Ladda ner - Bygdeband

ÖSTERVÅLA MIN
HEMBYGD
av
Rune Nordin
Som trollsländans flygväg
Gräsboskogen med omnejd
Det är sant: att minnas är att ljuga en smula, inte medvetet, minnet är en
svårtolkad lögnare. Vi må leva med det på gott och ont, ibland för att vara
tillfreds i sena år. Bilder av barndom, uppväxt och skeenden senare i livet blir
just så som man minns, som man sorterar.
Där på Gräsboskogen, i mitt barndoms- och uppväxthem fanns knappheten
men ändå vad vi behövde. Där parades också det tunga med det lätta och
ljusa, det muntra med det vemodiga, kanske lite banalt uttryckt: så som livet
är i sin helhet.
1
Rune Nordin träffade jag första gången i mitten av 1970-talet. Som säljare för Tofters
Tryckeri AB, Östervåla, arbetade jag mycket i Stockholm för att få nya kunder och sköta
de befintliga. Vi hade fått en beställning från en avdelning i Brevskolan att sätta, trycka och
binda en stor lärobok i bokföring. Brevskolan var ett utbildningsföretag och förlag inom
Arbetarrörelsen och grundat 1919. Ägare till Brevskolan var KF, LO, ABF, HSB och IOGT.
Man hade många uppdrag för socialdemokratiska partiet. Material till studiecirklar, kurser
och korrespondensstudier producerades. När jag en gång besökte Brevskolan knackade jag
också på hos en annan avdelningschef, och hans namn var Rune Nordin.
Det visade sig att Rune var född i Östervåla. Vi fick ett mycket gott samarbete under
många år, och Rune besökte också vårt tryckeri i Östervåla. Där mötte han
ungdomskamraten Sture Edlund, som också hade bott efter samma Gräsboväg som Rune.
Under flera år var Brevskolan den största kunden hos Tofters Tryckeri. Vi talade även om
att Brevskolan skulle köpa Tofters Tryckeri, men det blev inte så. Rune och jag samtalade
ofta, även om kristna trosfrågor. Rune hade fjärmat sig från kristen tro som han var kritisk
mot. I Östervåla var det få i arbetarrörelsen som också var engagerade i frikyrkorna.
Smeden Rune hos Zetterbergs Mekaniska Verkstad i Östervåla kom att studera på
Brunnsviks folkhögskola och senare skriva dess historia, Brunnsvik och arbetarrörelsen.
Rune var en mycket skicklig skribent och många är de böcker och skrifter, som har
författats av honom. Minst 20. Det var studieplaner, historik, dikter, prosa. Rune var också
beläst. Efter tiden hos Brevskolan anställdes han hos LO. Även där träffade jag Rune. 1998
talade jag med Rune och bad honom skriva sin resa från hemmet i Gräsboskogen. Rune
skrev denna berättelse, som han kallade ”Som trollsländans flygväg”. År 2006 dog Rune 80
år gammal. Vid minnesstunden i ABF-huset vid Sveavägen i Stockholm den 17 december
lästes denna berättelse av skådespelaren Torsten Wahlund.
Kiell Tofters, Bragdebo Gård 18 mars 2015
De varma sommardagarna korsade trollsländorna med färgskimmer i vingarna över gården.
När de någon gång fångades eller på annat sätt slog sig ned kunde de bitas - det hände,
Men oftast såg vi dem flygande, lite ryckigt, oåtkomligt och trolskt.
Runt om stod skogen tät, liksom på vakt, som om granarna ville erövra den lilla gläntan,
där stugan stod. Vi såg inte skogen som "fattigmans tröja", som de gamla brukade säga.
Och inte kom vi på det som vi senare skulle läsa om i Folkskolans läsebok: "Lyss till den
granens susning vid vars rot ditt bo är fästat." Vi kunde känna både hot och trygghet,
motsägelse också här.
Så kan jag en smula prosapoetiskt börja en beskrivning av den närmiljö jag mer eller
mindre medvetet upplevde från den 12 juli 1926 då mina dagar började. Min mor Elin var
huvudpersonen och barnmorskan fröken Östberg hjälpare och förlossare. När allt var över
låg där skrikande, jag och min tvillingbror Yngve, vi gjorde entré i jämmerdalen.
Måndag är det, efter sjätte trefaldighet och tredje böndagen, inget gott omen. Inte heller var
det något nådens år och inte en "gammal god tid". Inte för oss på skogen och inte heller för
många andra ute i byarna och stugorna. Bönderna med mycket ägarjord klarade sig och var
på känt manér lite storvulna, de bestämde också i kommunen, eller socknen som det mera
hette.
2
Den närmaste "kulturen" fanns i kyrkbyn, det lilla landsbygdssamhället som allmänt
kallades Åby. Det var vid den tiden ett stycke kvar till beteckningen tätort, som väl idag är
giltig. När vi tog oss dit de två kilometrarna från Gräsboskogen åkte vi "fram".
Annars bodde de flesta, dvs bönder, småbrukare, hantverkare och de små stugornas folk i
byarna. Bortanför Gräsboskogen: Vreta, Tolbo och Gräsbo med skola och missionshus.
Därtill Hellmans lanthandel. Vretaån och Tolbobäcken hade gott om kräftor, jag hade
mutat in ett litet revir hos Albert Andersson. Som grabb blev det lite pengar för fångsten
till ett par nya stövlar och lite annat på hösten. Köpare av de smaskande djuren var köttoch charkuterihandlaren Staffansson, tidigare också "lumpkalle". Salavägen slingrade sig
grusigt förbi stugan mot de här byarna, vidare till Rödjebro, Huddunge, Heby, så till Sala.
Morgonbussen for förbi och kom åter framåt kvällen. Vid månadsskiftena med motbokens
brännvinslitrar till de törstande, ett extra jobb för chauffören, inte helt obetalt. De yngre,
som nyttjade starkt gjorde sig en tia bultöl och "fägnade" sig med någon lördagskväll. Jäst
och socker fanns att köpa. I handelsboden möttes de av ett illmarigt leende. Ingen
rapporterade till fjärsman  om det nu skulle ha varit möjligt.
Andra vägar: mot Uppsala, Lindsbro med länsmansboställe i herrgården, dessutom skola.
När landsfiskalen efter en förskingring sköt sig med en kula för pannan, fick huset ett nytt
innehåll. Där i Lindsbro passerade "gästgivare" Larssons buss till stan. När man kom ut ur
Bälingeskog syntes på långt håll de två kyrktornen. Åt det hållet låg det stora äventyret och så småningom uppbrottet för många. De "överflödiga" flickorna till pigjobb hos olika
akademiska berömdheter. Efter kriget också en stor ström till väntande industrier.
Urbanisering är ordet.
Nya tierpsvägen var inte lika intressant, rak över slätten, tills Tämnarens vatten klara dagar
blålyste. Där låg byarna i Sjögränden och Smedsbo skola med sina röda hus. Små
stickvägar gick upp till mindre byar.
Det hände i heta sommardagar att vi cyklade till Hamra eller Öndbo och badade. I Hamra
hade IOGT sin sommartillvaro. Dit kom Ahrenberg på 30-talet med sitt flygplan när det
var fest. Fem kronor kostade luftrundturen, mycket pengar då.
I Önbo hade missionsungdomarna sitt sommarhem, en liten stuga med stor tomt för
tältning och annan samvaro. Verksamheten i ljumma sommarnätter var nog inte helt
”syndfri”. Den waldenströmska nåden fick kanske klara det hela.
Lite längre bort Aspnäs säteri, med sin säregna, men då nedgångna gårdskyrka. Men
Aspnäs hade sin största attraktion genom den stora logen, där det någon sommarlördag och
söndag bjöds till dans. Cykelmilen var i den tiden inte betungande.
