Få aktörer har satt samtida svensk design på kartan så

ASPLUNDS
APOSTLAR
Formgivarstjärnor runt
Asplunds bord. Från vänster:
Thomas Sandell, Per
Söderberg, Mats Broberg
och Johan Ridderstråle,
Jessica Signell Knutsson.
I mitten Sandra Asplund.
Michael Asplund i vitt,
Thomas Asplund bakom,
Emma Olbers, Ola Rune,
Anya Sebton, Thomas
Eriksson och Pia Wallén.
Bordet Bermuda av Thomas
Eriksson. Matta Fish platinum
av Thomas Sandell.
Få aktörer har satt samtida svensk design på kartan så
som familjen Asplund gjort – snart firar de 25 år som starka
stilbildare med kvalitetsproduktion kvar på hemmaplan.
Text PETTER EKLUND Foto PATRIK ENGSTRÖM Styling CECILIA TIVAR
110 02/2014
02/2014
111
ASPLUNDS APOSTLAR
Ur succéserien
Tati av Broberg &
Ridderstråle.
d
Tillverkning av
bord i serien
Vass av Claesson
Koivisto Rune.
Företagets kärna:
Michael, Thomas och
Sandra Asplund.
Asplund ägs och
drivs av Michael,
Thomas och Sandra
Asplund – inget släktskap med arkitekten
Gunnar Asplund!
Företaget startades
1990 som Galleri Asplund
på Nybrogatan 34
i Stockholm. 1994-2002
ingick företaget i Swecode, en sammanslutning av producenterna
Asplund, Cbi, David
design, Box design och
Forminord med gemensamma utställningar
i Europa. Sedan 1995
ligger butik och kontor
på Sibyllegatan 31, med
elva anställda för
utveckling, administration, möbelförsäljning
och inredningsuppdrag.
Totalt arbetar cirka 35
personer för Asplund.
112 02/2014
Byrå J 4 ur
storsäljande
serien Snö
(1994) av
Jonas Bohlin
och Thomas
Sandell.
ra fingret
längs ytan på
en Snö-byrå.
Egentligen finns
allt där, i handens
möte med den
lackade ytan och
längs kanten.
Inga skarvar,
springor eller
kantstötta hörn, bara en solid känsla av att allt
är på plats. I Asplundbutiken i Stockholm,
detta moderskepp för inredning, möbler och
form, samsas stiliga Kilt och Vass-byråer med
Tati-bordens mjuka startbanor för vardagselegans. Det är blont, grått, svart, släta ytor,
textil och trä. Mellan möblerna myllrar det
av utvalda hemprodukter och prilligheter,
souvenirer för en löftesrik Asplundkänsla.
Få känner nog till att denna solida möbelbutik startade som ett avantgardegalleri för
möbelkonst. I det tidiga 90-talet var Asplund
en viktig aktör då ett knippe svenska designföretag tog yrvakna steg ut i Europa och
definierade begrepp som nymodernism, new
swedish design och skandi-look, som en antites
till det axelvaddigt Memphismaniska, neonglittriga 80-talet som just hade slocknat med
en syntig suck. Svensk form var naturnära,
behärskad, stram och uppfriskande som ett glas
källvatten i en chokladbutik, och alla älskade
det. Författaren och formskribenten Susanne
Helgeson upplevde designbubblans skimrande
90-tal. »Svensk design räknades plötsligt på ett
Matta O av
Matz Borgström.
helt nytt sätt. Alla ville hänga med svenskarna
som var easygoing, trevliga att ta en öl med och
som pratade bra engelska. Det var okomplicerat och inte så mycket business«, berättar Helgeson. Glödheta magasinet Wallpaper jublade
att Sverige var världsbäst på design, och under
några gyllene år tycktes det som om svensk
designhistoria och framtid brände ihop till en
ny storhetstid.
»Av den tidens aktörer är Asplund den enda
som finns kvar i sin ursprungsform. De hamnade
rätt med sitt sortiment, på rätt adress och fick en
speciell och köpstark målgrupp. Viktigt är också
att de arbetar både mot privata kunder och med
offentliga möbler.«
ASPLUND ÖPPNADES 1990 som ett
möbelgalleri på Nybrogatan 34, drivet av
bröderna Michael Asplund, konsthandlare,
och Thomas Asplund som arbetade på bank,
men tyckte att det var mer spännande med
konst och möbler. Lokalen ritades av Jonas
Bohlin, med betong, små öppningar och vitt
golv. Första utställningen var med Bohlin
och den då okända arkitekten Thomas Sandell,
vars Bröllopsskåpet travades på hög i lokalen.
Bröderna Asplund hade växt upp med konst
och affärer. Pappan var vd för finska textilföretaget Tampella och det asplundska hemmet
vid Östermalmstorg besöktes av journalister
och designhöjdare som Astrid Sampe som kom
på party. »Jag växte upp med två tidningshögar,
dels konsttidskrifter, dels Veckans Affärer. Den
balansen mellan konst och affärsverksamhet ›
»ALLA VILLE HÄNGA
MED SVENSKARNA SOM
VAR EASYGOING.«
Minivitriner för
bordet. Kub av Eva
Lilja Löwenhielm.
