Across the Bridge of Hope

Transcription

Bok Körsångsprojektet
0-11-07 16.24
Sidan 1
0-11-07 16.24
Sidan 2
Prolog.
Det är märkligt detta. Att veta var och när någonting börjar. När skeenden och
människor hakar i varandra och växer och blir eget liv. Var det i Wollongong i
Australien där Erik Westberg först fick höra talas om millenniefirandet på Tonga.
Eller var det i Norrbotten i Sverige där musiken kom till. Var det kanske när Irland
fick en ny president som ville bygga broar mellan norra och södra delarna av
Den Gröna Ön. Eller var det i länder som Kroatien, Kongo-Brazzaville och delar
av Ryssland, där strävan för fred, frihet och mänskligt värde skapar en universell
längtan efter frid på jorden och en önskan att uttrycka denna längtan i sjungna
ord.
Det liv som kom till i detta skeende fick ett namn.
Across The Bridge of Hope.
Maria Stolterman
Projektledare: Erik Westberg och Daniel Hansson, Musikhögskolan i Piteå
Text: Maria Stolterman
Översättning: Mark Wilcox Communications & Language AB
Grafisk formgivning: Maria Juhlin, Formidabel
Illustrationer: Anna Björnström, Kombinera AB
CD-rom-produktion: Vombat
Foto: Mikael Gastavsen, Ulf B. Jonsson. Irland: Maria Stolterman. Kongo-Brazzaville: Leopold Nkounkou
Kroatien: AVS Broadcast, Split, Kroatien. Tatarstan: ??????????
Tryck: Luleå Grafiska, 2000.
0-11-07 16.24
Sidan 4
Förord.
Det känns egentligen fel att kalla fredsbud-
kavlen ”Across the Bridge of Hope, Choral
Singing for Peace and Justice” för ett projekt. Det är ett för litet ord för någonting så
stort. Men räcker inte språket för det man
vill beskriva är det väl ett bevis för att liv i
sin storhet ibland blir obeskrivligt. Så för
enkelhetens skull kallar vi trots allt den stora
fredens fågel som sjungande flyger över världen det här året, för ett projekt. Ett projekt
där 8000 körsångare i 260 körer fördelade
på 56 länder har deltagit. Med den här
boken vill vi berätta hur idén föddes och om
vägen till dess förverkligande. Den är också
ett stort tack till alla tusentals människor
som på olika sätt deltagit, som genom sin
tro på sångens kraft visat på det hopp och
den förtvivlan som vår värld är.
Sveriges Television producerade en dokumentärfilm, ”Från dröm till verklighet –
Across the Bridge of Hope”. Filmen berättade om projektet och ville ge en vision av hur
musiken vandrar över jorden, från land till
land, från kontinent till kontinent. Körer
från hela världen bjöds in att filma sina
framträdanden och sedan skicka materialet
till Sverige. Då gjorde vi en intressant upptäckt.
I världens stora metropoler, där det finns
TV-stationer i vartannat gathörn och små
digitala videokameror i var mans ficka, därifrån kom nästan inget material. Det var inte
så konstigt. Tiden var knapp och en kör är
ett ganska trögt instrument till sitt omfång.
Det underliga var att de körer som blev budbärare i filmen fanns i länder vi aldrig vågat
hoppas på. I nya länder vars gränser knappt
hunnit torka på den moderna kartan.
I regioner som varit så långt från västvärldens öga att vi inte känner till dess namn.
I land där inbördeskriget brann i den magra
jorden, där gömdes det inspelade bandet i
kurirens hand för att nå en annan hand. Och
en annan. Många händer senare lades det till
slut på ett effektivt skrivbord i ett välordnat
land som inte med något sinne kan minnas
eller föreställa sig ordet krig.
Av detta förstod vi att teknik, avstånd
och stort besvär ingenting betyder i länder
där den heta önskan om mänskligt värde
överskuggar allt annat. Därför har vi velat
lära oss mer och samtidigt berätta om dessa
5
0-11-07 16.24
Sidan 6
länder. Fanns inte denna heta önskan så
fanns inte denna sång.
Vi vill också berätta om Shaun
McLaughlins land. Shaun dog, 12 år ung,
i det tragiska bombdådet i Omagh den 15
augusti 1998. Shaun och hans vänner KellyAnn, Paul, Sean, Laura och Elisabeth är de
som satt ord på all vår längtan efter en varm
och trygg värld. Det kunde de göra för de
visste hur en sådan längtan ser ut.
De längtar än.
För att förstå hur människorna i dessa
länder har levt sina liv medan körer runt
hela vårt klot har repeterat sin fredssång,
måste man gå tillbaka långt i tiden. En kon-
flikt är aldrig ny. Den är lika gammal som
dess historia och den är en väv av komplicerade mönster. Historien är människor som
har sin kultur och sin tradition, sin tro och
sin sanning.
Och sanningen är lika sann för alla.
Erik Westberg, idégivare, bitr. professor,
Musikhögskolan i Piteå
Maria Stolterman, textförfattare
A Bridge of Hope
Orange and Green – it doesn´t matter,
united now don´t shatter our dream,
scatter the seeds of peace over our land,
so we can travel hand in hand across the bridge of hope.
Shaun McLaughlin, Laura Doherty, Kelly-Ann Gallivan,
Paul Deery, Elizabeth O'Donnell, Sean Gallanagh
6
7
0-11-07 16.24
Sidan 8
Fyra folk i förfluten tid.
Irland
Il ponte della speranza
Arancioni o verdi - non importa,
uniti non distruggeranno il nostro sogno,
spargiamo i semi della pace nella nostra terra,
così potremo viaggiare mano nella mano
lungo il ponte della speranza"
8
Translation: Alessandro Gambel
Det är kelterna som räknas som Irlands
ursprungsbefolkning och de fanns på den
gröna ön redan 600 f.Kr. På 1000-talet startade normandernas kolonisation av England.
De blev engelsmän och hundra år senare
började deras erövring av Irland. Så lades
grunden för 800 års konflikt mellan England
och det keltiska Irland. När den protestantiska drottning Elisabeth under sent 1500-tal
lade under sig den Irländska Kyrkan blev
religionen en del av den bittra konflikten.
Kelterna höll trofast kvar vid sin katolska
tro.
Engelsmännen tog ett allt fastare grepp
om Irland. Den allra nordligaste delen,
Ulster, var mest svårtillgängligt, men i början
av 1600-talet konfiskerade till sist England
sex av nio counties. Engelska protestanter
koloniserade Ulster, och så lades grunden till
det i dag delade Irland. Men Ulster var glest
befolkat och de nya invånarna var till slut
tvungna att tillåta både keltiska arrendatorer
och markägare i provinsen. De två religiösa
grupperna blev en farlig blandning. År 1641
utbröt det första katolska upproret mot
Ulsters protestanter. I dag, 360 år senare är
konflikten fortfarande verklighet.
Under nästan 300 år pågick en ojämn
dragkamp mellan England och Irland om
makten i Irland. Katolikerna var den absolut
största folkgruppen, men trots det hade de
mycket lite att säga till om. Inte förrän i slutet av 17oo-talet fick de rösträtt, men bara
om de ägde land eller fastighet. Katoliker
hade heller inte rätt till offentliga uppdrag
eller platser i parlamentet. 1801 ingick
Irland union med Storbritannien, men det
blev bara ett kvitto på att britterna egentligen inte brydde sig om sina irländska bröder.
Hungersnöden var svår, tyfus, dysenteri och
kolera härjade landet i mitten på 1800-talet,
men den brittiska regeringen gjorde mycket
lite för Irland. Folkets bitterhet mot regeringen ökade, frihetsrörelser bildades, blod
spilldes och en parlamentarisk kampanj för
självstyre inleddes. Storbritanniens regering
mjuknade och runt sekelskiftet lades flera
förslag till självstyre. Inget av dem förverkligades.
Nu var missnöjet så stort att det var tid
för en stark politisk kraft. 1905 bildades
Sinn Fein, en politisk rörelse för en irländsk
republik. Britterna uppfattade dem som det
hot de var, och många greps. Trots att en
stor del av dem satt i fängelse i England, var
de framgångsrika i valen 1918, och den 21
januari 1919 deklarerade 25 av dem
irländsk självständighet i Dublin. Samma
dag utbröt Självständighetskriget, och nu
9
0-11-07 16.24
Sidan 10
nämns för första gången den Irländska
Republikanska Armén. Kriget avbröts sommaren 1920 . På det kom ännu ett. Den 7
januari 1922 antogs ett förslag om att bilda
den fria staten Irland, medlem av det
Brittiska samväldet men med egen regering.
Men förslaget antogs med mycket liten
majoritet, och de som inte godkände förslaget vägrade helt att gå med på ett Irland
under den brittiska kronan. Det ledde till ett
blodigt inbördeskrig som sträckte sig till maj
1923. När kriget var slut var läget som
majoritetsbeslutet ett år tidigare bestämt,
den fria staten Irland kvarstod.
Men bland Ulsters protestanter var motståndet mot en irländsk regering starkt, och
1922 hävdade parlamentet i Belfast, Nordirlands rätt att stå kvar inom det förenade
kungariket (United Kingdom). På så sätt
delades Irland i två delar. 1949 distanserade
sig den södra delen än mer genom att utropa
sig till republik. Norr om gränsen har oroligheterna mellan de olika grupperna fortsatt,
och skriver fortfarande blodig historia.
1972, efter det som blivit känt som den blodiga söndagen i Londonderry, The Bloody
Sunday, avsattes det parlament som fanns i
Nordirland. Sedan dess har Nordirland inte
haft eget självstyre.
Tatarstan
Tatarstans huvudstad Kazan ligger 80 mil
öster om Moskva, där floderna Volga och
Kama möts. Republikens yta är lika stor
som Irland och har 3,7 miljoner innevånare.
10
Genom historien har också många folkgrupper mötts här, korsat varandras vägar, språk
och religioner. Ordet tatar hittar man i olika
tider och sammanhang. Ursprungligen var
det namnet på en mongolstam i Kina i början av medeltiden. På 1200-talet, när alla
turkisktalande stammar öster om det gamla
Ryssland erövrats av mongolska krigare,
kallades det gamla Ryssland för Tartarien.
Men redan innan det fanns ett folk i området mellan floderna Volga och Kama som
bar namnet Kazan Tatars. De blandades
snart med de mongolska tatarerna.
Men redan för 100 000 år sen var området bebott, och den första staten grundades i
sekelskiftet 800-900talet. När området invaderades av de mongolska tartarerna 1236
blev staten en del av den turkiska staten
Zolotoya Orda. Sedan Zolotoya Orda så
småningom kollapsat bildades en rad nya
stater, däribland khanaten Kazan. Kazan
ärvde etniska traditioner, språk, religion,
kultur och byteshandel både från ursprungsstaten och det erövrande folket. I mitten av
1500-talet stormades khanaten Kazan av
Ivan Den Förskräcklige, och på så sätt blev
khanaten en del av Ryssland. Så skulle det
vara i drygt 350 år.
Efter ryska revolutionen 1917 grundades
Den Tatarska Autonoma Sovjet-socialistiska
Republiken, (the Tatar Autonomus Soviet
Socialistic Republic). I historiskt perspektiv
blev den epoken kort, bara drygt 80 år. Den
30 augusti 1990 antog republikens (Supreme
Council) deklarationen om Tatarstans suve-
räna stat. (the Declaration on State Sovereignty) Sedan Sovjetunionens fallit antog
Tatarstan den 6 november 1992 en ny konstitution. Den säger att republiken Tatarstan
är en suverän stat som lyder under internationella lagar, och den är knuten till den
ryska federationen på grundval av fördraget
om ömsesidigt delegerad makt. (subject of
the International Law, associated with the
Russian Federation on the basis of the
Treaty on mutually delegated powers.
Tatarstan är en multietnisk republik med
mer än 70 olika etniska grupper. De två
stora grupperna är tatarer (48.5 %) och ryssar (43.%), och båda gruppernas språk är
officiella. Majoriteten av Tatarstans innevånare talar ryska.
Hälften av Tatarstans befolkning bekänner sig till islam och är världens nordligaste
muslimska nation. Islam har haft sitt fäste
bland republikens tatarer sen 900-talet. Den
ortodoxa kristendomen kom med den ryska
befolkningen efter khanaten Kazans fall. Det
finns ungefär 700 moskéer och 200 kyrkor i
republiken.
Av Rysslands 89 republiker och regioner
var det bara två som deklarerade suveränitet
efter Sovjetunionens fall. Bara två vägrade
också 1992 att underteckna Moskvas federala fördrag. Den ena var Tatarstan. Den
andra var Tjetjenien.
Kongo-Brazzaville
Området kring Kongofloden i Centrala Afrika
var bebodd redan tusen år f. Kr, och namnen
på de olika folkgrupperna visar fortfarande de
etniska gruppernas språk och kulturer.
I slutet på 1800-talet upprättade upptäcktsresanden Savorgnan de Brazza en station vid det som kom att bli staden
