Kult. 2004.05

Comments

Transcription

Kult. 2004.05
tema.Saga
Kult.
Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet
2004.05
[ledare]
Jag tror bestämt att hösten är här nu:
löven börjar vissna och får sprakande
nyanser i gult, rött och orange, solen
skiner, men ändå känns den där
sköna kylan. Hösten är den årstid
som man kan unna sig en kopp te, en
varm filt och en härlig bok. Visst kan
man läsa under övriga årstider också,
men jag tycker ändå att hösten ger
den skönaste stämningen. Tänk det
där specifika höstregnet som smattrar utanför fönstret medan man uppkrupen i sin favoritfåtölj läser en bok
ur sin favoritgenre. Fick jag välja nu;
skulle jag ta ett fantasyverk, någon
kanske skulle ta en klassisk sagobok,
en annan kanske en kärlekshistoria
eller en skräckroman. Det finns alltid
något till alla (det gäller bara att finna
sina favoriter), och kanske kan man
genom detta nummer av Kult. få en
smula inspiration?
Kult.
Sommaren lider med andra ord mot
sitt slut. Något annat som snart är till
ända är min tid som redaktör. Just
nu pågår sökandet efter min efterträdare och jag önskar av hela mitt
hjärta att den som tar över tidskriften
kommer ha lika roligt som jag haft.
Även om det är mycket som håller på
att ta slut, så är det också mycket som
börjar: vackra årstider, snart ett nytt
år med nya löften och med nya människor vid sektionens roder. Det är
lätt att fokusera på det som slutar: en
härlig bok, året… Men det kommer
alltid nya år och nya fantastiska
böcker. Om man inte avslutar något,
så kan man inte börja på något nytt.
Så när denna saga är till ända, finns
det alltid en annan som väntar på att
få komma in.
Eder Sara Ivarsson
2004.05
Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet
Redaktör & ansvarig utgivare: Sara Ivarsson Layout: Sara Ivarsson Korrektur: Tomas Olausson, Sara Ivarsson
Annons: Ajla Hamzic, Sara Ivarsson Illustrationer: Tomas Olausson, Andreas Rehnströmer Foto: Jenny Eriksson Postadress: c/o Sara Ivarsson, Västra Vägen 5 a, 582 34 Linköping Telefon: 0737-15 73 33 E-post: [email protected]
Tryck: Bokakademin i Östergötland AB Omslagsbild: Jenny Eriksson Illustrationer av Tove Jansson ur Vem ska trösta
knyttet?, Eva Eriksson ur När lilla syster Kanin blev jagad av en räv, Gunilla Bergström ur Alfons och hemlige Mållgan, John
Bauer ur Sagoprinsessan Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult ISSN: 1650-8491 Prenumerera: 60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag. Allt arbete med Kult.
sker ideellt. När du läst klart din Kult., ge den till en vän.
Innehåll.
4 - SeKeLs styrelse informerar
5 - Brev från sKVaLp
6
- Talia, den
sköna, Törnrosa och Aurora - historien om
9 - ”Det är sant!”
en saga
trollskogen
10 - Vilse i
12 - En saga utan ord
14 - Pippi Långstrump möter verkligheten
16 - Disneys sagofilmer sedda ur ett
s. 17
Illustration: Tomas Olausson
genusperspektiv
20
för vuxna?
Kaanans (?) land
18 - Fantasy - Sagor
- Följ med på en resa till
21
- Insändare
22 - Kult. samtalar med Dennis
Lyxzén
24
- Sockersyndromet -
Människoöden som griper
25
- Hemligheter,
mord och spänning - Da Vinci-koden
26 -
Kult. tar nacksving på
vetenskaparnas saga
27
- Poesi Poesi Poesi
[information]
SeKeLs styrelse informerar
Ärade Seklerister!
Bokens Dag är avklarad, men tro inte att vi i Styret håller
oss på latsidan för det. För det händer mycket i din sektion under resten av terminen! Förutom sKVaLps eminenta fester anordnar styrelsen och kulturutskottet en
massa aktiviteter för dig som medlem.
För den muskintresserade anordnar kulturutskottet
den 24/11 en operaresa till Stockholm för att gå på La
Bohème på Kungliga Operan. Anmäl dig till vår kulturansvarige, Alexander, på [email protected]
Det kommer att anordnas en vin- och chokladprovning
den 16/10, liksom en whiskeyprovning den 12/11.
Håll utkik för information om pris och plats! Den 14
november är ett viktigt datum att boka in i kalendern,
för då har du chans att göra din stämma hörd på sektionens årsmöte. Där kommer nästa års styrelse att väljas,
liksom redaktör och kassör för Kult. Känner du att du
vill engagera dig i SeKeL? Kanske tycker du att du
skulle passa utmärkt till att vara en del av styrelsen 2005
eller passa bra i ledningen av Kult.? I så fall skall du icke
tveka över att kontakta valberedningen: [email protected]
sekel.stuff.liu.se.
4
Varje torsdag håller SeKeLs egen pub öppet från klockan 18 i
Nationskällaren (källarlokalen precis brevid HG). Kom dit och
förfesta med oss innan bandet på HG och häng med trevligt
folk! Dessutom är det alldeles gratis för medlemmar.
Men, detta är inte det enda som vi i Styrelsen sysslar med.
Känner du dig illa behandlad av en föreläsare? Är antalet
undervisningstimmar för få? Eller har du bara frågor gällande
din utbildning? Tveka då inte att kontakta mig, för det är min
uppgift att ”bevaka” er utbildning. Ni når mig på utbildningsbe
[email protected] Genom att fylla i era kursutvärderingar kan
ni ge synpunkter till lärarna, och universitet är skyldigt att ge
ut sådana. Kursutvärderingarna är ett sätt för oss studenter att
klaga på eller lovprisa undervisning och lärare, och ju fler som
säger vad som är bra respektive dåligt, desto lättare är det att få
en förändring.
Detta var allt som vi i Styret hade att säga, vill man se vad vi
sysslar med så är man som medlem välkommen att komma och
lyssna på våra möten. Dessa äger rum på måndagar, klockan
fem, på Kafé Myran i Ryd.
Kramar från Styret, genom Anna Samuelsson
Kult. 2004.05
[information]
Heeey!
M
inns ni 1993? Det var året då
JAS 39 Gripen störtade, det stals
tavlor för 500 miljoner kronor
från Moderna Museet i Stockholm och
Nelson Mandela delade Nobels fredspris
med de Klerk. Fast det är kanske inte vad
man först tänker på. För mig är 1993: tights,
Ace of Base och disco i gympasalen (och
nu, såhär i efterhand, året då världens bästa
skiva släpptes). Vad är 1993 för dig?
Den 29 oktober kan du få följa med
sKVaLp på en tidsresa tillbaka till året
då Arvingarna vann Melodifestivalen,
Årets Kulting
”Runaway Train” blev årets utländska låt och filmen som alla ville se hette
Schindler´s List. Kom som du är eller ännu bättre; som du var då!
Det kommer att finnas finfina drinkar, gott sällskap och nostalgimusik så det
räcker. Nationskällaren är platsen, biljettförsäljning sker lunchtid vecka 43
och 44 utanför Humanistiska biblioteket. Håll utkik efter affischer för mer
info. Om du är SeKeL-medlem får du även information via mail. Hoppas att
vi ses den 29:e – det kommer bli en kväll att minnas!
Förresten: om du sitter och funderar på vad det kan vara för skiva som är
världens bästa... Kom då på festen så ska jag berätta det för dig!
Rock on!
/sKVaLp genom Johanna Frölander, festerichef
Årets Kulting är ett ärofyllt pris som varje år delas ut till en
föreläsare, administrativ personal eller någon annan som gjort
något hedersvärt för SeKeLs medlemmar eller något av de ämnen
sektionen företräder.
Nu har du chansen att visa din uppskattning för någon som du tycker gjort
något bra för din klass, för universitetet eller för SeKeL. Skicka din motivering till [email protected] Vinnaren utses av Kultingkommitén, en
grupp studenter som representerar SeKeL-ämnena och kulturvetarblocket.
Kultingkommitén tar alla motiveringar i beaktande, men beslutar enväldigt
vem som förtjänar priset i år. Vinnaren presenteras i Kult.2004.06.
Tidigare vinnare av Årets Kulting är Monica Elwingsson (1999), Jan Willner
(2000), Dag Hedman (2001), Siv Beun (2002) och John Doe (2003).
Kult. 2004.05
5
[saga]
Talia, den sköna, Törnrosa och Aurora
- historien om en saga
Text: Urban Jarvid - Illustration: Tomas Olausson
Sagor är kulturella fenomen som tar lång tid för att hitta sin ”slutliga” form. Törnrosa har
ömsom assisterats av tolv feer och sovit i hundra år, ömsom fått klara sig utan feer och
ibland knappt hunnit sova alls.
T
örnrosa anses främst vara en konstsaga, d.v.s. inte någon
folksaga utan en historia komponerad på litterärt sätt.
