docRapporten - Socialstyrelsen
download 
Report Transcription
Rapporten - Socialstyrelsen
Socialtjänsten Förutsättningar för kunskapsstyrning Denna publikation skyddas av upphovsrättslagen. Vid citat ska källan uppges. För att återge bilder, fotografier och illustrationer krävs upphovsmannens tillstånd. ISBN Artikelnummer 978-91-7555-277-4 2015-1-43 Publicerad www.socialstyrelsen.se, januari 2015 Förord Denna rapport har tagits fram i samband med arbetet med Socialstyrelsens arbete med kunskapsstyrning inom socialtjänsten. Rapporten tjänar som underlag för detta arbete men kan läsas av den som är intresserad av de särskilda förutsättningar för kunskapsstyrning som finns inom socialtjänsten. Rapporten har skrivits av Karin Tengvald. Flera andra personer har varit involverade i arbetet. Gert Alaby, Marita Minell och Monica Norrman har bidragit med värdefullt underlagsmaterial och viktiga synpunkter inom sina specialområden. Ett särskilt tack till Johan Glad, som har deltagit i hela arbetet från dess inledning och till Knut Sundell och Kerstin Söderholm Carpelan som redigerat och gett avgörande synpunkter på tidigare utkast. Agneta Holmström Avdelningschef Avdelningen för kunskapsstyrning Innehåll Förord .........................................................................................................................3 Sammanfattning ......................................................................................................7 Inledning ....................................................................................................................8 Socialtjänstens mål och målgrupper ...................................................................9 Socialtjänstens verksamhetsgrenar................................................................10 Socialtjänstens klienter och brukare[2–5] ......................................................11 Socialtjänstens kärnverksamhet .....................................................................12 Myndighetsutövning i fokus .............................................................................13 Lagstöd för kraven på en kunskapsbaserad verksamhet ............................ 16 Insatser av god kvalitet ....................................................................................17 Krav på lokal kunskapsproduktion .................................................................17 Personal med lämplig utbildning och erfarenhet .......................................18 Organisation .......................................................................................................... 23 Primärkommunal huvudman ..........................................................................23 Beställar- och utförarorganisation ..................................................................24 Specialiserad verksamhet och specialkompetenser är en bristvara ......26 Kunskapsstödet – utbildning och forskning...................................................... 28 Stor variation i utbildningsinriktning och utbildningsnivå ...........................28 Socionomutbildningen har en särskild roll ....................................................29 Forskning i socialt arbete .................................................................................33 Samspelande faktorer ......................................................................................... 36 Referenser .............................................................................................................. 38 Sammanfattning Årligen berörs upp mot 800 000 personer av insatser från socialtjänsten. Många av dessa personer är utsatta och sköra och har sammansatta problem. Därför är det viktigt att socialtjänstens insatser är till nytta för de berörda och att insatser som är meningslösa eller skadliga upphör att användas. Socialtjänsten av idag är en mångskiftande verksamhet, där framförallt äldreomsorg och funktionshindersomsorg expanderat kraftigt de senaste decennierna medan den historiskt traditionella verksamhetsgrenen, individoch familjeomsorgen, varit mer stabil. Men i lagstiftningen tilläggs numera allt fler målgrupper med olika problem och krav på olika typer av resultat. Socialtjänstens kärnverksamhet; arbetet med klienter och brukare är dessutom ofta beroende av hur väl samhället i övrigt och övriga välfärdstjänstesystem fungerar. Trots lagstiftningens höga målsättningar är det först kring millennieskiftet som krav på insatsernas kvalitet, på lokal uppföljning och på personalens utbildning och erfarenhet infördes i socialtjänstens lagstiftning. Lagstödet för dessa tre typer av kvalitetskrav på socialtjänstens kärnverksamhet följs nu upp på nationell nivå, framförallt genom en för Regeringen, Sveriges kommuner och landsting samt Socialstyrelsen gemensam strävan mot mer av evidensbaserad praktik. Med lagförändringarna 1998 och 2002 initierades en djupgående förändringsprocess, där kunskap och kunskapsunderlag för verksamhetsutveckling står i fokus. På sikt handlar det om att de sociala insatserna i ökad utsträckning ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Så är inte fallet idag. Därför berör förändringen alla de tre professionsskapande systemen forskning, utbildning och praktik. Av dessa system är det endast praktiken, dvs. den primärkommunala socialtjänsten, som ligger under Socialstyrelsens ansvar. Rapporten behandlar förhållanden inom forskning och utbildning samt inom socialtjänstens verksamhet, som påverkar möjligheterna till kunskapsstyrning och verksamhetsutveckling. Tyngdpunkten ligger på förhållanden som kan försvåra kunskapsproduktion och kunskapsanvändning. Däremot behandlar rapporten inte den grundläggande förutsättningen för en välfungerande socialtjänst, nämligen nödvändigheten av tillräckliga ekonomiska resurser. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 7 Inledning Denna rapport redovisar förhållanden som har betydelse för den kommunala socialtjänstens verksamhet och funktion. Eftersom Socialstyrelsens kunskapsstyrning fokuserar på god vård och insatser av hög kvalitet, utgör socialtjänstens kärnverksamhet utgångspunkten för genomgången. Här är evidensbaserad praktik centralt. Det innebär att fokus ligger på verksamhetens struktur och processer samt på viktiga förhållanden som inverkar på dess funktionssätt. De ibland detaljerade sakuppgifter som presenteras ska ses som exempel snarare än en systematisk genomgång av förhållandena i samtliga delar av socialtjänstens många olika verksamhetsområden. Först berörs lagstyrningens inverkan på socialtjänstens kärnverksamhet och de nya lagstadgade kraven som syftar till att säkerställa insatser av god kvalitet och öka den lokala kunskapsproduktionen om verksamheten. Därefter behandlas organisationsfrågorna. Slutligen presenteras universitetens och högskolornas bidrag till kunskap och kunskapsanvändning genom utbildning av socialtjänstens dominerande yrkesgrupper och forskning om de sociala insatsernas kvalitet. Det måste understrykas att tillräckliga ekonomiska resurser är en grundläggande förutsättning för verksamheten och även för kunskapsutvecklingen, även om den förutsättningen inte specifikt tas upp här. 8 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Socialtjänstens mål och målgrupper Dagens socialtjänstlag har sina rötter i 1980 års omfattande socialtjänstreform och brukar beskrivas som en målinriktad ramlag. Det innebär att lagen ger kommunerna stor frihet att utforma verksamheten med utgångspunkt från lokala förutsättningar och behov. Huvudmannaskapet för socialtjänsten har alltid legat på den primärkommunala nivån. Till socialtjänsten hör idag all verksamhet som bedrivs med stöd av socialtjänstlagen (SoL) (2001:453), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Verksamhet som bedrivs med stöd av lagen (1993:87) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, jämställs i flera författningar med socialtjänst. Till socialtjänsten hör också uppgifter som regleras i föräldrabalken (utredning och fastställande av faderskap/föräldraskap samt frågor om vårdnad, boende och umgänge). Verksamheten vid Statens institutionsstyrelse (SiS) regleras i särskild ordning. I portalparagrafen (SoL 1 kap. 1 §) anges de övergripande målen och grundläggande värderingarna för samhällets socialtjänst. Målen ger uttryck för principen om alla människors lika värde och lika rätt till social trygghet, vård och omsorg. Samhällets socialtjänst ska på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Vidare ska socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Av samma bestämmelse framgår också att verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. De övergripande målen i portalparagrafen kompletteras numera i sin tur med mer detaljerade, målgruppsspecifika målsättningar för arbetet med vissa grupper i samhället (SoL 5 kap.) Det gäller för tillfället: • • • • • • Barn och unga Äldre människor Människor med funktionshinder Personer med missbruksproblem Personer som vårdar eller stödjer närstående Brottsoffer Även LSS preciserar de målgrupper som den lagen gäller. Personkretsen utgörs av: • Personer med utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd • Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 9 • Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om dessa är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Rätten till bistånd betonas både i SoL och LSS. LSS är en tydlig rättighetslagstiftning medan SoLs hantering av klienters och brukares behov och rätt till bistånd är mer komplex. Det framgår av 4 kap. 1 § första stycket SoL: Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt Med SoL:s formulering blir socialtjänstens bedömning av behov och rätt till bistånd kopplad till hur samhället i övrigt fungerar och särskilt övriga socialoch välfärdspolitiska system. Socialtjänstens verksamhetsgrenar Sedan socialtjänstlagen tillkom har innehållet och omfattningen i verksamheten som helhet förändrats kraftigt. Tidigare bestod den huvudsakligen av individ- och familjeomsorg med insatser inom de tre områdena missbruksvård, barn- och ungdomsvård samt insatser för personer med rätt till ekonomiskt bistånd/försörjningsstöd. Därutöver hade enklare öppna serviceinsatser för äldre (hemtjänst) börjat utvecklas. Från 1990-talet och framåt har innehållet utökats, framförallt genom att kommunerna övertagit arbetsuppgifter från landstingen. Bakom kommunaliseringen låg Ädel-, psykiatri- och handikappreformerna, där landstingens tidigare slutenvårdsverksamhet för äldre med större omvårdnadsbehov samt för personer med olika typer av funktionsnedsättningar blev ett primärkommunalt ansvar. Insatser för de nya målgrupperna skulle i och med förändringarna företrädesvis ske i öppna former. LSS tillkomst 1994 blev en väsentlig del av verksamhetsförändringen för berörda grupper med funktionsnedsättning. I motsatt riktning överfördes barnomsorgen till skolans verksamhetsområde och 1994 bildades Statens institutionsstyrelse (SiS) för slutenvård av ungdomar med allvarliga psykosociala problem och vuxna med svåra missbruksproblem, där tvång bedöms nödvändigt för att kunna genomföra vården. Numera är individ- och familjeomsorgen socialtjänstens minsta verksamhetsområde, sett till ekonomiska resurser. Ändå har tillkommande målgrupper som brottsoffer och flyktingar ofta lokaliserats till individ- och familjeomsorgen. Det gäller också områden som exempelvis adoptionsfrågor och familjerådgivning. Av socialtjänstens dryga 200 miljarder kronor (2012) gick cirka hälften till äldreomsorgen och knappa 30 procent till omsorgerna om funktionshindrade. Individ- och familjeomsorgens kostnader uppgår nu alltså endast till cirka en femtedel av de totala resurserna [1]. 