Här - Katternö Group

1•2013
KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK
Musketörerna,
Sara, Moa och
Julia
Skräms
inte med
klimatet!
Färden
till Klondike
Esa Härmälä om energipolitiken
Kvinnligt och manligt
Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors,
Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk,
Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos.
Tre frågor
Innehåll
■ Ole Norrback, född i
Fel fokus hos regulatorerna 4
Övermark, folkskollärare,
ombudsman för SFP, partiordförande i åtta år, minister
i tolv och riksdagsman i
sexton år. Var därefter i åtta
år ambassadör, i Oslo och
Aten. Ordförande i Svenska
pensionärsförbundet.
Vasaregionen har profilerat
sig som ett energikluster.
Nyligen sades i en rapport
att energisektorn kan utvecklas till en ledande näring i
vårt landskap. Vad tänker du om det?
Energisektorn är redan den ledande näringen i regionen, och
den utvecklas mycket snabbt. Ökad materiell välfärd ökar behovet av billig och säker energi. Satsningen på energisektorn
är därför det klokaste vi kan göra. Den är dessutom mångsidig
i regionen med de flesta former av energiproduktion representerade.
För att stöda den positiva utvecklingen behövs mycket tätare samarbete mellan utbildning, forskning, näringsliv och offentlig sektor. Brist på utbildat folk är redan delvis en broms. Vi
behöver en mycket bättre samordnad och effektivare offentlig
sektor, som proaktivt skapar markanvändningsplaner, infrastruktur, stimulerar kulturaktivitet och fritidssektorn, samt
som har resurser till punktinsatser när sådana behövs. Här
behövs hela landskapets gemensamma insats.
Klimat- och energifrågorna hör intimt ihop i politikens
värld. Hur ser du på det? Hur allvarligt är klimathotet?
Rättfärdigar det den politik som nu förs i klimatets namn?
Debatten om klimatuppvärmningen har fått religiösa drag, där
tro tycks spela en stor roll. Jag hör till skeptikerna i debatten
om orsakerna till klimatförändringarna, mest för att alltför
allmänt propagerade sanningar måste ifrågasättas.
Jag är ingen expert, men det må väl vara betydligt värre
att spå klimatförändringarna än att spå vädret, och redan det
är hart när omöjligt. Att i en fråga, som är så extremt svårbedömd, stämpla dem som gör andra bedömningar för ansvarslösa hör inte till en seriös debatt. Det finns mer än nog av
argument ändå att minska utsläpp och rena avfall.
Vad innebär livskvalitet för dig?
Livskvalitet är hälsa, familjen med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, goda vänner, kloka och glada mänskor samt varma
färger.
2 katternö
Vart är vi på väg?
S
WWF får kritik 5
Klimatlegenden Lennart Bengtsson 6
Nätverken som styr 14
Bloggarna som vann debatten 18
Manligt och kvinnligt 24
Karl Vilhjálmsson
De tre musketörerna 26
Färden till Klondike 32
Esa Härmälä, överdirektör
på arbets- och
näringsministeriet,
uppmanar till samarbete.
En energiboss kommenterar 40
Katternö 1 • 2013 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad,
tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, [email protected], www.katterno.fi
Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, [email protected]
Projektledare Svenolof Karlsson Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media,
www.storkamp.com, Johan Svenlin, Susanne Strömberg
Layout Studio PAP Pärmbild Karl Vilhjálmsson Tryck Forsberg 2013
om ung ingenjör åhörde jag på sjuttiotalet på Bella Center i Köpenhamn
ett föredrag av professor Pentti Malaska (1934–2012), känd professor
vid Åbo finska handelshögskola och medlem av Romklubben. Jag tog
med stor beundran del av presentationen och dess budskap att vi stod inför
stora problem när det gällde att försörja jordens befolkning. Den självklara
slutsatsen för mig var att vi måste få stopp på befolkningsökningen.
Men i dag föder jorden 7 miljarder människor med ett materiellt välstånd
som aldrig tidigare skådats. FN:s fattigdomsmål uppnåddes sju år i förtid. Vid
årsskiftet bekräftade The Spectator statistiken att aldrig tidigare så få hade
svultit eller varit sjuka som under 2012.
Romklubbens rapport Tillväxtens gränser spådde 1972 att olja, naturgas
och de flesta metaller snart skulle ta slut, med
global ekonomisk kollaps som följd. I dag, över
fyrtio år senare, har vi större kända olje- och
gasreserver än någonsin.
Doktor James Hansen presenterade sina
första modeller för en kraftig temperaturförhöjning vid fortsatt användning av fossila bränslen
1988. Nu, 25 år senare, kan vi konstatera att
Hansens kurvor var våldsamt överdrivna. Officiella temperaturkurvor visar att överhuvudtaget
ingen uppvärmning skett de senaste femton
åren.
Jag noterar likaså efter Al Gores skräckpropaganda om sex meters förhöjning av havsvattennivån att den amerikanska vetenskapsbyrån NOAA nu reviderar ner ökningstakten till 12–16 centimeter på hundra år.
Steg för steg har jag tappat tron på de modeller som förutspår katastrof för
vår planet. I sin resumé av den vetenskapliga ståndpunkten i klimatfrågorna
i denna tidning bekräftar professor Lennart Bengtsson att min skepsis är välgrundad. Det är svårt att komma till en annan slutsats än att koldioxid är en
långt mindre bov än vad Kyotoprocessen har gjort den till.
Däremot tvekar jag inte om att vi bör fortsätta att värna om resurserna på
vår planet. Vi ska söka effektivitet i allt vi gör och återanvändning där så är
möjligt. Vi ska fortsätta att minimera miljöpåverkan med alla rimliga medel.
Även satsningen på förnyelsebar energi är i grunden positiv. Där är Katternös långsiktiga strategi med Alholmens Kraft ett bra exempel.
Men här möter också problem. Kraftproduktion förutsätter långsiktiga
satsningar. När Finland införde produktionsstöd för biobränsle 2011, för att
vi ska nå klimatmålen, trodde vi att stödet var långsiktigt. Men från och med i
år har stödet minskat med en tredjedel. Beskattningen av torv för värmeproduktion har skärpts och askskatter har införts.
Resultatet torde bli att kolanvändningen åter ökar, då brännved inte går
att få tag på i önskad omfattning och torvproduktionen körs ned av politiska
skäl.
Det andra stora bekymret gäller prislappen för den totala koldioxidbekämpningen med koldioxidhandel, inmatningstariffer och ett otal energidirektiv. Om vi i Europa ensamma ska leva med detta, är risken överhängande
att vi tvingar fram industrinedläggningar i stor skala. Hur sårbart vårt moderna samhälle är, såväl ekonomiskt som politiskt, visar exemplet Grekland.
Varifrån får du dina
kunskaper om energi?
■ Nina Meriläinen, Vetil
■ Leo Ahinko, Kronoby
”Jag vet inget om energi,
det är min man som
sköter allt sådant. Vi har
jordvärme hemma och
ibland måste jag vrida ner
när temperaturerna närmar
sig 30 grader. Man vill ju
inte ha för varmt inomhus,
inte ens när vintern är som
kallast.”
”Vi använder bara energi­
sparlampor och ledljus
hemma, men som elingenjör misstänker jag att
det egentligen inte är mer
miljövänligt. Produktionen av energisparlampor
är mer komplicerad än för
glödlampor och därmed
belastas miljön i detta
skede desto mer.”
■ Frej Björklund, Kronoby
■ Charles Snåre, Kronoby
”Jag brukar kolla på
nätet och diskutera
med andra husägare.
Det var via en kamrat
som jag fick tips om det
värmeåtervinningssystem
som fungerat fint i vårt
hus sedan 1986. Jag följer
också noggrant med hur
bergsvärmen fungerar i min
dotters nybyggda hus.”
”Jag hör till den
generation som
automatiskt släcker
lampor och stänger av
apparater när vi går ut
ur ett rum. Vi har blivit
uppfostrade att använda
alla resurser sparsamt.
Ny kunskap om energi
får jag via Google och
Katternötidningen.”
stefan storholm
vd katternö ab
katternö 3
K AT TE R N Ö
DEBATT
Fel fokus hos regulatorerna
”Folk vill köpa lokalt, eftersom de då vet vad de får”
Världsnaturfonden synad inifrån och utifrån
Johanna Forsman
■ Jag tillträdde som VD i Jakobstads
Energiverk 1994, just när avregleringen av elmarknaden inleddes. I
juni 1995 öppnade vi vår hemsida,
som den absoluta pionjären bland
Finlands energiverk. Vi hoppades
att våra kunder så småningom skulle
kunna följa med sin elförbrukning på
nätet och även kunna betala elräkningen där.
Avregleringens första år var turbulenta. Någon minns kanske att en
falang inom ägaren Jakobstads stad
övervägde att sälja oss till svenska
Vattenfall. Kanske minns någon också uppståndelsen kring Mr X, bulvanen som arrangerade hemliga möten
med utvalda politiker.
Energiverket värderades i samband med detta till omkring 200 miljoner mark. En stor summa, och ändå
tror jag alla i dag är glada åt att det
inte blev någon affär. Vi var nämligen
värda mer. Och i dag är vi värda ännu
mera än då.
■ De snart nitton år jag skött mitt
uppdrag har på vissa sätt inneburit en
våldsam förändring, på vissa sätt inte.
Till förändringarna hör att den
grupp vi är en del av, Katternö, utvecklats till en storproducent av
energi, vilket borgar för en säker
elförsörjning till konkurrenskraftiga
priser. En annan förändring är att el
blivit en viktig finansieringskälla för
staten, vilket väsentligt höjt elpriserna för våra kunder.
En tredje förändring är en enormt
växande byråkrati och nyreglering
av verksamheten. På nittiotalet var
slagorden avreglering, effektivisering, förenkling. Men sedan har regelverket vuxit igen till en nivå som väl
ingen ens i sina vildaste gissningar
hade kunnat tro. Bakom detta ligger
som bekant politiska ambitioner att
genom föranstaltningar inom energiområdet motverka en kommande
klimatkris.
4 katternö
Det genomgående draget är i stället att folk vill ha en trygg och stabil
relation till sin elleverantör och att
de vill köpa lokalt, eftersom de då
vet vad de får. De vill inte ringa en
leverantör på annan ort och hamna i
ett call center där man knappast ens
vet vad Jakobstad är.
Allas tid är dyrbar, också kundens.
Vi svarar genast i telefon, vi hittar
hem till kunden, vi förstår vad kunden
säger och vi rycker ut även utanför arbetstid. Det gör vi med självklarhet
och yrkesstolthet.
■ Nu aviseras från energimyndighe-
Ole Vikström, VD för Jakobstads Energiverk, har aviserat att han går i pension
våren 2013.
En stor förändring lokalt är att vi
byggt ut ledningsnätet i Jakobstad
väsentligt både i fråga om volym
och kvalitet, de nyligen installerade
mätarna hos enskilda hushåll inte
att förglömma. I dag kan engagerade
kunder följa sin elförbrukning från
dag till dag och lära sig mönstret för
sin förbrukning.
■ Trots allt finns också sådant som
inte förändrats. I varje fall inte särskilt
mycket.
En sådan sak är de vanliga kundernas syn på energin. Man förväntar sig att den ska finnas tillgänglig
i vardagen när man behöver den och
att den ska hålla ett rimligt pris. Man
förväntar sig också att vid eventuella
störningar genom ett enkelt telefonsamtal kunna meddela energiverket
WWF:s gröna avlatshandel
om saken och få problemet avhjälpt.
Så enkelt bör det också vara. El och
värme är en basförnödenhet i människors tillvaro, och ska inte behöva
förutsätta att de till vardags följer
fluktuationerna på elbörsen och
dagligen aktivt gör energival. Inte för
att det är något fel i att vara en aktiv
kund, men den tydliga erfarenhet vi
har på energiverket är att ytterst få
människor vill lägga tid på sådant.
Siffrorna visar att bara 2–3 procent av kunderna byter leverantör,
trots att det aldrig förr har varit så
lätt att göra det. Vi ser dessutom att
det i stort är att samma grupp som
byter leverantör gång på gång. Ofta är
dessa byten resultat av försäljningsmetoder, som vid en granskning inte
alltid kan karakteriseras som fullt
seriösa.
ter och politiker på olika nivå i Finland
och Europa att regelverkstillväxten
bara är i sin början. En ny dimension
som uppenbarligen väntar kunderna
nästan år är den nordiska slutkundsmarknaden. Valet av elleverantör
ska då kunna utsträckas också till de
nordiska grannländerna.
Denna ökning av alternativen kan
se bra ut på pappret. I stället för ett åttiotal leverantörer ska kunden kunna
välja bland flera hundra. Men, handen
på hjärtat, vilket värde har detta för
en vanlig människa? Inte minst om i
vågskålen ska läggas att direktkontakten med nätbolaget samtidigt
förloras.
Som framgick av Katternötidningen 3/2012 ligger ett sådant förslag nu
för beredning hos de nordiska energimyndigheterna. På finländsk sida
har man pekat på nackdelarna med
ett system där nätägaren förlorar direktkontakten med kunden. Som veteran i branschen har jag mycket svårt
att tro att kunderna, den dag de lär sig
hur ett sådant system fungerar, kommer att skriva tackbrev till systemets
upphovsmän.
ole vikström
vd, jakobstads energiverk
Fox Photos/Stringer
■ För några år sedan besökte jag Ul-
riksdals slott utanför Stockholm. Anledningen var att ett företag jag jobbade för hade skänkt en halv miljon
kronor till Världsnaturfonden (WWF)
för ett Östersjöprojekt.
Sveriges kung är ordförande för
WWF:s svenska förtroenderåd. Därav
kommer det sig att WWF har kontor i
hans slott.
Min uppgift var att beskriva Östersjöprojektet i en kortare artikel. Problemet var att det underlag jag hade
fått inte höll måttet. Att Östersjön
mådde dåligt var ingen nyhet. Men
vad skulle WWF göra med pengarna?
Besöket ledde till frustration både
hos WWF:s folk och mig. Jag fick inga
bra förklaringar. Den expert som
hade gjort i ordning underlaget hade
slutat. När jag frågade vem som skulle ta ansvar för projektet framdeles,
svävade man på målet.
I stället fick jag en fråga. Kunde jag
hjälpa WWF att få en ny donation från
samarbetsparten? Kanske en halv
miljon till? Kunde jag hjälpa med det?
■ Nu har jag läst två böcker om
WWF. Dels organisationens egen
50-årshistorik, Saving the World’s
Wildlife. WWF – The First 50 Years,
skriven av Alexis Schwarzenbach.
Dels Schwarzbuch WWF: Dunkle
Geschäfte im Zeichen des Panda
[Skumma affärer i pandans tecken]
av Wilfried Huismann.
Böckerna ger delvis samma bild.
WWF är en överklasspräglad organisation som har svårt att hålla
armlängds avstånd till finansiärerna.
Schwarzenbach beskriver detta genom interna och externa dokument.
Huismann undersöker på ort och
ställe hur WWF:s projekt faktiskt
fungerar.
Initiativet till WWF togs 1961 av den
engelske ornitologen Max Nicholson,
med viktigt stöd av biologen och naturfilmaren Julian Huxley, även ord-
Tigerdödaren prins Philip längst till vänster.
förande för brittiska rashygieniska
institutet. Inte minst oroade de sig
över att man i de afrikanska kolonier,
som var i färd med att frigöra sig, inte
förstod värdet av skyddad natur.
Målet blev att skapa en övernationell organisation som genom nätverkskontakter och känslosamma
kampanjer (baserade på ’chocktaktik’, med WWF:s egen formulering)
skulle få folk att skänka pengar.
Som glansfulla ordförande under
över 30 år agerade prinsarna Bernhard och Philip, makar till de holländska och engelska regenterna.
PR-effekten av prinsarna var kolossal och förstärktes genom den Club
1001, som skapades för 1001 utvalda
medlemmar. En uttalad princip blev
att hellre samarbeta med storföretagen än bekämpa dem.
Trovärdighetsproblem uppstod.
Till exempel när det blev känt att
Philip hade skjutit en tiger i Indien
och att WWF:s vice ordförande Luc
Hoffmann, en av huvudägarna i kemikoncernen Hoffmann-LaRoche,
vägrade avgår ur WWF efter olyckan
i koncernens fabrik i Seveso.
Inte blev det bättre av att Bernhard
för WWF:s räkning skriftligt begärde
en miljon dollar i mutor av Lockheed
i en stridsplansaffär. Eller att han engagerade en privat säkerhetsfirma av
tidigare SAS-agenter för att infiltrera
de kretsar i Sydafrika som smugglade
noshörningshorn. Allt enligt Schwarzenbach.
Trots sådant har WWF utvecklats
till en ledande lobbyorganisation involverad i allt från isbjörnsräddning
till medförfattande av IPCC:s rapporter och nätverkande på hög EU-nivå.
Finland nationella WWF-organisation etablerades 1972 genom Pertti
Salolainen, känd samlingspartist.
har WWF medverkat till tvångsförflyttning av urbefolkningen, för att i
stället skapa reservat för djuren och
möjlighet till lyxsafari för turister.
Urfolken har berövats sitt land,
sin kultur och sitt sammanhang utgående från en västerländsk elits
neokolonistiska världsbild, säger
Huismann.
Tigerkampanjerna i Indien hjälper
inga tigrar, men försörjer en stor kader av tjänstemän och politiker. Med
WWF:s välsignelse skövlas Borneos
regnskogar för odling av palmoljepalmer. Laxodlingen i Chile, licensierad
av WWF, vansköts; hundra dykare har
drunknat när de haft att jaga bort eller på 40 meters djup bärga sjölejon,
skjutna när de kommit för att äta av
laxen. Enligt Huismann.
Och så vidare. Exemplen är legio
på hur WWF:s förhållande till verkligheten fallerar. Huismanns slutsats är att WWF har ett alltför nära
samarbete med finansiärerna. Grön
avlatshandel, kallar han det.
Schwarzbuch WWF blev snabbt en
storsäljare i Tyskland, tills de stora
bokhandlarna drog bort boken efter påstötningar från WWF. Efter en
längre kamp mellan WWF, förlaget
och författaren ingicks en förlikning,
som innebar att Huismann omarbetade vissa textpassager.
svenolof karlsson
■ Wilfried Huismann har som doku-
mentärfilmare gjort
en rad prisbelönade
filmer. Sommaren
2011 visades hans
dokumentär om WWF
i tysk TV, och i fjol utkom hans bok i ämnet.
Hans beskrivning av
WWF är inte vacker. På
olika ställen i världen
katternö 5
Karl Vilhjálmsson
LENNART BENGTSSON HAR TRÖTTNAT PÅ DE ÖVERDRIVNA LARMEN
Skräms
inte med
klimatet!
Visst blir jorden varmare. Men det går mycket långsamt,
och nu har temperaturen stått still i femton år. Världen har
massor av problem, men dessa har ytterst litet att göra med en
klimatändring, säger professor Lennart Bengtsson, legend inom
klimatforskningen.
Lennart Bengtsson i bitande köld på
Uppsalaslätten i januari 2013.
6 katternö
katternö 7
”Osäkerheten blir alldeles extra tokig, om den kombineras med vår nordiska planeringstradition”
L
ennart Bengtsson, född 1935 som
arbetargrabb i Trollhättan, är den i
särklass mest meriterade nu levande
nordiska klimatforskaren. På sextiotalet,
som ung licentiat i meteorologi anställd vid
svenska SMHI, var han en centralfigur i utvecklingen av det nordiska samarbetet och
lärde bland annat känna Finlands stora namn
inom meteorologin, vasabon Erik Palmén.
Kanske någon av Katternötidningens läsare
rent av hörde Lennart Bengtsson i Finlands
rundradio när det begav sig. Det hände att han
läste meteorologiska institutets väderrapport
under sina Helsingforsbesök.
Under sjuttio- och åttiotalen var han med
och byggde upp det europeiska centret för
väderprognoser European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF) i
Reading, England, först som forskningschef,
sedan som centrets direktör.
1990 utnämndes han till direktör vid Max
Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg
och var bland annat ansvarig för utvecklingen
av klimatmodeller vid institutet 1991-2000.
Trots uppnådd pensionsålder fortsatte karriären. Sedan 2001 är han professor vid Environmental Systems Science Center vid universitetet i Reading, 2008 utnämndes han till chef
för geovetenskaperna vid det internationella
rymdforskningsinstitutet ISSI (International
Space Science Institute) i Bern, Schweiz. Som
om det inte räckte är han sedan 2009 även gästprofessor vid Uppsala universitet.
Många utmärkelser
Listan över fina utmärkelser är lång, till exempel Milancoviçmedaljen (European Geophysical Society), Descartespriset (EU), IMOpriset (WMO), Rossbypriset (Svenska Geofysiska Föreningen) och Alfred Wegenermedaljen (European Geophysical Union). Bland
de akademiska sällskap han är medlem
i finns Finska Vetenskapsakademien.
Hans huvudsakliga forskningsområde är
atmosfärmodellering, men den unikt långa
karriären har också gett en övergripande vetenskaplig bredd, som näst intill kunde föranleda en beskrivning av Lennart Bengtsson
som ett naturvetenskapligt enmansuniversitet.
Trots detta är Lennart Bengtsson i Sverige
ingen känd person utanför de vetenskapliga
kretsarna. Säkert delvis för att han de senaste
fyrtio åren arbetat huvudsakligen utomlands,
men också för att han inte sökt medial uppmärksamhet.
För Katternötidningen är han dock beredd
till en öppenhjärtig intervju. Med pedagogiskt tålamod och en stor portion charm går
han igenom några av de centrala frågorna i den
aktuella klimatdebatten.
Håll till godo!
Några utgångspunkter
Inledningsvis behövs en begreppsutredning.
Ofta sägs att det finns stor konsensus i klimatfrågan, att 97 procent av forskarna står bakom
larmen om en annalkande svår uppvärmning
och att klimatskeptikerna är en liten minoritet, klimatförnekare, som inte behöver tas på
allvar.
Sådant tal är billig retorik. Ingen seriös
människa ifrågasätter att klimatet förändras.
Det har det alltid gjort. Ingen ifrågasätter heller att människan har en påverkan på klimatet.
Frågan är om den är så stor att det har någon
praktisk betydelse.
Ingen seriös forskare ifrågasätter heller att
ökande koldioxidhalt i atmosfären är en faktor
som driver temperaturen uppåt. Den saken
bestäms av naturlagarna och är känd sedan
mitten av 1800-talet. Svante Arrhenius genomförde en uppmärksammad klimatberäkning redan 1896.
Men frågan är hur koldioxiden samverkar
med alla andra faktorer som också påverkar temperaturen. Det finns också
faktorer som driver ned temperaturen – vad
betyder de?