Det hindrar inte att man kan se mytologiska föregångare
(Amor och Psyke har utpekats och i den version där hennes
uppvaktare redan är gift påminner hans hustru om Hera) och
att grundhistorien ändå kunnat cirkulera bland allmogen. När
Perrault skrivit sin version blev den så populär att den kom att
dominera de uppteckningar bröderna Grimm skulle göra drygt
hundra år senare. Jag kommer här att teckna en kort historik
över hur sagan förändrats genom fyrahundra år med främst fem
huvudstationer: Basile, Perrault, Grimm, Tjajkovskij och Disney.
I den ”ursprungliga” versionen – d.v.s. den som presenterades
av den neapolitanske barockdiktaren Giambattista Basile i hans
Pentamerone - heter prinsessan Talia. När hon föds spås hon av
astrologer och siare sväva i fara på grund av en lintråd. Hennes
far bannlyser allt lin i slottet men givetvis råkar en slända och
linhärva ändå komma i flickans väg. Hon sticker sig på linet och
faller som död ned. Hon lämnas ensam i slottet, sittande i en
praktfull stol. En tid efteråt kommer en annan kung förbi på jakt
och hans falk flyger in genom ett fönster varpå han upptäcker
Talia. Han lyckas inte väcka henne men blir betagen av henne,
bär henne till en säng och ”plockar kärlekens frukter”. Sedan
återvänder han hem och glömmer episoden.
Talia föder två barn utan att vakna. I någon översättning uppenbarar sig feer som agerar barnsköterskor, i någon annan förväntas de båda kunna klara sig själva. En dag när de ammar hittar en
av dem inte bröstet utan får tag i Talias finger istället. Då lossnar
6
linfibern som stungit henne och hon vaknar, glatt
överraskad av att vara mor.
Kungen kommer sedan och hämtar henne. Historien
har ett lika långt efterspel om hur hans egentliga hustru
på mytologiskt vis försöker få kungen att äta sina egna
barn som straff. Försöket misslyckas och upptäcks,
hustrun avrättas och kungen och Talia uppges sedan
levt lyckliga i alla sina dagar.
Det bör alltså varit en historia som denna som Charles Perrault använde som underlag när han utgav
Gåsmors sagor.
Charles Perrault (1628-1703) var en mycket minnesvärd man. Han var sekreterare hos Colbert och så
framgångsrik att invaldes i Franska Akademin där han
genom att prisa Ludvig XIV mer än Augustus drog
igång ”striden mellan de antika och de moderna”. På
äldre dagar gav han ut sin lilla sagobok, under sonens
namn. Den hade för sin tid ett rättframt och sakligt
sätt och blev stor succé. Psykoanalytiska sagotolkare
excellerar i sin avsky över Perrault som gärna fyllde
sina sagor med små fina ironier och detaljer för de
samtida salongerna, vilket stör sagoformen och anses
sabotera den psykologiska funktion sagorna fyller.
Samtidigt har han haft ett enormt inflytande på dagens
sagor. Han fann till exempel på att klä mästerkatten i
stövlar och låta askungens skor vara av glas. Gällande
Kult. 2004.05
Talia – prinsessan i den sovande skogen kallade han
henne – väntade en rad förändringar.
Perrault låter prinsessans dop bevistas av feer. En fe blir
inte bjuden och lovar henne döden medan en annan fe
byter den mot att ”bara” sova i hundra år. När prinsessan är i femtonårsåldern sticker hon sig på en slända och
Perrault låter söva ned hela hovet – det är dock ingen
konsekvens av förbannelsen utan en enkel åtgärd av den
goda fen för att prinsessan inte ska känna sig ensam när
hon vaknar. En stor skog, full av törnen och björnbärsbuskar, växer upp kring slottet så att ingen kan närma
sig det.
Värt att notera är att den goda fen låter kungen och
drottningen lämna slottet. Någon översättning antyder
dessutom att just den episoden utspelas i ett lustslott i
någon avlägsen del av riket, vilket alltså innebär att händelsen inte får någon större politisk betydelse.
Talias uppvaktare har föryngrats och blivit en prins
som hundra år senare banar sin väg mellan buskarna,
genom det sovande slottet och fram till prinsessan. När
han böjer knä vid hennes säng vaknar hon. De gifte sig
samma kväll och ”sov inte mycket”.
Historien skildrar vidare hur de lever i ett hemligt särboförhållande – prinsen håller henne hemlig eftersom
modern är jättinna d.v.s. kannibal. När prinsen blir kung
Kult. 2004.05
och dessutom fått två barn med prinsessan gör han henne till
sin formella drottning men måste snart resa ut i krig vilket ger
änkedrottningen chans att käka upp barnbarnen. Detta misslyckas, svärmodern dör och familjen lever lyckliga i alla sina
dagar.
Denna version kan alltså skymtas bakom den som förmedlas
av bröderna Grimm. Den största förändringen är att de stryker
sagans andra del och avslutar med att berätta om bröllopet.
Den mest kända detalj de bidragit med är kyssen som väcker
Törnrosa, som hon numera kallas. Den stora täta skogen blir
en mer renodlad törnehäck och sagan smyckas med en rad
humoristiska detaljer om hur slottet somnar in på ett ögonblick
– nu är det direkt kopplat till Törnrosas sömn och inte förmedlat av någon praktiskt tänkande fe - och hur det sedan vaknar
upp igen. Grimms version – insamlad ur de breda folklagrens
munnar - håller sig bättre till den traditionella sagoformen än
Perrault. Bortsett från att slottet plötsligt omges av tio meter
högt ogräs märks det egentligen inte att det gått hundra år.
Perraults text innehåller notiser om att prinsessans klänning är
omodern och att slottskapellet spelar gammaldags melodier.
I riktiga sagor märks dock inte tiden av särskilt mycket och
därför kan till och med en kung och en drottning sova i hundra
år utan att det får några politiska konsekvenser. Även dessa
sover nämligen i Grimms version. Bortsett från att Grimm
låter prinsessans födelse förutspås av en groda – som psykoanalytiskt kan tolkas som Törnrosas oäkte far - är deras version
mest en förkortning av Perraults. Efter deras sagoböcker vid
1800-talets början är sagan i princip färdigutformad – de ver7
sioner som skrivs idag är oftast någon fritt broderad Grimmtolkning med inslag av Perrault. Detaljer som kan variera är
feernas antal – sju hos Perrault, tolv hos Grimm och anledningen till att inte alla blivit bjudna till dopet.
Ytterligare ett steg togs i Ryssland vid 1880-talets slut. Pjotr
Tjajkovskij och Marius Petipa höll i motvind på att revolutionera den ryska balletten. Visserligen var det inte de som
skrivit synopsis, men hade de inte bidragit med musik och
koreografi hade balletten troligen inte varit allmängods idag.
Balletten heter – åtminstone på svenska – Törnrosa men
bygger i övrigt på Perraults saga. Även här märks tidens flykt,
även om kung och drottning sover, böjda över sin olycksdrabbade dotter. Modet växlar i varje akt – början utspelas i
ett pampigt versaillesliknande palats där männen bär allongeperuk. När prinsen däremot får uppenbarelsen om Aurora
– som hon heter här – sker det i form av en romantisk dröm
i en stor majestätiskt vildvuxen skog. Kläderna är mer sentida
och alla i prinsens följe bär trekantiga hattar. (Här måste en
kraftig reservation göras. Dessa iakttagelser kommer från
Kungliga Operans svenska uppsättning, och även om mycket
verkar vara likt originaluppsättningen kan det vara vanskligt
att dra slutsatser om hur den dansanta versionen av sagan
tog sig ut ett sekel tidigare.) På slutet kommer andra sagofigurer och firar bröllopet. Den stora förändringen i historien
är troligen ett utslag av konstnärlig ekonomi och en strävan
att öka spänningen. Balletten låter nämligen gumman med
sländan vara den onda fen i förklädnad. Det går så långt att
hon ännu efter hundra år försöker hindra prinsen från att
tränga in i slottet. I gengäld har den sista fen – syrénfen på
svenska – vuxit till en tidlös, stark och god beskyddarinna
som själv kommer och visar prinsen vägen in till slottet. Med
detta fullbordas en utveckling som påbörjades redan när Perrault bytte astrologers vishet mot en förbannelse: allt eftersom tiden gått har sagan allt mindre kommit att handla om
oundkomligt öde för att istället bli en historia om kampen
mellan gott och ont.
Det är på den tråden Disneys film om Törnrosa (1959) spinner vidare. Fen – som här avviker så fundamentalt från sina
systrar att hon snarare borde kallas häxa - förföljer Aurora,
8
som hålls gömd och blir stungen först den sista kvällen
av sin frist. I filmens värld blir dock kravet på konstnärlig
ekonomi ännu större - dagens tittare har svårt att förstå
varför hjältinnan man följt en timma plötsligt kastar sig
i armarna på en okänd karlslok, bara med motiveringen
att han ser bra ut och är prins. Alltså har Aurora träffat
sin prins tidigare och historien tillåter alltså inte någon
sekellång sömn. Snarare rör det sig om timmar. Med det
har dock ett steg tillbaka mot Basile tagits och Törnrosa
förlorat sitt mest kända attribut. Kanske är det därför den
av Disneys filmer som minst framgångsrikt cementerat
bilden av hur en viss saga ska se ut.
