring 1908 gjorde man en vinter hos Anders Larsson i Töbro sex dussin stolar av en
modell med tre svarvade pinnar i ryggen. Stolarna såldes sedan på Distingsmarknaden i
Uppsala, vilken marknadsplats har anor sedan forntiden och kallades efter gammalt
’Distingen’.
Distingsmarknaden i Uppsala, tidigt 1900-tal
Mannen längst till höger är snickarmästare Anders Larsson, Töbro
Både Albin och Elof Andersson vidareutbildade sig på Snickarskolan i Åby och var där
några bland skolans första elever.
Johan Andersson arbetade en tid som möbelsnickare hos Gustafs-Pelle, Per Persson från
Solvallen, i dennes snickeri i Ettinga.
Bröderna Elof och Johan Andersson flyttade senare till Bjurvalla. Till en början arbetade
de hos snickarmästare Axel Wahlberg i Bjurvalla. Denne hade egen snickeriverkstad och
var tillverkare av stilmöbler. Snickeriet kom att byggas ut ett flertal gånger och under
1920-talet var Östervåla snickeriverkstäder den största snickerirörelsen inom
Östervålabygden.
Sida 70
Möbelsnickarna Elof och Johan Andersson köpte senare Karl-Andersgården i Sunnersta i
Bjurvalla, där de lät inreda eget möbelsnickeri och fortsatte där sin tillverkning av
stilmöbler.
Albin Andersson flyttade sedermera med egen familj till Mårtsbo i Östervåla, där han en
tid drev eget möbelsnickeri. 1936 flyttade familjen till fastigheten Johannesberg i
Upplanda, där man sedan förblev bosatta. År 1946 lät Albin Andersson inreda eget
möbelsnickeri på samma fastighet, där han tillverkade stilmöbler. Under senare år
arbetade han där tillsammans med sina fyra söner Sivert, Anders, Ulrik och Sven och
deras snickeri kom under 1960- och 1970-talen att utvecklas till ett av Östervålas mera
kända stilmöbelsnickeri.
Söder om Stärte by, på östra sidan om Kilgrändsvägen, ligger området Hammarbacken,
en skogsbacke vars slagghögar minner om den tid, då myrmalmshantering förekom i
trakten.
Inom Östervålabygden kom fr.o.m. 1500-talet träbearbetning att bli mest framträdande
utöver jordbruket, men dessförinnan förekom en betydande verksamhet av
järnhantering, då järnmalmsförekomst är riklig i bygden. Ur rostad myrmalm
framställdes smidbart järn, osmundjärn, den äldsta järnhanteringsprodukt som var av
ekonomisk betydelse i vårt land.
Till minne av myrmalmsbränningen finns också sigillet av en hovtång i Våla härads
vapen, vilket tillkom 1584.
I en av gårdarna i Hammarbacken, Johan-Pers, bodde bonden och riksdagsmannen
Johan Persson med familj. Han var den andre riksdagsmannen i samma gård i Stärte, då
han var måg i huset och gift med förre riksdagsmannen Johan Anderssons dotter
Elisabet. Både Johan Andersson och Johan Persson var under många år ordföranden i
Östervåla Missionsförsamling, som under 1950- och 1960-talen var en av vårt lands
största landsortsförsamlingar.
I gångna tider har det även snickrats hos Johan-Pers, där man då stod i bostadshusets
sal och tillverkade möbler.
Johan och Lisa Perssons tre söner tog sig alla efternamnet Sterte.
Sonen Harald Sterte tjänstgjorde en tid vid Stärte byskola, men flyttade senare liksom
sina bröder Rudolf och Ragnar ifrån hembygden. Ragnar Sterte var en av dem som var
med om att starta Ikea Möbelvaruhus och blev senare vd för grossistfirman Kamprads i
Älmhult.
Norr om Johan-Pers bodde i äldre tid två snickare, bröderna Per och August Nyström,
som så många andra av Kilgrändssnickarna var stolmakare. De hade eget snickeri där de
tillverkade stilmöbler. August Nyström arbetade även en tid på Karta Snickeriverkstad.
Söder om Johan-Pers bodde min morfars bror PJ:ans August Pettersson med familj.
Denne var möbelsnickare och arbetade till en början tillsammans med sin far Per Jansson
i dennes snickeri i Mossbo. Under sin yrkesverksamma tid arbetade han också som
sågverksarbetare i Ricksågen i Kilgränden och Bolagssågen i Åby.
Sida 71
Hans son, Lennart Augustsson, blev snickare liksom sin far. Lennart Augustsson har bl.a.
arbetat som möbelsnickare i sin kusin Ture Petterssons snickeri i Svedbodal, Stärte.
Sedermera har han arbetat både som byggnadssnickare och som sågverksarbetare, lika
som sin far både i Ricksågen och i Bolagssågen. Efter att en tid ha arbetat i Söderfors
och i Tobo har han varit sin hembygd trogen och bor idag kvar i föräldrahemmet i
Hammarbacken.
Ett stycke söder om Lennart Augustssons fastighet, på den östra sidan Kilgrändsvägen,
går vägen in till Åkerby. I norra delen av byn, på västra sidan om byvägen, ligger
bondgården August-Lars. Där bodde bonden August Larsson med familj.
Av hans söner blev sonen Sven Olov möbelsnickare. Denne började som stolmakare hos
möbelsnickaren Edvard Persson i Västersälja. Sven-Olov Larsson flyttade senare till
Stockholm, där han var verksam med egna grossistfirman S.O. Larsson Möbler. Det inom
möbelkretsar välkända företaget drevs senare vidare av Sven-Olov Larssons son, Mats
Larsson, vilken fortsatte sin fars grossistverksamhet med inriktning på stilmöbler.
Sven-Olov Larsson var bror med Elof Larsson i ’Melkers’, Stärte, och Elof Larssons son
Kjell och jag fick som barn många visdomsord med på vägen av Sven-Olov, som på den
tiden tjänstgjorde som söndagsskollärare i Missionskyrkan i Östervåla.
Norr om August-Lars, vid vägens slut i Rågvreten, bodde längre tillbaka ’Karl-Ols-Axel’,
Axel Karlsson. Denne var murare och flyttade senare ner till Ettinga. Väster om
Rågvreten, på den norra sidan byvägen, bodde Lindéns.
