kundtidningen

3•2012
KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK
Miljöexemplet
Talvivaara
Hundliv på
pensionatet
Janina
prövar
vingarna
När telefonen kom till byn
Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors,
Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk,
Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos.
Tre frågor
Innehåll
n Lars Rosenblad är kom-
Katternö debatt 4
munikationsföretagare och
ägare av familjeföretaget
Mantra Communications.
Han har 25 års erfarenhet av
journalistik, bland annat som
chefredaktör för Vasabladet.
Kunskaperna om energi­
branschen är inte de bästa.
Vad borde man göra åt
­saken?
Vissa centrala grupper som
politiker, journalister och lärare har i genomsnitt dåliga kunskaper både om teknik, natur­vetenskap och ekonomi. Därför
är det så svårt att sprida rationell kunskap om energibranschen. Det blir inte bättre av att energibolagen traditionellt
har varit slutna och dåliga på att kommunicera.
Den enda lösningen är att branschen själv tar ansvar och
kommunicerar tydligt och öppet. Den här tidningen är ju ett
gott exempel på hur ett energibolag kan jobba för att förbättra
folks kunskaper om det vill.
I energibranschen är det mycket tal om den politiska ris­
ken. Man drar sig för investeringar därför att nästa re­
gering kanske ändrar förutsättningarna för kalkylerna,
till exempel i fråga om naturgas, torv, vindkraft. Hur ser
du på det?
Osäkerhet är alltid värre än en risk som man kan kalkylera, se
bara på eurokrisen. I Finland kommer den politiska risken att
vara stark så länge som vi har tre ledande partier, varav två
behövs för att bilda stommen i regeringen. Utfallet kan vara
väldigt olika beroende på vilka av de två stora som bildar par.
Energibranschen måste gå bakom dagspolitiken och förstå
de megatrender som driver utvecklingen. Dem kan politikerna inte rå på oberoende av vad de hittar på. Enligt framtids­
forskarna drivs utvecklingen av fem globala mega­trender:
klimatförändringen, befolkningsförändringen (åldrande,
befolkningsökning, mångkultur), globaliseringen, digitaliseringen och upplevelseekonomin.
Vad betyder livskvalitet för dig?
Att kunna göra ungefär det jag vill och inte behöva slösa tid på
oväsentligheter. Jobba med intressanta kunder och ha tid att
vara med familjen. Vara i balans fysiskt, psykiskt och socialt.
Livet levs lokalt
A
Miljöexemplet Talvivaara 6
Vad aluminium är bra för 12
Knatterö: Jorden går inte under 20
Framtidens flygare 22
Skapande galenskap 28
Karl Vilhjálmsson
Livet på hundpensionatet 30
När telefonbossarna bråkade 36
Över berg och dal på
Island drar en ’motorväg’
för el fram. Sidan 12.
Bra när det blåser 44
Lokalbolagens triumf 46
Katternö 3 • 2012 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad,
tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, [email protected], www.katterno.fi
Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, [email protected]
Projektledare Annika Lillkvist Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media,
www.storkamp.com, Johan Svenlin, Susanne Strömberg, Sonja Smedlund,
Sara Jungersten Layout Studio PAP / Glenn ­Nylund, Annika Lillkvist, Janne Nylund
Pärmbild Johanna Forsman Tryck Forsberg 2012
2 katternö
lla vill ha en ren och oförstörd natur. Alla vill ha blomstrande företag som sysselsätter människor med meningsfulla arbetsuppgifter.
Ingen vill ha naturförstörelse. Ingen vill ha konkurser och förlorade
arbetstillfällen.
Ändå vet vi att båda företeelserna är reella. Mänsklig aktivitet innebär
ibland påverkan på naturen. Företag tvingas ibland stänga och avskeda
folk.
Den svåra frågan är den när det finns ett samband mellan de två företeelserna. Om naturen skadas på grund av en verksamhet som ger människor deras försörjning, och om dessa människor förlorar sin försörjning
om verksamheten stoppas av miljöhänsyn, hur ska man välja då?
Och hur ska vi resonera om det blir så att
företag slutar investera här hemma och i
stället gör det utomlands, där miljöreglerna
är mindre stränga? Är det i så fall ens en
vinst för miljön?
För människor i samhälleligt uppdrag,
som politiker som tjänstemän, gäller till att
börja med en sak: att försöka se hela bilden.
Vad är fakta och vad är föreställning? Vad är
önsketänkande och vad är hotbilder? Vilken
legitimitet har de som yttrar sig och ställer
krav?
Vi möts hela tiden av bilder som är så
starka att de riskerar ta överhanden över
fakta och proportioner. Är naturen skör eller urstark? Är det att våldföra
sig på Moder Jord att öppna en gruva? Eller är malmen i berget något att
tacksamt ta emot som en naturens gåva?
Tyvärr är det inte så enkelt att man alltid kan gå en medelväg. Ibland
har den ena mer rätt än den andra. Ibland kan båda ha rätt, i varje fall
från sina utgångspunkter. Ibland har båda fel.
I den här tidningen beskrivs gruvprojektet i Talvivaara, som framför
allt av media i huvudstaden fått mycket negativa rubriker. När man lär
känna fakta i målet tecknar sig emellertid en komplex bild med många
ingredienser.
Här finns stora möjligheter för att hållbart utveckla en näringsgren
som kan utgöra en stomme i ett starkt lokalsamhälle. Här finns också
­viktiga miljöaspekter, som bör hanteras med den bästa kända sakkunskapen och med öppenhet och dialog gentemot framför allt dem som
faktiskt bor i området.
Fundamentalism är aldrig rätt. Människan ska inte kunna exploatera
naturen ohämmat. Men naturen kan inte heller skyddas från människan
till varje pris. Naturen har ett värde och människans strävan till ett drägligt liv har ett värde.
Inom Katternögruppen är ett utgångsvärde att livet levs lokalt. Vårt
ansvar är att analysera saker med den utgångspunkten. Det innebär att
använda sig av de möjligheter som lokalt ges att utveckla näringslivet
och skapa arbetsplatser och livskvalitet. I detta ingår givetvis att ta
­ansvar också för miljön.
Vad är lagom
miljövård?
n Sari Rita:
n Olli Rita:
”För oss handlar det
om att sortera hushålls­
avfall, föra tidningar,
metall och glas till
återvinning. I vårt hus
som håller på bli klart
har vi just installerat
bergvärme. Det är
lagom, tycker jag.”
”Vi använder bara energi­
sparlampor och ledljus
hemma, men som elingenjör misstänker jag att
det egentligen inte är mer
miljövänligt. Produktionen av energisparlampor
är mer komplicerad än för
glödlampor och därmed
belastas miljön i detta
skede desto mer.”
n Kari Suvanto:
n Alpo Perttunen:
”Att inte använda bilen
i onödan och inte ha
på bastun så länge. Jag
har del i en stuga i Ylläs
och där ska det vara
skogsmark kring stugan.
Men man kan fråga sig
hurudan miljövård det
är när blåbärsriset som
planteras ut på rulle
hämtats från en annan
skogsplätt.”
”Att se till att plantera
nya träd där vi hugger
ner och att inte låta
kalhyggena bli för stora.
Själv försöker jag använda
de fordonsbränslen som
anses vara mest miljö­
vänliga. Att helt låta bli
att använda bränslen är
däremot inte realistiskt
i dagens värld.”
peter boström
Styrelseordförande, Katternö Ab
katternö 3
K AT TE R N Ö
DEBATT
Ännu en klimatskandal
in i två delar: när jag var energikonsument och när jag var energiproducent. Det mentala avståndet mellan
dessa två kan vara långt.
Energikonsumenten tänker sällan
på hur man säkerställer att energin
finns till hands och att den är av god
kvalitet. Så var det också för mig som
energikonsument. Mitt ansvar var att
hålla eldistributionsnätet i bra skick.
När jag i stället blev energiproducent, så öppnade sig en helt ny värld.
Till kraftverket anlände flis, torv och
andra bränslen och genom att förbränna dem skulle vi producera ånga,
el och tryckluft åt fabriken.
Att driva ett kraftverk är något helt
annat än att använda energi. Kraftverket är i gång dygnet runt, och om
någon del av processen inte fungerar
så störs alltihop och ofta måste man
stänga hela anläggningen. Processen
kan störas till exempel av ett elektroniskt kort som kostar några tior, en
pump som kostar hundratusentals
euro eller brister i vattenreningen.
Därför måste processen övervakas
dygnet runt.
Rapporteringen utgör ett långt
eget kapitel. Rapporterna görs
framför allt för myndigheter som
ELY-centralen, Miljöcentralen, Energimarknadsverket och tullen, men
också för den egna organisationen
och branschen.
Det här har en betydande sysselsättande effekt. I rapporteringen
ska bränslemängden framgå, i laboratoriet mäter man utsläpp och fukthalt. På basen av det kan man räkna
ut mängden koldioxidutsläpp, som
rapporteras månatligen. Andra utsläppskomponenter mäts också och
rapporteras. Man tar prov ur askan
och analyserar och rapporterar dem.
Vidare rapporteras mängden producerad värme och el och olika sorters verkningsgrader. Anläggningar
som använder mycket vatten måste
4 katternö
Som chef på energibolaget i Vetil har jag en viktigare roll än någonsin i mitt
yrkesliv, säger Juha Kauppinen.
rapportera vattenanvändningen.
Handeln med utsläppsrätter har orsakat mycket huvudbry. Dels ska man
ansöka om utsläppsrätter, dels göra
utredningar kring dem.
Även kraftverken i sig kräver myndighetskontroll. Apparater som är
utsatta för tryck, såsom pannan, delar av ångsystemet och vatteninmatningssystemet hålls under ständig
uppsikt och kontrolleras regelbundet av myndigheter. Samma gäller
användning av jord- eller flytgas.
Vidare används i kraftverken kemikalier som kräver ständig uppsikt.
TUKES gör med jämna mellanrum
kontroller, där man går igenom allt
som kan orsaka fara. En viktig uppgift
handlar om kartläggning av brandrisker. Alla kraftverk innehåller bränslen
i form av gas, i flytande eller fast form.
Nyligen kom jag till elbolagsvärlden. Jobbet blev betydligt bredare
och samtidigt mindre intensivt.
Grundtanken med mitt nya uppdrag
ligger nära grundtanken med mitt
första jobb inom industrin, för nu tar
jag åter ansvar för att elen når fram
till användarna och att den håller
kvaliteten.
I teknisk mening är min arbetsbild
likadan som på kraftverket: jag planerar kraftverkets drift, utveckling
och rapportering och anskaffar råvaran. Det betyder att säkerställa tillgången på el. Skillnaden mot att jobba på kraftverk är att rapporteringen
är mycket enklare. Vi har i Vetil förstås
två egna vattenkraftverk, men eftersom de är små och producerar förnyelsebar el, så sker rapporteringen på
årsbasis.
Genom Katternöbolagen är vi delägare i många olika anläggningar, och
via dem får Vetilkunderna så gott som
all sorts elenergi. Med Katternögruppen samarbetar vi kring teknik och
ekonomi, och utan det samarbetet
skulle det vara svårt att fungera som
ett självständigt bolag.
Ett elbolag måste alltid stå i beredskap för att rycka ut. Naturens krafter
följer sällan tidtabellerna. Stormar
brukar komma vid värsta möjliga
tidpunkt, som var fallet i Tapani- och
Hannu-stormarna häromåret. Därför
måste vi hela tiden utveckla nätet
och jobba mot tiden. Gamla linjer
måste steg för steg bytas ut, dels
mot jordkablar och dels mot luftkablar. Genom att öka automationen i
nätet blir vi också bättre förberedda
på störningar.
Snart står vi nu också inför nya
detaljerade förpliktelser beslutade
både på nationell, nordisk och europeisk nivå, förplikterlser som vi
måste leva med.
Jag har alltid känt yrkesstolthet,
både som storkonsument av energi,
som energiproducent och nu som
energidistributör. Men som energidistributör har allt jag gör, eller inte
gör, en absolut effekt på kundernas
livskvalitet. Med andra ord har jag
nu en viktigare roll än jag någonsin
tidigare haft i mitt yrkesliv!
juha kauppinen,
vd, vetelin sähkölaitos
_____________
Utbildning:
Den långa linjens elingenjör
Erfarenhet: Elinstallatör 1974–1978,
el- och automationsplanerare
1985–1996, olika chefsuppdrag
inom kartong- och pappersindustrin
1996–2006, driftsingenjör på kraftverk inom kartong- och pappers­
industrin 2007–2012, sedan mars
VD på Vetelin sähkölaitos.
n Följer man hur den globala temperaturen utveck-
las, förvånar det inte att data ibland justeras en
aning i efterhand. Det händer att data rapporteras
in för sent och därför inte tas med i den första sammanställningen. Efter ett år förväntar man sig dock
att de officiella månadsvärdena förblir konstanta.
Faktum är emellertid att till exempel den globala
temperaturen för januari 2000 fortfarande justeras. Än mer överraskande är att så sker även för
temperaturen för januari 1915. I de här fallen handlar det med stor säkerhet inte om försenade data.
Vad i all världen är det som händer?
Exemplet i figur 1 visar de justeringar som sedan maj 2008 har gjorts för månaderna januari
1915 och januari 2000. Jag har valt maj 2008 som
utgångspunkt därför att jag vid den tidpunkten blev
uppmärksam på problemets omfattning. Efter det
har jag följt utvecklingen systematiskt. Ingen av de
två månadernas temperatur har varit stabil särskilt
länge, utan har justerats om och om igen.
Det framgår att förändringarna inte är tillfälliga
utan systematiska: Januari 1915 har stadigt blivit
allt kallare sedan maj 2008, medan januari 2000
på motsvarande sätt har gjorts allt varmare. Som
resultat har temperaturskillnaden mellan 1915 och
2000 ökat från 0,39 grader (i maj 2008) till 0,51 grader (i augusti 2012)!
Skulle det röra sig om korrigeringar av slumpmässiga fel, skulle förändringarna motverka varandra
och nettoresultatet vara nära noll. Men så är inte
fallet här; det förflutna görs hela tiden systematiskt
kallare, medan nutiden systematiskt görs varmare.
Denna typ av administrativa förändringar är större för de två amerikanska temperaturdatabaserna
NCDC och GISS, medan den engelska databasen
HadCRUT är långt mera stabil. Exemplet i figur 1 är
hämtat från NCDC.
Ser vi på de justeringar som sedan maj 2008 har
gjorts för alla månader sedan 1880, får vi bilden i figur 2. Fram till 1940 har de flesta månader administrativt gjorts kallare, upp till 0,17 grader, och efter
1940 varmare, upp till 0,12 grader. Samlat innebär
detta en markant ökning av den generella globala
temperaturökningen efter 1880, jämfört med hur
denna såg ut 2008.
Dessa manipulationer med officiella siffror är anmärkningsvärda, men anmärkningsvärt är också att
GISS-ändringarna inte är identiska med NCDC-ändringarna. Eftersom de två databaserna i hög grad
bygger på samma originaldata, är det osannolikt att
0,35
0,34
0,33
Avvikelse ˚C
Johanna Forsman
n Min tid inom industrin kan delas
Riggade temperaturtrender
FIGUR 1. Så här har
tempe­raturen justerats
i efter­hand.
0,34
0,33
0,32
0,31
0,31
0,3
0,3
NCDC-värden för januari 2000
0,29
0,29
0,28
0,28
0,27
0,27
0,26
0,26
–0,1
Ole Humlum, världs­
ledande specialist på
temperaturdata.
0,35
NCDC-justeringar från maj 2008 till augusti 2012
för januaritemperaturen 1915 och 2000
0,32
0,25
Avvikelse ˚C
Viktigaste jobbet hittills
maj 2008: skillnad 0,39˚C
augusti 2012: skillnad 0,51˚C
0,25
–0,1
–0,11
–0,11
–0,12
–0,12
–0,13
–0,13
–0,14
–0,14
NCDC-värden för januari 1915
–0,15
–0,15
–0,16
–0,16
–0,17
–0,17
–0,18
–0,18
–0,19
–0,19
–0,2
feb 2008
–0,2
feb 2009
justeringarna är resultat av objektiva förhållanden.
Några av de företagna justeringarna är särskilt
överraskande. Det avslöjas när man jämför NCDC
och GISS med de enskilda meteorologiska stationerna. Det är ju dessa som ger grunden för att beräkna den globala genomsnittstemperaturen.
Som exempel visas i figur 3 med blå färg den officiella temperaturserien för Reykjavik sedan 1900 så
som den anges av Islands meteorologiska institut.
Med röd färg visas samma temperaturserie enligt
GISS, som är den databas som IPCC använder.
Som synes är skillnaden stor. GISS har utan
förklaring avlägsnat värmetoppen omkring 1940,
medan denna tydligt framgår av den officiella
isländska serien. GISS visar i stället en till synes
accelererande uppvärmning fram till vår tid, trots
att den officiella isländska mätserien visar att det
omkring 1940 var lika varmt som nu.
Varför gör GISS och NCDC så här?
Databaserna förklarar själva att detta bara är
ett försök att uppnå en förbättrad global temperaturserie. Andra misstänker att justeringarna görs
för att gradvis anpassa globala temperaturdata till
klimatmodellerna, som ju förutsäger accelererande uppvärmning. Det kan emellertid omöjligt vara i
överensstämmelse med god vetenskaplig tradition
att anpassa data till teorin i stället för tvärtom.
Här kan objektivt konstateras att NCDC:s och
GISS:s ändringar systematiskt får temperaturökningen efter 1880 att framstå som allt mer markant,
samtidigt som den tydliga värmetoppen omkring
1940 har tonats ner kraftigt. Inte minst denna tem-
feb 2010
feb 2011
feb 2012
aug 2012
FIGUR 2. NCDC:s temperaturjusteringar i efterhand
av den globala temperaturen 1880–2008.
FIGUR 3. Reykjaviks officiella temperatur i blått,
GISS:s justerade version i rött.
peraturtopp har klimatmodellerna mycket svårt att
förklara.
Konsekvensen av detta är att databaser som
NCDC och GISS inte längre kan uppfattas som fullt
tillförlitliga. Dessvärre är det ytterst få politiker och
forskare som är klara över omfattningen av dessa
administrativa temperaturförändringar, trots att de
uppenbart är det klaraste exempel som finns på en
av människan skapad ”klimatförändring”!
ole humlum,
professor i fysisk geografi, oslo universitet
katternö 5
Mats Sandström
Hur ska vi välja?
Förr var naturen till för människan. En malm­
fyndighet beskrevs som en naturrikedom.
I dag vill många tvärtom skydda naturen från
människan och låta malmen ligga kvar i berget.
Finns det kanske en väg som båda sidor
kan välja? På de följande sidorna granskar
vi två exempel närmare, gruvan i Talvivaara
och aluminium­smälteriet i Reyðarfjörður.
TUNG TRAFIK. Talvivaara är en av världens största
kända nickelfyndigheter; man räknar med brytning
i 60 år framöver. Varje vecka avgår ett tjugotal
fullastade tåg med nickel och zink.
6 katternö
katternö 7
Mats Sandström
Mats Sandström
FAST FORM. I fabriken filtreras metallerna ur lösningen.
Mats Sandström
JÄTTEMASKINER. Fordonsparken på Talvivaara är i kolossalformat.
Mats Sandström
I BLÖT. Talvivaara utvinner nickel, zink, koppar och kobolt genom en biologisk lakningsprocess i två etappet som tar totalt fem år. Varmluftsfläktar ser till att de
naturliga bakterierna får jobba i sin favorittemperatur, medan sulfit duschas uppifrån för att reglera surheten i malmen.
D
et hänger ett höstligt grått dis över
Talvivaaras gruvområde. När vi stiger ut ur bilen känns en sulfitlukt, bekant från bland annat pappersfabriken i Jakobstad. Ett enormt industriområde reser sig upp
ur skogen och breder ut sig med byggnader,
vägar och högar av krossad sten på 60 hektar.
”Förra hösten fick vi och ELY-centralen
dagligen in klagomål om luktproblem. Det
har inte funnits någon fabriksanläggning här
i trakten så folk här är inte vana med lukter
som uppstår i normal processindustri. Nu har
vi åtgärdat luktproblemen och klagomålen
har minskat till ett par tre per månad. I maj
hade vi för första gången noll klagomål”, säger Olli-Pekka Nissinen, informationschef på
Talvivaara.
Han är uppvuxen i Kajanatrakten och har
flyttat tillbaka efter tio år av arbete i Tammerfors.
”Vi är ganska många återflyttare i samma
ålder som hittat jobb i våra gamla hemtrakter
tack vare Talvivaara.”
Harri Natunen, Talvivaaras VD sedan april
2012, kan också räknas till samma kategori.