Vad sagan sedan faktiskt handlar om och om detta ändrats
med sagornas skiftande utformning tål att diskuteras. En
förklaring är att den handlar om den tid av tillbakadragenhet och liknöjdhet som ofta föregår puberteten – blödningen kan kopplas till menstruation och flera symboler,
däribland sländan, låter sig läsas som psykoanalytiska
tecken på sexuella handlingar. Sagans budskap är då främst
tröstande: efter den långa medvetandesänkta tid – som kan
kännas hundra år lång - väntar ett nytt liv. Det kommer att
finnas en prins även efteråt.
Det är möjligt att feministiska strömningar framöver kan
göra sagan mindre populär, även om man kan hävda att
pubertetsbekymmer även drabbar pojkar. Det är även
svårt att sia om vad Disneys försök att återuppliva sin
Törnrosa kommer att få för effekter, åtminstone på kort
sikt. Efter fyra århundraden och fem törnrosasömner är
det dock ganska lite som hänt sedan Wilhelm och Jacob
Grimm gav ut sina sagosamlingar vid 1800-talets början.
Fotnot
Den som roas av psykoanalytiska sagotolkningar bör avgjort läsa Bruno Bettelheims
Sagans förtrollade värld. För mildare och
behändigare tolkningar rekommenderas Max
Lüthis Det var en gång : om folksagans väsen.
Tjajkovskijs Törnrosa bör finnas i varje skivsamling.
Kult. 2004.05
[saga]
”Det är sant!”
Eller hur det kommer sig att din kompis
moster varit med om så sjuka saker
Text: Jon Qwarfordt
S
å står du där, skakande av vrede och skam. Dina knogar
är alldeles sargade sedan du upprepade gånger dunkat
dem i dörrkarmen. I flera år har du trott på din farsgubbes berättelse om hur hans faster importerade hem en hundvalp
från Thailand, och när valpen bet henne i handen visade det sig
att bettet inte alls kom från en hund, utan en stor råtta. Men
nyss fick du höra samma historia från en kurskamrat, med skillnaden att nu handlade det om kurskamratens syster.
Många känner säkert igen sig, bara de tänker efter riktigt noga.
Kanske har någon kompis berättat för dig att dennes hus är
byggt på en gammal avrättningsplats, och att när hans synska
kusin hälsade på, så fick hon en smäll av ett förmodat spöke.
Eller kanske läser du i Expressen om ett brandsläckningsflygplan som deltagit i släckningen av en skogsbrand. Piloten
hade flugit till en närliggande sjö, fyllt planet med sjövatten
och sedan flugit tillbaka till branden och dumpat vattnet över
lågorna. När så slutligen branden släckts, hade eftersläckningsarbetare gått in på området där elden härjat, och snubblat över
de förkolnade resterna av en man i dykardräkt, cyklop och
snorkel. Precis samma historia som du läste om på Internet för
två månader sedan.
För så förrädiska är de, vandringssägnerna. Till och med de
stora tidningsförlagen går ibland på dem, sätter dem i tryck,
och så går hela allmänheten omkring och tror på historien om
den stackars dykarens tragiska öde.
”Så djävulskt!” utropar du, ”Vem är den skyldige bakom alla
dessa lögner?” Det ska jag säga dig; det är du! Du och alla andra.
Kult. 2004.05
Brottet går nämligen till såhär:
Någon har antingen hittat på en underhållande lögn, eller
varit med om nåt lite roligt. Denne förtäljer sin anekdot
för någon av sina vänner, eller någon han försöker lära
känna. Åhöraren tycker att historien är rätt underhållande, men att den saknar något. Så hon kommer på
några förbättringar, och berättar sin version för någon
annan. Och så vidare… Till slut berättas anekdoten av
folk som inte ens har träffat upphovsmannen. Och ofta
tror de själva på historien eftersom huvudpersonen är
en kompis till en kusin till en sysslings brylling till en
kollega till den som nu berättar historien, så han finns
ju på riktigt!
Tänk på det nästa gång du känner att någon du litat på
står och ljuger dig i ansiktet; hon kanske inte ens vet att
hon ljuger.
Eller om du känner dig riktigt kränkt, hitta på en egen
vandringssägen. Det är inte så svårt, och vem vet
– kanske kommer din lögn med i tv?
Vidare läsning
Råttan i pizzan (Bengt af Klintberg) En bok
innehållande alla de största vandringssägnerna.
Urban legends - mördande legender (Jamie
Blanks) Tonårsrysare och vandringssägner
kombinerat.
9
[saga]
Vilse i trollskogen
Text: Fredrik Johansson - Illustration: John Bauer
De flesta invånare i detta avlånga land känner nog igen det godmodiga trollet i den mörka
skogen, några fler kan sätta ett namn till bilden: John Bauer (1882-1918). Bauers troll har
blivit en accepterad symbol för Sverige, hans troll är lika svenska som Carl Larssons idylliska
skildringar av svenska hem. John Bauers konstnärskap var emellertid mer än så. Mot slutet
av sitt korta liv utvecklade han nya sagogestalter som på ett spännande sätt fångade konstnärens melankoliska själ.
10
Kult. 2004.05
S
törre delen av sitt vuxna liv ägnade John Bauer åt att illustrera sagor åt tidningen Bland Tomtar och Troll. Han skapade
bilden av ett troll som kom att bli representativt för hur
många svenskar ansåg att ett troll, om det i verkligheten fanns,
skulle se ut. Bauer verkar ha känt en slags hatkärlek till sina troll,
de betydde ekonomisk trygghet för honom och hans familj, men
de begränsade också utvecklingen av hans konstnärskap. Bauer
hade stora konstnärliga ambitioner, och dessa ambitioner sträckte
sig definitivt utanför sagoboksillustrerandet.
Bauer sparade inte på krafterna när han illustrerade sagor till Bland
Tomtar och Troll, han gjorde det bästa möjliga av det begränsade
format som han jobbade inom. På ett briljant sätt begagnade han
sig av färgkombinationer som gjorde att bilderna enkelt kunde
massproduceras. Han var en stor beundrare av sagor, älskade
mystiska väsen, och kände sig själsligt besläktad med skogen,
som han älskade att vandra i. Samtidigt kände han sig vilsen i
samma skog, han ville inte att trollen skulle stagnera tillsammans
med hans konstnärskap.
John Bauer var mycket kunnig i konsthistoria, och knöt ofta
an till olika konstepoker i sina bilder. Främst påverkades han
av renässansens känsla för symmetri och prerafaeliternas enkla
skönhet, inte förrän mot slutet av sitt liv lät han sig påverkas av
samtida konst. Om man skall leta efter likheter måste den samtide
Aubrey Beardsley nämnas. Hos Bauer och Beardsley finns tydliga
stilistiska likheter. Beardsley knöt även han an till den prerafaelitiska konstskolan och den dekorativa jugendstilen som går i dess
fotspår.
Ju längre tiden gick, desto mer fångad kände sig Bauer i sin roll
som folkkär sagotecknare; han sade till sina vänner att han gjorde
”svag konst för pengar”, han led av depressioner och hans äktenskap höll på att spricka. I en av de sista illustrationerna till Bland
Tomtar och troll, kallad Rottrollen, är bilden av trollen mer bisarr
Kult. 2004.05
och hotfull än tidigare. Ett litet barn ligger naket och
ensamt och sover, omringat av förvrängda troll.
Barnet symboliserar ångesten Bauer hade inför sitt
eget faderskap, men det kan sannolikt även stå för
hans rädsla att konstnärligt kvävas av sina egna troll.
Bauer vägrade dock låta sig helt besegras av trollet,
han ville utvecklas bortom den skog han kände sig
vilsen i. Från en bit in på nittonhundratalet började
han söka andra uppdrag än sagoillustrationerna.
Fanstyg, en monumentalmålning från 1917, är olik
något Bauer tidigare skapat. Det godmodiga trollet
känns fjärran i denna ganska underliga målning som
stilistiskt är besläktad med inte minst Matisse. Ett av
Bauers sista verk, Blå Eva, vittnar om ett nyupptäckt
intresse för samtida konstutryck. Bildspråket är här
nära naivismen.
John Bauer omkom då skeppet ”Per Brahe” kapsejsade i Vättern en kall novembernatt 1918, ombord
fanns, förutom John själv, hans fru och son, plus över
tjugo passagerare och besättningsmän. Denna tragiska
död stoppade onekligen ett konstnärskap mitt i dess
utveckling.
Det är inte omöjligt att Bauer hade blivit en etablerad
och respekterad konstnär om han inte hade gått denna
tidiga död till mötes. Ofta ges han i dag inte många
rader i konstvetenskapliga verk. Tyvärr mycket på
grund av att han som illustratör inte anses fin nog.