Brazzaville. Frankrike koloniserade landet
norr och väster om Kongofloden, och det
blev en del av Franska Ekvatorialafrika.
Under andra världskriget flydde general De
Gaulle till Kongo-Brazzaville och därifrån
ledde han sin befrielsekamp. I landet bor det
2,4 miljoner invånare och Brazzaville är
huvudstad. Fortfarande är landets valuta
fast knuten till den franska francen, och det
officiella språket bredvid bantuspråken är
franska. Grannlandet i öster heter numera
Den Demokratiska Republiken Kongo, eller
Kongo-Kinshasa, men under lång tid bar det
namnet Zaire.
1960 blir Kongo-Brazzaville självständigt, men som i alla nya länder tar det tid att
nå stabilitet. 1968 inleds en marxist-leninistisk militärregim med stöd av armén, och
regeringsmedlemmar fängslas och torteras
innan de släpps.
1977 mördas presidenten och året därpå
sker en palatskupp dirigerad av kommunisten Denis Sassou Nguesso. Han kommer att
finnas med länge i landets historia. Under
hans regim korrumperas det lilla landet både
inrikes och i utländska kontakter. KongoBrazzavilles enda säkra inkomst kommer
från deras oljekällor, och det stora franska
oljebolaget Elf drar klara fördelar av sina
nära kontakter med Sassou Nguesso.
11
0-11-07 16.24
Sidan 12
Åren går och oron ökar i landet. Efter
internationella påtryckningar genomförs en
allmän folkkongress 1991. Enpartiväldet
avskaffas och man utlyser allmänna val till
kommunalt styre, till parlament och till presidentpost.
1992 väljs Pascal Lissouba till president.
Han var jordbruksminister i den första regeringen efter självständigheten, och sedan
statskuppen 1977 har han arbetat för
UNESCO. En ny konstitution med demokratisk parlamentarism införs, och den nya
regimen börjar arbeta för ett fritt och demokratiskt fungerande land. Men skulderna till
andra länder är kolossala, korruptionen en
del av landets sätt att fungera och inte fungera, och infrastrukturen ett stympat nät av
slitna vägar och ofarbar räls. Svårigheterna
för den första demokratiska regimen på 24
år är enorma.
12
Kroatien
När kroaterna kom till Adriatiska Havets
östra kust befolkade man ett område som
först varit grekiskt, sedan romerskt. År 852
nämns Kroatien för första gången i officiella
dokument. Under ett par århundraden regeras Kroatien av hertigar (dukes) och kungar,
men när den siste kungen dör i början på
1100-talet, går Kroatien in i en union med
Ungern. Sedan dess har inte Kroatien varit
en egen nation. Under 800 år ingick Kroatien i olika europeiska regimer. Så bryter första världskriget ut 1918 och när monarkin
Österrike-Ungern faller blir Kroatien en del
av Kungadömet serber, kroater och slovener,
det land som senare utropas som Jugoslavien.
Jugoslavien bestod av Slovenien, Kroatien, Vojvodina och Bosnien-Herzegovina –
som alla tidigare ingick i Österrike-Ungern –
samt Serbien och Montenegro. De två delarna kämpade under första världskriget på
olika sidor, och det nya Jugoslavien var alltså redan från början en farlig härd av olika
traditioner, religioner, nationer och språk.
Redan i mitten på 1800-talet hade serberna ett hemligt program för att skapa ett
Storserbien. Det Jugoslavien som bildades
efter världskriget blev i stort sett vad de serbiska nationalisterna ville. Det blev serbernas politiska, militära och juridiska system
som rådde i Jugoslaviens alla delar. Inte ens i
Kroatien fick kroaterna behålla majoritet på
något område. 1930 var i genomsnitt 90 %
av alla poster inom politik-, rätts- och bank-
väsendet i Kroatien besatta av serber. 95 %
av alla lärare vare serber, polisregimen var
grym, och kroaterna förföljdes.
Så kom andra världskriget, och 1941
besegrades Jugoslavien. Kroatien delades nu
mellan Ungern och det nazistiska Tyskland –
fascistiska Italien. Så delades också befolkningen i två grupper: De som stödde fascistregimen, och de som anslöt sig till antifasciströrelsen. Antifascisterna kämpade nu för
ett nytt Jugoslavien på federal grund, där
alla delar skulle ha samma rättigheter.
Och ett nytt Jugoslavien blev det, nu ett
kommunistiskt sådant. 1945 utropades Den
Federala Socialistiska Republiken
Jugoslavien, med Kroatien som en republik i
federationen. President Josip Broz Tito motsade sig Sovjetunionens totalitära system
men odlade sin egen personkult och upprätthöll en rigid kommunistisk regim. Hans försök att lösa de nationella problemen i Jugoslavien lyckades inte heller. Trots att han
själv var kroat var fortfarande majoriteten
av militären och den statliga administrationen serbisk, och kroaterna kände sig också
ekonomiskt exploaterade. När sedan Tito
dog 1980 och den jugoslaviska krisen började visa sig på allvar, kom en svår tid för kroaterna, liksom för de andra folken inom
Jugoslavien.
Nu fanns en ny öppning att bilda det
Storserbien som funnits på serbernas dagordning sen mitten på 1800-talet, och man
spiller ingen tid. 1986 blir nationalisten
Slobodan Milosevic serbernas nye partileda-
re. Kosovos och Vojdovinas självstyre upphävs 1987, och Montenegro förvandlas till
en serbisk provins. 1989 får Milosevic än
mer makt när han blir Serbiens president.
Men kroaterna har nu beslutat sig för att
gå sin egen väg. 1990 hålls för första gången
efter andra världskriget ett mångpartival i
Kroatien, och 1991 – nästan 1000 år efter
sin senaste självständighet – utropar
Kroatien sig som självständig stat. Samtidigt
har Sloveniens kommunistparti brutit sig ur
det jugoslaviska, och nu är Jugoslaviens
sammanfall ett faktum. Strider bryter ut
mellan kroater och serber i Kroatien och serberna stöds av den jugoslaviska armén.
Också Bosnien-Herzegovina attackeras nu,
och målet är att rensa båda områdena från
muslimska slaver och kroater. Rensningarna
sker via attacker och koncentrationsläger.
Enligt FN finns det 45 serbiska koncentrationsläger, men Bosnien hävdade att de var
över 100. Den jugoslaviska armén rankades
vid den här tiden som den tredje största i
Europa, och Kroatien hade i praktiken inget
försvar. Anfallen pågick till 1995.
Mitt under brinnande krig, 1992, blir
Kroatien medlem av Förenta Nationerna.
Lanu Moli pe lanu Meamata,
E le afaina.
Tuu faatasi o tatou faamoemoega,
Ina toto ia le fatu o le Filemu I eleele Uma,
Ina ia tatou savavali faatasi ma uulima
I le Auala o le Faamoemoe mo le lumanai oi luma,
Lanu Moli pe lanu Meamata,
E le afaina.
Translation: High Talking Chief Moelagi Jackson,
Savai'i, Independent Samoa
13
0-11-07 16.24
Sidan 14
1996.
Irland 1996
Shaun McLaughlin är tio år den hösten när
han börjar 4:e klass i Scoil Íosagáin. Skolan
är sammanlänkad med den ljusrappade
katolska kyrkan i Buncrana, allra längst
norrut vid den irländska Atlantkusten, nån
mil från gränsen till Nordirland. På eftermiddagarna slänger Shaun snabbt av sig
skoluniformen och knyter på sig rullskridskorna. Tillsammans med sina kompisar
åker han upp och nedför Knockalla Drive
utanför sitt hus. Gatan är perfekt. Asfalterad
och lite för brant för oroliga föräldraögon,
men precis lagom för äventyrslystna barn.
Shauns mamma Patricia öppnar dörren till
det grå radhuset och ropar in honom till
middan. Hon får alltid vänta en stund innan
han dyker upp. Står han inte på rullskridskorna så är han på fotbollsplanen, eller ute
och fiskar. När han kommer cyklande tillbaka är det första han gör att ge sin mamma
en kram. Shaun är mammas pojke. Och på
kvällen är det han som lägger sitt brunlockiga huvud i mammas knä i soffan framför
TV:n, inte småsyskonen Elaine och
Christopher.
Inte långt från familjen McLaughlin, på
andra sidan den irländska gränsen pågår ett
intensivt arbete för ett fredligare Nordirland.
I januari samma år kom en rapport från tre
oberoende utländska observatörer med förslag om nödvändiga åtgärder inför ett framtida fredsavtal i Nordirland. Parterna i avtalet är de brittiska och irländska regeringarna
och de stridande grupperna i Nordirland.
Nu bjuder man in de nordirländska grupperna till förberedande samtal. Man vill komma
fram till en gemensam lösning på den politiska konflikten. Men sen århundraden har
samtal mellan grupperna betytt vapnens
språk. Nu anser kommissionen att det inte
finns någon möjlighet att nå enighet förrän
alla vapen är borta ur den irländska politiken. Därför rekommenderar man total
avväpning av alla paramilitära organisationer.
Erik Westberg 1996
I Australien var det vår när Europa gick mot
höst 1996. Den svenske körprofessorn Erik
Westberg var stationerad som gästdirigent
i Wollongong strax söder om Sydney, och
det var där han fick höra talas om millenniefirandet på Tongaöarna.
– Tonga i Söderhavet skulle bli det första
land som gick in i det nya millenniet, och
genast föddes idén att uruppföra ett stycke
körmusik vid detta historiska tillfälle. Då
15
0-11-07 16.24
Sidan 16
hade jag inte en aning om att idén skulle
växa och bli det den nu har blivit!
Erik Westberg är en lågmäld och yvig
person. Hans ord är aldrig stora och idéerna
kan till en början låta mer som en förflugen
tanke. Yvigheten ligger i hur idéerna växer
och förgrenar sig och tar betydligt större
plats än den på ytan försiktige upphovsmannen. Att uppföra ett stycke nyskriven musik
på millennienatten var bara en av Erik
Westbergs många musikaliska idéer, men
den växte till ett fredsprojekt som bokstavligen svept med sig människor över hela världen.
– Ganska snart förändrades idén till ett
stycke musik som skulle kunna sjungas vid
varje tidszon under hela nyårsdygnet, och
då blev ju texten det centrala. Det måste
vara en text som alla som sjunger kan stå
för, och som kommer från hjärtat oavsett
vilken kontinent vi bor på och vilka levnadsförhållanden vi har.
Erik Westberg bad sin kollega och vän
på Sveriges nordligaste musikhögskola,
kompositören Jan Sandström att skriva körstycket. Tillsammans letade de igenom stora
delar av världslitteraturen utan att hitta den
text de sökte. De försökte få en text författad till sitt stycke utan att lyckas. De skrev
till och med till FN:s generalsekreterare Kofi
Annan och till förre nobelpristagaren i litteratur Kenzaburo Oe, men ingen av dem
hade möjlighet att skriva speciellt för det
här tillfället.
16
Tatarstan 1996
I tatarernas land heter huvudstaden Kazan.
Det var här, i slättlandet mellan de rinnande
vattnen som Lenins revolutionära bana började. Han lär ha uppviglat sina medstudenter, blev avstängd från universitetet och fortsättningen blev historia. Trots det håller
man nu på att ta ned den heroiska målningen av bolsjevikledarna som finns vid den
pampiga trappan på presidentpalatset.
Kreml speglar sig i långsamt strömmande
vatten precis där de stora floderna Volga
och Kama möts, och istället för de forna
bolsjevikerna ska nu 30 av Tatarstans mest
berömda söner få pryda Kremls vitkalkade
väggar. Leo Tolstoy kommer att blicka ner
på Kazans en miljon innevånare, så gör
också den store operasångaren Fedor
Shaliapin, balletdansören Rudolf Nuriev
och många andra. Tatarstan var en av det
gamla Sovjetunionens flödande kulturella
källor, och nu när republiken håller på mejsla ut sin egen identitet ska kulturen skulpteras fram och ta den plats den har.
Det är ingen tillfällighet att man väntat
så länge som fyra år med att byta ut symbolerna på presidentpalatset. Sedan Tatarstan
deklarerade sig som en suverän stat och vägrade skriva på federationens fördrag, har
republiken långsamt men mycket målmedvetet arbetat på den linje man valt.
Tatarstans president heter Mintimer
Shaimiev. Han är tatar, kommunist och
nationalist. Han är den perfekta personen
för att kombinera förväntningarna och
önskningarna i den egna republiken i diplomatiska förhandlingar med Moskva.
Shaimiev valdes till Tatarstans president i
juni 1991, samma dag som Jeltsin valdes till
Rysslands. När Jeltsin besökte Tatarstan
hälsade han Shaimiev genom att säga: ”Ta
så mycket suveränitet som ni kan svälja”.
Det är ett citat som har blivit klassiskt.
Shaimiev tog honom på orden, men visste
också var gränsen gick. Medan Tatarstan
arbetade på sin konstitution, var protesterna
starka i Moskva. När Tatarstan, som den
