Broschyr 2 Rättvik – Bjursås

Dal1{arlsvägen
är ett system av stigar och vägar
från övre Dalarna ned till Stockholm. Det har etablerats genom de säsongsvisa vandringar, herrarbetsvandringar, som från ISOO-talet och fram till början av
1900-talet var en viktig del av Dalarnas folkhushåll. En
del av stigarna är restaurerade, andra är nästan igenvuxna, men efter hela vägen till Stockholm finns det
fortfarande spår av dalfolkets vandringar. Det finns
ingen "enda och rätta" Dalkarlsväg, utan många
lokala varianter. Av praktiska skäl har vi valt att
redovisa en variant.
genom sina wänners hopkallande...Hos honom halp hwarken
raison, wår nöd, betalning eller öfwerenskommande, utan
endast hans högmods principium".
5. Mårtanbergs koppargruvor, var i drift 1753-1823. Fyra
stora gruvhål. Malmen bearbetades i Mårtanbergshyttan.
6. Sör Bertilsbo, fäbodställe, omnämnt 1539, riksintresse
inom kulturmiljövården. En mycket väl bibehållen fäbodmiljö
med enhetlig och ålderdomlig bebyggelse, åkertegar med
odlingsrösen och stengärdesgårdar.
7. "Kungsstenen" på Rällsjöberget, med Gustaf III monogram och texten ANO 1786. Enligt traditionen skall Gustaf
III ha rastat här.
8. Axmor, fäbodställe, omnämnt i en fäbodinventering 1663,
med väl bibehållen karaktär i bebyggelse och åkrar.
9. Vägen mellan Kallesbacken och Slogsveden har kvar
mycket av sin karaktär av 1700-talsväg.
10. I backen ner från Hagen, med milsvid utsikt, finns på
vägen västra sida "Sveriges minsta bystuga", i ett gammalt
transformatorshus, s.k. "Dalkulla". Skriv gärna Ditt namn i
gästboken!
11. Bjursås, sockencentrum. Bjursås var tidigare känt för sin
skotillverkning. Kyrkan är från 1790-talet. Sagokonstnären
Einar Norelius var under många år verksam i Bjursås.
Hembygdsgård på Dössberget.
Dalarna var tidigt överbefolkat. Jordbruksfastigheterna
delades vid varje arvsskifte i allt mindre lotter, vilket
tvingade dalfolket ut på arbete. Ett normalt år strax
före 1800-talets mitt gick 3 500-4500 personer på
herrarbete, varav 90 procent från övre Dalarna som då
hade 70 000 invånare. Vid missväxt ökade siffrorna.
På Dalkarlsvägen gick också kullor i lika hög utsträckning som dalkarlar.
-
Från många hörn av Dalarna drog män och kvinnor
iväg till herrarbete runt den 1 maj. En andra arbetsvandring kom i september. Den senare berodde på att
dalfolket varit hemma på slåtter och sedan återvände
till Stockholm för höst- och vinterarbete. Det hände att
man även gick hem för att fira bröllop, vara med på
husförhör, mantalsskrivning och tingsförhandlingar.
Många var på herrar bete 7-10 månader. Männen
arbetade ofta som vedsågare, snickare och timmermän
medan kvinnorna fick arbete som trädgårdskullor,
mursmäckor och roddarkullor. Det fanns starka band
hos dalfolket och de bodde ofta nära varandra eller
tillsammans.
En utförlig vägbeskrivning och alternativa vägar finns på
Dalkarlsvägens hemsida
www.dalkarlsvagen.com
Information: Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund, te! 023-76 55 00, fax 023-28358.
Ett projekt av Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund med stöd av Länsstyrelsen Dalarnas län. Utgivningsår 2002.
I
Foto:JohanOman,i privatägo
D~ 1]{AR1S rVACEN X
Rättvll<-Bjursås 8
I
j - dalfolkets historiska vandringsvägar mellan Dalarna och Stockholm
Sträckning
i stort: Rättvik
(O) -
Lerdal- Gärdebyn - Söderås
(6 km) - Mårtanberg (13 km) - Mårtanbergshyttan - S BertilsboRällsjöberget - Axmor (22 km) - Kallesbacken - Bultbo - Baggbo
- Hagen - Bjursås (32 km).