Söder om August-Lars, på den västra sidan om vägen, ligger Lundéns gamla fastighet,
där Erik Lundén med familj var bosatt. I huset bodde också dennes bror Kalle Lundén,
vilken var ogift. På den östra sidan om byvägen bodde ytterligare en bror, Einar Lundén
Lundéns fastighet är av mycket hög ålder, i äldre tid innefattande innergård och loftgång.
Huset ägdes på 1970-talet av möbelantikvarie Torsten Friis och Louise Lindström från
Stockholm, vilka i Lundéns gamla fastighet arbetade med att pietetsfullt restaurera
gamla möbler.
Senare innehades gården som fritidsbostad av hovsångerskan Sylvia Lindenstrand.
Hennes son, Pierre Lindenstrand, var en tid i slutet av 1990-talet ansluten till Östervåla
Hantverkscentrum med sitt företag Lindenstrand måleri i Hägersten, ett måleri med
dekorationsmålning som specialitet.
Söder om Lundéns fastighet, på den östra sidan om byvägen, ligger bondgården Ol-Ers.
När jag växte upp i gränden bodde där Agnes Eriksson med sina två söner Ragnar och
Börje.
Gården köptes på 1960-talet som fritidsbostad av familjen Hannertz, där sonen Ulf
Hannertz blev känd som ’Hajen’ från TV-programmet tiotusenkronorsfrågan. Idag är dock
huset i annans ägo.
Längst söderut i Åkerby ligger bondgården Åhlanders, där på min tid Valfrid Åhlander
med familj var bosatt.
Sida 72
Söder om avtagsvägen upp till Åkerby kommer man fram till Ettinga och längst norrut i
byn utefter Ettinga gärden ligger Bror Lundéns fastighet på den västra sidan om
Kilgrändsvägen.
Denne var son till snickarmästare Per Lundén i Strängsbo och Bror Lundén var liksom sin
far och sina bröder också han stilmöbelsnickare. Till en början arbetade han hos sin far i
dennes möbelsnickeri i Strängsbo, men fortsatte sedan som möbelsnickare på Algot
Olssons och Herbert Perssons Snickeriverkstad i Åby och därefter på Östervåla Hemslöjd.
Söder om Bror Lundéns fastighet, utefter avtagsvägen västerut in mot Västerbacken,
bodde jordbrukaren Algot Larsson från Västersälja med familj.
Söder därom, på samma sida om Kilgrändsvägen, ligger bondgården Eklunds. Där bodde
Verner Eklund med hustru Märta och sönerna Arne och Bernt. Sonen Bernt övertog
senare gården, där bosatte sig med egen familj.
I yngre dagar arbetade Verner Eklund som fotograf och han har bl.a. fotograferat och
framkallat åtskilligt av de äldre Kilgrändssnickarnas alster. De gamla glasplåtarna
förvarade han hemma hos sig och med tiden hamnade de i gårdens bryggstuga. Denna
bryggstuga eldhärjades 1976 och somliga av glasplåtarna påträffades av sonen Arne vid
röjningsarbetet efter elden.
Dessa plåtar visade sig tillhöra min farfar Karl-Johan Andersson i Västerskog.
Fotografierna utgjorde prov på stolar, både 80-talsstolar och stolar av andra stilmodeller,
vilka min far och farfar tillverkat. Arne Eklund, gift med min kusin Mona från
Trädgårdstorp, kände väl till den gamla hantverkstraditionen inom familjen och insåg
plåtarnas värde för mig. Det är tack vare honom som jag idag har dessa gamla glasplåtar
kvar i min ägo.
Nämnas kan att just dessa glasplåtar åter utsattes för eldens framfart, då vi några år
senare själva drabbades av en eldsvåda i vårt snickeri på Ricklunda. Dock klarade de sig
ännu en gång undan lågornas rov, tack vare att vi förvarade dem i en låda av plåt i ett
gammalt chippendaleskåp på verkstadsvinden. Skåpet blev totalförstört, men de gamla
glasplåtarna låg där oförstörda som ett minne från en svunnen stolmakarperiod inom min
familj.
Söder om Eklunds, på samma sida om vägen, låg Ettinga affärn. Den var förstås en
central punkt och samlingsplats för de boende i gränden och på min tid drevs lanthandeln
av Runar och Birgit Nääs. De bodde med sina tre barn, Margareta, Inger och Krister, i
husets övervåning och hade affärsverksamheten inrymd i bottenvåningen. Huset byggdes
någon gång på 1940-talet av Runar Nääs.
Längre tillbaka fanns en äldre lanthandel belägen norr om den nuvarande, strax intill
nerfarten till Verner Eklunds fastighet. Denna affär drevs av Viktor Emanuel Åkerlund och
hans hustru Alice, mor till Runar Nääs. Alice hade liksom sin sons hustru Birgit
härstamning från Närpes i Finland.
Alice Åkerlund var en drivande kvinna och än idag minner cykelvägen upp till Toften om
hennes företagsamhet. Det var genom hennes försorg som stigen blev röjd och den kom
sedan allmänt att kallas ’Alice-stigen’. I motsats till den numera byggda vägsträckan upp
till sjön, går Alice-stigen på den västra sidan om södra Flänningen.
Sida 73
Runar Nääs hade ärvt sin mors företagsamhet och han var en skicklig och förutseende
handelsman, rättfram och ärlig. Som medlem i Baptistförbundet hade han en kristen
livssyn och hyste en varm omtanke om medmänniskan. Många intressanta och livliga
diskussioner fördes mellan handlanden och hans kunder och engagemanget dem emellan
var helhjärtat.
I affären fanns allt från matvaror till cykeldäck, fiskespön och mjärdar, liksom porslin och
fullt sorterad järnhandlarutrustning. I stort sett allt vad kunderna behövde fanns i
lanthandelns lager och det som inte fanns hemma för tillfället, togs hem på beställning.
”Det tar jag hem”, sa Runar, ”titta in nästa vecka, då har jag varorna hemma!”