första ryska republiken, utropade suveränitet, stod ryska trupper vid republikens gränser. Tatarstans nationalister krävde att
Shaimiev skulle utropa republiken som
självständig stat. Tonen var högljudd och
stämningen hätsk. Historiens börda var
tung, och nu var äntligen rätt ögonblick att
slå sig fria från århundraden av auktoritet
utifrån. Men Shaimiev visste att total självständighet vore en omöjlighet, det skulle
helt säkert leda till krig. Han nöjde sig med
att utropa Tatarstan som suverän stat, och
trupperna drog sig tillbaka.
Den andra republiken i Ryssland som
förklarade sig suverän var Tjetjenien. Men
de utropade också självständighet.
Kongo-Brazzaville 1996
När regnen börjar falla i Kongo-Brazzaville
den här hösten har president Pascal Lissouba
försökt styra landet efter demokratiska principer i fyra år. Det har inte varit lätt. Oljan är
landets svarta guld, och förr var det franska
bolaget Elf den enda guldgrävaren. Den nye
presidenten har bjudit in fler till oljefälten.
Det har gett mer pengar till ett land som
verkligen behöver det, men man har också
fått ett skadeskjutet före detta monopolföretag och en kränkt före detta kolonialmakt.
Skulderna växer och intecknas i oljevinster
som man bara hoppas ska komma. Lissouba
upptäcker också att makt genom åren gett
honom mer makt, och han börjar bli rädd
för opposition i nästa val.
Han har all anledning att vara rädd.
Världsbanken har satt villkor för krediterna
och Lissouba försöker betala igen lån genom
att minska administrationen. Människorna i
Kongo-Brazzaville tycker inte att utvecklingen ser bra ut, och han har två motkandidater
i presidentvalet nästa sommar: Borgmästaren
i huvudstaden Brazzaville; Kolela och den
förre presidenten och diktatorn Sassou
Nguesso.
Kroatien 1996
Hösten är i sitt tidigaste skede i låglandet
utmed den stora floden Donau i nordöstra
Kroatien. Det har gått dryg fem år sedan
staden Vukovar, på gränsen mellan Kroatien
och Serbien, föll. När serbernas anfall mot
staden började i augusti 1991, förutspådde
experter i väst att kroaterna skulle kunna
hålla stånd i två dagar. Tusen av de 1700
kroater som försökte skydda sin stad var
volontärer, och mot sig hade de 50 000 välutrustade serbiska soldater understödda av
flyg och 600 tanks.
17
0-11-07 16.24
Sidan 18
Det gick två dagar. Det gick fem, det gick
tio. Från den en gång blå himlen regnade
bomberna och granaterna över den alltmer
sargade staden. Skyarna var tunga av damm
från vapen och missmod, det gick trettio
dagar och medan de oavbrutna anfallen sköt
sönder ett folks hem kröp hösten närmare.
Femtio dagar, sjuttio. Dimman anföll och
Vukovars beskyddare blev allt färre. De som
inte dödades direkt i de aldrig vilande striderna skadades och fördes till Vukovars
sjukhus. Ingenting vilade. Inte ljudet av de
tjutande järnfåglarnas ständiga attacker, inte
de stumma skriken från de döende försvararna, inte den uppfläkta gråten från deras
kvinnor och barn. På den 86:e dagen kom
tystnaden. Vukovars envisa kraft hade runnit ut i blod och aska, i krossad sten och flisor av mänskligt värde. Men anfallet som
skulle ta två dagar blev tre månader av segt
motstånd i Davids kamp mot Goliat, och
Vukovar har en speciell betydelse för alla
kroater.
Nu, i oktober 1996 står man vid kanten
av massgraven Ovcara. Regnet tränger ner
innanför kragarna och marken ger med sig
under de trevande sulorna. Man vet inte hur
många som finns i graven, men tillsammans
med FN sätter nu Vukovars män spadarna i
Most nadeje
Oranzoví ci zelení - nezálezí na tom,
sjednoceni nenicme ná? sen.
Necht v celé zemi roz?írí se míru séme.
Pak ruku v ruce pujdem pres most nadeje.
18
den tunga jorden. Ovcara betyder ”fårens
plats”, men det är inga lamm som offrats
här. Varje spadtag bär vredens kraft och sorgens urlakade utmattning. Ur gravens svarta
gräver man fram 200 människokroppar. Alla
är patienter från sjukhuset i Vukovar. De var
en gång sårade soldater, och när Cyrus
Vance besökte sjukhuset direkt efter Vukovars fall levde de fortfarande. Nu ligger de
utan ansikten i ovigd mark i ett land som
kämpar för erkännande.
Den 6 november accepteras Kroatien
med sina 4,6 millioner innevånare av
Europarådet i Strasbourg.
0-11-07 16.24
Sidan 20
1997.
Irland 1997
Den 11:e november installeras Irlands åttonde president. Hon heter Mary McAleese och
är den första irländska presidenten född i
Nordirland. Med henne föds ett nytt hopp
om ett mer enat Irland med färre konflikter.
Temat för hennes presidentskap är att bygga
broar. Mellan syd och nord, mellan katoliker
och protestanter, mellan nationalister och
lojalister, mellan unionister och republikaner.
Men hon vet att hon genom att uttala det
också rör upp starka känslor. I sitt installationstal säger Mary McAleese bland annat:
– ”Yet I know, to speak about reconciliation is to raise a nervous query in the hearts
of some North of the border, in the place of
my birth”
– ” I know the distrust go deep and the
challenge is awesome.”
– In Ireland we know only to well the
cruelty and capriciousness of violent conflict.
Our own history has been hard on lives
young and old. Too hard. Hard on those
who died and those left behind with only
shattered dreams and poignant memories.
We hope and pray, indeed we insist, that we
have seen the last of violence. We demand
the right to solve our problems by dialouge
and the noble pursuit of consensus.”
För att bygga broarna från grunden vill
Mary McAleese få med sig Irlands barn .
20
Hon bjuder in skolbarn över hela landet att
skapa någonting på temat bro. Det kan vara
en pjäs, kanske en målning, en skulptur eller
en dikt. I Scoil Íosogáin i Buncrana antar eleverna utmaningen med liv och lust. På stengolvet i korridoren utanför klassrummen sitter Shaun tillsammans med sina kompisar
Paul, Laura, Sean, Kelly-Ann och Elisabeth.
De bestämmer sig för att skriva en dikt.
Ordet bro är givet, och så vill de ha med de
färger som blivit symbolen för den politiska
konflikten; orange och grön. De funderar
och pratar lite hit och dit, så där som man
gör i ett grupparbete när man är i 11-årsåldern. Så småningom blir de färdiga.
Flickorna borstar bort dammet på de svarta
plisserade kjolarna i skoluniformen när de
reser sig upp för att lämna över dikten till
sin lärare. De har gjort sin uppgift. Inget
märkvärdigt med det just då.
Men president Mary McAleese tycker
annorlunda. Bland alla alster hon får in från
Irlands skolor väljer hon ut några som hon
tycker särskilt mycket om, som hon tycker
är just märkvärdiga. Den dikt som barnen
från Buncrana skrivit är en av dem. I början
av juni året därpå blir de inbjudna till presidentens bostad utanför Dublin, Áras an
Uachtaráin. För barnen blir det ett möte
med sitt lands president, en tur genom alla
irländska presidenters residens och mat i den
21
0-11-07 16.24
Sidan 22
gröna residensparken. För Mary McAleese,
republikens åttonde president, är mötet ett
hopp om en ny generation irländare som har
förmåga att se mer framåt än bakåt. Det blir
en mycket speciell dag för alla brobyggare,
president som barn.
Orange and Green – it doesn’t matter,
united now don’t shatter our dream,
scatter the seeds of peace over our land
so we can travel hand in hand
across the bridge of hope”
Shaun McLaughlin, Laura Doherty, Kelly-Ann Gallivan,
Paul Deery, Elizabeth O’Donell, Sean Gallanagh
Erik Westberg sommaren 1997
Som ett första steg i att göra verklighet av
sin världsompännande musikaliska idé åkte
Erik Westberg till Tongaöarna sommaren
1997. Det var där som det nya millenniet
först skulle ringas in, och det var där sången
först skulle uppföras. Tonga är ett litet kungadöme i Söderhavet, och när kungen av
Tonga firade sin 78-årsdag i juli, var det Erik
Westberg som dirigerade hans privata kör.
– Där stod jag i den stora vita metodistkyrkan i huvudstaden Nukuálofa. Värmen
var tropisk och fåglar flög över våra huvuden, in och ut genom de öppna fönstren.
Kören bestod av ca 100 personer som älskade att sjunga starkt. Jag tänkte, att om
denna enda lilla varma ö kan svinga sin sång
så högt, hur mycket kraft finns det inte då i
hela den sjungande världen!
Det var också då som idén om ett diplom
föddes. Erik Westberg ville att alla körer
22
runt världen som sjöng den sång som så
småningom skulle få namnet ”Across the
Bridge of Hope”, skulle känna att de deltagit
i någonting viktigt, någonting storslaget,
någonting gemensamt. Ett diplom skulle
kunna vara ett sådant minne. Samtidigt ville
han att diplomet skulle bli ett sätt att manifestera att någon verkligen tycker att det alla
dessa körsångare skulle göra, var viktigt.
Väl tillbaka i Piteå började han arbeta
för att inflytelserika honnörspersoner i de
länder som var närmast knutna till hans idé
skulle signera diplomet. På så sätt skulle de
stödja arbetet. Han fick kontakt med det
svenska hovet, med irländska presidentpalatset, den kung som han nyligen hade uppvaktat på Tonga, och till sist med Förenta
Nationerna. Irlands president Mary
McAleese skrev ett mycket vänligt brev till
Erik Westberg, och den text som kom att
pryda diplomet är hennes ord.
– År senare, när jag sen står där med det
färdiga diplomet är det svårt att fatta att det
faktiskt finns, säger Erik Westberg. Alla
tusentals mil som det färdats kors och tvärs
över jorden. Och alla som signerat diplomet;
drottning Silvia, kungen av Tonga, Irlands
president Mary McAleese och FN:s generalsekreterare Kofi Annan har gjort det själva,
med sin egen hand, de ha alla tagit sig tid att
själva skriva på. Det måste vara ett bevis på
att de faktiskt tycker att det är viktigt att
sjunga för freden!
Tatarstan 1997
Den sena sommaren i Tatarstan är historisk.
Hans Helighet Patriarken av Moskva och
Ryssland, Alexy den andre, är på besök.
Människor i Tatarstan har varit kristna sedan
1500-talet, men det här är första gången de
får träffa sin patriark och ledare. Det är ett
stort ögonblick. De fyra grekisk-ortodoxa
munkarna i vokalensemblen Pritcha sjunger
med utsökta röster och perfekt intonation.
De fyller Raifa Heliga Jungfrus Kloster med
slingor och fraser som sjungits i århundraden,
och den vida akustiken för budskapet in i
framtiden. Vid alla ortodoxa tempel som
Hans Helighet besöker möts han av människor gripna av stunden.
Bara ett par dar tidigare inträffar en
annan historisk händelse. Under dessa heta
augustidagar äger Tatarernas andra världskongress rum i Kazan. Tatarer från olika länder och med olika levnadsvillkor diskuterar
under några dagar sin gemensamma historia
och framtida utmaningar. Att vara arvingar
till Djingis Khans erövrare är en sammansatt
känsla av gamla hjältedåd och ond bråd död,
men hur man än ser det har man sitt eget
språk och sin egen kultur. Tatarerna är
Rysslands näst största folkgrupp, och deras
traditioner är förstås viktiga för tartarerna
själva, men de påverkar också de grupper
som lever tillsammans med dem.
Genom århundraden, folkvandringar och
krig har umgänget mellan tartarer och ryssar
varit spänt och komplicerat. De båda folkgrupperna med olika religioner, språk och
perioder av välde över varandra balanserar
för att få jämvikt. Under förhandlingarna och
önskningarna om suveränitet eller självständighet i början av 90-talet låg våldet mellan
grupperna mycket nära. Historien kunde ha
skrivit inbördeskrig istället för fredligt avtal.
Men åren har gått och konflikten har fått dra
sig tillbaka för andra mål. Så blir den här
sommarens minnesvärda möten för kristna
respektive tartarer lugna. Också det skriver
historia.
Den förre diktatorn Sassou Nguesso har satt
upp ett högkvarter i norra delen av Brazzaville. Hans valstrategi har varit att bilda en
egen armé. De andra presidentkandidaterna
konstaterar vilken taktik som gäller och
även de bygger upp egna privata miliser,
borgmästaren Koleleas i sydväst och den sittande presidenten Lissoubas i södra delen av
landet. Sedan många år finns ett parlamentsbeslut på att privata miliser är förbjudna,
men demokratiska principer verkar inte
längre ha någon betydelse. Nu har det gått
