De utsatta barnen

Flickor på parkbänk vid Frimurarebarnhuset i Kristineberg i Stockholm.
Året är 1910. Svenska frimurarorden startade privat barnhusverksamhet
i Stockholm redan 1753. I mitten av 1800-talet flyttades verksamheten
till slottet Kristineberg på Kungsholmen. På 1930-talet gick flytten vidare
till Blackeberg, en förort till Stockholm. Efter några år där gjordes
verksamheten om och barnhuset avvecklades. Kan du se att någon
av flickorna har placerat en docka i trädet i bakgrunden?
6
De utsatta barnen
– barn och utanförskap under 600 år
Det är skymning en hösteftermiddag i Stockholm år 1758. Utanför en
sockerbagares butik på Drottninggatan befinner sig tre flickor, Eva,
Anna och Catharina. De är mellan tio och fjorton år gamla. Inne i
butiken finns en stor glasburk fylld med godis. Den har flickorna
bestämt sig för att stjäla. Två gånger har den modigaste flickan, Eva,
gått in i butiken, men båda gångerna har sockerbagarens hustru
kommit ut i butiken från ett bakre rum och iakttagit henne. Nu öppnar de försiktigt dörren och Eva kryper in på golvet, sträcker upp
handen mot hyllan och får tag i burken utan att bli upptäckt. Ute på
gatan delar flickorna upp godiset och gör sig av med burken. Sedan
beger de sig hemåt.
De tre flickornas hem låg ett stycke norrut på Drottninggatan.
Det finns inte kvar idag. På 1700-talet kallades det för Stora barn­
huset. Eva, Anna och Catharina var barnhusbarn. På
grund av olika anledningar hade de tidigt i livet tvingats
Vad är ett barnhus?
skilja sig från sina föräldrar och istället bli uppfostrade i ett
Ett barnhus är inte detsamma som
ett barnhem. Barnhus var tämligen
barnhus. Den här eftermiddagen hade de olovligt krupit ut
storskaliga anläggningar med många
under en av barnhusets portar och gått till sockerbagare
barn, där man kombinerade
Aschans butik.
skolgång med arbete. Vid ett
Historien om flickornas godisstöld finns bevarad i
barnhem strävar man som regel
Stora barnhusets protokoll (beslutsanteckningar) vilka
efter att göra miljön så hemlik som
förvaras i Stockholms stadsarkiv. Där finns arkivhandmöjligt. I Sverige finns inte längre
några barnhus i traditionell historisk
lingar från 1600-talet, när barnhuset byggdes, och ända
mening, men det finns fortfarande
fram till 1900-talet. Men det faktum att historien om stölbarnhem.
den finns i arkivet säger oss också någonting mer: flickorna
åkte fast. Att information om en händelse finns kvar idag
är inte självklart. Uppgifter samlas in och bevaras i olika sammanhang och av olika skäl. Hade godisstölden förblivit oupptäckt hade
7
vi varit hänvisade till att någon av flickorna skulle ha berättat om
den, i ett brev, i en dagbok eller liknande. Men brev och dagböcker
från personer ur de här flickornas samhällsklass saknas nästan helt
från 1700-talet. Att vi vet någonting alls i detta fall beror alltså på att
flickorna upptäcktes och att man gjorde en utredning.
Den utredningen handlar dessutom inte bara om en enstaka
godisstöld. Vid förhöret pressades flickorna hårt och de började
bekänna mer och mer. Bland annat hade de vid upprepade tillfällen
utfört stölder inne på barnhuset. De hade haft städuppgifter och
därmed fått tillgång till nycklar av olika slag. Med nycklarna hade
de tagit sig in en lärares sovkammare och stulit kläder och pengar.
Två av flickorna beskyllde dessutom varandra för att ha stulit knivar
från köket, med vilka de tänkt skada andra barn. Domen som flickorna fick blev hård. De dömdes till Spinnhuset på Långholmen i
Stockholm. Där spärrades kvinnor som häktats för lösdriveri in och
tvingades spinna ull till klädesfabrikerna i Stockholm.
I det här kapitlet ska vi titta närmare på barn från olika tider –
vilka precis som Eva, Anna och Catharina – tvingats att växa upp
utan sina biologiska föräldrar.
Behovet av att vårda och uppfostra barn som antingen blivit föräldralösa – eller där föräldrarna av olika skäl inte klarar av att ta
hand om sitt barn – har funnits i alla tider. Vi kan dela in barn i tre
kategorier beroende på det sammanhang de lever i under uppväxtåren. Den första kategorin är barn som växer upp med en eller båda
av sina biologiska föräldrar. Den andra kategorin är fosterbarn och
adopterade barn (adoption förändrar barnets rättsliga status när det
gäller arv och liknande). Fosterbarn och adopterade barn växer upp
i en eller flera familjer eller hushåll där föräldraskapet innehas av
någon annan än en biologisk förälder. Den tredje kategorin är barnhus- och barnhemsbarn. Det som förenar den sistnämnda kategorin är att barnen i de fallen växer upp i någon form av storhushåll
eller institution där det finns inslag av uppfostran, utbildning och
– när det gäller barnhusen – ibland även barnarbete.
Det här kapitlet handlar om de två senare kategorierna, här sammanförda under benämningen ”De utsatta barnen”. Ordet utsätta
hör för övrigt intimt samman med barns villkor under historiens
gång. I det fornnordiska språket kallades barn som lämnades ute i
naturen för att dö för ”barna utburdr”, det vill säga utburet barn. På
latin är motsvarigheten för utlämnade barn ”expositio”.
