Rapport Within - Är vi nöjda med det här?

A
D
J
Ö
N
ÄR VI
?
R
Ä
H
T
E
MED D
PROJEKT WITHIN 2014
1
T HÄR?
ÄR VI NÖJDA MED DE
Vad beror det på att så många ungdomar mår psykiskt dåligt? Att de
självmedicinerar genom att använda droger? Vad beror det på att de inte
har någon framtidstro? Inte har något jobb? Inte har klarat skolan? Har
blivit mobbade? Inte har något förtroende för vuxna? Inte litar på andra
människor? Känner sig svikna? Absolut inte vill ha med några myndigheter
att göra? Vad beror det på att vi utan problem kan skildra berättelser om
ungdomar som växt upp i min och din kommun med en historia som vi inte
kan vara stolta över.
Vad beror det på och vad kan vi göra för att förhindra att det blir så här?
Under året 2014 genomfördes en kartläggning i sju kommuner i Skåne Nordost.
Syftet var att lära och förstå varför vissa ungdomar hamnar i det vi kallar utanförskap och hur vi utifrån en ökad kunskap kan förhindra att detta sker. Projektet
kallades Within.
För att förklara ett komplext problem är det nödvändigt att förstå en komplex
verklighet. Vilken grundproblematik ligger bakom utanförskap? Vilka riskfaktorer spelar in och vilka skyddsfaktorer måste vi förstå? Finns det gemensamma
nämnare hos ungdomarna? I så fall vilka? Om det visar sig finnas brister i vårt
nuvarande system, vad behöver vi i så fall göra annorlunda? Finns det verksamheter som funnit framgångsrika sätt att arbeta på? I så fall hur?
Vi genomförde omkring 130 intervjuer med ungdomar, chefer och medarbetare
i samtliga deltagarkommuner från alla de verksamheter som barn och ungdomar
möter under sin uppväxt. Kartläggningen innefattade även litteraturgenomgångar av forskning och studier samt omvärldsanalyser av verksamheter nationellt
och internationellt som arbetar med samma problemområde. Vårt material är
gediget och vi känner oss trygga med våra slutsatser som visar att de största utmaningarna vi står inför inte handlar om tydligare strukturer, fler metoder eller
ökad kontroll. Det handlar i mångt och mycket om en brist på de grundläggande
faktorer som vi tar för givna; ansvarstagande relationer, tillit och respekt och varje människas rätt att äga svaren och lösningarna kring sin egen situation.
Jennika Anderberg Projektledare/Organisations- och ledarskapsutvecklare
Matilda Padoan Kartläggare/Statsvetare och utredningskonsult
Lena Bertilsson Kartläggare/ Förskollärare
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Är vi nöjda med det här?2
Vad är utanförskap?
4
8
Utanförskapets onda cirklar4
Hur många är de?6
Utanförskapets pris6
Varför blir det så här?7
Skolans misslyckande - och känslan av att misslyckas8
Vilka misslyckas skolan med?9
14
Skolan - skyddsfaktor eller riskfaktor?12
Maria14
Reaktivitet istället för proaktivitet
17
Universell, selektiv och indikerande prevention17
Men, skolan kan väl inte göra allt!?
19
21
Milo21
Stuprör, hängrännor eller…?
28
Stuprörsproblematiken28
Det måste vara någon annans problem!32
Hängrännor tar inte bort stuprören32
Sarah och Robin
34
Barn och unga som investering
41
28
Hur skulle en sådan organisation se ut?42
Betydelsen av ansvarstagande relationer42
Går det att se och möta varje individ?46
Slutord48
Källförteckning och lästips49
34
Fotnoter51
3
P?
VAD ÄR UTANFÖRSKA
Vad menar vi när vi säger utanförskap? Vem har rätt att definiera vad som är innanförskap respektive utanförskap? Ska vi utgå från vad som är innanför de sociala
normernas gränser och vad som ligger bortom dem? Vem har i så fall rätt att beskriva var dessa gränser går?
De ungdomar som vi har mött i vår kartläggning har alla befunnit sig i ett självupplevt,
men absolut inte självvalt, utanförskap antingen vid intervjutillfällena eller under
en tidigare period i sitt liv. Vi har låtit deras
berättelser vägleda oss i undersökningen
av utanförskapets olika aspekter, orsaker
och verkningar. Utifrån vad vi fått reda på
av ungdomarna har vi sedan ställt frågor
till professionella och till forskningen på de
områden som visat sig vara relevanta. Vår
definition av begreppet utanförskap ligger
i denna rapport i linje med denna princip;
”Utanförskap innebär att en individ befinner eller känner sig utanför en grupp eller
ett sammanhang som hon, hen eller han ser
det som önskvärt att tillhöra”.
Frustration,
Negativ
självbild,
Självförakt
Psykisk
ohälsa
Kriminalitet
Missbruk/
självmedicinering
4
UTANFÖRSKAPETS
ONDA CIRKLAR
Den bild som utkristalliserat sig har varit
att utanförskapet tenderar att bli en självförstärkande process, något som vi vill beskriva som utanförskapets onda cirklar.
Frustration,
negativ självbild och självförakt…
I de berättelser vi har fått ta del av har det
framkommit att utanförskapet alltid präglats av ett tillstånd av frustration och av
en negativ självbild som ibland gränsat till
självförakt.
”Vi var väl en ungdomsgrupp som bara var
problembarn, liksom. Hopplösa fall!”
… psykisk ohälsa...
Frustrationen över den egna situationen,
vad den än beror på, och den negativa självbilden är plågsamma i sig, men många utvecklar också en mer uttalad psykisk ohälsa,
så som exempelvis depressioner och ångest.
Den psykiska smärtan och ångesten tar sig
ofta uttryck i ett destruktivt beteende, vilket
ungdomarna riktar antingen mot sig själva,
mot omvärlden, eller både och.
”Sov hela dagarna och gjorde ingenting kan
man ju säga. Jag fixade knappt och... och
duscha. För jag mådde så dåligt så jag bara
satt i mitt rum, rakt upp och ner.”
”Ingen orkar må dåligt hur länge som helst”
… missbruk och självmedicinering…
Den psykiska ohälsan driver många unga
att söka sig till droger, som en strategi att
hantera ångesten och dämpa eller fly från
alla de plågsamma händelser, tankar, känslor och bilder som präglar deras liv.
”Jag knarkade och drack och mådde dåligt”
“Då satt jag på mitt rum och rökte cannabis
och låste in mig och ville inte ha med någon
att göra, typ. Då hade jag ju inga känslor alls
kan man ju säga.”
… kriminalitet…
De som självmedicinerar börjar ofta begå
olika former av egendomsbrott (inbrott, cykelstölder, rån av anhöriga och kompisar)
för att finansiera sin droganvändning.
”Det finns ju en anledning till att de missbrukar. Att de inte mår bra! Nej... de mår psykiskt dåligt och de klarar inte ut den sociala
situationen som de ställs inför i skolorna och
i allt möjligt, så... Och det spelar ingen roll
varifrån man kommer, om man kommer från
en liten kommun eller stor kommun eller något annat land. Om man inte förstår och kan
greppa kontrollen, då tar man till andra sätt.
Vi har folk som är begåvade, mycket begåvade, men som inte har blivit socialt korrekt
bemötta. De har till exempel fått mycket stryk
när de varit unga, som barn av sina föräldrar. Nästan alla vi träffar har någonstans
varit traumatiserade i olika sammanhang.
Och det är inte jordbävningar jag pratar om
utan det är mera personliga saker de har varit med om.”
Psykolog inom kriminalvården
… frustration,
negativ självbild, självförakt…
Att befinna sig i kriminella sammanhang,
på ett för alla uppenbart sätt utanför vad
som är socialt accepterat, blir en bekräftelse
för de unga att de platsar i det självupplevda utanförskapet. Den negativa självbilden
och självföraktet förstärks och cementeras,
och för vissa blir de onda cirklarna nu en
spiral som snurrar runt, runt i en destruktiv
självförstärkande process.
Frustration,
Negativ
självbild,
Självförakt
Psykisk
ohälsa
Kriminalitet
Missbruk/
självmedicinering
Individens onda cirklar
Det finns lika många resor genom utanförskapet som det finns människor. Vissa
unga reagerar på sin situation genom att
rikta destruktiviteten utåt, inte sällan med
en utveckling som leder till att de hamnar
i kriminella sammanhang. Andra vänder
destruktiviteten mot sig själva, självmedicinerar med cannabis och/eller andra droger.
Några gör båda delarna, framförallt för att
finansiera sitt missbruk. Självklart finns det
också de som varken använder illegala droger eller befinner sig i kriminella sammanhang utan “bara” lider av psykisk och/eller
fysisk ohälsa.
5
Psykisk ohälsa
Bland unga personer är förekomsten av
egenrapporterad ängslan, oro eller ångest
betydligt högre än bland äldre åldersgrupper. Omkring 25% bland unga kvinnor och
omkring 15% bland unga män uppger i SCB:s
årliga undersökning att de lider av ängslan,
oro eller ångest. Antalet självmord bland
unga minskar inte heller, vilket går emot
trenden för befolkningen som helhet.
Då det gäller självmord finns en överrepresentation bland män - det är dubbelt så
vanligt att unga män tar sitt liv jämfört med
unga kvinnor. Unga män tenderar också att
att utifrån kunna göra en uppskattning av
hur stor gruppen är. Vi har här kunnat ta
Temagruppen Unga i Arbetslivets analysmodell, Unga som Varken Arbetar eller Studerar (UVAS), till hjälp.
UVAS-statistiken
omfattar
gruppen
16-25-åringar som under ett år, enligt nationella register, inte har:
•haft studiemedel, varit utbildningsregistrerade eller studerat vid SFI
•haft inkomster över ett prisbasbelopp (44
400 kronor 2014)
•arbetspendlat till Norge/Danmark
inte prata om sin psykiska ohälsa med sin
omgivning, något som skulle kunna peka
på att andelen unga män som mår psykiskt
dåligt egentligen ligger högre än vad som visar sig i SCB:s mätningar.
Baserat på analysmodellen omfattar gruppen unga i utanförskap omkring 11% (2903
personer 2012) i åldersgruppen 16-25 år i de
sju kommunerna i Skåne Nordost, att jämföra med cirka 9% i hela riket.1
Källor: SCB (2014); Karolinska Institutet:
http://ki.se/forskning/fakta-om-sjalvmord
HUR MÅNGA ÄR DE?
Det är svårt att göra en uppskattning av hur
många ungdomar som riskerar ett långvarigt utanförskap om vi vill hålla fast vid de
utsattas egen rätt att beskriva sin situation.
De unga beskriver inte sin situation i termer
av huruvida de har ett arbete eller inte, om
de studerar eller inte - de pratar om vad som
hänt dem, om sin frustration, om hur de
mår. Däremot har de alla det gemensamt att
de varken arbetat eller studerat under den
period då de upplevt att de mått dåligt och
känt sig frustrerade. Alla vi har pratat med
har också ett arbete - ofta vilket som helst
- som en av de viktigaste ingredienserna i
sina framtidsdrömmar.
Att ungdomarna varken arbetar eller studerar kan därför betraktas som ett bra sätt
6
UTANFÖRSKAPETS PRIS
Det finns flera sätt att räkna på utanförskap. Enligt den modell som är framtagen
av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och
Anders Wadeskog kan vi räkna med att omkring 12,8% i varje årskull hamnar i någon
form av utanförskap under skolåren och
ungdomstiden. Lågt räknat kan vi anta att
hälften av denna grupp fortsätter i någon
form av livslångt utanförskap.
En genomsnittlig årlig kostnad för en
individ i utanförskap uppgår till drygt
400 000 kronor. Kommunen och Försäkringskassan är de stora kostnadsbärarna.
Om vi dessutom inkluderar de produktionsförlustkostnader som uppstår till följd av att
personen i fråga inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden får vi ytterligare en kostnad
på drygt 300 000 kronor. Totalt pratar vi om
mer än 700 000 kronor per person och år.
Siffrorna avser ett ”normalt” utanförskap
(utredningar, stödinsatser, missbruksvård,
Kommun
6-åringar år 2014
Förväntat livslångt
Kostnad per årskull/år
Kostnad efter 45 år
utanförskap/årskull
Kristianstad
978
62,592
438144001971648000
Hässleholm
488
31,232
21862400983808000
Bromölla
142
9,088
6361600286272000
Östra Göinge
149
9,536
6675200
Osby
139
8,896
6227200280224000
Höör
170
10,88
7616000342720000
Hörby
141
9,024
Totalt
2207
141,248
300384000
6316800284256000
988736004449312000
Beräkningen av utanförskapets pris per årskull i tabellen utgår från formeln:
Antal personer/årskull (6-åringar) år 2014x12,8%/2x700 000 krx45 år (antalet år i arbetsför ålder)
ekonomiskt bistånd, sjukpenning etcetera).
Utvecklar personen i fråga yrkeskriminalitet eller grovt missbruk ökar kostnaderna
avsevärt. 2
För Skåne Nordost innebär utanförskapet
alltså uppskattningsvis en kostnad på nästan 100 miljoner kronor per år – per årskull i
åldrarna 20-65 år! För de sexåringar som började förskoleklass i augusti 2014 kommer utanföskapets pris ha uppgått till 4,4 miljarder
då de uppnått pensionsåldern år 2073.
