Nämndemännens vara eller icke vara

Transcription

Nämndemännens vara eller icke vara
Innehållsförteckning
FÖRKORTNINGAR............................................................................................................................3
1 INLEDNING....................................................................................................................................4
1.1 Presentation av ämnet................................................................................................................4
1.2 Syfte och frågeställningar..........................................................................................................5
1.3 Metod och material....................................................................................................................5
1.4 Avgränsning...............................................................................................................................9
1.5 Begreppsförklaring....................................................................................................................9
1.6 Disposition...............................................................................................................................10
2 DET SVENSKA NÄMNDEMANNASYSTEMET.....................................................................11
2.1 Inledning..................................................................................................................................11
2.2 Historisk tillbakablick..............................................................................................................11
2.2.1 Urtid.................................................................................................................................11
2.2.2 Nutid.................................................................................................................................12
2.3 Fördelar och nackdelar med nämndemän................................................................................14
2.3.1 Fördelar............................................................................................................................14
2.3.1.1 Rättvisa.....................................................................................................................14
2.3.1.2 Legitimitet och förtroende........................................................................................15
2.3.1.3 Demokrati och insyn................................................................................................16
2.3.1.4 Det allmänna rättsmedvetandet................................................................................17
2.3.1.5 Ett skydd mot teknokrati..........................................................................................18
2.3.1.6 Livserfarenhet i den dömande verksamheten...........................................................18
2.3.1.7 Bevisvärdering, straffvärdering (påföljdsval) och skälighetsbedömningar..............19
2.3.1.8 Pedagogiska skäl......................................................................................................20
2.3.1.9 Kostnadsskäl.............................................................................................................21
2.3.2 Nackdelar.........................................................................................................................21
2.3.2.1 Bristande juridisk kompetens...................................................................................21
2.3.2.2 Bristande metodutveckling.......................................................................................22
2.3.2.3 Risk för subjektivism................................................................................................23
2.3.2.4 Risk för politisering..................................................................................................23
2.3.2.5 Ineffektivitet.............................................................................................................24
2.4 Den svenska uppbyggnaden.....................................................................................................24
2.4.1 Inledande faktauppgifter..................................................................................................24
2.4.2 Rekrytering, nominering och val.....................................................................................25
2.4.2.1 Valet och nominering................................................................................................25
2.4.2.2 Allsidig sammansättning..........................................................................................26
2.4.2.3 Valbarhet...................................................................................................................27
2.4.2.4 Lämplighetskravet....................................................................................................28
2.4.2.5 Mandattiden..............................................................................................................29
2.4.2.6 Särskilt om politiseringen.........................................................................................30
2.4.3 Rösträtt, överläggning och funktion.................................................................................31
2.4.4 Domförhet och sammansättning......................................................................................33
2.4.4.1 Tingsrätten................................................................................................................33
2.4.4.2 Hovrätten..................................................................................................................36
2.4.4.3 Förvaltningsrätten.....................................................................................................37
2.4.4.4 Kammarrätten...........................................................................................................39
2.4.4.5 Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen...............................................40
2.4.5 Entledigande och avstängning..........................................................................................41
2.4.5.1 Allmänt.....................................................................................................................41
2.4.5.2 Entledigande.............................................................................................................41
1
2.4.5.3 Avstängning..............................................................................................................44
2.4.5.4 Övrigt........................................................................................................................45
2.4.6 Information och utbildning..............................................................................................46
2.4.6.1 Före tillträde.............................................................................................................46
2.4.6.2 Efter tillträde.............................................................................................................46
2.4.7 Arbetsvillkor.....................................................................................................................48
2.4.7.1 Ersättningsvillkor.....................................................................................................48
2.4.7.2 Tjänstevillkor............................................................................................................49
2.5 Framtiden – föreslagna förändringar.......................................................................................50
2.5.1 Straffprocessutredningen..................................................................................................50
2.5.2 Nämndemannautredningen..............................................................................................50
3 KOMPARATIVA STUDIER.........................................................................................................54
3.1 Inledning..................................................................................................................................54
3.2 Inomnationell jämförelse.........................................................................................................54
3.2.1 Annan lekmannamedverkan.............................................................................................54
3.2.2 Ordinarie domare (lagfaren domare)................................................................................56
3.3 Danmark...................................................................................................................................57
3.3.1 Förekomst och sammansättning.......................................................................................57
3.3.2 Rekrytering och val..........................................................................................................58
3.4 Finland.....................................................................................................................................59
3.4.1 Förekomst och sammansättning.......................................................................................59
3.4.2 Rekrytering och val..........................................................................................................59
3.5 Norge.......................................................................................................................................60
3.5.1 Förekomst och sammansättning.......................................................................................60
3.5.2 Rekrytering och val..........................................................................................................61
3.6 England....................................................................................................................................62
3.6.1 Förekomst och sammansättning.......................................................................................62
3.6.2 Rekrytering och val..........................................................................................................62
3.7 USA.........................................................................................................................................63
3.7.1 Förekomst och sammansättning.......................................................................................63
3.7.2 Rekrytering och val..........................................................................................................63
3.8 Egna kommentarer...................................................................................................................63
4 EUROPARÄTTEN OCH EUROPAKONVENTIONEN...........................................................67
4.1 Inledning..................................................................................................................................67
4.2 Rätt till en rättvis rättegång......................................................................................................67
4.3 Relevanta rättsfall....................................................................................................................68
5 ANALYS OCH DISKUSSION.....................................................................................................71
5.1 En vägning av fördelar och nackdelar.....................................................................................71
5.2 Vilken funktion har nämndemän?............................................................................................81
5.3 Allsidighet och politisk rekrytering.........................................................................................85
5.4 Reformer är nödvändiga..........................................................................................................94
5.4.1 Varför?..............................................................................................................................94
5.4.2 Juristmodellen..................................................................................................................94
5.4.3 Den lagfarna modellen.....................................................................................................97
5.4.4 Den reformerade nämndemannamodellen.......................................................................98
5.4.5 Valmodellen......................................................................................................................99
5.4.6 Vilken modell är bäst?....................................................................................................100
6 SLUTSATSER.............................................................................................................................102
KÄLLFÖRTECKNING...................................................................................................................103
2
FÖRKORTNINGAR
Ds
Departementsserien
Dir.
Kommittédirektiv
Europadomstolen
Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna
Europakonventionen
Den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Ersättningsförordningen
Förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och
vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m.
FB
Föräldrabalken (1949:381)
Förvaltningsrättsinstruktionen
Förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion
Hovrättsinstruktionen
Förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion
Kammarrättsinstruktionen
Förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion
LAFD
Lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
MIG
Rättsfall från Migrationsöverdomstolen
NJA
Nytt Juridiskt Arkiv
NRF
Nämndemännens Riksförbund
Nämndemannautredningen
Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och
kvalificerad medverkan (SOU 2013:49)
Straffprocessutredningen
Brottmålsprocessen (SOU 2013:17)
Prop.
Proposition
RB
Rättegångsbalken (1942:740)
RF
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
RH
Rättsfall från hovrätterna
RÅ
Regeringsrättens årsbok
SOU
Statens offentliga utredningar
TF
Tryckfrihetsförordningen (1949:105)
Tingsrättsinstruktionen
Förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion
YGL
Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
ÄktB
Äktenskapsbalken (1987:230)
ÄL
Lagen (1996:242) om domstolsärenden
ÖFN
Överklagandenämnden för nämndemannauppdraget
3
1 INLEDNING
1.1 Presentation av ämnet
Den 25 juni 2013 överlämnade Nämndemannautredningen sitt betänkande angående nämndemannasystemet ("Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan”). 1
Strax innan, den 3 april 2013, överlämnade Straffprocessutredningen sitt betänkande (”Brottmålsprocessen”).2 Mitt examensarbete innehåller en analys över det aktuella nämndemannasystemet,
komparativa studier, Europarättsliga aspekter och en slutlig – utförlig samt fristående – diskussion
om nämndemännens vara eller icke vara med särskild fokus på nämndemännens fördelar och
nackdelar, funktion samt rekryteringsprocess. Diskussionen syftar dels till att se över huruvida det
är tillfredsställande med dagens nämndemannasystem, dels om och i sådana fall vilka förändringar
som bör genomföras för att bättre uppfylla syftet med ett modernt rättssamhälle eller om nämndemannasystemet bör avskaffas fullständigt. För att svara på den slutliga frågan är det nödvändigt att
göra en fullständig genomgång av nämndemannasystemet.
Ur historisk synvinkel har nämndemannasystemet sedan länge varit närvarande i svensk rätt.
Nämndemän har historiskt sett saknat rösträtt. Idag är nämndemännens makt förstärkt. Frågan om
nämndemännens vara eller icke vara har varit en pågående rättsfilosofisk och rättspolitisk debatt.
Oftast framträder två starka åsikter från två olika grupper; juristerna och nämndemännen. Ämnet
blev återigen aktuellt i samhällsdebatten när två nämndemän i Arbogamålet 3 uttalade sig om den
tilltalades skuld och när en nämndeman visade sig vara jävig i Södertäljemålet4.
Det ska observeras att nämndemannasystemet för tillfället befinner sig i en dynamisk och osäker
tillvaro. Nämndemännens vara är tydlig i svensk gällande rätt, men samtidigt har det nyligen
kommit två utredningar - Straffprocessutredningen och Nämndemannautredningen. Det senaste betänkandet föreslår att ändringarna ska träda i kraft runt årsskiftet 2014/2015. Förslagen är fortfarande under beredning i Regeringskansliet och föremål för den fortsatta lagstiftningsprocessen.
Examensarbetet kommer att ha avslutats före möjliga ändringar har hunnit träda i kraft.
Examensarbetet har varit kombinerat med praktik vid Stockholms tingsrätt, vilket har möjliggjort en
koppling till den praktiska verkligheten. Detta genom att jag som praktikant har fått skriva
domsförslag/beslutsförslag, göra rättsutredningar, bereda mål till avgörande och närvara på
förhandlingar som protokollförare m.m. Närvaron på förhandlingar i brottmål har inneburit att jag
1 SOU 2013:49.
2 SOU 2013:17.
3 Svea hovrätt ansåg inte nämndemännen vara jäviga, mål nr Ö 6962-08.
4 Tingsrättens dom kom att upphävas helt i Svea hovrätt, mål nr B 7342-12. Hela rättegången fick göras om.
4
regelbundet – under tio veckors tid – har kommit i kontakt med många olika nämndemän. Jag har
upplevt t.ex. när en ny nämndeman svär domareden, sammansättningsförändringar p.g.a. förhinder
hos nämndeman, om en nämndeman varit jävig i förhållande till ett vittne, hur nämndemän agerar i
rätten m.m. Min praktik har med hänsyn till detta varit knuten till mitt uppsatsämne och medfört
motivation att skriva hela tiden, nya idéer, problemformuleringar, infallsvinklar, metodträning m.m.
1.2 Syfte och frågeställningar
Studieobjektet är nämndemannasystemet. Syftet med examensarbetet är att undersöka utformningen
av dagens nämndemannasystem i Sverige och om detta medför anledning att bevara, ändra eller
avskaffa det. För att uppnå syftet med uppsatsen kommer inte enbart förekomst av nämndemän att
beröras utan även närliggande frågor som är relevanta för dagens system, så som nämndemännens
rösträtt, arbetsvillkor, rekrytering, ansvar, utbildning m.m. Framställningen har till syfte att ge en
övergripande helhetsbild av det svenska nämndemannasystemet. En förutsättning för att kunna
diskutera och besvara huvudfrågan (3) – nämndemännens vara eller icke vara – är att undersökningen vilar på ett tillfredsställande material (1 och 2). Enbart då kan en slutlig och samlad bedömning
presenteras på nedanstående huvudsakliga frågeställningar:
1) Vad är de bakomliggande motiven till det svenska nämndemannasystemet och hur är det
utformat i svensk rätt?
2) Hur är nämndemannasystemet, med fokus på förekomst och rekrytering, utformat i
jämförelse med utländska lekmannasystem och andra offentliga aktörer i Sveriges domstolar
samt hur förhåller det sig till Europakonventionen?
3) Är det nuvarande nämndemannasystemet tillfredsställande eller måste åtgärder vidtas?
1.3 Metod och material
Inledningsvis ska konstateras att juridisk metod i sig inte är preciserat eller tydligt. Juridisk metod
har ständigt varit föremål för debatt och är det fortfarande. Den juridiska metoden är dock av
yttersta relevans då det utgör själva hantverket för rättsvetenskapen. 5 Som utgångspunkt har den
rättsvetenskapliga metoden, som ska ses som en ”bredare metod” än de specifika grenarna som
förekommer inom metodläran (se nedan), varit av särskild betydelse i arbetet. Sammanfattningsvis
innebär det att analysen och argumentationen har varit beroende av nationella och internationella
rättskällor, material som inte är att hänföra till de traditionella rättskällorna, rättsprinciper,
rationalitet, logik, systematik, värderingar, moraliska överväganden, ändamålsöverväganden och ett
5 Korling, Fredric, Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 17 ff.
5
kritiskt förhållningssätt.6 Att sätta en etikett på denna typ av rättsvetenskapliga analys är inte det
minst komplicerade. Med den ”rättsvetenskapliga metoden” som utgångspunkt förenklas dock
saken när arbetet nedan ses mot bakgrund av de mer specifika metoderna som har tillämpats.
Den rättsdogmatiska metoden har varit betydande, d.v.s. att alla relevanta klassiska rättskällor har
tagits hänsyn till och behandlats enligt rättskälleläran. Författningar, förarbeten, praxis och doktrin
har analyserats enligt den rangordning som följer av rättskälleläran. Författningarna har varit
utgångspunkt på de områden där det funnits och när det förelegat utrymme för tolkning har
förarbetena fått avgörande betydelse, d.v.s. subjektiv tolkning. Doktrin och praxis har beaktats när
författningar och förarbeten inte varit tillräckliga för att klargöra gällande rätt. Metoden har
innefattat att kategoriskt analysera de beståndsdelar som studieobjektet består av för att utröna
bakomliggande syften, motiv och uppbyggnad. För att få ett grepp om helheten har metoden
inneburit att varje beståndsdel av studieobjektet har studerats för sig. Då en rättskälla uteblivit i
analysen innebär det inte att examensarbetet avvikit från den rättsdogmatiska metoden, utan att det
inte finns något rättsligt relevant om studieobjektet i just den rättskällan. Den rättsdogmatiska
metoden har mot bakgrund av dess innebörd fått störst betydelse vid analysen av gällande rätt. 7
Egna värderingar eller åsikter har i samband med analys av gällande rätt inte haft betydelse. För att
beskriva studieobjektets uppbyggnad utifrån gällande rätt har det varit nödvändigt att göra tydlig
åtskillnad mellan det deskriptiva och normativa. Detta innebär inte i sig att rättsdogmatismen inte
tillåter ett kritiskt förhållningssätt; den kritiska rättsdogmatiska metoden tillåter att kritik mot
bakgrund av ändamålsöverväganden får utrymme. Det förutsätter dock att kritiken vilar på den
analys som gjorts av gällande rätt utifrån den rättsdogmatiska metoden. 8 Det sagda har varit delvis
tillämpligt på detta arbete. En strikt uppdelning av deskriptiv analys och normativ analys har gjorts
med hänsyn till studieobjektets särart och för tydlighetens skull.
Det förekommer debattartiklar och tidskrifter samt annat material som inte är att hänföra till de
klassiska rättskällorna som t.ex. myndighetspublikationer, remisser, rapporter, beslut m.m., vilket
innebär att det i detta examensarbete även har använts en bredare och friare metod i form av den
rättsvetenskapliga metoden (se ovan) i jämförelse med den rättsdogmatiska metoden. Material som
inte har varit att hänföra till de klassiska rättskällorna har använts i syfte att fördjupa förståelsen i
den rättsliga analysen och belysa studieobjektets samhällsförankring. Andra vetenskaper kan i
princip äga giltighet på två sätt. Antingen genom att omnämnas i en formell rättskälla (författning,
förarbeten, praxis eller doktrin) eller genom att acceptera att annan vetenskap är relevant för det
6 Se t.ex. Sandgren, Claes, Vad är rättsvetenskap?, Festskrift för Peter Seipel, Stockholms universitet, Juridiska
fakulteten, Juridiska institutionen, Stockholm, 2006, s. 527-552, se s. 532 ff.
7 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, i Korling & Zamboni, s. 21-45, se s. 21 ff.; Sandgren, festskrift, s. 532 ff.
8 Kleineman, s. 39.
6
spörsmål som ska analyseras trots att det inte omnämns i en formell rättskälla. Detta vidgade synsätt
har tillämpats för att erhålla nödvändig kunskap om studieobjektet.9
Examensarbetet innehåller komparativa studier och därmed jämförande rättsforskning, d.v.s. internationella och inomnationella komparativa studier. Med internationella komparativa studier har
avsetts att jämföra det svenska rättssystemet med utländska rättssystem. Svenska och utländska
rättskällor har beaktats för att beskriva förekomsten av lekmannasystem med fokus på rekrytering i
sex andra länder. Med inomnationella komparativa studier har avsetts närliggande internrättsliga
objekt som jämförs med studieobjektet och kan ha flera olika dimensioner. Inomnationellt har andra
offentliga aktörer i Sveriges domstolar varit i fokus och i den kommande diskussionen har dessutom
de rättspolitiska argumenten satts i förhållande till studieobjektets uppbyggnad och funktion; detta
innefattar i sig en dimension av komparativa studier. Det har använts en jämförande metod på
materialet för att finna generella skillnader eller likheter mellan det svenska nämndemannasystemet
och utländska lekmannasystem samt mellan nämndemän och andra offentliga aktörer i Sveriges
domstolar. Sammantaget syftar de komparativa studierna till att skapa ökad förståelse och bättre
underlag för en diskussion om studieobjektet. Ämnet har varit väl lämpligt för komparativa studier
och bidragande till diskussionen om alternativa modeller.10
I de Europarättsliga studierna har Europakonventionen och tillkommande rättsfall från Europadomstolen tolkats mot bakgrund av orden och dess syfte. Det måste beaktas att konventionen ska
ses utifrån ett helhetsperspektiv. De begrepp som används i artikel 6 Europakonventionen – rätt till
en rättvis rättegång – ska och har tolkats autonomt i förhållande till de nationella begreppen. 11
Särskilt för den Europarättsliga metoden är att den tillåter en friare och öppnare inställning till de
positiva rättskällorna. Det Europeiska perspektivet gör att den svenska klassiska juridiska metoden
måste vidgas i och med att t.ex. Europakonventionen måste efterlevas. Särskilt tydligt är att den
Europarättsliga metoden medfört rättslig pluralism och större krav rörande skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna.12 Den Europarättsliga metoden har mer konkret inneburit att
materialet har belysts, analyserats och diskuterats i ljuset av Europakonventionen.
Examensarbetet avslutas, efter beskrivning av nationell gällande rätt belyst i ljuset av internationella
9 Gräns, Minna, Användningen av andra vetenskaper, i Korling & Zamboni, s. 421-434, se s. 431 ff.
10 Kleineman, s. 40; Valguarnera, Filippo, Den komparativa metoden, i Korling & Zamboni, s. 141-173, se s. 141 ff.
och 157 ff.; Asp, Petter, Om relationalistisk metod, i Asp, Petter, Nuotio, Kimmo, Konsten att rättsvetenskapa: Den tysta
kunskapen i juridisk forskning, Iustus, Uppsala, 2004, s. 47-67, se s. 51 ff.; Bylander, Eric, Prövningstillstånd hovrätt–
kammarrätt ToR: Bidrag till en inomnationell diffusionsstudie över den svenska regleringen av prövningstillstånd till
mellaninstans, Festskrift till Lotta Vahlne Westerhäll, Santérus Förlag, Stockholm, 2011, s. 17-41, se s. 20 ff.
11 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, Norstedts Juridik AB, 4 u., Stockholm, 2012, s. 50 f.
12 Reichel, Jane, EU-rättslig metod, i Korling & Zamboni, s. 109-140, se s. 116 ff. och 135; Sandgren, festskrift, s. 534.
7
och Europarättsliga aspekter, med en normativ-kritisk rättsvetenskaplig analys. Diskussionen innefattar att genom det erhållna källmaterialet utläsa styrkor och svagheter i det studerade objektet,
bestämma objektets funktion i rättssystemet och om detta föranleder anledning att bevara, förändra
eller avskaffa objektet.13
Sammanfattningsvis går det inte att säga att enbart en viss juridisk metod har varit av relevans för
mitt rättsvetenskapliga arbete. Alla juridiska metoder har det gemensamma att det förutsätter en
analys med hjälp av människans förnuft.
Materialet har i huvudsak erhållits tillgång till genom Internet, vilket gäller författningar, förarbeten,
praxis, litteratur/doktrin, tidskrifter, artiklar, rapporter, publikationer m.m. Det har funnits tillgängligt på juridiska webbtjänster som t.ex. Zeteo och Infotorg samt hemsidor. Övrigt material som
har använts till examensarbetet har antingen innehafts av mig eller lånats på bibliotek. En fördel har
varit att som juristpraktikant ha möjlighet att använda Stockholm tingsrätts interna bibliotek. Det
bör särskilt observeras att det förekommer att en författare eller visst material är återkommande. Det
beror på att materialet då är av central relevans och sätter studieobjektet i ett rättsligt sammanhang.
13 Gräns, Minna, Användningen av andra vetenskaper, s. 423; Sandgren, festskrift, s. 534 f. och 549 ff.
8
1.4 Avgränsning
Kapitel 2 är relativt uttömmande och beskriver det svenska studieobjektet utifrån ett övergripande
helhetsperspektiv. Examensarbetet avser inte att behandla lekmannadomare i allmänhet, som t.ex.
särskilda ledamöter, intresserepresentanter, jurymän och andra offentliga aktörer i domstolen. Andra
lekmän och/eller aktörer behandlas enbart i komparativt syfte. Jag vill klargöra att kapitlet avser att
ge en övergripande helhetsbild av nämndemannasystemet. Materialet som har beaktats är omfattande och har sammanfattats i största möjliga mån. Det är viktigt att observera att svaret på huvudfrågan vilar på en övergripande helhetsbild av det nuvarande nämndemannasystemet. Kapitel 2 har
varit föremål för omarbetning flera gånger i syfte att framställningen ska bli kort och koncis. Det
har inte varit möjligt att vara mer sammanfattande utan att äventyra syftet med examensarbetet.
Kapitel 3 med komparativa studier innehåller en begränsad studie i förhållande till andra offentliga
aktörer i Sveriges domstolar och utländska länders lekmannasystem med särskild fokus på
förekomst och rekrytering. Att fokus läggs på dessa två moment beror på utrymmesskäl och då de
komparativa studierna syftar till att vara av största möjliga intresse vid den slutliga diskussionen.
Arbetet i förhållande till utländska länder är avgränsad till de nordiska länderna, England och USA.
Att studera utländska lekmannasystem i detalj har inte varit möjligt varken utrymmes- eller
tidsmässigt. Syftet har varit att se generella likheter och skillnader i de undersökta momenten.
Kapitel 4 behandlar Europarätten och Europakonventionen samt är avgränsad till artikel 6 – rätt till
en rättvis rättegång.
1.5 Begreppsförklaring
Med begreppet lekmannadomare (lekmän) avses i den fortsatta framställningen en domare som inte
uppfyller kravet på att vara en ”lagfaren domare” (4 kap. 1 § rättegångsbalken). Lekmannadomare
kan därför vara sakkunniga ledamöter, nämndemän, jurymän, intresserepresentanter eller en annan
offentlig aktör i domstolen.14 Då begreppet lekmannadomare används avses en bredare definition. I
de komparativa studierna avseende utländska lekmannasystem (kapitel 3) kommer begreppet lekmannadomare att utgöra ”motsvarigheten” till nämndeman i Sverige.
Med begreppet nämndeman avses en viss lekmannadomare, d.v.s. personer som deltar i den
dömande verksamheten utan att ha avlagt en juristexamen. Skillnaden mellan en lekmannadomare
och nämndeman är att den förstnämnda även innefattar andra aktörer.
Med begreppet lagfaren domare avses en ordinarie eller icke ordinarie domare som har avlagt
föreskriven juristexamen och som är anställd i domstol för att döma. Till de icke ordinarie domarna
14 Diesen, Christian, Lekmän som domare, Juristförlaget AB, Stockholm, 1996, s. 14 f.
9
hör fiskaler, assessorer och notarier (de är dock lagfarna p.g.a. sin juristexamen).
Definitionen på rättssäkerhet kan variera i den allmänna rättsläran. I detta examensarbete avses den
generella innebörden; t.ex. att alla individer ska ha ett garanterat skydd mot kränkning av de
mänskliga rättigheterna från staten, att bli prövad av en opartisk och oberoende domstol, att likhet
inför lagen ska råda och att det ska finnas möjlighet till upprättelse m.m. Förenklat innebär kravet
på rättssäkerhet att det ska råda såväl formell som materiell rättvisa.
Med förutsebarhet avses att ett unikt fall ska bedömas på kända normer, d.v.s. att en dom ska
grundas på allmänna rättsprinciper för att kunna vinna legitimitet. Ett annat uttryck för detta är att
lika fall ska bedömas lika, vilket i sin tur innebär att olika fall ska behandlas olika.
1.6 Disposition
Dispositionen är upplagt enligt följande: Kapitel 2 innefattar en utförlig redogörelse av det svenska
nämndemannasystemet. Kapitel 3 innehåller komparativa studier i förhållande till andra lekmän
och/eller offentliga aktörer samt utländska lekmannasystem. Kapitel 4 är ett särskilt avsnitt ägnat åt
mänskliga rättigheter i form av Europakonventionen och relevanta rättsfall från Europadomstolen.
Examensarbetet avslutas med en diskussion och egna förslag i kapitel 5 som grundar sig på de
tidigare kapitlen. Slutsatserna presenteras i kapitel 6.
10
2 DET SVENSKA NÄMNDEMANNASYSTEMET
2.1 Inledning
Frågan om nämndemannens vara eller icke vara, vilket tar sikte på nämndemannasystemets
uppbyggnad, är av rättspolitisk och rättsfilosofisk art. Det är därför av vikt att känna till bakomliggande syften med nämndemän och den historia med de olika epokerna och ideologierna som
påverkat utvecklingen. Detta kapitel innefattar en kort historisk tillbakablick (avsnitt 2.2), centrala
fördelar och nackdelar med nämndemän (avsnitt 2.3), hur nämndemannasystemet är uppbyggt
(avsnitt 2.4) samt de föreslagna förändringarna (avsnitt 2.5).
2.2 Historisk tillbakablick
Den historiska utvecklingen visar hur nämndemän varit ett maktlöst institut till att nå fullständig
jämlikhet med den lagfarne domaren. Från 1983 till 2014 har nämndemän formellt sett haft ett
betydande inflytande i den dömande verksamheten.
2.2.1 Urtid
Användningen av nämndemän i Sverige kan spåras tillbaka ända till 800-talet. Från 800-talet till
1200-talet existerade det frändestämmor (skiljenämnder) för att slita tvister mellan familjer. Varje
familj utsåg en ledamot till skiljenämnden. Frågor om brott och konflikter som i större utsträckning
berörde allmänna intressen upptogs vid tinget (folkförsamling) som leddes av en inflytelserik
häradshövding. Den bevisföring som användes vid denna tidpunkt var framförallt enving (tvekamp), järnbörd och ordalier (fysiska prover som t.ex. gå på glödande kol, jfr med häxprocesserna)
samt edgärdsmän (en person gick i god för svaranden).15
Under tidigt 1200-tal (landskapslagarnas tid) infördes nämnden som ersatte edgärdsmän i vissa
straffrättsliga processer. Nämndens rekrytering var speciell genom att det var parterna i processen
som utsåg sammansättningen med hälften vardera ifall inte nämnden godkändes. I mitten av 1200talet fick nämndsmål större genomslagskraft och började användas i flera enskilda mål i häradsrätten. Nämnden var ett bevismedel och hade en utredningsskyldighet utöver rätten att döma. Den
stora förändringen bestod i att nämnden nu utsågs av parterna gemensamt och inte längre utav
svaranden själv. I städerna bestod domstolen av fogde, borgmästare och råd. 16 Under 1300-talet
avskaffades slutligen järnbörd och ordalier och blev ersatt med nämnden. Av Magnus Erikssons
allmänna landslag följde sedermera en fast nämnd i form av bisittare i förhållande till härads15 SOU 2002:61 s. 37 ff.; Diesen, 1996, s. 107 f.
16 SOU 2002:61 s. 37 ff.; Diesen, 1996, s. 108 ff.
11
hövdingen. Med Kristoffers landslag infördes en permanent nämnd som definitivt tog plats i den
dömande verksamheten. Tinget på landet bestod därmed av en permanent nämnd. 17 Mellan 1500talet och 1600-talet blev det allt vanligare med att häradshövdingarna blev ersatta av lagläsare
(vikarier), vilket ledde till att nämnden tog över dömandet. Det ledde till ändringar 1680 i form av
att häradshövdingen enbart fick sätta in sin vikarie vid förfall och att lagläsarna var tvungna att bli
godkända av hovrätterna. Häradshövdingen var tvungen att vara bosatt inom domsagan.18
Den stora förändringen skedde under 1700-talet då rättegångsbalken av år 1734 infördes. Enligt
denna skulle häradsrätten bestå av tolv nämndemän, varvid sju krävdes för att domstolen skulle vara
domför. De hade en kollektiv rösträtt och kunde enbart genom enighet överrösta domaren (de hade i
princip en betydelselös roll). Nämndemän utsågs vid denna tidpunkt av häradshövdingen. Någon
nämnd existerade inte i rådhusrätten, som i stället bestod av borgmästaren och fem rådmän. 19 Under
tidigt 1800-tal infördes även jury i fråga om tryckfrihetsmålen. I slutet av 1800-talet utökades
valrätten och möjligheten att bli vald till nämnden till att omfatta alla röstberättigade i kommunen.20
1900-talet inleddes med att tremanstinget infördes i häradsrätten, vilket bestod av en lagfaren
domare och två nämndemän, som kunde avgöra mål av mindre betydelse. I samband med nya
rättegångsbalken (1948) förändrades nämndemannasystemet. I häradsrätten minskades nämndemännen från tolv till nio. Nämndemän infördes också i rådhusrätten i mål som rörde grova brott.
Den kollektiva rösträtten bestod. Från 1959 förändrades sammansättningen till en lagfaren domare
och tre nämndemän i brottmålen. Under 1971 infördes tingsrätterna och nämnden bestod av fem
personer. Nämnden togs helt bort från civilrättsliga tvistemål förutom familjemålen. För att
överrösta den lagfarne domaren krävdes ”enbart” fyra röster. Reservationsrätten infördes. 1977 tog
nämndemän plats i hovrätterna och kammarrätterna med individuell rösträtt. Från 1983 infördes den
individuella rösträtten även i tingsrätterna och sammansättningen ändrades till tre nämndemän.21
2.2.2 Nutid
1972 års utredning: Ledde till att nämndemän började delta i hovrätt och kammarrätt. 22 Det betonades att samhällets behov av insyn och demokratisk kontroll blev avgörande för utvidgningen av
nämndemannamedverkan. Lagändringen baserades på betänkandet ”En öppnare domarbana”.23
1983 års reformer: Antalet nämndemän krympte från fem till tre. Möjligheten att ha fem nämnde17 Diesen, 1996, s. 111 f.
18 Diesen, 1996, s. 112 ff.
19 Diesen, 1996, s. 114 ff.
20 SOU 2002:61 s. 37 ff.; Diesen, 1996, s. 116 f.
21 Diesen, 1996, s. 118 ff.
22 Prop. 1975/76:153 s. 21 ff.
23 SOU 1974:96 s. 1 ff.
12
män kvarstod i vissa brottmål, men det öppnades även för möjligheten att en lagfaren domare skulle
avgöra brottmål utan nämndemän. Den tidigare åldersgränsen på 70 år togs bort. Den individuella
rösträtten för nämndemän infördes i tingsrätterna. Förvaltningsrätternas domförhetsbestämmelser
anpassades till de som gällde för tingsrätterna.24
1987 års reform: Ansvariga organ för val och rekrytering av nämndemän skulle i större utsträckning vara skyldiga att enligt lag se till mångfald i fråga om ålder, kön och yrke.25
1990-talets utredning: Hade till syfte att särskilt utreda rekryteringsförfarandet. Nämndemän
skulle vara kvar i domstolarna för att bevara folkets medverkan. Att nämndemän var aktiva i partipolitik ansågs inte vara olämpligt. Utredningen föreslog dock en öppnare rekrytering och ville
utvidga möjligheten för icke partipolitiskt aktiva personer att väljas till nämndemän. Slumpmässiga
val och tvångsrekrytering ansågs inte vara fullgoda alternativ. Val av nämndemän genom valförsamling ansågs lämpligast, men borde inte infalla samtidigt som den allmänna valperioden.26
1997 års reformer: Efter flera år av diskussioner ledde 1997 års reform dels till att det skulle vara
tre nämndemän i alla typer av brottmål, dels att möjligheten att utvidga sammansättningen i
tingsrätten från en juristdomare till två enbart krävde att det fanns skäl. För förvaltningsrätterna
infördes dels ökad möjlighet att som ensam lagfaren domare avgöra mål, dels rätten att utöka
sammansättningen med en lagfaren domare då det förelåg särskilda skäl.27
2000-talets Nämndemannakommitté: Lämnade ett betänkande 2002 med namnet ”Framtidens
nämndemän”. Återigen var rekryteringen av nämndemän i central fokus, men någon radikal ändring
av valsystemet föreslogs aldrig. Lösningarna stannade dels vid att öka antalet åtgärder för att få en
öppnare rekrytering, t.ex. via ökade informationsinsatser, dels att en fri kvot på 20 % skulle införas
för personer utan partipolitisk bakgrund.28 Den fria kvoten infördes aldrig, men det infördes en rad
förändringar som syftade till att öka mångfalden bland nämndemän. Det infördes även ett lämplighetskrav samt regler för avstängning och entledigande.29
2011 års utredning: Ett betänkande med namnet ”En reformerad domstolslagstiftning”. Föreslog
en gemensam lag om nämndemän. Inga radikala förändringar föreslogs, utöver att den enskilda
domstolen skulle få möjlighet att själv avgöra antalet nämndemän som ska tjänstgöra. Ändringarna
föreslogs börja gälla den 1 januari 2012, men är fortfarande under beredning i Regeringskansliet.30
24 Prop. 1982/83:41 s. 1; Prop. 1982/83:126 s. 1 ff.
25 Prop. 1987/88:138 s. 1.
26 SOU 1994:99 s. 1 ff.
27 Prop. 1996/97:133 s. 1.
28 SOU 2002:61 s. 1.
29 Prop. 2005/06:180 s. 1.
30 SOU 2011:42 s. 15 ff.
13
2013 års straffprocessutredning och nämndemannautredning: Under 2010 kom ett kommittédirektiv från regeringen om att se över hela brottmålsprocessen.31 Utredningens arbete presenterades
i april 2013 i betänkandet ”Brottmålsprocessen”. 32 Översynen har omfattat nämndemannamedverkan och domstolens sammansättning. Under 2012 kom ett kommittédirektiv från regeringen som
syftade till att se över hela det svenska nämndemannasystemet. 33 De föreslagna ändringarna
presenterades i juni 2013 i betänkandet ”Nämndemannauppdraget – breddad rekrytering och
kvalificerad medverkan”.34 De föreslagna ändringarna är under beredning i Regeringskansliet.
2.3 Fördelar och nackdelar med nämndemän
2.3.1 Fördelar
2.3.1.1 Rättvisa
Att definiera rättvisa är omöjligt då det är ett relativt begrepp. Ett sätt att definiera rättvisa är genom
att anse det vara vad som ger uttryck för att vara accepterat i den allmänna samhällsmoralen.
Domstolens uppgift är inte enbart att söka sanningen utan även att skipa rättvisa i det enskilda fallet.
Med andra ord åligger det domstolen, efter att ha hört parterna framföra sina argument, att genom
en fri diskussion avgöra vad som är sant och ett rättvist utfall. 35 Det innebär inte att en rättvis dom
per automatik också återspeglar verkligheten, vilket hänger samman med domstolens kapacitet att
undvika felkällor. Då en lagfaren domare inte kan definiera rättvisa och avgöra vad som är sanning
eller osanning kan det lika gärna vara nämndemän som dömer. Den juridiska kunskapen och
metoden saknar betydelse för frågan om t.ex. en person har rätt till skadestånd i en tvist eller om en
tilltalad har gjort sig skyldig till den av åklagaren påstådda gärningen. Detta är i stället fråga om
rättvisa och fri bevisvärdering i det enskilda fallet, vilket grundas på mänskligt (o)sunt förnuft. 36
Den orättvisa som därigenom kan uppstå genom felaktigt meddelade domar blir då i stället ett
kollektivt ansvar.37 Sanningen kan enbart sökas genom att domstolen inhämtar information som är
av betydelse i det enskilda målet, medan rättsvisan alltid kommer bero av det beslut som fattas. Då
det föreligger en konkret risk för felkällor och felaktiga domar kan det leda till att förtroendet för
rättsväsendet avsevärt försämras. Det kan då skapas en illustration av att rättvisan inte är perfekt. Av
31 Dir. 2010:78.
32 SOU 2013:17.
33 Dir. 2012:51.
34 SOU 2013:49.
35 SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2008:106 s. 71 ff.; Diesen, 1996, s. 21; Sandgren, festskrift, s.
538 ff.
36 SOU 1961:6 s. 54 f.; SOU 2008:106 s. 71 ff.; Diesen, 1996, s. 21; Diesen, Christian, Utevarohandläggning och
bevisprövning i brottmål, Juristförlaget AB, Stockholm, 1993, s. 392 ff. och 433 ff.; Lindell, Bengt, Sakfrågor och
rättsfrågor, Iustus förlag, Uppsala, 1987, s. 97 f.; Sandgren, festskrift, s. 538 ff.
37 Diesen, 1996, s. 21 f.
14
denna anledning kan det vara berättigat att låta allmänheten få vara en del av dömandet och påverka
definitionen av rättvisa i det enskilda fallet. 38 Det skapar ett skydd åt statsmakten då fel kommer att
bero på empirisk kunskap eller sunt förnuft, bevisvärderingen, och inte rättssystemet. Synen på
rättvisa blir därmed likställd med ett politiskt beslut; beslutsunderlaget och vägen till beslutet är
beroende av juridiska experter (advokater, åklagare och lagfarna domare) medan det slutliga
beslutet fattas av de folkvalda representanterna (nämndemän).39 Den enda skillnaden består i att
folkrepresentanterna inte stiftar lagen utan verkställer och tillämpar den i domstolen. Genom att
acceptera rättvisan som en subjektiv lära, beroende av politisk övertygelse, moral, religion, ideologi
och andra mänskliga faktorer blir envar lämplig att döma i en domstol. Lagfarna domare är precis
som alla nämndemän subjektiva i detta hänseende och det finns inget som skulle tyda på att denna
formella skillnad i fråga om lagfarenhet leder till en rättvisare bedömning eller högre sanningshalt. 40
Axberger är av samma uppfattning i fråga om rättvisa och betonar att nämndemän inte utgör ett
skydd mot orättvisa domar. Det ingår i nämndemännens uppgift att döma efter rättvisa och inte att
kontrollera domstolen.41 Axberger tydliggör det rättspolitiska intresset av att lägga ansvaret över
domen hos folket. Nämndemän ska inte uppfattas som en rättvisans väktare utan – i egenskap av
människor – som rättvisans företrädare.
2.3.1.2 Legitimitet och förtroende
Den dömande verksamheten eftersträvar att bygga på samhälleliga värderingar, vilket innebär att
deltagande från vanliga medborgare i form av nämndemän ger maktutövningen särskild legitimitet
och förtroende. Brister i rättssystemet blir då ett kollektivt och medborgerligt ansvar som inte
statsmakten och juristerna ska bära eget ansvar för. Ifall allmänheten inte tillåts vara en del av den
dömande verksamheten kan det leda till att legitimitetsproblem uppstår, eftersom att rättsväsendet
skulle kunna uppfattas som en repressiv maktapparat som meddelar bristande domar. 42 All
maktutövning i samhället vilar på medborgarnas förtroende. Att vinna legitimitet utan att
medborgarna accepterar domstolens makt och avgöranden är svårt. Förtroendet som medborgarna
ger domstolen är aldrig evig utan måste upprätthållas. Av intresse är att nämndemän saknar fördjupad kunskap om domaretiken, vilket i sig kan påverka legitimiteten och förtroendet till dom38 Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1996/97:133 s. 29; SOU 2013:49 s. 115 f.; Diesen, 1996, s. 22.
