Den stora kulturen - Västra Götalandsregionen

Den stora
kulturen
många ska bli fler
Ett vidgat deltagande
i västra götalands kulturliv
–1–
Ett växande kulturliv låter regionen
växa. Kulturpolitiker kan inte bara ge
tummen upp till allt som doftar kultur
Innehåll:
förord: Ett växande kulturliv...
Alex Bergström
ordförande Kulturnämnden Västra Götal and sid 3
Teatern, osäkerheten och...
Ulrika Josephsson
VD och konstnärlig ledare
för Folkteatern i Göteborg
sid 6
Tre våningar av...
Caroline Bergmann
ordförande i föreningen Gul a Huset
sid 12
Den största kulturpolitiska...
Claes Rydberg
kulturchef, Västra Götal andsregionen
sid 18
RÄLSRAPPORT
Olivia Bergdahl
poet, artist och skribent från Göteborg
sid 24
Deras finmuseum blev...
Keith Palmroth
forskare och rektor för Agnesbergs folkhögskol a
–2–
eller upplevs som konstpolitik. De måste också ha förmågan att veta varför
kultur ska stödjas. Vad är viktigast när resurserna är begränsade? Kulturen är en
del av samhällsutvecklingen: vilka är då de viktigaste områdena att stödja för att
främja Västra Götalandsregionens vision om det Goda livet?
sid 24
Förtroendevalda ställs ofta inför svåra frågor och vägval. Ofta kräver frågorna
långa utredningar, nätverksarbete med institutioner, kulturarbetare och frilansande kreatörer. Därefter ska utredningen ut på remiss för att se om politiken
fångat kulturaktörernas vilja i den kulturpolitiska frågan. Således krävs gedigna
arbetsinsatser och stort engagemang för att få fram Västra Götalands planer och
strategier! Men ibland måste vi göra processen enklare.
I den här skriften har vi bett ett antal kulturarbetare från olika delar av Västra
Götaland att ge sin syn på hur kulturen kan arbeta med ökat deltagande, en av
de mest angelägna frågorna för kulturpolitiken.
Ordförande i föreningen Gula Huset i Uddebo, Caroline Bergmann, uttrycker
det vackert med sin rubrik: ”Tre våningar av gul delaktighet”. Hon skriver att
–3–
man måste vara både självsäker och pedagogisk när kulturen är själva metoden
för samhällsförändring. Ett intressant perspektiv ger också Ulrika Josephsson,
teaterchef på Folkteatern. Stadsmissionens ideella förmågor arbetade, tillsammans med professionellt ”skolade röster” från Folkteatern, fram en fantastisk
föreställning.
Om romerna, den grupp som varit konsekvent mest diskriminerad i Sverige
och Europa, skriver Keith Palmroth från Agnesbergs folkhögskola. Han vittnar
om hur individer växer på folkhögskolan och om hur utbildning, men också
gemensamma projekt och mötesplatser, blir en trampolin för minoriteter ut i
det offentliga rummet. Något som i högsta grad stärker såväl kulturlivet som
samhällslivet i stort.
För några år sedan skickade jag ett e-postmeddelande till
Olivia för att tacka för hennes kreativa texter. Om jag gör det
här också behöver hon inte svara mig – utan bara fortsätta att
följa tågrälsen.
Bakom de fem rösterna i den här skriften anas en enkel
sanning som vägledning i arbetet med att förverkliga visionen om det goda
livet: vill vi mäta en europeisk regions styrka och kraft att utvecklas ska vi titta
på vilken kultur den erbjuder. Men kanske framförallt vilka möjligheter till
deltagande som medborgarna och näringslivet har i det gemensamma kulturlivet.
Alex Bergström
ordförande Kulturnämnden Västra Götal and
Västra Götalandsregionens kulturchef, Claes Rydberg, skriver om att kulturen
har en stor potential att växa och få en än starkare samhällsförankring om
kulturen förmår att vidga sig och bredda deltagandet.
Personligen läser jag Olivia Bergdahls poetiska text med stor andakt. Hur hon
ser att det finns tusen dörrar inom oss och att det är bra när någon dörr öppnas
som kan lämna plats för en ny känsla. Det är där syftet med kulturen finns: att
öppna dörrar som kan ge oss en ny syn på samhället, spola bort fördomar och
nyansera vår uppfattning om verkligheten.
