Bergsport 125 mars 2005 Bergsport 124 dec 2004

Svenska Klätterförbundet
#124 december 2004 Pris: 50 sek.
TEMA: GRÖNLAND
där äventyren aldrig tar slut
11
VIVA LA REVOLUCIÓN!
klättring och cigarrer på Kuba
SPLIT PILLAR
Squamish mest klassiska spricka
36
ÅRETS KLÄTTERBILD
fototävlingen
Fototävlingen avgjord
avgjord
41
28
SKF-SKVALLER
– när händer
vad och var
inom förbundet
Nisse på första bestigning av Ljuspelaren, Vaxholm (WI3).
Bild: Mark Harris
God jul och gott nytt år
önskar redaktionen!
Bergsport utges av Svenska Klätterförbundet, SKF
Adress: Bergsport, Zetterqvist Förlag,
Amalia Jönssons gata 16, 421 31 Västra Frölunda.
Telefon: 031-743 21 70
E-post: [email protected]
Redaktörerna är Alvaro Susena & Rikard Andreasson
För layouten står Johan Ljungström
Formgivningen togs fram av Alvaro Susena
Prepress: SG Zetterqvist
Annonsbokning: Raimo Wuollet, tel: 031-93 76 75,
fax: 031-93 69 09, e-post: [email protected]
Produceras av: ZetterQvist Förlag AB,
tel: 031-743 20 80, fax: 031-743 20 90
Vd, ZetterQvist Förlag AB, Thomas Molin,
tel: 031-743 20 86
Trycket blir så snyggt på SG Zetterqvist, Göteborg
BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år.
Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.
Texter redigeras och kortas efter behov. Åsikter i
artiklar och debatt­inlägg är författarens och inte
redaktionens.
Omslag: Andreas Spak klättrar Juvsöila WI6, Rjukan, Norge.
Bild: Fredrik Sträng
Uppslag/innehållsförteckning: Andreas Spak börjar leda
Svingfossen WI4, Rein Fjord säkrar från sin bubbla.
2
Pelle Lång guidar dagligen
stretchpaneler. Pelle vet
klienter upp och ner för
att klienterna litar på
klipporna i La Grave och
hans kunskap, och vi
det kräver arbetsplagg
vet att Pelle litar
som är lätta, rörliga
på Marmot. Det
och som ”andas” bra.
är därför Pelle och de
Shadow Jacket är en
andra guiderna på Skiers
ultralätt 3-lagers-
Lodge i La Grave väljer
jacka, tillverkad i
att i år arbeta i Marmot
Marmot Membrain med
®
k Lo
co.
Pris
ca.
1. 0 0
0 kr
Photo|Jonas Paulsson
Shadow Jacket.
Count on it.™
Mad
Ro c
Vad är det som är snyggt, smidigt
och har grym andning? Klienterna på
Skiers Lodge svarar nog Pelle Lång.
Vi säger Shadow Jacket.
Loco. Revolutionen fortsätter.
Loco är en av årets nyheter från Mad Rock. Om du bouldrar
eller repklättrar brant är Loco rätt val. En ny patenterad sulkonstruktion ger en nedpekande och konkav form. Ovansidan är
täckt med genomskinligt gummi och har en ny kardborrstängning med tre band. Loco är fodrad med bakteriedödande
X-Static för minskad skunkfaktor och plösen
är dämpad så att du kan tajta till skon
ordentligt. Mad Rock Loco kommer att
Marmot Shadow Jacket. 3-lagers skaljacka med stretchpaneler.
Vikt ca. 450 gr. Ca-pris: 2.800 kr.
göra dig till en bättre klättrare, punkt
slut. Låter det för bra för att vara
sant? Testa ett par själv. Mad Rock
finns nu hos Sveriges bästa klätterbutiker. Mer information om
www.marmot.com
årets alla nyheter hittar du på www.granitbiten.com
För mer information, kontakta:
GRANITBITEN
Tel 08-611 39 49 • [email protected]
www.granitbiten.com
M A R K N A D S F Ö R S AV G R A N I T B I T E N • T E L 0 8 - 6 1 1 3 9 4 9 • i n f o @ g r a n i t b i t e n . c o m
Förbundsnytt & Nyheter
Incidentrapport
Rapport från 2004 års
möte med UIAA Safety
Commission
46 – Höga block
Norra Norrlands största boulderområde
44 – Antalya
Det nya resmålet för klättrare
41 – Viva la revolución
Klättring och cigarrer på Kuba
36 – Split pillar
Squamish klassiska spricka
34 – Artikelserie: Nyturer
Del 2 av 4 – tradturer
28 – Årets klätterbild
24 – KEB
Klassisk alpinkurs
20 – Diga de Luzzone
Dammklättring när den är som bäst
11 – Tema Grönland
Där äventyren aldrig tar slut
8 – Bouldering i Köpenhamn
Heta svenskar på pallen
förbundsnytt/notiser
Kallelse till SKF:s
förbundsmöte 2005
Härmed kallas klätterklubbar anslutna till SKF
till svenska klätterförbundets årsmöte 2005.
Mötet kommer hållas i Bohuslän den 23 april.
Arrangör för förbundsmötet kommer vara någon
av Stockholms klätterklubbar, vilken klubb är
inte definitivt fastslaget ännu. Antalet röstberättigade per klubb avgörs av dess storlek. För
varje nytt påbörjat hundratal klubbmedlemmar
tillfaller ytterliggare en röst. Motioner skall vara
inskickade till styrelse senast fem veckor innan
förbundsmötet. Mer detaljerad information om
upplägget av mötet kommer senare i Bergsport
samt i utskick till klubbarna. Vid frågor vänder sig
man till styrelsen alt. kansliet.
Förbundsstyrelsen SKF
Stefan Pettersson bouldrar.
Svenska Klätterförbundet rapporterar:
Resultat från Nordiskt Mästerskap
i Klättring, Svårighet
Tävling: NM i difficulty (lead)
Arrangerande klubb: Dansk sportklätterförbund
Plats: Köbenhavns Klatreklub
Datum: 27–28 november 2004
Resultat, män
1. Tomi Nytorp – Finland
2. Peter Bosma – Sverige
3. Martin Mobraaten – Norge
9. Mattias Hamin – Sverige
12. Johan Gross – Sverige
20. Said Belhaj – Sverige, bröt efter kvalet
Resultat, kvinnor
1. Linn-Karin Stendal – Norge
2. Malin Folkestad – Norge
3. Marianne Backe – Norge
För frågor kring arrangemanget, kontakta:
Anna Furén, [email protected], 073-679 34 63
Officiell hemsida för arrangemanget:
http://www.nordisk2004.dk
För frågor angående Svenska Klätterförbundets
tävlingsorganisation,­ kontakta:
Svenska Klätterförbundets kansli,
[email protected]
6
Bra stick i Västervik
I oktober var Stefan Pettersson, Chris Ellis och Dylan
Smith i Västervik för att bouldra. De besökte först ett
boulderställe i närheten av Gamleby där de sände följande:
Dylan gjorde Prophesy 8A, Crell satte Goofhead 8B.
Stefan satte Prophesy 8A, Den vita lejoninnan 8A+ och
Goofhead 8B. Crell flashade både Prophesy och Den vita
lejoninnan vid ett tidigare besök.
Efter det åkte de till VO-stenarna, där Flashade Dylan
September heat 8A och satte Cirkus 8A. Stefan och Crell
satte också September heat och Cirkus.
BlocStar, ny klubb för stjärnor!
En ny klubb i förbundet, välkomna. Vad är det för typ
av klubb?
– Tack! BlocStar är en klubb inriktad på tävlingsklättring
med verksamhets­ort i Stockholm, men vi vänder oss
egentligen till alla i hela landet som vill tävla eller stödja
tävlingsklättring.
När startades klubben och av vem?
– Det var nu i somras i samband med boulder-SM och en
tävling i Åre som Jenny Bäckström, Lotta Jansson och
jag började prata om att starta en ny klubb. I september
blev BlocStar officiellt en klubb och medlem i SKF och RF
som första boulderklubb.
Varför ville ni starta en ny klubb?
– Vi har känt ett behov av att tillhöra en klubb som är
inriktad på tävling och där alla jobbar mot samma mål.
Klättring är en så otroligt bred sport och det är svårt att
tillgodose alla intressen genom en enda klubb. Vi kände
varken stöd eller intresse från vår gamla klubb när det
gällde tävlingar och valde därför att istället starta något


eget. På så sätt är vi helt fria att påverka verksamheten i
den riktning vi vill.
Vad har ni för förväntningar?
– Ett av våra främsta mål är att få fler tjejer att börja tävla.
Jag tror att det finns ett stort intresse för att tävla, men
det kan vara svårt att själv ta steget till att börja tävla nationellt. Vi kommer dessutom att jobba på att marknadsföra sporten genom BlocStar. Ju mer vi syns desto lättare
är det förhoppningvis att hitta externa finansiärer. Målet
är ju att kunna stödja alla medlemmar som vill tävla.
Har ni några mer konkreta planer eller projekt?
– Ja, den 19 februari kommer vi att arrangera en tävling
i svenska bouldercupen på Karbin i Stockholm. Vi kommer också att anordna boulderrelaterade tränings- och
tävlingsseminarier till våren, bland annat på Klättercentret
i Solna.
Är det bara för tjejer? Kanske någon­anmäler er till DO?
– Hehe, nej, det är ingen tjejklubb. Vi är tjejer som har
startat den och vi jobbar för att få fler tjejer att delta i tävlingar, men klubben är öppen för alla. Tjejer, killar, bouldrare, repklättrare, de som tävlar och de som hellre tittar på.
Tror faktiskt att det är fler killar som hittills visat intresse
för klubben. Kollar man på tävlingsklättrarna som är aktiva
i Stockholm just nu så är det flest tjejer, så på hemmaplan
får vi nog lobba för att fler killar ska börja tävla.
Vad är en Bloc Star?
– En skön klättrare som sänder grymma boulders… ;-)
Anja på Grit de Luxe i Magic Woods.
Bild: Stefan Petterssons arkiv.
Fakta:
Namn:
BlocStar Boulderklubb
Startades:
september 2004
Inriktning:tävlingsklättring
Medlem i SKF/RF: Ja
Mer info:
www.blocstar.com
7
förbundsnytt/tävlingar
Anja Hodann mot första plats.
Svenskar på plats
i danska bouldercupen
Den 11 september gick den fjärde och sista
deltävlingen i Danska Abekatten Bouldercup
av stapeln på Tivoli i Köpenhamn. Detta
var den andra (och enligt Abekatten sista)
säsongen av ett mycket lyckat och uppskattat
arrangemang. Meteorologerna varnade för
regn men dagen blev strålande med klarblå
himmel.
Det var stor uppslutning med 21 startande i damklassen och 34 i herrklassen. Ett
gäng tävlingssugna svenskar hade tagit sig till
Köpenhamn och totalt var sex damer och sex
herrar på plats från olika delar av Sverige.
Henrik Sennelöv och Jonna Alsén som har
varit med i de tre tidigare deltävlingarna aspirerade för dagen på pallplatser i den totala
cupen.
Kvalet bestod av fyra problem som klättrades on-sight. De 12 bästa i vardera klass
gick till final som bestod av sex problem on-
8
sight. Svenskorna var starka i kvalet och alla
tog sig till final. Efter en mycket jämn kamp
knep Anja Hodann förstaplatsen före Stine
Østergaard. Jenny Bäckström placerade sig
som näst bästa svenska på fjärde plats efter
Rikke Ishøj.
På herrsidan dominerade Stefan Pettersson i kvalet, men slutade på en andraplats
efter Claus Vedel, följd av Henrik Sennelöv
på tredje plats. Totalt i cupen efter fyra deltävlingar slutade Henrik på andra plats och
Jonna på tredje plats.
Danskarna visade sig från sin bästa sida
och bjöd alla svenskar på stor fest med dans
hela natten. Inte minst erbjöd de sovplats
till de festglada svenskarna.
Text och bild:
Anna Furén, Anja Hodann
och Jenny Bäckström
Henrik Sennelöv slutade som trea på pallen.
Nästa sida: Anna Furén
Resultatlista
Resultat deltävling fyra - DAM
1. Anja Hodann, BlocStar boulderklubb
2. Stine Østergaard, Köpenhamn KK
3. Rikke Ishøj, Köpenhamn KK
4. Jenny Bäckström, BlocStar boulder
klubb
5. Jenny Kjellberg, Linköpings KK
7. Josephine Rosenberg, Linköpings KK
8. Jonna Alsén, Jönköpings KK
10. Anna Furén, BlocStar boulderklubb
Resultat deltävling fyra – HERR
1. Claus Vedel, OSKK
2. Stefan Pettersson, Klätterverket KK
3. Henrik Sennelöv, Göteborgs KK
4. Fredrik Brännström, Göteborgs KK
12. Thorbjörn Olsson, Halmstad KK
Resultat totalt cupen – DAM
1. Rikke Ishøj, Köpenhamn KK
2. Stine Østergaard, Köpenhamn KK
3. Jonna Alsén, Jönköpings KK
Resultat totalt cupen – HERR
1. Claus Vedel, OSKK
2. Henrik Sennelöv, Göteborgs KK
3. Rasmus Nørgaard, Pløks
9
10
Grönland
11
Föregående sida: Martin vandrar i vacker
miljö på väg upp till lägret. Bara fyra timmars vandring med packning.
Överst nästa sida: Ola aidar på väg mot
taket på fjärde replängden.
Underst nästa sida: Ola påbörjar en av de
många firningarna. Vi var ganska blöta och
kalla när vi kom ner till marken.
Magnifika Tasermiut
Ola är en trevlig och ordningsam herre
som sällan glömmer att smörja sina friends.
Han har ordnat det mesta inför vår resa,
allt från biljetter till utrustningslista. Själv
har jag bara behövt packa min del av utrustningen och se till att jag infinner mig
på Kastrup innan flyget avgår. Han är helt
enkelt en kille som inte lämnar mycket åt
slumpen.
Men så plötsligt drar han från de mörkaste delarna av sin ryggsäck upp ett par
gamla kalsonger.
– Här är visst de som jag saknat sedan
Thailandsresan i julas, säger han.
Min världsbild rämnar. Ola och sex
månader gammal smutstvätt! Sedan hivar
han även upp lite Thailändska souvenirer
som grädde på moset. Jag är förstummad.
Ola? Killen som aldrig rakar sig lite slarvigt
och för den del aldrig har skådats göra ett
klättermove utan noga övervägande, visar
plötsligt upp en sida jag inte trodde fanns
i samma stadsdel som honom. Min hjärna
går på högvarv. Jag försöker lista ut om någon utomjording övertagit Olas kropp, eller
12
om det är hans Mr Jekel som blommar ut
efter tio minuter i vildmarken. Jag ser mig
om efter en flyktväg, alternativt en sten att
försvara mig med. Då drar Ola upp ännu
en sak direkt från Thailand. Ett myggnät,
modell att ha över huvudet. Han har två
och jag sket i att skaffa mig ett, så jag får
låna. Detta visar sig vara räddningen för
min egen psykiska hälsa.
Tasermiutfjorden är magnifik. På resan
in passeras berg som Ketil och Ulametoruaq. Havet kyler luften och fartvinden från
speedboaten biter i kinderna. Trots detta
hänger vi över relingen och fotograferar.
Vår styrman Cornelius, förklarar att det
är hans pappas fiskenät som vi kör förbi
lite här och där i fjorden. Han verkar inte
riktigt förstå meningen med att tillbringa
tre veckor i detta myggornas paradis, men
verkar vara imponerad av de toppar vi ivrigt
påstår att vi ska bestiga.
Ola och jag pratar lite om att det bara
bli jobbigare och jobbigare för varje gång
att komma iväg. Vi kan inte enas om om
det är tjejer, ålder, kolonilotter, lathet eller
allt annat som hör en modern man till som
är orsaken, men ju närmre bergen vi kommer, desto mer sprall får vi i benen.
Sprallet kommer till sin rätt då vi får
ägna flera dagar åt att bära saker upp till
ett litet basecamp. Solen skiner, myggorna
surrar och man känner lite frustration över
den gassande solen. Blå himmel och vi bär
grejer. Vi vill komma igång så fort som
möjligt. Inte har vi valt ut något objekt heller. Alla väggar ser först heta ut men efter
en stund finner vi lite fel här och där, det
verkar löst, för svårt eller för lätt.
Min avsikt med resan var att i ren och
skär prestationsanda prestera en nytur.
Ola tyckte även han att en nytur ska man
ha i bagaget så målet med resan var snart
avklarat. Avklarat var däremot inte var vår
nytur skulle leta sig upp. Första tanken föll
på Ketil men sållades efterhand bort. Den
egentliga orsaken till detta minns jag inte.
Idéen föddes istället att åka till vad som fick
ha projektnamnet ”Massihdalen”. Detta är
t
13
dalen längst in i Tasermiutfjorden. Ola har
varit där innan då han kravlade omkring på
inlandsisen och menade att det finns massa
objekt där, så vi hade dal att leta linjer i.
Den ursprungliga planen att prestera en
hårig linje kom att bytas mot ett försiktigt
sökande efter fina linjer på fin klippa där
sannolikheten att komma upp var överhängande. Denna mer estetiska approach
fann en linje på Tinninertup Quaqqat, vilket är den klippa som Erik Massih, Mårten
Blixt och Björn Krane klättrade 2002.
Börjar med att fixa två repor. Hissa och
jugga upp dagen efter. Första morgonen
och Ola är redan trött på konserverad ananas, jag får halva hans frukostranson, jippi.
Hälften av vårt vatten har läckt ut. Min idé
med alternativa flaskor visade sig vara sådär. Vattnet som inte kramats ur flaskorna
tar vi i en ryggsäck och jumarerar med.