10 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Socialtjänstens klienter och brukare[2–5] Socialtjänstens insatser berör årligen hundratusentals personer. Fördelade på de tre verksamhetsgrenarna (äldreomsorg, omsorger för funktionsnedsatta samt individ- och familjeomsorg) blir antalet berörda individer störst inom individ- och familjeomsorgen. Det beror delvis på att det ekonomiska biståndet, som år 2012 gäller över 400 000 personer inklusive barn och sammantaget cirka 250 000 hushåll, ingår i det verksamhetsområdet. Till individ- och familjeomsorgen räknas även missbruksvården. Drygt 25 000 personer med missbruksproblem fick behovsprövade öppna insatser; cirka 15 000 personer fick bistånd som avser boende och drygt 10 000 personer var inskrivna i frivillig institutionsvård med en genomsnittlig varaktighet på 80 dagar. Några hundra fick frivillig familjehemsvård och ungefär lika många fick vård enligt LVM. För kategorin ”övriga vuxna” var antalet individuellt behovsprövade öppna insatser 12 000 år 2012. Antal inskrivningar i bistånd som avser boende var drygt 16 000 med ett genomsnitt av knappa 200 dygn, medan personer i frivillig institutionsvård endast var 874 med ett genomsnitt på 125 vårddygn. Den vanligaste öppenvårdsinsatsen under 2011 för barn och unga var behovsprövat ”personligt stöd” (cirka 25 000 barn och unga), därefter kontaktperson/familj (20 000 barn och unga). S.k. strukturerade öppenvårdsprogram, dvs. manual- eller principbaserade behandlingsmetoder, nådde ungefär 10 000 barn och unga. Drygt 25 000 barn och unga var föremål för placeringar utom hemmet; ungefär två tredjedelar i familjehem och resterande i huvudsak i institutionsvård. I mängdstatistiken redovisas också antalet personer som fick de olika insatserna den 1 november det aktuella året. De uppgifterna visar att ungefär en fjärdedel av alla barn och unga med heldygnsinsats fick vård enligt tvångslagstiftningen (LVU). Det gällde cirka 4 900 barn och unga, som var placerade den 1/11 2011 och dessutom ungefär 300 omedelbart omhändertagna. Familjehemsplaceringar var lika vanligt förekommande för tvångsomhändertagna barn och unga som för de frivilligt heldygnsplacerade. I bägge grupperna var ungefär två tredjedelar placerade i familjehem. Äldreomsorgen är socialtjänstens resursmässigt största verksamhetsområde. För de äldres del gäller att drygt 160 000 äldre (65+ år) hade hemtjänst som behovsprövad insats och drygt 85 000 äldre fick vård och omsorg i särskilt boende. Dessutom hade drygt 10 000 äldre fått beslut om korttidsvård/boende och ungefär lika många hade tillgång till behovsprövad dagverksamhet. Personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar kan få stöd enligt både socialtjänstlagen, SoL och lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS. Cirka 65 000 personer hade en eller flera insatser den 1 oktober 2013 enligt LSS, exklusive insatsen råd och stöd. Cirka 62 000 personer var beviljade insats enligt SoL den 1 oktober 2012. Grupper med multipla och komplexa problem Bland socialtjänstens målgrupper finns en överrepresentation av personer med flera problem och av personer som är utsatta och sköra. Det kan både handla om individuellt och socialt betingade problem. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 11 Det handlar om personer som ofta är beroende av insatser från flera delar av den i Sverige omfattande välfärdstjänstesektorn, inte bara socialtjänsten. Men generellt sett är det sällsynt att åtgärder inom sjukvård, skola, arbetsförmedling etc. är anpassade till personer med multipla problem. Inte heller är arbetsmarknadsåtgärder generellt anpassade till personer med missbruksproblem och/eller psykiska funktionsnedsättningar eller bostadsmarknaden till personer med försörjningsproblem. Socialtjänstens utsatta klienter och brukare utgör minoriteter i samhällets olika sociala system, liksom också bland alla dem som efterfrågar och utnyttjar andra stora välfärdstjänstesystem. För socialtjänstens del syns problematiken delvis i lagens uppbyggnad av villkoren för rätten till bistånd från socialtjänsten och delvis i behovet för just socialtjänstens personal att utveckla meningsfull samverkan med personal från andra välfärdstjänstesektorer, så att personer i behov av hjälp från flera områden kan tillgodogöra sig de insatser som finns att tillgå. Socialtjänstens kärnverksamhet De övergripande målen för socialtjänstens arbete med klienter och brukare, så som de uttrycks i Socialtjänstlagens portalparagraf, skiljer sig inte från visionerna för annat välfärdstjänstearbete. Men de uttrycks på andra sätt, och det sammanhänger med socialtjänstens roll i vårt samhälle. Socialtjänsten är sprungen ur gångna tiders fattigvård, riktad till svaga och utsatta grupper. Vid tiden för Socialtjänstlagens tillkomst utgjorde personer med missbruksproblem, barn och unga i svåra situationer och personer med behov av ekonomiskt bistånd de huvudsakliga målgrupperna. Lagens målformuleringar speglar strävan att tillförsäkra dessa svaga klientgrupper ett medborgerligt värde som egna rättsliga subjekt. I portalparagrafen uttrycks dessutom andra värden. Respekten för människors självbestämmande och integritet är ett sådant. Likvärdiga insatser för alla är ett annat. Det här är också värden och kvaliteter som ingår i Socialstyrelsens aktuella arbete med att definiera god vård och omsorg. Sedan lagens tillkomst har därför rättssäkerhetsaspekten varit det övergripande kvalitetsområdet, och rättssäkerhet det honnörsord, som lyfts fram som det centrala värdet i socialtjänstens kärnverksamhet från både Socialstyrelsens och företrädare för socialtjänstens sidor. Rättssäkerhetens betydelse i socialtjänstens kärnverksamhet kan ses som en parallell till patientsäkerheten som centralt värde för sjukvårdens kärnverksamhet. Bägge utgör handlingsrestriktioner för beslutsfattare och personal. För socialtjänsten är den främst förvaltningsrättsligt grundad och för sjukvården är den främst grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet. Den förvaltningsrättsliga karaktären kompletterar den långa traditionen av politiskt inflytande i enskilda ärenden i socialtjänsten. Rättssäkerhetsaspekten tillgodoses särskilt under arbetsprocessernas inledande faser, från kontaktfasen över utredningsarbete (ärendehandläggning) till processen för beslut om eventuella åtgärder. 12 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Politiska beslut i enskilda ärenden Socialtjänstlagen har förändrats sedan tillkomsten 1982. Men fortfarande gäller att beslut om bistånd i enskilda ärenden formellt fattas av den eller de politiska nämnder som kommunfullmäktige utsett som socialnämnd. Detta framgår tydligt av lagens formuleringar, där merparten av bestämmelserna i SoL och LSS riktar sig till ”socialnämnden” eller (i LSS fall) till ”kommunen”. Vissa föreskrifter om enskild verksamhet (7 kap. SoL) förekommer också. Däremot regleras inte personalens eller ledningens roll i enskilda ärenden i lagstiftningen. Socialförvaltningens tjänstemän utför sina arbetsuppgifter på delegation av nämnden och saknar alltså eget yrkesansvar. Vad tjänstemän i olika positioner får besluta om fastställs istället som princip i kommunernas egna reglementen. Principen gäller alltså också socialtjänstens chefer. Nästan alla offentliganställda mellanchefer uppgav 2007, 2010 och 2013 att de hade verksamhetsansvar [6], vilket tyder på att ansvaret för kärnverksamhetens kvalitet delegeras i mycket stor utsträckning. Principen med politiska beslut i enskilda ärenden påverkar arbetet med klienter och brukare inom socialtjänsten i förvaltningsrättslig riktning. Rättssäkerhetsfrågor har stått i fokus medan frågor om verksamma insatser har varit undanskymda. Myndighetsutövning i fokus Att handlägga ärenden som rör enskilda är en myndighetsutövning och en av den politiska nämndens viktigaste uppgifter. Bestämmelser som reglerar handläggning av ärenden återfinns framförallt i förvaltningslagen samt i SoL, LVU och LVM. LSS innehåller bestämmelser om dokumentationsskyldighet som motsvarar SoLs dokumentationsbestämmelser. Men LSS saknar särskilda bestämmelser om handläggning i övrigt [7, 8]. Till myndighetsutövning hör, enligt prejudicerande beslut av JO [9], en mängd konkreta formella åtgärder 1. Socialstyrelsens handbok för handläggning och dokumentation inom socialtjänsten [10] definierar handläggning av ärenden som ”att utreda, planera och följa upp”. Det innebär att dessa tre arbetsuppgifter ingår i den politiska nämndens myndighetsutövning. Däremot ingår inte genomförandet av insatserna i myndighetsutövningen. En ytterligare aspekt av skyddet för rättssäkerheten gäller klienters och brukares rätt att överklaga beslut med förvaltningsbesvär till förvaltningsdomstol. Domstolen kan därmed ändra beslutet och sätta ett nytt beslut i det överklagade beslutets ställe, som nämnden då måste verkställa. Domstolen 1 Bestämmelser som reglerar handläggning av ärenden som rör enskilda återfinns framförallt i förvaltningslagen (1986:223), i 11 kap. SoL samt LVU och LVM. LSS innehåller särskilda bestämmelser om dokumentationsskyldighet i kommunalt och enskilt bedrivna LSS-verksamheter som i sak motsvarar vad som gäller inom motsvarande verksamheter inom socialtjänsten (11 kap. 5 och 6 §§ SoL). I övrigt saknas särskilda bestämmelser om handläggning av ärenden i LSS. 11 kap. SoL innehåller bland annat bestämmelser om socialnämndens allmänna utredningsskyldighet som är långtgående jämfört med vad som gäller enligt LSS. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 13 kan också upphäva beslutet och återförvisa ärendet till nämnden för ny prövning 2. Utredningens betydelse kan åskådliggöras med en studie av social barnavård som är ett av socialtjänstens mer utforskade områden. Resultat från 2000-talets början [11] visar att endast 40 procent av de barn och unga som information inkommit om blir föremål för insatser. Övriga avslutas utan insats. Ungefär hälften av dem återaktualiserats inom tre år för nya barnavårdsutredningar. Utredning för beslut om tvångsåtgärder Lagar och förordningar ställer särskilda krav på utredningar som kan leda till beslut om tvångsåtgärder enligt LVU och LVM. Utredningen skall pröva om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. För detta krävs i regel samverkan med andra yrkesgrupper samt god kunskap om den juridiska processen. Läkarundersökning skall genomföras om det inte är uppenbart obehövligt. Utredningar av detta slag skall vara allsidiga och kräver i regel också omfattande kontakter med familj och nätverk. Besluten fattas av länsrätten på förslag av socialnämnden eller motsvarande. Inledande kontakt via anmälan En obligatorisk anmälningsskyldighet [10, 12] föreligger för vissa yrkesmässigt verksamma personalgrupper medan allmänheten främst har möjlighet att anmäla problem som bedöms medföra skydds- eller hjälpbehov. En anmälan kräver särskild formell hantering inklusive information tillbaka till anmälaren [10, 13]. Serviceerbjudanden utan biståndsprövning Utredningsarbetets mer formella förvaltningsrättsliga komponenter är betydelsefulla, särskilt i ovannämnda typer av ärenden. Men de tynger också de utredningsprocesser där huvudsyftet är och förblir att förbereda för beslut om lämpliga insatser. Numera finns också möjligheter att undvika ärendehandläggningen. Erbjudande om service utan föregående biståndsutredning har blivit ett första svar på problematiken. Socialtjänstens biståndsutredningsfas kan numera helt lagenligt hoppas över inom barn- och ungdomsvården och man kan istället hänvisa hjälpsökande till s.k. serviceinsatser [12]. Därmed försvinner de formella kraven på dokumentation och uppföljning av den aktuella ansökan. Det sker inte heller någon bedömning av om de erbjudna åtgärderna är lämpliga i det enskilda fallet eller inte. Enligt Socialstyrelsen [12] var denna hantering av de inledande faserna i barnavårdsutredningar väsentligt vanligare än förväntat redan i mitten av 2000-talet. Utredningen har två syften Utredningsfasen i socialtjänstens kärnverksamhet kan alltså sägas ha två uppgifter. Dels syftar arbetet till att säkra klienters och brukares likvärdiga 2 I tryckfrihetsförordningen (1949:105), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och kommunallagen (1991:900) finns ytterligare bestämmelser som syftar till att tillgodose den enskildes rättssäkerhet och som gäller både SoL, LVM, LVU och LSS. 14 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN rätt till bistånd och möjlighet att slippa icke önskade åtgärder. Dels syftar utredningen till att förbereda för beslut om eventuella insatser. Det är den senare delen av utredningsarbetet som överensstämmer med syftet vid evidensbaserad praktik. Bägge arbetsprocesserna behöver kunskapsstöd, men av olika karaktär. Verkställande av biståndsbeslut Socialtjänstens insatser för målgrupperna utgör en mycket omfattande del av verksamheten och berör årligen hundratusentals människor. Liksom för andra välfärdstjänsteområden av mer förvaltningsrättslig karaktär gällde tidigare även för socialtjänsten att insatsernas värde för klienter och brukare såväl som för samhället var tämligen okända. En motsvarighet till dagens ständiga krav på förbättringar av olika verksamheter fanns egentligen inte, vare sig med hänsyn till de personer som behövde hjälp eller utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Inte heller ställdes det krav på bättre kunskap om verksamheten som underlag för verksamhetsutveckling. För socialtjänsten kom den lagöversyn, som förbereddes och delvis genomfördes på 1990-talet, att tydliggöra en grundläggande förändring i synen på välfärdstjänsternas verksamhet. Plötsligt stod frågor om vad som uppnåddes genom socialtjänstens insatser för alla klienter och brukare i fokus. Det blev samtidigt tydligt att information om insatsernas resultat på verksamhetsnivå saknades för socialtjänstens olika målgrupper. Arbetet med att systematisera det sociala arbetet och dess resultat för klienter och brukare hade ännu inte inletts, trots den stora betydelse som ökad kunskap skulle ha kunnat få för möjligheterna att förbättra arbetsformer och arbetsmetoder. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 15 Lagstöd för kraven på en kunskapsbaserad verksamhet Redan under det förberedelsearbete inför socialtjänstlagen som pågick under 1960- och 1970-talen betonades behovet av kunskap, bl.a. genom forskning, om resultatet av olika sociala metoder och arbetssätt samt vikten av att socialarbetarna lokalt följde upp sitt arbete. Socialutredningen såg huvudsakligen den lokala kunskapsproduktionen som ett komplement till den universitetsbaserade forskning som kommittén också argumenterade för [14]. När lagen trädde i kraft 1982 fanns inga tydliga krav på insatserna eller på beslutens kunskapsunderlag Ändå bidrog 1970-talets diskussion om framtida kunskapsbehov till att det akademiska ämnet socialt arbete etablerades och att både forskning och utbildning i socialt arbete inlemmades i universiteten från slutet av 1970-talet. Under 1990-talets lagöversyn [15] riktades den politiska uppmärksamheten mot det svaga lagstödet för att säkerställa insatsernas kvalitet. Det skedde i en tidsanda då allt fler ifrågasatte offentlig verksamhet och efterlyste empiriskt baserad, systematisk och representativ information om välfärdstjänsteverksamheterna. Nu återkom kraven på ett vetenskapligt baserat kunskapsunderlag om insatsernas resultat till stöd för det sociala arbetet. Inspirerad av SBUs verksamhet gav Regeringen 1991 Socialstyrelsen i uppdrag att: /…/ utreda möjligheterna att tillgodose behovet av vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsinsatser och andra insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. /…[16]sid 15. Uppdraget ledde till etableringen av Centrum för utvärdering av socialt arbete 1992 [16]. År 1998 infördes kraven på insatsernas kvalitet och på personal med lämplig utbildning och erfarenhet (3 kap. 3 § SoL respektive 6 § LSS). Medan SoLs krav på personalen är allmänt uttryckta och gäller personal med alla typer av arbetsuppgifter, relaterar kraven i LSS främst till insatsernas utförande. Det ska finnas ”den personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges.” Det dröjde sedan till 2002 innan kvalitetskraven följdes upp av krav på lokal kunskapsproduktion och på en verksamhetsutveckling, stödd genom systematisk uppföljning, där kärnarbetsprocessernas resultat blir en viktig del. Sedan ett drygt decennium finns därmed grunden till ett lagstöd för utvecklingen av en kärnverksamhet inom socialtjänsten baserad på systematisk och empiriskt grundad information. 16 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Lagstiftningen har alltså förändrats i tre avseenden relevanta för kunskapsutveckling och kunskapsstyrning: • Krav på insatser av god kvalitet • Krav på lokal kunskapsproduktion. • Krav på personal med lämplig utbildning och erfarenhet Insatser av god kvalitet Vad begreppet kvalitet ska innebära när det gäller insatser för klienter och brukare utvecklas för närvarande i samverkan mellan SKL och Socialstyrelsen. Med utgångspunkt i övergripande formuleringar som ”god vård”, ”god vård och omsorg”, ”insatser av god kvalitet” prövas för närvarande sex kvalitetsdimensioner, nämligen ”kunskapsbaserad, individanpassad, säker, tillgänglig, effektiv och jämlik” [17]. Fastställandet av innebörden i dessa övergripande uttryck för verksamhetens kvalitativa karaktär kommer att avgöra den nationella ståndpunkten angående innehållet i den kunskapsbas om ”god vård och omsorg” som socialtjänstens praktiker och beslutsfattare på lokal och nationell nivå behöver ha tillgång till. De nuvarande sex dimensionerna har olika karaktär. En bedömning av om socialtjänstens tillgänglighet är god eller inte kräver exempelvis en annan typ av empirisk information än det empiriska underlag som behövs för att bedöma om insatserna är kunskapsbaserade eller inte. Genomgående gäller förstås vikten av att det empiriska underlag som produceras är relevant och tillförlitligt samt representativt (lokalt och nationellt) för de olika kvalitetsdimensionerna. I avvaktan på närmare uttolkning av kvalitetsdimensionerna för ”god vård och omsorg” begränsas rapporten i huvudsak till kunskap av relevans för de kvalitetsdimensioner som har direkt betydelse för kärnverksamhetens arbetsprocesser. Det handlar då dels om att kvalitetssäkra rättssäkerheten och rätten till bistånd och dels om att stärka möjligheterna till effektiva insatser och att undvika skada. Krav på lokal kunskapsproduktion År 2002 infördes socialtjänstkommitténs förslag till stöd för socialtjänstens verksamhetsutveckling i SoL och LSS, nämligen kravet på att ”kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras”. Det kravet har följts upp i Socialstyrelsens handbok [10] för handläggning och dokumentation. Nu innehåller handboken ett tydligare stöd för utredningsarbetets andra syfte; att förbereda för beslut om lämpliga insatser. Därmed finns numera lagstöd för kraven på lokal kunskapsproduktion. Utöver nationella krav på viss information för den officiella statistiken har sådan lokal kunskapsproduktion hittills haft en starkt begränsad omfattning. Den relativt magra officiella statistiken är också i flertalet fall baserad på mängdstatistik och inte individbaserad information. Nu ökar informationsmängden i flera avseenden. Exempel är förbättrad kostnadsinformation, en ökad produktion av underlag för öppna jämförelser och en ökad användning ute i verksamheterna av standardiserade metoder för SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 17 kartläggning och bedömning av klienters och brukares problem och situation, där vissa instrument möjliggör före- och eftermätning och därmed kunskap om utvecklingen över tid [16]. Nationellt grundarbete och stöd behövs Som stöd för lokal kunskapsproduktion om insatser och dess resultat behövs en enhetligt tillämpad terminologi för insatsernas innehåll och utförande samt relevanta och tillförlitliga empiriska indikatorer om klienters och brukares problem och situation. Den framtida kvaliteten på den lokala kunskapsproduktionen beror av relevansen, tillförlitligheten och möjligheterna till representativ information som skapas i det nationella förberedelsearbete som nu pågår. Till detta kommer vikten av att grundarbetet läggs upp så att terminologin och empirin accepteras av de yrkesverksamma. I ett läge med ett begränsat akademiskt engagemang är ett nationellt stöd till lokal kunskapsproduktion viktigt. Myndighetsutövningen behöver nationellt stöd För den förvaltningsrättsligt inriktade myndighetsutövningen ges idag omfattande stöd från Socialstyrelsen genom föreskrifter och vägledning. Även detta stöd har en kontinuerlig karaktär, eftersom kunskapsunderlaget i form av lagstiftning, föreskrifter och domstolsbeslut förändras över tid. Dessutom behöver utredningsarbetet stöd genom kunskapsunderlag om lämpliga insatser baserade på aktuell forskning. Ett exempel utgör det utredningsarbete som syftar till att pröva om tvångsåtgärder skall vidtas för barn och ungdomar som far illa eller riskerar att utvecklas i skadlig riktning samt vuxna missbrukare. Kunskap om relevanta skydds- och riskfaktorer kan ge vägledning för såväl utredningsarbetet som den sammanfattande bedömning som skall motivera förslag till tvångsåtgärder [18]. Vid bedömningen av rätten till bistånd och för valet av lämpliga åtgärder är det viktigt att ta hänsyn till forskning om betydelsen av mer och mindre gynnsamma samhällsförhållanden. Exempelvis samverkar arbetsmarknadsläget och arbetslösheten med befolkningens behov av ekonomiskt bistånd. Försörjningsstödjande åtgärder som fungerat i ett gott konjunkturläge, har visat sig vara väsentligt mindre verksamma när arbetslösheten är hög [19]. Personal med lämplig utbildning och erfarenhet Dagens socialtjänstverksamhet sysselsätter personal med många olika typer av utbildningsmässig bakgrund. Här finns personal med låg eller ingen relevant utbildning för arbetsuppgifterna, personal med gymnasial utbildning mot vård och omsorg, personal med längre högskolebaserad utbildning från yrkeshögskola likväl som universitetsutbildad personal. För socialtjänstpersonal handlar det i det senare fallet oftast om utbildningar för vård och omsorg eller annan beteende- och samhällsvetenskaplig utbildning. Vissa betydelsefulla och ingripande insatser utförs också av lekmän, dvs. personer vars eventuella utbildning inte legat till grund för arbetsuppgiften. 18 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Personalens ansvar och behörighet 3 Socionomerna utgör den största yrkesgruppen med akademisk yrkesexamen inom socialtjänsten, inklusive personer med social omsorgsexamen. De har även historiskt haft en ledande tjänstemannaroll. Även sjuksköterskorna är många, liksom psykologer, psykoterapeuter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter etc. Av grupperna inom socialtjänsten med hög utbildningsnivå är socionomerna den enda gruppen, vars praktikorienterade universitetsutbildning inte är legitimationsgrundande. Legitimation är en väg för en yrkeskår att få viss kontroll över yrkets utformning och status. Med legitimation följer ett ansvar för det yrkesmässiga arbetet som ökar drivkrafterna till kunskapsutveckling och möjligheterna att få krav på relevant utbildning och förbättrat kunskapsunderlag uppfyllda. Legitimation är också förenat med ett personligt yrkesansvar för de arbetsuppgifter som hör till yrkeskårens verksamhet. Det faktum att besluten i enskilda ärenden formellt är politiska komplicerar frågan om legitimation. Legitimation ställer emellertid också krav på en viss typ av kunskapsunderlag, så som handlings- och beslutsstöd. De krav på kunskapsunderlag som ställs på människovårdande arbete gäller inte för politiska beslut. Genomgående för legitimationsyrkena krävs ett handlingsoch beslutsunderlag som överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet. I hälso- och sjukvårdens patientsäkerhetslag [20] lyder de centrala formuleringarna: PSL 6 kap. 1§ Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. /…/ 2§ Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter. /…/ Före millennieskiftet saknades lagstöd för krav på socialtjänstpersonalens utbildning och erfarenhet. Insatser för att stärka utbildning och kompetens Med lagförändringarna vidtog Socialstyrelsens arbete att tydliggöra och stärka frågan om personalens utbildning och erfarenhet för kärnverksamheten inom alla tre verksamhetsgrenarna. Det sker nu främst genom att myndigheten utfärdar föreskrifter och allmänna råd om handläggares kompetens, liksom allmänna råd om den utförande personalens kompetens inom äldreomsorg och omsorger om personer med funktionsnedsättning [21-23]. Socialstyrelsen utger även vägledning till arbetsgivare om lämplig kompetens för personal inom olika verksamhetsområden [24]. Kompetensbeskrivningar förefaller vara ett nyckelinstrument i arbetet med att säkra kärnverksamhetens kvalitet. För närvarande saknas dock kompetensbeskrivningar och utbildningskrav för socialtjänstens chefer - med ett undantag, nämligen för föreståndare för HVB-hem som bör ha socionomexamen eller motsvarande [25]. 