När jag var barn köptes specerierna i lösvikt och kaffebönorna maldes i butiken. Till en
början såldes inte mjölk i affären, utan den köpte vi nere på Mejeriet i Åby. Mitt minne av
dessa mjölkinköp är, att jag i stället för att sparka fotboll med grabbarna i gränden, på
uppdrag hemifrån ombads cykla ner till Åby efter mjölk. Köerna var oftast långa och
väntetiden outhärdlig för en fotbollslängtande kille, så cykelturen hem gick i rasande fart
längs den slingrande Kilgrändsvägens alla ojämnheter. Med mjölkkrukan hängande på
styret gick åtskilliga droppar av den vita mjölken förlorade, innan den slutligen hälldes
upp i spillkummen därhemma.
På den tiden speglade yrket ofta var och ens levnadssätt och formade sin man eller
kvinna. De flesta av oss kände en stor arbetsglädje inför sina väntande uppgifter och
fritid och arbete blev ett under veckans vardagsliv. Den sociala samvaron med grannar,
släkt och vänner var otvungen och ofta hälsade man på i stugorna hos varandra.
Förr omgav sig också arbetaren med sin speciella doft. Lanthandlare Runar Nääs blev
något av en specialist på olika yrkesdofter och jag minns att när vi steg innanför dörren
till den välbesökta lanthandeln mottogs vi med orden: ”Nu har vi minsann snickare i
affärn, det doftar friskt trä, det känner jag bestämt”.
Hantverkarnas arbetsdagar blev långa, så också för handlanden i gränden. Man arbetade
även lördagar och många helgdagsaftnar, som t.ex. julafton. När vi snickare avslutat
julaftonens arbete, for vi till affärn för att julhandla. Som alltid fick vi ett vänligt
bemötande och en önskan om god helg med på vägen, innan vi slutligen åkte hem till de
väntande julförberedelserna. Utan klagan på långa arbetsdagar hann man förunderligt
nog med vad som var av vikt inför helgen och så är det ju egentligen; det är bara en
fråga om prioriteringar.
Vi själva har genom åren hållit kontakten levande med Kilgrändsbygden på många sätt.
Ömsesidigt uppskattade var våra besök hos Runar och Birgit Nääs i deras lanthandel, där
vi gärna veckohandlade på den tid, när jag och min familj var bosatta i Östervåla.
Omsorg om kunden, ett bra urval av varor, en högst personlig expediering och vänligt
bemötande, gjorde att vi föredrog att åka några kilometer extra för att göra våra
veckoinköp.
När vi klarat av veckans inköpslista och alla varor var nedpackade, vankades det alltid
något extra för våra barn. På viga armar svingade Runar dem upp på disken och med
glimten i ögat räckte han fram en klubba eller en smakbit från en ring falukorv. Tänk, att
våra barn är av den generation som fått uppleva den gamla lanthandelns atmosfär och
som lät sig väl smaka med några centimeter nyuppskuren korv.
Runar och Birgit Näs drev Ettinga lanthandel fram till slutet av 1980-talet. Runar gick
bort år 1997 och efter hans bortgång flyttade hustrun Birgit ner till Åby samhälle.
Sida 74
I fastigheten bosatte sig därefter en av sönerna till Birgit och Birger Jonson, tidigare
Upplanda. Marcus Jonsson, jämngammal med vår son Örjan, är liksom jag uppväxt i
Västerskog, då hans föräldrar köpte vår fastighet där i mitten av 1960-talet.
Söder om Ettinga affärn, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, bodde ’Karl-Ols-Axel’,
Axel Karlsson. Denne arbetade som murare och härstammade från Rågvreten.
Mitt emot Ettinga affärn, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, ligger bondgården PerOlofs, där bonden Per-Olof Larsson var bosatt.
Norr om Per-Olofs bodde bonden Erik Eriksson med familj. Denne körde även mjölkbilen.
Det var på den tid, när mjölkpallar fortfarande kantade infarten till gårdarna. Då hälldes
mjölken upp i stora mjölkkrukor, som drogs för hand fram på en kärra från ladugården ut
till de högresta pallarna. Krukorna hämtades därefter upp av den kringkörande
mjölkbilen, med vilken man även kunde frakta annat av vikt och med lite tur kunde man
själv få åka med.
Norr därom, intill gamla affärn i Ettinga, bodde bonden Ernst Andersson med familj. Hans
två söner Joel och Lasse Andersson, båda ungkarlar, övertog gården och bodde kvar på
föräldrahemmanet. Det var med dem, som jag som mycket ung gjorde min första affär,
då jag tecknade ett hyreskontrakt för en bit mark på Långholmen i sjön Toften, dit jag
fraktade vår gamla timrade tvättstuga från Västerskog.
Strax söder om Ettinga affärn går den väg in, vilken i nordostlig riktning småningom
leder fram mot Söderfors. På den södra sidan om vägen och snett emot Per-Olofs ligger
bondgården Ol-Ers. Där bodde Ol-Ers-Kalle, bonden Karl Eriksson.
På fastigheten fanns tidigare flera byggnader, varuti en av byggnaderna i början av
1900-talet var inrymt ett möbelsnickeri. Snickeriet hade maskinell utrustning och som
drivkraft till maskinernas motorer användes fotogen. Snickeriet i Ettinga drevs av
stilmöbelsnickaren Per Persson, Gustafs-Pelle, från Solvallen och verksamheten gav då
arbete åt sex man. Där arbetade bl.a. möbelsnickarna Knut-Kalle, C.V. Karlsson, Nyåker
och Johan Andersson, bror till möbelsnickare Albin Andersson från Töbro i Västersälja.
Fortsätter man vägen fram stöter man först på den avtagsväg, som går norrut upp till
Åkerby och Rågvreten och strax därefter kommer man fram till avtagsvägen österut mot
Solvallen, där Gustafs-Pelle, möbelsnickaren Per Persson med familj var bosatt.
Per Perssons son Herbert Persson fortsatte sin fars stilmöbelsnickeri i egen regi på
fastigheten Lindhov nere i Östervåla samhälle, där han också bosatte sig med egen
familj.
Per Perssons två andra söner Fredrik Persson, Gustav-Pelles Fredrik och Albin Persson,
Gustav-Pelles-Albin, var också möbelsnickare. De båda har arbetat på faderns snickeri i
Ettinga, liksom på Karta Snickeriverkstad och Hemslöjden i Åby, ävensom hos brodern
Herbert Perssons och dennes dåvarande kompanjon Algot Olssons möbelsnickeri i
Lindhov, Åby.