Klippan är solid och solen fortsätter att
skina och vi förvandlar jungfrulig granit till
replängder. Efter 13 avklarade är vi uppe på
en stor hylla, perfekt att bygga läger på och
här finns snö att smälta. Här slutar det fina
vädret och en period av varannandagsväder
står för dörren. Detta ger oss en vilodag och
vi beslutar att lämna den mesta utrustningen på hyllan och fortsätta lätt. Nästa dag
klarnar det upp, typiskt för varannandagsväder, och vi ger oss av mot toppen med lite
kex och vatten i en ryggsäck. Klättringen
är utsökt och reporna försvinner under våra
fötter. De sista fem reporna bjuder på avsevärt smulig klippa men brantheten avtar så
det hela avlöper okej. På toppen blåser det
och är kallt. Vi sitter ett tag och kollar utsikten. Det är natt, vildmark så långt ögat
når och vi hör ett konstant muller från kalvande glaciärer. Tröttheten gör sig påmind
och det är långt till sovsäckarna. Vi börjar
snart nedfirningen. Utan ett enda reptrassel
är vi tillbaka på hyllan efter sammanlagt 16
timmar. Nu visar det sig att varannandagsvädret slutar och ett ihållande regn driver
in över vår hylla. Två dagar regn och allt
börjar bli blött. Tredje morgonen börjar
det snöa och allt blött blir kallt. Hög tid
att fira. Repet fastnar så Ola får klättra och
ta loss dem. Till slut kommer vi euforiska
och blöta ner på marken. Här väntar kaffe,
torra kläder, sommardeckare och en miljon
satans atommyggor, vilket för stunden
framstår som paradiset på jorden. I bas­
lägret sänker sig en stämning av belåtenhet
och endast kaffe- och toalettbestyr avbryter
bokläsandet.
Adam och Eva valde visdomens äpple
framför paradiset, för mig räcker det med
färsk frukt. Vårt paradis tappar efter ett par
dagar sin glans och pulvermaten börjar ge
fadd eftersmak. Vi är mentalt på väg hem.
Under vägen hittar vi en affär där vi köper
choklad, och sista dagarna i dalen ägnar vi
åt att göra tio-i-topp-lista över godsaker
att äta.
Tillbaka i civilisationen träffar vi en
dansk mossprofessor. Han samlar mossa
vilka han skickar till ett museum i Köpenhamn. Ola och jag hakar på. Sista dagarna
på Grönland leker vi mossassistenter. Sedan
går vårt flyg.
Nedan: Ola följer på 18:e replängden när vi satsar mot toppen. Vår portaledge syns på hyllan i bakgrunden.
Nästa sida: Martin ska precis börja jumarera tredje och sista fixrepet när vi lämnar marken för gott.
Text: Martin Jakobsson
Bild: Ola Knutsson
Fakta: Tasermiutfjorden och Nanortalik
Klättring på södra Grönland
handlar framförallt om Tasermiut­
fjorden där man klättrar samt
Nanortalik som är sista utposten
för proviantering.
Resa
Flyg till Narsarsuaq med ”Air
Greenland” (4 000 –10 000 DKK
t/r beroende på biljettyp). Vidare
till Nanortalik finns två alternativ:
Helikopter med ”Air Greenland
tar en timma (cirka 3 000 DKK t/r).
Båten kan ta 1–2 dagar (ca 1 300
DKK t/r). I Nanortalik chartrar man
lämpligen en båt för sista etappen
in till Tasermiut. Turistkontorets båt
tar tolv personer och är utrustad
med överlevnadsdräkt, toalett och
andra nödvändigheter men kostar
6 000 DKK enkel resa till ”Ketil”
och lika mycket för att bli hämtad.
Turistkontoret hjälper annars till
att arrangera ett billigare alternativ
med en öppen ”speedboat” för
cirka 2 000 DKK (enkel). Resan tar
ca 2 – 5 timmar beroende på väder
och båt.
teten sker. Här finns även ett antal
mindre väggar och toppar. Ketils
1 400 meters vägg är den största
och ligger längre in i fjorden. Tininnertuup som ligger långt in i fjorden har ännu bara två leder (upp
till 1 300 meter långa). Här finns
ett flertal väggar med viss potential för nyturer (mest friklättring).
Räkna med långa anmarscher.
Området kryllar av stenblock så
det finns gott om möjligheter att
bouldra.
Övriga sydgrönland
På senare år har engelska klättrare
varit aktiva vid Torssukatak sound,
ett område öster om Nanortalik
som bjuder på stora väggar, t ex
1 350 meter höga The Thumbnail.
I området norr om Nanortalik och
väster om Tasermiut finns möjlighet till aktiviteter av alpin karaktär.
Apostelens Tommelfinger vid den
svårtillgängliga Lindenows fjord
har en mäktig vägg på 2 000 meter!
Nanortalik
I Nanortalik finns ett hotell (600 –
1 200 DKK), två vandrarhem (cirka
Frakt av utrustning
Royal Arctic seglar från Aalborg 300 respektive 175 DKK) samt
till Nanortalik cirka två gånger möjlighet att campa utanför ett av
i månaden. Resan tar cirka två vandrarhemmen (cirka 90 DKK).
veckor men kan försenas upp till Affärerna har vad som behövs i
en månad p g a packisen utanför matväg men speciell mat får man
Sydgrönland så var ute i god tid. ta med själv (t ex frystorkat och poFrakten dit kostar cirka 700 DKK/m3 werbars). Av de tre mataffärerna
och hem kostar cirka 400 DKK/m3. har ”Brugsen” bäst sortiment.
Kontoret i Nanortalik har endast Gas, fotogen och bensin finns
men det är lämpligt att kontrollera
öppet vardagar.
tillgången i förväg. Turistkontoret
hjälper till med det mesta. De
Klättersäsong
Säsongen sträcker sig från juni säljer gas, vykort och hyr även ut
när isen bryter upp till mitten av satellittelefon och gummibåt. De
september. Juli och augusti bjuder­ brukar köra väskor till och från
De
på milda temperaturer. Soliga­ båt/helikopter/vandrarhem.
och vindstilla dagar går man i har även en uppsättning topos och
T-shirt och svettas medan stormiga expeditionsrapporter för kopiering
dagar kräver mössa och varm samt Internet. Uttagsautomat finns
tröja. Vädret är relativt stabilt med på postkontoret som har öppet
bra väder men man får även räkna vardagar. Turistkontoret erbjuder
med dåliga perioder då det kan också möjligheten att ta ut mindre
summor med VISA-kort.
komma snö på hög höjd.
Klättring i Tasermiut
Här handlar det i första hand om
big walls. Det mest välutvecklade
området inkluderar Nalumasortoqs
600 meters vägg (kallas även Vita
väggen) och Ulamertorssuaqs 900
meters vägg där den mesta aktivi-
Andra aktiviteter i Tasermiut
Vandring. Här finns många otrampade stigar och massor att upptäcka.
Fiske. Här finns gott om öring,
många Nanortalikbor tillbringar
lediga dagar här.
Leta guld! På västra sidan av
Taser­miut ligger ”Kirkespiret” med
en av Grönlands större guldfyndigheter.
Andra aktiviteter i Nanortalik
Bouldering. Flaggstångsblocket
utanför vandrarhemmet är en klassiker. Kajakpaddling går fint bland
isflaken. Museer. Vid vandrarhemmet ligger några gamla byggnader
som visar Nanortaliks historia.
Dessutom fiske och vandring.
Övrigt
En viktig detalj att komma ihåg är
MYGGNÄT. I Nanortalik som ligger vid kusten är det ok men inne
i fjorden kryllar det av mygg och
flugor. Myggen blir fler ju längre
säsongen går. Ibland följer de efter en bit upp på väggarna också!
Myggstift är inte lönt.
Tidningen High Magazine inne­
håller mycket information och
bru­kar ha en årlig sammanfattning
om klätterverksamheten på Grönland. Annars finns en del att hämta
på internet:www.greenland.com/
To w n s _ a n d _ R e g i o n s / S o u t h _
Greenland/Nanortalik har information om Nanortalik med adresser
till turistkontor, hotell, Air Greenland m m.
Text: Ola Knutsson
15
Tasermiutfjorden, södra Grönland
HJÄLP TILL SJÄLVSVÄLT
Fragmentariska minnen från en
storvägg på Grönland
När båten börjar närma sig och vi kan se
väggen börjar det plötsligt göra ont i magen. Undrar om vi skulle ha låtit bli de där
chokladcroissanterna?
Morgon. Eriks t-shirt är prydd av en
bajs­k lutt. Rävjäveln har varit framme.
Det går inte att få ned den stora, varma,
lånade sovsäcken i hissäcken. Nonchalant
bestämmer jag mig för att sova i dunjackan
i stället. Vi säger hej då till grabbarna och
ger oss kavat iväg.
Att korsa en fors på en spång med en slak
Napp igen! Det blir färsk fisk till både fru-
kost och lunch idag.
Fattar inte hur de andra kan bada i
forsen, det gör ju ont när man fyller på vatten bara. Fjorden är bättre, även om den är
lite salt. Kungsörnen flyger förbi med den
lilla räven i klorna. Somliga straffar Gud
med detsamma! Vi häller upp bulgur i den
sista plastpåsen. Det ser allt annat än gott
ut men vi vet att det kommer att smaka.
Vad vi inte vet är att vi kommer att vara på
väggen ett och ett halvt dygn längre än vad
maten är beräknad för.
Den söta fransmannen tillbringar hela
dagen med att fotvandra 25 km fågelvägen,
över sten och genom ström, för att ringa till
sin flickvän.
16
lina att hålla i blir allvarligare när man är
tyngd av en hissäck. Efter en nära-forsenupplevelse väljer vi att gå en lång lång
omväg. På vägen upp går det olycksfritt,
till skillnad från när vi senare ska hämta
tillbaks utstyret, då blodvite uppstår och vi
får lära oss att det kan ligga vassa saker på
bottnen samt att man inte kan känna något
om man är grymt nedkyld. Tjugo steg till.
Sedan ytterligare tjugo. Och igen. Och
igen. Hissäcken blir bara tyngre och tyngre
och insteget som hela tiden verkar vara
bakom nästa krök kommer inte närmare.
Att börja rätt är essentiellt: i det ingår
inte att bära upp sakerna till nästan-insteget (som visar sig vara låååångt från det
riktiga insteget), gå tillbaka till base-camp,
få en sen start nästa morgon samt att börja
hissa där man egentligen borde bära...
Det hade kanske varit smart att göra det
här tillsammans med någon som har gjort
det förut...
Det blir spurt upp till insteget den sista
omgången. Utstyret behöver skyddas från
de tunga droppar som har börjat falla från
himlen. Vi låter oss inte nedslås och nästa
morgon är det mycket riktigt strålande sol.
Vi klättrar såklart fel i början. Route­
findingen är allt annat än uppenbar, delvis
på grund av en mycket välbultad närliggande led. Det kan ju inte vara vi som är
sopiga på att läsa topos...(senast i år lyckades i och för sig en av oss med konststycket
att klättra åt skogen fel på en helbultad
långtur). Oerhört rutinerat att tappa portaledgefodralet!
På det här gymet kan man inte maska.
Upp ska den, säcken. Jag räknar igen.
Tjugo­benpress till. Och så vidare. Ska vi
inte åt höger? Det ser ut att vara ett ankare
där. Vi hamnar på fel stand ett par meter
ifrån där vi borde vara... tror vi i alla fall.
oss har lite portauppfällningserfarenhet
från en etta i Sundbyberg, det hjälper lite
och egentligen är det inte så svårt men vi är
trötta och hungriga och varför hamnar den
upp och ned? En arm får tag i ett av alurören när portan viker sig. Det är skönt med
en liten adrenalinrusch så här på kvällen.
gott på de kokta äggen.
Polish style: Dunjacka, dubbla långkalsonger, dubbla regnbyxor och en tröja
virad runt benen. Det går inte så bra att
sova men när morgonen kommer tar det
ändå emot att gå upp. Det går ganska bra
att få upp värmen igen om man jumarerar
i dunjackan. På de lätta replängderna finns
massor av grepp och steg. Några av dem
sitter fast.
Väderkarman är det inget fel på . Kamera­
Varför gör vi det här? Jag vill att min
karman är det sämre med. Det här är vår
tredje långtur tillsammans, och det är
tredje gången som vi inte har några bra
bildbevis. Kameran pajade några replängder upp. Vansinne! Hur har vi hamnat
här, hängande i ett fjuttigt rep ovanför en
avgrund? När jag kommer hem ska jag ta
upp en harmlös hobby i stället. Utan handskar skulle det inte gå. The pain, the pain.
Skulle behöva handskar åt tänderna också.
mamma ska komma och hämta mig! Det
är jobbigt att behöva gå på toa när inga
hyllor finns. Dessutom blåser det uppåt:
vi blir tvångsintroducerade till the golden
showers. Har penisavund för första gången.
Sug på den farbror Freud!
Säcken rör sig knappt. Hur i helvete gör
man för att bygga en stand med tillräckligt
mycket slack för att hissa bekvämt? Ännu
en dag med sol. Börjar ta vädret för givet
nu. Mums fillibabba, havregryn med torkad
frukt och vatten – äntligen frukost igen!
Undrar om historien om han som hade
sex i portan verkligen är sann? Det verkar
fruktat obekvämt.
Hurra! Vi har med oss renköttsost – jätte­
Hur tänkte de nu? En fet borrbult jämte
en perfekt Camalotspricka... Snälla goa
skitportaledge vi är så glada att vi har dig
men kan du sluta trassla. Tur att en av
Till slut blir klättringen lika vacker
som omgivningen. Synd bara att vi är så
trötta. Vi pratar knappt med varandra. All
energi går åt till att ta oss vidare uppåt. En
replängd i taget. Pasta rosso skulle smaka
underbart i nuläget, eller ravioli för den delen, eller pölsa från högstadiets skolmatsal.
Mmm, vi har ravioli i base camp.
Klätterskon försvinner i avgrunden.
Telekinesin verkar inte fungera för tillfället
så den får lov att ligga kvar. Men nu har vi
toppvittring... Typiskt, när jag har aidat 50
meter 7C+ i gympaskor så kräver de sista
meterna friktionsskor. Jag gör stand före
ankaret, efter att ha premiärpanikfallit ur
översta stegsteget. Sitter på hissäcken och
hoppas på att det finns ett ankare där nere
någonstans. 32 replängder på två sorters
gelé. Det är förbannat härligt att nå toppen. En av oss glädjetjuter (men ingen hör),
den andra sparar sig till moder jord. Vi äter
våra havregryn och tittar sorgset på de två
sorters gelé och den halva vattenflaska som
återstår. Vi känner stor sympati med Frodo
och Sam i Mordor.
Saker sedda i snöfälten på andra sidan:
Lenin, ett kors, skriket, en narr (alt bäver),
världskartan, Stalin
Hur är det nu man gör när man firar med
säck? Halvvägs ned har vi bara en sorts gelé
kvar – om man bara kunde äta repsallad...
17
Tappade saker
Nu är det fjärde gången som repet fastnar.
Nåja, det är inte tråkigt i alla fall. Man får
hitta på en ny lösning för att få ner det varje
gång. Vi gillar problemlösning men det finns
faktiskt bättre och sämre lägen. Vi försöker
förklara det för repet, men det verkar inte
vilja lyssna på det örat. Shit vad jag tycker att
det är äckligt att fira med hissäck!
Enligt klockan är det 35 grader i dag
igen. Kan det verkligen stämma? Och var
är nu nästa stand? Repet är snart slut...
Äckliga dumma skidspetsmoln – försvinn!!!
Repet fastnar inte på de sista firningarna.
Vi blir lika tacksamma varje gång vi drar
ned det. Vi stapplar och släpar. Ingen av oss
börjar grina. Jag ser en serieteckning målad
på undersidan av en sten. Om man titter
efter ordentligt så finns den inte där. Vi ser
ut som två fulla pensionärer när vi wobblar
och snubblar hela vägen ner.
Nästan hemma blir vi stoppade av en
snacksalig och en mindre snacksalig britt.
De ska hämta något. Vi tror att det är mat.
Det är en kamera. De tar kort på oss och vet
allt om vår klättring eftersom de har spejat
med kikare hela tiden.
18
Alla goda ting är tre: BADA ÄTA
SOVA. Men i vilken ordning?
Inga grabbar är hemma. De har gått för
att klättra en annan tur. Och de har tagit
raviolin med sig! Den snacksaliga britten
har 171 kamsäkringar hemma fick vi
veta idag – bland annat. Måtte grabbarna
komma tillbaka snart...
Hittade saker
Det var inte gräs i påsen, det var bara te! Vi
smörade förgäves.
Fransmännen fick en stor sten rakt
igenom­sin porta! Skräck!
Bakar supergott bröd i stekpannan.
Eftersom grabbarna envisas med att aldrig
komma tillbaka bjuder vi amerikanerna i
stället. De blir imponerade. Tänk att man
kan tycka att äppelmos på burk är helt fantastiskt gott som efterrätt!!!
”Ett stort tack till Svenska Klätterförbundets
expeditionskommitté samt Stiftelsen Svenska Himalyafonden till Daniel Bidners minne
för ekonomiskt bidrag”
Text och bild: Annika Bergqvist
och Sofia Sandgren
Moby Dick-leden, Ulamertorssuaq
Annika och Sofia lagrar energi
Bild: Erik Massih
19
Diga de Luzzone
– en annorlunda klätterupplevelse!
Alperna är fulla av kraftverksdammar i alla möjliga former och
storlekar. Grundprincipen för alla är dock densamma – en hög
vägg med massor av vatten på ena sidan och inget vatten på den
andra. I Schweiz finns en damm som skiljer sig från de övriga. Diga
de Luzzone ligger i närheten av Bellinzone i södra Schweiz och är
egentligen inte något märkvärdigt. Den är varken högst eller bredast. Omgivningarna är inte heller något exceptionellt, snöklädda
berg och blåa sjöar hittar man överallt i Schweiz. Kanske det som
gör Diga de Luzzone så speciell är att det finns en klätterled på
dammväggen! 600 färgglada grepp är fastbultade i väggens gråa
betong och standplatserna är välutrustade med firningsankare och
en bräda att stå på.
Står man på gräsmattan nedanför och tittar upp syns bara en slät,
konkav yta som välver sig över dalen. En rad med röda, gröna och
gula prickar försvinner upp i det grå betonghavet mot himlen. Det
är så brant att man nästan trillar baklänges i försöket att skymta
toppen. 150 m låter inte så högt. Men 150 m brant, konturlös sten
utan några som helst formationer känns svindlande. Nedanför
några skarvar på väggen är det blött, var kommer vattnet ifrån?
Läcker väggen eller är det bara regnvatten som samlats i en spricka
och sipprar ut… Med tanke på hur många miljoner kubikmeter
vatten som finns på andra sidan kittlar det lite i magen när man tar
på sig klätterskorna och knyter in sig.