39 Diesen, 1996, s. 23.
40 Diesen, 1996, s. 25.
41 Axberger, Hans-Gunnar, Lekmannainflytandet i domstolarna, Advokaten 1993 nr 5 s. 212-218, se 212 ff.
42 JuU 1982/83:32 s. 19 och 35; 1994/95:JuU6 s. 4 ff.; Prop. 1969:44 s. 191 f.; Prop. 1975/76:153 s. 22 och 25; Prop.
1982/83:126 s. 18; Prop. 1987/88:138 s. 10; Prop. 2005/06:180 s. 20; SOU 1926:31 s. 85 f. och 93; SOU 1961:6 s. 52
f.; SOU 1974:96 s. 182 ff.; SOU 2002:61 s. 51 f.; SOU 2008:106 s. 41 ff.; SOU 2013:17 s. 681 ff.; SOU 2013:49 s. 115
f.; Diesen, 1996, s. 26 och 236; Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Rättegång. Första häftet, Norstedts Juridik AB, 8
u., Stockholm, 2002, s. 118 f. och 128; Brandberg, Ulrika, Knutson, Tom, Lekmannadomarna allt mer omdiskuterade,
Advokaten 2011 nr 8 s. 36-46, se s. 38.
15
stolen som nämndemän avser att stärka; t.ex. genom att nämndemän saknar ett gott omdöme. 43
Nämndemännens positiva inverkan på legitimitet i förhållande till den dömande makten är beroende
av att de fullgör sin uppgift och uppfattas som folkrepresentanter, d.v.s. inte enbart som statens
förlängda arm. Enbart då kan syftet uppnås, att stärka och bibehålla förtroendet till rättsväsendet. 44
Genom att vinna folkets förtroende blir domstolen en symbol för hur samhället kan lösa enskilda
konflikter och straffa otillåtna gärningar som bryter mot samhällsmoralen. Framförallt leder
nämndemannamedverkan till att de lagfarna domarna och statsmakten inte behöver bära ett enskilt
ansvar för eventuella felaktigheter. Ett fullständigt ansvar hos den lagfarne domaren hade i längden
inneburit risk för bristande legitimitet.45 Förtroendeutredningen har sammanställt undersökningar
som genomförts av SOM-institutet och Nationell Trygghetsundersökning (NTU) samt egna undersökningar. Förtroendeutredningens resultat visade bl.a. att förtroendet till nämndemännens juridiska
kompetens är lägre i förhållande till det totala förtroendet till domstolen (som har minskat).46
2.3.1.3 Demokrati och insyn
Rättsväsendet måste vara under demokratisk kontroll av samhället. Därför måste det finnas
möjlighet till observation för att förhindra t.ex. politiska syften, rättstillämpning som inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och teknokrati. Den makt som följer med domstolen
medför en teoretisk risk för att brukas politiskt av domarna; trots att rättsmissbruk i princip torde
vara ovanligt i modern tid.47 Den objektiva risken kan dock inte avfärdas helt. Det faktum att de
lagfarna domarna är utsedda av regeringen innebär att de blivit valda av en god anledning – de har
visat sig lämpliga inom juridiken och ”lojala” gentemot statsmakten genom långvarig erfarenhet
och arbete i kanslihus. Det är den betrodda lojaliteten från makten som är av väsentlig betydelse för
domarnas fortsatta karriärmöjligheter. Ytterligare ett argument för kontroll är att de lagfarna
domarna generellt sett tillhör över- eller medelklassen i samhället, vars uppfattningar riskerar att
speglas av i den dömande verksamheten. 48 Axberger och Ekelöf är av uppfattningen att nämnde43 SOU 2008:106 s. 42 och s. 76 f.; Sandgren, Claes, Etiska riktlinjer för domare och åklagare?, Juridisk Tidskrift
2009-10 nr 3 s. 752-765, se s. 756 f.; Hirschfeldt, Johan, Domstolarna som statsmakt – några utvecklingslinjer, Juridisk
Tidskrift 2011-12 nr 1 s. 3-20, se s. 19 f.; Hassler, Åke, Nämnd och jury, Svensk Tidskrift årgång 14 1924 s. 449-459, se
s. 451; Sandgren, Claes, Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar, Dagens Nyheter, 2011-03-19,
http://www.dn.se/debatt/namndemannen-urholkar-fortroendet-for-domstolar/.
44 Diesen, 1996, s. 26 f. och 236.
45 Prop. 1982/83:126 s. 18 ff.; Prop. 1996/97:133, s. 29; SOU 2008:106 s. 42; SOU 2013:49 s. 116; Diesen, 1996, s. 26
och 236.
46 SOU 2008:106 s. 52 ff. och s. 63
47 JuU 1982/83:32 s. 19; Prop. 1975/76:153 s. 23 och 25; Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1987/88:138 s. 10; Prop.
2005/06:180 s. 20; SOU 1926:31 s. 85 och 89; SOU 1961:6 s. 52; SOU 1974:96 s. 184; SOU 2002:61 s. 51; SOU
2013:17 s. 673; SOU 2013:49 s. 116; Diesen, 1996, s. 27 ff. och 235 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 118 och 128; Thelin,
Krister, Förbättrad konstitutionell kontroll, Svensk Tidskrift 1987 nr 3 s. 159-163, se s. 162 f.
48 Se JuU1982/83:32 och 1994/95:JuU 6; Prop. 1975/76:153 s. 22 f.; Ds 1996:40, s. 71; SOU 1974:96 s. 184 f.; SOU
2013:17 s. 674 f.; SOU 2013:49 s. 115 f.; Diesen, 1996, s. 28 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 118 ff.; Sjölin, Claes, Politisk
makt över rätten, Juridisk Tidskrift 1992-93 nr 4 s. 746-749, se s. 747.
16
männens syfte inte är att förhindra rättsmissbruk, eftersom det inte är möjligt att förena med deras
dömande uppdrag; demokratisk kontroll eller insyn är inte möjlig när syftet är att tillföra korrekta
juridiska lösningar.49 Frågan är dock om något argument överhuvudtaget är nödvändigt för att
berättiga demokratisk insyn i den dömande verksamheten.
2.3.1.4 Det allmänna rättsmedvetandet
Att nämndemän saknar juridisk utbildning och därmed inte är fördjupade i en särskild juridisk
metod gör att de har större flexibilitet i förhållande till lagen. Ifall den skrivna rätten inte står i
överensstämmelse med vad som anses vara det allmänna rättsmedvetandet möjliggörs genom
nämndemän en anpassad tillämpning av rätten; det som anses vara rätt och rättvist i samhället.
Enbart genom medverkan av nämndemän kan de allmänna värderingarna få genomslag i den
dömande verksamheten.50 Skillnaden mellan den lagfarne domaren och nämndemannen förmodas
vara att den förstnämnda är bokstavstrogen och bortser från syftet med en lag samt den uppfattning
som råder i samhället. Domstolen saknar faktisk möjlighet att tolka vad rättsuppfattningen och
värderingarna är bland medborgarna.51 Den fråga som inställer sig i samband med detta är vad
riksdagens folkrepresentanter syftar till, om inte att genom lag och förarbeten definiera det allmänna
rättsmedvetandet? Ekelöfs förklaring är att rätten, så som den är konstruerad, alltid tillåter utrymme
för tolkningar, värderingar och skön, men att det inte nödvändigtvis behöver innebära att nämndemän är bättre lämpade än lagfarna domare att avgöra innehållet i det allmänna rättsmedvetandet. I
synnerhet då en allt för avvikande tolkning kan innebära spretande praxis. 52 Det är en skillnad
mellan att med avsikt gå emot folkrepresentanternas stiftade lagar och att i det enskilda fallet, då
skön och fri tolkning tillåts, avgöra vad som är ”rättvist och sanning”. Den lagfarne domarens
uppgift blir i det fallet att vägleda nämndemän i juridiken och se till att den formella rättssäkerheten
iakttas, medan nämndemän ser till den materiella rättssäkerheten i det enskilda fallet. Detta är i
praktiken inte problematiskt så länge den oskrivna rätten som finns i det allmänna rättsmedvetandet
används för att t.ex. utdöma ett mildare straff, men blir problematiskt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv om det används i syfte att döma till ett brott eller straff som saknar grund i de
traditionella rättskällorna.53 Av Diesen har härtill påpekats att den svenska rätten, såväl författning49 Ekelöf & Edelstam I, s. 128; Axberger, 1993, s. 213.
50 Prop. 1975/76:153 s. 43; Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1987/88:138 s. 10; Prop. 2005/06:180 s. 20; SOU 2002:61 s.
51 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 104 ff.; Thews, Björn, Det allmänna rättsmedvetandets inflytande vid rättstillämpning –
en empirisk studie, Juridisk Tidskrift 2007-08 nr 2 s. 535-551, se s. 536 f.; Axberger, Hans-Gunnar, Det allmänna
rättsmedvetandet, Brottsförebyggande rådet, Stockholm, 1996, s. 11 och 84 ff.; Brandberg & Knutson, s. 44.
51 Prop. 1982/83:126 s. 18; SOU 2013:49 s. 117 f.; Diesen, 1996, s. 29 och 237; Ekelöf & Edelstam I, s. 123 f.;
Axberger, 1996, s. 84 f.; Thews, JT 2007-08, s. 549 ff.
52 Ekelöf & Edelstam I, s. 124 f.; Ekelöf, Per Olof, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?, Gleerup,
Lund, 1951, s. 117.
53 SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2013:17 s. 673; Diesen, 1996, s. 30 och
17
arna med tillkommande förarbeten som rättspraxis, är väl utvecklad och att det inneburit ett
begränsat tolkningsutrymme. Vad som innefattas i det allmänna rättsmedvetandet har enligt Diesen
redan beaktats i lagen och de bakomliggande motiven samt rättspraxis. En dom som strider mot den
gällande rätten kommer därför i slutänden att med stor sannolikhet ändras av överinstansen. 54 Ett
betydande problem i förhållande till det allmänna rättsmedvetandet är att avgöra hur stor lekmannasammansättningen måste vara för att anse att det allsidiga samhället, med de olika värderingar som
förekommer, ska anses vara representerat i rätten.55
2.3.1.5 Ett skydd mot teknokrati
En förutsättning för att samhället ska ha förtroende till domstolarna är att rättstillämpningen och
maktutövningen vilar på ett adekvat samband mellan lag, lagöverträdelse och straff. Teknokrati
innebär att juridiken och domstolen blir ett monopol för juristerna där de har total makt och
kontroll. I slutänden kommer det innebära att rätten strider mot den allmänna uppfattningen. Det
spelar ingen roll om den lagfarne domaren skulle kunna stödja sina argument och slutsatser på
juridiska fakta, eftersom att tillämpningen skulle stå i strid med medborgarnas uppfattning. 56
Domstolen får inte bli för vetenskaplig så att den blir obegriplig för medborgarna. Desto mer en
domstol och lagfarna domare sysslar med specialistkompetens inom juridiken, desto svårare blir det
för nämndemän – och medborgarna – att förstå innebörden av ett utfall (jfr med den nyligen meddelade våldtäktsdomen57 i hovrätten som väckt stor uppmärksamhet och protester). Närvaro av nämndemän gör att en rättslig prövning förblir individuell och inte ett typfall av massa andra liknande
fall. I tidigare utredningar har nämndemännens förmåga att se till det individuella fallet vägts mot
den lagfarne domarens egenskap att vara allt för bunden till systemtänkandet, d.v.s. alldeles för
generell och teknisk. Denna fara kan i längden innebära att tekniska system utvecklas som tar över
den dömande funktionen. Nämndemännens juridiska inkompetens är därför en garanti mot risken
att juridiken och den dömande verksamheten enbart blir ett mekaniskt maskineri.58
2.3.1.6 Livserfarenhet i den dömande verksamheten
Nämndemän kompletterar de lagfarna domarnas bristande livserfarenhet och mångfald. Nämndemän har en bakgrund som skiljer sig från de lagfarna domarna i form av att de har ett annat yrke
237; Ekelöf & Edelstam I, s. 124; Hassler, s. 450; Thews, JT 2007-08, s. 549 ff.
54 SOU 1926:31 s. 84 f.; Diesen, Christian, För och emot nämndemän, Juridisk Tidskrift 2011–12 nr 3 s. 531-546, se s.
536 f.
55 Prop. 1982/83:126 s. 18 ff.
56 Diesen, 1996, s. 33 ff.; Ekelöf & Edelstam I, s. 127.
57 Mål nr B 6426-13.
58 Prop. 1975/76:153 s. 24; SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; Diesen, 1996, s. 34 f.;
Ekelöf & Edelstam I, s. 126; Wahlgren, Peter, Automatiserade juridisk beslut, i Korling & Zamboni, s. 395-420, se s.
416 f.; Hassler, s. 450.
18
som inte har en omedelbar koppling till juridik. Erfarenhet inom olika praktiska områden ger en
bättre sammansättning i rätten. Flera olika sociala grupper ska vara representerade för att
mångfalden ska garanteras. Det är viktigt att betona att nämndemän ska medföra breddad livserfarenhet och mångfald. Syftet är inte att medföra specialistkompetens. 59 Den lagfarne domaren
besitter ett övertag i kunskap inom juridik, men kan sakna annan nödvändig kunskap eller
erfarenhet. Ett vardagligt exempel är då den lagfarne domaren är yngre eller äldre än de nämndemän som sitter i rätten vid en huvudförhandling. Den yngre generationen är generellt bättre på att
förstå sig på moderna sociala medier, vilket kan vara till hjälp vid t.ex. bevisvärderingen av
moderna kommunikationsformer. Den äldre generationen kan förstå vårdnadstvister på ett bättre
sätt, eftersom många utav de äldre nämndemännen är föräldrar själva. Nämndemän har då en kompenserande funktion i förhållande till den lagfarne domaren och kan få denne att se saker från ett
annat perspektiv. Däremot måste beaktas att en allt för gammal nämndemannakår kan vara till skada
för målet att nå ökad och breddad livserfarenhet. 60 Det är mångfalden i rätten som gör att processen
blir nyanserad och individuell. Bredare mångfald i den dömande verksamheten gör det lättare för
domstolen att förstå individen, undvika fördomar och göra en riktig bedömning i tillämpningen.61
2.3.1.7 Bevisvärdering, straffvärdering (påföljdsval) och skälighetsbedömningar
I det följande ska det mer specifikt riktas uppmärksamhet mot bevisvärdering, straffvärdering och
andra skälighetsbedömningar. Det är just dessa frågor som har varit centrala för nämndemän,
eftersom att de har ansetts särskilt lämpade för uppgiften. Den bakomliggande anledningen är att
nämndemän tillför viktig livserfarenhet och mångfald som den lagfarne domaren saknar vid de
skälighetsavvägningar som måste göras i rätten.62 Ett flertal faktorer pekar på att nämndemän t.ex.
kan utföra en bevisvärdering minst lika bra, eller dåligt, som en lagfaren domare. Forskning har
visat att juristdomare och lekmän tenderar att göra samma sorts fel vid bedömning av utsagor,
trovärdighetsbedömningar samt att båda grupperingar är föremål för subjektivism. 63 Frågan är nära
59 Prop. 1975/76:153 s. 23 f.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; SOU 1926:31 s. 86; SOU 1961:6 s. 54 ff.; SOU 1974:96 s.
185; SOU 2002:61 s. 53; SOU 2013:17 s. 674 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 121; Diesen, JT 2011-12, s. 537.
60 SOU 1961:6 s. 54 ff., s. 60 ff. och 66 ff.; Diesen, 1996, s. 31 och 237 f.; Diesen, JT 2011-12 nr 3, 536 ff. Munck af
Rosenschöld, Thomas, Förtjänst och skicklighet på domarbanan, Svensk Tidskrift 1975 nr 4 s. 181-186, se s. 182.;
Lapidus, Jens, Åkermark, Johan, Assanges kritik av Sverige är riktig på flera punkter, Dagens Nyheter, 2011-05-05,
http://www.dn.se/debatt/assanges-kritik-av-sverige-ar-riktig-pa-flera-punkter/.
61 Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; SOU 1961:6 s. 54 ff.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2013:49 s. 117 f.; Diesen, 1996, s. 31
f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 87 ff., 116 f. och 121; Diesen, JT 2011-12 nr 3, 536 ff.; Brandberg & Knutson, s. 38.
62 Prop. 1975/76:153 s. 24 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Prop. 1996/97:133 s. 29 och 41 f.; Prop. 2005/06:180 s. 20;
SOU 1926:31 s. 86, 88 och 95 f.; SOU 1961:6 s. 54 f., 60 ff. och 66 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2013:49 s. 117 f.;
Ekelöf & Edelstam I, s. 121.
63 Diesen, 1996, s. 287 ff.; Lindell, 1987, s. 98; Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, Jure Förlag AB,
Stockholm, 2012, s. 129 ff.; Diesen, JT 2011–12, s. 534; Ekman, Paul, O'Sullivan, Maureen, Who Can Catch a Liar?,
46:9 American Psychologist, 1991, s. 913-920, s. 915 f.; Granhag, Pär Anders, Strömwall, Leif, Åklagares och domares
uppfattningar om lögn, Domstolsverket informerar årgång 2000 nr 9, s. 1-3; Granhag, Pär Anders, Strömwall, Leif,
How to Detect Deception? Arresting the Beliefs of Police Officers, Prosecutors and Judges, 9:1 Psychology, Crime &
19
sammankopplad med att det i svensk rätt råder fri bevisföring och fri bevisvärdering (35 kap. 1 §
RB). Domstolen väljer vilken bevisvärderingsmodell som ska användas, med skyldigheten att iaktta
objektivitet och vara tydlig i domskälen. Syftet med den relativa friheten är att skapa flexibilitet och
grund för en materiellt korrekt dom. 64 Trots omfattande och komplexa bevisvärderingsteorier krävs
det inte särskilda matematiska kunskaper idag, utan enbart ett mänskligt sunt förnuft. Då slutsatserna är grundade på generaliseringar och kvalificerade gissningar ökar en doms robusthet ju fler
omständigheter och alternativa förklaringar som beaktats. 65 För att i största möjliga mån beakta
olika förklaringar och varianter av ett händelseförlopp är det nödvändigt med en breddad domstol
med varierande erfarenhet samt bakgrund. Nämndemännens starkaste argument är därmed att en
lagfaren domare inte skiljer sig från samhällets individer i fråga om bevisvärdering och straffvärdering samt att den lagfarne domarens åsikter – likväl nämndemännens – innefattar uppfattningar om politik, sociala frågor, moral, kunskap m.m. 66 Ekelöf, vilket även tidigare utredningar
delvis påpekat, anser detta inte vara rimligt och menar att nämndemän, till följd av bristande
juridisk skolning, också är sämre på bevisvärdering och påföljdsbestämning än juristerna. Detta har
framförallt att göra med domarnas erfarenhet och medvetenhet om felkällor samt den juridiska
metoden. Juristernas gedigna teoretiska kunskaper om bevisteori och förmågan att förstå dess
begränsningar är något som nämndemän saknar. 67 Ekelöfs argument om att bevisprövningen ska ske
efter vissa särskilda fastställda ramar och inte genom en intuitiv helhetsbedömning, som nämndemän saknar kunskap om, förutsätter att juristerna i realiteten följer en särskild metod. Diesen menar
att bevisvärderingens metodik inte nått dit ännu. Att bevisvärderingen fortfarande sker på primitiva
grunder är i själva verket en anledning till att nämndemän fortfarande medverkar.68
2.3.1.8 Pedagogiska skäl
Jurister riskerar att överanvända fackbegrepp som andra medborgare har svårt att förstå. Av denna
anledning inverkar nämndemän även positivt på domstolen då de lagfarna domarna tvingas till att
vara pedagogiska. Nämndemännens deltagande leder till att processmaterialet måste brytas ner i
förstående beståndsdelar av den lagfarne domaren, vilket även andra aktörer i domstolen måste göra
så som åklagare, advokater m.m. Både en lagfaren domare och nämndemän ska kunna testa de fakta
som presenteras av parterna i förhållande till gällande lagstiftning. 69 När ordförande inleder överLaw, 2003, s. 19-36, s. 19 ff.
64 SOU 1938:44 s. 378; SOU 1961:6 s. 54 f.; Diesen, 1993, s. 387 ff., 396 ff. och 405 ff.; Lindell, 1987, s. 103 f.;
Lainpelto, s. 13 f.
65 SOU 1961:6 s. 54 f.; Diesen, 1993, s. 381 ff., 429 f.; Diesen, JT 2011–12, s. 533 f.
66 Prop. 1982/83:126 s. 19; Diesen, 1993, s. 392 ff. och 433 ff.; Lindell, s. 97 ff.; Lainpelto, s. 115 ff. och 130 f.
67 Prop. 1975/76:153 s. 24; SOU 1926:31 s. 90; SOU 1961:6 s. 54 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; Ekelöf & Edelstam I, s.
121 f.; Lainpelto, s. 129 ff. och 133 ff.; Diesen, JT 2011–12, s. 534 f.; Thelin, s. 162.
68 Ekelöf & Edelstam I, s. 121 f.; Diesen, JT 2011-12, s. 535 f.
69 SOU 2013:49 s. 118; Diesen, 1996, s. 35 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 125 f.; Diesen, JT 2011-12, s. 538.
20
läggning till dom måste denne därför presentera det som framkommit under förhandlingen på ett
enkelt sätt, utan att använda allt för svåra juridiska begrepp, så att även de utan en juristutbildning
ska kunna döma i sakfrågan. Den lagfarne domarens uppgift är att förklara det abstrakta materialet
på ett pedagogiskt sätt, medan nämndemännens uppgift blir att tillämpa konkret fakta i det enskilda
fallet med förhoppningen om att inte bryta mot den allmänna uppfattningen i samhället och/eller
lagstiftningen. Till pedagogiken hör att en lagfaren domare inte bör redogöra för sin analys eller
kommentar tills inte nämndemännen förstått de sakfrågor som ska prövas i målet. Den fria diskussionen före en formell omröstning bör därför innebära att nämndemännen får ge uttryck för sina
ståndpunkter innan den lagfarne domaren.70
2.3.1.9 Kostnadsskäl
Nämndemän är en kostnad för staten. Alternativet vore att ha fler lagfarna domare, vilket skulle
innebära att fler måste anställas för det fall man önskade ersätta nämndemännen. Det vore en ännu
större kostnad. Enda sättet att göra besparingar på bortfallet av nämndemän är att inte ersätta de
med annat.71 Det är dock inte rimligt att anse det vara tillräckligt med en lagfaren domare i samtliga
mål, eftersom det hade äventyrat rättssäkerheten. Överläggning med tillkommande diskussion hade
då i princip varit avskaffad. Därför hade det krävts en kompensation av nämndemannabortfallet och
därmed ökade kostnader. Att ha nämndemän i stället för fler lagfarna domare är att prioritera utifrån
kostnadsperspektivet. Det ska dock inte förväxlas med den ineffektivitet som detta kan innebära.72
2.3.2 Nackdelar
2.3.2.1 Bristande juridisk kompetens
Den egenskap som är central hos nämndemän är bristen på juridisk kunskap. Det är denna egenskap
som också värderas i och med att syftet är att nämndemän ska tillföra breddad livserfarenhet, skilda
värderingar och sunt förnuft. Bristen på juridisk kompetens är dock inte helt oproblematisk. 73 Det är
nämligen också nämndemännens största nackdel. Nackdelen består i att nämndemän är beroende av
den lagfarne domarens redogörelse för rättsläget och de enskilda rättsfrågorna. Nämndemän är på
det sättet helt utelämnade till den som bäst känner lagen till följd av sin okunskap. Trots att det finns
ett fritt skön vad gäller bevisvärdering och påföljdsval är nämndemän i hög grad bundna av de
ramar som den lagfarne domaren anger, särskilt vad gäller påföljden.74 Den bristande sakkunskapen
70 SOU 2013:49 s. 118; Diesen, 1996, s. 36; Lindell, Bengt, Eklund, Hans, Asp, Petter, Andersson, Torbjörn,
Straffprocessen, Iustus, Stockholm, 2005, s. 240.
71 Diesen, 1996, s. 36 f. och 237.
72 Diesen, 1996, s. 37 f. och 237.
73 SOU 1961:6 s. 55 f.; Diesen, 1996, s. 38 f. och 279 ff.
74 Diesen, 1996, s. 39 ff.; Diesen, JT 2011–12, s. 533.
21
i juridik tydliggörs i de fall där gränsen mellan utredning och beslut inte är självklara. Det är fallet
då rätts- och sakfrågorna är av svårare karaktär och då avsaknaden av specialistkompetens inom
juridik kan medföra osäkerhet i värdering av bevisning och skillnaden mellan emotionell övertygelse samt bevisning (så är oftast fallet med t.ex. tvistemål i jämförelse med brottmål). 75 I övriga
fall kan nämndemän i princip utföra liknande juridiska uppgifter som den lagfarne domaren, men
utan att ha ett fast fotfäste i den juridiska skolningen och metoden (under ledning av en jurist). 76
Bolding har sammanställt ett antal undersökningar och kommit fram till att nämndemän dels
tenderar att ha beundran till den lagfarne domaren och uppvisa lojalitet gentemot denne, dels att när
de röstar emot den lagfarne domaren så sker det med dennes goda minne och för att det enskilda
fallet tillåter båda utfallen.77 Diesen har sammanställt ett flertal undersökningar med liknande syfte
och kommit fram till i huvudsak detsamma. Nämndemän är sällan av skiljaktig mening och försöker
nå enighet med den lagfarne domaren, reservationer görs om domaren ”tillåter det” och den lagfarne domaren styr nämndemännen trots att dessa inte uppfattar det som styrning. 78 Det val nämndemän hamnar i när de kommer i kontakt med en komplicerad rättsfråga är att blint följa den lagfarne
domarens uppfattning, eller att sätta sig emot dennes sakkunskap och riskera att misstolka lagen
respektive det allmänna rättsmedvetandet. Det föreligger en konkret risk för att nämndemän viker
sig, vilket leder till att rätten i praktiken består av en enda person. 79 Trots den bristande kompetensen ska en nämndeman med flera års erfarenhet i domstolen inte underskattas, eftersom denne blir
bra på att t.ex. bedöma trovärdigheten i en viss berättelse och förstå den juridiska processen bättre
än gemene man. Nämndemännens förmåga att se till det individuella fallet och inte generalisera ett
enskilt mål kan dessutom vara av betydelse för rättsfrågan. Där juristen riskerar att generalisera
situationen p.g.a. sin juridiska kunskap kan nämndemannen se det enskilda fallets art och särprägel.80 En måste dock ställa sig frågan om nämndemän, i begreppets strikta bemärkelse, i sådana
fall verkligen är att anse som lekmän?
2.3.2.2 Bristande metodutveckling
Då nämndemän inte har juridisk kunskap och inte är insatta i den juridiska metoden för problemlösning måste de få lagen förklarad för sig. Det leder till en ökad risk för alldeles för allmänna
genomgångar och förenklingar av ett rättsläge som egentligen kan vara mycket svårare. 81 I längden
75 SOU 1926:31 s. 84, 88 och 95 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; Diesen, 1996, s. 41 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 126.
76 SOU 1961:6 s. 55 f.; Diesen, 1996, s. 39 och 279 ff.
77 Bolding, Per Olof, Behövs lekmän i domstolarna?, Retfaerd - Nordisk Juridisk Tidsskrift 1987 nr 36, s. 61 f.
78 Diesen, 1996, s. 192 ff. och s. 232.
79 SOU 1926:31 s. 93; Diesen, 1996, s. 39 ff.; Diesen, JT 2011-12, s. 538.
80 Prop. 1975/76:153 s. 24; SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; Ekelöf & Edelstam I, s.
133; Diesen, JT 2011-12, s. 544.
81 Diesen, 1996, s. 42.
22
innebär det att den juridiska metoden, särskilt inom bevisteorin och bevisrätten, inte kommer att
utvecklas markant.82 Det allmänna rättsmedvetandet kommer alltid att utvecklas från ett förhållande
till ett annat, men för att den juridiska metoden ska utvecklas krävs att den tillämpas under mer
avancerade förhållanden. Annars kommer såväl upptäckta som oupptäckta felkällor att bestå. En
förutsättning för bristande metodutveckling är att juristerna tillämpar en särskild metod vid bevisvärderingen och inte utför den på primitiva grunder.83
2.3.2.3 Risk för subjektivism
Nämndemännens bristande juridiska kunskaper ökar risken för subjektivt tyckande och övertron till
att kunna avgöra frågorna bättre än den lagfarne domaren. Det finns en påtaglig risk för att nämndemannen flyter ifrån den objektiva synvinkeln till sina subjektiva åsikter och emotionella övertygelse.84 Detta är en sanning med modifikation. Juridik är på ett eller annat sätt alltid en form av
subjektivt tyckande oavsett vem som befattar sig med den, allt från lagstiftning till rättstillämpning
och bevisvärdering. Av detta följer en tydlig gränsdragning mellan rättsfrågorna som kan bedömas
objektivt utifrån lagen, medan sakfrågorna i det enskilda fallet måste bedömas med inslag av
subjektivitet.85 Då det handlar om att avgöra svåra fall, som oftast har en viss moralisk särprägel,
menar Ekelöf att juristerna är bättre lämpade av den anledningen att de har fått en gedigen träning i
konsten att vara ”kyligt objektiv”. Ekelöf förnekar inte att viss subjektivism förkommer i den
dömande verksamheten, men att det föreligger en nyansskillnad mellan juristens medvetenhet om
subjektivism och nämndemannens omedvetenhet.86 Att undvika subjektivism är nödvändigt för att
prövningen ska ske på ett juridiskt material som är objektivt bearbetat.
2.3.2.4 Risk för politisering
En grundlig redogörelse av rekryteringen av nämndemän följer i avsnitt 2.4. Redan nu ska dock
konstateras att konstruktionen med nämndemän har politisk grund. Det är ett vanligen återkommande argument när en analys av svagheterna med nämndemän ska beskrivas. Val genom ett politiskt
system inskränker domstolens självständighet och skapar risk för politisk makt över rätten. 87
Problemet har blivit särskilt aktuellt i brottmål där den tilltalade är av annan etnicitet än svensk och
82 Diesen, 1996, s. 293 ff.; Diesen, JT 2011–12, s. 535 f.; Sandgren, festskrift, s. 535 f.
83 Diesen, 1996, s. 42 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 121 f.; Diesen, JT 2011-12, s. 535 f.
84 SOU 1926:31 s. 87; Diesen, 1996, s. 43.
85 Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Diesen, 1996, s. 43 f.
86 Ekelöf & Edelstam I, s. 122.
87 JuU 1972:23 s. 11; Prop. 1975/76:64 s. 28, 41 f. och 65 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Prop. 2005:06:180 s. 21 ff.;
SOU 1994:99 del A s. 307; SOU 2002:61, s. 65 ff.; SOU 2013:49 s. 214, 221, 234 och 240; Diesen, 1996, s. 45; Sjölin,
JT 1992-93 nr 4, s. 746 f.; Rune, Christer, Svensk rättskipning i ny eller nedan? Dags att göra något radikalt?, Juridisk
Tidskrift 1989/90 nr 5, s. 708-727, se s. 708 ff.; Rune, Christer, Svenska domstolar i brytningstid — Synpunkter
aktualiserade av två offentliga reformförslag, Svensk Juristtidning 1992 häfte 9 s. 674-683, se s. 681 f.; Lapidus &
Åkermark, Dagens Nyheter.
23
sedan flera av nämndemännen tillhört Sverigedemokraterna. En fara med att den dömande verksamheten har politisk grund är att objektiviteten riskeras till förmån för partipolitiska intressen och
ideologier. Nämndemän tillhörande Sverigedemokraterna är ett utmärkt exempel på då dömandet i
det enskilda fallet kan rättfärdiga och förverkliga partiets förda politik; att personer med utländsk
härkomst begår mer brott.88 Trots de legala kraven på objektivitet och domarjäv i 4 kap. 13 § RB
finns det en skillnad mellan den inskolade juristen och nämndemän. Det är huvudsakligen partitillhörigheten som lett till att nämndemän fått sitt uppdrag. Att då ställa ett krav på neutralitet och att
inte representera partiets åsikter är svårhanterligt. 89 Risken för att påföljden och andra beslut färgas
av politiska överläggningar riskerar att göra domstolen till ett politiskt forum. 90 Grundtanken med
rättssystemet är att det ska vara oberoende av politisk makt. Risken med politisering sätter förutsebarheten, rättssäkerheten och allas likhet inför lagen inför en osäker prövning.91
2.3.2.5 Ineffektivitet
Ett ändamål med rättssystemet är att erbjuda effektiva lösningar och snabba handläggningstider i
domstolarna. Detta ändamål kommer i konflikt med det faktum att den lagfarne domaren i stor utsträckning måste lägga tid på att förklara gällande rätt för nämndemän. Det uppstår därför en tidsspillan som hade kunnat användas till att föra övriga mål framåt. Ett annat praktiskt problem är att
föredragningar som ofta sker i högre instans kompliceras i högre grad än om bara lagfarna domare
satt i rätten.92 För det fallet att ett mål ställs in eller försenas leder i sin tur till att nämndemän är
sysslolösa men ändå betalda. Ytterligare ett problem är om nämndemännen har svårt att förstå hur
den lagfarne domaren tänker i de juridiska frågorna och p.g.a. detta accepterar dennes slutsatser. Det
problemet är enligt Bolding sammankopplat med att nämndemän inte kan tillgodogöra sig den
juridiska metoden i någon större utsträckning. Nämndemännens uppgifter blir då så starkt begränsade att det leder till ineffektivitet och en ekonomisk förlust.93
2.4 Den svenska uppbyggnaden
2.4.1 Inledande faktauppgifter
Nämndemannamedverkan i tingsrätt och hovrätt begränsas till brott- och familjemål. I förvaltningsrätt deltar nämndemän i många olika mål, medan det är betydligt mer inskränkt medverkan i
88 SOU 2013:49 s. 234; Diesen, JT 2011-12, s. 545; Brandberg & Knutson, s. 41; Alhem, Sven-Erik, SD:s
åsiktsuppfattning kan ge anledning till oro, Svenska Dagbladet, 2010-09-22, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sdsasiktsuppfattning-kan-ge-anledning-till-oro_5377065.svd.
89 Diesen, 1996, s. 45, 257 ff. och 295 ff.
90 Diesen, 1996, s. 46 f., 257 ff. och 295 ff.
91 Diesen, 1996, s. 46 f.
92 Prop. 1975/76:153 s. 25 f.; Diesen, 1996, s. 47.
93 Diesen, 1996, s. 47; Bolding, Per Olof, Juridik och samhällsdebatt,Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1968, s. 112.
24
kammarrätt; enbart tvångsomhändertagande. I Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen
och Migrationsöverdomstolen deltar inga nämndemän.94 I mars 2013 fanns det 8 276 nämndemän i
Sveriges domstolar, vilket är mindre än antalet nämndemannaplatser (8 925). Sammanlagt tjänstgör
det 5 962 nämndemän i tingsrätterna och 667 i hovrätterna samt 2 056 nämndemän i förvaltningsrätterna, 240 i kammarrätterna och 431 i migrationsdomstolarna. 95 Samhällets kostnad för att ha
nämndemannasystemet uppgick till 153 740 000 kronor (2012).96
Den rättsliga regleringen av nämndemannasystemet sträcker sig över flera olika lagar. Det centrala
regelverket finns i rättegångsbalken (1942:740) [RB] och lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (LAFD). Regleringen om nämndemän i RB och LAFD motsvarar varandra.
2.4.2 Rekrytering, nominering och val
2.4.2.1 Valet och nominering
De tillämpliga reglerna om val av nämndemän återfinns i 4 kap. RB och 19 samt 20 §§ LAFD. För
migrationsdomstolarna tillämpas LAFD (16 kap. 2 § utlänningslagen [2005:716]). Enligt 4 kap. 5 §
1 st. RB och 19 § 1 st. LAFD ska nämndemän väljas genom val den höst då det allmänna valet
hålls; det senaste nämndemannavalet förrättades 2010. Till tingsrätten och hovrätten väljs nämndemän av kommun- och landstingsfullmäktige (4 kap. 7 § 1 och 2 st. RB). Nämndemän till förvaltningsrätten och kammarrätten väljs av landstingsfullmäktige (19 § 1 st. LAFD). Ett undantag från
huvudregeln utgör Gotlands län p.g.a. avsaknad av landsting, där val av nämndemän genomförs av
kommunfullmäktige i Gotlands kommun (4 kap. 7 § 2 st. RB och 19 § 1 st. LAFD). Valet sker således genom valförsamlingen i fullmäktige, där de politiska partierna är representerade, i respektive
län eller kommun. Det är de politiska partierna som avgör vilka som ska nomineras till valberedningen som sedan överlämnar förslagen till fullmäktige. 97 Nämndemannauppdraget betraktas
dock inte som ett politiskt uppdrag, utan som ett sedvanligt offentligt uppdrag som t.ex. sakkunnigledamot. Nämndemännens lojalitet ska ligga hos gällande rätt i den dömande verksamheten, inte
hos respektive politiska partiers åsikter och partiprogram.98
Nämndemannaval skedde tidigare genom majoritetsval. De politiska partierna har numera reglerat
frågan mellan sig och kommit överens om att valet bör ske efter proportionella grunder. 99 Det finns
även en lagstadgad skyldighet att valet ska ske på proportionella grunder (4 kap. 7 § 3 st. RB, 19 § 2
94 SOU 2013:49 s. 113.
95 SOU 2013:49 s. 113.
96 SOU 2013:49 s. 113.
97 Diesen, 1996, s. 139.
98 JuU 1972:23 s. 11; Prop. 1975/76:64 s. 28, 41 f. och 65 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; SOU 1994:99 del A s. 307;
SOU 2013:49 s. 214 och 240.
99 SOU 2013:49 s. 214.
25
st. LAFD och lagen [1992:339] om proportionellt valsätt). Med andra ord har de spridda grupperna
i valförsamlingen varit representerade genom nämndemän med hänsyn till sin politiska styrka.
Det är regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som ska avgöra hur många
nämndemän som ska finnas i tingsrätternas och förvaltningsrätternas domkrets (1 kap. 4 § 1 st. RB
och 17 § 4 st. LAFD). Detsamma gäller för hovrätternas respektive kammarrätternas domkrets (2
kap. 4 b § 1 st. RB och 13 § LAFD). Detaljerade instruktioner om nämndemännens antal återfinns i
förordningen (1983:382) om antalet nämndemän i de allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Hovrätterna, kammarrätterna och tingsrätterna samt förvaltningsrätterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö beslutar själva antalet nämndemän som ska finnas för tjänstgöring
i respektive domstol (1, 2 och 3 §§). Resterande tingsrätter och förvaltningsrätter kan inte besluta
själva i frågan, utan det är hovrätterna och kammarrätterna på förslag av tingsrätterna och
förvaltningsrätterna som bestämmer hur många nämndemän som ska tjänstgöra (2 och 3 §§).
2.4.2.2 Allsidig sammansättning
När nämndemannavalet förrättas måste hänsyn tas till målsättningen att skapa en allsidig sammansättning med hänsyn tagen till ålder, kön, etnicitet, yrke och social bakgrund (4 kap. 7 § 4 st. RB
och 19 § 5 st. LAFD). Ansvaret att åstadkomma en allsidig sammansättning åligger främst de nominerande och väljande organen, d.v.s. de politiska partierna.100 Då bestämmelsen enbart är av allmän
målsättningskaraktär kan aldrig ett nämndemannaval hävas, om det inte anses uppfylla kravet på
allsidig sammansättning.101 Med kravet på att etnicitet ska beaktas ville lagstiftaren främja personer
som är födda utomlands eller födda i Sverige men som har minst en utländsk förälder. Syftet har
varit att åtgärda de brister som funnits i fråga om representativitet, men det ställs inget krav på att
sammansättningen ska motsvara genomsnittsbefolkningen eller en särskild grupp i samhället. 102
Utöver de nominerande och väljande organen ska även domstolen vägledas av samma principer i
fråga om hur domstolens nämndemannagrupper ska utformas. 103 Personer som inte varit nämndemän tidigare eller som tjänstgjort kortast tid bör ges företräde (4 kap. 7 § 4 st. 2 p. RB och 19 § 5 st.
2 p. LAFD). Bestämmelsen är enbart fakultativ och subsidiär i förhållande till regeln om allsidig
sammansättning samt infördes för att skapa cirkulation.104
Domstolsverket genomförde en rapport efter valåret 2006 angående nämndemannakårens sammansättning. Lagändringarna ovan, som trädde i kraft under 2006, syftade till att lösa den snedvridning
100 Prop. 1987/88:138 s. 23.
101 Prop. 1987/88:138 s. 16.
102 Prop. 2005/06:180 s. 20 ff.
103 Prop. 1987/88:138 s. 16 ff.
104 Prop. 2005/06:180 s. 30.
26
som existerade vad gällde ålder, kön och etnisk bakgrund hos nämndemannakåren. Efter 2006
skulle kåren återspegla Sveriges befolkning. Rapporten visade att könsfördelningen var jämn och att
nämndemän med ”utländsk bakgrund” hade ökat. I fråga om åldersrepresentationen hade det enbart
skett en marginell förbättring.105 Av kartläggningen före och efter valet framgick att 50 procent av
nämndemännen var kvinnor (kontrollgruppen 51 procent). Före valet hade 14 procent utländsk
bakgrund (kontrollgruppen 17 procent) och efter valet 16,5 procent (kontrollgruppen 18 procent).
