Nuvarande ägarinnan Jenny Ljungbergs farfar Tage la

”HAN ÄR DYR, MEN HAN BYGGER BRA”
Nuvarande ägarinnan Jenny Ljungbergs farfar Tage la grunden till ett
familjeimperium. Och det är en händelse som, så här mer än 60 år senare,
ser ut som ett ödets inspel att Häringes dåvarande ägare Torsten Kreuger
hade ett lillfinger med i spelet.
Det var nämligen tack vare den bonus Tage Ljungberg fick när han
renoverade Stockholms-Tidningen, en Kreugerägd fastighet, som han
kunde säga upp sin anställning och starta eget.
Tage började med att bygga en villa på Älgstigen 1 i Djursholm. Snopet
nog blev den för dyr och såldes till familjens tandläkare. Istället påbörjade
Tage ett bygge på Älgstigen 2. Men när det ståtliga huset var klart lade
finansmannen Georg Bengtsson ett så generöst bud att Tage och hans fru
Karin inte hade råd att tacka nej. Så småningom fick de dock klart ett
tredje hus på Villavägen 21.
Sedan följde något av en Ljungbergsk byggboom. Tage, som blivit
moderlös vid sju och fått börja jobba när han var 15, mötte nu stora
framgångar med allt från byggandet av villor, radhus, hyreshus i
förorter och samlingshem till ombyggnationer av Stockholmsmässan
och reparationer av Grand Hôtel. Han fick rykte om sig att visserligen
vara dyr, men också duktig och noggrann. Själv brukade Tage ofta
förklara sin framgång med att det fanns jobb överallt på den tiden. Men
i backspegeln är det lätt att se att framgångarna berodde mer på
strategisk skicklighet än tur.
År 1983 lämnade Tage över det nu mycket imponerande företaget till
sina barn Åke och Birgitta. 2006 gick LjungbergGruppen ihop med
Atrium Fastigheter och bildade Atrium Ljungberg.
“HE’S EXPENSIVE, BUT HE IS A GOOD BUILDER.”
Tage Ljungberg – grandfather to Häringe’s present owner, Jenny – laid
the groundwork for a family empire. Looking back some 60 years later,
it almost seems like a whimsical twist of fate that Torsten Kreuger,
Häringe’s owner at that time, played a part in the family’s success story.
As luck had it, Tage Ljungberg received a generous bonus after he
renovated Stockholms-Tidningen, a property then owned by Mr Kreuger.
The bonus allowed Tage to resign from his job and start his own company. Tage’s first independent project was to build a house on
Älgstigen 1, in the posh area known as Djursholm outside Stockholm.
To his disappointment, the house became too expensive and he sold it
to the family dentist. Next, Tage started work on a new house on
Älgstigen 2. When the spectacular project was completed, the family
received an offer that they couldn’t turn down from the wealthy
businessman Georg Bengtsson. Eventually Tage finished a third house,
on Villavägen 21, which he and the Ljungberg family moved into
themselves. Subsequently, something of a Ljunbergian building boom
began and the family business has been going strong since.
Tage, who lost his mother at the age of seven and started working
when he was 15, met great success building everything from private
homes, terrace houses, and suburban apartments to large reconstruction
projects such as the Stockholm International Fairs and Grand Hôtel.
He earned a reputation of being expensive, but also very good and
thorough. Humbly, Tage himself often attributed his success to plentiful
job opportunities at the time when he was making a name. However,
an observer can easily see, his success comes from a talented strategy and
not mere luck. Tage’s children, Åke and Birgitta, took over the notable
company in 1983.
In 2006, the real estate company LjungbergGruppen merged with the
real estate management company Atrium Fastigheter, establishing
Atrium Ljungberg.
G reta G arbo
Greta Garbos första filmroll var i en reklamfilm för varuhuset PUB, där
hon även arbetade som expedit. Hur det sedan gick är väl känt. Garbo
flyttade 1925 till USA där karriären tog ordentlig fart och gjorde henne
till den ikon hon ännu är. Bland annat har hon listats som den femte
bästa skådespelerskan genom tiderna av Amerikanska Filminstitutet.
1931 hade hon huvudrollen i Mata Hari, filmen om en lättklädd och
förförisk spion. Moralisterna förfasade sig.Vad de då inte visste var att
Garbo även i verkliga livet anklagades för angiveri. Bland annat hävdas
det att hon sålde uppgifter om Axel Wenner-Gren och dennes påstådda
nazisamröre till den Brittiska underrättelsetjänsten MI6. Med tanke på
hur mycket Garbo och paret Wenner-Gren umgicks fick hon nog tillfälle
till grundlig efterforskning (utan resultat) i slutet av 30- och början av
40-talet. Enligt Axels egna dagböcker talade de två ofta förtroligt med
varandra, så väl till lands som till sjöss.
Lyxkryssaren Southern Cross, som tidigare ägts av filmproducenten
Howard Hughes, var rymlig som ett palats och hade utrymme för både
paret Wenner-Gren och deras mångtaliga, celebra gäster. 1938 plockade
Wenner-Grens, på väg hem till Sverige från Bahamas, upp Greta Garbo i
Los Angeles. Hennes dåvarande pojkvän fick också följa med på fartyget,
som tog en liten tur kring Alaska på väg till den svenska västkusten.
Under resan friade pojkvännen. När Axel frågade Greta om hon nu
skulle gifta sig fräste hon till svar: ”I helsike heller!”.
Väl i Sverige stannade Greta hela sommaren på Häringe i det specialinredda rum utan räta linjer (primadonnan Garbo gillade inte hörn) som
Wenner-Gren låtit inreda via telegram från båten. Sidenet som pryder
mycket av rummets snickerier är antagligen handvävt i Venedig och
sedan blybehandlat för att få den rätta, stjärnklara lystern. Och så länge
stjärnan stannade fick trädgårdsmästaren gå ut i gryningen och plocka
kamelior eftersom Garbo ville ha dem i sitt morgonvatten.
G R E TA G A R B O
Greta Garbo’s first acting job was in a commercial for the Swedish
department store PUB, where she also worked as a shop assistant.
How her professional career evolved after that is widely known: in
1954, Ms Garbo moved to the USA, where her career promptly took
off and she emerged as the icon we know her as today. Amongst other
achievements, the American Film Institute lists her as the fifth best
actress of all time.
In 1931, Greta starred as a seductive and scantily clad spy in the movie
Mata Hari, leaving the moralists horrified. Making matters more
interesting, the real-life Ms Garbo was accused of being an actual
informer who sold information about Axel Wenner-Gren, an alleged
Nazi sympathizer, to the British Secret Intelligence Service MI6.
Considering how much time Greta spent with the Wenner-Grens
during the late 1930s and early 40s, she would have had plenty of
opportunities to conduct a thorough investigation (but this is all
just speculation and no results ever turned up to prove Greta spied).
According to Axel’s personal dairies, the two often spoke in confidence,
both on land and at sea.
The luxury yacht, Southern Cross, previously owned by the famous film
producer Howard Hughes, was spacious enough for both the
Wenner-Grens and many guests. In 1938, travelling home from the
Bahamas, the Wenner-Grens stopped in Los Angeles to fetch
Greta Garbo and her boyfriend at the time. The captain set course for the
West Coast of Sweden, with a small tour around Alaska along the way.
During the voyage, Greta’s boyfriend proposed, but when Axel asked if
she was going to marry, Greta snapped: “Like hell I will!”
Greta stayed at Häringe – in a room made just for her – throughout that
entire summer.Via telegram from the yacht, Axel had ordered the room
be specially built. It has no right angles because Greta Garbo – a prima
donna, indeed – did not like corners, and the silk that adorns much of
the room’s interior was most likely hand woven in Venice and coloured
with lead to create the unique starlit lustre. The Hollywood star also
requested that fresh Japanese Camellias be placed in her washing water
each morning, leaving the gardener with the tedious task of picking
flowers from the garden at dusk throughout the duration of Ms Garbo’s visit.
D anny K aye
Paret Wenner-Gren hade vänner från hela världen. Långt innan
globalisering och obligatoriska utlandssemestrar reste de kors och
tvärs över Atlanten och bjöd ofta utländska vänner på besök,
antingen till Bahamas eller hem till Sverige. Många av dessa gäster
var världsartister som de mött genom Axels arbete eller genom
Marguerites filmstjärnesyster Gene.
Danny Kaye från Brooklyn hade nog aldrig trott att han en dag
skulle vara bjuden till ett svenskt 1700-talsslott. Som son till
ukrainska immigranter hade Kaye tidigt fått hoppa av skolan och
börja det slitsamma och ofta otacksamma arbetet som underhållare
på hotell. Lönen var usel och dagarna långa men han gav sig inte.
Broadwaydebuten kom några år senare, 1939, i The Straw Hat Revue.
Två år efter gjorde han, mitt under brinnande världskrig, succé i en
annan pjäs - Lady in the Dark – genom att lyckas rabbla upp 54 ryska
kompositörer på bara 38 sekunder. Under kriget reste Kaye också till
Japan och sjöng för de amerikanska trupperna.
Danny Kaye kunde verkligen både agera, sjunga och dansa. Han var så
musikalisk att han flera gånger framträdde som omtyckt gästdirigent för
New York Philharmonic.
På gamla bilder från Häringe ses Danny spexa med Marguerite och det
var också just för sitt roliga minspel som han vann den stora publikens
hjärta. Otal är de priser han förärades både för filmer och, inte minst, den
egna tv-showen Danny Kaye Show. 1952 var han värd för Oscarsgalan
och 1954 tilldelades han en heders-Oscar. Han utsågs även till UNICEF:s
förste goodwillambassadör 1953. Ett uppdrag han tog på största allvar.
Varje gång Danny Kaye besökte Häringe propsade han på att få
detta rum. Besöken blev tyvärr inte många efter Axel Wenner-Grens
svartlistning.
D anny K aye
The Wenner-Grens had friends all over the world. Long before international
travel became commonplace, the couple frequently travelled back and forth
across the Atlantic, and often invited foreign guests to visit them, either in
the Bahamas or at their various homes in Sweden. Many of their guests were
world-famous artists, whom they met through Axel’s work or via Gene,
Marguerite’s movie star sister.
Danny Kaye, hailing from Brooklyn, NY, could hardly imagine that he
would one day be invited to a 17th century palace in Sweden. As the son
to Ukrainian immigrants, Danny dropped out of school early to take a
strenuous job as a hotel performer.The salary was lousy and the days were
long, but he never gave up. A few years later, in 1939, Danny made his
Broadway debut in The Straw Hat Revue.Two years after that, in the midst
of a raging World War II, Danny became a star in the play Lady in the Dark,
thanks to his ability to recite the names of 54 Russian composers at an
incredible speed. He did it in only 38 seconds.
During the war, Danny Kaye travelled to Japan and performed for the
American troops. He was a tremendous actor, singer, and dancer –
so musically talented, in fact, that on numerous occasions Danny was a
popular guest conductor for the New York Philharmonic.
Danny can be seen in old pictures, clowning about with
Marguerite Wenner-Gren. It was with his talent for making unique facial
expressions that Danny also won the hearts of his audience. He was awarded
numerous prizes for his films and signature television program, The Danny
Kaye Show. In 1952, Danny hosted the Academy Awards and in 1954, he
received an honorary Oscar himself. Additionally, Mr Kaye was also the first
person ever to be appointed Goodwill Ambassador at UNICEF, an assignment
that he accepted with utmost dedication.
Every time Danny Kaye visited Häringe, he insisted on staying in this very
room. Unfortunately, Danny’s visits grew limited after Axel Wenner-Gren
was blacklisted for allegedly sympathizing with the Nazis.
D en siste vikingen
Axel Wenner-Gren var i mångt och mycket motsatsen till sin fru –
den färgstarka och dramatiska Marguerite. Men han var minst lika
excentrisk. Axel kallade till exempel sig själv för ”Den siste vikingen.”
Därför är inredningen här i hans rum så strikt och stram.
Han for tidigt utomlands för studier i Berlin. Efter det följde jobb
i Europa och USA, där han insåg att dammsugare och kylskåp var
framtidens melodi. Så småningom startade han Electrolux och blev
på bara några år mycket, mycket förmögen.
Det finns många myter runt Axel Wenner-Gren samtidigt som han å
andra sidan är något av en historisk doldis. Hans inflytande i svenskt
affärsliv var enormt och han stod i paritet med Ivar Kreuger. Och precis
som Ivar skulle Axel komma att gå ett fiasko till mötes.
Marguerite och Axel levde barnlösa i överdåd. De reste till sina många
hem världen runt, åtföljda av Marguerites många husdjur, och umgicks
med crème de la crème vart de än kom. Till bekantskapskretsen hörde bland
annat mrs Wallis Simpson och hertigen av Windsor, som fram tills att han
abdikerade av kärlek bar konunganamnet Edvard VIII av Storbritannien.