så långt att parlamentet till sist beslutar att
alla milisgrupper ska avväpnas inför presidentvalet. Men det går inte som man tänkt
sig.
Den 5 juni stöter olika väpnade grupper
samman vid Sassou Nguessos högkvarter. I
ett land där oredan och oron redan är stor
och människor är rädda och bittra är det
svårt att säga hur det börjar. Ett svar kan
vara att president Lissouba försöker avväp23
0-11-07 16.24
Sidan 24
na Sassou Nguesso med sin egen privata
milis istället för landets armé. Det demokratiska valet som man förberett ser mer och
mer ut som en dröm som inte kommer att gå
i uppfyllelse. Det blir inget presidentval i juli.
Önskedrömmen tar skepnad av en mardröm. Det demokratiska valet förbyts i ett
inbördeskrig som rasar i fyra månader, och
en halv miljon människor skräms på flykt.
Många i irrande, ständigt växande led inom
landet, andra stapplande över gränsen till
något av grannländerna.
Sassou Nguessou får nu också stöd från
Angola. Deras trupper kommer över havet,
den öppna sjövägen med det franska oljebolaget Elfs välbekanta båtar. Borgmästare
Kolela och president Lissouba ser vad som
är på väg att hända, och flyr till slut sitt
land. Den förre diktatorn Sassou Nguessou
tar kontrollen över Kongo-Brazzaville och
när oktoberregnen åter börjar falla över det
sargade landet, installerar han sig som ny
president.
Kroatien 1997
Det är två år sen kriget tog slut, det är sommar i Kroatien, och man vågar börja tro på
en framtid.
1200 utvandrade kroater från 20 olika
länder har samlats för en festival i huvudstaden Zagreb. Man har fått kontakt med
varandra genom kroatiska föreningar i USA
och Canada, och nu träffas man runt de kroatiska sederna och traditionerna. Före den
kroatiska självständigheten hade det varit
24
omöjligt, men sommaren 1997 åker grupper
runt hela landet. Deras röster formar sångerna och deras fötter gör historiens avtryck i
danserna. Bland städernas gränder, på låglandets slätter, vid Donaus stränder och på
de branta klipporna vid Adriatiska havet,
överallt ljuder den kroatiska traditionens
toner och ord. Man bevarar och sörjer i ett
och samma andetag.
I flera år har utställningen ”Zadars guld
och silver” med föremål tillverkade av kroatiska konstnärer från 500-talet och framåt,
varit gömd. Under kriget vaktades den noga
bakom slutna lås, men nu kan den visas igen.
Den frihet som man haft på papperet sen
1991 blev inte sann förrän kriget var över,
och först nu vågar man återigen öppna dörrarna för de 250 föremål av oskattbart värde
som utställningen är.
I mitten av juni, efter sex års serbisk
ockupation, integreras slutligen Donauregionen fredligt med Kroatien. Det sker
under Förenta Nationernas överinseende,
Vukovar hör återigen till Kroatien, och det
är en sommar värd att sjunga.
Men i Jugoslavien väljs den serbiske
nationalisten Slobodan Milosevic till landets
president.
25
0-11-07 16.24
Sidan 26
1998.
Irland: The Good Friday Agreement
1998
Den 10 april 1998 blir en stor dag i den
irländska historien. Efter drygt två års intensivt arbete för fred i Nordirland, och många
års strävan innan det, når parterna till slut
fram till ett avtal. Det sker på långfredagen i
den vita parlamentsbyggnaden i Stormont,
Belfast. Avtalet kommer att bli känt som
The Good Friday Agreement, eller Belfastavtalet.
Avtalet syftar till att självstyret i Nordirland – som drogs tillbaka 1972 – återinförs. Självstyret ska vara en demokrati där
Nordirlands minoritet, den katolska befolkningen ska vara delaktig. På sikt ska också
Nordirlands befolkning välja om de vill enas
med den södra delen av ön och ingå i
Republiken Irland, eller om de vill fortsätta
att vara en del av unionen Storbritannien.
För att självstyret ska bli verklighet
måste många villkor uppfyllas. Bland de mer
kontroversiella är kravet att de paramilitära
grupperna, bland andra IRA, ska överlämna
sina vapen, och att de politiska fångar som i
dag sitter fängslade ska friges. Alla inblandade vet att vägen till att avtalet uppfylls kommer att vara lång och krokig. Men de flesta
är nu ändå beredda att vandra den.
26
Irland: Omagh, 15 augusti 1998
Lördagmorgonen är solig och lugn den 15:e
augusti 1998 när bussen kör iväg inåt landet
från Buncrana. 40 Elever och några lärare
från Scoil Íosogáin ska visa sina spanska
vänner The Ulster History Park utanför
Omagh i Nordirland. Shaun är tolv år nu,
och har åkt den här turen två gånger tidigare. De kommer varje sommar, de spanska
barnen, för att lära sig engelska bättre. De är
katoliker precis som barnen på Scoil Íosogáin, och de bor hos familjer i Buncrana.
Shaun har varit uppe sen sju, och trots
att mamma Patricia säger till honom att gå
och lägga sig igen, kan han inte. Det är för
pirrigt i benen. Som vanligt är hela pojken
ett soligt leende, och mamma ger upp. Shaun
springer över till grannpojken Oran som är
åtta år och som också ska med, och nu sitter
de och hoppar förväntansfullt upp och ned
på sina säten i bussen. De kan turen och ser
fram emot alla välkända platser. Den historiska parken är ett utomhusmuseum där
man får veta hur människorna på deras
gröna ö levde redan för 10.000 år sen.
I den tidiga eftermiddan närmar sig bussen Omagh. Egentligen ska de fortsätta förbi
stan till parkmuséet, men barnen tjatar om
att få stanna och köpa godis, och så bli det.
En kort liten paus. Bussen parkerar mitt i
centrum och sen de bestämt en tid när de ska
samlas igen, springer alla iväg i lördagsru27
0-11-07 16.24
Pont de l'espoir
Orange et vert – cela n'a pas d'importance
– unifié maintenant ne
brise pas nos rêves,
sème à la volée la paix sur nos terres,
de façon à ce que nous traversions main dans
la main le pont de l'espoir."
Translation: Nadine Robin, Belgique
28
Sidan 28
schen för att sen ses med varsin åtråvärd
kladdig påse.
Men de ses inte på det sätt de tänkt sig.
Somliga ses aldrig mer. Det blev ingen historisk vandring genom århundraden. Den
korta pausen blev timmar av ofattbara
sekunder mellan urblåsta hus och skrikande
kaos, och när lärarna långt senare räknar in
barnen i bussen fattas 16 personer. Tillfället
för bomben var väl valt. Omaghs smala
gator var så fyllda med folk som de bara kan
vara en sommarlördag när stadens invånare
går sin shoppingrunda, och när det dessutom
är karneval på gång. 29 personer dog den
eftermiddagen i Omagh. Hundratals skadades. Och godispåsarna blev liggande i de blodiga ruinerna av det fyra månader gamla
fredsavtalet.
I Buncrana är det fortfarande stilla och
varmt. Patricia och John McLaughlin och
deras grannar i radhuslängan på Knockalla
Drive samlas utomhus. De har hört om bomben på nyheterna. Nu sitter de i eftermiddagssolen på de varma låga stenmurarna som
avslutar tomterna mot gatan, dricker sitt te
och pratar om vad som hänt. Igen har det
hänt. Det man hoppades slippa efter fredsavtalet. Ingen av dem har än en tanke på att de
två pojkarna från längan kan ha varit i närheten av bomben. De skulle ju inte ens till
Omagh. Patricia går och handlar, men vid
fyratiden när hon är tillbaka och baxar kassarna med lördagsmiddagen genom grinden
kommer grannfrun gråtande emot henne.
Eftermiddagstimmarna blir långa. Att
bussen var i Omagh när bomben detonerade
vet man nu. Också att några av barnen
aldrig kom tillbaka till samlingsplatsen vid
bussen. Men inte vilka. Kvällen blir svalare
på stenmuren framför längan men ingen går
in. Vid niotiden lär bussen vara på ingång till
Buncrana, och föräldrar, släkt och vänner
drar sig i tystnad mot skolan för att möta.
Av 40 barn kommer 24 tillbaka den kvällen.
John sätter sig i bilen. Vägen ner till
Omagh är oändligt lång. Det lyser i alla fönster i radhuslängan den natten. Nu och då
ringer man från sjukhuset i Omagh och vill
att Patricia ska ge dem upplysningar som
kan hjälpa dem att identifiera Shaun. Det är
nu alldeles klart att han finns bland dem som
inte själv kan säga vem han är. Från tretiden
kommer samtalen tätare, och man vill veta
mer detaljer, vilka underkläder han har, om
han har några ärr eller födelsemärken. Men
Shaun är 12 år. Han byter själv underkläder
på morgonen och sätter på sig de strumpor
han vill ha. Patricia vet inte. Det enda hon
kan säga är färgen på byxorna och tröjan.
Men det är som att det inte räcker. Inte heller
märket efter vattkopporna verkar hjälpa.
Klockan tjugo i sju på morgonen är det John
som ringer. Bland de barn som är i samma
ålder som Shaun, har John till slut identifierat honom. Han har känt igen sin son på
hans klocka.
Tre av barnen från Buncrana dog i
Omagh. Ett av de spanska barnen och en av
ledarna kom aldrig hem till Madrid igen.
Shaun och grannpojken Oran fann man sida
29
0-11-07 16.24
Toivon silta
Oli lippu oranssi tai vihreä
– samantekevää.
Mukaan vaan.
Ei surmata meidän unelmaa!
Kylvetään rauhaa yli maan.
Mennään käsi kädessä
toivon siltaa aina vaan.
Translation, Kääntänyt Vappu Pyykkö
Sidan 30
vid sida.
Irlands chockade folk fick samma kväll
höra Buncranabarnens bön om fred. President Mary McAleese läste deras dikt i TV,
i en nyhetssändning som ingen ville tro var
verklighet.
Långt senare tog utbrytargruppen the
Real IRA på sig ansvaret för bombdådet.
Ingen har gripits för attentatet.
Erik Westberg: Efter Omagh, 1998
I den sömniga svenska sensommarkvällen
slog Erik Westberg på sin TV hemma i
lägenheten i Piteå.
– Som alltid när man sitter i sitt trygga
vardagsrum och världens grymheter kommer via satelliter eller radiovågar är det så
svårt att ta det till sig. Det går ju inte riktigt
att förstå. Men här läste Irlands president
upp en dikt av en pojke som hade dött
samma dag i detta fruktansvärda bombdåd.
Där jag satt i min fåtölj fick jag veta att han
hette Shaun McLaughlin, och var 12 år
gammal, och då blev det ju tydligt på ett helt
annat sätt. Dessutom hade han skrivit en
dikt där han bad de stridande att inte krossa
den dröm om fred som han hade. Han blev
själv krossad mitt i striden. Det är ofattbart
att människor kan göra såna saker mot
varandra i frihetens namn.
Erik Westberg blev mycket gripen av
Shaun, Kelly-Ann, Elisabeth, Paul, Sean och
Lauras dikt. Också Jan Sandström blev
djupt berörd. Då förstod de att de hittat vad
de letat efter i nästan två år.
30
”Orange and Green – it doesn’t matter,
united now don’t shatter our dream,
scatter the seeds of peace over our land
so we can travel hand in hand
across the bridge of hope”
Nu hade Jan Sandström mött den text som
inspirerade honom att komponera, och det
var också nu som Erik Westbergs idé började växa på allvar. Nu verkade tanken på att
uppföra stycket under det första millenniedygnet liten. Ett dygn blev till ett år, och
under år 2000 kommer ”Across the Bridge
of Hope sjungits av 8000 körsångare i 56
länder spridda över jorden. Hur många
gånger är omöjligt att säga.
Tatarstan 1998
Under förra årets historiska händelser, besöket av Alexey den andre och tatarernas
världskongress var president Shaimiev en
självskriven gäst. Han är medelpunkten i
republikens alla viktiga händelse, och 1996
valdes han som president för sin andra mandatperiod. President Shaimiev är en omtyckt
man, och i valet drog kommunistpartiet tillbaka sin kandidatur, rädd för ett nederlag
som inte skulle se bra ut. Och det var nog
klokt. 78% av befolkningen gick till valurnorna, och Shaimiev fick 97,5 % av rösterna. Tatarstans folk litar på sin ledare, och att
han ska lotsa dem rätt i de svårnavigerade
farvatten som rysk politik kan vara.
Det är inte konstigt att denne 60-årige
man nått den enorma popularitet han har.
Sedan Tatarstan deklarerat sin suveränitet
förde Shaimiev tuffa förhandlingar med
Yeltsin i tre år. Shaimiev är en seg tatar och
en tålmodig pragmatiker, och i februari 1994
skrev han under ett historiskt dokument tillsammans med Jeltsin. Det bilaterala fördraget ger Tatarstan full äganderätt till republikens oljekällor, den viktigaste inkomstkällan.
Man får behålla det mesta av skatterna inom
republiken, och i utrikeshandel har man rätt
att föra sin egen oberoende ekonomiska
politik.
I Tatarstan vajar republikens egen flagga,