Före valet var 55 procent av nämndemännen över 60 år (kontrollgruppen 32 procent) och efter valet
50 procent (kontrollgruppen 31 procent). Före valet var 9 procent yngre än 40 år (kontrollgruppen
34 procent) och efter valet 15 procent (kontrollgruppen 35 procent).106
Att åstadkomma en allsidig sammansättning har under flera år varit föremål för diskussion och
analys i olika utredningar. Problemet har funnits kvar sedan år 2007. En sammanfattning av kritiken
tyder på att nämndemannakåren brustit i att motsvara Sveriges befolkning såväl rörande ålder, kön,
etnisk bakgrund som yrke.107 Under mars 2013 ingav Domstolsverket uppgifter till Nämndemannautredningen som tydde på att man åstadkommit en jämn könsfördelning och att det finns en
omfattande åldersspridning: under 20 år till över 80 år. 108 Alltjämt är åldersgrupperna 60-69 år och
70-79 år överrepresenterade i jämförelse med Sveriges befolkning, samtidigt som åldersgrupperna
20-29 år, 30-39 år och 40-49 år är underrepresenterade. Uppgifterna visade att 60 procent av
nämndemännen befinner sig i åldersgruppen 60-80 år, vilket inte är representativt då de per den 31
december 2012 enbart utgjorde 25 procent av Sveriges befolkning.109
2.4.2.3 Valbarhet
Behörighetsregler för att ställa upp i val till nämndeman finns i 4 kap. 6 § RB och 20 § LAFD.
För valbarhet förutsätts att personen har svenskt medborgarskap och att denne inte är underårig eller
har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken (1949:381) [FB]. Ett krav för att bli vald i tingsrätt
eller hovrätt är att personen är folkbokförd i kommunen/länet alternativt den del som hör till
tingsrätten/hovrätten. För förvaltningsrätten och kammarrätten krävs att personen är folkbokförd i
det län alternativt den del som hör till respektive domstols domkrets.
Enligt 4 kap. 6 § 1 st. 3 p. RB får inte en person bli nämndeman om denne är lagfaren domare,
anställd vid domstol, åklagare, advokat, polisman eller annan som har till yrke att föra andras talan i
105 Domstolsverkets rapport 2007:2, diarienummer 761-2007, Nämndemannakårens sammansättning – Kartläggning
av kåren samt utvärdering av rekryteringsarbetet valet 2006, Tabergs Tryckeri, Jönköping, 2007, s. 2 ff.
106 Domstolsverkets rapport 2007:2, s. 7.
107 SOU 2013:49 s. 217.
108 SOU 2013:49 s. 217.
109 SOU 2013:49 s. 217; Problemet belyses även av Andrén, Simon, Varannan nämndeman i Stockholm är pensionär,
Dagens Nyheter, 2009-07-20, http://www.dn.se/sthlm/varannan-namndeman-i-stockholm-ar-pensionar/.
27
rätten. Samma bestämmelse finns för förvaltningsrätt och kammarrätt i 20 § 1 st. LAFD med
tillägget att personen därutöver inte får vara anställd på Skatteverket, Länsstyrelsen eller under
denna lydande myndighet, Försäkringskassan, Migrationsverket, Transportstyrelsen eller ledamot
av Skattenämnden. Att personer anställda vid myndigheter och vissa yrkeskategorier inte är valbara
som nämndemän är inte underligt. Anställda inom rättsväsendet som vid beslutsmyndigheter (parter
i förvaltningsmål) riskerar att urholka objektivitetsprincipen i den dömande verksamheten. Personer
riskerar också att ses som företrädare för de intressen som en myndighet t.ex. gör gällande i en
process mot enskild.110 En person kan inte samtidigt väljas till att vara nämndeman i tingsrätt och
hovrätt respektive förvaltningsrätt och kammarrätt (4 kap. 6 § 2 st. RB och 20 § 3 st. LAFD).
Person som är sextio år gammal eller uppger ett giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag
som nämndeman; har personen avgått är den inte skyldig att acceptera ett nytt nämndemannauppdrag förrän fyra år förflutit (4 kap. 6 § 4 st. RB och 20 § 5 st. LAFD). Utöver denna undantagsregel är en person i teorin skyldig att åta sig uppdraget som nämndeman då det är en samhällsplikt;
det torde sällan ske att en utses till nämndeman mot sin vilja i praktiken.111
Behörigheten ska självmant prövas av rätten, t.ex. genom förfrågningar till Skatteverket (4 kap. 6 §
5 st. RB och 20 § 6 st. LAFD). Behörigheten kontrolleras främst när en nämndeman är nyvald, men
det kan uppstå situationer då det finns anledning till en ny bedömning.112
2.4.2.4 Lämplighetskravet
För att öka garantierna för att de valda nämndemännen skulle vara lämpliga för sitt uppdrag
infördes 2006 ett lämplighetskrav.113 Nämndemannakommittén anförde som skäl att det redan fanns
för jurymän och att det är orimligt att det inte också fanns för nämndemän. Genom att ha ett
uttryckligt lämplighetskrav har man velat åstadkomma ett slag av minimikrav på de egenskaper en
nämndeman bör besitta.114 Det ska inte förväxlas med de formella behörighetskraven. Lämplighetskravet är en allmän utgångspunkt vid nominering och utseende av nämndemän. Det avgörande för
lämpligheten hos en person är om dennes medverkan i domstolen kan leda till att det kommer att
skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.115 Det ansågs orimligt att en nämndeman ska
döma en person för brott om denne själv inte är en ”god förebild”. Ett formellt lämplighetskrav in110 Prop. 1982/83:126 s. 32 f.; Prop. 2012/13:45 s. 151 f.
111 Diesen, 1996, s. 39; Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors,
Cecilia, Domstolsprocessen: En kommentar till rättegångsbalken, Norstedts Juridik AB, version till april 2013 (Zeteo),
kommentaren till 4 kap. 6 §.
112 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6 §; Wennergren, Bertil, von Essen, Ulrik, Förvaltningsprocesslagen m.m.: En
kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1 juli 2013 (Zeteo), kommentaren till 20 §.
113 Prop. 2005/06:180.
114 SOU 2002:61 s. 176 ff.
115 Prop. 2005/06:180 s. 33 ff. och 57 ff.
28
fördes även med hänsyn till att uppnå breddad rekrytering.116
Kravet på lämplighet innebär att en bedömning måste göras av varje persons omdömesförmåga,
självständighet, laglydnad och övriga omständigheter som är av relevans för uppdraget (4 kap. 6 § 3
st. RB och 20 § 4 st. LAFD). Organen som nominerar och väljer nämndemän måste göra lämplighetsprövningar; t.ex. ska fullmäktige utföra en lämplighetsbedömning av varje enskild nämndeman.
Med ”omdömesförmåga” och ”självständighet” avses att nämndemannen dels bör ha ett mer eller
mindre ”normalt” omdöme, dels egenskapen att våga vara självständig i förhållande till den lagfarne
domaren och resterande nämndemän.117 Med ”laglydnad” har avsetts att hänsyn måste tas till en
persons tidigare kriminella bakgrund och hur lång tid det har gått sedan lagföringen av brottsligheten; även misstänkta personer som är under åtal med risk för strängare påföljd än böter bör omfattas av begreppet.118 Slutligen ska ”övriga omständigheter” beaktas i bedömningen av lämpligheten hos personen; t.ex. nedsatt koncentrationsförmåga till följd av ålder eller sjukdom, bristande
språkkunskap, om denne är försatt i konkurs eller utsatt för andra sanktioner m.m.119
2.4.2.5 Mandattiden
Den som blivit vald som nämndeman av fullmäktige har sitt uppdrag i fyra år, men den som fyllt
sextio år får avgå (4 kap. 8 § 1 st. RB och 21 § 1 st. LAFD). Innan mandatperiodens slut får domstolen entlediga en nämndeman om det finns ett giltigt hinder (behandlas mer i avsnitt 2.4.5). För
det fall att en nämndemans behörighet eller valbarhet upphör så förfaller uppdraget, d.v.s. personen
kan inte fullgöra uppdraget hela mandatperioden (4 kap. 8 § 3 st. RB och 21 § 3 st. LAFD). Om den
bristande behörigheten beror på ändrad folkbokföring finns det en undantagsregel som ger fullmäktige rätt att besluta att nämndemannen ska få behålla sitt uppdrag under resten av mandatperioden (4 kap. 8 § 3 st. 2 p. RB och 21 § 3 st. 2 p. LAFD). För att fullmäktige överhuvudtaget ska
kunna ta ett sådant beslut ska det finnas vilja hos nämndemannen att ha kvar uppdraget. Fullmäktige
ska då göra en helhetsbedömning; faktorer som ska beaktas är om flytten är av provisorisk natur,
om det föreligger några praktiska hinder för nämndemannen att delta vid sammanträdena och om
denne anses representativ för det lokala samhället.120
Om mandatperioden för en nämndeman upphör innan fyra år förflutit åligger det valförsamlingen,
efter anmälan från domstolen, att utse en ny person till uppdraget. Om nämndemannen är fortsatt
valbar trots att denne har entledigats eller avgått är personen skyldig att fullgöra uppdraget tills en
116 Prop. 2005/06:180 s. 33.
117 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6 §.
118 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6 §.
119 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6 §.
120 Prop. 2005/06:180 s. 59 f.
29
ny nämndeman har blivit vald av fullmäktige (4 kap. 9 § 1 p. RB. och 24 § 1 p. LAFD). Enligt
samma lagrum är nämndemannen skyldig att avsluta sina pågående mål där denne har deltagit i
handläggningen, trots att en ny nämndeman redan har blivit vald.
2.4.2.6 Särskilt om politiseringen
Då nämndemannauppdraget inte är politiskt, utan ett förtroendeuppdrag, krävs det inte att en person
har partipolitisk bakgrund. Trots att det enbart krävs att en person uppfyller kraven för valbarhet,
där det inte finns något krav på partimedlemskap, är det i realiteten nästintill enbart politiskt aktiva
som blir nämndemän. Detta hänger samman med att det är partierna som styr vem som ska föreslås,
nomineras och väljas. Det har därvidlag pekats på problemet med politiseringen och vikten av att få
fler nämndemän som inte är medlemmar i politiska partier. 121 Nämndemannautredningen har utrett
saken med de som ansvarar för rekryteringen inom partierna. Utredningen visar att samtliga partier,
utom Miljöpartiet, har ett formellt krav på partimedlemskap för att kunna bli nämndeman. Utöver
detta krävs även att personen oftast ska bli nominerad av antingen sin lokalförening eller en annan
partimedlem. Rekryteringen sker även i de flesta fallen i samband med andra förtroendeuppdrag
inom partiet. Av intervjuerna med partierna framgår dessutom att människor som ringt till partierna
med intresse att bli nämndeman har fått svaret att de måste vara partimedlemmar.122
Politiseringen av nämndemannasystemet har lett till kritik från Domstolsverket. De politiskt uttalade målen att uppnå en bättre och bredare rekrytering har inte uppfyllts. Under 2007 framgick att
det var mycket få nämndemän som inte hade partipolitisk bakgrund. Utomstående har även uppfattat nämndemannauppdraget som inte möjligt att få utan att vara partimedlem. Rapporten pekar
även på att flera partiers egna stadgar inte tillåter att en icke partipolitisk person blir vald.123
Politiseringen ska ses mot bakgrund av att antalet partimedlemmar successivt minskat de sista 20
åren. Under 60-talet fanns det över 1 miljon partimedlemmar. Under 2011 var den siffran nere på
277 000 (för de åtta partierna i Riksdagen), d.v.s. totalt 3,9 procent av befolkningen som är röstberättigad. Trots att enbart 3,9 procent är partimedlemmar är de ändå överrepresenterade i nämndemannakåren genom att det i praktiken sällan förekommer personer utan partipolitisk bakgrund. 124
Detta är ett betydande problem med hänsyn till att nämndemannakåren även brister vad gäller åldersrepresentationen.
121 JuU 1972:23 s. 11; Prop. 1975/76:64 s. 28, 41 f. och 65 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Prop. 2005:06:180 s. 21 ff.;
SOU 1994:99 del A s. 307; SOU 2002:61, s. 65 ff.; SOU 2013:49 s. 214, 221 ff. och 240; Diesen, 1996, s. 382 f.
122 SOU 2013:49 s. 222 f. och s. 453, bilaga 2
123 Domstolsverkets rapport 2007:2, s. 17.
124 Ds 2013:2 s. 90; SOU 2013:49 s. 223; Karlsson, Martin, Lundberg, Erik, Mot medlemslösa partier:
partiföreträdare om orsaker, konsekvenser och strategier kring en svikande medlemskår, Sektor3, Stockholm, 2011, s.
16 ff.
30
2.4.3 Rösträtt, överläggning och funktion
I de allmänna domstolarna innehar nämndemän individuell rösträtt vid omröstning precis som de
lagfarna domarna (16 kap. och 29 kap. RB). Reglerna i RB gäller även för förvaltningsdomstolarna
(26 § LAFD). Den individuella rösträtten infördes 1983 i tingsrätterna, medan nämndemän alltid
haft rösträtt i överinstanserna och förvaltningsdomstolarna. Skälen att slopa den kollektiva rösträtten i tingsrätterna var att det ansågs otidsenligt och inkonsekvent.125
Nämndemän ska redogöra för sin röst sist av alla i rätten vid en formell omröstning (16 kap. 1 § 2
st. och 29 kap. 1 § 2 st. RB). Den inbördes ordningen för nämndemän innebär att den yngste ska
avge sin röst först, d.v.s. den person som senast tillträtt som nämndeman. Om nämndemän tillträtt
vid samma tidpunkt ska den som är yngst med hänsyn till den faktiska åldern yttra sig först.
I brottmål ska den mening gälla som fått mer majoriteten av rösterna och vid lika antal röster den
mening som är lindrigare/mindre ingripande för den tilltalade (29 kap. 3 § 1 st. 1-2 p. RB).
Nämndemän och ordförande är i det avseendet likställda. För det fall ingen mening anses lindrigare
ska den mening som ordföranden instämmer med få avgöra utfallet (29 kap. 3 § 1 st. 3 p. RB). I
tvistemål råder samma huvudregel, men om utfallet blir lika antal röster ska den mening gälla som
ordföranden biträder (16 kap. 3 § RB). I det fallet markeras nämndemännens underlägsna ställning i
förhållande till ordförande.126 För förvaltningsdomstolarna måste ordföranderegeln eller regeln om
lindrigaste utfallet tillämpas vid lika antal röster. Mål som har "liknande karaktär" som brottmål har
ansetts falla under brottmålsregeln om att den lindrigaste meningen ska gälla; t.ex. disciplinmål,
vitesmål, skattetillägg (RÅ 1987 ref. 42) och disciplinansvar för sjukvårdspersonal (RÅ 1990 ref.
64).127 Tvistemålens regel om ordförandens utslagsröst har ansetts gälla i förvaltningsmål som rör
körkort (RÅ 1990 ref. 54), vård av unga (RÅ 1989 ref. 41) och missbrukare, psykiatrisk tvångsvård,
rättspsykiatrisk vård, vapentillstånd samt serveringstillstånd (RÅ 2010 ref. 2). 128 Ordföranderegeln
har även ansetts tillämplig i migrationsmål (16 kap. 1 § 2 st. utlänningslagen och MIG 2007:17).
Vid överläggning i domstol råder sekretess (43 kap. 6 § 1 st. offentlighets- och sekretesslagen
[2009:400]). Överläggning i domstol hör till den kvalificerade sekretessen, vilket innebär att tystnadsplikten väger tyngre än rätten att offentliggöra uppgifter enligt YGL och TF, d.v.s. meddelarfriheten (43 kap. 11 § OSL). Den insyn som nämndemän har i överläggningarna får därmed aldrig
innebära att de offentliggör vad som skett under en överläggning.
I brottmål ska nämndemän medföra tillit till den dömande verksamheten i fråga om ansvar och på125 Prop. 1982/83:126 s. 22 f.
126 Prop. 1982/83:126 s. 23 f.
127 Prop. 2012/13:45 s. 149 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 26 §.
128 Prop. 2012/13:45 s. 149 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 26 §.
31
följd. Domen ska bygga på moraliska värderingar och omdömesbedömningar som finns i samhället
vid en viss given tidpunkt.129 Familjemål innehåller frågor som ska lösas genom omdömesbedömningar. Nämndemännens funktion är att i dessa särskilda tvistemål göra en rimlig bedömning
mot bakgrund av samhällets värderingar och det enskilda fallet. 130 I förvaltningsmål/migrationsmål
avgörs frågor som ofta är av ingripande karaktär mot den enskilde och innehåller en rad svåra
avvägningar, varför nämndemännens funktion är att vara samhällets väktare mot statens intressen.131
Mot bakgrund av den individuella rösträtten innebär det att nämndemän formellt sett har samma
ställning och funktion som den lagfarne domaren. Nämndemän har ingen särskild funktion utöver
att delta i sammanträdena och rösta.132 Det är inte nämndemännens ansvar att leda förhandlingen
eller att vid överläggningen förklara de rättsfakta som förekommit och vad lagen innebär. Det är den
lagfarne domaren i egenskap av ordförande som har denna funktion i rätten (30 kap. 7 § 1 st. RB).
Med hänsyn till den individuella rösträtten bär ändå vardera nämndemän ett likställt juridiskt ansvar
för domens riktighet. Nämndemännens funktion är därför begränsad till att dels rösta, dels vara representanter för Sveriges befolkning.133
En undersökning134 från 2012 av Karnov Nyheter visar att 1,13 procent av domarna i första instans
avgjordes av nämndemän och att 61,1 procent ändrades i linje med den lagfarne domarens mening.
Resterande fastställdes, avskrevs eller ändrades på annat sätt än den lagfarne domarens skiljaktiga
mening. Detta visar att nämndemannadomar och dess inverkan på utgången är ovanlig i Sverige.135
129 Prop. 1975/76:153 s. 25 ff.; SOU 1961:6 s. 66 ff.; SOU 1974:96 s. 186 f.; Diesen, 1996, s. 309.
130 Prop. 1975/76:153 s. 26; SOU 1961:6 s. 60 ff.; SOU 1974:96 s. 186 f.; Diesen, 1996, s. 310 ff.
131 Prop. 1975/76:153 s. 25 och 29 ff.; Prop.1991/92:30 s. 33; SOU 1974:96 s. 186 f.; Diesen, 1996, s. 318 ff.; Ekelöf
& Edelstam I, s. 118.
132 SOU 2002:61 s. 53; Diesen, 1996, s. 141 f.
133 Prop. 1982/83:126 s. 24 f.; SOU 2002:61 s. 53; Diesen, 1996, s. 142.
134 För perioden oktober 2011 – januari 2012 har det granskats 6358 mål som överklagats till kammarrätterna och
hovrätterna. Resultatet presenteras i diagrammen (källa: Karnov Nyheter).
135 Karnov nyheters kartläggning om nämndemannasystemet.
32
2.4.4 Domförhet och sammansättning
2.4.4.1 Tingsrätten
Grundregeln för mål som ska behandlas i tingsrätten är att rätten ska bestå av en lagfaren domare,
ifall inte annat föreskrivs (1 kap. 3 § RB). Särskild reglering finns i 1 kap. 3 a, 3 b och 3 c §§ RB
samt 14 kap. 17 § äktenskapsbalken (1987:230) [ÄktB].
Huvudregeln vid brottmål är att rätten ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän; om en
nämndeman fått förhinder efter att tingsrätten påbörjat huvudförhandlingen är rätten domför med en
lagfaren domare och två nämndemän, vilket infördes med hänsyn till processekonomiska skäl (1
kap. 3 b § 1 st. RB). Förhinder kan föreligga vid t.ex. sjukdom och jäv (NJA 2008 s. 1184).136
NJA 1973 s. 113. Huvudförhandling hade påbörjats och pågick flera dagar. En nämndeman
åkte på semesterresa och tingsrätten avgjorde målet med reducerad sammansättning med
hänsyn till "förfall" i rätten. Semesterresa ansågs inte vara förfall; domförhet förelåg inte.
RH 2011:66. Tingsrätten avgjorde ett mål rörande misshandel med en lagfaren domare och
två nämndemän. Huvudförhandling hölls under tre dagar och den sista dagen kunde inte en
nämndeman delta p.g.a. semesterresa. Nämndemannens semesterresa ansågs inte vara ”förhinder”. Möjligheten till reducerad sammansättning ska tillämpas restriktivt. Rätten borde ha
bestått av en lagfaren domare och tre nämndemän; domförhet ansågs inte föreligga.
Till huvudregeln finns en undantagsregel i 1 kap. 3 b § 2 st. RB; den lagfarne domaren är domför
utan nämndemän under förutsättning att det inte är stadgat ett svårare straff än böter eller fängelse i
mer än sex månader. Det får inte finnas skäl att döma till en annan påföljd än böter och får inte röra
en fråga om företagsbot. Finns det anledning att tillämpa 34 kap. BrB utesluter detta tillämpning av
undantagsregeln. Undantagsregeln medför att rätten måste göra en förhandsprövning av påföljdsfrågan; en summarisk granskning av de enskilda omständigheterna i ett enskilt mål. 137 Om påföljdsfrågan inte är säker bör det säkra före det osäkra väljas, d.v.s. nämndemän bör ingå i rätten. 138
Undantagsregeln ska användas restriktivt och undvikas om det rör komplexa mål med omfattande
bevisning.139 Endomarkompetens medför behörighet att behandla närliggande frågor; så som enskilt
anspråk, förverkande och särskild rättsverkan. Undantagsregeln torde sällan tillämpas i praktiken
och för en tingsnotarie som handlägger brottmål vid en huvudförhandling är det inte tillåtet utan
närvaro av en nämnd (18 § förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion).140
136 Prop. 1982/83:126 s. 26 f.; Prop. 1996/97:133 s. 38 f.; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 b §.
137 Prop. 1982/83:41 s. 21 ff.; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 b §.
138 Prop. 1982/83:41 s. 25.
139 Prop. 1982/83:41 s. 24.
140 Prop. 1982/83:41 s. 25; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 b §; Diesen, 1996, s. 136.
33
Frågor som tingsrätten inte får avgöra utan att bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän är
t.ex. omvandling av fängelse på livstid (13 § lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på
livstid), ny påföljd (34 kap. 10 § 2 st. RB) och påföljdsfrågor enligt 38 kap. 6 § BrB.
Om det finns skäl finns det möjlighet att utöka rätten med ytterligare en lagfaren domare och en
nämndeman (1 kap. 3 § b § 3 st. RB). Det ansågs vara av värde att höja kvaliteten i tingsrättens
brottmål genom att ha två lagfarna domare då det rörde grövre brottmål. De svårare brottmålen
medför komplicerade sak- och rättsfrågor, vilket även påverkar bevisvärderingen och påföljdsvalet.
Det är målets omfattning och svårighetsgrad som är relevant för bedömningen om förstärkning är
nödvändig. Genom att rätten även utökas med en nämndeman leder det till att de behåller fortsatt
majoritet.141 Mål som väsentligen rör ekonomiska eller skatterättsliga frågor, s.k. ekobrottslighet,
kan medföra att rätten utökas med experter (1 kap. 8 § 1 st. RB). I motiven nämns att t.ex.
avancerade transaktioner kan medföra medverkan i mål om skattebrott, gäldenärsbrott och valutabrott.142 Detta påverkar inte nämndemännens rätt att delta i sammansättningen.
RH 1995:141. Den dåvarande förstärkningsregeln innebar att rätten kunde bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Desto grövre brott, desto starkare skäl finns att förstärka
rätten. I detta fall ansågs ett grovt narkotikabrott påkalla förstärkning i rätten.
Huvudregeln vid tvistemål är att rätten består av tre lagfarna domare om inte annat särskilt
föreskrivs (1 kap. 3 a § 1 st. RB). Specialregler finns för de s.k. familjemålen med undantag av
bodelningstvister.143 Äktenskapsmål och mål om underhåll ställer krav på en lagfaren domare och
tre nämndemän (14 kap. 17 § 1 st. ÄktB). Det gäller även andra frågor som rör målen och som ska
handläggas i samma rättegång (14 kap. 17 § 1 st. 2 p. ÄktB). 144 Av 20 kap. 1 § FB följer att reglerna
äger giltighet för mål som rör faderskap, föräldraskap enligt 1 kap. 9 § FB, vårdnad, boende,
umgänge och underhåll till barn. Sammansättningsreglerna tillämpas även på tidigare registrerade
partnerskap (3 kap. 1 § lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap). Rätten är domför med en lagfaren domare och två nämndemän ifall en nämndeman blivit förhindrad att delta efter att huvudförhandling påbörjats (14 kap. 17 § 2 st. ÄktB).
Det existerar två undantag från huvudregeln för familjemålen (14 kap. 17 § 1 st. ÄktB). Det kan
vara tillräckligt med att rätten består av en lagfaren domare om huvudförhandling hålls i förenklad
form (1 kap. 3 a § 2 st. RB). Sammansättning med enbart en lagfaren domare kan också bli aktuellt
141 Prop. 1975/76:64 s. 32 ff. och 44 ff.; Prop. 1988/89:95 s. 63 f. och 76; Prop. 1996/97:131; Prop. 1996/97:133 s. 34
ff.; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 b §.
142 Prop. 1984/85:178 s. 11 ff. och 205; Prop. 1996/97:133 s. 34 ff.; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 8 §.
143 Prop. 1986/87:1 s. 215.
144 Teleman, Örjan & Tottie, Lars, Äktenskapsbalken: en kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1 augusti 2013
(Zeteo), kommentaren till 14 kap. 17 §.
34
om rätten anser det "tillräckligt" och parterna samtycker till det eller målet annars är av "enkel
beskaffenhet" (1 kap. 3 a § 3 st. RB). Tingsrätten måste göra en bedömning om huruvida det är
tillräckligt med en lagfaren domare. Kravet på "tillräckligt" bör inte anses uppfyllt då målet innehåller en stor del muntlig bevisning. En lagfaren domare bör inte ensam avgöra komplexa rättsfrågor, vilket antyder att den lagfarne domarens kompetens inom ämnesområdet är avgörande. Det
föreligger starka argument för att låta parternas inställning och samtycke vara av avgörande
betydelse. Mål utan samtycke kan avgöras om det är av enkel beskaffenhet; t.ex. underhållsbidrag
till barn. Mål som aldrig kan avgöras utan samtycke är t.ex. tvistiga vårdnadsmål. 145 Med andra ord
finns det i vissa familjemål möjlighet att påverka huruvida nämndemän ska delta.
Finns det skäl kan rätten utökas med ytterligare en lagfaren domare, vilket även medför utökning
med en nämndeman (14 kap. 17 § 3 st. ÄktB). 146 Även i det fallet gäller bestämmelsen i 14 kap. 17
§ 2 st. ÄktB. Reglerna om förstärkning vid familjemål motsvarar reglerna för brottmål, men enligt
motiven torde det inte vara vanligt att det föreligger behov av att förstärka rätten då familjemålen
inte medför komplexitet i samma utsträckning som brottmålen.147
Huvudregeln vid handläggning av ärenden är att rätten består av en lagfaren domare (3 § 1 st. lagen
[1996:242] om domstolsärenden, ÄL). Då det finns särskilda skäl får rätten bestå av tre lagfarna
domare, om ärendets beskaffenhet kräver det (3 § 1 st. ÄL).148
Specialreglering med undantag från huvudregeln finns i 18 kap. 4 a § ÄktB, 20 kap. 1 § 2 st. FB och
27 § sambolagen (2003:376). Samtliga fall rör handläggning av familjerättsliga ärenden. Nämndemän får medverka om det finns särskilda skäl med beaktande av omständigheterna i det enskilda
fallet.149 I ärenden som avser verkställighet av domar, beslut och avtal enligt 21 kap. 12 § FB ska
rätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän, med undantag av de fall som rätten anser
det "tillräckligt" med en lagfaren domare och samtycke finns från parterna eller det rör ett ärende av
"enkel beskaffenhet" (se redogörelse ovan). Det finns andra ärenden som ska avgöras med en lagfaren domare och tre nämndemän, t.ex. ärenden enligt 18 § lagen (1988:688) om kontaktförbud,
näringsförbud ifall det ska hållas ett sammanträde (8 d § 2 st. lagen [1986:436] om näringsförbud),
verkställighet av böter (13 och 17 §§ bötesverkställighetslagen [1979:189]) och ärenden enligt 53 §
lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret.150
145 Prop. 1988/89:95 s. 57 ff. och 74 f.; Tottie & Teleman, kommentaren till 14 kap. 17 §.
146 Prop. 1996/97:133, s. 34 ff.
147 Prop. 1988/98:95 s. 63 f. och 85; Prop. 1996/97:133, s. 36 f.; Tottie & Teleman, kommentaren till 14 kap. 17 §.
148 Fitger, Peter, Lagen om domstolsärenden: En kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1 augusti 2004 (Zeteo),
kommentaren till 3 §.
149 Fitger, 2004, kommentaren till 3 §.
150 Fitger, 2004, kommentaren till 3 §.
35
Huvudregeln vid mål utan huvudförhandling är att rätten består av en lagfaren domare (1 kap. 3 §
RB). Oftast kan mål avgöras utan huvudförhandling om det sker på processuella grunder som t.ex.
avskrivnings- och avvisningsbeslut (32 kap. 2 §, 34 kap., 42 kap. 4 §, 44 kap. 1-4 och 9 §§, 45 kap.
8 §, 47 kap. 4, 13, 14, 18, 21 och 24 §§, 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 § samt 52 kap. 2 § RB). 151 Det finns
mål som i sak kan avgöras utan huvudförhandling. För tvistemålen regleras detta i 42 kap. 18 § RB
och 14 kap. 12 § ÄktB. Det sistnämnda lagrummet är tillämpligt då en make eller makarna tillsammans yrkat äktenskapsskillnad. Ett annat exempel är för det fall att kärandens talan saknar laga skäl
för käromålet eller om det annars är uppenbart att talan är ogrundad (42 kap. 5 § RB). Det äger tillämpning även för enskilda åtal (47 kap. 5 § RB). För brottmålen återfinns en möjlighet att meddela
frikännande dom (20 kap. 9 § och 45 kap. 10 a § RB). 152 Specialregeln i 1 kap. 3 c § RB stadgar att
rätten får ha den sammansättning som gäller för huvudförhandling, ifall det finns ”särskilda skäl”
med beaktande av ”målets eller frågans beskaffenhet”. Med hänsyn till de strikta kraven för att
tillämpa regeln torde det sällan ske. I motiven anges t.ex. att svåra frågor kan röra rättegångshinder
som bör avgöras av en utökad rätt. Nämndemän bör mot bakgrund av det sagda sällan komma i
fråga att delta i brott- och familjemål som avgörs utan huvudförhandling.153
2.4.4.2 Hovrätten154
Grundregeln för mål som ska behandlas i hovrätten är att rätten ska bestå av tre lagfarna domare,
eller fyra ifall målet överklagats från tingsrätten och rätten då bestått av tre lagfarna domare (2 kap.
4 § 1 st. RB). Detta gäller oavsett om målet avgörs utan huvudförhandling. Specialreglering finns i
2 kap. 4 § 2 st. RB för brottmål och i 14 kap. 18 § ÄktB samt 20 kap. 1 § FB för familjemål.
I brottmål är rätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän (2 kap. 4 § 2 st. 1 p. RB).
Ifall en lagfaren domare eller en nämndemän fått förhinder att delta efter att huvudförhandlingen
redan har påbörjats föreligger ändå domförhet (2 kap. 4 § 2 st. 2 p. RB). Om två ledamöter fått förhinder kan inte regeln tillämpas. Maximum för sammansättningen utgörs av fyra lagfarna domare
och tre nämndemän (2 kap. 4 § 2 st. 3 p. RB). Vid förstärkning av rätten ska en nämndeman och en
lagfaren domare fogas till rätten. Det finns inget hinder mot att bestämma att rätten ska bestå av två
nämndemän och fyra lagfarna domare, men maktrelationen mellan de två ska inte rubbas i en alltför
stor utsträckning.155 Rätten till förstärkning ska tillämpas restriktivt och ska enbart användas vid
omfattande och långvariga rättsprocesser.156 Om det inte finns skäl att döma till ett mer ingripande
151 Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 c §.
152 Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 c §.
153 Prop. 1988/89:95 s. 69 och 76; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 3 c §.
154 Vad som har sagts i avsnitt 2.4.4.1 rörande förhinder, förstärkning och förhandsprövning gäller även hovrätten.
155 Prop. 1975/76:153 s. 52 f.; Fitger m.fl., kommentaren till 2 kap. 4 §.
156 Prop. 1975/76:153 s. 52 f.
36
straff än böter och om det inte rör företagsbot är rätten domför enligt huvudregeln i 2 kap. 4 § 1 st.
RB (2 kap. 4 § 2 st. 4 p. RB). Då behöver inga nämndemän delta, men det finns inget hinder mot
medverkan. Det tillämpas utan hänsyn till om nämndemän deltagit i tingsrätten. 157 Samma princip
tillämpas i mål som handläggs utan huvudförhandling (2 kap. 4 § 2 st. 5 p. RB). Nämndemän deltar
inte i frågan om prövningstillstånd ska meddelas eller inte (2 kap. 4 § 3 st. RB e contrario).
I mål som rör äktenskap och underhåll (familjemål) ska rätten bestå av tre lagfarna domare samt två
nämndemän (14 kap. 18 § 1 st. 1 p. ÄktB). Motsvarande sammansättning gäller för mål som rör
faderskap, föräldraskap enligt 1 kap. 9 § FB, vårdnad, boende, umgänge och underhåll som hänför
sig till barn (20 kap. 1 § FB). Om någon av de får förhinder efter huvudförhandlingens start är rätten
fortsatt domför (14 kap. 18 § 1 st. 2 p. ÄktB). Även i familjemål finns en gräns på sju ledamöter
som får bestå av maximalt fyra lagfarna domare och tre nämndemän (14 kap. 18 § 1 st. 3 p. ÄktB).
Om målen avgörs utan huvudförhandling behöver inga nämndemän delta (14 kap. 18 § 1 st. 4 p.
ÄktB). Motsvarande ska tillämpas om målet har avgjorts i tingsrätten utan att nämndemän har deltagit. Dessa två undantagssituationer faller tillbaka på huvudregeln i 2 kap. 4 § 1 st. RB; rätten kan
bestå såväl av enbart lagfarna domare som en blandning med nämndemän. 158 Frågor som rör prövningstillstånd, avskrivning av mål, undanröjande av tingsrättens avgörande och beredning av mål
har ingen nämndemannamedverkan (14 kap. 18 § 1 st. 5 p. ÄktB och 2 kap. 4 § 3-5 st. RB).
Mål som rör ekonomiska eller skatterättsliga frågor kan medföra att rätten utökas med experter (2
kap. 4 a § RB). Det påverkar inte huruvida nämndemän ska delta eller inte (se avsnitt 2.4.4.1).
2.4.4.3 Förvaltningsrätten
Grundregeln för domförhet i rätten är en lagfaren domare och tre nämndemän (17 § 1 st. LAFD).
Undantag från huvudregeln finns i 17 a och 18 §§ LAFD. Regeln i 17 a § LAFD behandlar sammansättningen i rätten när de avgör frågor enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). I det fallet ska
rätten bestå av en lagfaren domare och två särskilda ledamöter, d.v.s. inga nämndemän.
När det föreligger förhinder hos en nämndeman kan rätten vara domför med enbart två nämndemän
(17 § 1 st. 2 p. LAFD). Ett krav för att tillämpa regeln är att förhindret inträffat ”sedan handläggningen har påbörjats”, d.v.s. att en nämndeman t.ex. blir sjuk efter att ett sammanträde har påbörjats.
Jäv har inte ansetts vara en omständighet som medför tillämpning av regeln. 159 I jämförelse med de
allmänna domstolarna är förhindrets inträdande inte knutet till huvudförhandlingen, vilket har att
göra med att processen skiljer sig från processen i de allmänna domstolarna. Formuleringen ”sedan
157 Prop. 1975/76:153 s. 53; Fitger m.fl., kommentaren till 2 kap. 4 §.
158 Prop. 1975/76:153 s. 45 f. och 55.
159 Prop. 1982/83:126 s. 29, jfr med prop. 2012/13:45 s. 169; Wennergren & von Essen, kommentaren till 17 §.
37
handläggningen har påbörjats” är inte oproblematisk. Kan det anses ha skett redan när nämndemän
fått del av ett domsförslag innan sammanträdet eller först när sammanträdet sker? Svaret torde vara
att varje mål vid sammanträdet, i förvaltningsrätten brukar flera olika mål föredras till avgörande
vid samma tillfälle, vara en ny handläggning. Nämndemän kan då insjukna mellan två mål som äger
rum vid ”samma sammanträde”; ett påbörjat mål kan då avgöras, men inte det senare utan att en
ersättare trätt in.160
Förstärkning av rätten kan ske om det finns ”särskilda skäl” mot bakgrund av det aktuella ”målets
omfattning eller svårighetsgrad” (17 § 2 st. 1-2 p. LAFD). I förarbetena anförs att rätten ska ta i
beaktande att förstärkning medför ökade kostnader.161 Tidigare har rätten ofta använt sig utav förstärkning då det inte har funnits någon formell begränsning, vilket resulterade i att rätten utökades
med en lagfaren domare och en nämndeman. Kostnadsskäl är det främsta motivet till att det nu
ställs högre krav.162 Då syftet varit att åstadkomma ett enhetligt system mellan de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna torde samma omständigheter vara relevanta för bedömningen;
d.v.s. framförallt om det rört komplicerade sak- och rättsfrågor. 163 Även när förstärkningsregeln tillämpas bedöms frågan om förhinder på samma sätt (17 § 1 st. 2 p. och 2 st. 3 p. LAFD).
Undantagsregeln i 18 § 1 st. LAFD om domförhet med en lagfaren domare tillämpas ofta, vilket har
att göra med att det enbart är ”kvalificerade mål” som ska prövas med en lagfaren domare och tre
nämndemän. Effektivitets- och kostnadsskäl betonas i motiven.164 I begreppet lagfaren domare avses
även fiskaler och notarier vars behörighet styrs utav förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion.165 Enligt 20 och 21 §§ förvaltningsrättsinstruktionen ska nämndemän i princip alltid
delta då det är en notarie som sköter handläggningen av ett mål. Endomarkompetensen omfattar
åtgärder vid beredning av mål, förhör med vittne eller sakkunnig på begäran av en utomstående
förvaltningsrätt, beslut om rättelse vid felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende
och övriga beslut som inte innebär ett slutligt avgörande av ett mål (18 § 1 st. 1-4 p. LAFD).
Nämndemän är därigenom framförallt fråntagna medverkan i rena handläggningsåtgärder.
Rätten kan bestå av en lagfaren domare vid beslut som inte innebär en prövning av målet i sak, t.ex.
avvisnings- och avskrivningsbeslut (18 § 2 st. LAFD).166 Ett krav är att det inte finns någon ”särskild anledning” som gör att målet ska prövas av en fulltalig rätt. En fråga om rättegångshinder av
160 Prop. 1982/83:126 s. 29; Wennergren & von Essen, kommentaren till 17 §.
161 Prop. 1982/83:126 s. 27 f.; jfr. Ds 1996:40 s. 59.
162 Prop. 1982/83:126 s. 27 f.
163 Prop. 1982/83:126 s. 27 f.
164 Prop. 1996/97:133, s. 41 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
165 Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
166 Prop. 1996/97:133, s. 41 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
38
principiellt slag kan medföra särskild anledning. 167 Kravet är en garanti för nämndemannanärvaro i
de mål som är viktiga, principiella eller svåra.168
Mål som kan avgöras i sak och som är av viss art ska likställas med mål enligt 18 § 2 st. LAFD (18
§ 4 st. LAFD). Då regeln hänvisar till 18 § 2 st. LAFD innebär det att en prövning om ”särskild
anledning” föreligger ska göras. En lagfaren domare får avgöra mål som är av ”enkel beskaffenhet”
(18 § 4 st. 1 p. LAFD), d.v.s. sådana mål där saken anses uppenbar. 169 För att undvika nämndemän
krävs att saken är "uppenbar"; med det avses att utfallet i ett enskilt mål ska vara givet, d.v.s. de förekommande lösningarna på sakfrågorna är uppenbara utan en ingående komplicerad prövning. Att
det finns bevisfrågor att ta ställning till behöver inte påverka bedömningen. Skälighetsprövningar
kräver normalt närvaro av nämndemän.170 Socialförsäkringsmål är sådana mål som förvisso kan
vara enkla i enstaka fall, men som med hänsyn till dess betydelse för individen inte bör avgöras utan
nämndemän.171 18 § 4 st. LAFD räknar upp vissa måltyper som kan avgöras utan nämndemän.
Endomarkompetensen kan utnyttjas, men det finns inget hinder att ta ett beslut eller att vidta en åtgärd tillsammans med nämndemän.172 En lagfaren domare får aldrig fatta ett beslut eller vidta en
åtgärd utan att vara säker på sin domförhet, men får inkludera nämndemän när det finns skäl.173
I mål som rör fastighetstaxering ska det ingå en lagfaren domare, en värderingsteknisk ledamot och
två nämndemän (21 kap. 8 § fastighetstaxeringslagen [1979:1152] och 17 § 3 st. LAFD).