Kabinettsskåp Frame av Anya
Sebton och Eva Lilja Löwenhielm.
02/2014
113
ASPLUNDS APOSTLAR
Stapelbar signaturstol
med strumpa. TS chair av
Thomas Sandell (2005).
›
Lackering på
fabriken Möbelboning i Tibro.
Aspunds bästsäljande
möbelserie är Snö, ritad
1994 av Jonas Bohlin
och Thomas Sandell.
Andra formgivare som
arbetar med Asplund är
Claesson Koivisto Rune,
Pia Wallén, Broberg &
Ridderstråle, Anya
Sebton, Eva Lilja Löwenhielm, Emma Olbers,
Johannes Norlander,
Per Söderberg, Thomas
Eriksson, Tom Dixon,
Jasper Morrison, James
Irvine, Marc Newson,
Alfredo Häberli, Andreas
Engesvik, Daniel
Rybakken, Ola Wihlborg, Stina Sandwall,
Anderssen & Voll,
Jessica Signell Knutsson,
Matz Borgström,
Marcel Siegel och
Mathias Hahn.
Ljusstakar
Lucia av
Thomas
Sandell.
var grunden till Asplund«, säger Michael
Asplund, vice vd, som jobbar nära kunderna
i butiken. Thomas är vd och arbetar mest
bakom fasaderna på kontoret. Mot mitten
av 80-talet hade Michael börjat tycka att
samtidskonsten var tråkig och Thomas hade
ledsnat på bankjobbet. Då slog betongstolen
ner, Jonas Bohlins ikoniska konstmöbel som
blev det sittriktiga Sveriges skräck. För Michael
blev den en uppenbarelse. Möbler som konst
var en ny väg framåt. Han lärde känna Jonas
Bohlin och möbelnestorn Sven Lundh på
Källemo. När bröderna Asplund ställde ut
John Kandells Pilaster-hylla på Konstmässan
i Sollentuna 1990 sålde de 200 stycken. »Vi
ringde till Källemo i Värnamo, och de trodde vi
skämtade.« Bröderna visade Jonas Bohlins skåp
Slottsbacken. »Vi blev utskällda av besökare som
tyckte det var förskräckligt att vi sålde rostiga
skåp för 20 000 kronor styck«, säger Thomas
och ler förtjust vid minnet.
Susanne Helgeson betonar brödernas udda
infallsvinkel. »De var inga traditionella konstnärstyper, men de var passionerade. Det hedrar
dem att de vågade den här satsningen som inte
alls var självklar, utan osäker och hånad, speciellt
av den stora arkitektkåren.«
MED LÅGKONJUNKTUREN 1990 blev
det omöjligt att sälja konstmöbler. Sortimentet
styrdes om till mindre och billigare produkter.
Samtidigt som konstförsäljningen sjönk började
det svenska designundret att vakna till liv och ett
kluster av pigga aktörer, vänner och småfirmor
gav sig av i samlad tropp till Milano, Köln och
andra internationella möbelmässor där man
träffade uppåtgående stjärnor som Jasper Morrison, Tom Dixon, Alfredo Häberli, Marc Newson, James Irvine och Piero Lissoni. »Vi sågs på
mässor, vi var små, de var små och alla tyckte
det var kul att jobba ihop«, berättar Thomas.
Den tredje asplundaren, Sandra Asplund,
»DE VAR SOM TRE LITE HANDSVETTIGA
TONÅRINGAR NÄR VI BÖRJADE ARBETA IHOP.«
114 02/2014
gjorde nu entré i firman. »Jag ville bli arkitekt
eller något annat, och det blev det andra, och
jag sökte till Beckmans designlinje«, säger
Sandra. Hon jobbade på Klara, en ledande designbutik i Stockholm, arbetade som rekvisitör.
Thomas erbjöd jobb. »Jag fick börja med att
städa ur galleriet efter två ungkarlar«, skrattar
hon. Sandra och Thomas blev kära och gifte
sig. Det var med henne som Galleri Asplund
blev butik och inredningsföretag med tydlig
profil. »Hade hon inte dykt upp hade vi nog
inte funnits i dag«, säger Thomas. Vid samma
tid flyttade företaget till större lokaler i en före
detta konsthandel på Sibyllegatan 65. Butiken
ritades av Thomas Sandell med randigt tak. Nu
började den nordiskt minimalistiska Asplundprofilen att befästas. »Jag är minimalist, men
tycker att 00-talets kyliga minimalisttrend blev
hemsk med undermåliga produkter som gjorde
miljöerna könlösa och kalla. Jag är inte någon
anhängare av feng shui, men läran har rätt i sitt
fokus på balans mellan material och form
i hemmet«, säger Sandra.
Gradvis utvecklades verksamheten med egen
tillverkning; den första egna Asplundprodukten
var ett cd-ställ, en het produkt i cd-skivans
barndom, ritat av Thomas Sandell. Tidiga
framgångar var Asplunds mattor med samtida
mönster, handknutna och vävda i Indien, på
ett väveri som man ännu arbetar med.
Förvaringsbordet File av
Jessica Signell Knutsson
väntar på avsyning.