Ännu en grundläggande fråga är vad som
är bättre för människan och planeten: ett varmare eller kallare klimat? Larmen om uppvärmning handlar bara om katastrofer. Men
tänk om en uppvärmning innebär fördelar?
Hur ska man uppfatta utsagorna
om konsensus?
”Jag har svårt att hänga med i konsensussvängarna”, säger Lennart Bengtsson.
”Som jag ser det är det nödvändigt att skilja på
ett rent vetenskapligt tillvägagångssätt och
en rådgivande samhällsfunktion. Vetenskap
är en dynamisk process där systematisk kunskap gradvis utvecklas. En central aspekt är
den empiriska komponenten, alltså kunskap
som kan bekräftas av observationer.”
Det i särklass viktigaste bidraget till klimatkunskapen har varit de senaste decenniernas
utveckling av nya observationssystem.
”Vi känner nu i avsevärda detaljer atmosfären och havens dynamik och fysik. När
jag började studera meteorologi i slutet på
1950-talet trodde man att jordens albedo [reflexionsförmåga] var 0,40 och inte, som vi nu
vet, 0,29. Med ett albedo på 0, 40 skulle alla
klimatscenarier bli uppåt väggarna fel”, säger
Lennart Bengtsson.
Hur klokt är det att använda denna delvis
osäkra kunskap för att ge råd åt samhället, till
exempel inför långsiktiga beslut och investeringar?
”Här har man dessvärre skapat ett maskineri som förser beslutsfattare med detaljerad
datorsimulerad information, vilket har skapat
ett intryck att vi vet betydligt mer än vad vi
verkligen vet. Med smärre ändringar i diverse
parametrar kan man lätt producera skräckscenarier som den senaste från Världsbanken
[beställd av Potsdaminstitutet]. Av denna anledning är det
orimligt att finna konsensus i enskilda framtidsscenarier.”
Det bör inte heller vara vetenskapens roll att
ge detaljinformation åt politiker, anser Lennart Bengtsson.
”Vi får utgå från att politiker och andra beslutsfattare besitter ett sunt omdöme. Detta
är dessvärre inte alltid fallet och då får man
hoppas att väljarna finner andra politiska kandidater och inom näringslivet att aktieägare
och marknaden reagerar. De vetenskapliga
akademierna kunde också utnyttjas mer som
rådgivare.”
Det är också så att olika länder bedömer risker olika.
”Den nordiska traditionen med sin fasta tro
på vetenskapens roll i samhället vill gärna planera framtiden in absurdum på praktiskt taget
alla områden. Den teoretiska osäkerhet som
finns i väder- och därmed klimatberäkningarna blir därför alldeles extra tokig, om man
kombinerar den med den nordiska sociala ingenjörstraditionen och planeringsivern.”
Hur mycket varmare har jorden
blivit?
För att ge proportioner kan nämnas att jorden
under två tredjedelar av sin existens har varit
minst 7 grader varmare än i dag (påpekande
av klimatprofessorn Atte Korhola i Helsingin
Sanomat nyligen). Ser vi bara till de senaste
160 åren (sedan 1850, då vi har hyfsat tillförlitliga globala mätserier), har temperaturen
stigit med 0,8 grader.
Sedan 1958, då luftens koldioxidhalt började mätas kontinuerligt, har temperaturen
stigit omkring 0,5 grader. Men kurvan går
inte jämnt uppåt. 1930- och 1940-talen var
varmare än 1960- och 1970-talen. Och efter
en uppvärmningsfas på 1980- och 1990-talen
har temperaturen inte stigit alls under de senaste femton åren.
Vilka faktorer som höjt temperaturen går
inte säkert att veta. IPCC menar i sin rapport
från 2007 att största delen av höjningen de senaste 50 åren med stor sannolikhet beror på
den höjning av koldioxidhalten, som människan antas stå bakom. Om vi tolkar denna IPCC-bedömning till 0,3 grader, så är detta ringa
i förhållande till den totala växthuseffekten.
”Temperaturhöjningen är så liten att någon
knappast skulle märka den, om inte vi meteorologer hade upplyst om saken”, kommenterar Lennart Bengtsson.
”En sak att veta är att effekten av koldioxidökningen är logaritmisk, det vill säga effekten ökar långsammare ju mer koldioxidhalten
ökar. En ökning av koldioxidhalten från 400
till 800 ppm [miljondelar] har inte mer effekt
än en ökning från 200 till 400 ppm.”
”Ökningstakten i växthuseffekten har
faktiskt minskat under det senaste decenniet jämfört med perioden 1980–1990. Detta
med så mycket som 22 procent. Det beror på
den nämnda logaritmiska kurvan, på att växthusgasen metan har tilltagit mycket långsamt
samt på att freongaserna har minskat. Det verkar som om experterna i media inte känner till
detta”, säger Lennart Bengtsson.
Den blå kurvan visar den faktiska
temperaturutvecklingen globalt från 1850
till 2012, enligt HadCRUT3 (det brittiska
Hadley Centre och klimatenheten vid
University of East Anglia). Sedan 1880 har
vi en stigande trend, som fram till i dag höjt
temperaturen med 0,8 grader. Höjningen
började långt innan industrisamhället
producerade koldioxidutsläpp av någon
betydelse. IPCC bedömer människans andel
av höjningen till 0,3 grader.
Den streckade mörkblå linjen visar var
temperaturen hamnar, om höjningstakten
från 1880 fortsätter till 2060. Den
streckade svarta linjen visar trenden
för de senaste femton åren, som
är noll. Om den fortsätter till
2060, har vi då alltså samma
temperatur som i dag. Den
streckade röda linjen visar det
scenario fram till 2060 som
Världsbanken nyligen
varnade för.
Celsius
3,0
2 ,0
Osäker grund
Gäller det att beräkna möjliga ändringar i jordens klimat står vi alltså på osäker grund.
”Främst genom att vi saknar möjligheter till verifikation, eftersom vi
helt enkelt inte känner det framtida klimatet. Baserat på teori
och observationer under de
senaste 100 åren är
Den nivå Världsbanken
varnar för
1,0
Nivån om långsiktstrenden
1880–2012 fortsätter
0,0
Dagens nivå
–1,0
År
1850
8 katternö
1860
1870
1880
1890
1900
1910
1920
1930
1940
1950
1960
1970
1980
1990
2000
2010
2020
2030
2040
2050
2060
katternö 9
”Att oroa sig för att Antarktis ska smälta är som att oroa sig för att Jorden och Venus ska kollidera”
Höjning av havsytan
enligt Al Gore
Karl Vilhjálmsson
det dock rimligt att förvänta sig ett varmare
klimat så länge växthusgaserna fortsätter att
öka. Men graden och detaljerna i denna uppvärmning är och kommer att förbli osäkra
oberoende av hur avancerade klimatmodeller
vi använder.”
Den mest troliga förklaringen till att uppvärmningen avstannat i (hittills) femton år är
enligt Lennart Bengtsson interna variationer
i klimatsystemet, alternativt en konsekvens
av ökad emission av aerosoler [’smutspartiklar’], som driver temperaturen nedåt. Tyvärr
finns ännu inga bra metoder för att mäta aerosolerna.
”På grund av trögheten i klimatsystemet
kan man inte jämföra koldioxidhalten med
den globala temperaturen år för år. Det enda
sättet att få klarhet i saken är att följa vad som
verkligen händer de kommande decennierna.”
En orsak till förvirringen är tyvärr att även
de som utger sig för att vara ’klimatforskare’
inte skiljer på väder och klimat, säger Lennart
Bengtsson.
”Det finns ingen möjlighet att uttala sig om
klimatändringar på tidsskalor kortare än cirka
50 år. Vädret, som många envisas med att kalla
klimat, har dominerade naturliga variationer,
inte minst på en regional skala. För längre perioder än några veckor är variationerna icke
förutsägbara och detta beror på att vädersystemen är kaotiska för tidsperioder på en månad
eller längre.”
”Dessvärre är det inte bara lekmän som syndar här utan även IPCC, härtill provocerat av
publik och politiker”, säger Lennart Bengtsson.
Hur mycket stiger havsytan?
Systematiska mätningar av havsvattenståndet
har pågått sedan mitten på 1800-talet och gradvis förbättrats med fler mätstationer och bättre
utrustning. Ökningen efter 1860 bedöms till
20–25 cm. Under perioden 1993–2012 visar satellitmätningar en ökning på omkring 3 mm/
år, andra mätningar något mindre.
radaraltimetri, för närvarande från satelliten
JASON 2. Härtill kommer bojsystemet ARGO. Mätningar från dessa system visar att i
stort 1 mm av den årliga stigningen kommer
från värmeexpansion i havet, medan 2 mm
kommer från främst smältvatten från bergsglaciärer och landisar.
2 mm/år motsvarar omkring 700 kubikkilometer smältande is. Större delen av detta
kommer från bergsglaciärer och en mindre del
från Grönland och Västantarktis. En mindre
ökning av isen förefaller ske på hög höjd i Himalaya i Karakorumområdet samt på Östantarktis, säger Lennart Bengtsson.
”Vad som tenderar att försvinna i debatten
är den viktiga roll som nederbörden spelar för
glaciärer och landisar. Över de centrala delarna av Antarktis och Grönland har snöfallen
sannolikt ökat, samma gäller i delar av Himalaya. Den för tillfället minskande glaciären på
Kilimanjaro beror inte på temperaturökning
[då temperaturen på denna höjd ligger väl under fryspunkten] utan på minskad nederbörd,
som inte heller beror på växthuseffekten men
kan hänga samman med skogsskövling i närområdet.”
Mer nederbörd
”Rädslan för ett ändrat klimat har kanske för dagens sekulära människor fyllt det tomrum som religionen
lämnat efter sig”, säger Lennart Bengtsson, bosatt i Reading, England, men ofta på resande fot för att sköta
de tjänster han har också i Bern och Uppsala.
[Efter att denna intervju gjordes har NOAA,
USA:s officiella byrå för havs- och atmosfärforskning, publicerat en rapport som visar att
mätvärdena för åren 2005-2012 tyder på en
höjning på bara 1,2–1,6 mm/år.]
”Någon ändring i ökningstakten har alltså
inte skett under den senaste tiden. Inte heller
är man klar över varför havsvattnet började
stiga redan under slutet av 1800-talet. Faktum
är att vi inte kan se ett tydligt samband mellan
temperaturökningen och det ökade havsvat-
Havsytan anses ha börjat stiga omkring år 1860. Fram till vår tid har ytan stigit med kanske 25 cm.
Illustrationen visar olika scenarier för havsytans fortsatta stigning fram till år 2100. Det nedre blå
spannet visar var vi hamnar, om havsytan fortsätter stiga med 12-31 mm per år (som aktuella mätningar
tyder på). Det övre röda spannet visar de nivåer som Världsbanken nyligen varnade för. Den illröda
linjen som går rakt uppåt är ett försök att illustrera det scenario som Al Gore beskriver i sin film En
obekväm sanning. Eftersom Al Gore förståeligt nog inte ger något årtal för när havsytan ska ha stigit
sex meter, är denna linje alltså en gissning.
10 katternö
tenståndet”, säger Lennart Bengtsson.
”Man ska ha klart för sig att havsvattenståndet lokalt varierar kraftigt som följd av tidvatten, vindar, lufttryck och havsströmmar. De
variationer från år till år som man kan se är
helt naturliga och reflekterar vattenutbytet
mellan kontinenter och hav. I vissa områden
har havet faktiskt sjunkit, i andra stigit betydligt mer än det globala medelvärdet.”
Numera mäts havens massa med gravitationssatelliten GRACE och volymen med
Sker en temperaturökning, kommer nederbörden enligt modellerna att öka markant i
polarområdena samt i tropikerna och i områden med monsunklimat, säger Lennart
Bengtsson.
”Detta kommer att öka ismassan på de inre
landisarna samt i vissa områden med bergsglaciärer på hög höjd. Av denna anledning
förväntar sig flera forskare att vattenståndsökningen kan bli något mindre än IPCC:s uppskattning [20–50 cm till slutet av 2000-talet].”
Ett mått på okunskap som först gör Lennart
Bengtsson mållös är den planering som politikerna beslutit om på kommunal och regional
nivå i Sverige, för att skydda samhällena mot
kommande havsnivåökningar, som att bygga
in Stockholm med skyddsvallar och liknande.
Utan att tänka på den pågående landhöjningen.
”Har det alltså inte gått upp för politikerna
att det finns en landhöjning! Som med åtskilliga mm/år överträffar ett långsamt stigande
hav! Det här är ju inget annat än förryckthet.
Ingår inte längre kunskap om landhöjningen
i grundskolan? Jag är inte bara surprised, jag
är astonished!”
Det finns med andra ord ingen anledning
att stressa upp sig över larmrapporterna på det
sätt som tidningar och politiker gör.
Lennart Bengtsson: ”Jag vill snarare jämföra med katolska kyrkans medeltida avlatsbrev,
vilket var ett effektivt sätt att få en förskrämd
allmänhet att betala för att undslippa helvetets fasor. Dåtidens katolska kyrka visade här
stor skicklighet. Vi får vara tacksamma att
Luther lyckades få stopp på detta oskick, åtminstone i våra protestantiska trakter.”
Hur är det med isen i Arktis?
I september 2012 hade den arktiska havsisen
sin minsta utsträckning under satellitmätningarnas tid. Hur ska man tolka det?
Ett problem är den stora osäkerhet som råder kring den tidigare isutbredningen i Arktis,
säger Lennart Bengtsson. Speciellt istjockleken har dock minskat under de senaste decennierna, vilket ligger bakom den kraftiga isreduktionen under sensommar och tidig höst.
Också kraftiga vindar från arktiska stormar
kan påskynda sommarsmältningen, vilket
hände i augusti i fjol.
”Den totala isutbredningen under senhöst,
vinter och vår visar däremot endast en mindre minskning. Orsaken hänger samman med
ökad vattenångetransport till Arktis, vilket
reducerar strålningsavkylningen, och mer
upptag av solvärme i havet under sommaren
genom isavsmältning. Modellresultat och
observationer är här i överensstämmelse.”
Jämfört med isen på de stora landmassorna Grönland och Antarktis
har havsisen obetydlig volym och en smältning av den påverkar heller inte vattennivån.
Hur snabbt skulle en smältning av Grönlands- och Antarktisisarna kunna ske?
Lennart Bengtsson hänvisar till en studie
(Huybrechts et al 2011) som fann att det, under antagande av en fyrdubbling av koldioxidhalten, skulle ta omkring 3000 år för isen
på Grönland att smälta och 30000 år för isen
på Antarktis.
”Ackumulationen av ismassa på Antarktis
är omkring 2500 miljarder ton per år, medan
smältningen är minimal. Ismassan reduceras
genom iskalvning, som naturligt nog är högst
oregelbunden. Att oroa sig för att Antarktis
är på väg att smälta är nästan på samma nivå
som att oroa sig för att jorden och Venus kan
komma att kollidera inom så där en miljard år
[vilket vissa modellberäkningar visar].”
Innan temperaturen på Eismitte (den kända
plats mitt på Grönland på omkring 3000 meters höjd som blev forskaren Alfred Wegeners
öde) hamnar över 0°C lär vi få vänta åtskilliga
århundraden även med en tiofaldig ökning av
växthusgaskoncentrationen, säger Lennart
Bengtsson.
”På 1500-metersnivån är det faktiskt så att
Grönlandsisen för närvarande växer och att
den kommer att växa ännu snabbare om temperaturen (och nederbörden i form av snö)
ökar. Dessutom kan vi inte vara säkra på att
det verkligen blir varmare på Eismitte. För en
tid sedan jämförde jag dagens data med Wegeners data för mer än 80 år sedan och kunde
inte se några signifikanta förändringar.”
1 000 mm
Vad Världsbanken varnar för
50o mm
280 mm
Vid oförändrad långtidstrend
110 mm
0 mm
1860
1900
1950
2000 2010
2050
–250 mm
2100
katternö 11
”Kaotiska väderhändelser och extremväder har inte det ringaste med växthuseffekten att g öra!”
Hur är det med extremväder?
Extrema väderhändelser är ett stort samhällsproblem, vilket inte minst framgår av de förfärande skadorna (omkring 20 miljarder dollar)
efter orkanen Sandy i höstas. Trots allt hamnar Sandy bara på ungefär tjugonde plats, om
man rankar skadenivån efter de orkaner som
drabbat USA under de senaste hundra åren.
Till exempel skadorna efter orkanen Katrina i
New Orleans 2005 var fem gånger större, mätt
i penningvärde.
Beror stormarna på ett varmare klimat?
Lennart Bengtsson: ” Tropiska orkaner
återfinns inom sex olika regioner, fyra på den
norra hemisfären och två på den södra. De två
mest aktiva områdena är tropiska Atlanten
och västra Stilla havet. För att en tropisk orkan ska utvecklas krävs en havstemperatur på
minst 26°C, men detta är endast ett nödvändigt villkor. Andra faktorer, som en gynnsam
atmosfärströmning och vertikal temperaturskiktning, är ännu viktigare.”
”Dessa andra villkor är mindre kända bland
lekmän, vilket skapat en förenklad uppfattning
att det endast är havstemperaturen som är avgörande. Man menar då att blir havet varmare,
så blir det vips mera och värre orkaner. Den intelligenta observatören skulle säkert ha misstänkt att verkligheten är mera komplex, då orkanaktiviteten varierar kolossalt från år till år.”
Faktum är att orkansäsongen i Atlanten
i fjol var svagare än normalt, med endast tre
svaga till medelstarka orkaner som nådde land
i USA och Västindien, nämligen Ernesto (kategori 1), Isaac (också 1) samt Sandy (kategori
2, men med försvagade vindar när den kom
fram till New York-området). Media lyckades
emellertid med konststycket att förmedla en
motsatt bild, säger Lennart Bengtsson.
Ett exceptionellt orkanår var däremot 2005,
med fem orkaner i den högsta klassen (kategori 4 och 5). Den nämnda Katrina som var en
kategori 5-orkan hade vindstyrkor på upp till
70 meter per sekund eller dubbelt mot Sandy.
En detaljerad inspektion av statistiken visar
att det inte rått någon brist på kraftiga orkaner
även tidigare.
”En viktig aspekt är de kraftigt förbättrade
möjligheterna att upptäcka orkaner från satelliter. Detta har lett till att antalet upptäckta
orkaner ökar. Men i själva verket har antalet
orkaner snarare minskat. En ökad intensitet
kan förväntas i ett varmare klimat men kan
ännu inte påvisas.”
12 katternö
Sandy var exceptionellt väl prognoserad
bland annat av ECMWF, som hade rätt rörelse på orkanen en vecka i förväg. Utan de utmärkta prognoserna hade helt säkert förlusten
i människoliv ha varit vida större, säger Lennart Bengtsson.
”Sandy var inte någon följd av ett ändrat klimat utan en extrem händelse som är en del av
jordens klimat och har varit så för överskådlig
tid. Det positiva är de stora förbättringarna i
prognoserna som är en följd av bättre observationer och detaljerade datormodeller.”
Hans sammanfattning: ”Kaotiska väderhändelser och ’extremväder’ har inte det ringaste med växthuseffekten att göra!”
Om IPPC och klimatmötena
Lennart Bengtsson är skeptisk till de stora
klimatmötena, av den typ som FN nu arrangerat aderton år i rad, senat i Doha.
”Dessa ’klimatmöten’ fyller inte längre någon vettig funktion. Mötena styrs av politiska
agendor där vetenskapen tvångsanpassas för
de syften som eftersträvas. Vi kan bara hoppas
att fler människor inser detta och att vi får ett
stopp på det hela.”
Arbetet i IPCC har Lennart Bengtsson
följt sedan 1990, när han tillträdde vid Max
Planckinsitutet i Hamburg och som chef där
ledde de modellberäkningar och den modellutveckling som är centrala för IPCC.
”Vad beträffar den senaste IPCC-rapporten
finns en del mindre svagheter i den del [del 1]
som jag läst igenom ordentligt. Min uppfattning är dock att IPCC i stort är en väl fungerande lösning. Problemen hänger samman med
politiseringen.”
”Ett alternativ”, säger Lennart Bengtsson,
”skulle kunna vara en granskningsgrupp med
medlemmar från utvalda akademier. Utan
IPCC skulle vi sannolikt översvämmas av extrema rapporter à la Världsbanken.”
”Man kan ändå fråga sig i vilken utsträckning man ska fortsätta med IPCC. Länderna
har redan fått information nog. Problemet är
även att länderna saknar möjligheter att reducera utsläppen på en kort tidsskala. Detta gäller både politiska aspekter som ekonomiska.”
Lennart Bengtsson har ibland roat sig med
tanken på en allmän debatt om Einsteins allmänna relativitetsteori inklusive rummets
krökning och aspekter på den icke-euklidiska
geometrin.
”Det finns gränser för vad man kan popu-
larisera. Klimatet är skenbart enkelt och berör
alla. Det är detta som är problemet, ty mycket i
klimatfrågan kan vara lika komplext och svårt
att förklara för en lekman som rummets krökning.”
Varför har du engagerat dig?
Att Lennart Bengtsson under senare tid har
engagerat sig i klimatdebatten beror på att han
blivit allt mer bekymrad över det sätt som meteorologi och klimatologi utvecklats och det
sätt som modellsimuleringar används:
”Klimatarbetet har politiserats, beslutsfattare har en övertro på modeller och många i
den yngre generationen använder modeller
som black boxes och är nöjda så länge resultatet
av beräkningarna blir vad de flesta väntar sig.”
Andra återigen presenterar resultatet av
dylika beräkningar med sofistikerade grafiska
metoder för en publik som inte ens har någon
aning om grunderna. Ju mindre man vet, desto mer övertygad förefaller man vara.
”Ett centralt problem är att klimatmodellerna inte kan bekräftas. När jag nu ser hur
modellerna används i den politiska beslutsprocessen blir jag närmast förskräckt. Det är
ungefär som att ge sina barnbarn skarpladdade
gevär och handgranater att leka med.”
Ett grundfel är de långa simuleringarna
med alla upptänkliga utsläppsscenarier och
modellversioner som på sin höjd ett fåtal begriper. Därtill det faktum att modellberäkningarna inte är förutsägbara då vi har att göra
med kaotiska processer. Ett faktum är ju att
den globala uppvärmningen hittills varit helt
harmlös, säger Lennart Bengtsson.
”Att lansera uppvärmningsscenarier på +2,
+4 , +6 °C eller ännu mer, med alla möjliga slag
av modeller, är faktiskt alldeles galet. Vissa
ångestfyllda eller naiva människor tror på detta och får hysteroida och andra problem, andra
ser en möjlighet att utnyttja detta för personliga och andra syften. Och det är inte få!”
I fråga om politiska beslut efterlyser Lennart
Bengtsson en handlingsstrategi som baseras
på fakta och så att beslut kan tas snabbt när
man mer klart ser vad som håller på att hända.