I Aspnäs fanns också en annan loge med annat uttal eftersom den var av IOGT med
namnet Aspnäs hopp. I anslutning till IOGT: Aspnäs inköptes 1933 av C G Ekman,
godtemplare och statsminister 1926-1928 och 1930-1931. Han tvingades avgå efter
oegentliga affärer med finanskungen Ivar Kreuger. Det diskuterades vad pengarna till
köpet av Aspnäs kom ifrån.
C G Ekman var arbetarepojken som via "godtemplarfrisinnet" hamnat på den borgerliga
sidan i politiken. Hans frisinnade parti slogs 1934 samman med det som blev Folkpartiet.
3
Ekman ägde Aspnäs under några 30-talsår, sönerna spelade fotboll i ÖIF. Min svåger
Gottfrid, högerback, berättade om dem.
Man kan väl utgå från att logen Aspnäs hopp hade Ekman som medlem. Nu står där
godtemplarlokalen förslummad och övergiven, inte mycket finns kvar av det som brukar
kallas folkrörelse.
Gamla tierpsvägen upp mot Staffansbo, Kanikebo och Skogsbo var mera levande. I
Kanikebo, på en smal väg bortanför Röjnings lanthandel, bodde mormor Anna. Hon
fostrade där två barnbarn, mina kusiner. Moster Olga dog tidigt i lungsot.
I Kanikebo skola hade min mor fått lära sig läsa, mitt under tiden för nystavningsreformen.
”Hvilka och öfrigt” kom inte att gälla längre.
Morfar Jan Ersson, snickare och stolmakare var också död. Han och Anna hade kommit
med i baptisterna under 1880-taletsväckelsen. Där hade också min mor Elin i unga år haft
sin andliga hemvist. Det blev annat när min far Gustav Emil kom in i bilden. Men barnaoch ungdomsjesus dröjde nog ändå kvar hos henne livet ut. Baptisterna hade rest sitt kapell
i Staffansbo, så det var inte lång väg.
Tierpsvägen fortsatte upp mot Ullfors, bruket som då var nedlagt. Dit cyklade den
spänstigaste ungdomen till dansens äventyr. Flickorna med lite Henna i håret och dem som
nödgats tvätta lagårdslukten ur håret var väldoftande. Palmolivetvålen var den påkostade
lyxen.
Så Kilgränden upp mot Stärte och Kartan med ett par snickeriverkstäder. Vägen fortsatte
upp mot de små skogssjöarna, dit kunde vandrare ta sig på upptrampade stigar. I Stärte
fanns skola och från slutet av 1940-talet traktens enda riksdagsman, Johan Persson, bonde
ursprungligen från Gräsbo, missionsförbundare och därför självklart folkpartist. Jag vill
minnas att hans svärfar också varit riksdagsman.
På vägen upp mot "riksdagsmans" fanns i Ettinga en lanthandel. Så andra vägar: Långt bort
i utmarken Horrskog, begåvat med både skola och missionshus. Upp mot gysingehållet
flera vägar mot t ex Gåvastbo och Buckarby.
Mest farbar näst uppsalavägen var den till Tärnsjö. I min barndom var också den en
dragning mot stora världen. I Tärnsjö fanns järnvägen Sala-Gysinge-Gävle, smalspårig och
med visslande ånglok. Vi tyckte nog att "noraborna" var lite stöddiga för sin järnväg.
Fotbollsmatcherna var hårda uppgörelser. Till och från Tärnsjö rullade postbussen ägd och
körd av Isak Johansson.
Mot Tärnsjö passerade man den stora byn Bjurvalla, också här skola och godtemplarlokal
med logen Morgonstjärnan samt lanthandel. Där i Bjurvalla bodde storbonden Verner
Olsson, fattigvårdstyrelsens ordförande, en man som jag indirekt fick att göra med.
Bjurvalla var också känt för att man låtit den stora skådespelaren Ernst Eklund födas i
"klostret". Brodern Fritz etablerade sig som framstående diversehandlare nere i samhället.
Mera om det senare.
4
Astrid Pettersson med dotter Inga-Britt, Karl Viberg, Elin Nordin, pojkarna Petrus Viberg
och Rune Nordin.
Alla vägar drogs således till och från Åby ursprungligen en kyrkby, som blivit ett
bondbygdscentrum. Den vita kyrkan, med tornet byggt så sent som 1806. Kyrkkroppen
kanske från 1600-talet och vissa delar ännu tidigare. Ingen vacker kyrka precis, lite
ladliknande, utan framträdande utsmyckning. Den vittnar om tidigare fattigbygd och nöd.
5
Det framgår av gamla prästrapporter. Fattigdom och svält finns i bilden och till det superi.
Kan det möjligen vara en förklaring till den senare omfattande frikyrkorörelsen?
I kyrkan hade Johan Dillner varit präst från 1839. Han är känd som "uppfinnare" av det
ensträngade instrumentet psalmodikon.
När man någon gång fick gå upp i tornet såg man den glesa bebyggelsen, sedan längs ut
mot slätten, långt bort åarna och Tämnaren som liknade ett översvämmat åkerlandskap.
Från tornet syntes husen som radats upp efter vägarna. Tre diversehandlarhus med drag av
lanthandel, så det gröna Konsum, som främst syndikalisterna byggde 1933. Mejeriet, fyra
kaféer, finbageriet och knäckebrödsbageriet, som ägdes av Kak-Janne. Hans hus låg bakom
kyrkskolan, mitt "universitet" i sex år, på andra sidan vägen järn- och färghandeln. Till
detta spretigt utkastade hus och stugor. Kak-Janne ägde också en bondgård i Vreta. Till den
tog han sig per T-ford, en av de första i trakten.
Den profana kulturen med föreningsmöten och bio ombesörjdes i Folkets hus. Snett emot
låg pingstvännernas Filadelfia. På gränsen till vuxenvärlden kunde man efter bion ta sig in
för att höra på den ”andliga” spisen. Men nog mest för att höra på sången där Viktor
Anderssons döttrar från Gräsbo dominerade sångkören. Jag är inte säker på att det enbart
var deras väckelsesånger med tersstämmor som drog.
Bönhuset, som var det folkliga namnet på missionshuset, besökte jag aldrig. Pingstvänner
och baptister var stränga i sin religion, missionsfolket var som folk är mest  man kan säga
att det var mera av kvantitet än kvalitet  i religiös mening.
Kiosken ägdes av den gravt rörelsehindrade Sven Lundén. Där kunde allehanda
veckotidningar, godis och diverse annat inhandlas, något av en drömfabrik i miniformat.
Stenkakor med Sven Olof Sandberg fanns att tillgå, liksom tobak i olika former. Två lösa
Broadway i kiosken blev inkörsporten för många när lasten utvecklades.
Mera av service, ordet var inte uppfunnet då: Läkarbostad med mottagning, veterinär och
sjukstall. Apotek och dessutom en liten sjukstuga för ett tiotal patienter. Där var
provinsialläkaren Torkel Eriksson härförare. Till sin hjälp hade han syster Karin, en
kokerska och två-tre biträden, allt utan ordnad arbetstid. När det var nödvändigt att skära
bort blindtarmens maskformiga bihang, som det stod i läroboken, ställde alla upp. Det var
långt till den moderna sjukvårdens finesser. Denne Torkel Eriksson var ett fenomen,
kanske inte ovanlig för sin tid.
Posten med Elof Nordin som föreståndare, han var verksam före charmkursernas tid, det
kändes som en nåd att få uträtta ärenden. Den andra statliga inrättningen var telestation
med växel i Wibergs hus.