Han kom närmast från Boliden, där han var
8 katternö
Mats Sandström
Utsläpp för höga
GARVAD GRUVINGENJÖR. Harri Natunen återvände
till sina rötter när han tog över som Talvivaaras VD.
ansvarig för zinkproduktionen, bland annat i
Europas näststörsta zinkfabrik i Karleby.
”Jag återvände till mina rötter på flera plan.
Jag är född i trakten, jag är utbildad gruvingenjör och var under mina år på Outokumpu med
om att utveckla metoden att utvinna metaller
genom biologisk lakning.”
I sina tidigare jobb har han kunnat koncentrera sig på den industriella och affärsmässiga
verksamheten. Som Talvivaaras VD har han
dessutom fått försvara, förklara och be om ursäkt inför medierna och allmänheten.
”Vi har erkänt att vi gjort misstag och att
halterna av sulfat och mangan överskridit de
uppskattade gränsvärdena i det ursprungliga
miljötillståndet. Det är dock inte fråga om
miljögifter, båda ämnena förekommer naturligt i sjöar och vattendrag och skadar inte fisk
eller andra vattendjur. Nu har vi fått ner våra
sulfatutsläpp och när det gäller andra metallutsläpp ligger vi långt under våra gränsvärden”, förklarar Harri Natunen.
Under det senaste året har gruvbolaget dessutom hamnat i riksmediernas fokus på grund
av några enskilda incidenter. I vintras påträffades en mindre flock fåglar metallförgiftade i
en isfri bassäng på gruvområdet.
”Alla andra vattendrag i området var frusna
och fåglarna landade i processvattnet från andra lakningen. Det är svårt att förhindra att det
sker”.
VATTENPROV. I fyra närliggande sjöar runt Talvivaara har ELY-centralen uppmätt
höjda värden av sulfat och mangan sedan gruvbolaget inledde sin verksamhet.
I mars dog en anställd när han rörde sig utan
obligatorisk skyddsutrustning på fabriksområdet och blev förgiftad av ångor från svavelsyra.
”Arbetsplatsolyckan var resultatet av en rad
olyckliga omständigheter. Vi hade krispsykolog och stöd för alla anställda och repeterade
säkerhetsrutinerna noggrant efteråt. Men det
var mycket beklagligt att det skedde.”
I juli bad EU-parlamentarikerna Satu Hassi
och Sirpa Pietikäinen EU-kommissionen utreda om finländska myndigheter sett mellan
fingrarna när det gäller Talvivaaras överträdelser av bolagets miljötillstånd.
Uran väcker känslor
Talvivaara har hamnat i en ny opinionsstorm
sedan bolaget förra året ansökte om tillstånd
att utvinna det uran som finns i malmen. I
samband med börsbolagets årsmöte i april
protesterade ett hundratal kärnkraftsmotståndare i Sotkamo och krävde att Talvivaaragruvan stängs.
”Talvivaara stämplades i medierna för ett
par år sedan och därefter har proportionerna
Mats Sandström
”Vi har åtgärdat problemen som orsakade de höga utsläppen. Nu har värdena
sjunkit, men processtekniskt kommer man aldrig ner till noll”, säger Natunen.
fullständigt skenat iväg, trots att vi ständigt
förbättrat oss. När vi ansökte om tillstånd att
utvinna uranet väcktes också den björnen. För
en del människor innebär uran en principfråga som väcker starka känslor.”
Nu behandlar myndigheterna ett förnyat
miljötillstånd för Talvivaara och i det ingår
rättigheten att utvinna uran.
”Talvivaara är ingen urangruva, men vi har
teknologin och kunskaperna att utvinna uran
på ett säkert och effektivt sätt. Gruvlagen förutsätter att man tar tillvara alla resurser som
finns i malm som bryts.”
Anläggningen för uranutvinning är redan
under uppbyggnad och ska stå klar vid årsskiftet när det nya miljötillståndet börjar gälla.
”Uranet är i fast form inne i malmen och
strålar inte. Det skulle vara bra att hantera det
här och skicka bort det till kärnkraftsanläggningar, i stället för att lämna det kvar i malmen.”
Nyligen har det diskuterats om man borde
införa en gruvskatt i Finland. Miljöminister
Ville Niinistö hör till dem som ifrågasatt att
gruvbolag i utländsk ägo utvinner naturtillgångar ur Finlands natur och skeppar dem till
en internationell marknad. Vad får Finland
egentligen ut av Talvivaaras verksamhet?
”Gruvdrift är en av de mest kapitalintensiva
branscher som finns och den investeringskapacitet som krävs har inte hittats inom Finland. I år gör vi miljöinvesteringar på 13 miljoner euro med finländska samarbetspartners.
Den totala investeringen som Talvivaara gjort
här ligger på drygt en miljard euro. Gruvbolag
anställer lokal arbetskraft och underleverantörer, betalar fastighetsskatt och skatt på vinsten, precis som andra företag.”
Skapar jobb
Harri Natunen hänvisar till en färsk undersökning som gjorts vid Helsingfors universitet, där Talvivaaragruvans sysselsättningseffekt beräknas uppgå till 1 841 årsverken. De
flesta som ingår i effekten betalar inkomstskatter till traktens största kommuner Kajana
och Sotkamo.
katternö 9
’De borde ha haft bättre koll på miljön’
Metaller i din vardag
Mats Sandström
”Intäkterna från gruvverksamhet är stora
både till stat och kommun. En gruvskatt skulle minska gruvdriften i Finland och därmed
skulle också de offentliga intäkterna som används för välfärden minska.”
Ett argument som använts för att införa en
gruvskatt är att den skulle användas för att
sköta eftervården av uttömda eller nedlagda
gruvområden.
”Den garantin finns redan. Miljötillstånd
innefattar till exempel en garantisumma och
plan för eftervård. Talvivaaras garantisumma
är för tillfället 30 miljoner euro och växer i
takt med att sekundärhögen växer.”
Om man värnar om den globala miljön är
det knappast heller någon lösning att ge upp
gruvdriften i Finland och låta länder långt
borta leverera metaller till världsmarknaden.
”I Norden har vi stränga miljökrav på oss,
vilket är bra. Industriell verksamhet har alltid
någon inverkan på naturen och vi har en låg
inverkan i en internationell jämförelse.”
Blogg en ny metod
Börsbolaget Talvivaara har hittills förmedlat
sin egen information i form av traditionella
börsmeddelanden och pressreleaser. Motståndare och kritiker har däremot mobiliserat
sin opinion genom sociala medier och medverkan i medier, vilket lett till att Talvivaara
hamnat i en försvarsposition. I januari startade Talvivaara bloggen Paikan päällä, som ger
företag och lokalbefolkning en rak och interaktiv kommunikationskanal. Om ett par timmar ska Harri Natunen möta allmänheten i en
öppen informationskväll i Sotkamo.
”Det är också ett nytt sätt att försöka föra en
konstruktiv dialog med lokalbefolkningen.
Vi vill visa öppet hur vår verksamhet fungerar och vilka konsekvenser den har på omgivningen.”
Det sker en omfattande och kontinuerlig
mätning av olika värden i miljön kring Talvi­
vaara. Uppgifterna är offentliga och kan begäras från den lokala ELY-centralen, men
Talvivaara har också planer att publicera vissa
kategorier på internet.
”Vi utarbetar just nu en metod för hur relevanta mätvärden ska presenteras för allmänheten. Alla kan redan nu begära ut uppgifterna
av myndigheterna, men det finns tusentals
parametrar och mätvärden som inte säger något om de inte sätts i ett sammanhang”, säger
Harri Natunen.
10 katternö
MEDIEFOKUS. Talvivaara har fått utstå dålig
publicitet under de senaste två åren. Nu kretsar
de flesta frågorna kring uranhanteringen och
lokalbefolkningen är kluven.
Det är onsdag kväll och ett femtiotal ortsbor har samlats i mejeriets auditorium i Sotkamo för att ställa frågor till Talvivaaras ledning. Först får de lyssna på en paneldiskussion
mellan den Talvivaarakritiska bloggaren Ari
Kananen, turismföretagaren Markku Laanti,
Sotkamos kommundirektör Petri Kauppinen,
ordförande i nämnden för miljö och teknik
Pekka Heikkinen och Harri Natunen.
Turistnäringen är stark i trakten, men på senare tid har man börjat oroa sig för att imagen
kan lida av återkommande Talvivaaraskandaler i riksmedierna.
– För ett par år sedan ifrågasatte banken
mina investeringsplaner och funderade hur
trollet Talvivaara skulle påverka turistströmmarna hit. Nu märks en förändring när flera
Mats Sandström
stora turismföretag som Holiday Club satsar
stort här”, säger Markku Laanti på Vuokatin
Katinkulma.
I år har övernattningarna i trakten ökat med
tio procent och regionen har generellt en positiv ekonomisk utveckling jämfört med övriga
landet.
”Jag tror personligen att Talvivaara kan
bryta uran på ett säkert sätt, men berätta det
åt turisterna som väljer mellan Vuokatti, Levi,
Isosyöte och andra skidorter. Vårt varumärke
har skapats under tiotals år, men det kan det
kan förstöras över en natt. Jag hoppas att beslutsfattarna inte ger tillstånd att utvinna
uran”, säger Markku Laanti.
Harri Natunen ser inga konflikter mellan
gruvdrift och turism.
”Vi får hundratals förfrågningar från grupper som vill besöka gruvan och också turister
verkar vara intresserade av Talvivaara. Vi tänker inte göra gruvan till turistattraktion, men
planerar att bygga ett besökscentrum där vi
berättar om vår verksamhet”, säger Harri Natunen.
Tomtpriser och larmsystem
Så är det dags för allmänhetens frågor.
Varför håller ni fast vid biolakningen? Varför inte övergå till mekanisk brytning? Har ni
något system för hur ni ska meddela oss om
det händer något allvarligt läckage? Hur ska
ni kompensera oss ekonomiskt för att våra
stugtomter inte går att sälja?
Harri Natunen känner alla frågeställarna
från tidigare och svarar på en fråga i taget med
hjälp av Talvivaaras experter.
”Vi utreder ett alarmsystem som vid behov
skickar sms till alla telefoner i omgivningen.
En fastighetsförmedlare borde utreda om
tomtpriser påverkats. Vi kommer att få ut mer
nickel och zink inom de närmaste åren eftersom blötläggningstiden är fem år…”
När alla följdfrågor besvarats efterlyser
Olli-Pekka Nissinen förslag till nästa tillfälle,
om ett kvartal.
”Skriv gärna på bloggen vilka ämnen ni vill
diskutera.”
”Mer tid för allmänhetens frågor. Reservera
fem timmar”, föreslår några röster i publiken.
johan svenlin
TURISMEN VÄXER. Flera stora aktörer satsar igen
i Vuokatti, bland annat byggs en Angry Birds-park.
”Branschen går bra nu”, säger Markku Laanti.
Fyra röster
på stan i Kajana
Tiina Hyyryläinen:
n ”Jag vet inte så
mycket om Talvivaara.
Min pappa har jobbat
där, men själv har jag
aldrig besökt platsen.
Jag har läst i tidningen
att deras utsläppsnivåer
varit för höga och själv har jag märkt av lukten
som har spridits över hela trakten. Jag studerar
företagsekonomi och Talvivaara är ingen tänk­
bar arbetsplats för mig.”
Pauli Moilanen:
n ”Som helhet är
Vem behöver metallerna som bryts i Talvivaara? Alla som vill äta med
kniv och gaffel, ringa med mobiltelefon, cykla över en bro eller dricka
färskt vatten. Även om en stor del av metallerna återvinns behövs nya
metaller för att fylla på råvarutillgången i världen.
Nickel
Koppar
• h
ar unika egenskaper som gör att den är
mycket motståndskraftig mot korrosion och
temperatursvängningar.
• används till största delen i olika metal�legeringar, varav rostfritt stål är det största
användningsområdet med 65 procent.
• används också inom batteriteknologin, i nickel-metallhybridackumulatorer (NiMH) som är
ett alternativ till litiumjon-ackumulatorer.
Några vardagsprodukter som innehåller nickel:
saxar, mobilbatterier, gitarrsträngar, pansarplåt, inbrottssäkra valv, båtpropellrar, mynt.
• a
nvänds där man behöver god ledningsförmåga för el. Hälften av all koppar som produceras i världen används till elledningar. I de
flesta kretskort är det ledande mönstret gjort
av koppar. Koppar tål höga temperaturer och
materialet är lätt att bearbeta.
• har hög värmeledningsförmåga och har därför ersatt asbest i bromsbelägg på tåg och
bilar.
• är neutralt mot gnistbildning och därför lämpligt
för bensin- och gasledningar. Vattenledningar av
koppar håller en hög hygienisk nivå och står emot
angrepp från gnagare.
• finns i de flesta elsystem och exempelvis en
modern medelstor bil innehåller cirka 30 kg
koppar.
Några vardagsprodukter som innehåller koppar:
vattenledningar, solpaneler, varmvattenberedare och allt som innehåller ett kretskort.
Talvivaara en mycket
positiv sak för vår
region. Jag arbetar själv
inom bygg­branschen.
Vårt företag har haft
något enstaka uppdrag
för Talvivaara, men inga stora projekt. De
kunde visserligen ha skött sina miljöfrågor
bättre, men ibland känns det som att medierna
gjort en höna av en fjäder.”
Zink
Eini Nykänen:
n ”Det är bra att det
skapas arbetsplatser
i trakten. Min bror har
haft en del jobb på
området. Själv går jag
i gymnasiet och har
ännu inte bestämt vad
jag ska satsa på för yrke i framtiden. Baksidan
med Talvivaara är att de borde ha haft bättre
koll på miljön, det har varit en del missar som
det stått om i tidningen.”
Natalie Trembath:
n ”Jag ska ut i skogen
ett par dagar, ut mot
ryska gränsen för att
få se en riktig björn i
naturen. I Australien
har vi enorma uran­
gruvor. Gruvdriften är
en av landets största industrier, som håller
igång landet ekonomiskt. Jag skulle återvända
hit även om det skulle utvinnas uran i trakten.
Jag tror att motståndet bottnar i okunskap om
uran.”
• ä
r den fjärde mest använda metallen i världen
efter järn, aluminium och koppar. Mer än
hälften av världens zinkförbrukning går till
galvanisering, det vill säga ytbehandling av
metallföremål så att de får en högre tålighet
mot korrosion.
• används inom byggnads- och fordonsindustri
där lång livslängd är viktigt. Ett tunt zinklager
på stål skyddar mot rost i över 50 år.
• har använts tillsammans med koppar i legeringen mässing i över 2 000 år.
Några vardagsprodukter som innehåller zink:
broar, lyktstolpar, trumpeter, spikar, skruvar,
muttrar, batterier.
Kobolt
• används främst för tillverkningen av katalysatorer och i legeringar som ger metallföremål
en hård yta och skydd mot rost.
• används tack vare sina magnetiska egenskaper också i turbiner och generatorer. Elektronikindustrin behöver kobolt för tillverkning
av halvledare och batterier, exempelvis i
litiumkoboltsystemet (LiCoO2 ), det vanligaste
litiumjonsystemet för
strömförsörjning i bärbar
utrustning.
• används inom medicinsk
behandling och vetenskaplig forskning för att generera gammastrålning
• ger ett blått färgpigment
för glas och keramik
Några vardagsprodukter som innehåller kobolt:
mobilbatterier, blåa dricksglas, medicinsk strålningsterapi, vitamin B12.
katternö 11
Karl Vilhjálmsson
Vad vattenkraft betyder
Det här skulle inte få ske, tyckte många. Ett
ingrepp i naturen där förut inga ingrepp skett.
Men i dag är vattenkraftdammen i Kárahnjúkar
på Islands högland accepterad av de flesta.
Likaså det väldiga aluminium­smälteriet i
Reyðarfjörður, som får all sin el härifrån.
I bakgrunden den enorma Vatnajökull, Europas
största glaciär, vars smält­vatten numera däms upp av
tre kraftiga dammar, här den största av dem. Under
glaciären, som är i genomsnitt 400 meter tjock, ligger
flera vulkaner. Det senaste utbrottet skedde i fjol.
12 katternö
katternö 13
’Vår enkla metod är total öppenhet om allt vi gör’
D
en kraft som finns i smältvattnet från
Vatnajökull började intressera energiintensiva industrier redan på 1970-­t alet.
Som en lämplig plats för industriverksamhet pekades den lilla staden Reyðarfjörður ut, 75 kilometer österut vid en havsvik med en god hamn.
En opinion växte fram mot planerna, huvudsakligen med miljöargument, men i mars 2003
godkände Alltinget (med rösterna 41– 9) ett
prospekt som innebar att ett vattenkraftverk
Kárahnjúkar (namngivet efter ett berg vid den
blivande dammen) kunde byggas för att förse ett
aluminiumsmälteri vid Reyðarfjörður med den
nödvändiga elektriciteten.
”Det här var oerhört känslosamt och laddat
politiskt, och många hårda ord användes. Man
demonstrerade i Reykjavik, bland annat presidenten och sångerskan Björk deltog i protestaktionerna”, berättar Stefán Pálsson, som är historiker och tidigare var direktör for Reykjaviks
energimuseum.
Men medan kultureliten i huvudstaden protesterade, såg man annorlunda på saken ute i landet.
Framför allt på östsidan av Island, där etableringen skulle ske, ett område där utflyttningen var
och fortfarande är förfärande stor.
”Islands befolkning är numera väldigt koncentrerad till Reykjavikområdet. På östkusten finns
ett dussin småstäder, typiskt av storleksordningen tusen fast bosatta. Men i flera generationer nu
har största delen av de unga flyttat bort”, säger
Stefán Pálsson.
Det man behövde, och fortfarande behöver,
mest av allt var arbetsplatser baserade på långsiktig och affärsmässigt lönsam osubventionerad
verksamhet.
Att det blev just ett aluminiumsmältverk har
flera orsaker. Genom Kárahnjúkar kunde storskalig och jämn elproduktion garanteras. Och i
Reyðarfjörður fanns en djup hamn för de fartyg
som fraktar bauxit från olika delar av världen.
Karl Vilhjálmsson
Vid ugnens anod bildas koloxider av det syre
som frigörs vid processen. Aluminiet pumpas
så ut från botten av tanken och går vidare för
framställning av göt eller tackor.
Som framgår av receptet åtgår ungefär
13 000 kilowattimmar för att genom elektrolys få fram ett ton aluminium. Det är ungefär
den mängd el en genomsnittsfinländare använder under ett år.
Eftersom smälteriet i Reyðarfjörður producerar ungefär 1 000 ton aluminium om dagen,
kan man räkna ut att det förbrukar omkring
4 750 000 000 kilowattimmar (4,75 TWh) el
per år. Lika mycket som 365 000 genomsnittliga finländare.
Benedikt Warén, flygledare: Miljön är viktig, men
bygden behöver arbetsplatser för att överleva.
Héroult och amerikanen Charles Martin Hall
oberoende av varandra upptäckte hur man
kunde extrahera aluminium genom elektrolys. Två år senare var Charles Martin Hall med
och grundade det bolag Alcoa som i dag äger
smälteriet i Reyðarfjörður.
I korthet är receptet så här: 1,9 kilo aluminiumoxid + 13 kilowattimmar elenergi + 330
gram koks + 70 gram beck = 1 kilo aluminium.
Den viktigaste råvaran är bauxit, som ofta
innehåller 50– 65 procent aluminiumoxid.
Först tas aluminiumoxiden fram genom en
kemisk process. I nästa steg löses aluminiumoxiden i en saltsmälta bestående av aluminiumflourid och kryolit. Smältpunkten sänks
därmed så att elektrolysen kan genomföras.
Vid elektrolysen frigörs aluminiet ur oxiden och lägger sig på ugnens botten, katoden.
Alcoa
Aluminiumrecept
Två 220 kilovolts ledningar
leder strömmen från kraft­
verket till aluminiums­
mälteriet. 110 kilovoltsledningen intill verkar
liten i jäm­förelse.
Aluminium är den vanligaste metallen i jordskorpan, med egenskaper som ger metallen ett
mycket brett användningsområde. Däremot är
utvinningen av aluminium krävande. Ännu på
1880-talet var aluminium så dyrt att renframställa att det var dyrare än guld.
Enligt en historia ska den franske kejsaren Napoleon III vid banketter ha låtit servera maten
för de finaste gästerna på tallrikar av aluminium,
medan övriga fick nöja sig med tallrikar av guld.
Allt förändrades 1886, då fransmannen Paul
Leveranssäkerheten avgörande
”Vad som är alldeles avgörande vid elektrolysen är att man inte får avbrott i eltillförseln”,
förklarar Hilmar Sigurbjörnsson, Alcoas informationschef i Reyðarfjörður.