Emellertid har John Bauers sagovärld en säker framtid på många väggar i många svenska hem, och i
många hjärtan som älskar sagor.
11
[saga]
Har ni någonsin läst en roman och känt er så exalterade över
denna att ni blivit inspirerade till att ge den bilder eller musik?
Det var detta som hände med musikern Bo Hansson då han i
slutet av 1969 fått tag på Tolkiens roman Sagan om ringen.
En saga utan ord
Text: Johanna Idebro
E
fter att ha hållit sig gömd i sin lägenhet i sex månader
efter uppbrottet med duon Hansson och Carlsson
rusade han ner till närmaste skivbolag, Decibel, med en
demo i handen.
Producenten Anders Lind förstod direkt att de flummiga, psykedeliska tonerna på demon skulle ge dem en världshit och tog med
sig Hansson ut till dennes sommarvilla för skivinspelning. Där
höll de på en tid, frenetiskt spelande och läsande Tolkien.
Ett litet problem med skivbolaget hade dock uppstått vilket helt
enkelt ledde till att de startade ett nytt; Silence, som mycket på
grund av Hanssons skiva skulle komma att bli ett av de största
skivmärkena i den progressiva musikrörelsen.
Skivan blev precis som Lind förutspått hyllad över hela världen,
den sålde i miljoner och fick guld i Storbritannien och Australien. Sagan om ringen blev en av Sveriges första världssuccéer och
omtalas än idag som en av de absoluta höjdarna inom progressiv
rock.
Två år efter skivans lansering 1970 gavs den ut med engelsk titel
och dessutom engelska låttitlar; Lord of The Rings.
12
Hansson hade redan tidigare gjort sig ett namn tillsammans med Janne (Loffe) Carlsson i deras Hansson
och Carlsson. Av en slump träffades dessa: jazztrummisen och den självlärde orgelspelaren på en av Stockholms många jazzklubbar. De ville börja jamma ihop,
kravet för att låna lokaler var att ge konserter på kvällarna så på så vis blev de snart ett erkänt namn långt
utanför Sveriges gränser. Deras musik var psykedelisk,
experimentell och improviserad, låtarna höll ofta på i
en halvtimme eller mer. Mest känd är gruppen för det
tillfälle då Jimi Hendrix spelade med dem på Klubben
Filips. Från det tillfället finns det timtals med outgivet
material.
Den experimentella, psykedeliska, jazziga grund
Hansson hade därifrån sammanblandat med det
faktum att han var en självlärd som knappt kunde ta
ut ett riktigt ackord var antagligen några orsaker till att
skivan fick sin unika stil.
Det är Hanssons orgelspel som dominerar på skivan,
men även Moog- synth, gitarr, flöjt, trummor och
Kult. 2004.05
saxofon förekommer. Musiken, som ofta går i moll,
är stämningsfull, mystisk och fantasieggande. Den har
beskrivits både som ”sagorock” och ”spacemusik”.
Hansson ville från början ha röster med på skivan, t.ex.
en kvinnlig sopran. Dock fick han ett tydligt nej från
romanens utgivare. Dessa krävde även att det på skivan
klart skulle framgå att musiken varit inspirerad av boken.
Hansson ska även ha önskat få in stråkar, harpa och mer
exotiska instrument, något som ekonomin dock satte
stopp för.
Låtarna på skivan har titlar som ”De svarta ryttarna” och
”Flykten från vadstället” och beskriver varsina stycken
ur det första verket i Tolkiens berömda triologi Sagan
om ringen. Till skillnad från Hansson och Carlsson-tiden
är låtarna på skivan väldigt korta. Ingen överstiger fyra
minuter. Något som kan tänkas ha varit mycket positivt
i säljande syfte, och det säger även en del om skillnaden
i musiken från tidigare. De improviserade halvtimmeslånga låtarna har bytts ut mot noga planerade, producerade poplåt-långa låtar.
Kult. 2004.05
Hansson är en doldis och information om honom och hans
musik är inte helt lätt att finna. Tyvärr finns det många idag
som inte har en aning om vad Sagan om ringen är för skiva,
något som jag bara kan uppfatta som beklagligt. Musiken på
skivan, som är så typisk för sin tid, har ändå något av tidlöshet
över sig på grund av dess unikum. Självklart ska skivan avnjutas tillsammans med dess inspirationskälla då den, enligt mig,
ger en starkare närvarokänsla än vad någon annan filmmusik
någonsin lyckats med.
En sekvens ut Hanssons ”De svarta ryttarna” har antagligen de
flesta hört då hans karaktäristiska orgelspel har en tydlig plats i
Moodyssons film Tillsammans.
Övrigt
Om ni är ytterligare intresserade av Bo Hanssons
skiva Sagan om ringen, gå in på Silence hemsida:
www.silence.se, där finns tips om var produkten
kan inhandlas.
13
[saga]
Astrid Lindgrens sagofigurer har blivit populärkulturellt allmängods, vilket innebär att de relativt
ofta dyker upp i konst och musik. Men hur framställs de och vilka roller får de spela? För att finna
svaren har Kult. lyssnat på två svenska trubadurer, Stefan Sundström och Lars Winnerbäck.
Pippi Långstrump möter verkligheten
Text: Andreas Hedberg - Illustration: Tomas Olausson
B
arnböckernas värld är begränsad. Pippi Långstrump
kan ramla ner i klyftor eller slåss med rånare utan att
råka illa ut. Verkligheten är annorlunda; här kan vi bli
nedslagna i en mörk gränd eller spräcka skallen mot en spetsig
sten. Den som tolkar verkligheten med hjälp av mönster från
barnboksvärlden – eller tvärtom för den delen – kommer att
bli besviken.
En av Stefan Sundströms senaste kompositioner heter ”Snickerboa” (Fula gubben Hitler, 2004). I texten konfronteras Astrid
Lindgrens sagovärld med den moderna vardagen. Visan börjar
som en drömskildring, med orden ”I natt jag drömde något
som jag aldrig drömt förut”. Men idyllen drabbas snabbt av
en besvärande tomhet. Alla godnattsagor har tagit slut, sjunger
Sundström, och drar med sig lyssnaren tillbaka till snickerboa,
där Emils träfigurer dansar som mörka demoner på hyllorna.
Pippi i kravallerna
När Pippi Långstrump träder in på drömscenen är hon trött
och söndersminkad ”som en sen Marilyn Monroe”. En entusiastisk publik skriker och applåderar åt sin idol, men Pippi
darrar förskräckt och vill gå, medan vita tabletter faller ur
hennes mun. Visans jagfigur sitter i ”ett överflöd av sex och stiliserad död” – en värld som förlorat barndomens oskuld – och
ser Emils pappa falla ihop bakom scenen och dö.
Vi frammanar sagofigurerna., sjunger Sundström. Vi säger
lycka till och låter dem gå ut i verkligheten. Och så går det som
det går. Pippi Långstrump samlar sig, plockar upp sitt hjärta ur
rännstenen och åker till Göteborg där hon får stryk av Kling
och Klang under kravallerna i Vasastan. I rätten tvingas hon
förneka polisens övervåld, ”så att ingen känner sorg för Göte14
borg”. Hon luttras i sin konfrontation med verkligheten,
ger upp väntan på pappa Efraim – ”han var visst ingen
kung på sydlig ö” – och dansar ut ur Sundströms uppgivna visa, medan Emil ”krossar rutorna och flyr”.
Vuxenvärld och barndom
”Snickerboa” är berättelsen om illusioner som krossats,
men framför allt handlar texten om hur barndomens
oskuld går förlorad. ”Jag vill ju tro […] att Jesus bjuder
på choklad åt alla barn som tror på hjärtats melodi”,
sjunger Sundström, men det är omöjligt, för ”sen får
barnen imovan och […] skam och fan, det kallas att
va vuxen, stark och fri”. Vuxenvärlden är otrygg och
mörk jämförd med minnet av den bekymmerslösa
barndomen. Den slutsatsen är inte det minsta unik. Pär
Lagerkvist ägnade en av sina mest kända dikter, ”Vem
gick förbi min barndoms fönster”, åt samma problem.
Hos Viktor Rydberg är förlusten av barndomens oskuld
ett ständigt återkommande tema, exempelvis i dikten
”Barndomspoesien” eller den nostalgiska romanen
Vapensmeden (1891).
Ronja på dårhus
En annan som beskrivit barndomens förlorade trygghet med hjälp av Astrid Lindgrens sagovärld är Stefan
Sundströms trubadurkollega Lars Winnerbäck. ”Balladen om konsekvenser” (Rusningstrafik, 1997) placerar
Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter i en oförstående modern verklighet som inte tillåter guldfyllda
kappsäckar eller högljudda vårskrik. Pippi har åkt dit för
får våld mot tjänsteman, och sitter med grånade flätor på
Kult. 2004.05
en fuktig kvinnoanstalt. Ronja har hamnat på dårhus för sina
svåra hallucinationer om fåglar med ansikten. Birk har fallit
ner i helvetesgapet för sista gången.