Det s k näringslivet var inte omfattande. Zetterbergs mekaniska verkstad, Tofters tryckeri,
Pelle Nordins smedja, mejeriet och så de två sågarna Bolagssågen och Ricks, båda med
vidhängande kvarnar. Här sågades vinterns drivning upp och gav vår- och sommarjobb till
skogsarbetarna. Dessutom nere i samhället fyra snickeriverkstäder för möbeltillverkning.
6
Mejeriet var ett viktigt bondecentrum. Mjölken kom från byarna, det mesta per bil, i något
fall med häst. Här silades, separerades och gjordes smör och ost. En del mjölk gick på
"export" till Uppsala per gammal scaniabil.
Där fanns också ”mejerisalen” dit senare kristidsnämnden förlades, under krigsåren.
Dessutom i ett sidorum folkbiblioteket. När det gällde böcker hade också Logen Enighet
ett bibliotek.
Den något begränsade ”kapitalmarknaden” ombesörjdes av Handelsbanken, som höll sig
med både kamrer och kassörska, båda lite främmande i den folkliga bilden.
Elektriciteten för bygden sköttes av montör Gustavsson och hans söner.
Det beskrivna näringslivet gjorde att klasstrukturen var enkel. Nästan storbönder var de
som ägde 60-70 tunnland, dvs hälften så många hektar. På sådana gårdar fanns både pigor
och drängar. Därtill bönder på mindre gårdar, ned till småbrukare, som levde knappt.
Det var dessa som ofta haft stolsnickeri som bisyssla. Så till detta: stugfolk utan jord,
diversejobb, en ko som om sommaren gick på skogen och betade.
En liten borgar- eller övre medelklass fanns också: Prästerna, läkaren, veterinären,
apotekaren. Sedan handlarna, bankkamreren, skollärarna och lärarinnorna. Snickeriägarna
och egenhantverkarna stod på gränsen till arbetarklassen.
I den mån arbetarna var fackligt organiserade tillhörde grov- och diversearbetarna
syndikalisterna dvs ortens LS. Metallarbetarna vid Zetterbergs bröt sig ur på 1930-talet
och bildade avdelning 333 av sitt förbund. Jag kom själv att tillhöra den från hösten 1943,
då Fritz Olof Eklund tyckte att jag inte var lämplig för en karriär i handelsbranschen. Det
är nu jag blir en "riktig" arbetare med unikabox och träskor.
Typograferna vid Tofters var organiserade liksom också arbetarna på mejeriet, som då
tillhörde Handels. Hur det var med snickarna på verkstäderna minns jag inte.
På en gemensam årsmötesfest i Folkets hus med typograferna möter jag som metallmedlem
för första gången Dan Andersson, genom den mycket låghalte typografen Stefansson. Han
läste ur Visor och ballader, det kan ha varit 1943 eller 1944. Jag köpte boken så snart jag
kunde, halvfranskt skulle det vara. Den står självklart ännu i min hylla, kanske inte lika
angelägen och betydelsefull som i ungdomen.
Den socialdemokratiska arbetarekommunen fanns och Metall 333 var ansluten. Så från
1943 kom jag att tillhöra SAP. Det bör sägas att flera av de ledande socialdemokraterna
också var godtemplare. Folket hus hade byggts i samverkan mellan IOGT-logen Enighet
och Arbetarekommunen, lite ovanligt kan det tyckas.
Allt detta ska nu inte tolkas så att arbetareklassen och dess organisationer var dominerande.
Bondbygden var stark, Bondeförbundet och SLU låg tungt över skog och slätt. Så det
unika: de flesta bönder som var missionsförbundare var folkpartister, liksom ett par av
handlarna, främst ägaren av kläd- tygbutiken David Andersson.
7
Bönderna och de fåtaliga småborgarna hade säte och stämma, några socialdemokrater
fanns också med i fullmäktige och nämnder, när man samlades till möte i
"kommunalsalen" en trappa upp i Kyrkskolan.
Den tidens kommunalpolitik var således inte mycket partiskiljande. När det gällde
missionshusbönderna och småborgarna höll de fast vid sitt frisinne, som förr betraktades
som den borgerliga vänstern. Frikyrkorörelsen var som organisation klassöverskridande.
Församlingsfriden har alltid varit viktigare än politiskt förhållningssätt. Samma har alltid
gällt för nykterhetsrörelsen.
En viss roll spelade också idrottsrörelsen. Fotbollens A- och B-lag fungerade självklart
endast i fotbollstermer.
Men nog kunde på ett mjukt sätt klasskillnader och andra gruppintressen märkas.
Böndernas ungdomar gick sällan över gränsen när det gällde giftermål. Ännu mera
självklar var ordningen hos frikyrkofolket. Kontakterna skedde självklart också inom
verksamheten, därför kom i de flesta fall också församlingstillhörigheten att vara
avgörande.
Kommen så här långt i min berättelse märker jag att den egentligen har formen av en
"ekonomisk och social historia". I det kommande vill jag därför bryta stilen något. Men
självklart är det mesta i människornas tillvaro bundet till den sociala situationen men
inslag av eget val och vilja finns också.
*
I barnaåren var backarna över skogen stora, idag är de små gupp i vägen. Förr var det små
fötter som knegade skolvägen, med tiden blev det cykel.
Skogen började redan vid Fasbo och i kanten på Klockarvreten. I Fasbo bodde Edmund
Viberg, gift med min tidigt avlidna faster Judit. Här hade jag sex kusiner, alla äldre än jag,
närmast Petrus endast två år före mej.
Jag har alltid tyckt att ordet vret är vackert, det fanns en till, den som vi arrenderade av
Svingbolsta. Den vreten gav potatis för året och foder till den sista kossan Hjärtros, tills
hon förmodligen blev kalopskött. Hennes tid hade gått ut för att bli filét mignon, som
brukar vara en vanlig beteckning på döda kossor å restaurang.
På vreten blommade lite unikt ängsklockor. Mera egendomligt om blommor: nere i
skogskanten mot vägen, ett stycke från stugan växte vita blåsippor. Med förundran följde
vi dem från de första knopparna under mossan till utblomningen, då hade vitsipporna tagit
över och gullvivorna i klockarbacken var på gång. Liljekonvaljer fanns borta i Svedänge också ett vackert namn, som uttalades med två d:n.
Salavägen strök tätt förbi stugan. Erikslund hette den efter min farfar Erik Nordin,
skomakare av finaste hantverksslag. Han hade gjort de praktfullaste skodon men också
arbetsstövlar. När jag var barn fanns några fina exemplar kvar, liksom skomakarsätet,
spannremmen och den krokiga kniven.
8
Två hustrur slet han ut, tillsammans blev det fjorton barn. Mina hel- och halvkusiner på
den sidan blev därför många. Båda hustrurna hade så kallade oäkta barn med sig i boet. Att
gifta sig med en änkeman och ta hand om hans barn var dessa flickors ”räddning” vid den
tiden. En bitter kvinnolott, föga byggd på kärlek,
Skomakaren Erik Nordin var bördig från en av byarna i Nora socken. Han kom från
fattigfolk, hans far Anders Persson sägs ha frusit ihjäl på isen när han fiskade. Erik gick i
lära som skomakare i Gävle och vistades på flera ställen, bland andra i Sala. Som etablerad
skomakare byter han namn till Nordin. 1882 flyttar han till Gräsboskogen, bygger där sin
stuga. Så kommer Erikslund till.
Skomakarverkstan var tillbyggd på stugans ena gavel och försedd med förstukvist, med en
sittbänk på vardera sidan. En grov dörr med stornyckel in i farstun. Verkstadsdörren rakt
fram och till vänster ingång rätt in i köket. Ett fönster åt vardera sidan, spis med kåpa efter
den tidigare öppna. Min far Emil hade i tidiga år skaffat en järnspis till huset. Den var
uppsatt så att gaveln var bar mot köket. Där stod farfars gungstol och i mina första minnen
ser jag honom sittande där.