›
ASPLUNDS APOSTLAR
Det kända handtaget.
Framsidor till Snö-serien
väntar på montering i Tibro.
Vävd matta Point är helt
ny i sortimentet.
Tati sidobord med marmorskiva
av Broberg & Ridderstråle.
›
Rendering av
ett nytt skåp
av Broberg
& Ridderstråle.
1994 kom möbelserien Snö, ritad av Jonas
Bohlin och Thomas Sandell för Forminord,
men togs över av Asplund som gjorde serien vit
och fick försäljningen att ta fart. Snö är fortfarande Asplunds bästsäljare. Formgivarna känner
sitt Asplund. När de ritar för varumärket är det
som om de vänder hem, formger behärskat
och tidlöst. Nyheterna smyger in ungefär som
årstider. Snö har på senare år följts av andra
säljande möbelsystem som Rand, Vass och Kilt
av Claesson Koivisto Rune. »De besökte oss
medan de ännu gick på Konstfack. De var som
tre lite handsvettiga tonåringar när vi började
arbeta ihop«, minns Thomas.
DET ENDA SOM inte syns i Asplundbutiken
är den svenska tillverkningen. Vi tar tåget till
Tibro, ett möbelmecka några mil öster om
Skövde, fyllt av småhus och logistiklador, nedlagda jättefabriker och levande företag som
Offecct och City möbler. Fabriken Möbelboning tillverkar Asplunds möbler. Den startades 1964 specialiserad på stilmöbler, men gick
nyligen mot nedläggning. Entreprenören Peter
Eriksson köpte fabriken och knöt kontakter
med Asplund som just då behövde hitta en
ny tillverkare. Övergången från gustavianska
modeller till minimalt 2000-tal gick smidigt,
och det är först här, vid CNC-maskiner och i
lackverkstans doft, i torkningen och monteringen, man riktigt begriper kvalitetskärnan
i Asplunds vision. Delar till Snö-serien ses
överallt: Snö som målas, Snö som torkas, sitter
i press och monteras i den typiska atmosfären av radiomusik, trädoft, lackdunster och
t-shirts med Rock hard ride hard. Alla möblerna
i fabrikens processer är redan beställda, sålda
och efterlängtade, och ska snart packas upp i
salongerna. Ett petroleumfärgat Kilt-skåp ska
skeppas till Lissabon. Sandra Asplund är på
sin sedvanliga planeringsresa, då nyheter ska
diskuteras och tillverkningsplaner spikas för
nästa år. Hon älskar fabriken, plåtar snygga
detaljer, pratar med alla och för långa diskussioner med Peter Eriksson om förbättringar i
lacker och ytbehandling. »Vi har ett socialt sätt
att ta fram möbler på. Vi diskuterar, pratar, utvecklar dem tillsammans«, säger hon och piper
iväg till syningen, det nålsöga där de färdiga
möbelbitarna ska kontrolleras. Ju enklare form,
desto svårare är det att få den perfekt, inget kan
gömmas i skarvar eller dekorer. Ann-Christin
Reistedt har jobbat här sedan 1977 och har
örnkoll på skavanker. Det krävs mod att säga
»stopp« mitt i processen, men det är precis
där Asplunds renommé skapas. »Utbudet har
ökat och jag har blivit hårdare och hårdare,
och kvaliteten har blivit bättre«, säger hon och
markerar nästan osynliga repor och prickar
med tejp. Ungefär 5–10 procent av delarna får
vända här för omlackning, mer är det inte.
DET ÄR HÄR man begriper varför Asplundprodukterna kostar som de kostar – resultatet
av noggrann, lokal produktion under schysta
förhållanden. Arbete, material, transporter,
allt är transparent och gediget, från högen av
mdf-board till lastkaj.
Designmedier har rastlöst hojtat över
konceptdesign, ornament, spontanslöjd och
nybarock, men nosar sig nu tillbaka till en tid
då svensk design hade ett slags riktighet att
skänka omvärlden. Nu lockar ursprung, äkthet
och hållbarhet och 90-talet tycks kunna lära ut
något. Är det dags att bli förståndiga?
»Det är fint att kunna luta sig mot vetskapen
att det vi gör ska hålla länge och bli framtida
klassiker. En av hemligheterna är att det är så
prestigelöst mellan oss, formgivarna och kunderna. Alla litar på alla, det är ett slags samtal«,
säger Thomas. Inför Asplunds 25-årsjubileum
2015 funderar bröderna på att ta fram någon
ny möbel i limiterad upplaga. Vid den drömmen glittrar det lite extra i de forna möbelgalleristernas ögon.
Trender må passera, men Asplund finns kvar
som ett ljust skepp, ankrat vid trottoaren på
Sibyllegatan 31, en adress som nu efter 20 år kan
jämföras med Strandvägen 5 och 5 B, hem för
Svenskt tenn och Malmstenbutiken, andra klassiska mål för konsumtionens finpromenader.
»DET ÄR FINT ATT KUNNA LUTA SIG MOT
VETSKAPEN ATT DET VI GÖR SKA HÅLLA LÄNGE.«
116 02/2014