Idag finns inga barnhus (i ordets ursprungliga betydelse) i Sverige. Institutioner som uppfostrar barn kallas istället för HVB (Hem
8
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
för vård av barn). I normala fall försöker man också att placera barn
i fosterfamiljer och inte i HVB. Dagens myndigheter anser att de
samhällsvårdade barnen – det är den benämningen som används
idag – ska få en uppväxtmiljö som är så familjelik som möjligt. Det
är också viktigt att inte förväxla det historiska begreppet barnhus
med den nutida så kallade barnahusmodellen. Med det menas olika
typer av verksamheter som arbetar med barn som utsatts för övergrepp. Eftersom vi vet att barnhus, i ordets historiska betydelse, inte
finns idag – och att de inte heller fanns om vi går väldigt långt tillbaka i historien, kan vi börja med att ställa några frågor. Hur hanterades föräldralösa barn när barnhus ännu inte existerade? Varför
skapades barnhus? Varför försvann de? Hur blev det sedan?
De här frågorna kommer att ta oss på en resa från renässansen
Italien, över upplysningstidens 1700-tal och industrialismens 1800tal, till det framväxande välfärdssamhället under 1900-talet.
De stora barnhusen kommer till Europa
Det finns många skäl till varför ett barn kan bli tvunget att lämna
sina biologiska föräldrar. Dessa skäl har naturligtvis varierat under
olika tider och på olika platser. I äldre skrifter möter vi fenomenet
Stora barnhuset på Norrmalm
i Stockholm. Det var drottning
Kristina som i början av 1600talet tog initiativ till ett
barnhus på Drottninggatan.
Bilden visar ett utsnitt ur en
oljemålning av Johan
Sevenbom från 1784 där
barnhuset syns till vänster
nedanför Adolf Fredriks kyrka.
Stora barnhuset som 1785
ändrade namn till Allmänna
barnhuset revs 1885 och
verksamheten flyttade då till
nya byggnader vid
Norrtullsgatan.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
9
redan tidigt och det är i viss mån en grym bild som framträder.
Översätter vi de äldre språken, som latin, grekiska och fornnodiska,
till modern svenska ser vi att det som regel är orden ”överge” och
”utlämna” som används för fall där barn lämnats av sina föräldrar.
Att många oönskade barn mötte ett grymt öde, som utlämnade i
skogen eller någon annanstans tills döden kom, var inte ovanligt
under forntid och medeltid. Ännu under 1800-talet förekom det.
Men hur vanligt det var på medeltiden och tidigare kommer vi aldrig att veta. Det finns alltför få källor bevarade för att vi ska kunna
svara på den frågan.
När kristendomen introducerades i Europa förändrades hanteringen av övergivna barn. Det blev vanligare att barn lämnades
utanför kyrkor och de kyrkliga myndigheterna tog ett allt större
ansvar för de barn som saknade föräldrar eller fosterhem. Det blev
nu även möjligt att ”skänka” sitt barn till ett kloster, för att det skulle
få tjäna Gud under hela sin livstid. Det går att betrakta klostren som
en form av barnhus. De barn som växte upp där hamnade i en institutionell miljö, med inslag av undervisning, religiös verksamhet
och arbete. På 1300-talet möter oss dock för första gången institutioner som huvudsakligen har uppförts för att användas för vård av
barn. Det går inte att avgöra var det första barnhuset i Europa upprättades. Vi vet att det i början av 1300-talet fanns barnhus i Rom,
Marseille, Chartres, Ulm och Nürnberg. Det första barnhus som det
finns ett rikt källmaterial bevarat ifrån är det berömda hittebarnshuset i Florens, Ospedale degli Innocenti.
Hittebarnshuset i Florens
Uppförandet av Ospedale degli Innocenti i Florens markerar inledningen på en ny epok i de övergivna barnens historia i Europa. Från
att tidigare ha varit utlämnade, som den amerikanske historikern
John Boswell skriver, till ”främlingars vänlighet” (the kindness of
strangers) – det vill säga till omvärldens och särskilt till kyrkans
välvilja – träder från och med denna tid en ny aktör in på scenen:
det organiserade icke-kyrkliga lokalsamhället. Renässansens olika
kejsare, kungar och furstar, det vill säga den tidens statliga makthavare, ägnade mycket litet intresse åt samhällets övergivna barn. Man
agerade som regel utefter de huvudlinjer som de kyrkliga myndigheterna hade etablerat. Det var först under 1600-talet som ett ökat
statligt intresse för övergivna barn skulle komma att väckas. Men
utvecklingen mot ett ökat – icke-kyrkligt – ansvar för övergivna
barn började i det italienska lokalsamhället.
10
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
Innerplan (till vänster) och
detalj av kapitäl (ovan) vid
Ospedale degli Innocenti,
hittebarnshuset i Florens, som
uppfördes i början av 1400talet.
Hittebarnshuset i Florens ritades av den berömde arkitekten
Filippo Brunelleschi (1337–1446) och bekostades av stadens myndigheter i samarbete med det förmögna och inflytelserika skrået för
stadens sidenmakare (Arte della Seta). Arkitekten fick uppdraget
att rita huset 1419 och Ospedale degli Innocenti började ta emot
barn 1445. Alla barn antecknades i en bok, Balia e Bambini, vilken
möjliggör för forskare att studera barnens bakgrund och omständigheter.
Hösten 1449 kom en gammal och fattig man till barnhuset. Han
lade ett barn på gatan och slog med en hammare på dörren. Därefter sprang han från platsen. Personalen hittade utanför porten en
fyra månaders pojke med ett knivhugg mellan revbenen. I Balia e
Bambini står det: Den 18 september dog han och kom till Paradiset.