Han var född 1842 och gått sex veckor i en flyttande folkskola, men nog kunde han både
läsa och skriva. Först 1932 drog han sin sista suck i kökssoffan. En lättnad blev det och
mera svängrum.
Genom åren formade Erik Nordin vassa sarkasmer, enligt min mor. Hon menade att jag
nog ärvde förmågan, något ligger det i det, jag har haft lätt för spetsiga formuleringar och
inte vägt orden på guldvåg. Kanske jag just därför aldrig blev yrkespolitiker.
Bakom köket låg kammaren med kakelugn. Möblerna var gjorda av min morfar, de var inte
många men vi klarade oss. Imperialsängen var nog inte av hans hand.
Närmaste granngården låg två-trehundra meter bort, Mattsbo hette den, men kallades
allmänt Janmass efter laggaren Jan Mattsson. Där bodde sonen Janmass-August, hans
syster Maja med sina tre barn: Siri, Alice och Folke. När Majas barn var små försörjde de
sig på Augusts diverse grovjobb och ett ytterst litet småbruk med arrenderad jord.
Folke var min jämngamla lekkamrat, senare i livet gick vi åt skilda håll. Han var en flitig
korrespondensstuderande och blev något slag av tekniker, han hade från barndomen närt
ingenjörsdrömmen. Snett emot Mattsbo låg Wahlgrens. Den gamla skräddaren och hustrun
levde när jag var barn. I den lilla stugan bodde dottern Alma och sönerna Leon och
Charlie. Charlie fick gå i realskola i Stockholm, bekostad av Almas syster Ida. Länge i
vuxen ålder bodde där också Emma. Hennes dotter Rose fick också gå i realskola, det var
fint på den tiden. De andra döttrarna var utflugna till storstaden och kom på hembesök som
äventyr och något av den tidens nollåttor.
Engelskainfluensen kom från brodern, som etablerat sig som exklusiv skräddare i London,
Manne hette han.
Längre upp på skogen Jerklars, först Gustav Eriksson med hustru och vackra döttrar.
Senare Beda Fasén. Ett stycke längre bort Edvards. Han diversearbetare med småbruk,
många barn där Olle och Inge var i min ålder och blev tidigt barn- och mest
ungdomskamrater, Edvard Lindbergs pojkar.
9
Där bortanför: Sevedstorp, som min far och mor ägde någon gång från 1917 och något år
innan efterkrigstidens ekonomiras knäckte det hela. Det är då Elin och Emil flyttar till
Erikslund med löfte om att "ta hand" om den nära 80-årige skomakaren. Elin höll löftet
med stora uppoffringar.
Min far dog i lungsot 1926, dvs samma år som jag och tvillingen Yngve föddes. Större
lycka kunde nog min mor ha önskat sig. Min syster Astrid född 1917 och min bror Henry
född 1921 kunde ha varit tillräckligt. Yngve slutade sina dagar i mässlingsfeber efter någon
vecka.
Det blev hårda år för Elin, jag har många gånger undrat över vad som bar henne. Lite
barnajesustro kunde inte räcka och när hon i statskyrkan böjde knä var det när hon skurade
golvet tillsammans med kyrkvaktmästarens hustru Helga, hennes trognaste vän genom
livet. Fiendskapen till präster och statskyrka var ett arv från ungdomens baptisttid.
Kyrkoherden Ernst Engbom gjorde det hela inte bättre, han var inte särskilt folklig. Det var
däremot komministern Torgny Frank, far till den mera kända nu avlidna Hans Göran.
Komministern hade en smula svårt att hantera sitt leverne, som inte alltid stämde med hur
en präst borde vara  då. Det var säkert inte särskilt muntert att vara statskyrkopräst i den
starka frikyrkobygden.
Elin drabbades av höftledstuberkler, hon slet ont länge, slutligen hamnade hon på
sjukstugan under Torkel Erikssons överinseende. Därifrån till Sala Lasarett, steloperation
var vad man kunde åstadkomma för fattigfolk. Över ett år tog det från senvintern 1933 till
påsken 1934.
10
Föregående sida omslag till boken ”Så gott de kunna” som har anknytning till Östervåla. Ovan
recension av boken av författaren Lars Furuland.
I augusti 1933 började jag i första klass i Kyrkskolan. Förutom den blida fröken Ingrid
mötte jag folket i Sörgården, en förljugen skildring av bondelivet, i moraliserande form.
Vi barn var ensamma i stugan på skogen. Eftersom jag inte hade någon matsäck, bjöd
fröken Ingrid hem mig på smörgås. Jag vågade inte äta. Några dagar senare kom fröken
Lindholm, föreståndarinnan på ålderdomshemmet ned till vägen, när jag gick hem. Vi, min
bror och jag skulle äta frukost och middag, det hette så med mat mitt på dagen, där på
11
"hemmet". Jag sprang hem så fort jag orkade. Dagen därpå hade jag sällskap med Henry
och vi åt havregrynsvälling och siktkakesmörgås på frukostrasten. Eftersom jag slutade
skolan en timme tidigare än Henry fick jag äta "middag" själv, då tillsammans med de
gamla. Deras blickar var svåra.
Det är då jag av och till ser fattigvårdsnämndens ordförande Verner Olsson. Han besökte
ålderdomshemmet något mera än vad som var nödvändigt för uppdraget. Elsa Lindholm
var en vacker kvinna, även om hon inte var i de yngsta åren. Mörkbruna ögon och slank
och fast i kroppen.
När jag tio-elva år senare åter kom in i "hemmet" var det i andra ärenden. Min första
riktiga kärlek stod till en ljus flicka som var biträde och hade sitt rum intill matsalen där
jag fått min havregrynsvälling. Elsa Lindholm var fortfarande föreståndarinna, men
upptäckte mej aldrig  tror jag.
Till påsken 1934 kom min mor hem. De tider som hon inte vistades i Sala, hälsade vi på
henne ofta på sjukstugan, mest under den heta sommaren 1933.
Hemkommen staplade hon till en början fram på kryckor, men tog över befälet  och det
var nödvändigt. Året före, på sommaren, hade Astrid förälskat sig i Gottfrid, smed och
högerback i Östervåla IF. Hans ivriga besök och läge i imperialsängen avsatte sig i barn
den 9 april 1934. Gottfrid kom uppflyttandes med sin plåtbeslagna koffert och tog sitt
"ansvar". Fast trångt blev det i stugan.
Gottfrid hade tidigare bott i en kammare på vinden till smedjan, där han jobbade. Ägaren,
Pelle Nordin, var gift med Gottfrids syster. Hon styrde nog det hela tillsammans med Elin
 starka kvinnor. Gottfrid hade lärt sig spela dragspel och lärt noter per korrespondens.
Något nytt kom in i stugan, lite mera liv och trots allt en något bättre ekonomi.
Stugan byggdes om och förstorades 1936 med Per Albin Hanssons
bostadsförbättringspolitik som bas. Min bror Henry gjorde under de här åren ett försök
som bokbindarlärling i Uppsala. Väl hemkommen fick han jobb också han i Pelle Nordins
smedja. Pelle var vår kusin. Henry blev yrket trogen, flyttade till Stockholm och sedan
Uppsala och blev verkmästare. Han avled 1969. Efter min mors död 1958 flyttade också
Astrid och Gottfrid till Uppsala. Huset på skogen blev sommarställe under många år.