2.4.4.4 Kammarrätten174
Grundregeln är att sammansättningen ska bestå av tre lagfarna domare (12 § 1st. LAFD). Förstärkning med en lagfaren domare förutsätter att det är ett tidskrävande mål eller att det finns
anledning att hålla ytterligare muntlig förhandling.175 Undantagsregeln i 12 § 2 st. LAFD medger en
möjlighet att nämndemän ska finnas med i rätten när det är "särskilt föreskrivet". Rätten blir då
domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Det får aldrig delta fler än fyra lagfarna
domare respektive tre nämndemän. Mål enligt speciallagar som t.ex. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och smittskyddslagen (2004:168) kräver deltagande av nämndemän. Rätten får utökas med en lagfaren domare och
167 Prop. 1996/97:133, s. 41 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
168 Prop. 1996/97:133, s. 41 ff.
169 Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
170 Prop. 1974:79 s. 35.; Prop. 1996/97:133 s. 43.
171 1996/97:JuU17 s. 13.
172 Prop. 1996/97:133 s. 44; Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
173 Prop. 1996/97:133 s. 44; Wennergren & von Essen, kommentaren till 18 §.
174 Vad som har sagts i avsnitt 2.4.4.3 rörande förhinder och förstärkning gäller även kammarrätten i tillämpliga delar.
175 Wennergren & von Essen, kommentaren till 12 §.
39
en nämndeman, om det är ett tidskrävande eller omfattande mål. 176 Det finns möjlighet att utsträcka
nämndemännens deltagande i rätten; mål som avses i 12 § 2 st. LAFD kan i vissa fall behandlas
tillsammans med ett annat mål, vilket resulterar i att nämndemän även kan få delta vid det sistnämnda målet (12 § 5 st. LAFD).
RÅ 1992 not. 417. Regeringsrätten (Högsta förvaltningsdomstolen) ansåg att kammarrätten
hade förfarit felaktigt när de prövat ett mål rörande rättspsykiatrisk vård utan närvaro av
nämndemän. Det ansågs behövligt att sammansättningen skulle innefatta nämndemän.
Rätten är domför även när en lagfaren domare eller nämndeman fått förhinder efter att handläggningen påbörjats (12 § 3 st. LAFD). Rätten kan då komma att bestå av två lagfarna domare och
tre nämndemän samt vice versa, tre lagfarna domare och tre nämndemän samt fyra lagfarna domare
och två nämndemän. Förhinder anses föreligga oavsett anledning.177
Nämndemän behöver inte delta när det rör prövning av ett överklagat beslut som inte innefattar att
målet avgörs, förordnade om saken i väntan på det slutliga avgörandet och andra åtgärder av beredande karaktär samt när rätten avskriver eller avvisar ett mål utan att det prövas i sak (12 § 4 st.
LAFD). I regel föreligger endomarkompetens i de fallen (12 § 7 och 8 st. LAFD).
Mål som rör fastighetstaxering, elektronisk kommunikation och åldersgränser för film finns det
specialreglering (12 § 6 st. LAFD). I inget av fallen deltar nämndemän. Frågan om prövningstillstånd ska meddelas kan avgöras av två lagfarna domare (12 § 7 st. LAFD).
2.4.4.5 Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen178
Förvaltningsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö innefattar migrationsdomstolar (6 § förordningen [1977:937] om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.). De prövar överklagade
beslut från Migrationsverket. I 16 kap. 1 § 2 st. utlänningslagen fastslås att de regler som gäller för
förvaltningsdomstolarna ska även gälla för migrationsdomstolarna. Migrationsöverdomstolen är
kammarrätten i Stockholm (16 kap. 1 § 1 st. 3 p. utlänningslagen).
Huvudregeln i migrationsdomstolen är en lagfaren domare och tre nämndemän samt i migrationsöverdomstolen tre lagfarna domare. Nämndemän deltar inte i migrationsöverdomstolen, eftersom att
det är den högsta instansen där förfarandet i sig ska likställas med Högsta förvaltningsdomstolen
och Högsta domstolen (domstolen följer dock kammarrättens regler, vilket kräver att medverkan av
nämndemän är särskilt föreskrivet).179 Rätten kan förstärkas om skäl finns. Om det föreligger ett mål
176 Prop. 2012/13:45 s. 144 f.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 12 §.
177 Prop. 2012/13:45 s. 146 ff. och 169; Wennergren & von Essen, kommentaren till 12 §.
178 Se avsnitt 2.4.4.3 och 2.4.4.4 rörande förvaltningsrätten och kammarrätten i tillämpliga delar.
179 Prop. 2004/05:170 s. 120.
40
av ”enkel beskaffenhet” utan ”särskild anledning” att pröva i en fulltalig rätt så får målet avgöras av
en lagfaren domare i migrationsdomstolen. I förarbetena framgår inte vad som avses med begreppet
"enkel beskaffenhet", men att det inte uppstått några bekymmersamma situationer när endomarkompetensen använts i förvaltningsrätterna. Av denna anledning accepterades det även i migrationsprocesserna. Det är upp till den lagfarne domaren att själv bedöma saken. Begreppet ”särskild anledning” anses innefatta mål som är av principiell tyngd eller annars betydelsefulla.180
MIG 2007:22. Fråga om migrationsdomstolens sammansättning. Den enskilde hade gjort
gällande skyddsskäl baserat på den krigshärjade situationen i Irak och sin hälsa. Målet ansågs inte vara av "enkel beskaffenhet" och det betonades att nämndemän borde ha deltagit.
MIG 2007:58. Migrationsöverdomstolen konstaterade att endomarkompetensen ska tillämpas restriktivt vid mål om avvisning eller utvisning, i synnerhet om det finns barn inblandade i det enskilda fallet. Nämndemän borde ha deltagit.
2.4.5 Entledigande och avstängning
2.4.5.1 Allmänt
I detta avsnitt ska möjligheten till entledigande (4 kap. 8 § 1 och 2 st. RB samt 21 § 1 och 2 st.
LAFD) och avstängning (4 kap. 8 a § RB och 22 § LAFD) av nämndemän behandlas. Det infördes
under 2006 för att stärka nämndemannainstitutet. Syftet med att entlediga eller stänga av en nämndeman är att bevara allmänhetens förtroende till domstolarna; legitimitet. Målet har varit att uppnå en
likartad modell som råder för ordinarie domare. Avstängningsrätten innebär en preliminär lösning,
medan den slutliga frågan ska prövas genom att bedöma om skäl för entledigande finns. Härigenom
har nämndemän en möjlighet att vidta rättelse efter varning. 181 Det ansågs inte tillräckligt med ett
lämplighetskrav enbart före tillträde, utan ett sådant skulle även finnas under uppdragstiden. 182
Överklagande av beslut rörande entledigande eller avstängning kan överklagas till Överklagandenämnden för nämndemannauppdraget (ÖFN); nämndens beslut får inte överklagas vidare (4 kap. 8
b § RB och 23 § LAFD).183
2.4.5.2 Entledigande
Nämndemän kan själva vilja lämna sitt uppdrag i förtid, vilket får ske om de kan visa ett "giltigt
180 Prop. 1988/89:95 s. 60; Prop. 1996/97:133 s. 44; Prop. 2004/05:170 s. 121 f.; Wikrén, Gerhard, Sandesjö, Håkan,
Utlänningslagen: med kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1 maj 2012 (Zeteo), kommentaren till 16 kap. 1 §.
181 Prop. 2005/06:180 s. 1, 34 f. och 37 ff.
182 Prop. 2005/06:180 s. 21 och 37 f.
183 Besluten finns att beställa på http://www.kammarrattenisundsvall.se/Om-kammarratten/Overklagandenamnden-fornamndemannauppdrag.
41
hinder" (4 kap. 8 § 1 st. RB och 21 § 1 st. LAFD). Bestämmelsen ska betraktas i anslutning till
"skyldigheten" att ta emot uppdrag som nämndeman, för vilket det har redogjorts i avsnitt 2.4.2.3 (4
kap. 6 § 4 st. RB och 20 § 5 st. LAFD). Begreppet giltigt hinder har ansetts innefatta fall då nämndemän har blivit föremål för prövning om avstängning eller entledigande. 184 Med andra ord får en
nämndeman önska att bli entledigad om denne anser sig vara olämplig, men domstolen måste inte
efterfölja önskemålet. En nämndeman kan inte bli entledigad utan att kunna visa skäl för det, eftersom det skulle strida mot grundtanken och skyldigheten att vara nämndeman.185
Beslut 2009-01-19 dnr 24-2008-8 (ÖFN). En nämndeman begärde själv att bli entledigad
med hänsyn till sin livssituation; arbete, studieort och umgängesbehov med familj. Tingsrätten ansåg inte att det motsvarade giltigt hinder och avslog önskemålet om entledigande.
Nämndemannen överklagade till ÖFN, som ändrade tingsrättens beslut med hänsyn till att
skälen ansågs vara konkreta och godtagbara. Entledigandet medförde inte att nämndemannen inte hade fullföljt sin medborgerliga plikt.
Beslut 2012-11-22 dnr P 2012/0906 (Svea hovrätt). Nämndemannen hade under en paus
frågat åklagaren varför en tilltalad hade blivit frikänd i tingsrätten. Efter förhandlingens slut
i hovrätten hade nämndemannen lämnat en lapp till åklagaren innehållande en utredning av
saken som var föremål för prövning. Nämndemannen blev därigenom jävig och önskade
själv att bli entledigad från uppdraget, vilket denne blev.
Det finns två fall då domstolen måste entlediga en nämndeman, nämligen då denne har begått brott
eller annars visat sig vara "uppenbart olämplig" (4 kap. 8 § 2 st. RB och 21 § 2 st. LAFD). I det
första fallet ska hänsyn tas till allvarligheten i det begångna brottet och hur lång tid som förflutit
sedan gärningstillfället. En tumregel är att om annan påföljd än böter dömts ut så borde nämndemannen vara olämplig för sitt uppdrag. Om nämndemannen återfallit i brottslighet eller brutit mot
tystnadsplikten som råder t.ex. vid de enskilda överläggningarna kan entledigande ske även om påföljden är böter.186 Det rimliga är att domstolen inväntar tills domen vunnit laga kraft eller strafföreläggandet blivit godkänt innan en prövning sker om nämndemännen ska entledigas, men det är inget
särskilt eller formellt krav.187 Det torde inte vara särskilt vanligt att utreda frågan om entledigande
av en nämndeman ifall saken redan blivit prövad eller ska prövas genom åtal med hänsyn till 20
kap. 4 § BrB.188 Nämnda regel utgör däremot inget hinder för att ändå pröva saken. Ifall en gärning,
oavsett om det är att anse som ett brott, är så pass allvarlig kan det medföra att domstolen ska ent184 Prop. 2005/06:180 s. 51 f.
185 Prop. 2005/06:180 s. 51 f.; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 §; Wennergren & von Essen, kommentar till 21 §.
186 Prop. 2005/06:180 s. 39; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 §; Wennergren & von Essen, kommentar till 21 §.
187 Prop. 2005/06:180 s. 39 f.
188 Prop. 2005/06:180 s. 40; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 §; Wennergren & von Essen, kommentar till 21 §.
42
lediga en nämndeman utan att invänta en lagakraftvunnen dom. 189 I det andra fallet omfattas nämndemän som t.ex. är försatta i konkurs och föremål för administrativa sanktioner. Det kan även vara
rätt att entlediga en nämndeman som har blivit varnad och ombedd att skärpa sig, men inte efterlevt
dessa instruktioner utan fortsatt att missköta sig vid utförande av uppdraget; t.ex. inte kommer till
huvudförhandlingar och är oengagerad samt ouppmärksam under rättegången.190
Beslut 2009-01-20 dnr 24-2008-6 (ÖFN). Fråga om nämndemannen ansågs vara uppenbart
olämplig för att inneha uppdraget. Nämndemannen hade begärt ersättning för inkomstförlust
fastän denne inte arbetade p.g.a. sjukskrivning. Nämndemannen önskade att entlediga sig
själv p.g.a. sjukdom, men blev av tingsrätten entledigad med hänsyn till felaktig begäran om
ersättning för inkomstförlust. ÖFN, som instämde med tingsrätten, anförde att nämndemannen medvetet hade begärt ersättning för inkomstförlust av statliga medel, trots att sådan
förlust inte hade uppkommit. Det var att anse som skadligt för förtroendet till den dömande
verksamheten. Entledigandet bedömdes vara korrekt.
Beslut 2010-11-08 dnr 24-2010-04 (ÖFN). Fråga ifall en nämndeman ansågs vara uppenbart olämplig för att inneha uppdraget. Nämndemannen fälldes för två snatterier och fick
böter. ÖFN, som instämde med förvaltningsrätten, ansåg att återfall i tillgreppsbrott ska
kunna innebära entledigande trots att påföljden är böter. De begångna brotten ansågs göra
nämndemannen uppenbart olämplig. Entledigandet bedömdes vara korrekt.
Beslut 2011-04-08 dnr 24-2011-2 (ÖFN). Fråga om en nämndeman ansågs vara uppenbart
olämplig. Nämndemannen hade i media och i mail uttalat sig om judar och homosexuella.
Tingsrätten entledigade nämndemannen med hänsyn till att denne inte respekterade alla
människors lika värde. ÖFN klargjorde att yttrandefriheten är stark i Sverige, men att vissa
uppdrag i den offentliga sektorn medför särskilda krav på neutralitet. ÖFN ansåg inte att det
förelåg tillräckliga skäl att entlediga nämndemannen, eftersom att enbart uttalanden inte
medförde att det fanns en konkret risk för att denne inte skulle döma enligt gällande rätt.
Tingsrättens beslut om entledigande ändrades.
Beslut 2011-10-25 dnr 24-2011-3 (ÖFN). Fråga om nämndemannen skulle anses vara uppenbart olämplig. Tingsrätten entledigade nämndemannen med hänsyn till att denne upprepade gånger, utan acceptabla skäl, hade låtit bli att delta vid sammanträden. ÖFN ansåg att
nämndemannen hade misskött sitt uppdrag när denne dels kom för sent eller uteblev helt,
dels anmälde sitt förhinder för sent. ÖFN ansåg att nämndemannen först skulle få möjlighet
189 Prop. 2005/06:180 s. 40.
190 Prop. 2005/06:180 s. 40; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 §; Wennergren & von Essen, kommentar till 21 §.
43
att förbättra sitt beteende och ifall detta inte skedde skulle avstängning användas före entledigande. Tingsrättens beslut om entledigande ändrades.
Beslut 2012-06-19 dnr 24-2012-3 (ÖFN). Tingsrätten entledigade en nämndeman med hänsyn till att denne bröt mot lagen i och med vägran att efterfölja ett beslut från tingsrätten som
vunnit laga kraft. Frågan gällde om detta ansågs skada allmänhetens förtroende för den dömande verksamheten. Entledigandet bedömdes vara korrekt.
Beslut 2013-02-01 dnr 24-2013-1 (ÖFN). Tingsrätten kom att entlediga en nämndeman
som varit avstängd sedan tidigare (se nedan beslut 2012-11-21 dnr 24-2012-5). Det fanns nu
ytterligare ett vittne som bekräftade tidigare lämnade uppgifter om nämndemannens beteende hos polisen när denne försökte förmå en målsägande att återta sina lämnade uppgifter.
Nämndemannen entledigades med hänsyn till bristande omdöme. ÖFN instämde i tingsrättens bedömning och ansåg nämndemannen vara uppenbart olämplig.
2.4.5.3 Avstängning
En nämndeman kan stängas av i tre olika situationer som räknas upp i 4 kap. 8 a 1 st. § RB och 22 §
1 st. LAFD. Det första fallet förutsätter att det finns ett pågående ärende om entledigande av nämndemannen (1 p.). Innan en nämndeman kan bli entledigad måste denne få tillfälle att yttra sig och
eventuellt ge till känna sin syn på saken. För att inte omedelbart entlediga en nämndeman har
möjlighet införts att stänga av denne tills frågan är slutligt avgjord. 191 Det andra fallet förutsätter att
nämndemannen är föremål för förundersökning eller står åtalad för ett påstått brott som ”kan antas”
innebära ett denne entledigas vid en fällande dom (2 p.). Andra punkten kan också tillämpas då dom
ännu inte har hunnit meddelas. Det räcker att det kan antas att en fällande dom medför entledigande.
Nämndemannen måste få yttra sig innan frågan avgörs. 192 Det tredje fallet förutsätter ett annat ”beteende eller tillstånd” som anses skada allmänhetens förtroende till den dömande verksamheten (3
p.). Med ett skadligt beteende eller tillstånd avses t.ex. att nämndemannen inte kommer eller blir
sen till sammanträden och att denne inte är tillräckligt koncentrerad under sammanträdet. Avstängning enligt tredje punkten kräver inte att det kan finnas skäl att entlediga en nämndeman. Nämndemannens tillämpning av lag eller bevisvärdering omfattas inte av den tredje punkten, i och med att
felaktigheter i detta avseende inte ska leda till vare sig entledigande eller avstängning. I motiven
konstateras dock att regelbunden felaktig rättstillämpning kan innebära att nämndemannen stängs
av, men att denne borde ges tillfälle att vidta rättelse av sitt beteende.193
191 Prop. 2005/06:180 s. 41; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 a §; Wennergren & von Essen, kommentar till 22 §.
192 Prop. 2005/06:180 s. 41; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 a §; Wennergren & von Essen, kommentar till 22 §.
193 Prop. 2005/06:180 s. 41 f.; Fitger m.fl., kommentar till 4 kap. 8 a §; Wennergren & von Essen, kommentar till 22 §.
44
Avstängningen är enbart preliminär, vilket resulterat i viss reglering av tiden (4 kap. 8 a § 2 st. RB
och 22 § 2 st. LAFD). Avstängning som följer av annat olämpligt beteende eller tillstånd bestäms
individuellt utifrån de föreliggande omständigheterna, men får som längst vara sex månader. 194 För
de två andra punkterna finns ingen yttersta gräns. Avstängningen gäller då tills ärendet om entledigande är slutligt prövat, förundersökning är nedlagd eller åtalet har blivit slutligt prövat.195
Beslut 2011-09-19 dnr 2011/450 (Malmö Tingsrätt). En nämndeman hade dels uteblivit
från förhandlingar, dels kommit sent till dem. Nämndemannen hade även ifrågasatt ordförandens beslut i förhandlingssalen och ställt frågor direkt till parterna. Detta hade skett regelbundet. Tingsrätten valde att hålla ett samtal med nämndemannen och gav en möjlighet till
rättelse. Nämndemannen uteblev dock från ytterligare förhandling efter detta och tingsrätten
stängde av nämndemannen i sex månader.
Beslut 2012-06-19 dnr 24-2012-4 (ÖFN). Tingsrätten stängde av en nämndeman med hänsyn till att denne var misstänkt för brott. Då misstanken rörde ofredande och överträdelse av
kontaktförbud ansåg tingsrätten att det vid en fällande dom kunde antas innebära entledigande av nämndemannen. ÖFN instämde med tingsrätten och ansåg avstängningen vara korrekt med hänsyn till att förundersökningen var pågående.
Beslut 2012-11-21 dnr 24-2012-5 (ÖFN). Tingsrätten stängde av en nämndeman i väntan
på slutligt beslut rörande entledigande. Nämndemannen hade uppmanat en målsägande att
återkalla sina lämnade uppgifter till polisen i en förundersökning rörande grov kvinnofridskränkning. Nämndemannen uppmanade även kvinnan att säga att det enbart var ett påhittat
skämt. Detta framgick enbart av anteckningar i förundersökningsprotokollet. ÖFN delade
tingsrättens bedömning och ansåg det vara korrekt att avstängning hade skett.
Beslut 2013-06-20 dnr 24-2013-3 (ÖFN). Frågan rörde om avstängning av en nämndeman
var korrekt. Tingsrätten stängde av denne i avvaktan på att ärende om entledigande slutligen
skulle prövas. Begäran om entledigande hade gjorts av nämndemannen. I de kortfattade skälen klargör ÖFN att de instämde med tingsrätten i fråga om avstängning tills dess att frågan
om entledigande prövades, oavsett att ärendet hade inletts på egen begäran.
2.4.5.4 Övrigt
När nämndemannens behörighet eller valbarhet upphör så upphör även uppdraget (4 kap. 8 § 3 st.
RB och 21 § 3 st. LAFD). Om uppdraget avslutas före mandatperiodens slut p.g.a. entledigande
194 Prop. 2005/06:180 s. 42.
195 Prop. 2005/06:180 s. 42.
45
kommer en ny nämndeman att utses för resterande tid (4 kap. 8 § 4 st. RB och 21 § 5 st. LAFD).
Om nämndemannen är fortsatt valbar ska denne fortsätta med sitt uppdrag tills domstolen fått ett
beslut om att en annan person har blivit vald till uppdraget; denne ska också avsluta sina pågående
mål (4 kap. 9 § 1 p. RB och 24 § 1 p. LAFD). Det äger inte tillämpning om personen blivit entledigad eller avgått själv till följd av att den begått brott eller annars visat sig vara uppenbart olämplig
enligt 8 § 2 st. RB och 21 § 2 st. LAFD (4 kap. 9 § 2 p. RB och 24 § 2 p. LAFD).
2.4.6 Information och utbildning
Fördelen med nämndemän är att de saknar juridisk utbildning. Som framgått av framställningen ska
de, enligt de rättspolitiska argumenten, medföra erfarenhet och förnuft i rättens bevisvärdering och
avgöranden. Då de är folkets representanter har det ansetts i stort sett onödigt med juridisk utbildning, vilket resulterat i starkt begränsade insatser i utbildnings- och informationssyfte.196
2.4.6.1 Före tillträde
Då det saknas en lagstadgad skyldighet att informera om innebörden av att vara nämndeman har
detta sällan skett av de organ som nominerar och väljer dem. 197 Det finns andra möjligheter för en
potentiell nämndeman att skaffa sig sådan information på egen hand. Domstolsverket tillhandahåller
på sin portal en särskild avdelning om nämndemän. Utöver grundläggande information kan även två
publikationer/handböcker hittas.198 Handböckerna innehåller avsnitt med information om nämndemannauppdraget, domstolarna i Sverige, brottmål, tvistemål, förvaltningsmål, processen, juridisk
hjälp, domareden m.m. En person som önskar att bli nämndeman är därför i stort sett utelämnad att
på egen hand inhämta information, utöver den information som personen kan få genom sin politiska
aktivitet. Utöver detta material, som främst är riktat till redan valda nämndemän, finns en direktriktad informationsbroschyr till de som vill bli nämndemän.199
2.4.6.2 Efter tillträde
Till skillnad från före tillträde som nämndeman finns ett ansvar hos domstolen att både informera
och utbilda sina nämndemän efter tillträde. Parallellt med domstolen existerar flera nämndemanna196 Domstolsverkets rapport 1998-08-28, diarienummer 274-1998, Uppdrag till Domstolsverket att utarbeta en plan
för utbildning av nämndemän, m.m.
197 SOU 2013:49 s. 351.
198 Domstolsverket, Nämndeman, http://www.domstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Arbeta-i-SverigesDomstolar/Arbetsomraden/Namndeman/; Domstolsverket, Nämndeman i tingsrätt och hovrätt,
http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/handbok_namndeman_tingsratt_webb.pdf; Domstolsverket,
Nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt,
http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/handbok_namndeman_forvaltningsratt_webb.pdf.
199 Domstolsverket, Är du klok nog? Ditt goda omdöme behövs i vårt rättssamhälle. Bli nämndeman i våra domstolar.,
http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/bli_namndeman.pdf.
46
föreningar och Nämndemännens Riksförbund (NRF) som ordnar med utbildningsseminarier. 200
Reglerna för domstolens ansvar i fråga om utbildning och information finns i instruktionerna. I
tingsrätterna och förvaltningsrätterna är det lagmännen som ska, efter att ha samrått med Domstolsverket, ansvara för att de valda nämndemännen får en introduktionsutbildning och regelmässig information (6 a § tingsrättsinstruktionen och 5 a § förvaltningsrättsinstruktionen). Den reglerade skyldigheten finns också för hovrätten och kammarrätten, men det föreskrivs inte specifikt i instruktionerna vem som ska ansvara (4 a § förordningen [1996:379] med hovrättsinstruktion och 4 a § förordningen [1996:380] med kammarrättsinstruktion).
Ovan nämnda reglering kom 1999 efter en rapport från Domstolsverket. 201 Domstolsverket betonade
vikten av att utbildningen inte får vara för omfattande, eftersom detta då äventyrar syftet med nämndemän som är att vara lekmän. Domstolsverkets förslag på innehållet i utbildningen motsvarade den
information som nu finns i de ovan nämnda handböckerna. 202 Domstolsverket anförde vidare att ansvaret för introduktionsutbildningen låg på den enskilda domstolen och skulle ske efter varje nämndemannaval. Om en nämndeman påbörjade sin tjänstgöring under pågående valperiod borde denne
få erhålla liknande information genom en särskild introduktionspärm. Regelbunden information om
förhållandena på domstolen, nytillkommen lagstiftning eller praxis och reformer skulle ges åtminstone en gång per år.203 Nämndemannakommittén såg över frågan om information och utbildning
under 2002. Det påpekades i utredningen att det inte fanns anledning att införa förändringar. Några
förändringar föreslogs aldrig. Däremot betonades vikten av att förändringar och förbättringar fortsatte ske för att minska de skillnader som fanns mellan domstolarna.204
NRF är en intresseorganisation för de lokala nämndemannaföreningarna som existerar i Sverige och
hade under 2012 ungefär 3000 medlemmar. De lokala föreningarna kan av NRF få ekonomiskt bidrag för att genomföra utbildningsinsatser som syftar till att förstärka kompetensen. NRF får även
ekonomiska medel av Domstolsverket som ska användas för studieresor i Sverige och Norden, t.ex.
behandlingshem, kriminalvården och SKL.205 Under 2011 fick NRF ekonomiska medel från Brottsoffermyndigheten för att genomföra en utbildningsserie med namnet "Brottsoffer och minnespsykologi". Det genomfördes åtta utbildningstillfällen i hela landet under 2011 och sju utbildningstillfällen under 2012.206 NRF anordnade också utlandsresor till självkostnadspris. De åkte till Malta,
200 SOU 2013:49 s. 352.
201 Domstolsverkets rapport 1998-08-28.
202 SOU 2002:61 s. 151; SOU 2013:49 s. 352 f.; Domstolsverkets rapport 1998-08-28.
203 SOU 2002:61 s. 151; SOU 2013:49 s. 353; Domstolsverkets rapport 1998-08-28.
204 SOU 2002:61 s. 151 ff.
205 SOU 2013:49 s. 356 f.
206 SOU 2013:49 s. 357; Nämndemännens riksförbund NRF, Verksamhetsberättelse för År 2011,
http://www.nmrf.se/img/Forbundet/Verksamhesberattelse/vb_2011.pdf, s. 4.
47
Ukraina och Columbia. Besök skedde vid asylförläggningar på Malta. I Colombia diskuterades
smuggling och handel av narkotika.207 De har även en egen tidning vid namnet "Nämndemannen"
med varierande juridiskt innehåll och annan information. Den utkommer fyra gånger per år och fem
gånger det år då kongress anordnas.208
2.4.7 Arbetsvillkor
För att kunna ha en allsidig sammansättning i nämndemannakåren är det av betydelse att ha lämpliga arbetsvillkor. Odrägliga arbetsvillkor kan leda till att yngre personer som befinner sig i arbete
eller är föräldrar inte vill vara nämndemän p.g.a. komplikationer i det vardagliga livet.209
2.4.7.1 Ersättningsvillkor
Frågan om vilken ersättning nämndemän ska få finns bestämd i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. (ersättningsförordningen). På Domstolsverkets portal finns även en informationsbroschyr.210
Grundarvodet är 500 kronor för en sammanträdesdag i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och
kammarrätt (2 § 1 st. 1 och 2 p. ersättningsförordningen). I förvaltningsrätten och kammarrätten kan
även förberedelsearbete för en dag arvoderas om 300 kronor (2 § 1 st. 2 p. ersättningsförordningen).
När nämndemän har rätt till sammanträdesarvode enligt 2 § får inte också arvode för förberedelsearbete betalas ut (3 § 1 st. ersättningsförordningen). Ifall nämndeman har tjänstgjort mindre än tre
timmar under en dag utgår enbart ett halvdagsarvode, d.v.s. 250 kronor (2 § 3 st. ersättningsförordningen). Tjänstgöringstiden består av den tid som nämndemannen tjänstgjort inklusive pauser. 211
Om nämndemannens resa är längre än 50 km ska det utgå ett inställelsearvode om 100 kr per dag (4
a § ersättningsförordningen). Nämndemän som har sammanträdesdag ”[...] på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton [...]” får utöver det vanliga arv-odet
en tilläggsersättning om 500 kronor (2 b § ersättningsförordningen).
Nämndemän har också rätt att begära ersättning för inkomstförlust om det uppkommer p.g.a. uppdraget (2 a § ersättningsförordningen). Ersättning för inkomstförlust kan enbart betalas ut för verklig inkomstförlust, d.v.s. den kan inte ha varit hypotetisk. Ersättningen ska begäras efter varje tjänstgöringstillfälle och det är nämndemannen som måste styrka sin inkomstförlust.212
207 SOU 2013:49 s. 357; NRF:s verksamhetsberättelse, s. 7.
208 SOU 2013:49 s. 357; NRF:s verksamhetsberättelse, s. 3.
209 Prop. 2005/06:180 s. 32 och 47 ff.; SOU 2002:61 s. 109 ff. och 131 ff.
210 Domstolsverket, Ersättning till nämndemän, jurymän, intresseledamöter, värderingstekniska ledamöter, särskilda
ledamöter i mark- och miljödomstol, m.fl., http://domstol.se/Publikationer/Namndeman/Infoblad%20%20Ersattning_namndeman_2013_02.pdf.
211 Domstolsverkets informationsbroschyr, s. 1.
212 SOU 2002:61 s. 112 ff.; Prop. 2005/06:180 s. 32; Domstolsverkets informationsbroschyr, s. 1.
48
Om en nämndeman har barn och ett nödvändigt behov av att någon har tillsyn över barnet har denne
rätt till skälig ersättning för den kostnad som uppstår till följd av barntillsynen (2 c § ersättningsförordningen). För att ersättning ska utgå måste barnet vara under 12 år och en närstående familjemedlem får inte vakta barnet, som t.ex. make/maka, sambo, barn eller far- och morföräldrar. 213 Det
utgår inte ersättning för det fallet att tillsynen kan tillgodoses av den ordinarie barnomsorgen som
nämndemannen använder sig utav.214
Reseersättning och traktamente ska utgå enligt vad som är föreskrivet i kollektivavtal för statstjänstemän (4 § ersättningsförordningen). Nämndemannens bostad är att likställa med tjänsteställe;
resor till sammanträdena från den ordinarie bostaden är att anse som tjänsteresor. Om tjänstgöringen
medför behov av övernattning ska traktamente betalas ut. Parkeringskostnader och betald trängselskatt ersätts om bilen anses ha varit det lämpligaste färdmedlet. Sker resan från fritidsbostad utbetalas inte reseersättning.215
Nämndemän kan, om domstolen beslutar det, få ersättning enligt 2-4 a §§ då de blir kallade till
introduktionsutbildning och information (6 § ersättningsförordningen).
Nämndemän har rätt att få ersättning för ett inställt sammanträde ifall det anses föreligga särskilda
skäl att utbetala det (7 § ersättningsförordningen). Nämndemannen måste uppge i en skrift vad anledningen är till att det ska anses föreligga särskilda skäl. 216 Särskilda skäl innefattar t.ex. att denne
har tagit tjänstledigt från sitt arbete och ådragit sig onödiga resekostnader.217
2.4.7.2 Tjänstevillkor
Nämndemännens delaktighet i rättskipningen är förknippat med en rad olika tjänstgöringsvillkor.
Tjänstgöringsvillkorens utformning beror på hur många nämndemän det finns på en domstol, rätten
att ta ut ledighet från ordinarie arbete, handläggningsfrister, krav för olika måltyper, hur lång tid
förhandlingarna ska pågå, försäkringsskydd, säkerhet m.m. 218 Det saknas skäl att mer djupgående gå
in i dessa frågor då dessa inte är av central fokus. Särskild fokus ska riktas mot den allmänna regeln
i 4 kap. 7 a § RB och 20 a § LAFD, som föreskriver att nämndemän har rätt till ledighet från sin
anställning i den mån det behövs för att denne ska kunna fullgöra uppdraget. Med rätt till ledighet
ville regeringen att yrkesaktiva personer skulle söka sig till att vara nämndemän. Ett annat skäl var
att symbolisera vikten av nämndemannainstitutet. Regeln medför att nämndemännen har rätt till
213 Domstolsverkets informationsbroschyr, s. 2.
214 Domstolsverkets informationsbroschyr, s. 2.
215 Domstolsverkets informationsbroschyr, s. 1.
216 Domstolsverkets informationsbroschyr, s. 2.
217 SOU 2013:49 s. 311.
218 SOU 2013:49 s. 314 ff.
49
ledighet för att delta vid förhandlingar och sammanträden, men också tidsspillan för resor. Rätten
till ledighet kan också variera i det enskilda fallet med hänsyn till målets karaktär och nämndemannens arbetssituation. Den formella regeln syftar till att göra så att tjänstgöringsvillkoren är lämpliga för personer som befinner sig i livets mest aktiva skede, t.ex. yrkes- och familjeliv. Målet har
varit att förbättra allsidigheten i nämndemannakåren.219
2.5 Framtiden – föreslagna förändringar
2.5.1 Straffprocessutredningen
Straffprocessutredningen berör frågan om rättens sammansättning övergripande. Straffprocessutredningen betonar vikten av att uppnå en "ändamålsenlig prövning". 220 Straffprocessutredningen presenterade mot bakgrund av detta i huvudsak följande. Tingsrättens sammansättning med en lagfaren
domare och tre nämndemän ska bestå. 221 Tingsrätten ska ha utökad möjlighet att avgöra mål med
enbart en lagfaren domare. Straffprocessutredningen vill att möjligheten ska gälla i mål då det t.ex.
inte finns anledning att döma den tilltalade till ett mer ingripande straff än sex månaders fängelse
och vissa ärenden som t.ex. kontaktförbud. Spärren på att det inte får röra ett brott med mer än sex
månaders fängelse i straffskalan föreslås tas bort (1 kap. 3 b § 2 st. RB). 222 Tingsrätten ska kunna
bestå av enbart tre lagfarna domare om det är aktuellt med komplicerade juridiska frågor eller det
annars är ett omfattande mål. Nämndemän ska då inte delta i avgörandet. 223 Det sista och mest radikala förslaget är att brottmål i hovrätten ska avgöras av tre lagfarna domare utan nämndemän. Det
ska inte heller råda ett absolut krav på att nämndemän ska närvara när en tingsnotarie eller beredningsjurist håller huvudförhandling i ett brottmål.224
2.5.2 Nämndemannautredningen
Nämndemannautredningen har sett över det svenska nämndemannasystemet. De föreslagna ändringarna har syftat till att vara ändamålsenliga och bibehålla domstolarnas legitimitet. 225 Nämndemannautredningen bekräftar den insynsfunktion som nämndemän har, men klargör också att de ska
göra nytta i övrigt. Främst genom att deras medverkan ska koncentreras till mål där breddad erfarenhet kan medföra positiva resultat, t.ex. skälighets- och bevisbedömningar.226
219 Prop. 2005/06:180 s. 47 ff.; SOU 2002:61 s. 131 ff.; Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 7 a §; Wennergren & von
Essen, kommentaren till 20 a §.
220 SOU 2013:17 s. 37 och 669 ff.
221 SOU 2013:17 s. 37 och 669 ff.
222 SOU 2013:17 s. 37 och 669 ff.
223 SOU 2013:17 s. 37 och 669 ff.
224 SOU 2013:17 s. 37 och 669 ff.
225 SOU 2013:49 s. 17 f.
226 SOU 2013:49 s. 18.
50
I tingsrätten och förvaltningsrätten föreslås en sammansättning bestående av en lagfaren domare
och två nämndemän (då nämndemän ska delta). Vid förhinder för nämndemän ska domförhet föreligga med enbart en lagfaren domare och en nämndeman, om huvudförhandlingen eller sammanträdet redan har påbörjats. Regeln om förhinder ska inte gälla vid förstärkt sammansättning för det
fallet nämndemän förlorar sin majoritetsställning. Nämndemän ska behålla sin individuella rösträtt.227 För tingsrätten föreslås vidare att domförhet ska föreligga med en lagfaren domare vid huvudförhandling i brottmål och då frågor enligt 38 kap. 6 § BrB avgörs. Nämndemannautredningen
ställer upp kravet att det inte får vara föreskrivet ett mer ingripande straff än två års fängelse. För
samtliga ärenden i tingsrätten föreslås att särskilda skäl alltid ska krävas för nämndemannamedverkan.228 För förvaltningsrätten föreslås att domförhet som huvudregel ska föreligga med en
lagfaren domare. Medverkan av nämndemän ska bara vara aktuellt när ett mål ska avgöras slutligt i
sak, minst en fysisk person är part samt målet kräver skälighets- och/eller bevisbedömningar. Undantag från huvudregeln bör vara mål som avser skatt, avgift, tull, frihetsberövande och omhändertagande för vård. Om målets beskaffenhet kräver det föreslås att nämndemän får delta även i övriga
mål. Möjligheten till förstärkning av rättens sammansättning föreslås bestå, med den skillnaden att
det enbart ska krävas "skäl" i stället för "särskilda skäl". 229 Nämndemannamedverkan ska inte vara
ett krav vid huvudförhandling i brottmål eller mål i förvaltningsrätt som en tingsnotarie eller beredningsjurist är ansvarig för.230
Nämndemannautredningen föreslår att inga nämndemän ska delta i hovrätten och kammarrätten.
Som argument har anförts att instansernas funktion och syfte som överprövningsinstanser har tydliggjorts genom de ändringar som trädde i kraft i och med en "En modernare rättegång".231
Dagens lämplighetskrav kräver enbart att den som blir utsedd till nämndeman "bör" vara lämplig.
Nämndemannautredningens förslag är att byta ut "bör" mot "är". Ett förtydligande som ska leda till
en bättre lämplighetsprövning. Det föreslås även att konkursfrihet inte ska vara en del av lämplighetsbedömningen som i stället ska vara ett särskilt behörighetskrav för nämndemannauppdraget.232
Avseende rekrytering och val har Nämndemannautredningen i huvudsak anfört följande. De vill inte
ändra på att nämndemän utses av kommun- eller landstingsfullmäktige genom de folkvalda personerna och partierna. Det är också kommun eller landsting som ska ansvara för beredningen. 233 Altern227 SOU 2013:49 s. 19 och s. 129 ff.
228 SOU 2013:49 s. 19 och s. 142 ff.
229 SOU 2013:49 s. 20 och s. 171 ff.
230 SOU 2013:49 s. 19 f, s. 142 ff. och s. 171 ff.
231 SOU 2013:49 s. 20, s. 187 ff. och s. 192 f.
232 SOU 2013:49 s. 21 och s. 206 ff.
233 SOU 2013:49 s. 21 f., s. 232 ff. och s. 250 ff.; Se även SOU 1994:99, s. 303 f. och SOU 2002:61, s. 65 ff. som kom
till samma slutsats i fråga om rekrytering.
51
ativa valmetoder som t.ex. lottning, särskilt valsystem eller valförfarande och införandet av en
särskild nämnd har avfärdats.234 De anser att nominerings- och rekryteringsprocessen generellt sett
fungerar väl, men att det föreligger behov av att lösa problemet med bristande åldersrepresentation.
Därför föreslås att vem som helst ska kunna ansöka om att bli nämndeman i sin kommun eller sitt
landsting, utan att denne är medlem i ett politiskt parti. Människor ska även kunna nominera varandra.235 De har funnit det nödvändigt att införa en fri kvot på 50 procent av de nämndemannaplatser
som ska tillsättas, eftersom att allsidigheten måste förbättras. En fri kvot har föreslagits redan i tidigare utredningar och med detta avses att personen inte ska vara nominerad av ett politiskt parti i
fullmäktige. På den fria kvoten ska det tillämpas förfarandet med majoritetsval. Regeln om den fria
kvoten ska dock enbart tillämpas när det är möjligt, d.v.s. när minst hälften av de nominerade är fria
kandidater.236 Lämplighetskravet ska gälla även den fria kvoten. 237 De vill att kontroll om huruvida
behörighetskraven är uppfyllda ska göras av domstolen. Domstolen ska också kontrollera personerna mot belastningsregistret.238 Slutligen föreslås att nämndemannavalen ska ske avskilt från de allmänna valen under hösten efter att de politiska valen har förrättats. 239 En övre åldersgräns och begränsning på hur många mandatperioder en nämndeman får sitta har avfärdats.240
Avseende entledigande av nämndemän krävs idag att denne är uppenbart olämplig. Nämndemannautredningen föreslår ett lägre krav då det enbart ska krävas att nämndemannen har visat sig
"olämplig" för sitt uppdrag. Inga ändringar har föreslagits avseende avstängning.241
Avseende information och utbildning föreslås att introduktionsutbildningen ska vara obligatorisk för
alla nämndemän, eftersom att den är av grundläggande betydelse för deras tjänstgöring. Det ska
också finnas en obligatorisk repetitionsutbildning som omvalda nämndemän ska delta på, vilket ska
ske inom sex månader från omvalet. Domstolen och i synnerhet domarna bör även föra en kontinuerlig dialog med nämndemän i informationssyfte.242
Avslutningsvis föreslås att ersättning till nämndemän höjs med det dubbla, d.v.s. 1 000 kr som heldagsarvode och 500 kr som halvdagsarvode. Efter klockan 16.30 ska ersättning om 250 kr betalas
ut. Ett s.k. inläsningsarvode ska utgå för förberedelsearbete som är längre än en timme (både i tingsrätt och i förvaltningsrätt). För att få en blandad tjänstgöring föreslås en målsättningsregel innebär234 SOU 2013:49 s. 235 ff.