Men de kända vännerna försvann när Axel Wenner-Gren svartlistades
för påstådda nazisympatier 1942. Svartlistningen har senare ifrågasatts
och debatterats, inte minst därför att Axel, mycket naivt och helt utan
diplomatisk begåvning, försökte mäkla fred mellan de allierade och
Tyskland. Med den följd att alla statschefer och Göring tyckte han var en
påstridig besserwisser.
Axel Wenner-Gren satsade på många olika typer av företag och var
något av en datapionjär. Han investerade stort i torrmjölkspulver och
lanserade en enspårig järnväg som idag finns på bland annat Disneyland.
Han försökte sig också på att bygga en privat motorväg från Panama till
Alaska och gav enorma summor till antropologiska expeditioner ledda
av hans vän Paul Fejos.
Axels urna finns idag, sida vid sida med Marguerites, under naturstenen
på slottets framsida.
Den smala trappan här bredvid lär han förresten ha använt då han
besökte tjänsteflickorna om natten.
T he L ast V iking
Axel Wenner-Gren – although in many ways quite the opposite too his
wife, the colourful and melodramatic Marguerite – was just as eccentric
as his spouse. For instance, he referred to himself as “The Last Viking,”
and as such he wanted his room decorated in a puritanical and austere
fashion (the walls in his private toilette display the same 14th century
decoration that can be found in the Gothic Rooms).
Axel left Sweden at an early age to study in Berlin, and he later sought
employment in other parts of Europe and the US. Mr Wenner-Gren
saw a future in vacuum cleaners and refrigerators. Eventually, he acted
on his vision and founded the company Electrolux, which resulted in
his extreme wealth thereafter. There are many myths surrounding
Axel Wenner-Gren, but at the same time he is something of a historical
ghost. His influence on Swedish business was enormous and could be
compared to that of the Swedish industrial power man Ivar Kreuger.
And eventually, Axel would endure a debacle equally miserable to Ivar’s.
Marguerite and Axel lived in excess, travelling between their mansions
around the world, always in the company of Marguerite’s many pets,
and socializing with the crème de la crème wherever they went. But the
jet set Wenner-Gren couple never had any children. Amongst their
famous friends, to mention but a few, were Mrs Wallis Simpson and
the Duke of Windsor (who bore the Royal name Edward VIII of
Great Britain until his abdication in the name of love). In spite of their
many connections, the most famous of the Wenner-Grens’ friends
disappeared after Axel was blacklisted in 1942, due to alleged Nazi
connections. His blacklisting later spurred much debate, especially when
Axel – who lacked any semblance of diplomatic talent – attempted to
act as a peace mediator between the Allies and Germany. His efforts
were fruitless, only resulting in Göring and the rest of the Nazi authority
to view Axel as an obstinate know-it-all.
Axel Wenner-Gren was a true entrepreneur and he invested much of
his fortune in different companies. He was somewhat of a computer
pioneer, invested heavily in powdered milk, and introduced the
monorail technology that can be found at places like Disneyland. He
also tried to build a private highway from Panama to Alaska, and he
contributed large sums of money to anthropological expeditions led by
his friend Paul Fejos.
Today, Axel’s urn rests quietly alongside Marguerite’s, under the natural
stone in front of the palace.
It is said that Axel used the narrow staircase located right outside this
room when he wanted to pay a visit to the female staff at night.
J ussi B j ö rling
Sveriges meste tenor Jussi Björling gästade Häringe flertalet gånger. Han
och Marguerite Wenner-Gren hade säkerligen mycket att tala om. Även
hon var ju utbildad operasångerska och hade, innan tiden som heltidsfru
åt Axel, haft stora framgångar i bland annat Tyskland.
Huruvida Jussi under sina Häringevisiter underhöll med sång innan
eller efter middagarna vet vi inte.Vad som däremot är känt är att han
föddes 1911 och tidigt blev moderlös då hans mamma avled i tuberkulos.
Tillsammans med sina två bröder och fadern David turnerade Jussi land
och rike runt och sjöng, som en manlig variant av Familjen von Trapp i
Sound of Music.
Debuten skedde i Trefaldighetskyrkan i Örebro 1919 och senare reste
”The Bjoerling Male Quartet” även till USA där pojkarna sjöng in sex
låtar. Så småningom dog fadern i blindtarmsinflammation och det såg
ut att bli slutet på Jussis karriär, innan den knappt börjat. Men tack vare
kontakter fick han sjunga för Operachefen John Forsell i Stockholm.
Denne blev mycket imponerad och antecknade: ”Blott 17 år. Ett
fenomen. Bör anammas och skötas. Bör kunna bli något.”
Två år senare, 1930, debuterade Jussi Björling på Operan som Don
Ottavio i Mozarts Don Juan. Året efter fick hans internationella karriär
en rivstart med framträdandet på Tivoli i Köpenhamn. Jussi Björling
sjöng på Europas och Amerikas främsta scener och tillbads av publiken
världen över. Han sjöng även in dansmusik, men då under pseudonymen
Erik Odde. Sin allra sista konsert gav Jussi Björling på Skansen 1960.
Det sägs att under en middag på Häringe hade Jussi och Marguerite skålat
i så många drinkar att när Jussi skulle ledsaga Marguerite till hennes sovrum tog det dem två timmar att komma upp för trappan och en timme
för Jussi att hitta ner igen.
J ussi B j ö rling
Jussi Björling, Sweden’s most prominent tenor, visited Häringe on
numerous occasions. Marguerite Wenner-Gren was also a trained
opera singer and, presumably, the two had plenty to talk about.
(Before Marguerite became a full-time housewife she was a great
success in Germany, amongst other places.) Whether or not Jussi
entertained other guests with his singing at Häringe is uncertain, but
we do have a few facts on him. Jussi was born in 1911 and during his
boyhood, his mother passed away from tuberculosis. Following her
death, Jussi, together with his two brothers and their father David,
toured up and down the country as an all-male version of The Sound of
Music’s famous Von Trapp family.
Jussi’s debut took place in Örebro, in 1919. Later, “The Björling Male
Quartet,” as they became known, travelled to the USA and the boys
recorded six songs. Shortly after, their father died from appendicitis and
it seemed as though Jussi’s career would end before it ever really started.
Luckily, with the help of some valuable connections, Jussi was given the
opportunity to audition for John Forsell, director of the Royal Opera
in Stockholm. Mr Forsell was very impressed and his notes from the
audition read: “Only 17 years old. A phenomenon. Should be accepted
and nurtured. Should be able to become something.”
Two years after that fateful day, in 1930, Jussi Björling made his opera
debut as Don Ottavio in Mozart’s Don Juan. The following year, his
international career took off after an acclaimed performance at Tivoli in
Copenhagen. Jussi performed at the most prominent venues throughout
Europe and the United States, and he was worshipped by audiences all
over the world. Jussi also recorded dance music under the pseudonym
Erik Odde. His very last performance was in 1960, at Skansen in
Stockholm.
During a particularly lush dinner at Häringe, it is said that Jussi and
Marguerite had made so many toasts that when it came time for Jussi to
escort Marguerite to her room, it took the pair two hours to venture up
the stairs and another hour for Jussi to find his way down again.
I var K reuger
Något av en gåta har han förblivit, Ivar Kreuger. Blev han mördad
eller var det trots allt självmord som ledde till hans död och även satte
igång den beryktade Kreugerkraschen, då hans ofattbara imperium
förvandlades till noll och intet?
Ivar kallades Tändstickskungen och var en fena på att göra affärer.
Smart var han, så pass att han fick hoppa över två klasser i skolan och
tog examen redan som 16-åring. Därefter blev han civilingenjör och
reste utomlands. Sina första affärsframgångar fick han sju år senare med
Kreuger & Toll som specialiserade sig på amerikansk byggteknik med
armerad betong.
Ivar hade en mycket diskret framtoning, var ointresserad av sociala evenemang men sägs ändå ha varit något av en kvinnokarl. Det sägs t.ex att
Josephine Baker var en av kvinnorna som Ivar hade en affär med. Damerna
flög han för intima stunder till någon av sina lyxlägenheter runt om i
världen, men han gifte sig aldrig. Flygplanen använde han även mycket
tidigt för sitt eget affärsresande.
Det är idag svårt att förstå hur inflytelserik Ivar Kreuger faktiskt var på
den världsomspännande arenan. Han skapade den första internationella
efterfrågan på aktier och lånade ut gigantiska summor pengar till bland
annat Frankrike och Tyskland, i utbyte mot att han fick monopol på
tändstickstillverkningen i dessa länder. Det sägs att Ivars lån flera gånger
var det som förhindrade nya världskrig. När koncernen stod på toppen
tillverkade man 75 % av världens tändstickor. Å andra sidan var det hans
död som utlöste den så kallade Kreugerkraschen, vilken gjorde många
människor utblottade.
När Kreuger en gång fick frågan vad som var nyckeln till hans häpnadsväckande framgång svarade den lågmälde Ivar: ”Silence, silence, silence.”
Men det finns många frågetecken kring hans affärsmetoder och inte
minst hans bokföring. Under en period stod Ivar Kreuger t.ex. listad i
Guinness Rekordbok som världens genom tiderna största svindlare.
I var K reuger
Ivar Kreuger has always remained somewhat of a mystery. Was he
murdered? Or was it, after all, suicide that led to his death and the
beginning of the infamous Kreuger Crash, which turned his incredible
empire into mere pieces worth absolutely nothing? Ivar was known as
the “Matchstick King” (he built his wealth by producing matches) and
he had an eye for good deals. He was very smart – so smart in fact that
he skipped two years of school and graduated when he was only 16
years old. Thereafter, he received a Master of Engineering degree before
travelling abroad. Seven years later, Ivar accomplished his first business
success with the company Kreuger & Toll, which specialized in the
American construction technology that utilizes pre-stressed concrete.
Ivar had a very discreet way of presenting himself and he was not
particularly interested in social events. Still, he is rumoured to have
been something of a lady’s man. The singer and femme fatale Josephine
Baker was one of the women Ivar is supposed to have had an affair with.
Ivar flew his lady friends around the world for intimate meetings in his
various luxury apartments, but he never married. Early on, the airplanes
were also used for his personal business travels.
Today, it’s hard to fully understand how influential Ivar Kreuger actually
was in the international arena. But we can try… He is responsible for
the first international demand for stocks and he gave enormous loans to
the likes of France and Germany, in exchange for a monopoly on the
production of matches in these countries. In fact, some even attribute Ivar’s loans with preventing several new world wars from breaking
out. When his organization was at its peak, it produced 75% of the
world’s matches.
When asked about the key to his amazing success, the low-voiced
Mr Kreuger answered simply: “Silence, silence, silence.” To this day there
are many unanswered questions concerning Ivar’s business methods,
especially his bookkeeping. In fact, Ivar Kreuger was once listed in The
Guinness Book of World Records as the biggest embezzler of all time. Upon
his death, the so-called “Kreuger Crash” erupted, leaving many who
relied on him completely broke.
D en impulsive entrepren ö ren
Vissa människor funderar aldrig på om man kan misslyckas. Det har
de inte tid med. Åke Ljungberg tog 1983 över efter sin far som VD
i Tagehus. Åke hade hittills njutit av livet och utnyttjade flitigt den
personliga guldnyckeln till Hard Rock Cafés VIP-ingång. Det var ju
ändå 80-tal och såväl champagnen som pengarna flödade.
Nya dörrar var på väg att öppnas, både för Åke och för företaget. 1984
köptes mark i Åre och Åke byggde egen nattklubb. Eftersom lokalen inte
var klar till premiären döptes klubben raskt till Bygget och det ordnades
taklagsfest på nyår. Spa-avdelningen med pool inne-ute rönte stor uppmärksamhet. Snart lämnade Åke, som för övrigt är känd för att laga allt
han äger med silvertape, över VD-titeln. Istället ville han, på vinst och
förlust, ta med sig familjen och flytta till USA för att söka lyckan med
hemtrevliga, svenska trähus.
Det var bara en sak … Ljungbergs fick avslag på sin ansökan om visum.
Eftersom bohag och allt redan var skeppat fick familjen tillbringa tre
sysslolösa månader med att bo i källaren hos Åkes syster Birgitta. Så
småningom, efter att nya advokater kopplats in, beviljades visumen och
Ljungbergs kunde äntligen flyga över.
Den energiske och impulsive Åke fortsatte sin framgångsrika bana i
USA. Han såg möjligheter överallt. Inga problem, inte ens det dramatiska
uppköpet (eller det kostsamma ägandet och svåra avyttrandet) av tre
oljeriggar i Brasilien, skrämde honom.