Därför var en garanti om tillräckliga elleveranser nödvändig för beslutet att bygga
smälteriet. Avtalet med Landsvirkjun, det
statsägda ledande energibolaget på Island, är
skrivet på fyrtio år. I praktiken går nästan all
el från Kárahnjúkar till smälteriet.
Kraftverkets installerade effekt är 690
megawatt (sex Francisturbiner à 115 megawatt), att jämföra med reaktorerna vid Lovisa
kärnkraftverk som vardera är omkring 480
megawatt. Två stolplinjer med 220-kilovolts
ledningar löper parallellt genom landskapet
från kraftstationen till smälteriet. Utom längs
bergssluttningar, där de två stolplinjerna separerar sig från varandra.
”En säkerhetsåtgärd”, förklarar Hilmar Sigurbjörnsson. Om en snölavin drar med sig
den ena stolplinjen, så ska samma lavin inte
kunna komma åt också den andra.
Själva kraftstationen ligger väl skyddad
inne i berget, fågelvägen ungefär 40 kilometer från dammen vid Kárahnjúkar, därifrån
större delen av vattnet kommer. Vattnet hit
leds i tunnlar till det underjordiska vattenfall
där 144 kubikmeter vatten i sekunden med
420 meters fallhöjd driver turbinerna.
Vad säger folk?
Janne Sigurðsson, VD: Våra ledord är öppenhet,
miljöhänsyn och samverkan med lokalsamhället.
Vad säger folk och vilka är miljöeffekterna av
kraftverksprojektet?
Samtal med ortsbor ger en entydig bild. Det
finns en liten grupp ’eviga’ motståndare, som
Geotermisk varning
n Geotermisk energi, det vill säga den värme
som Island får från den vulkaniska underjorden genom heta källor och borrhål, är en
fantastisk tillgång som till stor del försörjer
landet med el och värme. Men det är ett missförstånd att den geotermiska energin skulle
kunna bidra storskaligt till framtidens energiförsörjning på annat håll, säger energihistorikern Stéfan Pálsson.
”Problemet är i korthet att den geotermiska
energin inte är långsiktigt stabil. De första energiverken baserade på den här energikällan
öppnades först på 1980-talet, och erfarenheten är bland annat att trycket i borrhålen kan
falla på ett sätt man inte kan förutse”, säger
han.
”Vi vet för lite om vad som händer nere i
jordskorpan. Risken är att kraftbolaget sitter
med dyra turbiner i en anläggning, vars energiförsel plötsligt avtar. Det kan bli en mycket
dyr affär.”
Karl Vilhjálmsson
Stéfan Pálsson, energihistoriker.
fortsätter protestera och även får utrymme i
media. Men de allra flesta utanför Reykjavik
(enligt officiella opinionsundersökningar 9095 procent) anser att fördelarna väger mycket
tyngre än nackdelarna.
”Genom dammprojektet byggdes för första
gången en väg upp till höglandet. Knappast
någon hade varit där förr, men nu kunde var
och en se att det inte finns mycket miljövärden däruppe”, säger Benedikt Warén, bosatt
i Egilsstaðir, huvudorten på östra Island, där
han tidigare varit kommunpolitiker.
Alla framhåller den positiva sysselsättningseffekten. Omkring 900 människor får
sin försörjning direkt eller indirekt av
Karl Vilhjálmsson
14 katternö
katternö 15
’Vi frågade vad som oroade folk? Det tog vi sedan som vår utgångspunkt’
Karl Vilhjálmsson
Byte av anod i aluminiumsmälteriet i Reyðarfjörður.
aluminiumsmälteriet. Hälften av dem bodde
sedan tidigare i området, omkring 20 procent
är återflyttare, av de övriga kommer många
från utlandet. Omkring 30 procent av de anställda är kvinnor.
Ett krav för att få arbete hos Alcoa är att man
lär sig isländska, bolagets interna kommunikationsspråk.
”Flyttströmmen fortsätter från östra Island
till Reykjavik, men tack vare smälteriet är den
ändå märkbart mindre”, säger Stefán Pálsson.
Förebild i miljöfrågor
Hur hanterar man miljöfrågorna och opinionen?
”Vi ska ha minsta möjliga miljöpåverkan
genom att alltid vara på topp i våra processer.
Vi agerar i konstant samarbete med lokalsamhället. Och vi är totalt öppna om allt vi gör”,
sammanfattar Janne Sigurðsson, som sedan
årsskiftet är VD för smälteriet i Reyðarfjörður.
16 katternö
Karl Vilhjálmsson
Aluminiumtömning ur raden av ugnar i den ena av smälteriets 1 100 meter långa hallar.
Janne är danska och hamnade här genom att
hon gifte sig med en islänning, född i grannstaden Eskifjörður. Efter en karriär inom
bland annat Siemens mobiltelefonverksamhet kom hon hit som IT-chef vid företagets
start 2006 (aluminiumproduktionen inleddes 2007).
Janne Sigurðsson markerar öppenheten genom att inte ens ha ett eget arbetsrum, utan
sitta i kontorslandskap tillsammans med kollegerna.
”Vårt uppdrag är att tjäna pengar. Och att
samtidigt vara en förebild för omvärlden i fråga om miljön. Vi har också inbyggt i vår kultur
att vi alltid ska bli bättre, både i fråga om miljö-, hälso- och säkerhetskriterier”, säger hon.
Och allt detta sker mycket långsiktigt. Alcoa firar nästa år sitt 125-årsjubileum, och
företaget har i decennier legat i toppen bland
industriföretag i fråga om trovärdighet i varumärket. ”Vi tänker inte i tiotals, utan i hundratals år”, säger Janne.
Ständiga mätningar
Etableringen i Reyðarfjörður föregicks av en
lång process där bolaget i samarbete med de
närliggande samhällena systematiskt listade
de frågor och den oro som folk gav uttryck
för. Ur detta specificerades 45 frågeställningar, som företaget kontinuerligt följer upp
på en webbsida som också finns på engelska
(www.sustainability.is).
Tjugofyra av dessa frågeställningar gäller
miljön, sexton lokalsamhället och fem ekonomin. Hur stora är utsläppen av svaveldioxid
och fluor från år till år? Bränsleläckage? Luftföroreningar? Förändringar i djurbeståndet
på land och i vatten? Hur är inkomstutvecklingen i regionen? Hur förändras huspriserna
i området? Finns någon tendens i fråga om
kriminalitet?
Mätningar av allt detta görs alltså årligen,
och resultatet ligger öppet för hela världen att
ta del av.
”Det enda vi inte ger ut är affärsresultatet
från verksamheten. Eftersom vi är ett börsbolag styrs den typen av information av regelverk som vi inte rår över”, säger Janne Sigurðsson.
Det här med att vara en god samhällsmedborgare är något som Alcoa lyfter fram också
på koncernnivå. På östra Island syns det i att
Alcoa årligen stöder olika samhällsaktiviteter
med betydande belopp. Alcoa driver också en
volontärsverksamhet, som går ut på att bolaget ger ut stipendier för olika samhällsnyttiga insatser som de anställda gör på sin fritid.
Alltså en form av talkoarbete.
Under 2011 fick de anställda i Reyðarfjörður
på det sättet ihop 120000 dollar i Alcoastipendier genom att bland annat sätta lekparker och
idrottsplaner i skick, snygga till miljön på offentliga platser och plantera träd.
svenolof karlsson
Aluminium
75 procent av all aluminium som
utvunnits är fortfarande i användning.
Aluminium används för ett stort antal ändamål.
Nästan all metall återanvänds. Bara 5 procent
så mycket energi behövs vid återvinning som vid
nyframställning.
• Aluminium korroderar mycket lite vid normala pH-värden. En ytterst tunn (10 nanometer) oxidfilm bildas på ytan som skydd.
• Aluminiumburkar minskar genom sin lätthet (lättare än PET-flaskor och mycket lät�tare än glasflaskor) utsläpp och transportkostnader.
• Aluminiumfolie skyddar mat mot uttorkning, ljus och främmande smaker och kan
också användas vid matlagning i ugn.
Aluminium är genom sin hållfasthet, formbarhet och låga vikt en väsentlig beståndsdel i
flygplanskroppar, olika slags fordon, motorer
och fälgar.
Aluminium används också för till exempel
fasad- och takplåt, högspänningsledningar,
kondensatorer och apparathöljen som behöver
leda värme och elektricitet.
katternö 17
K AT TE R N Ö
LOKALT
Johanna Forsman
FISKENÖJE. En måndag förmiddag kan man hitta Tomas Lundqvist med fiskespö i handen och med tankarna
på helt andra saker än Katternös eldistribution.
LEKTRISGÄNGET
En glad lax med koll på elnätet
Snart kommer
velomobilen
Gammalt och nytt på
Nykarleby Kraftverk
Ny klubb
för frågvisa barn
n I samband med kulturveckan i augusti ordnade
Nykarleby Kraftverk Nykarleby öppet hus. Detta
har man gjort sedan renoveringen år 2006 när
kraftverket fyllde 80 år.
I år bekantade sig över 200 personer med vattenkraftverket. Folk fick se både nytt och gammalt.
Numera fungerar den gamla delen av kraftverket
som museum och de gamla turbinerna står nu tysta
och deras enda uppgift är att visa upp sig. Den gamla svarta turbinen från 1926 väcker stort intresse
bland besökarna, speciellt när de kan jämföra den
med de moderna maskinerna som finns i det nyare
30-åriga kraftverket intill.
Likt årsringar växer kraftverket. Nu är det sannolikt dags för ännu en årsring i NK:s historia. Man
ansöker nämligen om att få bygga ett nytt mindre
vattenkraftverk intill det befintliga. Tillstånden
torde stå klara hösten 2012.
I den gamla delen finns ett litet museum med
gamla el-prylar samt ett rum där ett småskaligt
science center verkar. Här kan skoleleverna göra
praktiska experiment som ofta har anknytning med
energi. De fick bland annat skjuta iväg trycksluftsraketer och de som önskade kunde själv producera
el med en gammal konditionscykel som var utrustad med en generator.
n I september inledde Jakobstadsnejdens Natur r.f. en pilotgrupp med nio
barn i åldern fem–sju år.
Biologerna Birthe Wistbacka och Annika Finne sparrar de vetgiriga och
låter dem erövra nya kunskaper kring teman som livsmedelsproduktion
och skogens växter och djur.
”Initiativet kom från några mammor till naturintresserade barn. I tidiga
skolåldern är barnen så otroligt intresserade av saker i naturen. Man ska
absolut inte börja med de stora globala miljöfrågorna i den åldern. Vi inleder våra träffar med en picknick och kan utifrån den ta upp olika frågor,
till exempel hur mat produceras. När alla ätit och druckit diskuterar vi hur
avfallet sorteras och återvinns, berättar Birthe Wistbacka.
Säsongen avslutas med en pysselkväll, där skogens material formas
till juldekorationer.
”Vi håller på två timmar varannan vecka till julen och funderar sedan på
hur det blir med fortsättningen.”
Karolina Isaksson
Leif Sjöholm
n Om du har ringt till driftscentralen de senaste 23
åren för att göra en felanmälan, är chansen stor att
du pratat med Tomas Lundqvist. Han är en av fem
som jourar på den heta stolen, där hela Katternös
eldistribution övervakas.
Den första frågan han ställer till den som ringer
är om elkundens egna huvudsäkringar är i skick.
”Huvudsäkringarna kan man hitta i sitt eget mätarskåp och man byter ut trasiga på samma sätt
som man gör med vanliga säkringar.”
Innan man ringer kan man också kolla om även
grannarna har saknar ström.
”Visst ska man ringa när man har elavbrott, men
om ingen annan i grannskapet har samma fel, hittas
problemet troligtvis i kundens eget elskåp.”
Liksom sina jourkollegor trivs Tomas Lundqvist
bra på sitt jobb.
”Man vet aldrig hur arbetsdagen blir när man
kommer till jobbet. Är det åska, storm, snöfall eller
hård köld kan man räkna med ett intensivt pass.”
Samtidigt uppskattar han att fritiden är fredad
från jobbfrågor.
”Jag har rört mig otroligt mycket på fiskevatten
mellan Vasa och Karleby, men jag har nog aldrig
låtit elledningar eller transformatorer i terrängen
18 katternö
störa min koncentration på fisket”, skrattar han.
Skiftesjobbet ser han som en klar fördel.
”Det har blivit en livsstil. Vissa år jobbar man på
julafton, men i stället kan man åka ut och fiska en
vardags förmiddag som den här. Jag skulle aldrig
byta till ett nio till fem-jobb.”
Fisket har han sysslat med sedan unga år och
mest värderar han kamratskapen och utelivet.
Själva fångsten är en bisak. En hel del fisk har han
ändå tagit hem till familjen genom åren. Frun och
barnen är inte längre så förtjusta i fångsterna, men
familjens två katter äter gärna en filéad gädda som
husse lurat upp.
Ute i Bådan i Nykarleby har han en gemensam båt
med två fiskekompisar. Några närmare koordinater
på fiskeställen avslöjar han inte.
”Det skulle stå mig dyrt. Hittar man ett bra ställe
håller man hårt på hemligheten. Skickligheten ligger i att hitta ett bra ställe. Sedan behövs tur för att
få fisken att nappa.”
Båten brukar ligga ute till december.
”Bästa tiden på året är nu på hösten och förstås
på våren när man hittar en grund vik med lekande
abborrar.”
n I oktober får Jakobstad sin första velomobil. Då
trampar Jan Backman hem sitt nya åretruntfordon från
Holland, via Tyskland, Danmark och Sverige för att slutspurta upp från Nådendal. Han räknar med att hemresan på drygt 2 000 km tar ett par veckor i maklig takt.
”Man sitter bekvämt och är skyddad från väder och
vind. Luftmotståndet är minimalt och när man jämför
farten man får ut ur tramptagen är velomobilen överlägsen vilken tävlingscykel som helst.”
Hans egen velomobil utrustas med ett lätt kolfiberskal och växlas med tre
kugghjul framme och nio kugghjul bak. De tre hjulen kommer att få dubbdäck
under vintern. Den enda nackdelen som Jan Backman ser med velomobiler är
att de är tunga att trampa i uppförsbackar.
”För oss som bor här på slätten är det inget stort problem, men om man varje
dag måste ta sig uppför en backe kan det löna sig att skaffa en hjälpmotor till
sin velomobil.”
För en varmansvelomobil får man betala runt 6 000 euro. Om man vill ha ett
elhybridsystem med en 250 watts hjälpmotor, som ger extrakrafter i uppförsbackar, får man lägga på ett par tusenlappar.
”Ser man till kostnaderna är velomobilens ekonomiska fördelar enorma
jämfört med att köpa och äga en bil. Inga bränslekostnader, ingen skatt och
inga serviceavgifter eftersom kedjan är inkapslad och skyddad från fukt och
smuts. Efterfrågan gör att värdeminskningen är obefintlig.”
Han tror att velomobilen kan bli ett nytt varmansfordon inom överskådlig tid.
”Det största hindret är de gamla invanda tankebanorna, som kan vara
svåra att bryta. Samtidigt är vi bekväma varelser och velomobilen erbjuder
bekvämlighet. Alla borde fråga sig varför man ska släpa med sig ett motordrivet
ton för att ta sig några kilometer till jobbet, när det räcker med ett fordon på
30 kg som man trampar själv.”
Karolina Isaksson
FULL TANK. Korna gillar hösten eftersom temperaturen är behaglig och
insekterna flugit sin kos. Det syns också på mjölkproduktionen som tar
fart igen efter sommarens nedgång.
Växande efterfrågan
på ekomjölk
Bröderna Elias, Jonatan och Martin tyckte att
det vara spännande att klättra upp på den gamla
turbinen från 1926.
n Allt fler väljer ekologisk mjölk i butiken och mejerierna breddar utbudet av produkter som tillverkas av ekomjölk. I våras övergick EK Lacto
i Pedersöre helt till ekologisk mjölkproduktion.
”Vi har odlat ekologiskt ensilage sedan 1995 och övergången innebar
inga stora förändringar. Förr kunde man visserligen ringa en leverantör och
beställa 3 000 kg foder, nu krävs lite mer arbete att få tag på bönor och
annat komplement”, säger Eva Lönnqvist.
Gården säljer också en liten del direkt till kunder som kommer med egna
kärl.
”Några använder mjölken till fil eller yoghurt och vissa laktosintoleranta
kan dricka obehandlad mjölk”, säger Kaj Lönnqvist.
En ko som äter ekologiskt foder ger cirka 25 liter mjölk per dygn, medan
en ko i konventionell mjölkproduktion ger drygt 30 liter i snitt.
AVANCERAD TRAMPBIL. Cykelentusiasten och båtbyggaren Jan Backman är
säker på att velomobilen också passar i finländska förhållanden. ”Den startar
alltid, man sitter skyddad för regn och rusk och får sin nyttomotion utan att
behöva trampa sig svettig.”
katternö 19
Miljövård
Text: Johan Svenlin
Människan har använt sig av Jordens natur i tiotusen­tals år.
Vi får mat, vatten, energi och olika material från naturen.
För att vi ska ha ren mat, ren luft och rent vatten också i
fram­tiden behöver vi ta hand om naturen. Det kallas miljövård.
Håll naturen ren
n När man är ute i naturen och på sjön är det
viktigt att man inte lämnar skräp efter sig.
Saker som kommer direkt från naturen, som
äppelskruttar och bananskal, tas om hand av
naturen och blir mull efter en tid. Saker som
är gjorda i fabrik, som godispapper och läskburkar, behöver man sortera bland soporna.
Också om man kastar skräp på marken i stan
kan det blåsa ut i skogen eller i havet. Där
smutsar skräpet ner och ställer till problem för
växter och djur.
Sopor kan bli nyttiga om man sorterar dem rätt. Metall kan formas till nya saker genom återvinning
i stället för att hamna på en soptipp.
PYSSEL
Återvinning
När man lägger papper, kartong,
glas, metall och gamla batterier
i rätt lucka kan gamla saker användas igen för att göra nya saker.
20 katternö
Stadsmiljö
n När många människor bor tätt på ett ställe
finns det en risk att miljön lider. Förr i tiden tömde
stadsbor ut sina pottor på gatan, de hade grisar,
får och höns som bajsade på gatan och alla eldade
i egna ugnar för att värma sina hus och laga mat.
På 1700-talet uppfanns ångmaskinen och många
fabriker byggdes inne i städerna. Fabriksskorstenarna spydde ut rök och luften blev ännu sämre.
Fler människor flyttade från landsbygden för att
jobba i fabrikerna och städerna blev så smutsiga
att många blev sjuka av att bo där.
Nu får fabrikerna inte längre släppa ut giftiga
ämnen. Tack vare avloppssystem med reningsverk, fjärrvärme och el till alla invånare har luften i
små och stora städer blivit renare än på hundratals
år. När avfallet återvinns och renas kan flera miljoner människor bo i en stad utan att miljön lider.
Vem har ätit
upp godsakerna,
men lämnat skräpet
efter sig?
n Varje finländare bidrar på ett år
med 340 kg sopor. En stor del kommer från olika matförpackningar. För
att spara på jordens resurser är det
viktigt att vi använder material på
nytt. De flesta sorterar papper, kartong, glas, metall och hushållsavfall
så att soporna kan komma till nytta.
För burkar och flaskor får man dessutom pengar tillbaka när man matar
pantmaskinen.
Pappersfiber kan användas 6
Uppfinningar…
gånger i olika produkter om de returneras till återvinningen.
En glasflaska diskas, fylls och
töms i snitt 33 gånger innan den
kasseras.
Av alla läskburkar som säljs i
Finland returneras 93 procent och
smälts ner till nya saker.
När man återvinner metall sparar
man mycket energi. Nästan hälften
av alla nya metallföremål i världen är
gjorda av återvunnen metall.
Förr när det inte fanns så många
bilar märktes det inte att så bra att
avgaserna från motorn var skadliga.
Slösa inte med mat !
n I Finland har vi gott om mat, men tyvärr
kastar vi bort mycket som skulle gå att äta.
Varje finländare slänger ungefär 25–30 kg
mat varje år och hälften av den bortslängda
maten är helt ätbar. Mat som blivit gammal
ska man inte äta, för då kan man bli sjuk.
För att vi ska få mat så att det räcker åt
alla behövs jordbruksmaskiner. När bonden skördar sina odlingar släpper traktorn ut avgaser. När maten transporteras
till butiken släpper lastbilen ut avgaser.
För att hålla maten kyld krävs det också
energi. Om vi kastar bort mat betyder
det att mycket energi används i onödan.
På sopstationen är matrester inte
alltid lätta att skilja från andra sopor.
Därför är bortkastad mat också ett
problem när man ska återvinna andra
material från våra sopor.