235 SOU 2013:49 s. 22 och s. 240 ff.
236 SOU 2013:49 s. 22 och s. 244 ff.
237 SOU 2013:49 s. 22, s. 232 ff. och s. 254 ff.
238 SOU 2013:49 s. 22, s. 232 ff. och s. 254 ff.
239 SOU 2013:49 s. 22 f. och s. 265 f.
240 SOU 2013:49 s. 268 ff. och s. 270 f.
241 SOU 2013:49 s. 23 och s. 292 ff.
242 SOU 2013:49 s. 24 och s. 359 ff.
52
ande att samtliga nämndemän ska tjänstgöra minst åtta dagar och högst 25 dagar.243
Domstolsverket har i sitt remissyttrande påpekat att det är av vikt att framhäva att nämndemannauppdraget är opolitiskt. Domstolsverket anser inte att de ändringar som föreslås avseende rekryteringen är tillräckliga. Förslaget om den fria kvoten kommer inte att lösa den bristande allsidigheten
och politiseringen i sig. Därför avslår Domstolsverket förslaget och vill att frågan om rekrytering
utreds ytterligare.244 Stockholms tingsrätt har i sitt remissyttrande tillstyrkt de förslag som görs
rörande rekrytering och påpekat att det är av vikt att tydliggöra att uppdraget är opolitiskt, men
tillägger att det i och för sig kan ifrågasättas huruvida de förslag som utredningen har givit är tillräckliga.245 Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har uttalat sig negativt om den fria kvoten
och avstyrker detta. SKL menar att politiseringen av uppdraget och den politiska rekryteringen är
lämplig och säkerställer att lämpliga kandidater väljs genom de demokratiska församlingarna.246
243 SOU 2013:49 s. 23 f och s. 332 ff.
244 Domstolsverkets remiss 2013-10-11, diarienummer 1501-2013, Remissyttrande över betänkandet
Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49), s. 3 f.
245 Stockholms tingsrätt remiss 2013-10-01, diarienummer 2013/0417, Yttrande över betänkandet
Nämndemannauppdraget (SOU 2013:49), s. 3.
246 Sveriges Kommuner och Landsting remiss 2013-09-13, diarienummer 13/4379, Nämndemannauppdraget breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49), s. 1 och 4.
53
3 KOMPARATIVA STUDIER
3.1 Inledning
För att sätta det svenska nämndemannasystemet i ett internationellt perspektiv finns det anledning
att jämföra med utländska lekmannasystem. Dessförinnan kommer det att göras en inomnationell
jämförelse i vissa utvalda delar, d.v.s. en jämförelse mellan nämndemän och andra offentliga aktörer
i Sveriges domstolar. Kapitlet kommer att innefatta en inomnationell jämförelse (avsnitt 3.2) och
jämförelser med Danmark (avsnitt 3.3), Finland (avsnitt 3.4), Norge (avsnitt 3.5), England (avsnitt
3.6) samt USA (avsnitt 3.7). Särskild fokus har vikts åt frågan om förekomst, sammansättning och
rekrytering, eftersom att det är av central betydelse för diskussionen om nämndemännens vara eller
icke vara. Kapitlet avslutas med en sammanfattande analys och översiktstabell (avsnitt 3.8).
3.2 Inomnationell jämförelse
3.2.1 Annan lekmannamedverkan
Nämndemän är en särskild form av lekmannadomare. Utöver nämndemän förekommer även andra
former av lekmannadomare i Sveriges domstolar, som t.ex. jurymän (12 kap. TF), särskilda ledamöter (4 kap. 10 a § RB med tillkommande specialregleringar) och intresserepresentanter (t.ex. i
Arbetsdomstolen). All lekmannamedverkan finns reglerad i olika processuella bestämmelser.
I tryckfrihetsmål där frågan gäller huruvida tryckfrihetsbrott har begåtts ska nio stycken jurymän
delta, såvida inte parterna själva vill att frågan ska avgöras utan dem (12 kap. 2 § 1 st. TF). Enligt
samma lagrum prövas inte ansvar enligt 8 kap. TF av jurymedlemmarna och det krävs kvalificerad
majoritet, sex av nio jurymedlemmar, för fällande utslag. Juryns fällande utslag är inte av slutlig
karaktär, vilket innebär att rätten bestående av jurister har det slutliga ordet (12 kap. 2 § 2 st. TF).
I varje län ska jurymän utses och dessa ska vara fördelade i två olika grupper; den första gruppen
ska bestå av 16 jurymän och den andra gruppen av 8 jurymän (12 kap. 3 § 1 p. TF). För Stockholms
län finns en specialregel innebärande att den första gruppen ska bestå av 24 jurymän och den andra
gruppen av 12 jurymän (12 kap. 3 § 2 p. TF). Det unika med den andra gruppen är att den ska bestå
av personer som är eller har varit nämndemän (12 kap. 3 § 3 p. TF).
Det förrättas ett val av jurymän vart fjärde år (12 kap. 4 § 1 st. TF). Valet anordnas av landstingseller kommunfullmäktige (12 kap. 4 § 2 st. TF). För att utses till juryman krävs att personen är
svensk medborgare och bosatt inom länet; denne bör också vara lämplig med hänsyn till "[…] omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet." (12 kap. 5 § TF). Syftet med jurymän är att olika
54
grupper i samhället med skiftande åsikter ska få komma fram i domstolen (12 kap. 5 § TF). Det är
förbjudet att vara juryman om personen är underårig eller har förvaltare (12 kap. 5 § TF).
Mellan nämndemannasystemet och jurysystemet finns en väsentlig skillnad; parternas möjlighet att
påverka sammansättningen i juryn. I det första steget ska en jurymannalista upprättas och i samband
med detta ska rätten göra jävsprövningar (12 kap. 10 § 1 st. TF). Det andra steget är att bilda en
jurygrupp som består av de jurymän som inte är att anse som jäviga genom att varje enskild part får
utesluta tre jurymän från den första gruppen och en juryman från den andra gruppen (12 kap. 10 § 2
st. TF). Det tredje steget består i att rätten med hjälp av lottning utser suppleanter bland de som är
kvar så att juryn till slut består av sex personer från första gruppen och tre personer från den andra
gruppen. För Stockholms län gäller specialregeln att parterna får utesluta fem jurymän från den
första gruppen och två jurymän från den andra gruppen (12 kap. 10 § 3 st. TF). För det fall att det
finns flera parter på "en och samma sida", men enbart en av de vill utnyttja rätten att utesluta jurymän, gäller det för alla parter och om de inte kan enas vem som ska uteslutas så ska lottning tillämpas (12 kap. 11 § TF).
En variant av särskilda ledamöter är ekonomiska och skatterättsliga experter (1 kap. 8 §, 2 kap. 4 a
§ och 4 kap. 10 a § RB). Den väsentliga skillnaden mellan nämndemän och särskilda ledamöter är
att de sistnämnda syftar till att tillföra särskild sakkunskap i rätten. 247 Ekonomiska experter utsågs
länge av regeringen, men utses numera av den av regeringen anvisade myndigheten Domarnämnden
(4 kap. 10 a § 1 st. RB). Det betonades i motiven att Domarnämnden är mest kompetent att utse lämpliga personer.248 För att vara ekonomisk expert krävs att man är svensk medborgare och inte är
underårig, i konkurs eller satt under förvaltarskap (4 kap. 10 a § 3 st. RB). De skatterättsliga experterna följer samma regler i 4 kap. RB som de lagfarna domarna. Det innebär att Domarnämnden
utser de skatterättsliga experterna.249 Till särskilda ledamöter hänförs även s.k. tekniskt sakkunniga i
patentmål. Tingsrätten sammansättning består då av två lagfarna domare och två tekniskt sakkunniga, med möjlighet till förstärkning med en person vardera (66 § 1 st. patentlagen [1967:837]). I
hovrätten består rätten av tre lagfarna domare och två tekniskt sakkunniga (67 § patentlagen). Det är
regeringen som utser de tekniskt sakkunniga ledamöterna (68 § patentlagen). I Marknadsdomstolens
sammansättning förekommer tre särskilda ledamöter som kan vara utbildade jurister som tidigare
varit domare eller ekonomiska experter (3 och 9 §§ lagen [1970:4179] om marknadsdomstol m.m.).
Det är regeringen som utser de särskilda ledamöterna i Marknadsdomstolen (6 § lagen om marknadsdomstol m.m.).
247 Diesen, 1996, s. 145 ff.
248 Prop. 2012/13:45 s. 157 f.; Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 10 a §.
249 Prop. 1984/85:178 s. 44 ff.; Prop. 2012/13:45 s. 157 f.; Fitger m.fl., kommentaren till 1 kap. 8 §.
55
I vissa domstolar förekommer det även intresserepresentanter. Det mest kända exemplet är Arbetsdomstolen, eftersom att sammansättningen består av ledamöter som i princip kan anses representera
arbetsgivar- och arbetstagarintressena samt utses av parterna (3 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ lagen
[1974:371] om rättegången i arbetstvister). Ett annat exempel är arrendenämnder och hyresnämnder
där hyresvärdar respektive hyresgäster är representerade genom intresserepresentanter samt utses av
Domstolsverket (5 § lagen [1973:188] om arrendenämnder och hyresnämnder).
3.2.2 Ordinarie domare (lagfaren domare)
Rekryteringsprocessen för ordinarie domare består av två steg. Det är Domarnämnden som bereder
ärendena och lämnar förslag till vem som bör utses (11 kap. 6 § 3 st. RF och 2 § lagen [2010:1390]
om utnämning av ordinarie domare). Vem som helst kan ansöka. Det är i sista hand regeringen som
avgör vem som ska utses till ordinarie domare (11 kap. 6 § 1 st. RF). Möjlighet att delegera rätten
att utse ordinarie domare finns inte och den exklusiva rätten är grundlagsskyddad. Skälet har varit
att de ordinarie domarna ska utses av folket som i sig anses representerat genom regeringen.250
En ordinarie domare måste vara svensk medborgare och ha avlagt nödvändiga kunskapsprov (4 kap.
1 § 1 st. RB). Med nödvändiga kunskapsprov avses juristexamen eller juris kandidatexamen (4 kap.
2 § 3 st. RB och bilaga 2 högskoleförordningen [1993:100]). Det är inte möjligt att utses om man är
i konkurs eller satt under förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § FB (4 kap. 1 § 2 st. RB). 251 Ett lämplighetskrav ställs i 11 kap. 6 § 2 st. RF som sträcker sig betydligt längre än för nämndemän. Det är
enbart sakliga grunder som ska ha betydelse för vem som ska få tjänsten, t.ex. "förtjänst" eller
"skicklighet". Med förtjänst har avsetts förvärvad rutin eller erfarenhet från tidigare arbete, vilket
har nära samband med hur lång tjänstgöringstiden har varit. Skicklighet innefattar kunskap som är
av värde för domartjänsten, t.ex. utbildningsmeriter. Av kravprofilen 252 framgår de uppräknade
omständigheterna som ska beaktas; juridiska kunskaper, analytisk förmåga, omdöme och personlig
mognad, självständighet och integritet, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, uppträdande, arbetsoch stresshanteringsförmåga m.m. Skicklighet har företräde framför förtjänst (4 § lagen [1994:260]
om offentlig anställning).253 En ordinarie domare har ett starkt skydd i grundlagen. Avskiljande från
tjänsten kan ske enbart p.g.a. brott, uppenbar olämplighet, uppnådd pensionsålder eller bestående
förlust av arbetsförmågan (11 kap. 7 § 1 st. RF).
250 Prop. 2009/10:80 s. 130 f.; bet. 2009/10:KU19 s. 38; SOU 2008:125 s. 326 f.; Holmberg, Erik, Stjernquist, Nils,
Isberg, Magnus, Eliason, Marianne, Regner, Göran, Grundlagarna - RF, SO, RO, version den 1 januari 2012 (Zeteo),
tredje upplagan, kommentaren till 11 kap. 6 §.
251 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 1 §.
252 Domstolsverket, Domarnämndens beredning av anställningsärenden - Kravprofil för ordinarie domare,
http://www.domstol.se/upload/domarnamnden/Kravprofil%20f%c3%b6r%20ordinarie%20domare.pdf.
253 Prop. 1973:90 s. 405; Holmberg m.fl., kommentaren till 11 kap. 6 §.
56
3.3 Danmark
3.3.1 Förekomst och sammansättning
Lekmannamedverkan i Danmark finns såväl i form av domsmænd (nämndemän) som nævninger
(jurymän) och både i byret (underinstans) och landsret (överinstans). Totalt är de 16 000 stycken. I
Danmark finns det enskilda myndigheter med domstolsinslag som är motsvarigheten till de svenska
förvaltningsdomstolarna. Även i dessa förekommer lekmän.254 De har individuell rösträtt.255
De danska lekmännen deltar i brottmål; i övrigt deltar inga lekmän i de danska allmänna domstolarna. Lekmannamedverkan är skyddad i den danska grundlagen (65 § 2 st. Danmarks Riges
Grundlov [LOV nr 169 af 05/06/1953]). Grundlagsskyddet har tillkommit med hänsyn till att brottmål är av ingripande karaktär genom att den tilltalade riskerar straff med frihetsberövande effekt.256
Brottmålsprocesserna är uppdelade i fyra kategorier, vilket inverkar på lekmannadelaktigheten.
Då straffet kan innebära maximalt fyra års fängelse ska nämndemän delta (nämndemannamål). Det
är en effekt av att straffet kan innebära fängelse (686 § 2 st. och 689 § 3 st. retsplejeloven [LBK nr
1008 af 24/10/2012]). I dessa mål är underinstansen behörig att avgöra brottmål med en lagfaren
domare och två nämndemän (12 § 6 st. retsplejeloven). Rör det ekobrottslighet kan underinstansen
bestå av två lagfarna domare och tre nämndemän (12 § 8 st. retsplejeloven). Motsvarighet till den
svenska regeln om fortsatt behörighet vid förhinder finns bara för överinstansen (214 § retseplejeloven). Mål som är omfattande kan ha suppleanter (12 § 7 st. retsplejeloven). 257 Överinstansen är
domför med tre lagfarna domare och tre nämndemän (7 § 3 st. retsplejeloven).258
Om det avser allvarligare brottmål ska jurymän delta (jurymål). Jurymål är sådana mål där straffet
kan bli mer än fyra års fängelse (686 § 4 st. och 689 § 2 st. retsplejeloven). Den tilltalade personen
kan självmant välja att nämndemän ska delta. Underinstansen är domför med tre lagfarna domare
och sex jurymän (12 § 5 st. retsplejeloven). Vid förhinder under huvudförhandling råder fortsatt
domförhet (214 § retsplejeloven).259 I överinstansen prövas den överklagade skuldfrågan av tre lagfarna domare och nio jurymän (7 § 3 st. retsplejeloven). Andra överklagade frågor, som t.ex. påföljdsfrågan, prövas med nämndemän (689 § 3 st. retsplejeloven). För att fällas i underinstansen
krävs att minst fyra jurymän och två lagfarna domare röstat för det (891 § 4 st. retsplejeloven) samt
i överinstansen sex jurymän och två lagfarna domare (931 § 2 st. retsplejeloven). Ifråga om påföljd254 SOU 2013:49 s. 469, bilaga 4; Diesen, 1996, s. 91.
255 SOU 2013:49 s. 471 f., bilaga 4; Diesen, 1996, s. 91.
256 SOU 2013:49 s. 469, bilaga 4; Diesen, 1996, s. 91.
257 SOU 2013:49 s. 469 ff., bilaga 4; SOU 2002:61 s. 219 f., bilaga 2; Diesen, 1996, s. 91.
258 SOU 2013:49 s. 471, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 219 f., bilaga 2; Diesen, 1996, s. 91.
259 SOU 2013:49 s. 471, bilaga 4.
57
sfrågan har de lagfarna domarna förstärkt rösträtt så att de motsvarar jurysidan (894 § 2 st. och 931
§ 3 st. retsplejeloven).260 Möjlighet att utesluta en juryman och därmed påverka sammansättningen
finns för den tilltalade och åklagaren (81 § retsplejeloven).261
I fråga om mål som enbart medför böter har rätten endomarkompetens, d.v.s. det är tillräckligt med
en lagfaren domare (bötesmål).262
Om den tilltalade har erkänt gärningen kan den danska domstolen använda sig utav en summarisk
process där inga lekmän deltar (bekännelsemål). Då är rätten domför med en lagfaren domare (831
§ retsplejeloven). Regeln är tillämplig oavsett hur allvarligt brottet är, såvida inte personen lider av
allvarlig psykisk sjukdom. Om målet blir överklagat måste lekmän delta.263
3.3.2 Rekrytering och val
Rekrytering av lekmän genomförs med hjälp av en grundlisteudvalg (grundlista) med grund i en
kommunal kommitté och kommunstyrelsen. Lekmannadomarna sitter under en fyraårsperiod. I kommittén sitter fem personer som nominerar de medborgare som anses lämpliga till uppdraget. Om
en medborgare är intresserad av att vara lekmannadomare ska denne göra en intresseanmälan till
kommittén. De nominerade medborgarna sätts upp på grundlistan. 264 Grundlistan inges till överinstanserna, landsretterna, som lottar och därmed väljer ut de lekmän som ska tjänstgöra i domstolarna (67 och 74 §§ retsplejeloven). 265 När lekmännen är valda och fördelade på domstolarna är
det den enskilda domstolen som med hjälp av lottning utser vilka lekmän som ska sitta på ett specifikt mål (79 och 80 §§ retsplejeloven).266
Rekryteringsproceduren i kommittén är omgärdad av tystnadsplikt. Trots att vem som helst kan
anmäla sitt intresse är det ändå mestadels personer med partipolitisk bakgrund och offentligt
anställda som väljs. Sammansättningen brister vad gäller etnisk bakgrund och ålder. I Danmark har
det diskuterats att införa rekrytering genom slumpmässiga val ur folkbokföringsregistret. Detta har
inte införts med hänsyn till att lämpligheten inte kan bedömas tillfredsställande.267
260 SOU 2013:49 s. 471 f., bilaga 4.
261 SOU 2013:49 s. 474, bilaga 4.
262 SOU 2013:49 s. 469 f., bilaga 4; Diesen, 1996, s. 91.
263 SOU 2013:49 s. 469 f., bilaga 4.
264 SOU 2013:49 s. 472, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 220, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 91.
265 SOU 2013:49 s. 473, bilaga 4.
266 SOU 2013:49 s. 473, bilaga 4.
267 SOU 2013:49 s. 472 f., bilaga 4; SOU 2002:61 s. 220, bilaga 2; Smith, Eva, Straffeprocess – Grundlæggende
regler og principper, 6 u., Forlaget Thomson, Köpenhamn, 2007, s. 168; Diesen, 1996, s. 91.
58
3.4 Finland
3.4.1 Förekomst och sammansättning
Finlands lekmannasystem reformerades 2009. I propositionen, som finns översatt till svenska, betonades att lekmannamedverkan medför att förtroendet och tilltron till domstolarna upprätthålls. Det
fanns dock anledning att reformera systemet beträffande i vilken utsträckning lekmän bör delta. Numera tjänstgör 2 200 nämndemän i Finland.268 Nämndemännen har individuell rösträtt.269
Nämndemannamedverkan finns sedan 2009 bara i de finska tingsrätterna vid avgörande av
brottmål. Den finska tingsrätten är behörig med en lagfaren domare och tre nämndemän. Möjlighet
till förstärkning finns vid komplicerade mål (2 kap. 1 § 1 st. och 2 § rättegångsbalken [1.1.1734/4]270). Om brottmålets karaktär medför komplicerade frågor kan rätten vara domför med tre lagfarna domare, t.ex. vid ekonomisk brottslighet och andra särskilt krävande mål (2 kap. 1 § 2 st.
finska rättegångsbalken).271 Vid förhinder för en nämndeman är den finska tingsrätten domför med
två nämndemän (2 kap. 3 a § finska rättegångsbalken). Nämndemän behöver inte delta när det inte
är stadgat ett mer ingripande straff än fängelse två år (2 kap. 6 § 1 st. finska rättegångsbalken). Endomarkompetens föreligger även för vissa särskilda brott; våldsamt motstånd mot tjänsteman, grov
stöld, grov förskingring, grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, grovt häleri, grov skadegörelse, grovt bedrägeri, grovt betalningsmedelsbedrägeri och försöksbrott till något av dem nämnda brotten (2 kap. 6 § 1 st. 1-9 p. finska rättegångsbalken).
3.4.2 Rekrytering och val
Nomineringsprocessen av nämndemän sköts av politiska partier trots att uppdraget inte är att anse
som politiskt. Det finns enstaka fall då en person utan koppling till ett parti har blivit vald till uppdraget som nämndeman, vilket är möjligt då vem som helst kan anmäla sitt intresse för att bli nämndeman.272 Valet av nämndemän sker genom kommunfullmäktige för en period om fyra år (7 § 1 st.
tingsrättslagen [1993:581]). En särskilt tillsatt kommitté fick under 2003 i uppdrag att se över rekryteringsprocessen i Finland. I betänkandet framgår dels att det med hänsyn till principen om domstolarna oberoende är bekymmersamt att val av nämndemän sker av ett politiskt organ, dels att
ändrat valsätt skulle leda till ökat förtroende för rättsväsendet och nämndemannamedverkan. 273 Några åtgärder vidtogs inte i samband med reformerna under 2009 och inte därefter heller.274
268 RP 85/2008 rd s. 8 ff.; SOU 2013:49 s. 461, bilaga 4.
269 RP 85/2008 rd s. 4.
270 Hädanefter benämnd ”finska rättegångsbalken”.
271 RP 85/2008 rd s. 13 ff.
272 SOU 2013:49 s. 464, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 225, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 97 f.
273 KB 2003:3, Betänkande av kommittén för utveckling av domstolsväsendet, s. 532.
274 RP 85/2008 rd s. 8; SOU 2013:49 s. 465, bilaga 4.
59
3.5 Norge
3.5.1 Förekomst och sammansättning
Av de nordiska länderna är Norge det land med störst inslag av lekmän; de deltar både i brott- och
tvistemål. De deltar i tingsretten (tingsrätten), lagmannsretten (överinstansen) och jordskifterretten
(fastighetsdomstolen). Norge saknar förvaltningsdomstolar, men det finns organ med domstolsliknande karaktär. Det finns 60 000 lekmän i Norge. Lekmännen har individuell rösträtt.275
Grundreglerna finns i loven om domstolene (LOV-1915-08-13-5), domstolloven.
Lekmän förekommer i den norska medlingsinstansen för tvistemål. Sammansättningen är tre personer utan juridisk utbildning. Jordskifterretten har också lekmannainslag. Lekmän deltar även vid
beslut i de myndigheter som avgör frågor om tvångsvård, socialfrågor och utlänningsfrågor.276
I tingsretten är utgångspunkten att domförhet föreligger med en lagfaren domare (21 § domstolloven). För tvistemålen är nämndemännens medverkan beroende av att det finns behov eller att
minst en av parterna begär att de ska delta (9-12 § 1 p. loven om mekling og rettergang i sivile
tvister [LOV-2005-06-17-90], tvisteloven).277 Medverkansgraden är högre i brottmål, men när det
rör brott som föreskriver böter eller fängelse i mindre än ett år är rätten domför utan medverkan av
nämndemän (276 § 1 st. loven om rettergangsmåten i straffesaker [LOV-1981-05-22-25], straffeprosessloven). Endomarkompetens föreligger för mål då den tilltalade erkänt gärningen och samtyckt
till att saken ska avgöras utan åtal och huvudförhandling. En begäran måste alltid göras från åklagaren och den summariska processen får inte tillämpas när det brott som är aktuellt för den ifrågavarande gärningen har en strafflatitud på mer än tio års fängelse.278 Vid medverkan av nämndemän
är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän (276 § 1 st. straffeprosessloven och
9-12 § 1 p. Samt 36-4 § 1 p. tvisteloven). Möjligheten till förstärkning vid komplicerade mål
medför att rätten ibland består av två lagfarna domare och tre nämndemän (276 § 2 st. straffeprosessloven och 9-12 § 5 p samt 36-4 § 1 p. tvisteloven.). Vid förhinder är tingsretten domför med en
nämndeman och en lagfaren domare (15 § domstolloven).279
I lagmannsretten deltar i första hand tre lagfarna domare. Vid överklagande av skuldfrågan i brottmålsdom ska nämndemän delta; sammansättningen utgörs i det fallet av tre lagfarna domare och
fyra nämndemän (14 § domstolloven och 332 § straffeprosessloven). Fem av sju personer måste
275 SOU 2013:49 s. 475 ff., bilaga 4; SOU 2002:61 s. 221, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 96.
276 SOU 2013:49 s. 478, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 222, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 96.
277 SOU 2013:49 s. 476, bilaga 4; Andenæs, Johs, Norsk straffeprosess, 4 u, Universitetsforlaget, 2009, s. 107; Diesen,
1996, s. 96.
278 SOU 2013:49 s. 476, bilaga 4; Diesen, 1996, s. 96.
279 SOU 2013:49 s. 476, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 221 f., bilaga 2; Diesen, 1996, s. 96.
60
rösta för en fällande dom, medan påföljdsfrågan avgörs genom enkel majoritet (34 och 35 §§ straffeprosessloven).280 När bara frågan om påföljd blir överklagad, i ett mål där den tilltalade enligt
strafflatituden riskerar fängelse i högst sex år, är rätten behörig att avgöra frågan utan deltagande av
nämndemän.281 Om strafflatituden för ett brott innefattar mer än sex års fängelse måste den överklagade skuldfrågan prövas av tio jurymän. För fällande dom krävs att sju jurymän anser den tilltalade vara skyldig. Då är det tre lagfarna domare tillsammans med fyra jurymän som bestämmer
påföljden. De lagfarna domarna har möjlighet att underkänna den fällande domen. 282 Vid överklagade tvistemål kan rätten bestå av tre lagfarna domare och två nämndemän.283
3.5.2 Rekrytering och val
I varje domsaga finns det två listor för de valda nämndemännen och jurymännen stratifierat efter
kön. Det kallas för utvalg. Den enskilda domstolschefen bestämmer hur många personer som ska
finnas med på listorna. Platserna fördelas på kommunerna som ingår i domsagan utifrån befolkningsmängd; minst en person från varje kommun ska finnas på listan. Slutligen ska kommunstyrelsen
välja lekmännen för en fyraårsperiod (se 64-66 §§ domstolloven).284
Det är kommunen som förbereder och genomför lekmannavalet. Kommunen föreslår vilka som ska
utses till valbara kandidater.285 Allmänheten har möjlighet att lämna in tips på lämpliga kandidater
till kommunens utskott, vilket även kommunen ska informera allmänheten om (67 § domstolloven).
I praktiken är det vanligt att det är de politiska partierna som representeras i kommunstyrelsen som
söker efter lämpliga kandidater, vilket resulterar i att lekmännen ofta får sitt uppdrag till följd av sin
partitillhörighet. Det förekommer att kommunerna använder kandidatlistan från det föregående lekmannavalet.286 I slutänden är det kommunstyrelsen som väljer ut de lekmän som anses lämpliga för
uppdraget. Innan dess kan allmänheten inom två veckor klaga över det förslag på kandidater som
kommunens utskott tillkännagivit (68 § domstolloven). 287 Den politiska rekryteringen har inneburit
dels att den allsidiga sammansättningen brustit i fråga om ålder och etnicitet, dels att förslag lagts
fram om att införa ett system genom vilket lekmän ska väljas slumpmässigt utifrån folkbokföringsregistret. Det genomfördes aldrig, eftersom att domstolarna i Norge var negativa mot ett sådant system med hänsyn till att lämpligheten inte går att bedöma tillfredsställande.288
280 SOU 2013:49 s. 477, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 222, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 96.
281 SOU 2013:49 s. 477, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 222, bilaga 2.
282 SOU 2013:49 s. 477, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 222, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 96.
283 RP 85/2008 rd s. 6; Diesen, 1996, s. 96.
284 SOU 2013:49 s. 478, bilaga 4; Diesen, 1996, s. 96.
285 SOU 2013:49 s. 478 f., bilaga 4.
286 Ot.prp. nr. 22 (2006-2007) s. 17 ff.; SOU 2013:49 s. 479, bilaga 4; SOU 2002:61 s. 223, bilaga 2.
287 SOU 2013:49 s. 479, bilaga 4.
288 Ot.prp. nr. 22 (2006-2007) s. 22 ff.; NOU 2002:11; SOU 2013:49 s. 479 f., bilaga 4.
61
3.6 England
3.6.1 Förekomst och sammansättning
Deltagande av lekmän (Magistrates/Justices of the peace [Fredsdomare] och jurymän) finns främst i
brottmål, men också i familjemål och förenklade tvistemål. I England delas brottmål upp i obetydliga brott och grova strafflagsbrott. De obetydliga brotten, då påföljden kan bli maximalt ett års
fängelse, avgörs i Magistrates Court och de grova strafflagsbrotten i Crown Court. Brott som är att
anse som en mellanvariant av dessa två skalor kan behandlas vid båda domstolarna. 289 Hur många
lekmän som ska delta i sammansättningen beror på vilken domstol som ska avgöra målet. Mål som
avgörs av Magistrates Court har i sammansättningen två till tre Magistrates och ett juridiskt lagfaret
biträde. Magistrates har individuell rösträtt och tar ställning både till skuld- och påföljdsfrågan. 290
Då mål avgörs av Crown Court deltar tolv jurymän som avgör frågan om skuld; om den tilltalade
anses skyldig ska en lagfaren domare avgöra påföljden.291 Juryn måste vara som huvudregel vara
helt enig för att det ska bli en fällande dom. Den tilltalade har möjlighet att avstå från juryprövning
och juryn behöver inte delta om den tilltalade har erkänt brott.292 Vid överklagande av brottmål från
Magistrates Court till Crown Court deltar en Magistrate tillsammans med två lagfarna domare, om
frågan som ska avgöras rör bevisning. I The Court of Appeal och House of Lords, högre instanser i
England, deltar inga lekmän.293
3.6.2 Rekrytering och val
Magistrates i Magistrates Court utses, genom delegation av monarken, av Lordkanslern. Denne får
förslag på lämpliga personer av särskilda kommittéer; även kommittéerna är utsedda av Lordkanslern för en period om tre år. Vem som helst kan ge in förslag till kommittén. Till skillnad från svenska nämndemannasystemet kan politisk tillhörighet och politiska åsikter få genomslag och innebära
att en person inte får vara Magistrate då dennes oberoende kan ifrågasättas. 294 Jurymän i Crown
Court väljs genom slumpmässig lottning ur valregistret. De som blir utlottade får sedan infinna sig i
rätten så att 15 stycken blir valda av en tjänsteman vid domstolen. De får komma in i rättssalen.
Genom lottning avgörs därefter tolv jurymän som ska utgöra juryn. Parterna kan påverka sammansättningen genom att utesluta personer ur juryn.295
289 RP 85/2008 rd s. 7; SOU 2002:61 s. 233, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 79.
290 RP 85/2008 rd s. 7; SOU 2002:61 s. 233, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 79.
291 RP 85/2008 rd s. 7; SOU 2002:61 s. 235 f., bilaga 2; Diesen, 1996, s. 81.
292 SOU 2002:61 s. 235, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 80 f.
293 RP 85/2008 rd s. 7.
294 SOU 2002:61 s. 233 f., bilaga 2; Diesen, 1996, s. 80.
295 SOU 2002:61 s. 235, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 81.
62
3.7 USA
3.7.1 Förekomst och sammansättning
Lekmannamedverkan finns i form av jurymän både i de federala och delstatliga domstolarna. Samtliga brottmål i USA, förutom riksrättsåtal, ska prövas med hjälp av tolv jurymän om mer än sex års
fängelse är aktuellt i straffskalan (se artikel 3 United States Constitution). Det finns undantag då det
är tillräckligt med sex jurymän. Rätten till jury har utökats till att vara tillämpligt i brottmål av mindre allvarlig karaktär (se sjätte tillägget United States Constitution). Utöver detta finns ett konstitutionellt skydd för tvistemålens del; om värdet på tvisteföremålet är högre än 20 dollar får endera av
parterna begära att jurymän ska delta i prövningen (se sjunde tillägget United States Constitution).296 Jurymännens uppgift är att avgöra vad som är relevanta fakta och att avgöra skuldfrågan.
Påföljdsfrågan lämnas oftast över fullständigt till den lagfarne domaren, förutom i de fall då dödsstraff kan bli aktuellt (delstaterna har olika regler om detta). 297 Alla i juryn måste vara eniga i skuldfrågan för att det ska bli ett fällande utslag; undantagsvis kan det vara tillräckligt med fem av sex
ledamöter eller tio av tolv ledamöter för att undvika ”hang jury” (d.v.s. att målet måste tas om med
en ny jurysammansättning).298 För det fall att den tilltalade erkänner gärningen måste inte jury delta
i prövningen. Den tilltalade har också möjlighet att avsäga sig rätten till att bli prövad en jury. 299
3.7.2 Rekrytering och val
Alla medborgare i USA som är över 18 år, ostraffade och bosatta minst ett år i den aktuella domsagan kan bli jurymän. Jurymän väljs slumpmässigt med hjälp av röstlistor, fordonsregister, skatteregister m.m. I USA anses ett sådant system uppfylla kravet på allsidighet. Det finns en del krav
som måste uppfyllas av personen vid en lämplighetsprövning som framförallt sköts av parterna
själva genom utfrågning av de valda jurymännen; uteslutning kan ske.300
3.8 Egna kommentarer
Rekrytering av ekonomiska och skatterättsliga experter samt intresserepresentanter saknar omedelbar politisk grund, medan ordinarie domare, jurymän och vissa särskilda ledamöter i likhet med
nämndemän har helt eller delvis grund i politiska organ. I synnerhet är det jurysystemet som har liknande rekryteringsprocess som nämndemannasystemet.
296 SOU 2002:61 s. 236, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 81 ff.; Kassin, Saul M., Wrightsman, Lawrence S., The American
Jury on Trial, Taylor Francis Inc, 1988, s. 5.
297 SOU 2002:61 s. 236, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 83.
298 SOU 2002:61 s. 236, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 83; Kassin & Wrightsman, s. 5.
299 SOU 2002:61 s. 236, bilaga 2; Diesen, 1996, s. 81.
300 SOU 2002:61 s. 236 f., bilaga 2; Diesen, 1996, s. 82.
63
De komparativa studierna i förhållande till de skandinaviska länderna och två common law-länder,
England och USA, visar att delaktighet av lekmän har ansetts nödvändigt – särskilt i brottmål. Trots
att medverkandegraden skiljer sig i vissa länder i jämförelse med Sverige är det tydligt att principen
om att dömas av ens likar utgör en grundläggande princip. En tydlig likhet med Sverige är att
lekmännen generellt sett saknar betydelse i tvistemål; härvidlag utmärker sig Norge och USA
genom att parterna har möjlighet att förfoga över frågan om lekmän ska delta oavsett vad tvistemålet handlar om. Särskilt intressant är att Norge har speciella förlikningskommissioner för tvistemål. Även England har viss lekmannamedverkan i familjemål och förenklade tvistemål. Danmark
och Finland saknar deltagande av lekmän i tvistemål och har begränsat sådan medverkan till brottmål. Till skillnad från i hovrätterna får lekmännen behålla majoriteten i Norges överinstans. I Danmark är lekmännen i majoritet vid grova brottmål och lika många som de lagfarna domarna i övriga
brottmål när de behandlas vid överinstansen. I Danmark, Finland och Norge har rekryteringen viss
politisk grund. Trots att vem som helst kan anmäla sitt intresse, något som inte är möjligt i Sverige,
så kvarstår det problem med att allt för många lekmän har partipolitisk bakgrund. Valet sker fortfarande av politiska församlingar. Det kan konstateras att nomineringsprocessen förvisso har luckrats
upp i övriga nordiska länder, men att valprocessen – i praktiken även nomineringsprocessen – är
fortsatt politiskt påverkad. Det svenska nämndemannasystemet är i förhållande till de skandinaviska
länderna att anse som fullständigt politiskt grundat i och med att såväl nomineringsprocessen som
valprocessen vilar på politisk grund. England har ett delvis blandat rekryteringsförfarande för lekmännen. När det gäller Magistrates är valet beroende av Lordkanslern som är att likställa med
justitieministern. Att politisk tillhörighet och politiska åsikter ansetts tillhöra lämplighetsbedömningen tyder dock på att valmetoden inte är oproblematisk. När det gäller jurymän är valmetoden – i likhet med USA – grundad på slumpmässighet. Valmetoden av jury i dessa två länder är
helt fristående från politiska organ. Att så är fallet tyder på att brottmålens karaktär – särskilt då det
är fråga om grova brott som kan medföra stränga straff och t.o.m. dödsstraff i USA – är nödvändigt
med en formellt politiskt oberoende jury som ger domen formell legitimitet. De nordiska länderna
har avfärdat denna typ av valmetod med hänsyn till att lämpligheten hos de valda personerna inte
kan utredas tillfredsställande. Denna bedömning är dock inte logisk mot bakgrund av att lämpligheten hos en person, precis som i USA, alltid kan och bör prövas efter det att denne har blivit vald.
För det fall att ett olämpligt val har skett kan en ny person alltid väljas genom urvalssystemet.
Sammanfattningsvis tyder studierna på att lekmannasystemen är politiserade generellt sett i hela
Skandinavien och att England samt USA undvikit liknande problem.
Nedan följer en tabell för översikt av lekmannasystemen i de behandlade länderna.
64
Sverige
Danmark
Finland
Norge
England
USA
Lekmän
Nämndemän
Jurymän
Andra lekmän
Nämndemän
Jurymän
Andra lekmän
Nämndemän
Nämndemän
Jurymän
Andra lekmän
Magistrates
Jurymän
Jurymän
Måltyper
Brottmål
Brottmål
Förvaltningsmål
Familjemål
Tryckfrihetsmål
Brottmål
Brottmål
Tvistemål
Brottmål
Familjemål
Förenklade
tvistemål
Brottmål
Tvistemål
Instanser
Tingsrätt
Byret
Hovrätt
Landsret
Förvaltningsrätt
Kammarrätt
Miljödomstolen
Tingsrätt
Tingsrett
Lagmannsrett
Jordskifterett
Magistrates
Court
Crown Court
Federala och
delstatliga
domstolar.
Ett juridiskt
lagfaret biträde
och två till tre
Magistrates
(första instans).
Tolv jurymän.
Domförhet En lagfaren
domare och tre
nämndemän
(första instans).
En lagfaren
En lagfaren
domare och två domare och tre
nämndemän
nämndemän.
(första instans).
En lagfaren
domare och två
nämndemän
(första instans).
Tre lagfarna
domare och två
nämndemän
(överinstans).
Tre lagfarna
domare och tre
nämndemän
(överinstans).
Tre lagfarna
domare och
fyra nämndemän (överinstans).
Två lagfarna
domare och en
Magistrate
(överinstans).
Tio jurymän
(överinstans,
grovt brott).
Tolv jurymän
(överinstans,
grovt brott).
Domför utan
nämndemän
om maximalt
ett års fängelse
och erkända
mål.
Kan avstå
juryprövning.
Kan avstå
juryprövning.
Jury prövar
enbart skuldfrågan.
Jury prövar
enbart
skuldfrågan,
förutom då
dödsstraff kan
bli aktuellt.
Tre lagfarna
domare och sex
jurymän (första
instans, grovt
brott).
Tre lagfarna
domare och nio
jurymän
(överinstans,
grovt brott).
Särskilt
Prövar skuldoch påföljdsfrågan
(nämndemän).
Domför utan
lekmän i
bötesmål eller
erkända mål.
Möjlighet till
Uteslutning av
förstärkning,
jurymän kan
specialsammans ske.
ättning m.m.
Påföljdsfrågan
i grova brott
prövas av
nämndemän i
jurymål i
överinstans.
Domför utan
lekmän om
maximalt två
års fängelse.
Möjlighet till
förstärkning,
specialsamman Påföljdsfrågan
sättning m.m. i grova brott
prövas av tre
lagfarna
domare och
fyra jurymän.
Jurydom kan
bli underkänd.
Möjlighet till
förstärkning.
Politiska
Rekryterin Politiska partier Kommunal
nominerar,
valet
kommitté/kom
partier
g och val
sker i
fullmäktige i
munstyrelsen
nominerar,
nominerar,
valet sker i
Kommunalt
utskott
nominerar,
valet sker i
För fällande
dom krävs som
huvudregel helt
enig jury.
Uteslutning av
jurymän kan
ske.
För fällande
dom krävs
som
huvudregel
helt enig jury.
Uteslutning av
jurymän kan
ske.
Kommittéer
Jurymän utses
nominerar
genom
Magistrates som lottning.
utses av Lord-
65
kommun och
landsting.
