Men den högra!” röt Martin Ljung

HALLANDSPOSTEN tisdag 5 oktober 2010
36 kultur
”Men den högra!”
röt Martin Ljung
Jacop Ahlboms föreställning ”Vielfalt” visas i Falkenberg
D
in barndom skall aldrig dö, sjöng singersongwritern Anders F Rönnblom på en platta
1971, en refräng som än i dag känns betryggande.
Men frågan är om inte mina tidigaste minnen har
blivit svårt skadeskjutna efter budet om Martin
Ljungs död i förra
veckan.
Den långe
komikerns
mörka, jordat
norrbottniska
stämma var the
soundtrack of my
childhood, ända
tills Dylan,
PER KÅGSTRÖM
Beatles och
[email protected]
Stones tog över
i mitten av 60-talet.
Mamma och pappa var Knäppupp-fantaster och
köpte hem grammofonskivor, singelplattor som jag
och mina syskon misshandlade svårt. Varför använda
en spak för att reglera pick-upen, det gick snabbare
att dänga ner den direkt i vinylen? Och gärna vrida
upp varvräknaren så att alla lät som Kalle Anka (den
enda tekniska möjligheten för interaktivt lyssnande
på den tiden. Scratching var inte uppfunnet).
Krönika
Knäppupp handlade i första hand om Povel Ramel,
det var han som var motorn – men det skulle jag inte
förstå förrän senare. Hans tungvrickningar och ordkaskader var alltför avancerade för en femåring.
Martin Ljung däremot, han träffade mitt i planeten.
Hans monologer var ofta ordknappt norrländska med
suveräna pauseringar, man hann förstå allt och skratta
käken ur led före nästa replik.
Som i den minimalistiska
Fingal Olsson: Ӏr det inte
Vi skrattade
Fingal Olsson som sitter där
så vi skrek och lärde borta? Nej han är död. Men
oss repliker utantill. han rör ju på sig”.
Dessa ord, med små
variationer, lyckades Martin
Ljung hålla levande i tre minuter, inför en extatisk
publik. Det krävs en mästare för det.
c
En annan favorit var duellen i tågkupen, där en desperat kontaktsökande Martin Ljung tvingar en alltmer
irriterad Hasse Alfredson att lyssna på en godnattsaga
med bedårande felsägningar: ”Det var en gång en gube
som bodde i en lådda...”.
Vi skrattade så vi skrek och lärde oss repliker
utantill. De var våra sommarhits när vi åkte på
semester, de där refrängerna vi kunde sjunga hur
många gånger som helst i baksätet (vi fick göra det
själva, det fanns inga skivspelare i bilarna).
Allra hetast var monologen ”Viking”, porträttet av
en fullblodshypokondriker långt innan Woody Allen
hade börjat dissekera Manhattan och sig själv.
I ”Viking” berättade Martin Ljung om besöken hos
sina 256 läkare – ”en för varje sjukdom” – med namn
som Dr Stickinder och Dr Vafander. Mister Basröst
pratade den här gången med sjukligt gäll och gnällig
stämma utom vid ett tillfälle... och det var det vi
älskade mest.
”Min vänstra lunga är inte så stark” kved Viking för
att i nästa stund vräka på med basen, på hårdrocksvolym: ”MEN DEN HÖGRA!!!”.
Vi skrek allt vi kunde i bilen och fick pappa att säga
de magiska orden, han som varit bassångare i Orphei
Drängar och kunde ta i så att det lät
som om åskan gick inne i Amazonen.
När jag nästan 50 år senare
tänker tillbaka på Viking framstår han som en talesman för
alla oss hypokondriker,
någon att hålla i handen
när äckliga hälsoprofeter
tjatar om att ”det är inte
så farligt” och ”egentligen är du nog frisk”.
Då kan vi svara,
med svag och
jämmerlig röst:
”Jag måste reva
gomseglet,
annars blåser jag
Martin Ljung.
Bild: SCANPIX
omkull”.
Balansakt. Jacop Ahlbom återvänder till Sverige efter 20 års frånvaro med