Nu när många kör bil har det blivit
viktigt att uppfinna motorer som
släpper ut så lite avgaser som möjligt.
…och nya
uppfinningar
n Nya uppfinningar har ibland orsakat
skador på miljön. Ett exempel är bilen,
som blev vanlig för 50 år sedan. När
många körde längs motorvägarna blev
skogarna förgiftade av bilavgaserna.
Träden dog av blyförgiftning. Då uppfanns renare bensin, utan bly, och bättre
motorer så att avgaserna blev renare.
Snart kommer vi att tanka avgasfri el eller vätgas i stället för bensin och diesel.
Elbilar finns redan och de kommer att bli
vanligare när det byggs nya tankstationer.
katternö 21
Johanna Forsman
Framtidens flygare taxar ut
Drömmen om en pilotkarriär lockar ungdomar från
andra orter till Kronoby gymnasiums flyglinje. Det
är en tuff kurs, men alla är motiverade och vissa kan
få sitt flygcertifikat innan de uppnått körkortsålder.
Följ med när några flygelever får pröva sina vingar
för första gången.
SIKTAR UPPÅT. Gymnasisterna Martin Sjöskog från Larsmo, Janina Tunkkari från Nedervetil,
Sandra Snellman från Pedersöre och Melinda Snellman från Jakobstad tar certifikat för
ultralättaplan parallellt med sin gymnasieutbildning.
22 katternö
katternö 23
’Känns det i simulatorn om vi störtar?’ – Ja, det skakar om vi gör en dålig landning.
D
et är en blåsig vårvintermorgon på
Karleby–Jakobstad f lygplats. Fem
gymnasister från femte årskullen av
Kronoby gymnasiums flyglinje väntar på att ta
planet till Helsingfors för en heldag av studiebesök. Tills vidare flyger de som passagerare.
”Jag har alltid varit flygintresserad, så jag
valde Kronoby gymnasium för att kunna ta
flygcertifikat parallellt med studenten”, berättar Martin Sjöskog från Larsmo.
”Jag har tänkt söka till en pilotutbildning,
kanske utomlands, efter studenten”, säger
Markus Lindholm som flyttat upp från Sibbo
för att gå flyglinjen.
Janina Tunkkari från Nedervetil har fått
viss inspiration av sin kusin, Sanna Kari, som
jobbar som pilot på Finnair.
”Det verkar vara ett intressant yrke och
jag ville prova på att flyga själv. Just nu är det
brist på piloter och flygtrafiken väntas ju öka i
framtiden”, säger Janina Tunkkari.
Sandra Snellman från Pedersöre och Melinda Snellman från Jakobstad ser också pilot­
yrket som ett lockande alternativ.
”Det är svårt att komma in på pilotutbildningar, men flyglinjen är en bra förberedelse.”
Under sitt första år får flygeleverna bekanta
sig med flygindustrin genom olika studiebesök och exkursioner. Året avslutas med en segelflygdag, när de själva får styra ett segelflygplan, uppbackade av en instruktör. Den stora
flygkursen kommer under andra året, när en
hel intensiv sexveckorskurs ägnas åt flygteori.
På trean får man sitt certifikat för ultralätta
plan, om man klarar alla prov.
”Alla som börjat på flyglinjen har varit motiverade och klarat av kursen, trots att det är
tufft med 60 timmar teoriundervisning och
13 tenter på sex veckor”, berättar Kaj Timgren,
fysik- och kemilärare på Kronoby gymnasium
och koordinator för flyglinjen.
Han har inte själv flygcertifikat, men har
varit uppe i luften med elever som ännu inte
fyllt 18 år.
”Det känns hur tryggt som helst, trots att de
inte ens har bilkörkort”, ler han.
på Suomen Ilmailuopisto, som då hette Finnairin Ilmailuopisto, i Björneborg och efter det
har jag gått Finnairs egna typutbildningar.”
Dagens höjdpunkt är flygsimulatorn. Med
hjälp av rörelseeffekter från simulatorns ben
skapas en autentisk upplevelse inne i cockpit.
Karl Vilhjálmsson
ÄKTA KÄNSLA. Finnairs simulator för Airbus 320
kostar cirka tio miljoner euro och används för att
vidareutbilda flygbolagets egna piloter. Interiören
är en exakt kopia av en cockpit.
Karl Vilhjálmsson
Hand- och fotarbete
I Vanda blir vi mottagna av snöyra och en av
Finnairs mest rutinerade piloter och utbildare, Stefan Vikström. När han var gymnasist på
1980-talet fanns ingen flyglinje att välja.
”Jag tog certifikatet för 22 år sedan i privat
flygskola på Kronoby flygplats. Sedan gick jag
24 katternö
PILOTUTBILDARE. Stefan Vikström flyger själv och
vidareutbildar Finnairs piloter. ”Under en månad
gör jag vanligtvis tre–fyra långflygningar, lika
många Europaflygningar och så jobbar jag några
dagar som utbildare i simulatorn.”
Janina Tunkkari är frivillig att flyga först. Hon
får sätta sig i styrmannens stol bredvid kapten
Vikström.
”Det blir allt vanligare med kvinnliga piloter. På Finnair är det inte ovanligt att flygningar sköts av helt kvinnliga besättningar.”
Rollfördelningen mellan kapten och styrman växlar mellan ”pilot flying” och ”pilot
not flying”. Den förra håller rätt höjd med
spaken och styr rodren med pedalerna. Den
senare håller reda på planets yttre och inre
omständigheter.
Stefan taxar ut oss på startbanan och instruerar Janina.
”Håll planet mitt på startbanan med hälarna. När jag säger ”Rotate” drar du i spaken
och håller pricken mitt i korset på skärmen.”
Nosen lyfter och vi lättar. Landningsstället
fälls in och vi ser motorvägen till Tammerfors
nedanför oss. Stefan lägger på lite dimma och
ställer in koordinaterna som Janina ska följa
på sin skärm.
”Nu tjuter det för att du flyger för högt.
Genast något ändrar ska du reagera med små
rörelser.”
Snurrig i början
Åtta minuter efter att vi lyfte är det dags att
landa. Ut med hjulen igen.
”Vi ska försöka klämma in oss på den där
smala landningsbanan där nere.”
”Känns det i simulatorn om vi störtar?”
”Ja, det skakar om vi gör en dålig landning.”
Ingen fara, Janina tar ner oss med en riktig
smörlandning.
”Oj, vad bra”, berömmer kapten Vikström.
Vi andra får i tur och ordning göra samma
manöver.
”Jag känner mig snurrig. Kan man träna
bort det?”, undrar Janina.
”Jo, man blir van när man flyger mycket”,
intygar Stefan.
Det vet han av egen erfarenhet.
”Under en månad gör jag vanligtvis tre–fyra
långflygningar, lika många Europaflygningar
och så jobbar jag några dagar som utbildare i
simulatorn. Efter varje långflygning har man
tre dagar ledigt, det behövs.”
Alla är av upprymda av simulatorupplevelsen och nöjda med sina egna landningar.
”Studera flitigt nu, speciellt matte, engelska
och finska. Och håll uppe konditionen så har
ni bättre chanser att komma in på en pilotutbildning”, hälsar Stefan Vikström.
Karl Vilhjálmsson
KRÄVER PRECISION. Landningsbanan ser trådsmal
ut när man kommer in för landning. Styrmannen
Kaj Timgren (till höger) håller rätt kurs med sina
hälar och rätt höjd med en joystick, allt medan
kaptenen Stefan Vikström instruerar.
Johanna Forsman
PREMIÄR PÅ RIKTIGT. På Menkijärvis flygplats
får Kronobygymnasisterna pröva på segelflygning
för första gången.
katternö 25
Johanna Forsman
’Man får aldrig ha bråttom med förberedelser’
Johanna Forsman
Flygpirret går aldrig över
FÖRST UT. Janina Tunkkari tar hellre itu med
uppgiften direkt än låter nervositeten växa nere
på marken. Jyrki Hämäläinen från Vasa flygklubb
gör de sista förberedelserna innan han sätter
sig i stolen bakom.
26 katternö
Ett par månader efter simulatorupplevelsen
är det dags att testa på riktig flygning. En solig
försommardag ute på Menkijärvis flygplats i
Alajärvi ska Kronobygymnasisterna få känna
hur det är att styra ett plan med riktig luft under
vingarna.
”Vädret är perfekt. De små stackmolnen tyder
på att det finns termik att utnyttja”, säger flygläraren Stefan Storrank.
Han har haft flyget som jobb sedan 1970-­t alet,
både som trafikpilot och utbildare. Numera är
han pensionär, men delar med sig av sina kunskaper till flygelever. Flygpirret har han kvar.
”Det är ännu lika roligt att flyga, annars skulle
jag ha slutat. Rent praktiskt är det bra att ta sig
snabbt från en plats till en annan. När man flyger
själv är man inte beroende av flygbolagens rutter”, säger han.
Dragplanet tankas och servas och flygeleverna
gör sig klara.
”Man får aldrig ha bråttom när man ska förbereda flygning”, förklarar Stefan Storrank.
Också denna gång får Janina Tunkkari gå ut
först. Hon ser lugn ut när hon tar på sig fallskärmen och sätter sig framme i det tvåsitsiga planet.
”Eleven sitter framme för att läraren ska landa mjukare”, skämtar kurskompisen Melinda
Snellman innan glaskupan fälls ner.
Motvinden är perfekt för start och landning.
Motorplanet börjar rulla och draglinan spänns.
Kurskompisarna ser mer nervösa ut än Janina.
Efter några minuter landar motorplanet och segelflygplanet syns bara ibland när det blixtrar till
som en solkatt högt uppe mot den blåa himlen.
Efter en halvtimme ser de ändå ut att komma in
för landning.
”Planet har en hastighet kring 60 km/h när
hjulen tar mark”, säger Stefan Storrank.
Igen en perfekt landning av Janina.
”Ska du ut och flyga?”, skämtar hon när hon
ger över ryggsäcken med fallskärmen till Martin.
Hennes första segelflygning ger en kick som
till och med överträffar simulatorupplevelsen.
”Vi steg till 400 meter innan vi kopplades loss
från motorplanet. Sedan seglade vi upp till 900
meter.”
Hon kände sig lugn hela resan.
”Det kändes säkert, men lite snurrigt när vi
steg uppåt. Jag styrde bara försiktigt, jag vågade
inte riktigt ta ut svängarna. Det var tyst, men
häftigt.”
johan svenlin
HÄNGER VID HANGAREN. Kronobygymnasisterna Martin Sjöskog, Janina Tunkkari, Melinda Snellman
och Sandra Snellman drömmer om pilotyrket.
Karl Vilhjálmsson
FLYGBITEN. Markus Lindholm från Sibbo valde att
gå gymnasiet i Kronoby för att kunna studera på
flyglinjen. ”Efter gymnasiet har jag tänkt söka in
till någon pilotutbildning, kanske utomlands.”
Johanna Forsman
RUTINERAD FLYGARE. Flygläraren Stefan
Storrank ger teoriutbildning och sitter med
eleverna när de börjar flyga de motordrivna
ultralätta planen i Kronoby.
Johanna Forsman
PÅ SLÄP. Propellerplanet drar upp segelflygplanet till 400 meter och rullar därefter in draglinan.
katternö 27
Den skapande galenskapens landskap
”Tro, hopp och kärlek är lämpliga slagord för tokiga österbottningar”
Johanna Forsman
ÖSTERBOTTEN
DEL 2
Stövelkast, träskfotboll, käring­­
kånk… det finns outtöm­liga
möjligheter för den som vill vara
lite galen. Men kreativ galen­
skap måste utövas på ett etiskt
hållbart sätt, säger Olli Rosen­
qvist, docent i kultur­geo­grafi,
själv en ivrig stövel­kastare. Vi inledde vår serie om Öster­
botten i förra numret med en
historisk beskrivning av land­
skapet. Här fortsätter vi vårt
sökande efter den sanna öster­
bottniska identiteten.
O
lli (i familjekretsen kallad ’Olle’)
Rosenqvist är född i Björneborg, tog
kandidatexamen vid Åbo universitet
och licentierade och doktorerade vid Vasa universitet. Doktorsavhandlingen beskriver det
ruralas roll i det postmodernistiska samhället.
Sedan åttiotalets slut har han varit knuten
till Karlebys universitetscenter Chydenius,
där han periodvis skött en forskningsprofessur i landsbygdsforskning.
Vad menas med begreppet luova hulluus,
kreativ galenskap?
”Kreativ galenskap är en sorts logik som
baserar sig på det faktum att människan och
samhället inte är maskiner. Om samhället och
i förlängningen människan enbart skulle vara
en maskin som bara utför de uppgifter den
tilldelas, så skulle den snart stelna i sina former och slitas ut tills den är obrukbar”, säger
Olli Rosenqvist.
Den kreativa galenskapen utmanar det nuvarande samhällets gränser och sanningar:
”Den ifrågasätter självklarheter, får människor att fundera över meningen med livet
och utgör på det sättet en grund för att människan och samhället kan förnyas.”
28 katternö
I det moderna samhället handlar lantligheten och det perifera om att röra sig i ett gränsområde, där den moderna rationaliteten ifrågasätts, säger Olli Rosenqvist.
”I det här gränsområdet är kreativ galenskap i bästa fall en attityd som ifrågasätter det
moderna samhällets rationalitet på ett berikande sätt. I värsta fall framstår den kreativa
galenskapen som en kuriositet eller en avvikelse, som småningom neutraliseras och inlemmas i det moderna livet. ”
För att den kreativa galenskapen ska kunna
anses vara nödvändig och acceptabel så måste
den utövas på ett etiskt hållbart sätt, framhåller Olli Rosenqvist.
”Kreativt galen verksamhet får inte skada
människor. Tro, hopp och kärlek som syftar
till ett bättre samhälle är lämpliga slagord när
man funderar över vilken typ av kreativ galenskap det lönar sig att sträva efter.
Galenskap och förändringar
Olli Rosenqvist kastar stövel i Suomi Cup i Ylivieska den 12 augusti. I herrklassen kastar man stövelstorlek 43.
Ollis personbästa är 58,37 meter.
Olli Rosenqvists snabb-SWOT om Österbotten
Styrkor
lokalt kulturarv
mod ochgsamhet
företa
Möjligheter
skapande galenskap
internationalism
Svagheter
näringsstrukturen*
konservatism
* Vilar tungt på primärproduktion och industri
Hot
inåtvändhet
alltför rationellt
och allvarsamt
Hur har den kreativa galenskapen uttryckt sig
historiskt? Hur yttrar sig galenskapen nu?
”Samhälleliga förändringar har alltid innehållit ett element av kreativ galenskap, när
gamla strukturer brutits ner för att ge plats
för nya. Det moderna samhället förlitar sig
på maskinell rationalitet, men i det postmoderna samhället betonas lekfullheten mer,
och då blir också den kreativa galenskapen
viktigare.”
I det postmoderna samhället utövar människor bio- eller livspolitik, och det är intressant att följa med vad det leder till, anser
Olli Rosenqvist. Ord som kosmopolitisk och
världsmedborgare blir viktigare och det blir
allt vanligare att folk är nomader, alltså inte
fast bosatta.
”Å andra sidan finns det också många som
strävar efter att förstärka och utnyttja traditionen, det nationella och det lokala. Alla sådana
företeelser kan förstås genom att människor
testar gränser. Folk väljer olika livspolitik.”
Är sådant som tävlingar i stövelkast, mobiltelefonkast, käringkånk, träskfotboll och
bastubad exempel på kreativ galenskap? Eller
handlar det bara om galenskap?
”De nämnda aktiviteterna är postmoderna
Johanna Forsman
Om till och med buttra österbottningar kan vara
kreativt galna, behöver ingen annan heller miss­
trösta, säger Olli Rosenqvist.
finländska folknöjen, som har potential att
uppfylla kriterierna för kreativ galenskap.
Underliga folknöjen berikar livet, om de på
ett intressant sätt kombinerar lek och allvarlig
idrott. En alltför seriös inställning till idrott
som något ’heligt’ blir en bekräftelse av den
moderna rationaliteten och utarmar i själva
verket människolivet.”
”Jag tror att finländska toppidrottare skulle
klara sig bättre i de olympiska spelen om de i
högre grad skulle uppfatta det de gör som lek”,
säger Olli Rosenqvist.
Ett gränsland
Artister som M.A. Numminen, Leningrad
Cowboys, Lordi och Jukka Ammondt är andra
exempel på den kreativa galenskapen, säger
Olli Rosenqvist.
”Alla de här artisterna rör sig i gränslandet
mellan lek och allvar. Också olika typer av
tillställningar och festivaler kunde karakteriseras som rum för kreativ galenskap, där det
lokala och knutpatriotismen berikar livet för
olika typer av människogrupper.”
Hur kan den här typen av galenskap användas konstruktivt? Till exempel i samhällsbygge, utbildning, företag?
”Genom att den väcker och engagerar
människor. De som är kreativt galna är också
öppna för förändring, och det är ju något som
nutidssamhället uppmuntrar till. Entusiasm
har alltid ett samhälleligt värde!”
Finns det något typiskt österbottniskt i
detta? Är man i Österbotten mer ’galen’ än till
exempel i Savloax och Tavastland? Finns det
en skillnad mellan svenskspråkiga och finskspråkiga trakter?
Kreativ galenskap är ett allmänmänskligt
fenomen – inte enbart något finskt eller österbottniskt, säger Olli Rosenqvist.
”Hur galenskapen tar sig uttryck varierar
mellan olika nationaliteter. I sin bok Vårt land
beskrev Topelius det karakteristiska för invånarna i de olika finländska landskapen, och de
stereotypierna lever kvar ännu i dag.”
I den beskrivningen delas Österbotten (Poh­
janmaa) in i det ”bångstyriga” Södra Öster­
botten (Etelä-Pohjanmaa), det självmedvetna
Norra Österbotten (Pohjois-­Pohjanmaa) och
det ”ödmjuka” och anspråkslösa Mellersta
Österbotten (Keski-Pohjanmaa).
”På det stereotypa planet verkar österbottningarna rätt konservativa, så jag vågar inte
påstå att de skulle vara mer kreativt galna än
till exempel savolaxare eller tavastlänningar.
Jag har inte heller märkt att de svensk- och
finskspråkiga områdena skulle skilja sig från
varandra i fråga om galenskap.”
Stor galen-potential
Klart är i varje fall, säger Olli Rosenqvist, att
om man granskar Österbotten från den inre
sidan av Ringtrean eller från ett europeiskt
perspektiv, så står landskapet för något lantligt och perifert.
”Så även om alla människor och människogrupper har ett behov av att skilja sig ur vågar
jag påståendet att den kreativa galenskapen
har särskilt goda möjligheter att blomma ut i
vårt landskap!”
Vad kan Österbotten lära övriga världen i
fråga om galenskap?
”Om den kreativa galenskapen ryms också
i en butter österbottning, så finns ingen orsak
för någon annan heller att ge upp sin kreativa
potential och kasta yxan i sjön”, säger Olli Rosenqvist med ett skratt.
svenolof karlsson
katternö 29
Karolina Isaksson
Livet på hundpensionatet
För Saija Sillanpää är hundar både
en livsstil och hennes jobb. Då hon
grundade sitt hundpensionat Tuhnula
för sex år sen gick hennes drömmar
i uppfyllelse. Och trots hårt jobb
lever hon sin dröm varje dag.
Den fyra månader gamla jämthunden Kiito är på
Tuhnula för första gången. Hundarna måste vara
minst sexton veckor gamla och vaccinerade.
30 katternö
katternö 31
Välkommen, säger de skällande hundarna!
I
iik! Jag trycker gasen i botten, tittar i backspegeln och svänger snabbt till höger. Där
är ju det gula trähuset, lite överraskande
bakom en buske. Från det här landmärket ska
det bara vara 150 meter kvar till hundpensionatet Tuhnula.
Pensionatet ligger i Karby, cirka 13 kilometer
utanför Jakobstad. Och nu är det nog svårt att
missta sig: där framme syns en svart plåtskylt i
form av en hund med en pil. Bakom syns några
röda byggnader i en lugn och lummig miljö.
Här ligger stället som erbjuder helpension för
hundar.
När bilen svänger in på gården hörs skall
överallt. Nästan alla hundar som finns på plats
meddelar att de lagt märke till att jag och fotografen anlänt. Tuhnulas ägare, 28-åriga Saija
Sillanpää, kommer leende emot oss.
– Välkommen! De orkar inte skälla någon
lång stund. När jag är här ensam med hundarna är de alldeles tysta.
Och mycket riktigt: En efter en slutar hundarna skälla, trots att de har besök av främmande.
Ett ljudligt mottagande
Strax efteråt svänger en annan bil in på gården.