Första replängden är inte ens vertikal, och tittar man upp och
jämför med vad som väntar så känns det helt plötsligt väldigt
flackt. På andra repan börjar det helt plötsligt kännas högt men
det är fortfarande inte särskilt brant och greppen är stora. På tredje
repan börjar det dock hända saker. Nu är väggen vertikal och man
befinner sig mitt i ett hav av grå betong. Till höger och vänster,
överallt denna släta kompakta yta. Den konkava formen på väggen förvränger perspektivet, man blir nästan snurrig och tappar
referenspunkterna, vad är upp och vad är ner? På fjärde repan är
klättringen fortfarande lätt men är å andra sidan verkligen brant,
och exponerad, man har mycket luft under fötterna! På sista standplatsen innan toppen börjar man få toppkänning men det är lite
nervöst. Hela sista repan är överhängande och den svåraste enligt
föraren. Tekniskt sätt visar det sig inte vara särskilt svårt, det är
bara pumpande upp till det sista lilla taket som skall forceras för att
nå tryggheten på toppen. Där är det bara att koppla in sig i räcket
och njuta av utsikten medan andremannen klättrar upp. Vill man
då för ett ögonblick glömma hur fult det är med stål och betong
i bergen är det bara att vända ansiktet mot sjösidan och vyn med
snöklädda bergstoppar ovanför gröna ängar.
Att klättra på plastgrepp brukar inte vara så spännande men det
här är verkligen en exponerad och annorlunda klätterupplevelse
som kan rekommenderas om man råkar befinna sig i området.
Tyvärr så kostar det en slant men det kan det vara värt.
Text och bild: Ola Knutsson
Fakta: Diga de Luzzone
Ledinfo:
6a+, fem replängder.
Utrustning: 12 quickdraws, 50 meter dubbelrep
om man skall fira.
Kostnad: CHF 20/person betalas i restaurangen
på toppen. OBS! Priset var aktuellt sommaren
2001.
Förare: ”Plaisir Sud” av Jürg von känel.
Insteg: För att nå de första greppen behöver man
en stege. Nyckel till stegen hämtas i restaurangen efter en deposition på CHF 100.
Retur: Fira eller gå ner.
Resa:
Med bil: Autobahn Gotthard-Chiasso, Avfart
Biasca -> Lukmanier-Pass -> Olivione -> Campo
(Blenio) -> Aquilesco -> Diga de Luzzone (29 km)
21
förbundsinfo
Instruktörsseminarium
16 – 17 oktober 2004
Årets instruktörsseminarium arrangera-
des av Linköpings klätterklubb. Närmare
ett 60-tal instruktörer samlades i Hangaren på lördagen för att ta del av information
från Svenska klätterförbundets utbildningskommitté (UK). Dess ordförande,
Torbjörn Ohlén, inledde med att förklara
syftet med dessa seminarier. Förutom att
vara en källa till inspiration och erfarenhetsbyte är det nämligen nödvändigt för
alla licensbärande instruktörer att närvara
på minst ett seminarium var tredje år för
att upprätthålla sin licens. Han redogjorde
även för hur UK är organiserat och efterlyste intresserade till GIKE, gruppen för
instruktörskurser och examination. Efter
lunch var det dags att delas in i grupper
för att under återstoden av dagen ta del av
totalt fem stationer. Två av stationerna var
räddningsövningar där det handlade om
att ta hand om nödställd som hängde på
väggen. Mycket nyttiga övningar där det
gäller att ha ordning på alla tampar!
Förutom räddningsstationerna fick alla
möjligheten att prova på att klättra mix inomhus. Otroligt häftig övning som möjliggjordes med hjälp av trägrepp och stockar,
som skonade både vägg och yxor. Det för
de flesta okända begreppet is-bouldering
användes friskt i samband med att deltagarna gav sig på det boulderproblem som
var uppsatt på klubbens kraftigt överhängande mindre bouldervägg.
Seniorlandslagets tränare Johan Lars-
son hade ett pass om hur förbundet ser på
tävling och förklarade även hur strategin ser
ut på seniornivå när det gäller uttagningen
till landslagen. En av de tävlingsformer
som idag är aktuella i Sverige är Svårighet.
Den andra disciplingen är Bouldering och
i den tredje, Speed, arrangeras det inga
22
nationella­tävlingar men NM arrangeras
varje år, senast i maj då Jönköpings klätterklubb stod för arrangemanget. Johan var
inne på de svårigheter som varit och fortfarande är med att få tag på klubbar som
har möjlighet att arrangera seniortävlingar
och nämnde i sammanhanget den positiva
utveckling som varit de sista åren när det
gäller juniortävlingar.
Sjukvårdssstationen leddes av AT-läkaren
Thomas Axelsson. Inledningsvis skulle deltagarna lista vad man som instruktör skall
tänka på innan man genomför en kurs ute
vid en klippa. Bland de förslag som kom
fram fanns bland annat att man måste försäkra sig om att mobiltelefoner är laddade
och har mottagning, var man är (Behövs
det snitslar, skyltar eller vägvisare för att
eventuell räddningspersonal skall ta sig till
platsen?), är det någon av deltagarna som
har någon sjukdom eller äter någon medicin som det är viktigt att du som instruktör
vet om och inte minst viktigt vart förvarar
man bilnycklar och första hjälpen utrustningen på bästa sätt för att de skall finnas
tillgängliga om olyckan är framme? Efter
att ha diskuterat detta praktiserades var och
hur man känner puls och hur man vänder
en skadad där man befarar rygg- eller nackskador. Alla mycket relevanta övningar för
de som håller på med klättring!
även se en snutt av Stefan Lindbloms nya
is och mixklätterfilm. Stor underhållning
alltså och en mycket trevlig kväll.
Söndagen bjöd på mer teori än praktik och
vi höll även då till på Kårhuset Örat. Här
diskuterade vi bl.a säkerhet tillsammans
med Säkerhetskommittén och accessfrågor
med Accesskommittén. Vi fick en förevisning av skadad utrustning som manade till
eftertanke och dessutom en genomgång
av olyckan på Uffes Under, Grönbrinksberget, där ett stort block föll ned och en
klättrare likaså. En genomgång hölls även
kring omständigheterna av Göran Kropps
dödsolycka för 2 år sedan. Utöver detta informerade Krabat och Handslagprojekten
om sin verksamhet och till slut tog UK över
showen under resten av eftermiddagen. Bl.a
annat fick vi diskutera hur UK bättre skulle
kunna nå ut till presumtiva instruktörer då
många ofta kommer alltför oförberedda till
sina examinationer. Kanske med ett mentorskap i klubbarna.
Totalt sett ett informativt och utbil-
dande seminarium som vi rekommenderar
alla instruktörer att deltaga vid så ofta
man har tid eller möjlighet, dock minst
var tredje år om man vill upprätthålla sin
licens. Tack till UK och också till Daniel
Hallgren och Linköpings Klätterklubb för
ett bra och välordnat arrangemang!
Efter en kortare paus var det så dags för
kvällsaktiviteter på Kårhuset Örat. Större
delen av alla instruktörer samlades för
en trevlig middag och samkväm. Fredrik
Neregård bjöd på en fantastisk bildvisning med musik till som drog rungande
applåder. Senare hade Per Willén och Per
Calleberg en kortare förhandsvisning av sin
klätterinstruktions DVD som snart skall
finnas till försäljning för 249kr. Vi fick
Peter North
och Tony Ingemarsson
vill du slippa modereportagen? välj...
BRANT
magasinet för riktiga skidåkare
er
e
d
n
a
bjud
Endast för
medlemmar i SKF:
6 nummer av BRANT
169:-
Inget annat magasin i Sverige ger dig
samma genuina åkglädje och bildkvalitet
som BRANT. Inte konstigt, Sveriges bästa
skidfotografer är våra medarbetare. Och
artiklarna skrivs av entusiasterna själva.
Dessutom härliga klätterreportage och
bilder från några av världens bästa klätterfotografer.
Allt till ett makalöst pris.
Behöver vi säga mer.
Surfa in på:
ww
.s
t
n
a
r
w.b
eller maila till: [email protected]
(Erbjudandet gäller endast nya prenumerationer som tecknas senast den 30 november 2004.
Ange vilken klätterklubb du är medlem i vid din beställning)
23
e
K
E
B
K
U
R
S
E
N
2
0
0
4
Är du inbiten klippklättrare med funderingar på is och snö?
Vill du få användning av dina klätterkunskaper på nästa fjällvandring, eller­är du bara nyfiken på vad alpin klättring har att
erbjuda? Oavsett anledning går du kanske i tankar på att gå
Svenska Klätterförbundets alpina klätterkurs. Här följer en rapport från årets sammankomst, vad som hände och inte hände
16 elever och sex ledare under ett par intensiva veckor i augusti.
Svenska Klätterförbundets årligen åter­
kom­mande alpina klätterkurs är ingen ny
företeelse. De första eleverna examinerades
redan år 1936, då i Svenska Fjällklubbens
regi. År 1973 tog då nybildade SKF över utbildningen, som sedan dess varit varje aspirerande svensk alpinists naturliga utgångspunkt. Kursen har ett ambitiöst program
som täcker det som behövs för att kunna
planera och genomföra säkra och lyckade
alpina turer på egen hand. Förra året firade
kursen 30-årsjubileum, ryktesvis så att det
mullrade i bergen och små laviner rusade
ner längs bergssidorna. Årets kurs samlade
16 elever i åldrarna 20 till 40, från Boden i
norr till Lund i Söder.
Efter en lång resa och anmarsch drar
kursen äntligen igång vid Kebnekaise
fjällstation på morgonen den 9 augusti.
Vi hälsas välkomna och instruktörerna
presenterar sig med några ord om vad de
24
har för erfarenhet och utbildning. Kursledaren Mikael ”Mike” Amlert är utbildad
bergsguide och har ansvarat för kursen de
senaste åren. Till sin hjälp har han instruktörerna Rafael Jensen, Mathias Björlin,
Mats Bergsten, Daniel Jonsson samt praktikanten Karin Winarve.
Direkt efter presentationen indelas
deltagarna i två grupper. Den ena går ner
till Elsas bro och boulderklipporna där
för att träna lite standplatsbyggande och
klättring i storskor. Den andra gruppen
är vid Kaipak, berget som ligger helt nära
fjällstationen. Där är det klättring med rep
och övning på prusikklättring som gäller.
Efter lunch byter vi stationer. Det är ingen
examination, men en kontroll av att all
teknik fungerar som den ska, lite finslipning, förklarar våra instruktörer. Trots det
kan det vara tungt att höra att de tekniker
man finslipat under många år inte duger.
Kritiken är dock befogad. Kursens start har
som målsättning att alla ska bygga standplats, säkra och klättra på ett säkert och
någorlunda likartat sätt, en förutsättning
för resten av kursen.
Dagen därpå följer kursens kanske mest
riskfyllda dag. Då flyttar nämligen utbildningen till Tarfaladalen, sex kilometer
och 600 fallhöjdsmeter bort. Det är en
eftermiddagstur i vanliga fall, men med
drygt 40 kg på ryggen förändras förutsättningarna. Vi har mat och utrustning med
oss för två veckor. Det är en av de stora utmaningarna med alpin klättring – att inte
utelämna någon nödvändig utrustning och
ändå orka bära allt med sig. Det gäller att
fundera över sin packning både en och två
gånger innan man lämnar civilisationen.
Lyckligtvis når alla Tarfaladalen med
knän och ryggar i behåll, om än sent och
i hällregn. Under vår första natt ”på höjd”
fläktar det på ordentligt med stormstyrka
i byarna. Frenetiskt bärande av ett okänt
antal ton sten räddar tälten från att blåsa
iväg. Du som funderar på att gå kursen bör
tänka på att Tarfaladalen är en av Sveriges
mest utsatta platser med avseende på hårt
väder. Vindstyrkor på upp mot 90 m/s har
uppmätts, men i augusti är det i allmänhet
inte fullt så intensivt.
Våra tält sätts upp på en plan yta vid
vattnet som rinner ner från glaciärerna och
Tarfalasjön. Tack vare Mikes kontakter i
försvaret samt Tarfala forskningsstations
goda vilja välsignas vi med ett stort mässtält som fungerar som gemensam samlingsplats. Så skönt att kunna sitta där och laga
mat på kvällarna när regnet faller utanför!
Vi pratar klättring, framtida planer och
tidigare erfarenheter. Man kan lära en del
av varandra, som att det är lämpligt att ha
sällskap om man tänker pröva en figureof-four och att replagskamrat skall väljas
med omsorg. Man lånar ut stekspadar och
grytor till varandra efter behov. Det blir
förstås också en del prylsnack, vad som
fungerar bra och vad som inte fungerar
alls. Under årets kurs demonstrerades med
all önskvärd tydlighet vikten av att köpa
utrustning med kvalitet. Vissa snöankare
fick kasseras efter en dags användning och
många överraskades av skillnaden mellan
T- och B-märkta yxor.
Under veckan i Tarfala hinner vi prova
på en hel del. Under kontrollerade former
får vi bland annat fira av från Abalakovs,
pröva dynamisk fallsäkring i snöankare,
Svensk fjällklättring när den är som bäst.
säkra andreman som faller på ett snöfält
samt hissa upp våra kamrater ur en glaciärspricka. Vi tränar på att förflytta oss
inknutna över glaciärerna. Allting sker
mycket kontrollerat med en ledare på varje
grupp som övar. Det finns en stor kompetens hos samtliga instruktörer, vilket märks
bland annat genom säkerhetstänkandet vid
övningarna.
Den grundläggande utbildningen genomförs och avslutas utan problem. Vi är
redo för de långa turerna! Men för varje dag
som går blir vädret lite kyligare med is på
vattnet och snö på fjälltopparna när man
vaknar. Det är inte läge att göra några turer
från lägret i Tarfala, i princip alla toppar
över 1700 meter blir för farliga för att klättras. Det oundvikliga beslutet tas, vi måste
tillbaka ner till Ladtjovagge.
Tillbaka i det något mildare klimatet i
dalen får vi göra lite lägre liggande turer.
Under normala förhållanden gör man
minst tre långturer, vanligtvis klassiker
som Nygrens led, Halspasset, Silhuettleden
och Kaskasapaktes sydvästkam. I år blir det
turer på Tuolpagornis kraterkam och isen i
Rullevarerännan. På Kaipak tränar vi kamraträddning. Det är inte helt enkelt. Man
drar och drar men det händer inte så mycket; en bra erfarenhet! Det gäller att veta hur
man ska bete sig om något går snett.
Under hela kursen har vi en halv dag utan
inplanerad aktivitet när det finns möjlighet
att ligga och slappa för den som så behagar.
Två dagar går åt att förflytta oss till och
från Tarfala vilket i varje fall på vägen upp
inte kan räknas som en dag för latmaskar.
Mäktig natur i Tarfaladalen.
Kursen avslutas med en kväll på fjällstationen. Färdiglagad middag avnjuts i
nya blå t-shirts med kurstryck. Det är ljuvligt att sätta på sig något som är rent och
inte luktar skunk efter två veckor i fjällen.
Dagen därpå bär det av mot civilisationen igen. Trots ömma fötter och trötta ben
väcks tankarna på ett återbesök med nya
turer redan under vandringen till Nikka­
luokta.
Motivation
Varför går man en alpin klätterkurs? På
kvällarna i det stora militärtältet satt vi
och snackade om vad det var som drev oss.
Några hade planer på att bestiga en 8000meterstopp, andra ville lära sig lite mer
om säkerhet och alpina tekniker. De flesta
av oss som gick kursen hade god vana av
fjällen och kanske bidrog det till den goda
stämningen. Vi visste vad det var för miljö
som vi skulle leva i den närmaste tiden och
vi gillade läget.
Efteråt har vi som gick kursen haft
fortsatt kontakt med varandra. Nätverket
av klätterkompisar har utökats. Det känns
skönt att veta att man har kamrater som
kan bygga ett 3-1 system och som vet hur
man gör ett T-ankare. Planer smids för
att ses igen. Kanske blir det lite ”skånsk
alpinklättring” på Kullen eller isklättring
i norrland. Climb-In i Göteborg och Tunabergsträffen lockar också med möjligheten
att få återse kompisarna från kursen.
Kan vem som helst gå kebkursen? Förutom att kunna leda grad fyra på kil så är
det bra om man kan bita ihop när regnet
pissar ner. Att vara i god kondition och ha
fjällvana gör nog det hela roligare. Det är
25
Den alpina klätterkursen i Kebnekaise
innehåller många övningar på glaciär.
synd att inte fler tjejer går kursen. Det brukar vara fler män än kvinnor som anmäler
sig, så även i år. Självklart är det tungt att
bära all packning, men om man delar upp
packningen under anmarschen till Tarfala
och går två gånger i stället för en, så är
problemet löst. Något så roligt och lärorikt
som en alpinkurs borde upplevas av fler
– både kvinnor och män.
Utrustning
Vi har några tips vad gäller det man ska
ha med sig i sin rygga som vi gärna delar
med oss av. Det är mycket utrustning man
behöver för en alpinkurs och alla deltagarna
måste själva ha med sig all utrustning.
Grundkittet för klippklättring och en del
friluftsutrustning som kök och tält finns
säkert redan i hushållet, men kanske inte
alpinyxa och snöankare. Hur ska man göra
med den utrustning man inte har?
Mycket av utrustningen kan man låna
eller hyra. Hyra kan man göra på Kebnekaises fjällstation eller hos många lokala
26
klätterklubbar. Låna kan man göra av sina
vänner, men låna inga splirrans nya grejer.
Det är två intensiva veckor och mycket av
utrustningen används från morgon till
kväll.
Rep och slingor är förbrukningsvaror
och man får räkna med att det frekventa
användandet syns efter två veckor i fjällen. Men man har ju utrustningen för att
använda den, eller hur? Dock kan ett par
arbetshandskar att nöta på vid firning och
säkring varmt rekommenderas.
till dig
som har läst ända hit för att bilda dig en
uppfattning om SKF:s utbildning i alpin
klättring. Sluta läs och gå kursen! Bilda dig
en egen uppfattning. Våra ledare gjorde allt
för att vi skulle få valuta för vad vi betalat
i tid och pengar, och kursen är prisvärd, så
det är bara att börja spara för Keb 2005!
Avslutningsvis vill vi säga
Anna Karin Ejdervik
Karl Skoglund
Ska vi utveckla svensk expeditionsklättring
mot den internationella frontlinjen?
Naturligtvis stärker vi en bas för detta genom att klättra världens
14 st 8000-meters toppar eller Seven summits (högsta berget på
vardera av de sju kontinenterna). Självfallet ska ni som har lust
fortfarande ge er ut och klättra etablerade leder i sällskap med andra expeditioner och uppleva kamratskap med likasinnade.
Vi hoppas att expeditionsklättrare av respekt för dem som
redan visat sin kapacitet, använder stiluttrycken vördnadsfullt (för
faktiskt var deras banbrytande insatser bidragande till att vi klättrar) och återger en korrekt historieskrivning vid hemkomst. Det ger
den bästa förutsättning för utveckling.
Att klättra något som andra redan gjort är en stor egenupplevelse, och bidrar till utveckling ifall sättet (stilen) man gör det på
är en nämnvärt finare prestation än tidigare besökares.
