docManga! - Malmö högskola
download 
Report Transcription
Manga! - Malmö högskola
Malmö Högskola Lärarutbildningen Manga! Japanska serier och skaparglädje Manga! – Japanese Comics and the joy of creating Fredrik Strömberg Magisterexamen - poäng Slutseminarium: -- Examinator: Lisbeth Lundgren Torstensson Handledare: Sven Persson 1 Abstract This is a study of why Japanese comics, so-called manga, in such a high degree make Swedish readers eager to write and draw comics themselves, and what didactic implications this might have for teachers working in Sweden. To answer this, the author has put together a focus group of Swedish artists influenced by manga, and also used a questionnaire at two Swedish art schools, where young artists are taught how to draw in a manga style. The results show that it is the compelling storytelling and the focus on the characters that enthral readers about Japanese comics, but that it is the seemingly simple style that makes the readers think they themselves can master it. The fact that the interest in both reading and creating manga, almost completely overlap with the so-called period of oppression (between the ages of and ) when most students lose interest in creating art, is something that could and should be used in the Swedish educational system. Nyckelord/Key words hämningsperiod/the period of oppression Japan kreativitet/creativity manga serier/comics Manga! Japanska serier och skaparglädje Fredrik Strömberg M – J (M – J C J C) Grafisk form: Fredrik Strömberg Omslag: Jakob Hallin (design) & Gert Lozell (illustration) Korrekturläsning: Göran Ribe © Fredrik Strömberg och Seriefrämjandet Alla foton är, om inget annat anges, © Fredrik Strömberg Texten i denna bok är en uppsats, vilken lades fram av författaren vid Lärarutbildningen på Malmö Högskola vårterminen . Handledare var Sven Persson. Tryckt hos Ljungbergs AB i Klippan . Jag vill utöver ovanstående tacka följande personer för deras ovärderliga hjälp under arbetet med denna skrift: Natalia Batista, Åsa Ekström, Liv Lingborn, Simon Lundström, Helena Magnusson, Johanna Skoog, Thomas Storn, Mattias Thorelli & Jimmy Wallin. I F...................................................... E ................................................. B........................................................ S ..................................... Frågeställningar........................................ Disposition ............................................. Upptäckarens väg ............................................ 21 Källor ................................................... B ............ K .................................. Skapande glädje ....................................... Återskapande, omskapande, nyskapande .......... Assimilation och ackommodation................... Dissociationer och associationer ..................... Kultur, estetik och konst .................................. 31 Kulturella tecken ...................................... Kommunikation.............................................. 33 Ikonernas kraft ........................................ B ............................................... Det egna skapandet................................... Linjär utveckling? ..................................... Interna och externa orsaker .......................... Skolans värld och serier ................................... 41 Styrdokument.......................................... B J ....................................... Akademiska studier................................... Det japanska utbildningsväsendet .................. P ......................... M J S ...................... D ........................................ D ....................................... Manga, manhwa, manhua .......................... Världsmanga?.......................................... Särdrag hos japanska serier............................... 61 Enkel barnunderhållning? ........................... Stiliserade bilder och svallande känslor............. Manga i Sverige .............................................. 65 Medveten satsning .................................... Vändpunkt ............................................. Mangatidningar ....................................... Diversifiering........................................... Manga och kreativitet...................................... 71 Mangastil............................................... Serieskolor.............................................. Mangakurser ........................................... Amatörtidningar....................................... Insändarsidor........................................... Teckningstävlingar .................................... F ........................................ P ........................ Varför fokusgrupper? .................................. Planering ............................................... Rekrytering ............................................ Diskussionsledning ................................... Bearbetning och analys.................................... 91 Varför manga? ......................................... Barnens fascination .................................. Inte manga! ............................................ Varför är manga populärt? ........................... Influenser ............................................... Manga kontra Kalle Anka .......................... Färdigt språk .......................................... Teckningar kontra serier ............................. Sammanfattning .............................................103 Stil och berättande ................................... Lärdomar inför enkätundersökningen ............. Källkritik........................................................105 A .............................. M ........................................................... Varför enkäter? ...................................... Definition av syfte ................................... Urval av population ................................. Konstruktion av frågeformulär ..................... Datainsamling ........................................ Bearbetning och analys...................................115 Ålder och kön......................................... Vad är egentligen roligast? .......................... Läsvanor............................................... Att teckna manga .................................... Animerad film ........................................ Bildfrågan ............................................. S............................................ Resultat................................................ K..................................................... »H F F«....... M ........................................................... Varför observationer?................................. Val av population .................................... Strukturerat eller ostrukturerat .................... Datainsamling ........................................ R ....................................................... Kulturskolan i Malmö .............................. Studieförbundet Vuxenskolan i Helsingborg...... Sammanfattning .............................................145 Jämförelse/analys..................................... Lärdomar .............................................. K..................................................... P ............ N .................................................. Är manga konst?..................................... Dissociationer och associationer .................... Acceptans?............................................. K ............................................ Kulturella tecken ..................................... Ikonisk kraft .......................................... Effektiv kommunikation ............................ Populärkultur .................................................159 Populärkulturens magi .............................. Populärkultur i skolan .............................. S ................................................. Karaktärsfokus........................................ Marknadsanpassning ................................ Ett visuellt språk ..................................... Manga och hämning ......................................165 Det fria skapandet ................................... Interna och externa orsaker ........................ Hämningsmotverkande .............................. M ........................... F ..................................................... Externa orsaker....................................... Populärkulturen i skolan............................ Lustfyllt..........................................................173 Att läsa manga ....................................... Ohämmat skapande ................................. Manga = serier = bildspråk........................ Ett pedagogiskt verktyg?.................................177 M .......... F ........................................ Bamse och Kalle kontra manga.................... Bildberättande som uttrycksmedel ................. Seriedagböcker ........................................ Serier som ett språk .................................. K..................................... Teoretisk litteratur ..........................................185 Artiklar/kapitel i tidningar/antologier ............187 Serieböcker ....................................................189 Tidningar ......................................................189 Fristående serier .............................................190 Hemsidor .......................................................190 Intervjuer.......................................................191 Övrigt............................................................191 B................................................... Bilaga 1: Intervjuguide....................................194 Bilaga 2: Enkät ...............................................197 F Denna bok har tillkommit med flera olika målgrupper i åtanke. Jag vill därför inleda med att ge några råd till dig som är i färd med att börja läsa. Texten är i grunden en uppsats skriven vid Malmö Högskola. Som sådan håller den sig till akademiska konventioner, vilka för en mer allmänintresserad läsare kan förefalla snåriga och/eller ointressanta. Samtidigt har jag varit medveten om att en allmänpublik troligtvis skulle komma att läsa i alla fall delar av texten, och har på grund av detta lagt mig vinn om att använda ett lättillgängligt språk. Jag hoppas du som läser det här, oavsett vilken grupp du tillhör, har överseende med dessa ibland motsägelsefulla ambitioner. Är du mangaintresserad i största allmänhet, men kanske inte så angelägen om att ta del av akademiska teorier, föreslår jag att du går direkt till kapitlet Manga i Japan och Sverige och sedan hoppar till kapitlen Fokus på manga, Alla tecknar manga och »Har du sett senaste Final Fantasy?«, vilka innehåller mest information om just japanska serier, att teckna i mangastil etc. Är du pedagog och har intresse av manga som ett verktyg i din dagliga verksamhet eller bara vill veta mer om denna företeelse, rekommenderar jag också att du går direkt till kapitlet Manga i Japan och Sverige som en orientering i ämnet, läser kapitlen Fokus på manga, Alla tecknar manga och »Har du sett senaste Final Fantasy?« som en beskrivning av mangakurser och -utbildningar som just nu pågår, men kanske framför allt studerar kapitlen Populärkultur och skaparglädje och Manga i skolans värld, vilka innehåller tankar kring hur manga relaterar till praktiskt pedagogiskt arbete. Är du akademiker med intresse för de frågor som tas upp, rekommenderar jag naturligtvis att du läser allting från början till slut och hoppas att du får nytta av att jag lagt mig vinn om att göra min forskningsprocess så genomlyst och tydligt som möjligt. Förhoppningsvis kan du som läser detta, oavsett vilka specialintressen du har, hitta intressanta delar och få någonting ut av den information jag insamlat och bearbetat. En bild av författaren, tecknad i mangastil av Natalia Batista. © Natalia Batista. En början Alla böcker börjar någonstans. Eftersom denna tillkommit i en akademisk miljö inleder jag traditionsenligt med att så tydligt som möjligt precisera vad syftet är. Jag hoppas du som läsare får en lika spännande resa som jag haft när jag forskat och skrivit. B Författaren under en föreläsning om manga, tecknad i mangastil av Liv Lingborn. © Liv Lingborn. Alla verkar tala om manga, det vill säga japanska serier, nuförtiden. För bara några år sedan var manga något bara de mest insatta kände till, men de senaste åren har den trend som redan erövrat större delen av västvärlden även nått Sverige. Jag arbetar som journalist, författare, pedagog och föredragshållare med tecknade serier som specialområde, och kommer konstant i kontakt med fenomenet manga. År fick jag ett stipendium av Svenska Institutet för »studier av japanskt samhällsliv« och for till Tokyo för att under en månad studera den japanska seriekulturen. Efter hemkomsten har jag skrivit artiklar, givit föredrag, lett debatter, hållit i festivaler och rent allmänt blivit utsedd till en expert på manga – även om jag fortfarande håller på att lära mig om detta komplexa ämne. Nyligen erhöll jag ytterligare ett stipendium för att åka tillbaka till Tokyo och fortsätta mina studier. Eftersom jag är utbildad pedagog var det tidigt en aspekt av manga som fascinerade mig: att dessa serier i så hög grad verkar inspirera läsarna till att själva skapa. Jag är kursansvarig på Serieskolan i Malmö och varje år har vi ett antal elever som enbart vill teckna och berätta i en stil som är tydligt inspirerad av japanska serier. Sedan ett par år tillbaka finns serietecknande även på listan över kurser på Kulturskolan i Malmö, och det tog inte lång tid förrän man fick införa specialkurser i att teckna i »mangastil«. Lägg därtill det stora utbudet av läromedel som lär ut hur man tecknar i mangastil, de svenska mangapublikationernas insändarsidor som fylls av läsarnas egna teckningar, med mera, med mera – och det verkar som om det finns något i den japanska seriekulturen som manar läsarna att själva ta fram papper och penna. Eftersom jag, som praktiserande pedagog inom bildområdet, vet hur viktig en lustfylld lärosituation är, fann jag detta intressant. Jag har därför valt att utreda denna skaparglädje, dess orsaker samt inte minst de pedagogiska möjligheter den leder till. Under litteraturstudierna har jag insett att mina planer på att utreda och dokumentera denna del av ungdomskulturen och dess pedagogiska implikationer ligger i linje med det arbete som påbörjades på Högskolan i Malmö med det nationella uppdraget Kultur och skola (KOS), vilket går ut på att bygga en ny strategi för skolan i relation till estetikens alla former. Framför allt kände jag igen mina egna tankar i det som presenterades som den radikala estetiken: Den radikala estetiken i skolan kan använda sig av både högt och lågt, det marknadsestetiska och det finkulturella, det anspråkslöst glädjefulla lekandet och det anspråksfulla formulerandet, barns egen kultur och kulturinstitutionernas kultur i sitt arbete så länge den har meningsskapande som sitt fokus. En av de saker som efterfrågades i utredningens slutrapport Kultur och estetik i skolan, var en utveckling av kulturfältet genom en dokumentation av kulturprojekt »på ett sådant sätt att det i efterhand går att säga något klokt om dem«. Min förhoppning är att jag kan leva upp till detta. S Syftet med undersökningen är att ta reda på om japanska serier ger läsarna en lust att själva skapa och vad det i så fall kan bero på. Detta är inte enbart ett akademiskt intresse. Jag vill nå fram till kunskap som är relevant för alla dem som upplever det inte alltid helt problemfria mötet mellan japanska serier och pedagogisk verksamhet. Frågeställningar För att uppnå det syfte jag ålagt mig behöver jag besvara ett antal delfrågor, här sorterade i den ordning de utkristalliserat sig under arbetets gång: . Vad har skrivits ur ett pedagogiskt perspektiv om barns bildskapande i allmänhet och i relation till manga i synnerhet? . Hur kan begreppet manga och dess förhållande till det egna skapandet definieras och beskrivas? . Vad går det att lära av den pedagogiska verksamheten med inriktning på manga i Malmö, med omnejd? . Vad är det hos manga som lockar till eget skapande? . Vilka lärdomar kan man dra av de japanska seriernas inverkan på läsarna, inför framtida pedagogisk verksamhet? Disposition Uppsatsen är upplagd så att jag försöker besvara ovan nämnda frågor en i taget, i separata kapitel: Den första frågan behandlas i kapitlet Bildskapande i teori och praktik. Här sammanställer och diskuterar jag vad olika teoretiker har skrivit om barns bildskapande och om bildskapande i relation till manga. Syftet är att nå fram till fungerande definitioner på grundläggande begrepp, samt ge en teoretisk grund att stå på. Den andra frågan behandlas i kapitlet Manga i Japan och Sverige. Här resonerar jag kring vad som särskiljer manga från övriga tecknade serier, i syfte att ge en förståelse för de japanska seriernas särdrag och plats i den svenska kulturen. Jag redovisar också de indikationer jag funnit på att manga ger impulser till eget skapande, för att ge en bild av relationen mellan japanska serier och svenska läsares önskan att teckna i mangastil. Den tredje frågan behandlas i de tre på varandra följande kapitlen Fokus på manga, Alla tecknar manga samt »Har ni sett senaste Final Fantasy?«. Här redogör jag för hur jag gått till väga för att samla in information, samt vilka resultat undersökningarna gav. Den fjärde frågan behandlas i kapitlet Populärkultur och skaparglädje. Här utforskar jag det som framkom i de olika undersökningarna, och försöker genom att återknyta till teorierna i början av skriften dra slutsatser och komma fram till ett svar på den övergripande frågan. Den femte frågan behandlas i kapitlet Manga i skolans värld. Här sammanfattar jag den process som lett fram till mina resultat, och diskuterar hur resultaten relaterar till pedagogisk verksamhet. Min avsikt har hela tiden varit att denna bok skall följa en distinkt och förhoppninsgvis tydlig röd tråd. Jag vill också poängtera att det inte är resultatet utan vägen som är viktigast, dvs att hela boken skall U Det grundläggande anslaget i min undersökning har hela tiden varit induktivt, det vill säga att jag vandrat upptäckarens väg. Jag utgick visserligen, som jag redovisat, från en allmän känsla av att japanska serier på något sätt har en unik egenskap som i högre grad än serier från andra kulturer får läsarna att själva vilja teckna och berätta – men jag hade inga egentliga bevis för detta påstående, eller teorier i bagaget som skulle kunna förklara vad det rör sig om. Jag gick in för att studera detta fenomen med ett så öppet sinne som möjligt, och de teorier och tankar som redovisar i kapitlet Bildskapande i teori och praktik har jag funnit under resans gång. Att skriva denna bok har i mångt och mycket varit en läroprocess för mig, en process och en resa som – i likhet med hur det varit med samtliga böcker jag skrivit – inte riktigt ledde dit jag troddde, men som varit både intressant och spännande. Källor Jag har under forsknings- och skrivarperioden lagt mig vinn om att få tag på så relevanta data som möjligt. I många fall har dock tidsaspekten gjort att mitt sökande efter information blivit mer eller mindre ad hoc. Jag har arbetat av och till med denna bok ganska länge, men hela tiden hållit ögon och öron öppna för användbar information, vilket gjort att jag känner att jag fått med en hel del relevanta fakta och teorier. Litteraturen om barns bildskapande är omfattande, och jag har bara kunnat skaffa mig en övergripande bild genom ett antal verk som gett en historisk genomgång av detta forskningsområde. Jag har dock specialstuderat de teman som visat sig vara relevanta för min undersökning. När det gäller den mer specifika litteraturen om och kring just manga har jag skaffat mig en bra överblick, och läst en stor del av det som har skrivits på engelska samt de skandinaviska språken. Förhållandevis lite av detta har visat sig vara relevant för mitt syfte och mina frågeställningar, då det endast undantagsvis utgått från ett pedagogiskt perspektiv. En kommentar om min relation till Aulin-Gråhamn och Thavenius lär också behövas. När jag fann skrifterna inom projektet KOS kände jag en direkt samhörighet med deras syn på populärkulturens roll i skolans värld. På grund av detta har jag ett antal citat från deras olika texter, framför allt mot slutet av boken, när det blir dags för analys. Jag valde att genomgående lyfta fram deras ofta genomtänkta funderingar direkt som citat, snarare än att, som en dålig journalist, skriva om dem med mina egna ord, och hoppas det inte framstår som om jag lutar mig alltför mycket mot deras rön. Fotnoter Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. ibid, s. Bildskapande i teori och praktik Vad vet vi om barns bildskapande, och om mangaläsning i relation till att själv teckna? I detta kapitel går jag igenom vad tidigare forskare och teoretiker har kommit fram till, samt funderar över hur det svenska utbildningssystemet ser på dessa frågeställningar. K Min utgångspunkt är att undersöka om det finns något i de japanska serierna som ger impulser till eget skapande hos läsarna. Innan jag undersöker om det verkligen förhåller sig så, samt vad detta »något« i så fall kan vara, är det viktigt att slå fast vad som menas med skaparglädje, kreativitet eller vilken beteckning man nu vill sätta på denna svårgripbara sinnesstämning. Skapande glädje SAOL anger följande definition på/synonymer till begreppet kreativ: »skapande, nydanande, produktiv«. Här påvisas direkt problemen med detta komplexa begrepp. »Skapande« indikerar enbart att man gör någonting; »nydanande« däremot antyder att det man skapar är annorlunda än vad som har gjorts tidigare; och »produktiv« slutligen indikerar att man gör någonting i en viss takt, och eventuellt att detta har en nytta i sig. Vygotskij, en inflytelserik rysk psykolog som verkade i början av -talet, fokuserar på den mellersta av dessa betydelser: Kreativitet kallar vi en sådan mänsklig aktivitet som skapar någonting nytt, oavsett om det skapade är ett ting i den yttre världen eller bara en konstruktion av intellektet eller känslan, en konstruktion som bara existerar och ger sig till känna i människans inre. Vygotskij går vidare genom att skilja på återskapande/reproduktiv samt kombinatorisk/kreativ verksamhet. En reproduktiv handling innebär enligt honom att man gör saker efter en viss inlärd process, till exempel ritar av en annan bild, det vill säga att man »bara« upprepar något som redan existerar. Motsatsen, den kreativa handlingen, är en process där hjärnan kombinerar redan befintliga erfarna kunskaper, vilket även kallas fantasi. Det mest intressanta med denna uppdelning är att Vygotskij undviker att falla i den traditionella fällan att ge den kreativa processen en slags mystisk aura av inspirerat skapande ur ingenting förbehållet ett fåtal utvalda genier, och istället relaterar det till tidigare erfarenheter. Han menar att känsla och tanke förenas i fantasiprocesserna, som kombinerar intrycken till någonting nytt hos individen. Vygotskij vänder sig mot en idealistisk konstsyn som behandlar konst som någon andligt och metafysiskt. Konsten speglar människors sociala liv och samhällets utveckling, vilket inte får tolkas som att detta utgör en mekanisk återspegling av dessa förhållanden. Återskapande, omskapande, nyskapande De svenska teoretikerna Aulin-Gråhamn och Thavenius har utvecklat dessa tankar och skiljer på återskapande, som befäster redan vunna kunskaper genom repetition och kopiering, omskapande, som handlar om att använda tidigare kunskaper och ge dem en egen tolkning, gestaltning eller formulering, samt nyskapande, som trots beteckningen också i viss mån utgår från redan existerande kunskaper, på premissen att ingenting kan skapas utan att förhålla sig till det man känner till. Aulin-Gråhamn och Thavenius har även funderat över den värdeladdning som olika sätt att se på skapandeprocessen innebär: Återigen får vi fundera över vad som menas med att ”skapa”. Att framföra ett stycke av Evert Taube i en ny tappning, är det att skapa? Att tälja en slev efter gammal modell, är det att skapa? Det finns inget kategoriskt svar på detta, det kan vara det, det beror på hur man gör det och hur involverad man är i arbetet. Med tanke på de förutfattade åsikter som florerar om tecknade serier, och då inte minst manga som ofta förknippas med en viss stil som svenska tecknare vill tillgodogöra sig via mer eller mindre ren kopiering, är detta milt sagt relevanta tankar. Assimilation och ackommodation En annan person som tänkt i liknande banor som Vygotskij är Piaget, som levde mellan och i Schweiz och utförde omfattande undersökningar om barns mentala och kreativa utveckling. Han myntade begreppen assimilation och ackommodation för att särskilja olika sätt att hantera nya situationer. Assimilation Scott McCloud funderar i sin bok Serier – den osynliga konsten över hur vi använder våra tidigare erfarenheter för att tolka seriernas ikoniska kommunikation. Serier – den osynliga konsten © Scott McCloud. var enligt honom att utgå från sig själv och ordna omvärlden efter tidigare erfarenheter, vilket är vad barn till exempel använder sig av vid lek eller i skapande verksamhet. Ackommodation är när man tvingas lära om i en ny situation där man inte kan utnyttja tidigare erfarenheter, en process som ofta förekommer i traditionell skolmiljö. Ett annat sätt är att se det som att ackommodation betecknar erfarenheter som förändrar individens grundinställning till något, medan assimilation snarare förstärker redan existerande uppfattningar. Enligt Piaget är just bildskapandet ett ypperligt exempel på assimilation, där barn utgår från egna erfarenheter och därigenom kan bearbeta sina egna tankar för att skapa en sammanhängande mening. En intressant slutsats av detta resonemang blir, tvärtemot den populära uppfattningen, att barns fantasi inte är rikare utan snarare fattigare är den vuxna människans. Detta eftersom barnets fantasi inte getts lika stor möjlighet att utvecklas och fyllas på med erfarenheter som kan användas som byggstenar i nya konstruktioner. Denna tankes främsta förespråkare är fortfarande Vygotskij, som i polemik med behaviorister som sätter likhetstecken mellan inlärning och utveckling, och även Piaget som ser utveckling som en förutsättning för inlärning, intar den teoretiska positionen att inlärning utgör en förutsättning för utveckling. Vygotskij menar att fantasin inte är en förmåga som förunnats vissa människor utan en mänsklig funktion hos oss alla. Fantasiförmågan ses som en specifik medvetandeform som tolkar erfarenheter och skapar mening. Den kombinerar intryck, kognitiva och emotionella, och bearbetar och tolkar dessa till sammanhang. Denna förmåga är basen för allt skapande och återfinns i barnets ständiga meningsskapande. Det föreligger på grund av detta ingen motsättning mellan rationalitet och estetik eller förnuft och känsla. Fantasiprocesserna är tolkningsprocesser där tanke och känsla utgör en dialektisk helhet, och detta måste, enligt Vygotskij, få pedagogiska konsekvenser. Disassociationer och associationer Upprinnelsen till fantasiprocessen ligger enligt Vygotskij i perceptionen. Barnet förnimmer en generaliserad helhet som följs av en komplicerad bearbetningsprocess bestående av disassociationer och associationer i de varseblivna intrycken. När intrycken differentieras styckas helheten upp i delar där vissa består och andra glöms bort. Detta är en förutsättning för att nya kombinationer skall skapas. Övergången från differentiering till association sker via förstoringar och förminskningar, överdrifter och krympningar. En ny helhet skapas där associationerna förenas med de förvandlade elementen. De enskilda bilderna systematiseras och skapar tillsammans en ny sammansatt bild som vill ta gestalt i yttre bilder. Att hela detta resonemang är relevant i förhållande till manga är inte svårt att se.Att lära sig göra serier i allmänhet och manga i synnerhet, handlar till stor del om att genom repetitiv övning, ofta i form av ren kopiering, tillskansa sig de verktyg, de kommunikationsmedel, man behöver, innan man kan använda sig av mer nyskapande metoder för att berätta sin historia. K, Så långt kreativitet och fantasi. Andra begrepp som är relevanta i sammanhanget är den komplexa och sammanvävda treenigheten kultur, estetik och konst. Kultur kan ha många innebörder och omfattar i sin bredaste, antropologiska betydelse de sammanhang som människor skapar inom små eller stora grupper. På denna nivå inkluderar begreppet kultur allt från språk till sätt att tänka och uppfatta världen och blir synonymt med civilisation. Enligt Kant var kultur »något högre än vad naturen själv kan åstadkomma«, det vill säga allt som är skapat av människan. Ett smalare kulturbegrepp kan likställas vid det estetiska och handlar då om allt vi erfar via våra sinnen. SAOBs definition av estetik är: »vetenskap(en) om det estetiska, det skönas filosofi«. Att likställa estetiken med läran om »det sköna« är dock idag en förlegad syn. En vidare och mer modern definition hittar man i NE: »filosofiska undersökningar av problem, begrepp och förutsättningar vid tal om konst och konstupplevelser«. Om man smalnar av begreppet ytterligare hamnar man på det som kan kallas finkultur, det vill säga det som ofta bara betecknas som konst. Återigen vänder jag mig till expertskribenterna i NE: Ordet konst står i vidare mening för färdighet av något slag; i snävare mening betecknar det skilda slag av estetisk verksamhet, och när ordet brukas utan precisering avser det oftast enbart bildkonst, ev. tillsammans med arkitektur och konsthantverk. Detta är fortfarande en ganska bred definition, och numera ses oftast konst som något som förmedlas av olika kulturinstitutioner, det vill säga att det är de etablerade konst- och kulturinstitutionerna som definierar vad som får kallas konst. I förhållande till ämnet för denna bok är det tydligt att manga utan större problem kan inkluderas i begreppet kultur, samt även i den bredare definitionen av estetik. Riktigt intressant blir det dock först när man kommer fram till begreppet konst, där ett inkluderande eller exkluderande av manga alltså kan sägas bero på kulturinstitutionernas, inklusive skolans, vilja eller ovilja. Att göra serier handlar i hög grad om att kommunicera. Eftersom serier till sin natur inbjuder till att berätta historier gäller detta i ännu K högre grad än för skapande av fristående bilder/teckningar. Kulturella tecken Det finns många teorier och tankar kring kommunikaton och pedagogiskt arbete. Om jag återigen vänder mig till Vygotskij, så menar han att barnet är aktivt, vill lära, skapa mening, och att det främsta redskapet i detta meningsskapande är kommunikationen i tal, skrift, bild och drama. Det är i kommunikationen som betydelser och mening skapas. Ett intressant begrepp i sammanhanget är kulturella tecken. Detta definieras av Vygotskij som symboler med en betydelse som utvecklats genom historien. Det mänskliga medvetandet formas när man lär sig behärska förmedlande tecken och när de används i kommunikation Scott McClouds definition av ikon. Serier - Den osynliga konsten © Scott McCloud. McClouds diskussion om graden av ikonisering tydliggör en av de viktigaste funktionerna i seriernas kommunikation med läsaren. Serier - den osynliga konsten © Scott McCloud. med andra människor. För att tecken skall omvandlas till redskap förutsätts en egen handling. Språket blir till ett redskap när det används. På samma sätt kan bokstäver, penslar och material för skapande fungera som kulturella tecken som blir till redskap när de brukas för att kommunicera. Utvecklingen vad gäller barns användande av kulturella tecken sker efter vad Vygotskij betecknar som första och andra ordningens symbolism.Till att börja med kan barns bildtecken ses som grafiska anvisningar som pekar ut de mest utmärkande dragen hos verkliga föremål. Bildtecknen ingår då i första ordningens symbolism. Andra ordningens symbolism inträffar när bildtecknen övergår till att beteckna ord. Barnets tecknande bygger då på talade ord och barnteckningen kan ses som en grafisk berättelse. De tidiga enkla teckningsformerna som barn skapar kan ses som visuella motsvarigheter till ord, som i sin tur har sin motsvarighet i kommunikationen med verbala begrepp. Vygotskij menar också att den estetiska responsen att använda kulturella tecken kan bidra till fördjupade insikter och ett kritiskt förhållningssätt till världen genom att tecknen blir till redskap vars betydelse bestäms av hur de används.