Ut hoppar den belgiska vallhunden Nemo.
Nemo bor i Kokkola och är på besök på Tuhnula för första gången. Hundkören kör igång
med skällandet igen, men nu börjar vi redan
vara vana.
Saija tar genast kontakt med Nemo, sätter sig
ner på huk och låter hunden slicka på hennes
hand. Efter att ha utbytt några ord med ägarna
går Saija och matten in för att skriva på skötkontraktet. Samtidigt får Saija några av Nemos personliga ägodelar såsom tyggleksaker,
ett liggunderlag och ett kramdjur som luktar
bekant. I och för sig finns allt om en hund kan
behöva, inklusive mat, på pensionatet. Men en
hund som kommer till pensionatet för första
gången är som ett barn som ska börja på dagis.
Det ger trygghet att ha med sig bekanta föremål på ett nytt och främmande ställe.
Efter ett par minuter kommer Saija och Nemos matte ut, och husse räcker över kopplet
åt Saija. Nemo beger sig piggt iväg på en kissningsrunda runt gården och Saija uppmanar
matte och husse att åka iväg. De tittar ömt efter sin hund.
– Jag har lärt mig att det går lättast så här, utan utdragna och uppslitande avskedsceremonier. Hundarna vill också så fort som möjligt
32 katternö
märka ut sitt revir, speciellt hannarna. Genom
att genast leka lite får jag också bra kontakt
med en ny hund.
När Saija försvinner med Nemo längs en liten skogsstig, kör Nemos ägare iväg. Allt gick
lugnt och smärtfritt till.
Krafsar och pussar
När Nemo gått in i sin egen inhägnad börjar vi
bekanta oss med resten av pensionatet. Mittemot Nemo bor fyra jakt- och utehundar, som
alla kommer från samma familj. De hålls parvis i rymliga burar, och en av dem fångar speciellt vår uppmärksamhet: den fyra månader
gamla gulliga jämthundsvalpen Kiito. Saija
tar upp Kiito i famnen och snart har den slickat
henne i hela ansiktet. Det är omöjligt att inte
bli bedårad av valpens gulliga ansiktsdrag
och tafatta rörelser. Känslorna är ömsesidiga:
Kiito ser på Saija med sådan kärlek att den förmodligen tror att det är hon som är matte.
För tillfället bor 17 hundar på Tuhnula, varav tio i uteburar och sju inomhus. Innehundarna har också möjlighet att vistas utomhus
i varsin egen liten inhägnad.
Just nu är det högsäsong på hundpensionatet. Fast det är det i och för sig mest hela tiden.
– De enda månaderna då det är aningen lugnare är januari, maj och augusti. Varje månad
får vi cirka 12 nya bokningar från nya kunder.
Saija berättar att djungeltrumman har
fungerat bra. Hälften av kunderna kommer
från Kokkola och resten från Jakobstad med
omnejd och Vasa. Vissa stamkunder kommer
ända från södra Finland. Nuförtiden finns det
aldrig mera dagar då Tuhnula skulle vara helt
utan kunder. Veckosluten är alltid fullbokade
och det rullar på också på vardagarna.
Karolina Isaksson
Det här landmärket leder besökarna ända fram.
– Vi funderar som bäst på att bygga en ny
mottagningsdisk bredvid den gamla byggnaden, och samtidigt skulle vi få tre nya inneplatser, säger Saija.
När man går in i pensionatet förstår man
varför Saija vill flytta mottagningsdisken till
ett nytt hus. Hundarna skäller så pass ljudligt
att det kan vara svårt att uppfatta vad människan bredvid dig säger.
På länk fyra gånger om dagen
Också andra investeringar har nyligen gjorts.
I en före detta hästhage på gården har en ny
inhägnad inrättats, där en hund åt gången får
springa runt för allt den är värd.
– Det är inte många som kan erbjuda det,
och det är vi mycket stolta över, säger Saija.
Den hund som motionerar i hagen hålls hela
tiden under uppsikt. En annan sak som skiljer Tuhnula från andra hundpensionat är hur
ofta hundarna rastas. Varje hund får kommer
ut fyra gånger om dagen!
– Rörelse är a och o för en hund. På morgonen och kvällen gör vi kortare länkar och på
dagen blir det två längre. På det här sättet blir
hundarna inte uttråkade och de har klara rutiner.
Hundarna får också mat vid samma tidpunkter varje dag, och en del har också egen
mat med sig. Andra har medicinering eller någon åkomma som behöver skötas om.
– När maten har hunnit smälta går vi ut för
sista gången på kvällen, det brukar bli vid åttatiden, berättar Saija.
Om alla hundar ska ut fyra gånger om dagen
blir det ganska många kilometer allt som allt
för den som ska hålla i kopplet, eller hur?
– Det blir det, intygar Saija. Beroende på
antalet kunder så promenerar jag 20–30 kilometer om dagen. Men jag funderar inte över
sträckorna, utan koncentrerar mig på hunden
jag håller i kopplet.
Hundarna får komma ut en och en, bara
hundar från samma familj rastas tillsammans.
På somrarna brukar Saija också för hundarna
för att simma, med ägarnas tillstånd naturligtvis.
– Jag får all motion jag behöver genom jobbet
och kan dessutom äta precis vad jag vill, skrattar Saija, som också ser ut att vara i toppform.
– Man behöver en viss fysisk styrka i det här
jobbet; hundarna kan väga uppemot 50 kg och
när de drar i kopplet så känns det i arm- och
bröstmusklerna.
Efter rastningen sitter Saija och syskonen av rasen bearded collie en stund i skuggan och vilar sig.
Karolina Isaksson
Inneburarna är som enrummare och varje hund har också möjlighet att gå ut på sin egen ”terrass”, alltså en inhägnad uteplats.
katternö 33
Sanna förverkligade sin dröm och startade eget hundpensionat.
Karolina Isaksson
Hundar från samma familj kan dela bur.
Mot drömmarnas mål
Varifrån kom ursprungligen idén att grunda
ett hundpensionat?
– Jag har älskat hundar och djur ändå sedan jag var barn och i min familj hade vi alltid hund. När jag själv blev vuxen skaffade jag
egen hund. Det var när jag försökte hitta en
skötplats åt min hund som jag upptäckte att
utbudet var ganska dåligt, och då började jag
drömma om ett eget hundpensionat.
Saija är utbildad laborant och hon jobbade tidigare på UPM:s fabrik i Jakobstad. Med tiden
blev hon ändå trött på att blanda till kemiska
cocktails och för sex år sen fattade hon det
drastiska beslutet att säga upp sig för att istället börja sträva mot sin dröm. Efter att ha sökt
en tid hittade hon det perfekta stället, en gammal syateljé i Karby. Där fanns tillräckligt med
plats, bra terräng och en simplats i närheten.
Kunder via djungeltrumman
Ateljén byggdes om till tio separata hund­
boxar med golvvärme, fläktsystem och övervakningskameror såväl inne som ute. Saijas
pappa Heikki Rintala var den som skötte
största delen av byggjobbet.
– Vi ville skapa ett sådant ställe dit vi själva
skulle vilja föra våra hundar, och enligt våra
kunder har vi lyckats med det. De två första
34 katternö
Karolina Isaksson
En före detta hästhage har försetts med galler och blivit en plats där hundarna får springa av sig.
åren var lite tuffa innan folk visste om att vi
fanns, men efter det har djungeltrumman
fungerat bra. Vi litar på att våra nöjda kunder
marknadsför oss och har aldrig behövt marknadsföra oss på annat sätt.
Sen dess har det varit mer eller mindre fullt
på Tuhnula, ifjol skötte man allt som allt tusen
hundar. Saija driver hundpensionatet så gott
som ensam.
– Min man och min pappa hjälper till med
snöskottning och byggarbeten. Under högsäsong brukar de också hjälpa till med att rasta
hundarna. Och så tar pappa över helt och hållet en gång om året då jag håller semester.
Hur skulle du beskriva ditt jobb?
– Det känns egentligen inte som ett jobb
utan mer som en livsstil. Jag älskar ju hundar.
Jag är visserligen ganska bunden, men samtidigt är det härligt. Jag är fast sju dagar i veckan,
varje jul och varje midsommar och oftast blir
arbetsdagarna runt nio timmar. Men det här är
verkligen min grej, säger Saija.
Och när man tittar på hur naturligt hon
kommunicerar med hundarna så är det inte
svårt att tro henne.
På våren och hösten brukar Tuhnula ta emot
praktikanter. Senast tillbringade en flicka från
Kauhava två månader på hundpensionatet.
Under praktikperioden brukar de flesta förstå
hur utmanande jobbet är och hur mycket det
kräver.
Att driva ett hundpensionat är hårt jobb för
att det ska bli lönsamt. Saijas taxa är 20 euro
per dygn per hund – hon tar alltså inte mer för
en schäfer än för en tax, för hon tycker det blir
rättvisast så. En del hundar är också på dagis på
Tuhnula och far hem till kvällen.
Ibland hinner Saija borsta och trimma hundarna, såsom de två tikarna av rasen Bearded
collie, som huserar i en av uteburarna. Ibland
frågar ägarna om Saija kunde skola hundarna,
men till det räcker inte tiden till.
– Jag har en ganska strikt tidtabell som ska
följas varje dag, och det går inte att flexa särskilt mycket från den.
Hundarna minns
Att ha hand om andra människors kära familjemedlemmar kräver att man hela tiden
är på alerten. Dessutom gäller det att komma
överens inte bara med hundar utan också med
människor. Arbetet grundar sig på förtroende.
– Hundar påminner ofta om sina ägare, åtminstone till sitt beteende. Om en människa
är öppen är hennes hund antagligen också det.
Genom jobbet har jag lärt känna många trevliga familjer och fått nya bekanta. Vissa hundar
blir jag extra fäst vid. Och oftast är det så att
jag minns hundarnas namn bättre än ägarnas
namn, skrattar Saija
Det vet också hennes stamkunder. När de
ringer brukar de inleda med: ”Hej, här är Mustis mamma, kommer du ihåg vår hund?”
Saija erbjuder personlig service också på
det sättet att hon pratar med hundarna på deras eget modersmål, svenska med de svenska
hundarna och finska med de finska.
– Det blir naturligare så och budskapet går
bättre fram.
En tik mellan hannarna
När jag frågar Saija om jobbets dåliga sidor
kommer hon först inte på någonting. Men sen
minns hon en sak.
– Förseningar. Om kunderna inte hämtar
eller lämnar sina hundar på överenskommen
tid så blir det lite problem eftersom mina dagar
går enligt ett strikt schema. Ibland kan jag bli
lite störd om jag till exempel skulle ha hunnit
till butiken ifall jag hade vetat om på förhand
att någon blir försenad.
Saija har två små barn, hennes flicka är två
och pojken fyra år. Familjen bor precis bredvid
hundpensionatet.
– Mina barn lägger inte märke till hundarna eftersom de är så vana. För tillfället är de
faktiskt betydligt mer intresserade av katter,
skrattar Saija.
I familjen ingår två egna hundar – en rottweiler och en australisk kelpie. Saijas fritid
går åt till att träna dem i agility och delta i täv-
Karolina Isaksson
Saija Sillanpää har en bild på varje enskild hund-kund.
lingar. Hon har också tränat sina egna hundar
så att de inte bryr sig om de andra hundarna.
Alla hundar går ändå inte ihop med varandra. Ibland får hon fundera lite extra på hur
hon ska placera hundarna i boxarna.
– Två hannar funkar sällan bra bredvid varandra, för de börjar oftast visa framtänderna.
Men om jag lägger en tik i inhägnaden emellan
dem så brukar allt gå bra.
Bekant på förhand
Några enstaka gånger har det hänt att hundarna varit arga eller extra känsliga.
– Ägarna brukar i sådana berätta det för mig
på förhand. En arg hund är mycket känslig,
och det är det extra viktigt att bekanta sig med
pensionatet på förhand innan hunden ska bo
här. Det tar tid innan en känslig hund börjar
lita på mig, och det är också lättare hänt att
man blir biten.
Saija menar att det lättaste sättet att få kontakt med en känslig hund är att rasta den.
– Hunden tänker att hon är ju snäll som tar
mig ut för att kissa och ger mig mat. Så börjar
den slappna av och småningom lita på mig.
Också känsliga hundar brukar redan efter en
dag lägga sig ner på rygg och låta sig krafsas.
En enda gång har det hänt att det tog hela tre
timmar innan en hund ens lät mig ta i den så
att vi kunde gå på länk. Men också känsliga
hundar brukar komma ihåg det här stället, så
andra gången de kommer hit är det sällan lika
misstänksamma och rädda.
Är Saija då aldrig rädd för arga hundar?
– Visst är det alltid en liten risk att ta tag i
en arg hund, jag har blivit biten kanske fem
gånger. Men jag anklagar aldrig ägaren för det.
Hemligheten är att inte visa åt hunden att man
är rädd. Jag behandlar aldrig hundarna dåligt
och höjer inte rösten. Med vänligt bemötande
blir hundarna självsäkrare och märker att de
klarar sig här.
Många hundägare har också berättat att deras hundar fått större självförtroende efter att
de bott på pensionatet. Tydligen fungerar det
precis som för människor: att vidga vyerna gör
dig mera vidsynt.
En sista fråga: Varifrån härstammar namnet
Tuhnula?
– Inspirationen till namnet fick jag av bulldogen Rene, som fanns i mitt föräldrahem i
många år. Han brukade släppa ur sig både ljud
och lukter ur båda ändorna, skrattar Saija.
susanne strömberg
_____________
Fotnot: På finska betyder tuhnu smygfis.
katternö 35
Fajter i det förflutna
Så gick det till när telefonen kom till byn
Gun-Marie Wiis
Fascinationen var stor när de första telefonerna
introducerades för drygt hundra år sedan. Tänk att
man kunde tala med varandra på så långt avstånd!
Hur i all världen gick det till?
En ny sak att lära var behovet av det vi i dag kallar
infra­struktur. Hur skulle man prissätta sådant som
ett telefon­samtal? Och hur skulle man hitta spelregler
så att telefon­bolagen inte råkade i fejd med varandra?
T
elefonen introducerades i Finland 1877
av fabrikören Johan Nissinen i centrala Helsingfors. Precis som i de andra
nordiska länderna spred sig den nya uppfinningen sedan snabbt över landet.
I början fanns inga regler alls för telefoninrättningarna. Den ryska staten uppfattade
telefonin som en tillfällig fluga utan större
praktisk betydelse. När ryssarna insåg missbedömningen hade Finlands senat redan
lyckats få kejsarens tillstånd att själv utfärda
koncessioner i landet.
Till viss del gällde ändå vilda västerns lag.
Man byggde först och ordnade formaliteterna
i efterhand.
En sak som var svår att greppa var graden
av de arbetsinsatser som ett telefonnät förutsatte efter att det byggts. Hur väl motstod en
telefonledning vädrets makter? Hur mycket
underhållsarbete krävdes?
En intressant inblick i de här frågorna får
man av rättegångsprotokoll och andra dokument från telefonins barndom. Nedan ges
några smakprover.
Handfast verksamhet
I nattens mörker klippte någon av telefontråden till den nyinflyttade fabrikören.
36 katternö
Slående är att telefonerandet i början var en
mycket handfast verksamhet. Det handlade
om att dra en järntråd – koppartråd var bättre,
men alltför dyr och stöldbegärlig – till abonnenten. Ännu vid sekelskiftet 1900 var det
mest fråga om enkelledningar, vilket innebar
att jorden tjänstgjorde som motledning för
den strömkrets som behövdes för kommunikationen.
Gradvis började man övergå till dubbelledningar, det vill säga strömkretsen slöts genom
två trådar för varje abonnent. På så sätt nådde
man en markant förbättring av hörbarheten.
Med entrådiga förbindelser kunde man i bästa
fall nå ett par hundra kilometer. Med dubbelledning kunde man nå över tusen kilometer.
Ledningarna fästes i normalfallet uppe i
stolpar, som restes med 50–70 meters mellanrum. Det behövdes med andra ord en försvarlig mängd stolpar och var ett stort arbete
att med dåtidens primitiva redskap bygga en
telefonlinje över längre avstånd.
I Jakobstad ringde man första gången i det
lokala telefonnätet den 9 augusti 1887 och fick
senatens koncession för verksamheten från
och med den 1 oktober 1887 (det nuvarande
bolaget JNT). Entreprenören bakom detta
hette Wilhelm Schauman, 29-årig ingenjör,
som detta år på allvar inledde sin karriär som
stadens stora industrialist.
Ett lokalt telefonnät förändrar mönstret för
hur man kommunicerar, men så länge nätet
är lokalt är nyttan ändå begränsad. Detta var
Wilhelm Schauman mycket medveten om,
och kort efter lokalbolagsgrundandet började
han arbeta för telefonförbindelser till andra
orter, i första hand Gamlakarleby och Vasa. På
den senare orten hade storebror Axel Schauman tagit initiativ till ett lokalt telefonbolag så
tidigt som 1883 (nuvarande Anvia, i dag Finlands äldsta telefonbolag).
katternö 37
’Spekulationen var alldeles misslyckad, i det abonnenterna endast ställt till trassel och obehag’
Jakobstads museum
JNT:s arkiv
Jakobstads museum
Nykarleby museum
Regional dragkamp
Efter fyra år av regionala dragkamper nådde
man målet såtillvida att man hösten 1891
kunde börja ringa på linjen Gamlakarleby–­
Jakobstad– Nykarleby– K auhava– L appo –­
Öster­myra–Ilmola–Ylistaro–Orisberg–Vasa.
Telefonledningen följde i stort järnvägen.
Undantaget var att tråden från Gamlakarleby
i Bennäs vek av till Jakobstad, varefter tråden
därifrån drogs längs landsvägen till Nykarleby
och sedan tillbaka till järnvägen i Jeppo och
vidare söderut.
Det kan vara intressant att veta att ett konkurrerande alternativ för linjedragningen var
landsvägen mellan Vasa och Jakobstad. Framför allt vasaborna drev det alternativet, medan
man i Jakobstad och Gamlakarleby såg en större fördel i att följa järnvägen för att få kontakt
med inlandssocknarna. För detta grundades
ett bolag Gamlakarleby–Östermyra–Wasa
Telefon Ab (GÖWT). En viktig del av finansieringen var kommunala medel.
Inom kort (1893) skedde ändå en ny revirbildning genom att abonnenterna längs telefonlinjen Vasa–Östermyra bröt sig loss och
grundade ett eget bolag Syd-Österbottens
Telefon Ab, där man sinsemellan kompromissade fram att huvudkontoret skulle ligga
i Ylistaro. Man drog också en egen ledning
mellan Vasa och Östermyra parallellt med
GÖWT:s ledning.
Läget var från och med hösten 1891 alltså att
man kunde ringa från Gamlakarleby i norr till
Vasa i söder, så vitt man var kopplad till ett lokalt nät vars centralbord i sin tur var kopplat
till långlinjen.
Usla affärer
Hur gick affärerna i GÖWT?
Ernst Saxén, baningenjör i Jakobstad, var
bolagets VD. Han blev snart klar över en sak:
som affär gick fjärrtrafiken uselt.
Ett problem var underhållet. Enbart linjen
mellan Gamlakarleby och Östermyra var 160
km lång och krävde 2327 stolpar. De var inte
impregnerade och ruttnade lätt. Det gick inte
alltid att få dem att stå stadigt. Stormar och
isbildning och fallande träd gav ofta problem.
En väsentlig flaskhals var att två telefonsamtal inte kunde äga rum samtidigt på samma del av linjen. Ideliga konflikter följde av
detta. Vem skulle ha förtur?
En grundregel blev att fjärrsamtal gick före
38 katternö
Baningenjör Ernst Saxén var i många år VD för fjärr­
telefontrafiken i Jakobstadsregionen.
lokalsamtal; fjärrsamtal avbröt lokalsamtal.
En annan regel var att ingen fick ringa längre
än fem minuter. För att få till stånd något slags
ordning infördes tidtabeller som gav abonnenterna i de olika lokala näten förtur till
fjärrlinjen mellan vissa klockslag.
Ernst Saxén berättar:
”Då bolagets affärsställning åren 1895
och 1896 var allt annat än lysande beslöts att utvidga nätet så mycket som
möjligt, för att därigenom kunna öka
bidragen för långa linjens underhåll.
För den skull uppgjorde bolaget med
åtskilliga kommuner kontrakt om att
bolaget skulle uppföra och upplåta till
begagnande telefonledningar och centraler för de enskilda kommunerna mot
villkor att abonnenterna skulle betala
en så stor årsavgift att ledningarna
ungefär skulle bliva betalade på en tid
av fem år. Efter denna tid skulle avgiften ej bliva större än 20 mark. Bolagets
tankegång var då den att ifall också
abonnenterna efter fem års tid ej vidare
skulle kvarstå såsom sådana kunde
linjen dock hava något värde, om ock
bra ringa, vilket skulle utgöra bolagets
affärsvinst.”