Arbetet för ett vidgat kulturliv bygger på Västra Götalandsregionens vision ”Det goda livet” och
–4–
–5–
Regionens kulturstrategi ”En mötesplats i världen”. Statens Kulturråd står bakom arbetet och är
även medfinansiär.
Teatern, osäkerheten och det heliga rummet
– Det är skandal! Kvinnan i luren är
mycket upprörd. Hon vill inte höra på
mitt svar utan fortsätter att lägga ut
texten om VIP-behandling och orättvisa. Anledning till hennes upprördhet är
att hon inte lyckats få biljetter till föreställningen ”Breaking the waves” som
spelas i Johanneskyrkan i Göteborg. Mina förklaringar, att vi till just denna
föreställning inte har några särskilda inbjudna utan att alla utan undantag fick
köpa sina biljetter som vanligt, tog hon inte riktigt in.
Vad var det då för föreställning hon ville se och varför var intresset så stort?
”Breaking the waves” var ett samarbete mellan Folkteatern, Unga Folkteatern
och Stadsmissionen. Unga Folkteatern är en fristående förening som består av
amatörer i olika åldrar och Stadsmissionen driver sen många år tillbaka verksamhet i S:t Johanneskyrkan med verksamhet för bl a hemlösa, stödgrupper för
alkohol- och narkotikaberoende samt anhöriggrupper.
Samarbetet föddes med en idé och ett möte. Vid en förutsättningslös läsning av
pjäsen med amatörer från Unga Folkteatern föll saker och ting på plats för regissören
–7–
och skådespelaren Kim Lantz, som burit på historien under lång tid. Där fanns
nu röster och erfarenheter som var helt rätt för just denna pjäs. Det finns korta
repliker och långa. ”- Ja” är en av de kortare. Ändå berättar den helt olika saker
bara man sätter ett utropstecken, ett frågetecken eller tre punkter efter den.
Hör man sen olika röster som säger detta ”ja”, ökar möjligheterna till vad som ligger under denna korta replik.
Betydelsen av vem som står på scen och säger detta lilla
”ja” blev tydlig vid denna första genomläsning av pjäsen.
Ensemblen bestod av en blandning av skådespelare från
Folkteatern, Unga Folkteatern och Stadsmissionen och där
fanns hela skalan av skolade och oskolade kroppar och röster. Där kunde detta
lilla ”ja” klinga till av en livserfarenhet som ingen scenskola i världen kan lära ut,
samtidigt som de skolade rösterna kunde ge repliken den skärpa och exakthet
som skådespelarteknik och erfarenhet av att stå på scen kan ge.
Platsen för föreställningen var en annan viktig del. Även här började det med
förutsättningslösa möten med Stadsmissionen där ingenting var bestämt från
början. Men på plats i S:t Johanneskyrkan, där en sådan speciell blandning
av människor, öden och erfarenheter ständigt finns på plats i det stora kyrkorummet, kändes det mer och mer som en självklar spelplats för föreställningen.
–8–
Resultatet blev en storslagen föreställning om tro, personlig övertygelse och
kärlek i ett litet kustsamhälle med strikta religiösa moralkoder. 46 personer i
alla åldrar deltog i föreställningen som blev en publik- och kritikersuccé. Kvinnan
i telefonen var inte den enda som var besviken över att hon inte fick biljett.
För både Folkteatern och Stadsmissionen innebar samarbetet att de fick ny
publik och nya erfarenheter. Teatern fick en publik – Stadsmissionens ordinarie
gäster – som annars inte så lätt hittar till teaterns vanliga spelplatser, och Stadsmissionen fick besökare som annars inte känt till S:t Johanneskyrkan
och dess verksamhet.
Vad var då de viktiga ”ingredienserna” i detta lyckade samarbete
mellan en kulturinstitution och civilsamhället?
Från början att det hela föddes som en konstnärlig idé om att hitta
olika röster och erfarenheter, en äkta vilja att kommunicera pjäsen för en bred
publik. Det kom inte till som ett projekt för att kunna kryssa i rutan ”deltagande”
i en redovisningskolumn och sen snabbt gå vidare till den ”ordinarie” verksamheten. Samarbetet var själva förutsättningen för det konstnärliga resultatet.