Vem som helst
kan bli
nominerad, men
ingen kan
anmäla sitt
intresse själv.
därefter
lottning.
kommunfullmäktige.
kommunstyrelsen.
kanslern.
Vem som helst
Vem som helst Vem som helst Vem som helst kan anmäla sitt
kan anmäla sitt kan anmäla sitt kan anmäla sitt intresse.
intresse till
intresse.
intresse.
kommittén.
Jurymän utses
genom lottning.
66
4 EUROPARÄTTEN OCH EUROPAKONVENTIONEN
4.1 Inledning
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen) är sedan den 1 januari 1995 svensk lag genom lagen (1994:1219)
om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I grundlagen konstateras att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid
med de åtaganden som följer av Europakonventionen (2 kap. 19 § RF). I det följande kommer
artikel 6 Europakonventionen (avsnitt 4.2) och relevanta rättsfall (avsnitt 4.3) att behandlas.
4.2 Rätt till en rättvis rättegång
I artikel 6 (1) Europakonventionen – rätt till en rättvis rättegång – stadgas bl.a. följande:
”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av anklagelse mot
honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en
oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. [...]”
Artikel 6 (1) Europakonventionen uppställer ett flertal krav vid en domstolsprövning och äger tillämpning på brottmål, tvistemål och förvaltningsmål. En rättssäkerhetsgaranti som måste uppfyllas i
samtliga konventionsstaters domstolsförfarande är rätten till en domstolsprövning vid en ”oavhängig och opartisk domstol”.301 Det är ett högt ställt krav då hela processens materiella riktighet är beroende av en oavhängig och opartisk domstol.302 Begreppet ”oavhängig” innebär att risken för att
domstolen är obehörigen påverkad ska vara utesluten, medan ”opartisk” innebär att det i domstolen
inte får finnas en vilja eller fallenhet att gynna eller missgynna en part. Domstolen måste därför
vara oberoende av t.ex. regeringen, andra myndigheter, parter m.m. Trots den nyansskillnad som
finns i begreppen ska ”oavhängig och opartisk domstol” ses som en helhet. 303 Europadomstolen har
konstaterat att rättens domare i det konkreta fallet ska döma opartiskt (subjektiv opartiskhet) och att
det överhuvudtaget inte får föreligga tvivel om huruvida domstolen är opartisk eller inte (objektiv
opartiskhet). Då det är svårt att visa att en domare brustit i den subjektiva opartiskheten har den
objektiva opartiskheten fått särskild betydelse. 304 Ett system med lekmannadomare kan innebära ett
strukturellt problem som leder till att sammansättningen i domstolen redan på objektiva grunder kan
betvivlas vara oavhängig och opartisk.305
301 Danelius, s. 146 och 149 ff.
302 Danelius, s. 199.
303 Danelius, s. 200.
304 Danelius, s. 201.
305 Danelius, s. 202.
67
4.3 Relevanta rättsfall
Huruvida nämndemannasystemet med dess bakomliggande uppbyggnad anses bryta mot artikel 6
(1) Europakonventionen är oprövad i Europadomstolen. De rättsfall som redogörs för nedan hänför
sig därför till övriga lekmannadomare som är jämförliga med nämndemän. Redogörelsen syftar till
att illustrera vilka problem lekmannamedverkan kan orsaka sett i ljuset av artikel 6 (1) Europakonventionen.
Europadomstolen har i huvudsak accepterat att intresseledamöter förekommer i olika länder och att
detta inte i sig utgör en kränkning av artikel 6 (1) Europakonventionen (se Le Compte, Van Leuven
och De Meyere mot Belgien, Ettl m.fl. samt Stallinger och Kuso mot Österrike, AB Kurt Kellermann mot Sverige osv.).306
Pabla Ky mot Finland. En hyrestvist prövades i en sammansättning med dels tre lagfarna
domare, dels två intresseledamöter som representerade hyresvärdar och hyresgäster. Den ena
intresseledamoten var samtidigt riksdagsledamot. Enbart partitillhörighet och att denne var
riksdagsledamot ansågs inte äventyra dennes oavhängighet eller opartiskhet.307
Enstaka fall rörande intresseledamöter har enligt Europadomstolen ansetts utgöra en kränkning av
artikel 6 (1) Europakonventionen.308
Sramek mot Österrike. En nämnd hade till uppgift att besluta om tillstånd rörande fastighetsförvärv. En person var tjänsteman i en delstatsregering och samtidigt ledamot av nämnden. Part i målet var den österrikiska regeringen. Europadomstolen ansåg nämnden inte vara
opartisk med hänsyn till att ledamoten var underställd regeringen.309
Langborger mot Sverige. Målet i dåvarande Bostadsdomstolen rörde en klausul i hyreskontraktet som bestämde hur hyran skulle förhandlas. Langborger ville förhandla om sin
hyra på egen hand. I sammansättningen ingick intresserepresentanter för de organisationer
som förhandlar om hyran. Europadomstolen ansåg att ledamöternas gemensamma intressen,
att få ha monopol på hyresförhandlingen, ansågs bryta mot artikel 6 (1) Europakonventionen. Opartiskheten ansågs vara definitivt rubbad genom att de intressen som intresserepresentanterna företrädde. Det betonades att detta enskilda fallet inte utgjorde något hinder i
sig mot intresseledamöter som sådant.310
I Europadomstolens praxis återfinns flertal fall som rört jurymän, däribland det svenska jury306 Danelius, s. 219 f.
307 Danelius, s. 221 f.
308 Danelius, s. 219 ff.
309 Danelius, s. 220.
310 Danelius, s. 220.
68
systemet (Holm mot Sverige). Fallen har påvisat att det finns problem med lekmannadomare och
opartiskheten som ska garanteras enligt artikel 6 (1) Europakonventionen. 311 Fallet Holm mot Sverige är av särskild betydelse då det avser den objektiva opartiskheten och rör jurysystemet vars uppbyggnad i huvudsak är densamma som för nämndemannasystemet (se nedan).
Remli mot Frankrike. Remli, en man med algerisk etnicitet, stod åtalad för mord. Det hade
under processen framkommit uppgifter om att en juryman uppgivit sig vara rasist. Trots invändning från försvarets sida om att domstolen inte var opartisk vidtogs inga åtgärder. Europadomstolen konstaterade dels att det inte kunde bevisas att ett sådant uttalade hade gjorts
av jurymannen, dels att enbart misstanken om uttalandet och att ingen åtgärd vidtogs för att
klargöra saken var tillräckligt för att anse domstolens opartiskhet vara i fara.312
Gregory mot Förenade kungariket. Gregory stod åtalad för rån och hade svart hudfärg.
Medan överläggning pågick i målet hade den lagfarne domaren fått information om att en
juryman fällt rasistiska kommentarer. Den lagfarne domaren vidtog åtgärder dels i form av
att informera åklagaren och försvararen om det inträffade, dels genom att informera juryn
om dess skyldighet att döma enligt den avlagda domareden. Europadomstolen ansåg, med
hänsyn till de vidtagna åtgärderna, inte att ett konventionsbrott förelåg.313
Sander mot Förenade kungariket. Sander, en man med asiatiskt ursprung, stod åtalad för
brott. Under juryns överläggning hade två jurymän fällt rasistiska kommentarer. Den lagfarne domaren samlade juryn för ett möte under vilket det framgick dels att juryn inte ansåg
sig vara partisk, dels att en juryman medgivit rasistiska uttalanden. Ytterligare åtgärder vidtogs inte och den lagfarne domaren nöjde sig med en försäkran om att juryn var opartisk.
Europadomstolen ansåg att konventionsbrott förelåg.314
Holm mot Sverige. Målet rörde den objektiva opartiskheten. Hansson hade gett ut en bok
genom Tidens förlag i vilken Holm framställdes som högerextremist. Holm väckte därför
enskilt åtal för förtal. Hansson var anhängare och anställd av det socialdemokratiska partiet
(SAP). Tidens förlag majoritetsägare var SAP. Holm var grundaren av en stiftelse som var
motståndare till kommunistiska regeringar och SAP. Den huvudsakliga uppgiften i stiftelsen
var att granska dessa. Då rekryteringen av jurymän har politisk grund i Sverige kom juryn
att få en sammansättning med fem socialdemokrater och fyra andra. De socialdemokratiska
jurymännen hade egen majoritet. Inte helt oväntat blev Hansson frikänd. Europadomstolens
311 Danelius, s. 221 ff.
312 Danelius, s. 221.
313 Danelius, s. 221.
314 Danelius, s. 221 f.
69
kritik bestod i huvudsak av följande. Det var anmärkningsvärt att Hansson kunde begära
juryprövning, att jurymännen var aktiva medlemmar av politiska partier, att flera jurymän
hade varit anställda av t.ex. SAP, att ägare av Tidens förlag var SAP, att Tidens förlag var
sympatisör av de idéer som SAP representerade, att Hansson jobbade på såväl Tidens förlag
som inom SAP, att det var fråga om en bok av politisk art och att Holm inte hade möjlighet
att överklaga den friande domen. Sverige fälldes för att ha brutit mot artikel 6 (1) Europakonventionen då jurysammansättningens objektiva opartiskhet och oavhängighet inte ansågs
vara garanterad.315
Europadomstolens dom ger inga direktiv om huruvida det räcker med att enbart en av de nämnda
omständigheterna ska föreligga för att äventyra den objektiva opartiskheten. Den politiska rekryteringen av jurymän bedömdes inte i sig av Europadomstolen.316 Sverige nöjde sig med att konstatera
att Europadomstolens praxis är en del av den svenska rätten och att problemet skulle lösas inom
ramen för de jävsregler som finns för domare. 317 Trots att de politiska organen i Sverige valde att
inte vidta några åtgärder står det klart att Sveriges system med val av jurymän och nämndemän
genom politisk rekrytering är av känslig art och har indirekt blivit föremål för prövning i Europadomstolen genom Holm-fallet. Europadomstolen har i Holm-fallet konstaterat att det inte ens ur ett
objektivt synsätt får föreligga misstanke om bristande opartiskhet och oavhängighet.
315 Danelius, s. 222.
316 Danelius, s. 222.
317 Prop. 1997/98:43 s. 133 ff.; Ds 1997:25 s. 10 och 48 f.
70
5 ANALYS OCH DISKUSSION
I det följande kommer en fristående rättsvetenskaplig analys att föras utifrån det källmaterial som
har presenterats. Diskussionen består av fyra steg. Det första steget består av att väga värdet av de
för- och nackdelar som nämndemän medför (avsnitt 5.1). Det andra steget består av att bestämma
nämndemännens funktion mot bakgrund av steg ett (avsnitt 5.2). Det tredje steget behandlar problemet att åstadkomma allsidighet och politisk rekrytering (avsnitt 5.3). Det fjärde steget består av att
presentera alternativa lösningar (avsnitt 5.4).
5.1 En vägning av fördelar och nackdelar
De olika för- och nackdelarna med nämndemän kan huvudsakligen delas in i fyra grupper: det demokratiska skyddet kontra den totalitära makten hos juristerna (1), det allmänna rättsmedvetandet
kontra skillnaden mellan juridik och politik (2), värderings- och skälighetsbedömningar kontra kunskapsbrist samt subjektivism (3) och kostnad kontra ineffektivitet (4).
1) Det demokratiska skyddet kontra den totalitära makten hos juristerna
Det har funnits historiska skäl att ha lekmannamedverkan i Sveriges domstolar för att t.ex. hindra
rättsmissbruk. Det direkta hotet mot demokratin i domstolar är dock numera enbart av indirekt
natur. Frågan är om nämndemännens medverkan faktiskt bidrar till att en utgång i domstolen är mer
rättvis och demokratisk. Vad som är rättvisa i det enskilda fallet kan inte definieras av en person. Att
uttolka rättvisa i det enskilda fallet är också beroende av samhällets värderingar. En del av det
demokratiska argumentet är därför att nämndemän som folkets representanter ska få vara del av när
begreppet ”rättvisa” definieras i det enskilda fallet; så långt är allting klart. Att nämndemän deltar
innebär dock inte per automatik att de också är bättre lämpade att avgöra frågan om vad som är
rättvist. Det torde vara klart att rättvisa är ett brett och oprecist begrepp som kan vridas och vändas
på. Utrymmet att tolka rättvisa subjektivt innebär att domstolens legitimitet och förtroende vilar på
osäker grund. Därför är det av vikt, åtminstone för statsmakten, att låta nämndemän vara en del av
dömandet och att låta personer utan juristutbildning påverka i det enskilda fallet. Känsliga mål
fyllda med moralisk prägel kommer då att bemötas av allmänheten på ett bättre och mindre
komplicerat sätt. Det råder inget tvivel om att domstolarnas makt hade riskerat att uppfattats som
mer totalitär om enbart skolade jurister deltog i dömandet. Att då ge sken av att nämndemän, för att
kunna uppfylla statsmaktens intressen, aktivt deltar i de rättsprocesser som genomförs i Sverige
bidrar till att förtroendet stärks till domstolarna. Domstolens legitimitet och förhållande till rådande
makt är svårare att ifrågasätta när folket är en del av dömandet. Förtroendeutredningen har förvisso
71
visat att förtroendet till nämndemännens juridiska kompetens är lägre än i förhållande till hela domstolens förtroende, men detta är inte ett oväntat resultat med hänsyn till att nämndemän faktiskt har
sämre juridiska kunskaper än de lagfarna domarna. Som helhet har domstolen tappat i förtroende
och detta obeaktat av nämndemännens närvaro. Det kan därför sägas att nämndemännens närvaro i
domstolen officiellt sett företräder två intressen; dels det medborgerliga intresset, dels det statliga
intresset. Frågan är vilket av dessa två intressen som gör sig starkast gällande i realiteten? Att
definiera rättvisa i det enskilda fallet är inte bara en filosofisk fråga utan även beroende av juridiken
i en domstol. Det finns vissa bestämda ramar. Är det då möjligt för nämndemän, som saknar juridisk kunskap, att fullgöra sin uppgift? Undersökningen från Karnov 318 (jfr även Bolding319 och
Diesen320) visar att nämndemän med överväldigad majoritet håller med den lagfarne domaren och
att nämndemannadomar därmed är ovanliga. Den individuella rösträtten vittnar om att nämndemän
formellt sett är likställda med den lagfarne domaren, men i realiteten är detta inte fallet då nämndemän inte sätter sig emot personen med bäst kunskap i juridik. Anledningen till detta kan vara flera.
Det kan bero på bristande engagemang. Det kan bero på bristande motivation. Det kan bero på bristande juridisk kunskap. Det kan bero på att jurister och nämndemän i princip alltid håller med varandra. Denna skillnad i makt mellan juridiskt kunnande och icke juridiskt kunnande tyder dock på att
den juridiska teknokrati som ska motverkas i stället blir stärkt i realiteten. Genom detta synsätt deltar nämndemän i att stärka teknokratin i domstolen. Juristens makt sitter därför i kunskapsövertaget,
men också i det faktum att juristens ständiga möte med olika typer av fall gör att denne kan generalisera och ålägga detta synsätt även på enskilda fall. Argumentet om att nämndemän t.ex. ser till
individen mer än den lagfarne domaren tycks därför gå förlorad. Om det verkligen vore så hade det
förmodligen förekommit fler nämndemannadomar och mer spretande praxis. Att som nämndeman
sätta sig mot juristens synsätt i det enskilda fallet kan verka avlägset. I synnerhet då nämndemannen
även förväntas skriva en skiljaktig mening för det fallet att denne inte instämmer med juristen. I
jämförelse med jurysystemen i Danmark, Norge, USA och England deltar den lagfarne domaren på
ett mer direkt sätt i överläggningen vid de svenska domstolarna. Detta skapar en större påverkan på
nämndemännen och utgången i målet, vilket hänger ihop med att man i Sverige inte velat dela upp
den dömande uppgiften, rättsfrågan och bevisfrågan, mellan den lagfarne domaren och nämndemännen. Karnovs undersökning vittnar om att juristernas makt över dömandet och risken med teknokrati genom medverkan av nämndemän de facto kan förverkligas i bakgrunden. Officiellt sett
kommer det dock att stärka statsmakten då det för gemene man framstår som att folket är en del av
dömandet. Nämndemännens underlägsna ställning visar att möjligheten att påverka i det enskilda
318 Se avsnitt 2.4.3.
319 Se avsnitt 2.3.2.1.
320 Se avsnitt 2.3.2.1.
72
fallet är marginell och att deras syfte befinner sig i fara.
Kan närvaron av nämndemän i stället medföra en demokratisk kontroll och insyn av den dömande
verksamheten? Utgångspunkten är att all verksamhet i domstolen omfattas av offentlighetsprincipen. Huvudförhandlingar sker som huvudregel inför öppna dörrar som allmänheten har tillträde
till. Akterna kan hämtas ut av vem som helst. All den officiella informationen som finns i en domstol kan tillträdas av var och en. Det är enbart den enskilda överläggningen som allmänheten inte
har tillträde till, eftersom denna omfattas av sekretess. Det ska dock observeras att det för domstolen inte finns något hinder mot att hålla öppna överläggningar, men detta är väldigt ovanligt.
Argumentet om nämndemännens insyn och kontroll under överläggningen möter påtagliga hinder.
Överläggningssekretessen är nämligen av kvalificerad art, vilket innebär att saker som yppats under
överläggningen inte får avslöjas för någon utomstående. Inte ens media. Frågan är då hur nämndemännen ska kunna fullgöra sin demokratiska insynsfunktion om de ändå inte får avslöja vad som
skett eller sagts under överläggningen utan att bryta mot den kvalificerade tystnadsplikten? Saken är
uppenbar. Nämndemännen kan inte fullgöra den åsyftade insynen. De är bundna av tystnadsplikten
som måste ge vika för såväl TF som YGL. Den insyn som nämndemän har i överläggningen är därför knuten till deras rösträtt. Det är vid överläggningen som nämndemän förmodas ge uttryck för
sina åsikter och även sin slutliga röst i utgången av målet. Insyns- och kontrollfunktionen omvandlas i sådana fall till en ren röst- och domarfunktion (jfr Ekelöf 321 och Axberger322). Den senare
funktionen blir då beroende av att nämndemännen har egna ståndpunkter och aktivt deltar i att skipa
rätt. Mot bakgrund av Karnovs undersökning och vad som påtalats ovan tycks detta vara ovanligt
förekommande. Naturligtvis är det möjligt att det förekommer annan informell information i en
domstol som nämndemän kan få tillgång till och som inte omfattas av sekretess. Det kan vara t.ex.
intern information på en avdelning. Att en nämndeman ska få tillgång till denna information är dock
föga troligt med hänsyn till att de inte deltar i det vardagliga arbetet i en domstol som de övriga anställda inom domstolen.
Trots att rättsmissbruk torde vara ovanligt i Sveriges domstolar går det inte att per automatik
”avvärja hotet mot demokratin”. Domstolen ska inte ens kunna misstänkas vara ett hot mot demokratin. Domstolen ska vara såväl objektivt som subjektivt oavhängig och opartisk. Det kan således
ifrågasättas om det överhuvudtaget är nödvändigt med ett argument för att utifrån demokratiska skäl
begära att nämndemän ska delta i den dömande verksamheten. Demokrati är inget som finns i nuet
utan något som måste kämpas för varje dag. Att förneka detta vore en illusion. Demokrati i sig kan
manifesteras på många olika sätt och kan variera mellan tid och otid. En granskning av de rätts321 Se avsnitt 2.3.1.3.
322 Se avsnitt 2.3.1.3.
73
politiska skälen för nämndemännen mot bakgrund av uppbyggnaden tyder dock på att kampen mot
teknokrati och fullgörandet av det demokratiska inslaget kan vara svårt att fullgöra. Detta alldeles
oavsett om nämndemännens funktion främst är att rösta och att döma (därigenom avgöra vad som är
”rättvisa”) eller att ha insyn och att kontrollera eller bådadera. Det demokratiska argumentet existerar för att kunna försvara och bevara den faktiska makten som ligger hos juristerna. Det demokratiska argumentet bestående av rättvisa, kontroll och insyn framstår som en fasad för att upprätthålla domstolens legitimitet och förtroende hos allmänheten.
2) Det allmänna rättsmedvetandet kontra skillnaden mellan juridik och politik
Juridiken förväntas stå i överensstämmelse med samhällets värderingar. Allmänheten har förväntningar på domstolen att efterleva de lagar som stiftas av folkrepresentanterna. Samtidigt är det uppenbart att juridiken som fenomen befinner sig i förändring i tid och rum. Det som en gång i tiden
var en samhällsuppfattning kan ha förändrats. Det som anses vara samhällets värderingar i förarbeten kan tänkas strida mot verkligheten. Att tolka det allmänna rättsmedvetandet är en nästintill
omöjlig uppgift. Frågan är hur man bäst kan åstadkomma en tolkning av det allmänna rättsmedvetandet, hur stort utrymme det finns för detta och var skiljelinjen går mellan juridik samt politik? Det
allmänna rättsmedvetandet är beroende av så pass många tänkbara och icke tänkbara faktorer att en
mångfald är nödvändig i domstolen för att kunna bedöma det allmänna rättsmedvetandet. Det innebär att den mångfald som nämndemän medför i form av livserfarenhet, men framförallt juridisk inkompetens, är nödvändig för att kunna tolka det allmänna rättsmedvetandet, eftersom denna typ av
kunskap är oskriven och inte framgår av de skrivna rättskällorna. Juristen är till följd av sin utbildning och juridiska metod i betydligt större utsträckning bunden till juridiken och rättskällorna,
framförallt förarbetena som i sig är en tolkning av det allmänna rättsmedvetandet. Juristens synsätt
torde vara att det kan finnas luckor i lagen, men att det inte finns luckor i rätten. Rätten är välutvecklad genom praxis och doktrin då förarbetena brister. Det kan därmed konstateras att folkrepresentanter i form av nämndemän måste finnas i domstolen, precis som i Riksdagen, för att överhuvudtaget kunna tolka rådande värderingar i samhället utan att söka stöd för detta i de skrivna
rättskällorna. Emellertid innebär det att såväl juristen som nämndemännen söker fylla ut innebörden
av en viss lag; en indikation på att det allmänna rättsmedvetandet faktiskt existerar på ett eller annat
sätt. Juristen vill dock helst försöka finna stöd för detta i t.ex. den juridiska doktrinen som är en
form av subjektiv tolkning av det allmänna rättsmedvetandet då lagen och förarbetena brister. Det
handlar inte om att i det enskilda fallet tolka den rådande rättskulturen i samhället, utan det rör sig
om tillåtligheten att bli ”politisk och rättsbyggande” i den dömande verksamheten. Inte ens juristen
kan alltid finna stöd i en rättskälla. Härvidlag måste det dras paralleller till jurysystemen i Danmark,
74
Norge, USA och England som i högre grad än de svenska nämndemännen ges tolkningsutrymme
genom att juryn är frikopplad från juristen i fråga om t.ex. skuldbedömningen.
Argumentet om det allmänna rättsmedvetandet rör ytterst frågan om hur långt nämndemän kan tillåtas vara politiska och deras möjlighet att ge uttryck för en subjektiv analys av hur rätten borde vara
utformad. Det har framkommit att nämndemän är bundna av gällande rätt. Genom den individuella
rösträtten och de åtgärder som kan vidtas i form av avstängning samt entledigande innebär att nämndemän likt de lagfarna domarna formellt sett bär ett likställt ansvar för domens riktighet. Utrymmet för omedelbart rättsbyggande är inte särskilt stort med hänsyn till att ”döma i strid med gällande
rätt” kan vara en faktor som medför avstängning eller entledigande. Överläggningen är dessutom i
stor utsträckning styrd genom den lagfarne domaren som målar upp rättsläget för nämndemännen.
Det står inte i överensstämmelse med att nämndemän ska tolka det allmänna rättsmedvetandet;
friheten är inte stor. Man har bundit händerna på nämndemännen och de tycks främst syfta till att
representera det allmänna rättsmedvetandet så som det kommit till uttryck i förarbetena. Det är
särskilt svårt att förstå då gemene nämndeman saknar kunskap om innehållet i rättskällorna. Den
lagfarne domaren torde tvärtom ha ett större utrymme än nämndemännen att vara rättsbyggande och
politisk. Denne besitter ett grundlagsskydd och är i princip oavsättlig. Juristen besitter även juridisk
kunskap som är nödvändig för att kunna motivera ett avsteg från de skrivna rättskällorna; att hämta
stöd i oskrivna källor är inte detsamma som att avvika från skrivna rättskällor. Det har under den
senaste tiden tydligt framkommit att det inte ens för ett justitieråd, som tillhör toppen av rättsväsendet, är okomplicerat att uttrycka personliga åsikter som går utanför juridiken och domstolarnas
principer. Så är fallet med justitierådet Göran Lambertz och fallet Thomas Quick. Sverige tycks i
allmänhet präglas av likformighet; ingen ska tänka utanför lådan och konsensus ska alltid råda (jfr
Karnovs undersökning). Hur ska då en nämndeman som inte ens besitter en grundlagsskyddad oavsättlighet våga göra det? Nämndemannautredningen föreslår dessutom att det i framtiden enbart ska
krävas ”olämplighet” i stället för ”uppenbar olämplighet” för entledigande av nämndemän. Det blir
då än tydligare att nämndemännen måste ”passa sig” för att göra bedömningar som kan uppfattas
som olämpliga.
Att nämndemän skulle vara representanter och beskyddare av det allmänna rättsmedvetandet kan
ifrågasättas på ytterligare tre grunder. Går det överhuvudtaget att garantera det allmänna rättsmedvetandet med, som huvudregel, enbart tre nämndemän i första instans? För att kunna tolka olika
strömningar i samhället krävs det att rätten är allsidig. Tre nämndemän kan knappast anses vara representativa för hela Sveriges befolkning. I synnerhet då majoriteten dessutom tillhör en viss åldersgrupp och har koppling till ett politiskt parti. Nämndemannautredningen föreslår även en minskning
75
från tre till två nämndemän. Nämndemännen skulle fortsatt behålla sin majoritet, men detta har ingen koppling till frågan att åstadkomma en allsidig sammansättning som förutsätts för att tolka det
allmänna rättsmedvetandet. I jurymål i Sverige ställs det krav på nio jurymän, vilka förmodas ha
samma grundfunktion som nämndemän. Paralleller kan också dras till jurysystemen i Danmark,
Norge, England och USA som består av många fler personer. I USA och England har dessutom
sedan en lång tid tillbaka ställts krav på att juryn är helt enig. Den enighet som krävs i juryn tyder
på att det allmänna rättsmedvetandet ska förutsätta total konsensus. Kravet på fullständig enighet i
juryn har dock luckrats upp i undantagssituationer med hänsyn till att man vill undvika ”hang jury”.
Tidigare rådde även i Sverige kollektiv rösträtt för nämndemännen, vilket på ett bättre sätt än den
nuvarande individuella rösträtten tydliggjorde nämndens funktion av folkdomstol som har möjlighet
att sätta sig mot den lagfarne domaren. Förvisso har nämnden fortfarande majoritet, men den
splittrade rösträtten vittnar om att de ska rösta för sig och inte i konsensus. För det tredje ska det
observeras att nämndemännen förlorar sin majoritetsställning i överinstansen. Nämndemannautredningen föreslår dessutom att nämndemän ska tas bort i övre instans, samtidigt som det bekräftas att
nämndemän är av värde för att säkerställa att domarna står i överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen. Varför? Om syftet är att genomdriva folkets vilja och samhällets värderingar
borde överinstansen inte bara bevara nämndemän i den övre instansen, utan också ge dem majoritetsställning i förhållande till de lagfarna domarna. Om syftet är att ha folkdomstolar måste nämndemän också ges konkret makt. I annat fall kommer ett utfall i första instans alltid att kunna överprövas av övre instans (jfr Diesen323). Vad är då syftet med att ha nämndemän som förmodas tolka
det allmänna rättsmedvetandet? Varken i Danmark eller Norge är lekmännen i minoritet i nämndemannamålen i övre instans. I Danmark är de dock lika många som de lagfarna domarna. I samtliga
jämförelseländer, förutom Finland som bara har lekmän i första instans, förbehålls dessutom prövningen av de svåra fallen till juryn. I Norge har dock de lagfarna domarna möjlighet att i jurymål
underkänna en dom, en möjlighet som även finns för t.ex. den svenska juryn i tryckfrihetsmålen.
Detta kan liknas vid en överprövning som inskränker syftet.
Det svenska systemet vittnar om att det allmänna rättsmedvetandet trots allt inte har någon verklig
tyngd när det ställs i förhållande till om rätten ska döma efter hur lagen är eller hur lagen borde
vara. Att nämndemän sällan avviker från juristens mening, att de är alldeles för få och att de förlorar
sin majoritetsställning i överinstans tyder på att det allmänna rättsmedvetandet enbart förblir ett
teoretiskt samt rättspolitiskt argument för nämndemännens vara.
Detta ska inte tolkas som att domstolar inte dömer politiskt. Det kan vara svårt att dra en tydlig
323 Se avsnitt 2.3.1.4.
76
skiljelinje mellan vad som är att döma juridiskt eller politiskt. Svenska domstolar är genom förarbeten i större grad än domstolar i andra länder bundna till politiska viljor och politiska ställningstaganden. Uppbyggnaden med förarbeten legitimerar politiska ställningstaganden i domstolen, eftersom att det hämtas från en formell rättskälla. Många svåra juridiska frågor kan dessutom innehålla
svåra gränsdragningar och flera lagregler kan alltid tillåta flera olika lösningar; politiska ställningstaganden kan då döljas i de officiella skälen. En lösning kan bero på det enskilda fallet. Det gör att
det juridiska beslutet i princip alltid kan fyllas med politiska inslag, men inom ramen för vad som är
juridiskt acceptabelt. Mot bakgrund av detta är det svårt att se skillnaden mellan att döma enligt det
allmänna rättsmedvetandet eller mot bakgrund av de formella rättskällorna. Som Thews 324 framhäver kan det vara svårt att gå utöver de formella rättskällorna i skärpande riktning, men samtidigt
kan man inte med säkerhet utesluta att rätten i alla enskilda fall på ett eller annat sätt måste använda
sig utav politiska ställningstaganden som inte finns i de formella rättskällorna för att motivera att ett
ställningstagande indirekt följer av rättskällorna. Det i sig är beroende av att de formella rättskällorna tillåter ett visst tolkningsutrymme. Vi befinner oss då i gränslandet till det område som
berör värderings- och skälighetsbedömningar. Att nämndemännen är i minoritet i övre instans tyder
dock på att förutsebarheten har getts större vikt; generalisering i rättssystemet har fått företräde
framför individualisering. I slutänden är det juristerna som avgör vad som får anses vara juridik och
vad som är politik. Officiellt sett ska domare inte ha politiska åsikter i dömandet. Makten att döma
efter politiska åsikter är inte möjligt för vem som helst. Det är framförallt Högsta domstolen som
fyller den rättsbildande funktionen. Mot bakgrund av vad som har framkommit är nämndemännens
möjlighet att tolka det allmänna rättsmedvetandet begränsat.
3) Värderings- och skälighetsbedömningar kontra kunskapsbrist samt subjektivism
Att juridiken tillåter tolkningsutrymme är tämligen klart. Förhållandena är i verkligheten aldrig fullständigt fastslagna. Hela bevisprövningen vilar i stället på ovetenskaplig grund; bevisvärderingen är
ingen exakt vetenskap. Det råder inget tvivel om att jurister, precis som alla andra människor, är
färgade av olika åsikter, moraliska uppfattningar, politik, känslor, social bakgrund m.m. Detsamma
gäller frågor som kräver andra typer av osäkra bedömningar, som t.ex. skälighetsbedömningar i
olika typer av ingripande frågor mot den enskilde. Det faktum att juristerna inte har en särskild
metod vad gäller värderings- och skälighetsbedömningar gör att uppgiften som utgångspunkt inte
kan anses vara särskilt knuten till en viss typ av människor som t.ex. jurister. I Sverige råder fri bevisvärdering och det finns inga särskilt fastställda ramar i lagen. Olika typer av undersökningar 325
har påvisat att juristerna är föremål för samma subjektivism som lekmän. Att nämndemän kan göra
324 Se avsnitt 2.3.1.4.
325 Se avsnitt 2.3.1.7.
77
en minst lika bra eller dålig värdering eller skälighetsbedömning tycks därför ha grund. Om inte
annat är det i vart fall omöjligt att hävda att juristerna besitter övernaturliga egenskaper.
Frågan är snarare hur subjektivismen ska ses mot bakgrund av den kunskap som juristen besitter
inom juridik, bevislära och metod till skillnad från nämndemännen? Det råder inget tvivel om att
jurister har bättre möjlighet än nämndemännen att tillgodogöra sig den kunskap som finns att hämta
i fråga om bevislära, metod, felkällor o.s.v. Juristen är inskolad i den juridiska metoden och tekniken att finna kunskap inom juridik. Det hör till juristens yrke att fortbilda sig och att utvecklas. Som
ett flertal forskare påpekat är denna fördel enbart av vikt för det fall att domstolen faktiskt använder
sig utav en särskild metod vid bevisvärdering och andra skälighetsbedömningar. Då Sverige t.ex.
saknar en lagreglerad modell för bevisvärderingen kan så inte anses vara fallet. Trots att det i teorin
finns utformade bevisvärderingsmodeller kan man inte påstå att dessa används i praktiken. Rena
helhetsbedömningar sker av bevisningen, d.v.s. en bevisvärdering grundad på primitiva grunder.
Detsamma råder för skälighetsbedömningar som alltid lämnar ett stort utrymme för tycke. Enbart
om det hade funnits lagreglerade bevisvärderings- och skälighetsbedömningsmodeller hade nämndemännen haft en nackdel i förhållande till juristerna. Härtill måste vägas in att även om juristen
anses ha bättre insyn i bevisteorin och metodiken så innebär detta också en ökad risk för att generalisering och teknokrati får avsevärd tyngd i stället för omständigheterna i det individuella fallet. Att
hålla balansen mellan förutsebarhet och materiell rättssäkerhet är svårt. Samtidigt som en enskild
bedömning ska vara rättssäker måste även en prövning vara förutsebar, d.v.s. lika fall ska bedömas
lika och vice versa ska olika fall bedömas olika. Det kan vara svårt att förena med den materiella
rättssäkerheten i det enskilda fallet. Då värderingar och skälighetsbedömningar sker på allt för primitiva grunder är det uppenbart att den ökade livserfarenhet och mångfald som nämndemännen medför, i förhållande till lagfarna domare som oftast har bakgrund inom Regeringskansliet, innebär att
fler omständigheter kommer att beaktas i bedömningen. Nämndemännens okunskap om juridik,
bevislära och metod blir en motvikt mot generaliseringen som annars kan få allt för stor betydelse i
domstolens värderingar och skälighetsbedömningar. Nämndemännen kan anses representera den
materiella rättssäkerheten i det enskilda fallet, medan den lagfarne domaren representerar förutsebarheten och systemet på det generella planet.
En annan aspekt av väsentlig betydelse är huruvida de lagfarna domarna i jämförelse med nämndemännen är mer kyligt objektiva och inte blir föremål för subjektivism lika lätt. Det är viktigt att
förstå att bevisvärdering och skälighetsbedömningar i sig aldrig kan vara objektiva. En person i
domstolen kan försöka åstadkomma en så objektiv prövning som möjligt, men i slutänden måste
denne ta ett beslut som kommer att vara subjektivt; t.ex. måste en person antingen frias eller fällas
78
och en vårdnadsfråga måste avgöras till en persons nackdel. Både lagfarna domare och nämndemän
är påverkade av accidenser i tid och rum samt kan försöka skala bort dessa genom medvetenhet.
Ironiskt nog är denna bortskrapning en subjektiv åtgärd i sig, eftersom att det grundar sig på att
personen subjektivt avgör vad som är objektiv respektive subjektiv information i ett fall. Då är man
återigen tillbaka i det som kallas bevisvärdering och skälighetsbedömningar, vilket ger resultatet att
denna alltid är subjektiv! Vad som ska anses vara relevant och tillmätas betydelse är behäftad med
människors förnuft i rätten, vilket är målat av subjektiva inslag så som t.ex. politik, moral, social
uppfattning, erfarenhet, fördomar m.m. Trots att det formellt sett kan förmodas att lagfarna domare
är mer objektiva behöver inte detta betyda att de faktiskt är det. I teorin besitter utbildade domare ett
övertag och ska ha kännedom om felkällor, felmarginaler, bevislära och metod. I realiteten har undersökningar i såväl Sverige som utlandet visat att lagfarna domare är föremål för samma typ av
subjektivism som lekmän. Till dess att en mer lagreglerad och ordnad metod inte används i syfte att
åstadkomma en korrekt bevisvärdering eller skälighetsbedömning kan det inte uttryckligen påstås
att lagfarna domare är mindre subjektiva än nämndemännen. Att en sådan teknik eller metod inte
används påvisar att bevislära och bevismetod är ett fortsatt eftersatt område inom juristvärlden. Att
samtliga utslag i domstolen i slutänden vilar på subjektivism kan dessutom vara ett vägande skäl till
att ha nämndemän i domstolen. Det föreligger samtidigt en poäng i att de lagfarna domarna, precis
som resterande människor, är subjektiva i sina värderingar och bedömningar. Det är nämligen ett
talande argument för att lagfarna domare kan göra en lika mänsklig värdering, eftersom de också är
människor.
Utöver de undersökningar som blivit sammanställda av Diesen och Bolding, rörande den lagfarne
domarens ställning och påverkan på nämndemännen, är det av Karnovs undersökning klargjort att
nämndemannamål är högst ovanligt. Det kan mot bakgrund av detta ifrågasättas om den fördel som
nämndemän faktiskt kan medföra i bevisvärderingen och skälighetsbedömningen är av verklig
nytta? Här kan det föreligga ett missförstånd från nämndemännens sida. Dessa kan mycket väl
missförstå skillnaden mellan rättsfrågan och bevisfrågan när dessa är nära sammankopplade med
varandra. Det kan även vara så att nämndemän med hänsyn till den lagfarne domarens erfarenhet
och ställning tar starka intryck av dennes åsikter och viker sig. Att det förekommer få nämndemannamål och rätten oftast når konsensus kan dessutom vara ett tecken på att den lagfarne domaren
och nämndemännen har gjort samma bedömning. Det betyder inte per automatik att bedömningen
har varit riktig. Bedömningen kan ha varit bra eller dålig och beror på vad som förekommit vid den
enskilda överläggningen.
Att utbilda nämndemän i dessa frågor skulle förvisso öka deras grundläggande kunskaper, men det
79
skulle samtidigt innebära att de inte kan anses vara ”rena lekmän”. Varför i sådana fall inte ha helt
utbildade jurister? Det finns redan utbildade jurister tillgängliga. Det är även anledningen till att
nämndemän inte får en mer avancerad utbildning än en grundläggande utbildning. Naturligtvis ska
även nämndemän ha vetskap om att de inte ska vara subjektiva, att de ska lägga fördomar åt sidan
och värdera utsagor med ett objektivt synsätt. Syftet är dock inte att nämndemän ska besitta kunskap om en särskild bevisvärderingsmetod som ändå inte används i praktiken. Den svenska processrätten förutsätter en fri bevisvärdering så länge kraven på objektivitet, motivering och tydlighet
iakttas. Nämndemän ska ytterst medföra livserfarenhet i förhållande till den lagfarne domaren. Att
bedömningen på ett eller annat sätt i slutänden vilar på subjektivism är inte nämndemännens fel,
utan ett tecken på att metodiken och kunskapen inte är tillräckligt utvecklad. Det är dock mycket
möjligt att medvetenheten om felkällor, metodutveckling och bevislära skulle få ökad betydelse för
det fall att rätten bestod av bara jurister. Problemet är att en sådan utveckling förutsätter att bedömningen inte sker på primitiva grunder. Dessutom är det inte troligt att domstolen i sig hämmas av att
utveckla den juridiska metoden p.g.a. nämndemännens medverkan. Det finns ingen logik i att
frånvaron av nämndemän skulle medföra att de lagfarna domarna börjar utveckla bättre metoder.
Tvärtom är det så att många jurister faktiskt saknar fördjupad kunskap i de olika juridiska metoderna som finns att tillgå.
En bedömning kräver mångfald i rätten för att olika åsikter ska komma fram. Det råder ingen
tvekan om att det inom kretsen lagfarna domare kan finnas olika åsikter om saker och ting, men att
det generellt sett är en homogen grupp i jämförelse med t.ex. hela juristmarknaden eller hela
Sveriges befolkning. Att ha en alldeles för homogen grupp skulle kunna leda in på teknokrati och
utveckling av system som objektivt sett kan förefalla att göra objektiva bedömningar. Frågan är om
man vill gå från en mänsklig bedömning med ett subjektivt förnuft till ett system som kalkylerar
utgången genom generaliseringar och bestämda premisser?