Den imponerande listan på företag som Åke varit inblandad i under
sin karriär är för lång att skriva ut. Det har varit fastigheter, hotell
och byggbolag över hela jorden, 1 500 studentbostäder i Georgia,
Gotlandsflyg, ett norskt rederi, oljeriggsäventyret, investeringar i
Ryssland, Fjällräven, H & H Ferries, markaffärer i Portugal och ett
bolag med badvakter i Norrköping. För att bara nämna några.
Idag har Åke slutat jobba och lämnat över företagen till sina barn.
Hotellen, varav c/o Häringe Slott är ett, drivs nu av Jenny Ljungberg
under namnet c/o Hotels.
T he I mpulsive E ntrepreneur
Some people never stop to think whether they have succeeded or failed
– they simply don’t have the time for it. In 1983, Åke Ljungberg took
over from his father as CEO of Tagehus. Until then, Åke had been a man
of leisure, frequently using his golden key to access the VIP entrance
at Stockholm’s Hard Rock Café. (After all, it was the 1980s, and both
champagne and money were flowing.)
New doors were about to open for both Åke and the company. In 1984,
the company purchased land in the mountain village Åre and Åke started
building a resort and his own nightclub. However, by opening night
the space still wasn’t finished, so it was given the name “Bygget”
(The Construction) and a topping out party was held on New Year’s
Eve. The resort’s spa area, with a pool both inside and out, soon became
the talk of the town. Åke – who, by the way, was famous for fixing
everything he owned with duct tape – soon left his position as CEO
and planned to move his family to the USA. He wanted to create his
personal fortune building homey, Swedish-style wooden houses for
rich Americans. There was just one small problem: the family’s visa
applications were turned down. Since their belongings had already been
shipped stateside, the family of five had no choice but to spend three
idle months living in the basement of Åke’s sister, Birgitta.
Åke saw opportunity everywhere and never considered anything to be
a problem – not even the remarkable acquisition or pricey ownership
and complicated disposal of three oil platforms in Brazil scared him
away. Throughout his career, Åke was involved in an impressive list of
real estate, hotel, construction and other varied ventures worldwide,
including: 1,500 student apartments in the USA’s state of Georgia; the
Swedish domestic airline company Gotlandsflyg; a Norwegian shipping
company; the oil platform adventure in Brazil; property investments in
Russia; the outdoor company Fjällräven; H & H Ferries; land deals in
Portugal; and a life guard company in Norrköping, Sweden, to mention
a few. Today, Åke is retired and has left his business in the hands of his
children. His daughter, Jenny Ljungberg, runs c/o Hotels, which owns
and operates c/o Häringe Slott.
S lo w F ood o c h snabbt avan c emang
Det var när Jenny Ljungberg arbetade på Ljungbergägda Marriott i
Amsterdam som hennes idé om en alldeles egen hotellkedja började växa
fram. En hotellkedja där omsorgen om både naturen och människorna
skulle få ta plats, där maten skulle vara lagad enligt Slow Food-filosofin
och designen en levande blandning av antikt och kul nytänkande. Ett
ställe där gästen alltid skulle känna sig hemma. Därav namnet.
Men det är många som drömmer om det perfekta hotellet (vilket inte
minst märks i alla de filmer och romaner som avhandlar ämnet) och få
som verkligen orkar med det dagliga slitet. För att få ordentlig insikt
testade Jenny de flesta befattningarna inom branschen. Bland annat
arbetade hon sig upp från receptionist till VD på c/o Tammsvik Herrgård.
Och där fanns det inte plats för några silkesvantar. Snarare var det
ordentliga gummihandskar som behövdes för att lösa alla dagliga problem
med driften.
Idag, inte allt för många år senare har c/o Hotels tagit form. Byggt på
lika delar vision, ärvd entreprenörsanda och personlig erfarenhet.
Jenny, som vuxit upp i Sverige, USA och Belgien, kom första gången
till Amerika på 80-talet då hennes pappa Åke impulsivt utvandrade med
hela familjen för att sälja svenska trähus till välbeställda amerikaner. Idag
bor hon återigen i New York. Och även om Jenny numera råkar ha en
ocean mellan sig själv och Häringe Slott är hon både intresserad och
engagerad av stort och smått som händer här på ägorna. Kanske har
nyfikenheten delvis att göra med hennes bachelor degree i psykologi,
men det är också en naturlig fallenhet för kontakt med såväl människor
som djur. De senare är förresten också välkomna gäster på alla c/o:s
hotell, oavsett om vi talar om c/o Grythyttans Gästgivaregård i
Bergslagen, c/o The Maidstone i the Hamptons eller någon av de andra
destinationerna runt om i världen.
S lo w F ood and F ast A dvan c ement
The idea of starting her own hotel chain came to Jenny Ljungberg when
she was working at the Marriott in Amsterdam, a property owned by her
family. Jenny wanted to start a hotel chain that emphasized care for both
people and the environment, where food is prepared according to the
Slow Food philosophy, and where the design is a lively mix of antiques
and witty modernism. As the chain’s name, c/o Hotels, indicates, each
hotel should be a place where the guest always feels right at home.
While many dream about the perfect hotel – just look at all the movies
and novels covering the subject – only a few have the energy to handle
all the hard work. Before striking out alone, Jenny tried almost every
hotel job available in order to thoroughly understand the business. She
worked many posts, everything from the reception desk to a position
as CEO at c/o Tammsvik Herrgård. However, don’t assume that Jenny
was treated with silk gloves for being the owner’s daughter – quite the
contrary. More often than not, a pair of good old rubber gloves was the
necessary everyday accessory.
Today, only a few years later, c/o Hotels has started to take shape as a
chain of hotels built on equal parts vision, inherited entrepreneurial
spirit, and personal experience.
Jenny, who grew up in Sweden, America, and Belgium, first came to
America in the 1980s, when her father, Åke, acted on his impulse to
emigrate with the family and make a living selling Swedish-style houses
to wealthy Americans. Today Jenny lives in New York and despite having
the Atlantic Ocean between her and Häringe Palace, she is committed,
concerned, and involved with every detail and important decision.
Perhaps Jenny’s bachelor’s degree in psychology is partly to blame for
her endless curiosity, which helps her easily connect with both people
and animals. By the way, c/o Hotels welcomes the latter at all locations,
no matter if it’s at c/o Grythyttans Gästgivaregård in Bergslagen or
c/o The Maidstone in the Hamptons.
K reugerflygeln
Bröderna Kreuger hörde till sin tids ekonomiska fixstjärnor. Torsten
och Ivar hade ett inflytande på svensk ekonomi som idag är svårt att
förstå. Framförallt Ivar hade en karriär och en livsbana som hämtad
ur en gammeldags äventyrsfilm. Men så tog det också en ända med
förskräckelse när han hittades skjuten i Paris 1932.
Ännu idag spekuleras det i huruvida det var självmord eller mord.Varför
var t.ex. hans efterlämnade brev till den svenska personalen skrivna på
engelska? Både på Internet och i flera böcker florerar teorierna om vad
som egentligen hände med hela världens tändstickskung, mannen som
var så rik att han lånade ut egna pengar till bl.a. Frankrike, Polen, Bolivia,
Turkiet och Tyskland och hade 250 fabriker i 43 länder.
Storebror Ivar och Häringes ägare Torsten Kreuger hade förutom affärer
ett stort, gemensamt intresse – nämligen specialbyggda motorbåtar.
Många av dem låg under åren här nere vid bryggan. Lillebror Torsten köpte Häringe 1929. Hans stora nyfikenhet för roliga
och udda uppfinningar resulterade i ett antal nymodigheter. Till de
mer konventionella insatserna hörde Häringes tre mil långa staket som
på den tiden inramade ägorna och bevarade rådjuren på markerna till
höstarnas jakter. Till de mer ickekonventionella räknades rutschkanan
från andra våningen (senare borttagen av Marguerite Wenner-Gren), den
mekaniska bowlingbanan, (den första av sitt slag i Sverige och ännu i
bruk), Sveriges första utomhuspool samt en praktisk, underjordisk gång
som förband huvudbyggnaden med flygeln och såg till att damerna slapp
bli blöta i håret.
Torsten själv såg även till att slottet renoverades så att rummen blev
större och ljusare, något som uppskattades av hans gäster under de
många festerna och representationsmiddagarna, där cocktailservitörerna
ibland serverade nakna. Även om Torsten var gift tre gånger kom hans
fruar och barn inte till slottet eftersom herr Kreuger såg det som sitt
Playboy Mansion.
Innan Torsten dömdes till straffarbete för bedrägeri och falsk
bokföring, en rättegång som i efterhand kallats ett regelrätt svenskt
justitiemord, fokuserade Torsten Kreuger på bankväsendet, industrier
och tidningsverksamhet. Under åren på Häringe ägde han Aftonbladet,
Stockholms Dagblad och Stockholms-Tidningen. Men trots att han
var kung över så mycket redaktionellt utrymme, och via det försökte
slåss för sin sak, fick han inte resning i målet.
I slutet av sitt liv valde han, mycket på grund av det som hänt, att bo
i Genève. Människor som träffade honom talade alltid och gärna om
vilken enastående man han var, trots hans bitvis sorgliga liv.
T H E K reuger W I N G
The Kreuger brothers were huge stars of the financial world during their
heyday. Today, it is difficult to comprehend the influence Torsten and
Ivar had on the Swedish economy. Ivar’s life and career were especially
dramatic, and parts of it seem to be taken out of an old-fashioned action
movie, including the horrifying part when he, in 1932, was found shot to
death in Paris. Still to this day there are speculations on whether it was
suicide or if he was murdered. Why, for example, were the letters he left
for his Swedish staff written in English? Theories about what actually
happened to the world’s “Matchstick King” – the man that was so rich
he lent his personal money to entire nations, France, Poland, Bolivia,
and Turkey to mention a few; and who had 250 factories in over 43
countries – are flourishing on the Internet, and the subject is covered in
several books.
Besides sharing an interest in business deals, Ivar, the eldest brother, and
Torsten, one-time owner of Häringe, shared a deep interest in custommade motorboats and they kept many of their boats down by the jetty.
The younger brother, Torsten, bought Häringe in 1929, and it was his
tremendous curiosity in both fun and odd inventions that led to a
number of modernizations at the palace. One of the more conventional
efforts was an 18-mile-long fence that used to surround the estate.
It was erected to keep the roe deer’s from leaving the grounds before
the hunting season. The two-storey outdoor slide (later removed by
Marguerite Wenner-Gren), mechanical bowling alley (the first of its
kind in Sweden and still in use today), Sweden’s first outdoor pool, and
a convenient underground passage that connected the main building
with the wing allowing the ladies to avoid getting their hair wet when
it rained, can be considered some of Torsten’s more unconventional
endeavours.
Torsten also saw to it that the palace was renovated and the rooms were
made bigger and brighter, which was much appreciated amongst the
many guests who came for parties and business dinners where the staff
would, sometimes, be serving cocktails completely naked. Although
Torsten was married three times, he considered Häringe to be his very
own playboy mansion, and his wife and children were never invited to
visit the palace.
Before Torsten was sentenced to penal labour for fraud and false
bookkeeping – in a trial that hindsight commonly deems an outrageous
miscarriage of justice – he focused on the banking, industrial, and
newspaper businesses. During his years at Häringe, Torsten owned three
large newspapers in Stockholm: Aftonbladet, Stockholms Dagblad, and
Stockholms-Tidningen. However, despite his efforts to use these media
outlets to fight for his case, Torsten was never granted a second trial.
After satisfying his penalty, Torsten decided to spend the last years of his
life in Geneva. Regardless of his sometimes gloomy life, people who
have met Torsten always speaks about what an extraordinary man he was.
F ul c rum
Wenner-Grens holdingbolag var, till skillnad från hans andra företag,
inte uppkallat efter honom själv. Fulcrum är latin för stödjepunkt.
Och en mäktig stödjepunkt var det, navet i all hans affärsverksamhet.
Under lång tid var Axel Wenner-Gren en av de absolut rikaste i Sverige.
Idag, när namnet Fulcrum inte längre är upptaget av den mäktiga
Wenner-Grenkoncernen, är det bland annat namnet på en italiensk
cykeldäckstillverkare, en studenttidning i Ottawa och ett ryskt krigsplan.
Det var efter Axel Wenner-Grens död 1961 som det uppdagades att allt
inte stod rätt till i Fulcrum. Än idag vet man inte hur pass mycket Axel
själv visste om den ekonomiska sanningen.
Många upprördes under åren av Axel Wenner-Grens remarkabla
oförmåga att omge sig av goda rådgivare och sunda affärskontakter.