Fredrik Persson bodde kvar i föräldrahemmet i Solvallen med egen familj, medan Albin
Persson, som var ungkarl, med tiden bosatte sig i en egen stuga i Upplanda.
Sida 75
Båda bröderna var stilmöbelsnickare och om Gustav-Pelles Fredrik omtalas hans
utomordentliga memoreringsförmåga. Bland de möbler han tillverkade förekom
arkitektbeställda skåp och när han fick sig en fullskaleritning tillskickad, studerade han
den ingående i några dagar, sedan vek han ihop ritningen och lade den åt sidan. Han
hade därefter alla mått och vinklar ’i huvudet’. Ritningen som sådan behövde han inte
längre. Han avslutade sitt verk ofta med orden:
”Nu så har jag gjort det här och nu kan det inte bli bättre”.
Efter Solvallen kommer man fram till Nyåker. På den östra sidan om vägen ligger
bondgården Söderbergs. Tidigare beboddes gården av August Söderberg med familj.
Denne var bror med min farmor Kristina Fogelin och härstammande från Västersälja.
August Söderberg arbetade även som stolmakare.
Hans son Arthur Söderberg tog efter sin far över hemmanet, där han bosatte sig med sin
hustru Judit och sönerna Rolf och Caj-Egil. Utöver sitt jordbruk bedrev Arthur Söderberg
egen snickeriverksamhet i den verkstadsbyggnad han och fadern lät uppföra hemma på
fastigheten. De har båda tillverkat stilmöbler, bl.a. stolar och fåtöljer i möbelstilen
Chippendale, där stolsits och –rygg, liksom fåtöljernas sidostycken mellan armledare och
sarg, var flätade i rotting.
Judit Söderberg härstammade från Närpes i Finland, men kom som ung till Ettinga, där
hon en tid arbetade i Ettinga lanthandel. Hon var även en skicklig rottingfläterska och
ombesörjde all flätning i den egna snickerirörelsen.
I snickeriet arbetade som ung Åke Gustavsson från Ettingbo, innan han senare bosatte
sig i Upplanda, där han arbetade som egen bildhuggare. Även Knut-Kalle, C.V. Karlsson,
har arbetat som möbelsnickare hos Arthur Söderberg, likaså Hassel Lipkin, bror med
Judit Söderberg. Denne var också en tid bosatt i det rum och kök, som fanns inrymt i
snickeriverkstaden i Nyåker. Hassel Lipkin flyttade i samband med sitt giftermål till
Skogbo, där han blev verksam som bonde.
Arthurs och Judits son Rolf Söderberg är yrkesmusiker och en mycket efterfrågad
dragspelare. Numera är han tillsammans med sin hustru Disa Rubin bosatt i Junsele.
Den andre sonen Caj-Egil Söderberg visade tidigt prov på sin konstnärliga talang och är
en utomordentligt skicklig bildmakare, fotograf och formgivare. Idag driver han
tillsammans med sin sambo Yvonne Bergman egna reklam- och informationsfirman
Accurat i Uppsala, där Caj arbetar som art director. Caj har genom åren varit mig
behjälplig med framtagande av reklammaterial till vårt möbelsnickeri, vilket bidragit till
en intressant och givande marknadsföring inom min egen nisch.
Sida 76
Caj Söderberg har redan från unga år haft ett brinnande intresse för sin hembygd. Bl.a.
har hans dräktforskning inom bygden uppmärksammats både av allmänhet och från
musealt håll. Efter originalplagg från 1820 har han tagit fram den manliga
hembygdsdräkt, som numera bärs i Östervåla.
Caj var under många år bosatt i Uppsala, men har haft föräldrahemmet i Nyåker kvar.
Att han någonsin skulle lämna Nyåker är för mig en orimlig tanke.
Tre snickarmästare från Kilgränden
från vänster August Söderberg, Nyåker, i mitten Algot Ekström, Upplanda,
till höger Karl Johan Andersson, Västerskog
Mitt emot Söderbergs, på den västra sidan om vägen, bodde jordbrukaren Gustav
Enkvist med hustru Klara. Klara var syster med min far Josef Andersson i Västerskog.
Gustav Enkvist var också mycket intresserad av sin hembygd och han har under sin
levnad fört värdefulla dagboksanteckningar om sin verksamma tid som jordbrukare i
bygden.
Efter Enkvists bodde på samma sida om vägen Knut-Kalle, C.V. Karlsson med familj.
Denne var stilmöbelsnickare och arbetade som tidigare nämnts bl.a. på Karta
snickeriverkstad och hos Arthur Söderberg i dennes snickeri i Nyåker. ”Nu skall jag hem
och göra en sekreterare”, sa Kalle skämtsamt till sina snickarkollegor, när han hade fått
en beställning på en sekretär.
Sida 77
Fortsätter man sedan vägen fram mot Ettingbo, passerar man på den västra sidan om
vägen Bragdebo gård, vilken idag bebos av Kiell och Gertrud Tofters.
Bragdebo gård har funnits inom samma familj under fem generationer. Den äldsta
ägaren inom familjen, Olof Andersson med härstamning från Borgen, köpte gården 1842
och överlät senare gården till sin son Anders Olsson, vilkens son Karl Andersson, morfar
till Kiell Tofters, därefter blev dess ägare.
Efter Karl Anderssons bortgång 1951 arrenderades gården och jorden ut av sterbhusets
ägare Greta Tofters och Anna-Lisa Brodén, döttrar till Karl Andersson. Arrendator under
1950-talet var jordbrukare Erik Persson från bondgården ’Per-Ols’ i Upplanda
Senare övertogs skog och mark av dottern Anna-Lisa med maken Alvar Brodén, Olbo,
vilka därefter kom att bruka gårdens jord och ägor.
1973 köpte Kiell Tofters boningshusen av sin mor Greta och bosatte sig på gården med
sin egen familj.
Kiell Tofters, med bakgrund från ett traditionellt boktryckeri fram till ett ledande företag
av grafiska produkter, är även en aktiv hembygdsforskare och har bidragit med många
intressanta publikationer i ämnet.