4) Kostnad kontra ineffektivitet
Med hänsyn till hur ersättningsreglerna är utformade för nämndemän råder det inget tvivel om att
det utifrån samhällsekonomisk synvinkel är kostnadsbesparande med nämndemän. Nämndemannautredningen visar att kostnadsposten förvisso är stor, men det måste ses mot bakgrund av alternativen. Att ersätta tre nämndemän med tre lagfarna domare skulle medföra radikalt ökade kostnader för
samhället, vilket skulle innebära att fler lagfarna domare måste anställas i domstolen. Deras löner är
betydligt högre än de arvoden som nämndemän tar del av. Ett radikalare alternativ vore att ge utökad endomarkompetens. Nämndemannautredningen har angivit ett sådant förslag för mindre allvarliga mål, men att införa det generellt och i för stor utsträckning vore en rättssäkerhetsbrist. Över80
läggningen skulle därigenom vara ett minne blott. Det är just vid denna tidpunkt som den juridiska
lösningen kan prövas. Nämndemännens medverkan är till uppenbar nytta vad gäller pedagogiken
och hållbarheten i ett utfall. Enbart deras närvaro gör att den lagfarne domaren måste förklara saker
och ting på ett mindre komplicerat sätt. Det gör att juridiken redan från början förklaras för vanligt
folk och toleransen för utfallet får en indirekt prövning. I teorin medför överläggningen så pass
mycket utifrån rättssäkerhetssynpunkt att den är viktig att bevara. Det är när överläggningen enbart
består av en enda person, d.v.s. inaktiva nämndemän, som den enbart medför en kostnad. Att så kan
vara fallet är mycket möjligt. Den lägre kostnaden kan med detta synsätt i och för sig medföra ineffektivitet då varenda sak kan behöva förklaras av den lagfarne domaren till nämndemännen. Det
kan även leda till att allt hålls på en för okomplicerad nivå. Den lagfarne domaren hade t.ex. kunnat
avgöra målen mer effektivt om enbart denne deltog i dömandet. Denna ineffektivitet neutraliseras
dock av de pedagogiska vinsterna och rättssäkerhetsvinsterna som överläggningen förmodas ge. Det
blir därför ytterst en fråga om hur mycket resurser man är villig att lägga på rättsväsendet. Har rättssäkerhet ett pris överhuvudtaget? Att avskaffa nämndemän p.g.a. kostnadssynpunkt utan att ersätta
de är dock inte ett verkligt alternativ.
5) Sammanfattning
Att åstadkomma demokratiska inslag, kontroll och skydd blir svårt mot bakgrund av juristens ställning och hur nämndemannasystemet är utformat; nämndemän har svårt att påverka. Det är troligt att
nämndemän upprätthåller legitimiteten och förtroendet till domstolarna samt statsmakten. Det
allmänna rättsmedvetandet torde inte få betydelse med hänsyn till att domstolen officiellt ska skilja
åt juridik och politik. Dessutom är den rättsbildande funktionen framförallt i Högsta domstolen; i
hovrätterna och kammarrätterna saknar nämndemän majoritet. Utformningen av nämndemannasystemet och hur det förhåller sig i realiteten vittnar om att nämndemän tycks sakna funktionen av
”folkdomstol”. Då värderings- och skälighetsbedömningar fortfarande sker på primitiva tillvägagångssätt kan det inte med säkerhet uteslutas att nämndemän, i likhet med jurister, är lämpade att
göra bedömningarna. Nämndemän medför i övrigt såväl kostnadsbesparingar som pedagogiska
vinster i rättsväsendet.
5.2 Vilken funktion har nämndemän?
Av de rättspolitiska skälen framhävs två funktioner med nämndemän. Nämndemän ska dels fylla en
dömande funktion, dels fylla en kontrollerande funktion. Är denna dubbelfunktion möjlig eller har
vi att göra med en tredje variant i form av en kontroll-dömande funktion? Funktionsbestämningen
är av stor dignitet för att avgöra om nämndemannasystemet är konstruerat på rätt sätt.
81
1) Dömande funktion
Det finns flera faktorer som tyder på att nämndemän innehar en dömande funktion. Till de teoretiska argumenten i rättspolitiken hör att nämndemän ska vara med och bestämma vad som är rättvisa
och det allmänna rättsmedvetandet. De ska även tillföra livserfarenhet och en bättre bevisvärdering.
Samtliga dessa faktorer pekar på att nämndemännens funktion är dömande. Rättvisa är ett oklart
begrepp och finns i samtliga mål. Med den dömande funktionen blir nämndemän en del av utgången
i målet och kan därför inte kontrollera att utgången är rättvis; hur ska de kontrollera sig själva? Det
är en skillnad mellan att kontrollera att domstolen dömer rättvist och att vara en del av rättvisebedömningen. Att det allmänna rättsmedvetandet inte får någon större betydelse i praktiken har
konstaterats ovan, men detta styrker enbart att nämndemän har en strikt dömande funktion utifrån
synsättet att den dömande makten inte ska utgå utifrån politiska ställningstaganden utan utifrån gällande rätt. Vidare är nämndemännens breddade livserfarenhet en del av bevisvärderingen. Bevisvärderingen sker utifrån obestämda ramar, men på det processmaterial som har presenterats. Det är därför en del av den juridiska prövningen och i slutänden en del av den dömande makten. Den dömande funktionen blir ännu tydligare när det ses i ljuset av nämndemannasystemets uppbyggnad. Den
individuella rösträtten vittnar om att vardera nämndemän bär ett enskilt och gemensamt ansvar med
den lagfarne domaren för domens riktighet. Det är inte längre en kollektiv röst som sätts i förhållande till en lagfaren domares röst, utan samtliga i rätten har formellt sett samma dignitet. Nämndemännens uppgift är att döma korrekt med den lagfarne domaren, inte att kontrollera att denne dömer
riktigt. Det tydliggörs också av reglerna för avstängning och entledigande. En nämndeman kan i
princip inte entledigas eller stängas av p.g.a. att denne varit ”obekväm” vid rättstillämpningen eller
bevisvärderingen. Undantagsvis kan dock uppenbart felaktig rättstillämpning, som har varit återkommande, medföra konsekvenser i detta avseende.
Att nämndemän har en dömande funktion kan ifrågasättas. Nämndemän har en begränsad kunskap
inom juridik och är därmed av begränsat värde vid bedömningen av rättsfrågan. Samtidigt är det
klart att nämndemannasystemet är ämnat att se ut så, eftersom att den information och utbildning
som erbjuds är begränsad. Kan en person som saknar en grundläggande utbildning i juridik anses
bära en dömande funktion och ett juridiskt ansvar? Flera svåra fall innebär att gränsen mellan
rättsfrågan och bevisfrågan suddas ut. I den dömande funktionen ingår dessutom inte enbart att
bedöma bevisfrågan utan även att bedöma rättsfrågan. Nämndemännens syfte är inte att utreda eller
att avgöra rättsfrågan. I jämförelse med särskilda ledamöter syftar inte nämndemän till att medföra
särskild sakkunskap som kan vara till nytta vid bedömningen av rättsfrågan. Problematiken väcker
ändå den grundläggande frågan om vilken funktion nämndemän kan tänkas ha. Frågan kompliceras
82
ytterligare mot bakgrund av bristande kunskap i fråga om metod som t.ex. den grundläggande rättsdogmatiska metoden och rättskälleläran samt de arbetsvillkor som råder för nämndemän. Ersättningen är blygsam, nämndemän deltar inte i skrivningen av domskälen och är i praktiken enbart närvarande under huvudförhandlingen och överläggningen. Då nämndemän inte kan medföra någon
nytta i rättsfrågan och delta i hela processen fram till avkunnande av domen innebär det att den
dömande funktionen enbart är fiktiv. Att inneha en fiktivt dömande funktion är inte detsamma som
att inneha en dömande funktionen. Saken sätts inte i bättre ljus med hänsyn till att nämndemän
innehar den dömande funktionen främst p.g.a. politiska meriter. Med andra ord förutsätter den
dömande funktionen grundläggande kunskaper i juridik. I avsaknad av juridisk expertiskunskap och
deltagande under hela processen fram tills domen är skriven förblir nämndemännens dömande
funktion otydlig samt osäker. En sorts fiktiv halvfunktion.
2) Kontrollfunktion
Vad skulle då tyda på att nämndemän innehar en kontrollfunktion? Egentligen är det enbart det faktum att nämndemän deltar i den dömande verksamheten. Genom att delta på huvudförhandlingen
och överläggningen får de insyn i domstolens arbete. Som redan påpekats är huvudförhandlingarna
oftast öppna för allmänheten (sexualmål kan t.ex. omfattas av stängda dörrar). Överläggningen har
allmänheten inte tillträde till, men det som förekommer under denna omfattas av kvalificerad sekretess. Eventuella oegentligheter kan därför inte avslöjas till t.ex. media. Att kontrollfunktionen inte
är möjlig tydliggörs även av att nämndemän är en del av den dömande verksamheten och åtminstone innehar en fiktivt dömande funktion. Nämndemän är som sådana inte att betrakta som utomstående som har till uppgift att kontrollera domstolen, utan är en del av rätten som ska döma i
enskilda mål. Dessutom är domstolen under kontroll av andra organ som t.ex. Justitiekanslern. Nämndemän kan enbart utgöra ett kontrollplank rent pedagogiskt och hjälpa den lagfarne domaren att
göra domen förståelig för allmänheten, men det är mycket tveksamt om de i övrigt kan fylla funktionen av att vara kontrollanter av domstolen. Kontrollfunktionen är de facto nämndemännens formella möjlighet att påverka utgången i det enskilda fallet genom sin individuella rösträtt. Ser man till
hur lämplighetskravet är utformat tar det även sikte på nämndemännens lämplighet i den dömande
verksamheten. Lämplighetskravet omfattar personens egenskaper att döma, inte personens lämplighet att kontrollera domstolen. Kan en person som ska vara en del av rätten vara lämplig och objektiv
nog att inneha den kontrollerande funktion? Det ska dock observeras att nämndemännens lämplighetskrav inte är lika högt ställt som för en ordinarie domare, vilket är logiskt mot bakgrund av att de
inte besitter en dömande funktion som är likställd med varandra (se ovan). Ett lämplighetskrav hade
inte varit lika nödvändigt ifall det enbart var en kontrollfunktion. Samtidigt kan politiseringen av
83
nämndemannasystemet vittna om att de politiska partierna önskar insyn och kontroll av den dömande verksamheten, d.v.s. att nämndemän genom sin insyn ska få kunskap om vad som sker vid
överläggningarna för att därefter uppmärksamma politikerna på vilka brister som kan tänkas förekomma. Detta går dock inte ihop med den kvalificerade sekretessen som råder i teorin. Risken som
politiseringen medför kan dock inte uteslutas. Ifall argumentet om insyn i den dömande verksamheten är av verklig tyngd och värde ligger det närmare till hands att antingen hålla överläggningarna
inför allmänheten eller att tillgängliggöra dessa per videokameror t.ex. genom Internet. Då hade den
del av allmänheten som vill få insyn i överläggningen kunnat få det på ett effektivt sätt. Naturligtvis
kan detta medföra andra praktiska bekymmer, men det saknar betydelse för det rättspolitiska argumentet i form av att kontroll och insyn.
Det är vidare besvärande att nämndemän är i minoritet i högre instans. Detta är ett argument för att
nämndemän då kan anses ha mer utav en kontrollfunktion och att syftet är att få insyn. Det gör hela
situationen och problemet att definiera funktionen än svårare. Att de är i minoritetsställning i högre
instans tyder på att den dömande funktionen är underlägsen i förhållande till kontrollfunktionen.
Samtidigt föreslår Nämndemannautredningen att nämndemän ska tas bort helt i högre instans. Hur
är detta rimligt med hänsyn till att ett av de bärande argumenten för nämndemännens vara är att de
ska tillföra insyn och en demokratisk kontroll? Ifall inga nämndemän ska finnas tillgängliga i högre
instans innebär det att de främst fyller funktionen av att döma där de förekommer. Varför skulle
t.ex. tingsrätten eller förvaltningsrätten vara i större behov av att bli kontrollerad än hovrätten eller
kammarrätten? Varför finns det inga observatörer i Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen? Om nämndemän har en kontrollfunktion bör de utan tvekan vara en del av de högre instanserna. Systemet blir annars inkonsekvent. Det centrala är då deras närvaro och inte rösträtt.
3) Kontroll-dömande funktion
Den uppmärksamme läsaren kan konstatera att nämndemannasystemets ologiska uppbyggnad inte
stämmer överens med de rättspolitiska argumenten. Tankarna förs snabbt till frågan om den osäkerhet som råder mellan om nämndemän innehar en dömande funktion eller en kontrollfunktion innebär att de faktiskt besitter en kontroll-dömande funktion; om ja, vad är i sådana fall skillnaden
mellan en kontroll-dömande funktion och en rent dömande funktion? Frågan gäller om det kan utmålas någon skillnad mellan att kontrollera dömandet och att faktiskt döma. Det finns en nyansskillnad som delvis har påpekats. För att kunna döma krävs det att man har en grundläggande utbildning i juridik; man måste ha förståelse för rättsregler och hur bevisläran förhåller sig till detta
för att anses ha en rent dömande funktion. Att enbart biträda den lagfarne domaren i dennes dömande verksamhet vittnar ytterst om att funktionen är densamma som för en jury; att avgöra vilken
84
vikt de faktiska omständigheterna ska få i bevishänseende och att detta överensstämmer med rättvisan. Genom att nämndemän enbart har en begränsad dömande funktion blir det en säregen kontrollfunktion. Medan den lagfarne domaren är insatt i rättsfrågorna och rättsreglerna, förvisso är
denne även insatt i bevisvärderingen, är nämndemän enbart till nytta vid bevisprövningen. Därför
har man i Sverige trots allt åstadkommit en skillnad mellan nämndemän och den lagfarne domaren
som motiven tidigare har pekat på att jurysystemen i utlandet medför; som det svenska nämndemannasystemet avser att förhindra. Funktionsuppdelningen vittnar om att nämndemän därför bär en
kontroll-dömande funktion där den lagfarne domarens generella synpunkter läggs till grund för att
applicera konkret fakta i det enskilda fallet. I denna kedja sker det en indirekt kontroll av nämndemän. Saken är dock komplicerad eftersom att det av uppenbara skäl är svårt att upprätthålla skillnaden mellan att döma och att kontroll-döma. Man kan dessutom undra vad det är nämndemän ska
kontrollera genom kontroll-dömandet? Är det verkligen så att de ska kontrollera att utgången i
målet blir rättvis eller att bevisvärderingen blir rimlig? En parallell kan dras till jämförelsen med
intresseledamöter som faktiskt representerar olika intressen i en tvist. Kan nämndemän tänkas representera något intresse? Närmast till hands kan tyckas att de representerar politiska partier p.g.a.
politiseringen (detta berörs nedan i avsnitt 5.3). Den kontroll-dömande funktionen kan dessutom anses vara en förtroende-dömande funktion, d.v.s. att de avser att skapa förtroende till dömandet.
Den blandade funktionen som nu redovisats för tyder på att vi befinner oss i ett gränsland rörande
nämndemännens verkliga funktion. Desto mer deras funktion analyseras, desto mer blir det oklart.
Enligt min mening kan man dock tyckas utläsa att de har framförallt en dömande funktion fast med
tillkommande indirekta inslag av kontroll av dömandet i det enskilda fallet. Systemet är dock mot
bakgrund av ovanstående inkonsekvent och det kan inte hävdas att nämndemän bär någondera
funktion i sig. Kontrollfunktionen måste avfärdas helt med hänsyn till att den i praktiken inte kan
fullgöras. Den dömande funktionen är enbart fiktiv p.g.a. att den enbart kan fullgöras i begränsad
omfattning och främst i bevisvärderingen. Därför förefaller det rimligast att nämndemän bär en
kontroll-dömande funktion med inslag av funktionen att inge förtroende.
5.3 Allsidighet och politisk rekrytering
För att nämndemän ska kunna fullfölja sin funktion och sitt syfte krävs det att man ser över problemet med allsidighet och rekryteringsprocessen. I det följande ska dessa två faktorer belysas mot
bakgrund av vad som framkommit i det undersökta materialet.
1) Bristande allsidighet undergräver syftet med nämndemän
Om syftet antas vara att nämndemän ska medföra nytta i bedömningen av rättvisa, det allmänna
85
rättsmedvetandet och bevisvärderingen krävs det att nämndemannakåren är allsidigt sammansatt för
att olika livserfarenhet och bakgrund ska blir representerad. Hur ska olika åsikter som finns i samhället annars komma fram i rätten? Därför måste kåren vara allsidigt sammansatt sett till ålder, kön,
etnicitet, yrke och social bakgrund. Det är framförallt faktorn ålder och etnicitet som varit föremål
för diskussion och där det förelegat påtagliga bekymmer (i det kan indirekt även frågan om yrke och
social bakgrund inräknas). Att nämndemän syftar till att utgöra ett pedagogiskt bollplank till de lagfarna domarna kan inte heller förverkligas om lekmännen som väljs är återkommande och samma
personer från en viss krets. Till slut kommer ”lekmännen” inte att anses vara lekmän och i stället
börja acceptera och tänka i juridiska resonemang. Dessutom är det som så att en nämndemän som
har erfarenhet får en viss begränsad juridisk kompetens, vilket denne inte borde ha med hänsyn till
att flera utredningar/propositioner påvisar en tydlig vilja att bevara lekmannakaraktären.
Den bristande allsidigheten har uppmärksammats sedan länge, men de politiska partierna har gjort
föga för att lösa problemet. Tvärtom krävs det i flera partier att man är t.ex. partimedlem för att överhuvudtaget kunna bli nämndeman. De förändringar som har gjorts hittills har inte varit tillräckliga
för att komma till rätta med problemet; de politiska partierna har varnats för att åtgärder kan komma
att vidtas för det fall att saken inte löses självmant. Ser man till mandattiden finns det ingen begränsning för hur många mandatperioder en person kan sitta. En nämndeman kan bli omvald gång på
gång ifall denne önskar det och lyckas bli det. Att personer som inte har varit nämndemän tidigare
ska få företräde har inte kunnat förverkligas då en stor del av dessa väljs från en återkommande och
sluten krets. Liknande problem finns i alla nordiska länder. Politiseringen har tvärtom tillfört att en
person som varit nämndeman tidigare anses besitta en viss erfarenhet av uppdraget, varför denne
med stor sannolikhet kan bli omvald. Det svenska systemet misslyckas med att åstadkomma en
spridd nämndemannakår. Arbetsvillkoren förutsätter en formell rätt till ledighet som behövs från
arbetet p.g.a. sammanträden och resor, men i praktiken medför uppdraget särskilda olägenheter för
en person som har barn och är mitt i sin yrkesmässiga karriär. Ersättningen är blygsam, vilket kan få
många att avstå från uppdraget. Så länge systemet grundar sig på frivillighet att vara nämndeman
kan det därför inte förväntas att yngre personer som har fullt upp med annat kommer söka sig till
uppdraget; att kräva ledigt från sitt arbete för att vara nämndeman kan dessutom riskera att påverka
relationen till ens arbetsgivare på ett negativt sätt. Regeln om rätt till ledighet har i vart fall inte gett
resultat och det är fortfarande en allt för gammal nämndemannakår. Kåren har blivit mer blandad
sett till etnicitet under senare år, men är fortsatt eftersatt även i det avseendet. Sammantaget riskerar
rätten att bli homogen och syftet med nämndemän att undergrävas.
Det kan dessutom ifrågasättas varför nämndemannakåren till en klar majoritet består av personer
86
som är aktiva i ett politiskt parti. Flera aktuella demokratiundersökningar tyder på att politiska partier under hela 90-talet förlorat och fortsatt förlorar fotfäste bland vanligt folk. Enbart cirka 3,9 procent av de röstberättigade är medlemmar i ett politiskt parti. En klar majoritet på 96,1 procent är
fristående i förhållande till de politiska partierna. Varför ska denna majoritet bli representerad av en
minoritet aktiva politiker? Om allsidigheten avser att belysa social bakgrund kan även en sådan faktor som politisk aktivitet tillmätas betydelse. Det är då uppenbart att allsidigheten inte är rimlig så
länge i princip enbart politiker blir nämndemän. Att partierna i sina stadgar dessutom ställer krav på
politiskt medlemskap och aktivt avvisar personer som inte tillhör ett parti, eller ber denne bli medlem i partiet, tyder på att det saknas vilja att inse verkligheten.
Huruvida införandet av en fri kvot på hälften av nämndemannaplatserna är en tillräcklig åtgärd för
att lösa den bristande allsidigheten är osäkert med hänsyn till att t.ex. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt påtalat att fler åtgärder är nödvändiga avseende rekryteringsprocessen. Remissinstanserna har inte exemplifierat eller redovisat kritiken mer ingående. Ett uppenbart problem är att
Nämndemannautredningen inte löser problemet med politiseringen i sig genom den fria kvoten. För
att garantera allsidigheten krävs det mer radikala förändringar. Det kan t.ex. inte uteslutas att den
fria kvoten kommer att innebära att partivänner söker efter egna vänner som kan bli nämndemän.
Förvisso kommer inte dessa personer att ha direkt koppling till ett politiskt parti, men likväl till personerna i partiet. En sådan risk kan också medföra att enbart en viss krets av personer kommer att
föreslå kandidater till den fria kvoten. Det är därför ingen garanti för att den fria kvoten breddar
nämndemannakåren. Särskilt besvärande är att Nämndemannautredningen föreslår att den fria kvoten enbart ska tillämpas för det fallet det är möjligt. I realiteten kan det innebära att det fortsatt
kommer att vara partimedlemmar som får uppdraget. Den fria kvoten förutsätter således att medborgarna frivilligt anmäler sitt intresse. Att den fria kvoten inte föreslås vara ett krav innebär att de
politiska partierna inte kommer att behöva bredda sin rekrytering. Tvärtom innebär deras inställning
att inte bredda rekryteringen, under förutsättning att vanliga människor inte bryr sig om nämndemannavalet, att politiseringen kommer vara fortsatt säkrad. En sådan risk är inte acceptabel.
I synnerhet ska detta ses mot bakgrund av att resterande nordiska länder sedan flera år tillbaka har
infört ett system där vem som helst får anmäla sitt intresse. I samtliga länder har ingen begränsning
införts på att det ska vara bara 50 procent som är fristående från politiska partier. Trots detta har
praktiska problem funnits kvar och allsidigheten har fortsatt brustit p.g.a. politiseringen. Kritik har
därför riktats i sin helhet mot rekryteringsprocessen, d.v.s. att den vilar på att politiska partier
fortsatt nominerar personer och att valet sker i politiska församlingar. Det ska jämföras med England och USA som har slumpmässiga val ur register för jurysystemet som bättre garanterar en all87
sidig och föränderlig sammansättning. Genom slumpmässiga val har man kunnat åstadkomma en
blandad sammansättning. Detta har dock avfärdats av de nordiska länderna p.g.a. risken att lämpligheten inte går att bedöma. Till nämndemannasystemets försvar kan förvisso åberopas att det inte
ställs något krav på allsidighet vad gäller ordinarie domare. För att utses till detta är det enbart sakliga grunder som ska beaktas. Det kan verka inkonsekvent att ha ett allsidighetskrav på nämndemän,
men inte på de ordinarie domarna som också ska grunda sig på folkets mandat och representera
dem. Tvärtom är det just bristande allsidighet bland ordinarie domare som motiverar en allsidig nämndemannakår. Bristande mångfald är inte ett problem enbart i nämndemannasystemet utan i hela
domstolsväsendet.
2) Politisk rekrytering undergräver domstolens legitimitet och förtroende; subjektiv respektive objektiv oberoende och opartiskhet
Att nämndemännens mandat inte vilar på direkt demokrati, d.v.s. att medborgarna inte själva kunnat
rösta på vilka de vill se som nämndemän, kan undergräva domstolens förtroende. Hur ska nämndemän kunna bidra till ökat förtroende till domstolarna när de är nominerade och valda av politiska
organ som de själva tillhör? Politikerna och Nämndemannautredningen tycks ha accepterat tankesättet att det är tillräckligt att nämndemän deltar för att bibehålla förtroendet och legitimiteten till
domstolarna. Det är fel. Dessa faktorer är också beroende av hur nämndemän blir valda. Ett domstolssystem med lekmän måste vara demokratiskt hållbart och medföra allsidighet. Faktum är att
den politiska rekryteringen är en bidragande orsak till att allsidigheten brister. Målsättningen att förbättra förtroendet till domstolen ska särskilt ses mot bakgrund av att Förtroendeutredningens generella resultat visade att domstolen tappat i förtroende bland allmänheten.
Nämndemannautredningen har delvis valt att luckra upp ansökningsförfarandet, men samtidigt begränsat den fria kvoten till 50 procent av platserna. Att öppna upp ansökningsförfarandet är något
som skulle vara att likställa med systemen i Danmark, Finland, Norge och England (Magistrates).
För det första är ett sådant förslag inte tillräckligt. För det andra är det att ta ställning mot den
politiska rekryteringen för att därefter ändå försvara den i viss utsträckning. Det har betonats att
beredandet och valet av nämndemän även fortsättningsvis ska ske i kommun- och landstingsfullmäktige. Det bärande argumentet har varit att dessa organ vilar på folkets mandat från de direkta
och allmänna valen. Argumentet om att indirekt demokrati skulle vara tillräckligt för alla typer av
samhällsfrågor är dock en fiktion om att politiker vet bäst. I ett modernt rättssamhälle krävs det
större deltagande från allmänheten. Valet av nämndeman hade varit ett ypperligt tillfälle där allmänheten hade kunnat få direkt inflytande t.ex. genom att få rösta på vilka kandidater de vill se som
nämndemän. Det hade luckrat upp politiseringen av nämndemannasystemet och medfört att förtro88
endet vilade på ett direkt mandat från folket. Ett förtroende baserat på ett direkt mandat från folket
är alltid starkare än ett förtroende som är baserat på ett indirekt mandat från folket. Ett slumpurval
skulle också vara mer rättfärdigat än ett politiserat system, eftersom ett sådant system dels skulle
innebära en nämndemannaplikt, dels att alla hade haft möjligheten att bli valda och bli en del av
rättsväsendet. Makten i Sverige är redan tillräckligt centraliserad till politikerna. För mycket makt
över rättsväsendet riskerar att korrumpera och skapa förtroendebrist.
Ett bärande argument för den politiska rekryteringen har varit att de politiska organen hittills har
skött rekryteringen väl utifrån den lämplighetsbedömning som ska göras. Att politiska organ skulle
besitta en bättre möjlighet att bedöma lämpligheten hos en person än vanliga medborgare eller andra fristående organ är inte troligt. Faktorer som ”omdömesförmåga”, ”självständighet” och ”övriga
omständigheter” är ytterst vaga begrepp som kräver en subjektiv tolkning av lämpligheten. Det kan
nästintill liknas vid en bevisvärdering som måste göras i ett brottmål. Alla människor kan göra en
lämplighetsbedömning. Den enda faktorn som styrs i viss mån av objektivitet är ”laglydnad”, vilket
kan bedömas mot bakgrund av brottsregistret. Att den politiska rekryteringen säkerställer att de valda nämndemännen är lämpliga är inte troligt. Det ska ses i förhållande till att slumpurval inte skulle
riskera lämplighetsbedömningen. En lämplighetsbedömning av nämndemän ska lämpligen inte ske
enbart före valet utan även efter valet. Det är faktiskt först under dennes tjänstgöring som lämpligheten faktiskt kan bedömas. Reglerna om avstängning och entledigande vittnar om att lämpligheten
är viktig även efter valet. Lämplighetsbedömningen är dessutom starkt beroende av att den valda
nämndemannen oftast är partimedlem. Denne har fått sitt uppdrag framförallt p.g.a. sina politiska
meriter och inte för att den i sig anses ”lämplig”. Att lämplighetsbedömningen ska göras av de
politiska organen eller av kommun och landsting finns det inte skäl för. En sådan bedömning är svår
att göra på förhand och innebär subjektiva bedömningar. Efter valet finns det däremot ett fristående
organ (ÖFN) som bedömer frågor om avstängning och entledigande på personens tjänstgöringsunderlag. Lämplighetskravet torde få större betydelse efter valet än före valet. Det bör även föreslås
ökade möjligheter för parterna att göra lämplighetsbedömningar och att få utesluta nämndemän utan
att behöva ha skäl för detta (jfr med USA:s och Englands jurysystem, men även svenska tryckfrihetsmål). Att politiker hittills ansett att de själva har ett exklusivt sunt förnuft att göra denna bedömning är i sig ett tecken på osunt förnuft.
I Sverige föreligger ingen risk för politisering av nämndemannasystemet, utan det är i praktiken
fullständigt politiserat. Nämndemannasystemet upprätthålls på politiska grunder i såväl ansökningsförfarandet som valförfarandet. Det är främmande för en modern rättsstat. Då Sverige bundit sig till
att efterleva Europakonventionen, som dessutom får en bredare tolkning än de vanliga rättskällorna,
89
måste nämndemannasystemet ses i ljuset av artikel 6 (1). Förtroendet och legitimiteten till domstolen vilar på att den är subjektivt och objektivt oavhängig samt opartisk. Den politiska rekryteringen medför en risk för att domstolen är obehörigen påverkad av de politiska partierna respektive
politiker samt för att det kan finnas viljor i rätten att antingen gynna eller missgynna en av parterna
p.g.a. politisk ideologi och partimedlemskap. Enligt Europadomstolens praxis måste saken ses från
ett subjektivt och objektivt synsätt. Det krävs inte enbart att rättens domare i ett konkret fall är
opartiska och oavhängiga, utan även att det inte föreligger något tvivel om rättens opartiskhet och
oavhängighet utifrån ett objektivt betraktelsesätt. Då nämndemannasystemet inte blivit prövat av
Europadomstolen måste vi hänföra oss till de prövningar som har skett av intresseledamöter och
jurymän samt deras förenlighet med artikel 6 (1) Europakonventionen.
Europadomstolens praxis av intresseledamöter har lett till att det blivit accepterat. Det anses inte i
sig strida mot Europakonventionen. Det måste härvidlag betonas att skillnaden mellan intresseledamöter och nämndemän är att de förstnämnda i Sverige utses av parterna eller genom andra organ
som t.ex. branschorganisationer och Domstolsverket. Det sker inte på politiska grunder. Intresseledamöterna anses dessutom företräda ett visst intresse samtidigt som nämndemän formellt sett inte
ska göra det. Europadomstolens praxis uppvisar enstaka fall där det varit fråga om den subjektiva
opartiskheten och oavhängigheten. I ett fall berördes delvis frågan om ett partimedlemskap kan
anses rubba opartiskheten och oavhängigheten (jfr Pabla Ky mot Finland). Enbart den omständigheten medförde inte att konventionsbrott förelåg, men det är viktigt att påpeka att intresseledamoten
i det fallet inte var vald genom ett politiskt system. Kan inte en nämndeman – som utses av sitt politiska parti – också anses representera ett intresse? Denne har ju blivit vald av sitt parti p.g.a. sina
politiska meriter. Med en sådan stark koppling är det logiskt att nämndemän riskerar att anses företräda ett visst politiskt intresse, trots att så inte ska vara fallet till skillnad från intresseledamöter.
Det kan också ifrågasättas om det är acceptabelt att nämndemän ska ha koppling till politiska partier
med hänsyn till att de ska avgöra brottmål, förvaltningsmål och vissa familjemål. Samtliga tre måltyperna är av känslig karaktär och är inte lämpade för att politiska värderingar eller ideologier får ett
för stort utrymme. Särskilt känsligt är det i brottmål och förvaltningsmål där motparten oftast är
staten. Att paralleller kan dras mellan intresseorganisationer och politiska partier, som båda anses
representera intressen, gör att det kan ifrågasättas huruvida domstolen verkligen är oavhängig och
opartisk utifrån ett objektivt synsätt.
Avseende jurymän visar undersökningen av rättsfall att det finns ett antal exempel på när den subjektiva oavhängigheten och opartiskheten blivit föremål för prövning. Fallet Holm mot Sverige är
dock en prövning av den objektiva oavhängigheten och opartiskheten. Fallet är dessutom lämpligt
90
att applicera på nämndemannasystemet med hänsyn till att jurymän i Sverige i princip väljs på samma sätt som nämndemän, d.v.s. genom politisk rekrytering (att en bestämd kvot dessutom ska ha
varit nämndemän tidigare gör det inte bättre). Holm-fallet påvisar vilken problematik som kan inträffa när ledamöternas mandat vilar på politisk grund. En omständighet som ansågs fälla Sverige
var det faktum att jurymännen var partimedlemmar och att valet av de hade skett på politiska
grunder. Med beaktande av detta kan två obekväma situationer inträffa. För det första kan ett mål
med nämndemän vara både indirekt och direkt politiskt laddat; kan det då vara acceptabelt att ha
nämndemän i rätten? Ett exempel är utvisningsmål och brottmål där personen är av annan etnicitet
än svensk och då Sverigedemokratiska nämndemän ska delta i prövningen av målet. Saken har inte
ansetts omfattas av domarjäv i sig, men utifrån ett Europarättsligt perspektiv är det uppenbart att
främlingsfientliga åsikter kan få betydelse för rättens opartiskhet och oavhängighet såväl subjektivt
som objektivt. Hur ska det i ett sådant fall kunna antas att den Sverigedemokratiska nämndemannen
inte kommer att bedriva partiets ideologi och intressen? Det är då viktigt att betona att enbart det
objektiva synsättet är tillräckligt för att anse opartiskheten och oavhängigheten vara i fara. Det behöver inte vara så i det konkreta fallet. För det andra behöver inte ett mål vara politiskt laddat. Enbart det faktum att nämndemän är valda genom politisk rekrytering kan göra att medborgarna och i
synnerhet parterna i målet ifrågasätter domstolens förtroende och legitimitet. Det är en grundläggande rättighet att få sin sak prövad av en domstol som är helt fristående från politiker. Härvidlag är det inte konstigt att inse hur känslig frågan är och varför den fick internationell karaktär när
Assange-fallet var aktuellt. I grund och botten är det fråga om maktdelningsläran, d.v.s. att den
dömande makten och den politiska makten ska vara frånskilda från varandra. Att låta de politiska
partierna ha totalt inflytande över nämndemannavalet, medan förtroendet för de politiska partierna
och domstolarna minskar, riskerar att leda till att rättsstaten offras. Den förtroendekris som råder i
förhållande till de politiska partierna visar att medborgarna är kritiska till partipolitiken. En anledning till att större kritik inte väckts i nämndemannafrågan kan vara att människor inte förstått hur
nämndemannasystemet är uppbyggt (ett generellt ointresse går att konstatera med hänsyn till att
nästan ingen utöver partimedlemmar söker sig till uppdraget). Det finns ingen anledning att bevara
politikernas makt över nämndemannasystemet med hänsyn till att de politiska partierna inte har
något intresse i detta. Genom att låta de politiska partierna styra nämndemannavalet medges såväl
implicit som explicit att de politiska partierna de facto har ett intresse i detta. Bör en domstol vara
beroende av den politiska maktens intressen oavsett hur dessa ges uttryck för? Det är otroligt svårt
att försvara nämndemannauppdraget som ett opolitiskt uppdrag så länge den politiska rekryteringen
består. Ett politiserat nämndemannasystem tenderar att leda till kritik som är berättigad och baserad
på förtroendeförfall, legitimitetskris och politiska domstolar. Med andra ord moralförfall.
91
Sammanfattningsvis är frågan enkel; kan nämndemannasystemet anses utgöra ett konventionsbrott
mot Europakonventionen och rätten till en rättvis rättegång då ansöknings- och valförfarandet har
tydlig förankring i politiska organ? Att det föreligger brister i den subjektiva opartiskheten och oavhängigheten kan vara svårt att visa och i det fallet bör reglerna om domarjäv användas. Den stora
frågan är om nämndemannasystemet brister i den objektiva opartiskheten och oavhängigheten. Sverige har åsidosatt den traditionella maktfördelningen som anses råda i en modern rättsstat. Det är
inte nödvändigt att nämndemän faktiskt har politiska åsikter i sitt dömande. Risken att så är fallet är
dock påtaglig. Denna risk är tillräcklig ur en objektiv synvinkel. Det måste kunna gå att göra en
formell skillnad mellan rättskipning och rättsbildning, varvid det ska vara tydligt att domstolen är
fristående från politiska organ. Europadomstolens praxis förutsätter att domstolen formellt sett
framstår som objektiv. Allmänheten eller parterna ska inte ens kunna känna misstanken av att domstolen är påverkad av politiska partier eller politiska intressen. Att rekrytera ur de egna leden, att
förbehålla ansökan till enbart partimedlemmar och att valrätten är förbehållen politiska organ är
omodernt för ett modernt rättssamhälle. Om detta är ett opolitiskt uppdrag, vad är då ett politiskt
uppdrag? Nämndemannauppdragets politiska karaktär gör att systemet riskerar att strida mot Europakonventionens grundläggande syfte och inre väsen.
3) Är den politiska rekryteringen av nämndemän ett skydd för statsmakten?
Det är inte orimligt att försöka utröna vad syftet är med den politiska rekryteringen utöver de officiella skälen. Statsmakten torde vara den som har störst intresse av att behålla den politiska rekryteringen när saken sätts i ett större sammanhang. De komparativa studierna har visat att dömande funktioner i vårt rättsväsende oftast har politiska grunder. Jurymännens rekryteringsprocess är i grund
och botten exakt likadan som för nämndemän med vissa nyansskillnader. En grupp jurymän ska
t.o.m. tjänstgöra eller ha tjänstgjort som nämndemän. Särskilda ledamöter har länge utsetts av regeringen, men t.ex. ekonomiska och skatterättsliga experter utses numera direkt av en fristående
myndighet – Domarnämnden. Intresserepresentanterna utses vanligtvis av parterna själva eller Domstolsverket och har inte någon politisk grund. Det viktigaste att konstatera är dock att de ordinarie
domarna, som förväntas få sitt mandat och förtroende från folket, länge utsetts genom ett slutet förfarande med regeringen som valorgan. Efter ändringar råder det numera ett öppet ansökningsförfarande med Domarnämnden som beredande organ. Samtliga förslag överlämnas dock till regeringen
som har att fatta det slutliga beslutet. Med andra ord är det ett av Sveriges mest politiska organ som
utser de ordinarie domarna. För att saken ska ses i ett helhetsperspektiv måste det konstateras att
svårigheter kan uppkomma för statsmakten att motivera varför ordinarie domare ska få utses av ett
politiskt organ, men inte nämndemän. Att ordinarie domare och nämndemän förväntas fylla samma
92
formella funktion i rätten motiverar inte en diskrepans mellan de två. Tvärtom kan det anföras ännu
starkare skäl för att de ordinarie domare ska vila på ett direkt mandat från folket. Det är den grundläggande maktdelningsläran som åter blir aktuell; hur kan den dömande makten och den politiska
makten anses vara uppdelad när den sistnämnda påverkar vilka som ska bli ordinarie domare?
Varför ska enbart nämndemän inte omfattas av politisk rekrytering? Genom att inte avvika från
principen om att de dömande funktionerna ska utses av politikerna försvagas inte statsmakten. Ifall
nämndemän inte rekryteras genom ett politiskt system riskerar även frågan om hur ordinarie domare
ska rekryteras att väckas i framtiden. Naturligtvis finns det en avsevärd skillnad mellan nämndemän
och ordinarie domare i form av att den förstnämnda oftast är en aktiv politiker. Trots detta så kan
det på goda grunder ifrågasättas om politiker ska ha makt över vilka som ska tillsättas i den dömande makten. Politikerna styrs av partiövertygelse och ideologi. De har tillräckligt stor makt och det
finns inte anledning att låta politikerna ha fortsatt makt över rekryteringen av domstolsfunktioner,
utan detta kan mycket väl överlåtas t.ex. på en fristående myndighet. Det ska inte mer djupgående
diskuteras hur de ordinarie domarna bör utses. Det räcker med att konstatera att den politiska rekryteringen inte kan ifrågasättas utan att ifrågasätta statsmaktens övriga befogenheter. Möjligtvis är
det därför som Nämndemannautredningen aldrig konstaterar att det är ett grundläggande problem
med politiskt inflytande över valet av nämndemän. Statsmakten kan aldrig försvara att ett indirekt
mandat från folket är starkare än ett direkt mandat från folket; den politiska makten vilar på ett
direkt mandat från folket.
4) Finns det bättre rekryteringsalternativ?
Frågan om politisk rekrytering ska avrundas med att klargöra att det finns alternativ. Samtliga har
ett flertal gånger avfärdats av utredningar, nu senast av Nämndemannautredningen (se kapitel 2). De
tre alternativa system som jag har fäst vikt vid i de kommande förslagen är slumpmässiga urval, ett
särskilt valsystem och en fristående myndighet. Varje metod har sina fördelar och nackdelar, men
kan appliceras i samtliga föreslagna modeller beroende på vad man vill åstadkomma och hur modellen är konstruerad. De skäl som anförts mot dessa tre alternativ, att kandidaternas lämplighet inte
kan garanteras och att valet måste baseras på en folkvald församling, är inte tillräckliga mot bakgrund av vad som har redovisats. Utan att bedöma dessa tre alternativ mer ingående räcker det att
konstatera att alla tre är bättre än den politiska rekryteringen. Kärnpunkten ligger i att nämndemannavalet ska vara ett opolitiskt uppdrag och därför ska inte politiker få befogenhet att bestämma.