Dock, som Chris Bonnington uttalar till Patrik Leje i Bergsport Nr 88, december 1995: Jag förstår inte alpinister som åker till
Himalaya för att pricka av 8000-meters toppar via leder som redan
har klättrats många gångar förut. Inget äventyr, inget upptäckande, ingen utveckling – det är bakåtsträvan.
Därmed uppfordrar denna inom klättervärlden legendariska
profilen oss att öppna våra ögon än mer, att se bortom det som
redan åstadkommits och anta oprövade utmaningar.
Att ställas inför avgörandet om vägval och säkerhet
Erfarenheter från cirka 100 expeditioner av svensk Himalayaklättring kan ligga till grund för eliminering av vissa risker. Att ta del av
internationella publikationer är också styrkande. Men framförallt
förefaller det väsentligt, att man som nyturskandidat i Himalaya
försökt sig på många okända projekt i fjäll, så att man är van att
möta nya situationer.
Bland våra avlidna höghöjdsklättrare hade Ulf Björnberg och
Daniel Bidner ett mångtal nyturer från Skandinavien och repeterande av svåra alpin-turer bakom sig. Att ställas inför avgörandet
om vägval och säkerhet varje gång ger en grundläggande erfarenhet, som självfallet behövs även på de stora bergen. Björnberg
gjorde nyturen på Mt Hunter, Bidner var av Doug Scott bjuden
att delta i försöket klättra Mazeno-ryggen på Nanga Parbat. Ulf
Karlsson gjorde nyturer i Afrika och hade avbrutit ett nytursförsök,
när han omkom i Pamir. Trots deras väldokumenterade meriter
för­olyckades de.
Insatserna som krävs för att bli världsklättrare är en lång väg
exponerat av risker.
Några exempel:
1977: (Kohe Bandaka east face, Voytek Kurtyka,­Alex McIntyre
och John Porter):­That Voytek breezed up the Cyclo­tron is not
surprising on rock he has redpointed 5.13b/c and soloed 5.13a.
1978: (Här följar mer om Kurtyka): His talent as an all-arounder
proved invaluable again, in 1978, when he, Porter, and McIntyre,
joined by Krystof Zurek, climbed Changabangs South Face. Imagine climbing a 5000-foot El Cap-type wall, but having to climb
5.10 and A3 in double boots, and at an altitude above 6000 meters.
Throw in grade IV mixed and ice climbing and you have a rough
idea of what is involved. As on Bandaka, the team climbed in pure
alpine style, taking eight days on the wall and committing themselves to an unseen descent on the far side of the mountain.
1979: Voyteks most audacious coup was in 1979, when he and
McIntyre, with fellow pole Ludwick Wilczynski and Frenchman
René Ghilini, took on their first eigth-thousanders Dhaulagiri, &
Soloing most of the way on snow and ice plastered thinly to sloping
rock tiles, and bivouacking on tiny ledges cut from the ice, the
trio (trio?) climbed the triangular East Face, on-sight, in just three
days. Both bivies were a purgatorial trial with wind, spindrift, and
snowfall, pershed on almost non-existent ledges.
Voyteks other 8000-meter successes have all been in the same
vein.
(Voytek) is an icon. Says Mick Fowler, of Great Britain, responsible for many of the outstanding Himalayan climbs of the
last 15 years, Voyteks routes were just such brilliant lines and so far
ahead of virtually anything else.
Källa: Climbing Super 7 Special Edition (2002) sida 90.
Nyturer är naturligtvis svåra att hitta – och göra, men låt oss
börja på de mindre bergen och se.
Svenska expeditionsklättrare har på senare år gjort fina nyturer på Grönland och förstabestigningar av några mindre toppar i
Apolobamba.
I Himalaya är den senaste nyturen/förstabestigningen den,
som Ingela och Åke Nilsson gjorde tillsammans med Birger Andrén på Swaraghoini I 1993.
Sedan dess har etablerade leder repeterats, i en del fall med varierande omfattning i användande av syrgas och bärarinsatser.
Även idag, då flertalet logiska linjer i Sverige är klättrat, kan man
som ordentlig erfaren klättrare bege sig till personligt okända
klätterområden utan förare och då möta den egna förmågan att
bedöma klättringen on-sight. Tre saker är viktiga att tänka på då:
1)  Av och till får man vända om/göra ett firningsankare. Det kan
vara ekonomiskt på låga klippor, där det är enkelt att fira ner
och hämta kvarlämnad utrustning.
2)  Man ska endast klättra så långt som är säkert, målet är ju att
komma ut i stora berg och klättra, inte att hamna på sjukhus!
3)  Träna även upp accesstänkandet och tillämpa Tyrol Deklarationen!
Ifall vi sammanställer de svenska erfarenheterna och använder
internationella storprestationer som inspiration, kan vi kanske utveckla sporten och närma oss internationell toppnivå.
Ni som ger er i kast därmed får stora upplevelser tillsammans
och mycket att minnas.
Men ni måste våga er ut i okänt landskap, varifrån inga närvarobeskrivningar finns. Och vara beredda att komma hem någon
eller några gångar med ouppfylld målsättning innan man lyckas
plocka hem en internationellt trofé, som t ex Mick Fowler­och Paul
Ramsden gjorde 2003 (Piolet dór-alpinism).
Vad är en internationellt stor prestation?
Att försöka förstå de internationellt riktigt stora klättrarnas prestationer och kunskapen bakom dessa öppnar möjligheterna än mer.
Vi har en omfattande erfarenhet och försöker gärna hjälpa er
med råd.
Expeditionskommittén
27
skarpladdat
Årets klätterbild
Det var ett digert arbete att utse årets bästa bild. Det är glädjande att se att Sverige
har så många duktiga klätterfotografer.
Juryn bestod av fotograferna Calle Sellman, Jonas Tufvesson och Bergsportsredaktionen.
1:a pris
2:a pris
3:e pris
Priserna kommer från
Hedersomnämnande
Okänd klättrare på The Super Kooloar Direkt, die finish, Mount Delta Force, Nya Zeeland. Bild: Andreas Lundqvist. Tävlingens sjukaste
bidrag. Vad säger man? Äventyr på Bregott-fabriken.
Anders Lanz bouldrar i Nya Zeeland. Bild: Anders Lanz arkiv. Bilden har en skön komposition.
3:e pris
Björn Kirkhaug på den tredje vinterbestigningen av Norryggen på Vågakallen, Lofoten. Bild: Mathias Strömqvist.
Bilden förmedlar känslan av vinterbestigning på ett vackert sätt.
2:a pris
skarpladdat
1:a pris
Okända klättrare gör det klassiska hoppet på Fosida 5+, Svolværgeita, Lofoten. Bild: Fredrik Neregård.
Trots att motivet är känt så föll alla för bilden.
incidentrapport
Tjong! Det paraffinimpregnerade
hampa­repet smäller av som ett pistol­
skott under nedstigningens sista
dülfer­firning, efter en 400-meterstur
i de Juliska alperna.
Det kunde ha blivit slutet för Jurij
Radon och då hade denna artikel aldrig
kommit till. Dessbättre undkom han
utan skador, tack vare att han landade
i en tvärbrant grusslänt.
Redan som liten grabb fick han
komma med sin far upp i bergen,
trots ogillande blickar från prästen när
de knallade ut ur stan med välfyllda
ryggsäckar på söndagmorgnarna. 13
år gammal började han klättra och
kom med i alpinist-klubben. Det blev
många turer i hemmabergen, i Slovenien, strax söder om den österrikiska
gränsen. I cirka 20 år var han aktiv
inom bergräddningen.
Han kom till Sverige i början av 70talet, först till Södertälje, men flyttade
strax vidare till huvudstaden. En dag
på tunnelbanan fick han syn på en kille
som satt och läste en tidskrift, det var
bergmotiv på framsidan. Jurijs smygläsande upptäcktes, killen presenterade sig som Alve Henriksson (då en
mycket aktiv klättrare i Stockholm),
gav honom tidningen, Bergsport, och
förklarade hur och var han skulle hitta
klättring och klättrare.
Från mitten av 70-talet var så Jurij­
aktiv, framför allt i Häggsta. Under­en
period på flera år lade han ner mycket
arbete i Häggstakommiten.
Nästa kapitel i hans klätterhistoria
skrevs, och fortsätter att skrivas, i
Tunaberg. Han köpte en tomt, tillsammans med sin nuvarande hustru, i
Nävekvarn och byggde ett hus där.
Sedan dess har han varit mycket flitig
i bergen där. Främst i Simonsberget,
men även i Bistaberget och det mindre Kanonberget.
Så fort vädret tillåter blir det klättring, t o m soliga dagar mitt i vintern
om klippan är snöfri.
Ett favoritområde den senaste
tioårsperioden har blivit Nissedal. Där
har han gjort ett flertal besök, med
olika kamrater och fått många fina
turer gjorda. Här ska bara nämnas
en, förra årets bestigning av Via Lara
tillsammans med Jon Brint. Det var
50 meter rep och nästan 40 levnadsår
mellan replagskompisarna. Turen, 400
klättermeter fördelade på åtta repor,
genomstegs på strax över två timmar.
Grattis till de 70 åren Jurij!
Presentationen är dels byggd på ett
redigerat bidrag från Jon Brint, dels på
uppsnappade och insamlade uppgifter
från Jurij och hans bekantskapskrets
och har sammanställts av Tommy
Schultz.
Olyckstillbud p
Det var helt mörkt. Min pannlampa lyste
bara upp ett litet hål i snöyran. Det kändes
ändå ganska ombonat. Turen var avklarad
och vi var på väg ned i lätt terräng. Plötsligt började den lösa snön på flankens yta
rusa ner mot mitt bröst. Det var inga stora
mängder men jag kände att högen framför
mig växte litet för snabbt. Snart kunde jag
inte hålla mig kvar längre. Jag förlorade balansen och började glida nedför. Men inte
snabbare än att jag hann försöka bromsa
mig med en av isyxorna.
Det verkade fungera. Farten bromsades
upp. Det kändes en kort stund som att jag
hejdat rutschningen. Då kom ett bestämt
ryck i repet. Per Håkansson hade uppenbarligen inte lyckats bromsa samtidigt som
jag. Ny acceleration. Och så kände jag ett
nytt ryck i repet. Den här gången upp­ifrån.
Nu var det Pers tur att smaka på rutschande
replags­k amrat.
Nu gick det så fort att jag började tumla
och jag hanne tänka att flanken flackar ut
ned mot glaciären. Men var vi tillräckligt
långt nere? Det fanns väl inget klippstup
att fara ut över? Jag hann tänka att det här
kan vara slutet. Men märkligt nog kände
jag bara uppgivenhet inför mitt öde. Färden fortsatte nedför. Och snart bromsades
farten upp. Jag låg stilla. Hade jag gjort mig
illa? Nej, jag var oskadd. Var var Per? Jo han
låg inte långt ifrån mig också han oskadd.
Christian Lockowandt som – klokt
nog – hade knutit ur sig långt tidigare var
kvar uppe på snöflanken. Jag kunde se hans
pannlampa som en liten ljus prick i mörkret. Han kom snabbt ned genom att åka på
ändan i vår rutschränna.
Vad hade hänt egentligen? Vi hade klättrat
en tur på Les Courtes nordvägg och bivackerat 200 höjdmeter under toppen på kvällen annandag jul. Under natten hade det
kommit ett kraftigt snöoväder och det hade
snöat säkert tre decimeter. Nästa dag fortsatte vi långsamt på den blanka hårdfrusna
blå isen upp till toppen. Väl där var klockan
sent på eftermiddagen. Så utan någon vidare
fundering skyndade vi oss ned från toppen.
Lättaste vägen gick ned över nordöstflanken
som har en maxlutning på 48 grader. Det
råkade bara vara så att åtminstone jag var
väl bekant med att den flanken är ökänd för
att det ofta går laviner på den.
När Jan Leyon frågade mig om jag kunde berätta om tillbud som jag varit med om
nämnde han Kaskasapakte. Jo jag hade visserligen varit med på ett par spektakulära
försök att knipa första vinterbestigningen
av Kaskasapaktes nordvägg. Men hur spännande är det att läsa om en förfrusen stortå.
Men snart dök andra tankar upp. Vilka var
de mest allvarliga tillbuden jag varit med
om? Och vilka är de viktigaste slutsatserna
som jag dragit och konsekvenserna jag låtit
det få för min klättring?
De mest spektakulära är nog att jag varit i laviner två gånger. Den ena historien är
den du läst ovan och det andra tillfället var
på Singitjåkkas östvägg (den stora väggen
du ser när du tittar västerut från Kebenekaise fjällstation). Beskriven i Bergsport
mars 1983.
Singitjåkka
Den gången hade jag startat tillsammans
med mina två replagskamrater, Per-Elof
Lidström och Bengt Sörvik, i hyfsat väder.
Vi valde den uppenbara försvagningslinjen
mitt i väggen som är en riktig lavintratt.
Efter en kort midvinterdags klättring
gjorde vi bivack under ett torn i väggen.
Under natten snöade det och blev varmare. Men då sov vi så bra man nu kan sova
på en snöhylla i en vägg. På morgonen när
vi vaknade började vi diskutera om vi skulle
fortsätta. Endast en av oss tyckte att det var
en bra ide. De andra två tyckte inte det.
Men viljorna var inte så starka före frukost.
Då brakade det till och vi förstod att en
lavin hade gått ovanför oss i tratten. Snart
forsade snön ner över oss. Tack och lov hade
vi riggat ett fast rep på bivacken som alla
satt fast i. Det kändes ändå kusligt att få
snömängderna över sig. Det gick snabbt
över och efteråt var vår hylla en stor snöhög
ur vilken vi fick gräva fram kök och andra
grejor.
d på vintern
om platån. Ovanför mig hade jag små formationer med vindpackad snö. Plötsligt
släpper den vindpackade snön och glider
ner mot den övre platåns mitt. Som genom
ett under glider snömassan förbi framför
mig och stannar precis vid platåns kant.
Varken Alex eller jag berörs.
Jurij Radon. Bild: Håkan Bengtsson
Av någon anledning var det nu lättare
att enas om rörelseriktningen. Vi valde att
retirera snett ned åt vänster nedifrån sett.
Medan vi klättrade ned gick en kraftig lavin till. Det satte en punkt för diskussionen
om det hade varit en bra ide att fortsätta
Njupeskär
Den senaste episoden inträffade på Njupe­
skärs isfall i slutet av den senaste vintern. Jag
hade inte en tanke på att Njupeskär kunde
vara lavinfarligt. Vid utsteget finns visserligen en liten platå men... Under natten innan
vi skulle klättra turen snöade det rejält och
blåste dessutom. Ideala förhållanden för att
flaklaviner ska bildas och kunna utlösas.
När vi mödosamt puttat upp bilen för
backarna från Mörkret och åkt skidor till
insteget, så startade vi. Alexei Tsychkov
ledde första replängden. Vädret var inte
så mysigt. Mulet och blåsigt och medan
vi stånkade oss upp för fallet duschades vi
kontinuerligt av små fluffiga snömoln.
Den här gången föll det på min lott
att klättra andra replängden. Väl ovanför
den första branten kom jag in i en liten
svacka med vindpackad snö. Jag klev glatt
upp i svackan och skickade ner en rejäl
snömängd på Alex. En del hamnade visst
innanför hans krage. Förlåt, förlåt. Några
meter senare stod jag uppepå nästa lilla
vägg. Jag klättrade nu uppåt på höger sida
Isklättring
När jag började klättra fick jag lära mig
att efter ett snöfall i Chamonix skulle man
vänta minst 1–2 dagar så att snön hann stabilisera sig. Det var min lavinkunskap när
jag började klättra vinterturer i Kebnekaise
i början av 1980-talet. Mina replagskamrater visste inte mer. Min inkompetens var
således monumental.
Eftersom det inte var varmt efter snöfall
i Kebnekaise så klättrade vi även efter snöfall. Att snöflakslaviner bildas efter snöfall
och blåsigt väder hade jag ingen aning om.
Vi gjorde även förstabestigningar av
vattenisturer i Kebnekaiseområdet. Flera
av vattenisturerna i Tarfaladalen klättrades
vid den här tiden. Nuförtiden varnas det
nästan i alla isklätterförare för att snösluttningar ovanför vattenisturer kan vara
extremt lavinfarliga.
På senare år har jag tyvärr hört många
berättelser om allvarliga olyckor på isklätterturer, ibland utlösta av laviner. En
dödsolycka som jag inte känner de närmare
detaljerna kring inträffade i Abiskotrakten
för en del år sedan. Den lär ha inträffat i
sluttningarna nedanför isfallet.
En annan inträffade på Stora isfallet på
Skartåive som jag klättrade första gången
med Per-Elof Lidström. Det var tre klättrare som var högt uppe på fallet när tratten
ovanför fallet släppte och de fick en rejäl
mängd snö över sig. Förste mannen sveptes
med och skadades allvarligt. De andra två
gjorde ett heroiskt arbete med att ta ned sin
kamrat från berget.
Några tankar och slutsatser
Om jag vore 25 år skulle jag inte vilja läsa
några förnumstiga förmaningar från föredettingar. Jag är övertygad om att alpinis-
tiska framsteg bara kan ske med hjälp av en
viss aningslöshet om vad som kan hända.
Mina djärvaste (dumdristigaste) projekt
har jag gjort mellan 20 och 30. Å andra
sidan finns det väl några konsekvenser som
mina erfarenheter har fått för hur jag klättrar vinterturer nuförtiden som även kan
glädja en 25 åring.
Idag finns mycket bättre böcker och
kurser om laviner. (Jag har nyligen skaffat och läst en ny lavinkunskapsbok. Ägde
ingen tidigare.) Dessutom finns det idag
välutbildade svenska guider som har goda
kunskaper om laviner. Det finns därför i
klättersamhället tillgång till bättre möjligheter att lära sig.
Om man klättrar i alperna finns dess­
utom mycket bra information om det
män­
na lavinriskläget. Särskilt franska
all­
vädertjänsten (www.meteofrance.com) har
bra information. Men det finns bra information om Schweiz och Österrike också.
Jag försöker därför uppdatera mig om lavinläget när jag ger mig av på vinterturer.
På branta väggar lagras visserligen inte
snön lika mycket som på sluttningar runt
40 grader (den farligaste vinkeln). Det
betyder ändå inte att du går säker för laviner på brantare väggar. Det behövs inte så
mycket snö för att sopa dig av berget.
Eftersom nyare isklätterförare innehåller mer och bättre information om lavinrisker har jag på senare år flera gånger avstått
ifrån att starta på vattenisturer i utmärkta
iskonditioner för att jag har vägt in lavinrisken.