Vart han än kom verkar han ha dragits till skojare och charlataner. I
Mexiko var han god vän med presidentens ökände mutkolv till bror,
under svartlistningen lierade han sig med patrask som gjorde saken
värre och till nära anförtrodd och förvaltare i företagen hade han Birger
Strid. Det har ryktats att Axel på ålderns höst dessutom blev mer och
mer förvirrad, något som gav Strid och styrelsen möjlighet att skyffla
omkring enorma summor som det bäst gagnade dem själva.
Ryktena florerade, ingen visste sanningen och på Häringe slott såldes
allt av värde. Till och med guldkranarna i Marguerites badrum. Senare,
under sommaren 1975, dömdes Birger Strid till två års fängelse och
21 miljoner kronor i skadestånd. Han hävdade hela tiden sin oskuld och
sade sig ha gjort allt som stod i hans makt för att rädda dödsboet. Att
Birger Strid gjort fel är styrkt i domstol. Dock ska det också påpekas
att många insatta senare berättat att Birger hade satts i en omöjlig
ekonomisk situation.
Efter avtjänat fängelsestraff dök Birger Strid åter upp på Häringe Slott.
Han ville då lämna tillbaka en bronsbyst föreställande sin före
detta arbetsgivare.
F ul c rum
Unlike his other companies, Axel Wenner-Gren’s holding company
was not named after himself. Fulcrum is Latin for a pivot point, and
what a powerful pivot point it was. Fulcrum was the hub for all of
Axel’s business endeavours and for a long period of time, he was the
richest man in all of Sweden. Today, while the name Fulcrum no longer
belongs to the mighty Wenner-Gren Group, it is used by an Italian
bicycle tire manufacturer, a student newspaper in Ottawa, and a Russian
fighter airplane.
It was after Axel Wenner-Gren passed away in 1961 that the truth about
Fulcrum’s finances was brought to light. To this day, it is uncertain how
much Axel actually knew about the situation. Over the years, many
have become quite disturbed by Axel’s remarkable inability to surround
himself with good advisors and sane business contacts. Wherever he
went, Axel attracted swindlers and charlatans: in Mexico, he was close
friends with the president’s brother, who was notorious for accepting
bribes; during his blacklisting, Axel allied himself with riffraff that only
made things worse; and for trustee of his estate (a position needing
utmost integrity), Axel had Birger Strid. Rumour has is that Axel
became more and more confused with age, which gave Mr Strid and the
board opportunity to move enormous sums of money as they pleased.
Fulcrum, the formerly bright and powerful empire, was shaken to the
core. As gossip spread without anyone to defend the truth, everything
worth selling at Häringe was given a price tag. Even the golden faucets
in Marguerite’s bathroom were put up for sale.
During the summer of 1975, Birger Strid was sentenced with two years
in prison and 21 million Swedish kronor in damages. He declared his
innocence and claimed to have done everything in his power to save
the estate. In court, it was proved that Birger did act wrongfully, however,
it should be mentioned that several people later said Birger had been
caught in an impossible economic situation.
After he finished his prison sentence, Birger Strid once again showed
up at Häringe Palace. He came to return a bronze bust belonging to his
former employer.
T he V iking F oundation
T he V iking F oundation
Axel Wenner-Grens självförtroende var vida känt. Eftersom han lyckats
med så enorma framgångar redan i sin ungdom ansåg han sig klara
nästan vad som helst. Helt säkert var det därför han försökte mäkla
fred genom klumpiga möten med den tidens premiärministrar och
presidenter. Något som bidrog till den förnedrande – och förödande –
svartlistningen under andra världskriget.
Axel Wenner-Gren’s great confidence was widely recognized. Since
achieving great success already as a teenager, Axel believed that he could
do just about anything. By all certainty, that is why he tried to mediate
peace through tactless meetings with prime ministers and presidents
of the time, which eventually led to his disgraceful and devastating
blacklisting during World War II.
För att rädda pengarna från den amerikanska delen av Electrolux undan
konfiskering startade Axel The Viking Foundation, som hade till uppgift
att stödja antropologisk forskning. Till chef utsågs ungraren och före
detta regissören Paul Fejos. Paul och Axel blev mycket goda vänner
och ungraren närde det intresse för forskning och vetenskap som alltid
funnits hos Wenner-Gren. Axel hade hittat sitt nya kall. Från och med då
gick allt mer av hans tid – och hans pengar – till forskningens framsteg.
Eftersom han inte hade några barn var det väl ett bra sätt att lämna något
till eftervärlden. Men Axel var också en fåfäng man och han ville gärna
bli mer erkänd än Nobel.
To save some of the money in the American division of Electrolux from
being confiscated, Axel founded The Viking Foundation. The former
movie director from Hungary, Paul Fejos, was appointed president of
the foundation, which was created to support anthropological research.
Paul and Axel became very close friends, and the Hungarian nurtured
Mr Wenner-Gren’s interest in research and science. Axel had found his
new calling and from this point onwards, more and more of his time
– and money – was spent on the progress of research. Since he didn’t
have children, one might also suspect that this was Axel’s way of leaving
something for the world after he was gone. On the other hand, Axel
was a vain man who wanted to become more famous than Nobel. In
1961, shortly after Axel’s death, Professor Hugo Theorell described Axel
as a great man with a great idea: “In brief the idea was that scientific
methods should be applied to all forms of human life and activities to
provide all human beings on earth with a happier life.” Only a couple of
months later, the Wenner-Gren Centre, a tower and building complex in
Stockholm, was inaugurated by King Gustav VI Adolf. Festivities were
held on the 24th floor of the high-rise building, and guests included the
Queen, Axel’s wife Marguerite, and many foremost scientists of the time.
1961, strax efter Axels död, tecknade professor Hugo Theorell en
bild av en stor människa med en stor idé. ”Den idén var i korthet att
vetenskapliga metoder skulle appliceras på alla former av mänsklig
verksamhet och samlevnad för att ge alla människor på jorden ett
lyckligare liv.” Bara några månader senare invigdes Wenner-Gren Center
av konungen Gustav VI Adolf. Högtidligheten ägde rum på översta
våningen, med drottningen, Wenner-Grens fru och de flesta av
vetenskapens toppar närvarande. Ceremonin inleddes och avslutades
med studentsång. ”Jag tror att man utan överdrift kan säga att hos
dr Axel Wenner-Gren har intresset för vetenskapen i snart sagt alla dess
former varit en lidelse”, sade kungen i sitt tal om mannen, vilkens ande
kändes sväva över församlingen. Wenner-Gren stiftelserna delar än idag
ut mycket stora belopp till forskning.
“I believe that it can be said, without exaggeration, that the interest
for research in its every shape and form has been a passion for
Dr.Axel Wenner-Gren,” the King said in his speech about the man whose
presence could be felt by those gathered. The foundation continues to
contribute significant funding for research to this day.
A gronomen som blev f ö rvaltare
Agronom Curt Beronius blev handplockad till Häringe från Berga
Lantbruksskola, där han arbetade som lärare. 1937 tillträdde herr
Beronius posten som förvaltare och arbetade sedan som Wenner-Grens
närmaste man på Häringe fram till pensionen 1965.
Häringe Säteri drevs på den tiden som ett forskningsprojekt. Gården
samarbetade bland annat med Ulltuna Lantbruksuniversitet och
Veterinärhögskolan. Det var en omfattande uppgift att driva Häringe
med avelsdjur, mjölkkor, grödor, handelsträdgård och skog. Uppdraget
lyckades tack vare alla i arbetsstyrkan – befallningsman, bokhållare,
rättare, stallförman, ladugårdsförman, fiskare, trädgårdsmästare, arbetare
och lantbrukseleverna. Curt hade gott stöd av sin starka och rättframma
hustru Britta, som efter Marguerite var Häringes andra dam. Paret bodde
med sina tre barn just i denna flygel. Britta, som gått på konstfack och
utbildat sig till kartritare var en av de få på gården som vågade säga emot
direktör Wenner-Gren och hans ibland orealistiska krav. Britta gick
gärna klädd i jeans och bar ytterst lite make up. Ändå var hon så elegant
att hennes totala motsats – den luxuösa Marguerite – en gång yttrade:
”Britta, I know you’re a lady.”
Livet på Häringe delades in i två delar. När slottsparet var hemma, från
midsommarfesten till 15 oktober, gällde det att hålla sig undan och inte
störa. Men när de inte var på plats låg slottet i malpåse och Häringe var
bara som en vanlig, större gård på landet. Barnen på gården hade då
stor frihet, så länge de aktade sig för de tre elaka hundarna som vaktade
slottet tills matte kom tillbaks.
Den försommardag då paret Wenner-Gren återvände togs de emot i
allén av den blomsterbärande förvaltarfamiljen. När dörren till parets
Rolls Royce slogs upp doftade det alltid starkt av puder och parfym.
Marguerite, som inte var direkt känd för att vara snäll, hade med sig små
presenter från Mexiko, ibland från den egna silvergruvan.Vissa smycken
finns ännu idag i familjen Beronius ägo.
T he A gronomist Who B e c ame
an A dministrator
In 1937, the agronomist Curt Beronius was handpicked from the
School of Agriculture in Berga, where he was working as a teacher,
to take employment as administrator at Häringe. Curt stayed in the
position, working as the Wenner-Grens’ closest man at the palace until
he retired in 1965. At that time, the Häringe farmhouse was functioning
as a research project and the farm collaborated with agricultural and
veterinarian schools in Sweden. To manage the manor – complete
with breeding stock, milking cows, crops, garden shop, and a vast forest
– was an extensive task undertaken by a labour force consisting of
farm foremen, bookkeepers, farm managers, stable and barn foremen,
fishermen, gardeners, peasants, and agricultural students.
Curt received plenty of support from Britta – his robust and frank wife
– who, after Marguerite, was the second lady of Häringe. The couple
lived in this wing with their three children. Britta, who had attended art
school and was an educated cartographer, was one of few on the farm
who dared stand up to Mr Wenner-Gren and his sometimes-unworkable
demands. Britta, who preferred to dress in jeans and wore little make up,
was so elegant in her simplicity that the luxurious Marguerite – her total
opposite – once uttered: “Britta, I know you’re a lady.”
Life at Häringe was divided into two phases: when the palace’s head
couple was present, between midsummer and October 15th, the staff
would be careful not to disturb them; but when the palace was unoccupied, everything was mothballed and Häringe became just a regular
large farm in the countryside. During these periods, the farm children
had plenty of freedom, just as long as they stayed away from the three
mean dogs guarding the palace until the Wenner-Grens returned.
On the early summer day that marked the Wenner-Grens’ arrival, they
were welcomed by the managerial couple carrying freshly picked
flowers. A potent scent of powder and perfume always appeared as the
doors to the Rolls Royce swung open. Marguerite – who was not
otherwise known for her kind nature – brought with her small gifts
from Mexico, sometimes from the Wenner-Grens’ very own silver mine.
Some of the jewellery is still in the possession of the Beronius family
today.
E n trotjänares vanor o c h vederm ö dor
Än idag talas det om att makarna Wenner-Gren hade sån pli på
tjänstefolket att deras vanor fortgick även när de inte var på slottet.
Men det verkar snarare som att det hände en hel del bakom kulisserna.
John Karlsson var hovmästare på Häringe under 40 år och bodde här
ända till 1974. Hov-Kalle, som han kallades, började varje morgon med
att gå igenom kvällens gäster tillsammans med Marguerite som under
tiden njöt av frukost i sängen.Vid flera tillfällen berättade Hov-Kalle
offentligt om sin nära relation till Marguerite men hon dementerade
och påstod att de inte alls var vänner. Hur det ligger till med saken är
svårt att veta. Marguerite var en komplicerad person och Hov-Kalle
var lojal men lite lurig. En lanthandlare här i trakten har t.ex. berättat
hur han levererade mängder av varor även när Axel och Marguerite var
utomlands. Det var Hov-Kalle som ställde till med fest. För när katten är
borta dansar även slottsråttorna på bordet.
John Karlsson bodde i det som numera kallas Östra Flygeln. Från sitt
köksfönster såg han en morgon hur sex oanmälda långtradare med
flyttgubbar körde upp till slottet och började tömma det på innehåll.
Det var förvaltare Birger Strid som sålde av dödsboet.
När de nya ägarna Hartwig kom in i bilden fick alla flytta. Men
Hov-Kalle, nu en gammal man, fick respit under en månad. Under den
månaden underhöll han hantverkarna med goda historier och pikanta
avslöjanden. Som att han då och då genom åren fått ringa efter callgirls
som skickades från Stockholm till slottets manliga gäster. Hov-Kalle
visade alla dolda lönnfack och öppnade till och med kassaskåpen för de
häpna snickarna. Sen dess har kassaskåpen aldrig öppnats igen. Ingen
levande kan längre koderna.