Även Piaget funderade i dessa banor, och ansåg att tecknande är ett led i utvecklingen mot abstrakt tänkande i form av användandet av symboler. Ikonernas kraft Konstarten tecknade serier kommunicerar på många olika plan, och det finns en uppsjö teorier om detta. Den aspekt som känns mest relevant i detta sammanhang är den ikoniska kraft som seriefigurer kan besitta. Detta är något som har diskuterats en hel del, men det var amerikanen Scott McCloud som populariserade tankarna i sin bok Serier – den osynliga konsten. McCloud utgår från det enkla »smiley-ansiktet«, som egentligen bara är en ring, två prickar och ett streck, men som av de flesta upplevs som ett ansikte. Detta, menar McCloud, kan också nästan alla identifiera sig med, på grund av dess allmängiltiga anletsdrag. I kontrast till detta lyfter McCloud fram ett foto på en specifik person, som bara en eller ett fåtal personer kan identifiera sig med. Däremellan återfinns en skala av möjliga grader av stilisering/ ikonisering, som i sig avgör hur många som kan identifiera sig med ansiktena, och därmed hur effektivt en viss figur kan engagera en publik. Serier är en bildmässig kommunikationsform där fokus inte ligger på de enskilda bilderna, utan på flödet av bilder och den berättelse de kommunicerar. För att förtydliga, förenkla och effektivisera denna kommunikation använder de flesta serieskapare olika grader av stilisering/ ikonisering. Detta gäller i ännu högre grad för stora delar av de asiatiska serierna och den så kallade mangastilen, i vilken stiliseringsgraden många gånger drivits till sin spets. De stora ögonen som mangastilen är känd för används eftersom ögon effektivt kommunicerar känslor, vilket är viktigt i de flesta mangaberättelser, där figurernas känslomässiga utveckling och relation till andra figurer är drivande faktorer.Av samma skäl är munnar ofta överdrivna, samtidigt I den japanska serien Genshinken försöker man förklara vår fascination med ikoniska bilder. Genshinken © Kio Shimoku. I asiatiska serier för kvinnliga läsare är både män och kvinnor ofta designade för att vara kawaii – gulliga. Snow Drop © Choi Kyung-Ah. som näsor, som inte förmedlar lika mycket informaton om det inre känslolivet, enbart markeras. En annan förklaring till det speciella utseendet i mangastilen kan man finna i det japanska uttrycket kawaii, som betyder ungefär gulligt. Ett av de högsta idealen i Japan är att vara gullig, oavsett om det handlar om en kvinna, en man eller ett föremål. Design av allt från telefoner till bilar, och inte minst seriefigurer, förväntas följa detta ideal. Ett lätt sätt att se detta är hur man grafiskt särskiljer en hjälte/hjältinna från en skurk i japanska serier. Hjältarna är ofta kortare, med proportionerligt större huvuden, stora ögon etc, medan deras motståndare är långa, smala med små ögon och skarpskurna anletsdrag. Detta blir riktigt intressant om man vet att hela denna stil ursprungligen inspirerades av amerikanen Walt Disneys tidiga animerade filmer, och alltså är lånad från väst. En teori som framförts av ett antal skribenter är att de japanska seriernas fokus på denna tydligt ikoniska kommunikation, och även de japanska läsarnas fascination för serieläsande skulle vara baserat på att det japanska systemet med skrivtecken ligger närmare teckningar och ikoniska bilder än vårt mer abstarkta alfabet. En indikation på detta fick jag när jag var värd för den japanske serieskaparen Baron Yoshimotos besök i Sver ige . Han berättade då, efter att ha befunnit sig i Sver ige i över en månad, att han märkt att alla svenskar kunde sjunga någorlunda, vilket alla japaner inte kan (därav deras fascination för karaoke), men att i Japan kan alla teckna, och det kan vi inte i Sverige. Det senare kopplade han samman med att man i Japan från tidig ålder undervisas i att teckna och måla alla japanska skrivtecken, inte bara läsbart utan även etstetiskt tilltalande. B Att uppmuntra barns skapandelust ses idag som en självklarhet, men har inte alltid varit det. Synen på mer eller mindre fritt skapande inom den pedagogiska sfären är i ständig utveckling. Det egna skapandet Bildpedagogen Herbert Read anses, inte minst internationellt, som »det fria skapandets« främste företrädare. Han myntade begreppet självuttryckets aktivitet, vilket innefattade alla människors medfödda behov av att förmedla sina tankar, upplevelser och känslor. För honom var skapandeprocessen en förbindelselänk mellan det medvetna och det omedvetna. Detta skapade en uppdelning mellan intellekt och känsla som två skilda aspekter i barns medvetande. För en pedagog innebar detta, menade Read, att barn skall ges frihet att uttrycka sig och understödjas utan att störas. Read var del av det som kallas den emancipatoriska konstpedagogiska traditionen, vars åsikter om varför man bör uppmuntra skaparlust kan delas upp enligt följande schema: . Det egna skapandet är viktigt av emotionella skäl. Genom konstnärligt skapande och upplevande av konst uppnås en emotionell jämnvikt (Read, Deckert, Thomaeus). . Det egna skapandet stärker personligheten genom att individen får kunskap om sig själv och en tillit till sin egen förmåga, för att skapa kunskap om sociala och politiska förhållanden (Bauhaus, Levande verkstad). . Det estetiska skapandet som redskap för en allsidig utveckling av människans resurser. Bildskapande som en väg till kunskap och förståelse (Reggio Emilia, Levande verkstad). Andra som funderat i liknande banor är till exempel John Dewey, som betonade learning by doing. Den högsta formen av erfarenhet såg han som den estetiska, det vill säga den tillfredsställelse som en konstnär upplever efter att hängivet och utan att tröttas ha omvandlat ett motsträvigt material till ett färdigt resultat med nya och oväntade kvaliteter. Estetisk erfarenhet får man alltså, enligt Dewey, genom en experimentell och inspirerad process, inte i passivt betraktande av konstverk. Just när det gäller tecknandet har bland annat Vygotskij en hel del att säga. Han menar att i en problemlösningssituation kan tecknande fungera som tankeredskap för barnet. Tecknandet är relaterat till det inre talet som barnet använder för egna ändamål, att skapa betydelser. Genom att visualisera sina tankar och känslor, ändra och förändra teckningen växer en föreställning fram. När en vuxen ser och kommenterar bilden kan nya betydelser skapas och ges mening. Linjär utveckling? Teckning är för nästan alla små barn, oavsett kulturell bakgrund, ett naturligt sätt att uttrycka sig på. Trots det är det få vuxna som ägnar sig åt att teckna. Någonstans på vägen förlorar vi förmågan och/eller intresset för att teckna. Frågan är varför. Den traditionella synen på barns konstnärliga utveckling har varit att den är linjär. Efterföljare till Piaget, som till exempel Lowenfeld, kallar detta för » the stage theory of cognitive development«, och menar att barn sakta men säkert bygger ut sina konstnärliga förmågor, helt i linje med Vygotskijs tankar om att all fantasi baseras på erfarenhet. Det har dock framförts en hel del kritik mot detta synsätt. Barns konstnärliga utveckling uppvisar inte alltid en linjär utvecklingskurva och framför allt avstannar utvecklingen ofta någon gång vid övergången mellan barndomen och tonårsperioden. Read anger att de flesta barns konstnärliga utveckling avstannar mellan och års ålder på grund av ett förlorat intresse för att skapa. Han kallar detta för hämning (the period of oppression). Även Gardner och Davis har beskrivit det fallande intresset för att skapa och liknar det vid en u-kurva av minskande konstnärlig utveckling, vars lägsta punkt infaller någon gång under tidiga tonåren. Just här blir manga extra intressant, eftersom intresset för japanska serier ofta uppkommer ungefär i tioårsåldern och är som störst just inom det intervall som anges av Read med flera. Interna och externa orsaker Men varför infaller denna period av minskande intresse för att skapa? Toku anför att det inte finns något enkelt svar på denna fråga, men att man kan dela upp orsakerna i interna och externa orsaker. De interna orsakerna hänger ihop med självuppfattning; barnen börjar inse sina egna begränsningar i att skapa realistiska teckningar. De börjat också jämföra sig med dem som är bättre på att skapa och bedöma det relativa värdet av sin egen konst. De externa orsakerna relaterar till den sociala omgivningen. Här kan orsaker som att estetiska ämnen inte alltid har så hög status i utbildningsväsendet, eller att estetiska kurser sällan utformas efter elevernas intressen påverka i negativ riktning. S Hur förhåller sig då skolan till bildskapande och berättande med bilder/serieskapande? Ja, att serier inte omnämns specifikt är naturligtvis inte förvånande. Till och med i Aulin-Gråhamns och Thavenius annars så vidsynta Kultur och estetik i skolan nämns serier endast vid ett tillfälle, och då som »...blandformer som serier, graffiti och video...«. Styrdokument Ämnet bild avhandlas naturligtvis utförligt i olika styrdokument. I Grundskolan: kursplaner och betygskriterier från år anger man att: Kunskaper om bilder och bildkommunikation är en viktig förutsättning för att aktivt delta i samhällslivet. Utvecklingen av bildför mågan ökar barns och ungas möjlighet att använda sin kulturella yttrandefrihet. /…/ I arbetet med bilder gestaltas erfarenheter och produceras kunskap som blir synlig, gripbar och möjlig att förmedla. Genom sin estetiska och kommunikativa karaktär kan bildämnet bidra till att främja skolan som kultur miljö, kul tur ar be tet i undervisningen samt delaktighet och eget skapande. Att man tagit fasta på bildämnets »kommunikativa karaktär« ger naturligtvis ingångar vad gäller serierna, som i sin essens är gjorda just för att kommunicera, i än högre grad än fristående bilder. I en annan del av Grundskolan: kursplaner och betygskriterier kan man finna mer av Skolverkets tankar om bildämnet: Utbildningen i ämnet [bild] syftar till att utveckla såväl kunskaper om bilden som kunskaper i att framställa, analysera och kommunicera med bilder. Den skall utveckla lust, kreativitet och skapande förmåga, ge allmänbildning inom bildområdet och leda till att eleven skaffar sig en egen ståndpunkt i en verklighet med stort visuellt informationsflöde. Här är det framför allt önskan om skaparglädje och kreativitet som känns relevant i förhållande till serier och/eller manga, som ofta verkar framkalla just dessa känslor. Serier är som sagt till sin natur berättande, något som ofta förbises av dem som inte satt sig in i hur denna konstart fungerar. Tanken om bilden som ett språk introduceras dock redan i pedagogiska sammanhang i Barnstugeutredningen (SOU :-). I en bilaga till SOU : ifrågasätter Gert Z. Nordström begreppet fritt skapande och ser det som en myt, då det främst är kommersialismens alla uttrycksformer som formar uttrycken. Han anser att bilden och bildskapandet bör betraktas som ett språk. Den kommersiella massmediebilden bör angripas praktiskt och kreativt genom att barnen får förändra bilder, klippa, teckna och manipulera. I Lgr moderniserades ämnet bild (som fick det namnet i och med denna reform) rejält. Här introducerades även tanken om »bilden som språk« i skolans värld. Enligt målbeskrivningen skulle eleverna utveckla sin förmåga att självständigt skapa bilder, lära sig kommunicera med bilder och även tolka och granska bilder kritiskt. I Lpo anges att den skapande verksamheten i bild och form är ett instrument i utforskandet av verkligheten och bygger på barnens nyfikenhet och lust att lära. Detta förbinder de estetiska uttrycksformerna med det rationella kunskapsskapandet, eftersom barns bildskapande ses som ett redskap för att komma underfund med saker och främja lärande. Detta var bara några nedslag i den utveckling som skolans inställning till ämnet bild har genomgått. För en mer utförlig presentation rekommenderar jag Bild – Nationella utvärderingar av grundskolan från . De tankar som anges i de olika styrdokumenten för ämnet bild lämnar många möjligheter till att introducera ett berättarmässigt förhållande till såväl konsumtion som eget skapande av bilder. Att tecknade serier inte nämns specifikt är inte förvånande, och troligtvis varken möjligt eller ens önskvärt med tanke på hur allmängiltiga desssa styrdokument förväntas vara. B J En stor ansamling tecknare av amatörserier, så kallad doujunshi, på en seriefestival i Tokyo.. De teorier jag hitintills diskuterat är alla framtagna med hänsyn tagen till barns situation i västvärlden.Ämnet för min studie är dock japanska serier.Vad skiljer då de japanska barnens bildskapande från hur det är för barn i andra länder? Ja, att det är populärt att teckna serier i Japan finns det många indikationer på. På samma sätt som man på västerländska universitet och högskolor har organiserade grupper som ägnar sig åt teater, körsång, sport med mera, finns det i praktiken en klubb för mangatecknare på varje skola i Japan. Den tydligaste indikationen är dock Comiket – världens största mässa för tecknade serier. Denna går av stapeln två gånger om året i Tokyo och har det svindlande antalet utställare, som alla är egenpublicerande amatörserieskapare, samt en halv miljon besökare. Jämför det med motsvarande evenemang i Sverige, som heter Small Press Expo och går av stapeln i Kulturhuset i Stockholm en gång om året med i snitt - utställare. Akademiska studier Populariteten hos manga är idag ett internationellt uppmärksammat fenomen och det finns forskare som undersökt de japanska seriernas inflytande på det egna skapandet. Den japanskättade amerikanen Masami Toku har studerat unga människors bildskapande i Japan, och är övertygad om att en studie av manga i relation till pedagogisk verksamhet är en fruktbar väg att vandra, även för västerländska forskare: Serien Genshinken handlar om medlemmarna i en mangaklubb på en japansk skola. Genshinken © Kio Shimoku. By understanding the mechanism of the influence of this element of pop-culture in Japanese children’s artistic development, it may be possible to predict trends in American children’s artistic development in the near future. Toku är också övertygad om att manga i sig utvecklar läsarnas visuella tänkande, och att japanska serier fungerar som en brygga över det som Read kallade för »the period of oppression«/ hämningsperiod: It appears that while attending and after graduation school, Japanese children continue to acquire skills to express visual narratives through this model of pop-culture, rather than through art education in schools. Instead of ceasing to express themselves through art, they develop their problem-solving skills and learn visual techniques to replicate their thoughts in the visual narrative of manga. En annan person som studerat mangans influenser på japanska skolbarn är amerikanen Brent Wilson. Han har sedan ägnat sig åt studier av hur de visuella förebilder som olika kulturer ger sina barn påverkar hur de ser på sig själva och sin omgivning. Wilson har bland annat studerat och publicerat resultat om barns bildskapande i Holland, USA, Egypten, Australien och Finland. Av alla dessa länder är det den japanska bildkulturen han är mest imponerad av: …after children’s manga, most school art is a bit boring – for me. I wonder if it is for children too. /.../ Manga, it seems, excites children’s cognitive growth in ways that we adults may not even have begun to imagine. Wilson genomförde sin undersökning i Japan och lät drygt elever mellan förskola och sjätte klass teckna en komplett fungerande historia med bild och text.Wilson ägande sig sedan åt att klassificera dessa bilder efter deras troliga förlagor och fann att c:a två tredjedelar av materialet visade tydliga influenser av manga. Det japanska utbildningsväsendet Av språkskäl har jag inte tillgång till så mycket information om hur man ser på läsarnas eget skapande i relation till manga i ursprungslandet Japan. Ett par indikationer på att man är medveten om kopplingen har jag dock funnit. Ett tydligt tecken är att det japanska utbildningsdepartementet på senare år börjat uppmärksamma mangans betydelse i pedagogisk verksamhet. kom ett förslag från departementet om att »…använda populärkultur (manga, illustrationer, foto, video, datorer) för att uttrycka studenternas tankar/idéer om vad de vill vara«. Detta förslag för gymnasienivå, som infördes , var den sjunde reformen av utbildningssystemet i Japan sedan andra världskriget. Det var dock första gången man uttalat tog hänsyn till elevernas preferenser när det gäller ämnesval i den estetiska utbildningen. Att manga utpekas är kanske inte förvånande med tanke på denna konstforms popularitet i Japan. Som svar på denna refor m har lärare i estetiska ämnen börjat leta efter utbildningssystem som inkorporerar manga på olika sätt. Izumiya föreslår till exempel ett test av visuell förståelse som första steget i att implementera manga i bildundervisningen på gymnasienivå. Detta test skulle innefatta att rita saker från minnet, för att kommunicera ett vanligt ämne eller en situation till en annan person. Nyligen tillkännagavs även att den låga nativiteten i Japan lett till problem med att upprätthålla antalet elever på högskolor och universitet, och att man därför bland annat lagt större vikt vid manga som ett inslag i undervisningen. Kyota Seika University blev det första universitet som startade en hel mangafakultet, men fler lär följa. Runt om i Japan rapporteras också hur populära serieskapare kopplas in som såväl föreläsare som professorer i den akademiska världen. Jag har också under hösten personligen besökt och intervjuat representanter för seriefakulteterna på University of Arts i Osaka och Amusement Media Academy i Tokyo. Båda berättade om ett ökat intresse från akademiskt håll för att på olika sätt föra in manga i undervisningen, inte minst för att locka till sig elever i en tid av ständigt minskande nativitet. En klass som studerar serieskapande på University of Arts i den japanska staden Osaka. P En tanke som tidigt inställde sig var huruvida det inte är det faktum att manga är serier, eller ens att de är från Japan som är avgörande för det intresse de genererar, utan kanske snarare att de är en extremyttring av populärkultur specifikt riktad till unga mottagare. NE definierar förledet populär- som betydande »folklig, lättillgänglig, ofta i motsats till fackmässig eller avancerat konstnärlig«. Denna lätt nedsättande tolkning mildras något under uppslagsordet populärlitteratur: »Gränsen mellan populärlitteratur och s.k. högre litteratur anses numera flytande och de flesta verk företer drag av såväl den förra som den senare.« Att definitionen av detta begrepp är milt sagt omdiskuterad kan man till exempel se i följande citat, från Magnus Perssons bok Populärkulturen och skolan: ”Populär” kan signalera både positiva och negativa egenskaper beroende på vem som använder begreppet och i vilket sam man hang. Populär kan betyda omtyckt av många, det kan betyda någonting ”folkligt”, och det kan förknippas med utslätning, något där den minsta gemensamma nämnaren styr både produktionen och mottagandet av kulturella texter. I den pedagogiska och akademiska världen verkar man ofta försöka skilja på populärkultur och så kallad »finkultur«, något som bland annat uppmärksammats av Aulin-Gråhamn och Thavenius: Med begrepp som hög kultur och låg kultur, finkultur och populärkultur har man i kulturforskningen försökt visa att kultur och estetik kan se olika ut och användas med olika syften och i olika sociala sammanhang. Oavsett hur man ser på detta begrepp är det tydligt att manga kan klassificeras som populärkultur. En forskare som också kopplat samman dessa fenomen är, åter igen, Toku: Nowadays, it is impossible to ignore the influence of pop-culture in children’s artistic development regardless of the culture; the visual attraction of mass media including TV, movies, and computer games are omnipresent. Toku avfärdar denna tes i förhållande till manga lite senare i sin text, då han anser sig kunna bevisa att det är specifika egenskaper hos mangan, och inte enbart det faktum att det rör sig om populärkulturell underhållning, som fascinerar: Put simply, the complexity and drama of the story is the reason young people are strongly attracted to manga. Att det dock ligger en hel del i detta synsätt framgår om man läser alla de skrifter som framför allt Aulin-Gråhamn och Thavenius har producerat i samband med projektet Kultur och skola (KOS) på Malmö Högskola. De ägnar populärkulturen en hel del uppmärksamhet, och lyfter bland annat fram begreppet marknadsestetik: Hela denna estetik, som formas nära knutet till kapitalintressen, kallar vi marknadsestetik. Det här kan man som enskild person rycka på axlarna åt, svepas med i eller förhålla sig avståndstagande till.Vad man än gör så är man en del av det hela, på gott och ont. Skolan bör däremot inte rycka på axlarna, svepas med eller vara fördömande avståndstagande. Aulin-Gråhamn och Thavenius fortsätter med att fundera över den inbyggda motvilja som finns mot att inkorporera populärkulturella yttringar i undervisningen i det pedagogiska systemet: De kulturprojekt i skolan som söker och får pengar handlar ofta om att introducera och utveckla arbetet med de etablerade konstarter na men den vardagliga pedagogiska praktiken med små barn drar relativt ofta in de populärkulturella fenomenen. Denna attityd har jag ofta stött på när jag hållit föredrag om serier och/eller manga på skolor och bibliotek. Fördomen om serier som en inkörsport till »riktig« litteratur dyker tyvärr fortfarande upp allt som oftast. Fotnoter http://spraakdata.gu.se/saol/saol.html Lev Semënovic Vygotskij, Fantasi och kreativitet i barndomen, Daidalos , s. Ibid, s. ff Ibid, s. Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. ff ibid, s. J. Piaget, Språk och tanke hos barnet, Ekstrands Tryckeri AB , s. xx Lev Semënovic Vygotskij, Fantasi och kreativitet i barndomen, Daidalos , s. Ibid, s. f Ibid, s. f Ibid, s. f Harry Järv, kultur, NE vol. , Bokförlaget Bra böcker , s. SABOs hemsida: http://g.spraakdata.gu.se/saob/ Sven Sandström, estetik, NE vol. , Bokförlaget Bra Böcker , s. Sven Sandström, konst, NE vol. , Bokförlaget Bra Böcker , s. Ibid Hans-Christian Christiansen, Tegneseriens aesteik, Museum Tusculanums forlag , s. Lev Semënovic Vygotskij, Fantasi och kreativitet i barndomen, Daidalos , s. Ingrid Lindahl, Att lära i mötet mellan estetik och rationalitet, Lärarutbildningen Malmö Högskola , s. ff Ibid Ibid Scott McCloud, Serier – den osynliga konsten, Epix ibid, s. ff Simon Lundström, Manga är speciellt..., i Manga från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska Museet/Bonnier Carlsen , s. Marita Lindqvist, Kawaii, Atlas Paul Gravett, Manga – Sixty Years of Japanese Comics, Laurence King , s. Herbert Read, Uppfostran genom konsten, Natur och Kultur Maria Bendroth Karlsson, Bildskapande i förskola och skola, Studentlitteratur , s. Ingrid Lindahl, Att lära i mötet mellan estetik och rationalitet, Lärarutbildningen Malmö Högskola , s. ff Ibid, s. ff V. Lowenfield, Alla barn kan måla, Rabén & Sjögren Herbert Read, Uppfostran genom konsten, Natur och kultur , s. f H. Gardner, Art Education and Human Development, The Getty Center for Education in the Arts J. Davis, The ”U” and the Wheel of ”C”: Development and Devaluation of Graphic Symbolization and the Cognitive Approach at Harvard Project Zero,The National Art Education Association Masami Toku, What is Manga?:The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, i The Journal of National Art Education Association mars Lena Aulin-Gråhamn & Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. Grundskolan: kursplaner och betygskriterier, Statens skolverk Scott McCloud, Serier – den osynliga konsten, Epix , s. f http://www.skolverket.se/ki/front.aspx?sprak=SV&ar=&infotyp =&skol form=&id=&extraId= Britt Isaksson, Bilder och ord, i Superhjältarnas vara eller inte vara..., Bibliotekstjänst , s. f Gert Z. Nordström, bilaga till Barnstugeutredningen, SOU :- Läroplan för grundskolan: Lgr , Skolöverstyrelsen Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet – Lpo , Skolverket Bild – Nationella utvärderingar av grundskolan , återfinns på www.skolverket.se/ publikationer?id= Frederik L. Schodt, Manga! Manga! – The World of Japanese Comics, KodanshaInternational , s. Paul Gravett, Manga – Sixty years of Japanese Comics, Laurence King Publishing , s. Fredrik Strömberg, SPX , i Bild & Bubbla /, Seriefrämjandet , s. Masami Toku, What is Manga?:The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, i The Journal of National Art Education Association mars Ibid Brent Wilson, Empire of Signs Revisited: Children’s Manga and the Changing Face of Japan, i Lars Lindström (redaktör), The Cultural Context – Comparative Studies of Art Education and Children’s Drawings, Stockholm Library of Curriculum Studies nr , s. Ibid, s. f Masami Toku, What is Manga?:The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, i The Journal of National Art Education Association mars T. Izumiya, Bijyutsushitsu de no manga no tsukiakata [How to Work with Manga in the Art Room], i Art Education , The Society for Art in Education Greg Stump, Japanese universities turning to manga, The Comics Journal , Fantagraphics, s. populär-, i NE , Bra böcker förlag , s. Dag Hedman, populärlitteratur, i NE , Bra Böcker , s. Magnus Persson, Populärkulturen och skolan, Studentlitteratur , s. Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. Masami Toku, What is Manga?:The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, i The Journal of National Art Education Association mars Ibid Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. Manga i Japan och Sverige Men vad är då egentligen manga? I detta kapitel ger jag först en kort bakgrund till vad tecknade serier är, smt försöker förklara vad som skiljer japanska serier från dem som vi i väst är mer vana vid. D Amerikanen Will Eisners definition av tecknade serier, tolkad av Scott McCloud. © Scott McCloud. För att en läsare skall kunna bedöma ett arbete som på något sätt behandlar serier, måste man känna till författarens definition av denna undflyende konstart.Väl medveten om detta ägnade jag en hel bok, Vad är tecknade serier? – En begreppsanalys, åt just frågan om hur man kan definiera tecknade serier.Vad jag kom fram till, var att man mycket väl kan ha olika definitioner, beroende på vad syftet med arbetet är – men att man alltid tydligt bör ange vilken definition man använder i ett specifikt arbete. I slutet av boken föreslog jag därför fem olika definitioner som jag kan skriva under på.Till denna bok har jag valt att applicera följande prototypdefinition: Sidoställda, orörliga bilder i medveten sekvens. Denna definition innehåller ett antal kriterier som i sin tur behöver definieras: · Sidoställda: Med sidoställd avser jag att minst två bilder skall befinna sig intill varandra så att betraktaren kan ta dem till sig samtidigt. · Orörliga: Med orörliga menar jag att bilder na inte är animerade. · Bilder: Med bild avser jag en tvådimensionell föreställande eller ickeföreställande framställning. · Medveten sekvens: Med medveten sekvens avser jag att det skall finnas en avsändare som vill att bilderna avkodas i en viss ordning. Att jag ser min definition som en protoypdefinition bygger på tanken att människor organiserar information i hjärnan kring en central prototyp, en slags sinnebild av hur det man försöker definiera är. Runt detta prototypiska objekt finns det andra objekt som inte är riktigt lika typiska, men som trots det faller inom begreppets ramar. Skillnaden mot till exempel komponentanalys är alltså att man visserligen ställer upp ett antal grundläggande kriterier, och att det som uppfyller alla kraven utgör den definierade gruppens kärna, men att även fenomen som inte uppfyller alla kriterierna fortfarande kan tillhöra den definierade gruppen. Fördelen med en prototypdefinition är att den kan innehålla alla de drag som intuitivt borde ingå, utan att för den skull exkludera extremyttringar. För en närmare definition av dessa begrepp, se boken Vad är tecknade serier? – En begreppsanalys. I boken Vad är tecknade serier? försöker författaren reda ut detta svårdefinierade begrepp. Vad är tecknade serier? © Fredrik Strömberg/ Seriefrämjandet. D Boken Manga – Sixty Years of Japanese Comics av den brittiske författaren Paul Gravett är för tillfället den bästa introduktionen till den japanska seriekulturen. Att definiera vad begreppet manga betyder visade sig vid närmare undersökning vara komplicerat. Som jag ser det finns det minst tre olika definitioner man behöver ta hänsyn till. Manga, manhwa, manhua Mest grundläggande är vad manga betyder i ursprungslandet Japan. Ordet manga består i japansk skrift av två kinesiska tecken: »man« som betyder ungefär ofrivilligt, och »ga«, som betyder bild eller teckning. Begreppet populariserades av den kände konstnären Hokusai i mitten av -talet, och för honom betydde det enklare, roliga teckningar som inte hade med hans »riktiga« konst att göra. När de tecknade serierna gjorde sitt intåg på allvar i Japan under -talet var det just begreppet manga som användes för att beteckna denna nya form. Idag innefattar begreppet ungefär detsamma som det svenska »tecknade serier«. Manga är även det ord som vi i västvärlden använder när vi talar om serier från Japan. Här skiljer sig alltså begreppen åt en hel del. För en japan innefattar ordet manga alla serier, oavsett geografiskt ursprung, men för de flesta som bor utanför Japan betecknar begreppet just serier med japanskt ursprung. En del personer i väst använder även begreppet manga för att betekna alla serier från Asien, troligtvis eftersom serierna i de flesta närliggande länder så tydligt inspirerats av den dominerande japanska seriekulturen. Om man skall vara korrekt kallas koreanska serier manhwa och kinesiska serier manhua. Det bör även kommenteras att för många betecknar begreppet manga en specifik teckningsstil. Detta kommer jag att redogöra för närmare under nästa rubrik, »Särdrag hos japanska serier«, men kort kan den beskrivas som en kraftigt stiliserad, kommersiellt inriktad stil som snarare försöker fånga essensen av det som avbildas än vara fotorealistisk. Det många fastnar för är de stora ögonen, som skall spegla figurernas inre, samt de förenklade ansiktsdragen som lämnar mycket kvar åt läsaren att själv fylla i med sin fantasi. Serieskapare från de tre stora asiatiska seriekulturerna, den japanska (manga), koreanska (manhwa) och kinesiska (manhua), presenteras alla i boken Comic Artists – Asia: Manga Manhwa Manhua av Rika Sugiyama. Världsmanga? Problem uppstår när de två sistnämnda definitionerna används överlappande. Många av de svenskar som vill »teckna manga« verkar mest vara influerade av den kommersiella stilen, och ser sig själva som mangatecknare. De som använder sig av den andra definitionen ser dock inte det som möjligt för någon utanför Japan att teckna manga, och kallar dessa serier för pseudomanga, världsmanga eller någon annan beteckning. Det senare är hitintills något som främst är företrätt bland de mer renläriga i till exempel riksföreningen Mangakai. Animé, japanska tecknade TVserier, är på väg in i de svenska TV-apparaterna. Här en bild från tidningsversionen av den animerade TV-serien Beyblade, som i praktiken är skapad för att sälja leksakerna med samma namn. Beyblade © Hudson Soft/Takara. Jag kommer genomgående använda begreppet manga med betydelsen tecknade serier från Japan. Den populära, kommersiella stilen som många associerar med japanska serier kommer jag kalla mangastil, även om den som sagt inte är allenarådande i de japanska serierna. I sammanhanget är det även bra att känna till att det finns ett relaterat begrepp som kallas animé. Många populära japanska serier görs också som animerade, det vill säga tecknade,TV-serier och/eller långfilmer. Dessa kallas för animé – inte manga. Det har inte sänts så mycket animé i svensk TV än, men det kommer med största säkerhet att ändras. Hitintills har den svenska publiken bland annat kunnat se Sailor Moon, Pokemon, Card Captor Sakura, Digimon och Yu-Gi-Oh!. S - Men vad är det då som särskiljer japanska serier, manga, från serier i västvärlden? Vad är det som gör att vi talar om manga, och att så många läser manga idag? Enkel barnunderhållning? En fördom många verkar bära på är att manga bara är berättelser för barn med lätt igenkännliga, storögda figurer och mycket action. Så är fallet med en hel del manga, speciellt den som är riktad till yngre läsare, men i Japan betyder ordet alltså bara just tecknade serier. Tecknade serier är en konstart som vilken annan som helst, och precis som med till exempel litteratur eller film kan man göra vad man vill inom den. Det kan vara lättsamt och humoristiskt, men också faktaspäckat och/eller allvarligt. Det kan vara karikerat och »roligt« tecknat, men också realistiskt och naturtroget återgivet. Det kan vända sig till barn och ungdomar, men också till vuxna. Det kan med andra ord vara precis vad serieskaparen vill att det skall vara. Ett av de utmärkande dragen för japanska serier är att de tillåts bli väldigt långa, men ändå har ett slut. Serien Dragon Ball blev hela volymer lång. Dragon Ball av Akira Toriyama © Akira Toriyama/Shueisha Inc., Tokyo. Japanska serier har utvecklats till något ganska annorlunda jämfört med vad vi är vana vid i väst, bland annat tack vare sin isolering från västvärldens seriekultur. Manga berättas ofta i längre sekvenser, och det är inte ovanligt att en serie kan vara flera tusen sidor lång. Detta gör att japanska serieskapare kan berätta på ett annorlunda sätt och bland annat ge mer plats åt allt från stämningsbilder till karaktärsutveckling. Stiliserade bilder och svallande känslor Även rent grafiskt skiljer sig japanska serier från västerländska. Troligtvis beroende på den långa tradition av stiliserade tuschteckningar som man har i Japan, förenklas och stiliseras bilderna ofta mer i de japanska serierna. Tecknarna försöker fånga en känsla snarare än återge något så naturtroget som möjligt. Många har även ett mer dynamiskt grafiskt berättande såväl i bilderna som i rutornas utformning och relation till varandra. En manga är för det mesta utformad för att läsas snabbare än en västerländsk serie. En annan viktig skillnad är att japanska serier nästan uteslutande återges i svartvitt och mycket sällan färgläggs, något som också gör att man kan avkoda dem snabbare. Ytterligare en viktig skillnad gentemot situationen i väst är att serier i Japan är en så stor bransch (c:a procent av allt som trycks är serier – jämfört med några få procent i Sverige) att det finns serier för alla åldersgrupper och intressen. Nästan hälften av såväl skaparna som läsarna är till exempel kvinnor, en situation som skiljer sig markant från den mansdominerade seriebranschen i västvärlden. Det finns även många fler serier som vänder sig till äldre läsare, något som slagit hål på en av de fördomar vi i väst fortfarande dras med: att serier bara är för barn. I manga överdrivs ofta känslor på ett sätt som förvånar ovana läsare från väst. Ranma 1⁄2 av Rumiko Takahashi © TAKAHASHI Rumiko. Japanska serier är nästan uteslutande svartvita och har en mer dynamisk sidlayout jämfört med västerländska serier. One Piece av Eiichiro Oda © Eiichiro Oda/Shuesha Inc., Tokyo. M S Med tanke på den uppmärksamhet manga fått i Sverige den senaste tiden skulle man kunna tro att det är ett nytt fenomen, men det har getts ut japanska serier i Sverige under en längre tid. Allra först var troligtvis boken Gen, pojken från Hiroshima som utkom redan på Alvglans förlag. Detta var den första delen i en skakande självbiografisk berättelse om en ung pojkes upplevelser under och efter bombningen av Hiroshima.Vid den här tiden var manga inte ett välkänt begrepp i Sverige och boken översattes däför att det var en internationellt uppmärksammad berättelse om atombombningarnas konsekvenser. Gen, pojken från Hiroshima var den första utgåvan av japanska serier i Sverige. Gen, pojken från Hiroshima av Keiji Nakazawa © Keiji Nakazawa. Medveten satsning Den första genomtänkta satsningen på att ge ut japanska serier kom , då förläggaren Horst Schröder på förlaget Epix gav ut tidningen Samurai. Huvudnumret i tidningen var serien Lone Wolf and Cub, en realistisk, actionladdad och hårdkokt samurajberättelse från - talet som vände sig till killar i tonåren och äldre. Att det var frågan om en medveten satsning står klart om man läser ledaren i det allra första numret: Japanerna har ju som bekant varit ytterst framgångsrika med att lansera sina bilar, kameror och elektroniska prylar. Så man borde ha kunnat förvänta sig en liknande offensiv när det gäller serier. Men japanska serier har i stort sett varit mer legend än verklighet på våra breddgrader, fram till nu. Tidningen Samurai var den första medvetna satsningen på att ge ut japanska serier i Sverige. Förlaget följde upp Samurai med tidningen Cobra , som innehöll mer moderna japanska serier och riktade sig till en liknande, lite äldre publik.Tiden var dock inte mogen för japanska serier. Ingen av dessa tidningar slog ordentligt, och båda lades ner . Efter detta kom det enbart spridda skurar i utgivningsväg. Speltidningen Nintendo Magasinet publicerade under ett antal år, med början , spelbaserade serier som Zelda och Super Mario World. Båda bestod av kortare episoder som tydligt vände sig till en ung dataspelande publik. När den populära TV-serien Sailor Moon sändes i svensk TV kom det även en serietidning med dessa figurer. Sailor Moon handlar om flickor som får magiska krafter för att försvara jorden mot övernaturliga hot, och vänder sig till unga tjejer i till -årsåldern. Sailor Moon visades på svensk TV och kom ut som serietidning i slutet av -talet, men blev aldrig någon stor succé. Sailor Moon av Naoko Takeuchi © Naoko Takeuchi/Kodansha Ltd, Toei Animation Co. Ltd. kom det två album med den ordlösa serien Gon, om en liten dinosaurie som upplever äventyr i en värld utan människor. Samma år började förlaget Atlantic publicera det klassiska science fiction-dramat Akira i serieantologin Magnum. Tidningen lades dock ner samma år, långt innan Akira hann avslutas. Akira vänder sig till pojkar i senare delen av tonåren. Vändpunkt Vändpunkten för de japanska serierna i Sverige kom år då Bonnier Carlsen, inspirerat av försäljningen i Tyskland, började publicera den internationellt framgångsrika serien Dragon Ball. Skillnaden gentemot tidigare försök var att man nu publicerade serierna i pocketutgåvor, vilka såldes i bokhandlar och inte i tidningskioskerna. Succén var på inget sätt omedelbar, men efter ett par år började försäljningen ta fart och låg olika volymer av Dragon Ball på sju av de tio högsta placeringarna i Svensk bokhandels statistik över barnboksförsäljningen i Sverige. Dragon Ball handlar om kampsporter och vänder sig till pojkar i - till -årsåldern. Bonnier Carlsen genomförde utgivningen av alla volymer av Dragon Ball och fortsatte sedan med bland annat One Piece , DNAngel och Kajika. Även Egmont Kärnan hängde på trenden och gav ut pocketserier med bland annat Ranma 1⁄2 och Mästerdetektiven Conan . Båda förlagen har fortsatt ge ut ett antal ytterligare titlar, varav de flesta har samma målgrupp som Dragon Ball, det vill säga pojkar i åldern - år ungefär. Det kommer dock även renodlade tjejserier, som till exempel Tokyo Mew Mew. Dragon Ball är den ojämförligt mest framgångsrika japanska serien i Sverige, och den serie som startade mangavågen här. Dragon Ball av Akira Toriyama © Akira Toriyama/Shueisha Inc., Tokyo. Att just serien Gon gavs ut i Sverige är inet så underligt, då den är ordlös och därmed lätt att översätta. Gon av Masahi Tanaka © Masashi Tanaka. Mangatidningar Det första numret av tidningen Manga Mania. År kom nästa svenska tidning med japanska serier, Manga Mania.Tidningen innehåller ett antal olika serier som vänder sig till en läsekrets av till -åringar. Enligt undersökningar som redaktionen gjort är läsekretsen jämnt fördelad mellan könen. Förlaget är Full Stop Media/Schibstedt, som även startat Shonen Jump, en svensk version av världens mest framgångs-rika serietidning. Shonen Jump vänder sig tydligt till Dragon Ball-läsarna, det vill säga återigen pojkar i --årsåldern. År kom det fler aktörer på marknaden. Danskägda Mangismo lanserade ett antal nya titlar, som I.N.V.U., Samurai Deeper Kyo och Demon Diary. Genomgående rör det sig om genreserier som vänder sig till en något äldre publik än de flesta i Sverige tidigare utgivna japanska serier. Barn- och ungdomsförlaget B. Wahlströms började också ge ut asiatiska serier, men satsade på serier från Sydkorea, som till exempel Ragnarök av Myung-Jin Lee och Snow Drop av Choi Kyung-Ah. B.Wahlströms har valt att ge ut serier för en publik i sena tonåren, troligtvis för att skilja sig från de andra utgivarna. Diversifiering Som synes är utgivningen i Sverige så här långt till stora delar begränsad och nästan uteslutande vänd till pojkar mellan ungefär och år. Detta skiljer sig väsentligt från situationen i Japan, där det ges ut serier för alla åldersgrupper, kön och intresseområden. Att förlagen till en början satsar på de serier som bedöms ha störst kommersiell potential, vilket traditionellt har inneburit serier för yngre pojkar, är dock inte något I takt med att mangautgivningen växer kommer serier för olika grupper. Här Tokyo Mew Mew, som vänder sig till unga tjejer. Tokyo Mew Mew © Mia Ikumi och Reiko Yoshida. som förvånar. I takt med att manga blir mer och mer populärt lär det komma serier som har andra målgrupper och/eller konstnärliga ambitioner. Denna redogörelse blev ganska lång, men jag anser det viktigt att förstå vad de svenskar som vill teckna manga har fått sin inspiration ifrån. Man bör ha i åtanke att många när de lär sig engelska börjar läsa manga utgiven i USA, och då får ett mycket bredare utbud att välja från. Redan under passerade man utgåvor med japanska serier i USA per år, och denna siffra har bara ökat de senaste åren. Nya aktörer på den svenska marknaden poppar hela tiden upp. Här I.N.V.U. från det danskägda förlaget Mangismo. I.N.V.U. av Kang Won Kim © Kang Won Kim/ Haksan Publishing Co., Tokyo. Några av alla de manga som ges ut just nu: Emma av Kaoru Mori (Bonnier Carlsen), XXXHolic av CLAMP (Bonnier Carlsen), Inu Yasha av Rumiko Takahashi (Egmont) och Samurai Deeper Kyo av Akimine Kamijyo (Mangismo). M Så långt själva serierna, men min grundfråga handlar om huruvida manga ger sina läsare impulser att själva teckna. Jag kommer här att redogöra för en del av de indikationer jag kunnat observera de senaste åren på att det är så. How to Draw Manga är en internationellt framgångsrik bokserie, med över volymer, inriktade på olika specialområden. Mangastil I Japan är seriebranschen gigantisk och många unga japaner drömmer om en karriär som tecknare. Detta har gett upphov till en uppsjö instruktions-böcker, vilka även ges ut på andra språk. Den mest populära bokserien är How to Draw Manga, en till synes oändlig bokserie där varje volym fokuserar på ett visst ämne som män, kvinnor, kläder, fordon och så vidare. Dessa och de flesta andra liknande instruktionsböcker utgår från den speciella kommersiella stil som jag tidigare nämnt – lätt igenkännbar på den höga graden av stilisering. Teckna Dragon Ball Z, en bok om att teckna i mangastil. © Bird Studios/ Shuiesha/Toei Animation. Att fenomenet med att teckna i mangastil nått Sverige gårr inte att ta fel på. Så sent som kom den första boken i ämnet: Teckna manga! – en lätt episodisk instruktionsbok i serieform, vilken utgår från den populära serien Dragon Ball. Boken blev helt tydligt framgångsrik, då det i rask takt utkom ytterligare tre böcker i denna genre. Så tecknar du manga och Teckna mera manga av den mycket unga Katy Coop – enkla handböcker i den teckningsstil som många förknippar med manga, samt Teckna Dragon Ball Z – Den kompletta teckningskursen – en mer fullödig teckningshandbok som återigen tar sitt avstamp i Toriyamas populära Dragon Ball-serier. Förlaget som gett ut dessa fyra böcker, Bonnier Carlsen, har fått blodad tand och fler lär följa. Även instruktioner i hur man tecknar i mangastil av och med svenska upphovsmän och -kvinnor har börjat dyka upp. När man år gjorde en specialsektion i flicktidningen Julia om just manga hade man en »mangaskola« på två sidor av den svenska tecknaren Åsa Ekström. I boken Manga – från Hokusai till Dragon Ball , som togs fram till en utställning på Östasiatiska museet i Stockholm hösten , ingick bland annat ett fyrasidigt kapitel med titeln Så gör man en manga. Vid samtal med redaktörerna för de två svenska mangatidningarna Manga Mania och Shonen Jump på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, berättade båda att de skulle införa fasta inslag i respektive tidning med just instruktioner om hur läsarna själva kan skapa bilder och serier i mangastil. I skrivande stund har det kommit igång en sådan »mangaskola« i tidningen Shonen Jump, skriven av Esbjörn Jorsäter och tecknad av Kwok-Hei Mak. Denna artikelserie har samlats Yosh! Teckna manga! av svenska Yosh, den senaste i raden av instruktionsböcker. © Yosh. i en bok med titeln Teckna manga. Nyligen utkom även boken Yosh! Teckna manga! av en svensk serieskapare som använder sig av pseudonymen Yosh. Serieskolor I Sverige finns det två heltidsutbildningar i serieskapande: en i Hofors och en i Malmö. Båda har elever som är tydligt influerade av japanska serier. Utbildningen i Hofors är den äldre av de två och sorterar sedan under Högskolan i Gävle som en tvåårig -poängsutbildning med beteckningen Serie- och bildberättarprogrammet. Johan Höjer,som är kursansvarig, anger att man hade drygt ansökningar senast och tog in elever, varav c:a fem är influerade av manga. Samma siffra gäller förra årets klass. Två av de mer meriterade tecknarna i mangastil från utbildningen i Hofors är Kwok-Hei Mak, som bland annat illustrerar den ovan omnämnda »mangaskolan« i tidningen Shonen Jump och Jesper Nordqvist, som kontinuerligt publicerar sina serier på nätet. Av dem som är på väg anger Höjer själv Linda Westlund samt Irene Kwok-Hei Mak är en av de mest framgångsrika svenska illustratörerna i mangastil. Här ett exempel från serien Bleckmossen Boys, som gick i tidningen Kamratposten. © Kwok-Hei Serien Kishako – sportrepor tern från tidningen Buster, som illustrerades av Åsa Ekström i en mangainfluead stil. © Pidde Andersson och Åsa Ekström. Stall Norrsken är en hybrid mellan svenskt och japanskt, men även mellan tecknad serie och illustrerad bok. © Noomi Hebert, Lena Ollmark och Åsa Ekström. Löv som framtidslöften. Löv har till exempel för avsikt att åka till Japan och ansöka om plats som assistent hos en professionell tecknare. Serieskolan i Malmö är en eftergymnasial heltidsutbildning med två på varandra följande kurser på vardera ett år. Söker gör man med arbetsprover och varje år tas det in elever till det första året och - till det andra (till vilket enbart godkända elever från första året eller tecknare med motsvarande kunskaper kan söka). Jag är själv en av de kursansvariga för denna utbildning och har varit det sedan starten .Varje år är det drygt sökande till de platserna på det första året, och ett antal av dem tecknar mer eller mindre tydligt i mangastil. Om man ser till antalet sökande finns det en tydlig trend de senare åren att andelen med mangainfluenser blir fler och fler.Vi har inga preferenser vad gäller stil i urvalsprocessen, utan tar enbart in på graden av skicklighet i teckning och berättande. Detta har lett till att varje klass haft mellan två och fem elever som varit inspirerade av japanska serier. För att möta detta intresse har vi sedan en gång om året arrangerat temaveckor om japanska serier, där alla eleverna fått prova på att skapa serier i japansk anda. Bland de Malmö-elever som synts mest finns Liv Lingborn – som haft hand om mangakurserna på Kulturskolan och varit en hel del i Japan, Natalia Batista – som bland annat startat mangastudion Nosebleed, Allan Kamieniarczyk – som vunnit Seriefrämjandets Stora Serietecknartävling och skapat serien Villstrå i tidningen Banzai samt framför allt Åsa Ekström – som var den första svensk att bli publicerad i en professionell mangatidning, har tecknat en sportserie i mangastil för tidningen Buster, samt illustrerar bokserien Stall Norrsken. Nosebleed Studio är en grupp tecknare som träffades på Serieskolan i Malmö /. Det startas just nu ytterligare två utbildningar, dels i Vingåker under överinseende av den erfarne tecknaren Reijo Stävenborg, dels på Högskolan i Karlstad. Då dessa precis startat har jag inte fått någon information om andelen sökande med mangastil. Mangakurser Det finns numera även ett antal specialkurser som inriktar sig på att lära ut hur man skapar serier i mangastil. Den första och största svenska mangakursen arrangerades av Kulturskolan i Malmö, som startade sina kurser i att teckna serier . Detta alternativ blev snart populärt och kurserna fick utökas. I dagsläget finns det fyra nivåer som vardera drivs med upp till sex parallella grupper. Då man insåg att många var intresserade av att just teckna i mangastil startades en specialkurs med denna inriktning som snabbt blev två: en för - år och en för - år. Kurserna leddes initialt av Liv Lingborn och efter ett tag lämnade hon över stafettpinnen till Johanna Skoog, båda tidigare elever på Serieskolan i Malmö. För tillfället (läsåret ⁄) ligger dessa kurser på is, men det beror på Kulturskolans ekonomi och inte på bristande intresse från elevernas sida. Det finns en uppsjö kurser i att teckna i mangastil. Medborgarskolan i Solna startade en mangakurs hösten . Kursen är på fem gånger tre timmar, leds av Eddi Mak och vänder sig till elever över nio år. Flera av de tidigare och nuvarande eleverna på Serieskolan i Malmö har även hållit kurser i att teckna i mangastil runt om i Skåne. Utställningskatalo gen Manga – från Hokusai till Dragon Ball hade inslag av mangalektioner. © Östasiatiska museet. Tokyo By Night av Åsa Ekström var den första svenska serien i tidningen Manga Mania. Tokyo By Night © Åsa Ekström. Framför allt ovan nämnda Liv Lingborn och Johanna Skoog, men även Åsa Ekström, Natalia Batista med flera har de senaste åren hållit kurser på skolor, studieförbund, bibliotek med mera. I samband med mangautställningen Manga – från Hokusai till Dragon Ball på Östasiatiska museet i Stockholm höll även ett antal av eleverna på Serieskolan i Hofors lektioner i att teckna i mangastil. Fler dyker hela tiden upp och idag finns det ett flertal personer runt om i landet som ägnar sig åt pedagogisk verksamhet med inriktning på manga. Mangaka, en tidning som publicerar svenska amatör tecknare i mangastil. © Poipoi Cahn & Mangaka. I serien I den bästa av alla världar kommenterar Åsa Ekström hur det är att vara fanzinmakare. © Åsa Ekström. Amatörtidningar Det finns ett antal fanzin, det vill säga amatörtidning, som publicerar svenska serier och teckningar i mangastil. Det äldsta fanzinet är Mangaka, en antologi som publicerar serier av, oftast, unga och oerfarna tecknare.Tidningen utkommer med ett till två nummer per år. Ordet mangaka betyder serietecknare på japanska och tidningen ges ut i samarbete med Sveriges största sammanslutning av mangafans – Mangakai – en ideell förening för alla som är intresserade av manga och animé. Grundtanken med tidningen är att publicera serier av svenska tecknare som blivit inspirerade av den speciella berättarteknik, sidlayout och/eller figurkonstruktion som förekommer i manga. Tidningen har inga krav vad gäller innehåll, ämnen etc. i serierna, men bidragen skall vara influerade av japanska serier på något sätt. Många tecknare trycker eller kopierar också sina egna tidningar, som till exempel Åsa Ekströms Stilikon eller lägger ut dem på hemsidor som Jesper Nordqvists Mondo Mecha. Det bästa sättet att hålla reda på dessa publikationer är att läsa recensionsdelen Avigserier i kulturtidskriften Bild & Bubbla, i vilken de flesta svenska seriefanzin recenseras. Serien Stål mot blått av svenska Soya, som vann Mangatalangen . © Soya. Insändarsidor Ytterligare en plats där man tydligt kan se den skaparglädje som japanska serier ger upphov till är insändarsidorna i svenska mangapublikationer. I såväl pocketserier som Dragon Ball, One Piece, Ranma 1⁄2 med flera, som i tidningar som Manga Mania och Shonen Jump har man en eller flera sidor i varje utgåva, där man publicerar läsarnas egna teckningar. Här finner man allt från riktigt unga som gör sitt bästa att teckna av figurerna från någon av originalserierna till äldre mer erfarna tecknare som skapar egna figurer. Nästan inga Mangatalangen är en årligen återkommande teckningstävling i mangastil, vars vinnare publiceras i en gratispocket. En bild från serien Prinsessan och fröken Näktergal av Natalia Batista, från Mangatalangen. © Natalia Batista. andra seriepublikationer i Sverige har dylika insändarsidor, vilket är talande för just mangans inflytande. I nummer sex av Manga Mania började man även publicera hela serier av svenska serieskapare. Först var Åsa Ekström med Tokyo By Night, och fenomenet fick en hel del uppmärksamhet i pressen, där det rubricerades som »den första svenska mangan«. Samma sak annonserades med buller och bång av redaktionen för tidningen Buster när serien Kishako – sportreportern debuterade i det första numret , tecknad av samma Åsa Ekström. Esktröm illustrerar just nu bokserien Stall Norrsken, som också den annonserades av förlaget Bonnier Carlsen som »den första svenska mangan«... Teckningstävlingar Sist men inte minst vill jag uppmärksamma de tävlingar som anordnas i att teckna manga. Även om det kommer olika teckningstävlingar med jämna mellanrum är det tydligt de senaste åren att tävlingar på temat manga har kommit för att stanna. Den första stora tävlingen anordnades av Ser iefrämjandet i samband med seriefestivalen I seriernas värld . Tävlingen var indelad i olika ålderskategorier, och riktades framför allt mot skolans värld. Vinnare i den äldsta kategorin blev Allan Kamieniarczyk med serien Kiki Riki. Allan Kamieniarczyk vann första pris i Seriefrämjandets Stora Serieteknartävling. , med sitt bidrag Kiki Riki i tydlig mangastil. © Allan Kamieniarczyk. Mest uppmärksammad har nog tävlingen Mangatalangen blivit. Denna annordnas av förlaget Manga Media (Schibstedt och Bonnier Carlsen) och ser i skrivande stund ut att bli årligen återkommande. Den första omgången år vanns av pseudonymen Soya, och förlaget producerade såväl en pocket med de vinnande bidragen, som en vandringsutställning med detsamma. Denna som jag hoppas inte alltför långa och detaljerade genomgång av de japanska seriernas plats i det svenska kulturlivet och de indikationer som jag funnit på att manga ger impulser till eget skapande var avsedd att ge en bakgrundsbild mot vilken de följande kapitlen av mer praktiska undersökningar på detta område skall förstås. Fotnoter Fredrik Strömberg, Vad är tecknade serier? – En begreppsanalys, Lärarutbildningen på Malmö Högskola , s. - Fredrik Strömberg, Vad är tecknade serier? – En begreppsanalys, Magister Lämpels bibliotek Frederik L. Schodt, Manga! Manga! – The World of Japanese Comics, Kodansha International , s. Monica Braw, Hokusai – mannen som uppfann Manga, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Simon Lundström, Manga är speciellt, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Mikael Andersson, Många manga är det!, i Bild & Bubbla /, s. Simon Lundström, Manga är speciellt, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Paul Gravett, Manga – Sixty years of Japanese Comics, Laurence King Publishing , s. Information om Mangakai finner man framför allt på deras hemsida, på adress http://hem.bredband.net/hameli/. Fred Patten, Watching Anime, Reading Manga, Stone Bridge Press , s. f Simon Lundström, Manga och anime i Sverige, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Paul Gravett, Manga – Sixty years of Japanese Comics, Laurence King Publishing , s. ff Frederik L. Schodt, Manga! Manga! – the World of Japanese Comics, Kodansha International , s. ff Paul Gravett, Manga – Sixty years of Japanese Comics, Laurence King Publishing , s. f Monica Braw, Mangans rötter – års populärkultur, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Simon Lundström, Manga är speciellt, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. Peter Duus, Introduction, i Shotaro Ishinomoris Japan Inc. – Introduction to Japanese Economics, University of California Press , s. xiii Kaj Falkman, Bilden förenar haiku och manga, i Svenska Dagbladet /- Frederik L. Schodt, Manga! Manga! – The World of Japanese Comics, Kodansha International , s. Paul Gravett, Manga – Years of Japanese Comics, Harper Design International , s. ff Strömberg, Fredrik, Japaner, japaner, japaner... – en serieresa i fjärran Östern, i Bild & Bubbla /, Seriefrämjandet , s. ff Keiji Nakazawa, Gen, pojken från Hiroshima, Alvglans Samurai, Epix - Kazuo Koike & Goseki Kojima, Lone Wolf and Cub (Kozure Ookami), i Samurai, Epix - Horst Schröder, Samuraj /, Epix , s. Cobra, Epix - Anders Andersson, Seriekatalogen -, Alvglans Nintendo Magasinet, Atlantic/Pandora - Shotaro Ishinomori, Zelda (Seruda no dentsu), i Nintendo