innevånarna flyger med det egna flygbolaget,
och man har egen handelskammare för utrikesaffärer.
Shaimiev är medveten om att allt detta
inte alls är detsamma som självständighet.
Men hans sätt att styra sin republik mot allt
större suveränitet har lett till förändringar
inom Ryssland. Trots att Moskva först vägrade, har nu mer än 20 av Rysslands regioner förhandlat med Moskva för egna avtal.
Få har lyckats lika bra och få har samma
förutsättningar att få sina regioner att fungera, men Shaimiev har definitivt gjort avtryck
i den ryska politiken.
Och Shaimiev menar att allt detta hade
varit omöjligt om Tatarstan hade krävt allt
på en gång, självständighet. Det sätt han
valde, och som han till slut också fick med
sig båda folkgrupperna på, vann republiken
tid och Moskva fick inga hållbara argument
för att starta krig. Hade Tatarstan valt
samma väg som Tjetjenien hade man också
valt samma öde.
Den 28 augusti, två veckor efter bomben i
Omagh i Irland, startar motståndsrörelsen
mot Sassou Nguesso i Republiken Kongo.
Åtminstone enligt borgmästaren Kolela. Som
ofta är det svårt att veta vilka uppgifter som
är de riktiga.
Västvärlden var mycket tyst under inbördeskriget i detta lilla land på västkusten av
jättekontinenten Afrika. Inte något land fördömde att den demokratiskt valda regeringen i republiken störtades. Det var inte heller
många som erkände den nya regimen och
den självutnämnde statschefen. Endast tre
länder; grannlandet den Demokratiska
Republiken Kongo (Kinshasa), de assisterande truppernas Angola och den gamla kolonialmakten Frankrike.
Det tar tid för Kongo-Brazzaville att
återhämta sig efter kriget. Människor återvänder sakta, modstulna och svältande till
sin huvudstad. Den nye statschefen behärskar den och de norra delarna av landet, och
trupperna från Angola vakar över det skenbara lugnet. Men det är i söder som de flesta
av Kongo-Brazzavilles härjade innevånare
finns. Deras forne valde president lever i exil
i London, och den före dette borgmästaren
finns i USA. Därifrån manar nu båda sina
trötta landsmän till uppror. Och trots tröttheten växer missnöjet. Regeringen betalar
inte längre ut några som helst löner.
Oljebolaget Elf, som så lätt skeppade in de
angolanska soldaterna verkar inte lika angelägna att ta med dem tillbaka, och kvinnor31
0-11-07 16.24
Sidan 32
na är rädda. Många har varken män eller
hus. Deras nakna fötter letar efter fäste, och
de är lätta offer för rastlösa soldater. Efter
kriget pågår också rättegångar, men de söker
ingen sanning utan snabba lösningar och
beslut. Sedan domsluten fallit faller också
kulan. De dömda avrättas omedelbart och
utan nåd.
Man försöker medla. Sex fredsmäklare
utsedda av Kongos Ekumeniska Råd åker ut
för att få grupperna att samtala, men de når
inte sitt mål. De kommer inte ens fram. De
mördas kallblodigt, av vem är svårt att säga.
Nu är det total anarki på de flesta håll i landet. Människor är rädda, och möts av en
lika rädd regeringsmakt som i jakt på oliktänkande brutalt rensar stora delar av
södern. Rädsla föder våld. Och våld föder
mer våld. FN uppskattar att 800 000 människor är på flykt under hösten, vandrar i
veckor och månader. Sover på marken i
okända skogar eller i tomma hus som plundrats. Hus som nyss var någon annans hem.
På flykt i ett land där det inte finns någonting att fly till. Städer bränns, byar plundras
och i skogarna svälter människor.
Julkrubborna packas inte upp det här året.
Fem dagar före jul, den 18 december bryter
nästa inbördeskrig ut i Kongo-Brazzaville.
Kroatien 1998
Sommaren 1998 går mot sitt slut och
Kroatien förbereder sig för ett celebert
besök. Påven Johannes Paulus II är på väg
till Kroatien. Kroaternas relation till
32
Vatikanen och den katolska tron är lång och
stabil. Redan i mitten av 800-talet erkände
påven Johan VIII den kroatiska staten. Han
ber kroaterna att alltid förbli troende kristna, att vara fridsamma och aldrig kriga mot
vare sig grannländer eller andra folkslag.
Ett århundrade senare fick kroaterna,
som enda europeiska folk, rätt att använda
sitt eget språk i mässan. Medan man i andra
länder lyssnade till Den Heliga Skrift på grekiska och latin, predikades Guds ord bland
kroaterna på deras eget språk och texter
präntades med deras egen skrift, glagoliska.
Den övriga katolska gemenskapen får vänta
mer än 1000 år på samma privilegier. De får
inte höra sina egna språk talade vid gudstjänster förrän i början av 1960-talet.
Det är i början av oktober 1998 som
påven anländer med hela sin tradition och
följe. I huvudstaden Zagreb håller den
åldrande patriarken mässor för tusentals
människor, och i Split har 2000 körsångare
från södra Kroatien samlats för att hylla sin
religiöse ledare.
Politiker och partier kommer och går,
åsikter och opinioner förändras och förbyts
genom tiderna. Ur körsångarnas strupar väller nu lovsången till det kroaterna kunnat
lita på i århundraden, sin tro och sitt förhållande till Vatikanen och Gud.
Under 1998 angriper Jugoslaviens
Slobodan Milosevic Kosovo, och Milosevic
anklagas av Förenta Nationerna för krigsförbrytelser.
33
0-11-07 16.24
Sidan 34
1999.
Erik Westberg:
mötet med barnen, 1999
Det blåser och regnar i Buncrana, längst där
uppe på den irländska kusten, när Erik
Westberg äntligen får träffa författarna till
”Across the Bridge of Hope”. De väntar på
honom i skolan där de tillsammans med
Shaun skrev den dikt som kommer att gå
som en fredens budkavle över jorden. Alla
bär de svarta slipsar på skjortorna under
sina klarblå pullovers. Flickornas bara knän
ser frusna ut under de svarta plisserade kjolarna. Själva verkar de inte alls störda i den
fuktiga kylan som drar in från Atlanten.
– Jag var så förväntansfull inför detta
möte. Äntligen skulle jag få se ansiktena
bakom den text som blivit det som nu drev
hela det här projektet framåt! Möta artisterna helt enkelt. Och det var fantastiskt roligt!
Laura, Kelly-Anne och Paul är lite försiktiga av sig. De nyper fast tröjärmen med handen, och det är Sean och Elisabeth som
berättar för Erik Westberg hur det hela gick
till. Hur Irlands nya president Mary
McAleese bett alla Irlands skolbarn att skapa
nånting på temat bro, och hur de sen träffade
henne i Dublin. Det är alldeles tydligt att det
var en spännande dag, ett speciellt minne.
När Erik tar fram världskartan för att
visa alla platser i världen där deras dikt ska
sjungas ler barnen lite generat mot varandra.
34
Men när han stoppar in en CD i klassrummets lilla dammiga bergsprängare, och de
för första gången får höra sin dikt tonsatt då
griper allvaret dem. Med varsin nyss överlämnad CD i knät lyssnar de uppmärksamt
när Erik Westbergs Vokalensembles röster
höjer och sänker sig i den bro som kompositören Jan Sandström byggt av toner. Det är
helt stilla i klassrummet och i barnens ansikten speglas musiken. Små leenden till gosssopranen, höjda ögonbryn när melodin
klättrar uppåt, en avslappnande utandning
när de spända minuterna är över.
– Att träffa barnen var bara roligt, berättar Erik Westberg. Nog förstår jag att de sörjer sina vänner som dog i Omagh, men barn
lever trots allt i nuet på ett annat sätt än
vuxna. Jag var lätt om hjärtat när jag vinkade hej då till dem, och det kändes väldigt bra
för mig att de var glada åt musiken och
inspelningen.
Mötet med familjen McLaughlin,
1999
När Erik Westberg går uppför stenplattorna
till familjen McLaughlins radhus i utkanten
av Buncrana är han nervös. Shauns småsyskon Elaine och Christopher har just kommit
hem från skolan och pappa John har parkerat taxibilen på gatan. Mamma Patricia har
satt på tevattnet. De hälsar alla lågmält på
35
0-11-07 16.24
Sidan 36
varandra och Patricia bedyrar Erik att de är
lika nervösa som han. De sätter sig framför
brasan i familjens lilla vardagsrum, som vetter mot gatan.
– Jag blev välkomnad in i ett hem där sorgen fortfarande vilade över dörren, och den
enda relation vi hade var dikten, berättar
Erik. Men John och Patricia gjorde vad de
kunde för att jag skulle lära känna Shaun en
aning, och jag försökte berätta allt om budkavlen som kunde vara roligt och intressant
att veta.
Erik vecklar ut sin karta igen och Elaine
och Christopher häpnar när han visar var
Tongaöarna ligger. Patricia skakar förundrat
på huvudet över alla prickar som symboliserar de 230 körerna. John bläddrar i noterna
där deras sons namn finns. När Erik inte hittar de rätta orden fyller Patricia hjälpsamt i.
John hämtar en bunt fotografier. Det är
bara brasans knastrande som hörs när Erik
tittar på bilderna av Shaun; den i kyrkan tillsammans med syskonen. Den när han och
hans vänner lämnar över sin dikt till Irlands
president. Den där en leende Shaun tittar rakt
in kameran.
– Behåll den, säger John. Ta med dig den
hem.
Elaine och Christopher sitter i soffan
med Erik. De tittar lite på varandra när de ser
hur Erik tar en lite våt hand från ögat.
– Det är märkligt, säger Patricia och tittar
tomt framför sig. Om det inte varit för bomben, om inte Shaun hade blivit dödad, skulle
dikten aldrig blivit känd. Och nu betyder den
36
så mycket för så många. Det är märkligt...
Det blev många timmar tillsammans i det
trånga vardagsrummet.
– Det var fantastiskt av dem att ta emot
mig som de gjorde, berättar Erik efteråt. Jag
var djupt rörd, och det är ett minne som jag
alltid kommer att bära med mig. Jag hoppas
att vetskapen om de tusentals sjungande
människorna världen över kan vara till glädje
för för John och Patricia och för Shauns småsyskon.
Den 27:e november – samma vecka som
Erik Westberg träffar familjen McLaughlin –
röstar Nordirlands protestantiska unionistparti ja till ett självstyre i Nordirland tillsammans med katolska nationalistiska Sinn Fein.
För första gången ska nu protestanter och
katoliker, nationalister och unionister, lojalister och republikaner, sida vid sida, försöka
styra Nordirland tillsammans. Den kvällen
går män med minnen från den blodiga söndagen i regnet mellan pubarna i Londonderry.
De sjunger ballader med århundraden av verser. Slagen mellan kelter och vikingar kommer med de första tonerna, de sista berättar
om morgonens historiska omröstning.
Dagens politiska händelse är redan historia i
en irländsk tradition.
Det första parlamentet på nästan 30 år
samlas den 2 december.
Tatarstan 1999
Den sena augusti är varm när monumentet
över en av Tatarstans stora söner ska invigas. Fedor Shaliapin var en av de första
stora operasångarna, en legendarisk bas som
rörde sig på världens operascener tillsammans med den italienske tenoren Caruso.
Men det var här han föddes, i Kazan. Det är
här den årliga operafestivalen i hans namn
hålls, det är här tävlingen där all världens
bassångare vill antas hålls, och det är här
muséet med konserthall finns. Och nu står
han också staty, utanför Epiphany kyrkan
där han en gång döptes 1873.
Man undrar vad Fedor Shaliapin skulle
ha sagt om dagens Tatarstan. Eller Leo
Tolstoy. Även en så sentida konstnär som
Rudolf Nureiev skulle förmodligen ha haft
svårt att känna igen sig. Eftersom Tatarstan
har sitt fördelaktiga fördrag med Moskva har
republiken ett mycket bättre läge än andra
ryska regioner att klara de ekonomiska svårigheter som kom efter planhushållningens
dagar. Pengar från republikens värdefulla olja
har bevarat de sociala skyddsnäten, samtidigt
som man gradvis går mot en mer marknadsanpassad ekonomi. Men det får gå sakta. Tre
gånger har Moskva försökt dra in fördraget,
tre gånger har de misslyckats. Nu planerar
president Shaimiev en liberal lag om ägande
av mark, den första i Ryssland. Det viskas
om att Tatarstans befolkning kanske en dag
kommer att ha sina egna pass. Men det viskas mycket tyst. För trots Tatarstans framgångsrika politik, är inte förhållandet med
Moskva helt okomplicerat.
De konservativa krafterna i Moskva ser
inte med blida ögon på Tatarstans fördrag
och överenskommelser varken med utländska regeringar eller inhemska. De mest kontroversiella är Tatarstans starka band med
regioner som har planer på att bryta sig ur
sina länder, de som ingick i det gamla