–9–
En annan nödvändig ingrediens är kunskap och erfarenhet. De kunskaper och
erfarenheter som Stadsmissionens och Unga Folkteaterns deltagare förde med
sig berikade den konstnärliga produktionen mycket. Folkteatern bidrog med
sin spetskompetens, en kunskap och erfarenhet som utvecklas genom givande
och nyfikna möten med människor och verksamheter i olika delar av samhället.
Men vi ska aldrig frånsäga oss vår kunskap eller särart när vi samarbetar med
verksamheter utanför kultursektorn, det är just den som är vår tillgång och
styrka som samarbetspart.
Långsiktighet är till sist en förutsättning för att deltagande
och delaktighet ska bli på riktigt. Det tar tid att lära känna
varandra och hitta det gemensamma att bygga vidare på. Det
krävs mod att öppna dörrar in till heliga rum oavsett om det
är kyrkans, teaterns eller andra rum som vi ser som heliga. Vi
är så glada att S:t Johanneskyrkan vågade!
– 10 –
Vårt samarbete med Stadsmissionen fortsätter nu till hösten med både konkreta
och mer luftiga planer. Var det slutar vet varken vi eller dom – men vi längtar!
Ulrika Josephsson
Ulrika Josephsson är VD och konstnärlig ledare för Folkteatern i
Göteborg. Hon har lång erfarenhet från teaterbranschen främst
som producent. Hon har arbetat med framstående svenska och
internationella teaterhus, bl a på Riksteatern där hon tillsammans
med Lars Norén ledde Riks Drama, ett samarbete som även fortsatt
på Folkteatern.
– 11 –
Foto: Patrik Gunnar Helin
Projektet tilläts också växa fram allteftersom där man lät detaljerna ta form efter
hand. Om man planerat allt för tidigt och för ”färdigt” hade nog inte resultatet
blivit detsamma. Det innebär en hel del oro, mycket osäkerhet och tillfällen att
under resans gång säga stopp. Men för att deltagande och delaktighet ska bli på
riktigt måste man våga och orka befinna sig i denna osäkerhet.
Tre våningar av gul delaktighet
Jag hade aldrig lagt märke till det blekgula huset som stod där så nära vägen
att man nästan körde in i det. Det bara
fanns där som självklar del av miljön. Det var först när det fick ett rivningslov
som jag började titta på det ordentligt.
Tre våningar av intakt, cirkelsågat timmer med femtio fönsterkarmar och alla
rutor kraschade. Under betongpannorna fanns en dubbelfalsad skivtäkt och de
åtta fönsterkuporna på taket gav huset en praktfull uppsyn.
I femtio år hade det stått ouppvärmt efter branden i trikåfabriken 1956.
Det hade varit ett lager och kontor under Uddebos blomstrande textilperiod. De
senaste fem decennierna hade det fungerat som lager för lokala företag och
försvarsmakten. Som en viktig del i den kulturhistoriska bebyggelsemiljön,
som en del av det textila arvet, kunde vi inte låta det rivas.
2008 bjöd vi in hela byn till ett visionsmöte i det gamla missionshuset – som
numer fungerar som fritidsboende och där det hållits kurser som ”bygg din egen
kista” och ”tillverka en kroppsformad inuitkajak”.
– 13 –
65 personer kom på mötet och vi ställde oss frågan; vad vill vi göra i Uddebo och
med det gula huset? Tankarna och idéerna flödande och vi bestämde oss för att
starta föreningen ”Gula huset i Uddebo”.
Redan från början var det viktigt att låta alla vara delaktiga, inte bara föreningsmedlemmarna. Genom att ge chansen att påverka skapas en öppen och inbjudande atmosfär, en känsla av att det är vi tillsammans
som formar vår miljö. Några månader efter mötet så
var det gula huset vårt och vi började lägga om taket.
Vad beror det på, att småorter dör? Att folk inte
orkar engagera sig mer och flyttar till större orter?