Magasinet, Atlantic/ Pandora - Charlie Nozawa & Kentaro Takeuma, Super Mario World, i Nintendo Magasinet, Atlantic/Pandora - Naoko Takeuchi, Sailor Moon, Semic Press/Egmont Serieförlaget -, - Masashi Tanaka, Gon, Tago förlag Katsuhiro Otomo, Akira (i Magnum ), Atlantic Magnum, Atlantic - Akira Toriyama, Dragon Ball, Bonnier Carlsen - Alla topplistor finns arkiverade på www.svb.se/topplistor. Eiichiro Oda, One Piece, Bonnier Carlsen Yukiru Sugisaki, DNAngel, Bonnier Carlsen Akira Toriyama, Kajika, Bonnier Carlsen Rumiko Takahashi, Ranma 1⁄2, Egmont Kärnan Gosho Aoyama, Mästerdetektiven Conan, Egmont Kärnan Mia Ikumi & Reiko Yoshida, Tokyo Mew Mew, Bonnier Carlsen Manga Mania, Full Stop Media Johan Cedmar Brandstedt (redaktör Full Stop Media), personlig intervju, Göteborg september Shonen Jump, Full Stop Media Kang Won Kim, I.N.V.U., Mangismo Akimine Kamiyo, Samuraj Deeper Kyo, Mangismo Yun-Hee Lee & Kara, Demon Diary, Mangismo Myung-Jin Lee, Ragnarök, B. Wahlströms Bokförlag Choi Kyung-Ah, Snow Drop, B. Wahlströms Bokförlag Over , Manga Volumes in , på hemsidan Icv.com (http://www.icv.com/ articles/news/.html) För mer infor mation se den officiella hemsidan, på adress www.howtodrawmanga.com. Akira Toriyama, Teckna manga!, Bonnier Carlsen Katy Coope, Så tecknar du manga, Bonnier Carlsen Katy Coope, Teckna mera manga, Bonnier Carlsen Jens R. Nielsen & Michael Hülse, Teckna Dragon Ball Z – Den kompletta teckningskursen, Bonnier Carlsen Anna Ekström (redaktör Bonnier Carlsen), personlig intervju, Göteborg september Julia /, Egmont Kärnan Marie Birde (red.), Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/ Bonnier Carlsen Johan Cedmar Brandstedt, personlig intervju, Göteborg september Johan Andreasson, personlig intervju, Göteborg september Esbjörn Jorsäter & Kwok-Hei Mak, Teckna manga, i Shonen Jump / Esbjörn Jorsäter & Kwok-Hei Mak, Teckna manga, Bonnier Carlsen Yosh, Yosh! Teckna manga!, B. Wahlströms Närmare information återfinns på hemsidan www.serietecknarskolan.com. Johan Höjer, e-postintervju oktober Ibid Närmare information återfinns på hemsidan www.serieskolan.se. Banzai, Egmont Serieförlaget Åsa Ekström, Tokyo By Night, i Manga Mania ⁄, Full Stop Media Åsa Ekström & Pidde Andersson, Kishako – sportreportern, i Buster /-, Egmont Serieförlaget Noomi Hebert, Lena Ollmark & Åsa Ekström, Stall Norrsken: Eldens gåva, Bonnier Carlsen Fredrik Strömberg, Nya serieutbildningar, i Bild & Bubbla -⁄, s. , Seriefrämjandet Kulturskolans kurskatalog läsåret /, Malmö stad Kulturskolans kurskatalog för /, Malmö stad Kursprogram – Medborgarskolan Stockholm, Solna (www.medborgarskolan.se/ lokaltbildarkiv/sthlm.pdf) Mangaka (redaktör Jonas Nelson), Mangakai http://hem.bredband.net/hameli/ Fredrik Strömberg, Serier.nu,Västerås kommun , s. Åsa Ekström, Stilikon, egenpublicerad www.ragathol.com/ Bild & Bubbla, Seriefrämjandet Åsa Ekström, Tokyo By Night, i Manga Mania ⁄, Full Stop Media Manga Mania ⁄, Full Stop Media Fredrik Strömberg, I seriernas värld – tema manga!, i Bild & Bubbla -/, . Ingela Carlsson & Anna Bävfverfeldt (red.), Mangatalangen, Bonnier Carlsen Fokus på manga För att få reda på mer om relationen mellan manga och det egna skapandet valde jag att sätta mig ner med ett antal tecknare och diskutera kring dessa frågor. Jag kommer att i detta kapitel redogöra för mitt arbete med denna grupp, samt återge ett antal citat för att ge en uppfattning om hur diskussionen flöt. P Tidigt i mitt arbete insåg jag att fokusgrupper kunde vara en intressant metod att använda för att komma igång med undersökningen, och ge information som leder vidare till senare moment. Varför fokusgrupper? Fokusgrupper är enligt Wibeck en metod som går ut på att man samlar ett antal personer som under en begränsad tid får diskutera ett givet ämne med varandra. Gruppen leds av en samtalsledare, en moderator, som initierar diskussionen och introducerar nya ämnen efter hand, men inte agerar som en traditionell intervjuare eftersom målet är att gruppdeltagarna skall diskutera fritt med varandra. Benämningen fokus anger att debatten skall centreras kring ett på förhand givet ämne. Fördelarna med fokusgrupper jämfört med enskilda intervjuer är att de gruppdynamiska aspekterna gör att en bredare skala av idéer kan komma fram. Detta gör metoden användbar när en forskare behöver öka sin förståelse för ett nytt ämnesområde och/eller vill söka nya lösningar på ett gammalt problem. Det är även ett mer ekonomiskt alternativ till enskilda intervjuer om man vill testa frågor, språk etc. inför större enkätundersökningar. Enligt Morgan bör användandet av fokusgrupper genomgå fyra stadier: planering, rekrytering, diskussionsledning samt slutligen analys. Jag har utgått från denna struktur i mitt arbete, och kommer även redovisa grundtankarna i fokusgruppsmetoden enligt detta system. Planering Planeringen inleds med att man formulerar forskningsfrågan/ forskningsfrågorna eller ringar in ett intresseområde. Tidigt bör man även reflektera över om fokusgrupper är den bästa metoden för det planerade projektet, samt om metoden skall användas enskilt eller i kombination med andra typer av datainsamlingsmetoder, och i så fall vilka. I mitt fall blev huvudfrågorna de två sista frågorna från de grundläggande frågeställningarna för hela boken, det vill säga: »Vad är det hos manga som lockar till eget skapande?«, samt »Vilka lärdomar kan man dra av de japanska seriernas inverkan på läsarna inför framtida pedagogisk verksamhet med manga?«. Utifrån dessa frågeställningar funderade jag vidare på om fokusgrupper var den bästa metoden för min undersökning. Eftersom jag behövde en snabb ingång i ovan nämnda frågor – frågor som inte så många har funderat på ännu – verkade det fördelaktigt att sätta samman en grupp med medlemmar som alla hade personlig erfarenhet från området och låta dem tillsammans komma fram till förslag på svar. Alternativet hade varit att göra separata intervjuer, men då skulle de gruppdynamiska aspekterna utebli och reflektionen riskera att inte bli lika djup. När man skall lägga upp själva studien finns det ett antal överväganden att ta hänsyn till: För det första om det skall vara en ickestrukturerad eller strukturerad fokusgrupp. En ickestrukturerad fokusgrupp innebär att gruppmedlemmarna i så stor utsträckning som möjligt får tala med varandra och inte med samtalsledare, den så kallade moderatorn. Målet blir då en fri diskussion i syfte både att studera interaktionen i gruppen och komma åt tankar som kommer upp spontant. Strukturerade fokusgrupper styrs i högre grad av moderatorn som antingen kontrollerar frågorna eller gruppdynamiken – eller bådadera. Det finns för- och nackdelar med båda metoderna. Om moderatorn styr interaktionen i alltför hög utsträckning finns det en risk för att hans eller hennes föreställningar och förförståelse fortplantar sig till gruppmedlemmarna. Å andra sidan kan en aktiv moderator klippa av ofruktbara diskussioner och återföra debatten till för undersökningen mer intressanta spår. En ickestrukturerad fokusgrupp fungerar bäst om man vill fokusera på gruppinteraktionen, och en strukturerad om man vill fokusera på frågeställningarna. Jag valde att använda mig av en strukturerad fokusgrupp eftersom mitt primära mål var att söka svar på mina frågeställningar, och därför var mindre intresserad av att analysera interaktionen inom gruppen. Antalet grupper bör anpassas efter undersökningens mål. Om fokusgrupper skall användas i kombination med andra undersökningsmetoder kan antalet vara lägre. Det optimala antalet medlemmar i respektive grupp råder det delade meningar om, men någon form av konsensus verkar finnas i litteraturen om att ett minimum är fyra deltagare, eftersom man då har passerat det antal som inbjuder till polarisering och/eller medling mellan två parter. En övre gräns anger i alla fall Wibeck till sex personer, eftersom en större grupp kan leda till gruppbildningar och/eller att tillbakadragna personer hamnar utanför diskussionen. Antalet grupper i min studie var en svår nöt att knäcka. Eftersom det är frågan om en så ny företeelse fanns det ganska få som hade den specifika erfarenhet jag efterfrågade. Det hela slutade med att det bara blev en grupp, något som av en del fokusgruppsteoretiker anses som för få, men godkänns av andra. Antalet medlemmar i gruppen fick styras av hur många jag rent praktiskt kunde samla på samma plats och tid, och blev till slut fyra. I planeringen ingår även att utforma en intervjuguide samt sammanställa inspirationsmaterial. Intervjuguiden skall vara mer specifik när det rör sig om strukturerade fokusgrupper. Enligt Krueger bör fem olika typer av frågor ingå: öppningsfrågor, som skall få deltagarna att bli bekanta med varandra och öka gruppkänslan; introduktionsfrågor, som skall introducera ämnet och ge deltagarna möjlighet att reflektera över egna erfarenheter som har med ämnet att göra; övergångsfrågor, som skall leda fram till nyckelfrågorna genom att deltagarna får gå djupare in på sina egna erfarenheter, nyckelfrågor, som är de viktigaste frågorna i studien (vilka bör vara mellan två och fem), samt avslutande frågor, som skall ge alla deltagare möjlighet att uttrycka sin slutgiltiga position. När jag utformade min intervjuguide, utgick jag ifrån denna indelning, och försökte hålla mig så kort och koncis som möjligt, för att inte styra alltför mycket över vad som skulle diskuteras. Intervjuguiden ligger som Bilaga . Inspirationsmaterialet kan bestå av artiklar, citat, bilder, filmer med mera som har anknytning till det ämne som skall diskuteras. Detta tillställs gruppmedlemmarna antingen i förväg eller under diskussionen och syftet är att se till att alla ligger på ungefär samma kunskapsnivå, för att möjliggöra en givande diskussion. Som ett inspirationspaket satte jag samman ett antal serietidningar, instruktionsböcker, artiklar, fanzin etc., som alla på olika sätt berörde frågan om japanska serier och kreativitet (och som i hög grad motsvarade innehållet i listorna under rubrikerna Facklitteratur och Serieböcker i litteraturförteckningen). Rekrytering När det gäller rekryteringen bör man överväga huruvida gruppen/grupperna skall vara inbördes homogena eller heterogena. Ett grundantagande som många fokusgruppsteoretiker utgår ifrån är att människor som har gemensamma erfarenheter och intresseområden är mer villiga att dela åsikter med varandra och lämna ut personlig information. Därför, menar de, är det oftast att rekommendera att ha grupper som är homogena med avseende på ålder och socioekonomiska bakgrundsfaktorer. Jag satte samman en fokusgrupp bestående av fyra tecknare som hade det gemensamt att de var eller hade varit elever på Serieskolan i Malmö, samt att de alla tydligt var inspirerade av mangastilen på olika sätt. Ur den aspekten blev det en homogen grupp, vilket också var eftersträvansvärt för att få en givande diskussion. Även om åldern (+) samt intresset för att teckna och för manga var någorlunda gemensama fanns det stora skillnader, inte minst i graden av erfarenhet av att läsa, teckna och undervisa om manga. De som ingick i gruppen var: • Åsa Ekström – elev på andra året på Serieskolan i Malmö och • • • etablerad svensk serieskapare i mangastil, med bland annat bokserien Stall Norrsken. Liv Lingborn – tidigare lärare på Kulturskolans mangakurser, och involverad i ett projekt med erotisk manga för ett amerikanskt förlag. Johanna Skoog – lärare på Kulturskolans mangakurser och illustratör i mangastil. Mattias Thorelli – elev på första året på Serieskolan i Malmö och bland annat publicerad i Mangaka. Diskussionsledning Moderatorns roll ser mycket olika ut beroende på om man valt att använda ickestrukturerade eller strukturerade fokusgrupper. I ickestrukturerade fokusgrupper skall moderatorn introducera ämnet och sedan hålla sig så passiv som möjligt. I en strukturerad fokusgrupp får moderatorn mer rollen som traditionell intervjuare som ser till att gruppen håller sig till på förhand fastställda frågor. Det är dock i båda fallen viktigt att moderatorn framhåller att han/ hon inte är expert på ämnet, inte har de korrekta svaren på frågorna och inte heller kommer att ta ställning under diskussionen. Jag följde detta råd och tillsammans med gruppen förde jag en diskussion som utgick från gruppmedlemmarnas förhållande till japanska serier och deras skapande, för att sedan glida över till huvudfrågan om huruvida manga ger impulser till eget skapande, och i så fall varför. Diskussionen följde i stora drag min intervjuguide och skedde i biblioteket på Kvarnby Folkhögskola den november . Eftersom jag valde en strukturerad metod var jag aktiv som Från vänster till höger: Johanna Skoog, Åsa Ekström, Mattias Thorelli och Liv Lingborn. Foto taget vid tillfället för fokusgruppens diskussion. moderator och styrde diskussionen. Jag spelade in allt på band för att kunna analysera det i efterhand. Diskussionen flöt bra efter en trevande start, när alla kommit över den konstlade situationen och glömt att en bandspelare rullade på bordet. B Att genomföra en analys av en fokusgruppsdiskussion förutsätter någon form av transkribering. Ju mer utförlig transkribering desto mer extensivt kan materialet analyseras. Om fokus ligger på interaktionen i gruppen bör transkriberingen vara utförlig, men om fokus ligger på att besvara mer specifika forskningsfrågor räcker det med en mer summarisk transkribering. Sedan handlar det om att koda materialet, dela upp det i enheter och söka efter trender och mönster. Eftersom jag inte var ute efter att analysera gruppinteraktionen, utan snarare sökte svar på mina frågor gjorde jag inte en komplett transkribering. Jag har istället transkriberat de mest intressanta delarna av diskussionen och grupperat utsagorna tematiskt. Eftersom jag valde en strukturerad metod kom dessa teman att sammanfalla ganska väl med min intervjuguide. För att ge läsaren möjlighet att dra egna slutsatser har jag valt att återge många och bitvis långa citat. Kommentarer inom [ ]-tecken är mina förklaringar av facktermer, titlar etc. The Rose of Versailles av Riyoko Ikeda utkom tidigt som animerad film på svenska (under titeln Lady Oskar), och influerade många. The Rose of Versailles © Riyoko Ikeda. Spelet Xenogears hade figurer i mangastil. Xenogears © Bradygames. Varför manga? På frågan om varför de i gruppen fastnade för manga/animé fick jag ganska olika svar, som alla pekade åt samma håll. Två av gruppmedlemmarna fick sitt intresse via tecknad film från Japan. Liv: Jag stötte på stilen på -talet då jag fann animén Lady Oskar på video. Det var annorlunda, och det gillade jag väldigt mycket. Det var ett annorlunda berättande, och man tilltalades inte som ett barn utan fick tänka lite själv också. Sedan var det framför allt stilen. Det var mycket glitter, guld och flärd. Johanna: Min första kontakt var också med animé på -talet, framför allt Starzinger. Det var någonting med stilen, och jag älskade mecha [robothistorier], fartyg, rymden och så där. Fast jag ritade inte robotar, det var mer historien som jag var intresserad av. De två andra gruppmedlemmarna fick sitt teckningsintresse från andra, likaledes kommersiella, populärkulturella serier, som dock kom från väst. Mattias: Jag började inte med att rita serier i mangastil. Efter att ha läst Turtles, var det den stilen jag fastande för. Jag kom inte i kontakt med manga eller animé först heller, utan det var Playstation-spelet Xenogears, som hade animerade sekvenser och illustrationer i mangastil. Jag gjorde inget annat än att spela det under en tid och när jag hade tröttnat på det tänkte jag: »Jaha, vad skall jag göra nu? Jo, jag kan ju teckna figurer na.« Och när jag gjorde det då var det verkligen en aha-upplevelse; den här stilen vill jag ha! Åsa: Jag började rita Disney-inspirerade serier. Sedan kom jag till det stadiet där jag inte tyckte att det fanns några serier för mig som tjej; när jag insett att Min häst suger, då hittade jag en mangatidning [Sailor Moon] i en seriebutik i Stockholm och började aktivt leta efter manga och snöade in på det när jag var typ tretton. Ganska många har nog ett behov av att snöa in på någonting under den perioden eftersom allting är så tråkigt och vardagen bara är misär. Jag fastnade mycket för shoujo [japanska serier för tjejer] för att det var det naturliga steget för tjejer att läsa; det fanns kvinnliga huvudkaraktärer och det var mänskliga, bra förebilder. Och man tilltalades som vuxen, och på flera plan. Det var dels snyggt, det var häftiga sätt att skildra människor och miljöer, häftigt berättande, mycket mer dramatik och mer mogna historier än i andra västerländska serier. Sailor Moon visades på svensk TV som tecknade filmer under -talet, och gavs även ut i tidningsform. Sailor Moon © Naoko Takeuchi/ Kodansha Ltd./Toei Animation Co. Trots att gruppmedlemmarna kommer från samma åldersgrupp är det tydligt att vägarna till intresset för manga varit olika. Oavsett var intresset tog sin början var återkommande teman under diskussionen en fascination för stilen samt det annorlunda berättandet som tog läsaren på allvar. Barnens fascination Eftersom flera av gruppmedlemmarna hade erfarenhet av att undervisa barn i att teckna i mangastil ställde jag även frågan om vad de trodde yngre läsare fascinerades av och varför de vill teckna i mangastil. Även här var förklaringarna ganska disparata. En hel del av svaren fokuserade på det annorlunda berättandet och den till synes lättillgängliga stilen: Dragon Ball, lätt att teckna? Dragon Ball © Akira Toriyama/ Shueisha Inc., Tokyo. Johanna: Jag har ju baskursen för de allra yngsta [på Kulturskolans mangakurser], och de läser Kalle Anka och Bamse, men jag ser aldrig att de vill teckna Bamse eller Kalle Anka. Jag tror att det är för svårt. För pojkarna är det utan tvekan Dragon Ball som fascinerar. Det är rappt tempo, samtidigt som det är utdraget berättande och man får veta väldigt mycket om karaktärer na när man läser. Bamse, svår att teckna? Bamse © Egmont Kärnan. Gruppen var överens om att det fanns en social dimension av grupptillhörighet och mode som spelar in: Johanna: Många av eleverna kan redan grunderna. De vill mest gå där [på Kulturskolans mangakurser] för gemenskapen, och för att få tid att teckna för de har så mycket läxor. Det är väldigt mycket gemenskapen. Många söker för att de läser manga och tecknar manga och vill umgås med likasinnade. Mattias: Man anordnar väl mangakurser eftersom det är inne och häftigt just nu. Man kan ju inte ordna Bamsekurser, eftersom ingen skryter med att de läser Bamse. Troligtvis är förklaringen en kombination av dessa två olika sätt att se på frågan om mangans fascination, något som jag granskar närmare i min enkätundersökning. Inte manga! Trots att samtliga i gruppen tecknar i stilar som är tydligt inspirerade av japanska serier var alla mer eller mindre ovilliga att rubricera sina serier som just manga, även om de villigt erkände att de var inspirerade av mangastilen: Liv: Någon fick för sig att jag tecknade manga, och då fick jag börja hålla kurser i det. Det är en definitionsfråga. Men ja, jag är helt klart inspirerad av japanska serier. Johanna: Jag tecknar manga, men jag tecknar inte mangaserier utan mest enstaka bilder. Det är mycket min egen stil, men den är helt klart inspirerad av manga. Mattias: Jag tecknar väl lite i den stilen. Själv tycker jag inte riktigt att det är så mycket manga. Jag vill inte kalla det för manga. En fråga som kom upp var den om hur man definierar manga, och om en svensk verkligen kan teckna manga: En illustration av Liv Lingborn. Är det manga eller bara i mangastil? Faery Boy © Liv Lingborn. Mattias: Jag har verkligen alltid tyckt att om man är svensk och tecknar serier, då tecknar man serier och inte manga. Men sedan såg jag vad Åsa hade gjort, och då tyckte jag för första gången att det verkligen såg ut som manga. Det är manga. Så jag vet inte vad jag skall tycka längre. Det här är en debatt som är levande bland dem som är aktivt intresserade av manga, och precis som i den här gruppen är den förhärskande åsikten att enbart japaner kan göra äkta manga. Det hindrar dock inte många, kanske framför allt journalister, från att ändå rubricera serier i mangastil av svenska tecknare som manga. Bild från en serie av Mattias Thorelli. © Mattias Thorelli. Varför är manga populärt? En av de livligaste debatterna utbröt när jag ställde frågan varför manga är så populärt. Här fokuserade sig gruppen mest på berättandet, och inte så mycket på mangastilen. Inte minst var många inne på det långsammare tempot i berättandet: Åsa: Det är lätt att ta till sig, det är lätt att konsumera och det är inte för mycket text utan det är ett ganska utdraget berättande. Först var det lite underground och då var det häftigt på grund av det, och sedan när alla läser det är det häftigt på grund av det. Och att det inte finns några andra serier som man kan läsa om man har liknande intressen. De fyller ett hål och liknar inget annat. Det är väl också att det är mognare historier. Jag tror att man många gånger underskattar läsarna. Mattias: Jag tror att man sugs in i det just på grund av att berättandet är så utdraget. I vanliga västerländska serier går berättandet så fort att man inte hänger med. Men med manga så är det alltid vilsamt berättat. Man kommer in i berättelsen och in i karaktärer na. Just figurernas karaktärer som bärande för berättelserna var något som ofta återkom i diskussionerna: Åsa: Det är otroligt mycket karaktärsfokusering jämfört med västerländska serier, som mest fokuserar på själva handlingen. Sammantaget kom det många olika förklaringar, som alla dock fokuserar på skillnaderna gentemot vanliga, västerländska serier. Det exotiska och annorlunda framhölls tydligt som en del av fascinationen. Influenser Eftersom i princip alla deltagarna hellre verkade vilja prata om berättande än om själva stilen, fick jag till slut ställa frågan om vad de tyckte att de hade lärt sig av de japanska serierna vad gäller just det rent visuella. Här var det svårare att få lätt sammanfattade svar, men diskussionen kretsade kring det faktum att den friare sidlayouten i de japanska serierna var något flera i gruppen hade blivit inspirerade av. Mattias: Ordet manga ger de flesta en massa bilder i huvudet, och då framför allt de stora ögonen som jag ju inte använder. Men jag har definitivt tagit mycket ifrån sättet att lägga upp berättelsen, att lägga upp bilder på sidorna, att använda rutor eller inte använda rutor och sådana saker. En bild från Johanna Skoogs serie Demo. © Johanna Skoog. Åsa: För mig är det mycket friheten i manga. Om man skall teckna Bamse finns det ett fast system med hur rutorna skall se ut, att det skall vara trestripp [tre bildrader per sida] och så vidare. I manga kan man ha trestripp på en sida och på nästa sida ha en helbild, och på sidan efter det kan man bara ha ansikten som svävar runt, och det är helt OK. Temat med frihet i skapandet var något som återkom ett antal gånger, vilket är intressant om man jämför med tankarna kring de tydliga teckningsregler som gruppen upplever att mangan erbjuder (vilket redovisas nedan under rubriken Färdigt språk). När man inom Disney-koncernen skulle göra om sina serier till manga, fokuserade man på det yttre och inte på figurernas inre utveckling. Kalle Anka © Disney. Manga kontra Kalle Anka En intressant diskussion uppstod spontant kring frågan om varför dagens barn inte vill teckna »Kalle Anka«, vars serietidning säljer mycket mer än någon mangatidning. Liv: Du kan ju inte identifiera dig med Kalle Anka. Han är konstant stillastående. Det händer ingenting. Du kan inte utvecklas med karaktärerna över huvud taget. Sedan är humorn i Kalle Anka väldig generell, medan humorn i Dragon Ball är direkt tillvänd målgruppen, det vill säga unga pojkar, och det är något som inte riktigt har funnits tidigare. Berättelser na tilltalar läsaren direkt, till skillnad mot Kalle Anka. Det blir liksom en dialog mellan läsaren och serien. Mattias: Det finns inget som helst djup [i Kalle Anka]. Det kan vara en stunds underhållning, men sedan glömmer man det. Åsa: Det händer ju ingenting i Kalle Ankas liv. Han bli inte äldre, ingen i hans närhet dör eller föds, utan det är den världen som består i all evighet. Här tror jag att gruppen kom nära en av sanningarna kring vad som skiljer manga från europeiska serier: att japanska serier tillåts ha ett slut, medan serier från väst till synes kan hålla på iför evigt. Det senare leder till att grundförutsättningarna för huvudpersonerna inte får förändras. Detta står i bjärt kontrast till den traditionella synen på en »bra berättelse«: att huvudpersonen eller -personerna är dynamiska, utvecklas och inte är desamma när berättelsen är slut. Färdigt språk Att det är någonting med just stilen på de japanska serierna verkade alla vara överens om. Eftersom deltagarna alla var tecknare var det intressant att diskutera vad det är med mangastilen som gör att man börjar använda den. Mattias: Stilen var vacker. Det var inte så mycket de stora ögonen, utan det såg så rent ut, samtidigt som det var konkret. Det såg så verkligt ut. Jag tror att manga är lite enklare att åtminstone försöka teckna, eftersom det ser väldigt tydligt ut hur det skall se ut. /.../ Japansk kultur är så annorlunda, och det är serier na också. Man får en aha-upplevelse av att: »Så här kan man faktiskt göra. Så här kan serier vara. Och det är faktiskt mycket bättre.« En bild från Åsa Ekströms Stall Norrsken. © Åsa Ekström. Ganska snart gick diskussionen in på att gruppmedlemmarna alla upplevt det som om det finns tydligare regler för hur man skall göra manga jämfört med västerländska serier: Åsa: Jag tror att det är lite grand som att man får ett färdigt paket med ett språk som man kan använda sig av. Man har berättartekniken, man har vissa grejer som fartstreck och andra symboler, och att karaktärerna skall se ut på ett visst sätt, men samtidigt är det otroligt mycket frihet i att teckna manga. Och det ser väldigt enkelt ut eftersom det är så få och stora bilder, så väldigt visuellt och inte så mycket text. Det är väldigt svårt, men det märker de [tecknarna] först när de har fastnat i fällan. [skratt] Johanna: Det är uttrycket i personen som fascinerade mig, att man kan fånga en känsla bara genom att teckna ögonen. Om jag tecknar en kille så kan man se vad det är för en sorts kille bara genom att göra lite hår och ansiktet med några streck. Det finns ett färdigt system med tecken att ta till och använda. Åsa: Det ser lätt ut. Det ser ut som ett språk som är överkomligt att lära sig. Det är ett färdigt koncept. Man får en massa färdiga genvägar. Man vet till exempel att en näsa skall se ut på ett visst sätt. Men sedan kan man variera det själv och skapa sin egen värld. Det finns helt enkelt färdiga mallar, och om man lär sig hela grejen så har man ett jätteeffektivt sätt att berätta historier. Även här tror jag gruppen kom nära en fundamental sanning om manga och vad som skiljer dem från serier från västvärlden: Att man som läsare upplever det som att det finns fasta system/enkla knep att luta sig mot kan göra en mer benägen att själv försöka skapa serier. Teckningar kontra serier En intressant distinktion som kom fram var den mellan att teckna enstaka teckningar och att teckna serier, där det var tydligt att gruppmedlemmarna var mer intresserade av det senare. Åsa: Det jag ville åt var inte så mycket illustrationerna utan istället sättet att berätta historier på. Fast det tror jag man kommer till senare, för först ritar man ju bara karaktärer, en på varje sida och sådana bilder. Men jag ville berätta lite mer mogna, karaktärsfo kuserade historier. Gruppmedlemmarna var dock medvetna om att de alla var äldre än till exempel eleverna på mangakurserna, och att det ofta är annorlunda för dem. Liv: Jag kan känna att när jag har kortare kurser så blir ungarna rent förskräckta när jag talar om att vi skall göra serier. De kommer dit och så tror de att de skall lära sig någon magisk formel så att de skall kunna teckna så att det ser ut just så där som de vill att det skall se ut. Att de sedan också skulle göra serier kommer som en chock. Så för dem är det ju stilen som är det viktiga. Johanna:Vissa grupper av barn som jag har, har inte kommit på det där med serier utan ritar bara bilder. Och då försöker jag med att föreslå att de kan rita en bild till på samma rad, för då blir det ju en serie, men då blir svaret oftast att: »Nej, jag vill ju teckna spelkorten från Yu-Gi-Oh!