Hos Winnerbäck blir Astrid Lindgrens figurer blåögda idealister som det materialistiska samhället varken förstår eller
tolererar. De ”hade drömmar, och det kunde man visst ändra
på”. Men precis som hos Sundström är Pippi Långstrump
mest av allt ett naivt barn som råkat illa ut. Rusningstrafik är
en samling sånger om urbanisering, alienation och förlorad
barndom. I ”En av alla dom” sjunger Winnerbäck att han
”varit barn men sen glömt bort den färdigheten”. I ”Ingen
har lust” konstaterar han att ”vi var naiva, glada barn, tills
vuxenlivet hann ifatt”. Kvar finns minnet av barndomens
Kult. 2004.05
okuvliga trygghet – Viktor Rydberg kallade den ”paradishägringen” – och nostalgin över en tid då Astrid Lindgrens berättelser verkade rimliga.
Lyssna och läs
Pär Lagerkvist: ”Vem gick förbi min barndoms fönster” (t.ex. i Svensk dikt. Från trollformler till Frostenson,
1995)
Viktor Rydberg: ”Barndomspoesien” (i samma bok)
Stefan Sundström: ”Snickerboa” (b-sida på Fula
gubben Hitler, 2004)
Lars Winnerbäck: ”Balladen om konsekvenser” (Rusningstrafik, 1997)
15
[saga]
Disneys sagofilmer
sedda ur ett genusperspektiv
Text: Karin Sandstedt - Illustration: Tomas Olausson
D
isney är världens största producent av barnkultur
och nästan alla barn i västvärlden har sett minst
en Disneyfilm. Filmerna är populära också bland
vuxna. En del vuxna människor kritiserar dock Disneys
filmer för att reproducera stereotyper. Genusstereotyper
och förlegade könsroller är de ämnen som oftast diskuteras
i detta sammanhang. Filmerna har också fått kritik både för
att utelämna ”farlig” kvinnlig sexualitet och för att framhäva
de kvinnliga kropparna mer än männens – och därmed
objektifiera dem och exponera dem till glädje för manliga
blickar. Vissa vuxna menar att detta kan påverka barnen
negativt.
För att få en bra översikt över Disneys sagofilmer och deras
genusstereotyper har de av Margareta Rönnberg (se fotnot)
delats in i tre olika genrer: djurfabler, undersagor och husdjursbiografier.
Djurfabeln är den äldsta genren. Den är en moraliserande
berättelse med förmänskligade djur som främst riktar sig till
de allra yngsta barnen. Huvudpersonen i Disneys djurfabler
är alltid en pojke och åskådaren får följa hans utveckling
från spädbarn till driftig yngling. (Lejonkungen, Dumbo, Bambi,
Djungelboken…) Han ger sig ut i stora vida världen för att
söka efter manliga förebilder och återvänder sedan till
hemmet med en tydligare identitet. Till hjälp har han en rad
manliga hjälpare, som erbjuder flera olika manliga förebilder
och roller. Gossen förväntas anpassa sig efter de dominerande mansrollerna.
Undersagorna är också en gammal genre. Här är huvudpersonen som regel en flicka i tonåren (Snövit och de sju dvärgarna,
Den lilla sjöjungfrun…) men det finns undantag som Tarzan,
Aladdin och Herkules. Flickan hotas av en ond modersgestalt
och söker sig bort för att sedan komma tillbaka när hon har
fått sin identitet bekräftad. Den unga kvinnan behöver inga
kvinnliga rollförebilder men vill bli bekräftad och begärd för
16
den hon är. Huvudpersonen i undersagorna får sin identitet bekräftad genom andra och dessutom måste hoten mot
hennes identitet elimineras av andra. Det gör att flickorna
framstår som passiva i väntan på att drömprinsen ska
komma och rädda dem. Dessa passiva kvinnor är vanligare
i de äldre folksagorna medan de modernare filmerna är mer
komplexa och jämlika. Tonårsflickan har ofta hjälperskor i
form av äldre kvinnor (som de goda feerna i Törnrosa) som
hjälper henne att nå sitt mål.
I fablernas värld slåss pojkarna fysiskt mot sina motståndare utomhus. I undersagan kämpar kvinnorna inomhus
med ord och psykologi, mot andra kvinnor eller med sig
själva. Det är ofta gräl, bråk och avundsjuka. Pojkarna i
fablerna slåss och vinner över motståndare som är helt
olika dem själva (såsom monster, drakar, trollkarlar) medan
flickorna i undersagorna kämpar mot negativa spegelbilder
såsom styvmödrar eller styvsystrar (Askungen) eller mot
kvinnliga konkurrenter som är relativt lika dem själva. Ofta
använder de sig av magi.
Den tredje genren är husdjursbiografin. Den är en mer
sentida genre. Berättelserna utspelar sig i ett samhälle av
miniatyrformat, där djuren helst håller sig undan människorna (Robin Hood, Pongo och de 101 dalmatinerna…). Centralfigurerna är oftast par ur olika samhällsklasser. Hannen är
oftast stor, raggig och av blandras medan honan är liten,
släthårig och renrasig (Lady och Lufsen). Det förekommer
inga stora identitetsförändringar och konflikterna bearbetas i en komediform som leker med våra föreställningar
om manligt och kvinnligt. Filmerna handlar mest om
generations- och könsrollsmotsättningar och om hur ett
ansvarsfullt föräldraskap bör se ut. Filmerna fokuserar på
det vardagliga så magi och drömmar är därmed bannlysta.
Sammanfattningsvis kan man säga att hjältar oftast kämpar
mot andra män (eller manliga individer) medan hjältinnor
Kult. 2004.05
kämpar mot andra kvinnor (kvinnliga individer), undantaget
är Mulàn. Pojkarna slåss med fysisk styrka, flickor med hjälp
av magi, trollformler, goda gärningar (Skönheten och odjuret),
eller med hjälp av andra. En annan skillnad mellan könen
är att pojkar får skämta och ha kul mer än vad flickor får.
Nästan samtliga av Disneys komiska bifigurer är av hankön
(den lilla draken i Mulàn, fiskmåsen i Den lilla sjöjungfrun).
Ibland känns Disneyfilmerna väldigt medvetna och det blir
tydligt att detta med manligt och kvinnligt bara är roller som
människor spelar. I Den lilla sjöjungfrun framgår det att det är
en skillnad mellan kulturellt och biologiskt kön. Sjöhäxan
Ursula undervisar sjöjungfrun Ariel i att vara kvinnlig. Hon
lär henne hur hon ska lägga make-up och vicka på höfterna.
Ursula har dessutom tagit Ariels röst, men det är ingen
fara säger hon, människomännen tycker ändå inte om när
kvinnor pratar för mycket! Femininitet är bara ett spel, en
maskerad. Även Ariels vän, krabban Sebastian, talar om för
Ariel att hon ska vifta med ögonfransarna och pluta med
munnen för att bli kysst av prinsen.
Även i Mulàn visas det på att genus är en maskerad. Här
måste en ung kvinna lära sig att bli manlig! Mulàn övertar
sin sjuke fars plats i armén. Om hennes tilltag upptäckts
blir hon dödad. Hon klär sig som en man och försöker bete
sig som en man, vilket ger komiska effekter innan hon har
Kult. 2004.05
lärt sig att inte överdriva. För ovanlighetens skull har den
kvinnliga huvudrollen en manlig hjälpare (den lilla draken)
men det är ett måste för att hon ska kunna lära sig den
maskulina könsrollen. Tidigare Disneyhjältinnor har passivt längtat och drömt om sina prinsar, men när Mulàn
vill någonting ser hon till att få det uträttat. Kvinnokönets
skönhetsideal och förvandlingsdrömmar blandas upp med
kamp och strider.
Det framgår klart att genusstereotyper reproduceras i Disneys sagofilmer, med undantaget Mulàn, där det snarare
drivs med könsrollerna. Men det är inte säkert att barn ser
på filmerna på samma sätt som vuxna gör. Det kan till och
med vara bra med stereotyper i barnfilmerna. På så sätt kan
barnen lättare få syn på dem än om figurerna skulle vara
nyanserade. Det är först när barnen upptäcker och förstår
att det finns genusstereotyper som de kan ifrågasätta dem
och försöka låta bli att påverkas av dem. Disney kan dessutom inte forma människors verklighetsuppfattning, det är
snarare verkligheten som formar Disneyfilmerna.
Fotnot
Mer läsning om sagofilmerna: Margareta
Rönnberg: Varför är Disney så populär? De
tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv (Uppsala. 2001).
17
[saga]
Fantasy
– Sagor för vuxna?
Text: Ida Edlund - Illustration: Andreas Rehnströmer
F
antasy har ofta kallats för ”sagor för vuxna”. Oavsett
om man håller med eller inte så finns det helt klart en
del gemensamma drag mellan de två genrerna.