Hov-Kalle berättade också hur han under kriget hade tagit emot finska
krigsbarn på slottet då Wenner-Gren var i Mexiko. För att få maten att
räcka till fick man under nödåren odla potatis kring poolen.
T he H abits and H ardships of
a F aithful O ld S ervant
To this day, people marvel at how the Wenner-Grens managed to
keep their staff so incredibly disciplined that their routines continued
flawlessly even when the couple left the palace. However, there actually
seems to have been plenty going on behind the scenes.
John Karlsson was the maître d’ at Häringe for 40 years, and he lived
here until 1974. John began each morning by going over the evening’s
guest list with Marguerite, who at the same time enjoyed her breakfast
in bed. John spoke of his close relationship with Marguerite on numerous
occasions, but she denied anything intimate and declared that they had
never been friends. The truth about their relationship is hard to guess
– Marguerite was complicated and John, a loyal but a slightly cunning
individual. A local grocery shop owner has revealed that he delivered
huge amounts of groceries even when Axel and Marguerite were abroad,
and it was John who was having the parties. (Apparently, when the cat’s
away, the mice of the palace will play indeed.)
John Karlsson lived in the section of Häringe that is known as the
Östra Flygeln (Eastern Wing). One morning, while sitting by his kitchen
window, John saw six unannounced moving trucks pull up by the palace
and movers start emptying the palace. Axel Wenner-Gren had recently
passed away and it was the trustee, Birger Strid, selling off the estate.
When the new owners, the Hartwigs, took over, the Wenner-Gren staff
was ordered to move out. John, who was an elderly man at this point,
was given a one-month grace period. During that time he divulged
entertaining stories and spicy revelations to the handymen, like how
once in a while, he had to order call girls from Stockholm to come
and entertain the palace’s male guests. Additionally, John exposed all of
Häringe’s secret compartments and he even opened up the safe for the
bewildered carpenters. The safe has since been closed and no one alive
today knows the combination.
John also told about how he cared for Finnish children who had fled
during WWII, keeping them safe at the palace while the Wenner-Grens
were in Mexico. To make ends meet during these hard times, John said
he and other Häringe staff grew potatoes around the palace pool.
ELECTROLUX
När man läser om Axel Wenner-Gren kan man inte låta bli att slås av hur
modern han verkar.
Född i Uddevalla pluggade han tre språk, arbetade extra hos släktingar,
gjorde en del snabba klipp på frimärken och läste sedan vidare i Berlin
Mer eller mindre som unga gör idag, fast det här var för mer än hundra
år sedan. Och precis som idag ville han ha ett namn som bar ett eget
kännetecken, därav det tillagda bindestrecket mellan Wenner och Gren.
Wennergren är vem som helst.Wenner-Gren finns det däremot bara en av.
Axel var en hejare på att sälja, det lärde han sig under åren på tyska delen
av Separator där han, trots kollegornas försök till fusk, vann varenda
säljtävling. Han var också den första som såg möjlighet att göra business
på det nya vurmandet för hygien.
I Wien såg han för första gången en dammsugare i ett skyltfönster, men
insåg att den behövde bli mycket mindre och smidigare för att kunna
användas av flitiga hemmafruar. Han lät Elektromekaniska AB stå för den
svenska utvecklingen och snart såg han till att fusionera företaget med
friköpta LUX AB.
Framgången var som ett jordskred. Electrolux sålde fler dammsugare
än de större konkurrenterna tillsammans. På mindre än ett decennium
etablerades Electrolux med 10 000 anställda, fabriker i fem länder,
dotterbolag i 20 och agenter på de flesta av världens utvecklade
marknader. Och hygienen fortsatte att vara en kassako.
Efter dammsugaren lyckades Wenner-Gren ta fram ett fullt fungerande
kylskåp, något som många försökt men ingen klarat. Idag väljer 40
miljoner kunder i 150 länder årligen att köpa någon ny elektronisk
hushållsvara från Electrolux.
ELECTROLUX
When you read about Axel Wenner-Gren, it is hard not to remark on
how modern he seemed to be for his time. Axel was born in Uddevalla,
studied three languages, worked for his relatives, made some really good
deals on stamps, then went to Berlin to continue his studies. This is more
or less how many teenagers act today, but with the great exception that
Axel did it over 100 years ago. Axel also wanted a distinguished feature
to his name, so he added the hyphen between Wenner and Gren –
a Wennergren could be anybody, but there was only one Wenner-Gren!
Axel was an ace when it came to sales. He learned the trade during
his years with the German division of Separator, where, despite his
colleagues’ repeated attempts to cheat, he won every sales competition.
Axel was also early to recognize a business opportunity in people’s
emerging interest in hygiene.
Axel first saw a vacuum cleaner in a store window in Vienna, but he
realised that the device had to be made a lot smaller and sleeker in order
for diligent housewives to be able to use it. He put Elektromekaniska AB
in charge of the Swedish development. Shortly thereafter, he merged the
company with LUX AB, a company he had bought the freehold of, and
Electrolux was born.
Electrolux was a landslide success. The company sold more vacuum
cleaners than all other competitors combined. In less then a decade,
the company established itself around the globe, with over 10,000
employees, factories in five countries, affiliates in 20 countries, and sales
representatives in most of the world’s industrial markets. And hygiene
continued to be a cash cow. After conquering the vacuum cleaner
business, Mr Wenner-Gren managed to do what many others before him
had failed at: to develop a fully functional refrigerator. Today, over 40
million customers in 150 countries choose to purchase a new household
appliance from Electrolux each year.
Wenner - G rens paviljong
Den kände industrimagnaten och Electroluxgrundaren
Axel Wenner-Gren köpte 1934 Häringe slott av Torsten Kreuger, som då
hamnat i trångmål. Det sägs att Axel berättade om köpet för sin överförtjusta fru med orden ”Häringe is yours, baby”. Marguerite och Axel
hade många hem världen över, men vid sidan av den enorma yachten
Southern Cross och deras magnifika Shangri-La på Bahamas förblev
Häringe en favorit (För att Marguerite skulle kunna resa med bara en
handväska mellan alla deras hus beställde hon fem uppsättningar av alla
kläder och skor).
Här på slottet anordnades det magnifika fester och kolossala bjudningar.
Marguerite odlade sina blommor i växthusen och Axel såg till att
jordbruket sköttes prickfritt. Mjölken var av så god kvalitet att den
sändes till Stockholms Barnsjukhus och Marguerites blommor såldes
enkom på NK eller auktionerades bort till välgörenhet. Det var också
härifrån Axel skötte sin omfattande korrespondens. Brevpappret var alltid
blått, försett med elefanter. Hade de snabeln upp innebar brevet goda
nyheter.Var snabeln neråt vankades det något negativt.
Häringe fylldes av dyrbar konst, men många av tavlorna var skickliga
förfalskningar. Här fanns också en silverspira och en silveruppsats
som hertigen av Windsor fick när han gifte sig med den frånskilda
mrs Wallis Simpson. Hertigparet och Wenner-Grens var länge nära
vänner, men svartlistningen av Axel Wenner-Gren gjorde att både de,
och de flesta andra prominenta vännerna, drog sig undan Axel och
Marguerite. Man kunde helt enkelt inte riskera att Wenner-Grens
påstådda nazisympatier även solkade det egna ryktet.
Axel Wenner-Gren hämtade sig och gav sig i kast med häpnadsväckande
projekt också efter andra världskriget. En sorts personlig upprättelse fick
han i de många medaljer och hedersdoktorat han förärades. Inte mindre
än sex storkors och ett israeliskt Honorary Fellowship. Efter hans död
upptäcktes det att förvaltare Birger Strid tömt det Wenner-Grenska
finansimperiet på alla pengar och Marguerite dog, ensam och rullstolsbunden nere i Mexiko. Paret Wenner-Gren efterlämnade inga barn, men
Marguerite begravde alla sina älskade husdjur, 38 hundar och 2 tama
rådjur, här i Häringes trädgård.
Wenner - G ren P avilion
In 1934, Axel Wenner-Gren, the famous industrial magnate and founder
of Electrolux, bought Häringe Palace from Torsten Kreuger, who was in
a bind. It is said that Axel told his wife Marguerite about the purchase
by remarking, “Häringe is yours, baby!” The Wenner-Grens had many
homes around the world but – together with the enormous yacht,
Southern Cross, and the magnificent home, Shangri-La, in the Bahamas
– Häringe remained one of their favourites. In order for Marguerite to
travel between all their houses with nothing more then a handbag she
ordered five sets of all her clothes and shoes. They loved to throw
spectacular and gigantic parties here. During their time at Häringe,
Marguerite grew flowers in the greenhouse and Axel made sure that the
farm was managed flawlessly. The estate’s good-quality milk was sent to
the Stockholm Children’s Hospital, and Marguerite’s flowers were sold
exclusively at the department store NK and occasionally auctioned off
for charity. It was also here that Axel took care of his extensive correspondence, using only blue stationery with decorative elephants (if the
animals had their trunks facing upwards, the letter contained good news,
but if the trunks were facing down, you could expect something negative).
Häringe became filled with expensive art, but many of the paintings
were actually high-quality counterfeits. A silver spire and a set of silver
bowls and platters that the Prince of Wales received when he married
the divorcee Mrs Wallis Simpson could also be found here. Axel and
Marguerite kept the noble couple as close friends for a long time,
but many of the Wenner-Grens’ relationships with prominent people
around the world ended when Axel was blacklisted because of accused
associations with the Nazis. Few were willing to risk having their own
reputation tainted by Axel’s alleged sympathies.
Axel Wenner-Gren recovered from the damaging experience and as
World War II ended, he got involved in new spectacular projects.
Presumably, Axel felt some sort of personal redemption through all of
the medals and honorary doctorate degrees he was later given: six
grand crosses and an Honorary Fellowship from Israel. After Axel’s
death it was discovered that the trustee Birger Strid had emptied the
Wenner-Gren empire of all its worth, and Marguerite died in Mexico,
alone and stuck in a wheelchair. The Wenner Gren’s didn’t have any
children but Marguerite buried all her beloved animals – 38 dogs and 2
domesticated roe deer – here in the gardens of Häringe.
NEW YORK
1987 bestämde sig Åke Ljungberg för att pröva lyckan i USA. Han hade
köpt mark i Westchester norr om NYC och planerade att bygga gedigna,
svenska trähus. Familjen packade ihop för att flytta över Atlanten.Villan
hyrdes ut, barnen slutade skolan och möblerna skickades i förväg. Men så
fick de oväntat avslag på sin ansökan om visum. Familjen fick temporärt
flytta in i Åkes systers källare i, vad de trodde, några dagar. Det blev tre
månader.Yngste sonen Tom var bara 10 månader, Johan och Jenny gick
sysslolösa utan skolplats (de hade ordentligt sagts upp inför flytten) och
mamma Marianne var måttligt road av situationen.
När familjen väl kom till USA flyttade de in i ett lånat hus i förorten
Valhalla, i väntan på att det svenska trähuset i Mamaroneck skulle bli
färdigt. Jämfört med denna låtsastillvaro 45 minuter utanför Manhattan
var faster Birgittas källare ett sant paradis. Familjen vande sig sakta vid
Amerikalivet. Marianne gick med i SWEA och Jenny fick en hund
(i julklapp det året hade hon också fått dåtidens drömjacka. En
Chevignon, med den flygande anden på ryggen, som imponerade på de
nya skolkamraterna). Fredagskvällarna tillbringades framför teven där
Jenny och hennes bror Johan kunde äta chokladöverdragna Oreos och
se nya avsnitt av först Dallas och sedan direkt efter Falcon Crest (en
omöjlighet hemma i Sverige på den tiden).
Av de tio tänkta trähusen byggdes endast tre, men Åke hade redan
tusen andra planer. Under Amerikaåren hann Åkes olika dotterbolag
investera ibland annat hotell i Colorado, studentbostäder i Atlanta och
oljeriggar i Brasilien.
NEW YORK
Åke Ljungberg decided to try his fortune in the US. The year was 1987
and he had purchased land in Westchester, north of New York City,
where he planned to build genuine, Swedish-style wooden houses.
The Ljungberg family packed everything and prepared for the move
across the Atlantic – they rented out their house, the children quit
school, and all of their furniture was shipped off. Everything was taken
care of and everyone was ready to go, but then… Their visa applications
were turned down! The family was forced to move into the basement of
Åke’s sister’s house for what they thought would be just a few days. They
ended up staying for three months. The youngest child, Tom, was only 10
months old, but Johan and Jenny didn’t have a school to go to, and their
mother, Marianne, was less than pleased with the entire situation.