3 Här behandlas den yrkesverksamma personalen som en helhet, oberoende av driftsform. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 19 Ett nytt steg togs med Riksdagens beslut om införande av nya bestämmelser i Socialtjänstlagen [26] från och med 2014. Bestämmelserna gäller personal med myndighetsutövande uppgifter inom barn- och ungdomsvården. Det är det första lagstadgade utbildningskravet för personal inom individ- och familjeomsorg. Socialnämnden eller motsvarande har ansvar att se till att bestämmelsen följs. För socialtjänstens del kvarstår frågan om personalens eget yrkesansvar och om innehållet i chefsansvaret för socialtjänstens kärnverksamhet. För hälso- och sjukvårdens del regleras frågor om hälso- och sjukvårdspersonalens och verksamhetschefernas behörighet och skyldigheter/ansvar i patientsäkerhetslagen [20]. Motsvarande bestämmelser saknas i SoL och LSS. Ansvaret ligger formellt hos socialnämnden eller motsvarande och det är oklart hur motsvarigheten till ett eget yrkesansvar i praktiken hanteras i landets socialtjänstverksamheter, inklusive hos de enskilda utförarna. Arbetet med förstärkning av kompetenskraven via lag och föreskrifter förefaller idag huvudsakligen inriktas antingen mot arbetet som handläggare/myndighetsutövare eller som utförare av insatserna. Därmed förstärks utvecklingen i riktning mot två olika yrkesroller för socialtjänstens arbete med klienter och brukare. Det kan sägas innebära en anpassning till de nu aktuella övergripande styrformerna, där den kommunala beställarorganisationen är separerad från de utförande verksamheterna. För utvecklingen av mer av evidensbaserad praktik innebär tudelningen samtidigt risker för att utredningsfasens arbete förloras i övergången eller behöver upprepas av utföraren, vilket kan medföra både kunskapsförluster för yrkeskåren och effektivitetsförluster för verksamheterna. Dessutom kan socialnämndens beslut om insatser i praktiken komma att ändras. I evidensbaserad praktik bygger kunskapsunderlaget på en koppling mellan den enskildes problem och situation och de åtgärder som - på basis av vetenskap och beprövad erfarenhet - ökar möjligheterna för positiva resultat. Personer med uppdrag för socialtjänsten Socialt arbete har historiskt sett använt lekmän som utförare. Fortfarande utför lekmän ett omfattande socialt arbete och förekommer inom alla verksamhetsområden 4. Exempel är anhöriga som vårdar närstående, gode män, kontaktpersoner och kontaktfamiljer, ledsagare, personliga assistenter, familjehemsföräldrar och familjehemssyskon. År 2011 hade över 20 000 personer biståndsprövade beslut om kontaktperson/familj. Ibland ingår kvalificerade uppgifter. Exempelvis utgjorde familje- och nätverkshemmen en dryg fjärdedel (27 %) av påbörjade slutenvårdsinsatser enligt SoL och LVU [2] år 2011. Det saknas uppgifter om hur många personer som är anställda för att ge stöd service och omsorg till personer med funktionsnedsättning De nya kraven på personalens lämplighet är inte tillämpbara på lekmannautförarna. Inte heller kan krav på dokumentation och uppföljning eller på insatsernas kvalitet ställas på dessa utförare. Det ansvaret är fortsatt en 4 20 Här ingår inte de omfattande sociala insatser som lekmän utför utan socialnämndsuppdrag. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN arbetsuppgift för handläggaren och formellt för socialnämnden. Rutiner för rekrytering och uppföljning av lekmannainsatserna byggs på sina håll upp som stöd för säkring av insatsernas kvalitet. Även lekmän behöver tillgång till kunskapsstöd. Nu uppmärksammas behovet av stöd, bl.a. kunskapsstöd, till personer som vårdar eller stödjer närstående genom att anhörigvårdare införts som målgrupp i socialtjänstlagen. Socialtjänstens ledning - chefens roll och uppdrag I många kommuner finns flera chefsnivåer och i detta sammanhang är utgångspunkten enhetschef eller motsvarande. I en sådan chefsroll ingår såväl verksamhetsansvar som budget- och personalansvar. Socialtjänstens chefer har nu också en central roll i kunskapsutveckling och kunskapsanvändning för förbättringsarbete. Det handlar både om att skapa kunskap lokalt om den egna verksamheten och sedan använda den till stöd för förbättringar och om att motta, anpassa och använda relevant kunskap, som förmedlas från nationellt håll. Chefernas reella verksamhetsansvar begränsas idag inte av formella behörighetskrav, inte heller av formella krav på viss utbildning och erfarenhet utan främst av politiska beslut, inklusive politiska beslut i enskilda ärenden 5. I Socialstyrelsens chefsenkät till offentliganställda chefer anger en överväldigande majoritet att de har verksamhetsansvar [6]. Med få undantag saknar också personalen behörighetsgrundat handlingsutrymme över sitt arbete med brukare och klienter. Men här förekommer kompetensbeskrivningar på flera områden och numera, som nämnts, ett lagstadgat behörighetskrav för handläggare inom barn- och ungdomsvården, som stärker personalens roll och ansvar. Idag finns kompetensbeskrivningar från Socialstyrelsen för flera personalgrupper som inte har en ledande ställning, medan det i huvudsak saknas sådana krav på chefer med verksamhetsansvar. I litteraturen om välfärdsorganisationernas funktionssätt framhävs dessutom att personal i direkt arbete med brukare och klienter kan agera tämligen självständigt inom verksamheter, där osäkerheten om både mål, metoder och resultat är stor. Detta stämmer väl med uppfattningen att det sociala arbetet i huvudsak är baserat på den yrkesverksammas egna erfarenheter och på arbetskamraters och chefers erfarenheter [27]. Socialtjänstens chefers handlingsutrymme över kärnverksamheten naggas i kanten av en mängd faktorer: nämndpolitikernas inflytande över enskilda ärenden, den egna personalens påverkan och de kompetenskrav som nu börjar föreligga. Det är samtidigt oklart hur långt chefernas verksamhetsansvar sträcker sig i förhållande till socialnämndens ansvar. Ofta ansvar för breda verksamhetsområden Trots sin mellanposition har många chefer ett brett verksamhetsansvar för målgrupper och verksamhetsområden. I Socialstyrelsens chefsenkät till offentligt anställda chefer förekommer ett stort antal kombinationer av målgrupper som cheferna ansvarar för. Ansvaret är alltså inte självklart 5 Med undantaget för föreståndare för HVB-hem. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 21 specialiserat till socialtjänstens tre formella huvudområden, individ- och familjeomsorgen respektive omsorgerna om äldre och om personer med funktionshinder [6]. Ungefär var tredje mellanchef uppgav att de enbart hanterade verksamhet inom individ- och familjeomsorg. Nästan lika många ansvarade för äldreomsorg och omsorger om funktionshindrade, antingen var för sig eller tillsammans. Och nästan en tredjedel av cheferna sade sig ha ansvar för alla tre verksamhetsområdena. Numera har kommunerna frihet att avgöra hur nämndverksamheten ska vara organiserad. För chefer med ett brett ansvarsområde kan detta innebära ansvar gentemot flera politiska nämnder och i vissa lägen nämnder där huvudintresset riktas mot andra delar av den kommunala verksamheten än socialtjänsten, exempelvis skolans verksamhet. Chefernas utbildningsnivå och erfarenhet En klar majoritet av enhetscheferna inom den offentliga socialtjänsten har grundutbildning från universitet och högskolor. Det är få som helt saknar högskoleutbildning. I Socialstyrelsens kartläggning av utbildningsnivån hos chefer inom både offentlig och enskild äldreomsorg är utbildningsnivån något lägre än för den offentliga socialtjänsten som helhet. I denna chefsgrupp har hälften av cheferna minst tre års högskole- eller universitetsutbildning [28] och bara 10 procent saknar eftergymnasiala studier. Det är samtidigt relativt få som har akademisk vidareutbildning på magisternivå eller högre (11 procent). Antalet med licentiat- eller doktorsexamen ligger under promillenivån. Vi har således en chefsgrupp som i stort saknar egen erfarenhet av forskning. Chefernas utbildningsnivå pekar annars mot att chefer och handläggare troligen har samma utbildningsnivå inom vissa delar av socialtjänsten, t.ex. inom en beställarorganisation inom individ- och familjeomsorgen. Ungefär hälften av mellanchefsgruppen inom den offentligt drivna socialtjänsten är socionomer. Socionomutbildningens relevans för socialtjänstens kärnverksamhet är alltså betydelsefull. Majoriteten (ungefär 60 %) av socialtjänstens mellanchefer inom samtliga huvudområden har haft sin chefstjänst mellan fyra och nio år. Endast bland den mindre grupp chefer, som har en kortare högskoleutbildning, finns en majoritet med chefspositioner som varat 10 år eller mer. En stor andel av socialtjänstens mellanchefer har alltså knappast mött begreppet evidensbaserad praktik och dess innebörd och konkreta användning under sin grundutbildning. 22 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Organisation De olika delarna av den omfattande svenska välfärdstjänstsektorn har både likheter och olikheter i sin organisatoriska uppbyggnad. Här tas drag i socialtjänstens organisatoriska karaktär upp, som har konsekvenser för verksamhetens utformning. Primärkommunal huvudman Socialtjänstens verksamhet bedrivs i 290 kommuner, med en befolkningsmängd som varierar mellan knappa 3 000 och närmare 900 000 personer. Hälften av kommunerna har en befolkningsstorlek som understiger 15 000 människor. Ändå gäller samma lagstiftning, samma krav på lämplig personal och på insatsernas kvalitet osv. för dem alla. Totalbudgeten varierar stort. Socialstyrelsens rapportering av de kommunala kostnaderna för socialtjänsten [29] år 2009 har möjliggjort en jämförelse av kostnadsfördelning och vissa genomsnittskostnader för de 21 kommuner som då hade en befolkningsstorlek runt medianen (mellan 14 000 och 15 999 invånare) med samma förhållanden hos landets fem största kommuner. De genomsnittliga totalkostnaderna för socialtjänsten i dessa kommuner var knappt 300 miljoner kr och motsvarande genomsnitt för de fem största var drygt 7 000 miljoner kr. Både socialtjänstkostnadernas andel av hela kommunbudgeten (40 respektive 38 %) och socialtjänstkostnaderna per invånare (18 600 respektive 18 000 kr) ligger dock i bägge fallen tämligen lika. Kostnadsfördelningen mellan äldreomsorg, funktionshindersomsorg och individ- och familjeomsorg skiljer sig dock åt. I de ”medianstora” kommunerna tar äldreomsorgen relativt mer av kostnaderna (58 % i genomsnitt jämfört med 45 %) och individ- och familjeomsorgen relativt mindre (15 % i genomsnitt mot 26 %) än i de fem största kommunerna. Viktigare för verksamheternas stabilitet på sikt är variationen i det ekonomiska utrymmet för olika verksamheter och verksamhetsområden. Kommunskillnader i samhällsförhållanden och befolkningsstruktur tycks få större genomslag i mindre kommuner. 