Må Gud välsigna honom och förlåta hans fader och moder.” Det är
möjligt att föräldrarna i detta fall ville att pojken skulle dö – kanske
var det någon av dem som stuckit honom med kniven – men att han
samtidigt skulle få en ordentlig själavård och begravning, för att han
skulle få komma till himlen.
Den 9 december 1461 lämnades ett spädbarn utanför barnhuset
med en anteckning: ”Här är en pojke som heter Ambrougio Miniato. Han är döpt och har runt sin hals ett halvmynt från Pisa som ett
tecken på att han lämnats till er, eftersom han är son till en förmögen person, en medborgare i Florens som kommer att återgälda er.
Anteckna ankomstdagen och hans utgifter, och allting kommer att
bli återbetalt.”
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
11
Av religiösa skäl var det mycket viktigt att avgöra om ett barn var
döpt eller inte. Det var till exempel vanligt att personer som lämnade barn lade en liten saltpåse med barnet. Det var ett etablerat
tecken på att barnet blivit döpt. Man var mycket ovillig att på grund
av bristande information döpa barn två gånger. I många fall valde
också den som lämnade barnet till barnhuset att lämna med något
tecken vilket skulle göra det möjligt att identifiera barnet i framtiden. Ambrugio Miniato hade för detta ändamål ett halvt mynt från
Pisa i ett band runt halsen. Men precis som pojken med knivhugget
i bröstet dog även han snart efter ankomsten till barnhuset.
De barn som inte var för sjuka försökte man vid hittebarnshuset
i Florens så snart som möjligt att placera som fosterbarn. På sätt och
vis arbetade man på ett sätt som liknade de som används av nutida
myndigheter, vilka strävar efter så hemlika förhållanden som möjligt för samhällsvårdade barn. År 1452 registrerades 537 barn på hittebarnshuset. Av dessa dog 241 under året, 169 var placerade hos
ammor, 39 befann sig ”i huset” och övriga var antingen ”utlånade”,
försvunna, återlämnade eller adopterade. Barnens medelålder var
låg. Så fort ett barn blivit lite äldre ordnade man som regel en plats i
ett hushåll i staden, som lärling, piga eller i någon annan tjänst.
Ospedale degli Innocenti i Florens var därför ingen arbetsinstitution (eller ett arbetshus). Utnyttjandet av barnhusen som arbetsinrättningar startade under 1600-talet och är nära förknippat med
den europeiska nationalstatens framväxt. Med nya krav på resurser
till statsmakten – framförallt till krigsmaktens behov – fick barnhusen en ny roll att spela.
Stora barnhuset i Stockholm
Under 1600-talet inrättades det första barnhuset i Sverige. Det
skedde samtidigt som den svenska utrikespolitiken förändrades.
Tidigare epokers krig hade i första hand berört Sverige och grannstaterna i Norden. Nu ökade ambitionsnivåerna och Sverige framträdde på den europeiska scenen som en stormakt med intressen
långt ner på kontinenten. De regelbundna krigen, som förde svenska soldater ända ner till södra Tyskland, krävde att Sveriges resurser
utnyttjades på ett bättre sätt än tidigare. På många olika områden
försökte man utöka resursuttaget, av män och kvinnors arbetskraft,
av råvaror och i produktionen av varor och tjänster.
Det är mot den bakgrunden som man bör se Stockholms barnhus (senare Stora barnhuset) vilket uppfördes och stod färdigt 1638
vid Drottninggatan på Norrmalm i Stockholm. På många håll i
12
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
Europa uppfördes under 1600- och 1700talet barn- och arbetshus. De skulle lösa
ett socialt problem och samtidigt bidra till
ökad produktion och den egna militärens
utrustning och slagkraft. Till barnhuset i
Stockholm kom flickor och pojkar – en
vanlig fördelning vid barnhuset var en
tredjedel flickor och två tredjedelar pojkar
– som av olika skäl blivit föräldralösa eller
på något sätt uppfattades som ett problem
av myndigheterna. På barnhuset skulle de
få kristen undervisning, möjlighet att lära
sig ett yrke (för flickorna spinning eller
hushållsarbete) och de skulle också bidra
med arbete. Betoningen av barnens arbete
är någonting nytt som ganska tydligt skiljer 1600- och 1700-talets barnhus från
tidigare och även senare epokers barnhem
och fosterhem.
Under 1680-talet fanns det omkring
60 barn på barnhuset, därefter växte antalet till cirka 230 omkring sekelskiftet 1700. Pesten 1710 drabbade
barnhuset hårt och man återhämtade sig inte förrän i mitten av
1700-talet. Därefter steg antalet i vissa perioder till uppemot 350
barn.
Dödligheten vid barnhusen under 1700-talet tid var hög. Den
var särskilt hög vid barnhus som tog emot spädbarn. Vid barnhuset
i Stockholm dog åtta av hundra barn varje år vid tiden kring sekelskiftet 1700. Vid mitten av 1700-talet dog ungefär sex av hundra
barn varje år vid Stora barnhuset. Man måste dock komma ihåg att
antagningsåldern var cirka 6 år. De barn som kom till barnhuset
hade överlevt de svåra spädbarnsåren och hade större chans att
överleva. Barnen vid Stora barnhuset var mellan 6 och 14 år gamla,
det motsvarar ungefär grundskolebarn idag. Hade samma dödlighet gällt idag hade två barn i en normalstor skolklass dött varje år.