Vägbeskrivning: Vägen mellan Rättvik och Bjursås är väl beskriven av olika resenärer på 1700-talet, som alla klagar på de många
backarna. Anders Tidström, som reste vägen 1754 beskriver den
på följande sätt "Jfrån Bjursåhs tog jag genaste och nya vägen til
Rättvik som var backug och stenig och uphölt mig nästan hela
dagen" .
Från Rättvik centrum till Söderås lanthandel följer man gamla
vägen (asfalt). Efter Söderås övergår vägen till grusväg. Efter att
ha passerat offerkastet kan två alternativa vägar väljas. Antingen
grusvägen söder om Igeltjärnen, eller stig norr om Igeltjärnen.
Stigen går ställvis genom ganska obanad terräng, men är väl
skyltad. Vid Igeltjärnen finns rastplatser både norr och söder om
tjärnen. Grusväg eller stig till Hagen. Mellan Axmor och Slogsveden går stigen genom en ganska kuperad terräng. Från Hagen
asfaltväg ner till Bjursås kyrka. Delar av sträckan kan periodvis
vara fuktig.
Övernattning: Kontakta Siljan Turism 0248-79 72 20,
www.stab.se eller Välkommen till Falun, 023-830 50,
Sevärdheter
1. Rättviks samhälle växte
upp i samband med att
järnvägen drogs fram på
1890-talet. Bra kommunikationer med buss och tåg.
Rättviks kyrka från medeltiden med kyrkstallar i timmer
är belägen på en udde i Siljan.
Stor hembygdsgård nära
kyrkan.
2. Byvägen genom Gärdebyn,
Altsarbyn och Söderås. Byarna
ligger i ett öppet odlingslandskap på sluttningen ner mot
Siljan. Många av gårdarna har
en väl bibehållen äldre
karaktär, där månghussystemet ännu ger en klar prägel åt
bymiljöerna.
3. Offerkast på vägens södra
sida. Sägnen berättar att en
karl slog vad, om ett halvt
dussin liar, att han kunde
springa från Mårtanberg till
Söderås på en bestämd tid.
Han sprang, men stupade just
här och vålen är en minnesvård över honom. Om man
kastar en sten eller kvist på
den, så blir man inte trött.
Allemansrätten
Dall{arlsvägen
är inte markerad eller skyltad.
För att vara säker på att hitta rätt bör man ta med
en bra karta, till exempel Gröna kartan skala
1:50 000. Sträckan Rättvik-Bjursås finns på
kartbladen14F Rättvik SV,13F Falun NY, 13F Falun
NO.
bland annat dä,{ö, att de ofta ii<desamma ,om
dagens hårt trafikerade bilvägar.
Vi"a ,,,äcko< följe<inte de äl<kevägrnäckoma,
l$
'dl
___ Ham~,get
.
J\
~
Att få vandra i skog och mark utan att behöva fråga
om lov är en förmån som få andra länder har en
motsvarighet till. Men vi får inte uppträda hur som
helst. Vi måste visa hänsyn till växtlighet, djur och
människor. Gå inte vid sidan av stigar och vägar där
de går nära bebyggelse,genom odlade marker eller
över skogsplanteringar. Det är vår skyldighet att
respektera den frihet allemansrätten ger!
Banberget
,
\\
000
'\
f
4. Mårtanberg, omnämnt i en
fäbodinventering 1663. När
Linne passerade platsen på sin
Dalaresa 1734 lät han hästen
beta i dikesrenen vid en gård.
Linne skriver om detta "När
vi hade hwilat en liten stund,
kommer en öfwermodig
bonde från granngården...med
yxan på armen, i fult raserie,
angripandes oss såsom
wåldswerkare, säjandes sig
straxt skola skaffa soll på oss