Ombyggnadssommaren 1936 fyllde jag tio år och vi kunde från det tillfälliga skjul vi
bodde i på en batteriradio höra Hitlers propagandaolympiad. Sven Jerring svarade för de
entusiastiska reportagen. På hösten 1937 började jag i femte klass och mötte den hårdhänte
Hilding Ahlström. Han företrädde ingen mjukpedagogik när han med psalmverser,
råbarkade förhör och på ett speciellt sätt använd pekpinne skulle göra folk av oss - av mej.
Det skulle enligt honom gå illa och han förespådde mej en dyster framtid.
Så snart jag slutat skolan började jag läsa böcker, intresset fanns också hos min mor. Min
bror köpte i kiosken FIB-böckerna, som började komma. Det är tänkbart att det som brukar
kallas bildningsgång började redan här. En viss roll spelade också det knapphändiga
biblioteket i mejerisalen. Något mer bevandrade kamrater gav mej råd.
Min yrkesmässiga karriär började jag den första april 1940, inte 14 år fyllda. Principalen
hette Nils Eklund, senare blev det Fritz Olof. Springpojke, lagerarbetare, bar lådor och
12
säckar, rullade silltunnor och packade spik. Så småningom lärde jag mej glasa och kitta
fönster. Som jag nämnde gjorde jag ingen lycka som bodknodd, nådde liksom aldrig dit.
På hösten 1943 började jag i smedjan på Zetterbergs. Där lade jag grunden till mitt
smedjobb under ledning av Artur Eriksson från Huggle. Yrket blev min försörjning till
1960.
Grabbarna i Eklunds, främst Olle Eriksson och Rune Sundén bildade en frisksportarklubb.
Det var från 1930-talet inne med den sk kroppskulturen, med lite tyska förtecken.
Nazisterna kom, som med så mycket annat, att utnyttja den. Självklart fanns det inte i
Sverige några sådana tendenser.
Det är möjligt att den påtvingade strama livsföringen under krigsåren förstärkte den
ursprungliga 30-talsidén om ett ”sundare liv”. För mej var det fråga om kamratpåverkan.
Idrott blev det i Gunder Häggs anda, alla skulle springa 1 500 meter. Ett idrottsmärke
svettades jag till mej på sträckan. Jag debuterade i Zetterbergs korplag som målvakt,
hamnade i juniorlaget och B-laget. Den omfattande korpfotbollen breddade aktiviteten, en
och annan ny ”stjärna” tändes väl på den vägen. Kanske var jag något av en sådan, även
om min fotbollstid blev kort.
När stjärnmålvakten Anders Björkman, kanske delvis för mina framgångar, lade av fick jag
platsen mellan stolparna. Jag höll på med det en tid, men det blev alltmera komplicerat
eftersom jag flyttade redan 1945. Det var svårt med träning och pendling. Jag var nog inte
heller särskilt motiverad, fotbollen kom aldrig att bli betydelsefull.
Som på många andra orter var fotbollen från 1920-talet och framför allt 1930-talet viktig.
ÖIF höll sig oftast på den övre delen av tabellen, under min tid hette den Upplands
elitserie. Den stora stjärnan var Ture Gustavsson, bördig från Aspnäs, smed hos Pelle
Nordin. Pelle var under många år lagledare. Jag minns också den hård- och långsparkande
vänsterbacken Konne Olsson. Han sopade med den tidens stil rent från det mesta.
Tidigare, under 1930-talet, minns jag eleganten av Gunnar Grentyp: Edmund Larsson,
dessutom Nils Nilsson och Roland Olsson. Roland fanns med även på min tid.
I bandy var inte ÖIF särskilt framgångsrika. Det var lite klent med skridskoåkningen på
Lillänges översvämningar. Tidigare än i fotbollen fanns jag i bandyburen.
Redan 1933 cyklade min syster Astrid med mej på pakethållaren till Äspenbo, där
fotbollsplanen låg. Det som drog var självklart högerbacken Gottfrid. Intill fotbollsplanen
låg dansbanan. När matchen var slut började söndagens gammaldans, det är då jag hör
Farfar dansar gammal vals, första gången.
Så invigdes Skogsvallen, det kan ha varit 1936. Fotbollsplanen hade legat där tidigare.
Sandvikens IF, som då var allsvenskar, spelade mot ett förstärkt ÖIF. Bland andra var
målvakten Bertil Eriksson utbytt mot den "fenomenale" Eurén från Vittinge.
Med tiden utvecklades nöjesparken och blev ett dragplåster i en stor omkrets.. De
rikskända artisterna var många, man kan säga att Skogsvallen blev något av en Folkets
park i traditionell mening, trots att den ägdes av idrottsföreningen. Snoddas höll länge
13
publikrekordet. Jag hörde honom en gång på ett av mina "hembesök". Han sjöng ju om
Östervåla fjäll, vad de nu kunde ha legat någonstans.
Tidigt kom också Hembygdsgården att bli ett stillsamt nöjesställe. Men den hade starka
drag av gammal bondekultur, amatörbuskis och ringlekar för den ungdom som inte hade
tillåtelse att gå till Skogsvallen. När det gällde fotbollen kunde man på de mest spännande
matcherna se en och annan missionsförbundare. Pingstvänner och baptister var dock
fjärran.
*
Krigsåren 1939-1945 satte sina spår självklart också i en glesbygdssocken som Östervåla.
Krigseländet hade sin grund i 1920-talets ekonomiska och därmed politiska kaos.
Arbetslösheten under 1930-talet slog hårt mot arbetarna men också mot bonde- och
småbrukarbefolkningen. Sjunkande löner och allt lägre priser också på böndernas
produkter. När min småskolefröken Ingrid Johansson skickade oss barn till mejeriet för att
köpa mjölk kostade den 18 öre litern. Ändå hade inte fattigfolk råd att köpa den
oskummade.
Sakta, sakta vände det, Per Albin, kohandel gjorde sitt men också Tysklands upprustning.
Den fick Europa dyrt betala med fascism, nazism och krig. Det började redan i Spanien
1936 och fascismens seger 1939.
I september var det stora kriget igång och på senhösten kom det finska vinterkriget. Några
talade vitt och brett om att fara över som frivilliga till Finland, men jag kan inte minnas att
någon kom iväg.
När jag tänker efter kom en dag en figur ned till Zetterbergs, det måste ha varit efter 1943
och då gällde hans engagemang fortsättningskriget, trots den nya anda som då rådde. Jag
vill minnas att den finskuniformerade mannen var från Åkerby??
De unga karlarna som fått sin utbildning i huvudsak på I-8 i Uppsala, fick sin hemmavaro
bruten, beredskapsåren var hårda för många. Kvinnorna gjorde stora insatser i produktion
och jordbruk.
Vi som inte var inkallade hade en sorts hemmafront. Vi gick vår ”riksmarsch” och odlade
kaniner, som blev goda tillskott i söndagsmaten. Det rådde högkonjunktur i skytteförening,
hemvärn och lottakår. Stor ”härförare” i hemvärnet var Felix Svinghammar i Svingbolsta.
Skjutbanan bakom Skogsvallen blev ”krigscentrum”, där byggdes också en ”paviljong”.
Mausergevären knallade både krigsvintrar och somrar.
Mycket kalla vintrar och ett par brännheta somrar då det mesta torkade bort. När den gamla
halmen var slut för kor och hästar, levererade pappersindustrin s k cellfoder, som
blandades med melass, som är ”skräpet” vid sockertillverkning. På så sätt fick också
gråsparvarna lida nöd.
På min bror Henrys ”uppmaning” var jag utan att vara särskilt motiverad, med i hemvärnet.
Efter att ha tränat upp mej på skidor deltog jag i några skidskyttetävlingar med viss
framgång.