Vid de barnhus som tog emot spädbarn var dödligheten mycket
högre. Vid Ospedale degli Innocenti i Florens var den 60 procent
under 1400-talet, i Reims i Frankrike var den 46 procent under
1700-talet och i Rouen i samma land finns det exempel på barnhus
som hade en dödlighet på cirka 90 procent vissa år under 1700talet.
På 1700-talet ville myndig­
heterna att barnhusbarn
skulle lära sig att spinna och
väva. Det behövdes mycket
arbetskraft till landets textil­
fabriker. Den här akvarellen av
Johan Fredrik Martin heter
Sittande gosse med trådrulle.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
13
Låt oss nu följa en pojke från 1700-talet som växte upp vid Stora
barnhuset, från födelse tid till död. Hans namn var Petter Rehnberg.
När han var tolv år gammal dog pappan som var soldat. Tillsammans med en yngre bror skrevs Petter in på barnhuset 1757. I början
delade han sin tid mellan barnhusskolan och arbetet i spinnsalen.
Men vid femton års ålder utnämndes han till ”ständig arbetare” och
ägnade då bara litet tid till skolarbetet. Hans lärare skriver: ”Desse
barn som gå till ständigt arbete förlora allt mer och mer av vad de
förr lärt”. Efter fem år på barnhuset skrevs Rehnberg ut till en slaktare i Stockholm. I det yrket stannade han dock inte länge. Han
övergick till boktryckeribranschen och blev i slutet av 1760-talet
boktryckaregesäll, det var en ganska bra position för ett före detta
barnhusbarn. Men några år senare tog karriären som boktryckare
slut. Den 13 november 1773 lät han värva sig på 30 år (i princip resten av livet) vid Svea livgardes södra bataljon i StockStockholmskällan
holm. År 1786, när han var 41 år gammal gifte han sig, husPå Stockholmskällan
trun hette Eva Sophia. De fick tillsammans en liten dotter
(www.stockholmskallan.se) finns
fyrtio barnhusbarns­biografier –
som de döpte efter mamman till Eva Sophia. Några år senare
för 20 flickor och 20 pojkar –
utbröt krig med Ryssland och Petter Rehnberg skickades till
liknande den om Petter Rehnberg
Finland. Där stupade han år 1790. Hans hustru dog samma år
ovan, publicerade.
och begravdes i Maria församling i Stockholm. Dottern Eva
Sophia, född 1787, var tre år gammal när hon blev föräldralös.
När Petter Rehnberg gifte sig fanns inte länge den institution
som han hade växt upp vid. Stora barnhuset slogs 1785 samman
med Politibarnhuset (vilket hade tagit emot barn mellan 0 och 6 år)
och blev Allmänna barnhuset, en institution som framförallt arbetade med att placera barn i fosterhem runt om i landet. Det fanns i
huvudsak två anledningar till att verksamheten vid Stora barnhuset
upphörde. Det första var att situationen inom textilnäringen i
Stockholm hade förändrats. Branschen befann sig i kris och både
behovet spunnen ull och bomull (vilket barnhusbarnen arbetat
med) och behovet av utbildade arbetare till fabrikerna hade minskat kraftigt. Den enda fördelen med att ha barnen centralt placerade
i ett stort hus mitt i Stockholm, var som myndigheterna såg det
möjligheten att bidra med utbildning och arbetskraft till textilnäringen i Stockholm. Pojkarna – och en del av flickorna – lärde sig
inför en framtid vid klädesfabrikerna. Den andra anledningen var
att den höga dödligheten vid barnhuset var besvärande. Genom att
placera barnen ute på gårdar i landet hoppades man att flera av dem
skulle överleva till vuxen ålder och därmed bli nyttiga samhällsmedborgare. Under 1800-talet skulle barnhusens funktion som
14
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
arbetshus ersättas av så kallade arbetsinrättningar där personer som
inte accepterades av den ordinarie arbetsmarknaden kunde sättas i
tvångsarbete av myndigheterna.
Upplysningstidens barnhus i Europa
Det fanns barnhus i ett stort antal städer i Europa under 1700-talet.
Vid några av dem kom upplysningstidens tankar att påverka verksamheten. Den höga dödligheten vid barnhusen fortsatte dock att
vara ett allvarligt problem och det var svårt att förverkliga de högt
uppsatta målen.
Inspirerad av nya uppfostringsidéer, till exempel John Lockes
Some Thoughts Concerning Education från 1693, ville den förmögne skeppsbyggaren Thomas Coram i början av 1700-talet starta ett
hittebarnshus i London. Hittebarnshuset skulle bli en plantskola
där en ny människotyp kunde odlas fram, med tro, flit och lydnad
som ledord. I början mötte han stort motstånd. Många trodde att ett
hittebarnshus skulle uppmuntra till utomäktenskapliga förbindelser. Långsamt växte dock stödet för idén och Coram lyckades slutligen övertyga kungen, Georg II, att godkänna projektet.
The London Foundling Hospital, som idag är rivet, stod färdigt
1753. Redan 1741 började dock intagningen av barn i en temporär
The London Foundling
Hospital som stod färdigt 1753.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
15
fastighet. Barnhuset tog som regel bara emot barn under två månaders ålder. På grund av risken för hög dödlighet valde man att under
barnets fyra första levnadsår placera dem i fosterfamiljer. Vid fem
års ålder återvände barnet till barnhuset och utbildningen påbörjades. Pojkarna utbildades för jordbruksarbete, fabriksarbete eller tjänst i flottan. Flickorna lärde sig sy och
Barnhus- och barnhemsteori
Vill man anlägga ett teoretiskt perspektiv
spinna för tjänst i hushåll eller på fabrik. Många av
på barnhusens och barn­hemmens utveck­
läkarna vid institutionen var samtidigt forskare och
ling kan man använda sig av de idéer som
de hade rätt att utföra medicinska experiment på barpresenterats av Michel Foucault. I boken
nen.