Vem åker på att betala?
34 % Kommun
26 % Försäkringskassan
20 % Landstinget
9 % Rättsväsendet
6 % Övrigt
VARFÖR BLIR DET SÅ HÄR?
De unga som fastnar i långvarigt utanförskap kommer med stor sannolikhet att leva
liv präglade av stort personligt lidande och
dessutom kosta samhället enorma summor
pengar. Den enskilt största risken för långvarigt utanförskap har de unga människor
som lider av någon form av fysisk eller psykisk sjukdom eller ohälsa. Därefter kommer
den grupp unga som tar emot ekonomiskt
bistånd. Vi kan också se att de som inte går
i gymnasiet, antingen för att de aldrig börjar eller för att de senare hoppar av, löper
mycket stor risk för långvarigt utanförskap.
Det är mycket svårt att få och behålla ett arbete utan gymnasieexamen, även i de fall
då gymnasiekompetensen egentligen inte
behövs för att utföra arbetet.3
Forskningen och vår egen undersökning
visar att den psykiska ohälsan, beroendet
av ekonomiskt bistånd och oförmågan att
klara gymnasiet hänger ihop.4 Bilden är
entydig: vägen in i utanförskapet startar i
hemmet och fortsätter i skolan.5
5 % Arbetsförmedlingen
Källa: www.utanforskapetspris.se/
7
ANDE
SKOLANS MISSLYCK
LYCKAS
NSLAN AV ATT MISS
- OCH KÄ
Så många klarar inte skolan
Om normalitet
Läsåret 2013/14 misslyckades skolorna i
Definitionen av det vi kallar problembarn har
Nordöstra Skåne att ge 330 unga människor
alltid varit i relation till det ”normala barnet”.
en grundskoleutbildning som gjorde dem be-
Normalitet är en social konstruktion där det
höriga till gymnasiets nationella program.
handlar om att balansera mellan för mycket
År 2013 var det 568 unga människor i Nor-
och för litet, rätt och fel - men vad som är
döstra Skåne som ännu inte fått slutbetyg
för mycket respektive för litet, rätt eller fel,
från gymnasiet, trots att de påbörjade gym-
bestäms av den kulturella kontexten. Hur vi
nasiet 2008.
ser på och kategoriserar barn är alltså alltid
Källa: Skolverkets databas SIRIS, skolverket.
kopplat till socialt och språkligt konstruerade
se; egna beräkningar
värderingar och idéstrukturer.1
Som situationen ser ut nu lyckas kommunerna i Skåne Nordost enbart ge mellan 8590% av alla barn tillräckliga kunskaper för
att gå ut grundskolan med godkända betyg
- en situation som sett likadan ut de senaste
tio åren. På gymnasienivå är det ännu sämre ställt. Endast 75% av alla ungdomar har
avslutat gymnasiet inom fem år efter påbörjade studier. Framförallt är det eleverna på
de individuella programmen som inte klarar sig - endast 20% av dessa elever har klarat sina gymnasiestudier inom 5 år. Siffran
har varit konstant de senaste tio åren4. Vi
kan se att pojkar som grupp har lite svårare
att klara både grundskolan och gymnasiet
än vad flickor har, men skillnaderna är inte
särskilt stora.5
Den grupp som klarar skolan allra sämst
är de som av en eller annan anledning uppfattas som att de inte passar in - och normen
för vad som “passar in” i skolans värld formas i huvudsak av de vuxna.
8
“De har den verktygslåda de har och de använder den. Och i våra ögon ser det oerhört
underligt ut. De passar inte in. Så på något
sätt så agerar inte de här barnen som vi tycker att de borde göra och de beter sig inte som
vi tycker att de borde göra. Antingen genom
att de låter oerhört mycket eller genom att
de avviker, det beror på vilken svårighet man
har i botten och vilka verktyg man har.”
Specialpedagog
Skolans sätt att hantera barn som bryter
den rådande normen leder många gånger
till att barnens syn på varandra som olika
ökar. Många av de barn som har inlärningssvårigheter eller någon form av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar berättar att
de känt sig udda och haft svårt att få ”vanliga” kompisar. Genom att barnen och ungdomarna dessutom inte får stöd i att forma
positiva kamratrelationer förstärks utanförskapet ofta under skoltiden. Många av
dem vi träffat har utsatts för mobbing redan
”Frågar du ett litet
barn vad det vill bli när
det blir stort så får du
många svar: ”polis”,
”prinsessa”, ”doktor”...
Frågar du en ungdom
svarar de ”Jag vet
inte”. Vart försvinner
deras framtidstro och
vad är det som gör att
den försvinner?”
Studie -och yrkesvägledare i grundskolan
från låg ålder, något vi idag vet har starka
samband med negativ självbild och psykisk
ohälsa, även i vuxen ålder.
De barn som har svårast att klara skolan
kan delas in i två grupper; de som vänder
frustrationen utåt och de som vänder den
Mobbing
I Skåne utsätts cirka 5% av barnen i grundskolans årskurs 6-9 för regelbunden mobbing i skolmiljön (en gång i månaden eller
oftare). Omkring 15% av flickorna och 10%
av pojkarna i årskurs 6-9 utsätts dessutom
för trakasserier och kränkningar via internet
eller mobiltelefonen. De som har “uppförandeproblem”, lider av “hyperaktivitet” eller har
“ADHD-symtom” löper mycket förhöjd risk att
vara inblandade i mobbing - både som utsatta
och som mobbare.
Källor: Folkhälsorapport Barn och Unga i
Skåne 2012; Socialstyrelsen (2012)
inåt. De som vänder frustrationen utåt brukar vi kalla för hyperaktiva, utåtagerande
och aggressiva. De syns och hörs i skolmiljön men befinner sig inte alltid på lektionerna. De som vänder det inåt väljer i många
fall att inte gå till skolan alls.
Olika barn kan välja olika strategier vid
olika tillfällen, något vi sett exempel på i
våra intervjuer med ungdomarna. Att vända frustrationen inåt verkar vara vanligare
hos flickor som grupp och att vända den
utåt vanligare hos pojkar som grupp - men
många flickor är också utåtagerande och
många pojkar vänder också frustrationen
inåt. Gemensamt för alla dessa barn, oavsett strategi, är att de mår oerhört dåligt av
att befinna sig i skolmiljön.
VILKA MISSLYCKAS SKOLAN MED?
De unga som skolan misslyckas med är de
som inte passar in i samhällets normer - ut9
”Jag kan ju säga, jag blev utstött i skolan. Så jag blev ju ganska utsatt där, så jag gick ju inte till skolan på kanske två
månader. Och skar mig och hade mig. Min mamma såg det
men hon bad inte om hjälp heller.”
Alla verkar ju ha ADHD nu för tiden...
Hälften av alla barn som bevittnar våld i
nära relationer riskerar att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Symtomen
för PTSD liknar i stor utsträckning dem som
vi förknippar med den neuropsykiatrisk funktionsnedsättningen ADHD - aggression, hyperaktivitet och utåtagerande. I Sverige diagnosticeras cirka 5% av alla skolbarn med ADHD och
antalet tenderar att öka för varje år.
Källor: Corneliussen, T (2012); Socialstyrelsen (2014)
seendemässigt, beteendemässigt, socioekonomiskt, funktionsmässigt, inlärningsstilmässigt, språkmässigt och så vidare. Ofta
sammanfaller det med att barnens hemmiljö inte fungerar stödjande för barnet.
Många barn växer upp i utsatta områden
som redan initialt ger barnet sämre förutsättningar: vuxna i barnens omgivning har
ofta låg utbildningsnivå, socioekonomisk
problematik, arbetslöshet, språkförbistringar och många lider av psykisk eller fysisk ohälsa. Barn som går hungriga till skolan, växer upp utan kärlek och stöd, utsätts
för eller bevittnar våld har generellt mycket
svårt att klara skolans krav. Barn som inte
bor i kärnfamilj, och särskilt barn som inte
bor med någon av sina föräldrar, är extra
utsatta.9
Mest framträdande är dock den problematik som uppstår då ett barn inte passar
10
in i skolans norm kring hur lektioner bör
bedrivas, hur en skoldag bör läggas upp
och hur personella strukturer ska fungera.
De barn som inte mår bra i denna struktur
eller kan anpassa sig till vad som uppfattas
som normalt kategoriseras då som avvikande och olika åtgärder sätts in.
“Bland de mer framträdande och allvarliga bristerna finns brister i anpassningen av undervisningen efter elevernas
förutsättningar, behov, intressen och erfarenheter. Därigenom försämras förutsättningarna för eleverna att känna delaktighet och lust att lära. Tillit till elevens
förmåga och, där det behövs, ett väl anpassat särskilt stöd för enskilda elever är
också sådant som brister på många skolor och som är avgörande för de berörda
elevernas framgång i skolan.”
(Ur: Skolinspektionens årsrapport 2010)
Svensk skola har sitt ursprung i en grundläggande god idé om att fostra, skapa och utbilda en god arbetsklass med hög standard för
landets bästa, vilket har gett, och fortfarande
ger, långvariga effekter för dagens barn. Skuggan av detta sätt att tänka ligger fortfarande
över skolan, visserligen i mer raffinerad form,
men ändå klart synligt om vi betänker hur vi
kategoriserar och bedömer olika aktiviteter i
skolan utifrån en norm kring vilken nivå du
bör befinna dig på vid en viss given ålder. Med
dessa förutsättningar har skolan, per definition, alltid varit exkluderande - alla har inte
en grupp av elever som alla är ”dåliga” i
klarat alla krav och nivåer.
Under de senaste decennierna kan vi se tron att vi på så vis kan hjälpa dem bättre.
ett ökande ansvarstagande från skolans sida I grunden blir detta lika exkluderande med
som har löpt parallellt med utvecklingen samma negativa effekt på individen.
Dagens skola med alla sina avstämningav läroplanens intentioner. Från en grundtanke, grovt formulerat, att individen fullt ar, kontroller och bedömningar har som
ut skulle anpassa sig till skolans krav, till avsikt att fånga upp individer som inte når
att skolan måste stödja och stötta de indivi- de olika nivåerna och stödja med hjälp av
der som inte klarar kraven. Dessa försök till anpassningar, specialstöd, åtgärdsprogram
kompensatoriskt ansvar var från början ut- m.m. Det är tydligt i vår undersökning att
formade i exkluderande strukturer där man skolan gör allt detta med goda intentioner
placerade elever i olika klasser beroende av - att hjälpa individen. Man försöker komhur väl de klarade skolans krav. Ett förödan- pensera genom att ge stöd till de individer
de system som kartläggningen visat skapa- som inte nått samhällets krav. Men det funde en känsla av utanförskap och försämrad damentala problemet kvarstår. Det är fortsjälvkänsla hos många individer, något som farande individen som ska anpassa sig till
de burit med sig in i vuxenvärlden. Det finns skolans system, det är inte en inkludering
fortfarande många vuxna som pratar om att utan en integrering där individen skall forde gick i specialklass eller så kallad OBS- mas till att passa in. klass.
inte koncentration, mådde
Skolan har försökt utveckla ”Hade
sitt arbetssätt med att skapa
dåligt. Sedan fick jag min ADHD-diagsammanhållna klasser, med
det undantaget att elever med nos efter att jag redan slutat skolan.”
särskilda behov lämnar för
Inkludering innebär istället det motsatta:
olika sorters grupperingar inom områden
de ”brister i”. Tanken är att om du är ”då- att utgå från de olika unika individerna och
lig” i t.ex. engelska är det bättre att vi gör därifrån utforma skolan. Det blir skolans
11
tunga ansvar att anpassa och utforma en
verksamhet där alla passar in och känner
sig delaktiga. Skillnaden för individen är
enorm, det är skolan som gör åtgärder för
att kunna möta behoven, inte individen
som ska ha åtgärdsprogram för att kunna
passa in i skolan.
“Man ska veta att lärare är fulla av idéer
till lösningar. Bekymret med de idéerna
är inte idéerna i sig, utan det är att man
inte inventerar vad problemet är från början, utan man sätter in en insats som inte
passar med bekymret. Och den enda som
vet vad barnets bekymmer är, är egentligen barnet själv. Så vad man måste göra
är att lära sig lyssna på de här barnen.
Vi måste ge barnet mandatet att faktiskt
äga sitt eget problem. Och det är inte
förrän jag har identifierat bekymret som
jag kan sätta in rätt hjälp eller presentera
rätt verktyg. Så det händer att man skriver rätt många åtgärdsprogram som inte
håller mer än kanske i tre dagar. Och det
skapar frustration både hos den unge och
hos de lärare som möter dem.”