« En del tecknar längre historier, men de har inte tagit till sig så mycket av berättartekniken, layouten och så från mangan. Åsa: Jag tror att alla som sitter på mangakurserna nu mest tecknar enskilda bilder; när de senare vill teckna serier, då kommer de att mer vilja komma åt den sortens berättande. Jag tror att det man först fastnar för är det visuella, karaktärsdesign och sånt. Och då menar jag den mer kommersiella, animéstandardstilen. Om man fortsätter att vara intresserad och har tålamodet att göra längre serier, vilket de flesta inte har, då tror jag att man upptäcker att det är berättartekniken som är manga. Eftersom alla i gruppen både tecknar själva och har undervisat yngre tecknare är dessa tankar intressanta, och något som jag tar med mig till enkätundersökningen. S Att genomföra denna fokusgruppsdiskussion bekräftade visserligen en del av de tankar jag redan hade om manga och pedagogiskt arbete, men tillförde också en del, för mig, nya idéer. Stil och berättande Sammanfattningsvis kan man säga att gruppen var förvånansvärt överens om ett antal saker. Alla var överens om den så kallade mangastilen var avgörande för att väcka deras intresse, men att det var det annorlunda berättandet som gjorde att de fortsatte läsa manga. Just berättandet återkom också ett antal gånger som förklaringsgrund till mangans popularitet, med olika ingångsvinklar som långsamt berättartempo, fokus på figurerna och deras inre liv samt de exotiska/asiatiska inslagen. Även när det gällde mangastilen kom gruppen fram till en hel del intressant, framför allt i sina tankar om att det faktum att det ser enkelt ut är en av de viktigaste faktorerna som gör att svenska barn och ungdomar vill »teckna manga«, och att man i mangastilen kan utröna ett slags ikoniskt, visuellt språk som går att lära sig genom idog träning och kopiering av sina teckninsgsmässiga förebilder. Lärdomar inför enkätundersökningen Förutom att jag genom fokusgruppsdiskussionen fick en djupare förståelse för ämnet fanns det ett antal lärdomar att dra inför enkätundersökningen: Gruppens uppdelning av anledningen till fascinationen med manga hos de yngre i dels den till synes lättillgängliga stilen, dels en social dimension av grupptillhörighet kändes intressant och specifika frågor om detta lades därför till i enkäten. Distinktionen mellan enstaka illustrationer och serier är också intressant. Är det som gruppmedlemmarna trodde, att de flesta börjar med enskilda illustrationer för att sedan arbeta sig upp till bildberättelser? För att kunna ta reda på detta behövde jag lägga till frågor om vad man tecknar på kursen och kombinera detta med uppgifter om ålder och hur länge den som svarar har tecknat manga. Funderingarna kring ett färdigt visuellt språk var bland de mest intressanta i hela fokusgruppsdiskussionen och för att utreda om även de yngre läsarna/tecknarna upplevde det på samma sätt lade jag till frågor kring detta ämne. På det hela taget ledde användandet av en fokusgrupp till att min enkät förbättrades och förfinades. Inte minst kom det fram ett antal områden som jag inte hade tänkt på utan den hjälp jag fick av diskussionen. K Detta var första gången jag genomförde en fokusgruppsdiskussion, och i efterhand kan jag säga att jag troligtvis borde ha styrt diskussionen mer, och inte minst ställt fler följdfrågor. När jag tittar på svaren känns det också som om gruppen hade mått bra av att inte vara riktigt så homogen som den var. Konsensus uppnåddes snabbt i de olika frågorna och även om svaren varierade, verkade de ofta bygga på liknande grundläggande värderingar. Med tanke på att denna fokusgruppsdiskussion genomfördes i syfte att samla material och förstå ämnet inför min enkätundersökning kan man även se det som ett problem att hela gruppen bestod av personer som tillhör den första mangagenerationen, vilka kom i kontakt med japanska serier och animerad film under och början av -talet. De som skall svara på mina enkäter tillhör till större delen den andra mangagenerationen, som upptäckte den japanska seriekulturen i och med den nya utgivning som tog sin start i början av -talet. Ett problem kan naturligtvis även anses vara att jag enbart genomförde en fokusgruppsdiskussion. Genom att göra en eller två till hade jag haft möjlighet att anpassa mitt tillvägagångssätt efter hand som jag lärde mig om denna undersökningsmetod, och dessutom fått mer information att jämföra mellan. Jag tycker dock att den fokusgruppsdiskussion jag genomförde tillförde mycket till min undersökning, och är nöjd med reultatet. Det största problemet är troligtvis att urvalet för min fokusgrupp enbart bestod av personer som gick eller vid något tillfälle gått på Serieskolan i Malmö, vilken jag är kursansvarig för. Därmed finns det risk för att de redan hade en förförstelse för problematiken, som de fått genom undervisningen på skolan. Detta var, som jag redogjort för tidigare, ett bekvämlighetsurval inte minst baserat på att det vid detta tillfälle inte fanns så många vuxna i Sverige som tecknade i mangastil. Idag hade det varit lätt att få ihop ett antal fokusgrupper med en större variation, men det är något jag lämnar till kommande forskare. Jag upplevde det inte som om fokusgruppen bara gav svar jag redan visste, utan att den gjorde precis det som den skulle göra, det vil säga att ge mig nya infallsvinklar och styra mig vidare mot nästa steg i undersökningen. Fotnoter Victoria Wibeck, Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod, Studentlitteratur Ibid, s. Ibid, s. ff David L. Morgan, Planning Focus Groups, The Focus Group Kit, no , Thousand Oaks, USA, Sage , s. ff Ibid Victoria Wibeck, Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod, Studentlitteratur, , s. Ibid, s. ff David L. Morgan, Planning Focus Groups, The Focus Group Kit, no , Thousand Oaks, USA, Sage , s. f Victoria Wibeck, Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod, Studentlitteratur , s. ff Ibid R. Krueger, Developing Questions for Focus Groups, The Focus Group Kit, no , Thousand Oaks, USA, Sage Ibid Victoria Wibeck, Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod, Studentlitteratur , s. R. Jarret, Focus Group Interviewing With Low-Income Minority Populations.A Research Experience, i David Morgans Successful Focus Groups. Advancing the State of the Art, Newbury Park, USA, Sage A. Wesslen, Fokusgrupper – En bra metod för hälsoforskning, i Vår föda :-, Livsmedelsverket Victoria Wibeck, Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod, Studentlitteratur , s. ff Ibid, s. ff A. Wesslen, Fokusgrupper – En bra metod för hälsoforskning, i Vår föda :-, Livsmedelsverket Riyoko Ikeda, Lady Oskar, Cartoon (underetikett till videoförlaget Wendros, numera Ozon Media) ? Leiji Matsumoto & Osamu Tezuka, Starzinger, Cartoon ? Teenage Mutant Hero Turtles, Atlantic förlag - Xenogears, Square Alla tecknar manga Så var det dags att besöka mangakurserna och undersöka de yngre tecknarnas relation till japanska serier. Detta var en intressant och uppfriskande upplevelse, som gav en hel del spännande information. M Den andra metoden för insamlande av primärmaterial jag använde mig av var enkäter, vilka utformades med utgångspunkt från resultaten i fokusgruppsdiskussionen, och applicerades på ett antal klasser som ägnade sig åt att teckna manga. Varför enkäter? Enkäter är ett mätinstrument med vilket man kan mäta människors beteende, åsikter och känslor genom att låta individerna i undersökningen berätta om sig själva i någon form av frågeformulär. Fördelar med enkäter är att kostnaderna ofta är låga samt att det är lätt att hålla en någorlunda hög grad av standardisering och strukturering av materialinsamlingen. Nackdelarna är att många frågor är svåra att ställa på ett tillfredsställande sätt i skriftlig form, och att nyanser i svaren kan gå förlorade. Att genomföra en enkätundersökning kan naturligtvis göras på många olika sätt. Jag har valt att utgå från Trosts uppdelning av arbetsprocessen i följande moment: definition av syfte, urval av population, konstruktion av frågeformulär, datainsamling samt bearbetning och analys. Jag kommer nedan gå igenom de viktigaste hänsynstaganden man bör göra i respektive steg, samt presentera relevanta termer. Definition av syfte Innan man gör en enkätundersökning måste syftet preciseras tydligt. Syftet/problemformuleringen bestämmer hur resten av undersökningen skall gå till och det är därför viktigt att alla involverade är överens om vad undersökningen skall leda till. Syftet med min enkätundersökning sammanföll med huvudsyftet för uppsatsen, det vill säga att besvara frågan »Vad är det hos manga som lockar till eget skapande?«. Urval av population När det gäller urval av den population som skall undersökas, skiljer man på slumpmässiga och icke-slumpmässiga urval. Slumpmässiga urval går ut på att använda slumpgeneratorer för att komma fram till en population som kan ge ett statistiskt representativt resultat. Till de ickeslumpmässiga metoderna hör kvoturval (att kvotera så att urvalet motsvarar populationen som helhet), bekvämlighetsurval (att välja en population som finns tillgänglig) samt strategiskt urval (att försöka sprida populationen väl baserat på i förhand valda variabler). Det hålls, som jag redovisade i kapitlet Manga i Japan och Sverige, ett antal kurser i mangateckning runt om i landet.Att sända enkäter till alla, få godkänt av lärare, målsmän etc. var dock inte görligt inom tidsplanen. Jag gjorde med andra ord ett bekvämlighetsurval och valde kurserna på Kulturskolan i Malmö. Förutom att de fanns nära rent geografiskt var dessa de som existerat längst i Sverige, varför de kändes som det bästa valet. Det faktum att det till skillnad mot de flesta andra fanns två kurser med olika åldersgrupper var också ett plus eftersom det innebar en möjlighet till större spridning på svaren. En av klasserna på Kulturskolan i Malmö. Eftersom samtliga elever var minderåriga sändes det tidigt ut en förfrågan till vårdnadshavarna om någon hade något emot att deras barn ingick i studien. En beskrivning av undersökningens syfte etc. bifogades samt ett svarsformulär där det även angavs att jag skulle ta fotografier, samla in och eventuellt återge en del av elevernas teckningar etc. Ingen hade något att invända, varför undersökningen kunde genomföras som planerat. Då jag, efter genomförda enkätundersökningar på Kulturskolans kurser, kände att jag behövde komplettera mitt material kontaktade jag även Liv Lingborn, som håller kurser i mangateckning i Helsingborg, i regi av Studieförbundet Vuxenskolan nordvästra Skåne, och genomförde motsvarande undersökningar på hennes kurser.Även här föregicks besöket av förfrågan till vårdnadshavarna enligt ovan nämnda metod. Konstruktion av frågeformulär Frågorna skall naturligtvis utformas så att de leder till information som relaterar till syftet med undersökningen. Frågorna kan vara kvalitativa eller kvantitativa. Ofta är en kombination av dessa två sorters frågor i en och samma undersökning att föredra, eftersom de kan belysa olika aspekter av det fenomen man vill undersöka. Ett annat sätt att se på samma sak är att tala om grad av standardisering från helt strukturerade frågor, som har fasta svarsalternativ, till öppna frågor, som lämnar till den som svarar att avgöra vad som är relevant. Jag använde mig av en kombination av kvantitativa och kvalitativa frågor, för att försöka fånga så många olika aspekter som möjligt av det fenomen jag skulle undersöka. En hel del av mina frågor hade en hög grad av strukturering och standardisering med fasta svarsalternativ. Detta för att underlätta för de allra yngsta (kurserna ges från åtta år och uppåt) att kunna svara. Den stora delen blev dock en uppgift som gick ut på att eleverna skulle skapa en bild eller en serie som förklarade varför de tycker så mycket om att teckna just manga. Den slutgiltiga enkäten ligger som Bilaga . Inför konstruktionen av mitt frågeformulär gjorde jag en separat intervju med Johanna Skoog, lärare på Kulturskolans mangakurser, om hur hon undervisade, hur hon upplevde eleverna, vad de är intresserade av etc. Resultatet av denna diskussion samt resultatet från fokusgruppen använde jag sedan för att på bästa sätt utforma enkäten så att den skulle ge ett intressant och användbart resultat. Datainsamling Vid själva insamlandet av informationen är huvudorden reliabilitet och validitet. Reliabilitet, eller tillförlitlighet, innebär att en undersökning skall vara stabil och inte utsatt för slumpinflytelser, det vill säga att om den genomfördes vid en ny tidpunkt skulle den ge samma resultat. Validitet, eller giltighet, avser att frågan/undersökningen mäter det den är avsedd att mäta. En av klasserna på Studieförbundet Vuxenskolan i Helsingborg. När det gäller reliabiliteten är det naturligtvis svårt att uttala sig om ett så litet urval som jag använde mig av. I och med att jag gick igenom min enkät med respektive lärare inför undersökningstillfällena, samt att jag och lärarna fanns till hands och kunde hjälpa de elever som hade svårt med någon fråga, tror jag dock att reliabiliteten kan sägas vara ganska hög. Vad gäller validiteten gick jag igenom enkäten ett antal gånger med mitt syfte och mina frågeställningar framför mig, och tror att jag till slut kom fram till ett verktyg som korrelerar väl med hela undersökningens syfte. Uppgiften att samla in information genomfördes alltså i samråd med Johanna Skoog respektive Liv Lingborn, som introducerade mig för klasserna, hjälpte till vid ifyllandet av enkäten etc. Jag inledde med att presentera mig själv och hålla ett kort föredrag om manga och min vistelse i Tokyo. Efter det delade vi ut enkäterna och gick runt och hjälpte dem som fastnade på olika frågor, hade funderingar om hur man skulle svara etc. För det mesta flöt det på bra och frågorna verkade inte ställa till det alltför mycket för kursdeltagarna. B Från de två kurserna på Kulturskolan i Malmö var det elever som svarade på min enkät, och från de två kurserna i Studieförbundet Vuxenskolans regi i Helsingborg var det sammanlagt som svarade. Totalt fick jag alltså svar, med ett borttfall på sammanlagt elever som inte var närvarande vid de lektioner jag besökte. Ålder och kön Av de svar jag fick var från killar och från tjejer, med andra ord en jämn fördelning. Sammanlagt var det kursdeltagare i ålderskategorin –, nitton i kategorin – och endast två mellan och . Trots att alla kurser jag besökte tillåter kursdeltagare ända upp till år, var alltså en tydlig överrepresentation för de yngre åldrarna. Detta stämmer väl överens dels med det faktum att manga är en förhållandevis ny företeelse i Sverige, dels med teorin om att många tappar intresset för att teckna någon gång i tidiga tonåren. Detta kapitel illustreras med teckningar gjorda för enkäten. Av sekretesskäl anger jag inte varifrån en viss teckning kommer, eller kön och ålder på den som tecknat. Just denna serie läses för övrigt från höger til vänster, något som också anges som ett skäl till varför manga fascinerar. I Kulturskolans klasser i Malmö var tio elever i ålderskategorin – , sju mellan – och en mellan och . Könsfördelningen var tolv killar och sex tjejer. På kurserna i Helsingborg var elever i ålderskategorin –, tolv mellan – och en mellan och (som egentligen var år och hade tagit sig in på kursen mer eller mindre olovandes). Könsfördelningen var nio killar och tjejer. Här var det tydliga skillnader, om än inte mellan kurserna på respektive utbildningställe, så mellan de olika städernas kurser som helhet. I Malmö dominerade de unga killarna, medan de lite äldre tjejerna var i majoritet i Helsingborg. Orsakerna till detta kan vara många, och är inget jag vill spekulera om, men tydligt är att detta påverkade situationen i klasserna – något jag återkommer till. Vad är egentligen roligast? På frågan »Vad är roligast på lektionerna?« kryssade inte förvånande nästan alla i rutan »Att teckna« ( st.). Femton kursdeltagare kryssade i rutan för »Att träffa andra som gillar manga«, de flesta i kombination med »Att teckna«. Endast tre kryssade enbart i »Att träffa andra som gillar manga«. När det gäller skillnader mellan Malmö och Helsingborg stod de senare för en större del (nio stycken) av kryssen för att träffa andra.Vissa skillnader fanns även vad gäller könen, framför allt var tjejerna mer benägna att kryssa i rutan för att umgås och killarna var lite mer benägna att kryssa i rutan för att teckna. Ålder verkar inte ha påverkat svaren särskilt mycket. De äldre eleverna hade en aning fler kryss i rutan för »Att träffa andra«. Bland de övriga svaren återfanns tankar som: »Lära sig om manga, träffa tecknare… mm.«, »Lära sig nya saker«, samt min favorit »Liv!« (det vill säga läraren för klasserna i Helsingborg). Vad kan man då utläsa av detta? Ja, att kursdeltagarna var intresserade av att teckna var inte förvånande, eftersom det rör sig om frivilliga kurser. En stor andel av dem har också angett att det finns en social dimension till det hela, något som är ganska naturligt med tanke på att manga fortfarande i hög grad är en subkultur i vilken man vill möta likasinnade. Läsvanor På frågan om när de började läsa manga svarade mer än hälften ( stycken) att det var mellan ett och tre år sedan. Bara åtta angav mindre än ett år och elva kryssade i fyra år eller mer. Dessa svar sammanföll väl med de ålderskategorier de svarande tillhörde. Frågan om vad som är roligt med att läsa manga gav mer intressanta resultat. Inte oväntat var alternativet »Roliga/spännande berättelser«, dominerande med nästan alla svarande ( st.). Näst vanligast var hur teckningarna ser ut, med kryss. Att läsa baklänges och att serierna är från Japan fick vardera respektive nio kryss. Resultatet motsvarade ungefär mina förväntningar, baserat på erfarenheter av att prata med inbitna mangaläsare.Att serierna publiceras baklänges och är exotiska är intressant, men det är de medryckande historierna och de annorlunda teckningarna som fångar läsarna. En kommentar till själva uppgiften. En elev som fastnat för mangastilen. En elev som helt tydligt utgått från sitt intresse för serien Dragon Ball. Bland de få övriga svar som inkom, och som oftast bara underströk de redan ikryssade alternativen, var min favorit svaret »Allt!«. På frågan om vilka manga de hade läst var inte oväntat de stora försäljningsframgångarna Dragon Ball och One Piece dominerande, även bland tjejer na. Ju äldre kursdeltagarna var, desto mer varierade blev svaren. Bland de äldsta återfanns en del serier som ännu inte är utgivna på svenska, utan alltså troligtvis lästs på engelska. När det gällde könen fördelade de sig i stora drag som förväntat med pojkarna mer intresserade av shonen manga som just Dragon Ball, One Piece och andra serier i tidningen Shonen Jump, medan tjejerna var mer intresserade av shoujo manga som Tokyo Mew Mew och DNAngel. En del av tjejerna angav även shonen manga, medan pojkarna i praktiken inte hade några shoujo manga alls i sina listor. Detta beror troligtvis på att utbudet i så stor utsträckning är tillvänt pojkar att även flickorna i brist på annat läser uttalade pojkserier. På frågan om vilken manga som var deras favorit svarade pojkarna genomgående antingen Dragon Ball eller One Piece. Flickorna var lite mer varierade, med svar som Tokyo Mew Mew, Power!, Hikaru No Go, Love Hina, HunterxHunter med flera. Ett antal av dem angav W.i.t.c.h., vilket är intressant eftersom det är en italiensk serie, som visserligen är tydligt inspirerad av manga. Frågan om de brukar läsa andra sorters serier besvarades till största delen med ja. Endast åtta svarade nej, varav hela sex var pojkar. Alla som svarade nej var dessutom mellan och , vilket stämmer väl med förlagens bedömningar att en stor del av den mest engagerade mangaläsande publiken består av pojkar mellan och år. Det ojämförligt populäraste svaret på frågan om vilka andra sorters serier kursdeltagarna brukar läsa var Kalle Anka. Detta gällde både pojkar och flickor och över alla ålderkategorierna. Då Kalle Anka & C:o är Sveriges bäst säljande serietidning är detta inte underligt, men jag blev åndå förvånad eftersom jag trodde att mangaläsarna skulle tycka att Kalle Anka var för passé. Den enda andra serien som förekom ett antal gånger var ovan nämnda W.i.t.c.h., vilket som sagt inte heller är konstigt då den medvetet är gjord i en stil som skall tilltala mangaläsarna. Ögonens betydelse återkommer i kommentarerna. En elev som är nöjd med sin konstnärliga utveckling på mangakursen. Att teckna manga En elev som fastnat för mangastilen. Här framförs tanken att teckna manga är en bra eskapism. Frågan om hur länge kursdeltagarna hade tecknat manga besvarades till största delen med - år ( st.). Tio angav mindre än ett år och fem angav fyra eller mer. I likhet med frågan om när de började läsa manga motsvarade svaren till största delen deras respektive åldrar. Frågan om vad kursdeltagar na tecknade mest när de började kursen, figurer, bilder eller serier, var tänkt att ge en indikation på huruvida tankarna från fokusgruppen om att de flesta mest vill teckna fristående bilder var sann. Och det visade de sig vara. Majoriteten ( st.) kryssade i »Figurer«. Åtta kryssade i »Bilder« och bara tre kryssade i »Serier«. Svaren på den följande frågan, om vad de tecknar efter att ha gått på kursen ett tag, indikerar dock att det sker någon form av utveckling, eftersom det här blev kryss för »Figurer«, för »Bilder« och fem för »Serier«. Utbildningen verkar med andra ord ha fått kursdeltagarna att diversifiera sitt tecknande. Frågan om de brukar teckna annat än manga gav ett intressant resultat. Det var sexton som svarade »Nej«, lika många som svarade »Ja, ibland« och nio som svarade »Ja, ofta«. Majoriteten tecknade alltså andra saker än bara manga, vilket jag nog inte hade väntat mig. Bland dem som svarade nej var den yngsta gruppen överrepresen-terad ( st.), vilket indikerar att de äldre eleverna skaffat sig en bredare repertoar. På frågan om vilka andra saker de tecknar var det ojämförligt vanligaste svaret djur i olika former. Detta stämmer väl med den våg av instruktionsböcker i hur man tecknar djur, människor och olika föremål som utkommit de senaste åren. Andra svar inkluderade: »läskiga gubbar«, »streckgubbar och krig«, »bilar, motorcyklar, hus« och »som att teckna sånt i hemmet«. Intressant att notera är att trots att de flesta tidigare svarade att de läser Kalle Anka, var det ingen enda som angav att han eller hon brukade teckna Disney-figurer. Precis som fokusgruppen trodde verkar dessa figurer vara för svåra. När det gäller frågan om skillnaden mellan att teckna manga och andra sorters serier svarade inte förvånande samtliga att det var roligare eller åtminstone lika roligt att teckna manga. Mer intressant blev det i följdfrågan om varför det var så. De vanlig-aste svaren gick ut på att stilen var mer spännande än den vanliga seriestilen: »Härlig-are stil och så är det lite nytt och exotiskt«, »För att mangafigurer är coolare«, »Det är lättare och finare«, »Manga är roligt att teckna för att dom ser häftiga ut, dom gör ofta roliga saker«, med flera liknande. En hel del fokuserade på att mangastilen ger större frihet och möjlighet att uttrycka sig: »För att det är lättare att uttrycka känslor, hitta på karaktärer och världar. Skitkul!«, »För att man kan hitta på en värld och Här inkluderas även kläderna i det som tilltalar rent visuellt med den så kallade mangastilen. En elev som inte tvekade om vad det var som tilltalade med manga. Ett porträtt av huvudpersonen i serien Naruto. karaktärer som är hur konstiga som helst«, »För att manga kan se ut lite hur som helst. Spretigt hår, stora ögon, annorlunda klädsel mm«, »För att manga inte behöver vara perfekt«, med flera liknande. En del fokuserade på att det är udda att hålla på med att teckna manga: »Jag tycker det är roligt att teckna manga för att nästan ingen annan tecknar det och det är annorlunda.« Mitt favoritsvar var dock: »För mig är manga så stort. Det är det jag vill hålla på med i mitt liv.« På det hela taget bekräftade svaren fokusgruppens tankar om mangans magi. Svaren på frågan om det var lättare eller svårare att teckna manga var mer diversifierade än de om det var roligare eller inte. Svaren var i princip jämnt fördelade ( »Svårare«, »Lika Lätt« och »Lättare«), vilket inte stämmer överens med fokusgruppens tankar om att manga är lättare att teckna. När jag studerade de svar som lämnats i den öppna följdfrågan om varför de svarat som de gjort, visade det sig dock att de flesta av dem som svarat att det är svårare troligtvis aldrig blivit riktigt utmanade i sitt tecknande, och att det var kraven från lärarna som gjorde att de upplevde manga som svårare att teckna. I denna kategori återfanns svar som: »Det är mer noga med detaljer«, »Sakerna skall se ut på speciella sätt (oftast)«, »När man ritar manga är dom ofta i konstiga positioner, det är svårt att rita«, »För att manga är väldigt mycket små grejer«, med flera liknande. En underbar visuell återgivning av känslan av att läsa, och kanske också teckna, manga. Animerad film På frågan om kursdeltagarna brukade se på japansk animerad film svarade inte oväntat de flesta ( st.) att de brukade göra det ofta eller ibland. Inga särkilda tendenser syntes här vad gäller kön eller ålder. På svaren om vad de hade för favoriter var det dock tydligt att de yngre såg på de animerade TV-serier som går på svensk TV som Yu-Gi-Oh!, medan de äldre såg andra animerade serier som getts ut på svenska eller engelska DVD och animerade långfilmer som Spirited Away och Princess Mononoke. Ett gott betyg till utbildningen, om än inte till inredningen. Bildfrågan Den allra sista frågan gick ut på att kursdeltagarna skulle rita en bild eller en serie på baksidan av papperet som förklarade varför det är kul att teckna i mangastil. Detta var utan tvekan den fråga som gav roligast svar. Alla teckningar som illustrerat detta kapitel kommer från dessa svar. För de yngre kursdeltagarna var detta helt tydligt en svår uppgift, och många ritade enbart en mangainspirerad bild. De lite äldre eleverna gjorde ofta figurer som berättade varför manga är roligt och en del lyckades faktiskt med att göra en serie på temat, trots tidsbristen. En fråga jag ville ha svar på var i hur hög grad bilderna visade en tydlig influens av mangastilen. Inte förvånande var det nästan samtliga. Några få som tecknades av de allra yngsta eleverna såg mer ut Just intresset för att rita var naturligtvis dominerande i klasserna. Ett porträtt av en av bipersonerna i serien Dragon Ball. Svett-droppen indikerar emotionell påfrestning. som traditionella svenska barnteckningar, men alla andra hade drag som kan härledas till japanska serier. Detta gällde allt från att de tecknat av existerande mangafigurer som Naruto, till att de tecknat av sig själva i mangastil. En annan fråga som kändes relevant var hur många som lyckades skapa en serie, det vill säga mer än en bild i sekvens. Sammanlagt sex av de svaren utgjordes av serier. Att dessa uteslutande kom från kurserna i Helsingborg visar nog bara på att kurserna i Malmö fick för lite tid på sig för att besvara denna fråga. Om jag tar pratbubblor som kriterium för att svaren utgör serier ökar dock andelen markant. Hela av svaren innehåller figurer som talar i pratbubblor. Den viktigaste var dock naturligtvis den fråga som ställdes: »...varför är det så kul att teckna manga?« Av självklara skäl liknade svaren här dem som angavs i den tidigare rena textfrågan med samma innebörd. Här fanns allt från enkla svar som »Kul att rita!« och »Man lär sig snabbt & det är kul...«, till mer avancerade svar som kombinerar ord och bild på ett sådant sätt att det är svårt att beskriva dem enbart i text. Därav att jag återgivit så många i detta kapitel. Genomgående för dem som förutom en bild även inkluderade någon form av text för att svara på frågan var att de flesta fokuserade på mangastilen, och angav att den var häftig, cool, enkel att lära sig etc. Detta är naturligtvis inte underligt, eftersom svaren tillkom samtidigt som eleverna var fokuserade på att teckna, men ger ändå en indikation på varför de valt att gå på en mangakurs. Av alla svar var nog min favorit en tjej som bara ritade ett par ögon. Vid en jämförelse av svaren på denna sista bildfråga med textfrågan med samma innebörd tidigare i enkäten är det en viktig skillnad som framträder. De flesta svarade mer Ett självporträtt i mangastil. välartikulerat och genomtänkt på frågan när de fick kombinera ord och bild. De som på textfrågan svarade enstavigt lät helt plötsligt sina figurer berätta i flera meningar om sin fascination för japanska serier. De som tog sig tid att teckna en hel serie kom med denna historia genomgående en bra bit längre på vägen att kommunicera vad som dragit dem till manga, jämfört med deras svar på textfrågan. Om detta beror på att de blev mer inspirerade av att få lov attt teckna och göra serier, eller om det är något med själva serieformen som för dessa elever gör det lättare att uttrycka sig vet jag inte, men resultatet talar sitt tydliga språk. Enavtecknare som Ett författarens inte tvekarpåom vad favoritsvar frågan det är med manga om vad som fascinerar fångar medläsarna. manga. En elev som förstått I manga överdrivs att man i manga ofta ofta känslor, för att överdriver känslor. tydligt kommunicera deras betydelse. S Ännu en förespråkare för mangastilen. I likhet med fokusgruppsdiskussionen bekräftade en del av resultaten mina tankar, men även en del av de hypoteser som framkastades av fokusgruppen. Resultat Den kanske mest intressanta tanken från fokusgruppsdiskussionen som kunde verifieras av enkätresultaten var vikten av den sociala dimensionen, som helt tydligt vägde in när eleverna valde att gå på de olika mangakurserna. Att träffa likasinnade var en viktig faktor, om än inte angiven i lika stor utsträckning som att teckna. Detta är dock inte förvånande, då det rör sig om frivilliga teckningskurser. Även fokusgruppens tankar om att det i den ålderskategori som eleverna på mangakurserna utgjorde mest är mangastilen som fascinerar, får sägas vara bevisade. Det samma gäller distinktionen mellan fristående bilder och serier, där de yngre tecknarna helt tydligt helst ägnade sig åt det förra. En elev som insett att det enkla med att teckna manga är bedrägligt. K Naturligtvis är fyra klasser på i genomsnitt c:a tio elever vardera ett mycket litet urval, som inte borgar för statistiskt säkerställbara resultat, vilka kan extrapoleras för att gälla hela befolkningen. Mina undersökningar skall istället ses som fallstudier, vars syfte är att belysa ett fenomen i dagens ungdomskultur och dess relation till den pedagogiska sfären. Det stora problemet var dock bitvis att de yngre eleverna hade svårt med enkätfrågorna. Detta trots att jag försökt hålla dem så enkla som möjligt, samt att både jag och de ordinarie lärarna gick runt och hjälpte till under tiden som kursdeltagarna fyllde i enkäten. Inte minst hade de svårt att förstå meningen med den sista uppgiften, som gick ut på att de skulle rita något som visade på varför det var kul att teckna i mangastil. Många, En underbar teckning av en elev som helt tydligt förstått att manga är en visuellt baserad konstform. framför allt i Kulturskolans klasser som bara hade minuter långa lektioner, verkade också uppleva det som stressigt att behöva teckna något med detsamma. Ett bättre upplägg hade varit att ge denna del separat, som en hemuppgift till nästa lektionstillfälle. Då hade alla haft tid att fundera igenom vad de skulle göra, och inte behövt stressa fram något. En teckning av en elev som tagit fasta på att manga ofta bygger på starka och väldefinierade figurer. Fotnoter Jan Trost, Enkätboken, Studentlitteratur , s. Jan Hartman, Vetenskapligt tänkande – Från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur , s. f Jan Trost, Enkätboken, Studentlitteratur ,s. Jan Hartman, Vetenskapligt tänkande – Från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur , s. f Jan Trost, Enkätboken, Studentlitteratur ,s. ff Ibid, s. f Jan Hartman, Vetenskapligt tänkande – Från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur , s. f Jan Trost, Enkätboken, Studentlitteratur ,s. ff »Har ni sett senaste Final Fantasy?