14
Man kunde ha väntat sig en viss pacifism i den starka frikyrkobygden, men av den syntes
ingenting. Till och med några pingstvänner hörde sig för om de någon lördag kunde få öva
på skjutbanan. Det säger en del om tidens anda. Hemvärn, lottakår och skytteförening blev
bindestrecken mellan klasser och olika sociala grupperingar och värderingar.
Kristidsnämnden etablerade sig i mejerisalen, ransoneringskorten kom i bruk, därmed en
stramare livsföring. Men ingen nöd och ingen svält, min mor berättade om hur det varit
framför allt i städerna under sista åren av första världskriget.
De kalla krigsvintrarna gjorde att skogsägarbönderna måste, ofta mot sin vilja, avverka
skog. Det fanns i socknen inte många bilar, men de som rullade hade sin gengas.
Kolmilornas tid var förbi och nu murades istället kolugnar, jag vill minnas att det i Mårtsbo
fanns ett par. Gengasved höggs i små bitar och förpackades i papperssäckar. Så tog sig
nyttotrafiken fram på lappade, lagade och regummerade däck. För den finessen stod
Hjalmar Karlsson i Mårtsbo. Där kunde man också få radiobatterierna laddade.
Det växte i den hårda tiden fram en ”entreprenöranda”. I kriser kan människor åstadkomma
mycket. Allt från gengas till mängder av illasmakande kaffesurrogat. Cellullen i kläderna
var inte mycket till att ha som blåkläder i smedjan, de tålde inte den heta slaggen från
järnet, tyget brann för bra, då var det redan 1943.
Dubbla brödkort fick jag och min bror för det tunga smedjobbet. Det blev mjöl över till de
tjocka pannkakorna med lingon i matdosan. Vi värmde med en plåt på ässjan.
Fredsdagen i maj 1945 stämplade vi ut när budskapet kom, vi hade långt tidigare kommit
överens om det. En underlig känsla började gry, en ny tid låg framför.
Det var inte långt till uppbrottet.
”Blev stugan mig trång”
För att anknyta till Erik Gustav Geijer. Jag trodde mej kunna bryta upp och stå helt på egna
ben i en ny miljö. Inne i mej var det något som sa att vill man något "mera" med sitt liv
måste man bryta upp.
Elin blev orolig, men visade inte mycket. Hon förstod säkert att sönerna inte kunde finnas
hemma hela livet, tiden har sin gång. Men vi hade fått det bättre, både Henry och jag hade
jobb, det fanns mera pengar i huset det sista krigsåret. Astrid och Gottfrid levde sitt liv i
det tillbyggda husets övervåning.
Metallstrejken 1945 berörde inte Zetterbergs, men ville man ut fanns inget jobb.
Järnbruken stod dock utanför verkstadskonflikten, Henry och jag cyklade därför till
Virsbo, fick anställning och blev där över den heta solförmörkarsommaren 1945.
Strejken tog slut redan till midsommar och i augusti hamnade jag i Märsta. Allt var i full
gång och kriget var slut, framtiden full av förhoppningar.
15
Det blev tungt knog i smedjan på Sörlings mekaniska verkstad, som i stort sett hade
samma tillverkning som Zetterbergs. Helghemfärd för besök till Elin och fotbollspel.
Äventyr av lite privat slag gjorde att jag hamnade i Enköping på eftersommaren 1946.
Bahcos hejarsmedja köpte min smedkraft. Fackföreningsboken från Metalls avdelning 333
i Östervåla till avdelning 288 i Märsta, nu till avdelning 53 i Enköping hängde med.
Lumpen på Ing-1 i Stockholm och på hösten 1948 var jag tillbaka i Märsta och Sörlings
smedja.
Mina bokinköp blev flera, ekonomin tillät det. Nu minsann inte endast skönlitteratur.
Politik och samhällsfrågor, facklitteratur i en enda röra och osystematisk läsning.
Det är nu jag blir fackligt och politiskt aktiv på allvar, jag väljs till
avdelningsordförande1950, jag har då fyllt 24 år. Året före var jag med i styrelsen som
sekreterare. Går min första fackliga kurs på Brunnsvik hösten 1950. När jag reser upp läser
jag Aftontidningen AT, LO-ägd, sorgram på första sidan eftersom Gustav V är död.
Kanske det är då jag grundlägger en skeptisk hållning.
Fyra år tidigare den 7 oktober spelade ÖIF fotboll i Söderfors. Natten före hade Per Albin
Hansson avlidit. Innan matchen kom Kommunalfullmäktiges ordförande ned på planen,
där vi spelare stod uppställda. Han höll ett kort tal över Per Albin och efter en tyst minut,
då jag kände sorg och högtid blandas, började matchen. Av ATs sorgram berördes jag inte.
Det blev inte mera tid för fotboll, jag var mitt uppe i det som brukar kallas bildningsgång
utan att ha något uppsatt mål. 1952 på vintern får jag metallstipendium till en kurs på LOskolan Brunnsvik.
På hösten 1952 och våren 1953 får jag stipendier till Brunnsviks folkhögskola. Fabrikören
Johan, smed som startat Sörlings mekaniska verkstad ger mej ledigt. Det utvecklads mellan
oss en sorts "kollegialitet". Han skulle ha vetat om min radikala politiska syn.
Så möter jag då Brunnsvik, skolan som det står ett skimmer kring. Här har "fostrats"
många av arbetarrörelsens ledare, fackföreningsfolk upp till förbunds- och LOordföranden, kända politiker som blivit statsråd.
Skolan var känd som en röd anläggning, här hade t ex Rickard Sandler varit lärare och
rektor.
Jag möter en skola med liberala, smått borgerliga bildningsideal. En Alf Ahlberg med en
sorts kristen humanism och den klasiska folkbildningens värdeneutrala syn. Ämnesvalet
var ganska traditionellt bortsett från ett antal timmar i arbetarrörelsens historia också den
tekniskt korrekt framställd av John Lindgren, som doktorerat i ämnet.
Inte heller litteraturhistorian hade social inriktning. Man kom aldrig fram till 1920- och
1930-talens socialrealistiska arbetareförfattare, som jag var en smula påläst i.
Ämnet ekonomi följde den traditionella liberala synen. Läraren på mina två årskurser hette
Ulrich Herz. Någon kritisk analys av det ekonomiska systemet förekom inte.
16
De övriga ämnena skiljde sig förmodligen inte från övriga folkhögskolor än att de låg på
en högre nivå och präglades av traditionella föreläsningar, inte särskilt pedagogiska. Det
gällde att hänga med. Vad som bröt av i det hänseendet var svenskundervisningen, där
lyfte det till gagn för mina ambitioner.
Ändå var allt ett intellektuellt lyft, att få läsa böcker, att få samtala och diskutera med
kamrater med kultur- och samhällsintressen i vid mening. I det sammanhanget gav vi också
plats för de mera borgerliga bildningsidealen, de kom att finnas i en helhet. Men inte skulle
det ha varit ur vägen med något av filosofi knuten till idéhistoria, som komplement till Alf
Ahlbergs lite tröga, oinspirerade och oanalytiska föreläsningar om den klassiska,
idealistiska filosofin.
Till allt detta kom ABF-ledaren Gunnar Hirdman upp och höll en föreläsningsserie om
internationell arbetarrörelse. Inte heller han redovisade något av socialistisk teori, som
hörde den tiden till.
Trots den osystematiska framställningen med många utvikningar och parenteser, tillförde
Hirdman impulser för framtida studier. Så här efteråt kan jag säga att det var tillräckligt.
Det blev ingen ledighet från jobbet till min andra årskurs. Sonen Harry stod nu för
ledarskapet, Johans tid var förbi. Harry Sörling tyckte förmodligen dessutom att han kunde
undvara mej som fackföreningsordförande, ingen ledighet, det var bara att ge sig av ändå.