Specialpedagog
stiga namn, beter sig konstigt, har konstiga
kläder, inte får vara med - för dessa barn
har skolan istället raserat en kanske redan
svag självkänsla och skapat den frustration,
negativa självbild och psykiska ohälsa som
senare leder in i det vuxna utanförskapets
onda cirklar.11
Dessa barn har i många fall dessutom en
icke-stödjande eller direkt destruktiv hemmiljö. Detta innebär sammantaget att skolan i många fall, misslyckas med att leva
upp till sitt kompensatoriska ansvar och
istället förstärker effekten av de riskfaktorer som redan finns runt de utsatta barnen
i form av egna sårbarheter och destruktiva
hemmiljöer.
”Jag hatar skolan! Den är
bara fyrkantig. Alla säger
att det är bra att sticka
ut och vara annorlunda.
Ända tills någon är det. Då
är det bara ett problem.”
Tio främsta skäl till avhopp från gymnasiet
12
SKOLAN - SKYDDSFAKTOR
ELLER RISKFAKTOR?
Mobbing, socialt utanförskap
Vi pratar ofta om “att klara skolan” som
en skyddsfaktor. Det är också mycket tydligt i forskningen att de som klarar skolan,
oavsett hemförhållanden och andra omständigheter, har en större chans att klara
sig i livet än de som inte klarat skolan10.
Men barnen som inte passat in i skolan,
som sedan grundskolan fått reda på av
både lärare och klasskamrater (och kanske
syskon och föräldrar) att de är dumma, annorlunda, inte kan sitta still, inte kan vara
tysta, är för tysta, ser konstiga ut, har kon-
Vuxna som inte bryr sig
Brist på pedagogiskt stöd i skolan
Dåligt bemötande i skolan
Bristfälligt pedagogiskt stöd i skolan efter
långvarig frånvaro (på grund av sjukdom/
missbruk)
Behov av mer praktik och mindre teori
Stökig skolmiljö
Fel programval
Neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar
som inte upptäcks under utredning
Dåliga hemförhållanden
Källa: Temagruppen Unga i arbetslivet 2013:2
”Varje dag bär jag
med mig mina skolmisslyckanden”
13
MARIA
14
Maria gick genom hela sin skolgång med känslan av
misslyckande. Hon tyckte det var svårt att hänga med i
undervisningen, särskilt att sitta still, läsa och skriva. Det
kröp i kroppen på henne, hon var tvungen att röra sig.
I hennes familj och släkt hade ingen läst mer än grundskolan. Något stöd hemifrån gick inte att förvänta sig.
Skolan var något man genomlevde helt enkelt! Hennes
egen slutsats var att hon var dum. Hon passade inte in.
Hon förstod inte vad läraren ville att hon skulle göra och
varför det tog så lång tid att läsa. Hon hann aldrig klart
innan det var dags för någon ny uppgift.
”De bara sa att jag skulle läsa
ändå. Jag försökte ju, men mer
kunde jag ju inte göra.”
Ett tag fick Maria stödundervisning under vissa lektioner,
av en specialpedagog. När Maria började fyran fick skolan dock minskade resurser och specialundervisningen
togs bort. Maria började känna sig mer och mer utanför
i klassen.
Maria och hennes föräldrar kallades till möten på skolan. Möten som inte ledde till någonting. Rektor och kurator pratade om att hon kunde få hjälp av sina föräldrar
med läxorna, men på vägen hem sa hennes pappa att
skolan var han minsann färdig med. Det fick hon klara
själv! Ju äldre Maria blev desto mer uteblev hon från lektionerna. Det var ju ändå inte lönt att gå dit. Maria höll till
på skolan men gick inte på lektionerna. De blev ett gäng
som höll ihop, korridorvandrare. Det var mest killar och
Maria började hänga ihop med dem även efter skolan, de
drev runt, drack alkohol och det förekom en del droger.
När skolket pågått ett tag kallade skolan till nya möten.
Ett av dessa resulterade i att Maria kom till en resursskola.
”Det var kanon, vi hade flera lärare i varje klass, det var
lite mer fritt, jag kunde röra mig när jag ville”.
Resursskolan var dock bara en tillfällig lösning och efter en period kom Maria tillbaka till sin vanliga skola med
rekommendationen att hon skulle utredas.
15
”Tyvärr är utredningar dyra och det finns
det inte möjligheter till just nu”, förklarade
hennes rektor.
Maria slutade grundskolan med ofullständiga betyg. Hon kom in på IV-programmet men valde även nu att oftast inte vara
närvarande på lektionerna. ”Hon blev en av
dem som kommer och går i gymnasiet. De
syns inte i statistiken och triggar inga system, därför tar ingen hand om dem. Vi har
inga rutiner kring hur vi ska hantera detta”,
berättar en kurator på gymnasieskolan.
När Maria var 17 år blev hon mamma till
en liten flicka, ”När jag tänker så här i efterhand var det nog så att jag skaffade barn
för att jag skulle bli ’någon’, att få ett värde
som människa”. Ungefär samtidigt flyttade
Maria hemifrån, in till sin pojkvän tillika
barnets pappa.
Maria avslutade aldrig sina gymnasiestu-
dier vilket varken väckte några reaktioner
från skolan eller hennes föräldrar. Hon kontaktade socialkontoret för att ansöka om
försörjningsstöd och fick träffa en handläggare. ”Det stämde inte alls mellan oss, hon
förstod liksom inte mig och jag kände mig
ifrågasatt hela tiden. Sen slutade hon så jag
fick en annan… och sen har dom bytt många
gånger sen dess…” Jag tycker egentligen inte
om att gå dit men jag måste ju”.
En tid därefter separerade Maria och barnets pappa och Marias tillvaro blev allt mer
destruktiv. ”Under denna tid gjorde jag i
stort sett ingenting. Jag sjönk in i en livsstil
med rökning och mediciner. Mediciner för att
ta hand om biverkningar från andra mediciner och fetma. Beredd att bli sjukpensionär.”
Maria är 22 år.
”Jag kan erkänna att jag haft en dömande och nedvärderande syn på de
som kom till oss. Vi hade våra telefon- och besökstider och gömde oss
bakom låsta dörrar. Ringde eller kom någon utanför dessa tider fick de
återkomma. Det är hemskt men det blir ju ett sätt att överleva när man
har för mycket att göra och när man känner att man inte räcker till. Om
man intalar sig att klienterna är ärende istället för människor så är det
enklare att hålla det ifrån sig.”
Socialsekreterare
”Tidigare tyckte jag att jag hade gjort mitt när jag hade pratat med ’mina’
elever. Check! Följt mallen för hur en mentor ska vara och göra. Check!
Check! Nu förstår jag att det inte räckte till. Mentorskap handlar om så
otroligt mycket mer.”
Lärare i grundskolan
16
T
REAKTIVITET ISTÄLLE
FÖR PROAKTIVITET
Resan mot utsatthet och utanförskap börjar alltså i de flesta fall mycket tidigt i livet
och leder succesivt till en tillvaro med en varierad grad av psykisk/fysisk ohälsa,
långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning och bidragsberoende. Ibland även följt
av missbruk och kriminalitet. Det ena destruktiva symtomet leder snart till nästa
och de ”onda cirklarna” fortlöper om inte rätt saker görs för att hjälpa barnet/ungdomen att bryta sin situation.
Gemensamt för nästan alla som hamnar i
utanförskap är att symtomen funnits där
under väldigt lång tid och att väldigt många
vuxna varit involverade i barnets resa. Tråkigt nog kan också väldigt många intyga
att vi ”tidigt såg att det var något som inte
stämde” eller ”redan på förskolan visste vi
att detta skulle hända”.
Trots att konsekvenserna av utanförskap
är betydande och vi uppenbarligen vet och
ser vem som riskerar att hamna utanför verkar vi vara oförmögna att förhindra det. Hur
kommer det sig?
I den inledande delen av denna rapport
visade vi att det är samhällsekonomiskt
mycket lönsamt att bryta och förebygga
utsatthet och utanförskap bland barn och
unga. Ju tidigare vi kan påbörja ett förebyggande arbete, desto mer ekonomiskt blir det
och desto troligare är det att vi lyckas bryta
en negativ utveckling. Dock är det alltid mer
lönsamt att sätta in sena insatser än att inte
göra någonting alls.
UNIVERSELL, SELEKTIV
OCH INDIKERANDE PREVENTION
Förebyggande insatser kan beskrivas i tre
olika dimensioner:
Universell prevention (primärprevention)
riktar sig till alla i en grupp, exempelvis
ett antimobbingprogram på en skola eller
en utbildning till alla tonårsföräldrar i en
kommun. Här ingår även att skolan lever
upp till sitt demokratiska uppdrag med ett
gott skolklimat och en god arbetsmiljö fri
från kränkande behandling. Här handlar
det främst om att öka antalet skyddsfaktorer runt våra barn och unga vilket visat sig
motverka de eventuella riskfaktorer som
i större eller mindre skala finns kring alla
barn. Den universella preventionsformen är
den vi lägger minst resurser på och därmed
ser minst av i samhället.
”Argumentet att ”Vi har inte råd med förebyggande insatser” ska sättas i ett annat
perspektiv för att bättre spegla verkligheten. Vi har inte råd att låta bli!”
Lena Hök, Chef Idéer för livet och Corporate Responsibility Norden12
17
Selektiv prevention (sekundärprevention)
riktar sig till dem som befinner sig i riskzonen för att utveckla ett problem. Dessa
identifieras ofta genom kunskap om riskfaktorer vilka man sedermera arbetar för att
möta och eliminera. I viss mån genom att
också öka antalet skyddsfaktorer. Det kan
till exempel röra sig om metoder för att hjälpa föräldrar och lärare att hantera bråkiga
och störande barn, öppenvårdens uppsökande verksamhet eller insatser kring barn
med inlärningssvårigheter.
Slutligen har vi indikerande prevention
(tertiärprevention) som går ut på att hjälpa
dem som redan har utvecklat en problematik. Här finner vi till exempel insatser som
riktar sig till att få ungdomar som ägnar sig
åt brottslig verksamhet att bryta sitt beteende och sin situation för att på så vis förebygga ytterligare destruktivitet, HVB-hem
etcetera.
För att bedöma vilken typ av preventiv insats som är mest lämpad måste man veta
en hel del om de personer man vill nå och
påverka. För en förskola eller skola handlar
det om att förstå vilket behov av stöd barnen behöver. Vilka unika förutsättningar
har varje enskilt barn? Vad kan hända om
han/hon inte får rätt stöttning?
Många skolor berättar att de har en stor
grupp barn som befinner sig i ”riskzonen”
(se modell ovan: Visst behov av stöd). Barn
som behöver lite extra stöttning, uppmuntran och en vuxen som lyssnar. De behöver
mer stimulans, stöd och tid i sitt lärande
och de behöver någon att lita på. Klarar
skolan inte av att leva upp till dessa behov och med hjälp av rätt skyddsfaktorer
skapa en balans kring barnets totala livssituation kommer barnet med största sannolikhet inom en snar framtid utveckla låg
självkänsla, introvert eller utåtagerande
beteende, skolk etc. Ett barn som har vissa
svårigheter initialt riskerar alltså, på grund
av systemets oförmåga att agera, utveckla
ett större och mer komplext behov av stöd.
”Det är ju så, vi hinner
Stort behov av stöd
Indikerande prevention
inte. Vi måste prioritera
de som stökar som mest.
Och så gör vi väl inte all-
Visst behov av stöd
Selektiv prevention
tid det på rätt sätt… de
tysta barnen hamnar sist.
Tills det är akut för då får
vi ofta hjälp utifrån”
Allt fungerar bra
18
Universell prevention
Lärare i grundskolan
MEN, SKOLAN KAN
!?
T
L
L
A
A
R
Ö
G
E
T
IN
L
VÄ
Nej, skolan kan inte lösa alla samhällets problem. Socialtjänsten är, bredvid skolan,
den enskilt viktigaste verksamheten för ett effektivt preventionsarbete gällande
barn och unga - det är dess uppdrag! Här finns enormt värdefull kompetens som
kartläggningen visar används i en alldeles för begränsad skala och alltför isolerat
från skolans verksamhet.
I dag arbetar socialtjänsten i princip inte alls
med universella preventionsinsatser utan
anlitas nästan uteslutande reaktivt (indikerande och i viss mån selektiv prevention).
Socialtjänstens uppdrag regleras bland annat genom Socialtjänstlagen och de har det
yttersta ansvaret för att alla människor som
bor i en kommun får den hjälp och det stöd
de är i behov av. Det är självfallet ett gediget ansvar. Men det betyder inte att man bör
vänta att ta över tills inget annat fungerar.
Vår kartläggning har dock visat att socialtjänstens arbete på många håll i Skåne
Nordost ofta följer en ”sista instans”-logik i
arbetet med barn, unga och deras familjer.
Strukturmässigt är de flesta kommuner styrda av rutiner och riktlinjer som präglas av
denna ”sista instans”-logik för socialtjänsten. Det leder till att barnomsorg och skola
kopplar in socialförvaltningens verksamhet
först då medborgaren i fråga är i stort behov
av stöd eller om det förefaller finnas skäl till
misstanke om bristande hemförhållanden.
Barnomsorgen och skolan som vanligtvis
har en relativt god relation med familjen
och barnen (och väldigt mycket kunskap eftersom de träffas varje dag) försöker ofta för
länge på egen hand hantera problematiken.