« För att få en känsla för hur det gick till på lektionerna satt jag med som observatör på ett antal mangakurser. Detta gav minst lika mycket information som enkäterna, då jag fick möjlighet till en inblick i det sociala spel som pågår under lektionerna. M Jag kände instinktivt att enkäter var ett trubbigt verktyg, och ville komplettera mina resultat för att ge en mer nyanserad bild av vad som pågick i de klasser jag besökte. Observationer var det självklara valet för att uppnå just detta. Varför observationer? När det gäller insamlande av material anses ofta det som inte är enkät, intervju eller läsning av sekundärlitteratur vara just observationer av något slag. Fördelen med observation som metod för att samla in information är dess möjligheter att ge en nyanserad och övergripande bild av ett skeende. Naturligtvis måste man vid observationer genomgå samma exercis med att fastställa syfte etc. som vid fokusgruppsdiskussioner och enkätundersökningar. Då detta sammanfaller med de två tidigare nämnda metoderna väljer jag dock att gå direkt på de delar som är specifika för just observationer. Val av population Efter att ha slagit fast syfte med undersökningen är det dags att välja vilken typ av fält man skall studera, var och hur man skall studera det, samt vilka människor man skall fokusera på. Urvalet när man skall göra observationer följer för det mesta inte samma principer som vid kvantitativa studier. I vanliga fall använder man sig inte av någon fast procedur utan låter valet av ort, social enhet och informanter komma på naturlig väg, allt eftersom förhållandet till fältet utvecklar sig. Detta tillvägagångssätt kallas ofta för selektivt urval, och definieras som att man inför fältarbetet utför en kartläggning av möjliga ställen där studien kan utföras och gör ett kvalificerat urval, eftersom man inte kan observera »allt«. När det gällde mitt urval av objekt att observera var det naturligt att fortsätta besöka de klasser som jag genomfört mina enkätundersökningar i. Detta eftersom jag skaffat mig föräldrarnas tillstånd att befinna mig där, men även eftersom de var de fasta kurserna i regionen med fokus på manga.Visst fanns det fler kortkurser, men de var svårare att pricka in tidsmässsigt. Framför allt ville jag ha möjlighet att jämföra resultaten mellan enkätundersökningen och observationerna, och då stod det klart att det inte gick att välja några andra klassser. Strukturerat eller ostrukturerat En människa kan observera och redovisa händelser, beteenden, ord, kontaktmönster, frekvenser och flöden.Man skiljer ofta på strukturerade och ostrukturerade observationer, alternativt systematiska eller osystematiska. All mänsklig observation är subjektiv, men man kan minska subjektiviteten genom att göra dem mer strukturerade/ systematiska. En helt ostrukturerad/osystematisk observation innebär att man beskriver det man ser så som man själv vill. Ytterligheten åt andra hållet kallas fullständig observation, där de observerade inte vet om att de är observerade och ett strikt observationsschema används. Ett observationsschema är en motsvarighet till intervjuformulär vid intervjuer, med väldefinierade kategorier och möjligheter att löpande anteckna fenomen i olika kategorier efter ett visst system. Det är av naturliga skäl svårt att dra en tydlig gräns mellan dessa två ytterligheter, och oftast utgörs en observation av en blandning av dem båda. Ett mellanting är så kallade löpande protokoll, där man antecknar med egna ord så mycket som möjligt av det som sker under en viss begränsad tid. Jag valde att genomföra mina observationer med både strukturerade och ostrukturerade metoder. Jag hade ett förberett formulär, i vilket jag gjort plats för att anteckna antalet elever, könsfördelning, beskrivning av klassrummet etc. När sedan lektionen var igång valde jag att använda mig av löpande protokoll, det vill säga att jag antecknade så mycket jag hann om vad som pågick, men inte efter en viss struktur i form av antalet interaktioner av ett visst slag etc. Detta eftersom jag inte var intresserad av statistiskt säkerställbara resultat, utan snarare ville fånga en känsla av hur det fungerade på lektionerna. Den fråga jag verkligen ville ha svar på var den som restes redan under fokusgruppsdiskussionen, det vill säga vilket som verkade vara viktigast för eleverna, att lära sig teckna manga eller att umgås med likasinnade. För just detta ändamål lade jag mig vinn om att anteckna i hur hög grad eleverna verkade ägna sig åt tecknande respektive socialt umgänge under lektionerna. Datainsamling Jag genomförde alltså mina observationer i de fyra klasser jag även utsatte för min enkätundersökning, det vill säga två klasser på Kulturskolan i Malmö och två klasser på Studieförbundet Vuxenskolan i Helsingborg. I Malmö, där lektionerna bara var minuter per klass, återkom jag ytterligare en gång efter enkättillfället, enbart för att observera. I Helsingborg, där undervisningen pågick i två lektioner om vardera minuter per klass, använde jag den andra lektionen till observation. Man skiljer på utomstående och deltagande observatörer. Den utomstående deltar inte formellt i den process som observeras och bör också vara neutral. En deltagande observatör är en del av det observerade, vilket kan ge partisk och emotionellt engagerad registrering. Fördelen kan vara att observatören förstår det som pågår, nackdelen att en för stor förförståelse kan färga tolkningen av det som sker och göra observatören »hemmablind«. Jag valde att agera som utomstående observatör så mycket som möjligt. Jag placerade mig alltså en bit bort i klassrummet och antecknade utan att kommentera, om jag inte fick en direkt fråga. Eftersom jag besökt klasserna innan och alla visste vem jag var, verkade de flesta acceptera detta, och ingen verkade agera som inför en publik. R Undervisningssalen på Kulturhuset Mazetti i Malmö var ganska stor och lite opersonlig. Eftersom mycket sammanföll vad gäller lokaler, lärare, upplägg etc. har jag valt att redovisa mina observationer gemensamt för kurserna på respektive skola, för att sedan under en egen rubrik avslutningsvis jämföra dem, diskutera skillnader och likheter etc. Kulturskolan i Malmö När jag anländer till Kulturhuset Mazetti, en renoverad gammal chokladfabrik mitt i Malmö, anmäler jag mig till receptionisten och hänvisas till hissen och andra våningen. Efter att ha letat mig fram genom ytterligare en foajé, en omärkt dörr och en korridor kommer jag in i Kulturskolans lokaler och finner Johanna i den undervisningslokal man använder för serieundervisningen. Det visar sig vara en stor industriliknande lokal som används till många olika aktiviteter under en normalvecka, varför den ger ett lite spritt intryck. På väggarna finns teckningar av såväl elever som gästlärare. Johanna förevisar bland annat stolt en stor inramad teckning av japanen Baron Yoshimoto, som var på besök ett par år tidigare. Eftersom jag kommit tidigt hinner Johanna även visa upp de uppkopierade tidningar som varje kurs gör en gång per termin, vilka innehåller verk av alla elever, samt det modesta mangabibliotek som hon och de andra lärarna lyckats skrapa ihop. Rummets bortre del domineras av ett enda, stort avlångt bord, med många stolar placerade runt det. Stolarna är lite lägre än vanliga stolar för att passa även de yngre eleverna, och försedda med uppskurna tennisbollar på varje stolsben, för att inte föra för mycket oväsen när de dras fram och tillbaka på det kala stengolvet. Efter hand börjar eleverna anlända. Några kommer av olika anledningar rejält i förtid, och anmodas av Johanna att sätta sig ner och börja teckna så länge. Medan vi pratar har hon lagt ut papper, pennor och suddgummin runt om på bordet. De som kommer tidigt är alla ganska unga och sitter mest ner och gör ingenting. Efter hand fylls klassrummet på, och till slut är det sammanlagt tio (av anmälda) elever närvarande, varav sex killar och fyra tjejer. Två av Lärar/elev-interaktion på Kulturskolan i Malmö. Full koncentration i fortsättningsgruppen på Kulturskolans mangakurs. tjejerna är mycket unga, och två är i övre tonåren. Killarna är mer jämnt fördelade åldersmässigt. Johanna inleder med att berätta om den slututställning som klassen skall göra och den tidning de skall producera. Efter en kort förklaring ber hon alla sättta igång med att teckna material till dessa. Johanna går sedan runt och hjälper dem som behöver hjälp. Efter en stund sätter hon på radion och tar in en kommersiell kanal med popmusik. Tydligen är detta normalt, eftersom ingen kommenterar det hela. Tyvärr kan jag ganska snabbt märka ett könsfördelat beteende i klassen. Killarna dominerar fullständigt. De två yngre tjejerna sitter nedböjda över sina papper och tittar nästan aldrig upp, och de två äldre tjejerna pratar tyst sinsemellan. Killarna däremot pratar högt och brett med alla och envar, kastar suddgummi på varandra, springer omkring i lokalen med mera. Ljudnivån är bitvis hög, och kommentarer om olika dataspel, animerade filmer etc. duggar tätt. Ett lugn uppstår när Johanna själv börjar teckna och det visar sig att hon tecknar av alla i mangastil, till omslaget på tidningen. Alla vill se sig själva och lämnar sina platser för att kommentera, be om att få se ut som en speciell figur etc. Här får Johanna ett tydligt övertag och ger eleverna ultimatum om att de måste genomföra sina uppgifter, om hon skall teckna så som de vill. Det är mest killarna som har önskemål, och vill bli tecknade som kung, »med mantel och så«, eller som jediridddare, »med häftigt svärd«. När jag mot slutet av lektionen går runt och försiktigt tittar på vad de gör är det tydligt att ett par av eleverna fortfarande är ofokuserade och har svårt att motivera sig till att faktiskt teckna. De flesta har dock kommit igång med tecknandet och blir mer och mer tystlåtna allteftersom tiden går. Detta kreativa lugn infaller dock först när det är mindre än tio minuter kvar på lektionen. När den första lektionen är slut, går eleverna motvilligt hem och trots att det är en kvart tills nästa lektion skall börja står redan eleverna till nästa kurs och väntar utanför dörren. Johanna ber dem stiga in och ger dem samma instruktioner som i den förra gruppen, det vill säga att de kan sitta ner och börja teckna. Denna grupp visar sig bli mindre, bara sex elever sammanlagt, och då kommer den sista en dryg kvart in på lektionen. Fördelningen är denna gång fyra killar och två tjejer, det vill säga sex av de tretton som är anmälda till kursen. Denna grupp är fortsättningsgruppen, vilket innebär att de redan gått ett år på mangakurs, men åldersmässigt är det ingen större skillnad mot den förra gruppen. Även här startar Johanna lektionen med att tala om att alla måste producera serier och teckningar till avslutningsutställningen och den gemensamma tidningen. Denna grupp får dock i uppgift att göra en serie om hur det varit att gå på kursen. Johanna går sedan runt och hjälper till, entusiasmerar och försöker få igång dem som inte själva tar tag i något. En av killarna som blankt vägrar göra uppgifter övertalas till slut att göra en nidbild av Johanna. I denna grupp är det lugnare än i den förra. Kanske beror det på att eleverna gått längre på kursen, kanske på att de är färre, Omslaget till en av de tidningar som tillverkades på Kulturskolans lektioner. men samtliga ägnar sig åt uppgiften efter ett tag. Den yngsta tjejen är bara åtta år, och säger inte ett ord under hela lektionen, förrän Johanna sätter sig ner bredvid henne och ber henne kommentera vad hon tecknar. Även i denna klass diskuteras det en hel del, men under lugnare former. Ämnet är den nya Star Wars-filmen, samt serien Mästerdetektiven Conan, och återigen är det mest killarna som pratar, medan tjejerna ritar. När jag går runt och tittar är det få som faktiskt ritar på den uppgift som Johanna har delat ut. De flesta har egna teckningar och serier som de vill arbeta på. En av killarna kommenterar att »Jag tecknar bara fiktion«, en annan att »...det är bara så tråkigt«. När de minuterna har gått verkar alla vilja sitta kvar, men Johanna förkunnade att lektionen är slut och ber alla avsluta det de håller på med, samt informerar om att de nästa gång skall göra färdigt allt det de håller på med inför slututställningen. Foto från första klassen i Helsingborg: I Helsingborg var undervisningslokalen liten och trång. Studieförbundet Vuxenskolan i Helsingborg Jag anländer till Helsingborg med bil tillsammans med Liv som också kommer från Malmö, och hittar därför lätt Studieförbundet Vuxenskolans lokaler. Själva undervisningslokalen visar sig vara ett mycket litet rum, precis innanför dörren. I det får det plats ett långsmalt bord, ett antal stolar och en whiteboard och inte mycket mer. Ute lyser solen skarpt genom de många fönster som vetter ut mot gatan, och Liv drar ner alla rullgardiner, vilket ger rummet ett intryck av att befinna sig under jorden. Eftersom det är första lektionstillfället för terminen ägnar sig Liv åt att diskutera praktiska detaljer med skolans företrädare, och först efter en lång stund märker någon att eleverna börjat samlas utanför huset, och inte kommer in eftersom dörren är låst. Ingen har dock knackat på, utan alla står snällt och väntar. Alla eleverna samlas inne i klassrummet och sätter sig ner, varefter Liv prickar av dem på listan över klasssen. Elva av tolv anmälda har kommit. Klassen består av fem killar och sex tjejer, där killarna är tydligt yngre än tjejerna. Efter att ha introducerat sig själv lämnar Liv över till mig, som under den första lektionen genomför enkätundersökningen, som jag beskrev i förra kapitlet. Efter en paus, då alla uppmanas gå ut och röra på sig, köpa godis etc., startar Liv den första lektionen. Allra först får eleverna presentera sig själva. Detta går ganska bra, även om många är nervösa. Inte förvånande ingick frasen »jag gillar att teckna« i samtligas presentationer. Efter detta inleder Liv med att hålla en kort föreläsning om manga och vad som skiljer de japanska serierna från de västerländska. Liv tecknar hela tiden på tavlan och visar hur man kan bygga upp figurer genom att börja med streckgubbar för att hitta rätt kroppsställningar etc. Detta följer hon sedan upp med att dela ut kopior på sidor ur en volym av How to Draw Manga, som handlar om just anatomi och framför allt hur man tecknar ansikten. Klassen får sedan i uppgift att konstruera en figur, först som streckgubbe, och sedan som en fullt ut tecknad figur. Foto från andra klassen i Helsingborg. Djup koncentration. En av klasserna i Helsingborg, som spontant satte sig enligt strikt könsuppdelning. Det som slår mig, efter att ha besökt de två klasserna i Malmö, är hur tyst och lugnt det är. Alla eleverna sätter genast igång med uppgiften, och Liv behöver inte en enda gång förmana eller tillrättavisa någon. Det förs diskussioner, men de är mer lågmälda, och för det mesta tecknar alla flitigt, och det enda som hörs är prasslet av godispåsarna. Efter ett tag sätter Liv på en radio, med lite äldre popmusik, något som föranleder en del kommentarer men snabbt accepteras. Sittplaceringen i rummet är milt sagt talande. På den ena långsidan av bordet sitter alla tjejerna och på den andra sitter killarna. De samtal som förs, sker också enbart med dem som sitter närmast och inte tvärs över bordet. Liv går för det mesta runt, men sitter ibland på den ena kortsidan. När det är fem minuter kvar av den andra lektionen förkunnade Liv att det börjar närma sig slutet och uppmanar alla som inte hunnit färdigt med uppgiften att göra resten hemma till nästa vecka. Efter en kort paus, när eleverna till nästa kurs anländer, börjar nästa tvålektionerspass. Jag inleder återigen med att hålla föreläsning och dela ut enkäter under den första lektionen. Efter en paus, återigen med inköp av godis, drar Liv igång den ordinarie undervisningen. Hon inleder med att be alla skriva ner vad de vill lära sig under terminen, samt efter det teckna en serie på temat vad man har gjort under sommaren. Liv ritar också, efter allmän förfrågan från eleverna, en serie på samma tema på tavlan. När samtliga är klara med den första uppgiften får de som inte hunnit med den andra, den i läxa tills nästa gång. Sedan håller Liv en föreläsning, och eftersom detta är fortsättningskursen, är den lite mer avancerad än i den förra klassen. Lektionen handlar om hur man kan påverka de signaler som en serie sänder genom att använda olika effekter i bakgrunderna. Även till detta har Liv uppkopierade sidor från en av volymerna av How to Draw Manga. Uppgiften blir att rita en och samma ruta med en figur i, med tre olika bakgrunder. I denna klass anlände samtliga tolv, vilka utgörs av åtta tjejer och fyra killar. Tjejerna är äldre än killarna. Sittplaceringen är inte lika segregerad som i den förra klassen, men det är tydligt att de flesta har någon kompis som de sätter sig bredvid. »Kompisparen« utgörs nästan uteslutande av elever av samma kön och ungefärliga ålder. Även här sätter Liv efter en stund på musik, och en rolig diskussion utbryter, där eleverna till stor munterhet över huvud taget inte känner till Livs favoriter som Duran Duran och Depeche Mode, och kritiserar hennes försök till att lansera en mer modern favorit i The Ark. Samtalstonen är livlig och öppen och alla deltar. Liv bjuder en hel del på sig själv, vilket eleverna tydligt uppskattar. Efter ett tag glider diskussionen in på film, och en av killarna undrar: »Har ni sett senaste Final Fantasy?« (animerade filmer som i grunden bygger på TV-spel). »Ja«, ropar Liv, »ni måste bara se Final Fantasy: Advent Children!« Ännu en häftig diskussion om var man kan få tag på denna film utbryter, vilken får de flesta att sluta teckna för en stund. Fokus på uppgiften, i en av klasserna i Helsingborg. Annars tecknar alla flitigt. Inom kompisparen visar en del för varandra vad de håller på med och diskuterar det, men det förekommer också en hel del förstulet sneglande på de andras alster. Här finns det också en liten tjej som döljer sin teckning med hela kroppen när jag går en runda för att se vad de håller på med. Även denna klass får cirka fem minuters förvarning innan de motvilligt får gå hem. S Detta var min sista undersökning, och även den gav en hel del insikter – inte minst vid jämförelse med de två tidigare undersökningarnas resultat. Jämförelse/analys Det var, som framgår av ovanstående beskrivningar, stora skillnader mellan situationerna på kurserna i Malmö och Helsingborg. Huruvida skillnaden i stämning berodde på elevunderlaget, lärarna eller klassrummet är svårt att säga. En anledning kan vara att jag genomförde undersökningarna i Malmö mot slutet av vårterminen, då eleverna vant sig vid läraren. I Helsingborg däremot var jag i klasserna i början av höstterminen, när eleverna precis började sina kuser, och eventuellt var mer osäkra på situationen. Helt tydligt var dock att Liv hade kontroll på sina klasser och fick eleverna att arbeta med sina uppgifter, medan Johanna hade större problem med att få lektionerna att hålla en viss riktning. Social interaktion under lektionerna på Kultursolan i Malmö. En stor skillnad låg i att eleverna i Malmö bara fick en -minuters lektion, medan eleverna i Helsingborg fick två på varandra följande lektioner på vardera minuter. Det senare var helt tydligt att föredra, då det tog ett tag för eleverna att finna sin plats, få fram material, komma på vad de skulle arbeta med, finna ett lugn att skapa i och så vidare. Eleverna i Malmö verkade precis ha kommit igång när de helt plötsligt skulle gå hem. Vad gäller min huvudfråga, om socialt umgänge kontra teckningsintresse, gav eleverna i Malmö tydligt mer intryck av att vara inriktade på att umgås med likasinnade, medan eleverna i Helsingborg var mer inriktade på att lära sig teckna manga. De öppna och livliga diskussionerna i Helsingborgsklasserna visade dock att denna aspekt var en av faktorerna även där. Framför allt är resultatet intressant i jämförelse med svaren på enkäterna, som angav diametralt motsatt resultat, det vill säga att det var i Helsingborg man var mest benägen att ange de sociala aspekterna som skäl till att gå på mangakurs. Lärdomar Vad har jag då lärt mig av att observera dessa klasser? Ja, kanske egentligen inte så mycket som jag inte redan visste.Vad gäller det rent pedagogiska var båda lärarna först och främst tecknare och inte utbildade pedagoger, och höll sig till förvånansvärt traditionella undervisningsmetoder, med föreläsningar, uppgifter, läxor etc. Att det fanns elever som värdesatte den sociala gemenskapen högst och såg tecknandet som mer eller mindre en bisak var som sagt tydligt, inte minst i klasserna på Kulturskolan i Malmö. Samtalen gick bitvis höga och handlade om allt från serier till film och TV-spel. Detta gav upphov till ett fenomen som jag inte riktigt hade väntat mig. Trots att alla eleverna var på dessa lektioner av eget val, var det bitvis svårt för lärarna att få dem att genomföra sina uppgifter. Ingången till manga verkar i dessa klasser i hög grad vara könsbunden, inte bara i hur eleverna agerar i klasserna utan också vad gäller i vilken ålder intresset verkar vara som störst. Medan killarna är som mest intresserade i åldrarna -, behåller tjejerna intresset högre upp i åldrarna. Detta stämmer väl överens med mina erfarenheter från Serieskolan i Malmö, som är på eftergymnasial nivå, och också har flest tjejer som är inspirerade av mangastilen. K Jag inser i efterhand att det hade varit bra om jag hade haft en högre grad av struktur på mina observationer, för att mina resultat skulle bli tydligare och lättare akademiskt reproducerbara. Å andra sidan vet jag inte hur mycket ett sådant tillvägagångssätt hade tillfört för förståelsen av den situation som jag skulle undersöka. Jag har naturligtvis i viss mån fallit offer för selektiv perception, det vill säga att jag sett det jag ville se. Jag försökte dock undvika att analysera saker och ting på plats, och bara anteckna efter hand som det skedde saker i undervisningssalen. Min förhoppning är att beskrivningarna av det som skedde i dessa klassrum inte bara dokumenterar vad som pågick för framtida forskning, utan även kan användas som en inspirationskälla för andra som vill prova på att föra in manga i sin undervsining på ett eller annat sätt. Fotnoter Jan-Axel Kylén, Att få svar – Intervju • enkät • observation, Bonnier Utbildning , s. Katrine Fangen, Deltagande observation, Liber , s. ff Leonard Schatzman & Anselm M. Staruss, Field research. Startegies for a natural Sociology, Prentice Hall Jan-Axel Kylén, Att få svar – intervju • enkät • observation, Bonnier Utbildning , s. Conny Svenning, Metodboken, Lorentz Förlag , s. Ibid, s. Jan-Axel Kylén, Att få svar – Intervju • enkät • observation, Bonnier Utbildning , s. Lena Rubinstein Reich & Bodil Wesén, Observera mera!, Studentlitteratur , s. f Jan-Axel Kylén, Att få svar – Intervju • enkät • observation, Bonnier Utbildning , s. f Conny Svenning, Metodboken, Lorentz Förlag , s. Populärkultur och skaparglädje I detta kapitel analyserar jag resultaten från undersökningen, och redovisar de slutsatser jag dragit med hänsyn till huvudfrågan om vad det är med manga som får läsarna att själva ta till penna och papper. N När nu all insamlad information presenterats, såväl primär som sekundär, är det dags att fundera över vad allt det här egentligen betyder. Är manga konst? Redan i början av arbetet med denna bok, när jag läste om definitioner av konst och relaterade begrepp, kände jag instinktivt att det fanns en motsättning mellan den etablerade synen på konst, och den process av reproduktion som man som serieskapare måste lära sig. Att skapa serier handlar ofta om att avbilda ett visst föremål, figur eller liknande många gånger och på ett sådant sätt att läsaren inte blir förvirrad i fråga om vad som är vad och vem som är vem. Till skillnad mot en målande konstnär, som kanske bara behöver avbilda ett visst motiv en gång, kan en serieskapare vara tvungen att teckna samma objekt tusentals gånger. Om man skall bli effektiv som serieskapare måste man på ett plan bli duktig på att massproducera bilder, och för att klara detta måste man lära sig att kopiera. Vägen till att utvecklas som aspirerande serietecknare innebär ofta att kopiera tidigare skapare och försöka lära sig genom dem. För manga, som i än högre grad än västerländska serier bygger på ikonisk kommunikation, är detta verkligen sant. Precis som fokusgruppen kom fram till, verkar man inom manga (eller i alla fall inom den så kallade mangastilen) finna ett regelverk av ikoniska beståndsdelar, vilka man behöver lära sig genom kopiering för att sedan kunna kommunicera effektivt. Detta vore kanske inte så problematiskt, om det inte stod i kontrast till ett konstbegrepp som många gånger verkar bygga på tanken om att skapa något nytt, annorlunda och revolutionerande. Av de definitioner på konst jag presenterade i teorikapitlet är troligtvis den som säger att konst är det som de ledande konstinstitutionerna anser vara konst, rådande idag. Om skolan, som en av dessa normativa institutioner, bygger sitt konstbegrepp på ovan nämnda premisser kan elever som vill prova på att uttrycka sig via serier/manga få problem. Jag fann dock en nyansering iVygotskijs motsatspar återskapande/ reproduktiv och kombinatorisk/kreativ och Aulin-Gråhamns/ Thavenius återskapande, omskapande och nyskapande. Genom att dela upp tanken på skapande på detta sätt och underlåta att ge alltför starka positiva eller negtiva laddningar till dessa begrepp har olika teoretiker etablerat ett sätt att tänka inom pedagogiken som talar för en acceptans av populärkulturella fenomen som manga. Framförallt undviker man, genom att relatera den kreativa processen till tidigare erfarenheter, att fastna i den traditionella synen på konstnären med stort K. Detta stämmer väl överens med hur tecknade serier fungerar, med just en kombination av återskapande, omskapande och nyskapande. Dissociationer och associationer Även Piagets tankar om assimilation och ackommodation via förstoringar, förminskningar, överdrifter och krympningar stämmer väl överens med mina resultat. Just denna process av att bryta ner intrycken i hanterbara enheter, för att sedan omforma dem och presentera en ny helhet är exakt vad man förespråkar i alla de böcker om konsten att teckna manga som idag säljer i stora upplagor. Denna process kunde jag också observera när jag jämförde serierna de äldre tecknarna i fokusgruppen gjorde, med dem som eleverna i de fyra mangakurserna tecknade och skrev. De yngre hade för det mesta tagit till sig de yttre attributen från de japanska serierna, medan de äldre serieskaparna gått längre och även brutit ner det japanska sättet att berätta i sina beståndsdelar, för att sedan sätta samman det igen till nya helheter. Personligen tycker jag att det är först på detta stadium, när svenska serieskapare verkligen har förstått vad det är i manga som gör att det fungerar och använder det för att berätta sina egna berättelser, som det verkligen blir intressant, både konstnärligt och pedagogiskt. På ett mer filosofiskt plan handlar Piagets tankar om hur barn bygger upp sin verklighet genom denna process av att ständigt ta isär alla intryck och omforma dem för att de skall passa i en hela tiden växande världsbild. Kanske ligger en del av förklaringen till varför det är just yngre personer som fastnar för att göra serier i mangastil i hur nära serier kommer denna djupt mänskliga process. Acceptans? Men hur är det då med skolans inställning till manga? Jag fann i min genomgång av de styrdokument som den svenska skolan har att rätta sig efter att det inte fanns något som talade emot att manga kunde inkorporeras i undervisningen. Det har även varit min erfarenhet att pedagoger numera visar ett stort intresse och en öppenhet för serier i allmänhet och manga i synnerhet.Visserligen befann sig alla kurser jag undersökte utanför den allmänna skolan, men jag har under de senaste åren stött på ett flertal bildlärare som använder manga i sin ordinarie undervisning.Till exempel var intresset stort när den ideella riksorganisationen Seriefrämjandet hösten gjorde ett utskick till större delen av Sveriegs skolor i samband med anordnandet av Seriefrämjandets Stora Serietecknartävling och utställningen Manga - de japanska seriernas intåg. Här finns dock en risk, som alltid uppstår när en subkultur anammas av en bredare allmänhet, och kanske framför allt av officiella instutioner, vilket bland annat Toku funderar kring: Mangaka [japanska serieskapare] and editors have a fear that young people may lose interest for manga if manga is taught through art education schools. Detta är dock inte något jag tror vi behöver oroa oss för i Sverige, då manga, trots ovan nämnda positiva signaler, lär fortsätta vara ett mer udda inslag i svensk undervisning. K Serier handlar till stor del om kommunikation, något som blev tydligt i alla tre delmomenten av undersökningen. Kulturella tecken Vygotskijs tankar kring meningsskapande genom kommunikation i tal, skrift och bild stämmer väl överens med de bevis jag funnit på att mangaläsarna i hög grad inte nöjer sig med att »bara« läsa, utan även vill prova på att själva skapa. Genom att de tar till sig de olika teknikerna som används i japanska serier och använda dem för att berätta blir dessa till aktiva kulturella tecken, redskap som kan användas