Jag har också börjat använda lavinsändare i bergsterräng. Det återstår att skaffa
ett riktigt lavinkit (spade, sond, sändare)
och att gå en lavinkurs.
Jurij Radon
33
artikelserie: 2/4
Att göra en
kilsäkrad nytur
Johan Svensson på nytur onsight
i Rogaland, Norge.
Bild: Ann-Sofie Andersson.
Här har jag sammanställt lite tips och
råd för dig som inte är så van att göra kilsäkrade nyturer. Mitt första råd, gränsande
till förmaning, är att läsa sista stycket i
denna artikel mycket noga, och fundera
en stund på accessfrågorna innan du sätter igång.
Om du hittat en klockren spricka är det
bara att klättra upp, så är det klart. Nyturer
onsight innebär alltid en ökad risk, då ingen kontrollerat om det finns lösa block eller
hur säkringarna är. Som vid all klättring
måste du göra en noggrann bedömning
av riskerna, det är ju du som får blocket i
famnen...
Om du bestämt dig för ett försök är
mitt råd att ta med några extra säkringar
som microkilar och någon ”för stor” friend.
Det är förvånande lätt att missbedöma
sprickbredd från marken. Det är också
bra med en liten stålborste som hänger i
firnings­öglan på selen, så du snabbt kan få
tag i den, om det dyker upp någon skitig
crimper.
Är linjen inte ren, vilket ofta är fallet,
krävs rensning. Ser linjen svår ut, eller
dåligt säkrad, kan topprepsklättring behövas.
Rensning
Börja med att slänga upp ett topprep,
och provklättra en gång innan allför stort
rensningsarbete gjorts. Kanske är linjen för
svår, för lätt, för ojämn eller för tråkig för
din smak. Detta är svårt att upptäcka utan
att provklättra. Spana också in säkringsmöjligheterna, är de tillräckliga för dig,
eller för någon annan, eller behövs en bult.
Men då är det ju ingen kiltur.
När du bringat klarhet i dessa frågor är
det dags för rensning. Använd stålborste,
en en- eller tvåradig Nässjöborst rekom-
menderas, men det finns många märken.
Kilpetare är ett måste. Maskrosjärn för att
gräva och ett kort järnspett för att bända
bort lösa block kan behövas. Jobbarhandskar sparar knogarna. Vanlig firningsbroms
med prusik fungerar bra, men en Gri-Gri
uderlättar om du behöver ta dig uppåt.
Tänk på att gräs på utsteget ofta är bättre
än lös jord, då denna gärna rinner ner på
leden och skitar ner. Borsta snyggt, så det
smälter in i omgivningen.
Öva in linjen.
Är linjen för svår att klättra direkt är inövning på topprep ett bra alternativ. Bygg ett
stabilt ankare som hänger ut över kanten
så topprepet hänger fritt. En stump statiskt
rep är praktiskt till detta, 15–20meter är
lagom. Det är även smart med ett hellångt
statiskt rep till topprepet. Då slipper du slita på finrepet och du åker inte ner så långt
när du hänger. Om linjen är sned eller
överhängande, kan det behövas ”styrkilar”
så repet hänger över linjen. Är linjen väldigt svår, för dig, är det lämpligt att kolla
ut exakt vilka säkringar som behövs. Gör
det när du kan sekvenserna och vet i vilka
positioner du kan stå still och släppa ena
handen. Häng säkringarna i ordning på en
karbin efterhand du provat ut dem.
Att leda linjen
När du tror du kan leda linjen, led linjen.
Häng kilarna på var sin slinga i ordning
och på rätt sida av selen så det går snabbt att
lägga dem. När du klättrat upp har det blivit en led av linjen, och det är dags att döpa
den. Tänk på att säkringsmannen nu har
en skyldighet att ta ner ankare och annat,
och att packa ihop alla grejer, medan du sitter på en sten och gottar dig i prestationen.
Själva dopet görs lämpligen med en öl i ena
handen, och en varmkorv i den andra. Det
är ju korvgrillare vi kallas.
Access
Vid klättring på etablerade berg är det för
de flesta en självklarhet att följa de instruktioner vad gäller parkering, fågelskydd osv,
som står i föraren. Om du gör nya leder
eller hittar nya berg följer med detta ett
större ansvar i dessa frågor. Det du gör med
berget får konsekvenser för lång tid framåt.
Några frågor att fundera över innan du sätter igång:
• Har markägaren givit tillåtelse att såga
ner träd?
• Häckar det någon berguv på kruxet?
• Hur är parkeringsmöjligheterna? Hur
många bilar kan tänkas behöva parkering? Är det ok för markägaren att stå
där?
• Finns andra saker som i framtiden kan
leda till accessproblem, t ex fornlämningar, naturreservat, osv? Det är bättre
att reda ut sådana frågor innan det blir
ett problem.
markägare,
aktiva klättrare i området, fågelkunniga,
länsstyrelsen...
Hittils har det i Sverige på många
berg förekommit sparsamt eller inget accessarbete. De senaste åren har det, i alla
fall i Västsverige, blivit lite större aktivitet
på detta område. Jag tror att vi i framtiden
kommer att behöva lägga allt mer tid på
detta, gärna innan konflikter uppstått, för
att undvika sura miner, restriktioner eller i
värsta fall, klätterförbud.
Det är inte roligt att ha utvecklat ett
nytt berg och det ett år efter blir förbjudet
att klättra där. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det lilla du gör, är klättersverige dig
tack skyldig.
Kolla med klätterklubb,
Lycka till,
Johan Svensson
35
S plit
Pi ll ar
Många som åker till Squamish på
Kanadas sydvästkust gör det för att
klättra klockrena sprickor på fast
och fin granit. Och för de flesta står
den mytomspunna och fruktade
Split Pillar högst på önskelistan…
Klättringen finns framförallt på
The Chief, en 600 meter hög granitvägg
Squamish är ett samhälle ungefär en
timme norr om Vancouver på den Kanadensiska sydvästkusten. Staden är tydligt
märkt av skogsindustrin, med timmersorte­
ring och några sågverk som förgrund till de
regnskogslika bergssluttningarna. På senare
tid har utövare av äventyrssporter fått upp
ögonen för Squamish enorma potential och
goda läge. Förutom den högkvalitativa
graniten med spikraka sprickor och korta
anmarscher, erbjuder skogssluttningarna
kring Squamish ett av världens bästa områden för mountainbiking. Till kite- och
windsurfares stora glädje blåser det alltid
i fjorden som staden ligger vid. Dessutom
ligger Whistler, en av världens bästa skidorter, en timme bort vilket inte gör saken
sämre…
Men för de flesta av Bergssports läsare är
det nog ändå de spikraka granitsprickorna
som lockar. Klättringen finns framförallt
på The Chief, en 600 meter hög granitvägg som skjuter ut från den lummiga
skogen vid havet strax utanför Squamish.
Dessutom har någon vänlig själ strött ut en
mängd småklippor runt granitmonoliten
med minst lika god kvalitet och variation.
Totalt finns det 1500 leder i Squamish
och av dessa är Split Pillar en av de mest
åtråvärda.
Split Pillar är en av replängderna på
Grand Wall, den första och mest klättrade av lederna som söker sig upp för hela
The Chiefs granithav. The Grand, som de
loka­la klättrarna kallar den, gjordes av Jim
Baldwin och Ed Cooper 1961 och var det
första stora steget i Squamish framgångsrika klätterhistoria. Den finns flera olika
varianter från 9 till 16 replängder beroende
på förmåga och ork.
Split Pillar är precis som namnet säger
en fristående pelare, 50 meter hög och tio
meter bred, ungefär 100 meter från marken. Eftersom det gigantiska granitblocket
är fristående bildas det en spricka på var
sida om pelaren. Den vänstra heter Left
Side och håller 7+(5.12a). Den högra är
Split Pillar och går i ett dieder hela vägen
upp på pelarens topp från en hängande
stand vid ett cederträd, som på ett oförståeligt sätt växer rakt ut från väggen.
Sprickan startar i fingerstorlek och blir en
trång kamin 25 meter senare, utan speciellt
37
INBJUDAN
till Sverigecupen för juniorer
När: Lördagen den 15 januari 2005
mycket annat än sprickan att hålla sig i. Lyckligtvis är den
inte helt vertikal, så graden håller sig runt svensk 6-(5.10b)
och är möjlig för de som tränat på att jamma.
Var: I Stockholm, på Klätterverket. Karta och
vägbeskrivning finns på Klätterverkets hemsida:
http://www.klatterverket.se/vag.htm
Anmälan: Senast 5 januari, med mail till:
sverige.cupen@ telia.com
Ett stadigt kamkilsrack är nödvändigt för de flesta, efter-
Anmälan är bindande.
som sprickan för det mesta är parallell och dessutom över
30 meter lång. Det brukar inte vara något problem att låna
några extra bitar på campingen nedanför The Chief om det
är någon storlek som behöver kompletteras.
Split Pillar brukar vara ett heldagsprojekt för flertalet
klättrare. Den lättaste vägen till insteget är Mercy Me, två
replängder sparsamt bultad svaklättring följt av en pumpande 6-(5.10b) travers som avslutas med en bultstege. Väl
uppe kan man antingen göra några långa firningar ner eller
fortsätta upp för Grand Wall.
Ange namn, klubb samt födelseår. Efteranmälan på
plats, fram till kl 10.00 tävlingsdagen. För deltagande
krävs medlemskap i en till Svenska Klätterförbundet
ansluten klubb.
Leden är trots allt besvär en utav de finaste sprickre-
I kvalet kommer alla klasser att klättra flash och på
topprep. I finalen klättrar Knatteklassen flash på topp rep, övriga klättrar onsight på led.
plängderna på vår planet med underbar utsikt och riktig
storväggskänsla. Dessutom är den välsäkrad och gradmässigt åtkomlig för de flesta. När du väl har gjort Split Pillar
står en mängd andra klassiker på rad och väntar på ännu
en repetition.
Men det är en annan historia…
Text och bild: Olof Wallin
Startavgift: 200 SEK betalas kontant vid ankomst.
Efteranmälan 250 SEK. I anmälningsavgiften ingår en
lunchbox! (Pastasallad, dryck och banan).
Klasser:
Flickor 86–88 Flickor 89–91 Flickor och Pojkar 92+
Pojkar 86–88 Pojkar 89–91
Tider:
Registrering 09.00 – 10.00
Kval
10.30 – 14.30
Finaler
15.30 –
Prisutdelning: Direkt efter finalerna, cirka kl 17.30
Boende, se nedan för olika alternativ:
Vandrarhem Zinkensdamm
Zinkens Väg 20, 117 41 Stockholm
Telefon: 08 - 616 81 00
Hotell Renstierna
Renstiernas Gata 15, 116 28 Stockholm
Telefon: 08 - 615 21 35, fax: 08 - 615 21 83
Quality Hotel Nacka
Värmdövägen 84, 131 34 Nacka
Telefon:08 - 506 160 00, fax: 08 - 506 160 10
Arrangörer: Stockholms Klätterklubb i samarbete
med Klätterverket.
Tävlingsledare: Leif Tüll
Frågor: Leif Tüll, 0705 -24 04 24, Arne Törnqvist,
0705 -72 02 55, alternativt mail till
sverige.cupen@ telia.com
38
Kom ihåg att
söka bidrag
till din klubbs
access­arbete!
Det går fortfarande att söka bidrag
till din klubbs accessarbete
Accessarbetet inom Svenska Klätterförbundet har som
målsättning att säkra tillgången på klätterklippor runt
om i landet. Ett led i det arbetet är att förbundet har avsatt pengar till lokalt accessarbete, max bidrag är 10 000
kronor per klubb. Syftet med bidraget är att klubbarna
ska använda det till att förebygga och förhindra att accessproblem uppstår samt att bidraget ska hjälpa till att
finna en lösning på de konflikter som redan finns.
Sista ansökningsdatum är 31 december, 2004. (Även
kvitton på utlägg måste vara daterade under 2004.)
Grundkriterier:
• Klubben ska vara medlem i SKF och ha en person som
är ansvarig för accessfrågor.
• Endast klubbar kan söka, inte enskilda personer
Kriterier för att bevilja bidrag:
Till Svenska Klätterförbundets medlemmar!
Svenska Klätterförbundets
valberedning har följande
att meddela er:
På förbundsmötet 2005 ska val till olika uppdrag inom
Förbundsstyrelsen, revisorer och valberedning göras
(se stadgarna 2 kap. 5 § 11–14).
Vi hoppas, att det runt om i Sverige finns människor, som
har lust att engagera sig för en fortsatt utveckling av
klättringen, och därför vill lägga kraft på en ideell insats.
Har du lust eller känner en lämplig kandidat
– kontakta oss!
Vänliga hälsningar
Ingo Sundberg
Allégatan 25, 831 37 Östersund.
Tel 063-51 53 54, mobil 0705-35 72 51.
E-post [email protected]
Fidde Jönsson,
Pl 4038 Uråsa, 360 14 Väckelsång.
Mobil 0706-74 18 60.
E-post [email protected]
• En hållbar och långsiktig lösning på problemet.
• Etablerade klätterklippor/områden prioriteras.
• Bidrag som gynnar många prioriteras framför
ansökningar som når ut till ett fåtal klättrare.
• Bidrag ska i första hand inte ges till löpande utgifter
inom klubben utan till punktinsatser.
• Alla kostnader ska redovisas och verifieras med kvitto.
Kvitton ska vara daterade under 2004
Ansökan ska innehålla:
• Motivering och bakgrund till problemet samt hur
åtgärden ser ut för att lösa det.
• Hur mycket bidrag som klubben önskar.
• Anledning till att just detta förhindrar/förebygger ett
eventuellt accessproblem.
• Tidsplan med datum när åtgärden ska vara genomförd.
Om ni undrar över något maila oss gärna!
[email protected]
Accesskommittén
Ulrica Lindsköld,
Milly Lundstedt,
Ulrika Tiegs
och Anders Wester
Rafael Jensen
Allhelgonagatan 12, 7 tr, 415 13 Göteborg.
Tel 031-46 51 85.
39
Rapport från
2004 års
möte med
UIAA Safety
Commission
Hur presentera det som är unikt för Sverige och
svensk klättersport när man för en gångs skull har
utländska gäster på besök? Volvo, knätofsar, kungen och knäckebröd? ….Njä, svårt att koppla till det
vertikala kanske. Men det där med naturen då? Jo,
där har vi nåt’. Vi sitter ju faktiskt på Europas största
vildmarksområde och svenska fjällen har ju trots allt
katalyserat mycket av den tidiga alpina utvecklingen
i Sverige. Så tänkte Rafael Jensen, Mikael Amlert
och undertecknad, när vi för ett och ett halvt år
sedan bestämde skådeplatsen för 2004 års version
av ”The UIAA Safety Commission Annual Plenary
Session”. Frågan fick vi redan 2001 av SafeComs
namnkunnige president Pit Schubert som tillsett att
olika medlemsländer växlar värdskap för det årliga
mötet som därför turnerat runt i världen i decennier.
För den som inte redan vet, är Safety Commission
(SafeCom) det organ inom UIAA som bl a övervakar
tester och normer för klätterutrustning som ska
tilldelas den åtråvärda UIAA-stämpeln. I undantagsfall kan SafeCom även med hjälp av sitt nätverk
av laboratorier och teknisk expertis utreda speciellt
knepiga klätterolyckor.
Så blev det då dags att i mitten av juni bre på tjockt
med hjortronsylt och veckla ut en välkomnande blågul representationsanda under ett par dagar. Efter
att förhandlingarna med Keb-stationen runnit ut i
sanden fick vi till ett bra avtal med Abisko Turiststation. Med midnattsolen speglande sig i Torneträsks
vidsträckta vatten mot norr, Europas väldigaste vildmark på andra sidan p-platsen, bättre kommunikationer och bättre konferensfaciliteter, var det bara
den obligatoriska aktivitetsdagen (läs klätterdagen)
som oroade. Min minnesbild av de svarta skifferkullarna med svagt gröna nyanser av regnvåta lavar
var nog för att knottra huden på en tillbedjare av
solvarma granithav. Men hur det än blev, kom denna
omlokalisering av mötet faktiskt att leda till långt
bättre klätterupplevelser för gästerna än Keb kunnat erbjuda de senaste 100 miljoner åren…. En liten
utflykt västerut över norska gränsen fixade detta!
Lite knorrande hördes inledningsvis över den
dåliga synkningen mellan utrikesflighter till och
från Arlanda och de rätt sällsynta flighterna vidare
norrut. Väl på plats i Kirunas sparsmakade ankomsthall började dock delegater från Storbritannien,
Schweiz, Frankrike, Tyskland, USA, Italien, Holland
m fl länder, tina upp när välbekanta röster och ansikten från halva världen underströk att ”gänget”
åter börjat samla ihop sig som så många gånger
förr. Även några labb-killar och representanter för
de stora utrustningstillverkarna som Beal, Petzl,
40
Black Diamond, DMM etc var på plats här uppe i Europas nordligaste utmarker och Norsk Klatreforbund
gjorde också en glädjande med kort visit i form av
Stein Tronstad som tog tillfället i akt då mötesplatsen för en gångs skull låg s a s nästgårds, sett ur
hans perspektiv.
för att på så vis tydliggöra skillnaden gentemot
säkerhetslogon. Undertecknad hade hellre sett
att Säkerhetslogon fick samma modernisering och
kryddades grafiskt lite extra för att åter kunna inta
sin rätmätiga plats som den starkaste UIAA-symbolen på en produkt.
Ny president i SafeCom 2005
Korresponderande medlem
I år handlade det inledningsvis om att respekta­ble
Pit Schubert (ingenjör och urspr säkerhetsexpert i
DAV) skulle avgå efter oräkneliga år som SafeComs
ständige president. Han ersattes av Jean-Franc
Charlet från FFME (den franska klätterorganisation
som jobbar parallellt med CAF). Charlet är bosatt i
Chamonix, är utbildad UIAGM:are och jobbar bl a
med tester på ENSA-centrat i Cham.
Nytt för i år är att ett medlemsland nu kan ha en
s k korresponderande medlem i SafeCom. Med
denna status, som är avgiftsfri, behöver medlemmen således inte fysiskt delta i de årliga mötena,
men förutsätts istället vara aktivt deltagande i t ex
meningsutbyten per e-post som äger rum i de olika
arbetsgrupperna inom SafeCom.