När han 1903 sammanfattar erfarenheterna, låter det så här:
”Praktiken har visat att spekulationen
Finskan var inte oklanderlig i avtalen från den
här tiden. Så här såg kontraktet ut när Jaakko
Lindgrén i Kauhava den 26 november 1901 hyrde ut
ett rum för telefoncentralen i fem års tid till Norra
Telefonbolaget. VD:n Ernst Saxén bekräftar som
synes sin namnteckning med sigill.
I utskrift lyder kontraktet:
Hyyrykontrahti
Tämän kautta vuokraan minä allekirjoitettu
Pohjois telefooni osakeyhtiölle huoneen, telefooni
centraalia varten, talossani rautatien varrella
Kauhavan aseman läheisyydessä, viiden vuoden
aijaksi, luettu 1stä pstä joulukuuta 1901. 4jän
markan hyyryä vastaan kuukaudelta.
Kauhavalla 26. pvä marraskuusta 1901
Jaakko Lindgrén
Todistavat:
Zachris Castrén, Juho Korpipää, R. Bergroth
Tämän kansa tyytyväinen:
Pohjoistelefooni osakeyhtiö
kautta E. Saxén
var alldeles misslyckad, i det abonnenterna på flera orter endast ställt till
trassel och obehag för bolaget, vilka
sällan slutat utan processer.”
Exemplet Evijärvi
Låt oss bekanta oss med några exempel.
I Evijärvi ingick GÖWT i maj 1896 avtal
Carl Alfred Calamnius, kyrkoherde i Evijärvi
1877–1908, utnämnd till prost 1889.
Elis Oskar Söderström var länsman och en ledande
person i bygden.
med fyra abonnenter om en telefonledning på
linjen Kållby–Esse–Evijärvi–Lappajärvi. De
fyra var kyrkoherden Carl Alfred Calamnius,
handlanden Leander Rudbäck, kronolänsmannen Bruno Wikman och Lahden KauppaYhtiö genom A. Joensuu. Bland kontraktsvillkoren fanns att abonnenterna själva skulle
uppställa telefonstolparna mellan Lappfors
och Lappajärvi.
Abonnenterna skulle därefter ”vidmakthålla denna ledning i brukbart skick vid äventyr att detta annars göres av bolaget på abonnenternas bekostnad”. Kontraktstiden var
som nämnts fem år.
I augusti 1900 hände sedan det att GÖWT
gick i konkurs. Vid konkursauktionen i oktober 1900 köptes bolagets egendom av Ernst
Saxén och Wilhelm Schauman, som grundade ett nytt bolag, Norra Telefonbolaget (NT),
som i maj 1901 tog över den telefontrafik som
hade skett inom ramen för GÖWT. Efterhand
fick NT koncession för telefontrafiken i de
olika områdena, dock fanns under en mellanperiod inga gällande koncessioner.
Anledningen till konkursen var enligt
Ernst Saxén ”de låga telefonavgifterna och
de förluster bolaget åsamkades genom de
nybyggda linjerna till de inre landskommunerna”.
Flera saker bäddade för de gräl som följde.
Kunde GÖWT:s avtal med abonnenterna til�-
lämpas också av de nya nätägarna? Vad betydde det att verksamheten fortsatte utan koncession? Och vad var det som gällde när den
ursprungliga femåriga avtalstiden var slut?
I hösttinget i Lappajärvi 1904 beskrev Ernst
Saxén saken så att bolaget efter avtalstidens
utgång:
”…av undseende med abonnenterna i
Evijärvi tillåtit dem fortfarande telefonera på bolagets ledningar mot skyldighet att betala en årsavgift 20 mark per
abonnent samt att underhålla ledningarna emellan Lappfors och Lappajärvi
telefoncentral i brukbart skick, vilket
varit nog så gentilt handlat av bolaget
då så gott som alla årsavgifter i Evijärvi
måste genom rättegång utsökas, på
grund varav abonnenterna i Evijärvi
när som helst kunnat avstöpslas.”
Nedsågade stolpar
I början av 1904 besökte två av Evijärviabonnenterna Ernst Saxén i Jakobstad. De anmälde
att underhållet av ledningen mellan Evijärvi
och Lappajärvi centraler hade blivit så kostsamt att de inte längre ville underhålla den.
”Då redan flera kilometer av tråden var bortstulen beslöt bolaget plocka bort ledningen i
denna sträcka för att inte helt och hållet förlora
sina koncessionsrättigheter”, förklarade Ernst
Saxén i rätten. I samband med detta sågades
telefonstolparna ner.
Följden var en konflikt där ingen av parterna skrädde orden. Det blev ett stridsämne vem
som egentligen ägde den gamla telefonledningen och de gamla stolparna. Evijärviabonnenterna med kyrkoherden Calamnius och
handelsmannen Rudbäck i spetsen menade
de var de rätta ägarna och hänvisade till att
det var de som i tiden hade bekostat stolparna.
Saxén menade att ägaren hette NT:
”Det är Evijärviabonnenternas slarvaktiga sätt att sköta om ledningarna
som de själva äro missbelåtna över […]
Ansåge sig abonnenterna äga något av
stolparna hade de då bort bevaka dem i
konkursen.”
Ord stod mot ord gällande vad som sagts
vid ett möte i Kållby mellan Saxén och några
av abonnenterna. Kronolänsmanen Bruno
Wikman menade i sitt vittnesmål i rätten att
man vid mötet skulle ha varit överens om att
telefonstolparna efter kontraktstiden skulle
tillfalla abonnenterna. Saxéns kommentar:
”Detta måste anses som Herr B. Wikmans privata åsikt och bero på något
missförstånd, ty såsom f.d. verkställande direktör för GÖW T kan jag med
ed försäkra att bolaget ej haft en avslagen tanke på att linjerna skulle avstås
åt abonnenterna.”
Häradsrättens gav i oktober 1905 Ernst
Saxén rätt vad gällde avlägsnandet av stolparna och ledningarna, men beslöt ”på grund
av sakens natur” att låta parterna dela på rättegångskostnaderna. Både kärande och svarande besvärade sig till hovrätten, som emellertid
lät häradsrättens dom stå kvar.
Exemplet Jeppo
Ett ”sorgligt exempel”, som Ernst Saxén uttrycker saken, var Jeppo. En ledning mellan
Nykarleby och Jeppo, med biledning till Silvast, hade 1895 upprättats av kronolänsmannen Elis Oskar Söderström, varefter GÖWT
i februari 1897 köpte ledningen och koncessionen av Söderström och femåriga kontrakt
skrevs med de fyra abonnenterna i Jeppo.
katternö 39
’Allt syntes klappat och klart. Men så snart ledningen var klar avbröts den följande natt’
Abonnenterna var Carl Jonathan von Essen
(som ägde Kiitola gård), Otto Henrik von Essen (som ägde Keppo gård), den nämnde Elis
Oskar Söderström och Mekaniska Tunnbinderiet genom E. Lönnqvist och J. Törnqvist.
Allt gick uppenbarligen bra i början, men
i november 1899 skedde ägarbyte på Keppo
gård, då Otto Henrik von Essen sålde gården
till Hugo Grönlund, som flyttade hit i akt och
mening att sätta upp en klädesfabrik.
På Kiitola gård, tre kilometer längre ner
längs ån, uppskattade Carl Jonathan von Essen
inte detta. Han drev där själv en schoddyfabrik
(för rivning av yllelump) och hade kompletterat den med ett yllespinneri 1895. Ett par år in
på det nya seklet byggde han ännu ut verksamheten med både ett färgeri och ett väveri.
Carl Jonathan von Essen var också den som
handhade GÖWT-abonnenternas affärer i
Jeppo. Som Ernst Saxén beskriver saken skedde nu följande:
”Herr Essen såg med oblida ögon nya
abonnenters inträde i bolaget, i synnerhet ville han på inga villkor tillåta sin
yrkeskonkurrent på orten bliva delaktig
i Jeppo telefonförening, utan avstöpslade hela tråden [ledningen till Keppo]
från centralen och drog den direkt hem
till sig. Herr Grönlund var gång på gång
till undertecknad med anhållan om att
få bliva abonnent i Jeppo. Jag ville då
vara förmedlare emellan honom och
Essen, men utan resultat. Då Herr Essen
slutligen blev i högsta grad oförskämd
och icke lät någon abonnent komma
i åtnjutande av telefonförbindelse,
överlät bolaget rättigheten att anordna
om telefonangelägenheterna i Jeppo åt
Herr Grönlund.”
Sabotage
Hugo Grönlund vidtog genast med detta, flyttade centralbordet till ett lämpligt ställe och
drog dit huvudtråden, som dittills alltså hade
gått direkt till von Essen. Saxén:
”Misstager jag mig ej kapades tråden
ett par gånger av Herr Essen och förenades direkt till honom. Herr Grönlund
förenade dock tråden åter till centralen
tills Herr Essen infann sig på den nya
centralstationen och for av med hela
centralbordet. För bolaget återstod då
inget annat än att telegrafiskt rekvirera ett nytt centralbord från Sverige.
40 katternö
Nykarleby museum
Nykarleby museum
Nya frågeställningar
Hugo Grönlund köpte Keppo gård 1899 och öppnade
där en klädesfabrik.
Carl Jonathan von Essen ägde Kiitola gård och drev
där bland annat ett yllespinneri.
Sedan detsamma anlänt uppställdes
bordet genast – allt syntes klappat och
klart. Detta var dock icke fallet. Så snart
Herr Grönlund fått ledningen klar till
Nykarleby avbröts densamma följande
natt. Detta pågick en längre tid tills
Herr Grönlund ansåg det lönlöst att
göra några vidare försök.”
Ernst Saxén såg ingen annan råd än att som
bolagets VD söka hjälp hos ortens kronofogde, för att genom dennes medverkan få saken
ordnad. Denne kronofogde råkade vara en av
abonnenterna i Jeppo, den nämnde Elis Oskar
Söderström:
”Där erhöll bolaget den korta men
kraftiga förklaringen att han ej var någon springpojke för bolaget. Då ansåg
sig bolaget för tillfället ej hava någon
annan utväg än att rädda sitt centralbord i säkerhet och på rättslig väg söka
få rättvisa.”
av restvärdet på den telefoncentral som Carl
Jonathan von Essen hade lagt beslag på.
För von Essens del beslöt rätten om fortsatt
utredning vid det kommande hösttinget. Parterna kom då i stället fram till att låta en kompromissdomstol avgöra saken. Detta skedde
vid en sittning på gästgiveriet i Nykarleby i november 1903. von Essen kom här att lyssna till
Saxéns version av händelserna. Han höll inte
alls med om beskrivningen. Ur protokollet:
”Fabriksägaren von Essen ville hava anmärkt det han hade varit övertygad därom att allt vid denna kompromoss skulle
tillgå ’hederligt och hyggligt’, men fann
nu av ingenjören Saxéns andragande
motsatsen, samt tillade att han aldrig
förorsakat något trassel i denna sak.”
von Essen motsade Saxéns alla yrkanden
och ansåg sig i allo ha handlat korrekt:
”Beträffande själva saken förklarade
von Essen att han, enär skötandet av
ifrågavarande telefoncentral kontraktsenligt ålåg honom, såsom för
tiden ensam abonnent i Jeppo, för
­undvikande av onödiga kostnader,
­flyttade centralbordet hem till sig.”
Kompromissrättens utslag blev att von Essen skulle betala icke erlagda årsavgifter till
NT fram till april 1903 och de återstående två
tredjedelarna av värdet på det centralbord han
hade övertagit. Däremot lämnades Saxéns
anspråk på ersättningar för bland annat nytt
centralbord utan avseende. Arvodet till kompromissrättens ledamöter skulle till lika delar
betalas av von Essen och Saxén.
Möte i rätten
Ärendet kom upp i vintertinget i Nykarleby
i februari 1903 efter att Ernst Saxén hade instämt dels Carl Jonathan von Essen, dels Elis
Oskar Söderström. GÖWT:s konkurs, det
koncessionslösa tillståndet och det faktum
att det efter de beskrivna händelserna i Jeppo
fanns bara en abonnent kvar, Carl Jonathan
von Essen, gjorde saken komplicerad.
För Elis Oskar Söderströms del blev rättens
utslag att han, baserat på det femårsavtal han
hade skrivit på 1897, skulle betala en tredjedel
Med hundra års erfarenhet av telefoni är det
lätt för oss att dra på munnen åt den här typen
av konflikter. Man ska dock tänka på att många
av de frågeställningar som väcktes i telefonins barndom var helt nya och att man saknade
praxis och prejudikat att falla tillbaka på.
I Evijärvifallet uttrycks i dokumenten helt
klart en misstro mot ’herrarna i staden’ och
deras sätt att tänka. Varför skulle dessa herrar
till exempel äga telefonstolparna när abonnenterna på landsbygden själva hade bekostat
och rest dem?
Här väcks också frågan vad ett telefonsamtal är värt. Om man talar en minut med någon,
vad är det värt i pengar? I ett samhälle som i
grunden bygger på självhushållning och där
man i vardagen klarar sig utan kontanta medel.
Det som också testades genom telefonin var
relationen mellan byar och regioner. I vilken
riktning sökte man sig? Varför blev det viktigt
att etablera kontakt åt ett håll men inte åt ett
annat?
Exemplet Kronoby
För landet mellan älvdalarna, Kronoby, stod
valet mellan Jakobstad och Gamlakarleby. I
första skedet prioriterade man Jakobstad, men
1914 bytte man till Gamlakarleby. Bevarad
brevväxling ger en del av bilden, till exempel
när Kronobys talesman Johannes Storbjörk
beskriver följden av att NT nekat kronobyborna att köpa den telefonledning som NT satt
upp från orten till Gamlakarleby 1899:
”Enär vi uppsatt både nya stolpar och
tråd till nämnda stad och NT:s parallella ledning till den grad förfallit, att vi
vid uppsättandet av den nya ledningen
t.o.m. försmådde våra egna gamla
stolpar, vilja vi ej göra något anbud å
nämnda för oss numera tämligen värdelösa ledning.”
Kronobyborna hade alltså tagit saken i egna
händer och även skaffat koncession för en egen
förbindelse till Gamlakarleby. NT fick vackert
konstatera att det inte längre fanns något att
förhandla om.
Snart skulle kronobyborna ändå komma
att känna att Gamlakarleby Telefonaktiebolag (GT) kanske inte var så mycket lättare att
ha att göra med.
Kompromissrätternas tid
I ett belysande protokoll från april 1913 preciserar en kompromissrätt relationen mellan
GT och NT. Till en del var de konkurrenter, till
en del bytte de tjänster med varandra. Men hur
skulle dessa tjänster prissättas?
Medlemmarna i kompromissrätten var
fem, och de fick bry sina huvuden rejält för att
försöka hitta rimliga spelregler. Hur skulle
man resonera när förutsättningarna varierade, till exempel de mellan tätbebyggelse och
glesbygd? Var det rättvisande att jämföra telefontaxorna i Österbotten med dem i södra
Finland?
Protokollet från kompromissrätten blev
detaljerat – och andas trötthet inför de många
frågorna. Kompromissarierna var i varje fall
eniga om en metod för att få de två telefonbolagen att i fortsättningen försöka göra upp i
godo: de föreskrev som arvode för sitt arbete
850 mark. Det motsvarade de totala intäkterna för NT under en månads tid.
Kompromissrättens beslut kom att få särskild betydelse för abonnenterna längs telefonlinjen Nedervetil–Terjärv–Kaustby–
Övervetil, vars ägare bar namnet Wetil m.fl.
socknars telefonförening. När de ville ut från
sitt eget nät, måste de nämligen passera GT:s
växel. När GT ville höja priset för det, vägrade
man betala i Vetil, vilket föranledde GT att
bojkotta vetilborna helt och hållet.
Effekten blev att man i Vetil genom terjärvbon J.E. Hästbacka började planera en alternativ ledning till NT:s telefoncentral i Esse. I
en förhandling med NT kom parterna också
överens om villkoren. Men det är en annan
historia.
svenolof karlsson
För JNT är framtiden nu
Karl Vilhjálmsson
n Vad blev det av Norra Telefonbolaget?
Den 17 maj 1918, knappt två veckor efter inbördeskrigets slut, köptes NT av det lokala telefonbolaget JNT. Saken hade varit på tal länge, och förhandlingarna gick utan problem, eftersom de två
bolagen i stort hade samma ägare.
Nu 94 år senare finns JNT kvar som ett välskött
bolag och med en stor del av abonnenterna som
ägare. Den 1 oktober 2012 var 125-årsdagen för
JNT:s koncession, vilket gör bolaget till det fjärde
äldsta telefonbolaget i Finland.
”Men frågan är förstås hur korrekt det är att fortfarande beskriva JNT som ett telefonbolag”, säger
JNT:s VD Maria Höglund. ”Telefonin finns fortsatt
med, men data- och TV-tjänsterna står i dag för en
större del av verksamheten.”
Teknikutvecklingen i branschen har de senaste
tjugo åren varit så kraftfull att inte mycket är sig likt
längre, konstaterar hon. Intressant är att så mycket
pionjärskap är kopplat till företaget.
”JNT var delägare i Radiolinja, som var världens
första GSM-operatör. Ingenstans i Norden började
man med lokala TV-sändningar så tidigt som i vårt
område. Vi började sälja Internettjänster redan
1995. Och vi hör i dag till de ledande i Finland i fråga
om fibernät”, säger hon.
I dag konvergerar, det vill säga sammansmälter,
de olika teknikerna allt mer och något slut på teknikutvecklingen syns inte. JNT:s uppgift är att göra
det möjligt för kunderna att kommunicera på det
sätt de behöver och vill, oberoende av teknik.
”Det betyder att vi alltid måste försöka ligga i
framkant. Vi måste ha känsla för vad kunderna efterfrågar i morgon. För oss är framtiden nu”, säger
Maria Höglund.
Maria Höglund i samspråk med Thomas Haug,
en legend i telekomvärlden. Haug, 85, var
GSM-gruppens första ordförande 1982–1992.
katternö 41
K AT TE R N Ö
TRENDER
Fyra svala
månader i rad
Den nya anläggningen i Grevenbroich-Neurath före ibruktagandet.
Allt mer kol i Tyskland
n Den 15 augusti invigde energibolaget RWE världens näststörsta
kolkraftverk i Grevenbroich-Neurath
nära Köln. Den installerade effekten
är 2200 megawatt, vilket är mer än
till exempel de två kärnreaktorerna
tillsammans klarar i Olkiluoto.
Sammanlagt är nu 23 nya kolkraftverk under byggnad i Tyskland, vilka
tillsammans ska kunna generera
24 000 megawatt.
Dessa nya kolkraftverk beräknas
producera 150 miljoner ton koldioxid
årligen, vilket som jämförelse är tre
gånger så mycket som Finland hela
årliga koldioxidutsläpp.
Ett år efter Tysklands beslut att ta
åtta kärnkraftverk ur bruk har kolkonsumtionen i Tyskland redan stigit med
4,9 procent. I takt med att landets
övriga kärnkraftverk fasas ut väntas
kolkonsumtionen öka ytterligare.
Värmande vindkraft
n Stora vindparker kan få temperaturen att stiga, säger amerikanska
forskare i den vetenskapliga tidskriften Nature Climate Change.
I studien fann forskarna att marken
omkring fyra stora vindparker i Texas
mellan 2003 och 2011 enligt satellit-
mätningar värmts upp med 0,72 grader. Detta i jämförelse med områden
utan vindkraftverk.
Enligt den förklaring som ges fungerar vindturbinerna som stora fläktar
som drar ner varm luft från hög höjd.
Kunder ringer helst
n Kunderna föredrar att kunna ringa
sitt elbolag i stället för att skicka mejl.
Och ju snabbare de i telefon kommer
i kontakt med någon som kan hjälpa
dem, desto nöjdare är de.
Självklarheter kan det tyckas.
Ändå är trenden att kundservicen
blir allt mer digitaliserad, enligt en
undersökning som refereras i energitidningen ERA.
42 katternö
Frågan beskrivs som strategiskt
viktig, och lokalt förankrade bolag
har i detta en bättre utgångspunkt
än de stora.
”När den nordiska slutkundsmarknaden öppnas, blir det ännu viktigare
för oss energibolag att vårda våra
kundrelationer”, sägs i en kommentar.