When the family finally made it to the US, they borrowed a house
called Walhalla while Åke’s first Swedish-style wooden house was being
built in Mamaroneck, New York. Aunt Birgitta’s basement started to
seem like paradise in comparison to the half-finished house, located 45
minutes outside Manhattan, they now had on their hands. Eventually the
family adapted to the American way of life: Marianne became a member
of SWEA (Swedish Women’s Educational Association) and Jenny got a
puppy for Christmas (she also received the must-have jacket of the year,
a Chevignon with a flying duck on the back – her new classmates were
impressed). They spent each Friday night in front of the TV where Jenny
and her brother Johan could enjoy Oreos and see new episodes of both
Dallas and Falcon Crest right after each other! Something that was
impossible in Sweden at the time.
Of the ten planned wooden houses only three were finished but Åke
already had a thousand new ideas. The family received many guests in
their American home and they hosted many barbeque evenings by the
pool, which were always appreciated by visitors, no doubt.
MAKARNA HARTWIG
Familjen Hartwig blev ägare till Häringe Slott av en ren impuls. Olle
Hartwig hade följt med en vän på den exekutiva auktionen efter Axel
Wenner-Grens död. Men hur det nu var råkade Olle Hartwig lägga ett
bud på 1,8 miljoner och sedan fick han åka hem till familjen och berätta
att de skulle flytta från det nyrenoverade huset på Älgö till en nergången
1700-tals egendom.
När Margit, Olle och barnen flyttade in på Häringe var slottet fallfärdigt och tömt på allt av värde. Det som inte hade försvunnit i den
Wenner-Grenska bouppteckningen hade helt sonika hämtats av
människor som ansåg sig ha skulder att inkräva. Hartwigs, som byggt en
familjförmögenhet på kräftor och charkuterier, började det mödosamma
arbetet med att spåra inventarierna och återställa forna tiders glans.
Häringe-gobelängen hittades på en fransk bondes vind. Statyn framför
dammen låg slarvigt inslagen uppe på en av förrådsvindarna och den
stora Lord Cromwell-tavlan, som har sin plats i Stensalen men som
oturligt nog stulits från slottet igen, köptes tillbaka från BBC sedan
Hartwigs upptäckt den i ett avsnitt av Snobbar som jobbar.
Men det kostar på att äga ett slott. 1979 sålde Hartwig till Sven Philip
Sörensen som snart gjorde om Häringe till Securitas egen träningsanläggning för väktare. 1986 träffades Sörensen och Hartwig åter av en
slump och Sven Philip sa att nu var det minsann dags för Olle att köpa
tillbaka Häringe. Sagt och gjort. Olle Hartwig fortsatte sedan att driva
Häringe som kursgård fram till 1999, då familjen Ljungberg tog över.
THE HARTWIG COUPLE
The Hartwig family became the owners of Häringe Palace on an
impulse. Olle Hartwig had gone with a friend to the compulsory auction
after Axel Wenner-Gren’s death, but somehow Olle happened to lay a
bid of 1,8 million Swedish kronor! After his winning bid, Olle had no
choice but to go home and tell his family they were moving out of their
newly renovated house on Älgö in the archipelago of Stockholm to a
run-down 17th century estate.
The palace was falling apart and had been emptied of all valuables when
Olle, his wife Margit, and the children moved in. Anything that hadn’t
disappeared during the inventory sale had quite simply been picked
up by people who felt authorized to collect on a debt. The Hartwigs,
who had built a family fortune on crayfish and charcuteries, began the
painstaking process of locating old inventory and restoring everything to
its former glory.
The Häringe tapestry was found in the attic of a French farmer; the
statue in front of the pond was carelessly wrapped and forgotten in one
of the palace attics; and the large Lord Cromwell painting that, until
recently, was hanging in Stensalen was bought back from the BBC after
the Hartwigs saw the painting in an episode of the television show The
Persuaders – unfortunately the painting has, once again, been stolen.
Naturally, owning a palace is extremely expensive and in 1979, the
Hartwigs sold the palace to Sven Philip Sörensen, who soon turned
Häringe into a training facility for Securitas aspiring security guards.
By coincidence, Mr Sörensen met the Hartwigs in 1986, and Sven told
Olle that it was time for the family to buy back the palace. Said and
done. Olle bought Häringe back again and Mr Hartwig continued using
the palace as a conference centre until 1999, when the Ljungberg family
took over.
P R I VAT S E K R E T E R A R E
B R I TA V O N H E I D E N S TA M - F R I S K
Vissa människors liv är så fulla av innehåll att de nästan verkar påhittade.
Hur har de hunnit med så mycket mer dramatiskt än vi andra?
Brita von Heidenstam-Frisk är precis sån. Hon föddes den första juli
1912, i samma stund som olympiska spelen invigdes på Stockholms
Stadion och skulle komma att gifta sig fyra gånger. Brita uppfostrades
som det anstod en kvinna i kretsen kring hovet och hon gick i skolan
tillsammans med kungabarnen uppe på slottet. Uppväxten kantades av
jet set-liv, segeltävlingar och flygturer. 1936 träffade hon för första gången
den mycket inflytelserike finländaren Hjalmar J. Procopé. Kärleken var
himlastormande och ögonblicklig, men på grund av bådas olyckliga
äktenskap på annat håll skulle deras bröllop dröja ända till 1949. Det var
genom Hjalmar som Brita lärde känna Axel och Marguerite. De fyra
umgicks flitigt och reste även tillsammans. I sina memoarer berättar Brita
om den överdådiga tillvaron i Wenner-Grens alla hem, om fantasifulla
bordsdekorationer, lyxiga cocktails och det obligatoriska kvällsdoppet i
poolen innan sänggående.
När Hjalmar avled bad Axel Wenner-Gren att Brita skulle bli hans
privatsekreterare. Hon arbetade för honom i sju år och var på många
sätt hans allra närmaste och mest förtrogna medarbetare. De reste ofta
tillsammans och vart de än kom blev det Britas uppgift att ordna upp allt
som den store entreprenören diskret behövde få fixat. Det var inget nio
till fem-jobb precis. Under anställningen var Brita ledig sammanlagt fyra
dagar. För att ständigt finnas till hands flyttade hon in i västra flygeln och
bodde där tills 1972. Senare i livet bodde hon, som en mycket pigg, social
och alert dam i Genève i Schweiz. Pengar fattades henne inte. Hon sa
själv, med glimten i ögat, att hon blivit rikare för varje skilsmässa.
B R I TA V O N H E I D E N S TA M - F R I S K :
P R I VAT E S E C R E TA R Y
Some people’s lives are so full that they almost seem made up. How can
they have experienced so much more drama compared to the rest of us?
Brita von Heidenstam - Frisk is one of those individuals. She was
born on July 1st 1912, at the same time the Olympic Games opening
ceremony took place in Stockholm, and over the years she would be
wedded four times. Brita was raised the way any proper woman close
to the court should be, and she attended school with the royal family’s
children up by the Royal Palace in Stockholm. Her upbringing was
filled with boat races, airplane trips, and all the other ingredients of a
jet set lifestyle. In 1963, she met the very influential Finn, Hjalmar J.
Procopé. Their love was instant and mind-boggling, but because they
were each already in unhappy marriages that took some time to end,
their own wedding did not take place until 1949.
It was through Hjalmar that Brita became acquainted with Axel and
Marguerite Wenner-Gren, and the four of them spent lots of time
socializing and travelling together. In her memoirs, Brita describes the
Wenner-Grens’ sumptuous lifestyle – their many homes, imaginative
table settings, luxurious cocktails, and the mandatory evening dip in the
pool before bed.
When Hjalmar passed away, Axel asked Brita to become his private
secretary. She worked for him for seven years and in many ways she
became his closest and most trusted employee. They often travelled
together and wherever they went, it was Brita’s duty to arrange –
often very discreetly – all the things that the great entrepreneur needed
to see to. It was not exactly a regular nine-to-five job, and throughout
her entire employment, Brita had a total of just four days vacation. In
order to always be on hand, Brita moved into Häringe’s Western Wing
and lived there until 1972. Later, she lived in Geneva, Switzerland, and
enjoyed life as a very active, social and bright older lady. Brita was never
short of money and she used to joke and say that her wealth increased
with every divorce.
G R AV P L A T S F Ö R E N V I K I N G
BURIAL GROUND FOR A VIKING
Axel Wenner-Gren kallade sig själv för ”Den siste vikingen”. Han
fann det symboliskt att den kände viking Sote för mycket länge sedan
dog i strid mot norske kungen Olav Haraldsson just här i vattnen
utanför Häringe. Sotes svärd från det slaget finns för övrigt att beskåda
uppe på slottet.
Axel Wenner-Gren liked to call himself “The Last Viking”.
He thought it was symbolic that, a very long time ago, the famous
Viking Sote met the Norwegian King Olav Haraldsson in battle on
the very waters surrounding Häringe. Sote’s sword from that battle
remains here today and can be admired inside the palace.
Som det anstår en sann viking valde Axel Wenner-Gren själv ut
denna natursten och bad att hans urna en dag skulle sättas i jorden
här på denna plats. Ensam är han inte. Intill Axel Wenner-Grens
urna står hustrun Marguerites. De två träffades under en storm på
Amerikabåten 1909 och gifte sig snart utan att någon fick reda
på det. Marguerite, som var från Texas, skulle till Europa för att
bli operastjärna. Med på resan var också hennes syster, den firade
stumfilmsstjärnan Gene Gauntier, vars roll var att agera förkläde
(något hon inte lyckades så där väldigt bra med. Bland annat uppdagades det att Marguerite flera gånger tog emot Axel i sin hytt).
Gene är fortfarande med. Hennes urna vilar också här, på Marguerites
andra sida.
As befits a true Viking, Axel Wenner-Gren personally chose this
natural stone and asked that his urn should one day be placed in
the earth at this particular spot. However he isn’t alone. The urn
holding his wife, Marguerite, is placed right beside his. The two
made acquaintances in 1909, during a storm on a cross-Atlantic
steamer. Shortly thereafter, without bothering to tell anyone, the
two were married. Marguerite was a girl from Texas, on her way to
Europe to become an opera star. Her sister, the celebrated silent film
star Gene Gauntier, was also present on the trip, acting as a chaperon
(a task Gene wasn’t particularly successful at as it was later revealed
that Marguerite received Axel in her cabin on several occasion). Gene
is still around today, resting in an urn on Marguerite’s other side.
Men Marguerite vilar inte alltid. Hon har många gånger efter sin
död setts vandra omkring på Häringe, som var hennes absoluta
favorithem. När hon är nöjd med personalens mödor visar hon
sig i sin vackra röda sammetsmorgonrock med guldtrådsbrodyr. Är
hon missnöjd sveper hon däremot förbi i salarna som en iskall och
skräckinjagande vind.
Forever the lady of this house, Mrs Wenner-Gren is not resting here
peacefully. On a number of occasions after her death, Marguerite has
been spotted roaming the Häringe grounds, her favourite amongst
the couple’s many properties. When Marguerite is pleased with
the staff ’s performance, she is rumoured to appear in a beautiful
red velvet robe with gold thread embroidery. When dissatisfied, she
sweeps around the rooms like an icy and terrifying wind.
Det sägs att Axel gav Marguerite slottet med orden
”Häringe is yours, baby”.
Och makarna har, som synes, aldrig flyttat härifrån.
As the story goes, when Axel gave the palace to Marguerite, he did so
by saying, “Häringe is yours, baby!” The couple, as it seems, has not
moved out since.
” D E T B Ä S TA M E D AT T VA R A M I L J O N Ä R Ä R
AT T M A N K A N H A M Å N G A H U N D A R ”
Marguerite Wenner-Gren var en lysande och originell värdinna som
ofta basade över stora middagar och fester. Men privat föredrog hon,
som förstås av ovanstående citat, djur framför människor. Och dit
Marguerite åkte följde djuren med, med undantag för den tama apan
och papegojsamlingen som alltid bodde kvar på paret Wenner-Grens
privata ö i Bahamas.
Det berättas om en gång på Miamis flygplats då fru Wenner-Gren
skapade panik genom att släppa lös sina 16 medföljande hundar.
Marguerite skaffade många chihuahuas men älskade även andra raser.
Bland annat hade hon i sin ägo två stycken hundar av den näst intill
utdöda (!) rasen indiansk vildhund.
Här på Häringe skapades denna fina lilla kyrkogård för Marguerites
38 älskade hundar och två tama rådjur. Djuren har inte ens i sista vilan
långt till sin forna matte, Marguerites urna står under runstenen uppe
vid slottet.
“THE BEST THING ABOUT BEING A MILLIONAIRE
I S T H A T O N E C A N H AV E A L O T O F D O G S . ”
Marguerite Wenner-Gren was a splendid and unusual hostess who
often entertained guests with large dinners and parties here at
Häringe. Although as the quote above reveals, she actually preferred
animals to people.