”Vi har ju ett kompensatoriskt ansvar att
förhålla oss till och innan vi har provat
att på olika vis samverka med familjen
och försöka anpassa verksamheten så
att det ska fungera så ska vi inte koppla in soc. Vi förlorar så mycket tid på att
inte kunna agera med rätt kompetens
direkt. Vi har ju inte den själva. Det är ju
först när inget annat fungerar eller om
man ser att det är riktigt allvarligt. Då
anmäler vi ju direkt såklart. Men det är
ju ofta långt senare”
Lärare i grundskolan
19
Förskolan och skolan upplever stora problem med att de inte kan ”bolla” med till
exempel socialsekreterarna eller BUP i vissa ärenden för att på så vis sedan kunna arbeta vidare med barnet eller dennes familj.
”Vi har ju redan en relation här… som vi
hela tiden jobbar på att bygga upp med
mentorskapet och så. Sen när vi inte
själva räcker till längre då måste vi lämna över till en annan verksamhet. Det
blir väldigt fel. Vi får inte längre veta vad
som händer. Både barnen och deras föräldrar blir ofta arga på oss och tycker vi
har svikit dom. Sen är det ju kört. De vill
ju aldrig samarbeta med oss mer vilket
inte gynnar barnens skolgång direkt”.
Lärare i grundskolan
Utöver att arbetssättet i sig leder till att
hjälp och stöd sätts in alldeles för sent försvårar det dessutom arbetet. Socialtjänsten
blir inkopplade i människors liv först då
problematiken runt en familj eller enskild
individ redan accelererat, komplexiteten
har ökat och det nästan är omöjligt att få
personen i fråga att vilja ta emot det stöd
som erbjuds. En situation som medarbetarna och cheferna inom socialtjänsten lyfter
fram som ett av sina största problem.
”Vi måste erkänna att vi har ett alldeles
för krångligt system. Jag önskar vi kunde
jobba med att guida personen och jobba
med förtroende. Det är skillnad mot förr,
nu måste allt anmälas och utredas. Nu
kommer vi in i deras liv när det gått så
långt. De har fått så svåra problem.”
Enhetschef inom socialtjänsten
”Många som kommer till mig har ju redan bestämt
sig för att soc är skit. De har varit med om så mycket
redan. Kanske deras föräldrar har haft med oss att
göra eller så har de träffat någon annan här som det
inte har fungerat så bra med. Då låser sig allt. Lyckas man inte få till en bra relation är det helt kört. De
ger ingenting tillbaka. De kommer inte ta emot vår
hjälp vad vi än gör.”
Behandlande socialsekreterare
20
MILO
21
Milo växte upp i en familj där båda föräldrarna kämpade med sitt. Pappan led av
PTSD, var deprimerad, ofta arg och kunde
slå Milo ibland. Mamman jobbade som personlig assistent alla tider på dygnet, inte
minst kvällar och helger. ”Hon har ju jobbat
röven av sig i princip för att hålla ihop allting och... för att jag skulle få kläder och mat
och... Hon har ju fått ta allting, alltid.”
Lillasyster hade en hjärtsjukdom som gjorde att det mesta av mammans lediga tid
gick åt till att vara på sjukhus med henne.
Milo var ofta väldigt orolig för sin lillasyster. Han levde också med en ständig oro för
pappans våldsamma utbrott.
När Milo började skolan hade han väldigt
lätt för sig i början – hans mamma hade tränat både räkning och läsning med honom
och när han började förskoleklass var han
redan på treans nivå. ”Jag kunde redan räkna, och kunde klockan och... längre fram än
de andra.”
Ändå skar det sig med både lärare och
klasskompisar. Milo hade ofta svårt att sitta
stilla och koncentrera sig. Han blev lätt uttråkad eftersom han upplevde skolarbetet som
alldeles för lätt och att ingen i skolan såg att
hans kapacitet låg på en helt annan nivå.
”Jag blev ju helt
understimulerad i
skolan. Alltså helt
understimulerad!”
Milo fick ofta skäll för att han inte var tyst
och stilla under genomgångarna i skolan.
Det var lätt att provocera Milo och de andra
barnen tyckte att det var kul att reta honom.
22
Då började han ofta slåss och skrika och
fick då skäll från läraren.
När Milo var 10 år skiljde sig föräldrarna.
Familjen fick det nu ännu svårare ekonomiskt, och mamman var tvungen att ansöka
om kompletterande ekonomiskt bistånd för
att få pengarna att räcka till. Milo började
nu komma i ännu värre slagsmål på skolan, och en dag när han hamnat i ett bråk
tog han stryptag på ett annat barn i parallellklassen. Skolan gjorde en anmälan till
socialtjänsten och upprättade ett åtgärdsprogram. Det skulle under den resterande
tiden i grundskolan komma att bli flera anmälningar till socialtjänsten.
När Milo började högstadiet fick han en
lärare, August, i samhällskunskap och geografi som han tyckte om. Läraren accepterade att Milo behövde upp och röra på sig
ibland och sitta ifred ibland. Han uppmuntrade Milo och lyfte fram honom som en
kreativ och intelligent elev. Milo hade dock
etablerat sig som ”en av de stökiga invandrarkillarna” i de andra barnens och de flesta
lärares ögon, och det fungerade dåligt med
kompisrelationerna i klassen. Mamman
hade vid det här laget skadat ryggen i arbetet som personlig assistent och var sjukskriven. Milos lillasysters sjukdom hade
försämrats och han oroade sig ständigt för
vad som skulle hända henne.
”Då gick jag halva skolan som jag skulle,
sedan gick jag inte i skolan alls. Eller jag var
i skolan men jag var inte på lektionerna.”
Milo började, tillsammans med en annan
”stökig” tjej i klassen, att söka sig till några äldre killar i åttan som skolkade mycket.
”Det var jag och en annan tjej, och ett gäng
killar som vi umgicks med. Vi slappade under
hela högstadiet. Vi var väl en ungdomsgrupp
som bara är problembarn, liksom. Vi satt i
korridorerna.”
Skolan var väl medveten om Milo och hans
gäng. De såg till och med vad som fattades
dem:
“Normbrytarna är ju väldigt, väldigt
ofta vuxentörstande. De söker upp vuxna, när det ges möjlighet. Faktiskt… för
samtal. Det är ju därför man ofta kan se
när de har något fuffens för sig, för det
är då de helt plötsligt undviker. För det
är inte deras normala beteende, oftast,
för oftast tycker de om att umgås med
vuxna.”
Rektorn på Milos högstadieskola
Ändå var det väldigt tydligt för Milo att det
saknades en strategi för att möta honom
och hans kompisar:
”Det berodde på läraren. Vissa försökte köra på den stränga, liksom: ’Nu gör
ni det här.’ Men det var ju ingenting vi
brydde oss om, vi hade ju ingen respekt,
liksom. Sedan var det ju vissa som man
kom bra överens med, som försökte hjälpa. Som skoja till det, ’jamen, jag följer
med dig, liksom’. Men vissa bara sket i
det, liksom... Hopplöst fall!”
Att Milo nu betraktades som en värsting ledde till att färre jämnåriga vågade bråka med
honom och han kände sig tryggare i sin nya
gemenskap. Efter ett tag började han skolka
mer och mer och han började också umgås
med sina nya vänner på kvällar och helger.
När han var 13 år drack han alkohol för första gången men han märkte att han mycket lättare hamnade i bråk då. Han testade
istället cannabis men tyckte i början inte
att det gav någon särskild effekt. Han rökte
mest för att vara en del av gänget. Milo kom
varje dag till skolan, men gick sällan in på
lektionerna utom på samhällskunskapen
och geografin, som hans favoritlärare höll i.
När Milo började åttan fick hans mamma
diagnosen MS. Milo blev rädd och kände att
allt nu hängde på honom. Han började nu
ta ännu mer ansvar hemma. Milo oroade
sig ständigt för hur det skulle gå för mamma och lillasyster. Han bar också omkring
på en stor ilska gentemot pappan som han
tyckte bara lämnat familjen i sticket. Han
försökte att skärpa sig i skolan men hade
både svårt att koncentrera sig och kände sig
inte heller motiverad att anstränga sig:
”Jag kunde skita i att plugga på proven,
men jag kunde ändå få VG. Alltså, jag har
ändå talang för att lära mig saker och ting,
jag är ändå allmänbildad.”
Efter ett tag började Milo röka cannabis dagligen för att dämpa sin oro och han kände att
han kunde klara av vardagen mycket lättare
när han var påtänd. Han höll ångesten under kontroll men skolresultaten började
sjunka igen. För att kunna betala för droganvändandet började han sälja cannabis
23
”Sen fick jag gå på möten.
Så var det typ familjeterapi
de erbjöd. Men ingen av oss
var intresserade. Mamma
var väl lite, men pappa har
alltid nekat allting.”
åt en kille som han lärt känna genom sina
äldre kompisar. En morgon märkte matteläraren att han kom påtänd till lektionen och
skolan gjorde ytterligare en anmälan till socialtjänsten vilket så småningom resulterade i att Milo erbjöds plats på ett HVB-hem.
Mamman gav sitt medgivande, eftersom
hon inte kände att hon orkade ta hand om
både lillasystern, sig själv och Milo som hon
tyckte hade ”flippat ut”.
Milo gick först med på att flytta till
HVB-hemmet för att göra mamman till viljes, men han hade ingen motivation för egen
del. Han kunde bara tänka på mamman och
systern och han kände att han måste vara
hemma för att ta hand om dem. Mamman
blev arg, grät och skrek när Milo till sist
stack från HVB-hemmet och kom hem. Milo
och mamman började bråka dagligen. Efter
en utredning av socialtjänsten bestämdes
att hela familjen inklusive pappan istället
skulle erbjudas att gå i familjebehandling
och att Milo skulle få en kontaktperson på
soc. ”Sen fick jag gå på möten. Så var det typ
familjeterapi de erbjöd. Men ingen av oss var
intresserade. Mamma var väl lite, men pappa har alltid nekat allting.”
Milos samtalskontakt blev sjukskriven
efter ett tag och Milo fick inte reda på vem
hans nästa kontakt skulle bli förrän efter
24
flera veckor. Då hade Milo redan börjat umgås med sitt vanliga kompisgäng och återupptagit sitt cannabisbruk.
På hösten i nian, när Milo var 15 år, kom
killar från ett rivaliserande gäng till skolan
och misshandlade honom. Han började ta
med ett vapen till skolan för att skydda sig.
En dag skvallrade en klasskompis för rektorn om Milos vapen och Milo hotade därefter klasskamraten till livet. Det hela resulterade i polisanmälan och att Milo dömdes
till ungdomsvård. Han hamnade på ett SIShem tjugo mil från hemorten. Det blev ingen
mer grundskola för Milo.
Milo kom ut från ungdomsboendet när
han fyllt 16, men mamman vägrade låta honom flytta hem igen – hon var vid det här
laget enormt besviken på honom. Han fick
istället ett boende på ett HVB-hem, men det
fungerade dåligt för honom. Han började
bråka med både personal och andra boende. Milo skrev ut sig själv och soffsurfade
runt hos kompisar under några år. Han började langa tyngre droger och också använda
amfetamin själv ibland. När han var 18 stal
Milo, amfetaminpåverkad, en bil som han
kraschade vid en vägbro. Han dömdes till
skyddstillsyn.
När straffet var slut hade Milo bestämt sig
för att försöka läsa in sina grundskolebetyg, något han fått mycket uppmuntran till
av sin frivårdsinspektör. Hos socialen fick
han reda på att han inte fick studera samtidigt som han tog emot ekonomiskt bistånd.
Istället skulle han vara tvungen att söka
CSN-bidrag. Uppgiven och arg lämnade
Milo socialkontoret. För att försörja sig började han återigen langa narkotika och efter
ett tag var han helt tillbaka i sitt gamla liv.
När Milo var 19 år tjänade han ganska sto25
”Det finns ju andra som har problem som mig, som är
lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske
behövt saker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt. Det
vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här
formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom
väldigt sent. Hade jag fått den när jag var tio så hade inte
allting behövt snurra upp så okontrollerat.”
ra pengar på att sälja droger och han kunde
nu köpa vad han ville – något han aldrig tidigare kunnat. Risken att åka i fängelse var
nu något han räknade med – det var en del
av livet och oroade honom inte så mycket.
Milo längtade efter att ha en flickvän men
alla hans relationer ebbade antingen ut i
sanden eller slutade i våldsamheter. Det
verkade i början som att det skulle bli annorlunda med Maria, en jämnårig tjej som
Milo blev allvarligt förälskad i. Hon blev
snabbt gravid och de sökte gemensamt socialbidrag för att kunna bo tillsammans.
Eftersom båda ungdomarna var under 20
år hänvisade socialen till föräldrarnas försörjningsansvar. Varken Maria eller Milo
var dock välkomna att flytta hem igen. Till
sist fick Maria socialbidrag på grund av
lille Josef, sonen som föddes när de varit
tillsammans ett år. ”När vi fick hjälp så fick
vi inte hjälp i mitt namn, vi fick hjälp i min
före detta tjejs namn. För det var ju hon och
vår son som behövde hjälp, jag behövde inte
hjälp. Jag var bara medsökande. Så hade vi
inte haft vår son så hade vi inte fått hjälp,
hade jag inte varit tillsammans med henne
så hade jag inte fått hjälp överhuvudtaget.”