Problem med Sharp edge-testet
för klätterrep
Hela UIAA:s styrelse (inkl McNaught-Davies) kommer att avgå mot slutet av 2004. UIAA:s struktur
ändras ev (förslag från DAV) och antalet kommissioner skärs i så fall ner till tre (Mountaineering,
Environmental och Youth & Culture Commission).
SafeCom kommer då förmodligen att ingå som en
underavdelning i Mountaineering Commission.
Beslut väntas i oktober. Denna allvarliga situation
kan ev ha att göra med något oroväckande som Pit
Schubert nämnde utanför protokollet, nämligen att
ryktet går om en ny stark klätterorganisation – ”Arc
Alpin”, som kanske kan komma att konkurrera med
UIAA i framtiden. Starka politiska och ekonomiska
krafter i flera länder (ev även inom UIAA) tycks
vara i rörelse för att detta ska hända. Scenariot
kan göra att UIAA förlorar medlemmar och mycket
av sina intäkter vilket naturligtvis påverkar UIAA:s
internationella slagkraft och spännvidd. I värsta fall
kan det innebära att UIAA försvinner in i historiens
glömska som t ex Nationernas förbund. I Arc Alpin
ingår för närvarande de traditionella alpina länderna
och i nuläget är det tveksamt om de gärna släpper
in övriga UIAA-medlemsländer; m a o en slags klättervärldens G7-organisation.
Det har under senare tid visat sig att testerna enligt
den relativt nya normen UIAA 108 (för ”sharp-edgerestistant dynamic ropes) tycks producera resultat
med oroväckande stora variationer. Mötet beslöt
därför att fr o m 2004-07-01 tills vidare upphäva
giltigheten av denna norm tills problemen lösts.
Förändringar i norm 123 för borrbultar
(Rock anchors)
Under Abiskomötet beslöts att sänka materialkraven på borrbultar. För att godkännas av UIAA ska de
hädan­e fter vara gjorda i stål av kvalitet motsvarande
AISI 316 (amerikansk materialbeteckn.) eller bättre.
Detta ansåg en del av de närvarande sakkunniga
vara ett mycket dåligt beslut eftersom bultar gjorda
av detta stål kommer att rosta förhållandevis snabbt
i högkorrosiva miljöer, t ex på kustklippor i Thailand.
Få brydde sig dock om dessa invändningar eftersom
bättre material ansågs alltför ”dyra och exotiska” av
de närvarande utrustningstillverkarna. Hm.
Brottstyrka på skruvhylsan
på skruvkarbiner
Mötet lyckades slutligen efter idogt arbete av
arbetsgruppen med Storbritanniens delegat fastställa ramarna för den nya test som ska säkerställa
tillräcklig motståndskraft hos skruvhylsan på skruvkarbiner. Bla beslöts att en skruvhylsa ska klara 1kN
tryck (rakt mot porten) utan att funktionen upphör
och 2 kN utan att porten öppnas mer än 3 mm.
Partnerskapsprogrammet – storyn rullar
vidare…
Undertecknad ansåg att den nya UIAA-logon som
har börjat användas för de olika delarna i partnerskapsprogrammet, riskerar att misstolkas av konsumenterna. Denna nya logo som t ex kan indikera att
en produkt är ”Good choice and recommended by the
UIAA” innebär ju absolut inte att produkten på något
sätt har testats enligt några normer. Om produkten
på hyllan bredvid däremot har klarat de hårda säkerhetskrav som UIAA ställer, kommer den gamla logon
att användas där. Det är uppenbart att den gamla
logon till kunden kommunicerar budskapet: ”OK
säkerhet, men inte helt up-to-date” medan en ny
grafiskt tilltalande säger: ”ny, fräsch, modern, bra”
även om man bredvid märket i ord understryker vad
som menas. Mötet kunde inte hitta någon riktigt bra
lösning på detta problem, utöver att av UIAA kräva
att de nya logotyperna förses med texten ”This label
does not indicate compliance to any UIAA Standard”
UIAA får konkurrens…
Nästa SafeCom-möte
Nästa gång ärevördiga Safety Commission sammanträder blir 17 – 21 maj 2005 någonstans i södra
Frankrike (ev Chamonix). Då har min mycket kompetente efterträdare Martin Nilsson från Stockholm
tagit över som Sveriges representant. Martin önskas
härmed lycka till i sitt värv för den kommande fyraårsperioden.
Slutligen ett stort tack till alla inblandade som ställt
upp 2004: för det första till Martin Nilsson som sekonderade mig på ett stärkande och uppmuntrande
sätt genom att vara bisittare under hela Abiskokonferensen. Ett tack även till Lottie Cederbom för
hennes noggranna och grundliga hantering av anmälningar, till Rafael Jensen för långvarigt allmänt
planeringsarbete, till Mike Amlert för planeringen
av logistik och erbjudande inför aktivitetsdagen,
till Mårten Johansson för en mycket uppskattad
guidning av de spännande Kåppasjokka-grottorna
och sist men inte minst ett varmt tack till Abisko
Turiststation för ett helt igenom proffsigt omhändertagande av våra gäster!
Magnus Nilsson
Sveriges representant i
UIAA Safety Commission 2001– 2004
Dollarturister vallfärdar för att se den vackra naturen
REVOLUTION ROCK
Kuba – mecka för överhängssugna
Jag säger bara ett ord: Mogotes
En mogote ser så där hopkrupen ut som en
snigel gör när du petar på den, fast mogoten är 200 meter högre ungefär. Hela kalkstensformationen är överväxt av diverse
träd, buskar, palmer, ormbunkar och all
möjlig upptänklig sly. Det enda vegetationen inte biter på är de vertikala väggar som
är helt släta, eller på överhängen och taken
– så du vet var du ska klättra.
Viñales är namnet på ett dalsystem
med tillhörande bergskedja och slätt. Den
odlade röda jorden breder platt ut sig mellan långa led av mogotes. Dollarturisterna
vallfärdar hit för att se den vackra naturen,
rida häst och se tobaksodlingar och grottor. ”Sagan om ringen” säger de och föses
i ekoturismens fållor medan klätternördar
söker lite närmre kontakt med det exponerade berget.
När jag ensam anländer till byn mitt
i regnperiodens juni med en sprillans ny
fingerskada och rudimentär spanska utan
varken vänner eller förare, undrar jag lite
hur det här egentligen ska gå. En dag senare
är jag adopterad av de lokala klättrarna som
nu kallar mig för ”la reina” – drottningen.
(Jag ledklättrade.) Varje kväll i två veckor
dansade jag salsa med dem och på dagarna
ägnade vi oss åt dalens sportklättring.
Speleologernas långa färd mot ljuset
Sociedad Espeleológica de Cuba – Kubas
grottforskarförening, praktiserade topprepsklättring upp ur grottor sedan en
puertoricansk klättrare gett dem utrustning i mitten av 90-talet. Men först 1999
börjar det ljuva ljudet av borrmaskiner
höras mellan bergen. Då har Armando
Menocal, Craig Luebben och Cameron
Cross från USA kontaktat de kubanska
grottforskarna och föreslagit att de ska
klättra tillsammans på bergen i Viñales.
Förutom de kubaner som då börjar bulta
upp leder följer flera trupper av nytursmakare från USA, Frankrike, Spanien och
Kanada. Till dags dato är bara en bråkdel
av dalens potential utvecklad, men lokala
eldsjälar som Josué Millo Gomez öppnar
ständigt nya leder. Sakta men säkert växer
kretsen av kubanska klättrare i Viñales och
Havanna men tyvärr lyser kvinnorna ännu
med sin frånvaro.
Viñales har nu mer än 160 leder varav
de flesta ligger i det franska 6 och 7-registret. Så gott som alla är bultade och en stor
del är mer än en replängd. Just de många
mulitpitcharna runt 120 meter är lite av
dalens varumärke.
Du kan klättra överhäng och tak på
tufor och stalaktiter i graderna 6a-8b+.
De abnorma stalaktiterna och tuforna är
ett utmärkande drag för mycket av Viñales
klättring. Det krävs en god portion teknik
och syratolerans på de ofta väldigt överhängande lederna. I gengäld är greppen för
det mesta goda och du kan klättra 6a+ som
är åtta meter överhängande.
Vertikala väggar (5:or till 7c+) kan antingen vara släta och mer påminna om granit, eller innehålla droppstensformationer
av olika slag. Eftersom inte alla väggar har
41
Kubaner är inte bara bra på Merengue och cigarrer.
Josué Milo Gomes visar att de kan klättra också.
pockets fick jag ibland en komisk känsla av
att klättra på granit med tufor! En sektor
med unik sten är bl a Cueva Larga (den stora grottan). Där ligger leder på båda sidor
av en lång spricka in i berget. Här kan du
följa en tufa stor nog att krama om i 30 meter eller klättra på kusligt organiska former
jag tidigare bara sett i kalkstensgrottor.
Josué Millo Gomez
Josué är 30 år och går i skola några kvällar i veckan för att lära sig engelska och de
ämnen han behöver för att komma in på
universitet. Hans mål är som många andras
att kunna flytta utomlands med sina barn,
kanske till Spanien.
Efter tre och ett halvt år i leken är han
nu en av Kubas mest erfarna och hängivna
klättrare. Han har tagit på sig rollen som
klätter-pappa i Viñales och lärt upp många
av de lokala förmågorna. Josué är ute i bergen de flesta dagar. Ibland sätter han upp
leder, ibland får byns skolklasser följa med.
Då och då säkrar han nyfikna dollarturister
för att kunna tjäna lite pengar.
”Det finns så många vackra linjer här
som jag är sugen på att bulta upp. Jag har
klättrat större delen av lederna i dalen, men
har några projekt kvar. Till hösten vill jag
göra Lynn Hills 8a Esplendidos.”
42
Josué ser positivt på att det kommer
så många utländska klättare till Viñales
och brukar alltid guida eftersom det inte
finns någon uppdaterad förare. Många gör
nyturer och utökar därmed dalens kapacitet. Ofta vill de också jobba med honom på
hans hårda projekt, vilket han tycker gör
honom till en bättre klättrare.
”Tänk att kunna åka utomlands och
få klättra någon annan stans än i Viñales.
Jag skulle vilja åka runt hela världen och
klättra. Det är min dröm, även om det
ibland känns omöjligt.”
På Kuba är klättring inte bara misstänkt i sig (som i markägar-Sverige) utan
leder även till mycket kontakt mellan
utlänningar och kubaner. Eftersom det
är förbjudet, så har det satts vissa käppar
i hjulen för de kubanska klättrarna, mest
i form av övervakning eller hot. Troligtvis
är detta en av anledningarna till att ingen
av de kubanska klättrarna sammanställt
en förare.
Kom ihåg att kubaner varken har
möjlighet (ingen import) eller råd att köpa
klätterutrustning. Ett rep är värt ungefär
en laglig årsinkomst. En god sed för utländska klättrare är att lämna kvar utrustning och då gärna förbrukningsvaror som
bultar, rep, skor och krita.
Bästa tipsen får du av Viñales lokala klättrare
Johan Luhr, kom hit!
I Viñales finns en nästan oändlig potential för nyturer. Flera tusentals leder av
alla lutningar, längder och grepptyper bara
väntar på att bli klättrade. Den enda begränsande faktorn är hur många bultar du
lyckas smuggla med dig i handbagaget (för
att komma undan 20kg-begränsningen
på flyget). Se bara oberörd ut och gå rakt
igenom tullen.
I övrigt är Kubas klättermöjligheter
outforskade så när som på ett boulderställe
jag hört ryktas om i södra Kuba (maila mig
om du har info om detta). Jag reste även i
en bergsregion i Santa Clara-provinsen där
det fanns gott om väggar. Tyvärr hann jag
aldrig ned till Santiago eller Guantánamo
där Kubas största bergsområden egentligen
ligger.
Viñales är ett bra resmål idag, men om
nytursutvecklingen verkligen sätter fart
kan det bli ett mecka som slår många andra
historiskt sett viktiga områden.
Text och bild: Jenny Körlin
Fakta: Klättring på Cuba
Reguljärt flyg 6 000–8 000 kr beroende på säsong men
det går också många charterflyg. Viktbegränsning 20
kg. (Smuggla övervikt i handbagaget som vanligt.) Kom
ihåg flygplatsskatten på 20$ vid hemresan.
VISA måste införskaffas i god tid innan via Kubanska
ambassaden.
Viñales ligger cirka tre timmar väster om Havanna.
Bussar går dagligen från Víazuls och Astros buss­termi­
naler.
Den som har pengar kan bo på lyxhotell i Viñales. Vi
andra dödliga bor i Casas particulares som kan liknas
vid bed and breakfast. Dubbelrum Havanna cirka 20$,
Viñales 10$. Frukost 3$ och middag 5–7$.
Camping: går inte, får inte, skall inte. Det är inte du
som råkar illa ut, utan den vars mark du campat på. Bjud
inte heller in er hos lokala klättrare för de kan råka illa
ut.
Utrustning du behöver är 60 metersrep och 15–20
slingor.­(två rep om du vill klättra flera replängder.) Ta
med stora kvantiteter krita.
Det går i princip att klättra hela året även om orkan­
säsongen okt–nov kanske inte är helt optimal. Dec–feb
har bästa klimatet med 15–20 grader. Temperaturerna
stiger fram mot regnperioden jun–sep till cirka 30–35
grader. Besök vid denna tidpunkt går utmärkt för
morgonpigga/överhängssugna.
Kubas dubbelekonomi kan skapa viss förvirring i
början, men i princip kommer du att betala det mesta i
US$. Viss snabbmat, men även frukt brukar kunna köpas i kubanska pesos. 1 US$ = 25 kubanska pesos.
Det finns två statliga restauranger i Viñales där du
kan äta från 2–10$. Generellt sett är maten godare på
casas particulares. Självhushåll är i princip oaccepterat
– lämna gasköket hemma.
Öl 1$. Rom 3–10$/flaska. (Fast de kubanska klättrarna fick alltid tag i billigare rom på något sätt.) Honungs­
vin som är en lokal specialitet 3–4$.
Cigarrer: cirka 1$ styck på gatan i Havanna, 0,5$ för
lokala varianter i Viñales.
Mobiltelefoner fungerar inte alltid på Kuba. Kolla
med din operatör.
Internetcafé finns i Viñales, dock inte alltid med
ström eller utan köer.
www.cubaclimbing.com innehåller allt du vill veta.
Lonely­Planet, släng er i väggen! Här finns också dåligt
uppdaterade topos som kan ge visst stöd. Bästa sättet
är dock att hänga med de lokala klättrarna.
43
Antalya
– det nya resmålet
för klättrare
Tillhör du dem som på hösten
börjar spana efter sista minutenresor till Kalymnos eller andra
platser som erbjuder klättring
för en billig penning? Då kan det
vara dags att även hålla ögonen
på Antalya i Turkiet, med lite tur
kan man hitta flygbiljetter runt
1 500 kr om man är ute just i
sista minuten, åtminstone den
Jens Larssen trivs när det är brant.
Sportklättringen är relativt ung i Turkiet men håller på att utvecklas i allt snabbare takt. Området Geyik Bayiri, 25 km väst om
Antalya, började utvecklas av Öztürk Kayikci i slutet av 2000 och
är idag Turkiets största klätterområde med över 200 bultade leder
och det finns fortfarande stor potential.
Atmosfären är lugn och avslappnad i Geyik Bayiri och man
behöver definitivt inte trängas på klipporna. På kvällarna samlas
man med de andra klättrarna i ett av de två klättercampen, äter
och dricker och skrockar om dagens stordåd, alternativt brist på
detsamma. Eftersom man är en bit utanför Antalya slipper man
påträngande försäljare, ockerpriser och andra företeelser som förknippas med turistorter. Istället omringas man av den stjärnklara
natten och ljuset från irrande pannlampor.
Resa och boende
De flesta större charterbolagen har billiga resor till Antalya, satsa
på en flygstol eftersom man som klättrare vill bo nära klippan. Det
finns två klättercamp att välja på, Climbers Camping som drivs av
Öztürk och hans flickvän Zuleyha Geels och JoSiTo Camp som
drivs av tre tyskar, också de klättrare. Båda alternativen har bra
hemsidor med information och bilder (se faktaruta). Både Öztürk
44
här hösten.
och Zuleyha är två kända klätterprofiler i Turkiet och stämningen
i deras camp är väldigt familjär och de strävar efter att behålla
sin verksamhet i en liten skala. JoSiTo Camp är nyare, de håller
fortfarande på att bygga till bungalows, och ligger en aning högre
i prisläge. Vill man inte laga sin mat själv, vilket man i Climbers
Camping gör i det allmänna köket, ska man dock satsa på JoSiTo
för de erbjuder mycket goda middagar för mellan fem och sju Euro.
Klättring
Den mesta och bästa klättringen finner man längs en cirka en
kilometer bred klippa som är upp till 50 meter hög. Klippan ligger
cirka fem minuters anmarsch från den stora vägen där den är som
närmast, vilket är ungefär där Öztürks camp också ligger. Vidare
finns det, i direkt anslutning till JoSiTo Camp, cirka åtta minuter
nedanför den stora vägen, en klippa med ett 20-tal leder.
Klättringen i Geyik Bayiri erbjuder långa, spektakulära och välbultade leder som dock kan vara hårt graderade, speciellt i de tidigare sektorerna och i de lägre graderna. Klippan är av kalksten, det
finns gott om tufor och stalaktiter där många av lederna är i absolut
världsklass. Tyvärr finns de även många leder som egentligen inte
erbjuder annat än små och sylvassa grepp. Det värsta exemplet vi
sprang på, inte ont anande, var leden Sado Mazo, 6c som med sina
40 meter sliter sönder huden på de flesta klättrare ovana vid annat
än svensk granit. Underligt nog fanns inga rekommendationer i
guideböckerna och varje dag såg vi alltid någon som försvann upp
i tortyrkammaren.
Turkiet är varmt och mitt på dagen är det svårt att hitta klippor i
skuggan. På morgonen, fram tills klockan elva ungefär, ligger några av klipporna i skugga därefter får man oftast vänta tills tretiden
innan övriga klippor blir klätterbara. Anmarschen är på mellan tio
och 40 minuter i brant och ibland oländig terräng och ett gott råd
är att planera klätterdagarna lite så att man slipper gå för mycket
i solen, det är sällan som man är vid en och samma klippa hela
dagen. Det finns däremot gott hopp om att detta kan komma att
ändras. Det finns en stor klippa som är nordvänd och som ligger
i skugga hela dagen. Tyvärr finns där bara två leder och det råder
för närvarande bultförbud men det pratades en del om att förbudet
skulle hävas, man kan bara hoppas att det stämmer för det finns
flera mycket fina linjer på klippan.