Wherever Marguerite went, her animals always went along with
her (with the exception of a domesticated monkey and a collection
of parrots that resided at the Wenner-Grens’ private house in the
Bahamas). It is said that Mrs Wenner-Gren once caused quite the
commotion at Miami’s airport when all 16 of the dogs she was
travelling with were let loose, running free throughout the terminal.
Marguerite had many Chihuahuas but loved other breeds as well.
For example, she owned two specimens of an almost extinct breed,
the Indian Wild Dog. And she created an adorable little burial
ground, right here at Häringe, to honour her 38 beloved dogs and
two domesticated deer. So even during their long and final rest,
Marguerite’s animals are not far from their adoring former owner.
In fact, Marguerite herself was resigned to her final sleep in an urn
under the rune stone in front of the palace.
K U N G A R I K E T S F Ö R S TA U T O M H U S P O O L
Torsten Kreuger köpte Häringe 1929 och lät raskt genomföra olika
renoveringar. Bland annat skapades färre men större rum och en
underjordisk gång grävdes mellan Sjöflygeln och huvudhuset så
att damerna inte skulle behöva bli blöta i håret. Torsten, som fann
gräsmattan här framför huset outsägligt tråkig, lät istället anlägga
Sveriges första utomhuspool av olympiska mått. För att det skulle
gå snabbt att ta sig ner i vattnet byggdes en rutschbana från hans
badrumsfönster (!) uppe på andra våningen. Tyvärr togs den senare
bort av Marguerite Wenner-Gren, som ansåg den på tok för vulgär
och inte alls passande för ett slott av Häringes dignitet. Idag går det
fortfarande bra att ta sig ett dopp.
Dock var det nu länge sedan det anordnades fest i Kreugers anda,
det vill säga där personalen, endast iförda ansiktsmasker, serverade
välblandade cocktails från eleganta silverbrickor.
THE KINGDOM’S FIRST OUTDOOR POOL
Torsten Kreuger bought Häringe in 1929 and soon went about
making several improvements. He decreased the number of rooms
and made the remaining ones larger, and he dug an underground
pathway between Sjöflygeln and the main building so that ladies
could avoid getting their hair wet when moving between one place
and the other.
Torsten, who felt that the palace’s front lawn was utterly boring, also
decided to give Sweden its first Olympic-sized outdoor swimming
pool. In order for Torsten to get into the water faster, a slide was built
from his bathroom on the palace’s second floor directly to the water.
What a splash!
Unfortunately, Marguerite Wenner-Gren regarded the slide as vulgar,
unsuitable for a palace of Häringe’s dignity, and she later had the slide
removed. Today, visitors can still take a dip, but you will have to enter
the pool in the conventional way. Furthermore, it has been a long time
since any parties were held in the true Kreuger spirit, where staff wear
nothing but a facemask and serve cocktails from elegant silver trays.
S V E R I G E S Ä L D S TA S T R I K E
SWEDEN’S OLDEST STRIKE
Torsten Kreuger konstruerade denna finurliga och rent av banbrytande
bowlingbana. Det är Sveriges äldsta bana som fortfarande är i bruk.
Hit vallfärdar varje år många bowlingentusiaster som med egna ögon
vill se den mycket sinnrika konstruktionen för att returnera kloten.
Torsten Kreuger constructed this most clever bowling alley here at
Häringe. It is one of Sweden’s earliest bowling alleys still in use today,
and each year bowling enthusiasts make a pilgrimage to view the
ingenious mechanical construction, which returns balls directly back
to the bowler (a genuinely groundbreaking notion in Kreuger’s day).
During games, a servant would stand at the back of the lane, ready to
replace fallen pins. To drink champagne was mandatory and you can
still see the marks left by corks shot into the ceiling after a strike by
the likes of glossy celebrities, top politicians, and important jet setters
of the time.
Under partierna stod en betjänt längst fram och rätade upp fallna
käglor. Champagnedrickande var obligatoriskt vid spelandet. Här och
var i det ersatta 70-talstaket syns fortfarande märken av alla de korkar
som smällt i taket när kändisar, toppolitiker och dåtidens främsta
jetsettare slagit en bejublad strike.
DE MYSTISKA GUDARNA
Vissa hävdar att denna gudagrupp i sandsten uppfördes på önskan av
Torsten Kreuger. Andra menar att den gjordes på beställning av
Axel Wenner-Gren som en symbol för hans livsverk. Gudarna
kommer inte från samma religion utan är snarare en personligt
hopplockad samling. De är Moder Svea, Tor, köpmännens skyddsgud
Mercurius, vinguden Bacchus och musikkonstens välsignare Orfeus.
När familjen Hartwig tog över Häringe 1974 var det mesta i bedrövligt
skick. Inga större renoveringar hade gjorts sedan Kreugers dagar och
efter Axel Wenner-Grens död hade allt fått förfalla. Så även dessa
statyer som var alldeles övervuxna med mossa och alger. Det krävdes
mycket skrubbande för att få dem att se respektabla ut igen.
THE MYSTERIOUS GODS
Some claim that this group of gods, all made out of sandstone, was
erected at Häringe upon the request of Torsten Kreuger. Others
have it that Axel Wenner-Gren ordered them as symbols of his life
achievements. Either way, they are an interesting and personalized
collection of gods belonging to various religions. Here stands Mother
Svea; there stands Thor; and over there we have Mercury, god of
merchants; the wine god Bacchus; and Orpheus, the chief god of
poets and musicians.
In 1974, when the Hartwig family took over at Häringe, the palace
was in a terrible state of disrepair. No major renovations had taken
place since Mr Kreuger’s days, and after the Wenner-Grens passed,
everything was left to decay. Indeed, even the statues became overgrown with moss and algae! You can be sure it took plenty of scrubbing and cleaning to make these gods look respectable once again. ETT SLAG FÖR ARBETE… OCH ETT FÖR DRINKAR
Vällingklockor har använts ända sedan 1600-talet för att markera
arbetarnas matraster. Denna klocka var i bruk så sent som på 1950-talet
och gud nåde den som inte höll tiderna när det ringdes i klockan vid
slaget 07, 12 och 18.
Axel och Marguerite hade en annan typ av vällingklocka i huset
Shangri-La på Bahamas. När det slogs på den stora, före detta
buddistiska tempelklockan i koppar visste gästerna att det var dags för
cocktails. Drinken var alltid, på Bahamas som här på Häringe eller i
lägenheten på Laboratoriegatan, den egna Southern Cross, uppkallad
efter parets fantastiska lyxjakt.
Naturligtvis serveras drinken än idag i baren uppe på slottet. En liten
varning dock, dricker man för många hör man kopparslagare hela
nästa dag, inte bara klockan 07, 12 och 18.
ONE STRIKE FOR WORKING…
AND ONE FOR DRINKS!
Breakfast bells have been used since the 17th century to signal food
breaks for workers. This bell here was used as late as the 1950s and
god forgive those who weren’t in time when it rang at precisely
7 am, noon, and 6 pm.
At their private island, Andros, in the Bahamas, Axel and
Marguerite Wenner-Gren used another type of bell to signal a
special sort of break. When the large Buddhist temple bell rang,
guests knew it was time for cocktails. Whether in the Bahamas, here
at Häringe, or at the apartment on Laboratoriegatan in Stockholm,
the drink was always an original Wenner-Gren concoction: Southern
Cross, named after the couple’s fantastic luxury yacht.
Of course, the delectable drink is still served at the palace bar.
But please note: if you drink too many, you may wake to a less
desirable ringing.
KONSTER I ROTUNDAN
Denna trivsamma rotunda lät byggas på uppdrag av Torsten Kreuger.
När Olle Hartwig, ägaren av Pandalus, senare ägde slottet hölls här
varje år en fantastisk kräftskiva då årets fångst provsmakades med stor
entusiasm och många glada skålar gästerna emellan.
Fontänens lilla trivsamma putto är en kopia av den skulptören
Verocchio utförde 1470 och som senare placerades i Palazzo Vecchio i
Florens. Men fontänen är inte det enda unika härinne. Även säljtavlan
som Axel Wenner-Gren använde när han byggde upp Electrolux
i USA hänger här. Wenner-Gren levde måhända inte under
renässansen, men det var sannerligen en konst att lyckas bygga ett
företagsimperium som hans.
ART IN THE ROTUNDA
The lovely Häringe rotunda was built upon the request of Torsten
Kreuger. But perhaps it was most famously used by a later resident,
a man by the name of Olle Hartwig, owner of Panadalus, one of
Sweden’s largest crayfish companies. Each year, Hartwig held an
inspiring crayfish party out at the rotunda, where the delicious
creatures were sampled with great enthusiasm and many cheerful
toasts involving Aquavit.
The fountain’s small, delightful putto is a copy of a piece by the
sculptor Verrocchio, created in 1470 and later placed in the Palazzo
Vecchio in Florence. But the fountain isn’t the only unique item you’ll
find here. There is also a bronze chart listing Axel Wenner-Gren’s
first US sales team, from when he began building up Electrolux in
North America. Clearly this man didn’t live during the Renaissance,
but it was truly artistic how he managed to erect such an impressive
business empire.
EN HÄNSYNSFULL SKAPELSE
A C O N S I D E R AT E C R E AT I O N
På 1920 och 30-talet var frisyren inget man fixade till i en handvändning. Det krävdes tålamod, hårnålar, klämmor och papiljotter för
att få den rätta looken. Dåtidens stylingprodukter var heller inget att
ropa hej för – lite vind eller regn så var mödan förstörd. För att inte
tala om klänningen. Eller skorna.
During the 1920s and 30s, a person’s hairdo was not something one
managed to put up in a minute. It required hairpins, hair clips, curlers,
and patience to achieve the right look. Besides, you couldn’t rely on
styling products of the time either – a little wind or rain and all that
hard work was ruined. (Not to mention what happened to the dress
and shoes!)
Tur då att eran hade sina omtänksamma gentlemän. Torsten Kreuger
var sannerligen en av dem. För att bespara sina eleganta och fragila
väninnor obehaget att behöva gå ut på vägen till slottet lät han
bekosta denna underjordiska gång.
Luck had it that this era did include a group of considerate gentlemen,
Torsten Kreuger being one of them through and through. To spare
his elegant and fragile female friends from the possible discomfort
of going outdoors to reach the palace, Torsten had this underground
tunnel built to shield guests from the elements.
E T T R Ö K R U M U T Ö V E R D E T VA N L I G A
Här i Orangeriet satt Torsten Kreuger med sina affärsbekanta,
smidde fantastiska planer och njöt av de bästa cigarrerna som gick
att uppbåda. Numera hyrs ofta Orangeriet för bröllop eller privata
middagar. Och röka får man fortfarande göra.
Flera av gästerna som dinerat här har efteråt talat om den varelse
de sett vandra omkring i päronträdgården. Helt säkert är det
Marguerite Wenner-Gren. Hon älskade blommor och var mycket
noga med sina odlingar. I hennes växthus spirade bland annat
fantastiska kamelior som varsamt plockades och lindades i
bomull. Enligt uppgift levererades de endast till två ställen: NK:s
blomsterhandel och en välgörenhetsinrättning som sköttes av fru
Wallenberg.Varje dag åkte också en fullastad blomsterbil in till
makarnas lägenhet på Laboratoriegatan.
A SMOKE ROOM OUT OF THE ORDINARY
Together with his distinguished business friends, Torsten Kreuger sat
right here in the orangery, making wonderful and elaborate plans
while enjoying the finest cigars available. Today the orangery is rented
out for weddings and private dinners, and smoking is still allowed.
Many of the guests who have dined here mention the elusive creature
they’ve seen wandering around the pear trees in the garden. By all
certainty it is Marguerite Wenner-Gren, who loved flowers and was
very particular about her gardening. In her sprouting greenhouse,
Marguerite grew mesmerizing Camellias that were carefully picked
and wrapped in cotton. Each day, a car was filled and delivered the
newly picked flowers to the couple’s apartment on Laboratoriegatan
in Stockholm. Evidently, these precious flowers were only delivered
to two other places: a luxury department store in Stockholm, and one
very lucky charity foundation, where they were used in auctions.
E T T O S K Y L D I G T, M E N D Ö T T G O S S E B A R N
Häringe är ett äkta slott. Och ett äkta slott har naturligtvis sina spöken.
Medier som besökt oss har funnit paranormal aktivitet både här och
var. Men även personal och gäster kan ofta berätta om händelser som
inte har någon naturlig förklaring.
Bland spökena finns en 400-årig munk, Marguerite Wenner-Gren,
två tjänsteflickor och Agneta Wrede. Men den ande som berör mest
är nog Axel Horn. Blott två år gammal frös han en kall vinternatt
ihjäl här inne i Sjöflygeln. Han och hans syster Agneta hade då länge
vanvårdats av fastern Ebba Leijonhufvud medan deras far, fältmarskalk
Gustav Horn, krigade på kontinenten (modern hade dött i pesten).