26
Efter ett tag sprack relationen och Maria
fick ensam vårdnad. Milo, som var hemlös
igen, flyttade hem till en kompis. Sorgen
över den spruckna relationen och saknaden
efter lille Josef slungade ner Milo i en depression. Han isolerade sig i lägenheten under en lång period men efter ett tag hotade
kompisen att slänga ut honom om han inte
bidrog med pengar till hyran. Milo började
langa igen.
Då Milo var mellan 20 och 26 år dömdes
han ett antal gånger för brott som stöld,
narkotikainnehav, misshandel och vapeninnehav. Han hade ingen kontakt med
mamman eller systern under denna tid, och
träffade bara sin son några gånger om året.
Under det sista straffet, som han dömdes
till för en misshandel som resulterade i att
offret fick bestående skador, fick Milo prata
med Jenny, en kurator på fängelset som han
fick förtroende för.
Jenny berättade för honom om en verksamhet som kunde ge stöd till personer
med kriminell bakgrund som ville bryta
med sitt gamla liv och skaffa jobb och eget
boende. När fängelsestraffet tog slut följde
Jenny med Milo till Stödverksamheten. Hon
hjälpte honom också att skaffa eget boende
genom Henrik, en kompis som jobbade på
socialtjänsten.
”Någon ska ta hänsyn till ekonomin, någon ska ta hänsyn till boendet, någon ska ta
hänsyn till missbruksinsatser, någon ska ta
hänsyn till någonting annat. Och samtidigt
så har vi en svårt sjuk människa som inte har
någonstans att ta vägen. Utan detta måste
sys ihop och få en övergripande förståelse.
För om vi har en människa som är psykiskt
sjuk så kanske någon annan vuxen människa måste kliva in och ta hand om den här
människan och se till att medicinen kommer
på plats eller så.” Jenny, fängelsekurator,
om att samverka kring unga kriminella personer.
Milo var 27 år när han träffade Hashim
på Stödverksamheten. Hashim stöttade och
coachade Milo att berätta om hur han ville
ha sitt liv. Han gjorde det som Milo inte tyckte att någon tidigare gjort för honom: lyssnade på hur han själv uppfattade sin situation och gav det stöd han behövde. ”Soc vill
bara sätta press, jag förstår det, för går man
på soc, man ska inte bara finna sig i situationen. Jag tänker ingen vill få hjälp av dem
egentligen. Men det var ingen motivation för
mig. Den största motivationen för mig var
egen utveckling och min sons trygghet.”
Hashim hjälpte Milo att skaffa praktik på
en arbetsplats där arbetsgivaren själv hade
erfarenhet av att leva ett trassligt liv. Praktiken gick bra och efter ett halvår fick Milo en
provanställning.
Milo och Hashim pratade mycket om hur
han skulle göra för att kontakten med lille Josef skulle bli bättre och inte förstöras
igen. Milo visste att ett viktigt steg på vägen var att hitta ett alternativ till droger för
att hantera den återkommande ångesten.
Till sist, 29 år gammal, hittade han med
Hashims hjälp en rehabiliteringsform som
fungerade. ”Det finns ju andra som har problem som mig, som är lite såhär hyperaktiva,
lite... intelligenta. Vi hade kanske behövt saker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt.
Det vet jag att det inte finns i skolan. Men jag
hittade den här formen av läkning själv när
jag är tjugonio. Det är liksom väldigt sent.
Hade jag fått den när jag var tio så hade inte
allting behövt snurra upp så okontrollerat.”
Efter ett tag börjar Milo umgås med sin son
varje veckoslut och han är nu, 29 år gammal, för första gången, nöjd med sitt liv.
Kriminalitet
De fem starkaste riskfaktorerna för att en
svensk person ska ha dömts för två eller fler
brott vid 19 års ålder är, i fallande ordning:
Att ha låga eller inga slutbetyg från 9:an
Att vara man
Att inte bo hos någon av sina föräldrar vid 16
års ålder
Att föräldrarna har tagit emot ekonomiskt bistånd 3 år eller mer under uppväxten
Att vara född utomlands, eller att båda föräldrarna är det (vilket i mycket stor utsträckning
kan förklaras av att dessa barn i huvudsak bor
i socioekonomiskt utsatta områden)
Källa: Bäckman O, Estrada F, Nilsson A & Shannon D (2014)
27
,
RÖER
STRUÄNP
NOR ELL R…?
HÄNG
Om vi nu vet att kortsiktiga och reaktiva insatser är både ineffektiva och dyra, varför
är det då ingen som gör något åt det? Problemet beror inte på att verksamheter inte
har som mål att göra ett bra arbete. Inte heller beror det på att man som enskild
medarbetare saknar ambitioner att hjälpa - vi har i vår kartläggning nästan enbart
träffat socialsekreterare, lärare, fritidsledare, frivårdsinspektörer och andra som
brinner för sitt arbete och för att hjälpa utsatta ungdomar. Problemet har snarare
strukturella orsaker och handlar om hur vi väljer att organisera och leda våra offentliga verksamheter och vilka effekter det får på det arbete medarbetarna utför.
STUPRÖRSPROBLEMATIKEN
Unga människors utanförskap är ofta en
komplex och svåröverskådlig situation där
det nästan aldrig är någon aktör som har
en helhetssyn på problemet. Det är inte
ovanligt att antalet aktörer som rör sig runt,
agerar och påverkar ett utsatt barns eller
ungdoms liv uppgår till 30-40 stycken, från
helt olika verksamhetsområden och myndigheter. Och ingen har alla pusselbitarna.
Effekten blir att de insatser som görs många
gånger blir ineffektiva och i värsta fall motverkar varandra. Då det ska fattas åtgärdsbeslut kring unga människors utanförskap
tenderar man att titta enbart på den enskilda insatsens kostnad och sällan vad värdet
av en framgångsrik insats är eller skulle
kunna vara 13.
28
Låt oss illustrera ett ganska vanligt scenario:
Erik är 7 år och har (enligt sin mamma) alltid
varit en aktiv pojke. Erik har (enligt de flesta
andra) varit ganska ”stökig” hela förskoletiden. Han har svårt att sitta still och kommer
lätt i bråk. Har svårt att koncentera sig, har
svag impulskontroll och blir lätt arg. Det händer ofta att Erik inte får vara med och leka.
Skolan använder sin fulla kompetens och
alla tillgängliga verktyg för att arbeta med
Erik och hans situation. Vilka dessa verktyg
är och hur de praktiseras är bland annat till
stor del beroende på vilka lärare Erik har
omkring sig, vilken rektor som leder Eriks
skola, hur skolans budget ser ut i nuläget,
hur många andra barn som behöver extra
stöd just nu i kommunen samt vilken ledning som ansvarar för barn och utbildning
i just den kommun som Erik bor i. Det beror
också på hur den övergripande ekonomin
ser ut i Eriks kommun och hur kommunledning och politik just vid denna tidpunkt
agerar kring kommunens budget.
Parallellt med att skolan försöker hantera
det faktum att Erik inte faller in i den önskvärda mallen sker det saker i en annan del
av Eriks liv, nämligen familjen. Dessa händelser åligger en annan del av kommunen
att hantera, i detta fall socialförvaltningen.
De använder sin fulla kompetens och alla
verktyg de har att tillgå för att arbeta med
Eriks föräldrars situation. Vilka dessa verktyg är och hur de praktiseras är bland annat
till stor del beroende på vilken socialsekreterare Eriks föräldrar får, vem som är chef
för socialtjänsten, hur man valt att organi29
sera sig, hur budgeten ser ut i nuläget, vilken ledning som ansvarar för socialtjänsten
i just den kommun som Eriks familj bor i.
Det beror också på hur den övergripande
ekonomin ser ut i Eriks kommun och hur
kommunledning och politik just vid denna
tidpunkt agerar kring kommunens budget.
Konsekvenserna av det som sker i periferin, vad som görs, hur lång tid det tar och
hur det kommuniceras gör att skolans insatser får sämre, ingen eller i värsta fall motsatt effekt. Exempelvis kan skolans åtgärd
att låta Erik låna hem en iPad bli helt meningslös då socialtjänsten samtidigt påbörjat en intensiv familjebehandling i hemmet
som kräver föräldrarnas hela fokus.
Okunskap om Eriks hemsituation gör att
socialtjänsten inte kan förstå varför Erik
inte svarar upp på deras åtgärder som förväntat, de kan inte heller förstå varför Eriks
föräldrar inte vill (har möjlighet!) att samarbeta. Såväl socialtjänsten som skolan blir
på grund av sin okunskap kring helheten
oförmögen att såväl hjälpa som utvärdera var eller varför det gick fel.Inte sällan
övergår det som var eller kunde ha varit
en början på en god relation mellan barn/
familj och kommun i en kamp om regler
och skyldigheter. Med en sådan utveckling
kommer snart fler verksamheter - omsorgsförvaltningen, BUP, kanske kriminalvården
- att stå inför samma situation som skolan
och socialtjänsten, och möjligheterna att
nå framgång i uppdraget att hjälpa Erik blir
näst intill obefintliga.
”Ibland struntar jag i att jag inte får göra vissa saker.
Alltså, det handlar ju om människor. Det är ju inte rimligt.
Vi är ju här för att hjälpa människor, inte för att kontrollera
dem. Jag vet ju att det blir bättre om jag gör så här. Då mår
ju klienten bättre och då orkar han eller hon kanske ta tag i
sitt liv”
Socialsekreterare
30
BUDGET
Uppdrag
Riktlinjer
Riktlinjer
RIKTLINJER
Riktlinjer
Mandat
Mandat
Mandat
MANDAT
Barn & Ungdomspsykiatrin
Socialtjänst
Kultur/Fritid
Omsorg
LANDSTINGET
KOMMUN
Förskola/Skola
Vuxenpsykiatrin
Primärvård
Akutsjukvård
KRIMINALVÅRD
Budget
Uppdrag
ARBETSFÖRMEDLING
Budget
UPPDRAG
FÖRSÄKRINGSKASSA
Budget
Uppdrag
INGEN HAR OCH TAR ANSVAR FÖR HELHETEN
Stuprörsproblematiken medför att ingen ser eller har ansvar för helheten.
Därmed saknas såväl kunskap som incitament för att ta ansvar.
31
DET MÅSTE VARA
NÅGON ANNANS PROBLEM!
Det faktum att ingen enskild aktör har överblick över summan av samtliga effekter gör
att vi inte heller ser det som naturligt att
efterfråga denna typ av uppföljningsmått
i organisationen eller som beslutsfattare.
Däremot räknar vi mycket och ofta på enskilda aktivitetsmått och jämför oss flitigt
med andra liknande verksamheter när det
gäller kortsiktiga kostnader. Dessa siffror
säger oss dock föga och kan enbart i väldigt begränsad skala vara behjälpliga när
det gäller att förutse behovet av framtida
insatser och kostnader. De talar om vad vi
gör här och nu samt vad det kostar vår enskilda del av vårt separata stuprör. Värdet
av vårt arbete, effekterna för individen eller
vad den slutliga kostnaden hamnar på vet
vi inget om.
Så fort vi diskuterar om en insats i relation till en utebliven insats, blir det aktuellt
att tänka i termer av vinnare och förlorare.
Vem vinner på insatsen? Vem förlorar om
ingenting görs? Det är inte svårt att förstå
att uteblivna elevvårdsinsatser, till följd
av kortsiktiga nedskärningar, kan leda till
utanförskap och stora kostnader för socialförsäkringssystemet. Men eftersom det då,
i många fall, blir någon annans problem
(kriminalvårdens, sjukvårdens, framtida
kommunledningars problem) tas detta sällan med i beräkningen då man fattar beslut
om insatser.
I en stuprörsorgansation ansvarar chefer och tjänstemän enbart för sina enskilda
verksamheter. Incitament att investera i resultat som är kopplade till en annan verksamhets resultat finns inte i våra nuvarande
32
”Jag vet att det egentligen inte
är mitt uppdrag. Att jag inte
borde. Men ingen annan gör
ju det heller. Ska vi vänta tills
systemet har agerat så är det
redan försent. Jag har ju valt
att jobba med detta för att jag
bryr mig”
Kurator i grundskolan
organisationer. Inte heller att ägna sig åt kvalitetsuppföljning för att förstå hur den egna
verksamheten påverkar andra. De som fattar
de övergripande besluten - och faktisk har
ansvar för helheten - det vill säga kommunledning och politiker, kan inte se konsekvenserna och effekterna av att vi inte gör tillräckligt stora preventiva insatser, eftersom
de långsiktiga effekterna inte syns i ettåriga
budgetsystem och kortsiktiga prognoser.
HÄNGRÄNNOR TAR
INTE BORT STUPRÖREN
Genom kartläggningen kan vi konstatera
att såväl medarbetare som chefer i kommunerna i nordöstra Skåne upplever en stor
frustration kring att inte ha tillgång till helheten. Samtidigt upplever vi att det råder
viss tveksamhet kring om man verkligen
kan organisera sig utifrån den komplexa
och föränderliga helhet som en komplex familjesituation kräver. Då varje medborgares
situation är unik kan kompetensområdet
som skulle krävas i en sådan organsation
framstå som omöjlig att axla under ett och
samma verksamhetsområde.