Gertrud Tofters är hantverkare och arbetar både i skinn och textila naturmaterial. Från
egen ateljé, inredd i en byggnad på gården, designar och tillverkar hon
kvalitetsprodukter. Sina alster ställer hon ut på Östervåla Hantverkscentrum i Åby.
Makarna Tofters är aktiva spelmän, vilka både bidragit med egna kompositioner och
upptecknandet av gamla låtar för sina respektive instrument, maken Kiell fiol och makan
Gertrud nyckelharpa.
Som verksamma inom församlingen Centrumkyrkan i Heby har makarna Tofters också
bidragit till att hålla den kristna väckelsen levande i bygden.
Efter några kilometer från Bragdebo kommer man fram till Ettingbo. Under min
uppväxttid i gränden fanns där inga verksamma stolmakare; dock härstammade
stilmöbelsnickare August Holmberg, sedermera med eget snickeri i Dalen, från Ettingbo.
Även bröderna Åke och Bertil Gustavsson, vilka med tiden blev egna företagare med eget
bildhuggeri, härstammade från Ettingbo. De kom från gården ’Gustavssons’ längst norr
ut i Ettingbo, där deras far Alvar Gustavsson var jordbrukare. Gården hette efter
gammalt ’Jan-Anders’ Alvar Gustavssons hustru Svea var född i Upplanda och dotter till
möbelsnickare Olov Bergström.
Efter ytterligare några kilometer nordost ut når man Ettingsand, en vik av den östra
delen av sjön Toften och ett populärt badställe, där jag som barn, liksom mina egna barn
ofta vistades om somrarna.
Vägen leder efter ca. 2,5 mil fram till Söderfors Bruk, beläget vid Dalälvens nedre lopp;
idag en idyllisk plats med minnen från en gången epok av järnmalmshantering och ett
brukssamhälle då sjudande av liv och rörelse.
Sida 78
Om vi återvänder till vägkorset vid Ettinga affärn och fortsätter Kilgrändsvägen söderut,
passerar man på den västra sidan om vägen Österskullarna (namnet antas bildat av ett
släktnamn Ödster), ett stort gravfält, vilkets delar daterats till vikingatid.
Vid det nordvästra hörnet av gravfältet i Västberga bor idag bildhuggare Bertil
Gustavsson från Ettingbo. Fastigheten ägdes dessförinnan av mejeriarbetare Rolf John.
Den gamla ladugården är numera omgjord och inredd till bildhuggarateljé.
Efter ett verksamt yrkesliv som bildhuggare, först tillsammans med sin bror Åke
Gustavsson i Upplanda i dennes bildhuggarateljé i f.d. Liss-Pelles och senare med egen
ateljé på Lillängen, har Bertil idag trappat ner på takten. Fortfarande skär han dock
bildhuggeriarbeten åt de stilmöbelsnickare, som fortfarande är verksamma i bygden.
Bildhuggare Bertil Gustavsson
Sida 79
Detaljbild av bildhuggeriarbeten gjorda av träbildhuggare Bertil Gustavsson, Ettinga
till vänster blomma till gustavianska stolsben, överst till höger blomma till gustavianskt stolsknä,
längst ner till vänster klase till gustaviansk druvstol
Sida 80
Strax söder om Östers Kullar, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, ligger Hovberga by.
Därifrån härstammade stolsnickarsläkten Wåhlins i Stärte. Deras förfader Per Olsson var
bonde där, liksom dennes son Per Persson, vilken 1842 flyttade till Stärte. Dennes son
Per Persson blev stolmakare. Han gifte sig med en bonddotter ifrån Åbylund i Kraka, dit
han flyttade och dit han tog med sig snickarkunskapen, som han överförde till sin son Per
Johan Pettersson, vilken blev stolmakare såsom sin far. Tillika med stolsnickeriet bedrevs
där också ett mindre jordbruk.
Det var denne Per Johan Pettersson som från 1917 kom att bedriva ett mindre tryckeri i
en stuga hemma på gården i Kraka. Han var far till Johannes, Petrus, Simon och David
Pettersson. Simon och David tog sig senare efternamnen Tofters resp. Temdahl. Efter
P.J. Petterssons bortgång år 1927 fortsattes verksamheten till en början hemma i Kraka,
varefter Simon år 1933 grundade Tofters Tryckeri och David år 1956 Temdahls Tryckeri i
Östervåla.
I Hovberga låg förr bondgården Per-Anders, varifrån min mormor Anna Maria Olsson
härstammade. Hennes förfäder var där akademibönder under Uppsala Universitet. Denna
bondesläkt återfinns i Hovberga från tidigt 1700-tal. Hon var på långt håll släkt med
bonden Per Olsson i Hovberga (förfader till stolsnickarsläkten Wåhlins i Stärte), då
hennes farfarsfar var gift med en syster till denne.
Mitt emot Hovberga, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, bodde tidigare Per Gottfrid
Wåhlin med familj.
Längre söderut i gränden, på västra sidan om Kilgrändsvägen, ligger det område som
kallas Dalen. Där bodde längre tillbaks August Holmberg från Ettingbo. Han var
möbelsnickare och tillverkade stilstolar. Han var en av de första i bygden, som på tidigt
1900-tal innehade maskiner i det egna snickeriet, där maskinerna då drevs med
fotogenmotorer, innan den elektriska kraften kom till bygden på 1920-talet.
Sven Palmgren var ytterligare en av Dalens möbelsnickare med eget snickeri inrymt i en
byggnad på samma fastighet som bostaden. Han tillverkade stilstolar.
Förr låg, söder om Kyrkvärdssågen, Östervåla Möbelsnickeri, ett snickeri som anlades av
möbelsnickaren Georg Lindblom från Bjurvalla. Efter att ha arbetat några år i John
Nilssons Möbelsnickeri på Fredsbacken i Åby, iordningsställde han år 1915 till en början
ett möbelsnickeri på Kyrkvärdssågen i Åby, där bl.a. C.V. Carlsson, Hacksmon var
anställd. År 1917 köpte han Kartans Kvarn och Vattenfall och lät bygga om
kvarnbyggnaden till snickeri, Karta Snickeriverkstad, vilken 1925 förvärvades av
möbelsnickarna Albert Pettersson, Kartan och dennes brorson Petrus Pettersson, Stärte.