”Man kan helt enkelt inte planera för allt
som man ännu inte vet. Tänk på värdet av den
franska Maginotlinjen under andra världskriget. Tyskarna promenerade helt enkelt förbi!”
”Världen befinner sig i en ständig teknologisk evolution där dagens dynamiska och
globala ekonomi är den bästa garantin för mer
förnuftiga lösningar, till exempel i energifrågorna.”
Charity begins at home
Bland annat som medlem i den svenska Kungliga Vetenskapsakademien har Lennart Bengtsson gett rekommendationer i energifrågorna –
den sektor där politikerna söker åtgärder som
de menar kan påverka klimatförändringarna.
”Världen har massor av problem, men dessa
har ytterst litet att göra med en klimatändring.
Att Sverige – som redan gjort omfattande investeringar i fossilfri energi, har en fossilfri
elproduktion och som dessutom har ett nettoutsläpp av koldioxid som är praktiskt taget
noll, om man tar hänsyn till nettotillväxten i
skogen – ska ta ledningen i ytterligare omfattande besparingar och riskfyllda och oekonomiska energiinvesteringar är befängt!”
”Den ledartröjan kan med varm hand överlämnas åt länder som Kina och USA eller i
Europa till Tyskland och England. Dels har
man där faktiskt större möjligheter i form av
människor och resurser och framför allt ett
större behov av att ta itu med sina egna problem.”
Lennart Bengtsson hänvisar till ett engelskt
ordspråk, Charity begins at home.
”I stället för att föröda våra resurser ska vi se
till att i första hand det egna landet får glädje
av tillgångarna, som ett kostnadseffektivt och
vettigt energisystem. I stället lägger man nu
avgifter av alla slag på elanvändarna, avgifter
som snarare blir till fördel för våra grannländer. I Sveriges fall till exempel genom export
av subventionerad el.”
Han påpekar att den reduktion på 5 miljoner
ton koldioxid som Sverige gjorde mellan 2002
och 2010 motsvarar Kinas utsläppsökning under fyra dagar.
”Hela Sveriges årsutsläpp motsvarar den
utsläppsökning som Kina står för på fem
veckor. Detta tycks inte svenskarna kunna ta
till sig, man vill väl helt enkelt inte inse sin litenhet i världen.”
bankens typ representerar inte en balanserad
uppfattning av experter i meteorologi och klimatologi, enligt Lennart Bengtsson.
”I den förvirrade debatt som följt har så vitt
jag kan bedöma inga sakkunniga personer
tagit del, dels beroende på medias extrema
bias, dels beroende på att fackexpertisen inte
betraktar rapporten som seriös och därför ignorerar den.”
”En förnuftig allmänhet inser förhoppningsvis detta”, säger Lennart Bengtsson.
”men uppenbart inte miljöaktivisterna eller
desperata journalister som pressas till sensationsskriverier av de snabbt fallande tidningsupplagorna. I detta fall har de dessvärre framtiden bakom sig.”
”Att vår planet har utsatts för en obetydlig
uppvärmning, som knappast någon skulle ha
märkt om inte meteorologerna talat om det,
kan inte utgöra skäl till en radikal och oprövad
ändring av den globala samhällsekonomin.”
svenolof karlsson
Inte balanserat
Sammanfattningsvis: rapporter av Världs-
Global orkanfrekvens 1978–2012
70
60
Alla orkaner (minst kat. 1)
50
46
40
30
20
21
Kraftfulla orkaner (minst kat. 3)
10
0
78
80
82
84
86
88
90
92
94
96
98
00
02
04
06
08
10
12
14
Illustration över de tropiska cyklonerna globalt åren 1978-2012 klassificerade enligt Saffir-Simpsons skala. Den övre linjen visar mängden stormar som nådde
vindstyrkor på 33 meter/sekund eller mer (64 knop), vilket är gränsen för kategori 1-orkaner. Den nedre linjen visar antalet stormar med vindar över 49 meter/
sekund (96 knop), vilket är nedre gräns för kraftfulla orkaner, kategori-3-5. Som synes finns ingen trend mot ökad orkanfrekvens, trots ökad koldioxidhalt och
ökad temperatur. En svag trend finns att det totala antalet orkaner minskar och en ännu svagare trend att de riktigt svåra orkanerna ökar. – Grafen framställd av
meteorologidoktorn Ryan N. Maue.
katternö 13
Vem styr i klimatfrågan?
Okända nätverk i unik kartläggning
Henrik Witt
Filosofie doktor Jakob Nordangård hittade
okända kopplingar mellan företag, politiker och
miljöorganisationer. Men hans avhandling blev inte
populär hos alla.
Hur kommer det sig att klimatfrågan fått sådant genomslag, framför allt i Europa och USA? Jacob
Nordangård visar att det bakom
den officiella politiken finns en stor
undervegetation av påverkare.
I
nummer 1/2012 skrev vi i Katternötidningen om Jacob Nordangård och hans
studier om klimatfrågans historia och
EU:s biodrivmedelspolitik. Nu är Nordangård
doktor, efter att ha disputerat vid Linköpings
universitet den 14 december.
Avhandlingen bygger på en unik kartläggning av internationella nätverk av forskare, politiker, storföretag, tankesmedjor, miljöorganisationer och aktivistgrupper. Ett pionjärarbete,
som bygger enbart på öppna källor.
Sammanfattningsvis visar Jacob Nordangård hur klimatet blev en politisk fråga genom
målmedvetet lobbyarbete av en ganska liten
grupp påverkare. En viktig finansiering har
kommit från oljeindustrin.
”Transnationella bolag och miljöorganisationer har på olika sätt en intressegemenskap,
till exempel i strävan efter att kunna manövrera
globalt, utan hämmande nationella lagar”, säger Jacob Nordangård.
Rockefeller Foundation, Aspen Institute,
14 katternö
Romklubben, Trilaterala kommissionen,
Världsbanken, IEA, IPCC, WWF och Greenpeace är bara några exempel ur den långa listan.
Under begränsad demokratisk insyn har de påverkat besluten inom bland annat EU och FN.
Många kända finansfamiljer passerar revy i
genomgången, som Rockefeller, Ford, Carnegie och Agnelli. Också en herre som Robert O.
Anderson, huvudägare i oljebolaget ARCO:
”Anderson borrade efter olja i Alaska samtidigt som han gav pengar till bildandet av
Friends of the Earth, finansierade den första
Earth Day och medverkade i planeringen av
Stockholmskonferensen 1972.”
Även Maurice Strong, känd klimatprofil och
generalsekreterare för både Stockholmskonferensen 1972 och Riokonferenen 1992, skapade
sig en stor förmögenhet genom ett mellanspel
när han ledde oljebolaget Petro Canada.
I praktiken är många av de miljögrupper
som bedriver lobby gentemot EU:s beslutsfattande helt beroende av EU-pengar. Till
exempel inom Green 8 (åtta ledande Brysselbaserade miljöorganisationer) har vissa år alla
utom Greenpeace fått sin kärnfinansiering
från EU-kommissionen.
Ӂ andra sidan har Greenpeace bland annat
fått finansiering från stiftelser som European
Climate Foundation, det vill säga pengar som
till stor del härstammar från storföretag.”
”Jag vill påstå att skälet till att mänskligt
framkallade klimatförändringar så snabbt
definierats som en sanning för EU mer har att
göra med de tongivande aktörernas egna intressen om att skapa en världsordning, med
stärkta internationella institutioner som de
själva kontrollerar, än en genuin oro för ett
allvarligt miljöhot”, säger Jacob Nordangård.
Intrikat samspel
Det centrala nätverket GLOBE
Genom den historiska genomgången av nätverken når Jacob Nordangård fram till sitt
huvudtema: den europeiska biodrivmedelspolitiken. Han visar hur denna vuxit fram i ett
intrikat samspel mellan politiker, vissa företag som Shell och Unilever och ett stort antal
miljöorganisationer.
Redan att försöka hålla redan på alla grupper som kämpar för miljön och klimatet kan
göra en läsare matt. Det viktiga blir att kontrollera noderna i nätverken, alltså de ställen
där de möts.
En viktig del av bilden är att transnationella
företag har ett stort inflytande över policyprocessen och att de etablerade miljöorganisationerna underordnar sig. ”I praktiken har
miljöorganisationerna mer haft en roll som
megafoner för de överordnade aktörerna och
tankesmedjorna. De har bjudits in, tilldelats
en roll och försetts med resurser”, säger Jacob
Nordangård.
”Det finns ett neokolonialt inslag i detta
som bland annat är kopplat till kontroll av naturresurser. Det motiverar till exempel Unilever, som är en stor inköpare av palmolja, att i
allians med Greenpeace attackera användning
av palmoljan till biodiesel. Båda parter ser en
vinst i koalitionen.”
Ett nätverk som Jacob Nordangård lyfter fram
speciellt är det parlamentarikerdominerade
GLOBE och dess kopplingar till en mängd
olika aktörer (EU-kommissionen, Världsbanken, Romklubben, IUCN, Fabian Society,
Com+ Alliance med flera).
”Det här nätverket är inte allmänt känt,
trots att dess inflytande över klimat- och
miljöfrågorna har varit stort. Det öppnar för
många frågor om hur beslutsfattandet på EUnivå egentligen går till.”
Al Gore var en tidig president i GLOBE International. Här finns kopplingar inte bara till
Romklubben, utan även till utopistiska tankegångar från bisarra rörelser som Alvin Toffler
och World Future Society.
Jacob Nordangård nämner tre finländska
Europaparlamentariker i Globe EU: Sirpa Pietikäinen (nu Globe EU:s president), Satu Hassi
och (tidigare) Heidi Hautala.
Satu Hassi är utöver detta även medlem i
bland annat Climate Parliament, LEAD International och WorldWatch Institute. Till
Sirpa Pietikäinens nätverk hör bland andra
GLOBE International, Resource Intelligent
Europe, Climate Parliament, Parliamentarians for Global Action och Earth Action. Hon
har dessutom varit ordförande för den fin-
Fabian
Society
Lagstiftning
COM+
Världsbanken
GEF UNEP
London School
of Economics
G8
Club of Rome
IUCN
Ashok Khosla
Anders Wijkman
Crispin Tickell
Maurice Strong
Ian Johnson
Ashok Khosla
GLOBE
International
Lord Deben
Ian Johnson
Lord Oxburgh
Medlemsländer
Tällberg
Foundation
Bo Ekman
Jan Eliasson
Johan Rockström
Anders Wijkman
GLOBE-EUROPE
GLOBE-EU
Nationella
parlamentariker
Anders Wijkman
Claude Turmes
Finansering
Vittorio Prodi
Satu Hassi
Sirpa Pietikäinen
EUkommisionen
Samarbete
Pieter Winsemius
Maurice Strong
Jules Kortenhorst
Pieter Winsemius
Rockefeller
Foundation
Finansering
Eurpean Climate
Foundation
Jules Kortenhorst
Anthony Burgmans
Anders Wijkman
Prof.Schellnhuber
Martin Rocholl
Internationell
Filantropi
Design to Win
LEAD
International
Biofuels
Working Group
Finansering
”Hållbart biodrivmedel”
Klimatförändringsperspektiv
ILUC
EU-parlamentet
Anders Wijkman
Claude Turmes
McKinsey & Co
Environmental
Management
Theories
BEE-Group
Dow Chemicals
First Solar
General Electric
Holcim
Procter & Gamble
Rockwool
Unilever
World Resources
Institute
Ansvariga
RES-direktivet
ITRE –Turmes
ENVI – Wijkman
Vad tycker ni?
E-NGO
Martin Rocholl
Ashok Khosla
Claude Turmes
Anders Wijkman
Crispin Tickell
Maurice Strong
Björn Stigsson
R K Pachauri,
(TERI, IPCC)
Satu Hassi
Tony Juniper (FoE)
Tomas Wyns (CAN)
Jos Dings (T&E)
Sanjev Kuumar,
(WWF)
Frauke This
(Greenpeace)
Tomas Wyns (CAN)
Jos Dings (T&E)
GLOBE ingår i ett komplext nätverk av inflytelserika aktörer.
ländska underorganisationen av Romklubben
och Finnish UN Association.
Vad gäller Romklubben har Finland exceptionellt många fullvärdiga medlemmar,
fem av 75: Benjamin Bassin, Pekka Himanen,
Esko Kalimo, Tapio O Kanninen och Markku
Wilenius, dessutom som associerad medlem
Sirkka Heinonen. I skaran av hedersmedlemmar, bland kungligheter och presidenter,
finns Mauno Koivisto.
Motarbetad av det egna universitetet
Jacob Nordangårds avhandling godkändes av
en enhällig betygsnämnd, men under själva
disputationen skedde det ovanliga att en närvarande journalist ställde en upprörd fråga:
”Om det här är sant så skulle du naturligtvis
skicka in avhandlingen direkt till Uppdrag
Granskning.”
Journalisten i fråga var universitetets egen
forskningsinformatör Anika Agebjörn. Inte
nog med detta, hon skrev också på universite-
tets egen miljöblogg till exempel: ”Det är inte
så ofta jag skäms för mitt universitet, men nu
gör jag det. I fredags godkändes en avhandling här som inte borde ha gått igenom…” En
snabb googling visar att Anika Agebjörn öppet stöder Greenpeace.
Jacob Nordangård fann sedan att universitetets informationsavdelning inte ville uppmärksamma avhandlingen. Motiveringen:
”Eftersom din avhandling visat sig vara ovanligt omstridd internt kommer inget pressmeddelande att skickas.”
Katternötidningen har presenterat detaljerna i detta för Linköpings universitets rektor
Helen Dannetun. Hon kommenterar att hon
inte kan hålla reda på alla doktorsavhandlingar som produceras och att kommunikationsavdelningen fattar sina egna beslut.
Är det inte anmärkningsvärt att en anställd,
med uppdrag att presentera forskningen vid
universitetet, skriver som Anika Agebjörn
gjorde på universitetets egen blogg?
Helen Dannetun: ”Grundfundamentet
vid en disputation är att vem som helst får
ställa frågor. Inte heller åsiktsregistrerar vi
våra medarbetare. Ytterligare ett tecken på
öppenhet är vårt intranät, där olika personer
har i uppdrag att blogga. Som myndighetschef
varken vill eller kan jag censurera dessa.”
Linköpings universitets rektor väljer alltså
att kommentera detta som om det handlade
om en åsiktsfrihetsfråga för den administrativa medarbetaren Agebjörn. Andra aspekter
skulle kunna vara hur universitetet ser på sina
forskare och den bild av universitetet och dess
ledarskap som genom det här exemplet visas
för omvärlden.
Svartmålad som ’förnekare’
Det som nu också hänt är att Jacob Nordangård har blivit uthängd på sajten DeSmogBlog (http://www.desmogblog.com/globalwarming-denier-database). Denna sajt listar
och beskriver individer som ӊr involverade
i PR-kampanjer som vilseleder allmänheten i
fråga om global warming”.
Med andra ord kan man på DeSmogBlog
kolla vilka personer som är skeptiska i klimatfrågan.
Sajten i fråga upprätthålls av en kanadensisk
PR-byrå, James Hoggan & Associates. Om Jacob får man till exempel veta att han skrivit
artiklar (på svenska) med förgripligt innehåll
och även varit talare på en konferens dominerad av skeptiker. Vill man få närmare detaljer
om Jacob, förklarar sig PR-byrån beredd att
skaffa fram dem.
Jacobs Nordangård: ”Jag har inte tagit ställning till frågan om människans roll i klimatfrågan, mer än att jag i en uppsats (”Ödesstund
för Europa”) anser att hotet är överdrivet. Men
tydligen räcker der för att jag ska bli stämplad
som ’förnekare’.”
svenolof karlsson
___________
Avhandlingen ordo ab chao. Den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen Aktörer, nätverk och strategier har utarbetats vid
Filosofiska fakulteten, Linköpings Universitet, Institutionen för tema teknik och social förändring.
katternö 15
När BBC dödade klimatfrågan
Mats Sandström
Bloggarna som avslöjade spelet bakom kulisserna
The BBC has held a high-level seminar with
some of the best scientific experts, and has
come to the view that the weight of evidence
no longer justifies equal space being given
to the opponents of the consensus [on anthropogenic climate change].
Jeremy Paxman, nyhetsankare för BBC:s magasin Newsnight.
Varför frångår media normala
journalistiska principer om källkritik
och opartiskhet i klimatfrågan?
Kanske finns en del av förklaringen i
ett seminarium som hölls i London i
januari 2006?
D
en 29 oktober i fjol anlände Tony
Newbery, en bloggande pensionär
från norra Wales, tillsammans med
sin hustru till i London. De stod inför en situation som liknande Davids kamp mot Goliat.
Målet för resan hette The Information
Rights Tribunal, en rättslig instans som bland
annat avgör frågor om tillgång till offentliga
handlingar.
Tony Newbury var målsägare och den han
hade stämt in var BBC, alltså det brittiska
public servicebolaget för radio och TV. Anledningen var att BBC hade vägrat lämna ut
uppgifter som Newbury ansåg föll under den
engelska offentlighetslagstiftningen.
Svarandesidan var väl förberedd. BBC fyllde den lilla rättssalen med bland annat sex jurister som stödtrupp.
Bakgrunden var i korthet den här:
Tony Newbury råkade i februari 2007 läsa
en kolumn av Jeremy Paxman, nyhetsankare
för BBC:s magasin Newsnight. Paxman ironiserade över att BBC i sin egen verksamhet inte
tog miljöaspekterna på allvar: i de nybyggda
lokalerna stod luftkonditioneringen på också
mitt i vintern och man gjorde vidlyftiga resor
jorden runt för att producera program om global warming.
16 katternö
Tony Newbury fäste sig vid en formulering
av Paxman: att denne ansåg sig inte kunna
bedöma domedagsbudskapet i klimatfrågan,
men att det fanns de som visste bättre. ”Jag
gissar att det är därför BBC:s täckning av frågan för länge sedan slutade göra anspråk på
opartiskhet.”
Just detta hade också Newbury reagerat på.
BBC, som alltid hållit fanan högt när det gällt
objektivitet och opartiskhet i sin rapportering, även under krig, hade uppenbart övergett den principen i klimatfrågan.
Ett kryptiskt dokument
Tony Newbury beskriver på sin blogg Harmless Sky hur han började researcha och stötte
på ett 80-sidigt policydokument från BBC,
försett med den kryptiska titeln From Seesaw
to Wagon Wheel och den något tydligare undertiteln Safeguarding impartiality in the 21st
century. (Alltså ”Från gungbräda till vagnshjul. Att säkerställa opartiskhet i det 21:a seklet.”)
Dokumentet var signerat av Richard Tait,
ordförande för BBC:s Impartiality Steering
Group (styrgrupp för opartiskhet) i juni 2007.
Dokumentet innehåller en intressant analys av ett svårt ämne, enligt Newbury. Men
så, i ett avsnitt om problemen med opartiskhet när det gäller att rapportera om dem som
förnekar Holocaust, alltså förintelsen av judar
under andra världskriget, fanns på sidan 40
några stycken om klimatskeptiker.
Alltså: “BBC har hållit ett seminarium på
hög nivå med några av de främsta vetenskapliga experterna och kommit till ståndpunkten
att bevisläget inte längre rättfärdigar att lika
stort utrymme ges till dem som opponerar sig
mot konsensus [i fråga om antropogen klimatförändring].”
Tony Newbury ville veta mer och ställde,
med hänvisning till offentlighetslagstiftningen, några frågor till BBC. Vad var det fråga
om för seminarium? Vilka deltog? Fanns det
referat?
BBC svarade att seminariet hade genomförts den 26 januari 2006. Trettio av BBC:s
nyckelpersoner och trettio klimatspecialister
var inbjudna. Kortfattat sades att syftet var att
klarlägga kunskapsläget i klimatfrågan och
fundera över BBC:s roll i denna.
Mer information än så gav BBC inte ut, trots
Tony Newburys följdfrågor, där han hänvisade till att detta gällde ett policydokument i
ett public servicebolag, finansierat med skattemedel.
Tony Newbury förlorade målet i rätten. BBC
angav ”journalistiska orsaker” och ”skydd av
källorna” som skäl för att vägra lämna ut namnen på seminariedeltagarna.
Dock klarlades detaljer som att seminariet
hade arrangerats av IBT (The International
Broadcasting Trust), en lobbyorganisation finansierad av bistånds- och aktivistorganisationer (typ Oxfam, Tearfund och WWF) för
att påverka media.
Det aktuella seminariet finansierades av
W WF, det brittiska miljöministeriet och
Tyndall Centre vid University of East Anglia (som spelade en central roll i Climategateskandalen).
Den farliga bloggvärlden
Bloggvärlden är emellertid inte att leka med.
Den 10 november låg namnen på seminariedeltagarna ute, efter att bloggaren Maurizio
Media som
mångfaldens
motståndare
■ Vilka konsekvenser har BBC:s agerande i kli-
Här är ’experterna’ som vägledde BBC
Deltagande klimatspecialister vid lobbyorganisationen IBT:s seminarium för BBC den 26 januari 2006:
Robert May, Oxford University and Imperial College
London
(zoologiprofessor, regeringsrådgivare i klimatfrågor )
Mike Hulme, Director, Tyndall Centre, UEA
(klimatprofessor)
Blake Lee-Harwood, Head of Campaigns,
Greenpeace
Dorthe Dahl-Jensen,
Niels Bohr Institute, Copenhagen
(professor klimathistoria, klimatkoordinator för EU)
Michael Bravo, Scott Polar Research Institute,
University of Cambridge
(vetenskapshistoriker)
Andrew Dlugolecki, Insurance industry consultant
(försäkringskonsult, lead author för IPCC)
Trevor Evans, US Embassy
(tjänsteman inom området miljöfrågor)
Colin Challen MP, All Party Group on Climate Change
(brittisk parlamentsledamot)
Anuradha Vittachi, Director, Oneworld.net
(filmare, grundare av portal för global rättvisa)
Andrew Simms, Policy Director, New Economics
Foundation
(policychef vid tankesmedja för ekonomi och miljö)
Claire Foster, Church of England
(miljörådgivare, kampanjen Shrinking the Footprint)
Saleemul Huq, IIED
(knuten till miljöinstiut finansierat av bl.a. BP och
WWF; coordinating lead author för IPCC)
Poshendra Satyal Pravat, Open University
(arbetat för bl.a. FN och BirdLife International)
Li Moxuan, Climate campaigner, Greenpeace China
Tadesse Dadi, Tearfund Ethiopia
(rådgivare för biståndsorganisation)
Morabito hittat dem öppet (genom Internets
sökfunktion Wayback Machine) hos arrangören IBT.
De 28 närvarande ’klimatexperterna’ vid
seminariet den 26 januari 2006 listas i rutan
här intill.