Det är tydligt att kommunerna har försökt
att anpassa sina organisationer för att möta
problematiken. Exempel är sammanslagningar av verksamheter kring barn/ungdom. Andra kommuner har valt att gå ifrån
nämndsindelningen för att lägga samtliga
verksamheter under kommunstyrelsen.
Oavsett vilken form man valt kan det konstateras att problematiken kvarstår, om än
i olika grad.
”Tanken var att vi skulle mötas under ’samma tak’ när vi inte längre hade några nämnder. Men allt är precis som innan. Vi säger att
vi har medborgarfokus men mig veterligen
jobbar vi på i våra stuprör.”
Medarbetare
Generellt upplever de verksamheter som
träffas ofta att de får en ökad förståelse för
varandras situation och agerande vilket
underlättar gemensamma satsningar och
minskar risken för konflikter mellan såväl
medarbetare och arbetsuppgifter. Men några omfattande effekter på medborgarnivå
av de strukturella förändringarna är dock
svåra att utläsa då det fortfarande kvarstår
många begränsningar för verksamheterna
i form av enhetsknuten kortsiktig budget,
begränsad hantering av sekretess och brist
på såväl samsyn som medborgarknutna
kvalitetsuppföljningar. Att enbart genomföra strukturella omorganiseringar räcker
inte till för att skapa en hållbar och effektiv
verksamhet kring barn och unga. Vi måste
också jobba annorlunda.
”Så fort man diskuterar
en insats i relation till en
utebliven insats, blir det
aktuellt att tänka i termer av
vinnare och förlorare”.
Lasse Mattilla
33
N
I
B
O
R
&
H
A
R
SA
”Drack och mådde
dåligt. Jag hade inte
någonstans att bo direkt.
Pappa slängde ut mig
när jag var fjorton.
Bodde ju hos pappa
varannan helg, typ.
Alltså när han lät mig.
Alltså, jag sov ju rundor
hos kompisar.”
34
35
SARAH...
Sarahs mamma och pappa var båda tungt alkoholiserade. Pappa misshandlade
mamma och några gånger flydde mamma med Sarah och bodde på en kvinnojour.
Föräldrarna skiljde sig när Sarah var sex år gammal. Hon bodde hos föräldrarna
varannan vecka. Pappa skaffade snabbt en ny flickvän, som när hon blev alkoholpåverkad misshandlade Sarah.
Sarah trivdes i skolan de första åren. Hon
hade lätt för sig och lärde sig snabbt läsa
och skriva. Framåt tvåan började hon känna sig mer och mer annorlunda. Sarah hade
sällan ”rätt” kläder på sig och när hon bodde hos pappan var kläderna dessutom ofta
smutsiga. På vintern fick hon ha sin tunna
höstjacka långt efter att det blivit minusgrader.
”Jag har ju varit den vuxna... Jag har ju
hela tiden fått ta hand om mina föräldrar
kan man ju säga. Det är jag som... jag fick
hjälpa min mamma att betala räkningar när
jag bodde hos henne och allt, ja. Fick hämta
hem henne från krogen, och massa sånt. Leta
efter henne fem på morgonen”
”På ett sätt så skrek jag ju
efter hjälp, men på ett sätt
så orkade jag ju ingenting...”
När Sarah var åtta år gammal flyttade
mamma ihop med en ny kille, Johan. Första
gången Johan förgrep sig på Sarah var hon
nio år. Hon förstod först inte att det var fel.
”Han gick aldrig hela vägen. Tog ett tag att
fatta att det var fel. Han var perfekt om man
bortsåg från den biten.”
I femman var Sarahs utanförskap i skolan
36
etablerat. Under rasterna gömde hon sig
inne på toaletterna för att slippa stå ensam
utan vänner på skolgården. Hon sa inget till
lärarna och hon upplevde inte heller att de
såg hennes ensamhet och utsatthet.
”Nej, jag har ju mått dåligt innan men det
är ingen som har uppmärksammat det. Då
gjorde de ju ingenting, mer än att säga till.
Så var det inte mer med den dagen, och så
kom nästa dag och så var det likadant igen.
Alltså, lärarna har ju ingen chans att stoppa
någonting om de inte gör det från första början.” Till sist, i sexan, slutade hon periodvis
att gå till skolan helt.
”Mamma ringde ju till BUP i sjuan och
så började jag gå där. Sedan kopplade de
in soc och skolan. Sen fick jag gå på möten.
Satt och rabblade samma historia. Den första jag hade på soc var helt dum i huvudet.
Förvrängde hela historien. Står jättemånga
saker i mina journaler som jag inte ens har
nämnt. Gjort sina egna tolkningar av det jag
har sagt... jag vet inte. Och bara sitta, tretton år, och berätta något jättejobbigt, och
sedan bara få frågan ’Är det sant, du ljuger
inte nu?’ det var bara... jaha! Varför skulle
jag sitta, nära på att bryta ihop på ett möte,
och förklara någonting, och sedan, ah, tror
liksom inte dig! Då känns det liksom bara
meningslöst. Sedan sitta och tjata ’Vi är här
för din skull och vi hjälper dig, såhär. Berätta vad problemet är!’ Sedan när man väl
berättar så bara ’näe, tror inte det är sant!’
Att pappa drack och att han tog droger. Men
i och med att de aldrig såg han påtänd så var
han ju tydligen inte... sådär. Och att jag blev
misshandlad och hit och dit och... Jag berättade inte om det först, jag var tyst om det i
jättemånga år först. Sedan berättade jag om
en enskild händelse som hade hänt, men just
det trodde man ju inte på.”
Sarah börjar skolka mer och mer, och i
nian kom hon i princip inte alls till skolan.
”Drack och mådde dåligt. Jag hade inte någonstans att bo direkt. Pappa slängde ut mig
när jag var fjorton. Bodde ju hos pappa varannan helg, typ. Alltså när han lät mig. Alltså, jag sov ju rundor hos kompisar.”
Efter att ha varit hemlös under delar av
högstadiet flyttade hon till slut hem till
mamma permanent. Mamma hade då gjort
slut med Johan. ”På ett sätt så skrek jag ju
efter hjälp, men på ett sätt så orkade jag ju
ingenting. Alltså, jag orkade ju inte ta tag i
någonting. Jag sket ju i skolan och sov hela
dagarna och gjorde ingenting kan man ju
säga. Jag fixade knappt och ... och duscha.
För jag mådde så dåligt så jag bara satt i
mitt rum, rakt upp och ner. Så jag började
röka cannabis då och gjorde det i ett och ett
halvt år dagligen. Under den tiden så hade
jag ätstörningar med. Och försökte fixa det
här med skolan och till slut så bara gick det
inte, så då hoppade jag av.”
”...Jag måste säga ärligt att
vi har ju inte lyckats...”
Rektorn på högstadiet var medveten om
problemet med Sarah men inte heller han
visste hur han skulle hantera det: ”Tjejerna
drar sig undan på ett annat sätt, alltså. De
drar sig undan, de försvinner från skolan,
och växer ifrån tjejkompisarna i klassen.
Skaffar sig på något sätt också ett liv utanför skolan ganska tidigt, trots att de är skolelever. Egentligen är det då svårare med tjejerna. Svårare att jobba med dem, eftersom
de försvinner. Jag måste säga ärligt att vi har
ju inte lyckats. Då ser jag egentligen att det
kanske är allvarligare med flickorna, eftersom de försvinner härifrån och vi har skolplikt. Och... de som jag har haft här till exempel, några har det ju gått ganska illa för.”
Sarah gick ut grundskolan med noll poäng. När det blev dags för gymnasiet försökte Sarah först börja det individuella programmet, men hon hoppade av efter ett par
månader.
När Sarah fyllde sexton år agerade slutligen socialen och Sarah fick komma till ett
familjehem på en annan ort. Familjehemsföräldrarna arbetade hårt på att försöka
vinna Sarahs förtroende och stötta henne
att börja skolan igen. Sarah rymde efter tre
veckor. Hon placerades i ett annat familjehem på en tredje ort, tio mil från hemorten,
mitt ute i skogen. Därifrån rymde hon efter
två månader.
Via socialen ordnades till sist en egen
lägenhet till Sarah på en fjärde ort. Sarah
kände ingen på orten, men lyckades efter
ett tag få kontakter som kunde förse henne med alkohol. Hon testade nu också för
första gången heroin som hon bytte till sig
mot sex. Sjutton år gammal blev hon tillsammans med Kim, och hon födde en liten
pojke, Robin. I samband med detta fick hon
en ny lägenhet på hemorten dit hon, Robin
och Kim flyttade.
37
...ROBIN
Robin var 4 år när Sarah och Kim slutligen valde att separera. Då hade bråken och
slagsmålen mellan mamma och pappa pågått länge. Nu skulle pappa avtjäna ett
kortare straff i fängelse och Robin flyttade med mamma till en lägenhet i stan.
Sarah fick en anpassad sysselsättning genom kommunens arbetsmarknadsenhet
och Robin var under vardagarna oftast på
förskolan – samma förskola som Sarah en
gång gått på. På förskolan hade man redan
när Robin började uppmärksammat att
han visade på vissa destruktiva beteenden,
både i barngruppen och i kontakten med
sina föräldrar. Pedagogerna uppfattade att
Robin hade svårt att knyta an, något man
ständigt lyfte i arbetsgruppen och diskuterade strategier kring.
Både förskolechefen och pedagogerna
hade en dialog med Sarah kring Robin och deras oro kring hans beteende. Sarah, som kände flera av pedagogerna sedan hon själv gick
på förskolan, berättade om problematiken
i familjen. Hon berättade också för förskolechefen att hon hade en handläggare på socialförvaltningen som hon träffade regelbundet.
Förskolan arbetade aktivt med att anpassa pedagogik och verksamhet utifrån
Robins behov och kopplade in kommunens
specialpedagog i arbetet med att stötta
pedagogerna i deras arbete. Specialpedagogen, som delades med ett antal andra
förskolor, hade möjlighet att närvara på förskolans månadsmöte där man hade som rutin att prata om barn med särskilda behov.
”Vi har kämpat för att få en egen specialpedagog på förskolenivå men i nuläget får
vi dela med de andra förskolorna. Det läggs
mer tid på skolorna och barnen i de högre
åldrarna. Fast vi vet ju att det egentligen är
38
här på förskolan det verkligen hade gjort
bäst nytta.”
Förskolechef
Förskolans rutin vid problem i barngruppen
var att alltid börja med att titta över och anpassa verksamheten innan någon annan profession kopplades in. Om det inte fungerade
var nästa steg att jobba vidare med en specialpedagog. Förskolan ansträngde sig mycket
för att komma till rätta med Robins bekymmer
och nådde framgång inom vissa områden. De
kände dock efterhand att deras insatser inte
räckte till. Känslan av att saker inte stod rätt
till på hemmaplan blev allt tydligare.
Efter en tid upplevde förskolan att de
gjort allt de kunnat inom ramen för sin
verksamhet men fortfarande visade Robin
på destruktiva beteenden, i vissa fall till och
med i högre grad än tidigare. Efter en dialog
i arbetsgruppen beslutade sig förskolan för
att göra en orosanmälan till socialtjänsten
gällande Robins hemförhållanden. Denna
skickades in efter sommaren och en utredning påbörjades.
Strax innan jul kontaktades förskolechefen av kommunens socialförvaltning. Det
var utredande socialsekreterare som framförde önskemål om att förskolan skulle fylla
i ett konsultationsdokument. Förskolechefen, som inte tidigare träffat den nya socialsekreteraren, föreslog att det kanske vore
bra om handläggare och personalgrupp satte sig ner och pratade om Robin.
”Vi på förskolan vet ju ofta väldigt mycket
om ett barn. Hur de uppför sig och agerar,
både med oss, med andra barn och gentemot
sina föräldrar. Vi träffar ju barnet varje dag
i flera år. Mycket går inte att skriva ner. Man
måste liksom förklara det med ord.”
Socialsekreteraren berättade att hon inte
hade tid att ses. Hon hade väldigt mycket
att göra och bad förskolan fylla i blanketten
och skicka in den snarast…
39
SARAH IGEN
Året efter, en kväll i december hämtades Robin av två socialsekreterare för att köras till
ett familjehem. Sarah satt ensam i lägenheten och framåt midnatt drabbades hon av
stark ångest och drog ut. Hon gick hem till
en kompis, rökte på i förhoppningen att det
skulle kännas bättre. Sen gick hon ut igen.