Sovjetunionen. Tatarstan har också varit en
mycket envis kritiker mot kriget i Tjetjenien.
Shaimiev tog emot många tjetjenska delegationer i Tatarstan innan Ryssland till slut
invaderade Tjetjenien i december 1994, och
när invasionen väl ägde rum använde president Shaimiev starka ord. Han menade att
kriget var en stor katastrof inte bara för
Tjetjenien och Ryssland, utan också för
Tatarstan.
I Kongo-Brazzaville blir 1999 en tragisk
final på det här årtusendet. Vart man än
vänder sig i landet är det krig. 800 000 människor lever i skräck på flykt mellan byar
och skogar. Maten är sedan länge slut, och
många orkar inte längre gå sina irrande
vägar. De ger upp sina utmärglade kroppar
till marken och dör av svält. De som fortfarande har kraft att gå, att resa sig, möter i
stället döden när de träffas av milisgruppernas brutala vapen. Plundringen är helt okontrollerad och räderna tar aldrig slut. 50 000
människor dör i striderna.
En humanitär passage upprättas där det
är meningen att människor ska kunna vara
37
0-11-07 16.24
Sidan 38
något säkrare. Men det blir inte så. Soldater
hittar här ett perfekt utrymme att rensa bort
människor som de bedömer som motståndare. Man går från by till by, intar, plundra
och ”städar”. För de flyktingar som går efter
vägen finns inget sen. Bara ett nu att försöka
överleva i. Och passagen som var tänkt för
överlevnad får namnet ”Dödens korridor”.
Kriget är nu en utmattad skara soldater.
Oppositionen har snart varken vapen eller
ammunition. I augusti utlyser den självutnämnde presidenten amnesti för alla milisrebeller, och konflikten klingar så småningom
av. I slutet av året, ungefär samtidigt som
Nordirlands alla grupper för första gången
sätter sig tillsammans i parlamentet, möts de
stridande parterna i Kongo-Brazzaville. Det
första avtalet om ”upphörande av fientligheterna i Kongo-Brazzaville” skrivs, och det ser
ut som omförre diktatorn Sassou Nguessou
kommer att bli segerherre ännu en gång.
Inför millennieskiftet förbereder Brazzavilles alla körer i den evangeliska kyrkan att
sjunga in det nya året tillsammans. De vill
göra det i Kongo-Brazzavilles symbol för
demokrati och självständighet, deras eget
parlament.
17 körer ska tillsammans sjunga en sång
komponerad i ett fredligt land där den norra
polcirkeln skär tvärs genom snö och kyla.
Texten är skriven på en grön ö, av barn som
drömmer om att kunna gå säkra på landets
alla gator. Sången heter ”Across the Bridge
of Hope”, och när Unicef får höra talas om
denna okuvliga önskan ber de om att få
38
betala hyran av den dyra parlamentsbyggnaden. Men Sassou Nguesso gillar inte planerna, han är rädd att evenemanget ska få för
stor uppmärksamhet. Han bokar själv parlamentet, och i nyårsaftonens TV-sändningar
ser man uppklädda barn besöka sin president och ge honom gåvor inför det nya året.
Men i den utbombade Poto-Poto-kyrkan i
Brazzaville sjunger kören. På randen till det
nya årtusendet ropar 500 kongolesiska sångare gemensamt ut sin hungriga längtan efter
fred. Här blandas den vita kylan och det
gröna regnet i de heta struparna runt ekvatorn, och från världens alla hörn svarar
tusentals andra sångare. Tillsammans går de
över hoppets bro in i det nya årtusendet.
Kroatien 1999
I Kosovo pågår kriget och Kroatien försöker
läka sina djupa sår. Men under sårskorpor
som ständigt petas sönder är blodet rött och
lika färskt som när skadan tillfogades. 400
katolska kyrkor blev förstörda under kriget,
210 bibliotek finns inte mer och man uppskattar att mer än 12000 människor dödades och 35000 sårades. Fram till maj 1999
upptäcks mer än 120 massgravar i Kroatien.
Man menar att ungefär 3000 personer mötte
döden i massakrar och blev slängda till den
sista vilan lika styckade som det f.d. Jugoslavien alltid varit.
På Alla Helgons dag den 1 november
står Kroatiens president Franjo Trudman vid
Den Okände Soldatens Grav. Han är sjuk
och åskådarna kan se att han är helt utmattad. När han mödosamt böjer sig mot graven och lägger ned en krans för alla som stupade för det fria Kroatien, är det hans sista
offentliga framträdande. Samma dag förs
han till sjukhuset och opereras, men hans
hälsa blir allt sämre. Franjo Trudman dör
den 10 december.
Franjo Trudman har varit president sedan
det första valet 1990, och han var högaktad
av sitt folk. Enligt kroaterna var Trudman
varken kommunist eller liberal, han var en
förnuftig demokrat, envis och stolt.
Direkt efter hans död annonserades val
till det Kroatiska parlamentet i januari 2000.
Brücke der Hoffnung
Orange und Grün – das ist einerlei,
machtjetzt vereint, nicht unseren Traum zunichte,
verstreut die Saat des Friedens über unser Land,
damit wir Hand in Hand über die Brücke der
Hoffnung gehen können."
Übers, Monika Fahrnberger, Österreich
39
0-11-07 16.24
Sidan 40
2000.
Irland 2000
Sommaren i Nordirland är en orolig tid.
Den protestantiska Oranienorderns marscher avlöser varandra, och juli är alltid
spänd. Patricia McLaughlin sitter på stranden i Buncrana och tittar på sin dotter Elaine
som vadar i vattenbrynet. Den bruna hästsvansen guppar när hon springer. Patricia
vill inte gärna åka över gränsen.
Londonderry är närmaste större stad, och
ibland måste hon dit för att uträtta ärenden,
men hon undviker det helst. Yngste sonen
Christopher var där och handlade med en
kompis en lördag i mitten av juli. Då kom en
bombvarning. Nu stannar också han helst
på södra sidan gränsen. Sen Shaun dog i
Omagh har Nordirland blivit fiendeland för
familjen McLaughlin.
För tredje året i rad har Nordirlands
paradkommissionen beslutat att protestanterna inte får marschera genom katolska
områden. Protestanterna känner sig kränkta
och ingen blir förvånad när det leder till barrikader och kravaller. Ett beslut i den andra
riktningen hade troligen resulterat i samma
sak. Men ingen skadas allvarligt och lugnet
lägger sig när marschsäsongen är över.
Gräsmattorna sluttar gröna längs vägen
upp mot parlamentet i Stormont utanför
Belfast. Det är tyst och fridfullt, så här mitt i
sommaren. Men våren har varit stormig.
40
Den hoppfulla regering som samlades i den
vita byggnaden i början på december blev
bara nio veckor gammal. IRA vägrade
tömma sina vapenlager, och för att fredsprocessen inte helt skulle kollapsa, drog London
tillbaka självstyret i februari. Det blev nya
förhandlingar, och efter vissa eftergifter från
IRA var det igen dags för val. Återigen röstade ulsterunionisterna ja med knapp majoritet till att regera med den gamla ärkefienden
Sinn Fein, och den 30 maj lämnade London
över makten till Belfast för andra gången på
ett halvår.
Oberoende observatörer fick så småningom inspektera IRA:s vapenförråd, och
bedömde dem som säkra. Det är ett första
steg i den svåra frågan om de paramilitära
gruppernas vapen.
Och det finns fler knutar att lösa. Under
året infrias också löftet om amnesti för politiska fångar. Sedan fredsavtalet 1998 har
315 terrorister frigivits. Först de med de lägsta straffen, så småningom de som skurit
djupare ärr i landets själ. I slutet av juli öppnas grindarna för ytterligare 80 terrorister,
och innan året är slut ska det ökända Mazefängelset tunga portar utanför Belfast stängas för gott. Utanför lämnas människor som
levt sitt liv enligt lagar skapade genom
århundraden av konflikter. Nu ska de leva
enligt de normer som finns i ett fredligt sam-
Puente de esperanza
iNaranja y verde, qué importa! Ahora unidos no
despedacéis nuestro sueño, diseminad las semillas
de paz sobre nuestra tierra, para que podamos
marchar de la mano a través del puente de
esperanza.
Trad: Clifford Wagner, Argentina
41
0-11-07 16.24
Sidan 42
hälle. Och då måste de också bemötas så.
Som om konflikten inte finns. Som om brotten inte begåtts. Brotten som är lika outhärdliga och sanna på båda sidor om konflikten. Det är ingen lätt tid för Nordirlands
folk. Fredsavtalet följs, och för varje ny
fråga på dagordningen virvlas århundraden
av blodigt damm upp.
– Efter Omagh, säger Patricia
McLaughlin där hon sitter på stranden, efter
Omagh sa alla att detta aldrig får hända
igen. De lovade oss. Första året hoppades
jag, men nu, jag vet inte. Vi är ju fortfarande
rädda...
Hon tittar på dottern Elaine som gör
änglar i sanden. Sen Shaun rycktes ur deras
liv är allt förändrat. Han fattas dem. En
gång var de fem, nu är de fyra. Alla måste de
bli mer, lägga till sig själva och varandra för
att inte tomrummet ska växa sig än större.
Varje natt tassar lillebror Christopher
genom övervåningen. Han kommer från det
rum som han och Shaun delade och smyger
in till Elaine. Så viker han upp Elaines täcke
och kryper ner i värmen hos sin storasyster.
Där kan han somna om igen.
– Men man måste väl hoppas, säger
Patricia och tittar ut över havet, man måste
väl det...
Seja que cor
Laranja ou Verde - tanto faz: juntas agora nao
distruam nosso sonho,
espalhe as sementes da paz sobre nossa terra,
para que possamos viajar de maos dadas por
sobre a ponte da esperanca.
42
Tatarstan 2000
Det är fest i Kazan i skönaste försommartid.
Den 24 juni firar man Sabuntai-högtiden
som avslutar vårsådden, och hedersgäst är
Rysslands nye president Vladimir Putin. När
det ryska folket valde Vladimir Putin till president hoppades man på en stark ledare.
Och det ser ut som önskningarna kommer
att slå in. Några veckor tidigare har
Vladimir Putin lagt ett förslag om att ha
möjlighet att ta ifrån regionala ledare deras
medlemskap i federationsrådet, det ryska
parlamentets första kammare. Han vill
också ha rätt att avskeda de regionala ledarna om de bryter mot federala lagar.
Men de nya förslagen verkar inte bekymra Kazans innevånare. Det här är Vladimir
Putins första besök i Tatarstan, och när presidenten hälsar de festglada människorna på
Sabantui-torget i Kazans sovjetdistrikt med
ett ”kära vänner” på tatar, får han stora
applåder. Presidenten deltar med glädje i de
traditionella Sabuntai-tävlingarna, och sen
han både brutit arm och lyckts få upp ett
mynt från botten på en enorm kopp med sur
mjölk är hans tack på tatar både varmt och
uppriktigt.
Den 20 juli röstar statsduman i Moskva
igenom Vladimir Putins förslag. Trots att
federationsrådet är emot det, kommer Putin
också att få rätt att avskeda sina regionala
ledare. Båda lagarna är ett led i den nye presidentens strävan att stärka sitt grepp över
regionerna.
Det finns förstås kritik inom federationen
43
0-11-07 16.24
Sidan 44
mot de nya lagarna, men det finns också
stöd. Somliga menar att fördragen mellan de
olika regionerna och Moskva är för olika.
Man har olika mycket makt, olika rättigheter
och olika lagar. Det föder konkurrens och
avundsjuka mellan regionerna, det gör deras
relation till Moskva ojämlik och på sikt är
det inte bra för federationen Ryssland.
Människorna i Tatarstan är ett stolt folk.
Deras republik är en viktig och grundläggande del av Ryssland, inte bara i deras hjärtan
utan också i Rysslands. Det ligger mitt i landet, inte vid gränsen som Tjetjenien, och
Tatarstan har en president som verkar
kunna hantera både den oförutsägbare och
suveränitetsivrande Jeltsin och den tydlige
och mer centralstyrt inriktade Putin. Kanske
Tatarstans folk inte behöver oroa sig över att
mista sitt oberoende med de nya vindarna
som blåser från Moskva, över Volga och in i
Kazan.
Redan 1996 sade deras president
Vladimir Shaimiev:
”Tatarstan är inte Tjetjenien. Det är mycket större
och mer betydelsefullt. Dessutom är tartarerna den
näst största folkgruppen i Ryssland. Ingen politiker
vid sina sinnens fulla bruk vill ha en konfrontation
med tartarer.”
När det nya millenniet går in börjar KongoBrazzavilles flyktingar sakta leta sig hem till
sina byar. Byar som inte längre är byar och
hem som inte längre är hem. Kyrkor och
andra hjälporganisationer hittar nu smala
44
vägar att nå in med det som mest behövs;
mat, kläder, medicin. Men det är mycket
svårt att medla mellan de stridande parterna.
Sassou Nguesso är krigets segerherre, men
ex-presidenten Lissouba är den som är vald
av folket. Båda två tycker att de är landets