Arktiskt isminimum
Isen över Arktis nådde i mitten av september sin
minsta utsträckning sedan det blev möjligt att följa
förändringarna från satellit. Hur ska man förstå detta?
n Vi ställde frågan till Ole Humlum,
som är professor i fysisk geografi vid
universitet i Oslo och även vid universitetsenheten i Longyearbyen på
Svalbard. Under lång tid har han systematiskt följt klimatvariationerna i
det arktiska området och forskat om
klimatets historia.
”Traditionellt är det i augusti–september som nyhetsmedierna larmar
om smältande havsis i Arktis. En
orsak är säkert att det är vid denna
tidpunkt av året som havsisen når sitt
naturliga minimum. En annan orsak
kan vara att den globala temperaturen inte längre stiger och att media
därför hellre fokuserar på något annat”, säger Ole Humlum.
Och då lockar den arktiska havsisen, tror han, eftersom det är i Arktis som isbjörnen lever, klimatikonen
framom andra.
”Motsvarande uppmärksamhet
ägnas inte havsisen omkring Antarktis. Denna har de senaste åren visat
en svagt växande tendens, och just
nu är isen i Antarktis rekordstor. Men
här finns ju inga isbjörnar som oroar”,
säger Ole Humlum.
Havsisen i Arktis är hursomhelst
ingen bra måttstock på effekterna av
de ökande koldioxidhalterna:
”Det beror på att havsisens utsträckning är ett komplicerat resultat av förändringar i lufttemperatur,
vattentemperatur, salthalt i vattnet,
intensiteten av havsströmmarna i
Nordatlanten, tillströmningen av
färskvatten från floderna i Ryssland,
Sibirien, Alaska och Kanada, nederbörden över dessa landområden,
regionala lufttrycksskillnader, regionala vindsystem, med mera.”
Humlum hänvisar till att de teoretiska effekterna av ökande koldioxidhalt framför allt ska sökas i den övre
troposfären.
”Och därifrån är det mycket långt
till påverkan av de förhållanden som
sammantaget bestämmer utsträckningen av havsisen i Arktis. Det är
därför i stort sett omöjligt att koppla
förändringarna i den arktiska havsisen till förändringarna i atmosfärens
halt av koldioxid.”
I verkligheten kan de observerade
förändringarna av havsisen i Arktis
(och Antarktis) gott vara resultat av
helt naturliga variationer, säger Ole
Humlum.
”Detaljerade satellitobservationer
inleddes så sent som 1979, så dessa
mätserier är ännu alldeles för korta för
att man ska kunna dra några slutsatser. Att förändringarna samtidigt går
åt motsatt håll i Antarktis talar för att
den korrekta förklaringen är naturliga
variationer.”
svenolof karlsson
Maj
C°
14
13
12
11
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
–1
–2
–3
–4
–5
–6
–7
–8
–9
–10
–11
–12
–13
–14
n Media berättar ofta om ’det varmaste året någon­
sin’ eller liknande. Med tanke på att jorden är omkring 4,5 miljarder år verkar det dock som om man
inte riktigt förstår tidsperspektiven.
Nedan visas temperaturkurvan för de senaste 420 000 åren, enligt de iskärnor man analyserat från Vostokbasen på Antarktis. Som synes har istid varit
det vanliga tillståndet på jorden, med 6–8 grader lägre medeltemperatur än
nu. Av de fem värmeperioderna är den vi lever i nu tydligt kallare än de övriga.
Som synes är en typisk istid omkring 100 000 år lång, medan värmeperioderna (interglacialerna) varar 10 000–15 000 år. Den pågående värmeperioden
har nu hållit i sig omkring 11 600 år.
Enkel matematik ger att de 420 000 åren i diagrammet visar förhållandena
den senaste tiotusendelen av jordens existens.
GISSA
KURVAN
Juni
Temperaturavvikelse ˚C
Så här har ytan av havsisen i Arktis förändrats från juni 2002 till augusti 2012.
Den blå linjen visar dagsvärdena, den röda linjen visar det löpande medeltalet
räknat på 365 dagar. Skalan är miljoner kvadratkilometer.
Data från JAXA (Japan Aerospace Exploration Agency).
n Den som önskade en varm
sommar i Finland i år hade otur.
Perioden maj-augusti blev svalare än genomsnittet för jämförelseperioden 1996–2008.
Sommaren blev i stora delar
av Finland också regnigare än
vanligt.
Som framgår av temperaturkloten var sommaren likartad
i de övriga nordiska länderna.
Andra områden med fyra svala
sommarmånader var Alaska
och Tjuktjerhalvön på ömse sidor om Berings sund och stora
delar av Australien.
Som alltid är det någonstans
på jorden under perioder ovanligt varmt, kallt, regnigt eller
torrt, vilket med ett moderord
beskrivs som extremväder. Till
exempel var årets sommar i
USA ovanligt het och torr (frånsett Alaska, som sagt), vilket på
sina sågs håll som ett exempel
på den globala uppvärmningen.
Emellertid utgör USA bara 1,8
procent av jordens yta, och på
de övriga 98,2 procenten varierade temperaturen stort, som
den alltid gör. Exempelvis var
stora delar av Antarktis ovanligt
kalla under samma period.
Vad gäller den globala medeltemperaturen har den i stort
stått stilla under maj–augusti,
trots att vi i juni gick in i en El
Niño-period, något som traditionellt driver upp temperaturen globalt.
Både 10- och 15-årstrenden
för den globala temperaturen
är nu negativ, enligt den brittiska mätserien HadCRUT, som
går tillbaka ända till 1850. Med
andra ord har det globalt inte
blivit varmare under de senaste
femton åren, trots att saken inte
alltid beskrivs så i media.
Kloten visar månadens temperaturavvikelse från medeltalet 1998–2006. Illustrationerna
har gjorts av professorn i fysisk
geografi Ole Humlum.
Kallaste
värmeperioden
År före nutid
Juli
Augusti
Vad vattnet betyder
n En viktig faktor i elprisutvecklingen är regnet. Framför allt mängden
regn i norra Sverige och Norge, där
de stora vattenkraftdammarna finns.
Ju mer vatten i magasinen, desto billigare el, eftersom vattenkraft är den
billigaste metoden för elproduktion
och samtidigt smidigt kan anpassas
efter växlingarna i behovet.
Kurvan visar hur vattennivån varierade i de nordiska kraftverksmagasinen åren 2006–2011. Som synes är
variationerna mycket stora, vilket direkt återspeglas i det rörliga elpriset.
Den regniga sommaren 2012 har
medfört att magasinen är mer väl-
fyllda än på mycket länge. Därmed är
sannolikheten stor att elpriset under
resten av året håller en låg nivå.
Någon garanti är detta ändå inte.
Som kurvan visar kan vattennivåerna
sjunka kraftigt på några få månader.
Orsaken kan vara att norra Sverige
och Norge får en nederbördsfattig
period, sträng kyla, kärnkraftverk
som stoppas eller andra händelser
som påverkar elförbrukningen, elproduktionen eller båda.
Vi i Finland är extra utsatta, eftersom vi inte är självförsörjande med el
i alla lägen. I fjol importerade Finland
omkring 15 procent av totalbehovet.
Energiateollisuus
GWh
15 000
10 000
5 000
2006
2007
2008
2009
2010
2011
0
–5 000
–10 000
–15 000
–20 000
–25 000
–30 000
katternö 43
Bra när det blåser
Vindmöllors miljöpåverkan
En vindmölla förutsätter betydande ingrepp
i naturen. Bland annat:
• 1500–1800 ton betong för fundamentet.
Betraktas som problemavfall.
Vinden är gratis. Men att använda den har sitt pris.
Vindkraften byggs ut allt mer.
Också kunderna i Katternö­
gruppen kan ingå avtal om vindel.
Men hur ser förutsättningarna
för vind­kraften ut? Och hur vet
man att den el som kommer
från el­kontakten är producerad
med vind­kraft?
V
i kan ta den sistnämnda frågan först.
Elektronerna från vindkraftsproduktion är likadana som från all annan kraftproduktion. Så även om man köper
vindkraftsel, gör det ingen skillnad i det egna
eluttaget.
”Enligt fysikens lagar är det omöjligt att
styra elektriciteten från ett visst kraftverk till
en en viss elkontakt. Elektriciteten kommer
alltid från närmaste kraftverk och ’blandas’
med övrig elektricitet som producerat på annat sätt”, säger Katternös produktionschef
Andreas Rasmus.
Varje kilowattimme som produceras med
vindkraft ersätter dock motsvarande mängd el
producerad på annat sätt. Vill man favorisera
vindkraft framom andra former av elproduktion är det alltså logiskt att bli vindelskund.
För kraftbolagen innebär vindkraften framför allt tre problem. Den är så dyr att producera
att den behöver subventioneras. Den går bara
att producera när det blåser lagom mycket.
Och den är ojämn, med ett fackord intermittent. Så ojämn och hackig att elnätet måste
byggas om radikalt, om vindkraftsel ska utnyttjas i stor skala.
”Det går inte att lagra vindenergi så som till
exempel vattenenergi, som kan lagras i dammar. Och vi kan förstås inte påverka när, var
och hur det blåser”, konstaterar Andreas Rasmus.
Vindkraftens mönster följer därför inte elförbrukningen. Det betyder att i Finland och
Norden får övrig elproduktion, främst då vattenkraft, fungera som reglerkraft för både elförbrukningen och vindkraftproduktionen.
”Man behöver alltså inte vara orolig för
att hushållsmaskinerna ska stanna då det är
44 katternö
vindstilla, även om man har valt vindel”, säger
­A ndreas Rasmus.
Den ojämna produktionen
Ibland sägs att om man bygger ut vindkraften
tillräckligt mycket, så blåser det alltid någonstans. Men tyvärr är det inte så enkelt.
”Det här framgår tydligt till exempel av de
scenarier som konsultbolaget Pöyry har gjort
för norra Europa fram till år 2035. Vindkraft
och solenergi kan producera stora mängder
el under blåsiga solskensdagar. Men under en
vindstilla natt är produktionen noll.”
Det här betyder att behovet av reglerkraft är
stort i Europa. Och ju mer vind- och solkraft,
desto mer reglerkraft behövs. Men redan i dag
är reglerkraften en bristvara.
”Vi kommer inte ifrån två grundläggande
utgångspunkter”, säger Andreas Rasmus. ”El
måste produceras samtidigt som den används.
Och el kan inte transporteras över hur långa
avstånd som helst. Svinnet i ledningarna blir
för stort.”
Frågan är om politikerna i Europa till fullo
har förstått detta, när de fattat sina storstilaMats Sandström
Katternöbolagen har andelar i vindkraftverk längs
med kusten och bygger i Merijärvi just nu den första
vindkraft­parken i inlandet, säger produktionschef
Andreas Rasmus.
de beslut om stöd till vindkraft och solceller.
”Den gångna vintern, som ju var mycket
kall i en stor del av Europa, gav en dramatisk
lektion i saken. Vid flera tillfällen kördes det
tyska elnätet så hårt att det var på gränsen till
sammanbrott. Man kan bara föreställa sig följderna av ett långvarigt strömavbrott i Tyskland i ett väderläge där temperaturen ligger på
20 minusgrader”, säger Andreas Rasmus.
Elförsörjningen kan alltså inte bygga på att
det är sommar och sol, utan måste tvärtom
konstrueras så att den fungerar maximalt tillförlitligt de dagar under året då vädret är det
allra värsta.
Vindkraften i Finland
I Finland fanns vid utgången av fjolåret 130
vindkraftverk med en total installerad effekt av 197 megawatt. År 2011 producerade de
0,6 procent av Finlands el. Den politiskt beslutade nationella vindkraftsmålsättningen
för år 2020 är 6 producerade terawattimmar
(TWh), vilket enligt arbets- och näringsministeriets uppskattningar skulle betyda 2 500
megawatt produktionskapacitet.
För tillfället är vindkraft för över 7 000
mega­watt under planering i Finland, ungefär
hälften i vindkraftverk på land, hälften till
havs. Ifall målsättningen förverkligas, blir
vindkraftens andel av Finlands totala produktion omkring 6 procent, vilket motsvarar
cirka 700 vindkraftsturbiner.
Finland sticker just nu ut genom ett generöst stödsystem för vindkraften. I omvärlden
har vindkraften motvind. Subventionerna
skärs ner, vindkraftsprojekt läggs på is och
konkurserna i branschen ökar.
”I vårt land är vi genom inmatningstariffen
garanterade ett riktpris för vindkraftsproducerad el på 105,30 euro per megawattimme
fram till och med 2015 eller i högst tre år. Efter
det är riktpriset 83,50 euro per megawattimme”, säger Andreas Rasmus.
Inmatningspriset betalas ut för högst tolv
år. Om medelvärdet för marknadspriset på el
för tre månader är under t.ex. 45 euro per megawattimme, betalas i inmatningspris riktpriset minskat med 45 euro per megawattim-
● Vindkraftverk
• Brytning, smältning och tillverkning
av stål, koppar, aluminium och neodym
(utvinns i svåra miljöförhållanden i Kina).
● Övriga vind-
• Produktion av cement, betong, glasfiber,
avisningsmedel och annat.
som Katternö­
gruppen deltar i.
kraftverk.
!
!
!
• Omhändertagande av armeringsjärn,
torn, turbinhus, vingar,
transformeringsutrustning, kablar m.m.
vid avveckling.
• Byggande av vägsystem och transporter
vid byggande, underhåll och nedmontering
av möllorna.
Finlands vindkraftverk finns koncentrerade längs
västkusten.
me. Skulle medelvärdet vara under 30 euro
per megawattimme, betalas i inmatningspris
riktpriset minskat med 30 euro per megawattimme.
Vindkraften beskrivs ofta i romantiska termer, men en det finns också en krass sida.
Den intermittenta vind- och solkraften år 2035
januari
april
Vindkraften i Katternögruppen
Katternögruppen är engagerad i fyra vindkraftsprojekt.
1. Katternö är genom dotterbolaget Perhonjoki Ab delägare i Innopower, som har vindkraftverk på fem orter längs kusten: Kemi,
Oulunsalo, Uleåborg, Karleby och Kristinestad. Perhonjokis andel är 1,5 megawatt.
2. Perhonjoki är via Katternö Kraft Ab och
EPV Energia även delägare i vindkraftsbolaget Rajakiiri, vars vindkraftspark Puuska
är belägen på Outokumpus stålfabriks område i Röyttä, Torneå. Övriga delägare är
Outokumpu och Rautaruukki.
Ӂtta 3,6 megawatts vindkraftverk ger
här en totaleffekt på 28,8 megawatt. Sett
till energiproduktionen är Rajakiiri Finlands största vindkraftspark. Katternö
Krafts andel är 5,2 megawatt”, berättar
Andreas Rasmus.
3. I Merijärvi på Ristivuori är Perhonjoki som
bäst i färd med att bygga en vindkraftspark,
som enligt planerna tas i drift i början av
2013. Den totala effekten här blir 13,8 megawatt.
”Vi väntar nu på leverans av sex Siemens
juli
oktober
n sol
n vind (land)
n vind (hav)
200
100
0
Producerad el per timme i Nordeuropa under fyra månader (gigawattimmar)
Så här skulle elproduktionen från vind och sol se ut i Nordeuropa 2035, om den byggs ut enligt de politiska
målsättningarna, enligt konsultbolaget Pöyry. Utgångspunkt är de faktiska vind- och solförhållandena
under fyra månader (januari, april, juli, oktober) år 2010. Med motsvarande vind- och solförhållanden
25 år senare ser det alltså ut så här. Mängden producerad el är betydande, men ojämnheten (intermittensen)
skapar problem med dagens teknik. Dels behövs mer reglerkraft än vad som finns tillgänglig. Dels måste
elnätet i Europa byggas om till astronomiska kostnader.
2,3 megawatts vindturbiner. Navhöjden
blir 115 meter och rotordiametern 108 meter. Det här blir Finlands första inlandsvindkraftspark, omkring 18 kilometer från
kusten”, säger Andreas Rasmus.
4. I Kopsa, Brahestad, är Kanteleen Voimas
dotterbolag Puhuri i färd med att bygga en
vindkraftpark. Avtal har ingåtts med Siemens om leverans av sju 3,0 megawatt direktdrivna vindturbiner. Den totala effekten här blir 21 megawatt, varav Perhonjokis
andel via Katternö Kraft är 8,2 megawatt.
”Arbeten med elstationen här inleddes
i mars. Turbinerna installeras kommande
vår och tanken är att de kan börja producera el till sommaren. Eftersom vindarna
är starkare ju högre upp man kommer, så
har här valts turbiner med en navhöjd på
142 meter”, säger Andreas Rasmus.
De nämnda bolagens hemsidor ger mera information om de projekt som är på gång.
svenolof karlsson
katternö 45
Fortsatt separata fakturor
Stort pådrag för att
hålla i gång elförsörjningen
Lokalbolagens argumentering gav resultat
Karl Vilhjálmsson
Det blir inte obligatoriskt
med gemensam faktura
för el- och nätavgifterna.
I motsats till de andra
nordiska länderna har
politikerna i Finland tagit
intryck av de lokala energi­
bolagens synpunkter.
Jonas Brunnström / Österbottens Tidning
S
om berättades i förra Katternönumret
protesterade den nybildade organisationen Lokalkraft (fi. Paikallisvoima) i
våras mot ett nordiskt förslag att elförsäljaren
också skulle fakturera för nätbolagets räkning.
I ett seminarium om slutkundsmarknaden i Helsingfors den 13 juni bekräftades att
energiminister Jyri Häkämies inte är beredd
att frånta nätbolagen deras möjlighet att fakturera själva.
Sju argument emot enfakturamodellen
presenterades av näringsministeriets tjänstemän:
• De mindre bolagen har en viktig roll för att
skapa konkurrens och hålla priserna nere
för slutkunderna.
• Den direktkontakt som nätbolagen har till
kunderna är viktig, särskilt vid distributionsstörningar.
• Hur försäkrar man sig om att nätinnehavaren får sin del, om någon annan fakturerar
kunden?
• Det är nätägaren som bör uppbära skatten.
Bland elsäljarna finns tyvärr mindre seriösa
aktörer.
• Förändringen är kostsam, bland annat genom de investeringar som behövs i fråga om
informationssystemen.
• Nyttan för slutkunden är liten.
• Motståndet mot enfakturamodellen är betydande i branschen.
Juniseminariet klargjorde också att man
från svensk sida frågat efter de beskrivna argumenten och att saken diskuterats på politisk nivå mellan Sverige och Finland. Och att
den svenska ministern fortsatt höll fast vid
att enfakturamodellen ska vara obligatorisk
i Sverige.
Också Norge sades numera stödja enfaktu-
46 katternö
STORMSKADOR. Många träd klarade inte av vindstyrkor på över 30 sekundmeter och förödelsen var stor
på vissa håll i Jakobstad. Det krävdes stora insatser för att hålla elförsörjningen igång.
n Många hade svårt att sova natten mot tisda-
Jussi Lehto, VD för Keravan Energia samt Roald von Schoultz och Juha Lindholm, verksamhetsledare respektive ordförande för Lokalkraft.
ramodellen, trots att den mest negativa reaktionen inledningsvis kommit just därifrån.
De stora mot de små
”Det var förnuftet som vann”, kommenterar
Lokalkrafts verksamhetsledare Roald von
Schoultz, tillika VD för Ekenäs Energi.
Det var också ett bevis för att det var meningsfullt att grunda den nya organisationen,
vars medlemsantal nu har stigit till 42.
”Vi uppfattade att vi inte fick vår röst hörd
och vi menar att man hamnar fel i energipolitiken om man inte förstår också de mindre
bolagens roll”, säger Roald von Schoultz.
Han betonar att syftet med Lokalkraft inte
är att försvaga branschorganisationen Finsk
Energiindustri. Samtidigt visar den stora
uppslutningen i Lokalkraft att lokalbolagens
synsätt inte kan viftas bort.
”Fakturafrågan är en sak, men det finns
många fler där vi i de små och medelstora bolagen behöver göra egna analyser och prioriteringar”, säger Roald von Schoultz.
En sådan sak gäller Mankala-principen,
som i tiden genomfördes för att kraftverk
ska kunna sälja sin produktion till ägarna till
självkostnadspris.
Frångår man detta, vilket de gröna vill,
förlorar de små bolagen ett incitament att
göra stora investeringar som ett samarbete. I
slutändan ger det dyrare el för slutkunderna.
En annan viktig fråga för Lokalkraft är torven. För många av medlemsbolagen är den en
viktig energikälla, den enda som Finland har
i överflöd.
Roald von Schoultz: ”Det vi ser är att vi i de
lokala bolagen själva måste driva diskussionen i den här och andra frågor. Det vore naivt
att tro att andra gör det i vårt ställe.”
svenolof karlsson
gen 18 september. Stormen ven runt knutarna,
regnet smattrade mot taken och stora träd böjde
sig som martallar i vindbyarna. De högsta vindstyrkorna på över 30 m/s uppmättes i Jakobstad,
där trampoliner seglade iväg, bryggor slets sönder och båtar blåste upp på land. Stora delar av
staden hade elavbrott under korta perioder.