Människor lockar människor och har urbaniseringen
väl drabbat en ort är det svårt att vända. Uddebo är en by med ca 300 invånare,
ett samhälle som sedan länge var utdömt, uträknat. Ingen trodde på Uddebo.
Men i tomrummet finns det plats för nya krafter med idéer och drömmar.
Genom inspiration föds viljan att agera, och här och där uppstår möten, kreativa
processer, utbrott av friskhet – och så skedde i Uddebo. Ingen väntade sig något,
och det gjorde det faktiskt enklare för oss. Allt vi gjorde var steg mot förbättring.
Vi ville visa att det går att vända en utflyttningstrend. Med Uddebo ideella
mäklartjänst började jag förmedla förfallna hus i byn genom att para ihop
– 14 –
köpare och säljare, utan mellanhänder och utan arvoden. Folk som inte tidigare
kunnat äga sitt boende har fått möjlighet till det. Genom en tillåtande, uppmuntrande och kreativ miljö har vi nu inte bara fyllt de tomma husen, vi har även fått
människor att ändra uppfattning om en liten ort.
Så vad händer i Uddebo idag, byn som var dömd att självdö och försvinna? En
av våra medlemmar brukar säga att folk måste ha något att prata om kring köksbordet. Och med det mottot bestämde vi oss för att slå världsrekord. I Peking
hade man 2007 samlat 300 personer för att måla av samma sak samtidigt, två
pandor på ett zoo. Vi skulle måla av det gula huset!
Med duggregn och 400 målarskivor på hög stod vi på bron och väntade på att
folk skulle strömma till. Hur många som skulle komma hade vi ingen aning
om. En efter en svängde bilarna in på parkeringen och fler och fler paraplyer
fälldes upp. När tutan blåste för start och solen visade sig satt 439 personer med
målarskiva, pensel och färg på åkern framför huset i det våta gräset. Vi klarade
det, men tre dagar senare slogs även vårt rekord av en skola i Dubai. Vi brukar
dock säga att vi har det demokratiska rekordet.
Efter detta har det rullat på med levande ankrace, Sveriges
största skraplott (genom att dela in huset i rutor fick folk skrapa
bort färg på en yta för att sen vinna priser) och mänskligt
– 15 –
snigelrace. Så-marknader och skördemarknader. Konstauktioner, utställningar
och föreläsningar.
Vi ordnar också kurser i husrenovering, odling eller fotografering. Anledningen
till att vi gör så många lika saker är för att fånga upp alla sidospår. Vi använder
den miljö och de förutsättningar som finns för att bygga en mötesplats för förverkligande av projekt, drömmar och samhällsfrågor. Genom galna,
engagerade upptåg och projekt har vi lyckats.
En bra balans av drivna människor med olika ingångar och kompetenser
har varit avgörande, liksom ett ”icke-fokus” på kön, etnicitet och
klass. En stor del av det arbetet är att värna människors rätt och möjligheter att
verka på landsbygden. Att inte prata om en kamp mellan stad och land utan ett
öppet och inspirerande utbyte.
metod för samhällsförändring, för det är lätt att avfärda det som nöje. Trots att
kultursektorn är en av de starkast växande näringarna i Europa, och att kulturen
ha en avgörande roll för en liten ort.
Jag heter Caroline Bergmann, ordförande i föreningen Gula huset, och jag är
övertygad om att vi själva kan påverka vår omgivning. När jag träffar folk, läser
tidningen och lyssnar på radio så vet jag att det är sant. Det vi gjort, och det vi
gör i Uddebo, är beviset!
Caroline Bergmann
Caroline Bergmann är ordförande i föreningen Gula Huset, som
bland annat stöds av Västra Götalandsregionen. Hon är också
Vi bygger, och fortsätter bygga, på vårt gemensamma jättehus ungefär en gång
i månaden. Ett hus som kommer användas av de människor som byggt dess
verkstäder, butik, kontor och ateljéer. Vi ordnar kulturaktiviteter och verkar
i gränslandet mellan kultur, folklighet och aktivism.
projektledare inom hållbart byggande, föreläsare, kulturarbetare,
ideell mäklare, förenings och mötesentusiast.