Det mest genomgripande är Gott vs. Ont – motivet. Historiens hjältar är goda och skurkarna onda i objektiv bemärkelse. Kampen handlar inte om att ersätta en regent med en
annan eller byta den styrande ideologin eller liknande. Utan
det handlar istället om att bevara allt liv, hälsa, glädje och
natur från ondskan som vill ersätta den rådande världen med
död, sjukdomar, sorg, depression och miljöförstöringar av
alla de slag.
I såväl sagor som fantasy finns en hel del biologism. Liksom
den elaka styvmodern eller häxan i sagorna är även orcher/
trollocker/illvättar etcetera, onda av naturen och detta inte
på grund av några omständigheter. Den som genom omständigheter kommit att bete sig illa får alltid chansen att visa sin
sanna, goda natur. Detsamma gäller med de som är goda.
Inte heller de är goda genom några särskilda omständigheter
utan av naturen. Det kan för all del nämnas, särskilt i sagor,
hur goda, rättvisa och ädla någons föräldrar var, men det
syftar aldrig på att de därför skulle ha fostrat sitt barn på rätt
sätt utan betyder oftast att det har ärvts biologiskt.
18
Det senare, uttrycks kanske inte så ofta, men ligger underförstått eftersom de föräldrarna generellt sett är döda.
Hjälten/hjältinnan är ofta ung och i varierande grad medveten om sitt kungliga arv. Det är faktiskt en skillnad
mellan de två genrerna, i sagorna är huvudpersonerna i
högre grad medvetna om sitt ursprung än i fantasy.
För att återgå till det gemensamma för genrerna så får
magin inte glömmas bort. Magi finns och fungerar verkligen i såväl sagor som fantasy. Inte bara det, magi är något
naturligt, i enlighet med naturlagarna, i den fiktionära
värld där historien utspelar sig. Däremot har fantasyn, till
skillnad från sagorna, ofta välutvecklade system för magin
och hur den fungerar, vem som kan använda den och
under vilka omständigheter.
Gemensamt för de båda genrerna är att Fienden, det
onda, inledningsvis tycks mycket starkare, rentav oövervinneligt. I slutändan visar det sig dock alltid att det goda
givetvis kan besegra det onda på ett eller annat sätt. (Prinsen besegrar draken och når fram till Törnrosa, Garion
inser att han inte är ensam i sin slutgiltiga strid mot Torak,
genom skrattet kan Tomas Covenant besegra Föraktet,
och så vidare.)
Kult. 2004.05
De flesta skillnaderna mellan de två genrerna hänger
tätt samman med omfånget. En saga är ofta ganska
kort, inte mer än ett tiotal sidor lång. Ett fantasyverk
omfattar vanligen minst en roman på ett par hundra
sidor, ofta består det av flera romaner. Alltså har
fantasyförfattaren möjlighet att lägga mer tid på att
utveckla världen där historien utspelas, magisystem,
olika ”raser” (alver, trollocker, fauner, för att ge några
exempel) och karaktärerna, deras bakgrunder och
utveckling. En saga måste istället fokusera på själva
händelseförloppet.
För att återknyta till inledningen så skulle jag vilja
hävda att fantasy snarare är kontextualiserade sagor
än ”sagor för vuxna”. Det är faktiskt en ganska liten
del av all fantasy som skrivs som verkligen skulle tilltala en vuxen läsare. Istället är målgruppen vanligen
tonåringar (ofta pojkar). Den gamla stereotypen av
fantasyläsaren har dock börjat förändras. Till exempel
har några kvinnliga huvudpersoner dykt upp på senare
år (Mara och Paksenarrion, för att nämna två) och det
finns trots allt en del kvalitativt bra fantasy. Med andra
ord bör ingen känna sig avskräckt från att ge genren en
chans på grund av det.
Kult. 2004.05
19
[saga]
Följ med på en resa till Kaanans (?) land
Text: Ólafur Steindórsson
V
ad skulle du göra med drömbilder av en paraplyförsedd faun, en drottning i en släde och ett majestätiskt lejon? C.S. Lewis (1898-1963) tog dem och
skapade drömlandet Narnia, ett land som ligger i en annan
värld, en värld vi aldrig någonsin kommer kunna resa till, hur
långt ut i rymden vi än åker! Berättelsen om Narnia består av
sju stycken barnböcker - ”barnboken är det bästa stilmedlet
om man har något att säga” (C.S. Lewis) - publicerade mellan
1950 och 1956. Böckerna bör läsas i följande ordning:
Min morbror trollkarlen (1955)
Häxan och lejonet (1950)
Hästen och hans pojke (1954)
Caspian, prins av Narnia (1951)
Kung Caspian och skeppet Gryningen (1952)
Silvertronen (1953)
Den sista striden (1956)
Lägg märke till att de inte har getts ut i den ordning som
de är tänkta att läsas, landet Narnia skapas av lejonet Aslan
först i Min morbror trollkarlen - alltså i den näst sista boken
- där huvudpersonerna är Digory och Polly, två barn som
bor i London. För att fördriva tiden går de på upptäcktsfärd
genom en passage under tacket i det radhus de båda bor i (de
är grannar; Digory bor hos sin morbror och moster, då hans
far befinner sig i Indien och hans mor ligger inför döden)
och råkar komma in i morbroderns arbetsrum. Andrew, som
morbrodern heter, har vissa kunskaper om trolldom och har
framställt lite speciella ringar ur fédamm. Med dessa kan man
resa till andra världar, och så är historien igång. Efter ett
besök i den döda staden Charn, där man plockar upp Den
vita Häxan, eller Jadis som hon egentligen heter, kommer
man till Narnia just i det ögonblick då Aslan går och sjunger
liv i landet. Narnia är bara någon timme gammalt men redan
20
har alltså något ont (Jadis) smugit sig in i Narnia.
Narnia är en utopi, en lycklig värld
Då Narnia och vår planet befinner sig i olika världar går
tiden inte lika fort i dem båda. Böckerna om Narnia tar sin
början år 1900 enligt vår tideräkning, vilket motsvarar år
1 i Narnia. Då den sista boken utspelar sig är det år 2555 i
Narnia, men ”bara” år 1949 här på jorden. Effekten därav
blir att man kan åka till Narnia och leva en hel mansålder
utan att tiden knappt har gått alls här, och var gång någon
reser dit är allt förändrat, för flera hundra år har förflutit i
Narniansk tideräkning.
Narnia är som sagt en utopi, en lycklig värld med talande
och intelligenta djur, vackra landskap och med uråldrig
trolldom som styr, och givetvis finns där en gud: Aslan.
Det är inte svårt att se de religiösa tillvittningarna: Aslan,
Narnias gud, offras och återuppstår (Häxan och lejonet);
Narnia är ”det förlovade landet”, inklämt mellan större
tyranniska riken, men räddas om och om igen av sin Gud,
som är, eller tycks vara, den ende guden (inom räckhåll
åtminstone); Aslan är god, men grym mot sina fiender,
och hans vägar äro outgrundliga, i en stunden slår han
ner hela arméer (Häxan och lejonet), i den andra hjälper han
sina vänner genom att klösa dem på ryggen med sina klor
(Hästen och hans pojke); Aravis och Shasta (senare Prins Cor)
färdas genom öknen från slaveri till Narnia, det förlovade
landet (i och för sig fyrtio år snabbare än Moses, men
ändå) etc. etc.. Kopplingarna till kristendomen är många.
Men man behöver inte läsa böckerna på detta sätt, de är
fantastiska berättelser som de är. Så för er som ännu inte
läst böckerna, fram med filten och den där koppen med te
och följ med Lewis in i hans sagas underbara värld.
Kult. 2004.05
[insändare]
Text: Ulrika Erdes, KVB-råd och studerande på KVB3
H
östen 2003 började jag studera vid Linköpings
universitet. Jag hade kommit in på det Kulturvetenskapliga programmet och såg fram emot nya
kunskaper liksom den intellektuella utmaning som universitetet skulle erbjuda. Tyvärr infriades inte mina förhoppningar.
Utbildningen ligger på en beklagansvärt låg nivå och kraven
är obefintliga.
utmaning och ej heller större intellektuell stimulans.
Dessutom vill man inte som student lägga på sig CSN-år
och stora skulder utan att känna att detta leder framåt.
Ytterligare frustration läggs vid sysslolösheten; skall man
alltså leva på lån för att det kanske kommer en utmaning
sen, på D-nivå? Jag vill ha universitetet, men uppenbarligen vill det inte ha mig och mina gelikar.
Under min första termin vid universitetet studerade jag energiskt och lustfyllt. Trots föreläsningar som gav mycket lite,
läste jag föreliggande litteratur, ifrågasatte, sökte diskussion
och samtalade med föreläsarna. Men detta gav dock föga
i utbyte. Föreläsningarna stampade kvar på extremt basala
nivåer, föreläsarna var totalt ointresserade av att ställa krav
såväl under föreläsning och seminarium som examinationer.
Våren gick i samma tecken, med förändringen att min lust till
lärande fullständigt försvann. Varför skulle jag plugga överhuvudtaget när jag likaväl klarade tentorna utan att ens öppna
böckerna?