2009 års siffror visar att inomgruppsskillnaderna är större bland de medianstora kommunerna i de ovan nämnda avseendena utom den totala socialtjänstbudgeten (med en variationsbredd som är 23 gånger så stor som motsvarande variation inom gruppen av stora kommuner). Välkända konsekvenser av en välfärdsverksamhets storlek – i detta fall de mindre och de mycket små kommunernas svårigheter – handlar om situationer som uppstår vid vårdbehov som kräver dyra insatser, om svårigheterna att ha personal med tillräckligt varierad kompetens för att kunna erbjuda en välavvägd insatsrepertoar och personal med tillräcklig erfarenhet även från relativt sällsynta och/eller mer komplicerade ärenden. En ytterligare, för kunskapsutvecklingen betydelsefull konsekvens, är att de fåtaliga ärendena begränsar möjligheterna att utvinna kunskap genom systematisk lokal SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 23 uppföljning och därmed värdet av att installera dokumentationssystem för detta, att utbilda personal för deras användning etc. Som exempel på svårigheterna kan nämnas erfarenheten att nya arbetssätt kan ha svårt att få genomslag i mindre kommuner. Socialstyrelsens utredning om öppenvården inom barn- och ungdomsvården visade att de ibland evidensbaserade strukturerade öppenvårdsinsatser, som började växa fram under 2000-talet är mindre vanliga i mindre kommuner [30]. De små kommunerna har också påtagliga problem som sammanhänger med att det kan bli stora variationer i klientsammansättning år från år, något som blir problematiskt både personal- och budgetmässigt. I Socialstyrelsens statistik för barn- och ungdomsvården hade landets ”medianstora” kommuner exempelvis en variation i antalet barn och unga (0-20 år) med påbörjade heldygnsinsatser 2011 mellan 9 och 50 personer [2]. Internorganisatoriskt minskar möjligheterna till specialisering av verksamhet och personal samt till planering och budgetöverblick i mindre kommuner, inte minst inom individ- och familjeomsorgen [31]. Samtidigt hävdas att socialt arbete i glesbygdssammanhang har bättre tillgång till och kan mobilisera lokalsamhällets resurser för klientarbetet [32]. Så länge kunskapen är begränsad om vad som uppnås med olika metoder och arbetssätt i olika miljöer går det inte att bedöma om kommunstorlek påverkar tillgången till god vård och omsorg. Beställar- och utförarorganisation De senaste decennierna har styrningsfilosofier utvecklats (New Public Management) för att effektivisera den offentliga verksamheten genom att införa starkare styrningskoncept från näringslivet. Inom socialtjänsten har det inneburit en funktionsspecialisering utifrån ett beställar- och utförarkoncept. Hur stort genomslag sådana organisationsformer har fått verkar variera mellan verksamhetsgrenarna. Inom äldreomsorgen anses detta vara den dominerande organisationsformen medan genomförandet inom individ- och familjeomsorgen inte bedöms vara lika långtgående [33] 6. Beställar- och utförarmodellen stämmer väl med en tudelning av arbetsuppgifterna i beställare och utförare. Utvecklingen mot två typer av mer specialiserade yrkesroller stöds för närvarade av de vägledande kompetensbeskrivningarna från Socialstyrelsen (se tidigare avsnitt). Insatser i privat regi ökar Separation av beställare (handläggarorganisation) och utförare stöds nu av lagstiftningen om offentlig upphandling (LOU 2007) och valfrihetssystem (LOV 2009), som även öppnar för verksamhet i enskild regi. Vinstdrivande verksamhet har länge förekommit i begränsad utsträckning men sedan 1990talet utgör privata verksamheter en ökande del inom alla verksamhetsområden. LOU styr det formella förfarandet och möjligheterna att påverka innehåll och kvalitet vid beställning av tjänsterna. Att införa valfrihetssystem (genom LOV), är ännu valfritt för kommunernas del men med år 2013 hade 6 24 Gert Alaby, personligt meddelande. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 150 kommuner LOV i drift inom någon del av den kommunala socialtjänsten [34]. LOV ger brukare och klienter möjlighet att själva välja bland de privata och offentliga utförare som godkänts av kommunen. Lagar och förordningar begränsar privatiseringen genom kravet att myndighetsutövande arbetsuppgifter ska utföras i offentlig regi. Verksamheter som drivs i enskild regi ägnar sig således framförallt åt att utföra beställda eller upphandlade insatser för klienter och brukare, men också en del konsultativa uppgifter av specialistkaraktär förekommer inom socialtjänstens kärnverksamhet. Insatsernas kvalitet är avgörande för vad som uppnås för socialtjänstens brukare och klienter. De privata aktörerna blir därmed mycket viktiga och den i dagsläget begränsade informationen om hur de privata organisationerna är uppbyggda, hur de fungerar och vilket resultat de uppnår behöver öka. Kostnaden för verksamhet som inte drivs i offentlig regi har nästan tredubblats under 2000-talet. År 2011 köpte Sveriges kommuner socialtjänstinriktad verksamhet för närmare en femtedel av kommunernas socialtjänstbudget [4]. Av dessa resurser gällde 90 procent vinstdrivande verksamhet. En jämförelse med skolan visar att enskilt drivna skolverksamheten står för 35 procent. En undersökning 2012 av små och medelstora företag verksamma inom hälso- och sjukvård och socialtjänst [35] visar att de socialtjänstinriktade företagen är relativt stora. Det handlar ofta om företag som har verksamhet på flera olika ställen i landet. 10 procent av socialtjänstföretagen har mellan 50 och 249 anställda, medan detta endast gäller en knapp procent av de privata hälso- och sjukvårdsföretagen, där en väsentligt större andel företag dessutom helt saknar anställda. De socialtjänstinriktade företagen drivs också oftare än sjukvårdsföretagen som aktiebolag. För särskilda boenden gällde det 89 procent av företagen och inom ”öppna sociala insatser” cirka 50 procent. Privatiseringstendenserna medför förändrade anställningsformer för socialtjänstens yrkesverksamma personal. Andelen privatanställda ökar men varierar för närvarande betydligt mellan äldreomsorgen och övriga delar av socialtjänsten. Enligt SCB-statistik [36] över anställda inom vård, omsorg och sociala tjänster år 2011 var endast 14 procent av äldreomsorgens cirka 260 000 anställda verksamma i enskild regi, medan det gällde 44 procent av personalen i den övriga socialtjänstinriktade verksamheten omfattande ungefär 150 000 personer. Till detta bidrar exempelvis driftsformerna inom den sociala barn- och ungdomsvården, särskilt i hem för vård och boende (HVB). År 2011 fanns 55 procent av alla pågående HVB-placeringar i vinstdrivande verksamhet. För de barn och unga som HVB-placerats enligt tvångslagstiftningen, LVU, gällde detta 68 procent [2]. Inom stora verksamhetsområden är omfattningen av privata vårdgivare dock mer begränsad. Av Socialstyrelsens senaste lägesrapport [37] framgår exempelvis att 23 procent av de äldre med hemtjänst och 21 procent av äldre i särskilt boende har en enskild utförare. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 25 Beställarkompetensens betydelse ökar I dagens kärnverksamhet inom socialtjänsten saknas i stor utsträckning väldefinierad terminologi och indikatorer för beskrivning av klienternas problem och situation samt för insatser och deras kvalitet. När en människovårdande verksamhet inför en beställar- och utförarorganisation uppstår påtagliga svårigheter att säkerställa insatsernas utförande och kvalitet. Tidigare arbetsformer där handläggaren aktivt deltog i valet av extern utförare och baserade sina förslag till klienter och brukare på upparbetade, mer långvariga kontakter och erfarenheter av utförarna, försvåras dock ytterligare av lagen om offentlig upphandling med kraven på likvärdiga konkurrensförhållanden. Emellertid är en sådan arbetsform accepterad för upphandling inom näringslivet [38]. Med dagens krav på offentlig upphandling inom socialtjänsten ökar betydelsen av kvalitetssäkring, särskilt vid upphandling från välfärdstjänsteföretag som utöver goda resultat för klienter och brukare även har vinst som mål. Specialiserad verksamhet och specialkompetenser är en bristvara Inom socialtjänstens alla verksamhetsgrenar finns en viss svårighetsgradering som är mest synlig genom valet av insatser inom öppen eller sluten omsorg, vård och behandling. Men det är oklart i vilken utsträckning insatserna inom slutenvården, dvs. insatser för personer med särskilt komplicerade problem eller andra särskilda svårigheter, utförs av särskilt kompetent personal. Möjligheterna för enskilda socialförvaltningar att få tillgång till information av god kvalitet om de enskilda vårdgivarna är även den begränsad. Specialisering baserad på tjänsteinnehåll Specialisering, baserad på arbetsuppgifternas speciella innehåll, börjar nu förekomma inom socialtjänsten. Ett tidigt exempel på det senare är tjänsten som medicinskt ansvarig sjuksköterska (mas) som sedan ädelreformen 1992 ska finnas i äldreomsorgen i samtliga kommuner. Det är en specialisering på medicinsk grund, vars innehåll styrs av hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Det gäller även dess frivilliga komplement medicinskt ansvarig för rehabilitering (mar), en tjänst som 2013 fanns i 23 procent av verksamheterna [39]. Mas och mar bedriver i mycket ringa utsträckning direkt patientarbete. Dock har innehavarna genom sin legitimation ett lagstadgat yrkesansvar enligt patientsäkerhetslagen (PSL). Sedan en tid förekommer också en socialt inriktad motsvarighet inom äldreomsorgen, ofta kallad socialt ansvarig samordnare (sas). 2013 fanns tjänsten hos cirka en tredjedel av verksamheterna. Funktionen är inte lagstadgad. Tjänster med uppgifter som utvecklingsansvariga, kvalitetsansvariga m.m. liknande förekommer i ökad utsträckning också inom andra delar av socialtjänsten. Socialstyrelsen har förmedlat stimulansbidrag för inrättande av sådana tjänster. Tjänsterna förekommer oftare i större kommuner [39]. 26 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Specialisering för svåra uppdrag inom kärnverksamheten saknas Däremot är specialisttjänster, där innehavarna verkar i direkt arbete med brukare och klienter, sällsynta inom socialtjänsten. Många förhållanden kan bidra till bristen på specialisering inom kärnverksamheten, där de stora primärkommunala variationerna i ekonomiska resurser säkerligen är viktiga. För kommande kunskapsstyrning finns anledning att påpeka ytterligare en central aspekt. Mer systematisk, empiriskt/vetenskapligt baserad kunskap om vilka typer av insatser som är verksamma för vilka grupper av klienter/brukare under vilka förhållande är fortfarande ytterst fragmentarisk. Kunskapsbasen för inrättande av specialisttjänster är därmed generellt sett svag. Svagheten påverkar de olika yrkesgruppernas externa grund- och vidareutbildning. Det gäller även universitets- och högskoleutbildningarna, där en begränsad kunskapsbas minskar möjligheterna till vidareutbildningsnivåer med fördjupat innehåll, lämpliga för specialiserade tjänster. Intresse- och specialistföreningar Avsaknaden av organisatorisk och professionell specialisering inverkar också på möjligheterna att stärka den inomprofessionella kunskapsutvecklingen och kunskapsanvändningen genom mer formella sammanslutningar på nationell basis, baserade på specialitet. Intresseföreningen Föreningen Sveriges Socialchefer är ett exempel på en nationellt baserad organisation, driven av och riktad till en personalgrupp med specifika yrkesuppgifter. Det har också visat sig svårt att bygga och upprätthålla gemensamma föreningar (där ibland även brukare ingår) för forskare och praktiker, med direkt syfte att informera och sprida evidensbaserade metoder och arbetssätt. Fackliga organisationer har stundtals åtagit sig närliggande informationsspridande uppgifter, liksom Socialstyrelsen och numera SKL. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 27 Kunskapsstödet – utbildning och forskning En yrkeskårs professionella kompetens och behörighet är starkt kopplad till den externa grund- och vidare utbildningen för yrket, som ligger utanför själva verksamheten. Det är mest tydligt för legitimationsyrkena. Men både lagstiftningens bestämmelser om lämplig utbildning och Socialstyrelsens nuvarande arbete med kompetensbeskrivningar för socialtjänstens personal ger utbildningen en central roll för kompetensen även för andra än de legitimerade yrkesgrupperna. Stor variation i utbildningsinriktning och utbildningsnivå Offentligt anställd personal och personal anställd i annan driftsform som arbetar med klienter och brukare inom socialtjänsten har en varierande utbildningsbakgrund. Det handlar om inriktningar mot psykoterapeutiskt, psykosocialt, socialrättsligt och socialpedagogiskt arbete samt vård och omsorg. Utbildningstidens längd varierar också. Stora grupper har gymnasial utbildning som högsta utbildningsnivå. Dit hör personer med utbildning från gymnasiets tvååriga vård- och omsorgsprogram som bland annat arbetar som undersköterskor i äldreomsorgen. Dessa ingår också i Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för personal som ger äldre stöd och hjälp efter beslut enligt 4 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstlagen (2001:453) [40]. På högskolenivå erbjuder myndigheten för yrkeshögskoleutbildning ett flertal eftergymnasiala utbildningar som kan vara relevanta, särskilt för personal som har som uppgift att genomföra olika insatser för klienter och brukare. Utbildningar till behandlingspedagog, behandlingsassistent för psykosocialt behandlingsarbete och till kvalificerad skötare inom psykiatrisk vård och omsorg kan nämnas som exempel. Dessa utbildningar innebär två års heltidsstudier och flertalet har krav på både gymnasiekompetens eller motsvarande och på viss yrkeserfarenhet av relevans. Även ettårig yrkeshögskoleutbildning förekommer, då särskilt som specialiserad vidareutbildning, exempelvis till demens- och äldrepsykiatrispecialiserad undersköterska. Eftersom evidensbaserad praktik har sitt fokus på frågor om olika insatsers värde och effekter för klienter och brukare, skulle en satsning på vissa gymnasieutbildningar och framförallt vissa yrkeshögskoleutbildningar kunna få betydelse för praktikens utveckling. Slutligen har vi en grupp yrkesverksamma inom socialtjänsten med en akademisk grundexamen om minst tre års heltidsstudier. Hit hör socionomerna, inklusive det tidigare sociala omsorgsprogrammet, men också i ökande utsträckning hälso- och sjukvårdspersonal, främst sjuksköterskor. 28 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN De utbildningar som ger en akademisk yrkesexamen förutsätts vila på vetenskaplig grund och vara relevant för det framtida yrkesområdet. Detta bidrar till den roll sådana utbildningar ges i kompetensbeskrivningar och för legitimation. Få akademiskt högutbildade Bland personalen med akademisk grundexamen finns en relativt liten andel med akademisk vidareutbildning till magister- och doktorsnivå. Detta gäller inte bara den akademiskt utbildade personalen i allmänhet utan också, som nämnts, socialtjänstens chefer. Vissa akademiska yrkesexamina ger möjlighet till vidareutbildning som ger kompetens för specialisttjänster. Det gäller t.ex. sjuksköterskors vidareutbildning till barnmorska eller olika vidareutbildningsnivåer för psykologer. Sådana specialiserade vidareutbildningsmöjligheter saknas på socionomutbildningarna, även om mer allmänna program finns både på master-, magister- och doktorsnivå. Socionomutbildningen har en särskild roll Alla yrkesgrupper är förstås viktiga för vad som uppnås av värde och resultat för klienter och brukare. Men för ledningen av socialtjänstens olika verksamheter och just för de frågor om den framtida kunskapsutvecklingen, som står i fokus här, är en akademisk grundutbildning avgörande idag. Sådan utbildning är central för användningen av arbetsmetoder med vetenskapligt underlag i klientarbetet, samt för att ge kompetens att genomföra och tillsammans med medarbetarna delta i lokal systematisk uppföljning av olika aspekter av klientarbetet. Socionomerna är den största universitetsutbildade yrkesgruppen inom socialtjänsten och utgör cirka hälften av enhetscheferna i den offentligt drivna verksamheten. Det är också den utbildning som nu lyfts fram av Regering och Socialstyrelse i lagförändringar, föreskrifter och allmänna råd med kompetensbeskrivningar. Inriktningen och kvaliteten på socionomernas grundutbildning har därför en särskild betydelse för klientarbetet inom socialtjänsten och för kunskapsutvecklingen. Här följer en kort beskrivning av utbildningen: • Utbildningen är relativt ung som universitetsutbildning. Efter ett drygt decennium som högskoleutbildning universitetsbaserades den år 1977. Det akademiska ämnet socialt arbete skapades med full akademisk status, alltså bl.a. rätt att bedriva forskarutbildning. Efter att den centrala styrningen av studieplaner avskaffades i början av 1990-talet har utbildningen expanderat mycket kraftigt. Numera finns ett flertal närliggande utbildningar som kandidatexamen, magister- och masterexamen i socialt arbete samt ett par speciella närliggande varianter, som handikappvetenskap. • I Universitetskanslersämbetets (tidigare universitets- och högskoleverkets) senaste utvärdering [41] ingick både socionomutbildningar och närliggande utbildningar. Två av landets 14 utbildningar, som existerade år 2013 och som leder till socionomexamen ansågs ha bristande kvalitet och övriga hög kvalitet. Därutöver fanns sammanlagt 32 generella utbildningar inom socialt arbete och närliggande områden, som antingen leder till kanSOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 29 didat-, magister- eller masterexamen. Av dessa bedömdes en utbildning (i handikappvetenskap) ha mycket hög kvalitet och 14 hög kvalitet. 13 av dessa utbildningen ansågs ha bristande kvalitet. Oftast gällde det en examen, men i några fall två eller tre examina. • Dagens socionomexamen motsvarar för närvarande 3,5 års heltidsstudier och är en yrkesexamen på grundnivå. Den innehåller cirka en termins verksamhetsförlagd utbildning. • Socionomprogrammets examensordning har ändrats vid flera tillfällen. Den senaste mer omfattande förändringen trädde ikraft år 2007 och innebar nya mål och krav, samtidigt som utbildningens inriktning formellt breddades betydligt. Det skedde genom att en ny socionomexamen skapades, där det tidigare programmet social omsorgsexamen kombinerades med det gamla socionomprogrammet. Anpassningen till inkorporeringen av den sociala omsorgslinjen pågår fortfarande. Här finns fortsatta integrationssvårigheter och på vissa håll har de två inriktningarna redan åter separerats. Integration mellan forskning och praktik – utbildning för evidensbaserad praktik Integration mellan teori och praktik har varit en ständigt aktuell fråga i diskussionen om socionomutbildningen som akademisk yrkesexamen [4244]. En kritik har gällt kvaliteten på den verksamhetsförlagda delen av socionomutbildningen. Den nu mest aktuella frågan gäller den evidensbaserade praktikens roll i utbildningen, som väckt mycket diskussion. I Högskoleverkets utvärdering av socionomutbildningarna år 2009 [45] tar utvärderingens bedömargrupp upp frågan i sin sammanfattande bedömning av utbildningarna. Bedömargruppen ser ”akademisering och evidensbaserad praktik /…/ som två poler eller aspekter av socionomutbildningens forskningsförankring” (s.34f). Gruppen bedömer att utbildningen har akademiserats på många utbildningsorter i så måtto som ”forskningsförankringen ger såväl generella som professionsspecifika kunskaper i vetenskaplig teori och metod”. Inom denna forskningstradition ryms viktiga bidrag till kunskapsunderlaget för Socialstyrelsens koncept, ”god vård och omsorg”, exempelvis rörande samhällsproblemens konsekvenser för svaga grupper. Bedömargruppen konstaterar samtidigt att föga om evidensbaserad praktik återfinns i dagens socionomutbildningar. Två skäl lyfts fram, dels att det sociala arbetets praktik varken av tradition är baserad på eller idag arbetar utifrån ett perspektiv där vetenskaplig kunskap och praktiskt socialt arbete integreras. Därför, menar man, saknas den lärarkompetens som skulle behövas, nämligen lärare som förenar vetenskaplig och aktuell praktisk kompetens. Bedömargruppens uppfattning om utbildningens innehåll stämmer väl med studier [46] om innehållets relevans för evidensbaserad praktik. Det framkommer exempelvis i en genomgång av kurslitteratur för skolans professioner [47]. Där ingick 13 socionomutbildningar med allmän inriktning. Genomgången visade att antalet sidor kurslitteratur om evidensbaserad praktik varierade mellan 0 och drygt 600 med medelvärdet 162 sidor, varav 39 procent bestod av debattartiklar. Som jämförelse kan nämnas att kurslitteraturen i ett allmänt sjuksköterskeprogram hade mer än åtta gånger så många 30 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN sidor kurslitteratur om evidensbaserad praktik. En stor del av den litteraturen behandlade somatiskt inriktad kunskap om evidensbaserade metoder och liknande, ofta hämtad från medicinsk forskning. Bristerna i socionomutbildningens förberedelser för de blivande yrkesverksamma har uppmärksammats av företrädare för arbetsgivarna (SKL), de fackliga organisationerna (SACO-SSR och Vision) samt socialchefernas intresseorganisation [48]. Utbildning i vetenskaplig metod och vetenskapsteori En evidensbaserad praktik förutsätter kunskap om kvantitativa metoder för datainsamling och statistisk bearbetning. Det vetenskapliga kunskapsunderlaget för evidensbaserad praktik baseras på material där kvantitativa metoder används för datainsamling och statistisk bearbetning. För de 13 socionomutbildningarna i Socialstyrelsens undersökning [46] ingick ett mycket omfattande kursmaterial om vetenskaplig metod, i genomsnitt drygt 2 700 sidor och dessutom drygt 250 sidor vetenskapsteori. Man överglänste klart den allmänna sjuksköterskeutbildningen. Men socionomutbildningarnas vetenskapliga metodutbildning är starkt inriktad på kvalitativ metod och dess vetenskapsteoretiska grund. En tidigare genomgång av utbildningarnas uppsatsarbeten 1977, 1987 och 1997 visade att cirka 80 procent av uppsatserna på C- och D-nivå i socialt arbete och 93 procent av uppsatserna i social omsorg enbart använde kvalitativa metoder [49], vilket minskar möjligheterna till kunskapsproduktion för evidensbaserad praktik. Många generationer socialarbetare har således begränsad kunskap om hur man skapar och värderar underlaget i centrala delar av yrkeskårens kunskapsstöd för arbetet, sannolikt även socionomer på chefsnivå. Socialstyrelsens synlighetsundersökning visar att bara en minoritet av cheferna ansåg att deras medarbetare hade tillräckliga kunskaper för att kunna bedriva ett evidensbaserat arbete [6]. Endast 12 procent av cheferna bedömde att personalen hade tillräcklig kunskap för att söka efter vetenskaplig evidens om insatsers effekter och ännu färre (6 %) att personalen, hade tillräcklig kunskap för att värdera evidens. Bara drygt 20 procent av cheferna som bedömde att deras personal kunde använda standardiserade bedömningsmetoder och systematiskt följa upp utfallet av insatser. Den alltför smala utbildningen i empiriska forskningsmetoder återverkar alltså på ett avgörande sätt på verksamhetens kunskapsbas. Den påverkar möjligheterna att förstå och använda externt producerad kunskap men också den i detta brytningsskede viktiga lokala kunskapsproduktionen om arbetsprocessernas utfall och resultat. De metodologiska svagheterna begränsar även forskarutbildningens och forskningens möjligheter att hantera frågeställningar av relevans för evidensbaserad praktik. Vid utvärderingarna av socionomutbildningarna har olika bedömargrupper haft kritiska synpunkter på den begränsade utbildningen i vetenskapliga undersökningsmetoder. Kritiken har tagits upp av Högskoleverket i dess egna slutsatser. Det skedde exempelvis i utvärderingen år 2009, där myndigheten ”vill påpeka vikten av att utbildningen ger en bredd i kunskaper kring vetenskaplig teori och metod, kopplat till arbetsmarknadens behov” [45]. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 31 Den verksamhetsförlagda utbildningen Brister och svårigheter att åstadkomma en välfungerande verksamhetsförlagd utbildning har genomgående tagits upp i samband med Högskoleverkets/ UHÄs/UKÄs utvärderingar av socionomutbildningarna. Förslag om översyn har presenterats av verkets eller utbildningsanordnarnas utsedda utvärderare/bedömargrupper, externa bedömare och i politiska sammanhang [15, 50, 51]. Sådana rekommendationer har genomgående lämnats utan avseende av UHÄ/Högskoleverket. Organisationen av arbetet med praktikplatser är resurskrävande och praktiken har kritiserats för en oklar koppling till utbildningens övriga inslag, även om den oftast uppskattas av studenterna. Inriktningen på insatserna är starkt lokalt beroende av tillgången till praktikplatser och handledarnas kontakter och synsätt. I dagsläget, när evidensbaserad praktik spelar en begränsad roll i grundutbildningarna och är sällsynt som genomfört arbetssätt ute i verksamheterna, är det svårt för studenterna att få tillgång till meningsfull praktisk erfarenhet av evidensbaserad praktik i socialt arbete. Vidareutbildning för specialisttjänster Det förekommer vidareutbildningsmöjligheter efter grundutbildning till socionom. Men vidareutbildningsmöjligheter för specialisttjänster med särskild yrkestitel saknas för socionomutbildningen. I praktiken förutsätter sådan vidareutbildning både ett i förhållande till grundutbildningen fördjupat kunskapsinnehåll och behov av särskild träning. Dessutom behövs ett intresse för att skapa specialisttjänster från arbetsgivarnas sida. Sådana specialistfunktioner ute i verksamheten skulle kunna fungera som ett inomprofessionellt nav för kunskapsproduktion och kunskapsanvändning, kopplat till evidensbaserad praktik inom respektive specialitet och bidra till ett förbättrat samspel mellan forskning, utbildning och praktik i socialt arbete och omsorg. Behovet är stort att börja bygga upp en gemensam kunskapsbas för yrkeskåren, i detta fall i första hand för viktiga specialiteter. Även här skulle en nationell strategi för vidareutbildning i särskilt viktiga specialiteter vara önskvärd. Den nationella nivån skulle bidra till kompetensbeställning av vidareutbildningarna och samtidigt säkra kvalitet och relevans i de för specialiteten och evidensbaserad praktik centrala utbildningskomponenterna. Internationella förebilder saknas Svårigheter med att utveckla ett kvalificerat och relevant utbildningsinnehåll för evidensbaserad praktik i socialt arbete är inget unikt för de svenska utbildningsanordnarna. Världen över gäller att frågan om evidensbaserad praktik i socialt arbete är en ny företeelse såväl för praktikens vidkommande som för utbildning och forskning i socialt arbete. Stabil erfarenhet av en sådan inriktning på akademisk grund- och vidareutbildning för socialarbetare saknas alltså i huvudsak. 32 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Forskning i socialt arbete Ämnet socialt arbete är ungt i ett akademiskt perspektiv men ämnets tillkomst i Sverige gör det äldre i ett nordiskt och europeiskt perspektiv. När ämnet etablerades i slutet på 1970-talet var engagemanget omfattande för att åstadkomma mer av forskningsbaserat stöd till verksamheten i den nya socialtjänsten. Även från universitetsledningarnas håll manifesterades ett tydligt praktikrelevant intresse i de första professurernas ämnesbeskrivningar [16]. Det svenska forskarsamhället har på dryga 35 år expanderat och hade 2009 40 professorer och 49 docenter [52] i socialt arbete. Till och med år 2012 hade 319 personer disputerat i socialt arbete [44]. Forskningsinsatser från ämnet socialt arbete rörande individ- och familjeomsorgen och dess klienter anses vara överrepresenterade i förhållande till socialtjänstens övriga verksamhetsgrenar. Den forskning rörande socialtjänstens kärnverksamhet, som forskare i socialt arbete så långt bedrivit, har haft ett tydligt kvalitativt fokus och endast undantagsvis har det förekommit kvalificerade jämförande studier om det sociala arbetets värde och effekter för klienter och brukare. Våren 2012 fanns exempelvis 329 avslutade eller pågående svenska effektutvärderingar. Men endast 13 (4 procent) leddes av forskare från socialt arbete, varav sex studier kommer från samma forskargrupp. Det är fortfarande ovanligt med enklare uppföljningar och utvärderingar av utfall eller resultat för klienters och brukares del. Sådana studier skulle kunna utföras inom socialtjänsten och utgöra den beprövade erfarenhetens bas i en utveckling av för yrkeskåren gemensamma uppfattningar om lämpliga arbetsmetoder. Brister i samspelet mellan forskning, utbildning och praktik. På kort sikt innebär ett begränsat kunskapsstöd från universitet och högskolor allvarliga problem för Socialstyrelsens kunskapsstyrning. Viktiga begränsningar i ett relevant kunskapsunderlag av tillräcklig kvalitet för myndighetens styrning mot en kunskapsbaserad praktik och god vård och omsorg, påverkar både omfattning och värde av de insatser som myndigheten kan genomföra. I samband med CUS etablering gjordes följande analys [51]: Svagheterna i kunskapsbildning och resultatorienterad verksamhetsutveckling är betydande inom den svenska socialtjänsten, även inom stora delar av individ- och familjeomsorgen, där den mest utbildade personalen finns. Dessa svagheter utmärker dessutom på olika sätt samtliga de viktiga arenor, där sådan utveckling bör ske – den lokala verksamheten, forskningen och forskarutbildningens inriktning samt grundutbildningen av kommande yrkesutövare och de förefaller resultera i en gemensam kraftlöshet inför kraven på konstruktivt utvecklingsarbete. Forskning, utbildning och praktik är tre system med i grunden olika uppdrag. Olikheterna mellan praktiken å ena sidan och utbildning och forskning å den andra förstärks genom att de praktiska uppgifterna och kunskapsuppgifterna SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 33 tillhör olika övergripande system, där särskilt akademin har tillförsäkrats omfattande autonomi i förhållande till samhället i övrigt. I dagens samhälle betonas samtidigt den vetenskapliga kunskapens värde som bas för handling och beslut. Samhällets mer omedelbara kunskapsbehov har anknytningspunkter inom akademin i form av tillämpad forskning. På utbildningssidan finns de samhällsorienterade akademiska yrkesexamina. Dessa samspelsformer mellan akademin och socialtjänsten är relativt nya för det sociala arbetets del (cirka 35 år), även om socionomutbildningen varit en högskoleutbildning i 50 år. Däremot är det mer av en nyhet att det ställs tydligare krav på vetenskaplig anknytning på det sociala arbetets praktik genom tankegångarna om tillämpning av evidensbaserad praktik. I Universitets- och högskoleverkets utvärdering av socionomutbildningarna 2009 uttryckte bedömargruppen problematiken med det frånvarande samspelet mellan utbildning och praktik [45]. Lite förenklat konstateras att föga om evidensbaserad praktik återfinns i dagens socionomutbildningar, vilket beror på att det sociala arbetets praktik varken av tradition är baserad på eller idag arbetar utifrån ett perspektiv där vetenskaplig kunskap och praktiskt socialt arbete integreras. Därför saknas den lärarkompetens som skulle behövas, nämligen lärare som förenar vetenskaplig och aktuell praktisk kompetens. Till bedömargruppens uppfattning om utbildning och praktik måste tilläggas att även forskningsinsatser, till stöd för den sociala praktikens kärnverksamhet, ännu är begränsade. Företrädare för forskarsamhället i socialt arbete och närliggande discipliner presenterar gärna sin forskning vid konferenser och möten och bidrar också på andra sätt med sin kunskap till praktiker och beslutsfattare. Men i huvudsak saknas ett nära samarbete med professionella socialarbetare. Exempelvis är det mycket ovanligt att vare sig forskare eller lärare har möjlighet att samtidigt fungera som praktiserande socialarbetare eller ha utvecklingsansvar eller liknande för någon del av socialtjänsten. Inte heller ligger deras praktikererfarenhet nära i tiden. Det har visat sig att det i genomsnitt var hela 22 år sedan forskare i socialt arbete varit praktiserande socialarbetare. Motsvarande siffra för forskare inom psykologi, psykiatri och vårdvetenskap var 7-9 år [53]. Svårigheterna att genomföra jämförande studier av sociala interventioners effekter ute i praktiken är ett annat exempel på ett område där långvarigt samarbete mellan praktiker och forskare – och klienter/brukare – är nödvändigt. I det sammanhanget finns också anledning att påpeka att kostnaderna för forskningsprojekt av den typ som i många fall behövs för evidensbaserad praktik inte bara gäller forskningsinsatsen utan även insatser i de verksamheter, där studierna utförs. Det handlar exempelvis om särskild personalutbildning eller extra möten med klienter och brukare. Här finns alltså ett s.k. free rider-problem, där forskningsnyttan kan komma alla kommuner till del, medan de kommunala kostnaderna endast drabbar försökskommunerna. Det visar sig också svårt att upprätta samarbete kring en utveckling av beprövad erfarenhet som gemensam kunskapsbas för det sociala arbetet. Undersökningen visar att det endast finns ett fåtal seniora universitetsforskare som kan och vill delta i konsensusprocesser om metoder i arbetet med sociala problem [53]. När metoderna i stället gäller psykiska problem finns 34 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN det något fler, några tiotal forskare. Tillgången på intresserade socialarbetare är större, men det är osäkert vilken erfarenhet de har av namngivna arbetsmetoder. En slutsats är att Socialstyrelsen i många fall behöver vända sig till en större krets än den som har identifierats här, om myndigheten ska få tillgång till paneler med ett femtiotal medlemmar, som har erfarenhet av specifika psykosociala arbetsmetoder. De tre systemen, vars samspel behövs för att en yrkeskår ska kunna fungera som profession, har fått leva alltför skilda liv i socialt arbete. Till detta bidrar flera förhållanden. Förutom brister i socionomutbildningens inriktning sakligt och metodologiskt samt de begränsade forskningsinsatserna av direkt relevans för kärnverksamheten, finns anledning att återknyta till det sena lagstödet för en kunskapsbaserad socialtjänst samt arbetsgivarnas bristande efterfrågan på specialistkompetens och forskningserfarenhet i socialtjänstens tjänstekonstruktioner. Förbättringen av utbildningen, liksom utvecklingen av den akademiskt ledda kunskapsproduktionen av relevans för socialtjänstens kärnverksamhet, ligger dock utanför Socialstyrelsens ansvarsområde. FoU-verksamheter Totalt fanns 23 lokala och regionala FoU-enheter med verksamhet mot IFO under 2007. År 2006 var 27 FoU-miljöer mottagare av statliga stimulansbidrag för verksamhet på äldreområdet. Ungefär hälften av dessa hade samtidigt en verksamhetsinriktning som omfattade hela socialtjänsten. På IFOområdet framstod verksamheten främst som en resurs för lokal kunskapsutveckling, medan verksamheten på äldreområdet i högre grad framtonades som en resurs också för direkt verksamhetsutveckling. Enheterna för båda områdena var relativt små, med i genomsnitt cirka tre anställda och en årlig budget omkring tre miljoner. De lokala intressenterna och finansiärerna för FoU-äldre utgjordes vanligtvis av socialtjänsten i ett tiotal kommuner och därtill ett landsting. På IFO-området finansierades verksamheten huvudsakligen av kommunerna. Hälften av enheterna inom IFO och äldreområdet drevs i projektform, vilket kan medföra en viss sårbarhet [54, 55]. I en likartad genomgång av FoU-miljöernas vetenskapliga produktion vid mitten av 2000-talet bedömdes huvuddelen av de empiriska materialen fortfarande vara av enbart kvalitativ karaktär [46, 56]. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 35 Samspelande faktorer Många faktorer har betydelse för utformningen av socialtjänstens praktik, allt i från lagstiftningens styrning till det kunskapsstöd som finns. Utifrån denna rapport kan de summeras som följer: Lagstiftning • Socialtjänsten ska främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor samt aktiva deltagande i samhällslivet. Sedan 1990-talet har verksamheten utvidgats, framförallt genom att kommunerna övertagit arbetsuppgifter från landstingen. • År 1998 tillkom krav på att personalen ska ha lämplig utbildning och erfarenhet samt krav om insatser av god kvalitet. Sedan 2002 ställs även krav på lokal kunskapsproduktion. • Termer och begrepp inom socialtjänstområdet är oprecisa och saknar många gånger en klar definition. • Beslut om insatser fattas formellt av socialnämnd eller motsvarande. Målgrupp • Årligen får upp till 800 000 personer insatser inom ramen för socialtjänstens verksamheter. Flest berörs av ekonomiskt bistånd och äldreomsorg. • Personer aktualiseras både genom egen ansökan och genom en anmälan från annan än den berörda personen. • Multiproblematik är vanligt bland socialtjänstens klienter. • Många av socialtjänstens klienter återkommer för nya utredningar och insatser. Organisation • Organisationen är ofta uppdelad i beställare (handläggarorganisation) och utförare, varav de senare delvis drivs i enskild regi. • Många kommuner har infört valfrihetssystem inom någon del av socialtjänsten. Detta ger vård- och omsorgstagare möjlighet att välja bland de privata och offentliga utförare som godkänts av kommunen. Personal • Socialtjänsten har flera yrkesgrupper med olika typ av utbildning. • Socionomutbildningen är en generalistutbildning. Kursmoment om en evidensbaserad praktik förekommer endast ibland och i allmänhet sent i utbildningen. • Lekmän med utföraruppdrag förekommer inom alla verksamhetsområden, exempelvis anhörig, god man, kontaktperson och kontaktfamilj, ledsagare, personlig assistent samt familjehemsföräldrar. 36 SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN Kunskapsstöd • Det forskningsbaserade kunskapsstödet är ännu begränsat även om jämförande utvärderingar om det sociala arbetets värde och effekter för vård- och omsorgstagare nu börjar öka. Forskare från disciplinerna psykologi samt olika medicinska vetenskaper deltar i stor utsträckning. • Lokal kunskapsproduktion ökar, exempelvis genom att standardiserade bedömningsmetoder används. Men möjligheterna att systematisera de professionellas beprövade erfarenhet är tämligen ännu okända. • Kommunala forsknings- och utvecklingsenheter är i allmänhet små samt bedrivs i projektform. Det innebär en ansträngd finansiell situation och kortsiktiga arbetsvillkor. • Med något undantag saknas det specialistföreningar som samlar specifika yrkesgrupper för gemensamt utbyte av information mm. inom socialtjänsten. De ovan uppräknade faktorerna har betydelse för utformningen av den socialtjänsten. Många gånger samspelar de dessutom. Exempelvis försvårar oklara termer och begrepp kommunikation och beställarkompetens, liksom systematisk uppföljning av den egna verksamheten. Utan systematisk uppföljning av den egna verksamheten minskar motivation och möjligheter att initiera förändringsarbete. Bristen på forskning om en rad aspekter av praktisk verksamhet, exempelvis kunskap om multiproblematik, risk- och skyddsfaktorer, incidens och prevalens av tillstånd samt insatser effekter, påverkar grundutbildningens innehåll negativt. Det ger personalen sämre förutsättningar för sitt arbete. Tillsammans med hög arbetsbelastning och bristande överblick på grund av uppdelningen av verksamheten försvåras både yrkesarbetet generellt och det lokala förändringsarbetet. En konsekvens av detta är att kunskapsstyrning och förändringsarbete är komplicerat och behöver ha en långsiktig karaktär. Särskilt problematiskt är att forskning, utbildning och praktik inte har integrerats utan levt skilda liv i socialt arbete, vilket bidragit till en gemensam kraftlöshet inför kraven på kunskapsbasering av socialtjänstens verksamheter. Till detta bidrar många förhållanden. Hit hör brister, särskilt i socionomutbildningens inriktning både sakligt och metodologiskt, och de begränsade forskningsinsatserna av direkt relevans för det sociala arbetet. Andra betydelsefulla förhållanden är utformningen av behörighet och yrkesansvar, avsaknad av specialisttjänster, inklusive cheftjänster med verksamhetsansvar för innehåll och kvalitet på arbetet. Det behövs en noggrann analys av de förhållanden som bidrar till kraftlösheten inom forskning, utbildning och praktik. I ett läge med begränsat akademiskt engagemang för kunskapsbasering och evidensbaserad praktik är ett kontinuerligt nationellt stöd till lokal kunskapsproduktion och utveckling av beprövad erfarenhet av stor vikt. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 37 Referenser 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 38 Sveriges Kommuner och Landsting. Sektorn i siffror Sammanställning av kommunernas och landstingens samlade kostnader och intäkter. [citerad 2014-08-18]; Tillgänglig från: http://skl.se/ekonomijuridikstatistik/ekonomi/sektornisiffror.1821.ht ml Socialstyrelsen. Barn och unga - insatser år 2011: Socialstyrelsen; 2012. Socialstyrelsen. Insatser år 2011 för vuxna personer med missbruksoch beroendeproblem och för övriga vuxna: Socialstyrelsen; 2012. Socialstyrelsen. Tillstånd och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Lägesrapport 2013: Socialstyrelsen; 2013. Socialstyrelsen. Insatser år 2012 för vuxna med missbruks- och beroendeproblem och för övriga vuxna Socialstyrelsen 2013. Socialstyrelsen. Evidensbaserad praktik i socialtjänsten 2007, 2010 och 2013 - Kommunala enhetschefer om evidensbaserad praktik och användning av evidensbaserade metoder inom socialtjänstens verksamhetsområden Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. SOU 1986:223, Förvaltningslag (FL). SOU 2001:453, Socialtjänstlag (SoL). JO. Redogörelse 2001/02:JO1 - Justitieombudsmännens ämbetsberättelse. Stockholm: Riksdagens ombudsmän; 2001. Socialstyrelsen. Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. Stockholm: Socialstyrelsen; 2010. Kaunitz, C, Andreé Löfholm, C, Sundell, K. Social barnavård i Stockholms stadsdelar. En kvantitativ beskrivning av myndighetsutövande under 1:a kvartalet 2002, 2003 och 2004 (FoUrapport 2004:5). Stockholm: Stockholms socialtjänstförvaltning: FoU-enheten; 2004. Socialstyrelsen. Barn och unga i socialtjänsten – Utreda, planera och följa upp beslutade insatser. Stockholm: Socialstyrelsen; 2006. Östberg, F. Bedömningar och beslut. Från anmälan till insats i den sociala barnavården Stockholm: Stockholms universitet. Rapport i socialt arbete nr 134; 2010. SOU 1974:39, Socialvården. Mål och medel. Principbetänkande av socialutredningen. SOU 1994:139, Ny socialtjänstlag. Huvudbetänkande av socialtjänstkommittén. Socialstyrelsen. Mot bättre vetande. Centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS) och Institutet för metodutveckling i socialt arbete (IMS) 1992-2009. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. Socialstyrelsen. Modell för Socialstyrelsens Kunskapsstyrning Rapport från ett utvecklingsprojekt 2013. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013. Andreassen, T. Institutionsbehandling av ungdomar. Vad säger forskningen? Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete, Statens institutionsstyrelse, Norska Barn-och familjedepartementet & Gothia; 2003. Bergström, R, Milton, P. Uppsalamodellen och socialbidragstagarna. En effektutvärdering. Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete; 1998. CUS-skrift 1998:1. SOU 2010:659, Patientsäkerhetslag (PSL). SOSFS 2006:14 (S), Personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som rör barn och unga. SOSFS 2008:8, Socialnämndens handläggning av ärenden om adoption. SOSFS 2008:32, Personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som avser personer med funktionshinder. Socialstyrelsen. Rätt kompetens hos personal i verksamheter för personer med funktionsnedsättning. Vägledning för arbetsgivare. Stockholm: Socialstyrelsen; 2012. SOSFS 2003:20, Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om hem för vård eller boende. Socialstyrelsen. Nya regler om behörighet att utföra vissa arbetsuppgifter i socialtjänstens barn- och ungdomsvård – Meddelandeblad. Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. Socialstyrelsen. Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Stockholm: Socialstyrelsen; 2000. Socialstyrelsen. Nationell ledarskapsutbildning för chefer inom äldreomsorg - Förslag och vägledande underlag Stockholm: Socialstyrelsen; 2011. Socialstyrelsen. Jämförelsetal för socialtjänsten 2009. Stockholm: Socialstyrelsen; 2010. Socialstyrelsen. Öppenvårdens former - En nationell kartläggning av öppna insatser i socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Stockholm: Socialstyrelsen; 2006. Lundgren, M, Blom, B, Morén, S, Perlinski, M. Från integrering till specialisering – om socialtjänstens individ- och familjeomsorg 19882008. Socialvetenskaplig Tidskrift. 2009; 16(2):162-83. Murty, SA. The future of rural social work. Advances in Social Work. 2005; 6(1):132-44. Grell, P, Ahmadi, N, Blom, B. Hur inverkar organisationsstrukturen på socialtjänstens klientarbete? En sammanfattning av kunskapsläget. Socialvetenskaplig Tidskrift. 2013; 20(3-4):222-40. Socialstyrelsen. Stimulansbidrag LOV – Delrapport 2014. Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. Tillväxtverket. De små och medelstora vård- och omsorgsföretagen. Fakta och statistik: Tillväxtverket; 2012. Vårdföretagarna. En bransch som bidrar till jämställdheten. Könsfördelningen bland företagsledare i vård och omsorg Vårdföretagarna; 2014. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 39 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 40 Socialstyrelsen. Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst – Lägesrapport 2014. Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. Eriksson, J, Fries, B, Larsson, H. Nu måste Sverige göra barnkonventionen till lag - DN Debatt 2014-08-01. Dagens Nyheter. 2014. Socialstyrelsen. Kartläggning av medicinskt ansvarig sjuksköterska och andra kvalitetssäkrande funktioner. Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. SOSFS 2011:12, Grundläggande kunskaper hos personal som arbetar i socialtjänstens omsorg om äldre. Universitetskanslerämbetet. Kvalitetsutvärdering 2013-2014 av socionomexamen och generella examina i socialt arbete närliggande huvudområden. 2014 [citerad; Tillänglig från: http://kvalitet.ukambetet.se/resultatsok] Dellgran, P, Höjer, I. Kunskapsbildning, akademisering och professionalisering i socialt arbete. Göteborg: Göteborgs Universitet; 2000. Swärd, H. Socialt arbete - trettio år med ett ämne. Socionomens forskningssupplement. 2007; (8):40-6. Brunnberg, E. Om socionomutbildningar, forskarutbildningar och samtliga avhandlingar i socialt arbete 1980-2012. Förteckning över samtliga doktors- och licentiatavhandlingar i socialt arbete i Sverige. Västerås: Mälardalens högskola. Högskoleverket. Utvärderingen av socionomutbildningen vid svenska universitet och högskolor. Rapport 2009:36R: Högskoleverket; 2009. Gassne, J. Evidensbaserad praktik på svenska socialhögskolor. Stockholm; 2010. Socialstyrelsen. Litteratur om psykisk hälsa och utveckling samt evidensbaserad praktik på utbildningar för skolans professioner. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011. Batljan, I, Johansson, C, Nordmark, E, Persson, L. Förbättra socionomutbildningen. Dagens samhälle 2010-07-01. 2010. Dellgran, P, Höjer, S. Kunskapandets villkor och gestalt. Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete; 1999. CUS-skrift 1991:1. UHÄ. Utbildning för socialt arbete. Socionomutbildningen - översyn och förslag. UHÄ-rapport 1988:1. Stockholm: Universitets - och högskoleämbetet; 1988. SOU 1995:58, Kompetens och kunskapsutveckling. Om yrkesroller och arbetsfält inom socialtjänsten. Delbetänkande av socialtjänstkommittén. Socialstyrelsen. Internationella publikationer och citeringar under perioden 2000–2009 hos svenska professorer och docenter inom folkhälsovetenskap, omvårdnadsvetenskap, pedagogik, psykologi, socialt arbete och sociologi. Stockholm: Socialstyrelsen; 2010. Socialstyrelsen. Konsensuspaneler om psykosociala arbetsmetoder – enkäter till forskare och socialarbetare. Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 54. 55. 56. Socialstyrelsen. FoU-miljöer på äldreområdet - En explorativ studie med fokus på bidrag till utveckling av vård och omsorg för äldre. Stockholm: Socialstyrelsen; 2007. Socialstyrelsen. FoU-enheter med inriktning mot individ- och familjeomsorgen – en uppföljning. Stockholm: Socialstyrelsen; 2008. Bergmark, A, Lundström, T. Utvärderingar inom socialtjänsten – FoU-enheternas bidrag. Socionomen. 2006; 4:28-30. SOCIALTJÄNSTEN – FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KUNSKAPSSTYRNING SOCIALSTYRELSEN 41