Man måste vara övertygande och självsäker när man arbetar med kultur som
– 16 –
– 17 –
Den största kulturpolitiska potentialen
Det är en bister tid och för kulturens
del blåser stränga vindar. Det är tydligt
när man ser hur satsningar på kultur
begränsas i våra europeiska grannländer, och när man nås av politiska röster som
ställer krav på neddragningar inom offentligt finansierad kultur. Det finns goda
skäl att oroas och minst lika goda skäl att handla.
Vi vill att fler människor ur alla delar av befolkning ska delta och vara delaktiga
i, påverka, inspireras och njuta av alla de kulturinsatser som skapas i konserthus, hembygdsgårdar, teatrar, museer, bildningsverksamheter och allt annat vi
inkluderar i kulturpolitiken.
Det är och har varit en överskuggande inriktning för kulturpolitiken under lång
tid. Många goda insatser prövas och har genomförts. Mycket har varit lyckat,
annat mindre framgångsrikt, men ansträngningar har verkligen gjorts på många
håll i landet.
– 19 –
Vi vet att Sverige ligger bra till jämfört med de flesta andra
länder. Sverige har ett bredare och mer demokratiskt kulturliv
än många andra länder, naturligtvis beroende på alla de insatser
som gjorts av staten, regioner, kommuner, föreningar, fria
konstnärer, ideella och även kommersiella aktörer.
ändå anledning att börja fundera. Ekonomiska och politiska vindar från Europa
hittar till Sverige, det vet vi sedan tidigare.
Trots detta måste vi ändå konstatera att stora grupper i befolkningen faktiskt inte
visar något verkligt intresse för de många fina kulturverksamheter som erbjuds.
Uppenbarligen är det så att våra traditionella politiska partier och den mödosamt
uppbyggda politik de skapat nu utsätts för stora påfrestningar. Påfrestningar
som bottnar i ett kärvt ekonomiskt klimat och av nytillkomna politiska inriktningar som börjat bli betydande i många länder.
Ingen räknar med att alla medborgare skall vara intresserade, självklart, men tänk
hur fantastiskt vårt kulturliv skulle bli om det fylldes av ännu fler människor.
Och tänk hur mycket rikare dessa människor skulle bli om de vara delaktiga
i att fylla på i kulturlivet! Alla åldrar, alla härkomster, alla sociala förutsättningar
och alla inriktningar.
De stora kulturpolitiska neddragningar som just nu genomförs i flera europeiska
länder, länder som har liknande förutsättningar som Sverige, gör mig bekymrad.
I Storbritannien har stöd reducerats och i Holland har offentliga bidrag till
symfoniorkestrar halverats.
En lika dyster verklighet rådet även i andra länder. Vi har hittills klarat oss hyggligt
här i Sverige, kanske beroende på en starkare utgångsposition, men det finns
– 20 –
Vad beror det på att kulturpolitiken ifrågasätts så kraftfullt i vissa länder, och varför
sker det just nu?
Engagemanget och försvaret för konsten, och de därtill hörande
kostnaderna för skattebetalarna, har försvagats. Konsekvenserna
talar sitt tydliga språk. Att prioritera i den offentliga ekonomin har
inte blivit lättare genom ständigt hårdare och större krav på samhällets service
till sina medborgare.
Västra Götalandsregionen påbörjade hösten 2011 arbetet med att på ett mer
strukturerat och systematiskt sätt försöka skapa förståelse för vilka typer av
insatser som kan vara framgångsrika för att stödja önskan om ett vidgat deltagande och en större delaktighet i kulturlivet.
– 21 –
Avsikten är att genom fördjupade kunskaper driva en gemensam och nödvändig
förändringsprocess. De goda insatser som gjorts hittills har ofta levt som isolerade aktiviteter. Har man lyckats - och kanske kommit på ett bra arbetssätt – så
har det inte spridits vidare eller kunnat bidra till utveckling på andra platser eller
i andra verksamheter. Västra Götalandsregionens kulturnämnds roll bör vara
att med sin överblick göra viktig information tillgänglig för hela vårt kulturliv.
Därför vill vi bygga ett system där kunskapsbasen utgörs av de aktörer som
beviljas kulturnämndens ekonomiska stöd för att genomföra verksamhet eller
projekt. Deras kunskaper och planer för hur man inom sina respektive områden
och inriktningar vill arbeta för att vidga deltagandet kommer att vara basen för vår
kunskapsmassa. Med hjälp av utrednings- och forskningsinsatser kommer planer
och aktiviteter att följas upp och analyseras.