För jag är inte ensam med problemet och frustrationen,
den känns igen hos alla i min bekantskapskrets som
jag diskuterat detta med. Den inskränker sig enligt min
erfarenhet varken till Kulturvetarprogrammet eller Filosofiska fakulteten. Inför hösten gick jag med min frustration över bristande intellektuell utmaning först till en av
universitetets studievägledare och sedan till en annan. Här
visade man stor förvåning inför problemet och menade
sig aldrig tidigare uppfattat detta. Lösningen som förelades mig av dem, oberoende av varandra, var att byta
universitet, eller hitta utmaningen på något annat ställe än
i den akademiska världen.
Det är orimligt att anta att intresserade studenter skall klara
av sin utbildning själva. Hur skulle det se ut om läkare och
sköterskor ploppade upp här och där efter att ha läst lite på
sin kammare, utan vare sig kontroll eller handledning? Vad
händer med metodologin? När varken några krav ställs eller
man uppmuntras till vetgirighet sätter latheten in. 1-2 timmar
per dag kanske man kan läsa av eget intresse, men en 40-timmarsvecka fyller man inte själv av humaniorastudier.
Visserligen finns möjligheten att läsa dubbelt, men detta leder
bara till större kvantitet, kvaliteten ligger fortfarande i träda.
Resultatet blir fler LADOK-poäng, men inte någon större
Kult. 2004.05
Är det verkligen så att Sveriges högsta instans för utbildning, universitetet, och Linköpings Universitet som
representant för denna, inte vill veta av eller har rum för
motiverade studenter som vill lära sig? Är det en orimlig
önskan att inte vilja sköta hela sin utbildning själv på
fritiden?
Den stämpel som humaniora har som flumämne med
obefintliga krav stärker institutionerna själva, genom
att visa sig ignoranta gentemot studenternas vilja och
intresse av att söka kunskap.
21
[intervju]
Text: Fredrik Johansson- Illustration: Tomas Olausson
T
orsdagen den tjugonionde september spelade The (International) Noise Conspiracy på Hg för
tredje gången. De är skivaktuella med albumet Armed Love, producerat av legenden Rick
Rubin, som bland annat ligger bakom Johnny Cashs hyllade American Recordings-album. De
är redan ett namn att räkna med inom den alternativa rockscenen i USA, och i Sverige är Dennis
Lyxzén, sångare och frontfigur i T(I)NC, välkänd för sin musik och sina vänsterorienterade politiska
åsikter.
Kult.s utsände tog en kort pratstund med Dennis innan konserten.
22
Kult. 2004.05
Fredrik: Punk och jazz brukar väl inte kombineras men ni
har samarbetat med Jonas Kullhammar (svensk jazzmusiker
som spelar på T(I)NCs två senaste plattor). Hur var det?
Dennis: Det är alltid bra, han kom in i våran bekantskapskrets lite på ett bananskal. Innan han första gången kom till
studion visste vi inte vem han var, det var Jari Haapalainen
(Bear Quartet mm.) som hade rekommenderat honom, vi
gillade honom och höll kontakten. Vi har gjort en konsert
tillsammans med honom och han spelar på vårt nya album.
Personligen är jag ingen riktig jazzdiggare men vår trummis
är uppvuxen med den musiken, och vår gitarrist Lars lyssnar
mycket på jazz. Själv är jag fortfarande för mycket punkare.
Fredrik: Så vi får inte höra någon jazzpunk från The (International) Noise Conspiracy i framtiden?
Dennis: Nej, jag vet inte riktigt, vi använder mer Jonas
Kulhammar till att expandera det vi gör. Det är inte så att
vi måste definieras som att vi gör jazz, men Jonas passar
jävligt bra in i våran musik. Jonas är väldigt mycket punk,
han talar hela tiden när vi träffas om punk. Han gav mig sin
senaste platta, kullrusk, som han gjort tillsammans med Per
Ruskträsk. Han sa till mig ”det här är riktig punk”. Så är det
förstås inte, men det är samma mentalitet bakom och därför
kommer vi jättebra överens. Det är ett ”fair” utbyte mellan
olika musiker och musikstilar.
Fredrik: När ni lade ner Refused vägrade ni prata mer om
det bandet. Varför det?
Dennis: Den viktigaste aspekten med att lägga ner Refused,
var vad som skulle hända efter att vi lagt ner det. Vi tyckte
och tycker att folk har en tendens att leva i det förflutna. Vi
Kult. 2004.05
ville inte göra några mer intervjuer eller att några fler foton
skulle publiceras på oss, det var en slags ”situationistisk
kupp”. Det var mer riktat mot journalister än mot våra
fans, vi ville inte bli exponerade mer av media, vi sa ”nu är
det över”. De nya projekten och framtiden skulle i stället
få vara det viktiga.
Fredrik: Hur är det att spela live i USA i jämförelse med
Sverige, är det annorlunda?
Dennis: Nej, rockpublik är rockpublik. Det är ungefär
samma sorts personer som verkar lyssna på oss här hemma
som i USA. Vi är ännu inte riktigt stora i USA, utan mer på
undergroundnivå. Det kan i och för sig komma att ändras
när vår nya platta släpps på American Recordings. De vill
sannolikt inte lansera oss som ett undergroundband.
Fredrik: Musiker brukar ofta få ge musiktips. Kan inte du
ge några litteraturtips i stället?
Dennis: Jag förvägrade mig själv en längre tid att läsa
skönlitteratur, jag tyckte bara att jag skulle läsa som sånt
var viktigt. Men de senaste åren har jag nästan uteslutande
läst litteratur från Norrland och Västerbotten, främst
Torgny Lindgren och Sara Lidman. Den litteraturen har
jag verkligen läst in mig på. Jag älskar Sara Lidman. Det
var väldigt tråkigt när hon dog, hon var verkligen en av de
största berättare vi har haft de senaste hundra åren. Hon
skrev jättemycket om området där jag kommer ifrån, mina
farföräldrars generation och om saker som de ekonomiska
och politiska förhållandena. Hon tog verkligen upp ”den
lilles kamp mot den store”. Hon var en fantastisk politisk
röst och en författarinna utan dess like. Plus att det alltid är
skönt att läsa böcker som är skrivna på dialekt.
23
[teater]
Sockersyndromet -
Människoöden som griper
Text: Gustav Ekman - Foto: Dan Forsberg
N
är man går på teater blir man emellanåt påmind
om hur jobbigt det kan vara; mycket naket och
utlämnande. Bland alla de skratt man får sig till
livs ligger en oändlig gråt på lur. Med subtila medel ger den
sig tillkänna kanske genom en blick, ett skratt eller bara en
gest på rätt ställe. Som åskådare kan man inte värja sig, för
till skillnad från film kan man inte blunda. Man befinner
sig trots allt där i rummet och dessa människor existerar i
ens värld. Inte förrän applåderna rullar och skådespelarna
visar sina riktiga jag upplöses illusionen och man kan
äntligen andas ut. Sockersyndromet var i denna tolkning en
sådan pjäs.
Pjäsen är skriven av tjugotreåriga Lucy Prebble och spelas
nu, för första gången utanför Storbritannien, på Ung scen
öst i Linköping.
Spelplanen är grå och kall men känns ändå bebodd. Scenografen och ljusdesignern har skapat en oerhört poetisk
spelplats som ramar in och förstärker karaktärernas känslotillstånd. Regissören Olof Hanson utnyttjar scenografin
till fullo vilket gör att pjäsen får ett bra driv, den stannar
aldrig upp eller tappar tempo.
I pjäsens centrum står sjuttonåriga Dani, en tjej med låg
självkänsla och en stark önskan att passa in och att bli
förstådd. Hon bor hos sina föräldrar, som hon avskyr,
i en ny stad som hon avskyr ännu mer. Hon frossar i
bantningskurer och samlar på omöjliga ideal. På internet
finner hon anonymitetens välsignelse. Här kan hon pröva
olika identiteter där en av dem är som den tolvårige pojken
Danny. Som Danny börjar hon prata med Tim, en tret24
tioårig man och de får någon sorts kontakt. Nyfikenheten
kring Tims avsikter tar överhanden och hon bestämmer sig
för att stämma träff med sagde man. Tim visar sig vara en
före detta lärare vars hela tillvaro är i kaos på grund av att han
är pedofil. Båda försöker de motstå alla de förbjudna lockelser som hela tiden kastas mot dem i media och i samhället i
stort. Genom att vara en vuxen människa som inte låtsas ha
kontroll över sitt liv blir Tim en kontrast till Danis mamma
som ständigt förnekar att pappan bedrar henne.
Det är detta möte och vänskapen dessa två emellan som
blir det centrala i pjäsen. Två trasiga själar som kanske kan
hjälpas åt i kampen mot den tillfälliga förlösande glädjen och
försöka gå mot drömmen om den långsiktiga lyckan. Pjäsen
kan även sägas handla om kampen mot de frestelser vi dagligen utsätts för och de destruktiva effekter de kan ha.