självskrivna ledare.
Så långt som till en övergångskommission kommer man i alla fall. Representanter
för alla de partier som satt i det valda parlamentet arbetar nu på en ny konstitution som
ska läggas fram i en folkomröstning, och på
det ska följa val till kommuner, regioner och
parlament. Men landets folk har förlorat all
tro till politiker och ledare. Frankrike förtiger både krig och konflikter, men sina intressen bevakar man noga. Och den statschef
som tagit landet med våld har bara en tydlig
ambition; att med alla medel behålla makten.
Sommaren 2000 är freden fortfarande
skör. Människor är uppgivna i sitt lugn efter
år av strider. De flesta har kommit tillbaka
till de områden som de lämnade när kriget
bröt ut, men ofta är deras hem utplånade
och av odlingarna finns ingenting kvar.
Många har fått leta sig tillbaka till uråldriga
sätt att hitta mat. Med böjda ryggar gräver
de efter rötter och letar växter i natur som
inte är odlad. Och barnen orkar inte utan
mat. Även i krig blir barn till, och även i
krig föds de. Men sen. I juli under seklets
första år finns områden i Kongo-Brazzaville
där inga barn överlever sitt första år.
Men även om taket fortfarande gapar
Orange, Grøn, er det så vigtigt?
forenet nu, knus ej vores drøm,
men spred kun fredens sæd over vort land
så vi kan rejse, hånd i hånd, frit over håbets bro"
Translation,Claus Clausen
45
0-11-07 16.24
Sidan 46
öppet mot himlen, har de stora kulhålen i
Poto-Potokyrkan trots allt murats igen av
hoppfulla händer, och sjukhuset ser ut som
det kan ta emot patienter igen. Och kanske,
kanske, kanske, kommer Kongo-Brazzavilles
barn när höstregnen faller i det nya tusentalets första år, återigen att få sitta i skolan tillsammans.
Kroatien 2000
Den 3 januari 2000 väljs Ivica Racan till president för Kroatien.
I Jugoslavien – som nu endast består av
Serbien och Montenegro – utlyser Slobodan
Milosevic val i september. Det hat mot
Milosevic som funnits i Serbiens grannländer
under många år har fått missnöjda rötter
även i hans eget land. Stora delar av det serbiska folket är trötta på krig och förödelse
och anser att Milosevic inte bara förstör
grannländerna utan även Serbien.
Den oppositionella koalitionen leds av
Voijslav Kostunica. Fredagen den 24 september går det jugoslaviska folket till val, och
det ser snart ut som om oppositionen har
vunnit. President Milosevic vägrar att acceptera valresultatet, och under några dagar
lever Jugoslavien på gränsen mellan revolution och militärt våld mot folket. Natten till
den 6 oktober tågar hundratusentals människor mot parlamentet i Belgrad. Gatorna
är fyllda av folkmassor, knutna nävar och
leende ansikten. Den statliga televisionens
hus brinner och poliser tar av sina uniformer. De blir en del av folket som den här
46
gången inte låter sig besegras. Demonstranterna intar sitt parlament, den statliga
nyhetsbyrån byter sida och president
Milosevic flyr från sitt hem.
I maj 1999 anklagade Krigsförbrytartribunalen i Haag Slobodan Milosevic för
krigsförbrytelser i Kosovo. Mycket snart
kommer han nu också att åtalas för folkmord i Bosnien och Kroatien.
Lördagen den 7 oktober installeras
Voijslav Kostunica som ny president i Jugoslavien och blir erkänd av militären. Folkets
fredliga revolution är ett faktum. Ett kraftfullt under sätter förhoppningsvis punkt för
tretton års blodig historia under Milosevic.
Men Kroatien har, precis som alla länder
och regioner i f.d Jugoslavien, en lång väg
att vandra innan man når fullständig stabilitet. Nya länder har sekler av historia. Lager
på lager av folkgrupper, språk, religioner
och traditioner har skapat konflikter som
man inte löser genom gränser och demokratiska val. Men en fredlig revolution hos det
folk som i 150 år uppfattats som kriget
självt, kanske ändå kan inge hopp.
På flykt i skogen
dör tusentals barn och kvinnor en långsam död
De dör utan att jämrasig
Utan att försvara sina sak
I skogens tystnad
finns liken som ruttnar i solen,
när de inte slits sönder
av gamar eller hundar
Och där i skogen
där kommer hungern
som fyller kroppen,
tar över
I den svarta natten hörs skrik,
fruktans vrål,
paniken råder, överallt
I flyktingarnas läger
finns åldrande barn som inväntar döden
utan att förstå varför
På flykt i skogen,
där bultar hjärtan,
där slocknar hoppet,
där rinner tårar utan hejd
På vattenytan
syns oskyldiga kroppar som vitnat,
som gungas av strömmen
Och tiden går,
det finns outplånliga ärr,
bilder som man aldrig kan glömma
Runt den fjärran månen
snurrar drömmar, vilda drömmar,
drömmar om fred och lycka
för denna stackars mänsklighet
Kharine Yidika
Hoppets bro
Vad färg ni har – det kvittar lika.
Stå enade och krossa ej vår dröm,
sprid fredens sådd runtom vårt land,
så vi kan trygga,
hand i hand gå över hoppets bro."
Translation: prof. Gunnar Persson, Sweden
Dessa människor som fötts i Kongo,
Orörliga, badande i blod,
utströdda på gatorna.
De var inte flyktingar från öst eller väst,
från syd eller nord
de var alla bröder av samma nation,
söner av ett och samma land,
med en enda önskan – att få leva
Kharine Yidika
47
0-11-07 16.24
Sidan 48
Millennieskiftet.
Det har gått drygt tre år sen idén om en
världsomspännande musikalisk budkavle för
freden föddes. Oräkneliga telefonsamtal har
ringts, kuvert postats, fax knappats iväg och
email skickats genom cyberrymden. Över
hela världen har körsångare tagit sig till sina
repetitionslokaler. Medan man värmt upp
sina röster har man tittat på högen med
noter som legat och väntat, sedan vikit upp
den röda framsidan och nyfiket låtit ögat
följa notbilden, texten. Musik från Sverige
och ord från Irland har letat sig till skarpskurna amerikanska skylines och plundrade
skjul i Afrika. I Filippinernas fuktiga värme
och bland Greklands antika ruiner har man
trevande gnolat första frasen. ”Orange and
green” har provats med norsk accent i
Nordpolens skugga på Svalbard och på
gamla språk i Jugoslaviens unga länder.
Under glänsande ryska kupoler och i palmernas svalka på Bahamas har man kunnat
ana ett gemensamt ”united now”, och i
Sydamerikas skiftande länder har sången
vandrat bland ändlösa slätter och kedjor av
berg ”across the bridge of hope”.
Och detta övande har nästan varit som
en hemlig rörelse. ”Across the Bridge of
Hope” har inte fått uppföras offentligt för48
rän det gamla millenniet går in i det nya. Allt
detta repeterande har varit byggandet av
själva bron, och nu äntligen är det dags att
vandra över den.
Erik Westbergs Vokalensemble har rest i
flera dygn. De lyfte från det snöiga Piteå vid
den norra polcirkeln och landade på Tonga i
Söderhavets tropiska värme. Hela världen
räknar nu ner de sista timmarna, de sista
minuterna inför den händelse just vi som
satts att leva på denna jord i denna tid ska få
vara med om. Det var tusen år sen sist och
tusen år till nästa gång. Tid är ogripbar och
ändå försöker hela mänskligheten gripa just
denna sekund för att minnas en evighet. Det
är därför vi måste skapa ögonblick som inte
kan glömmas. Ett isolerat minne finns i ett
enda hjärta. Ett gemensamt i mänsklighetens
hela kropp.
Tillsammans med 6000 körsångare står
Erik Westbergs Vokalensemble på ett stort
fält i den svarta sammetskvällen. Framför
dem på åhörarplats, landets kung och andra
prominenta tonganska män och kvinnor.
Och TV-kameror. Som första land in i 2000talet ska Tonga inleda den världsomspännande TV-sändning som är den största i televisionens historia.
49
0-11-07 16.24
Sidan 50
Och när klockan för sista gången det här
millenniet slår sina tolv slag stiger musik
mot den ljusa himlen. Söderhavsnattens
stjärnor har bleknat bakom fyrverkerierna
när toner från Sverige och ord från Irland
följer solen västerut över haven. Det nya millenniets första dag gryr medan sången lättar
mot nästa tidszon. Nya Zeeland stämmer in,
Australien och Filippinerna. Ett crescendo
reser sig genom Kina, Ryssland, Afrika och
Europas alla länder. De amerikanska kontinenternas fortissimo tunnas ut när det till
sist landar, mjukt, i Samoas skymning.
Det nya millenniets första dygn är historia och till framtiden går en bro av hopp.
Ko e ha 'a e lanu mo e fotunga
Ko e ha 'a e lanu, ka tau ngaue vakataha
Talaki e melino ho tau fonua
Kae lava ke tau fetakinima
Mo tu'o tu'a melie.
Tongan translation of McLauglin´s composition that is adopted by the Royal Maopa
and Kolmotu'a choir.
An attemt at a re-translation of the above Tongan version to English, one may
compare it to the original composition whether the rudimental meaning prevails.
Colour and features* do not mattter,
Even colour alone, does not matter,
Live with faith in koinonia*
And proclaim peace to all people
So that we may trustfully cross
The Bridge of Hope, hand i hand
*symbolic usage for organge and green koinonia meaning fellowship and
communion
Comments by Rev. Paula Onoafe Latu Sione Malekamu Manu Royal Maopa Choir,
Kingdom of Tonga
50
51
0-11-07 16.24
Sidan 52
Jan Sandström.
– Sällan har jag känt en så tydlig mening med
att komponera som när jag skrev ”Across the
Bridge of Hope”. Kompositören Jan Sand-
ströms röst är både allvarlig och upprymd
när han berättar om sin del i det som han
beskriver som ett stort lagarbete med förgreningar i hela världen.
– Barnet har varit väldigt viktigt i den del
som blev mitt bidrag till ”Across the Bridge
of Hope”, berättar Jan Sandström. När texten kom till oss blev det så självklart att det
var just barns ord som skulle vägleda musiken. Jag letade i mitt minne efter melodier
som funnits där länge, och hittade en som
jag komponerade när jag var i samma ålder
som Shaun, Kelly-Ann, Elisabeth, Paul, Sean
och Laura. Den blev ”Across the Bridge of
Hope”. I stycket har jag velat symbolisera
barnens ord. Jag har försökt bygga deras
broar av hopp utifrån de toner som legat i
mitt minne och väntat sen jag var tonåring,
och i arrangemanget har jag strävat efter att
man ska kunna se den fredens sådd som
Shaun och hans vänner skrev om.
I Stadsparken i Luleå i Sverige, 15 mil
söder om den norra polcirkeln, byggs under
det här året ett minne som när året är slut
ska beseglas, gjutas in i marken och inte
öppnas förrän vid nästa millennieskifte.
Minnet kallas Millennie-arken, och varannan vecka under året lägger någon ner
52
någonting som ska ge framtiden information
om hur världen såg ut år 2000.
Jan Sandström var den person som hade
äran att i den mörka januaridagern när solen
står som lägst på jordens topp, lägga det
allra första på arkens beständiga botten.
Han letade länge efter papper som inte kan
ätas av tid och bläck som inte förflyktigas.
Så satte han kompositionen ”Across the
Bridge of Hope” på pränt för det som en
1900-talsmänniska kan uppleva som evigheten, och till musiken och poesin och allt den
symboliserar, la han sina egna ord:
”Om komponerandet av musik kan förändra världen
vet jag inte, men att kunna bidra med att föra ut
Shauns önskan om en bättre värld, ger åtminstone
(för mig) sättandet av toner en extra dimension.
Vi räknar vår tid från det år ett barn föddes, ett barn
som senare gav sitt liv för budskapet om fred och
kärlek på jorden. Shaun McLaughlins föräldrar kan
aldrig få sin pojke tillbaka, men med projektet
”Körsång för fred och rättvisa” kan Shauns ord
ge detta budskap ny kraft för 1000 år framåt.”
Jan Sandström, tonsättare, Luleå
53
0-11-07 16.24
Sidan 54
Participating choirs per country.
Choir
Version
Conductor
ARGENTINA
Camerata Vocal Arsis
Cantoria de la Sierra
Coral Santa Rosa
Coro ”I Nostalgici Della Canzone”
Coro de la Escuela ”Holy Mary”
Coro de la Escuela Duo
Coro de Padres del Colegio ”La Merced”
Coro del Centro Gallego de Tandil
Coro Encuentro
Coro Estable de Tandil
Coro Polifonico ”Delfino Quirici”
Coro Polifonico Municipal
Coro Universitario de Tandil
Coro Vocal Ensemble
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
Clifford Wagner
Annele Moroder
Mariel García
Leonardo Donvito
Arturo de Felice
Jorge Aguilar
Jorge Aguilar
Guillermo Zambrino
Arturo de Felice
Bernardo Moroder
Jorge Di Renzo
Jorge Lhez
Bernardo Moroder