Den inledda processen kommer att pågå som en ordinarie del att regionens
verksamhet och integreras i framförallt kulturnämndens sekretariats dagliga
arbetsuppgifter. Vi gläder oss åt att Statens kulturråd vill vara delaktiga i de
framtida ansträngningar och att vi därigenom tydligare fått möjlighet att nå
utanför Västra Götalands gränser med vår kunskapsförmedling.
Vi vill arbeta med den största kulturpolitiska utmaningen, som samtidigt är den
största möjligheten, där kultur och konst medverkar i skapandet av ett hållbart
samhälle som ger möjlighet för fler att vara med och forma, ta ansvar, försvara
och gilla det vi kallar för kulturlivet.
Claes Rydberg
Claes Rydberg är kulturchef i Västra Götalandsregionen och
Linjerna i kunskapen lär oss förstå vilken sorts insatser som fungerar
och som leder till de önskade resultaten. Dessa insikter kommer
att samlas och värderas för att vi skall kunna tydliggöra de
mekanismer som är verkningsfulla. Därefter vill vi sprida kunskaperna för att ge kraft och inspiration. Med vår vägledning och vårt
bistånd kan fler lyckas, med utgångspunkt i andras framgång.
– 22 –
har en bakgrund som bland annat ledare för kulturinstitutioner,
kommunchef och professionell musiker.
– 23 –
RÄLSRAPPORT
Tåg, tåg och tåg genom granskog och
över smutsgula åkrar. Jag stirrar uttråkat ut genom fönstret. Kaffe ur en
pappersmugg, påtår får man gratis och packningen står färdig innan resan ens
bokats, för packningen står alltid färdig. Alltid redo och tågen drar sig över
rälsen.
Ibland tänker jag på rälsen som ett långt och slingrande ärr över den kropp
som är Sverige. Inte ett smärtsamt ärr, utan den typen av ärr man halar upp
skjortärmen för att stolt visa upp, berätta en festlig anekdot om, förklara sig själv
igenom. Jag har burit min väska längs med främmande gator i så många vänliga
småstäder, guidad av en röst i telefonen.
Ett bibliotek. En skola. En konsertlokal. En festival. Jag har alltid ett mål och ett
uppdrag. Alltid den utifrån kommande med Kultur. Ikväll poesiuppläsning med
Olivia Bergdahl. I afton Poetry Slam. Lunchkonsert med Olivias poesiorkester.
Författarworkshop med en tjej som skriver dikter. Konferencier, pausunderhållning, invigningstalare, inspiratör och så vidare och så vidare.
– 25 –
Jag vet att det en gång fanns en längtan i mig att formulera mig, och att när jag
lyckades med det fylldes jag av ett jublande rus. Jag kunde! Jag skulle! Jag var!
Det var som att skärpan ställdes in, och jag tyckte mig ha funnit min uppgift.
Jag skulle skriva. För när jag gjorde det, var jag inte längre ensam. Jag såg språket
sträcka ut sig som en länk till något annat, till ett självvalt liv i en värld där allt
var möjligt.
Litteraturen förband mig med det stora, och gjorde mig till en människa bland
andra – aldrig mera ensam, för det stod ju svart på vitt att det fanns tusen åter
tusen andra ensamma människor. Det blev starkare för varje ord jag skrev, och
för varje ord jag läste blev det än tydligare.
Det är lätt att tala föraktfullt om kulturarbetare, eftersom kultur har förmågan att producera sig själv. Det vi
behöver skaffar vi oss, ibland till orimliga priser. Det
finns inget ont i det. Vi behöver skratta, gråta och få en
och annan sanning slängd i ansiktet på oss. Man kan
inte värdera en upplevelse, eftersom den alltid är sann.
Det lättköpta och glansigt förpackade innehåller lika mycket smärta och glädje
som det högkulturella och finintellektuella.