Därefter byggde Georg Lindblom upp en större snickeriverkstad utefter Kilgrändsvägen i
Edvik, emellan Zetterbergs Smedja och boktryckare Simon Tofters bostad. I snickeriet
arbetade också till en början Georg Lindbloms yngste bror Lars Lindblom.
Förutom Georg och Lars Lindblom har flera av bygdens snickare under årens lopp arbetat
hos Östervåla Möbelsnickeri:
Sida 81

















Albin, Andersson, Västersälja
August Eriksson, Stärte
Olle Eriksson, Stärte
Frans John, Västberga, Ettinga
C.V. Karlsson, Hacksmon, Nyåker
Folke Karlsson, Nyåker
Herman Lindström, Kullen, Sjögränden
Joel Lindström, Kullen, Sjögränden
Fritz Nordin, Åby
Sven Palmgren, Dalen
Albin Persson, Solvallen
Gustav Persson, Solvallen
Herbert Persson, Solvallen
Per Persson, Solvallen
Sven Pettersson, Korbo
Karl Wåhlin, Åby
Johanna Wåhlin, rottingfläterska, Upplanda (mor till Karl Wåhlin)
Östervåla Möbelsnickeri
Sittande från vänster Johanna Wåhlin, Herman Lindström, snett bakom honom stående till höger
Kalle Wåhlin, andre man sittande från höger Albin Persson, intill honom Bror Lundén,
längst bak stående till höger Herbert Persson
Sida 82
År 1929 byggde Lars Lindblom en egen snickeriverkstad vid Lindhov i Åby, där han
arbetade med tre man anställda.
Georg Lindbloms snickeriverkstad utefter Kilgrändsvägen brann dock ner år 1933 och
efter branden flyttade Georg och Lars Lindblom tillsammans till Knivsta.
Snickeriverkstaden i Lindhov såldes till möbelsnickare Herbert Persson från Solvallen och
fastigheten utefter Kilgrändsvägen till boktryckare Simon Tofters.
Stol i bondrokoko tillverkad av snickare i Kilgränden
Sida 83
Möbler tillverkade av snickare i Kilgränden
Taburett
Jugendstol
Sida 84
Möbler tillverkade av snickare i Kilgränden
Taburett
Skrivstol och stomme till karmstol
Sida 85
Karmstol Karl Johan med krans i ryggbrickan
tillverkad av snickare i Kilgränden
Sida 86
3. Fraktarna
Från att tidigare ha skickat möbler per järnväg ersattes snickarnas möbelleveranser med
lastbilstransporter från 1920-talets början. Den första transportören var Svensk
Hemslöjd, vilka anskaffade en s.k. fjädervagn, där frakterna utfördes bl.a. av Åhlén i
Dalen. Till Tärnsjö skickade många av snickarna sina med möbler med ’Smeds-Olle’, Olle
Lundén i Åkerby.
I slutet av 1920-talet ombesörjdes möbeltransporterna till Stockholm av en man vid
namn Anselm Olsson och med mjölkbilen fraktades en del möbler till Uppsala. Även med
postbussen till Tärnsjö fraktade man möbler och den kördes från början av en man Fasén
och därefter av Isak Johansson, Östervåla.
Under 1930-talet började Östervålasnickarna att skicka sina möbler direkt till kund med
lastbilstransporter. Den som tidigast trafikerade Kilgränden var lastbilsägare Georg
Wiklund, som med sin lastbil Chevrolet småningom körde möbler tre gånger i veckan
från Östervåla till Stockholm. Möblerna emballerade man med tidningspapper och på
hemresan tog man med diverse material, bl.a. fanér, lim och virke.
Med linjebilen från Östervåla till Uppsala ombesörjde åkeriägare Erik Johansson,
Trädgårdstorp, under 1940- och 1960-talen styckegodskörningar och bl.a.
transporterades stolar och andra möbler från snickarna i Kilgränden och Harbo till deras
kunder i Uppsala.
1974 övertogs linjebilen av Rune Alteby och därefter av hans son Mikael Alteby.
Under krigsåren, då lastbilar ej tilläts köra längre sträckor, fraktades allt åter på järnväg
en tid, men efter krigsslutet 1945 upptogs lastbilstransporter av möbler till Stockholm
först av åkeriägare Karl Wiklund, vilken var bror till Georg Wiklund. Under 1960- och
1980-talen övertogs frakterna av åkeriägare Sven Aspling, Östervåla, och därefter av
Hellman Åkeri i Kerstinbo.
4. Sågarna
Söder om området Dalen, på södra sidan om Åbyvägen, låg Bolagssågen utefter Åbyån,
där vägen förr gick in mot Garvar Wallins hus. Tidigare fanns där en ångsåg med kvarn,
den s.k. Källgrenssågen, vilken senare drevs en tid av lantbrukare med andelsbevis och
en styrelse. Rörelsen fick då benämningen ’Bolagssågen’. År 1917 drabbades den av
eldsvåda, varefter kvarn och såg byggdes upp i ett modernare utförande.
För köpta andelar i Bolagssågen erhölls ett visst antal hästkrafter elektricitet och för en
hästkraft måste man köpa två andelar. Hantverkarnas industrilokaler delades på 1920talet in i olika klasser, varefter var och en fick teckna andelar efter lokalernas golvyta och
elströmmen till motorer och belysning drogs sedan in efter behov. Till ett snickeri
utrustat med rikthyvel, fräs, bandsåg och svarv erfordrades tre hästkrafter och
kostnaden per andel var då 118 kronor.
Efter ytterligare moderniseringar av Bolagssågen drevs sedan verksamheten vidare;
kvarnen av jordbrukarnas föreningsorganisation Arosbygden och sågen av Östervåla
Trävaru AB. Bolagssågen lades ner 1980.
Sida 87
Längst söderut utefter Kilgrändsvägen, på västra sidan om vägen, låg Ricksågen, vilken
bedrevs av bröderna Gunnar, Erik och Luther Rick. De övertog verksamheten efter sin far
byggmästare David Rick, vilken år 1933 köpte den s.k. Kyrkvärdssågen, som sågen
kallades, enär ett sterbhus från gården ’Kyrkvärdens’ då var dess ägare. Tidigare hade
där varit en ångsåg med kvarn, ’Renqvists’, vilken brann ner år 1907, men
återuppbyggdes till en större och modernare anläggning.