En granskning visar att bara två av de närvarande kan beskrivas som klimatforskare,
professorerna Mike Hulme, vid det nämnda
Tyndallinstitutet, och Dorte Dahl-Jensen,
vid Niels Bohr-instutet i Köpenhamn. Robert
May (seminariets ordförande) är professor i
zoologi. Några till har forskarutbildning, till
exempel Michael Bravo (vetenskapshistoria),
Steve Widdicombe (marinbiologi) och Joe
Smith (geografi).
En stor del av de 28 är yrkesmässigt aktivister eller lobbyister med olika typer av huvud-
Iain Wright,
CO2 Project Manager, BP International
(projektchef för oljebolaget BP)
Ashok Sinha, Stop Climate Chaos
(yrkesaktivist)
Andy Atkins, Advocacy Director, Tearfund
(kampanjdirektör, numera chef inom Friends
of the Earth)
Matthew Farrow, CBI
(miljöchef vid lobbyorganisation för affärsvärlden)
Rafael Hidalgo, TV/multimedia producer
Cheryl Campbell, Executive Director, Television for
the Environment
(leder TV-produktionsbolag, koppling till FN och
WWF)
Kevin McCullough, Director, Npower Renewables
(chef för bolag för förnybar energi)
Richard D North, Institute of Economic Affairs
(konservativ opinionsbildare)
Steve Widdicombe, Plymouth Marine Labs
(bl.a. rådgivare för brittiska regeringen)
Joe Smith, The Open University
(samarbetar med BBC i miljöfrågor)
Mark Galloway, Director, IBT
(chef för miljölobbyorganisation)
Anita Neville, E3G
(driver hållbarhetsprojekt, stöds av bl.a. Shell,
WWF)
Eleni Andreadis, Harvard University
(konsult för bl.a. Ford Motor Company, Friends of
the Earth)
Jos Wheatley, Global Environment Assets Team, DFID
(arbetar för brittiska biståndsministeriet)
Tessa Tennant, Chair, AsRia
(arbetar för att skapa hållbara investeringar)
män, från Greenpeace och miljöorganisationer till försäkrings- och oljebolag.
Den som verkar udda i sammanhanget är
Richard D. North, politiskt konservativ opinionsbildare. Han har i efterhand kommenterat: ”Jag fann seminariet chockerande […]
om nästan alla (kanske alla) specialister kunde
sägas att de kom från klimataktivisternas ’vi
måste stöda Kyoto’-falang.”
På basis av en sådan samling har BBC alltså
fattat beslutet att överge sin policy gällande
opartiskhet. Ett beslut av BBC som ”saknar
motstycke i fredstid”, enligt referat i The Register.
Tony Newbury förlorade målet. Och BBC
dödade en grundläggande journalistisk princip.
svenolof karlsson
matfrågan haft? Det som kan konstateras är att
beskrivningen av klimatförändringen som antropogen (av människan förorsakad) numera är helt
inarbetad i det journalistiska normalspråket och
att den skeptiska sidan är osynliggjord eller fulstämplad.
Ett rimligt antagande är att BBC:s policy haft
kringeffekter enligt logiken ’om till och med BBC
stoppar opposition mot klimathotsbeskrivningen,
så kan vi på vår redaktion också göra det’.
Ett fenomen som kan höra ihop med detta är den
massdistribution av klimatalarmistiska notiser enligt en standardmall som sker via nyhetsbyråerna,
ofta med Reuters som källa och med FNB och andra
som kritiklösa förmedlare. Särskilt inför klimatmötena sprids sådana notiser dagligen.
Den fråga som måste riktas till alla medier, såväl
TV som radio och dagstidningar, är varför de på
detta sätt agerar som mångfaldsmotståndare och
hjälpredor för alarmistgrupper.
Ett svar är med säkerhet okunskap om grundläggande klimatfakta. Ett annat att man anser att
egna kunskaper inte ens behövs. Ett tredje att klimathotet passar som hand i handske med medias
affärsidé: att väcka uppmärksamhet och få folk att
reagera. Ett fjärde att journalisternas egna preferenser påverkar arbetssättet.
Angående det sistnämnda hör man ibland att
journalisters professionalism är en garant för att
deras egen världsbild inte återspeglas i rapporteringen. Följaktligen ska det inte spela någon
roll att 31 procent av de finländska journalisterna
sympatiserar med de gröna (troligen mer, de stora
Helsingforsmedierna lät inte sina anställda delta i
undersökningen).
Samtidigt beskrivs det som en journalistisk dygd
att uppmärksamma och ifrågasätta sådant som
skev köns- och åldersfördelning, bristande mångfald och strukturer som gynnar vissa grupper. God
journalistik sägs vara att ge en röst åt dem som
annars inte hörs.
Följdfrågan är rimligtvis varför media i så fall om
och om igen använder samma synvinkel, upprepar
samma hotbild och hänvisar till samma auktoriteter. Gäller värdet av mångfald bara ibland?
svenolof karlsson
katternö 17
Klimatdebattens vinnare
The Climate Scam, bloggen som tog över då medierna svek
Vill man lära sig fakta i
klimatfrågan, ger de vanliga
medierna ingen hjälp. Avsaknaden
av egna kunskaper gör
journalisterna till ett lätt byte för
alarmister. I stället får man söka
sig till bloggvärlden. The Climate
Scam är det bästa svenska
exemplet.
T
” Varje dag fylls tidningar och nyhetssändningar av hot om nära förestående
klimatkatastrof. Det bankas in i huvudet
på oss att alla forskare är överens om att
det är människan som är boven i dramat
och att pjäsen riskerar att sluta i tragedi
för allt levande.
Sanningen är att teorin om den globala
uppvärmningen och dess orsaker fortfarande har många kritiker, även i Sverige.
Bland dem finns några av världens mest
framstående forskare. Det är dock sällan
de får komma till tals.”
Under 2008 växte bloggen snabbt genom
korta inlägg där Maggie fångade in dagsaktuella frågor och bjöd in till diskussion. Allt fler
hittade till TCS, många har nu varit aktiva under lång tid, till exempel signaturer som Iven,
Christopher E, Labbibia, Svempa, Olaus Petri,
John Silver, Lejeune, Skogsmannen, Alfred
Goreing, tty, Bim, Bom och Slabadang, plus
andra som kommenterar under eget namn.
Även ’varmisterna’, de som varnar för klimatförändringarna, har några trogna representanter i debatten, som Thomas, Gunbo,
BjörnT… som som opponenter bidrar till att
det verkligen blir en debatt.
TCS är en blandning av folklig sund skepsis,
trams och kvalificerad kunskap. En del kommentatorer är uppenbart välutbildade specialister inom sina områden. Andra är nytvivlare utan särskilda förkunskaper. Många har
samma historia att berätta: hur de inte längre
18 katternö
Några citat från The Climate Scam
De fasta
skribenterna på
bloggen The Climate
Scam samlade på
en sommarbild.
Från vänster Per
Welander, Sten
Kaijser, Lars
Jonsson, Lena
Krantz, Johnny
Fagerström, Peter
Stilbs, Pehr
Björnbom, CarlGustaf Ribbing
och Ingemar
Nordin.
he Climate Scam (TCS) skapades av
Maggie Thauerskiöld, copywriter i
Helsingborg. Hennes allra första inlägg i maj 2007 inleddes så här:
tror på hotbilderna och börjat söka svar på frågorna på egen hand.
Som på alla bloggar, där kommentarerna
inte förhandsmodereras, dyker en del ’troll’
upp, det vill säga oseriöst folk, vilka dock
snabbt avslöjas. Moderering sker i efterhand,
och det händer att inlägg stryks, om debattörerna tappar humöret för mycket och går till
personangrepp.
I ny regi
Maggie Thauerskiöld gjorde ett stort arbete i
att driva TCS i fyra år. 2011 lämnade hon över
bloggen till Stockholmsintiativet, som beskriver sig som en politiskt och ekonomiskt
oberoende ideell förening som verkar för en
rationell klimat-, energi- och miljöpolitik.
Med detta förlorade TCS sitt affischnamn,
men fick i stället en grupp av nio fasta skribenter, som omfattar de fem professorerna Ingemar Nordin (filosofi), Peter Stilbs (fysikalisk
kemi), Sten Kaijser (matematik), Carl-Gustaf
Ribbing (fasta tillståndets fysik) och Pehr
Björnbom (kemiteknik), civilingenjören och
fysikern Per Welander, arkeologen och religionshistorikern Lena Krantz, konstnären och
ornitologen Lars Jonsson samt överstelöjtnanten i pansartrupperna Jonny Fagerström.
I dag rankas TCS som ledande i Sverige i kategorin miljöbloggar. Under 2012 var antalet
publicerade artiklar över 700, alltså i genomsnitt två om dagen, som kommenterades omkring 50 gånger vardera. Med andra ord om-
Johanna Forsman
kring 35000 kommentarer under året.
Besökssiffrorna steg mot årets slut till
8000 per dygn, med toppar på över 10000
under Dohamötet.
Kollektiv kraft
Man kan tycka att bloggskribenterna efter
ett par tusen artiklar borde börja upprepa sig
själva. Flödet av nyheter är dock oerhört i klimatfrågan och det politiska spelet ständigt
pågående. Blixtsnabbt fångas saker upp och
kommenteras på TCS. Inga traditionella medier har en chans att hänga med i detta.
Ibland står TCS som kollektiv också för
avslöjanden. Till exempel när kommentatorerna, genom att ställa intelligenta frågor,
visade att Föräldravrålet (som i Aftonbladet
och andra stora tidningar presenterats som
ett spontant föräldraupprop av klimatoroliga
föräldrar) var iscensatt av Greenpeace.
Ett framgångsrikt grepp har varit artikelserier, till exempel när de svenska politiska partierna granskats i fråga om floskelfaktor och
faktisk politik i klimat- och energifrågorna.
Ett annat grepp har varit att öppna TCS
för gästskribenter. Till exempel har Lennart
Bengtsson nu publicerat ett halvt dussin artiklar på TCS och gör ofta även inlägg i den
löpande diskussionen.
”Vi är väsentligt fler nu, och det är en stor
fördel – inte bara för bredden och djupet. Det
är ett sisyfosarbete att driva en blogg; nya inlägg varje dag och en hel del kostnader för att
hålla det tekniska flytande. Vi arbetar alla med
detta ideellt”, säger Ingemar Nordin.
”Statistiken visar att vi har en sakta stigande läsarsiffra. Jag tolkar det som att vår permanenta läsekrets ökar: folk vet att vi finns och
många går in och kollar vad vi säger när det
sägs något i stormedia. Det är precis den roll
som vi vill ha som en nischad blogg.”
Mycket feedback
Ingemar Nordin berättar att TCS får mycket
respons per mejl,”alltifrån ni-är-ju-inte-kloka-som-tycker-som-ni-gör, till sådana som
vill skriva ett gästinlägg, eller som bara hejar
på oss. Vi har också anledning tro att en del
politiker följer bloggen, även om de inte ger
sig till känna.”
Hur ser man på TCS på akademiskt håll?
”Personligen får jag åtskilligt med ryggdunk och positiva tillrop. Men jag antar att de
som tycker tvärtom inte hör av sig – där är det
tystnad och utfrysning som gäller, inte minst
från forskningspengar. Det har också hänt att
jag blivit disinvited när inbjudaren förstått
min position i klimatfrågan.”
TCS hade omkring 2 100 finländska besökare i december månad, alltså ett sjuttiotal om
dagen.
”Vi skulle gärna ha fler finländare med. TCS
är den största klimatbloggen i Norden och det
skulle vara en fördel för oss alla om utbytet
kunde bli större. Jag önskar att vi i Sverige
skulle ha fler framstående skeptiska klimatforskare som vill framträda på det sätt som
Norge och Danmark har.”
En fråga att grunna på är varför vi inte har
någon liknande blogg i Finland. Är det här att
debattera med en gemensam konstruktiv ambition något som vi ännu inte lärt oss?
En annan fråga är varför de gamla medierna
inte öppnat för en äkta debatt i klimatfrågan.
Vill man inte knyta engagerade människor
som söker kunskap i en av vår tids stora frågor
till sig? Hur smart är det att stöta bort dem?
svenolof karlsson
__________
Adressen till The Climate Scam är logiskt nog
www.theclimatescam.se.
Jag lyssnade på debatten i P1 [om problemet med oönskade kommentarer i
tidningarnas kommentarfält]!
Hela debatten är liksom uppochnedvänd. Här
sitter alltså en yrkeskår med det absolut lägsta
förtroendet hos allmänheten och problemförklarar allmänheten.
De har liksom inte ens funderat över vem som
har störst problem med vem och vad de först bör
prioritera att diskutera. Naturligtvis är det fem
journalister och en politiker som diskuterar ’problemet’ med kommentarfälten. Om allmänheten
talas det i tredje person. Inte som resurs eller
kund utan som ett problem.
Vad de egentligen pratar om och förutsättningarna för debatten i ’studio ett’ är mer att likna vid
ett företag som efter ständiga klagomål bestämmer sig för att stänga reklamationsavdelningen
[…]
Jag riktigt hör yttrandefrihetens kronjuveler
rassla i bakgrunden när de diskuterar pöbelns
yttrandefrihet som vadar runt i den problematiska ’pissränna’ de talar om.
Översitteriet och överförmynderiet kan inte
tydligare manifesteras när man lyssnar till vad de
anser vara själva utgångspunkten för debatten.
Vi saknar ett initiativ där folk som inte är journalister eller politiker deltar och där vi bottnar i vad
det dåliga folkliga förtroendet för journalismen
faktiskt beror på.
En debatt där vi kan diskutera journalister
ovanför deras huvuden i tredje person och där
journalisterna får kommentera i modererade
kommentarfält.
De som förespråkar bioenergi/bränsle, vare sig de är företagare, politiker,
miljö/klimaträddare eller mediefolk,
verkar inte se att det finns begränsningar på hur
mycket naturen kan ge!
När den gränsen är uppnådd så kommer man
att skövla naturen mer än kol och olja nånsin gjort
eftersom att det kommer att kosta massor både
politiskt och ekonomiskt att bromsa bioenergibranschen när den väl är utbyggd till Peak Natur
och över den toppen!
Ironiskt nog kan bioenergi vara det som verkligen sätter igång krig över naturresurser!
pekke
Vindkraften är inget energisystem
utan ett finansiellt system för att
överföra elkundernas pengar till vindindustrin och LRF:s [Lantbrukarnas Riksförbunds]
markägare.
johnny fagerström
Ordet ’försurning’ är sedan länge väletablerat i hotarkretsar. Visserligen
var ju skogsförsurningen en flopp på
80-talet, men det magiska ordet skapar bra vibrationer fortfarande idag hos de troende. Som
trumpetstöten hos en gammal stridshäst.
Detta är vådan av man aldrig städar upp riktigt
i det vetenskapliga träsk, som ligger bakom den
just avskrivna katastrofteorin. Tvärtom tycks
man öka i trovärdighet, ju fler falska larm man har
på meritlistan.
istván
en erkänd stjärna i debatten är slabadang.
så här kan det låta när han går loss.
Det finns ingen ’förnyelsebar’ energiomvandling. Vindkraft använder t.ex.
mer resurser per kWh el än kärnkraft.
Så varför är vindkraft ’förnybar’ och inte kärnkraft? Neodym [den sällsynta jordmetall som
behövs i moderna vindkraftverk] är väl lika ändligt som uran? Det handlar bara om politiska och
meningslösa definitioner.
christopher e
Jag får mer och mer en känsla av att
hela den politiska eliten rör sig i ett parallellt universum där endast särskilt
utvalda hovnarrar (t.ex. miljöorganisationerna)
har tillträde. Förstår miljöministern att WWF och
Greenpeace långsamt muterat till rena indrivningsföretag som klämmer företag på pengar i
utbyte mot att de inte får problem med miljökoncessioner eller publikt motstånd? Troligen inte.
kurt myrhagen
katternö 19
K AT TE R N Ö
LOKALT
Mycket teknik
i ny konsertsal
Johanna Forsman
VÄNTAR PÅ VILLASÄSONGEN. Under sommarhalvåret tillbringar Merja Käld en stor del av sin lediga tid ute
på favoritholmen.
LEKTRISGÄNGET
Laddar batterierna på stugan
■ Merja Käld är en av de åtta heltidsanställda på
Kronoby Elverk. Hon är byråsekreterare och har i
huvudsak hand om betalningsrörelser, löner, pensioner, rapportering och uppdatering av dataprogram.
”Jobbet är varierande och intressant. På ett litet
elverk får man ofta täcka upp för varandra och därför måste man kunna ett och annat.”
Hon har jobbat på elverket sedan juni 2004 och
innan dess skötte hon under tio års tid administrativa uppgifter på en advokatbyrå.
Merja Käld har finska som modersmål, men talar
också svenska och engelska. Hon har bott i Kronoby sedan 1988.
”Jag är född i Hyvinge och har bott största delen
av min barndom i Esbo, men gymnasiet gick jag i
Uleåborg. Jag trivs bra att bo i Kronoby.”
På fritiden kopplar hon av på familjens sommarstuga.
”Vår, sommar och höst tillbringar jag de flesta
veckosluten med familjen ute på holmen. Det har
20 katternö
också sin charm att ta en skidtur ut till villan en fin
vinterdag.”
I takt med att barnen blivit större har ett växande
intresse för resor börjat konkurrera med stugan.
Bland de besökta semesterdestinationerna finns
Egypten, Turkiet, senare Madeira, Gran Canaria,
Bulgarien, Cypern och Rom. Ibland åker hon på tu
man hand med maken, men oftast har även familjens två döttrar hängt med.
Hon trivs bra med Finlands fyra årstider, men kan
också tänka sig ta ett lågprisflyg till någon storstad
över ett veckoslut.
”Jag gillar stora vyer och vill gärna uppleva nya
saker, men så här mitt i vintern skulle det vara skönt
att bara åka till Thailand på en solsemester”, skrattar hon.
■ I mars invigs Schaumansalen med pompa och
ståt i Jakobstads nya campus Allegro. Förväntningarna är höga, inte minst på akustiken och på de
tekniska effekterna.
”Hemmabiosystem har gjort att publiken vant
sig vid häftiga ljudeffekter. Folk förväntar sig påkostade shower som backas upp med avancerat
ljus och ljud”, säger Tapio Ilomäki på Akukon, som
planerat ljus- och ljudsystemet i Schaumansalen.
Han har lång erfarenhet av ljus- och ljudteknisk
planering, bland annat från Finlands Nationalopera, nyrenoverade Svenska Teatern i Helsingfors och
Stavangers konsertsal. Varje sal måste planeras
utifrån sina egna förutsättningar och användningsområden och hans uppdrag med Schaumansalen
har underlättats av en kontinuerlig konstruktiv
dialog med arkitekten Roger Wingren.
”Det är lättare att planera en ny sal, i synnerhet
när arkitekten lyssnar på oss experter och förstår
att tekniken inte ska gömmas undan. Om en högtalare inte syns, så hörs den inte heller. Tekniken finns
där för att användas. En konsertsal ska inte vara ett
arkitektoniskt monument och det har vi helt lyckats
undvika i Schaumansalen.”
Kan det bli för mycket teknik?
”De nya tekniska möjligheterna är bra, men visst
offras konsten ibland för effekterna. Det är inte bra.
Musiker och skådespelare ska spela huvudrollen
på scenen.”
Hur fungerar Schaumansalen om ett elavbrott
skulle inträffa?
”Det skulle bli kolmörkt tills man fick tänt stearinljus. Ljudmässigt skulle den fungera perfekt.
Den är planerad utifrån en akustisk användning,
men den är en hybrid på ett bra sätt och kan användas för många olika evenemang”, säger Tapio
Ilomäki.
Alexei Hay
AKUSTISK TEKNIK. Teknik och artisteri kommer
att spela ihop när världsstjärnan Angelique Kidjo
uppträder på invigningsveckan av Schaumansalen.
Snart mer att lära
på halkbanan i Vetil
Johanna Forsman
HALKTRÄNING. Sedan 1990 har tusentals nya bilförare i våra trakter
åtminstone en gång fått testa på förrädiskt vinterföre på halkbanan i Vetil,
som en del i körkortsutbildningen. ”Det är nyttigt också för erfarna förare
att testa hur bilens ABS-bromsar reagerar på tvära manövrar”, säger Jyri
Ahonen, VD på Kemora.
■ Alla som tagit körkort efter körkortsreformen 1990 har fått känna
på halkbana som en del av utbildningen. I och med den nya körkortsreformen som trädde i kraft från
januari 2013 kommer innehållet i
halkbaneträningar att ändra, men
alla nya körelever måste fortsättningsvis besöka halkbana en gång
i utbildningens första skede och en
gång i andra skedet.
”Det är viktigt för alla nya förare
att själva få känna på hur en högre
hastighet förlänger bromssträckan
och hur den försämrar kontrollförmågan över fordonet. Också för erfarna förare är det viktigt att lära sig
hur moderna bilar med ABS-bromsar reagerar på tvära manövrar”,
säger Jyri Ahonen, VD på Kemora
som äger halkbanan i Vetil.
På sommarhalvåret simuleras
vinterhalkan med en oljad plåt som
vägunderlag och vintertid isvallas
körbanan och prepareras så att den
liknar en normal vintersituation och
upplevs som en naturtrogen vinterväg.
”I första skedet får förarna lära
sig att ta kurvor, att undvika hinder
utan att få sladd och att bedöma
bromssträckor. I andra skedet får
de repetera och gå in djupare i risksituationer. ”
Halkbanan i Vetil öppnade 1990 i
samband med den körkortsreform
som var aktuell då. Årligen besöks
banan av cirka nya 4 700 bilförare,
jämnt fördelade under året.
”Vi planerar nu att bygga ut
banan och göra den större. Snart
öppnar vi också vår nya trafiksäkerhetshall, där besökare kan se
konsekvenser av trafikolyckor och
lära sig hur de ska agera i olyckssituationer.”
Hallen är redan delvis inredd med
en uppstoppad älg som ligger tvärs
över motorhuven på en kraftigt tillbucklad bil. Det är en syn som förmodligen återkommer i tankarna
varje gång man vill gasa på lite extra för att vinna några minuter.
Veden värmer
alltid två gånger
■ Att hugga ved brukar vara ett populärt sätt
att koppla bort vardagsstressen och få
ett pass nyttomotion. När brasan väl
brinner är mysfaktorn i topp. För norske
journalisten och författaren Lars Mytting är
vedeldning mycket mera än nytta och nöje.
Han upphöjer det till en livsstil och en passion,
utan att det behöver ta skadliga uttryck för varken vedeldaren eller omgivningen.
I boken Ved – Allt om huggning, stapling och
torkning – och vedeldningens själ ger han tips om
hur man ska hantera det värmande guldet. Han berättar om redskap, logistik och tändningstips med en
inlevelse som smittar av sig.