”Det första avbrottet kom klockan 21.54. Vi
hade under natten avbrott på sex olika 20 kVlinjer. På flera linjer hade åtskilliga träd fallit och
när montörerna röjt ett träd orsakade nästa träd
en ny kortslutning”, berättar Henrik Snellman,
elavdelningschef på Jakobstads Energiverk.
I Östanpå hade ett stort lärkträd knäckt en
stolpe och kapat av 20 kV-ledningen.
”Lyckligtvis kunde vi isolera området med en
frånskiljare i närheten och våra montörer åkte ut
med en dieselgenerator och reservmatade en
transformatorstation.”
Under stormnatten var driftcentralen dubbelbemannad och elva montörer och en grävmaskinist var inkallade för att åtgärda elavbrotten.
Många elkunder som drabbats av avbrott ringde
in för att rapportera att de saknade el. Under
väntetiden fick de höra ett meddelande om att
reparationsarbetet pågår för fullt.
Det är ett tidskrävande arbete att lokalisera
orsaken till elavbrott.
”Vårt felsökningsprogram ringar in var felet
uppstått på ett ungefär, men sedan måste montörerna gå längs linjen för att hitta det exakta stället. Det är inget lätt jobb att gå flera kilometer i ösregn, storm och mörker och sedan röja bort träd
och reparera elkablar när man hittat felet. Våra
montörer gjorde en stor insats för att få igång elförsörjningen igen”, säger Henrik Snellman.
Att helt gardera sig mot fallande träd är svårt.
Ledningsgatan för 20 kV-linjerna är tio meter bred
och ledningen hänger på sju–tolv meters höjd.
”Ett högt träd som står utanför den röjda ledningsgatan och faller mot elledningen knäcker
kabeln. Det skulle krävas en mycket bred röjning
för att helt skydda linjerna mot fallande träd”,
säger Henrik Snellman.
johan svenlin
katternö 47
FRÅGA JALLE
Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fi
Davai, Pirlo!
NASA
Vad såg man
på Mars?
Vi har kunnat se fantastiska bilder av Mars från
den farkost Curiosity som landade på planeten i
augusti. Några kanaler har farkosten dock inte
hittat. Varifrån kommer föreställningen om att
Mars har kanaler?
Jalle: Det här en mycket intressant fråga. Allt går
tillbaka på den italienske astronomen Giovanni
Schiaparelli, som 1877, när Mars och Jorden låg
ovanligt nära varandra, i sitt teleskop i Milano såg
linjer kors och tvärs på planeten. Han kallade linjerna canali, vilket på engelska genom en felaktig
översättning började uppfattas som grävda kanaler.
Schiaparelli gjorde en detaljerad karta över Mars
där han ritade in hela fyrtio kanaler. Ingen tog honom först på allvar, men 1886 bekräftade två franska astronomer kanalerna efter observationer i det
stora teleskopet i Nice. Sedan meddelade allt fler
astronomer att de också såg kanalerna.
Till sist hade Schiaparelli ritat in 130 kanaler
som ett stort nätverk över hela planeten. På hans
Marskarta fanns också ’kontinenter’ och ’hav’, och
de största kanalerna fick namn som Nilen, Ganges
och Indus.
Så här fortsatte det sedan. Den kände Harvardastronomen William Pickering, som bland annat
upptäckte Saturnus nionde måne, Phoebe, bekräftade också kanalerna och såg även ’oaser’,
som kanalerna utgick från. Man iakttog att kanalernas storlek varierade efter årstiderna. En herre
vid namn Percival Lowell förklarade variationerna
med att vattnet i kanalerna reglerades genom stora
pumpstationer, vilket betydde att det måste finnas
intelligenta varelser på planeten.
Det fanns skeptiker som ifrågasatte allt detta,
men de avfärdades som dåliga observatörer. På
1920-talet accepterades ’kanalobjekten’ som
bekräftad vetenskap, och ännu i kursböcker på
1950-talet gavs de stor plats.
Först 1965 dog teorin, efter att den första amerikanska Marssonden skickade närbilder av Mars,
utan att man då såg ett spår av några kanaler. Det
allt detta visar är hur vetenskapssamhället ibland
fungerar. Man vill visa att man har ’rätt’ åsikt, och
då ser man saker som man vill se.
48 katternö
ske presidenten John F. Kennedy att USA skulle landsätta människor på månen
före sextiotalets slut och också säkert återbörda dem hem till jorden.
Det här lyckades man med genom Apolloprogrammet. Fler än jag som har
åldern inne minns nog hur vi hängde framför den dåtida svartvita TV:n och
följde med evighetslånga sändningar från de första månfärderna.
Sammanlagt blev det sex sådana. I vardera landade två astronauter på månen, medan en tredje fick acceptera att kretsa i satellit runt månen i väntan
på att kollegerna skulle ta sig upp till satelliten igen, för återfärd till jorden.
En av månfärderna, Apollo 13, blev dramatisk efter att en syretank exploderat. Man fick avbryta planerna på månlandning och lyckades med nöd och
näppe få astronauterna hem levande. Kanske bidrog det också till beslutet
att avsluta månprogrammet efter 1972. Riskerna var helt enkelt väldigt stora.
Efter månfärderna fortsatte USA med ett rymdfärjeprogram, som omfattade
drygt 130 rymdfärder 1981–2011.
n I juni firade jag fotbollssemester med min
dotters familj på deras datja i Ukraina. Visste ni
att ”datja” kommer från ryska ordet ”dat” som
betyder giva, och att datja var en sommarstuga
som tsaren gav sina trogna tjänare? Vårt ord
”data” har samma ursprung, det vill säga informationen, data, är given. När ukrainarna ropar
”davai!” betyder det ungefär ”ge järnet!”.
Första kvällen var varm och svettig, så vi packade in barnbarn och hund
i svärsonens SUV och styrde i kvällssolen på småvägarna längs floden
Desna, en biflod till Dnjepr. Där finns härliga folktomma sandstränder och
det snabbt strömmande vattnet är varmt och troligen ganska rent.
– Här finns en bra strand, sa jag. Men svärsonen vill köra längre bort. En
stor vattenpöl täckte vägen.
– Astaroschna! (akta dej!), ropade jag som själv fastnat i lera år 1967
Om sju år finns du inte mer
Foto taget från farkosten Curiosity på Mars i augusti i år. Med lite fantasi kan man föreställa sig att
rinnande vatten skapat en del av formationerna, men några ’kanaler’ är inte synliga.
NASA
Jag hörde att alla atomer i människokroppen byts ut inom en sjuårsperiod.
Är det sant och hur går det till?
Jalle: Det stämmer, eftersom cellerna dör, avsöndras och förnyas. Eftersom de
nya cellerna är reproduktioner av de gamla, fortsätter du som organism dock
att som helhet vara i stort sett oförändrad, med undantag av de förändringar
som följer av åldrandet.
Men visst är det en fascinerande tanke att den materia vi är här och nu efter
några år är utbytt och då kanske ingår i andra organismer. Vi är som människor
i den meningen ständigt förnybara fram till dess vi dör.
Jag har någon gång sett exemplet att i genomsnitt ungefär fem av de atomer
som Jesus utandades i sin sista suck på korset ingår i varje andetag vi tar. Ett
bra exempel på hur ofattbart små atomerna är och hur enorm deras mängd är.
utanför en dansplats i Österbotten med pappas Volkswagen.
– Njet problema, fyrhjulsdrift och krypväxel, sa svärsonen självsäkert.
Men glurrrps, så sögs kärran ner i leran! Längre bort stod en rostig Lada
på en kulle. Två killar och en tjej spelade fotboll på sanden. De kom för att
hjälpa oss skuffa. Vi grabbade alla tag i bilen, ropade ”davai!” och sköt på.
Men Toyotans hjul grävde sig bara djupare ner. Den ljushåriga flickan i
sin rosa bikini drattade omkull och täcktes av svart ukrainsk lera. Vi var ju
i svartmyllebältet. Med ett pärlande skratt hoppade hon i Desna.
– Det var visst här som den tyska armén fastnade i leran hösten 1944,
försökte jag.
– Otjen interesnaja (enormt intressant), sa svärsonen, som började ringa
efter hjälp med sin mobil medan vi andra simmade med hunden ut i den
varma floden och småbarnen byggde sandslott.
Eftersom hjälpen skulle dröja, började kvinnor, barn, hund och morfar
i solnedgången knalla den femton kilometer långa vägen mot datjan. Vi
passerade en före detta kolchos som åter blivit en småbrukarby med gri-
Kan man lagra vindkraft?
Buzz Aldrin, den andra människan på månen, hälsar den amerikanska flaggan den 20 juli 1969. Foto taget av
hans astronautkollega Neil Armstrong.
Varför åker man inte längre till månen?
Nyligen dog Neil Armstrong, den första männi­skan på månen sommaren 1969. Under några år efter
det besöktes månen av flera amerikanska expeditioner, men sedan har det gått fyrtio år utan fler
månfärder. Varför åker man inte till månen längre?
Jalle: Ett svar är nog att det anses vara för dyrt i
förhållande till nyttan. Man har mera nytta av satelliter och rymdstationer som kretsar runt jorden.
Det amerikanska månprogrammet var en direkt
följd av det kalla kriget. I april 1961 blev ryssen Jurij Gagarin den första människan i rymden, vilket
uppfattades som en prestigeförlust för USA. Kort
efter Gagarins rymdfärd förklarade den amerikan-
Energi måste produceras i samma stund som den används. Man kan till
exempel inte spara energi från vindkraft och använda den senare. Går det
inte att hitta någon metod för att lagra den producerade energin?
sar, getter och hönor som kacklar. Under tvångskollektiviseringen år 1931
svalt flera miljoner människor ihjäl i Stalins terrorkrig mot de ukrainska
bönderna som älskade (och fortfarande älskar) friheten.
Kvällen var varm och mina leriga skor klafsade. Om ni menar att österbottniska myggor är blodtörstiga, så har ni inte mötts av deras ukrainska
kusiner!
Efter en timme kom en bärgningstraktor emot, och småningom fiskade
Jalle: Än så länge finns ingen bra metod. Den som löser problemet kan räkna
med att bli miljardär!
Vad gäller den klassiska ackumulatortekniken har den utvecklats kraftigt,
men fortfarande kräver den mycket tungt och dyrt material. Om man enkelt
kunde tillverka vätgas (vilket inte är teoretiskt omöjligt!) skulle problemet
vara löst. Vätgasen kan lagras under tryck, och med hjälp av en bränslecell
ska man kunna producera elektricitet från vätgasen då solen inte skiner eller
vinden inte blåser.
När vi når så långt vet ingen. Det vi kan utgå ifrån är att det tar sin rundliga
tid att utveckla ekonomiskt hållbara lösningar, även efter att problemet är
löst i princip.
vi upp Toyotan med en uppenbart lättad svärson bakom ratten.
Följande kväll satt jag med dottersonen bland 80 000 människor och
såg kvartsfinalen England–Italien. Pirlo skulle slå den avgörande straffen.
– Davai Pirlo!, ropade ukrainarna. Och Andrea Pirlo, bästa spelaren på
plan, lurade målvakten och jublet bröt ut. De 20 000 inte längre högljudda
brittiska fansen slussades diskret av milisen bort från stadion, medan
dottersonen och jag sögs ut i Kievs neonglimrande natt i en flod av segerrusiga italienare.
jarl ahlbeck
katternö 49
Karolina Isaksson
Alla kunder kommer i god tid att få
mera information om vad bytet till den
nya elmätaren innebär Fiskarholmen.
Nya elmätare
ger nya
möjligheter
ESSE ELEKTRO-KRAFT
n Från och med årsskiftet kommer
kunderna i Esse att kunna faktureras
enligt sin faktiska förbrukning, utan
att fakturorna alltså behöver utjämnas i efterhand.
”De gamla mätarna är utbytta,
och i och med den nya generationens elmätare har våra kunder helt
nya möjligheter att följa med sin elförbrukning”, säger Daniel Sulkakoski. ”Förutom att elektriciteten kan
faktureras enligt hur mycket el man
använder, så är det också möjligt att
följa med den egna förbrukningen via
vår webbtjänst.”
Att byta ut de 3 700 mätarna har
inneburit ett stort och tidsdrygt arbete. Nu återstår bara de sista finjusteringarna innan det nya systemet
körs igång.
”Jag tror att det kan vara sporrande
att försöka hålla elförbrukningen på
en lägre nivå när man har möjlighet
att följa med den i realtid”, säger
Sulkakoski. ”Däremot gäller det att
vara beredd på större räkningar vintertid för de som värmer upp sina hus
med el. Det är då som kölden syns på
räkningen.”
50 katternö
Karolina Isaksson
Varning för
högspänning!
Informerar
på lokal nivå
Ny elledning
i Kallio­järvi
Esse Elektro-Kraft
JAKOBSTADS ENERGIVERK
NYKARLEBY KRAFTVERK
VETELIN SÄHKÖLAITOS
Tel. växel: 020 766 1900
n ”Sök dig omedelbart iväg åtminstone 20 meter från olycksplatsen, och
det gärna genom att hoppa!”
Efter några tillbud med träd som
i misstag fällts över mellanspänningsnätet på 20 kilovolt, vill man på
Jakobstads Energiverk nu påminna
markägare och andra vad det är som
gäller ifall olyckan är framme.
”Många reflekterar nog inte över
vilken fara det innebär när ett träd
eller kanske en skogsmaskin tar i
på fel ställe”, säger Tommy Bäck. ”I
sådana fall ska man alltid ta sig från
platsen så fort som möjligt. Man ska
heller aldrig på egen hand försöka
få ner träd som fastnat, utan genast
kontakta oss istället.”
I normala fall är det meningen att
elektriciteten automatiskt kopplas
ifrån ifall en skada uppstår, men helt
säker kan man aldrig vara.
”Därför vill vi uppmana alla till att
alltid ta det säkra före det osäkra”,
säger Bäck.
n Vid Nykarleby Kraftverk planerar
man ett informationstillfälle för sina
kunder. Tillfället arrangeras sannolikt inom november månad.
”Det är mycket som händer just nu
och vi vill gärna berätta om energirelaterade aktualiteter”, säger Tony
Eklund, VD. ”Ett vädersäkrare elnät,
nya energisparkrav såsom förbudet
mot glödlampor och de möjligheter
som fjärravläsningen av våra elmätare ger är några av de ämnen som vi
tror att ska intressera.”
Ifall den första tillställningen blir
lyckad är tanken att också hålla informationstillfällen ute i byarna.
”Det är viktigt att komma ihåg att
vi betjänar ett stort område, där varje
by har sina egna behov och förutsättningar”, säger Eklund. ”Våra kunder
skall inte alltid behöva åka till centrum för att få information. Samtidigt
är det ett bra tillfälle för oss att ta del
av utvecklingsförslag som berör de
enskilda byarna.”
n Eltillgången i Kalliojärvi by blir
ännu bättre än förut tack vare en ny
markkabel.
”Byn är helt beroende av den 20
kV:s elledning som kommer från
Räyrinki, och som delvis är tiotals år
gammal. Både elstolpar och utrustning är ställvis i mycket dåligt skick”,
förklarar VD Juha Kauppinen.
Den nya jordkabeln ersätter en
gammal luftkabel, som går över flera
åkrar. Odlingen på dem kommer nu
att förenklas nu då kabeln försvinner.
Samtidigt förnyas också den transformator som finns i centrum av Kalliojärvi och några luftkablar ersätts
också där med jordkablar. Meningen
är att alla arbeten ska vara klara till
vårsådden.
”Vi har inte hittills haft särskilt mycket jordkablar i 20 kV:s nätet, men diskussionerna efter de senaste årens
stormar har sett press på att öka
andelen.
Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023
Karolina Isaksson
Om olyckan är framme när du fäller
träd, är det viktigt att du vet hur du
ska agera för att undvika fara.
Sammanlagt 46 nya tomter ryms på
det nya bostadsområdet vid Fiskar­
holmen som nu ska kabel­läggas.
De första
spad­tagen på
Fiskarholmen
KRONOBY ELVERK
n I Kronoby inleds arbetet vid det
nya bostadsområdet på Fiskarholmen
under hösten. Det handlar om sammanlagt 46 nya egnahemshustomter
på ett område mellan Riksåttan och
Bråtö. Till arbetet hör att anlägga en
ny väg, samt dra kommunalteknik till
tomterna.
”För vår del betyder det att vi kabellägger hela området med både el- och
fiberkablar. Vi börjar med ett område
på ungefär 30 tomter. Dessutom ska
vi installera en ny transformator, samt
ombesörja för vägbelysningen”, säger Carl-Johan Kronström, VD för Kronoby Elverk.
En del av tomterna är redan reserverade. Till den kommunala servicen
hör förutom elektricitet, också vatten
och avlopp ända fram till tomtgränsen. Arbetet inleds i oktober, och man
räknar med att de första grunderna
för de nya egnahemshusen ska börja
gjutas på vårkanten.
Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen)
Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh
Juha Kauppinen
I en tid och bransch med många
för­ändringar bakom knuten, vill
Nykarleby Kraftverk träffa sina kunder
för att diskutera det som är aktuellt.
n Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi,
Den här transformatorn i centrum av
Kalliojärvi kommer att flyttas och
försvinna ur landskapsbilden.
Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911
Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb
www.eekab.fi
VD Ingvar Kulla
Herrfors
n Levererar el till Maxmo, Oravais,
delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska
Kunder: 14 000 • Årsleverans: 338 GWh
Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad),
(08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby),
Tack vare en ny anläggning hoppas
man slippa de korta strömavbrott
som uppstår när t.ex. fåglar och träd­
grenar trasslar in sig i ledningarna.
Ny anläggning
ger färre
blinkningar
HERRFORS
n Under sommaren har en ny kompenseringsanläggning byggts vid
Oravais elstation.
”Problemen med korta elavbrott,
så kallade blinkningar, är speciellt
vanliga under vår- och höstmånaderna”, säger Seppo Tupeli, VD på
Herrfors Nät. ”I och med den nya
anläggningen borde blinkningarna
minska rejält i antal.”
De flesta fel i luftledningselnätet
går över av sig själva. Kortslutningar
och jordslutningar beror ofta på att
till exempel en fågel eller en trädgren
kommit över ledningen. Problemet
försvinner när det som orsakat felet
bränns bort eller faller ner. Därför behöver nätet ha en automatisk återinkoppling som kopplar på nätet igen.
”Man kunde kanske tycka att felen
borde försvinna utan att strömmen
bryts, men så fungerar det inte”, säger Tupeli. ”Det beror på att det ofta
uppstår ljusbågar mellan strömförande delar. Genom att använda en
jordfelskompensering kan man undvika att de här problemen uppstår.
385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv)
Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais,
VD Stefan Storholm
Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375
(Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad),
(08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi
Jakobstads Energiverk
n Levererar el till Jakobstad, Larsmo
och Sandsund i Pedersöre
Kunder: 15 427 • Årsleverans: 278 GWh
Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079
VD Ole Vikström
Fakturafrågor: 786 3448
www.jpenergy.net
Kronoby Elverk
n Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre
och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh
Tel. växel: 824 2200
Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005
VD Carl-Johan Kronström
Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld
www.kronoby.fi/elverk
Nykarleby Kraftverk
n Levererar el inom staden Nykarleby
Kunder: 4 900 • Årsleverans: 110 GWh
Tel. växel: 785 6111
Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520
Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251
VD Tony Eklund
www.nykarlebykraftverk.fi
Vetelin Sähkölaitos
n Levererar el till Vetil
(utom Polso, Kivikangas och Nykänen)
Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh
Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600
Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali
www.vetelinsahkolaitos.fi
VD Juha Kauppinen
katternö 51
MIN ENERGI
Röster om personliga kraftkällor
ig ett naturlig t
Musik är för m
det jag inte kan
sätt att uttrycka
­
d. Mina kropps
uttrycka med or
r
ne
tadkommer to
rörelser som ås
isk inverkan
har en terapeut
g
ma sätt som ja
på mig, på sam
ra saker som
njuter av att gö
h andra att må
får mig själv oc
det viktig t att
bra. För mig är
t är välstämt
mitt instrumen
t
t superskönt at
och därför är de
n
na. Att vara si
justera strängar
n
de
an att för
sak hän­g iven ut
t
, kanske är de
skull stag nera
?
r oss livskraft
just det som ge
en
Patrick Wingr
nkar om liv,
Läs Patricks ta
ynderi på
frihet och förm
.fi
patrick.w ingren
VI JOBBAR FÖR REGIONENS ENERGI