Sergio Pianta
AUSTRALIA
Canticum
Melbourne Welsh Male Voice Choir
Sydney Gay Men’s Choir
The St. Mary’s Singer
SATB
TTBB
TTBB
SATB
Emily Cox
Phillip Smith
David Coburn
Michael Hissey
BAHAMAS
Bahamas National Youth Choir
Adderley
BELGIUM
Audite
Estrella
Harmonie
Koor Moorsele
Quadrofilia
St. Brixiuskoor
St. Ceciliakoor
St. Janskoor
Goussaaert
St. Lutgardiskoor
St. Rochuszankoor
54
SATB
Cleophas R.E.
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
Piet Vandenbulcke
Ilse Landuyt
Herbert Matton
Luc Van Hauwaert
Dirk Theys
R. Hovoet
Geert Devriendt
Jean Marie
SATB
SATB
Philippe Buyck
Lucas Van Uytven
BOTSWANA
Molodi-Wa-Koma
SATB
Moses Ntwayagae
BRAZIL
Coral BDMG
Coro do Conservatória de Tatuí
Madrigal UMESP
SATB
SATB
SATB
Eliane Fajioli Lara
Solange Assumpcão
Fabrio Henrique Silva
Choir
Version
Conductor
BULGARIA
Ars Musica
SATB
Krasimira Devetakova
SATB
SATB
TTBB
Richard Ducas
Richard Ducas
Diane Loomer
TTBB
Dnalee Inglis-Gorfer
CANADA
Amabilis
Choeur de l’IREQ
Chor Leoni Men’s Choir
German Canadian Male Choir
Liederkranz
Hastings and Prince Edward
Children’s Choir
SongRise Choral Society
St. James Senior Choir
The Brant Belle a Dears
The Brant Men of Song
The English Montreal School Board
Chorale
SSA
SATB
SATB
SSA
TTBB
Rudolf Heijdens
Jon Washburn
Scott L. Millward
Scott L. Millward
Scott L. Millward
SSA
Patricia Abbott
COLOMBIA
Ars Musicae
SATB
Javier Fajardo
SATB
SATB
SSA
SATB
SATB
Sverker Zadig
Claus Clausen
Claus Clausen
Claus Clausen
Margerethe T.
SATB
Aino Linnas
DENMARK
Danske Folkekor
Midtfyns gymnasiums kor
Odense Damekor
Rebel koret
Budolfi Kantori
Ostergaard
ESTONIA
Mixed choir of Koeru house of culture
PHILIPPINES
Disciples Choir
Infant Jesus Academy
Marian Choir of Cavite
Philippine Madrigal Singers
San Beda College Chorale
St. John of Sahagun Choir
Mamonong
SVFS Schola Canturom
Voices Choir
SSAATTBB Ronaldo Abarquez
SSA, SATB,
SSAATTBB Jon Lumba
SATB,
SSAATTBB Patrick Frias
Andrea O Veneracion
TBarB
Patrick Frias
SATB,
SSAATTBB Robert Paul S.
SATB,
TBarB
SATB
Alvin Earl D. Sales
Louie Agaran
0-11-07 16.24
Sidan 56
Choir
Version
Conductor
Choir
Version
Conductor
Choir
Version
FINLAND
Millenniumkören
SATB
Patrick Wingren
LITHUANIA
Ciauliai Chamber Choir Polifonija
SATB
Sigitas Vaiciulionis
ROUMANIA
Rumänska statsradions körsällskap
Les Petits Chanteurs
SATB
Barnkör
Dorina Kret
RUSSIA
Vocal Quartet”Pritcha”
TTBB
Rev. Sergiy
SAMOA
The Samoan National Choir
SSAATTBB Erik Westberg
FRANCE
Echo de Trois Chateaux
Resonances
GREECE
Anatolia Chorale
Polyphonic Choir of Patras Greece
GUYANA
Woodside Choirs Intenational
TTBB
SATB
Henry Sattler
Thérèse Lhermet
LUXEMBOURG
Chorale Saint Michel
Int’l Schoolf of Luxembourg Chorus
Pueri Cantores
SSA, SATB,
SSAATTBB Sotiris Alenezios
SSA
Stavros Solomos
MALTA
Cantores Sancti Juliani
SATB
MOZAMBIQUE
Majaschoral
William Pilgrim
SATB
Gerry Welter
SSA, SATB,
SSAATTBB Peggy Jenks
Pierre Nimax Jr.
SSA
Lino Attard
SSA,
SSAATTBB Mr. Faustino
HOLLAND
The Huissens Mannenkoor
TTBB
Theo Lustig
IRELAND
Celtic Choristers
TTBB
Ethel Glancy
ICELAND
Karlakórinn
TTBB
Jón Kristinn Cortez
ITALY
Coro ”Paolo Altieri”
Ensemble Vocale di Roma
Folksingers
Musicantando
JAPAN
Conference of Chorus Groups
in Itami City
YUGOSLAVIA
Kir Stefan Srbin + Vocal Ensemble Kir
Stefan
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
Luca Galizia
Matteo Bovis
Agostino Olmi
Agostino Olmi
Hisashi Nagasawa
MLADOST
Musical Studio ”AS” the Local Choir
SATB,
SSAATTBB Marko Nesic
SSA
Andjelka Sucevic
SATB
Andjelka Sucevic
KOREA
Korea Chamber’s Mom and Dad Choir
SATB
CROATIA
Splitski Akademski Zbor Ivan Lukacic
SSAATTBB Josip Versic
LEBANON
Chorale A Coeur Joie de Beyrouth
Kyoung-Shik Park
SATB,
SSAATTBB Tino Fargialla
THE NETHERLANDS
Almelo Project Choir
BSUR
TTBB
SATB
J. Stulen
Ferry
NEW ZEALAND
Kapiti Chamber Choir
SATB
Peter Godfrey
NORWAY
Kammarkoret Ultima Thule
Kirkewoll Skolekor
Longyearbyen blandakor
SATB
SSA
SATB
Ivar Sohlberg
Gunvor Bleiklie
Gunnar Kile
PUERTO RICO
Schola Cantorum de Puerto Rico
SATB
Luis Olivieri
REPUBLIQUE DU CONGO
Chorale 46 Mayangui
Chorale Centre Moukondo
Chorale Centre Talangai
Chorale des Aines Mayangui
Thomas
Chorale La Base
Chorale les Zola
Chorale Mbembe
Chorale Ngamaba
Mboungou
Chorale Talankolo
Chorale Yengue
Kilombo Centre Mayangui
Kilombo Israel
Kilombo Mbilanzambi
Kilombo Moutinsaka
Kilongo 46
Kilongo Bible
Kinonbo Center Potopoto
SATB
SATB
SATB
SATB
Ngoma Emanuel
M Ondon
Ndandou Ange
SATB
SATB
SATB
SATB
M Fredric
Mayanda Robert
Ndinga Joseph
Matsoumba
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
M Makela
Nsianganga André
Ngouala Rogèr
Mme Makaya
Lembe Emilienne
Makany Augustine
Kikoundi Thérèse
Kouwissana David
Conductor
SWITZERLAND
Chanterell
SATB
SINGAPORE
Anglo-Chinese Junior College
Anglo-Chinese Madrigal Choir
Raffles Girls’ School Secondary Choir
SSAATTBB Rebecca Ng
SATB, TTBB Jennifer Tham
SSA
Anna Au
SLOVENIA
Carmina Slovenica
Mesani Pevski Zbor Krka, Novo Mesto
Pueri Cantores
Alain Gebel
SSA
SATB
SSA
Karmina Silec
Sonja Cibej
Barbara Kovacic
SATB
Joaquim Miranda
SATB
SATB
SSA
Ulrika Törnros
Ulrika Törnros
Marcé Rigau Garcia-
SSA
Jésus Ribera Faig
GREAT BRITAIN
St. Magnus Cathedral Choir
St. Austelle Male Choir
SATB
TBarB
Edmund Holt
Paul Mitchell
SURINAM
Youth Choir of Naks school of Music
”Mi Agida”
SSA
Liesbeth S. Peroti
SATB
Eva Björk
SATB
SATB
SATB,
SSAATTBB
SATB
SATB
SATB
SATB
Magnus Toresson
Tore Larsson
SPAIN
Coral Mareny
Magda Bestit
Coro Eis Aiona
Sv. Kyrkans kör, Gran Canaria
Preludi
Gascò
Pequeños Cantores de Valencia
SWEDEN
Capellakören och GE-klaven
Chorisma, Perbackakören,
Voces Bodenses, Överluleå kyrkokör
Ekumeniska millenniekören
Erik Westbergs Vokalensemble
Evakören
Fryx kammarkör
Grycksbo Church Quartet
Hammarkören
Erik Westberg
Karin Eklundh
Anna-Karin Annmo
Margareta Andreasson
Karin Eklundh
Choir
Version
Conductor
Harry Franksson
Hofors blandade kör
Hortlax manskör
Karlskoga kammarkör
Lindgren
Kristianstads motettförening
Kristianstads musikklasser
Kristianstads sångförening
Solo
SATB
TTBB
SATB
Karin Eklundh
Ingegerd Morén
Ulla-Lena Thodal-
Kristina Post kvintett
Körsång i Skåne
Leif Åkessons Vokalensemble
Lindh ensemble
Luleå kammarkör och
Luleå vokalensemble
LÖS-kören
Malmö Kvartettsångsällskap
Malmö akademiska kör
Marcus Olssons Vokalensemble
Medleforskören
Mellby kyrkokör
Midvinterkören
Millenniekören
Millenniumensemblen Kisa
Nockeby Huskören
Nyårskören Borås
Piteå kyrkokör
S:t Andreas kyrkokör
Sandbackaskolans kör
Skogs kyrkokör
Nilsson
Slottskyrkans kör
Staffanskören
Svedala manskör
Tjejkören
Trefaldighetskyrkans Ungdomskör
ABF-kören Solanum-Alingsås
Adolf Fredriks Musikklasser
Ansgarskyrkans blandade kör
Ansgarskyrkans flickkör
Aquarellen
Björkskatakören
Björna kyrkokör
Bothniakören
Carlevikören
Diskanten
DoReMi
FB Voice
SATB
SATB
TBarB/
TTBB
SATB
SATB
SATB
Arr för solo,
violin och
piano
Bo Johansson
Bo Johansson
Torsten Weister
Kristina Post
Bo Johansson
Leif Åkesson
SATB,
SSAATTBB
SSA
TTBB
SATB
SATB
SATB
SSA
SSAATTBB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SSA
SATB
Monica Wasberg
Katarina Ek
Daniel Hansson
Daniel Hansson
Marcus Olsson
Bo Johansson
Veronica Hultgren
Eric Ericson
Anders Lindström
Lars Tallund
Gösta Collste
Karl Magnus Jansson
Albert Hellgren
Sven Inge Frisk
Camilla Skiöld
Ingrid Hofstedt
SATB
SATB
TBarB
SSA
SSA
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SSA
SATB
SATB
Lars Blohm
Karin Eklundh
Enrique Munoz
Eva Lott Vennberg
Johan Hammarström
Karin Eklundh
Sara Sjöblom
Karin Eklundh
Karin Eklundh
Karin Eklundh
Bo Johansson
Alfhild Sehlin
Elin Hedlund
Karin Eklundh
Paul Thorstensson
Karin Eklundh
Karin Eklundh
0-11-07 16.24
Sidan 58
Choir
Version
Conductor
Choir
Gammbyssa
Gustaf Sjökvists Kammarkör
Gustavikören
Infjärdens kyrkokör +
Pitebygdens manskör
Kaarar’n
KFUM-kören i Stockholm
Kärra nån
Körsång i Skåne
Landskronas allmänna sångförening
Musikhögskolans kammarkör med solist
Norrbykören
Omnejd
Onsala kyrkokör
Onsdagskören
Pica Pica
Pitebygdens manskör
Prisma
Qvinnokören Lapponica
Skellefteå damkör
Skellefteå gosskör
Skellefteå kammarkör
Skellefteå manskör
Stenungekören
Strängnäs kulturskolas körer
Sångkraft
Tryde kyrkokör, Tomelilla koralkör,
Annakören I och II, Ceciliakören
Erik Westberg
Töreboda vokalensemble
Wallsténkören
Vasakyrkans kör och söndagsgrupper
Vetlanda Madrigalkör
Villberga kyrkokör, Örsundsbro kyrkokör,
Västra Lagunda kyrkokör, Fannakyrkans
kör, Vårfrukyrkans kör, Sparrsätra-Breds
kyrkokör, Tillinge kyrkokör
Voces Bodenses
SATB
SATB
SSA
Bo Johansson
Gustaf Sjökvist
Anne-Marie Rydberg
TURKEY
Regnim Vocal Studio
SATB
SATB
TTBB
SATB
SATB
TBarB
SSAATTBB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
SSA
SSA
Anders Pettersson
Bo Johansson
Jonny Goetzinger
Karin Eklundh
Sverker Zadig
Martin Harborg
Erik Westberg
Karin Eklundh
Karin Eklundh
Karin Eklundh
Karin Eklundh
Karin Eklundh
Bo Johansson
Karin Eklundh
Bo Johansson
Bo Johansson
Bo Johansson
Bo Johansson
Bo Johansson
Karin Eklundh
Pia Lagung
Bo Johansson
Young Pals
SATB
SATB
SATB
SATB
SATB
Monika Jakobsson
SSA
SATB
SATB
SSAATTBB
Stellan Gustafsson
Joakim Wallstén
Jenny Bergner
Paul Thorstensson
SATB
SATB
Erik Westberg
Bo Johansson
SOUTH AFRICA
Raucall
Waverley High School for Girls Choir
SATB
SSA
Dudley Trollope
Dudley Trollope
CZECH REPUBLIQE
Carmina
Vox Bohemicalis
SSA
Nana Bednarova
SSA, SATB Tomas Charvat
GERMANY
Gesang- u. Musikring Eisenberg
Gospelchor Russee
Johannes-Brahms-Chor Hannover
Johann-Rist-Chor
Madrigal Chor Kiel
Mädchenchor Hannover
Schulchor Moorwegschule Wedel
Vielharmonischer Chor Roetgen
Renner Ensemble Regensburg
HUNGARY
Viva Voce Korus
Version
Conductor
SATB,
Halise Devrimci
SSAATTBB Ozguven
Ayhan Sahin
TBarB/
TTBB
SSA
SSA, SATB
SATB
SSAATTBB
SSA, SATB
SSA
SATB
SSA,
SSAATTBB,
TTBB
Supporters:
Längmanska Företagarfonden/the Längman Entrepreneurial Foundation
Raimund Sonneck
Michael Pust
Gudrun Schröfel
Cord H. Boy
Friederike Woebcken
Gudrun Schröfel
Renate Pust
Manfred Lutter
Musikhögskolan i Piteå/School of Music in Piteå
Luleå tekniska universitet/Luleå University of Technology
Piteå kommun/Piteå Municipality
Helge Ax:son Johnsons stiftelse/the Helge Ax:son Johnson Foundation
Kempestiftelserna/the Kempe Foundations
Kungl. Musikaliska akademien/Royal Swedish Academy of Music
Länsstyrelsen i Norrbottens län/County Administration of Norrbotten
Berndt Englbrecht
Norrbottens läns landsting/Norrbotten County Council
Luleå Bogserbåts AB
SATB
Reka Csernyik
Frontec AB
Utrikesdepartementet
USA
River Choir
Victory Lutheran Saturday Choir
Sons of Orpheus
Cold Spring Area Maennerchor
Juneau Pride Chorus
St. Olaf Choir
Garrison Forest School Chamber Choir
Korean Master Chorale
The Louisiana College Chorale
The Orange Park Chorale
Stillwater Chamber Singers
SATB
SATB
TBarB
TBarB
SSA
SATB
SSA
SATB
SATB
SSAATTBB
SATB
Sonia Tubridy
Pete Johnson
Grayson Hirst
Tim Jarnot
Marsha Buck
Anton E Armstrong
Nancy Carter
Hyojoak Paik
Curt Hamlett
Carole Clifford
Jerry McCoy
VENEZUELA
Fundación ”Beatriz Miranda”
Coral Cromatica de Caracas
SATB
SATB
Beatriz Miranda
Pedro Silva
AUSTRIA
Early Music Days Vienna
Multinational Chamber Choir in Austria
Vokalensemble Mosaik
SATB
Hermann Platzer
SSAATTBB Hermann Platzer
SATB
Hermann Platzer
CONFORMA Inredning AB, Luleå
Scandinavian Airlines
Ett varmt tack till Längmanska företagarfonden
TONGA
Royal Maopa Choir m fl
The Kolomotu’a Trust Choir
SATB,
SSAATTBB Erik Westberg
SATB
som genom sitt generösa stöd möjliggjort produktionen av denna bok.
0-11-07 16.24
Sidan 60
Acusticum, School of Music
P.O. Box 744, SE-941 28 Piteå, Sweden
Phone: +46 911 726 02. Fax: +46 911 726 10
E-mail: [email protected]

Across the Bridge of Hope

Transcription

Similar documents

Notförteckning per 2015 06 01

Skriv ut några sidor av noten

Dansresa med fart till Kroatien

Styrelseprotokoll 2015-03-02

spillskydd

Untitled - Fleischgewehr

Sjöflyg 51

SvM-3/00-Tryck ny+Hambreus

StatiSka tätningar - KLINGER Sweden AB

QTC 2007-05

Choral Research 1960 – 2010 Bibliography, ed. U