Hur påverkas då miljön av vedeldning? Mytting skriver att 1 kg normaltorr
ved som eldas släpper ifrån sig så mycket som 1,9 kg koldioxid, men att vedeldning ändå accepteras som en grön energikälla av de flesta experter ”eftersom
träd binder koldioxid medan de växer, men förr eller senare kommer gasen
att släppas ut igen. Om trädet förbränns i en spis är CO2 -utsläppet av samma
omfattning som om trädet hade fått stå och ruttna.” För att hindra klimatgaser
att läcka ut ur skogen borde alltså träden i teorin avverkas och veden staplas
för evigt på ett torrt ställe. Inte en speciellt rimlig tanke.
Däremot betonar Lars Mytting vikten av att elda effektivt. Det gäller att hålla
en lämplig temperatur i brasan så att de värdefulla rökgaserna bränns upp
och avger sin energi, i stället för att de försvinner ut genom pipan. När brasan
bränns rätt kommer endast lite ånga och en tunn ljus rök ut ur skorstenen.
Mytting rekommenderar inte heller att man tokeldar, eftersom det kan skada
både eldstad och skorsten.
Många kompletterar eluppvärmningen i sina hus med vedeldning i kakelugn
eller täljstensspis. I slutet av bokens bjuder Lars Mytting på en avdelning kalla
fakta. Där kan läsaren lätt räkna ut hur många liter ved och kilowattimmar
energi det finns i björken som står på tomten. Inte nog med att den skymmer
solen – om den får stå och börja ruttna ger den dessutom ifrån sig outnyttjade
klimatgaser.
BRINNER FÖR
VED. Norrmannen
Lars Mytting har
ett passionerat
och vetenskapligt
förhållningssätt till ved
som energikälla.
katternö 21
llustration: Terese Bast
Varifrån kommer el?
■ I Finland gör vi el av många olika energikällor. Drygt en fjärdedel
av Finlands el kommer från kärnkraft. Ungefär en procent kommer
från vindkraft. Ett problem är att vi inte är självförsörjande med el,
utan ibland måste köpa den från grannländerna.
Kärnkraft
26%
Biomassa
12,5%
Avfall Vindkraft
1%
1%
Vattenkraft
15%
Naturgas
11%
Olja
0,5%
Stenkol
11%
Importerad el
16%
[Uppgifter från 2011]
Torv
6%
EL
Vem betalar för el?
■ Alla hem har en elmätare som räknar hur mycket el
som används i hemmet. Varannan månad skickar elbolaget en räkning så att man får betala för elen man tagit ut.
Man mäter elanvändningen i kilowattimmar.
Exempel: en 40 watts lampa som är tänd i 25 timmar
förbrukar 40 x 25 wattimmar = 1000 wattimmar = 1 kilowattimme. Detta förkortas kWh.
Vilken maskin hemma slukar mest el?
■ I varje hem finns tiotals saker som går med el.
Utan el skulle de flesta apparaterna hemma inte
fungera. Vissa, till exempel fjärrkontrollen till TV:n,
tar sin ström från batterier, där man lagrat en viss
mängd el. Batterierna laddas fulla på fabriken och
måste samlas in för återvinning när de är tomma på
el. Andra apparater, som mobiltelefonen eller den
bärbara datorn, har ett batteri som laddas upp när
man pluggar in dem i vägguttaget.
Men en stor del av hemmets apparater kan inte
ladda el. De behöver ha sin stickpropp direkt i eluttaget för att fungera. När det är elavbrott slocknar
de. Dit hör TV, spelkonsoler och de flesta köksmaskiner. Taklampor och elspis är alltid inpluggade
och tänds när man trycker på knappar eller vrider
på rattar.
Olika maskiner behöver olika mycket el för att
fungera. En spisplatta som är påslagen i en timme
förbrukar ungefär en kilowattimme el.
Här kan du se ungefär hur mycket el en kilowatttimme räcker till:
Beror på vädret
■ Det svåra med el är att den måste produceras
i samma ögonblick som den används. Tänder
man en lampa eller gräddar en kaka i ugnen,
måste alltså den ström som behövs produceras just då och transporteras i ledningar till ditt
hem.
Elkraftverk går sällan för fullt. För att beskriva hur mycket el varje kraftverk producerar pratar man om installerad effekt och verklig
effekt. Installerad effekt beskriver hur mycket
el ett kraftverk kan producera om det drivs för
fullt hela tiden. Den verkliga effekten varierar
dock mycket. För kärnkraften är den nästan 100
procent, men för vindkraften bara ungefär 25
procent.
Eftersom vinden varierar hela tiden vet man
alltså inte på förhand hur stor den verkliga effekten ska bli. En annan nackdel med vindkraft
är att den ger minst el under den period när det
behövs mest el, alltså under vinterns kallaste
månader.
22 katternö
70 miljarder dammsugare
■ Under ett år produceras i Finland ungefär 70 terawattimmar
(TWh) el, vilket är det samma som 70 miljarder (1000 x 1000
x 1000) kilowattimmar. Det är ungefär lika mycket el
som 70 miljarder dammsugare skulle förbruka under en timmes dammsugning. Eller om alla människor på jorden skulle dammsuga i 10 timmar.
Dessutom köps ungefär 14 terawattimmar
el från andra länder till vårt land. Under de
senaste åren har elförbrukningen minskat i
Finland, på grund av att man stängt flera pappersfabriker. Däremot ökar elförbrukningen
i de flesta hem, i takt med att vi köper fler
apparater som drar el.
El ger värme
■ Om man delar upp hela energiförbrukningen i ett vanligt hem, kan man säga att
ungefär 60 procent används för uppvärmning, till exempel värmeelement
och golvvärme. Cirka 20 procent går
till varmvatten, disk och dusch.
Resten, också 20 procent, går
till kyl och frys, tvätt, belysning,
matlagning och andra elektroniska apparater. Men samtidigt blir
det värme också av belysning, spis
och allt annat som drivs med el. Så
på det sättet gör elen dubbel nytta.
katternö 23
Ett arbetsamt och anspråkslöst folk
”Typiskt var att kvinnan gjorde mannens jobb, men mannen inte kvinnans”
Nicklas Hägen
ÖSTERBOTTEN
DEL 3
”Jag har hört de finskspråkiga grannarna säga om er: ’de lever fattiga, men dör
rika’. Detta berömmande omnämnande
återspeglar den sunda livsföring och de
strävanden att trygga bättre förhållanden för de kommande släktleden, som
är utmärkande för anspråkslösa landsbygdsförhållanden.”
Hur är vi österbottningar? Hur
såg könsrollerna ut i det gamla
jordbrukssamhället? Hur ser de
ut i dag?
E
n rad historiker har gett sin bild av saken. Till exempel skrev lantbrukshistorikern Gösta Grotenfeldt 1899 så här
om äldre tider:
I jordbruksarbetens utförande deltogo
kvinnorna uti icke ringa grad. Det tyckes, som ålåg det männen att hugga sveder
äfvensom att utföra plöjandet, men det
var kvinnorna, som kvistade träna vid
svedens huggning; det var de, som utförde eller åtminstone voro behjälpliga vid
gärdesgårdens uppställande; de deltogo
i höbärgningen – ej allenast i räfsandet,
utan äfven i afmäjandet – äfvensom i
tröskandet.
I Grotenfeldts och även andras beskrivningar står ofta redskapen och metoderna i
fokus, inte människorna. Det som ändå återkommer är att odlingsarbetena mest var mannens sak och boskapsskötseln kvinnans.
En tongivande historiker som Kustaa Vilkuna skrev att enbart jakt och slakt ansågs vara
olämpliga uppgifter för kvinnor. I övrigt lyfte
han gärna fram hur den finska kvinnans historia visade att hennes plats var bredvid mannen – och att jämlikhet och hårt arbete inte
hade skadat henne.
Ann-Catrin Östman, född och uppvuxen
i Purmo, doktorerade på avhandlingen Mjölk
och jord. Om kvinnlighet, manlighet och arbete i ett österbottniskt jordbrukssamhälle ca
1870–1940. Vad lyfter hon fram?
”Ett typiskt mönster i Österbotten var
att kvinnor rätt ofta gjorde männens arbete,
medan männen i stort sett aldrig tog sig an
kvinnans.”
24 katternö
Nederpurmo hembygdsarkiv
arbetskraft: ”Lantbrukarbefolkningen i det
svenska Österbotten är verkligen i ordets rätta
bemärkelse en arbetande bonde.”
Kekkonen yttrade här de ord som purmoborna fortfarande minns honom för:
Österbotten är en spännande blandning av
tradition och förnyelse, säger Ann-Catrin Östman,
akademilektor i historia vid Åbo Akademi.
Kekkonens jämförelse
Vad sade dåvarande statministern Urho Kekkonen när han höll festtalet vid lantbruksutställningen i Purmo i juli 1952?
Han var överraskad över de stora likheterna
med hans eget hemlandskap Kainuu. Lantbruken var små, det var ovanligt med avlönad
En Kekkonenkommentar relaterar till kvinnorna:
”I synnerhet har jag lagt märke till att vattenledningsfrågan på landsbygden här i Österbotten på åtgärd av dess svenska producentförbund redan flere år med energi drivits
framåt.” Varpå Kekkonen drog slutsatsen:
”Det förefaller som om männen här i landskapet hade mera omsorg om hustrur och döttrar
än annorstädes.”
Kvinnorna besparades tack vare vattenledningarna alltså det tunga arbetet med att
hämta vatten för hushåll och tvätt.
Ann-Catrin Östmans snabb-SWOT om Österbotten
Styrkor
blandingen sm
av individuali
och kollektivism
Möjligheter
ndning av
spännande blaför
tradition och nyelse
en öppenhet sohåmll riktas
mot många
Svagheter
självtillräcklighet
Hot
likriktning
och grupptryck
styrka: rörligheten. Genom århundradena
företog männen långa arbetsresor och dominerade emigrationen. Men under perioden
1930–1955 var kvinnorna i majoritet bland
emigranterna.
I sitt tal i Purmo såg Urho Kekkonen den
österbottniska emigrationen, fyra gånger
större än från det övriga landet, som direkt
skrämmande.
”En viss moralpanik uppstod, eftersom
man befarade att de bortflyttade kvinnorna
skulle hamna i prostitution. Det fanns en underförstådd kritik mot kvinnor som var viidfälo [som for vida omkring]. På det hela taget
var utflyttningen ändå uttryck för att kvinnorna tog sitt öde i sina egna händer”, säger
Ann-Catrin Östman.
”Genom rörligheten har man i Österbotten ofta lyckats utnyttja periferins fördelar.
Många exempel finns på att innovationer, allt
från pälsdjursnäringen till Bingospelet, har
anammats framgångsrikt i just periferin.”
Anna Sundholm, Purmo, i färd med att harva åkern.
Socialt homogent
Hur mycket kommer det gamla jordbrukssamhällets värderingar och könsroller till uttryck i dag?
”Österbotten har alltid varit relativt socialt
homogent. Vi har inte haft den hierarki och
det klasstänkande som präglat södra Finland.
Det har betytt mycket och återspeglas fortfarande i attityden hos folk”, säger Ann-Catrin
Östman.
En annan sak är arbetsamheten och anspråkslösheten, som ju också Kekkonen betonade. Som sentenser har de uttrycks som
”Lär lida utan att klaga” och, i dödsannonser,
”Flitig så länge krafterna räckte”.
”Om man jobbar hårt och inte gör för mycket väsen av sig, så accepteras man. Kanske förklarar det varför invandrare i Österbotten har
integrerats relativt väl. Man har inte ett klassperspektiv, utan bedömer folk utgående från
sådant som arbetsamhet”, säger Ann-Catrin
Östman.
En framgångsfaktor finns också i de gamla
mönster för samarbete som karakteriserat den
österbottniska byn, tror hon.
”När andelslagsidén introducerades gav den
snabbt resultat. På kort tid kom man in på den
internationella marknaden, till exempel med
mejeriprodukterna. Säkert bidrog det gamla
samarbetsmönstret till att man lyckades.”
Det här gav de facto positiva effekter för
kvinnorna. I och med att mejeriprodukterna
genererade reda pengar, blev ladugården intressant också för männen. Och så småningom tog de steget in i den.
Skapa egna rum
Kvinnorna har lyft fram ställningarna också
genom att själva aktivt skapa egna rum. Dels
genom marthaföreningarna, med deras uttalade mål att underlätta kvinnans vardag och
göra männen mer medansvariga i hushållsarbetet. Dels kvinnoavdelningarna inom lantbruksorganisationerna, särskilt på finskt håll.
Samtidigt, i takt med att försörjningsmöjligheter skapades utanför jordbrukssamhället, försvann pigorna och döttrarna till andra
orter och tvingade de kvarvarande männen att
ta över deras jobb.
I detta uttrycks en annan österbottnisk
Män prioriterar män
Ett fenomen Ann-Catrin Östman pekar på
är ett drag hos de österbottniska männen att
prioritera sina relationer till andra män före
relationerna till kvinnor.
”Jag glömmer aldrig gubbarna på bänken
i lanthandeln som mina föräldrar drev. Där
samlades männen både för officiella och inofficiella diskussioner. Jag minns inte att någon
kvinna skulle ha satt sig på den bänken.”
Lokalsamhällets genusmönster var länge
segt. Husbonden skötte familjens affärer utåt
och det var män, i huvudsak jordägande bönder, som skötte lokalsamhället.
”Trots allt, även om värderingar är seglivade, så förändras de samtidigt hela tiden.
När började män byta blöjor i Österbotten? På
1970-talet? I dag tar unga familjefäder ansvar
på ett helt annat sätt än förr. Många gamla föreställningar präglar fortfarande landskapet,
men många har också förändrats.”
svenolof karlsson
katternö 25
Johanna Forsman
DE TRE MUSKETÖRERNA
Moa och Sara. Två av tre
musketörer med stort
temperament och ett kärleksfullt
förhållande. Här är deras historia
om hur det varit att växa upp
som systrar till Julia, som redan
gått igenom mer än de flesta gör
under ett helt liv.
26 katternö
katternö 27
”Ibland biter inte medicinerna. Då dör man. Det är kalla fakta.”
Johanna Forsman
Julias hjärta opererades första gången på
Barnkliniken i Helsingfors, då hon var fem
dagar gammal. Under sex år var föräldrarna
– mest mamma – en stor del av tiden tillsammans med Julia på sjukhus i Helsingfors. Moa
och Sara bodde då hos släktingar. Ibland veckor i sträck.
Måste vara stark
Barnen längtade efter mamma och pappa,
sin familj. ”Vi fick inte vardagskärleken och
närvaron. Det är jättetungt att vara barn om
framför allt mamma inte är nära. Vi längtade
efter att berätta om dagens händelser och att
visa mamma och pappa vad vi hade gjort i
barnträdgården och i skolan.”
”Det kändes att
något fattades. Vi
var på ’fel’ ställe. Vi
kunde inte krama
om mamma eller
pappa eller Julia
före sängdags och
önska godnatt.”
”Julia kommer alltid att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’. Vi älskar henne!” Sara, Moa, Julia.
När Moa och Sara Sundqvist
fick en lillasyster för tolv år
sedan, förändrade det deras liv.
Lillasyster föddes svårt sjuk.
M
amma, pappa och två barn. Allt
är bra. Lite pirrar det i magen hos
Moa, 4, och Sara, 9, när familjen
snart ska få en baby. Hos familjen Sundqvist
i Kållby lever man slutet av maj år 2000. Då
mamma Malin föder är pappa Stefan med.
Men barnet gråter inte, andas onormalt och
vill inte ha bröstet. Hon läggs i respirator och
röntgas.
28 katternö
Nästa morgon går färden med ambulans
till Vasa Centralsjukhus. Det är något fel med
hjärtat. Och det är bråttom. I Vasa får barnet
genast diagnosen: HLHS. Det är en mycket
sällsynt och svår sjukdom som innebär att
hjärtats vänstra kammare kan brista.
När allt ändrades
Världen rasade. Ett nytt liv började. Ett liv som
syskonen inte visste någonting om och som
kom utan förvarning. Det uppstod ett känslomässigt kaos. Panik. En lång kamp för livet.
”Räddningsoperation” för Julia räckte från
den dag hon föddes till dess hon var sex år.
Åren blev som en oändlig berg- och dalbana. Julia har hjärtopererats sex gånger, oräknat
flera mindre operationer. Många gånger har
hon varit nära döden. Enligt mamma har allt
”möjligt och omöjligt” hänt.
För sex år sedan fick Julia ett nytt hjärta transplanterat. Nu är hon en tonåring som älskar att
dansa och simma. Varje dag tar hon tolv olika
tabletter. Var sjunde vecka kontrolleras hon på
sjukhus. Livet är relativt bra, i balans. I dag kan
alla andas ut och reflektera över det som hänt.
Julias sjukdom har påverkat alla djupt. Föräldrarna blev på gränsen till utbrända, för att
inte tala om Julia själv. Men hur var det med
Julias storasystrar Moa och Sara? Hur kändes
det att växa upp vid Julias sida? Hur såg det ut
för dem?
Något fattades
”Jag fyllde fyra år när Julia föddes. Jag var själv
ännu liten. Jag minns hur glad jag var då jag
fick en lillasyster. Men när vi skulle besöka Julia på Malmska sjukhuset i Jakobstad, var hon
inte där. Bara mamma var på plats. Det kändes genast att något inte var som det skulle”,
berättar Moa.
Trots att släktingarna tog hand om Moa och
Sara på ett fint sätt var deras hem inte barnens.
”Det kändes att något fattades. Vi var på ’fel’
ställe. Vi kunde inte krama om mamma eller
pappa eller Julia före sängdags och önska godnatt.”
Telefonen var förstås i flitig användning.
Moa och Sara uppskattar att släktingarna trots
allt inte bemötte dem som om det var synd om
dem. De behandlades som andra barn.
Onormal normal
Med Julia var det aldrig säkert vad som kunde
hända nästa dag eller timme. Läget kunde ändras på ett ögonblick. Alla måste anpassa efter
detta, och Julia var den som bestämde takten.
”Vi var alla i samma båt, om än på olika plat-
ser. När Julia var på sjukhus i Helsingfors, var
vi också där mentalt, fastän fysiskt i Österbotten”, säger Sara. ”Först nu i efterhand har jag
förstått hur allvarliga situationerna var. Till
exempel när Julias kropp började stöta bort
hjärtat, när det rann oändligt med vätska från
lungorna, när hennes lever växte och blev
hård…”
Så var vardagen för oss, berättar Moa. Först i
tioårsåldern började hon förstå vad det riktigt
var frågan om. Just vid den tiden fick Julia sitt
nya hjärta. ”Då jag var elva år, förstod jag allvaret. Nu är jag tacksam över hur mycket tur vi
ändå har haft. Julia har gått igenom mer än de
allra flesta gör under ett långt liv. ”
Ser någon mej?
”Som liten kändes det som att jag lämnades
utanför. Julia fick all uppmärksamhet. Jag säger inte detta av ilska, men så var det. Jag levde
i en ’förlåt att jag finns’-känsla. Jag ville inte
störa någon. Det märktes också mest på mej,
för jag var blygast av oss tre”, säger Moa.
”Sara och Julia var alltid de som talade med
andra, och andra vände sig till dem. Om inte
Julia var på plats, var det Sara som fick frågan
hur det hur det var med lillasyster. Till mej sades inte många ord. Man frågade knappast heller hur jag eller Sara mådde. Det var som om
vi två bara förväntades ’vara starka’. Tåla allt.”
Också när Julia var hemma, kände Moa och
Sara sig som bipersoner. Att ta hand om Julia
tog det mesta av föräldrarnas tid. Julia matades länge med slang via näsan, hon kräktes
ofta. ”Vår familj levde isolerat och var överansträngd. På grund av Julias svaga immunförsvar och alla möjliga infektioner var det ofta
så att vi inte kunde träffa andra.”
Drama hjälpte
”Jag tror nog att våra föräldrar förstod att de
inte hade tillräckligt med tid för oss två. Säkert gjorde mamma och pappa allt vad de förmådde – och mer än så. Ändå har mamma och
pappa haft skuldkänslor. Vi har pratat öppet
om det”, berättar Moa.
Under de två senaste åren har Moa börjat tala mera öppet om sina känslor. ”Vi hade drama
i åttonde klassen i skolan. Det har hjälpt mej
jättemycket. Jag har fått mer självförtroende.”
Moa besökte också skolkuratorn. ”Jag berättade för kuratorn att jag som liten hoppades att
katternö 29
”Man måste bara försöka vara stark. Att tycka synd om sig själv hjälper inte.”
Johanna Forsman
på henne. Fast jag älskade Moa, så var hon ju
ibland ändå påfrestande.”
”Och Julia, hon kan ju också ta sin plats!
Alla vi syskon har ganska hett temperament.
Julia är van att hon är själva universum, och att
allt kretsar runt henne. Först under den senaste tiden har hon insett att också andra måste få
en plats i solen”, skrattar Sara.
Johanna Forsman
Rädslan borta
Svårt var det också efter transplantationen.
”I två år oroade vi oss hela tiden för att Julias
hjärta skulle stötas bort. Ibland biter inte medicinerna. Då dör man. Det är kalla fakta. Men
tack och lov har detta inte hänt Julia.”
”Svårast har varit att börja leva ett normalt
liv. Man måste kunna släppa rädslan. Nu går
det att tänka först på sig själv och på framtiden. Jag älskar min familj utöver allt annat. Vi
vet också att det kanske inte alltid kommer att
vara så här bra.”
Om så sker hoppas Sara att hon kan vara på
plats, nära Julia. Nu studerar hon på Åland
för att bli hotellchef. Moa bor ännu hemma i
Kållby och går i gymnasiet. Hon drömmer om
bra betyg och studier som hon kan trivas med.
Accepterande och tacksamhet
”Nu är Julia en tonåring som älskar att dansa och simma. Livet är relativt bra.” Moa, Julia, Sara.
själv insjukna lika allvarligt som Julia för att
få uppmärksamhet. Kuratorn kritiserade mej
inte för det. Det var befriande.”
Moa medger att hon ännu i dag kan tänka i
samma banor, nästan dagligen. ”Då jag åker
buss till skolan, kan jag tänka: tänk om bussen skulle åka i diket. Ändå mår jag inte dåligt
av de här tankarna. De fungerar på något sätt
som tröst.”
Med självbevarelsedrift
Julia är inte sjuk, men inte riktigt frisk heller.
Moa har många gånger undrat om hon skulle
orka gå igenom allt igen, om historien skulle
börja på nytt.
”Jag tror inte att jag skulle orka. Ofta tänker
jag att hur i all världen klarade vi egentligen av
det! Men kanske är det så att man bara sätter på
autopiloten och litar på en självbevarelsedrift.