När den ordinarie kursen var slut på våren 1954 ordnade en grupp "driftiga" elever en
sommarkurs på åtta veckor. Vi styrde den själva och utnyttjade lärarna enligt våra behov.
Lärarna fick mera timmar och vi en tuva att stå på. Men förhoppningar hade vi, det låg i
tiden. Jag fyllde 28 år den sommaren, tanken på författeriet ökade, trots att jag året före fått
mitt manus till en diktsamling refuserat. Ett par dikter och någon artikel hade jag fått
publicerat i Metallarbetaren.
Brunnsvik hade ju inte endast "fostrat" samhällsledare av olika slag. Skolan var också en
grogrund för många författare. De mest kända var Dan Andersson, Ragnar Jändel, Harry
Blomberg, Otto Karl Oskarsson och senare Stig Sjödin.
Många författare och andra kulturpersoner kom upp till Brunnsvik och vi lyssnade, frågade
och inspirerades. Jag minns särskilt mitt samtal med Tage Aurell.
För min egen del stod jag med en fot i den påtagliga fackliga och politiska verkligheten
och med en fot i den litterära. Så kom också mitt förhållningssätt att bli för resten av livet,
vilket har varit på gott och ont. Förhållningssättet har självklart präglat mitt skrivande. Det
har fått paras med organisation, administration, ledarskap och pedagogisk verksamhet.
Efter en något rörig tillvaro, med kort gästspel i min hembygd, hamnade jag efter
Brunnsvik åter i Märsta på vintern 1955. Jag blev smed och maskinreparatör på Matsilver
AB, ett Nils-Johanföretag. Det började sjuda i samhället. Arlanda flygplats höll på att
byggas. Jag drogs alltmera till politisk och fackligt arbete i det växande samhället.
Jag fortsatte att läsa skönlitteratur men gled alltmera över till olika slag av facklitteratur
med stora inslag av social och politisk knytning. Den s k bildningsgången fortsatte. Jag var
17
med och byggde upp ABF-avdelningen, åkte på kurser och byggde på. Jag bildade också
familj.
Så pågick det till våren 1960 då jag anställdes som ABF-instruktör i Oskarshamn. Mitt mål
som "den intellektuelle arbetaren" gick omintet. Jag hade börjat min bana som "riktig
arbetare" med blåställ, träskor och unikabox 1943. Jag gav mej nu in i något annat, som
skulle göra mina händer mjukare, utan valkar. Men i det nya låg det jag sysslat med på min
fritid. Nu skulle jag bli "professionell".
Som på många andra ställen var ABF i Oskarshamn inte särskilt förankrat i den fackliga
arbetarrörelsen, vilket jag då och senare menat vara den stora bristen. Oskarshamn var en
stad starkt präglad av metallindustri: varvet, Jungners och den stora karosserifabriken,
numera ägd av Scania-Vabis.
Min mera markerade rörelseinriktning gav resultat, jag organiserade, gjorde studiecirklar
och kurser för medlemsorganisationerna och försökte "bygga upp" ett idémässigt ABF, det
som jag alltid saknat.
Min tillvaro var lite fastare än förut, jag hade bildat familj och min son Svante var ett par
år vid oskarshamnsflytten. Men nog fanns den, oron och kluvnaden mellan författarskap
och organisationsarbete. Samtidigt betraktade jag mej som metallarbetare, jag tog över min
fackföreningsbok till avdelning 32. När det gällde skrivandet blev det några stumpar ibland
i Oskarhamns Nyheterna och en och annan artikel. Redan på Brunnsvik och senare i
Märsta hade jag som sagt fått några små saker publicerade, mest i Metallarbetaren.
Honorar för ett par dikter och något mera som jag investerade i nya byxor.
ABF-tiden gav mej många kontakter med andra anställda i rörelsen. Så mycket jag orkade
och hann med fortsatte jag min brokiga läsning. Jag fyllde på min "bildningsgång" med en
omfattande kurs till stor del med det som nu kallas distansmetoden, men också med
internat.
Jag blev mera uppmärksammad i ABF-kretsar och det var förmodligen en av
anledningarna till att man från ABF centralt "lånade" mej till en del veckokurser som
kursledare och föreläsare.
En lördag när jag satt på expeditionen och förberedde en verksamhet ringde man från
Brevskolan. Sitt nu inte längre i det lilla Oskarshamn, var uppmaningen. Vi har jobb åt dej
här. Vi behöver en facklig redaktör omedelbart, vi har fått lovord från förbundet, du har
inget val sa rösten i telefon, så det är bara att komma. Självklart var tonen skämtsam.
Så blev det och jag var åter i Märsta på våren 1963, ett Märsta fyllt av tumultartad
expansion och inte så litet av misstag och en del galenskap. Trots att man strävade efter en
s k regionplan formades samhället kaotiskt. Istället för en modern "flygstad", det var
Arlanda som var på gång, blev det en förort med hus spridda på gärden och i skog. Man
brukar kalla det stadslandskap när man försöker att flytta ut städerna på landet.
Min påverkan i kommunalpolitiken var inte framgångsrik. De inflyttade från glesbygden,
mest norrifrån hade en annan syn än min. Jag, av alla, som vuxit upp i en stuga i skogen i
en glesbygd, vill utveckla en riktig traditionell stad av modernt slag, med gator, kvarter,
18
parker och torg. Senare har sådana idéer åter lanserats. Så kan en "skogens son"
förändras...
Så blev jag alltså förlagsredaktör på Brevskolan, som framställde olika typer av
studieböcker, främst för folkbildning och kooperationen. Det fanns rester kvar av det
gamla korrespondensinstitutet, vilket namnet tyder på.
Den delen minskade alltmera. Studieböcker för cirklarna ökade och framförallt inom
fackliga och andra samhällsområden. Korrespondensstudiernas uppoffrande tid var förbi,
andra vägar öppnade sig. De områden jag arbetade med växte och mitt gamla komplex för
Hermods- och NKI-folk behövde inte vädras. Mitt vildvuxna studerande utan riktig
kompassriktning behövde inte stå i skamvrån.
Efter en tid fick jag ansvaret för all produktion inom samhällsområdet för att efter ett par år
bli avdelningschef där två tredjedelar av Brevskolans hela verksamhet låg.
Precis som jag i mindre skala gjort i Oskarshamns ABF, byggde jag här på central nivå
kontakter med framför allt fackförbunden och dess ledare. Jag lärde också känna många av
de ledande politikerna och annat organisationsfolk.
Redan under det första året på Brevskolan började jag att skriva studieböcker i skilda
ämnen. Det hann bli 10-15 och en rad studiehandledningar och ljudbildbandsmanus, som
vid den tiden var ett vanligt pedagogiskt hjälpmedel.
Alltmera kom jag att medverka som föreläsare vid olika typer av kurser och som den
folkbildare jag betraktade mej blev det talade ordet viktigt.
När jag arbetade med större ämnesblock på 40-50 timmar blev metoden mera
"undervisande". Jag var och är stark anhängare av den s k förmedlande pedagogiken, den
kunskap man har är kollektiv, den som har kunskapen är "skyldig" att förmedla den utan
att därför vara auktoritär. Däremot kan kunskapen ge underlag för en auktoritet, vilket är
något annat.
Det blev mycket idéhistoria, politisk teori med berörande filosofi. Dessutom genom åren
stora mått av allmänna kulturfrågor.
Även om jag var engagerad i det jag författade, var det ändå inte det jag drömt om. Men ett
skönlitterärt författarskap sågs alltmera avlägset. Men jag kunde heller inte förneka mina
samhällsengagemang i en tid som trots allt var fylld av orättvisor. Jag visste var jag kom
ifrån...