David Rick drev sågen fram till år 1945, då hans söner övertog företaget och drev
rörelsen vidare under firmanamnet Åby Såg & Kvarn, Bröderna Rick. Bröderna drev
sågen fram till 1976, då byggnaderna eldhärjades och brann ner. Branden började i
virkeslagret, vilket på grund av den kraftiga blåsten antändes av kringflygande eldflagor
från en sädestork i en brand vid den intilliggande Bolagssågen i Åby.
5. Kilgrändens möte med Åby
Söder om bröderna Ricks fastigheter, nedanför Ricksågen, fanns förr Östervåla
Brandstation och Polisstation inrymda i en och samma fastighet.
Vid avtagsvägen från Åby samhälle upp till Kilgränden fanns tidigare Eklunds affärn, en
lanthandel som innehades av Fritz Olof Eklund från Dalen.
Där har under senare år konstnären Lotta Hanell haft sin ateljé inrymd, där hon ställt ute
både egna och andras konstnärers verk. Där har även kursverksamhet inom måleri,
grafik och keramik bedrivits.
Mitt emot Eklunds f.d. affär, på den östra sidan om Kilgrändsvägen och strax norr om
vägen som leder mot Månkarbo, återfinns den ena av Östervålas tre bevarade runstenar.
Denna Åby-sten har liksom de båda andra Kyrkostenen och Svingbolsta-stenen i stället
för runinskrift runliknande tecken i runbanden.
Åby-stenen undersöktes redan i början av 1600-talet av fornforskaren J. Bureus och
stenen finns också återgiven i träsnitt i språkmannen och fornforskaren Johan
Peringskiölds ’Monumenta och Bautil’ från 1750.
Vid infarten till Dalen ligger utefter Åbyvägen Östervåla Gästgiveri, där
gästgiveriverksamhet bedrevs från 1805 till 1967. Gästgiveriets äldsta byggnad är från
1795 och är numera kulturminnesskyddat enligt lagen om byggnadsminnen. År 1989
startades verksamheten upp på nytt och Gästgiveriet har pietetsfullt renoverats. Huset
rymmer åtta matsalar, där varje rum är möblerat med stilfulla Östervålamöbler.
6. Tillbakablickar
Det finns en intressant koppling mellan företagaranda och frikyrklighet i Östervåla liksom
i andra delar av vårt land, t.ex. Gnosjö i Småland, Edsbyn-Ovanåkersbygden i
Hälsingland och Siljansbygden i Dalarna. I alla dessa bygder har det funnits
framgångsrika småföretag, vilket gått hand i hand med en religiös livsstil.
Inom Östervåla har man också sedan drygt etthundra år tillbaka haft ett påtagligt
frikyrkligt intresse. Här byggdes ett av vårt lands tio första missionshus och många av
stolsnickarna i bygden har varit aktiva medlemmar i kyrkan, som därmed även kom att
tjäna som ett nätverk mellan olika entreprenörer.
Sida 88
De flesta av oss var möbelsnickare på heltid, andra åter hade
som en bisyssla, vilket sammantaget kom att utvecklas till en
gränden. Tillsammans med övriga möbelsnickare i bygden
Kilgränden delaktiga i att göra Våla-möbler vida kända för
hantverkskvalité.
från början stolmakeriet
viktig möbelproduktion i
blev möbelsnickarna i
sin stilfulla och tidlösa
Under den tid som jag kan överblicka och efter vad de äldre har berättat, kan man med
all rätt påstå att det förr sjöd av liv och verksamhet i varje gård i Kilgränden. Det gamla
hantverket förde också människorna samman och blev ett viktigt inslag i vardagen.
På den tiden fanns det barn i nästan varje gård och då flera familjer dessutom bestod av
stora hushåll, utgjorde vi i gränden en icke oansenlig skara. Många var organiserade i
frikyrkoförsamlingar, andra åter förenades genom ett gemensamt musikintresse och då
många av Kilgrändens snickare också har varit musikaliskt begåvade, kan man antaga
att den konstnärliga ådran att forma i trä och utöva musik kanske hör samman.
Man kan nog säga att det genom åren har varit en brokig skara som fått samsas om det
som stod till buds. Vi hantverkare var liksom bönderna självförsörjande, en frihet under
ansvar, dock präglade oss våra yrken i hög grad. Medan bonden kanske var lugnare i sitt
sätt att vara och tog emot vad naturen bjöd, spritte det nog mera om hantverkaren, som
med engagemang och stor initiativförmåga rodde hem sitt levebröd.
Ett färgstarkt inslag utgjorde förr de kringvandrande snickargesällerna, vilka här i bygden
inte var så vanligt förekommande som i andra delar av vårt land. En gesäll
vidareutbildade sig genom att under ca fem års tid arbeta hos olika mästare och efter sin
’gesällvandring’ kunde han därefter avlägga ett mästarprov och eventuellt antas som
mästare med eget mästarbrev. Många gesäller förblev dock anställda som gesäller hela
sitt verksamma liv, då antalet mästare med egen verksamhet av konkurrensskäl
begränsades på varje enskild ort.
Men ännu på 1920-talet minns snickarmästare Albin Andersson att han själv tog emot
gesälltjänster. Det ansågs också viktigt att inte avvisa en arbetssökande gesäll, då det
egna snickeriet i gengälld kunde få ’dåligt rykte’. Ofta sov dessa kringvandrande arbetare
över i sågarna i bygden och för sitt arbete fick de betalt i kontanta pengar.
Gesällen hade ofta ett öknamn och i Östervåla fanns gesäller som t.ex. ’Lilla bocken’,
vars egentliga namn var Svensson. En annan, med långt skägg nående ända ner till
bältet, kallades ’Frälsarn’ och ytterligare exempel utgör ’Lilla Hasse’ eller Hansson,
’Gardist-Nisse’ och ’Sundsvalls-Hasse’. Under 1930-talet minskades antalet gesäller i
bygden väsentligt och den siste gesällen som ’gick’ i Östervåla var ’Piano-Kalle’, vilken
gjorde sina vandringar ännu in på 1940-talet.