De guider som finns över området (säljs av Climbers Camping)
kommenterar inte lederna och för att få ut så mycket som möjligt av
klättringen så rekommenderar vi att man pratar med andra för att
plocka ut russinen ur kakan. Det kan vara helt avgörande för om
din semester blir underbar eller­en katastrof! För att uppskatta området till fullo och för att inte de skuggiga lederna ska ta slut på en
vecka bör man för närvarande kunna onsighta 7a. Bästa säsongen
är höst och vår eftersom sommaren blir alltför varm och på vintern
kan det regna en del.
Det finns även andra klätterområden om man kan tänka sig att
lägga ett par timmar i restid. Den man kanske främst bör känna
till är Akyarlar som ligger nere vid havet, perfekt om man vill ha
lite mer sol och bad-känsla. Förutom ett 20-tal leder finns här även
en del bouldering. Det är lätt att ta sig dit med buss men det är inte
så ofta dessa passerar Geyik Bayiri. Detta är dock inget problem
för det är lätt att lifta till närmaste by där bussarna går betydligt
oftare.
Vilodagar
För den som inte bara vill ligga och slappa på sina vilodagar så är
Antalya eller stranden bra alternativ. Buss är även här det transportalternativ som gäller. Det går även att ta taxi, åtminstone på
tillbakavägen, men även om det inte är lika dyrt som här hemma
så är det betydligt dyrare än bussarna som kostar ungefär fem kr.
I Antalya finns det en hel del shopping med bland annat billiga
kläder, framför allt skinn. Havet kan också rekommenderas, det är
inte för inte som Antalya är ett charter-resmål.
Vill ni känna lite upptäckaranda och bana väg så satsa på en resa
i höst, vill ni ha allt serverat på ett fat så vänta något år så kommer
Antalyaregionen kanske ha blivit det nya klättermeckat. Det finns
nämligen klippor precis överallt!
Text: Karin Sterky
Bild: Öztürk Kayikci
Artikelförfattaren på Yagmur Duasi 6c+.
Fakta: Antalya
Resa
Flygbolag:
Always, Apollo, Detur, Nazar, Ving, m fl
Boende
Climbers
Campingwww.climberscamping.com
JoSiTo Camp www.climbingcamp-antalya.com
Klättring
Grader
Flest leder mellan 7a – 8a
Hårt graderat i de lägre graderna (<6b)
Säsong
September – juni. Kan bli något kallt i december–januari.
Mest regn i december och mars
Bultning
Mkt välbultat, reglerat av
TODOSK (Taurus Nature Sports Club). Bulta gärna men kontakta TODOSK eller Öztürk/Zuleyha först.
45
Magnus Eriksson
klättrar Prozac, 5C.
Bild: Jonas Wiklund
Mikroleder har ju
samma attribut som
Linjen är helt given.
En sköld reser sig 80
grader mot marken.
Åtta och en halv meter
högt.
Bortsett från
en grov tvärspricka i
huvudhöjd finns bara
tunna och intrikata
väggrepp. Min kärlek
till tunn väggklättring
är tyvärr obesvarad,
och från backen klarar
jag inte att gissa sekvenser. Jag har tittat
på linjen nu och då.
Linjen ser hyfsat obevuxen ut och är kanske möjlig att klättra utan att rensa innan.
En tidig vårdag får jag ett ryck och lånar
ihop 4–5 paddor som jag placerar ovan det
välplacerade snötäcket och ger mig av. Jag
får hoppa ner några gånger innan jag besegrar det första kruxet och kommer till två
hyfsade krimpers på fem meters höjd. En
blick uppåt ger vid handen att klippan är
skitig och greppen små. En blick nedåt ger
vid handen att snön är skitig och paddorna
små. Jag traverserar ut till höger till en bra
spricka och flyr det sanna problemet. Nåja,
åtminstone har jag etablerat problemet
Ynkrygg i ”god stil”.
bouldering. Lite utrustning och mycket
frihet.
Gängbestigningar med dussintals
paddor, inövning på
topprep eller klättring
helt utan spotters och
paddor.
Klättraren
bestämmer själv enkelt
hur stort äventyret ska
bli, styr själv sitt risktagande. Risken att bryta
en fot finns alltid där,
men det gör det i innebandy också.
Höga block
Kommersiellt tillgängliga utmärkta crash­
p
­ addor har gjort att bouldering kommer att
bli den största grenen inom klättring. För
en väldigt liten insats får man ut väldigt
mycket glädje. Bouldering går fort, är lätt
att kombinera med ett vanligt lönearbete
och familj, och är den minst riskfyllda varianten av klättring. Den gymnastiska delen
av klättring, som ändå är klippklättringens
bärande element, är dessutom mest framträdande inom bouldering.
46
I motsats till boulderingens alla fördelar
står de höga boulderproblemen och mikrolederna. Den gymnastiska komponenten
ersätts av en mental del, insatsen blir mycket högre. När boulderproblemen, eller vad
man nu vill kalla det, blir över 6 meter höga
och man vill ha tillfredsställande säkerhet
måste man skrapa ihop flera paddor och
spotters, och mycket av enkelheten i bouldering går förlorad. Att klättra mikroleder
är faktiskt fånigt.
Höga boulderproblem och mikroleder
för däremot in ett element av äventyr i
bouldering. Ett annan sorts risk än risk
att misslyckas. En risk att slå sig. Andra
element än i vanlig bouldering får betydelse, förmåga att reversera premieras
högt, att klättra med flyt trots rädsla, att
klättra säkert och statiskt. Ändå är det
inte fråga om frisolo, även om frisolo har
samma fördelar i ännu högre grad, men
till ett fasansfullt pris. Är konsekvenserna
av ett fall oacceptabla är det frisolo. Ett
vanligt highball är mer som en lång run­
out mellan goda säkringar, pirrande men
inte så farligt.
Naturligtvis kan man få ut mycket glädje
av att klättra höga boulderproblem och
mikroleder på topprep också. Om moven
är fina är de det även på topprep. Humorlösa puritaner rynkar på näsan åt detta: men
om syftet är att ta bort ett element av risk
(förmodligen klokt) är det lite skillnad på
att göra det med ett topprep eller med den
amerikanska välfärdsmetoden att bruka 20
paddor och fem spotters. Förvisso är det
skönt att slippa begränsa sig av rep och sele,
men man måste ändå tillåta sig att tänka
tanken att dogmen med att helt undvika
topprep är cyniskt marknadsförd av crashpaddtillverkare. Att sätta upp ett topprep
är iallafall mindre besvärligt än att bygga
hoppborg.
Efter att ha etablerat Ynkrygg så kunde
jag inte låta bli att titta på den sanna linjen
gång på gång. Genom att titta på den
ovanifrån och från sidan kom jag fram till
att den måste rensas ordentligt. Sagt och
gjort så firade jag ner för linjen, borstade
av den och kollade igenom flytten längst
Jonas Wiklund på
Trad är Gay, 6A.
Bild: Magnus Eriksson.
upp på topprep. En höstmorgon då jag inte
hade undervisning stämde jag träff med
Dag och Urban som hade kvällsskift. De
kom lite senare så jag hann bara ett slarvpress, blev nervös som en kanin och åkte
av just innan sista hårda sekvensen. Från
den höjden utsätter en fullvuxen karl spottern för en betydande risk, men Urban bröt
fallet väldigt fint och jag fick linka iväg till
arbetet.
Jag är inte på något sätt en expert på
mikroleder och highballs, en riktig mikroledsexpert faller ju aldrig på det sättet.
Nåväl. På den igen bara. Strategiskt nog
väntade jag till dess att det var massor med
folk ute i Skravel så jag kunde låna ihop 5-6
paddor och två spotters. Denna gång flöt
jag upp till sista riktiga movet: ett halvlångt
gung till en bra sloper. Fötterna lossnade
från fotstegen, Urban som spottade höll på
få dåndimpen av mitt ständiga fallande,
men greppet är så bra att jag lätt kunde
hålla kvar och göra sista movet till toppen.
Ännu en totalt poänglös resa avklarad: tjohoo, Oktoberfesten är etablerad.
Det finns hur många highballs och
mikroleder som helst kvar att göra, och hur
man gör förstabestigningar har jag inget
med att göra. Fundera över vilken risk
ni är beredd att ta. Förstabestigningar av
riktigt höga boulder på blick är bland det
häftigaste du kan uppleva, men allt för ofta
opraktiskt i norra lav-, moss-, och barrskogsregionen. När problemet väl är rensat
finns massvis med tricks för att ta ner det på
en lagom nivå. Ser det ut att var på stabil
flashnivå så är det ju bara att köra, men ser
det värre ut så öva in det på topprep eller
bygg hoppborg.
Ett vanligt trick för att ta ner problem på
lagom nivå är att lämna kvar rensningsrepet i närheten så att man kan ta tag i det om
det behövs. Jag har själv aldrig använt det,
men nästan: när jag satte upp
Bloody mary så hade min inre matematiker tagit över och fått mig att glömma
bort att rensa uttoppningen. Sålunda
psykade jag ur ovan en sned landning inför
en lavbevuxen mantling. Turligt nog hade
jag rensat på topprep samma dag så ett statiskt rep låg i ryggan. Jag fick be Lotta att
springa runt till toppen, knyta knutar på
repet, fästa det i ett träd och slänga ut det
över kanten.
Hög bouldering i Skravel
Det finns inte så många highballs i Umeå,
men alla riktigt fina finns ute i Skravel. Följande är några av mina personliga favoriter.
Breathless 5A ** Klassiskt highball. Inte
alls så svårt men tekniskt smearmove på
hög höjd sätter lätt skräck i bestigarna.
Säker med två paddor och en spotter. Ett av
de populäraste höga boulderproblemen.
Testbild 5C ** Fin layback. Passa er för stenen bakom problemet. En bra introduktion
till highballs i Skravel. Fallet från toppen
har testats med tillfredsställande resultat.
Prozac 5C *** En makalöst perfekt highball. Kruxigt insteg, sedan lättare och
lättare. Enkel att reversera och med två
välplacerade paddor ganska riskfri.
Trad är gay 6A *** En annan klassiker.
Inte så högt: toppen är 5,5 meter ovan
paddorna. Känslig klättring med giftigt
avslut. Ett av de finaste problemen i Skravel
alla kategorier. Är du inte säker på graden
så rekommenderar jag definitivt att ticka
ut slutgreppen ovanifrån innan du går
på. Kom bara ihåg att borsta bort ticken
efteråt. Ursäkta namnet: Southpark var en
populär TV-serie när denna gjordes.
Le Roi du fétechisme 7A ** Fet-Roy som
den kallas i folkmun skulle vara trestjärnig
om inte det var ett elakt stenblock rakt
under bouldret. Tyvärr är nog en ordentlig
landningsrenovering svår att göra. Ett brant
arête med små grepp. 7,2 meter högt så den
är obra att falla på i slutet. Går förmodligen
att säkra hyggligt med en mässingkil i den
tunna sömmen som skär genom väggen.
Oktoberfesten 6B+ ** Vill någon försöka
flasha så ring mig för beta och spotting.
Fontgrad egentligen helt poänglös, runt
svensk grad 7/7+ på topprep?
Jonas Wiklund
47
Fakta: Om Skravel
Norra norrlands största boulderområde med knappt 300
etablerade boulderproblem från väldigt enkelt till medelhård
bouldering. I huvud­sak vertikal klättring på granit. Crashpadda är i det närmaste ett måste på grund av hårda och
ibland­ojämna landningar. Säsongen startar med fånigt lång
anmarsh längs oplogade skogsbilsvägar i början av april,
och slutar med frusna fingrar i början av november.
Vägbeskrivning
Från centrala Umeå: Kör över tegsbron och ta höger direkt
efter viadukten. Sväng vänster i rondellen in på Gräsmyrsvägen. (Riksvägen).
Följ Gräsmyrsvägen hela vägen förbi Röbäck.­Passera
förbi byn Skravelsjö och fortsätt ytterligare 2,3 km längs
Gräsmyrsvägen till en liten skogsbilsväg dyker upp på
vänstra sidan i ett backkrön. Det finns en bom efter cirka
150 meter om du är på rätt grusväg. Ibland är bommen låst,
parkera i sådana fall längs vägen. Fortsätt tills det dyker
upp ett sandtag, parkera längst in i sandtaget. Sikta upp mot
radiomasten. Efter masten följer du en bred stig fram till
området.
Förare
En pdf-förare över Skravel, i starkt behov av uppdatering,
finns att ladda hem från www.borrbult.nu. Ny förare över
hela Umeå­området kommer till våren.
bergsguiden
Oslagbara
priser på nätet?
Prisexempel
Friktionssko
Tripo Rap
Nyhet!
En ny assymetrisk sko från Triop med
en väl utvecklad form för bästa möjliga
prestanda. En stretchpanel i neopren
finns insydd i plösen för bästa passform.
Vikt 520 g/par (stl. 42) .........................645:-
tel 0970-251 83
48
Boka in den
22 – 24 april 2005!
För då kommer ett utbildningsseminarie, om ”Allemansrätten”
och ”Klättring och miljö: Åverkan
eller Samverkan?”, att hållas för
i första hand accessansvariga i
klubbarna, kommittémedlemmar,
SKF styrelse, och i mån av plats
övriga.
Isklätterinstruktörskurs
Plats för seminariet:
Nordens Ark i Bohuslän.
Klätterförbundet står för kostnader, förutom resan som bekostas
av respektive klubb eller kommitté om det gäller övriga så
betalar man själv för resan.
Mer info i nästa
nummer av
Bergsport!
Accesskommittén
[email protected]
Gällivare Klätterklubb inbjuder till:
Isklätterveckan Stora Sjöfallet 2005
Onsdag 2/3 - Söndag 6/3 2004
Efter senaste årens succeträffar, så har vi nu glädjen att inbjuda
till 2005 års träff. För att möjliggöra mer klättring för dem som
reser långväga så kör vi som vanligt träffen som isklättervecka
Onsdag-Söndag. Som tidigare kommer tyngdpunkten att ligga på
Lördagen med åtföljande middag och eventuellt
bildspel/föreläsning på Stora Sjöfallets Fjällanläggning. Blir det
för mycket att klättra 5 dagar i sträck så kan vi rekommendera att
man tar med sig skidor och stighudar och går på någon av dom
vackra toppturer som finns i närområdet.
Med anledning av träffen har Stora Sjöfallets Fjällanläggning
ordnat ett specialpris på boende i dubbelrum a´ 200:- /person och
natt exkl linne, alternativt 670:-/person för Onsdag- Söndag.
AfterClimb med specialpriser, filmvisningar och klätterprat
kommer att hållas i baren på fjällanläggningen kl: 18:00 onsdaglördag. För de som så önskar finns också bastu att hyra via
receptionen. Gemensam middag är planerad till Lördag 5/3 20:00.
Rum och Middag bokas direkt via Sjöfallets Fjällanläggning på
tel: 0973-40070.
Mer information, program och aktuell klätter/topptursförare
kommer att finnas på Gällivare klätterklubbs hemsida:
http://surf.to/gellivarekk
Det går också bra att kontakta klubbens ordförande Björn
Sundström via E-mail: [email protected]
Vill du utveckla dig som klättrare och instruktör?
Svenska Klätterförbundet arrangerar en intensivkurs till
Auktoriserad isklätterinstruktör, vecka 11, 2005.
Utbildningen omfattar en obligatorisk kursdel, en examensdel
och en mellanliggande praktikdel.
Tid: 13/3 – 14/3 samt 17/3 – 18/3, 2005 (de mellanliggande
dagarna är avsedda för egen träning).
Plats: Rjukan (Norge).
Logi: Ange på anmälan om du är intresserad av att dela hytta
med övriga elever. Kursledningen ombesörjer bokning av
hyttor i Rjukan.
Förkrav: Du ska med god marginal kunna leda grad WI 4 fritt
samt grad 5 med hjälpmedel. Kursen vänder sig i första hand
till Auktoriserade klippklätterinstruktörer som vill gå vidare i
sitt instruktörsskap.
Normer: Se SKF hemsida.
Kostnader: Avgift för kurs och examen är 5 600 sek. Resa, mat
och logi betalas av respektive elev. Andel i en hytta en vecka
kostar cirka 1 000 sek.
Kurs- och examensavgiften sätts in på pg 673 265 -5, SKF.
Ange namn och att betalningen avser iskurs och examen.
Senast anmälan den 1 februari, 2005.
Anmälan och frågor till mailadress: peter@ 45grader
Utbildningskommittén hälsar nya aspiranter till Isklätterinstruktörskursen välkomna!
Peter Almqvist, Sektionsledare is
Gällivare klätterklubb
49
förbundsadresser
SKF Kansli/Generalsekreterare
Anita Rostén, Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm.
Tel 08-618 82 70, fax: 08-657 82 40, e-post: [email protected] Webbsida: www.klatterforbundet.com
Pg: 67 32 65-5. Org nr:889202-3063
Ordförande
Magnus Andersson
ordforande@
klatterforbundet.com
På grund av utlandsvistelse ställs frågor
till vice ordförande
Johan Lindfors
Ledamot
Malin Herzig
Robert Almstromsg 8, 5 tr
113 36 Stockholm
08-30 45 43
0706-562104
ledamot@
klatterforbundet.com
Vice ordförande
Johan Lindfors
Bockhornsvägen 3
587 31 Linköping
013-12 65 38
0762-20 66 96
viceordforande@
klatterforbundet.com
Suppleant
Anja Skålén
Trollvägen 4
880 13 Åre
0647-51044
0733-90 87 01
[email protected]
Sekreterare
Stina Nilsson
Stensövägen 54
392 47 Kalmar
0480-47 87 77
0733-50 71 00
sekreterare@
klatterforbundet.com
Kassör
Martin Karlsson
Kävlingevägen 1
222 40 Lund
046-12 97 67
0708-25 34 31
kassor@
klatterforbundet.com
Suppleant
Adam Blomberg
Dalheimersgatan 2b
413 20 Göteborg
031-322 31 21
adam.blomberg@
volvo.com
Valberedning
Rafael Jensen
031-46 51 85
Ingo Sundberg
0705-35 72 51
Fidde Jönsson
0706-74 18 60
Kontakt SBO
Rolf Magnusson
08-733 15 52
Utbildningskommittén
Torbjörn Ohlén
Skogsbruksvägen 105C
831 73 Östersund
0706-01 43 11
utbildning@
klatterforbundet.com
Tävlingskommittén
Kontakta SKF kansli
Förbundskapten
seniorer/juniorer
Lars Högström
pl 3386
437 34 Lindome
031-795 27 25
0704-67 74 84
larshogstrom@
hem.utfors.se
Expeditionskommittén
Rafael Jensen
Allhelgonagatan 12
415 13 Göteborg
031-46 51 85
[email protected]
Accesskommittén
Ulrika Tiegs
(sammankallande)
Svalbardsveien 11 B
0375 Oslo
+47 23 22 05 51
+47 93 49 47 16
access@
klatterforbundet.com
UIAA Medicin kommission
(Ledamot)
Johan Holmgren
Karlbergs gård 4B
791 36 Falun
023-217 82
0736-79 02 54
johan.holmgren@
ltdalarna.se
Kebkursansvarig
Mike Amlert
Trafikinspektörsv. 110
260 42 Mölle
0705-68 00 91
ICC Regel kommission
(Ordförande)
Åke Nilson
Krukmakargatan 36
118 51 Stockholm
0707-30 28 32
[email protected]
UIAA Säkerhetskommission
(Ledamot)
Martin Nilsson
Centrumslingan 49
171 45 Solna
0735-00 00 27
[email protected]
Bergsports redaktion
Zetterqvists förlag
Amalia Jönssons gata 16
421 31 Västra Frölunda
Alvaro Susena
031-743 21 70
[email protected]
Rikard Andreasson
031-743 21 71
[email protected]
Säkerhetskommittén
Jan Leyon
Lennart Torstenssonsgatan 12
541 40 Skövde
0703-23 26 33
sakerhet@
klatterforbundet.com
Att köpa från kansliet
Gör på följande sätt: Betala in på postgiro
67 32 65-5. Skriv ditt namn och adress
tydligt samt skriv vad du beställer. Alla
priser inkl. moms.