Över­vak­ning och straff från 1987 beskriver
I Ryssland byggde man under 1700-talet flera hithan maktut­övning­ens och bestraff­nings­
tebarnshus som var starkt influerade av upplysningsformernas föränd­ring­ar från 1600-talet
och framåt.
tidens idéer. Drivande bakom projekten stod kejsa En grundläggande tanke hos Foucault
rinnan Katarina II, en av tidens upplysta regenter. En
är att makt bara existerar när den utövas
av hennes hovmän, Ivan Ivanovitj Betskoj, hade visoch att makten därför alltid kan betraktas
tats under en längre tid i Västeuropa och tagit starkt
när den i faktisk mening påverkar individer
intryck av nya sociala idéer kring barnuppfostran
eller grupper, som fängelsefångar eller barn
och sociala reformer.
på barnhus eller barnhem.
Betskojs idé var skapa barnhus där barnen helt
isolerades från sin tidigare omgivning. Sedan skulle
de – genom pedagogiken på barnhuset – formas till en ny människotyp. Barnen skulle, som Betskoj såg det, bilda grundstommen i ett
nytt ”tredje stånd” i Ryssland. De skulle vara konstnärer, vetenskapsmän, hantverkare, skrivare och outbildade arbetare. Betskoj
ansåg att ett sådant stånd saknades i Ryssland. Landet bestod till
största delen av bönder och överhet.
Betskojs högt ställda ambitioner på de hittebarnshus han lät
uppföra i Moskva och Sankt Petersburg infriades inte. Precis som på
andra håll i Europa var den höga dödligheten ett gissel. Man plågades av dödlighetssiffror på över 80 procent och något enstaka år dog
samtliga barn vid ett av barnhusen. Betskoj tvingades att släppa på
kravet att barnen skulle isoleras på barnhusen och istället placeras
ut i fosterhem. Inte heller ambitionen att skapa en ny människotyp
i Ryssland verkar ha fungerat. Katarina II tyckte 1775 att barnen var
”tafatta, förtegna och dystra”. När Betskoj inspekterade en grupp
flickor som fått anställning som pigor vid ett institut för adelskvinnor tyckte han att de var okunniga, olydiga och envisa. Katarinas
efterträdare Maria Fedorovna tyckte att barnen befann sig på lägsta
tänkbara moraliska nivå. Trots detta fortsatte verksamheten vid
barnhusen i Moskva och Sankt Petersburg ända fram till ryska
revolutionen 1917.
16
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
Från barnhus till barnhem
Vid inledningen av 1800-talet fanns det flera barnhus i Sverige.
Malmö barnhus historia sträcker sig ända tillbaka till 1682, Göteborgs barnhus hade tillkommit 1737, Östads barnhus (utanför
Alingsås) började verksamheten 1776. Flera andra inrättningar kan
också kallas för barnhus. Gemensamt för alla är dock att de under
1800-talet i allt högre grad lät barnen bli placerade i fosterhem,
antingen på landet eller i någon stad. Mycket få barn under 1800talet tillbringade hela sin uppväxt på ett barnhus.
Kraven på att barnen skulle bidra ekonomiskt med arbete på
barnhusen försvann till stor del vid denna tid och även de mer
ambitiösa pedagogiska metoderna från upplysningstiden tonades
ner.
Under 1800-talet kan vi istället tala om en fosterbarnsindustri.
Behovet av fosterhemsplaceringar steg när antalet utomäktenskapliga födslar ökade. Barnhusen i landet, särskilt Allmänna barnhuset
i Stockholm, utvecklades till genomgångsanläggningar som slussade ut tusentals barn varje år till fosterhem runt om i landet. Vid
På 1800-talet slussades många
barn via barnhusen ut till
fosterfamiljer på landsbygden.
Här svenskt jordbruk på 1890talet.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
17
Syster Hanna Rutberg till­
sammans med barnen från
barnhemmet Soeurs de
Charité på sommarnöje i
skärgården utanför Stockholm.
Bilden är från 1910-talet.
Sällskapet Soeurs de Charité
bildades av sex skolflickor på
Södermalm år 1885 och
utvecklades med tiden till en
omfattande privat välgören­
hetsorganisation.
18
placeringen fick den mottagande familjen mer i ekonomiskt bidrag
om barnet var litet. Ju äldre det blev, desto lägre ersättning. Logiken
var att barnet successivt skulle bidra i allt högre grad till fosterfamiljens försörjning. Detta satte naturligtvis en press på barnen redan
tidigt och kontrollen av fosterfamiljerna var ofta mycket bristfällig.
Många barn led under stränga fosterfamiljer som krävde hårt arbete och lydnad. Men det finns också exempel på fosterbarn som
hamnade i goda händer och fick en bra start i livet. Ibland anordnades regelrätta auktioner av barn. Den person eller familj som accepterade det lägsta bidraget fick i uppgift att uppfostra det utauktionerade barnet.