I över tolv år pendlade jag från Märsta till Stockholm. En del uppdrag, som i HSB och
något kommunalt hade jag, men mitt engagemang på Brevskolan tog nästan all tid.
Äktenskap och barn fick sitta emellan, ett ganska vanligt öde med skilsmässa som följd.
Så lämnade jag Brevskolan i slutet av 1976 och blev anställd på LO som dess första och
förmodligen också sista heltidsanställda författare av olika typer av samhällslitteratur.
19
Mitt första uppdrag blev att skriva en bok om Brunnsvik till skolans 75-årsjubileum. Det
blev en volym på 480 sidor, tryckt på Tofters. Jag skördade en del berömmelse för den vid
presentationen 1981.
De tolv slitsamma åren på Brevskolan var förbi och något nytt i LO-huset tog sin början
och fortsatte i nära fjorton år. Tolv böcker blev det och tre omfattande antologier. Mängder
av artiklar och en fortsatt föreläsningsverksamhet och en del radioprogram. Jag hade också
blivit "stockholmare".
I det samlade skrivandet, ganska löst bundet till de ordinarie arbetsuppgifterna, ligger tre
diktsamlingar och en omfattande text till ett stort sångspel, dvs tonsatt dikt för
Arbetarsångarförbundet och ABFs 75-årsjubileum. Det har genom åren blivit många
sociala sångtexter, både original, översättningar och tolkningar.
Det har fört fram till särskilda studier i den sociala och politiska dikten och sången. Under
några år skrev jag texter och gjorde program för en grupp som kallade sig Bröd och Rosor.
Musikern och kompositören Erik Westling gjorde toner.
Tillsammans med Westling gjorde jag en rad kongressöppningsspel av radikalt slag, varje
tid formar sina kulturyttringar. Nu när jag är äldre funderar jag en del på mitt skrivande.
Hur ambitionerna i ungdomen var kluvna. Slitningarna mellan det direkta
samhällsengagemanget och ett författarskap av mera skönlitterärt slag, fanns tidigt. Det
som tog överhand blev den socialt inriktade facklitteraturen, vid sidan om artiklar ofta med
litteratur - eller liknande anknytning.
När jag så 1978 gav ut min första diktsamling kändes det på ett sätt befriande  och det
kom som sagt att bli ytterligare två. Mitt första diktmanus hade jag presenterat för ett par
förlag redan 1953, som tur var blev det inte antaget.
Min senaste prosabok från 1996 har stora inslag av litteratur-, kultur-, världs- och
livsåskådningsfrågor.
Men den stora romanen har inte blivit skriven. Jag kan skylla på min kluvnad  de
obotfärdigas förhinder kan ta sig många uttryck. Dessutom är vår litteratur full av "stora
inträngande romaner", det kan räcka ...
Liv är inte alltid som formbar lera
Vad är nu att säga om den något självbespeglande redovisningen? Kanske främst att jag
egentligen aldrig deltagit i någon ordnad utbildning. "Universitetet" har en högst
egendomlig formation, men kanske inte helt unik för min generations självlärda, om jag nu
får kalla mej så.
Eklunds lådor och tunnor, Artur Erikssons i Huggle smedgrund på Zetterbergs, några andra
smedjor och verkstäder, läsning, lyssning, samtal, kontakter, tillämpade kunskaper som en
kollektiv process mera finns inte att säga. Det har fått räcka för mej och det jag hunnit vara
verksam med.
20
Det är en blandning av den miljö man möter i olika situationer, den tid man befinner sej i
och till det den egna viljan i sökandet som avgör det mesta. Till det ska också läggas en
stor portion slump, som man minsann inte har makt över.
Men det måste sägas att det medvetna valet inte alltid gäller. Livet kan gå tämligen
hårdhänt fram med vissa människor. Har man dessutom dåligt beställt i den sociala
bakgrunden, det är ett fint ord för fattig eller utslagen på annat sätt, kan villkoren bli hårda.
Det är då ett samhälle måste inrymma idéer och värderingar om solidaritet, kanske det
viktigaste ordet i vårt språk och klaraste begreppet i hela vår kultur, ja egentligen det som
är kultur.
Det låter sig sägas i en tid då ett vinstmaximerande ekonomiskt system bryter upp sådana
band mellan människor. Då "åsiktsproduktionen" i massmediamening skapar attityder och
tjänster, som förstärker egoism. Vi lever i en hedonistisk tid, dvs allt ska vara lättsamt och
njutningsfullt - för de "starka och vackra".
Så märker jag att när detta är sagt skymtar jag en moraliserande underton. Försvaret kan då
bli att de krafter som styr är starka nog att frambringa något av en trivselfascism för dem
som har, medan de andra, alltför många, får löpa i det uppnötta spåret.
Så kan en arbetarepojke från Gräsboskogen se det, när han försöker beskriva sitt liv och
tillvaron i dess närhet. Så som det har varit från de första skriken den 12 juli 1926, över
trollsländornas flykt, smedjans svett och kollukt. Böckernas rika värld och kunskaper från
vägledande människor och samvaron med kamrater. Glädjen över att själv fått förmedla
genom en kollektiv kunskapssyn. Jag tror att så kan man bygga kultur för människor och
därför aldrig i klassresan glömma sin bakgrund.
Bakom mej har jag inte längre kvar mina två syskon som blev vuxna. Men fem syskonbarn
där två blivit kvar som östervålatrogna. I min senare tillvaro finns självklart
familjemänniskor, som varit och är viktiga. Mitt privatliv har jag här endast velat snudda
vid. För framtiden finns mina två vuxna barn, Svante och Anna-Karin, som står mej nära.
Två barnbarn med vackra ögon från en far från Chile. Så kan man spegla en dröm om folk
i gemenskap över gränser. Men ibland tycks steget mellan det önskvärda och det möjliga
alltför långt.
Min tidigare mera fasta uppfattning, jag värjer mej för ordet tro, om en solidaritet och en
människovärdig kultur har fått sina törnar. Att förverkliga det som jag använt så mycket av
mitt liv för ter sig idag svårt. Ändå måste man agera och handla som om det vore möjligt.
För att spegla mitt personliga dilemma inför det nya århundradet återger jag en dikt från
min samling Utsikt från Norra Bantorget:
Gråt inte över jordens bedrövelse
men känn dig bedrövad av jordens gråt
när du hör talas om illdåden
och de bestialiska morden.
När det berättas om de av svält
förstörda hjärnorna.
Men bedrövad sorgsenhet är inget liv.
21
Du kan inte delta i kampen
hos de värst utsatta, det är sant.
Men du kan låta dig fångas
av solidaritetens idé
och få världen förklarad
ett småttigt steg har du gått
- men det viktigaste.
Där ligger hoppet om kraft, men inom mej bär jag också missmodet inför likgiltigheten. I
min samling "Meddelanden från utkanten" redovisas det så här:
När faran är mitt över oss
hukar vi oss knappast
En stunds orosprat
dröjer inte länge
Skräcken lägger vi
som märke mellan sidorna
i boken vi aldrig kommer att läsa.
Samlingen är illustrerad av min dotter Anna-Karin. Bilden som anknyter till dikten visar
Sisyfos, han som rullar sin sten uppför berget. Gång på gång rullar den utför på andra
sidan, så fortgår det.
Så har jag ett kluvet förhållningssätt också till min barndoms- och uppväxtbygd. Min oro
växer när jag möter den, besöker den. Ändå vet jag att det är där på Gräsboskogen i
skomakaren Erik Nordins byggda stuga Erikslund, Elin och Emils slutliga hem, det jag
delade med mina syskon och bland människorna i trakten som min grund har lagts och på
något sätt om inte styrt så påverkat mitt förhållningssätt och min grundsyn.
Ryckigt som trollsländornas flykt.
22
23