93
5.4 Reformer är nödvändiga
5.4.1 Varför?
Vid en vägning av de rättspolitiska skälen bakom nämndemannasystemet framgår att flera fördelar
är svåra att uppnå i realiteten. Det är svårt att, som systemet har blivit utformat, att bekräfta att det
officiella ändamålet är uppnått. Utöver detta medför systemet flera nackdelar som i än högre grad
försvårar det rättspolitiska ändamålet med nämndemän. Inte blir det bättre av att nämndemän tycks
ha minst två till tre olika och dysfunktionella funktioner, vilket innebär att dess funktion i rättsväsendet är oklar. Den funktion som nämndemän förmodas inneha enligt de rättspolitiska skälen är
dessutom svår att få ihop i praktiken. Det har framgått att inte enbart funktionsbestämningen och de
rättspolitiska skälen är ett problem, utan även att nämndemannakåren lider av bristande allsidighet.
Ett demografiproblem i nämndemannastrukturen. Den politiska rekryteringen av nämndemän medför ett än större problem, eftersom att samhället i allt större grad förlorar förtroende och tilltro till
såväl politiska partier som domstolar. Nedan ska fyra huvudmodeller presenteras. Samtliga modeller baseras på studierna som gjorts av det svenska nämndemannasystemet, de utländska lekmannasystemen och andra lekmän eller offentliga aktörer i Sveriges domstolar, förenligheten med
Europakonventionen samt ovanstående diskussion.
5.4.2 Juristmodellen
Juristmodellen består av en huvudprincip och två möjligheter. Huvudprincipen innebär att det ska
vara utbildade jurister som dömer i samtliga mål i domstolen; rätt person på rätt plats. Saken kan
jämföras med huruvida en person skulle inkalla en okänd person från gatan för att genomföra ett
kirurgiskt ingrepp eller en byggnadskonstruktion; förmodligen inte.
Den första möjligheten består av att ersätta nämndemännen med fler ordinarie domare. En ordinarie
domare är utsedd av regeringen efter att ha påvisat sig vara lämplig för befattningen. Genom detta
förfarande hade funktionen varit tydlig; precis som ordföranden i en rätt med nämndemän ska resterande ordinarie domare döma enligt gällande rätt. Det finns inget i deras befattning som inbegriper
att de ska vara demokratiska kontrollanter. Rent formellt hade även kunskapsbristen som föreligger
hos nämndemän ha övervunnits. Samtliga ordinarie domare förutsätts besitta goda kunskaper inom
juridik och i övrigt vara lämplig (det behöver inte vara så, men det måste antas att i princip samtliga
utbildade jurister har bättre juridisk kunskap än nämndemän). Mot bakgrund av att juristerna innehar makten i övre instanser vore detta att uppnå symmetri. Att flera undersökningar pekat på inaktivitet från nämndemännens håll och att de i majoriteten av fallen instämmer med den lagfarne
domaren kan även innebära att en bättre diskussion hade uppnåtts. Det behöver inte vara säkert att
94
ordinarie domare håller med varandra i lika stor utsträckning. Det är ingen omöjlighet att fyra ordinarie domare i första instans hade kunnat ha en bättre överläggning. Mot bakgrund av att Nämndemannautredningen föreslår att nämndemän ska tas bort från övre instans helt är det tydligt att deras
inflytande över det ”slutliga beslutet” ändå skulle försvinna helt. I förhållande till fördelarna med
modellen måste det konstateras att rätten riskerar att dels bli teknokratisk och opedagogisk, dels
bristande i allsidigheten. Det är ett problem att ordinarie domare i stor grad har bakgrund inom Regeringskansliet och andra offentliga organ. Trots att problemet inte är lika påtagligt i modern tid så
måste de ordinarie domarna anses utgöra en särskild grupp i samhället; de har nått en viss klass och
position i samhället. Det finns skillnader mellan ordinarie domare då de också är människor, men
det finns även många likheter till följd av deras erfarenhet och position. Bristande mångfald sett
t.ex. till etnicitet och allt för liknande livserfarenhet kan medföra fara och göra rätten till ett systematiskt maskineri. För att tydliggöra den ordinarie domarens oberoende av den politiska makten är
det dessutom nödvändigt att ändra rekryteringsförfarandet. I första hand bör en oberoende myndighet, t.ex. Domarnämnden, besluta vilka som ska utses till ordinarie domare. I samband med detta
bör även ett allsidighetskrav införas. Ett alternativ till detta vore att välja ordinarie domare genom
fria val där samtliga medborgare kan rösta, för det fall att de ordinarie domarna hade ansetts förlora
folkets mandat genom att bli valda av en fristående myndighet. Det hade inneburit tillämpning av
direkt demokrati och inte bara att den ordinarie domarens mandat hade vilat på folkets makt, utan
även att folkets makt över vem som ska utses hade stärkts. Innan valförfarandet bör Domarnämnden
bedöma vilka kandidater som är lämpliga och har tillräckliga meriter för att kandidera till ordinarie
domare; en person ska inte kunna väljas till ordinarie domare bara p.g.a. sin egna popularitet. Med
hänsyn till att jag avfärdar nuvarande rekryteringsförfarande, p.g.a. dess politisering, vore det nödvändigt med en grundlagsändring i RF. En tydlig konsekvens av dessa förändringar hade varit en
ökad kostnad. Fler ordinarie domare i rättsväsendet kostar samhället mer än nämndemän och ett
valförfarande hade inneburit administrativa kostnader. Samtidigt är det uppenbart att det är svårt att
sätta ett värde på rättssäkerhet och förutsebarhet. Det hade medfört bättre kunskap i domstolarna.
Ändrat valsätt hade inverkat positivt på förtroendet till domstolens oberoende i förhållande till den
politiska makten. Att låta befolkningen välja sina ordinarie domare vore ett sätt att ge juristerna direkt legitimitet från folket. Det finns ingen anledning att fortsatt ”omyndigförklara” medborgarna i
detta avseende.
Den andra möjligheten består av att ersätta nämndemän med juristdomare. Med juristdomare avses i
detta sammanhang att rätten ska bestå av dels en lagfaren domare, dels tre personer med juristexamen som inte är anställda av domstolen. Alla jurister besitter kunskap inom juridik. Som redan
95
påpekats kan det förekomma både bra och dåliga jurister, men generellt sett besitter de bättre kunskap än nämndemän. I förhållande till den lagfarne domaren som oftast genomgått den klassiska domarutbildningen saknar övriga jurister skolning inom Regeringskansliet och domstolen. Av denna
anledning är det viktigt att betona att arbetet fortsatt ska ledas av den lagfarne domaren som har
huvudansvaret för att t.ex. domskälen utformas välskrivet, pedagogiskt m.m. Det är dock inte omöjligt att även andra jurister, som inte arbetar i domstolen, i högre grad kan medföra nytta i detta avseende än nämndemän. Framförallt är det troligt att diskussionen vid överläggningen även i det här
fallet hade blivit mer nyanserad. För att kunna diskutera en utgång krävs helt enkelt grundläggande
juridiska kunskaper. Juristkollektivet besitter större självständighet i det juridiska tänkandet än nämndemän och är inte i ett beroendeförhållande till den lagfarne domaren. I förhållande till en rätt med
enbart lagfarna domare hade denna konstruktion inneburit att rätten skulle uppnå ökad mångfald
och bredare livserfarenhet. I jämförelse med lagfarna domare så kan man ur hela juristkollektivet
urskilja fler olika etniciteter, social bakgrund, livserfarenhet, ålder m.m. Frågan om etnicitet och
blandad bakgrund har i övrigt förenklats i takt med att juristprogrammet blivit mer ”blandat” än för
t.ex. 30-40 år sedan. Framförallt ålder är en faktor som hade blivit löst med den nämnda konstruktionen. Denna modell bör rimligast konstrueras tillsammans med ett slumpmässigt urval, eftersom
ett val inte hade haft samma mening som i ovanstående fall och det är effektivare än en fristående
myndighet. Som utgångspunkt ska vem som helst kunna bli vald till juristdomare så länge denne
inte har anställning i domstolen (jävsprövningar ska naturligtvis alltid göras, men har inget att göra
med själva urvalet i sig). Vilka som ska omfattas kan variera. Det kan diskuteras huruvida åklagare
och försvarsadvokater ska kunna bli juristdomare i brottmål samt om jurister i myndigheter ska
delta i förvaltningsmål som juristdomare. Samtidigt är det uppenbart att flera av dessa jurister just i
dessa mål hade kunnat göra störst nytta för det fall att de kan åsidosätta sin vanliga befattning och
agera ”kyligt objektivt”. Ett varningens finger måste dock höjas mot att åklagare ska kunna agera
juristdomare i brottmål med hänsyn till att de representerar staten och bör ses som en enhet; dessutom kan det förefalla vara känsligt (jfr med förundersökningsdomare). Samma princip kan göras
gällande rörande försvarsadvokater. I grund och botten är saken densamma som när en åklagare blir
utsedd till ordinarie domare, med den skillnaden att denne i och för sig inte har en dubbelfunktion
efter att ha avgått som åklagare för att bli ordinarie domare. Det är mycket möjligt att de nämnda
grupperna hade motiverat ett undantag. Kärnpunkten är dock att alla med en juristexamen ska finnas i ett register och kunna bli valda genom ett slumpmässigt urval. Denna modell hade kunnat medföra en mer representativ rätt. Med förslaget följer dels ekonomiska konsekvenser, dels praktiska
konsekvenser. För det första hade förslaget varit billigare än att anställa fler ordinarie domare. Juristdomarna hade behövt ersättas med ett högre belopp än nämndemän. En lösning vore att låta
96
juristdomarna gå efter den taxa som offentliga ombud får ta del av kombinerat med ett takbelopp
om man inte vill att förslaget ska få orimliga ekonomiska konsekvenser. För det andra hade det varit
nödvändigt att införa en domarplikt för jurister. Domarplikten ska bara kunna åsidosättas t.ex. p.g.a.
sjukdom, jäv, nedsatt arbetsförmåga, annat synnerligen påtagande hinder m.m.
5.4.3 Den lagfarna modellen
Modellen är en undergren till juristmodellen, men som av pedagogiska skäl har fått bli en separat
modell. Då domstolen består av notarier, fiskaler och assessorer finns det möjlighet att dessa ska ersätta nämndemän. De har allihop mer juridisk kunskap än den generella nämndemannen. I det följande ska i huvudsak vissa problem och skillnader uppmärksammas i förhållande till förslaget om
fler ordinarie domare. De nämnda kategorierna är samtliga lagfarna domare, men samtidigt under
domarutbildning. En nackdel med notarier, fiskaler och assessorer är att de saknar samma erfarenhet
av domstolsarbete jämfört med ordinarie domare, men det är även en fördel med hänsyn till att just
denna ”brist” (som med förslaget om juristdomare) kan medföra en nyanserad bedömning. De saknar erfarenhet av Regeringskansliet och andra statliga organ och har kommit olika långt i domarutbildningen. Det finns även olika åldrar, skiftande livserfarenhet, etniciteter och bakgrund representerade, framförallt bland notarierna som är i början av sin juristkarriär. En påtagande risk är dock
att de precis som de ordinarie domarna riskerar att ha för mycket erfarenhet, kanske t.o.m. den enda
erfarenheten, inom domstol. En betydande skillnad finns mellan notarier respektive fiskaler och
assessorer. Notarier är i början av sin eventuella domarkarriär och är i ett starkt beroendeförhållande
till den ordinarie domaren. För att kunna söka sig vidare i domarutbildningen krävs det att man får
goda omdömen; det kan förefalla som att notarien i det fallet tvivlar på att redogöra för sin ståndpunkt och att sätta sig emot den ordinarie domarens uppfattning. Det kan uppkomma obekväma situationer då notarien riskerar att vika sig. Ett gemensamt problem för alla dessa kategorier är att de
redan innehar arbetsuppgifter, i vissa fall innefattar det att vara en del av rätten eller att leda huvudförhandlingen som ordförande. Det kan därför även i detta fall krävas att fler utbildningsplatser tillgängliggörs så att fler kan söka sig till dem. Att införa ett särskilt rekryteringsförfarande för denna
modell är inte lämpligt med hänsyn till att det är en domarutbildning där platserna tillsätts med
grund i skriftliga betyg/omdömen samt intervju hos den sökta domstolen efter notarietjänstgöringen.
Det vore dock rimligt att vid antagningen till fiskal i hovrätterna och kammarrätterna föreskriva att
allsidighet ska beaktas. Förslaget skulle medföra konsekvenser dels i form av ökade kostnader till
följd av fler utbildningsplatser, dels att alla tre arbetskategorier måste få en tydligare oberoende
ställning i förhållande till den ordinarie domaren. Kostnaden skulle inte behöva bli lika stor som
förslaget med fler ordinarie domare dels då lönen är lägre, dels då det kan förmodas att vissa av
97
målen i viss utsträckning kan inräknas i de befintliga resurserna (resursomfördelning).
5.4.4 Den reformerade nämndemannamodellen
Ovanstående modeller har sin grund i att jurister ska utgöra den dömande makten. Ett tredje alternativ är att behålla nämndemannamodellen, men att införa reformer för att säkerställa dess egentliga
funktion och syfte. För det första bör nämndemännens omfattning ses över. Det är inte troligt att
nämndemän kan representera befolkningen om de bara är två till tre personer. Därför måste det ske
en utökning av nämndemän, om de ska fylla sin funktion av att vara representanter för befolkningsstrukturen. En riktlinje ska vara att det bör delta mellan sex till tolv personer (det är i detta intervall
som man hamnar om man jämför med svenska tryckfrihetsmål och de länder som har jurymän). Det
vore även en förbättring i förhållande till nuvarande ordning. Nämndemän ska även behålla sin majoritet i övre instans. En alternativ ordning vore att låta målets karaktär, t.ex. vilken strafflatitud som
kan bli aktuell, avgöra hur många nämndemän som ska delta i en prövning och i vilken instans målet ska prövas (jfr med de systemen som finns i Danmark, Norge, England och USA). Parterna bör
tillåtas möjlighet att utesluta ett visst antal nämndemän utan att behöva ha skäl för det. För det andra
måste rekryteringsförfarandet för nämndemän ändras så att det finns demokratisk förankring i stället
för politisk grund. Det bästa rekryteringsalternativet för modellen vore att införa slumpmässigt urval ur valregistret. Samtliga personer som är över 18 år ska kunna bli utsedda till nämndemän med
fortsatt undantag av de grupper som inte kan bli nämndemän idag. Slumpmässigt urval skulle garantera allsidigheten och en kontinuerlig rotation. Uppdraget som nämndemän är att vara lekman.
Därför kommer det slumpmässiga urvalet att garantera att nya personer deltar i rätten utan att de
riskerar att ”komma in i det juridiska resonemanget”. Att låta en fristående myndighet välja nämndemän efter ett öppet ansökningsförfarande för en längre period hade riskerat allsidigheten. Ett
öppet valförfarande är också uteslutet av denna anledning; målet med modellen är att nå ständig
rotation. Genom att ha slumpmässiga urval med personer som byts ut hela tiden blir det dessutom
lättare för envar att få in nämndemannauppdraget i vardagen. Att väljas till nämndeman ett par gånger per år är mindre belastande för vardagssituationen än att väljas för en fyraårsperiod. Det är av
denna anledning som genomströmningen och allsidigheten hade förbättrats. På så sätt hade även
alla medborgare över 18 år garanterats delaktighet i det svenska rättsväsendet. Indirekt hade det
givit större insyn och bättre förtroende till domstolen. Domstolen skulle få förankring hos befolkningen. Den största nackdelen med den reformerade nämndemannamodellen är att personer utan
juridisk kunskap fortsatt skulle delta i den dömande verksamheten; en folkdomstol. Därför kan det
finnas anledning att begränsa nämndemännens delaktighet till att avgöra skuldfrågan och bevisfrågan, medan rättsfrågan och påföljdsfrågan överlämnas till de lagfarna domarna (jfr med Dan98
mark, Norge, England och USA). En lagfaren domare bör fortsatt ge juridiska instruktioner om
rättsläget, oavsett om denne är en del av rätten eller inte. Det bör således tydliggöras att nämndemännens främsta uppdrag är att befatta sig med bevisningen och att bedöma utsagor, vilket ska
göras mot bakgrund av människans förnuft och livserfarenhet. En konsekvens av detta är att en nämndemannaplikt måste införas som bör vara inskriven i grundlagen för att markera dess betydelse i
samhället. Nämndemannaplikten ska bara kunna åsidosättas t.ex. p.g.a. sjukdom, jäv, nedsatt arbetsförmåga, annat synnerligen påtagande hinder m.m. En nämndemannaplikt hade kunnat framstå som
ingripande, men samtidigt är det uppenbart att om staten kan driva in skattemedel från medborgarna
så kan staten även begära att medborgarna ska vara delaktiga i rättsväsendet. Dessutom tenderar
medborgarna att ha ett visst intresse för rättsväsendet och hur det är uppbyggt. Nämndemannauppdraget bör medföra ett större arvode än det nuvarande förslaget på 1 000 kr för en hel dag; förslagsvis mellan 1 500 – 2 500 kr. I samhällsekonomiskt avseende hade denna modell medfört en ökad
kostnad, men i förhållande till juristmodellen och den lagfarna modellen skulle kostnaden bli lägre.
5.4.5 Valmodellen
Den sista valmodellen är applicerbar på samtliga ovanstående alternativ. Huvudprincipen är att var
och en som står åtalad eller annars är föremål för en prövning i svensk domstol ska ha en grundlagsskyddad rättighet att både välja och att avstå nämndemannaprövning (jfr England och USA samt
Norge [som har en sådan konstruktion för tvistemålen]). Valmodellen hade inneburit att oavsett vilken modell som väljs av dem beskrivna, eller om det nuvarande systemet kvarblir oförändrat, så ska
det införas en grundlagsskyddad rättighet att kunna göra ett fritt val. Parterna ska kunna förfoga
över rättens sammansättning; huruvida man vill få en fråga prövad av nämndemän eller av lagfarna
domare. Valmodellen bör gälla alla måltyper för att uppnå symmetri, även tvistemål som inte är att
hänföra till familjemål. Tanken kan tyckas vara av liberal karaktär, men och andra sidan behöver
inte allt som är liberalt vara av dålig art. En medborgare skulle ha två alternativ och båda hade varit
möjliga. I slutänden är det viktigt att parterna är bekväma med rättens sammansättning. Precis som
ett erkännande tillmäts stor betydelse i rätten bör ens önskemål om hur rätten ska vara utformad tillmätas betydelse. Det kan ifrågasättas om en sådan variant riskerar medföra att parterna skulle försöka göra ”strategiska val”. En sådan risk är knappast påtaglig då det är svårt att på förhand avgöra
vem som kommer sitta i rätten och hur de kommer att resonera i huvudfrågan. Däremot kan det inte
anses finnas några rättssäkerhetsbrister med detta förfarande med hänsyn till att nämndemän även
idag deltar i brottmål, familjemål och förvaltningsmål. Att det skulle uppstå rättssäkerhetsbrister i
tvistemål är i och för sig troligt, men samtidigt är det parterna som på eget ansvar förfogar över tvistemålsprocessen. Valmodellens kärnpunkt är således att förflytta fokus från allmänhetens intressen
99
till parternas egna intressen. Valmodellen hade inneburit dels en grundlagsändring, dels att det måste byggas upp ordentliga informationskanaler för att tydliggöra att en prövning kan ske såväl med
som utan nämndemän och att detta val är en rättighet.
5.4.6 Vilken modell är bäst?
Juristmodellen med förslaget om fler ordinarie domare, juristmodellen med förslaget om juristdomare, den lagfarna modellen, den reformerade nämndemannamodellen och valmodellen. Vilken
är bäst av dem? Min uppfattning är att juristmodellen med förslaget om juristdomare är det bästa
alternativet. På så sätt ökar man möjligheten att skapa allsidighet samtidigt som personerna kommer
besitta tillräckliga juridiska kunskaper. Det är dessutom en mellanlösning; att bara ha jurister i domstolen samtidigt som det inte enbart blir ordinarie/lagfarna domare som oftast har bakgrund inom
Regeringskansliet och den klassiska domarutbildningen. I kampen om andra plats är det jämnt mellan resterande alternativ. Enligt min mening är det dock rimligt att anse juristmodellen med förslaget
om fler ordinarie domare, under de förutsättningar som redogjorts för, med fog kan inta andra plats.
Detta med hänsyn till att deras mandat ska vila på nya demokratiska grunder, t.ex. på ett direkt val
efter en genomgång av kandidaterna som görs av Domarnämnden. Den demokratiska styrkan i detta
koncept gör att det står före den lagfarna modellen. Det kan även vara svårt att tillsätta så pass många utbildningsplatser som krävs för att fylla ut bortfallet av nämndemän. Det måste konstateras att
den lagfarna modellen, i jämförelse med juristmodellens två möjligheter, får begränsat värde med
hänsyn till att de inte är utsedda genom ett demokratiskt system och då notariernas möjlighet att
fungera som domare riskerar att bli begränsad till följd av deras starka beroendeställning. Vill man
uppnå kvalitet är det dessutom bättre att satsa på fler ordinarie domare. Ur kostnadssynpunkt kan
däremot den lagfarna modellen föredras framför juristmodellen med förslaget om ordinarie domare.
Därför får den lagfarna modellen inta tredje plats. Med de ändringar som föreslagits hamnar den
reformerade nämndemannamodellen på en fjärde plats. Anledningen till att den hamnar efter alla
juristmodeller är att det enligt mig ska råda en klar huvudprincip; rätt person på rätt plats. Jurister är
utbildade inom juridik. Juridiska prövningar bör göras av de personerna som har det till sitt yrke.
Trots detta går det att konstatera att nämndemän i viss mån kan genomföra vissa typer av bevisprövningar. Deras fortsatta delaktighet förutsätter dock ett flertal ändringar för att skapa ökad allsidighet och oberoende från den politiska makten. Rörande valmodellen ska den inte placeras på
listan. Det räcker att konstatera att valmodellen är tillämplig i samtliga fall. Frågan är enbart om
man vill överlåta till parterna att avgöra sammansättningen i rätten. Enligt min mening är valmodellen ett alternativ till att säkra att samtliga önskemål i det individuella fallet ska kunna tillgodoses i processen. Jag vill även betona att ingen av de nu nämnda modellerna behöver utesluta
100
varandra. Det är möjligt att blanda dem och att uppfinna nya tankemodeller samt den ena behöver
inte utesluta den andra. Med modellerna har jag framförallt velat illustrera att det finns bättre alternativ än dagens ordning.
Avslutningsvis ska kortfattat nämnas att samtliga modeller förutsätter att det finns regler om lämplighet, avstängning och entledigande, arbetsvillkor m.m. Modellerna måste kompletteras med detaljerade regler för att uppnå fullständighet. I mina modeller har den grundläggande ordningen varit i
fokus. Den redogörelse som har förevarit är mer än tillräcklig för detta ändamål.
101
6 SLUTSATSER
De bakomliggande motiven till Sveriges nämndemannasystem korresponderar inte i förhållande till
uppbyggnaden. Flera av de rättspolitiska skälen för nämndemannasystemet får inte större betydelse
i realiteten när man ser till hur varje beståndsdel av nämndemannasystemet är uppbyggt. Dessutom
medför det att nämndemännens funktion är otydlig, osäker och att det inte kan uteslutas att de besitter en dubbelfunktion som inte är förenlig med varandra. Undersökningen av nämndemannasystemet uppvisar ytterligare svåra problem; bristande allsidighet och den politiska rekryteringen.
Undersökningens komparativa studier i förhållande till andra länder visar att samtliga undersökta
länder har inslag av lekmän. Det skiljer sig åt hur stor denna medverkan är och hur den är utformad.
I rekryteringsavseendet utmärker sig England och USA som tillämpar slumpmässiga urval. Danmark, Finland och Norge har bibehållit den politiska makten över lekmannavalet, men samtidigt
öppnat upp nomineringsprocessen. I realiteten kvarstår problemen med bristande allsidighet och
deras lekmannasystem har fortsatt politisk grund. Den inomnationella komparativa studien i förhållande till andra offentliga aktörer i Sveriges domstolar, framförallt ordinarie domare, visar att det är
vanligt med politisk rekrytering. Det finns undantag för vissa andra typer av lekmän. Studien utvisar
att nämndemannarekryteringen har fullständig politisk grund jämfört med vissa andra offentliga
aktörer i Sveriges domstolar. Europakonventionen internationaliserar hela frågan och exemplifierar
att minsta objektiva misstanke om politiskt inflytande i den dömande makten kan medföra att domstolen inte är oavhängig och opartisk samt att det föreligger ett konventionsbrott enligt artikel 6 (1).
Sammanfattningsvis visar hela undersökningen av nämndemannasystemet med tillkommande diskussion att det nuvarande systemet inte är tillfredsställande. Åtgärder är nödvändiga. Saken måste ses
särskilt i ljuset av att den nuvarande ordningen lider av bristande allsidighet, oklar uppbyggnad och
funktion samt riskabel politisering. Genom att vidta innovativa lösningar på problemet ska Sverige
kvarbli i framkanten av att vara en modern rättsstat. I detta arbete har det föreslagits flera olika
modeller och förslag på åtgärder. Vilken lösning som väljs beror på vad lagstiftaren faktiskt vill
åstadkomma med rättsväsendet. Det är emellertid fullständigt klarlagt att så som nämndemannasystemet är utformat i dess nuvarande ordning medför att svaret på huvudfrågan – nämndemännens
vara eller icke vara – är nämndemännens icke vara.
102
KÄLLFÖRTECKNING
Svenska källor
Offentligt tryck
Betänkanden från Riksdagens utskott
JuU 1972:23 Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående val av nämndeman
JuU1982/83:32 om underrätternas sammansättning m.m. (prop. 1982/83:126 jämte motioner)
1994/95:JuU6 Instansordningen i förvaltningsmål
1996/97:JuU17 Domstols sammansättning
2009/10:KU19 En reformerad grundlag
Propositioner
Prop. 1969:44 angående de allmänna underrätternas organisation m.m.
Prop. 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. jämte motioner
Prop. 1974:79 med förslag till lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt och länsätt, m.m.
Prop. 1975/76:64 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
Prop. 1975/76:153 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
Prop. 1982/83:41 om ändringar i rättegångsbalken m.m.
Prop. 1982/83:126 om underrätternas sammansättning m.m.
Prop. 1984/85:178 om domstolarna och eko-brotten m.m.
Prop. 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m.
Prop. 1987/88:138 om val av nämndemän, m.m.
Prop. 1988/89:95 om ändringar i rättegångsbalken m. m.
Prop. 1996/97:131 Prövningstillstånd i hovrätten
Prop. 1996/97:133 Domstols sammansättning m.m.
Prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden –
barnpornografifrågan m.m.
Prop. 2004/05:170 Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden
103
Prop. 2005/06:180 Ett stärkt nämndemannainstitut
Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag
Prop. 2012/13:45 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess
Departementsserier
Ds 1996:40 Översyn av förvaltningsprocessen
Ds 1997:25 Jurymedverkan och fallet Holm: en översyn och analys
Ds 2013:2 Delaktighet i framtiden – utmaningar för jämställdhet, demokrati och integration
Statens Offentliga Utredningar
SOU 1926:31 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.
SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk
SOU 1961:6 Underrätterna
SOU 1974:96 En öppnare domarbana
SOU 1994:99 Domaren i Sverige inför framtiden
SOU 2002:61 Framtidens nämndemän
SOU 2008:106 Ökat förtroende för domstolarna - strategier och förslag
SOU 2008:125 En reformerad grundlag
SOU 2011:42 En reformerad domstolslagstiftning
SOU 2013:17 Brottmålsprocessen
SOU 2013:49 Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan
Kommittédirektiv
Dir. 2010:78 En översyn av brottmålsprocessen
Dir. 2012:51 Ett modernt nämndemannasystem
Rättsfall
Avgöranden från Europadomstolen
Dom 1981-06-23 i målet Le Compte, Van Leuven och De Meyere mot Belgien
104
Dom 1984-10-22 i målet Sramek mot Österrike
Dom 1987-04-23 i målet Ettl m.fl. mot Österrike
Dom 1989-06-22 i målet Langborger mot Sverige
Dom 1993-11-25 i målet Holm mot Sverige
Dom 1996-04-23 i målet Remli mot Frankrike
Dom 1997-02-25 i målet Gregory mot Förenade kungariket
Dom 1997-04-23 i målet Stallinger och Kuso mot Österrike
Dom 1999-06-29 i målet Sander mot Förenade kungariket
Dom 2004-06-22 i målet Pabla Ky mot Finland
Dom 2004-10-26 i målet AB Kurt Kellermann mot Sverige
Avgöranden från Högsta domstolen
NJA 1973 s. 113
NJA 2008 s. 1184
Avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen
RÅ 1987 ref. 42
RÅ 1989 ref. 41
RÅ 1990 ref. 54
RÅ 1990 ref. 64
RÅ 1992 not. 417
RÅ 2010 ref. 2
Avgöranden från Migrationsöverdomstolen
MIG 2007:17
MIG 2007:22
MIG 2007:58
Avgöranden från Hovrätten
RH 1995:141
105
Mål nr Ö 6962-08, Svea hovrätt
RH 2011:66
Mål nr B 7342-12, Svea hovrätt
Mål nr B 6426-13, Svea hovrätt
Litteratur
Bolding, Per Olof, Juridik och samhällsdebatt, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1968.
Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna, Norstedts Juridik AB, 4 u., Stockholm, 2012. [cit. Danelius]
Diesen, Christian, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Juristförlaget, Stockholm,
1993. [cit. Diesen, 1993]
Diesen, Christian, Lekmän som domare, Juristförlaget, Stockholm, 1996. [cit. Diesen, 1996]
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Rättegång första häftet, Norstedts Juridik AB, 8 u., Stockholm,
2002. [cit. Ekelöf & Edelstam I]
Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia,
Domstolsprocessen: En kommentar till rättegångsbalken, Norstedts Juridik AB, version till april
2013 (Zeteo). [cit. Fitger m.fl.]
Fitger, Peter, Lagen om domstolsärenden: En kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1
augusti 2004 (Zeteo). [cit. Fitger, 2004]
Holmberg, Erik, Stjernquist, Nils, Isberg, Magnus, Eliason, Marianne, Regner, Göran,
Grundlagarna - RF, SO, RO, Norstedts Juridik AB, version den 1 januari 2012 (Zeteo). [cit.
Holmberg m.fl.]
Karlsson, Martin, Lundberg, Erik, Mot medlemslösa partier: partiföreträdare om orsaker,
konsekvenser och strategier kring en svikande medlemskår, Sektor3, Stockholm, 2011.
Korling, Fredric, Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund, 2013. [cit.
Korling & Zamboni]
–
Gräns, Minna, Användningen av andra vetenskaper, s. 421-434.
–
Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, s. 21-45. [cit. Kleineman]
–
Reichel, Jane, EU-rättslig metod, s. 109-140.
106
–
Valguarnera, Filippo, Den komparativa metoden, s. 141-173.
–
Wahlgren, Peter, Automatiserade juridisk beslut, s. 395-420.
Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, Jure Förlag AB, Stockholm, 2012. [cit. Lainpelto]
Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, Iustus förlag, Uppsala, 1987. [cit. Lindell]
Lindell, Bengt, Eklund, Hans, Asp, Petter, Andersson, Torbjörn, Straffprocessen, Iustus förlag,
Stockholm, 2005.
Tottie, Lars, Teleman, Örjan, Äktenskapsbalken: en kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1
augusti 2013 (Zeteo). [cit. Tottie & Teleman]
Wennergren, Bertil, von Essen, Ulrik, Förvaltningsprocesslagen m.m.: En kommentar, Norstedts
Juridik AB, version den 1 juli 2013 (Zeteo). [cit. Wennergren & von Essen]
Wikrén, Gerhard, Sandesjö, Håkan, Utlänningslagen: med kommentar, Norstedts Juridik AB,
version den 1 maj 2012 (Zeteo). [cit. Wikrén & Sandesjö]
Tidskrifter och artiklar
Asp, Petter, Om relationalistisk metod, i Asp, Petter, Nuotio, Kimmo (red.), Konsten att
rättsvetenskapa: Den tysta kunskapen i juridisk forskning, Iustus, Uppsala, 2004, s. 47-67.
Axberger, Hans-Gunnar, Lekmannainflytandet i domstolarna, Advokaten 1993 nr 5, s. 212-218. [cit.
Axberger, 1993]
Bolding, Per Olof, Behövs lekmän i domstolarna?, Retfaerd - Nordisk Juridisk Tidsskrift 1987 nr
36, s. 61-62.
Brandberg, Ulrika, Knutson, Tom, Lekmannadomarna allt mer omdiskuterade, Advokaten 2011 nr
8, s. 36-46. [cit. Brandberg & Knutson]
Bylander, Eric, Prövningstillstånd hovrätt–kammarrätt ToR: Bidrag till en inomnationell
diffusionsstudie över den svenska regleringen av prövningstillstånd till mellaninstans, Festskrift till
Lotta Vahlne Westerhäll, Santérus Förlag, Stockholm, 2011, s. 17-41.
Diesen, Christian, För och emot nämndemän, Juridisk Tidskrift 2011–12 nr 3, s. 531-546. [cit.
Diesen, JT 2011-12]
Ekelöf, Per Olof, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?, Gleerup, Lund, 1951.
Hassler, Åke, Nämnd och jury, Svensk Tidskrift årgång 14 1924, s. 449-459. [cit. Hassler]
107
Hirschfeldt, Johan, Domstolarna som statsmakt – några utvecklingslinjer, Juridisk Tidskrift 2011-12
nr 1, s. 3-20.
Munck af Rosenschöld, Thomas, Förtjänst och skicklighet på domarbanan, Svensk Tidskrift 1975
nr 4, s. 181-186.
Rune, Christer, Svensk rättskipning i ny eller nedan? Dags att göra något radikalt?, Juridisk
Tidskrift 1989-90 nr 5, s. 708-727.
Rune, Christer, Svenska domstolar i brytningstid — Synpunkter aktualiserade av två offentliga
reformförslag, Svensk Juristtidning 1992 häfte 9, s. 674-683.
Sandgren, Claes, Vad är rättsvetenskap?, Festskrift för Peter Seipel, Stockholms universitet,
Juridiska fakulteten, Juridiska institutionen, Stockholm, 2006, s. 527-552. [cit. Sandgren, festskrift]
Sandgren, Claes, Etiska riktlinjer för domare och åklagare?, Juridisk Tidskrift 2009-10 nr 3, s. 752765.
Sjölin, Claes, Politisk makt över rätten, Juridisk Tidskrift 1992-93 nr 4 s. 746-749. [cit. Sjölin]
Thelin, Krister, Förbättrad konstitutionell kontroll, Svensk Tidskrift 1987 nr 3, s. 159-163. [cit.
Thelin]
Thews, Björn, Det allmänna rättsmedvetandets inflytande vid rättstillämpning – en empirisk studie,
Juridisk Tidskrift 2007-08 nr 2, s. 535-551. [cit. Thews, JT 2007-08]
Rapporter, beslut, remiss m.m.
Brottsförebyggande rådet
Axberger, Hans-Gunnar, Det allmänna rättsmedvetandet, Brottsförebyggande rådet, serienummer
1100-6676;1996:1, Stockholm 1996. [cit. Axberger, 1996]
Domstolsverket
Domstolsverkets rapport 1998-08-28, diarienummer 274-1998, Uppdrag till Domstolsverket att
utarbeta en plan för utbildning av nämndemän, m.m. [cit. Domstolsverkets rapport 1998-08-28]
Domstolsverkets rapportserie 2007:2, diarienummer 761-2007, Nämndemannakårens
sammansättning – Kartläggning av kåren samt utvärdering av rekryteringsarbetet valet 2006,
Tabergs Tryckeri, Jönköping, 2007. [cit. Domstolsverkets rapport 2007:2]
Domstolsverkets remiss 2013-10-11, diarienummer 1501-2013, Remissyttrande över betänkandet
108
Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49).
Granhag, Pär Anders, Strömwall, Leif, Åklagares och domares uppfattningar om lögn,
Domstolsverket informerar årgång 2000 nr 9, s. 1-3.
Karnov
Karnov nyheters kartläggning om nämndemannasystemet.
Sveriges Kommuner och Landsting
Sveriges Kommuner och Landsting remiss 2013-09-13, diarienummer 13/4379,
Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49).
Underrätterna
Beslut 2011-09-19, diarienummer 2011/450, Malmö Tingsrätt.
Beslut 2012-11-22, diarienummer P 2012/0906, Svea hovrätt.
Stockholms tingsrätt remiss 2013-10-01, diarienummer 2013/0417, Yttrande över betänkandet
Nämndemannauppdraget (SOU 2013:49).
Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag
Beslut 2009-01-19, diarienummer 24-2008-8
Beslut 2009-01-20, diarienummer 24-2008-6
Beslut 2010-11-08, diarienummer 24-2010-04
Beslut 2011-04-08, diarienummer 24-2011-2
Beslut 2011-10-25, diarienummer 24-2011-3
Beslut 2012-06-19, diarienummer 24-2012-3
Beslut 2012-06-19, diarienummer 24-2012-4
Beslut 2012-11-21, diarienummer 24-2012-5
Beslut 2013-02-01, diarienummer 24-2013-1
Beslut 2013-06-20, diarienummer 24-2013-3
109
Elektroniskt material
Andrén, Simon, Varannan nämndeman i Stockholm är pensionär, Dagens Nyheter, 2009-07-20.
Tillgängligt på: http://www.dn.se/sthlm/varannan-namndeman-i-stockholm-ar-pensionar/
Alhem, Sven-Erik, SD:s åsiktsuppfattning kan ge anledning till oro, Svenska Dagbladet, 2010-0922.
Tillgängligt på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sds-asiktsuppfattning-kan-ge-anledning-tilloro_5377065.svd
Domstolsverket, Nämndeman, 2013-09-08.
Tillgängligt på: http://wwwdomstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Arbeta-i-SverigesDomstolar/Arbetsomraden/Namndeman/
Domstolsverket, Nämndeman i förvaltningsrätt och kammarrätt, 2013-09-08.
Tillgängligt på: http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/handbok_namndeman_forvaltningsratt_webb.pdf
Domstolsverket, Nämndeman i tingsrätt och hovrätt, 2013-09-08.
Tillgängligt på: http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/handbok_namndeman_tingsratt_webb.pdf
Domstolsverket, Är du klok nog? Ditt goda omdöme behövs i vårt rättssamhälle. Bli nämndeman i
våra domstolar., 2013-09-08.
Tillgängligt på: http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/bli_namndeman.pdf
Domstolsverket, Ersättning till nämndemän, jurymän, intresseledamöter, värderingstekniska
ledamöter, särskilda ledamöter i mark- och miljödomstol, m.fl., 2013-09-10. [cit. Domstolsverkets
informationsbroschyr]
Tillgängligt på: http://www.domstol.se/Publikationer/Namndeman/Infoblad%20%20Ersattning_namndeman_2013_02.pdf
Domstolsverket, Domarnämndens beredning av anställningsärenden - Kravprofil för ordinarie
domare, 2013-09-18.
Tillgängligt på: http://www.domstol.se/upload/domarnamnden/Kravprofil%20f%c3%b6r%20ordinarie
%20domare.pdf
Nämndemännens riksförbund NRF, Verksamhetsberättelse för År 2011, 2013-09-08. [cit. NRF:s
verksamhetsberättelse]
Tillgängligt på: http://www.nmrf.se/img/Forbundet/Verksamhesberattelse/vb_2011.pdf
Lapidus, Jens, Åkermark, Johan, Assanges kritik av Sverige är riktig på flera punkter, Dagens
110
Nyheter, 2011-05-05. [cit. Lapidus & Åkermark, Dagens Nyheter]
Tillgängligt på: http://www.dn.se/debatt/assanges-kritik-av-sverige-ar-riktig-pa-flera-punkter/
Sandgren, Claes, Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar, Dagens Nyheter, 2011-03-19.
Tillgängligt på: http://www.dn.se/debatt/namndemannen-urholkar-fortroendet-for-domstolar/
Utländska källor
Offentligt tryck
Ot.prp. nr. 22 (2006-2007) Om lov om endringer i domstolsloven mv. (valg og uttakning av
lekdommere)
RP 85/2008 rd med förslag till revidering av bestämmelserna om tingsrätternas sammansättning
NOU 2002:11 Dømmes av likemenn - Lekdommere i norske domstoler
KB 2003:3 Betänkande av kommittén för utveckling av domstolsväsendet.
Litteratur och tidskrifter
Andenæs, Johs, Norsk straffeprosess, 4 u., Universitetsforlaget, 2009.
Ekman, Paul, O'Sullivan, Maureen, Who Can Catch a Liar?, 46:9 American Psychologist, 1991, s.
913-920.
Granhag, Pär Anders, Strömwall, Leif, How to Detect Deception? Arresting the Beliefs of Police
Officers, Prosecutors and Judges, 9:1 Psychology, Crime & Law, 2003, s. 19-36.
Kassin, Saul M., Wrightsman, Lawrence S., The American Jury on Trial, Taylor Francis Inc, 1988.
[cit. Kassin & Wrightsman]
Smith, Eva, Straffeprocess – Grundlæggende regler og principper, 6 u., Forlaget Thomson,
Köpenhamn, 2007.
111