Under 1800-talet växte det fram ett stort antal barnhem runt om
i landet. Många av dessa startades på privat initiativ och bekostades
av stiftelser och liknande. Efter den första indelningen av landet i
kommuner år 1862, utvecklades ett allt större kommunalt intresse
för vården av barn. Många kommuner fick egna utackorderingsbyråer och man började även bidra med egen barnhemsverksamhet.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
Vanvårdsutredningen
På 1900-talet växte det västerländska välfärdssamhället fram. Första
världskriget kan betraktas som en viktig vattendelare mellan
1800-talets värld och den värld vi lever i idag. Från och med 1920talet kom olika välfärdsreformer i allt tätare takt och den tekniska
utvecklingen började under de efterföljande decennierna gå allt
snabbare. Samtidigt utvecklades det svenska samhällets sätt att hantera vården av unga. Under 1900-talet ökade kontrollen av fosterhemmen och barnauktionerna på landsbygden blev allt färre. Staten
tog nu – oftast genom kommunerna – ett starkare grepp om barnavården.
Under lång tid var den offentliga bilden att de svenska barnhemmen fungerade tillfredsställande och att samhället i stort sett hade
lyckats med sina ambitioner när det gällde de barn som av olika skäl
blivit hänvisade till ett eller flera barnhem och fosterhem under sin
uppväxt.
Men den officiella bilden ifrågasattes i november 2005 när TV
sände dokumentären ”Stulen barndom”. Sex medelålders män medverkade i dokumentären och de berättade om hur de blivit kränkta
och utsatta för våld och olika former av sexuella övergrepp. Reaktionerna efter dokumentären var starka och staten valde några
månader senare att tillsätta en utredning om vanvård i social barnavård under 1900-talet, den så kallade vanvårdsutredningen. Liknande utredningar har genomförts i andra länder, till exempel i
Norge, Island, Danmark, Irland, Australien och Kanada. De svenska
erfarenheterna kan därför inte sägas var specifika för Sverige utan
delas av flera andra västerländska stater.
Vanvårdsutredningen är ingen vanlig utredning. Det är tydligt
att arbetet påverkat utredaren Göran Johansson och de experter
som deltagit. Inledningen av ett diskussionskapitel i ett av utredningens delbetänkanden börjar så här:
”Utredningens intervjuer har blottlagt övergrepp och försummelser med ett allvar och en omfattning som tidigare inte har skett
i Sverige. Många av dem som utsatts för övergrepp och försummelser har fått försöka klara sig, trots svåra trauman från barndomen.
Det är ett svårt och viktigt uppdrag att ta emot och förmedla dessa
berättelser om vanvård i den sociala barnavården. Arbetet liknar
inget annat jag gjort.”
I utredningsarbetet har drygt 1000 personer intervjuats. Under
den tid som utredningen omfattar har minst 250.000 personer varit
placerade av den sociala barnavården. Man kan därför inte säga att
Vanvårdsutredningen
(SOU 2001:61).
Vanvårdsutredningen kan
laddas ner från
regeringens webbplats:
www.regeringen.se.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
19
utredningen är representativ för alla samhällsvårdade barn. Utredarna anser dock att den är representativ för sådana barn som anser
sig ha blivit vanvårdade. Man anser att den på många sätt liknar en
haverikommission.
Den vanvård som de intervjuade vittnar om delas i utredningen
in i ett antal kategorier. Det handlar om försummelse, fysiskt våld
med tillhygge, övrigt fysiskt våld, hot och hotfulla situationer,
utnyttjad i arbete, integritetskränkning, särbehandling och orättvisor, negativ särbehandling, sexuella övergrepp samt tvång, regler
och straff. Citat ur de intervjuades berättelser förstärker bilden av
den vanvård som utredningen avslöjar. Det är uppenbart att de
myndigheter som haft ansvaret för de samhällsvårdade barnen på
ett allvarligt sätt brustit i tillsyn och ansvar.
I ett kapitel kommenteras vilka känslomässiga konsekvenser
som vanvården gett upphov till. Här dyker flera saker upp som det
inte är svårt att hänföra bakåt i tiden. Det är uppenbart att många av
de upplevelser som de vanvårdade ger uttryck måste ha varit realiteter för barn i fosterhem, barnhem och barnhus även långt tillbaka
i historien. Problemet för en historiker är att det inte gjordes några
vanvårdsutredningar på 1400-talet eller på 1700-talet.
Många av de intervjuade har upplevt sig vara utanför och
ensamma, att inte duga och passa in. På så sätt har de blivit som
främlingar i vardagen. Vanliga känslor är också skuld och skam.
Man anklagar sig själv för det som hänt och känner skam. En misstro mot myndigheter och samhälle vittnar många om. Många känner också att man förlorat sin barndom. En majoritet av de intervjuade anser också att deras upplevelser i barndomen har påverkat
deras möjligheter till ett bra vuxenliv.
Barnhusens tid är förbi
I det här kapitlet har en bild av fosterhemmens och barnhusens historia tecknats, med en särskild tonvikt på barnhusens historia.
Barnhuset som institution introducerades i Europa under 1300talet och försvann i stort sett helt i början av 1900-talet. Idag finns
det i huvuddelen av de europeiska länderna en ambition att samhällsvårdade barn ska erbjudas uppväxtmiljöer som är så familjelika
som möjligt. Vi har idag barnhem men inga barnhus.
Barnhusens tid är därför förbi. I deras historia finns dock en
fascinerande möjlighet att betrakta den historiska processen i
Europa, från medeltid till nutid, från ett annorlunda perspektiv.
Alla barnhus som beskrivits i texten uppvisar på intressanta sätt hur
20
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
de var delar av sin tid samtid och de reflekterar tydligt vilka frågor
som under olika tider stått i förgrunden. Från lokalsamhällets framflyttade positioner under renässansens Florens, till de militärt starka
nationalstaternas framväxt under 1600-talet, över upplysningstidens 1700-tal, genom de stora revolutionernas 1800-tal, fram till vår
tids välfärdssamhälle.