Men det är viktigt att minnas att människan har alltför mycket i sig för att vara
kommersiellt gångbar. Det finns tusen dörrar inom oss, och bakom dem tusen
till. Jag tror att vi alla känner att det är gott när en av dem öppnas, lämnar plats
för en känsla på ett nytt sätt. Därför kan vi inte ställa kulturyttringar mot varandra,
för allt måste få finnas, och tvingar sig till existens oavsett vad.
Själv är jag en helt normal frilansande kulturarbetare. Ingen storproduktion eller
akademiledamot, nej, jag åker tåg. I sätet med kaffet i pappersmuggen och landskapen böljande utanför, stannar jag ofta vid tanken på vad detta gör med mig.
Ibland tvivlar jag. Ibland gör jag det ofta. Varför fortsätta? Jag vet inte. Varför jag
och ingen annan? Vad ger mig rätt att ta den här tiden, den här scenen, det här
strålkastarljuset – och vad säger att det inte finns något mer samhällsnyttigt bruk
för min eventuella begåvning? Ingenting. Och jag vet inte.
– 26 –
– 27 –
Men det händer att de gråter. Att de skrattar. Att de kommer fram efteråt,
trycker min hand och säger tack. Att jag har ändrat något, formulerat någonting
oformulerat, funnits där som råd eller tröst på ett sätt jag själv aldrig kan förstå.
Det fryser fast som stillbilder i mitt inre. Tafatta tonårskillar som storögt tystnat
till en poesiuppläsning. Sköra flickor som plötsligt lyft blicken från bänkskivan
och mött min. Äldre män som skrivit skakiga mail om hur jag har satt ord på
deras kroppar, när jag skrivit om min egen. Alla dessa kvinnor som sett sig själva
eller sina döttrar i mig och som säger att jag är precis som dem och jag tackar
och rodnar fast jag vet att det inte är sant.
Men vi är lika. Och det är tillräckligt. Det är det jag minns när jag följer tågrälsen
över landet. Dessa vänliga småstäder. Dessa regntunga dagar på främmande
stationer. Dessa hotellrum och loger och skolkorridorer. Alla dessa människor.
Åh, denna märkliga konstform som är min – att läsa dikter skrivna för scenen
– kan den öppna dörrar? Ja, jag tror det. Glänta en aning, till en värld av något
annat. Jag ser ju det hända, i en längtan att få livet förklarat, och att förklara
det själv. Det är därför jag dricker ur det sista ur pappersmuggen. Slänger upp
väskan på ena axeln, och försiktigt letar mig ut. Häver upp den tunga tågdörren
och är lite, lite mindre ensam.
Olivia Bergdahl
Olivia Bergdahl är poet, artist och skribent från Göteborg. Sedan
2001 trollbinder hon poesitörstande publik med sin scennärvaro
och egensinniga tilltal. Hon debuterade 2007 med diktsamlingen
Demo, vann svenska mästerskapen i Poetry Slam som 17-åring
och är ute på en ständig turné genom Sverige och övriga Norden.
– 28 –
– 29 –
Deras finmuseum blev vårt museum
Jag kommer ihåg första gången vi
skulle samarbeta med Röhsska museet
i Göteborg kring romernas nationaldag
den 8 april. Hur skulle det funka? Vad skulle vi in i de fina sammanhangen att
göra, där kultureliten berikar sitt eget kulturliv genom att se oss romer dansa
flamenco?
Jag hade en mängd föreställningar och förutfattade meningar, det medger jag.
Visst har kulturutbudet alltid varit viktigt för oss romer men i den marginaliserade
situation vi lever ger det inget bröd på bordet. Ja, om du inte är heltidsmusiker
eller dylikt så att du kan tjäna pengar på det.
Men att romsk kultur har en rikedom som fascinerar visar inte minst historien.
Vi har gett Spanien dess flamenco och har sedan tidernas begynnelse varit hovleverantörer av olika kulturformer, åtminstone under de perioder som vi varit
någorlunda accepterade. Under de perioder det inte varit skottpengar på oss.
Romer har alltid varit uppskattade artister och musiker: lite exotiska, men
ibland mystiskt farliga och kanske säkrast att jaga ut ur landet.
– 31 –
Det moderna samhällets offentliga rum har inte varit ett självklara för romer.