30 katternö
”Jag är också
jättetacksam över
att få berätta hur
alla de här åren
har känts.”
Och tar bara en dag i taget. Julia kommer alltid
att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’.
Jag älskar henne. Min tappra, spralliga och
rapptungade lillasyster!”
”Jag är också jättetacksam över att få berätta
hur alla de här åren har känts.”
I vuxna skor
Sara är fem år äldre Moa. ”Jag hann vara barn
tillräckligt länge innan Julia föddes. Därför
har jag inte känslan av att min barndom ’stals’.
Förstås har Moa och jag fått mindre ’familjetid’ än andra. Men våra föräldrar gjorde ändå
det bästa de kunde.”
Sara tycker inte att hon har blivit utan något
viktigt, även om hon som nioårig tog rollen
som reservmamma. ”Jag fick ta mycket ansvar.
Jag skötte om oss, att vi åt bra, tvättade våra
kläder och packade våra ryggsäckar. Det passade mej, för jag är en ledartyp.”
Det har hänt att Sara har tyckt synd om Moa,
för att hon blev utanför. Julias sjukdom påverkade Moa mest. ”Det har jag förstått senare.
Ibland var jag för sträng mot henne. Jag blev
nervös av småsaker och avreagerade mig
För ett par år sedan konstaterade läkarna att
blodkärlen till Julias hjärta hade börjat smalna
av. ”Det blev en chock för oss. Då tänkte vi att,
nej, nu börjar det igen. Jag tyckte synd om Julia
då hon aldrig kan leva fullständigt frisk. Men
allt är ändå relativt bra. Julia har många kompisar och det går bra i skolan.”
Julias sjukdom har fört med sig massor av
smärta, rädsla och farliga situationer. Men
också gränslöst med glädje, lycka, underbara
medmänniskor samt värdefull livserfarenhet
med ett annat perspektiv, säger Sara.
”Man måste bara försöka vara stark. Jag tror
att lyckan beror på det att man försöker acceptera den situation man är i. Att tycka synd
om sig själv hjälper inte. Och man får aldrig ge
upp. Allt har sin tid. Hur än det går, så brukar
det alltid ordna sig till slut!”
susanne strömberg
katternö 31
Gun-Marie Wiis
Färden till Klondike
När Nordkalottens renar skulle rädda guldgrävarna i Alaska
Kaptenen har aldrig förr upplevt en sådan storm. Motorn stannar,
galjonsfiguren och en livbåt rivs bort, rasande vågor slår över däck.
538 renar och 113 människor är på väg över Atlanten för att undsätta
Alaskas guldgrävare.
32 katternö
katternö 33
”En vinter utan proviant var som en dödsdom. Många lämnade staden närmast panikartat.”
Alaska State Library
Tre av expeditionens medlemmar, Marit Persdatter Balto, Anders Johannesen Balto och deras dotter Maria,
fotograferade på Eaton renstation 1898.
I
mars 1899 ankom en märklig karavan av
magra renar och trasigt klädda män till
Klondike i Alaska. Traktens guldgrävare
vällde fram ur sina ruckel och hurrade. I över
ett år hade karavanen varit på väg. Såg man till
syftet hade expeditionen misslyckats. Ändå
hyllades deltagarna som hjältar.
Männen utgjorde kärntruppen i en av de
märkligaste undsättningsexpeditioner som
någonsin genomförts. Från norra Norge hade
de färdats över Atlanten och sedan med tåg
över den amerikanska kontinenten – ett sällskap av 113 människor och 538 renar från det
nordligaste av Norge, Sverige och Finland.
Syftet var att rädda guldgrävarna i Klondike
från svältdöden.
Berättelsen börjar med extremväder sommaren 1897. Vattenståndet i floden Yukon
stod lägre än man någonsin hade sett. Bara
två ångare hade lyckats ta sig uppför floden
till Dawson City, centrum för guldsökarna i
Klondike. Och de två båtarna hade ingen mat,
34 katternö
bara whisky och liknande vätskor ombord.
En vinter i Alaska utan proviant var det
samma som en dödsdom. Många av guldgrävarna lämnade staden närmast panikartat,
priserna i Dawson City steg till osannolika
nivåer. En slaktare som kom på en flotte strax
innan floden frös till blev miljonär på att sälja
det kött han hade med sig.
Olika metoder att överleva vintern prövades. En tjugotvåårig fransk-kanadensisk barflicka auktionerade ut sig själv. Den som bjöd
högst skulle få henne som hushållerska och
sängkamrat över vintern. Priset stannade på
5000 dollar.
Den hotfulla situationen uppmärksammades på politiskt håll i USA, och i mitten av december anslog kongressen 200000 dollar för
en undsättningsexpedition, som skulle bestå
i att 500 renar med slädar, seldon och foder
förflyttades från Nordkalotten till Klondikeområdet.
Förhistorien till detta handlar bland annat
Gun-Marie Wiis
Färden över Atlanten och den amerikanska kontinenten gick relativt fort. Men i Seattle började de stora svårigheterna.
om att två framstående företrädare för Alaska,
Sheldon Jackson, missionär och politisk ledare, och Michael A. Healy, sjökapten, under en
resa över Berings sund hade upptäckt renen
och dess viktiga roll för tjuktjerna. 1892 började de införa renar från Sibirien till Alaska för
att bygga upp en renstam också där.
Renen visade sig i de snöiga bergen vara
överlägsen som dragdjur, långt effektivare
än slädhundarna. Dessutom gav renarna ett
utmärkt kött. Det gällde dock också att lära
sig renskötsel, och för den skull värvades sju
samer som med sina familjer 1894 flyttade
över från Norge.
Kapplöpning med tiden
Operationen att hämta renarna från Nordkalotten underställdes försvarsdepartementet
och uppdraget gick till Sheldon Jackson. Det
blev en kapplöpning med tiden. Juldagen 1897
lämnade han, i sällskap med sin medarbetare
Två expeditionsmedlemmar fotograferade i Seattle.
löjtnant D.B. Devore, New York med ångare
och anlände på nyårsaftonen till Liverpool i
England.
Det lyckades inte Jackson att snabbt hitta en
redare villig att skicka ett skepp till Nordnorge. Devore fick stanna i London för att ordna
saken, medan Jackson så snabbt han kunde
åkte med tåg genom Europa till Trondheim.
Därifrån fortsatte han med ångare och anlände den 13 januari, nitton dagar efter avresan
från New York, till Bossekop vid Altafjorden.
Bossekop (på nordsamiska Bossugoppi), i
dag en del av Alta stad, var en gammal samisk
marknadsplats, känd också internationellt genom ett observatorium som den franska La Recherche-expeditonen etablerade 1838 för sina
undersökningar av norrsken och magnetism.
Nu, i januari 1898, var redan tre assistenter –
anställda med pengar som Jackson telegrafiskt
hade skickat i förväg – i färd med att köpa upp
renar i Altaområdet och försöka övertala samerna att följa med till andra sidan jordklotet.
En av assistenterna, Samuel Kemi, skickades
ända till Enare på den finländska sidan.
Allt detta skedde under kaamos, vintermörkret. Uppdraget komplicerades av att de
renar som inköptes måste vara inkörda; det
gick alltså inte att köpa en hel renhjord på en
gång. Saken underlättades dock av att flera av
de nämnda samiska familjerna nu hade återkommit från Alaska med välfyllda plånböcker
och var goda ambassadörer för projektet.
Ett generöst kontrakt erbjöds – gratis kost,
kläder, lyse och tvätt, fri tillgång till skola,
sjukvård och mediciner plus en månadslön
på 22,33 dollar för männen och 4,46 dollar för
kvinnorna. Inom ett par veckor var en mängd
renar och människor på väg till Bossekop.
Våldsam storm
På sitt hotell där satt Sheldon Jackson och
våndades. En våldsam snöstorm rasade. Ga-
katternö 35
”Grupperna blev ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade samerna som blekansikten.”
University of Washington Libraries
På väg mot Klondike.
tan utanför hade stängts av, fönstren hade
täckts med filtar, hela byggnaden skakade.
Han visste att samerna med sina renar var ute
på fjället. Länsmannen trodde att ingen kunde
klara sig utomhus i detta väder. Men plötsligt
anlände en hjord och inom några dagar hade
man tagit emot även de andra.
Den 2 februari ankom en ångare, Manitoban, som löjtnant Devore hade lyckats hyra av
rederiet Allan Line i Glasgow. Fartyget, byggt
1865 och ombyggt och förstärkt 1872, var på
2395 bruttoregisterton, 103 meter långt, hade
korsat Atlanten otaliga gånger och stod nära
sin utmönstring.
På vägen upp hade Manitoban i Trondheim
tagit in en last på 500 ton renlav. Men nu upp-
36 katternö
University of Washington Libraries
Några av renarna i Woodland Park, Seattle.
stod nya problem. På grund av stormen kunde
båten inte gå in i Bossekops hamn. Renarna
och den övriga lasten måste fraktas ut på pråmar; åtta renar drunknade i samband med
detta.
Konflikter uppstod mellan samerna och
deras arbetsgivare. Samerna krävde att det
lösöre de förde med sig skulle inventeras före
resan. Jackson vägrade med hänvisning till
tidspressen. Samerna gav med sig först sedan
polisen hotat med häktning. En annan schism
uppstod på grund av samernas benägenhet för
starka drycker.
Den 4 februari kunde fartyget i alla fall lyfta
ankar. 113 kontrakterade människor, 538 renar, 418 slädar och 411 uppsättningar seldon
fanns då ombord. 78 registrerades som samer,
11 som finnar och 2 4 som norrmän. Många
hörde hemma i Kautokeino eller Karasjok och
var mer eller mindre trespråkiga.
Mest känd i sällskapet var Samuel Johannesen Balto, som hade deltagit i Fridtjof Nansens
expedition över Grönland 1888. En annan
profil var finnen Johan Petter Stalogargo, som
under åtta år hade skött världens nordligaste
postlinje mellan Hammerfest och Nordkap.
Senare skulle Stalogargo i Alaska komma
att sköta den 2000 km långa postlinjen S:t
Michael-Kotzebue – tills han under en svår
snöstorm i mars 1902 körde vilse och frös ihjäl
i sin ackja.
Åter en storm
Färden över Nordatlanten kom att bli fruktansvärd. Hytterna var olidligt trånga och
fuktiga. Renarna, som stod i öppna hagar på
däck, fick genom sin avföring hela båten att
stinka. Utanför Island råkade man ut för en
storm som kaptenen – som varit på sjön i 42
år – sade sig aldrig ha sett maken till. Motorn
stannade, galjonsfiguren och en av livbåtarna
revs bort, renarna översköljdes av stormsjöarna. Ändå dog bara en av dem under resan,
efter slagsmål med en annan ren.
Den 27 februari var Manitoban framme i
New York, och nu började en ny etapp av äventyret.
Redan ute till havs blev fartyget omringat
av småbåtar med nyfikna journalister, som på
grund av karantänsbestämmelserna inte til�läts gå ombord. Väl i land fann sig samerna inför New Yorks elektriska ljus stå inför ett ”hav
av eld”. Samtidigt omsvärmades de av ett hav
av människor, nyfikna på det exotiska folket
och de märkliga djuren.
Färden över den amerikanska kontinenten
fortsatte med tåg under fortsatt massmedial
uppmärksamhet. Carl Sakariasen, en av deltagarna, klagade i sin dagbok över de amerikanska kvinnornas framfusighet. De drog sig
inte för att försöka lägga beslag på de granna
samedräkterna och några försökte till och
med klippa lockar från nordbornas huvuden.
I North Dakota möttes de av en grupp
siouxindianer, som fått höra att samerna
skulle vara likadana som de själva och som nu
målat sig med röd färg i ansiktet för att hedra
sina bröder från norra Europa. Grupperna blev
ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade
samerna som en annan sorts blekansikten,
samerna fann att indianerna inte alls var röda
i skinnet och imponerades inte heller av deras
klädsel.
Då tåget nådde Klippiga bergen spårade loket och en av vagnarna ur. Lyckligtvis skedde
urspårningen på rätt sida av rälsen. På andra
sidan fanns floden Tye River. Hade urspårningen skett där hade det betytt slutet för hela
katternö 37
”De inledde sökandet. Redan första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets.”
United States Coast Guard
expeditionen. Nu inskränkte sig personskadorna till att lokföraren började blöda näsblod.
Den 7 mars nådde man Seattle. Både människor och djur var då fortfarande i god kondition.
Merchants & Miners Bank of Nome
Fortsatta strapatser
Men nu började de verkliga strapatserna. Färden skulle fortsätta med båt upp längs kusten
till staden Haines i södra Alaska. Det skepp
som skaffats fram var emellertid för litet. Renlaven började ta slut. Man lät renarna beta i en
av Seattles parker, men gräset gjorde djuren
sjuka.
Sedan följde nästa katastrof. Våren blev
extremtidig. Isen lossade på Chilkatfloden,
vilket stängde den väg man hade planerat att
ta upp i bergen. Renarna började dö i snabb
takt. Lyckligtvis hittade man lav i Haines omgivningar. Men många renar var då i så dåligt
skick att man fick bära lav till dem i säckar.
Vid en större lavförekomst beslöt man slå
läger för sommaren. Målet att använda renarna för akuta hjälpåtgärder i Klondike vintern
1898 nåddes alltså inte.
Samtidigt stod det klart att detta inte heller behövdes. Larmrapporterna från Klondike
hade varit överdrivna. Men nu befann sig renarna med sina skötare på den amerikanska
kontinenten. Kanske hade den tanken funnits
hos Sheldon Jackson hela tiden. I vart fall omdefinierades projektets syfte till att utveckla
en livskraftig renstam i Alaska.
För expeditionsmedlemmarna innebar detta hösten 1898 förändrade planer. Efter sommaruppehållet var antalet renar nere i 144.
Bara sex av samerna behövdes för att driva
hjorden vidare. De övriga samlades för vidare
transport till de renstationer som fanns vid
Berings hav.
I januari 1899 kom renexpeditionen äntligen fram till Dawson City. Äventyren hade
varit många också under hösten. Renhjorden
skingrades ofta på grund av vargar och pumor. Vid sjön Ichiaik stötte expeditionen på
en grupp indianer, som dödade en av renarna,
ett djur de aldrig hade sett förut. Samerna försökte fly undan med sina djur, men stoppades
av en älv, så full av hoppande lax att renarna
vägrade gå över.
Samerna blev tillfångatagna och fråntagna
sina vapen. De fruktade först för sina liv, men
fann sig sedan inbjudna till en festmåltid, varefter de eskorterades tillbaka till renhjorden,
38 katternö
Jafet Lindberg. Fick fullt med guldnuggets
i första vaskpannan.
Jafet Lindeberg med guldtackor och affärskolleger 1910. Han var då en av Amerikas rikaste män.
Michael A. Healy (1839–1904), legendarisk sjökapten i Alaskatrafiken, själsfrände med Sheldon Jackson.
floden. Där skulle renarna överlämnas till
militären och en del av djuren ytterligare föras
vidare till några renstationer.
Nordkalottens renar blev ett viktigt tillskott till den renstam som efterhand växte
fram i Nordamerika. 1902 förbjöd den ryska
tsaren försäljning av renar från Sibirien. Två
andra större renförf lyttningar – till New
Foundland och Baffins Island – gjordes från
Norge 1908 och 1921, då 300 respektive 620
djur och ett tiotal samefamiljer flyttade över.
Som mest, på 1930-talet, uppgick Amerikas
renar till över en halv miljon djur.
Av de 113 personer som avreste från Bossekop 1898 återvände enligt uppgift 24. En del
bosatte sig för gott i Alaska eller andra delar av
den nya kontinenten. Åtminstone 40 slog sig
på det som nästan alla andra i Alaska gjorde:
guldletning.
Erik Lindholm, skräddare som läste fel
på skylten och blev miljonär.
Lyckosamme Jafet
Sheldon Jackson (1834–1909), missionär, politisk
ledare och förgrundsgestalt i Alaskas historia.
som med indianernas hjälp föstes över älven.
I Dawson City mottogs samerna som hjältar. Guldgrävarna erbjöd 300 dollar styck för
renarna som slaktdjur. Men beslutet var nu
att renarna skulle föras vidare till Circle City,
drygt 300 kilometer längre ner längs Yukon-
Här börjar en ny historia, minst lika fantastisk
som renförflyttningen. Ett exempel bara: Jafet
Lindeberg.
Lindeberg, från Vadsö i nordligaste Norge,
ingick i expeditionen från Bossekop. Han saknade helt erfarenhet av renskötsel. Däremot
hade han ägnat sig åt malmletning och det
påstods att han anslutit sig till expeditionen
enbart för att få en gratisresa till guldlandet.
John Brynteson återvände till Sverige som
en förmögen man och ägnade sitt långa liv
åt välgörenhet.
Till sin förargelse kom Lindeberg inte till Klondike, utan skickades till renstationen Unalakleet
vid Nortonsundet på Alaskas västkust. Inte bara
det, hans utsågs av Jackson också att leda en ny
expedition till Sibirien för att köpa upp ytterligare renar.
Men så kom ett rykte att man hittat guld på Sewardhalvön en god bit norrut. På stående fot sade
Lindeberg upp kontraktet med Jackson och gav
sig i väg mot guldfälten.
Lindeberg slog sig ihop med två svenskar, John
Brynteson, som kommit till Alaska som evangelisk missionär, och Erik Lindblom, en skräddare som av misstag hamnat i Alaska. Misstaget
bestod i att Lindblom i San Francisco läst skylten
Sailors wanted som Tailors wanted. Eftersom han
var skräddare sökte han jobbet – och hamnade till
sin förvåning på ett valfångstfartyg.
Den 31 juli 1898 inledde de tre guldsökandet i en
liten bäck långt från närmaste bebyggelse. Redan
första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets. På 90 dagar, innan de måste avbryta för
vintern, hittade de guld för över 200000 dollar.
Detta blev början till bolaget Pioneer Mining
Company, det mest lukrativa i Alaskas historia
(intäkt 2 4 miljoner dollar). De tre guldgrävarna
blev snabbt berömda som ”The Three Lucky Swedes” (även om ju Lindeberg var norrman) och förorsakade en invasion av lycksökare till området,
bland annat en del av deras kolleger från Jacksons
expedition.
Samtidigt var detta inledningen till en utdragen rövarhistoria på högsta nivå. De amerikanska
guldsökarna ville inte acceptera att utlänningar
lagt beslag på de bästa bitarna. I juli 1899 hade 500
uppjagade guldgrävare samlats för att köra bort
svenskarna och lägga beslag på inmutningarna.
Aktionen avbröts först sedan en arméstyrka med
bajonetterna påsatta blandade sig i saken.
Sedan följde ett par år då politiker och affärsmän med olika metoder försökte komma åt inmutningen. Det hela utvecklade sig till en konspiration som de tre svenskarna knappast skulle
ha klarat om de inte haft råd att anlita de bästa
juristerna. Enbart arvodet till dem kostade 1,8
miljoner dollar.
svenolof karlsson
____________
Fotnot: Ett särskilt tack till K-G Olin, som har berättat
om denna episod och den spännande fortsättningen
om guldletarna i sin bok Alaska. Del 2. Guldrushen
(1996) (boken kommer i en ny upplaga inom kort). Andra viktiga källor är Sheldon Jacksons årsrapport för
1899 till den amerikanska regeringen, Introduction of
Domestic Reindeer into Alaska, Arthur S. Petersons
The Introduction of Domesticated Reindeer into Alaska
och Ørnulv Vorrens Samer, Rein og Gull i Alaska: Emigrasjon av Samer fra Finnmark til Alaska.
katternö 39
Dags för samarb ete
Karl Vilhjálmsson
Lokala energibolag inför stora utmaningar, säger överdirektör Esa Härmälä
De direktiv som är på gång från
EU-håll tillsammans med skärpt
inhemsk lagstiftning kommer
att öka kraven på energibolagen
ytterligare. Klarar de inte enskilt
de investeringar som behövs, gör
de klokt i att söka samarbeten,
säger Esa Härmälä, överdirektör
för energifrågorna på arbets- och
näringsministeriet.
D
et är inte så att han vill blanda sig i den
saken. Han är noga med att markera
att det är upp till bolagen själva att
besluta om sitt agerande.
”Kunderna är ofta nöjdast med de små bolagen. Men en förutsättning är att de klarar att
upprätthålla sin konkurrenskraft. Att kraven
skärps och investeringsbehovet ökar, det är
alldeles säkert”, säger han.
Esa Härmälä är, agronom till utbildningen,
är en tungviktare som tjänsteman. Bland meriterna finns uppdraget som ekonomiskpolitisk specialmedarbetare för statsminister
Esko Aho de svåra åren 1991–1993. Han kan
beskrivas som en av strategerna när Finlands
väg in i EU förbereddes. 1994–2006 var han
ordförande för MTK, alltså de finska lantbrukarnas riksorganisation.
En annan merit är från 1995, då Esa Härmälä
blev finsk mästare i konsten att debattera, i de
mästerskap som de finska modermålslärarnas
förbund vid den tiden arrangerade. En kompetens som kanske inte är att förakta när det
gäller att sy ihop energipolitiska paket.
Så vad gör Esa Härmälä i sitt jobb?
”Jag använder skattebetalarnas pengar för att
höja deras elräkning”, är den inledande beskrivningen, sagd med ett milt leende. ”Vi ansvarar här för rikets energipolitik, som samtidigt mer och mer är integrerad med europeisk
och global politik.”
Uppdraget är fundamentalt: ”Vi kan inte
upprätthålla en högklassig civilisation i det
här landet utan en väl fungerande energiförsörjning.”
40 katternö
Det som förändrats är att energipolitiken
numera i hög grad utformas i symbios med
klimat- och miljöpolitiken. Det som inte förändrats är grundmålsättningen: energipolitiken ska ge förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv och försörjningssäkerhet.
Det finländska systemet har en ganska klar
rollfördelning, när energipolitiken utformas.
En grundbult är förstås regeringsprogrammet. ”Alla respekterar det”, kommenterar Esa
Härmälä. ”men det är förstås så, som statsministern konstaterat, att de sex regeringspartierna inte har så stor gemensam nämnare.”
Två trender som styr
Vilka är energitrenderna just nu? Esa Härmälä lyfter fram särskilt två saker: boomen
för skiffergasen och den snabba ökningen av
intermittent el (det vill säga el som produceras
sporadiskt, som vind- och solkraft).
Med skiffergas, som med ny teknik (fracking) kan utvinnas relativt enkelt och billigt
och som finns i oerhörda mängder, förändras
förutsättningarna radikalt, inte minst för en
gemensam europeisk energipolitik. I Tyskland och Storbritannien har politikerna nyligen sagt ja till fracking, i Frankrike nej.