Har det blivit bättre? Fram tills alldeles nyligen skulle de flesta
förmodligen ha svarat ja på den frågan. Och i stort sett stämmer det
säkert. Men nu vittnar många länder i utredning efter utredning om
att den under 1900-talet bedrivna sociala barnavården på många
punkter har misslyckats. Uppväxtåren för många samhällsvårdade
barn har präglats vanvård och övergrepp. Vi är därför inte vid
vägens slut och målet, en bra barndom för alla, är ännu inte i sikte.
Vår tids syn på barns fostran
och uppväxt skiljer sig en hel
del från forna tiders.
De utsatta barnen – Barn och utanförskap under 600 år
21
Morgan Alling och den nya fosterhemsfamiljen
I det här kapitlet ur Morgan Allings bok Kriget är slut beskriver författaren ankom­
sten till en fosterfamilj. Platsen är någonstans i Sverige och tiden 1970-tal. Läs texten
och besvara sedan frågorna som följer.
– Nu är vi framme, säger tanten i den fula blommiga klänningen som om inget har
hänt.
Ett slags glädje i rösten.
Jag vaknade nyss och känner mig seg . När jag tittar ut genom rutan är trädtoppar
allt jag kan se. Jag bryr mig inte längre.
– Så där ja, säger hon glättigt.
Hon är väl lättad över att vi är framme och att hennes jobb snart är avslutat.
Vi står på en parkering framför ett brunt tegelhus med en stor träbalkong och
gräsmatta runt omkring. En lastbil är parkerad på uppfarten. På trappan står en
familj.
En man, en kvinna och en tjej som ser ut att vara några år äldre än jag. De ler och
vinkar.
Stefan gnider sig med händerna i ansiktet och vi tittar på varandra. Plötsligt
känns det som om vi får samma tanke. Stefan ruckar, ”japp, nu gör vi det här – kom
igen, brorsan”. Han öppnar dörren och hoppar ur bilen.
Jag hör socialtanten som går uppför den stenlagda gången.
– Hej, hej ... ja, nu är vi framme.
– Ja, välkommen, säger mannen.
Det är du som bestämmer Morgan, brukar mamma viska när vi ligger näsa mot
näsa. Det är jag som bestämmer och nu finns det inget annat att göra än att gilla
läget.
Jag samlar ihop mig. Stiger ut ur bilen. Smäller igen bakom mig. Sedan tar jag
Stefan i handen.
– Så grabbar, det här är familjen Gustavsson, säger socialtanten.
– Jaha…
Familjen ler mot oss och går oss till mötes på stengången.
– Hej grabbar! säger mannen. Jag heter Kjell-Åke.
Han tar min hand och kramar den hårt med en av sina stora händer, i den andra
har han en cigarett. Bakåtkammat hår, skägg överallt utom på hakan, glasögon,
ögon som sitter långt in.
Kjell-Åke, tänker jag… Vår nya pappa. Aldrig.
Det är bara lek, Morgan, bara lek.
22
Uppgifter
Kjell-Åke fortsätter.
– Ja, och det där är Ulrika.
Ulrika är smal, har uppkrullat hår och är ganska vacker.
– Och det där är Liselotte, men du kan kana henne Lotta om du vill.
Lotta ser sur ut. Hon har långt blont hår och tar mig löst i handen. Tittar mig inte
i ögonen ens.
– Ja, och resan gick bra, säger socialtanten.
Nu börjar VM i artighet, tänker jag.
– Är ni sugna på lite saft och bullar, grabbar? frågar Ulrika glatt.
Vi går in i hallen med bruna tygtapeter. Där är väldigt städat och fint och äkta
blommor står på en byrå. Röklukten går inte att dölja men det är rätt så hemtrevligt
ändå.
Vi tar av oss kläderna och hänger upp dem på galgar. Sedan fortsätter vi in till
vardagsrummet, där det är dukat för fika. Vi sätter oss i en lila plyschsoffa. En gammal guldklocka tickar. Längs den ena väggen står en stor bokhylla fylld med porslinsfigurer: delfiner, hundar, katter, bilar, fåglar, barn och kor. Det hänger fin konst
på väggarna.
– Här kommer saften, kvittrar Ulrika som bär in en bricka.
– Jag gillar saft, säger jag.
Nu gäller det att ställa sig in och visa sig från sin bästa sida. Jag måste vara smart,
bli omtyckt.
– Stefan gillar också saft, eller hur?
– Ja, säger Stefan blygt.
– Jaha…vad bra, säger Ulrika.
Bullarna är goda.
Ulrika bjuder socialtanten på en cigarett som Kjell-Åke erbjuder sig att tända.
Socialtanten sörplar på kaffet.
Jag reser mig upp och går runt i vardagsrummet. Tittar på en krukväxt, går till
glasfigurerna i bokhyllan och fram till dörren som står på glänt.
De skrattar.
– Jaha, säger Ulrika, ska vi gå lite husesyn?
– Det låter bra, säger socialtanten. Klart jag måste se hur ni har det.
Ulrika stänger dörren till deras sovrum.
– Ja, där sover vi.
Vi går ut mot hallen, till vänster ligger ett rum.
– Här är pojkarnas rum.
Jag kikar in. Blå tapeter, brun heltäckningsmatta, två sängar.
– Åh, vad fint, säger socialtanten leende.
Vi fortsätter in i det långsmala köket. Ett runt köksbord med rödrutig plastduk,
Uppgifter
23
röda pinnstolar, en orange kökslampa och gamla kopparkastruller på väggarna.