Vandrade. Hon ville absolut inte återvända
hem till lägenheten, där Robin inte längre
fanns. Sarah hade hört om ett akutboende
för folk som mådde dåligt och inte klarade av
att bo hemma. Hon gick halvmilen in till centrum. Det snöade. På akutboendet såg man
att Sarah var påverkad. Lasse, som hade
nattpasset, uppmanade Sarah att gå hem
igen och återkomma när hon var nykter. Akutboendet tillämpade nolltolerans gällande
droger. Han uppmanade henne att kontakta
sin missbrukshandläggare under dennes telefontid nästa dag. Det kändes inte bra för
Lasse att skicka ut Sarah i snöovädret igen:
”Vi har nolltolerans. Men det är ett bekymmer, för psykisk ohälsa och missbruk hänger
ju ihop. Vilket börjar först? Jag tänker att till
90% så är det ju den psykiska ohälsan som
gör man överhuvud taget börjar använda
droger. Ofta har de ju en handläggare och
den brukar de prata med… Men det är svårt
att lägga ansvaret på de som missbrukar eftersom handläggarna har telefontid. Där är
ju inte öppet. De har inga pengar på sina telefoner eller så har de blivit bestulna... de är
lämnade åt sitt öde. Sommartid är det ok, då
får man inga skador på kroppen av att sova
ute. Men på vintern så är det ju värre...”
40
Den snöiga decembernatten sov Sarah,
Robins mamma, i en portuppgång i
huvtröja, jeans och tygskor…
”En mamma ringde och berättade att hon
och hennes barn levde under hot, hon blev
misshandlad. Hon grät när hon berättade, jag
skrev ner vad hon sa i vårt dokumentationssystem. Jag var ny på ekonomiskt bistånd och
tänkte att de på IFO som jobbade med barnoch familj kunde ta del av det jag skrivit och
göra något. Senare kom min chef och sa att
jag skulle ta bort allt det jag skrivit som handlade om hur familjen hade det socialt. Det
var inte relevant för bedömningen av försörjningsstöd. Jag tänker ofta på dem och undrar
hur det gick för henne och hennes barn.”
Sarahs mammas handläggare på 90-talet,
ekonomiskt bistånd
Socialt arv
Det finns ett tydligt samband mellan utsatthet
i barndomen (fysiskt/psykiskt/ misshandel,
sexuella övergrepp, försummelse, bevittnat
våld) och ohälsa/riskbeteende i vuxen ålder
(exempelvis missbruk, kriminalitet, fetma,
hjärt-kärlsjukdom, depression, STD, cancer,
självmordsförsök). Barn som växer upp med
en våldsam förälder lär sig att våld är ett effektivt sätt att skaffa sig kontroll. De får svårt
att tolka sociala situationer och tenderar att
använda sig av antingen passiva eller aggressiva strategier för att lösa sociala konflikter
senare i livet. Det finns även klara samband
mellan en ökad risk för pojkar att bli våldsutövare i vuxenrelationer och för flickor en ökad
risk att som vuxna bli utsatta för våld.
BARN OCH UNGA
SOM INVESTERING
Barn är en investering! Vår gemensamma investering! De är vår framtid och de
som ska utveckla, leda och förvalta vårt samhälle – vår värld! Vi säger så i alla fall.
Men i mångt och mycket agerar vi precis tvärt om…
Utifrån det vi lärt genom att studera hur
man arbetar med barn och unga i sju kommuner i nordöstra Skåne kan vi konstatera
att vi har en lång väg att gå innan det vi säger och det vi gör stämmer överens. Till vår
hjälp i slutsatserna har vi haft medarbetare på alla nivåer och från alla verksamheter som möter barn och unga i kommunal
verksamhet, ungdomar som själva upplevt
en uppväxt i dessa kommuner samt målsmän till dessa barn. Vi har även intervjuat medarbetare från de myndigheter som
möter ungdomarna när de blivit äldre och
ofta etablerat ett utanförskap – arbetsförmedling, försäkringskassa, kriminalvård,
behandlande instanser.
Utöver allt det här har vi även tagit del
av en stor mängd forskningsrapporter, studier och slutrapporter från projekt inom
området. Ett antal lärorika studiebesök har
genomförts i både Sverige och England där
vi lärde oss massor kring vad som faktiskt
fungerar i arbetet med att förebygga och förhindra men även möta ett redan etablerat
utanförskap.
”När man börjar tänka
på barn som en social
investering i stället för en
kostnad så är det oerhört
svårt att sluta tänka på det
viset.”
Lasse Mattila
Den dåliga nyheten…
Vi har en lång väg att gå innan vi med trovärdighet kan påstå att vi möter barn och
ungdomar på ett likvärdigt och korrekt sätt,
och det kommer krävas många gemensamma krafter, långsiktiga satsningar och ett
stort mått av samsyn för att nå dit.
Den goda nyheten…
Det går att göra annorlunda och det kan bli
så mycket bättre, för alla!
41
HUR SKULLE EN SÅDAN
ORGANISATION SE UT?
Idag vet man att den viktigaste faktorn för
att uppnå förändring och lärande hos en
människa är fenomenet motivation. Inneboende motivation att vilja lära och förändras!14
Det finns en utbredd och stark föreställning om att unga människor i utanförskap
saknar just en inre drivkraft och motivation.
I våra intervjuer med ungdomar med erfarenhet av djupt utanförskap har detta visat
sig stämma - men det har också blivit tydligt att deras brist på motivation är en helt
adekvat reaktion på det de varit med om
och upplevt.
Motivation
Motivation uppstår, mycket förenklat, hos en
person då två kriterier är uppfyllda:
Det finns ett upplevt värde i att förändras/lära
eller lära sig något nytt
Det finns möjlighet att uppnå den åtråvärda
lärdomen/förändringen med en ansträngning
som personen i fråga upplever som möjlig och
rimlig att genomföra.15
Vad som anses värdefullt att lära sig är
olika för olika personer och hänger mycket
ihop med personens tidigare erfarenheter
och livssituation. För att kunna stödja och
hjälpa utsatta unga måste vi med andra ord
förstå vad varje unik medborgare tycker är
viktigt och vad som skapar mest värde just
i deras situation. Vi måste också förstå hur
personen själv ser på sina förmågor och möjligheter att lyckas och mötas där de befinner
sig. Många gånger är det vuxenvärlden anser vara mest relevant att förstå inte det ett
barn upplever som det mest intressanta att
42
lägga energi på. Detta faktum försvårar alla
lärande – och utvecklingssituationer men
medför framförallt oerhört stora problem i
lägen då det redan finns t.ex. en ovilja eller
misstänksamhet mot att förändras eller lära.
I dessa lägen måste aktörerna runt en individ ha mycket god kompetens kring hur man
uppnår en känsla av tillit, sammanhang och
samförståelse av vad personen i fråga tycker,
känner och behöver. Det krävs en väl etablerad, tillitsfull och trygg relation.
”Det hjälper inte att bara
identifiera vilken hjälp
människor behöver om
du inte lyckas motivera
dem att ta emot den. Då
har du fortfarande inte
lyckats med ditt uppdrag.
Utan tillit kan man aldrig
få människor att förändra
sig, så är det bara.”
Lisa Clark,
BETYDELSEN AV
ANSVARSTAGANDE RELATIONER
I vår kartläggning har vi mött många unga
som har upplevt sig kränkta i bemötandet
från vuxna - först i skolan och därefter från
andra myndighetspersoner. Deras känsla
har varit att de inte har blivit sedda, att ingen har visat intresse för dem. De har tappat
förtroendet för skola, socialtjänsten, andra
myndigheter och vuxenvärlden.
”Att möta och bemöta utsatta barn och ungdomar […] handlar om vuxet ledarskap och
vuxnas sätt att leda och leva. Att vara vuxen
ledare medför otaliga möjligheter men också
ett stort ansvar. Ett ansvar som vi alltid måste vara beredda att ta för att bryta och förebygga ensamhet och utanförskap.”
Mattila, 2013:343
Många gånger missuppfattar professionen
situationen runt ett barn eller ungdom
vilket gör att man helt enkelt sätter in lösningar på fel problem. När problematiken
handlar om en grundäggande riskfaktor
som heter ”mina hemförhållanden är undermåliga” eller ”jag blir mobbad varje
”Misslyckas man med relationsskapandet så är det kört. Då får
man ingenting tillbaka”
Socialsekreterare
43
”Det handlar om att se den
andre som person och inte
som en sak som ska åtgärdas.
Eleven kan ha problem, men
han/hon är inte problemet.”
Jenner, 2004
rast” reagerar och agerar verksamheterna
på symtomet ”du har inte varit i skolan på
flera dagar” eller ”du får inte slå din klasskamrat”. Flertalet av de ungdomar vi intervjuat speglar en bild av att vuxenvärlden
inom såväl skola, elevhälsa, BUP och socialtjänst feltolkat deras situation och dessutom stämplat problemen som något som är
bundet till deras person snarare än deras
förutsättningar. Skillnaden kan beskrivas
som att någon påstår att du är problemet
istället för att du har ett problem. När en
person återkommande upplever att omvärlden inte lyssnar, inte hjälper utan snarare
bestraffar dig på grund av dina reaktioner
är det inte svårt att förstå att motivationen
falnar. Barnen, som själva upplever att de
bett om hjälp (”jag förstår inte”) uttryckt sin
frustration pga. av att hjälpen uteblev (utåtagerande beteende) och till sist kanske slutat komma alls (skolk och frånvaro), tappar
av ganska naturliga skäl lusten att lära och
motivationen att ta emot hjälp.
”Jag önskar att man hade lyssnat på mig.
Jag försökte berätta om hur det var men socialen hade redan bestämt sig. De sa att om
jag inte gick med på det de krävde så skulle
de tvångsomhänderta mig. Jag litar inte på
någon längre.”
44
Relationer behöver tid och kontinuitet för
att byggas upp. För att nå fram till en person
som kanske aldrig tidigare haft en positiv
relation med någon behövs både tålamod
och ödmjukhet. Det är troligtvis inte förrän
personen verkligen upplever att det vi gör
hjälper honom/henne som de är benägna
att börja lita på oss och sedermera vara
öppna för att ta emot mer hjälp och stöd. De
har alldeles för många exempel på svek och
lovade åtgärder som inte lett till något positivt i sitt bagage. Utöver allt det här försvåras situationen av att läraren/handläggaren
per automatik är den som har ett övertag,
en formell och informell maktposition i mötet med den unge. Det är därför alltid myndigheten som bär ansvar för att skapa en
fruktbar relation.
”Det är inte barnen och ungdomarna som är
lata. Det är vi vuxna som inte orkar ta vårt
ansvar. Vårt system, det vi gör på jobbet, är
ju orsaken till att de befinner sig i den situation de gör. Det är skitjobbigt att erkänna och
ännu jobbigare att ändra på det men det är
ju det som är vårt uppdrag”.
Socialsekreterare
Att relationerna är avgörande för hur barn
och ungdomars liv faller ut är något som
tydligt bekräftas i de berättelser vi mött i
kartläggningen. Många har berättat om hur
någon som verkligen såg och brydde sig,
har spelat en avgörande roll i deras liv.
”Jag hade en lärare på mellanstadiet. Han
var inte som dom andra lärarna. Han såg
varje elev och han berättade saker på ett
sätt så det blev intressant. Ingen höll på med
massa skit på hans lektioner. Och han var ro-
”Jag blev ditkommenderad av Af, behövde ju
pengarna. Där fanns ”Kalle”, han var lärare där.
Han lyssnade på mig, trodde på mig, han var
schyst. Jag trodde inte på det, testade honom,
om och om igen, kom påverkad, stack, men han
fortsatte snacka med mig. Han blev inte arg.
Frågade varför? Hur kan vi göra annorlunda?
Han skrev även till mig när jag senare satt i
fängelse. Han har fått mig att tänka om.”
45
lig också. Ibland tror jag han hittade på historier som inte var sanna… för att få oss att
lyssna. Det var smart. Jag minns fortfarande
vad han berättade”
Initiativet och förändringen av vårt förhållningssätt gentemot våra unga måste ske av
och i våra verksamheter. Det är lärarna, socialsekreteraren, rektorn, kuratorn och alla de
andra som möter barnen som måste få rätt
förutsättningar, mandat och resurser att kunna göra ett bra arbete. Barnen och ungdomarna kan inte ändra på en faktor de inte äger.
”Centralt handlar det ju om att acceptera tanken på att förändring är det normala tillståndet i en komplex verksamhet. Det innebär en
förändrad syn på detaljerade mål, dokument
och handlingsplaner. Medarbetarna måste
vara kompetenta och trygga i att utföra sin
profession. Utmaningen är att bygga en lärande personalgrupp som är självorganiserande
och förstår när det är dags att ringa in ny
kompetens. Ringa in, inte lämna över.”
Rektor i grundskolan
GÅR DET ATT SE OCH
MÖTA VARJE INDIVID?
Skolans och samhällets kategorisering av
barn och unga får effekter på hur barn ser
på varandra, men kanske framförallt hur de
upplever sig själva. Många av de ungdomar
vi har intervjuat berättar om en uppväxt där
vuxna har varit dåliga på att lyssna och att
skaffa sig en korrekt bild av de riktiga problemen. Ungdomarna upplever att omgivningen visat bristande förståelse för deras
känslor och reaktioner vilket ofta lett till att
de utvecklat dålig självbild och känslor av
att inte vara betydelsefulla.
46
”Om jag har en person
framför mig som har mitt liv
i sina händer vill jag att den
personen ska vara intresserad
av mig.”