Logiskt sett kommer skiffergasen att pressa
ner elpriset, vilket alla aktörer kanske inte
välkomnar. Frågan är också vad skiffergasen
betyder för de sprickor som redan är tydliga
mellan EU-länderna i energipolitiken, till exempel mellan länder som vill gå i ledningen i
fråga om förnyelsebar energi och de som hellre
vill ligga några steg efter.
Vad gäller den enorma satsning på intermittent el som framför allt Tyskland gjort, så
innebär den många olösta frågor både tekniskt
och ekonomiskt. Till exempel behöver näten
och transmissionstekniken byggas ut mycket
kraftigt, för att ojämnheten i elproduktionen
inte ska leda till kollapser i elnätet.
”Andelen intermittent el har nu blivit så
stor, att de krav den ställer börjar styra hela
systemet”, säger Esa Härmälä.
Ett exempel på det gavs häromveckan, då
Polen och Tjeckien förklarade att de avser att
bygga in mekanismer som stänger av transmissionen från elnätet i Tyskland, när inter-
mittensen blir för stor. Man vill inte ta hand
om de problem som skapas av grannlandets
vindkraft.
”I viss mån förstår jag Polen och Tjeckien.
Man behöver balans i systemet. Det är inte en
önskvärd situation att vid ett strömavbrott
behöva förklara för en patient att operationen
fortsätter när strömmen är tillbaka.”
Esa Härmälä ger ett exempel. Julhelgen var
blåsig i Tyskland och vindkraften gick för fullt
med överproduktion av el som följd. Under en
period var elpriset negativt för elproducenterna, -56 euro per megawattimme (de fick alltså
betala för att bli av med elen), medan stödet till
förnybar energi samtidigt gav dem 53 euro per
megawattimme.
Den svaga konjunkturen
Till detta kommer ett stort allmäneuropeiskt
problem: den svaga konjunkturen, inklusive
dess politiska orsaker, som gör att investerarna tvekar.
”Med en osäker konjunktur och osäkerhet om vad energin i slutändan kostar, är frågan hur man med någon säkerhet ska kunna
prognosera prisutvecklingen, säg till år 2025.
Investerare vill ha fasta spelregler”, säger Esa
Härmälä.
Just nu har Finland ett av de mest generösa
systemen i världen för vindkraftsproduktion,
med en inmatningstariff som garanterar ett
fast elpris till producenten under tolv år, de
första åren 105,30 euro, från 2015 83,50 euro
per megawattimme.
Kan elproducenterna lita på att det här stödet ligger fast hela den utlovade tiden?
”Ja”, säger Esa Härmälä. ”Det är ett politiskt
beslut, och det är viktigt är att inte spekulera
om ändringar. Investerarna behöver ha tillit
till systemet för att vilja investera.”
”Förväntar sig elproducenterna stöd också
efter de tolv åren, då blir vi i det här ministeriet
dock bekymrade, eftersom stödet är avsett att
täcka investeringskostnaderna.”
Esa Härmälä konstaterar samtidigt att Finland inte hör till de blåsigare länderna. ”Vi kan
i det avseendet inte jämföra oss med till exempel den norska kusten eller de svenska fjällen.”
Överdirektör Esa Härmälä, född i Pusula,
skogsägare i Pemar och sommarstugeägare
i Lojo, i sitt tjänsterum i maktens centrum på
arbets- och näringsminsteriet i Helsingfors.
katternö 41
Liten eller stor?
Stora och små aktörer i energibranschen har
olika förutsättningar, inte minst i fråga om
kompetensförsörjning och finansiering. Vad
betyder detta inför de kommande utmaningarna?
”Vi har i Finland drygt 80 nätbolag i en
mångsidig struktur, och jag ser inga nackdelar
i det. Ofta är kunderna nöjdare med de små bolagen än med de stora. Det visades inte minst
efter de senaste stormarna, då de små bolagen
klarade restaureringsarbetet mycket snabbare.”
Att ett fyrtiotal av lokalbolagen nyligen
bildat en egen organisation, Paikallisvoima/
Lokalkraft, har Esa Härmälä inga närmare
synpunkter på.
”Jag vill inte ta ställning till strukturen för
hur bolagen bevakar sina intressen. Men vi
förväntar oss att intresseorganisationerna ger
tillförlitig information, visar samarbetsvilja
och utvecklar sin datakompetens.”
Detta sistnämnda nödvändiggörs framför
allt av de kommande regelverken för elnäten
i EU. Ett stort antal direktiv är under utarbetande för de smarta näten.
”Det är klart att det kan bli krävande för
många bolag att möta detta. Också inom förvaltningarna och affärsvärlden finns en frustration över EU-reglernas mängd och kvalitet.”
Det ’värsta’ exemplet
Energieffektiviseringsdirektivet är kanske
det ”värsta exemplet”, säger Esa Härmälä. På
ministeriet finns nu ett stort maskineri för att
förbereda implementeringen av detta, med arbetsgrupper och olika undergrupper som går
igenom hela fältet.
”Allt jag kan säga är att vi förbereder en lag
om energieffektivering och hoppas kunna
utforma lagen så att den inte bara innebär nya
ålägganden, utan inkluderar sådant som redan
är under planering och kanske även utfört.”
Om små bolag inte har egna resurser för
energieffektiviseringsåtgärderna och övriga
krav som kommer att ställas på dem, heter lösningen kanske samarbete. ”Vi vill inte undervisa bolagen i det avseendet, men det är klart
att de måste klara att behålla sin konkurrenskraft och förmåga att investera.”
Energieffektiveringsdirektivet beskrivs
ibland vara utformat utgående från de förutsättningar som gäller i Mellaneuropa, med
mer förtätad bebyggelse, varmare klimat och
andra byggtraditioner. Hur väl anpassat är direktivet för Finlands förhållanden?
”Vi måste ha en finländsk lag som förpliktar”, säger Esa Härmälä. ”Det räcker inte att
42 katternö
säga att vår situation är olik andras. Att vi är
storanvändare av energi innebär också ett
större ansvar. Det är också genom att visa att
vi tar ansvar som vi kan skapa ett visst manöverutrymme.”
Om man med en lag tvingar till energieffektivisering, är det inte en grundlagsfråga?
”Jag vet inte var gränsen går för hur mycket
som kan göras obligatoriskt. Vår filosofi är
dock att vi ska ge en tydligare juridisk grundval för det vi gör och det vi även har gjort så här
långt, så som frivilliga överenskommelser om
energibesparing. Det är dock alltför tidigt att
säga något definitivt om detta.”
På väg mot 38 procent
Temat bioenergi är särskilt intressant i Finland. Det politiska löftet är att 38 procent av
vår energiproduktion år 2020 ska klassificeras
som förnybar.
”Vi är i Finland på väg att möta detta”, kommenterar Esa Härmälä.
Att teori och praktik inte alltid följs åt visar
exemplet Alholmens Kraft, en pionjär i fråga
om bioenergi. Fortfarande efter tolv års drift
går det inte att få ihop tillräckligt med biobränsle, vilket tvingar till användning av kol.
”Vi har i Finland tillräckligt med råvaruresurser för det nationella målet, inklusive
restprodukter från industriprocesser. Och
dessutom torv. Men förstås handlar det också
om businesslogik och logistik”, kommenterar
Esa Härmälä.
Vad gäller torven borde användningen av
den kunna förenklas, anser han. Regeringen
är enig om att också framdeles, i 10–20 år,
med nuvarande kraftverkspannor använda
torv som energikälla på en nivå av minst 12–13
TWh, dessutom en torvreserv varje höst som
motsvarar 50 procent av årsbehovet.
Problemet nu gäller tillståndsprocessen.
Trots att regeringen fastställt ett klassificeringssystem för mossar, går proceduren för
långsamt, även för områden med låga skyddsvärden (0–2 på skalan 0–5), säger Esa Härmälä.
”Det här är ett problem som vi i Finland
har skapat själva. Myndigheterna borde inte
behöva använda resurser på mossar med låga
skyddsvärden. Men det är ju så att finländarna
gärna lämnar in besvär.”
Man har i branschen undrat om det produktionsstöd för skogsflis som infördes 2011, för
att vi ska nå 38 procent förnyelsebart 2020.
Varför skars det ned med en tredjedel från
början av detta år?
Esa Härmälä: ”Stödet är bundet både till
priset på utsläppsrätter och torvskatten. De
faktorerna påverkar alltså konkurrenskraften
för skogsflis. När torvskatten stiger, sjunker
därför stödet till flis. Denna fortsätter ändå
att vara att förmånligare alternativ. Om vi inte
skulle förfara på det sättet, skulle det bli fråga
om överkompensation.”
Kärnkraften kommenterar han med att
Olkiluoto 3 borde fås i bruk så tidigt som möjligt. ”Vi kan inte påverka den saken på ministeriet. Men Finland skulle behöva den här
elproduktionen redan nu.”
Att Fennovoimaprojektet förverkligas är
naturligt i och med att riksdagen fattat ett positivt principbeslut. ”Men det är investerarnas
sak att råda över detta.”
Karl Vilhjálmsson
Olika åsikter
Den nordiska slutkundsmarknaden, som enligt planerna ska förverkligas nästa år, har Esa
Härmälä en positiv hållning till.
Det han själv för på tal är frågan om faktureringsmodell. Danmark har redan beslutit om
en så kallad enfakturamodell och Sverige och
Norge har indikerat att de avser göra det. Modellen går ut på att elhandlaren ska fakturera
slutkunden också för dennes nätanvändning.
”Den här frågan har vi diskuterat med de
andra länderna. Vi har olika åsikter och behöver mer analys i saken”, säger Esa Härmälä.
”Jag är rädd för att enfakturamodellen leder
till att de som äger näten förlorar kundkontakten. När en kund drabbas av leveransproblem
eller andra problem relaterade till elnätet kan
den bästa modellen inte vara att kunden ska
ringa elförsäljaren”, säger Esa Härmälä.
”De små bolagen är viktiga. Om vi ger dem
en underordnad ställning, gör vi det svårare
för dem att göra ett bra jobb. Risken är att den
nordiska marknaden på sikt delas av de stora
aktörerna.”
”Också Peräkylän Sähkö [ung. Sidby El] behövs. Både vi och våra svenska kolleger anser
oss måna om dem. Men vi kommer till olika
slutsatser”, säger Esa Härmälä.
svenolof karlsson
Vi vill inte undervisa bolagen, men det är klart att
de måste klara att behålla sin konkurrenskraft
och förmåga att investera, och då kan det vara värt
att överväga olika typer av samarbeten, säger Esa
Härmälä.
katternö 43
Daglig jakt på
elförbrukningen
Kettukallio ger
säkrare elförsörjning
Johanna Forsman
Konsten att läsa
elräkningen
ENERGISK. För Annica Haldin har det blivit en sport att spara in på eluppvärmning genom att elda i spisen.
”Det är lätt att se resultatet när man dagligen kollar sin elförbrukning”, säger hon.
Med en iPad i ena handen och
en vedklabb i den andra håller
Annica Haldin koll på hushållets
elförbrukning. Hon ser nya
appar som en möjlighet att
öka kunskaperna om hemmets
elslukare.
B
land de kunder som redan fått fjärravlästa elmätare har det uppstått ett utbrett intresse att granska hushållets
elförbrukning per dygn.
”Det verkar vara lite av ett kvinnligt fenomen att hålla koll på hur mycket el man sparar
genom att elda i spisen. Åtminstone om får
tro kommentarer på Facebook”, säger Annica
Haldin som bor i egnahemshus i Jakobstad.
För hennes del började intresset i december,
när familjen fick påfyllning i vedförrådet och
hon ville se om vedeldningen i spisen verkli-
44 katternö
gen syntes på elförbrukningen. Hon gick in
på Jakobstads Energiverks webbplats, slog in
kundnummer och mätarnummer och vips
öppnade sig hushållets elförbrukning i olika
färgglada staplar.
”Nu kollar jag varje dag, det har blivit nästan
som en sport. Jag önskar att jag också skulle få
mina två söner intresserade.”
Slipper trista överraskningar
Kunskapen om familjens elförbrukning har
inte ändrat märkbart på livsstilen. Torktumlaren går som vanligt och hemmet är utrustat
med gängse underhållningselektronik.
”Vi släcker lampor när vi går ut ur rummet,
men annars är vi inte speciellt sparsamma.
Största skillnaden är att vi numera eldar i spisen varje kväll. Det är ju dessutom så mysigt.”
Den dagliga elkollen gör hon på sin iPad.
”Jag skulle gärna ha en app, så att jag slapp
■ Vem förstår egentligen vad det står på elräkningen? El grundavgift, el dagenergi, el nattenergi, överföringsgrundavgift, överföring dagenergi, överföring nattenergi. Och så skatt på det.
Ska det behöva vara så komplicerat? I Sverige har Enkla Elbolaget marknadsfört sig med
en avskalad modell på elräkningen. Där kan
kunden välja hur detaljerad eller odetaljerad
fakturan ska vara. På den enklaste modellen
står endast kostnaden för elförbrukningen,
momsen och totalsumman. ”Enkel matematik”
är bolagets slogan.
Är det här en modell för Katternöbolagen?
”Vi upplever att kunderna vill ha reda på vad
de betalar för. Också inom branschföreningen
rekommenderas att kunden får en detaljerad
faktura. Egentligen vinner ingen på att räkningen ser enkel ut. Det blir inte billigare bara för att
man slår ihop alla kostnader på en rad. Bakom
slutbeloppet ligger många matematiska uträkningar och en stor del av kundens elpris består
dessutom av skatt”, säger Seppo Tupeli, VD på
Herrfors Nät som ingår i Katternökoncernen.
■ Kettukallio elstation är inne på sin första vinter
och har uppfyllt sin uppgift helt enligt planerna.
”Den har avlastat de övriga två elstationerna
runt Ylivieska. Tidigare vintrar har Olmala elstation tidvis överbelastats när elförbrukningen i
trakten legat som högst. Det har varit en stor nytta
att ha ytterligare en reservmatningsstation under
de svåraste perioderna”, säger Seppo Tupeli, VD
på Herrfors Nät.
Tunga snölaster som ligger på ledningarna hör
till de största utmaningarna vintertid för Herrfors
Nät och andra nätbolag. Värst blir det när temperaturerna växlar snabbt så att is och snö samlas på
ledningarna. När vinden då rycker tag i dem ökar
risken för att de slår emot varandra och kortsluts
eller i värsta fall knäcks, med elavbrott som följd.
”Varje vinter uppstår sådana belastningar. Vi
är ute och inspekterar våra ledningar och försöker åtgärda isproblemen innan de orsakar skador.
Med flera elstationer har man bättre möjligheter att
hålla igång elförsörjningen vid elavbrotten. Områden som drabbas av elavbrott kan nu i de flesta fall
tillfälligt få reservmatning från andra stationer.”
Kettukallio elstation består av en 110 kV-anslutningsledning till Fingrids stamnät, en transformator och en 20 kV-elstation. Med en tredje elstation
kan de två äldre elstationerna Ylivieska och Olmala
också få nödvändigt underhållsarbete när säsongen tillåter.
Kettukallio elstation togs i bruk i maj 2012 och
Herrfors fortsätter arbetet med att bygga ut sidolinjer till och från Kettukallio elstation.
”Vi täcker Ylivieska från alla väderstreck nu och
kompletterar nätet med nya ledningar som förbättrar möjligheterna att reservmata också perifera
områden”, säger Seppo Tupeli.
Johanna Forsman
logga in varje gång. Eller åtminstone att jag
kunde ändra inloggningsuppgifterna till lösenord som är lättare att komma ihåg. Och
uppgifterna skulle gärna få finnas i realtid, i
stället för som nu, med ett dygns fördröjning.”
Hon ser också nya pedagogiska möjligheter
i tekniken att lära den unga generationen resursekonomi.
”En app för barn skulle vara ett bra instrument att från tidig ålder få en uppfattning om
energi och sparande. Den kunde användas i
dagisar och skolor.”
Den största nyttan med att logga in på sin
elmätare är ändå av privatekonomisk art.
”Nu kan man se ungefär hur stor elräkningen kommer att bli och på så vis undvika
obehagliga överraskningar. Det är ju surt att
få en räkning på 700 euro när man väntat sig
hälften.”
johan svenlin
ÖKAR VÄDERTÅLIGHETEN. Kettukallio elstation togs i bruk i maj 2012 och avlastar elstationerna Ylivieska
och Olmala. Alpo Pitkälä har varit projektledare för den nya elstationen.
Snart väljer
Fennovoima
reaktor­
leverantör
■ Fennovoima följer den ursprungliga tidtabellen och väljer leverantör för anläggningen
inom 2013. I offertskedet står valet mellan två
leverantörer, japanska Toshibas kokvattenreaktor och franska Arevas tryckvattenreaktor.
”Båda alternativen står för pålitlig teknologi. Vi vill ha ett bra kontrakt och därför gör
vi grundliga offertdiskussioner”, säger Stefan
Storholm, koncernchef för Katternö och styrelsemedlem i Fennovoima.
Förra året drog sig Eon ur Fennovoima och
nu pågår diskussioner med olika företag för att
utöka ägarbasen och få in mera kapital.
”Vi tog med Eon för koncernens kärnkraftkunnande och vi tar gärna in någon part som
har erfarenhet av kärnkraftsdrift. Vi diskuterar med flera och kan konstatera att det finns
många som är intresserade av att vara med i
kärnkraftsproduktion”, säger Stefan Storholm.
Han ser att behovet av kärnkraft kommer att
öka inom överskådlig framtid.
”Vi märker redan att importel blir svårare
att få tag på. Ryssland behöver sin el själva
och vattenkraften från Sverige och Norge är
väderberoende. Ett nytt industridirektiv kommer att skärpa utsläppen från 2016 och flera
kolkraftverk närmar sig åldersstrecket. Om vi
fortsättningsvis ska ha välfärd, hög sysselsättning och bedriva produktion här i landet
behöver vi tillgång på pålitlig basenergi. Då är
kärnkraft ett av de bättre alternativen .”
Nästa stora milstolpe för Fennovoima är att
lämna in byggnadstillståndet till statsrådet
sommaren 2015.
”Målet att starta kärnkraftverket på Hanhikivi år 2022 står fast. Det råder en bra stämning och den finländska ägarbasen är stabil”,
säger Stefan Storholm
K AT TE R N Ö
USA minskar
utsläppen mest
16
14
12
10
8
6
4
Bjørn Lomborg fotograferad på
Bella Center under klimatmötet i
Köpenhamn 2009.
■ Den internationella klimatpolitiken är ett gigantiskt misslyckande.
Enbart genom satsningen på skiffergas minskar USA sina koldioxidutsläpp dubbelt så mycket på årsbasis
som man sammanlagt åstadkommit
genom de internationella klimatförhandlingarna.
Det säger den danske statsvetaren
och statistikern Bjørn Lomborg, ad-
jungerad professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn, känd för böcker
som Världens verkliga tillstånd.
I en artikel i tidskriften Foreign Policy skriver han att den totala effekten
av de senaste tjugo årens klimatpolitik är en minskning av de globala utsläppen med mindre än en procent,
omkring 250 miljoner ton koldioxid
per år.
Ӏven om denna minskning kan
nås varje år under ett sekel, skulle
det reducera temperaturökningen vid
seklets slut med bara en hundradels
grad Fahrenhet”, det vill sägs ungefär
0,005 grader Celsius.
Finns något bra exempel på koldioxidminskning? Lomborg nämner den
teknik, fracking, som gör det möjligt
att utvinna skiffergas förhållandevis
enkelt och billigt. Tack vare skiffergasen kan man minska användningen av
kol, vilket redan nu har minskat USA:s
koldioxidutsläpp med omkring 500
miljoner ton på årsbasis.
”Samtidigt reducerar detta de
amerikanska konsumenternas årliga
energikostnader med 100 miljarder
dollar”, säger Lomborg.
Skatt på papper?
■ Ett nytt grepp för att skydda skogen togs nyligen av den svenska Naturskyddsföreningen genom ett förslag om en miljöavgift på 10 procent
på alla pappersprodukter.
Förslaget har utanför de egna leden inte mottagits med några stora
ovationer. Här en kommenterar av en
tidigare konsult i skogsindustrin:
I slutet av åttiotalet låg Naturskyddsföreningen bakom förbud
mot klorblekning vid tillverkning av
toalettpapper. Det gjorde papperet
mindre hållbart, vilket innebar att
46 katternö
folk tog flera skikt med papper när
de skulle torka sig i baken.
Skogsbolagen trodde att konsumenterna aldrig skulle acceptera den
försämrade kvaliteten, men såg samtidigt chansen till merförsäljning och
högre priser för miljövänligt papper.
Nu är det tre- och fyraskiktspapper
som gäller. Därför spolar hushållen
ner mer papper och träfiber i toaletten än någonsin. Och nu vill Naturskyddsföreningen beskatta det.
Rekordmycket
snö i december
2
1950
1955
1960
1965
Meteorologiska händelser
(Stormar)
1970
1975
1980
1985
Hydrologiska händelser
(Översvämningar,
jordskred)
1990
1995
2000
2005
2010
Klimatologiska händelser
(Extrema temperaturer, torka,
skogsbränder)
Stora väderkatastrofer globalt 1950–2011, enlig statistik från Munich Re.
Varifrån kommer
trendkurvan?
Diskussion har uppstått kring den försäkringsstatistik
som presenterats av Munich Re, världens största
återförsäkringsbolag. Hur ska man tolka trendkurvan?
■ Munich Re (eg. Münchener Rückversicherungs-Gesellschaft AG) finns
ofta med i de nätverk som agerar
inom energi- och klimatområdet (se
artikeln på s. 14–15).
Munich Re brukar också regelbundet citeras med påståenden om att
skadorna som följd av klimatförändringen ökat redan nu och kommer att
öka mycket mer i framtiden. Något
som tvingar fram högre försäkringspremier.
Bolagets egen statistik visar dock
att antalet katastrofer relaterade
till vädret avtagit från en hög nivå
på nittiotalet. Ändå har man lagt in
en trendlinje (den svarta linjen) som
visar en tilltagande ökning av katastroferna.
Tage Andersson, docent i meteorologi: ”Redan för ett par decennier
sedan uppträdde Munich Re:s representanter på meteorologiska konferenser och framförde sina farhågor
för kommande temperaturhöjningar.
Man flyttade helt enkelt en gausskurva över temperaturer lite åt höger, så
att man fick lite mer hetta. Detta väntades leda till exponentiell uppgång
av skadekostnaderna”, säger han.
Som sägs på annat håll i denna tidning finns inga bevis för tilltagande
extrema väderhändelser. I den mån
skadorna ökar beror det på att fler
drabbas, som följd av befolkningsökningen, och på att man bygger
samhällen på utsatta ställen.
Och ja, trendkurvan på bilden kan
inte stämma, det syns genast med
blotta ögat. Sedan 1995 är trenden
baserat på staplarna nedåtgående.