Det kan tyckas enkelt att ta del av det offentliga kulturlivet: du betalar ett
inträde och kan sedan åtnjuta all kultur, konst och historia som finns. Men
under åren har jag märkt att det inte är så enkelt. En förankring krävs även
i områden som kultur - speciellt den offentliga.
Jag skulle vilja ta Agnesbergs folkhögskola som ett exempel. Romer har generellt
en väldigt begränsad skoltradition. Föräldrar som inte fått gå i skolan
kan sällan agera förebilder – de kanske inte ens vill – eftersom man
själv inte varit välkommen i skolan. Vi får inte glömma att romer
endast fått gå i skolan i Sverige sedan 1965. Men på Agnesberg känner
sig våra elever trygga. Det finns tillgång till modersmål, kultur, seder
och traditioner. Man känner sig hemma och förstådd. När man gått
på Agnesberg ett år eller två, börjar det som finns utanför att intressera, som
exempelvis andra utbildningsinstutioner. Den som känner sig trygg vågar ta
självständiga steg utifrån sina egna syften och behov. Agnesbergs folkhögskola
fungerar i detta fall som en trampolin ut i samhället.
eningslivet har fått visa upp sig, med sina olika profiler och uttrycksformer. Idag
känner man sig trygg med Röhsska museet, man tar steget ut och tillgodoser sig
det Röhsska har att erbjuda.
Jag har hört många romer säga att Röhsska museet är deras museum. Man vågar
ta sig till stan, till detta museum. Det är inget märkvärdigt, eftersom man vet var
det ligger, man känner igen sig. Det infinner sig en slags trygghet inför situationen,
att du som person tar initiativet till att delta i det samhälleliga kulturlivet på
egen hand.
Det är inte självklart att grupper som romer själva tar initiativ som leder till en
sån här utveckling. I det sammanhanget blir det avgörande att det offentliga
kulturlivet bjuder in och klär initiativet i något genomtänkt, ett sammanhang
På ett liknande sätt fungerar vårt samarbete med Röhsska. Museet tog ett viktigt
initiativ genom att bjuda in oss för att fira romadagen officiellt. Under de år som
vi samarbetat har tillställningarna bara blivit bättre och större. Det romska för-
– 32 –
– 33 –
nationaldag. Jag kan hänvisa till olika händelser som fallit väl ut, som Hammarkullekarnevalen och kulturkalaset, som båda är återkommande arrangemang
där man har slutit upp gemensamt.
Den romska minoriteten skulle kunna bidra med ett riktigt färgsprakande
firande i Sverige, där vi går man ur huse den 6 juni och dansar till flamencogitarrer
och gör firandet till något gemensamt återkommande och viktigt för oss alla.
som inte är en internetsida eller ett reklamblad som ändå till slut kommer att
hamna i papperskorgen. Vår upplevelse av Röhsskas initiativ är att nationaldagen
är lika viktig för dem som för oss. Anledningen till att romer idag självständigt
besöker Röhsska är att man involverat dem i ett sammanhang för skapandet av
ett igenkännande.
Från skolans sida gör vi ett flertal aktiviteter, studiebesök och annat, för att knyta
oss till samhället. Men vill man knyta verkliga band till nya grupper, måste
initiativet till något gemensamt komma från det etablerade, offentliga samhället.
Jag ser hur dessa samarbeten ger ringar på vattnet. Det tar lite tid men det går att
förankra det samhälleliga kulturutbudet hos minoritetsgrupper. Frågan är hur
ska vi få romska grupper mer delaktiga även i andra sammanhang.
Det är så jag tror att vi introducerar människor att vilja delta i samhället, på
alla dess olika områden. Vi får ett ömsesidigt intresse där vi skapar en känsla av
delaktighet och sammanhang.
Keith Palmroth
Keith Palmroth är forskare och rektor för Agnesbergs folkhögskola, Nordens enda skola med romsk profil. Med och av romer.
Jag tror svaret är att skapa en känsla av tillhörighet och att man över tid gör
saker tillsammans som betyder något och är viktiga för gruppen. Exempelvis en
– 34 –
– 35 –
Läs mer om arbetet för ett vidgat
deltagande i kulturlivet på www.vgregion.se/kultur,
twitter.com/vgkultur, Tel: 010- 441 00 00