”Jag vill möta folk som inte ser en som ett
jävla objekt, som många tyvärr gör.”
Som vi tidigare beskrivit är den bristande
helheten och behovet av flera kompetensområden en stor utmaning i arbetet med
barn och unga. Ju mer komplexa en persons
behov är, desto fler kunskaps- och kompetensområden behövs för att bilden kring
vad som behöver göras ska bli tydlig och
möjlig att hantera. Sättet att hantera detta
är det vi brukar kalla Samverkan.
Vikten av fungerande samverkan är
central i social sektor då den möjliggör
att verksamheter uppstår, formas och förändras utifrån en medborgares behov och
i samma takt som dessa förändras - vilket
Begreppet samverkan är mångdimensionellt
och används dessutom ofta synonymt med
näraliggande begrepp som samarbete, samordning eller tvär/multiprofessionellt arbete. I denna rapport har vi valt att definiera
samverkan som ”någon eller några tillför sina
specifika resurser, kompetenser och/eller kunskaper till en uppgift som man gemensamt har
att genomföra”
Källor: Myndigheten för skolutveckling,
Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen (2007).
de gör hela tiden. Faktum är att just bristen
på flexibilitet – anpassningen till precisa
behov vid precisa tidpunkter – är något av
det som leder till flest misslyckanden när vi
försöker hjälpa utsatta barn och unga. Verksamheternas brist på kommunikation leder
inte enbart till att ”fel” problem identifieras
utan även att åtgärder sätts in alldeles för
sent. Effekten blir att många insatser slår
fel på grund av att behoven redan hunnit
förändra sig.
kulturella skillnader, begrepp, lagstiftningar, syfte, mått och metoder.
Och viktigast av allt – såväl ledning som
alla verksamheter måste ha modet att ta ansvar för helheten. Alla utmaningar och opaketerade situationer den bär med sig. Men
också alla dess möjligheter och energi av att
hjälpa människor att lyckas och må bra.16
”Det hjälper inte att bara identifiera vilken
hjälp människor behöver om du inte lyckas
motivera dem att ta emot den. Då har du fortfarande inte lyckats med ditt uppdrag. Utan
tillit kan man aldrig få människor att förändra sig, så är det bara”
Lisa Clark, Projektledare Camden
Det krävs dock investeringar, både i form av
vilja och korrekta förutsättningar, för att etablera en fungerande samverkan. Verksamheten måste skapa en kraftfull och tydlig
ledning som förstår vikten av proaktivt arbete och som är kapabel att skapa styr- och
uppföljningssystem som beaktar helhetssyn och långsiktighet. I ett framgångsrikt
ledarskap ligger förmågan att alltid ställa
individen i centrum och att kommunicera
med alla som berörs. Ordergivning, standarder och rutiner blir mindre viktiga och
istället praktiseras och uppmuntras dialog
och samtal mellan aktörer och medborgare.
Stor organisatorisk flexibilitet med utrymme för gränsförskjutningar och möjligheter
att kliva över de olika sektorsgränserna är
andra viktiga egenskaper. Alla verksamheter måste ha samsyn och kompetens kring
gränsdragningsproblem, yrkesmässiga och
47
SLUTORD
Ofta sätter vi vår tillit till standardiserade
metoder och arbetssätt. Undvik det. Utifrån
det vi sett i denna kartläggning rekommenderar vi er absolut att inspireras av goda
exempel från andra verksamheter. Därefter
uppmanar vi er lägga er tid och era resurser
på att utarbeta arbetssätt och använda metoder som fungerar utifrån era egna medborgares behov och den egna verksamhetens förutsättningar. I alla våra iakttagelser
står det utom tvivel - förändringar måste
baseras på verklig kunskap om rådande
problematik, dess karaktär och omfattning
- annars kommer de vara förgäves och i värsta fall orsaka mer skada än nytta.
Vi vill tacka alla barn, ungdomar, föräldrar och professionella som låtit oss ta del av
era berättelser. Det är ni som har kunskapen
om utanförskapets orsaker och verkningar
och därmed även svaren på hur vi kan göra
annorlunda.
48
”Ibland önskar jag att det syntes
utanpå, att det stod inristat i min
panna. Som en påminnelse till dig
att jag inte fungerar likadant som
du Att du minns att varje gång jag
gör dig upprörd eller frustrerad så
har jag redan försökt allt jag kan.
Men inte nått enda fram. Och att
ingen är mer ledsen för det än jag”
Jessica Hjert Flood
KÄLLFÖRTECKNING OCH LÄSTIPS
Andershed; H & Andershed, A-K (2005):
Normbrytande beteende i barndomen. Vad
säger forskningen? Stockholm: Gothia.
Andersson, T (2001): Kriminell utveckling –
tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser. BRÅ-rapport 2001:15. Brottsförebyggande rådet, Information och förlag.
Axelsson. R & Bihari Axelsson, S (red)
(2007): Folkhälsa i samverkan. Lund: Studentlitteratur.
Boklund, A (1995): Olikheter som berikar? –
möjligheter och hinder i samarbetet mellan
socialtjänst, äldre- och handikappomsorg,
barnomsorg samt individ- och familjeomsorg. Stockholm: Socialhögskolan i Stockholm: Rapport i socialt arbete 1995:71.
Bäckman, O, Estrada, F, Nilsson, A & Shannon, D (2014): The Life Course of Young
Male and Female Offenders. Stability or
Change between Different Birth Cohorts?
Sid 393-410. British Journal of Criminology.
Cederberg, M (2012): Gymnasieskolan - inte
en skola för alla? En forskningssammanställning om låg utbildning och hälsa. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö.
Corneliussen, T (2012): Barn som upplever
våld – konsekvenser för välmående och
hälsa. Genväg till forskning nr 4. Göteborg:
VKV (Västra Götalandsregionens Kompetenscentrum om Våld i nära relationer).
Folkhälsorapport Barn och Unga i Skåne
2012: En undersökning om barn och ungdomars livsvillkor, levnadsvanor och hälsa.
Region Skåne, Enheten för Folkhälsa och
Social hållbarhet.
Försäkringskassan (2013): En studie av
situationen för unga med aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga.
Socialförsäkringsrapport 2013:2.
Jenner, H, (2004): Motivation och motivationsarbete i skola och behandling. Myndigheten för Skolutveckling, Forskning i
fokus, nr 19. Stockholm: Liber
Kohn, A, (1999): The Schools Our Children Deserve – Moving Beyond Traditional
Classrooms and Tougher standards. Boston.
Houghon Mifflin.
Korpi, T & Tåhlin, M (2007): Educational
Mismatch, Wages, and Wage Growth: Overeducation in Sweden, 1974-2000. Stockholms Universitet. Swedish Institute for
Social Research (SOFI)
Mattila, L (2012): Att förebygga livslångt
utanförskap. Ungdomar AB.
Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, (2007): Strategi
för samverkan – kring barn och unga som
far illa eller riskerar att fara illa.
Mörk, E & Liljeberg, L (2011): Fattig, sjuk
och arbetslös – en beskrivning av personer
i kläm mellan stat och kommun. Rapport
2011:17. IFAU
Mörk, E, Sjögren, A & Svaleryd, H (2014):
Hellre rik och frisk. Om familjebakgrund
och barns hälsa. Stockholm: SNS Förlag
Niknami, S & Schröder, L (2014): Bortom siffrorna - unga som varken arbetade eller studerade 2000-2010. Stockholm: Myndigheten
för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
49
Nilsson, I & Wadeskog, A (2008): Det är
bättre att stämma i bäcken än i ån. Att värdera de ekonomiska effekterna av tidiga
och samordnade insatser kring barn och
unga. SEE AB.
Nilsson, I (2010): De unga, utanförskapet
och arbetsmarknaden En socioekonomisk
diskussion. SEE AB
Socialstyrelsen
2010
(2010):
Social
Rapport
Nilsson, I (2011): Är du lönsam lille vän? En
socioekonomisk analys av unga, skolmisslyckanden och arbetsmarknaden. SEE AB
Socialstyrelsen (2012): Skolans betydelse
för barns och ungas psykiska hälsa – en
studie baserad på den nationella totalundersökningen i årskurs 6 och 9 hösten
2009.
Nilsson, I & Skandia Idéer för livet (2012):
Sociala investeringar kring barn och unga.
Socialstyrelsen (2014): En diagnos det stormat kring- ADHD i ett historiskt perspektiv.
Persson, S (2012): Skolan och elevers utveckling, lärande och hälsa- några nedslag. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö.
Socialstyrelsen (2014): Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och
socialtjänst. Lägesrapport 2014.
SCB (2014): På tal om kvinnor och män.
Lathund om jämställdhet.
Seddon, J (2010): Bort från styrning och
kontroll - omvärdering av Lean service.
Lund: Studentlitteratur.
SOU 2013:13: Ungdomar utanför gymnasieskolan – ett förtydligat ansvar för stat
och kommun. Delbetänkande av Utredningen om unga som varken arbetar eller
studerar.
Skolinspektionens årsrapport 2010: Olika
elever – samma undervisning. Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning.
SOU 2013:74: Unga som varken arbetar eller studerar – statistik, stöd och samverkan.
Slutbetänkande av Utredningen om unga
som varken arbetar eller studerar.
Skolinspektionens årsrapport 2014: Från
huvudmannen till klassrummet – tät styrkedja viktig för förbättrade kunskapsresultat. Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning.
Stigendal, M & Östergren, P (red) (2014):
Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa,
välfärd och rättvisa. Slutrapport: Kommission för ett socialt hållbart Malmö.
Skolverket (2014): Vad ungdomar gör efter
gymnasieskolan – en registerstudie.
50
Socialstyrelsen, Skolverket och Folkhälsoinstitutet. (2004): Tänk långsiktigt: En
samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar barns psykiska hälsa.
Temagruppen unga i arbetslivet (2013): Tio
orsaker till avhopp - 379 unga berättar om
avhopp från gymnasiet. Rapport 2013:2.
Internetsidor:
Karolinska Institutet: http://ki.se/forskning/fakta-om-sjalvmord
SCB.se
SIRIS: http://siris.skolverket.se/siris/f?p=Siris:1:0
www.utanforskapetspris.se/
Temagruppen Unga i Arbetslivet: http://temaunga.se/uvas
KVALITATIVA KÄLLOR
Våra intervjuer visar en mycket samstämmig bild kring vad som sker och inte sker i
arbetet kring våra barn och unga. Berättelserna om Maria, Milo, Sarah och Robin har författats utifrån de berättelser vi fått lyssna till under vår kartläggning. Huvudpersonerna
är fiktiva men speglar verkliga händelser och situationer. Alla citat i rapporten är också
autentiska och direkta citat från personer vi intervjuat.
Verksamheter som deltagit i kartläggningen är kommunernas samtliga verksamheter kring
barn och unga (arbetsmarknadsenhet, socialtjänst, elevhälsa, barnomsorg, skola, m.fl.),
Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, kommunala samarbetspartners
kring behandlande insatser, Projekt Unga In, Projekt Plugg In, Framtidens Hus/Allaktivitetshuset (Lindängen, Malmö), Project Complexed families (London) m fl.
FOTNOTER
1 Niknami, S och Schröder, L (2014)
2 Se exv. Nilsson, I (2010), Nilsson, I (2011), www.utanforskapetspris.se/
3 Se exv. Niknami, S och Schröder, L (2014)
4 Se exv. Mörk, E, Sjögren, A och Svaleryd, H (2014)
5 Se exv. SOU 2013:74; Korpi, T och Tåhlin, M (2007)
6 Statistik hämtad Skolverket.se
7 Statistik hämtad från Skolverket.se och SCB.se
8 Se exv. Börjesson och Palmblad (2003)
9 Se exv. SOU 2013:74; Cederberg, M (2012); Socialförsäkringsrapport 2013:2
10 Se exv. Socialstyrelsen (2010)
11 Persson, S (2012)
12 Nilsson, I (2012)
13 Mattilla, L, 2012
14 Kohn, A (1999)
15 Jenner, H, (2004)
16 Myndigheten för skolutveckling Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, (2007) samt Nilsson I (2012).
UNDER ÅR 2014 GENOMFÖRDES EN KARTLÄGGNING I SJU KOMMUNER I SKÅNE NORDOST; BROMÖLLA, KRISTIANSTAD, ÖSTRA GÖINGE, OSBY,
HÄSSLEHOLM, HÖÖR OCH HÖRBY. MÅLGRUPPEN
OMFATTADE GRUPPEN UNGA, 16-29 ÅR, LÅNGT
FRÅN ARBETSMARKNADEN. PROJEKTETS SYFTE
VAR ATT LÄRA OCH FÖRSTÅ VARFÖR VISSA UNGDOMAR HAMNAR I DET VI KALLAR UTANFÖRSKAP
OCH HUR VI UTIFRÅN EN ÖKAD KUNSKAP KAN
FÖRHINDRA ATT DETTA SKER.
KARTLÄGGNINGSPROJEKTET KALLADES WITHIN
OCH FINANSIERADES GENOM EUROPEISKA SOCIAL
-FONDEN, PROGRAMOMRÅDE 2.