Rekord i kolkraft
■ Hela 1200 nya kolkraftverk är under planering i 59 av världens länder,
enligt World Resources Institute. 455
av dem planeras i Indien, 363 i Kina.
Kapaciteten i de nya kolkraftverken är sammanräknat omkring 1400
gigawatt. Koldioxidutsläppen från
de nya kraftverken är i samma storleksordning som de totala utsläppen
i dagens Kina.
Det här för oss in på ett mycket
farligt spår i klimatutvecklingen,
kommenterar Ailun Yang, som sammanställt rapporten.
■ Efter att i stort ha stått still
under höstmånaderna föll den
globala medeltemperaturen rejält
under december, enligt mätinstituten i storleksordningen 0,2 grader. Det betyder att den globalt
svagt nedåtgående temperaturtrenden sedan 2002 håller i sig.
För Finlands del var temperaturen i september och oktober i stort
genomsnittlig, medan november
blev varm och december kall.
Som alltid varierar vädret stort
över världen. Bland annat i Kina,
ett sjok över Centralasien ända
ner till Bangladesh och Nordamerikas nordöstra hörn har senhösten och början av vintern varit
kallare än genomsnittligt.
Delar av Australien och Antarktis och havsområdena norr om
västra Ryssland (Barents- och
Karahaven) var under motsvarande period varmare än genomsnittligt.
Globalt stämmer utvecklingen
med mönstret för den södra oscillationen i Stilla havet (El Niño,
som driver jordens globala temperatur uppåt, och La Niña, som
driver temperaturen nedåt). I
början av hösten rådde en svag El
Niño, men hade i mitten av januari
utvecklats i riktning mot La Niña.
Den arktiska havsisen avvek
den 20 januari från jämförelsevärdet (trettioårsperioden
1979-2008) med minus 888000
kvadratkilometer och den antarktiska havsisen med plus 672000
kvadratkilometer. Den antarktiska isutbredningen låg över genomsnittsvärdet under hela 2012.
Kloten visar månadens temperaturavvikelse från medeltalet
1998–2006. Illustrationerna har
gjorts av professorn i fysisk geografi Ole Humlum. På grund av ett
datahaveri hos dataleverantören
GISS har vi inte hunnit få med temperaturklotet för december.
September
C°
14
13
12
11
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
–1
–2
–3
–4
–5
–6
–7
–8
–9
–10
–11
–12
–13
–14
■ Har det blivit mer eller mindre snö på vintrarna under
de senaste decennierna? Illustrationen nedan visar
avvikelsen från normalvärdet för snötäcket över norra
hemisfären under decembermånaderna åren 1966–2012.
Jorden hade alltså i december 2012 mer snö på norra halvklotet än någon
annan decembermånad under de senaste 47 åren. Den snötäckta ytan var
ungefär 3,5 miljoner kvadratkilometer större än genomsnittligt. Motsvarande
siffror för januari och februari månader visar ett snötäcke över det genomsnittliga alla de senaste fem åren.
Nollvärdet är genomsnittet av snömängden 1971–2000. Källa: Rutgers University, Global Snow Lab.
GISSA
KURVAN
Avvikelser i snöläget på norra hemisfären 1966–2012
Oktober
Miljoner kvadratkilometer
TRENDER
Rejält kallare
i december
Antal
November
Skiffergasen i världen
■ Ännu för två år sedan var skiffergas
inget stort ämne. I dag beskrivs skiffergasen som något som förändrar
energiagendan i grund globalt. Anledningen är den teknik som utvecklats,
fracking, som gör utvinningen relativt
enkel och framför allt lönsam.
Många miljöorganisationer har
protesterat mot fracking, men i fjol
gav president Barack Obama sitt
fulla stöd till tekniken. På kort tid har
priset på naturgas i USA fallit med
två tredjedelar. Även Storbritannien
och Tyskland har nu gett grönt ljus
för fracking.
Kartan visar förekomsten av skiffergas och skifferolja (röd färg) i
världen. Som synes har Finland ingen
skiffergas, vilket hör ihop med att vår
berggrund är så gammal.
Den oerhörda mängden skiffergas
i världen bidrar till att pressa energipriserna nedåt och förändrar också
världspolitiken, bland annat för att
USA inom kort väntas bli kvitt sitt
beroende av importerad olja.
katternö 47
FRÅGA JALLE
Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fi
Nyttoskidåkning
Svenolof Karlsson
Varför är koldioxid­kurvan
så jämn?
Koldioxidökningen i luften visar en väldigt jämn kurva sedan man började
mätningarna på 1950-talet. Borde inte kurvan ha en annan profil, om koldioxidökningen beror på människan? Utsläppen från industrisamhället har
ökat enormt sedan femtiotalet, borde då inte ökningstakten tillta allt mer?
Jalle: Jämför atmosfären med att man häller vatten i ett glas. Om man hela tiden
häller lika snabbt (lika mycket vatten per minut), ökar nivån linjärt med tiden.
Om man konstant ökar mängden man häller per minut (linjärt), ökar ytan med
tiden snabbare och snabbare (ytan versus tiden kröker uppåt som en andra
gradens parabel). Jämför man med koldioxidhalten i atmosfären (utsläppen
ökar), borde alltså kurvan för halten versus tiden kröka uppåt. Men det gör
den inte, den är linjär.
Det beror på att ökad halt koldioxid i atmosfären ökar den hastighet med
vilken koldioxid upptas av hav och växter (koldioxidsänka). Jämför det med
att man borrar ett hål i bottnen på glaset. Ju högre vattennivå det blir i glaset,
desto snabbare strömmar vattnet ut och nivån stiger endast linjärt och kröker
inte uppåt. Precis som om man hällde lika mycket vatten per minut i ett glas
utan hål i bottnen.
Om människans utsläpp slutar öka (så att utsläppen är lika stora varje år),
kommer atmosfärens halt av koldioxid (vattennivån i glaset) att börja sjunka
ända tills jämvikt inträder vid den nivå då allt man släpper ut absorberas (allt
nytt vatten som hälls i strömmar ut).
Vilken nivå som atmosfärens koldioxidhalt ställer in sig på, om vi i framtiden
får konstanta utsläpp per år, beror på vilken nivå dessa kontanta utsläpp har.
Sot på isen på sydsidan av Vatnajökull, Islands största glaciär, sommaren 2012.
■ I Åbo ser man sällan unga människor som
skidar. Staden är känd för dåliga snövintrar,
men den två kilometer långa konstsnöbanan
i Runosbacken är oftast i skick. Där kretsar
hundratals skidåkare varje dag runt och runt,
de flesta hurtiga gubbar som skejtar så svetten lackar med pulsmätare och märkesjacka.
De vet berätta om hur många varv de åkt och
hur snabbt, vilket verkar vara ett mått på manligheten.
Ibland är snöläget så bra att tjugokilometersspåret bakom flygfältet kan
användas. Men spåret måste nästan vara av samma klass som i Lappland
för att (mest äldre) människor ska våga sig ut på söndagsutfärd. Om banan
bara är i halvbra skick är jag oftast ensam som använder den. Men att
under flera timmar höra fågelsången, andas den friska luften och slippa
se hurtbullar kompenserar för ett isigt spår.
Som skidåkare (och annars också) anses jag därför vara lite originell. Det
beror kanske på att jag som barn var van att skida till skolan i Nykarleby
längs esplanaden utan att det fanns maskinpreparerade spår.
En måndag morgon nu i december hade jag ett möte inbokat med en
(viktig) kapitalist på jobbet. Det hade vräkt ner snö hela veckoslutet. När
jag kom ut på hemtrappan (i vit skjorta och slips) hade snöplogen blockerat min is- och snötäckta bil, bussen hade just gått, och cykelåkning var
absolut inte att tänka på. Taxicentralen svarade inte, många andra var i
samma situation den morgonen.
Goda råd var dyra, det gick inte an att min gäst skulle behöva vänta.
Men då fick jag syn på mina skidor. Raskt på med skidkängorna och så bar
det iväg! Skejtade längs Dragonvägen och plöjde genom Kuppisparken.
Vad är aerosoler?
Vad är aerosoler? Har de en värmande eller nedkylande effekt?
Jalle: Aerosoler är små partiklar som är blandade i
en gas. Partiklarna kan endera vara fasta eller flytande, och aerosolen innefattar både gasen och
partiklarna. Exempel på aerosoler är rök, dimma
och luftföroreningar.
Vita luftföroreningar som sulfater (från svavel
som ingår i bränslen) anses kyla klimatet genom att
de reflekterar bort solljus, ett slags spegeleffekt.
Svarta föroreningar (sot) värmer genom flera
olika mekanismer. De absorberar värmestrålning
som kommer från jordytan och hindrar den från
att gå vidare ut i världsrymden. Sot i luften absorberar även inkommande solenergi effektivare än
jordytan.
Men den viktigaste mekanismen, som ofta glöms
bort, är att svart sot kan öka issmältningen på norra
halvklotet sommartid. Otroligt små mängder sot i
snön gör att solstrålningen inte kan reflektera ut,
48 katternö
utan sotet ”bränner” snöytan. Om inte snön/isen
smälter bort fullständigt, finns samma sot kvar
nästa år och adderas till sot som tillkommit under
vintern.
Se själv vad som händer om du sprider lite sot
på snödrivan i mars! Själv kollade jag glaciärkanten vid Matterhorn i Schweiz under sensommaren.
Kolsvart och smutsig is hundratals meter upp från
glaciärens nedre kant! Och solen gassade.
Alldeles nyligen kom en rapport (“Bounding the
role of black carbon in the climate system: A scientific assessment” i Journal of Geophysical Research
– Atmosphere) om att sot i atmosfären har dubbelt
så stor uppvärmande effekt som man beräknat tidigare. Det gör i så fall de svarta aerosolerna till
den viktigaste enskilda temperaturhöjande faktorn
efter koldioxid.
Eftersom aerosolerna är kortlivade i atmosfären,
är en effektiv metod för att minska dem att rena
avgaserna från dieselmotorer och röken från träoch kolförbränning.
Finns ädelmetaller
i elmätarna?
Hur mycket energi
produceras vid kroppsarbete?
Finns det ädelmetaller i de nya digitala elmätarna? Om så är fallet, vilka är de?
Janne Andersson
Hur mycket energi producerar man med kroppsarbete? Jag hörde att energin
bara räcker till att hålla en vanlig glödlampa lysande.
Jalle: Med frågan avses antagligen sällsynta
jordartsmetaller, och svaret är då ja. I alla digitala
moderna instrument som kameror, GPS, telefoner,
elmätare etc. finns många olika sällsynta metaller.
Världens största producent är Kina, som dock tar en
stor del av mineralerna från Afrika medan metall­
utvinningen sker i Kina.
Listan på metaller är företagshemligheter, men
man kan utgå ifrån att största delen av de kommersiellt sålda metallerna förekommer i alla digitala mätare. Se till exempel länken: http://www.
guardian.co.uk/commentisfree/2008/dec/25/
congo-coltan.
Jalle: Enligt en uppgift kan människan uthålligt utveckla omkring 100 watt vid
kroppsarbete. Jag gjorde den här kontrollberäkningen:
En person som arbetar ganska hårt behöver föda som innehåller 2900 kcal/
dag. Av dessa åtgår 1900 kcal/dag till att upprätthålla kroppsfunktionerna,
alltså återstår 1000 kcal/dag för arbete. Detta är 4187 kJ/dag = 4184 kWs/dag
= 1,16 kWh per dag. Uppgiften stämmer alltså.
1,16 kWh under ett dygn blir en medeleffekt på 48 watt. Som nämns i frågan
räcker det precis för att hålla en glödlampa lysande dygnet runt. Med gällande
elpris kostar 1,16 kWh ungefär 10 cent. Det ger ett bra mått på vad den tekniska
utvecklingen är värd.
Sedan ner längs Gertudsgatan (där jag raskt körde om några bilar som
hade problem i snön) och över Tavastgatan, varefter jag stakade till jobbet
längs Biskopsgatan. Folk log roat åt mig och en man skrek ”hyötyhiihtoa!”
[nyttoskidåkning] och skrattade.
På Biskopsgatan stod en radiotös med mikrofon. Hon gjorde reportage
om stadens dåliga snöröjning. Jag flåsade något om att jag förstår att de
inte hinner överallt, stack skidorna i snödrivan och hann i tid till mötet.
Min skidtur kommenterades inte endast i riksradion, utan även i världstidningen Åbo Underrättelser.
Även följande dag skidade jag till jobbet, men därefter var gatorna och
trottoarerna sandade. Är det en helt omöjlig tanke att man skulle låta en
remsa vara osandad, för att användas av skidåkare och folk som åker
sparkstötting? Man är säkert är rädd för att fotgängare ska halka och
bryta lårbenshals och handled. Men varför måste sanden vara så vass
och grovkorning att gör hål på cykeldäcken?
jarl ahlbeck
katternö 49
Johanna Forsman
Johanna Forsman
Tandem­
pump för
fjärrvärmen
JAKOBSTADS ENERGIVERK
VÄXANDE ELBEHOV. Leif Kronqvist
har varit med om att installera den
nya parktransformatorn i Forsby.
Ny parktransformator
i Forsby
ESSE ELEKTRO-KRAFT
■ Ny bebyggelse och expanderande
jordbruk har gjort det nödvändigt att
stärka näten i byn Kuoppala i Alahärmä och i Forsby i Pedersöre.
”Vi har placerat en parktransformator närmare elförbrukningen i
Forsby och ersatt en del luftkablar
med nya jordkablar för att ge nya
elkunder en säker elförsörjning”,
förklarar Ove Lövholm, nätbyggnadschef på Esse Elektro-Kraft.
Projektet i Forsby inleddes hösten
2011 och avslutades i december 2012.
I Kuoppala ökar elförbrukningen i
och med att en gård expanderar och
ökar automatiseringsgraden.
”Nätet var inte tillräckligt starkt för
ett lokalt växande elbehov och därför
har vi dragit nya kablar och installerat en större transformator”, berättar
Ove Lövholm.
Ett liknande projekt planeras nu
i byn Palokangas i Kortesjärvi, där
nätet håller på att bli utdaterat och
transformatorn för liten.
■ Nordanvägens pumpstation ska
få uppbackning av en ny pumpstation
invid Alholmsvägen. Lagom till uppvärmningssäsongen 2013–2014 ska
den nya pumpstationen tas i bruk.
”Det kommer att ge ett bättre tryck
för fjärrvärmen, framför allt till de
sydvästra delarna av staden”, säger
Hans Rundell, chef för fjärrvärmeavdelningen på Jakobstads Energiverk.
Fjärrvärmen från Alholmens Kraft
skulle räcka till för en utbyggnad av
nätet. Samtidigt börjar många ägare
av 1970-talshus se slutet på oljeeldningseran.
”Flera av stadens egnahemshusområden är vita fläckar i fjärrvärmenätet, men i varje utbyggnad måste
investeringskostnaderna balanseras
mot antalet nya abonnenter.”
Alla hus som är högre än två våningar i staden och så gott som
samtliga stadens fastigheter är anslutna till fjärrvärmenätet. Årligen
tillkommer 40–50 nya kunder. En av
de nyare kunderna är KWH som avvecklat sin oljepanna och övergått till
fjärrvärme.
Johanna Forsman
FÖRDELAR VÄRME. Hans Rundell
och Ronny Forsman har sett till att
även Nordanvägens pumpstation för
fjärrvärme har fått en upprustning.
50 katternö
FAKTURAREFORM. En kall vinter kan
ge en överraskande hög elfaktura,
konstaterar Åsa Hagnäs.
Snart slut på
utjämningsfakturan
KRONOBY ELVERK
■ Kunderna i Kronoby kommer under våren för första gången att få
sina elräkningar baserade på verklig
förbrukning, i stället för som tidigare
enligt en uppskattad förbrukning.
Från januari 2014 säger lagen att alla
landets elbolag måste ha övergått till
fjärravlästa mätare och fakturering
enligt verklig förbrukning.
”Vi ligger före tidtabellen med
mätarinstalleringen och är därför
beredda att övergå till verklig förbrukning också i faktureringen. Alla
kunder kommer att få information
om förändringen, säger Åsa Hagnäs,
ekonomichef på Kronoby elverk.
Hon ser både för- och nackdelar
med det nya systemet. En nackdel är
att fakturan varierar stort under året,
beroende på att kölden under vinterhalvåret orsakar större elförbrukning
för de flesta husägare. Fördelarna är
att kunderna får lättare att överblicka
hushållets elförbrukning.
”Ett extra värmeelement som går
för fullt hela tiden syns på elräkningen”, säger Åsa Hagnäs.
Johanna Forsman
Mer ström
från älven
Elkartan blir
heldigital
Esse Elektro-Kraft
NYKARLEBY KRAFTVERK
VETELIN SÄHKÖLAITOS
Tel. växel: 020 766 1900
■ Det är svårt att få tillstånd för ny
vattenkraft i Finland, men i slutet
av 2012 godkändes en utbyggnad
av vattenkraftverket i Nykarleby
centrum. En ny turbin på 1,5 MW kan
inrymmas på den plats i dammen som
i tiderna reserverats för stockflottning. Bara fem år efter att det nuvarande kraftverket stod klart slopades
stockflottningsstadgan för Lappo å.
Redan 1926 startade det första
kraftverket på 0,5 MW på samma
plats. På femtiotalet ökades effekten till 1 MW och på 80-talet byggdes
det nuvarande vattenkraftverket på
4,5 MW.
”Den nya turbinen kommer att öka
vår vattenkraftsproduktion med cirka 15 procent, men den stora fördelen
är att vi med två turbiner får en större
driftsäkerhet”, säger Tony Eklund, VD
på Nykarleby Kraftverk.
Under 2013 görs upphandlingen
och val av turbinleverantör och året
därpå installeras det nya kraftverket.
”Projekt som det här är långsiktiga
och i slutet av 2014 hoppas jag att den
nya turbinen ska börja generera el”,
säger Tony Eklund.
■ Jussi Leppäniemi känner snart elnätet i Vetil som sin egen ficka. Sedan
april har han ägnat en stor del av sin
arbetstid åt att gå ute i terrängen och
mäta upp och märka ut alla elkablar,
transformatorer och ställverk som hör
till Vetelin sähkölaitos ansvarsområde. Informationen lagras nu digitalt i
stället för i det gamla pappersarkivet.
”En del områden hade redan skannats in från gamla papperskartor,
men tillförlitligheten är inte den bästa
när originaldokumentets resolution
är låg”, säger Jussi Leppäniemi.
Han inventerar samtidigt materialet ute i terrängen och kan ange
exakta koordinater till montörerna
om exempelvis lutande stolpar som
behöver åtgärdas. När alla 20 kV- och
400 V-ledningar är uppmätta nästa år
kommer han att ha gått cirka 400 km
längs linjerna med en specialmätare
i handen.
”När det är gjort kommer vi att ha
en bättre översikt över nätet. Tack
vare dataprogrammet kan vi se när
enskilda delar av nätet installerats
och det blir lättare att planera förebyggande underhåll”, säger Jussi
Leppäniemi.
Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023
Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen)
Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh
Johanna Forsman
TILLVARATAR ENERGi. Från slutet
av 2014 väntas älven i Nykarleby ge
mer vattenkraft, när nya turbinen är
installerad.
■ Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi,
PÅ KARTAN. ”Det blir allt viktigare
att ha exakta koordinater på linjerna
när allt fler luftkablar ersätts med
jordkablar”, säger Jussi Leppäniemi.
Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911
Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb
www.eekab.fi
VD Ingvar Kulla
Herrfors
■ Levererar el till Maxmo, Oravais,
delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska
Kunder: 15 000 • Årsleverans: 338 GWh
Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad),
(08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby),
ELÖVERVAKARE. Sami Kuusisaari
och Mikael Sundström ser till att
rapporteringen flyter både inom
Herrfors Nät och ut till elbolagen.
Ny duo
övervakar nät
och balans
HERRFORS
■ Katternökoncernens gemensamma resurser har förstärkts i och med
att Sami Kuusisaari och Mikael Sundström rekryterats. Sami Kuusisaari
ansvarar för balanshanteringen mellan Herrfors elnät och aktionärsbolagens elförsäljning.
”När rapportering av elförbrukning
görs i timvärden blir det allt viktigare
med en detaljerad och kontinuerlig
kommunikation mellan nätverksamheten och elförsäljningen”, säger
Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät.
Elnätet får allt fler fjärrstyrda enheter, allt från frånskiljare till transformatorer. Det sätter också högre krav
på automationsövervakning och den
biten tar Mikael Sundström hand om.
”De fjärrstyrda enheterna övervakas av Katternökoncernens gemensamma driftcentral, som är bemannad dygnet runt och finns i Jakobstads Energiverks utrymmen. Mikael
utvecklar och koordinerar systemet”,
berättar Seppo Tupeli.
385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv)
Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais,
VD Stefan Storholm
Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375
(Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad),
(08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi
Jakobstads Energiverk
■ Levererar el till Jakobstad, Larsmo
och Sandsund i Pedersöre
Kunder: 15 427 • Årsleverans: 278 GWh
Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079
VD Ole Vikström
Fakturafrågor: 786 3448
www.jpenergy.net
Kronoby Elverk
■ Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre
och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh
Tel. växel: 824 2200
Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005
VD Carl-Johan Kronström
Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld
www.kronoby.fi/elverk
Nykarleby Kraftverk
■ Levererar el inom staden Nykarleby
Kunder: 4 900 • Årsleverans: 110 GWh
Tel. växel: 785 6111
Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520
Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251
VD Tony Eklund
www.nykarlebykraftverk.fi
Vetelin Sähkölaitos
■ Levererar el till Vetil
(utom Polso, Kivikangas och Nykänen)
Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh
Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600
Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali
www.vetelinsahkolaitos.fi
VD Juha Kauppinen
katternö 51
MIN ENERGI
Röster om personliga kraftkällor
en
st nu ligger på
Mina tankar ju
och
e
tr
ska göra om
prestation jag
t
at
tens vila för
ett halv t år. Hös
en
r varit tung, m
bli frisk igen ha
in
rg
ne
-e
mak av OS
jag fick en förs
sommaren.
i London förra
att
16 kommer jag
Sommaren 20
er
l på 3 000 met
springa OS-fi na
r
ha
mina tankar
hinder i Rio. I
ga
loppet hur mån
jag redan gjort
lst. Jag är i mitt
gånger som he
dlar
. Energin spru
livs bästa form
ra
g vill bara hö
inom mig och ja
är
on kurrenterna
startskottet. K
itt
m
er
jag spring
otydliga, men
ål.
mmer först i m
eget lopp och ko
ett
h
uter om tre oc
Nio viktiga min
halv t år.
n
Sand ra Eriksso
er
nd
hi
er
et
3 000-m
VI JOBBAR FÖR REGIONENS ENERGI