Böcker
Stora klippklätterboken
Per Calleberg, 200 kr inkl porto
(rekpris i butik 269 kr).
Firning och klättring
Försvaret, 500 kr inkl porto.
Loggboken
80 kr inkl porto för en, 2–3 st 20 kr
porto. Vid köp av fler än fem ex, 60 kr st.
4–6 st 30 kr porto. 7–12 st 40 kr porto.
Förbundsmärken
SKF:s tygmärke, 30 kr st inkl porto.
SKF:s pins, 15 kr st inkl porto.
Instruktörsmärke, 50 kr inkl ett
kategori märke inkl porto. Fler kategori­
märken 10 kr st. endast till auktoriserade instruktörer.
Kompendium:
Kebenekaiseförare del 1
Kopia av Rossipals, 35 kr.
Kebenekaiseförare del 2
Leder efter 1952, 25 kr. Porto för Keb­
föraren 1–2 ex 20 kr, 3–5 ex kostar
30 kr, fler än fem ex kostar 40 kr.
Klättring i Göteborg, Göteborgs
Klätter­k lubb, 350 kr, beställes via
www.gbg-guiden.info
Topprepsklättring inomhus, Kurskompendium för topprepskurser, 70 kr/ex
inkl moms, minst 5 ex per beställning,
50 kr porto oavsett antal, bankgiro
nr 5750-2361, Rasmus Jansson. Mer
info: www.linkopingsklatterklubb.se/
topprepskomp
Jämtland, Östersunds KK.
Att klättra på väggarna – en handledning för inomhusklättring (60 kr +
porto) pg 467 96 58-7, Johan Lindström,
Godhemsg.13, 414 68 Gbg.e-post:
[email protected]
Klätterförare
Bohusförare 2002. Beställes på
www.bohusguide.tk 350 kr + frakt.
Fyrkantenområdet, 1997 120 kr
Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå
(pg 629 41 10-9, Luleklättrarna)
Halmstadföraren, Halmstad KK,
120 kr. inkl. frakt, pg 48 45 03-8
Klättring i Sverige 1996, 37 klippor450 leder! 290:- pg 168 34 23-6
Patrik Leje
Klättring Bouldering i Rosendal,
(1996) Örebro 60:- pg 49 11 39-2
Bouldering i Närke (2000) 70:pg 49 11 39-2
Sportklättring i Västervik, Linköping
och Höglandet, 1999, 150:pg 479 51 96-7
Stegeborg och Söderköping 2001,
Björn Holst, 0121-40054
Uppsala, Uppsala Klätterklubb
Umeå, Umeå Klätterklubb
Ågelsjön, 1995, 198:pg 476 11 16-5 Fredrik Schlyter
Kompendier
Klättring - handledning för nybörjare.
Officiellt kurs- och nybörjarkompendium. Priset inkluderar moms. Enstaka
ex beställes genom att sätta in 70:- på
bg 5465-3324, Verbio AB.
Vid beställningar under 3 ex tillkommer
20 kr i porto. Större beställningar görs
skriftligen till Bogi Palfay, Lidköpings­
vägen 7a, 121 39 Johanneshov,
[email protected]. Vid beställning av fler
än 30 ex ges 5% rabatt.
Höghöjdsmedicinskt kompendium,
95 kr plus porto. Beställes direkt
genom författaren, Johan Holmgren,
Karlbergs gård 4b, 791 36 Falun,
tel: 0736-79 02 54.
Daniel Bidnerfondens brevkort.
Tio olika brevkort med kuvert. Unika
fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr)
pg 97 05 64-1.
Svensk klättring – pionjärerna
180 kr inkl. porto och moms.
Pg 618 93 95-4
– Din bästa vän en regnig dag!
50
klubbadresser
Arboga Klätterlubb
Ann Cedvén Runeberg
732 97 Arboga
0589-501 64
Avesta Klätterklubb
Kalle Andersson
Myrgatan 38 a
774 40 Avesta
0226-541 10
Billingens Klätterklubb
George Peterson
Kungsgatan 1
541 31 Skövde
0500-48 60 04
BlocStar Boulderklubb
C/o Jenny Bäckström
Postiljonsvägen 44 nb
122 47 Enskede
073-344 20 89
Bankgiro: 5006-7115
Bohusläns Klätterklubb
Rikard Larsson
Skredvikshogen 7
451 95 Uddevalla
0707-73 67 84
pg 416 99 07-5
Borås Klätterklubb KFUM
Anne Vainonen
Alvestagatan 32
504 33 Borås
033-12 35 38
pg 57 92 59 -3
Dalarnas Klätterklubb
c/o Kasper Kotake
Fagervägen 19
780 41 Gagnef
023-343 24
pg 61 74 40-3
Eskilstuna Klätterklubb
Box 6030
630 06 Eskilstuna
0730-22 49 69
pg 12 80 29-6
Friluftsfrämjandet
Klätterklubb Skellefteå
Kjell Carlén
Humlegatan 28
931 39 Skellefteå
0910-392 42
Halmstadklätterklubb
Stationsgatan 53
302 45 Halmstad
035-18 86 00
pg 48 45 03-8
Hexans Klätterklubb
c/o C. Fransén
Edwardsväg 14 1
444 60 Stora Höga
0303-798987
pg 42 12 18-9
Hudviksvalls Klätterklubb
Jonas Orelund
c/o Jenny Alkerud
820 60 Delsbo
0703-69 60 85
Hvitfeldskas
Klätter och Friluftsklubb
Johan Lindström
Rektorsgatan 2
411 33 Göteborg
031-367 06 74/88
Härjedalens Klätterklubb
Martin Hallén
Olskroken, Rallbo
820 50 Los
0657-310 22
Höga Kusten Klätterklubb
Per Öhman
Maltvägen 22
894 31 Själevad
0660-173 93
pg 85 90 96-0
Höglandsklättrarna,
Småland
c/o Johan Ragnarsson
Vetlandavägen 26
575 38 Eksjö
0381-160 19
Jönköpings Klätterklubb
C/o Racket centrum
Mässvägen 1
554 54 Jönköping
pg 148519-2
Jösse Klättersällskap
Stefan Strandberg
Alvägen 2
671 41 Arvika
0703-00 77 93
pg 468912-1
Gällivare Klätterklubb
Jan Hornej
Gullrisvägen 3
982 35 Gällivare
0970-174 93
bg 5868-5843
Kalmar Klätterklubb
Johan Magnusson
Magistratsgatan 7
392 35 Kalmar
0480-699 89
Gästrike Klätterklubb
Johan Söderbom
Lönnvägen 4a
814 70 Älvkarleby
0705-28 35 17
pg 430 82 68-4
Karlskrona
Bergsport Förening
Örjan Nolén
Box 17
371 32 Karlskrona
0455-151 76
Göteborgs Klätterklubb
Morgan Windle
Box 11076
404 22 Göteborg
031-43 13 86 (klubbtel)
0705-26 63 62 (ordf)
pg 72 61 69-6
Karlstads Klätterklubb
Mattias Hedberg
Schervingegatan 11
681 35 Kristinehamn
0550-41 11 24
Kiruna Klätterklubb, K3
c/o Kiruna Brottsofferjour
Trädgårdsgatan 11
981 31 Kiruna
0980-150 80
pg 35 26 22-5
Klätterklubb Granit
c/o Palmgren
Ängsvägen 4
375 34 Mörrum
0454-508 49
Linköpings klätterklubb
Hangaren,
Hotsportcenter
Rydsvägen 5a
584 31 Linköping
0702-21 00 33
pg 271 908-6
Luleklättrarna
Mats Petersson
Adjunktvägen 27
977 53 Luleå
pg 629 4110-9
Malmö Klätterklubb
David Blixt
Lagmansgatan 6B
214 66 Malmö
040-929250 / 0707-727190
pg 645 02 47-9
Norrköpings Klätterklubb
Louise Sixtensson
Långholmen 1
Åby 616 90
0709-20 39 98
pg 430 16 34-4
Oxelösunds Klätterklubb
Lotta Lönnmo
Smålandsvägen 4b
611 56 Nyköping
0155-21 68 32
pg 40 79 58-8
Skellefteå Klätterklubb
KFUM
Skellefteå Klätterklubb
Stationsgatan 19
931 32 Skellefteå
0910-108 58
Skånes Klätterklubb
Ordförande Tina Yu
Östra Torngatan 2
224 68 Lund
046-372813
pg 96 71 07-4
Slagörnbergets KK
Peter Björklund
Ramselevägen 18
833 35 Strömsund
Solna Klätterklubb
Rickard Sörenström
Barnvaktsvägen 20
171 48 Solna
08-73 00 93
Stockholms Klätterklubb
Andreas Steen
Registervägen 2
131 68 Bromma
0730-26 64 35
pg 15 15 53-5
Storumans Klätterklubb
Claes Hedin
Trädgårdsvägen 13
923 32 Storuman
Sundsvalls Klätterklubb
Joakim Jenhagen
Furubergsgatan 10
856 43 Sundsvall
060-12 02 79
Söderköpings
Klätterklubb/
friluftsfrämjandet
c/o Björn holst
Bottna Rosenberg
614 97 Söderköping
0121-400 54
pg 51 69 82-6
Tunabergs Högfjäll
och Klätterklubb
Tommy Schultz
Karlsund, Vena
577 92 Hultsfred
0495-601 33
Åby Klätterklubb
c/o Anders Rylén
Klingestedsvägen 28
616 91 Åby
011-611 65
pg 639 33 70-9
Åredalens Klätterklubb
Jonas Brunnemyr
Tottvägen 89
830 13 Åre
0647-514 02
Årjängs Klätterklubb
Friluftsteknik
c/o Årjängsskolan
Box 908
672 29 Årjäng
0573-141 49
Ölands Klätterklubb
c/o Hans-Gustaf Ekholm
Nyborgsgatan 13
387 20 Borgholm
0485-822 22
Umeå Klätter &
Högfjällsklubb
Box 7044
907 02 Umeå
090-19 37 62
Örebro Klätterklubb
Joakim Victorin
Christinelundsvägen 39
713 30 Nora
0587-15 366
pg 49 11 39-2
Uppsala Klätterklubb
Anna Karlsson
Prästgatan 3
752 28 Uppsala
018-50 67 00
pg 81 84 91-3
Östersunds Klätterklubb
c/o Arne Nordin
Skogsvägen 13 B
832 0 Frösön
063-10 11 41
pg 838 608-8
Vara Klätterklubb
David Johansson
Odengatan 13
534 31 Vara
0708-15 15 98
Österåkers klätterklubb
Sandra Ehlers
Margaretelundsbacken 3
184 61 Åkersberga
Varbergs Klätterklubb
c/o Jan-Anders Eliasson
Utmarksgatan 12
432 75 Träslövsläge
0340-673 328
Vill du komma till en klubbs
hemsida kan du gå in på
www.klatterforbundet.com
Där finner du länkar till de
klubbar som har hemsidor.
Visby Klätterklubb
Martin Eriksson
Torsgård
621 73 Visby
0498-27 28 72
bg 834 002-1206
Värnamo Frisksportklubb
Klättersektionen
Martin Zilen
Kaprisvägen 25
331 53 Värnamo
0370-155 54
Västerås klätterklubb
Stefan Lindblom
Vasagatan 41 A i tr
722 20 Västerås
021-12 38 38
pg 620 84 61-1
Westerviks Klätterklubb
Södra Varvsgatan 50
593 31 Västervik
0490-155 10
Har du problem med ditt medlemskap, till exempel att du inte får Bergsport, måste du kontakta
din egen klubb. Från kansliet eller redaktionen kan vi tyvärr inte göra några adressändringar.
51
Svenska Klätterförbundet, Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm
UNISEX
Posttidning B
Porto betalt
BORE
Storlekar: Unisex XS - XL Vikt: Jacka M 574 gr (finns även som väst, vikt M 335 gr)
Axelpartiet förstärkt med Epic Seville
mini-rip för slitstyrka och vattentålighet.
Högklassig dunkvalitet 95/5,
800+ fill power. Boxkonstruktion
utan genomsydda kanaler
Innerfickan fungerar som
packpåse för jackan
Loop polyester på
insidan av kragen håller dig
torr och ger en mjukare känsla
Varma, isolerade fickor
Yttertyget är Ultra rip
32 gr/M2 D.W.R 20/80
NY KATALOG I DECEMBER!
BESTÄLL PÅ WWW.KLATTERMUSEN.SE
DEN NAKNA SANNINGEN
Yttertyget i Bore är inte lika starkt som i expeditionsjackor, så var försiktig vid lägerelden och i snårig
terräng.
BORE VS. BORE
hängde den stora, sköna men tunga
väst. Som vanligt är funktionen vårt främsta mål - Bore jacka
expeditionsjackan kvar i garderoben när vi gav oss ut på tur.
och väst är extremt lätta förstärkningsplagg utan överflödiga
Den fick helt enkelt inte plats. Huttrande har vi lagat mat och
detaljer.
ALLTFÖR MÅNGA GÅNGER
gjort tidiga kvällar bara för att vi frusit, men i vinter behöver
varken vi eller du frysa längre.
MINIMAL VIKT
som ger maximal värme och möjlighet att stanna
uppe hela kvällen och inte missa några bra historier.
KLÄTTERMUSEN INTRODUCERAR
ett helt nytt dunsortiment med
jackor, väst, tröja och sovsäckar. Först ut är Bore jacka och
Klättermusen AB, Årevägen 55, 830 13 Åre, Tel: 0647-61 86 18, E-mail: [email protected], Webb: www.klattermusen.se
ÅTERFÖRSÄLJARE: SV E R I G E Bodafors: Get Out, Fabriksgatan 3, 571 62 Bodafors, 0380-37 17 70 / Borås: Friluftsfabriken, Allégatan 49, 503 37 Borås, 033-410 904 / Gävle: Naturkompaniet, Drottninggatan 26B, 803 11 Gävle, 026-142 560 /
Göteborg: Fjällsport, Magasinsgatan 22, 411 18 Göteborg, 031-741 49 11 / Kalmar: Naturbolaget, Kaggensgatan 34, 392 32 Kalmar, 0480-411 080 / Karlstad: Magazinet, Fredsgatan 1, 652 25 Karlstad, 054-212 768 / Kiruna: Sportiaden, Föreningsgatan 6,
981 31 Kiruna, 0980-108 20 / Kristianstad: Klingheims, Tivoligatan 6, 291 31 Kristianstad, 044-210 210 / Linköping: Uteliv, Platensgatan 7, 582 20 Linköping, 013-130066 / Luleå: Äventyrsbutiken, Rådstugatan 6, 973 22 Luleå, 0920-156 40 Malmberget: North Star
Trading, Järnvägsgatan 3, 983 32 Malmberget, 0970-251 83 / Malmberget: Selmakarverkstan, Åkaregatan 13, 983 33 Malmberget, 070-553 8542 / Malmö: Outside, Kyrkogatan 3, 211 22 Malmö, 040-300 910 / Piteå: Fritid & Vildmark i Norr (ryggsäckar), Höjdvägen
5, 944 72 Piteå, 0911-342 03 / Skellefteå: Team Sportia, Storgatan 31, 931 32 / Skellefteå, 0910-70 10 77 / Solna: K-G Jonsson Sport & Fritid, Huvudstagatan 12, 171 58 Solna, 08-822 030 / Solna Klättercenter, Banvaktsvägen 20, 171 48 Solna, 08-730 00 93 /
Stockholm: Sportkompaniet, Kungsgatan 68, 111 22 Stockholm, 08-21 26 50 / Storulvån: Storulvåns Fjällstation, Butiken, 830 15 Duved, 0647-722 00 / Sundsvall: Wått och Torrt, Köpmansgatan 7, 852 31 Sundsvall, 060-12 71 71 / Umeå: Utebutiken, Storgatan 38,
903 26 Umeå, 090-12 02 20 / Uppsala: Fjällskog, Östra Ågatan 27, 753 22 Uppsala, 018-505 320 / Västerås: Naturkompaniet, Köpmangatan 6, 722 15 Västerås, 021-18 99 80 / Växjö: Naturbolaget i Växjö, Västergatan 7, 352 31 Växjö, 0470-362 35 / Östersund:
Naturkompaniet, Prästgatan 31, 831 31 Östersund, 063-10 25 15 DA N M A R K Köpenhamn: Extreme Sports / Ålborg: Toursport / Århus: Toursport FINLAND Kangasala: Free Heels N O R G E Bekkestua: Marius AS / Bergen: Fritid-sport As / Henningsvaer: Nord
Norsk Klatreskole / Mo I Rana: Intersport Meyer AS / Rana Spesialsport / Molde: Molde Sport AS / Oslo: Oslo Sportslager / Anton Sportco / Selfors: Rana sport och villmark / Storslett: Nordtro AS / Svalbard: Arctica AS / Rognan: 67° Nord / Tromsö:
Tromsö sport / Trondheim: Axel Bruun / UTE.no / Ålesund: Rognve Sentrum FÖR ÅTERFÖRSÄLJARE I RESTEN AV VÄRLDEN, SE WWW.KLATTERMUSEN.SE
Bore_210x285.indd 1
04-11-22 10.35.50