Skådespelarinsatserna är stundtals lysande och framför allt
Lena Strömbergs tolkning av Dani utförs med mycket känsla.
Hon hanterar balansgången mellan det lilla barnet och den
vuxna kvinnan på ett mycket övertygande sätt vilket gör att
man som åskådare har väldigt lätt att identifiera sig.
I början kunde pjäsen kännas något överdriven och framför
allt bilden av Dani väldigt extrem, samtidigt som man vet att
det är en allt vanligare bild. Det självdestruktiva blir ett verktyg i jakten på att bli sedd och att få känna.
Pjäsen bjöd på många skratt men det var med många frågor
och tunga steg jag lämnade salongen för att få en nypa frisk
luft. Det var en härligt jobbig upplevelse som skakade om
ens bekväma tillvaro.
Kult. 2004.05
[recension]
Hemligheter, mord och spänning -
Da Vinci-koden
Text: Ellinor Blomberg
D
a Vinci-koden är en synnerligen spännande roman
där en hemlighet som bevarats i århundraden
av ett hemligt sällskap, Prieuré de Sion, står i
centrum. Flera olika intressenter är inblandade i jakten
på hemligheten och de är alla beredda att ta till drastiska
metoder för att se till att de själva lyckas och för att hindra
andra inblandade att göra detsamma. Prieuré de Sion
finns på riktigt, upplyses läsaren om i början av boken,
och välkända historiska personer som Isaac Newton och
Leonardo da Vinci har varit medlemmar i den. Bokens
författare Dan Brown blandar in en hel del historiska fakta
och akademiska kunskaper i berättelsen, vilket ger den
en större känsla av trovärdighet. Detta behövs verkligen
ibland, då handlingen kan bli väl osannolik.
Dan Brown har tidigare skrivit fyra romaner, den tredje
(Angels & Demons) handlar även den om Robert Langdon
och utspelar sig innan händelserna i Da Vinci-koden. Denna
har dock inte utgetts på svenska ännu. Det som kan antas
vara anledningen till att just Da Vinci-koden är den första av
Browns böcker som kommer ut på svenska finns att läsa på
omslaget. Den är nämligen ”…den utan jämförelse mest
sålda boken i USA 2003”. Jag har inga problem att förstå
varför, Dan Brown lyckas hålla spänningen uppe i stort sätt
konstant. Han varvar gåtlösning, där välkända konstverk och
religiösa symboler tjänar som ledtrådar, med spektakulära
biljakter och mord på högt uppsatta kulturpersonligheter.
Historien är full av vändningar, både förutsägbara och oväntade.
Huvudpersonen Robert Langdon, Harvadproffessor i
religionshistoria, är en blandning av charmig hjälte och
intelligent, men disträ, akademiker. Han blir kontaktad
av den franska polisen för att konsultera dem i ett mystiskt mordfall. Föga anar han att detta ska dra honom in i
sökandet efter en gammal och välbevarad hemlighet. Till
sin hjälp har han en kvinnlig säkerhetspolis specialiserad
på kodlösning, Sophie Neveu, som inte bara är smart och
vacker utan dessutom betydligt mer kompetent än Langdon att kunna hantera de mer actionorienterade delarna
av intrigen. Handlingen utspelas till stor del i Paris och
kända platser, byggnader och föremål har viktiga roller i
berättelsen.
När jag läste boken så fick jag redan från början en känsla
av att den skrivits med en filmatisering i åtanke. Det skulle
kunna bli en riktigt bra film, men risken finns att historien i
Hollywoods regi blir för mycket action och för lite genuin
spänning. Därför vill jag rekommendera att ni inte väntar på
filmen, utan ser till att läsa boken först så ni inte riskerar att
berövas på denna underhållande historia.
Kult. 2004.05
Läs mer
www.danbrown.com
www.thedavincicode.com
25
[Kult. undersöker]
Kult. tar nacksving på vetenskaparnas saga
Text: Ulrika Erdes
J
ag ska berätta om sagans strukturer. Men är du intresserad av en vetenskaplig genomgång av olika teorier så
ska du veta att det har till exempel Bertel Nathhorst
redan gjort. Formal Structural Studies of Traditional Tales
finns på biblioteket; torrt å trist å vetenskapligt å faktiskt
jättejättefascinerande!
Vladimir Propp (1895 – 1970, specialiserad på folklore och
sagor) har det roligaste namnet så jag skriver om honom
först. Propp ville jämföra de ryska folksagorna och trodde
att han på så sätt skulle kunna hitta ’sagoformeln’ eller
någon slags ’ursaga’. För att lyckas med detta delade han
upp alla sagor i små, små enheter som fick heta morfem.
31 stycken morfem hittade han, som till exempel nummer
1 som är att en familjemedlem lämnar hemmet, nummer
16 då hjälten och skurken drabbar samman och nummer
18 när skurken besegras. De här morfemen förekommer
inte i alla sagor alltid, men en saga är alltid uppbyggd av
en morfembukett. Meningen är att man sedan ska kunna
plocka ihop de här olika morfemen och skapa den fullkomliga sagan. Ursäkta mig, men jag tycker de vi har är
rätt häftiga som de är – detta manliga storhetsvansinne! Å
sen så undrar jag bara vart alla prinsar och prinsessor tog
vägen? Är det inte lite taskigt av Propp att bara blunda för
(observera ironivarningen) sagornas djupodlade och mångfacetterade personporträtt? En fattig och självuppoffrande
flicka som vinner ädla prinsen med sin skönhet, kan vi väl
få i vår saga, inte bara handlingsmorfem. Handling utan
någon som handlar? Funkar kanske som fönstershopping
men inte i trollens värld.
26
Sen så har någon lyckats göra matte av sagorna. Helt säkert.
Ingenting får vi humanister ha för oss själva.
Sen hade vi Alan Dundes (1934-, antropolog och specialiserad på folklore) som tycker att Aristoteles är en häftig kille.
Men naturligtvis måste han vara lika häftig själv och krånglar till allting utan att egentligen komma någonstans. (Gud
hälsar och ber om ursäkt; snubben skulle egentligen ha
jobbat med att ta fram litteraturlistor över alla de ickeexisterande böcker som studenter har tenta på.) Fast egentligen
är det rätt smart att anpassa tillvägagångssättet efter resultaten. Matsäcken efter munnen liksom. Synd att man inte kan
skriva C-uppsatser så.
En sak som verkar riktigt spännande: visst är det så att allting kan hända i en saga? Sannolikhet och verklighet, sådant
spelar liksom ingen roll. Varför händer det då alltid ungefär
samma saker? Och om man jämför myter från olika håll och
tider så skiljer de sig faktiskt inte så mycket åt heller. Verkligen inte så mycket som världens språk. Sagorna kanske fanns
innan språket? Har sköldpaddor också sagor då, jag menar
om verbalt språk inte är en premiss? Ursaga? Utomjordiska
hjärnimplantat? Snacka om snurr i huvudet på mig av alla
tankar!
Och sen kan man faktiskt fråga sig om det verkligen är
viktigt att hitta sagoformeln. Om det nu finns någon sådan.
Med allting mystiskt kan väl sagan inte bli helt begriplig och
om den blir begriplig så försvinner det obegripliga och är det
då fortfarande en saga? Ständigt denne Vessla!
Kult. 2004.05
Poesi
Skicka din dikt till
[email protected]
Av er.
Idag mötte jag en blick
kanske var det kärlek
någon form av lek vad det
men det är det ju alltid.
Margareta Petré
jag står utanför men jag ser igenom dej
jag står en bit ifrån men känner dej så
nära
jag känner när ditt blod pulserar genom
dina vener
jag känner dina lungor när du andas
jag hör dina tankar
jag ser genom dina ögon
jag känner din smärta när det vrider sej
inom dej
jag känner när din hud slits bort
jag känner svedan
jag ser fortfarande när dina ögon förblindats
jag känner din blodsmak i din mun
jag känner lukten av hur kroppen
börjar ruttna
förtvina
jag är utanför i dej
är jag du?
Maro
Kuvertet med stort k.
Avsändaren är bekant.
Hjärtat hoppar studsmatta.
Ja, j a, JA!
Hoppar jämfota,
ler och sträcker armarna mot skyn.
Läser igen:
”texten publiceras”
Lena Petersson
Kult.
söker dig!
Vi vill hela tiden ha fler
medarbetare!
Vill du vara med i redaktionen och
skriva, fota, illustrera, göra layouten, sälja
annonser, komma med idéer eller göra något
helt annat? Hör av dig till oss!
[email protected]

Similar documents

teknologi i rörelse

teknologi i rörelse huserar på insidan. I Ideon Gateway samsas små och stora företag som alla är en del av innovationshuben bara ovanligt många mötesplatser, utan även det senaste inom informationsteknik. Hyresgästern...

More information

Running on the Edge of the Western World

Running on the Edge of the Western World the day dawned clear and runners were graced with perfect running conditions against the spectacular backdrop of the Monterey Bay. Our elite race proved exciting, with the overall male and female w...

More information