för att kommunicera i Sverige. Även här ser jag paralleller, framför allt till de äldre sereskaparna i fokusgrupen som så tydligt tagit de japanska seriernas byggstenar och gjort dem till sina egna. När de aktivt använt sig av de olika teknikerna i de japanska serierna har dessa gått från att vara exotiska tekniker till att bli mer eller mindre självklara redskap för att kommunicera i Sverige. Ikonisk kraft Frågan om den ikoniska kraft som serier i allmänhet och manga i synnerhet besitter, och som till exempel Scott McCloud diskuterar, dök upp ett antal gånger i min undersökning. Framför allt de yngre tecknarna i mangakurserna var helt tydligt fokuserade på just figurernas utseende, och hade som mål med sina studier att lyckas fånga detta utseende i sina teckningar. Även de äldre tecknarna var inne på att utseendet på figurerna tillhörde det som intialt attraherade dem till manga. Huruvida detta har att göra med specifika karaktärsdag hos de japanska serierna, eller om det rör sig om mer allmänmänskliga psykologiska reaktioner som renodlats i den japanska seriekulturen, låter jag vara osagt. Helt tydligt är i alla fall att det oftast är den kommersiella mangastilen som lockar, och inte manga i allmänhet, som i praktiken kan anta vilken form som helst. Effektiv kommunikation Det verkar finnas något i manga som står för en direkt och effektiv kommunikation. Det avskalade och förenklade bildberättandet talar direkt till läsarna, tvärs över geografiska och kulturella gränser. Denna renodling kan ha tillkommit som ett resultat av den snabba produktionstakt de japanska serieskaparna arbetar efter, eller kan det vara andra faktorer som spelar in. Likheterna mellan den strikta japanska diktformen haiku och manga är många, något som KajFalkman, ordförande i Svenska Haiku Sällskapet har funderat över. Han framhåller det tydliga systemet med rutor och sidor, det avskalade teckningssättet och de korta texterna som påtagliga indicier på detta släktskap. Oavsett anledningen står manga för ett effektivt kommunicerande, såväl vad gäller dess ovan nämnda psykologiska effekt som det faktum att man bara behöver papper och penna för att kunna komma igång. Dessa faktorer, tillsammans med den önskan att skapa som manga verkar framkalla, talar för att manga kan vara användbart som ett verktyg i den pedagogiska arsenalen. P Manga är till stor del ett populärkulturellt fenomen. Är det då de japanska serierna i sig, eller »bara« det faktum att det är populärkultur som fångar intresset och inspirerar? Populärkulturens magi Eftersom mangautgivningen i Sverige så här långt har fokuserat på de mer populära och lättillgängliga serierna från Japan, skulle man kunna säga att svaret på ovan ställda fråga är ja, det är i hög grad ett populärkulturellt fenomen som de svenska läsarna reagerar på. Samtidigt visar svaren från både fokusgruppen och enkäterna att fascinationen för manga är mer komplex än så. Efter att ha gått igenom allt material, och inte minst själv läst en stor mängd manga, är jag böjd att hålla med Toku om att det snarare är det engagerade berättandet som bibehåller läsarnas intresse. Mangastilen är ofta det som initialt väcker uppmärksamhet, men det är berättelserna och deras fokus på figurernas inre liv som engagerar och upprätthåller läsarnas intresse i det långa loppet. Huruvida även dessa karakteristika faller inom definitionen för populärkultur kan naturligtvis diskuteras, men jag anser i vilket fall som helst att det är mangans unika karaktärsdrag som fångar och enagerar läsarna, och inte något som bara kan viftas bort med en hänvisning till populärkulturens förförande natur. Populärkultur i skolan Faktum kvarstår att serier/manga av tradition i hög grad har setts som populärkultur, och att man från skolans håll ofta har ett problematiskt förhållande till just populärkulturen. Magnus Persson har bland annat följande att säga om detta: Att populärkulturen spelar en central och helt avgörande roll i de flesta ungas liv är alltså uppenbart. Lika uppenbart är att detta från skolhåll oftast betraktas som problematiskt.Tittar man på det historiskt ser man att den svenska skolan traditionellt har sett som sin uppgift att bekämpa populärkulturen och att skydda barn och ungdomar från dess lockelser och inflytande. I en undersöking som nyligen genomfördes på hemsidan Bcmanga, som blivit hemvist för en stor del av den svenska mangagenerationen, anser procent att deras lärare inte vet någonting över huvud taget om manga, och de övriga att dessa på sin höjd vet vad det är men inte mycket mer. Detta baserar sig ofta, enligt min egen erfarenhet, på okunskap om de populärkulturella fenomen som engagerar och intresserar den yngre generationen, snarare än ett underbyggt och medvetet motstånd. Denna okunskap kan bero på allt från genuint ointresse till brist på tid att sätta sig in i nya saker. Det behövs med andra ord metoder för att införa mer kunskap om manga i den pedagogiska världen, eller som Aulin-Gråhamn/Thavenius uttrycker det: Kultur i skolan står alltså i ett spänningsfält mellan tre institutioner, marknaden, skolan och konsten, var och en med sin estetik samtidigt som de olika estetikerna inte är helt skilda åt. /…/ Hur skolan ska förhålla sig till konsten och marknaden måste det finnas en strategi för och då måste vi veta något om vad det är för slags estetik det handlar om. När det gäller just manga, hoppas jag att denna bok kan hjälpa till att ge en inblick i den estetik som de japanska serierna står för. S Att mangaläsarna i högre grad än läsare av andra serier är benägna att ta till papper och penna anser jag bevisat. Min huvudfråga var dock varför det är så. Under resans gång har jag funnit ett antal möjliga förklaringar till detta fenomen. Karaktärsfokus En grundläggande faktor är det fokus man lägger på att låta figurerna i manga utvecklas och ha ett eget liv, såväl yttre som inre. Detta leder inte i sig till att läsarna tar till papper och penna, men det är det som gör att de fastnar för manga, vilket sedan leder till en önskan om att själv skapa egna verk i samma form. Stilen spelar naturligtvis också in, men det i det närmaste fanatiska intresse som läsare ofta visar för sina favoritserier har minst lika mycket att göra med att de i så hög grad kan identifiera sig med huvudpersonerna och leva sig in i berättelserna. Även när det gäller berättandet har man genom en oerhört utsatt marknadsposition sett till att anpassa historierna så att de tilltalar en så stor publik som möjligt. Det faktum att man i Japan tillåter skaparna behålla rättigheterna till och bestämmanderätten över sina verk, innebär dock att detta inte behöver betyda att resultatet blir strömlinjeformade löpandebandsprodukter. Marknadsanpassning En annan viktig faktor är att den så kallade mangastilen vuxit fram i Japan under mer än sextio år, och genom en hård marknadsutsättning utformats så att den har en universell appeal. Stilen tilltalar helt enkelt många på ett djupt mänskligt plan, vilket också leder till att man vill lära sig att teckna så själv. Intåget av animé på den svenska marknaden är säkerligen också en faktor här. Den så kallade mangastilen är intimt förknippad med animé, i vilka de förenklade, ikoniska dragen inte bara används för att kommunicera effektivt, utan också är en förutsättning för att kunna animera snabbt nog för den alltid hungriga japanska marknaden. Japanernas fascination för det gulliga, som lett till sådana populära fenomen som kawaii och moe, är också en del av förklaringen. Den oemotståndliga känsla av tilltal vi upplever vid åsynen av en hundvalp, en kattunge o.s.v., har de japanska serieskaparna och animatörerna fokuserat på i årtionden för att utröna precis hur man skall fånga en publik och hålla den kvar. Ett visuellt språk Den viktigaste faktorn tror jag är att den form som dominerar mangastilen ger intryck av att vara förhållandevis enkel att lära sig. Läsaren verkar uppleva det som om det finns ett fast antal knep/ verktyg eller hur man nu vill uttrycka det, som man bara behöver lära sig för att sedan kunna börja berätta. Detta har jag funnit många exempel på, inte minst i svaren från min fokusgrupp. Det faktum att det finns så många böcker om hur man tecknar i mangastil, men fortfarande ingen om hur man berättar i mangaform, talar också sitt tydliga språk om hur populär stilen är hos dem som vill lära sig teckna serier. M Att det fanns en relation mellan manga och skaparlust var en av mina utgångspunkter för denna bok, och något som jag tittat närmare på i alla delmoment av undersökningen. Det fria skapandet Den emancipatoriska konstpedagogiska traditionen framhåller olika skäl till varför man bör uppmuntra till skaparlust, vilka alla passar väl ihop med manga och resultaten från min undersökning. Att det egna skapandet är viktigt för emotionell utveckling stämmer till exempel väl överens med mangans inriktning på just känslor och det inre livet, samt inte minst det passionerade förhållande de flesta läsare av japanska serier verkar ha till manga. Bildskapande som en väg till kunskap och förståelse fungerar såväl vad gäller konsumtion av manga, vilket ger insikter om det japanska samhället och kulturen, som det egna skapandet, vilket ger förståelse för såväl de fysiska ting som skall avbildas som de mer komplexa skeenden och känslor som berättelserna bygger på. Interna och externa orsaker Om man applicerar Tokus uppdelning av interna och externa orsaker till hämningsperioden på mina undersökningsresultat, framkommer en del mönster. Vad gäller de interna orsakerna, att barn och tonåringar upplever att det de skapar inte lever upp till deras förebilder är resultatet att mangastilen upplevs som enklare att klara av än många andra relevant. Det finns helt tydligt en uppfattning om att det är möjligt att bemästra mangastilen, och att det skulle kunna vara en positivt verkande faktor, precis som Toku också kom fram till från sitt amerikanska perspekiv. Vad gäller de externa faktorerna är det troligtvis, precis som jag kom fram till i det förra kapitlet, till stor del upp till utbildningsväsendet att se till att inte nedvärdera manga, och andra kulturyttringar som intresserar och engagerar barn och ungdomar. Hämningsmotverkande Den mest talande teorin i relation till manga var utan tvekan Reads tankar om hämningsperioden mellan - år. Detta eftersom denna åldersperiod i det närmaste överenstämmer fullständigt med när intresset för manga verkar vara som störst. Detta kan naturligtvis tillskrivas antingen den svenska mangautgivningens inriktning och/eller det tillåtna åldersintervallet inom de klasser jag besökte, men av de elever som ingick i min enkätundersökning var nästan samtliga i ovan nämnda åldersgrupp.Att manga verkar fånga ungefär samma åldersgrupp i länder runt om på jorden säger dock att detta inte är något som enbart gäller mina forksningsresultat. Alldeles oavsett anledning är det intressant att denna konstforms tydliga tendenser till att uppmana till eget skapande går stick i stäv med de etablerade teorierna om barns och tonåringars konstnärliga Fotnoter Fredrik Strömberg, I seriernas värld - tema manga!, i Bild & Bubbla -/, Seriefrämjandet, s. Masami Toku, What is Manga?: The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, i The Journal of the National Art Education Association mars Kaj Falkman, Bilden förenar haiku och manga, i Svenska Dagbladet / Magnus Persson, Populärkulturen och skolan, Studentlitteratur , s. www.bcmanga.se Undersökning genomförd på www.bcmanga.se. Ej publicerad, men tillsänd författaren. Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. f Manga i skolans värld Vad skall man då ha all denna kunskap till? I detta sammanfattande kapitel funderar jag kring hur undersökningsresultaten skulle kunna användas i den pedagogiska världen. F Den mest grundläggande lärdomen jag tror mig kunna dra av allt det material jag ansamlat är behovet av en förståelse för konstformen serier/manga från dem som arbetar med pedagogik. Externa orsaker För att eleverna skall kunna/vilja/våga ägna sig åt att läsa och skapa manga i skolmiljö måste det finnas inte bara en förståelse och en acceptans av denna konstart, utan till och med en genomtänkt strategi för hur man kan integrera manga och andra populärkulturella företeelser i den existerande undervisningen.Att det inte finns några formella hinder för detta i skolans styrdokument har jag slagit fast, men det finns troligtvis fortfarande en ovilja och/eller ett ointresse från lärarkårens sida. Märk väl att jag inte är intresserad av att marknadsföra serier/manga som något slags universalmedel, en lösning på alla pedagogiska problem. Denna ungdomsinriktade konstform bör dock tas på allvar och från pedagogiskt håll tillåtas existera i skolan, parallellt med alla andra relevanta kulturyttringar, gärna utifrån ett påläst och genomtänkt perspektiv. Eller som Aulin-Gråhamn/ Thavenius uttrycker det: Det duger inte att bara hävda att det estetiska ska finnas i skolan för att barnen ska ha roligt. Då blir man mycket sårbar. Argumenten måste formuleras seriöst och ta spjärn mot dokumenterade erfarenheter och teorier. Teorier för det estetiska förväxlas ofta med ”visioner” formulerade av färgstarka personligheter och eldsjälar. Visionerna framstår som något som går att genomföra om bara ”de andra kunde fatta” eller om de gamla lärarna byts ut mot nya. Detta är verkligen inte vad jag är ute efter att uppnå med denna bok. Istället skriver jag under på Aulin-Gråhamns och Thavenius direkta fortsättning på ovanstående tankebanor: Teorierna för Kultur i skolan måste istället vara verktyg framtagna utifrån den dokumenterade praktiken, för att tillsammans med filosofiska, sociala eller historiska resonemang från andra tider och sammanhang ge fältet perspektiv. Förhoppningsvis är det just det jag förmedlar med denna bok. Populärkulturen i skolan En stor del av problemet med manga, om det nu finns ett sådant, ligger troligtvis i att, som jag konstaterat tidigare, japanska serier till stor del utgörs av vad som kan rubriceras som populärkultur, och skolans ofta problematiska inställning till densamma. Detta är inte precis nya tankar, vilket kan visas till exempel med ett citat från en utredning av Skolkommittén från : Om skolan i sin verksamhet skall utgå ifrån, och ta tillvara barns och ungdomars egna erfarenheter och kunskaper är deras kulturella yttringar en viktig del av dessa. Inte minst spelar medievärlden en stor roll. Det finns, menar vi, en tendens i vuxenvärlden, som också har avspeglats i riktlinjer och anvisningar till skolan, att framför allt se som skolans uppgift att motverka populärkulturen och att lära barn och ungdomar att ställa sig kritiska till dess yttringar. Vi menar att det är viktigt att se mediekulturen som en berikande del av barns och ungdomars liv. Skolan bör därför arbeta med att öka elevernas möjligheter att lära sig förstå, att ta till vara och att använda sig av kulturen, snarare är att motverka den, även om förståelsen också handlar om att dekonstruera och att kritiskt granska. Även Aulin-Gråhamn och Thavenius har varit inne på detta spår: Skolan har genom att vara alltför modest i sitt arbete med kultur och estetik inte haft något aktivt förhållningssätt till det vi kallar ”marknadsestetik”, som blir en allt viktigare kraft att ha kunskap om och en strategi för. En förståelse för detta problem finns alltså såväl hos Skolverket som i den akademiska forskningen. Frågan är naturligtvis hur långt vi har kommit med att implementera dessa tankar i det praktiska pedagogiska arbetet. L En andra viktig lärdom är att man kan dra nytta av den lustkänsla som manga inger, och kanalisera den i pedagogiskt arbete. Att läsa manga När någonting nytt blir populärt bland barn och ungdomar, och vuxna inte riktigt förstår eller hänger med har vi en förmåga att bli oroliga. Manga är inget undantag från denna regel och har bitvis setts som något katten släpade in i skolans värld. Manga är dock enbart ytterligare en form av (visuell) litteratur och alla undersökningar visar att all form av läsning föder önskan till mer läsning. Manga är en uppenbar inkörsport till läsandets glädje i alla former, och inte ett hot mot densamma. Tvärt emot den allmänna uppfattningen om serier som en enkel kommunikationsform, är att läsa och inte minst själv skapa serier, att kommunicera med både ord och bild, oerhört komplicerat, och utvecklande på ett antal plan. Att läsa serier är på grund av den intima kombinationen av ord och bild, samt det komplexa bildberättandet som övergångar och relationer mellan olika bilder innebär, till exempel utvecklande för logiskt tänkande. Att läsa just manga tillför en ytterligare dimension, i och med att dessa serier ger en inblick i det japanska samhället och den japanska kulturen.Toku har följande att säga om detta, baserat på studier i Japan: As a result of reading manga and discussing it with their peers, young people’s literacy is growing. Manga kan även användas som ett medel för att skapa kontakt mellan elev och pedagog. Thomas Ziehe anser att de estetiska formerna kan levandegöra kunskaperna genom nya betraktelsesätt. De estetiska formerna gör eleverna nyfikna på det okända och kan utgöra mötesplats mellan elever och pedagoger. Därigenom menar Ziehe att skolan kan knyta an till barns och ungdomars intresse för det estetiska som framträder i deras intressen för bild och musik. Ohämmat skapande Intresset för manga, såväl att läsa som att själv skapa, sammanfaller som jag tidigare konstaterat med den så kallade hämningsperioden, - år. Här finns en möjlighet att skapa en lustfylld läroprocess, och inte bara i ämnet bild. Att använda manga/serier kan också vara ett led i det som Aulin-Gråhamn och Thavenius kallar estetiska läroprocesser: Med hjälp av estetiska kategorier som ljud, ljus, rytm, rörelse, färg och form, av konst och konstnärliga uttryck, gör man erfarenheter tillgängliga så att man kan använda dem. Men medierar alltså sina upplevelser så att de blir tillgängliga för en själv och för andra, man ger dem form. Ser man det på detta sätt blir manga en av många olika former med vilka eleverna kan uttrycka sig, såväl för att utvecklas kontsnärligt som för att utveckla olika sinnen, tillgodogöra sig nya sätt att kommunicera och förstå både fysiska ting och mer abstrakta saker som processer, känslor, filosofiska problem etc. Detta ligger väl i linje med Aulin-Gråham och Thavenius övergripande slutsatser, som summeras i begreppet Den radikala estetiken: Den radikala estetiken kan gestaltas i en bred estetisk praktik som tar in både barns och ungas egen kultur i olika mediefor mer, populärkulturen och konsten i alla skolans ämnen och kunskapsområden. Den är främst i skolan barn och ungas kulturella yttrandefrihet måste kunna utövas och yttrandekompetens såväl som mottagarkompetens uppövas. Här är det återigen relevant att ta upp den emancipatoriska konstpedagogiska traditionen. Att det egna skapandet är viktigt för en emotionell jämvikt kan omsättas i praktiskt pedagogiskt arbete genom att låta eleverna berätta om sina liv, sina tankar, önskningar och funderingar med hjälp av teknikerna i manga. Att ta dessa japanska kommunikationsverktyg och använda dem för att berätta utifrån våra svenska förhållanden är en intresssant väg att vandra, vilket jag sett många exempel på, istället för att låta eleverna kopiera såväl uttryckssätt som innehåll. Detta ansluter även till tankarna inom Bauhaus/Levande verkstad, om att man genom eget skapande kan ge individer kunskap om sig själva, en tillit till sin egen förmåga och kunskap om sociala och politiska förhållanden. Man kan till exempel tänka sig en utveckling av ovan nämnda tankar så att lärare i svenska, samhällskunskap och historia tillåter inlämnande av grupparbeten i mer eller mindre illustrerade former, där serier/manga kan vara en möjlighet. Även tankarna inom Reggio Emilia-skolan om estetiskt skapande som en väg till kunskap och förståelse är direkt applicerbar då man, när man skall återge något i bild och kommunicera det till en läsare på ett för honom eller henne förståeligt sätt, blir tvungen att själv verkligen förstå detta, vare sig det är ett fysiskt objekt eller något mer efemärt som en tanke, en känsla eller en idé. E Slutligen, varför skall man då som lärare bry sig om manga, som bara är en av många kulturyttringar som dykt upp inom ungdomskulturen de senaste åren? Ja, som sagt, manga är inte ett universalmedel mot alla problem i skolan, men det är inte heller produktivt att bara ignorera detta fenomen. Manga = serier = bildspråk Manga är i sig intressant, men jag är övertygad om att det i slutänden är det faktum att det är serier det rör sig om som är det som är avgörande. Och serier är i sig en underavdelning till bildberättelser, och när vi kommit så långt ner eller upp i hierarkin, hur man nu ser på det, rör vi oss inom områden som är mycket basala och naturliga för en stor del av befolkningen, även om de inte alltid ges plats i vårt utbildningssystem som är i så hög grad inriktat på ordet. Kreativitet är en naturlig kraft inom alla människor som behöver kanaliseras och ges verktyg/utlopp. och som jag ser det har svenska barn ett uppdämt behov av att teckna som inte fångas upp av det svenska utbildningsväsendet. Inte minst borde skolan ge bildmänniskor en möjlighet att uttrycka sig i bilder på olika sätt, och inte bara förväntas att de ska anpassa sig till ett system där ordet är allena rådande som kommunikationsmedel. En sista gång tänker jag citera min favorit Vygotskij: Bäst skriver barnet om sådant som intresserar det mycket, speciellt om det orienterat sig om detta. Man måste vänja barnet vid att skriva om sådant som intresserar det starkt och som det funderat mycket och grundligt över, som det väl känner till och som det har inhämtat mycket kunskaper om. Frånsett att jag inte tror mangafansen skulle vilja bli beskrivna som barn, är detta såväl en bra beskrivning av hur många förhåller sig till manga, som av hur svenska pedagogoger skulle kunna agera. Manga, tillsammans med västerländska serier, animerad film, TVspel och andra bildinriktade uttryck inom ungdomskulturen, borde bjudas in i skolans värld på bred front. Hur det skall ske är däremot en helt annan fråga. Fotnoter Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola , s. f ibid, s. f Skolkommittén Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola Masami Toku, What is Manga?:The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, in the Journal of the National Art Education Association mars Thomas Ziehe, Kulturanalyser. Ungdom, utbildning, modernitet. Symposium Bokförlag Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola ibid, s. f Lev Semënovic Vygotskij, Fantasi och kreativitet i barndomen, Daidalos , s. , s. Manga i den akademiska världen Vart skall vi då ta vägen med denna kunskap om de japanska serierna och deras relation till dagens svenska barn och ungdomar? I detta avslutande kapitel har jag samlat mina funderingar kring intressanta ämnen inom detta område, där jag anser att det skulle vara intresssant med vidare forskningsinsatser. F Jag hoppas att min uppsats kan utgöra början till en förståelse för denna i pedagogiskt hänseende intressanta konstform. Det behövs dock många fler undersökningar för att vi verkligen skall kunna förstå dem. Nedan följer några områden som jag under skrivandets gång känt skulle vara intressanta att gå vidare med, men som föll utanför avgränsningarna för min uppsats. Bamse och Kalle kontra manga Något som skulle vara spännande vore att se en jämförande undersökning av serierna i Bamse och Kalle Anka kontra mangastilen ur perspektivet hur de fungerar som arbetsmaterial i undervisning i bildberättande. Alla indikationer jag har fått är att mangastilen är överlägsen när det gäller att inbjuda till eget skapande, men det vore intressant att få veta om det verkligen är så. Bildberättande som uttrycksmedel Manga kan kombinera ett flertal för skolan intressanta områden, såväl när det gäller läsande av existerande japanska serier som skapande av egna serier. Detta gör att det inte enbart är inom ämnet bild som manga skulle kunna vara användbart. Det skulle därför vara intressant att se en undersökning om hur bildberättande kan användas i pedagogisk verksamhet, gärna som ett ämnes-överskridande projekt i samarbete mellan bild- och svensklärare men även andra ämnen som samhällskunskap, historia etc. Seriedagböcker Manga/serier är idag någonting som lärs ut till de mest intresserade, men det vore spännande att se hur denna form av kommunikation fungerar som en väg in i bildkommunikationen med ett bredare elevunderlag. För att testa detta skulle man kunna genomföra en undersökning baserad på de metoder som används i japanska skolor, där eleverna skriver och ritar dagböcker i serieform. Genom kombinationen av en före- och en efter-studie av elevernas förmåga att såväl ta till sig som själva tillverka visuell kommunikation, tror jag att man skulle kunna få fram en hel del intressanta rön. Serier som ett språk En väg som jag knappt vandrat alls i denna bok är en vidareutveckling av tanken på manga som en ikonisk kommunikation. Om man drar denna tanke till sin spets hamnar man i frågan om huruvida det går att bryta ner en japansk serie i dess minsta kommunikativa beståndsdelar, för att sedan kunna presentera ett visuellt alfabet för såväl läsare som skapare. Försök till detta har gjorts av tecknare i olika böcker om hur man skapar manga, men det skulle vara intressant att se hur en forskare i semiotik angriper samma problem. K Teoretisk litteratur Anders Andersson, Seriekatalogen -, Alvglans Aulin-Gråhamn, Lena & Thavenius, Jan, Kultur och estetik i skolan, Malmö Högskola Bendroth Karlsson, Maria, Bildskapande i förskola och skola, Studentlitteratur Birde, Marie (red.), Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen Christiansen, Hans-Christian, Tegneseriens aesteik, Museum Tusculanums forlag Coope, Katy, Så tecknar du manga, Bonnier Carlsen Coope, Katy, Teckna mera manga, Bonnier Carlsen Davis, J., The ”U” and the Wheel of ”C”: Development and Devaluation of Graphic Symbolization and the Cognitive Approach at Harvard Project Zero, the National Art Education Association Fangen, Katrine, Deltagande observation, Liber Gardner, H., Art Education and Human Development, The Getty Center for Education in the Arts Gravett, Paul, Manga – Sixty Years of Japanese Comics, Harper Design Inter national Hartman, Jan, Vetenskapligt tänkande – Från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur Holmberg, Claes-Göran & Ohlsson,Anders, Epikanalys – En introduktion, Studentlitteratur Jorsäter, Esbjörn & Mak, Kwok-Hei, Teckna manga, Bonnier Carlsen Krueger, R., Developing Questions for Focus Groups, The Focus Group Kit, no , Thousand Oaks USA, Sage Kylén, Jan-Axel, Att få svar – intervju • enkät • observation, Bonnier utbildning Lindström, Lars (red.), The Cultural Context – Comparative Studies of Art Education and Children’s Drawings, Stockholm Library of Curriculum Studies nr , Stockholm Institute of Education Press Lindahl, Ingr id, Att lära i mötet mellan estetik och rationalitet, Lärarutbildningen Malmö Högskola Lindqvist, Marita, Kawaii, Atlas Lowenfield,V., Alla barn kan måla, Rabén & Sjögren Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet - Lpo , Skolverket McCloud, Scott, Serier – den osynliga konsten, Epix Morgan, David L., Planning Focus Groups, The Focus Group Kit, no , Thousand Oaks, USA, Sage Nielsen, Jens R., Hülse, Michael, Teckna Dragon Ball Z – Den kompletta teckningskursen, Bonnier Carlsen Patten, Fred, Watching Anime, Reading Manga, Stone Bridge Press Persson, Magnus, Populärkulturen och skolan, Studentlitteratur , s. Rubinstein Reich, Lena & Wesén, Bodil, Observera mera!, Studentlitteratur Piaget, J., Språk och tanke hos barnet, Ekstrands Tryckeri AB Read, Herbert, Uppfostran genom konsten, Natur och kultur Schatzman, Leonard & Staruss,Anselm M., Field research. Startegies for a natural Sociology, Prentice Hall Schodt, Frederik L., Manga! Manga! – The World of Japanese Comics, Kodansha International Strömberg, Fredrik, serier.nu,Västerås kommun Strömberg, Fredr ik, Vad är tecknade serier? – en begreppsanalys, Lärarutbildningen på Malmö Högskola , Strömberg, Fredrik, Vad är tecknade serier? – en begreppsanalys, Magister Lämpels bibliotek Sugiyama, Rika, Comics Artists–Asia: Manga Manhwa Manhua, Harper Design International Svenning, Conny, Metodboken, Lorentz förlag Toriyama, Akira, Teckna manga!, Bonnier Carlsen Trost, Jan, Enkätboken, Studentlitteratur Vygotskij, Lev Semenovic, Fantasi och kreativitet i barndomen, Daidalos Wibeck, Victoria, Fokusgrupper: Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod, Studentlitteratur Yosh, Yosh! Teckna manga!, B. Wahlströms Ziehe, Thomas, Kulturanalyser. Ungdom, utbildning, modernitet. Symposium Bokförlag Artiklar/kapitel i tidningar/antologier Andersson, Mikael, Många manga är det!, i Bild & Bubbla /, s. Braw, Monica, Hokusai – mannen som uppfann Manga, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Braw, Monica, Mangans rötter – års populärkultur, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Duus, Peter, Introduction, i Shotaro Ishinomoris Japan Inc. – Introduction to Japanese Economics, University of California Press , s. xiii Falkman, Kaj, Bilden förenar haiku och manga, i Svenska Dagbladet / Hedman, Dag, populärlitteratur, i NE , Bra böcker förlag , s. Isaksson, Britt, Bilder och ord, i Superhjältarnas vara eller inte vara..., Bibliotekstjänst , .s f Izumiya, T., Bijyutsushitsu de no manga no tsukiakata [How to Work with Manga in Art Room], i Art Education , The Society for Art in Education Jarret, R, Focus Group Interviewing With Low-Income Minority Populations. A Research Experience, i David L. Morgan Successful Focus Groups.Advancing the State of the Art, Newbury Park, USA, Sage , s. - Jorsäter, Esbjörn & Mak, Kwok-Hei, Teckna manga, i Shonen Jump /Järv, Harry, kultur, NE vol. , Bokförlaget Bra böcker , s. Kulturskolan kurskatalog läsåret /, Malmö stad Kulturskolans kurskatalog för /, Malmö stad Lundström, Simon, Manga och anime i Sverige, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Lundström, Simon, Manga är speciellt, i Manga – från Hokusai till Dragon Ball, Östasiatiska museet/Bonnier Carlsen , s. ff Nordström, Gert Z., bilaga till Barnstugeutredningen, SOU :- Läroplan för grundskolan: Lgr , Skolöverstyrelsen populär-, i NE , Bra böcker förlag , s. Sandström, Sven, estetik, NE vol. , Bokförlaget Bra böcker , s. Sandström, Sven, konst, NE vol. , Bokförlaget Bra böcker . s. Strömberg, Fredrik, I seriernas värld - tema manga!, i Bild & Bubbla -/, s. Strömberg, Fredrik, Japaner, japaner, japaner... – en serieresa i fjärran Östern, i Bild & Bubbla /, Seriefrämjandet , s. ff Strömberg, Fredrik, Nya serieutbildningar, i Bild & Bubbla -⁄, Seriefrämjandet , s. , Strömberg, Fredrik, SPX , i Bild & Bubbla /, Seriefrämjandet , s Stump, Greg, Japanese universities turning to manga, The Comics Journal , Fantagraphics USA, s. Toku, Masami, What is Manga? The Influence of Pop-culture in Adolescent Art, i Art Education /, National Art Education Association, s. - Wesslen, A, Fokusgrupper – en bra metod för hälsoforskning, i Vår föda , Livsmedelsverket , s. - Wilson, Brent, Empire of Signs Revisited: Children’s Manga and the Changing Face of Japan, i Lars Lindströms (redaktör), The Cultural Context – Comparative Studies of Art Education and Children’s Drawings, Stockholm Library of Cur riculum, Studies nr , s. Serieböcker Aoyama, Gosho, Mästerdetektiven Conan, Egmont Kärnan Carlsson, Ingela & Bävfverfeldt, Anna (red.), Mangatalangen, Bonnier Carlsen Hebert, Noomi, Ollmark, Lena & Ekström, Åsa, Stall Norrsken: Eldens gåva, Bonnier Carlsen Ikumi, Mia & Yoshida, Reiko, Tokyo Mew Mew, Bonnier Carlsen Kamiyo, Akimine, Samuraj Deeper Kyo, Mangismo Kim, Kang Won, I.N.V.U., Mangismo Kyung-Ah, Choi, Snow Drop, B. Wahlströms Bokförlag Lee, Myung-Jin, Ragnarök, B. Wahlströms Bokförlag Lee,Yun-Hee & Kara, Demon Diary, Mangismo Nakazawa, Keiji, Gen, pojken från Hiroshima, Alvglans Oda, Eiichiro, One Piece, Bonnier Carlsen Sugisaki,Yukiru, DNAngel, Bonnier Carlsen Takahashi, Rumiko, Ranma 1⁄2, Egmont Kärnan - Tanaka, Masashi, Gon, Tago Förlag Toriyama, Akira, Dragon Ball, Bonnier Carlsen - Toriyama, Akira, Kajika, Bonnier Carlsen Tidningar Banzai, Egmont Serieförlaget Bild & Bubbla, Seriefrämjandet Cobra, Epix - Magnum, Atlantic - Manga Mania, Full Stop Media Mangaka, Mangakai NintendoMagasinet, Atlantic/Pandora - Sailor Moon, Semic Press/Egmont Serieförlaget -, - Samurai, Epix - Shonen Jump, Full Stop Media Stilikon, Åsa Ekström – egenpublicerad - Serier i tidningar Andersson, Pidde & Ekström,Åsa, Kishako – sportreportern, i Buster -/, Egmont Serieförlaget Ekström, Åsa, Tokyo By Night, i Manga Mania /, Full Stop Media Ekström, Åsa, Gör din egen manga, i Julia /, Egmont Kärnan Ishinomori, Shotaro, Zelda (Seruda no dentsu), i Nintendo Magasinet, Atlantic/Pandora - Koike, Kazuo & Kojima, Goseki, Lone Wolf and Cub (Kozure Ookami), i Samurai, Epix - Nozawa, Charlie & Takeuma, Kentaro, Super Mario World, i Nintendo Magasinet, Atlantic/Pandora - Otomo, Katsuhiro, Akira, i Magnum , Atlantic Hemsidor Bcmanga (www.bcmanga.se) Bild - Nationella utvärderingar av grundskolan (www.skolverket.se/ publikationer?id=) Grundskolan: kursplaner och betygskriterier, Statens skolverk (http://www.skolverket.se/ki/front.aspx?sprak=SV&ar=& infotyp =&skolform=&id=&extraId= How to Draw Manga (www.howtodrawmanga.com/) Kursprogram – Medborgarskolan Stockholm, Solna (www.medborgarskolan.se/lokaltbildarkiv/sthlm.pdf) Mangakai (http://hem.bredband.net/hameli/) Mondo Mecha (www.ragathol.com/) Over , Manga Volumes in , på hemsidan icv.com (http:// www.icv.com/articles/news/.html) SAOB (http://g.spraakdata.gu.se/saob/) SAOL (http://spraakdata.gu.se/saol/saol.html) Serietecknarskolan i Hofors (www.serietecknarskolan.com/) Serieskolan i Malmö (www.serieskolan.se) Skolverkets kursplan för ämnet Bild / (http://www. skolverket.se/ ki/) Svensk bokhandel (www.svb.se/topplistor) Intervjuer Andreasson, Johan, personlig intervju, Göteborg september Cedmar Brandstedt, Johan, personlig intervju, Göteborg september Ekström, Anna, personlig intervju, Göteborg september Ekström, Åsa, gruppintervju, Malmö november Lingborn, Liv, gruppintervju, Malmö november Thorelli, Mattias, gruppintervju, Malmö november Övrigt Ikeda, Riyoko, Lady Oskar (video), Cartoon (underetikett till videoförlaget Wendros numera Ozon media) ? Matsumoto, Leiji & Tezuka, Osamu, Starzinger (video), Cartoon ? Undersökning genomförd på www.bcmanga.se. Ej publicerad, men tillsänd författaren. Xenogears (dataspel), Square B På de följande sidorna har jag samlat de underlag jag anser vara relevanta för att bedöma arbetet med de undersökningar som ligger till grund för denna bok, inklusive fler exempel på teckningar från enkätundersökningen. Bilaga : Intervjuguide INTERVJUGUIDE I S: A M: Ö – . ÖPPNINGSFRÅGOR B H - - V - . INTRODUKTIONSFRÅGOR V - - - . ÖVERGÅNGSFRÅGOR V V - . NYCKELFRÅGOR V - - D M - - Ä , - - - - . AVSLUTANDE FRÅGOR R S Ä Bilaga : Enkät FRÅGOR . HUR GAMMAL ÄR DU? [ ] - . ÄR OM MANGA [ ] - [ ] - DU: [ ] [ ] . VAD ÄR ROLIGAST PÅ LEKTIONER NA? ( ) [ ] [ ] [ ] : _____________________________ . NÄR BÖRJADE DU LÄSA MANGA? [ ] [ ] - [ ] . VAD ÄR DET SOM ÄR ROLIGT MED ATT LÄSA MANGA? ( ) [ ] / [ ] [ ] [ ] [ ] : ______________________________ . VILKA MANGA HAR DU LÄST? __________________________________________ __________________________________________ . VILKEN MANGA ÄR DIN FAVORIT? _________________________________________ . BRUKAR [ ] . OM DU LÄSA ANDRA SORTERS SERIER? [ ] , [ ] , DU BRUKAR LÄSA ANDRA SORTERS SERIER, VILKA BRUKAR DU LÄSA? __________________________________________ . HUR LÄNGE HAR DU TECKNAT MANGA? [ ] . VAD [ ] - [ ] TECKNADE DU MEST NÄR DU BÖRJADE MAN- GAKURSEN? [ ] . VAD [ ] BRUKAR DU TECKNA MEST NU? [ ] . BRUKAR [ ] . OM [ ] [ ] [ ] DU TECKNA ANDRA SAKER ÄN MANGA? [ ] , [ ] , DU TECKNAR ANDRA SAKER, VAD BRUKAR DU TECKNA DÅ? _____________________________________________ . ÄR DET ROLIGARE ELLER TRÅKIGARE ATT TECKNA MANGA ÄN ANDRA SERIER? [ ] [ ] [ ] . VARFÖR? __________________________________________ __________________________________________ . ÄR DET LÄTTARE ELLER SVÅRARE ATT TECKNA MANGA ÄN ANDRA SERIER? [ ] [ ] / [ ] . VARFÖR? __________________________________________ __________________________________________ . BRUKAR DU SE PÅ JAPANSK TECKNAD FILM? [ ] [ ] , . OM [ ] , DU SER JAPANSKA TECKNADE FILMER, VILKEN ÄR DIN FAVORIT? __________________________________________ . RITA EN BILD ELLER EN SERIE SOM FÖRKLARAR VARFÖR DET ÄR SÅ KUL ATT TECKNA MANGA. Bilaga :Teckningar från enkäten R A ackommodation , , Akira animé assimilation , , associationer Atlantic Aulin-Gråhamn, Lena , , , , , , , , - Avigserier B B. Wahlströms Bamse , , Banzai Barnstugeutredningen Baron Yoshimoto Batista, Natalia , , Bauhaus , Bcmanga bekvämlighetsurval Beyblade Bild & Bubbla Bild - Nationella utvärderingar av grundskolan Blekmossen Boys Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg Bonnier Carlsen , Buster , C Cahn, Poipoi CLAMP Cobra Comic Artists Asia: Manga Manhwa Manhua Comiket Coope, Katy D Davis, J. deltagande observatörer Demo Demon Diary Dewey, John Digimon dissociationer Disney, Walt , , , DNAngel , doujunshi Dragon Ball , , , , , , , E Eisner, Will Ekström, Åsa -, , , , - emancipatorisk konst-pedagogik , Emma enkäter Epix estetik estetiska läroprocesser F Falkman, Jan Final Fantasy Final Fantasy: Advent Children finkultur fokusgrupp , , , fokusgrupp, ickestrukturerad fokusgrupp, strukturerad Friberg, Emelie frågor, strukturerade Full Stop Media/Schibstedt fullständig observation förminskningar förstoringar G Gardner, Howard Gen, pojken från Hiroshima Genshinken , Gon Gravett, Paul Grundskolan: kursplaner och betygskriterier , H Hebert, Noomi Hikaru No Go Hofors serieskola. Se Serie- och bildberättarprogrammet Hokusai, Katsushika How to Draw Manga , , HunterxHunter hämning , , , Högskolan i Gävle Högskolan i Karlstad I seriernas värld I.N.V.U. , Ikeda, Riyoko Ikumi, Mia Inu Yasha kulturella tecken , Kulturhuset i Stockholm Kulturhuset Mazetti Kulturskolan i Malmö , , , , , , , , Kvarnby Folkhögskola Kyota Seika University Kyung-Ah, Choi , J L Jorsäter, Esbjörn Julia Lady Oskar learning by doing Lee, Myung-Jin Levande verkstad , Lgr Lingborn, Liv , , , , , , , , , , - Lone Wolf and Cub Love Hina Lpo löpande protokoll Löv, Irene Högskolan i Malmö Höjer, Johan I K Kajika Kalle Anka , , , , , Kamieniarczyk, Allan , Kamijyo, Akimine Kant, Immanuel karaoke kawaii Kim, Kang Won Kishako - sportreportern , kombinatorisk/kreativ , konst , KOS , , Krueger, Richard A. krympningar kultur Kultur och estetik i skolan , Kultur och skola , M Magnum Mak, Eddi Mak, Kwok-Hei , Malmö Högskola Manga - de japanska seriernas intåg Manga - från Hokusai till Dragon Ball , , Manga - Sixty Years of Japanese Comics manga, betydelsen av Manga Mania , , , , Mangaka , , Mangakai , Mangatalangen manhua , manhwa , marknadsestetik , McCloud, Scott , -, Medborgarskolan i Solna medveten sekvens Min häst Mondo Mecha Mori, Kaoru Mästerdetektiven Conan , One Piece , , , , orsaker, interna och externa N radikala estetiken, den Ragnarök Ranma 1⁄2 , , Read, Herbert -, , Reggio Emilia , reliabilitet Rose of Versailles, the Nakazawa, Keiji Nintendo Magasinet Nordqvist, Jesper , Nordström, Gert Z. Nosebleed Studio nyskapande , O observationer observationer, ostrukturerade observationer, osystematiska observationsschema Oda, Eiichiro Ollmark, Lena omskapande , P period of opression, the , Persson, Magnus , Piaget, Jean , , , Pokemon populärkultur , , , Populärkulturen och skolan populärlitteratur Power!, Princess Mononoke Prinsessan och fröken Näktergal pseudomanga R S Sailor Moon , , Samurai Deeper Kyo , Samurai , Schröder, Horst Serie- och bildberättar program met Seriefrämjandets Stora Serietecknartä vling , Serier - den osynliga konsten , Serieskolan i Malmö , , , , Shimoku, Kio , Shonen Jump , , , , shoujo , sidoställd självuttryckets aktivitet Skolkommittén Skoog, Johanna , , , , , , , , , , , -, Small Press Expo Snow Drop , Soya Spirited Away stage theory of cognitive development, the Stall Norrsken , , , , Starzinger Stävenborg, Reijo Stilikon Studieförbundet Vuxenskolan nordvästra Skåne , , Studier av japanskt samhällsliv Stål mot blått Sugiyama, Rika Super Mario World Svenska Haiku Sällskapet Svenska Institutet symbolism, andra ordningens symbolism, första ordningens Så gör man en manga Så tecknar du manga T Takahashi, Rumiko , Takeuchi, Naoko , Tanaka, Masahi Teckna Dragon Ball Z – Den kompletta teckningskurs Teckna manga Teckna manga! , Teckna mera manga Teenage Mutant Hero Turtles Thavenius, Jan , , , , , , , , , , , Thorelli, Mattias , , , - Toku, Masami , , , , Tokyo , Tokyo By Night , Tokyo Mew Mew , , Toriyama, Akira , U urval, icke-slumpmässiga urval, slumpmässiga urval, strategiskt V W.i.t.c.h. , Vad är tecknade serier? – En begreppsanalys , validitet Westlund, Linda Wibeck,Victoria , Villstrå Wilson, Brent Vingåker Vygotskij, Lev Semënovic , , , , , , världsmanga X Xenogears , XXXHolic Y Yosh , Yosh! Teckna manga! Yoshida, Reiko Yu-Gi-Oh! , Z Zelda Ziehe, Thomas Å återskapande/reproduktiv , S S Studies published by the Swedish Institute for Children’s Books ISSN - Bergman, Pär: Studier kring Tant Grön,Tant Brun och Tant Gredelin. Stockholm: Bonnier, . – Summary: On the picture-books about Aunt Green, Aunt Brown and Aunt Lavender by Elsa Beskow. Winqvist, Margareta: Den engelske Robinson Crusoes sällsamma öden och äventyr genom svenska språket. Stockholm: Bonnier, . – Summary:The strange surprizing adventures of Robinson Crusoe of York through the Swedish translations. En bok om Astrid Lindgren. Red. Mary Ørvig. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Med en bibliografi av Lena Törnqvist. Summary: A book about Astrid Lindgren. Kåreland, Lena: Gurli Linders barnbokskritik: med en inledning om den svenska barnbokskritikens framväxt. Stockholm: Bonnier, . – Zusammenfassung: Gurli Linders Kinderbuchkritik: mit einer Einleitung über die frühe Entwicklung der schwedischen Kinderbuchkritik. Diss Uppsala. Mählqvist, Stefan: Böcker för svenska barn –: en kvantitativ analys av barn- och ungdomslitteratur i Sverige. Stockholm: Gidlund, . – Summary: Books for Swedish children –: a quantitative analysis of children’s literature in Sweden. Diss Uppsala. Fagerström, Gudrun: Maria Gripe, hennes verk och hennes läsare. Stockholm: Bonnier, . – Summary: Maria Gripe, her work and her readers. Diss Lund. Bilden i barnboken. Red. Lena Fridell. Göteborg: Stegeland, . – Summary: On pictures in children’s books. Bergsten, Staffan: Mary Poppins and myth. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, . Children’s books in translation: the situation and the problems. Proceedings of the third symposium of the International Research Society for Children’s Literature held at Södertälje, August –, . Ed. by Göte Klingberg ... Stockholm: Almqvist & Wiksell International, . Toijer-Nilsson, Ying: Berättelser för fria barn: könsroller i barnboken. Göteborg: Stegeland, . – Summary: Stories for free children: sex roles in children’s books. Edström,Vivi: Barnbokens form: en studie i konsten att berätta. Göteborg: Stegeland, . – Summary: Form in children’s books: a study in narrative art. Kåreland, Lena: Möte med barnlitteraturen: studiehäfte utarbetat vid Svenska barnboksinstitutet. Lund: Liber läromedel, . – Summary: Encounters with children’s literature. Tornell, Brita: Linnea: tidning för barn utgiven av Onkel Adam –. Göteborg: Gothia, . – Summary: Linnea: a magazine for children edited by Uncle Adam –. Tellgren, Christina: På barnens bokmarknad: utgivningen av barn- och ungdomslitteratur i Sverige –. Stockholm: Bonniers Juniorförlag, . – Summary: On the children’s book market: the publications of books for children and young people in Sweden –. Diss Uppsala. Netterstad, Märta: Så sjöng barnen förr: textmaterialet i de svenska skolsångböckerna –. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: School songs in the past: song texts in Swedish songbooks, –. Diss Stockholm. Svensson, Sonja: Läsning för folkets barn: Folkskolans Barntidning och dess förlag –: med en inledning om fattiga barns läsning på -talet. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Reading matter for working class children: ’The Elementary School child’s magazine’ and its publishing house –: with an introduction on poor children’s reading in the nineteenth century. Diss Uppsala. Hedén, Birger: Individ, våld och klassamhälle: en studie i Harry Kullmans ungdomsböcker. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Individual, violence and class society: a study of Harry Kullman’s books for young people. Diss Lund. Mählqvist, Stefan: Biggles i Sverige: en litteratursociologisk studie av W E Johns Bigglesböcker. Stockholm: Gidlund, . – Summary: Biggles in Sweden. Kåreland, Lena & Werkmäster, Barbro: Möte med bilderboken: ett studiematerial. Malmö: Liber, . – Summary: Encounters with the picture-book. Alfvén-Eriksson,Anne-Marie: Brottslingen – villebråd eller medmänniska?: bilden av brottslingen i svensk barn- och ungdomslitteratur mellan åren och . Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary:The criminal – hunted animal or fellow man?: the concept of the criminal in the Swedish literature for children and young people –. Diss Lund. Wrede, Petra: Fru Sola-trilogin: en studie i Irmelin Sandman Lilius berättarkonst. Stockholm: Bonniers Juniorförlag, . – Summary: The Sola Trilogy: a study of the narrative art of Irmelin Sandman Lilius. Lic avh Åbo Akademi. Klingberg, Göte: Besök i brittiska barnbokslandskap. Stockholm: Sjöstrand, . – Summary:Visits to British children’s book landscapes. Wallinder, Alvar: Vem bestämmer?: svensk barnlitteraturutgivning: människor, miljöer, värderingar. Gävle: Cikada, . – Summary: Who decides?: children’s book publishing in Sweden: people, settings, and values. Toijer-Nilsson, Ying: Minnet av det förflutna: motiv i den moderna historiska ungdomsromanen. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Re-living the past: themes of modern historical novels for young readers. Kjersén Edman, Lena: Fotboll och frihet: studier i Max Lundgrens författarskap. Stockholm: Bonniers Juniorförlag, . – Summary: Football and freedom: studies in Max Lundgren’s authorship. Klingberg, Göte: Denna lilla gris går till torget och andra brittiska toy books i Sverige –. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: British toy books in Sweden –. Duvdrottningen: en bok till Astrid Lindgren. Red. Mary Ørvig ... Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Med en bibliografi av Lena Törnqvist. Summary: To Astrid Lindgren: queen of the doves. Thorson, Staff an: Barnbokens invandrare: en motivstudie i svensk barn- och ungdomslitteratur –. Göteborg: Tre böcker, . – Summary: Immigrants in books for children: a motif study in Swedish literature for children and young people –. Diss Göteborg. Lindvåg,Anita: Elsa Olenius och Vår Teater. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Elsa Olenius and Vår Teater. Diss Lund. Klingberg, Göte & Bratt, Ingar: Barnböcker utgivna i Sverige –: en kommenterad bibliografi. Lund: Lund university press, . vol. – Summary: Children’s books published in Sweden –: an annotated bibliog raphy. Nikolajeva, Maria: The magic code: the use of magical patterns in fantasy for children. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, . – Diss Stockholm. Böcker ska blänka som solar: en bok till Vivi Edström / . Red. Boel Westin. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Let books shine like suns: a book for Vivi Edström. Ørvig, Mary: Flickboken och dess författare: ur flickläsningens historia. Hedemora: Gidlund, . – Summary:The girls’ story and its authors: girls’ reading in historical perspective. Först och sist Lennart Hellsing. Red. Marianne Eriksson ... Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Med en bibliografi av Cecilia Östlund. Summary: To Lennart Hellsing: a book of friendship and festivity. Lindström, Ingegerd: Anna Maria Roos: inte bara Sörgården: ett reportage bland böcker och brev. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Anna Maria Roos: a reportage from books and letters. Toijer-Nilsson, Ying: Minnet av i går. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Calling back yesterday. Sagor och berättelser från invandrarbarnens länder: urval och historik av Mary Ørvig & Margit Blanc. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Fairy tales and other stories from immigrant children’s countries. Klingberg, Göte: Till gagn och nöje: svensk barnbok år. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: For instruction and delight: the Swedish children’s book: years. Bäckström, Lars: Mannen utan väg och hans kusin Vitamin: om barn- och ungdomslitteratur, ibland under jämförelse med de vuxnas litteratur. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Essays on literature for children. Vår moderna bilderbok. Red.Vivi Edström. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: The modern Swedish picture-book. Nordlinder, Eva: Sekelskiftets svenska konstsaga och sagodiktaren Helena Nyblom. Stockholm: Bonniers Juniorförlag, . – Summary: The Kunstmärchen in turnof-the-century Sweden: Helena Nyblom and her tales. Diss Uppsala. Mählqvist, Stefan: Kaos i tiden: en läsning av Alan Garners Red Shift. Uppsala: Aber, . – Summary: Chaos in time: reading Alan Garner’s Red Shift. Edström,Vivi: Astrid Lindgren – vildtoring och lägereld. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Astrid Lindgren – campfire rebel. (Ny tryckning ) Bergstrand, Ulla: En bilderbokshistoria: svenska bilderböcker –. Stockholm: Bonniers Juniorförlag, . – Summary: The history of Swedish picture-books –. Rhedin, Ulla: Bilderboken: på väg mot en teori. Stockholm:Alfabeta, . – Summary: The picture-book: towards a theory. Diss Göteborg. (Ny rev. upplaga ) Ollén, Bo: Heidenstam som barnboksförfattare: om svenskarna och deras hövdingar. Hedemora: Gidlund, . – Summary: Heidenstam as a children’s author: on The Swedes and their chieftains. Diss Stockholm. Löfgren, Eva Margareta: Schoolmates of the Long-Ago: motifs and archetypes in Dorita Fairlie Bruce’s boarding school stories. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, . – Diss Stockholm. Läsebok: en festskrift till Ulf Boëthius / . Red. Carina Lidström. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, . – Summary: Reader: a book for Ulf Boëthius. Klingberg, Göte: Folklig vers i svensk barnlitteratur. Stockholm: Natur och Kultur, . – Summary: Poetry from oral tradition in Swedish children’s literature. Kåreland, Lena: Möte med barnboken: linjer och utveckling i modern svensk barnoch ungdomslitteratur. Stockholm: Natur och Kultur, . – Summary: Encounters with books for children and young people. (Reviderad utgåva .) Lundqvist, Ulla: Tradition och förnyelse i svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Traditional patterns and new ones. Swedish books for young adults from the sixties to the nineties. Om flickor för flickor: den svenska flickboken. Red.Ying Toijer-Nilsson & Boel Westin. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Books for girls about girls. Wåhlin, Kristian & Asplund Carlsson, Maj: Barnens tre bibliotek: läsning av fiktionsböcker i slukaråldern. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, . – Summary: The three libraries for children. Reading of fiction in the age –. Kåreland, Lena & Werkmäster, Barbro: Livsvandring i tre akter: en analys av Tove Janssons bilderböcker Hur gick det sen? Vem ska trösta Knyttet? Den farliga resan. Uppsala: Hjelm, . – Summary: Life’s journey in three acts: an analysis of Tove Jansson’s picture-books ”The book about Moomin, Mymble and little My”, ”Who will comfort Toffle?” and ”The dangerous journey”. Granlund-Lind, Rigmor: Anpassning och protest: ungdomslitteratur i DDR. Stockholm: Opal, . – Zusammenfassung:Anpassung und Protest: Jugendliteratur in der DDR. Diss Stockholm. Lindvåg, Anita: Möte med barnteatern. Stockholm: Liber Utbildning, . – Summary: Encounters with children’s theatre. Från Sörgården till Lop-nor: klassiska läseböcker i ny belysning. Red. Bo Ollén. Stockholm: Carlsson, . – Summary: From idyll to exotism: classical readers in new light. Toijer-Nilsson,Ying: Jeanna Oterdahl: liv och verk. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Jeanna Oterdahl. Bergstrand, Ulla: Bilderbokslandet Längesen: från -tal till -tal med Heinrich Hoffmann, Lorenz Frølich, Marie von Olfers, Ernst Kreidolf och Sibylle von Olfers. Uppsala: Hjelm, . – Zusammenfassung. Bratt, Ingar: Barnböcker utgivna i Sverige –: en kommenterad bibliografi. Lund: Lund university press, . – Summary: Children’s books published in Sweden –: an annotated bibliography. Svensson, Conny: Tarzan i slukaråldern. Stockholm: Rabén Prisma, . – Summary: Tarzan in the book devouring age – boyhood reading. Edström,Vivi: Astrid Lindgren och sagans makt. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Astrid Lindgren and fairy-tale power. Krusten, Reet; Priedite-Janelsina,Aija; Urba, Kestutis: Barnboksgrannar: barnlitteraturen i Baltikum. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summaries. Klingberg, Göte: Den tidiga barnboken i Sverige: litterära strömningar, marknad, bildproduktion. Stockholm: Natur och Kultur, . – Summary: Early children’s books in Sweden: literary movements, the book market, picture production. Helander, Karin: Från sagospel till barntragedi: pedagogik, förströelse och konst i -talets svenska barnteater. Stockholm: Carlsson Bokförlag, . – Summary: From fairy-tale plays to children’s tragedy: education, amusement and art in Swedish children’s theatre during the twentieth century. Kåreland, Lena: Modernismen i barnkammaren: barnlitteraturens -tal. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Modernism in the nursery: Swedish children’s literature in the s. Hellsing, Lennart: Tankar om barnlitteraturen. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Ny utökad utgåva med efterord av Sonja Svensson (första utgåvan . Wolf, Lars: Snabbare, högre, starkare: idrottsmotivet i svensk ungdomslitteratur –. Stockholm: Bonnier Carlsen, . – Summary: Faster, higher, stronger: the sports motif in Swedish youth literature –. Teodorowicz-Hellman, Ewa: Svensk-polska litterära möten: tema: barnlitteratur. Stockholm: Svenska Institutet, . – Streszczenie: Szwedzko-polskie kontakty literackie Literatura dla dzieci i mlodziezy. Summary: Swedish-Polish Literary Relations Children’s Literature. Edström,Vivi: Astrid Lindgren: a critical study. Stockholm: R&S Books, . – Svenska originalets titel: Astrid Lindgren – vildtoring och lägereld, Rabén & Sjögren, (ny tryckning ). Toijer-Nilsson,Ying: Skuggornas förtrogna: om Maria Gripe. Stockholm: Bonnier, . – Summary: In the confidence of the shadows: on Maria Gripe. Lundqvist, Ulla: Kulla-Gulla i slukaråldern. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Kulla-Gulla in the book devouring age – girlhood reading. Andræ, Marika: Rött eller grönt?: flicka blir kvinna och pojke blir man i B.Wahlströms ungdomsböcker –. Stockholm: B.Wahlström, . – Summary: Red or Green?: girl becomes a woman and boy becomes a man in B.Wahlströms books for young adults –. Diss Uppsala. Klingberg, Göte: Tryckta skrifter –/Veröffentlichungen –/ Publications –. Stockholm: Svenska barnboksinstitutet, . – Förord av Sonja Svensson. Inledning av Lena Törnqvist. Parallelltext på tyska och engelska. Kåreland, Lena: En sång för att leva bättre: om Lennart Hellsings författarskap. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Med en bibliografi av Cecilia Östlund. Summary: A song for a better life: the works of Lennart Hellsing. Fagerström, Gudrun: Människan och makterna: icke-kristna religioner gestaltade i barn- och ungdomslitteratur. Lund: Bibliotekstjänst, . – Summary: Man and sacred realities: non-Christian religions as portrayed in young people´s literature. Lundqvist, Ulla: Pippi i Palestina. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: Pippi in Palestine. Ulfgard, Maria: För att bli kvinna – och av lust: en studie i tonårsflickors läsning. Stockholm: B. Wahlström, . – Summary: Becoming a woman – and out of pleasure: a study in the reading of teenage girls. Diss Lund. Läslust och lättläst: att förebygga och reparera lässvårigheter och bevara läslust. Red. Inger Norberg. Lund: Bibliotekstjänst, . – Summary: Eager readers – easy readers. Ehriander, Helene: Humanism och historiesyn i Kai Söderhjelms historiska barn- och ungdomsböcker. Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, (Critica litterarum lundensis nr ). – Summary: Humanism and view of history in Kai Söderhjelm’s historical novels for children and young people. Diss Lund. Ehrenberg, Maria: Sagans förvandlingar: Eva Wigström som sagosamlare och sagoförfattare. Stockholm: ETC förlag, . – Summary:Transformations of the fairy tale: Eva Wigström as collector and author of fairy tales. Diss Lund. Friman, Wiveca: Växandets gestaltning i Peter Pohls romansvit om Micke. Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, (Critica litterarum lundensis nr ). – Zusammenfassung: Die Gestaltung des Wachsens in Peter Pohls Romanfolge über Micke. Diss Lund. Edström, Vivi: Kvällsdoppet i Katthult: essäer om Astrid Lindgren diktaren. Stockholm: Natur och kultur, . – Summary: Midnight dip at Katthult: essays on Astrid Lindgren. Simonsson, Maria: Bilderboken i förskolan – en utgångspunkt för samspel. Linköping:Tema Barn, (Linköping Studies in Art and Science nr ). – Summary: Picture books in preschool – an interactional perspective. Diss Linköping. Larsson, Nisse: Hela Hellsing. Stockholm: Rabén & Sjögren, . – Summary: All about Lennart Hellsing – his life and his works. H. C. Andersens underbara resor i Sverige. Red. Ivo Holmqvist. Göteborg & Stockholm: Makadam, . – Summary: Hans Christian Andersen’s wonderful adventures in Sweden. Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola. Red. Lena Kåreland. Stockholm: Natur och Kultur, . – Summary: Be strong and brave – or be cool. Fiction and gender in school and pre-school. Lindskog, Gerda Helena: Vid svenskhetens nordliga utposter. Om bilden av samerna i svensk barn- och ungdomslitteratur under -talet. Lund: BTJ Förlag, . – Summary: On the northern margins of Swedishness. The portrayal of the Sámi in twentieth century Swedish child and adolescent literature. Magnusson, Helena: Berättande bilder. Svenska tecknade serier för barn. Göteborg & Stockholm: Makadam, . – Summary: Narrative pictures. Swedish comics for children. Diss Stockholm. Fagerström, Gudrun: Förebild eller nidbild. Läraren i svensk barn- och ungdomslitteratur. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. . – Summary: Revered or reviled? The teacher as portrayed in Swedish books for children and young people. Barkefors, Laila: Knut Brodin. Musik som livsämne. Hedemora/Möklinta: Gidlunds, . – Summary: Knut Brodin – Music as an element of life Theander, Birgitta: Älskad och förnekad. Flickboken i Sverige –. Göteborg & Stockholm: Makadam, . – Summary: Loved and denied: girls’ fiction in Sweden –. Diss Lund. Rehal,Agneta: Den lömska barnboksförfattaren – studier i Tove Janssons muminverk och dess tillkomsthistoria. Göteborg & Stockholm: Makadam, . – Summary:The trixter children’s book author:Tove Jansson and the metamorphosis of the moomin oeuvre. Diss Göteborg. Ur-Pippi. Originalmanus av Astrid Lindgren med förord av Karin Nyman och kommentarer av Ulla Lundqvist. Stockholm: Rabén & Sjögren: . – Summary: Ur-Pippi. Original manuscript by Astrid Lindgren with preface by Karin Nyman and commentary by Ulla Lundqvist. Strömberg, Fredrik: Manga! Japanska serier och skaparglädje. Malmö: Seriefrämjandet: . – Summary: Manga! – Japanese comics and the joy of creating.