Ännu längre tillbaks hade många hushåll förutom bönderna i gränden eget småbruk med
kreatur. Min far minns att om somrarna gick man då med sina kor fäbodstigen till
Upplandavallen och att även Åbybönderna använde sig av denna stig, när de drog med
sina kreatur upp till sin vall, Åbyvallen. De gick då först genom Kilgränden fram till
Upplanda och därifrån vidare fäbodstigen till Upplandavallen, varefter man fortsatte
västerut genom skogen till sin egen vall.
Där var då liv och rörelse, när alla kreatursföljen skulle stigen fram. Efter den väl
tilltrampade stigen skulle en gång i veckan, så länge säsongen varade, också alla
mjölkprodukter forslas ner till bygden. Om inte i samma skick som då, finns denna
fäbodstig ännu kvar och minner om en tid, då människor levde i samklang med natur och
sina djur.
Sida 89
När fäbodlivet avstannat och man ej längre vandrade den gamla stigen upp till sina
vallar, hände det att min far och farmor fortfarande väcktes tidiga morgnar av pinglandet
från kor och fårens skällor. Fäbodmystiken är fascinerande och vem vet, kanske bland
mörka granar och i ensamheten upptäcker människan sin litenhet.
För det mesta rådde det ett lugn på den tiden och det man inte hann den ena dagen, tog
man sig an dagen efter. Utom veckorna före jul, då vi snickare arbetade dag och natt för
att hinna bli klara med våra utlovade beställningsarbeten. På julaftonskvällen väntade
oss hantverkare sedan en behövlig vila.
I gårdarna vävde och sydde de flesta av kvinnorna sina alster, vilket för det mesta ingick
i kvinnans vinterarbete. Längre tillbaks kardade och spann man även ullen till sina garner
själv. I Västerskog odlades lin på åkern, som min farmor Kristina och min faster Venny
själva bråkade för att sedan spinna till fina lintrådar.
Det textila hantverket fördes vidare från mor till dotter och i min barndom vävdes och
broderades det i de flesta av gårdarna i gränden. Minnesvärda är alla
syföreningsauktioner, som anordnades adventstid i Stärte skola, där grändens kvinnor
ideellt bjöd på kaffe med hembakat bröd och dit de skänkte sina vackra vävnader och
handarbeten.
Vi barn som växte upp med denna anda av företagsamhet, inspirerades att själva ordna
och styra för oss. De vuxna hade sina arbeten och ville man ha något, så fick man själv
se till att få det gjort.
Förutom egenhändigt anordnad friidrottsplats på åkermark i Stärte, var vår
iordningställda ishockeyanläggning ett lysande exempel på vår initiativkraft. Vi lånade
brandspruta från Brandkåren och pumpade upp vatten från Kartaån, vilket vi spolade vår
anlagda isbana med. Belysning fick vi från Ricksågen och ordnade sedan ström från
intilliggande Melkers. Plank till sarg fick vi lite varstans ifrån hos snickarna i gränden.
Hockeyrinken låg på Ettingagärden mitt emot Melkers, strax norr om en på andra sidan
vägen friliggande stor sten. Den muntliga traditionen berättar, att en herreman kommit
ridande uppför den stenen, kanske för att visa sitt mod, varför stenen i folkmun kom att
kallas ’ridstenen’.
Ett annat exempel på vår framåtanda är när vi kväll efter kväll vintertid gick fäbodstigen
norrut från Västerskog upp till Mörka kärret vid Hovberga kolningen eller ’Höbberskölningen’, som det hette på bygdemål, för att bryta kolstybb. Vid ficklampors sken
hackade vi loss stybben, som vi lade på hög, för att när våren kom sedan transportera
den med häst och vagn ner till Kartan. Det sägs att det spökar vid Mörka kärret, men
trots att vi arbetade till långt in på nätterna, skrämdes vi aldrig av någon vålnad. Vad
skulle vi då med kolstybben till? Jo, bakom Sjöbergs i Stärte ställde vi pojkar i gränden i
ordning en speedwaybana, där vi testade våra nya motorcyklar.
Ja, vi Kilgrändspojkar fick sannerligen inte vara rädda om besväret. För att sparka fotboll
fick vi springa en sträcka på flera kilometer. Väl framme släckte vi törsten med vattnet
från källan i Hacksmon och sedan var det bara att sätta igång spelet. Något tal om att
inte orka förekom aldrig.
Tiderna förändras, så har också livet i Kilgränden gjort. Först kom genom Karta
Snickeriverkstads försorg ström till belysning till alla hushåll. Den elektriska kraften
användes också till att försörja snickarnas nya maskiner med egen ström.
Sida 90
Då snickerimaskiner är utrymmeskrävande, byggde en del snickare ut sina verkstäder,
medan andra flyttade till större och modernare lokaler. Industrisamhället gjorde sig
alltmer påmint och efter en nedgång på möbelsnickarsidan, utkristalliserades småningom
vilka av snickarna, som kom att fortsätta sina verksamheter.
Vi grabbar i gränden växte upp och tog till oss av allt det nya, som väntade runt hörnet.
Det var förstås jag som var den pådrivande kraften att flytta ner till Åby. Trött på den
långa vägsträckan vintertid med all snöskottning från Västerskog 500 meter ner till
Kilgrändsvägen och trött på den gropiga vägen genom gränden, var steget inte då svårt
för mig att ta. En flytt till ett eget uppfört bostadshus var lockande och eftersom mina
föräldrar började bli till åren komna, enades far och jag om att genomföra den
förändring, som en försäljning av Västerskog skulle innebära.
Så kom det sig att ett av Kilgrändens äldsta möbelsnickerier avslutades i Västerskog, när
vi 1966 flyttade vårt gamla möbelsnickeri till nya och moderna lokaler i kommunens
industrihus i Dalen.
Sida 91

Ladda ner

Transcription

Similar documents

Dnr 21 Förstudie Besök Östervåla

Sentybroschyr 2014-08-28 lj.pdf

Ladda ner - Bygdeband

DUMPER ZD4 En klassiker i ny design Made in

Erlandssons Brygga öppnar i Göteborg 2016 och kommer att ge oss

R.Sundelin 20150324b