Rundturen avslutas av Liselottes rum där väggarna är täckta av hästaffischer och
där en vit bokhylla fylld med hästböcker står längs ena kortväggen.
Det är fint här, det måste jag ändå hålla med om. I vårt rum tittar vi ut genom
fönstret på baksidan och får syn på en gunga. Det tar sig.
Socialtanten är också imponerad av huset.
– Oj, vad fint här är. Och vilket fint rum ni får, killar, säger hon triumferande.
Jag svarar inte utan rycker bara på axlarna och stirrar på henne. Hon vänder bort
blicken.
När vi kommer in i vardagsrummet igen glider jag i strumplästen på det hala
golvet. Jag tar några snabba steg, får upp farten och glider lite längre.
De skrattar. Jag glider igen och de skrattar ännu en gång.
– Akta, säger Ulrika med ett leende. Akta så att du inte ramlar.
– Ingen fara, säger jag.
Nu vet jag precis vad jag ska göra och det börjar bubbla inom mig. Jag ska få dem
att skratta.
– Jag ramlar aldrig, säger jag och sedan tar jag sats, glider en bra bit fram på
golvet och slänger jag plötsligt upp benen i luften. Mina gula strumpor lyser i skenet från deras taklampa. Jag faller ner med en duns. Pladask på golvet. Rena rama
Charlie Chaplin, skulle mamma ha sagt.
De tittar på mig med höjda ögonbryn och ler lite försiktigt.
– Som sagt, jag ramlar aldrig, säger jag igen och ler stort.
De förstår att jag skojar och skrattar snällt.
Stefan springer in och slänger sig på mig och vi brottas på vardagsrumsgolvet.
Vi kanske kan trivas här i alla fall. Stefan verkar glad.
– Nej, nu är det nog dags för mig att åka, säger socialtanten.
Vi går ut i hallen, hon tar sin handväska och skakar leende hand med Ulrika och
Kjell-Åke. Så, då var affären avgjord, tänker jag. Precis som när Ture skakar hand
med sina leverantörer.
– Hälsa min mamma, säger jag utan att tänka.
Leendet dör.
Där fick jag henne, tänker jag.
Hon kastar en snabb blick på mig och jag ser att det gör ont i henne, men hon
säger ingenting. Hon tar ett bloss på sin cigg, hoppar in i den blå Volvon och kör
iväg.
Den nya familjen står kvar på trappan och vinkar när bilen kör runt hörnet.
En ny familj. En ny Morgan.
Morgan Persson Gustavsson.
24
Uppgifter
Frågor
1.Vilka olika typer av roller återfinns i berättelsen?
2.Vilka strategier använder de olika personerna –
och varför?
3.Tror du att Morgan Alling trivdes hos den här
familjen? Motivera ditt svar.
4.Hur tror du att en motsvarande situation –
liknande den som författaren beskriver – skulle
ha blivit om samma händelse inte utspelat på
1970-talet, utan i 1400-talets Italien, i 1700-talets
Stockholm eller kanske i ett utvecklingsland
idag? Använd din fantasi och föreställ dig vad
som skulle ha kunnat vara lika och vad som
skulle ha varit annorlunda! Skriv ner din berät­
telse.
Litteratur
Barnhus. Om räddningsanstalter, barnhem,
idiotanstalter, uppfostringsanstalter i Norden från
1700-talet till våra dagar (red. Kajsa Ohrlander),
Stockholm, Allmänna barnhuset, 1991. Boken är
skriven av ett antal olika forskare vilka från skilda
perspektiv diskuterar olika aspekter av
institutioner för barn i Sverige under de senaste
300 åren.
Främlingar i vardagen. Liv och pedagogik vid Stora
barnhuset i Stockholm på 1700-talet. Per-Johan
Ödman och Mats Hayen, Stockholm, Stockholmia
Förlag, 2004. En spännande och mycket detaljerad
studie av Stora barnhuset (senare Allmänna
barnhuset), Sveriges första större barninstitution.
Boken skildrar de stora huvuddragen i barnhusets
historia men ger också många konkreta inblickar i
barnhusbarnens liv under 1700-talet.
Barnhem för flickor. Barn, familj och institutionsliv i
Stockholm 1870-1920, Ingrid Söderlind Stockholm,
Stockholmia Förlag, 1999. I slutet av 1800-talet
startade många barnhem, både kommunala och
privata, sin verksamhet. Vissa barnhem tog bara
emot flickor eller pojkar. I den här boken har
författaren valt att fokusera på barnhemsflickornas
situation i Stockholmsområdet vid förra
sekelskiftet.
Barnen från Källbäck. Dokumentär om ett
barnhem, Annica Öhman, Stockholm, Acasord,
2006. En skakande skildring av ett barnhem
utanför Gävle mellan 1900 och 1970. Källbäck
startade som en asyl för barn och omvandlades
senare till barnhem. Det användes också som
mödravårdshem.
”Det är ju inte jag som gjort fel”. 14 berättelser om
barnhem och fosterhem (red. Ingrid Sjökvist),
Stockholm, Liv i Sverige, 2008.Tio kvinnor och fyra
män berättar i den här boken om sina erfarenheter
av barnhem och fosterfamiljer. Sammanställningen
är utförd av föreningen Liv i Sverige, i samarbete
med Nordiska museet.
Kriget är slut, Morgan Alling, Stockholm, Forum,
2010. I den här boken skildrar skådespelaren och
artisten Morgan Alling sin uppväxt vid flera olika
barnhem och fosterhem under 1970-talet. Boken
är skriven som en självbiografisk roman.
Uppgifter
25