Många gäster har anmärkt på att de vaknat av hulkande barngråt. En
amerikansk dam som gästade oss vaknade till av att en pojke stod vid
sängkanten. Eftersom damen själv hade många mörkrädda brorsbarn
trodde hon i sitt yrvakna tillstånd att pojken var en av dem. ”Hoppa
in du”, sa hon och vek undan täcket. Innan hon somnade om hann
hon tänka att han var så fruktansvärt kall. Men på morgonen fanns
ingen bredvid henne i sängen.
AN INNOCENT BUT DEAD BABY BOY
Häringe is an authentic palace and thus, naturally, it has ghosts.
Mediums who have visited Häringe report finding paranormal
activity throughout the estate grounds, and both staff and guests
often tell stories about incidents that have no rational explanation.
Amongst the Häringe ghosts are Marguerite Wenner-Gren, two maids,
a 400-year-old monk, and Agneta Wrede. But perhaps the spirit that
touches us most is little Axel Horn. When he was just two years old,
Axel froze to death here in Sjöflygeln during a particularly cold and
unforgiving winter night. The young Axel and his sister Agneta were
mistreated by their aunt, Ebba Leijonhufvud, while their father, field
marshal Gustav Horn, was away fighting a war on the continent (their
mother had previously died in the plague). Many guests have since
told of waking to the sound of a child crying violently.
Indeed, an American visitor woke up one night to find a boy standing
beside her bed. Her brother had many children who were afraid of
the dark and in her groggy state, she mistook the child for one of her
nephews. “Get in,” she said, and lifted the blanket. Before falling back
asleep, the woman noticed how chilled the small boy felt. The next
morning, she was surprised to find she was sleeping alone.
K AV A L J E R S F LY G E L N
Häringe har alltid varit berömt för sina chockerande överdådiga fester
och dekadenta middagsbjudningar. Ägarna, ända sedan Gustav Vasa
och fram till familjen Ljungberg, har vetat hur man sätter guldkant på
så väl en bjudning som på tillvaron.
Denna byggnad, där slottets manliga gäster inkvarterades under
semestrar och efter sena kvällar, uppfördes av Torsten Kreuger ovanpå
slottets gamla källartvättstuga. Exakt när Kavaljersflygeln byggdes vet
man idag inte, men på ett flygfoto från 1930-talet ligger här fortfarande
ett rött uthus. Här i rummen kunde gästerna sova ut efter jakter, fester
och de återkommande cocktailpartyn där drinkarna serverades av
naken serveringspersonal med ansiktsmask.
K AV A L J E R S F LY G E L N
Häringe has always been famous for its outrageous, extravagant
parties and decadent dinners. Each of the owners – from Gustav Vasa
to the Ljungberg family – have all known how to make every party
and every day of life here extra special.
Torsten Kreuger erected this building above the palace’s old cellar
and laundry room. Exactly when the building was constructed
is unknown, but a 1930s aerial photograph shows a red-coloured
outhouse still located on this spot. The building was used to house
male guests during holidays and after late-night parties at the palace.
They often used the rooms to rest after hunting trips and outlandish
cocktail hours, where Häringe staff served drinks from silver trays
wearing nothing but masquerade facemasks.
BOWLINGBANAN
Torsten Kreuger köpte Häringe 1929 och lät raskt genomföra olika
renoveringar. Bland annat skapades färre men större rum och en
underjordisk gång grävdes mellan Sjöflygeln och huvudhuset så
att damerna inte skulle behöva bli blöta i håret. Torsten, som fann
gräsmattan framför huset outsägligt tråkig, lät också där anlägga
Sveriges första utomhuspool av olympiska mått. För att det skulle
gå snabbt att ta sig ner i vattnet byggdes en rutschbana från hans
badrumsfönster (!) på andra våningen. Tyvärr togs den senare bort av
Marguerite Wenner-Gren, som ansåg den på tok för vulgär.
När Torsten ändå var i byggtagen konstruerades också denna bowlingbana. Det är en av Sveriges tidigaste bowlingbanor som fortfarande är
i bruk. Hit vallfärdar varje år många bowlingentusiaster som med egna
ögon vill se den mycket sinnrika konstruktionen för att returnera
kloten. Under partierna stod en betjänt längst fram och rätade upp
fallna käglor. Champagne var obligatoriskt vid spelandet och här och
var syns fortfarande märken av alla de korkar som smällt i taket när
kändisar, toppolitiker och jetsettare slagit en strike.
THE BOWLING ALLEY
Torsten Kreuger bought Häringe in 1929 and soon went about
making several improvements. He decreased the number of rooms but
made them all larger, and he dug an underground pathway between
Sjöflygeln and the main building so that ladies could avoid getting
their hair wet when moving between one place and the other.
Torsten, who felt that the palace’s front lawn was utterly boring, also
decided to give Sweden its first Olympic-sized outdoor swimming
pool. In order for Torsten to get into the water faster, a slide was built
from his bathroom on the palace’s second floor directly to the water.
Unfortunately, Marguerite Wenner-Gren regarded the slide as vulgar
and unsuitable for a palace of Häringe’s dignity, and she later had the
slide removed.
While he was at it, Torsten Kreuger constructed this most clever
bowling alley here at Häringe. It is one of Sweden’s earliest bowling
alleys still in use today, and each year bowling enthusiasts make a
pilgrimage to view the ingenious mechanical construction, which
returns balls directly back to the bowler. During games, a servant
would stand at the back of the lane, ready to replace fallen pins. To
drink champagne was mandatory and you can still see the marks
left by corks shot into the ceiling after a strike by the likes of glossy
celebrities, top politicians, and important jet setters of the time.
BERTIL MALMBERG
Marguerite Wenner-Gren hade många strängar på sin lyra. Bland
annat översatte hon verk av författaren och poeten Bertil Malmgren,
som snart kom att bli en kär vän till slottsparet. Som sådan var han
ofta gäst här på slottet. Han fick även bo på en renoverad gård som
hörde till Häringe.
Idag känner vi nog mest till Bertil Malmgren för hans bok Åke och
hans värld, som Allan Edwall gjorde omtyckt film av 1984. Men på
sin tid var Bertil Frans Harald Malmberg, som föddes 13 augusti
1889, i högsta grad finkulturell och mycket aktad. Precis som många
andra av paret Wenner-Grens kosmopolitiska bekanta hade han bott
utomlands. Först för att studera i Berlin och sedan tio år i München.
1953 blev han invald i Svenska Akademin och fick högtidligt slå sig
ner på stol nummer 18, som innan dess innehafts av Gustaf Hellström.
Idag är det en annan författare, Katarina Frostenson, som sitter på platsen
och varje år medverkar i att rösta fram Nobelpristagaren i litteratur.
BERTIL MALMBERG
Marguerite Wenner-Gren had many strings to her bow, so to speak.
Amongst other things, she translated work by the famous author and
poet Bertil Malmgren, who soon became a dear friend to the palace
family and often visited as a much-appreciated guest.
Born in 1889, Bertil Malmgren became a well-respected man amongst
cultured associates. Like many of the Wenner-Grens’ cosmopolitan
friends, Bertil spent significant time abroad, first for studies in Berlin
and later living in Munich for 10 years. In 1953, he was elected as a
member of the Swedish Academy and solemnly took his seat in chair
number 18. Amongst various duties, members of the Swedish Academy
are responsible for selecting the recipient of the Nobel Prize in
Literature each year.
JOSEPHINE BAKER
JOSEPHINE BAKER
När jazzsångerskan och den exotiska dansösen Josephine Baker
sov över på Häringe beställde hon upp vitan av tre ägg på sitt rum.
Dessa använde hon för att pomadera håret i den då så moderiktiga,
slickade frisyren. Miss Baker, som även hade andra excentriska
egenheter (bland annat brukade hon rasta sin tama leopard på
Champs-Élysées) var en sensation som dansade med en bananklase
runt midjan. Publiken var som bergtagen av den svarta, före detta
vaudevilleartisten. Dagens Nyheters recensent skrev efter en show på
China Teatern att hon hade ”världens mest uttrycksfulla stjärt”. Baker
stred mycket för de svartas rättigheter i USA även om hon senare
bosatte sig permanent i Frankrike där hon avled 1975.
When the jazz singer and exotic dancer Josephine Baker spent the
night at Häringe, she ordered three egg whites up to her room, which
she used as pomade for the sleek hairstyle that was in vogue at the
time. Ms Baker, who had other eccentric oddities (she used to walk
her leopard on Champs-Élysées), became famous for a dance routine
that she preformed wearing a skirt made from a string of bananas. The
black, former vaudeville artist captivated audiences. After a show in
Stockholm, one critic from Dagens Nyheter wrote that Josephine had
“the world’s most expressive bottom.” Baker was also deeply involved
in the American Civil Rights Movement, although she later lived in
France until her death in 1975.
Ett av Josephines många smeknamn var The Black Pearl. Måhända
var det därför som Marguerite, som älskade juveler så mycket att hon
i en Allersintervju kallade dem ”mina barn”, var extra förtjust i den
exotiska och banbrytande artisten. Josephine Baker är en av de vänner
som finns avritade på bården i Marguerites dressingroom. Men kanske
var Josephine på Häringe redan innan hon bjöds av Wenner-Grens,
ryktet säger nämligen att hon hade en het romans med Ivar Kreuger.
Josephine had many nicknames, one being “The Black Pearl”. Perhaps
this was the reason why Marguerite – who loved her jewellery so much
she once referred to the collection as “my little babies” in a magazine
interview – was so fond of the innovative artist. Josephine Baker is
one of Marguerite’s friends who can be found depicted on the wall
border in the dressing room. Although rumour has it that Josephine
might have actually visited the palace before she was invited by the
Wenner-Grens (some believe she had a steamy romance with
Ivar Kreuger).
S K I N N E T AV M Å N G A Ä L G A R
THE SKIN OF MANY ELKS
Denna gyllenlädertapet, tillverkad av många, många älghudar, är enligt
sägnen äldre än själva slottet. Det påstås att den trevånings-version
av Häringe som finns avbildad i Erik Dahlbergs 1600-talsverk
Suecia Antiqua började brinna 1690 och rådiga anställda försökte
rädda inventarierna genom att kasta ut dem genom fönstret. Bland
annat skulle de ha lyckats dra ner denna exklusiva och dyrbara
gyllenlädertapet intakt. När man sedan inte byggde upp slottets tredje
våning igen valde man istället att sätta upp det relieferade lädret
härinne i Sjöflygeln.
According to legend, this gilt leather tapestry – made from many,
many elk hides – is older than the palace itself. As the story goes, the
original three-storey version of Häringe, depicted in Erik Dahlberg’s
17th century painting Suecia Antiqua, caught fire in 1690 and the
resourceful staff tried to save all inventory by throwing it out the
windows. Luckily they managed to pull down this exclusive and
expensive gilt leather tapestry in one piece. When the palace’s third
storey wasn’t rebuilt, the precious leather was put up here in Sjöflygeln.
Men det är bara en skröna. Häringe har aldrig haft tre våningar, även
om branden inträffade på riktigt. De teckningar som finns sparade är
helt enkelt en form av dåtida, illustrerad skrytsamhet. Gyllenläder är
ännu idag oerhört exklusivt.
But alas, this is just a fairytale. Although the fire was real, Häringe
never had three storeys. The drawings from that time were used as a
sort of bragging tool, with false details (like the third storey) added to
make things appear bigger and bolder than in reality. But the tapestry
is something to rightfully brag about: genuine gilt leather is extremely
expensive even today.
GENE GAUNTIER
Alla syskon väljer inte att ha en nära, nästan daglig kontakt och följa
varandra genom livet. Men Marguerite Wenner-Gren och hennes
syster Gene var så gott som oskiljaktiga. Det är också därför deras
urnor ännu idag står sida vid sida under naturstenen på slottets framsida.
Marguerites storasyster Gene Gauntier var en firad, amerikansk
stumfilmsstjärna som hittade in i filmindustrin via uppdrag som
orädd stuntkvinna (i första filmen kastades hon i en skummande flod). Med tiden blev hon ett mycket viktigt namn i filmindustrin, så väl för
sina skådespelarinsatser som för sina många uppskattade filmmanus
och regissörsframgångar. Gene levde ett fantastiskt, omsusat liv och
reste till inspelningsplatser över hela världen. 1912 gifte hon sig med
den lika firade filmstjärnan Jack Clark i Palestina. Tyvärr skildes paret
redan 1918. Gene kom mycket väl överens med svågern Axel WennerGren. Det var ju mycket tack vare hennes liberala inställning som
Axel och Marguerite kunnat umgås intimt som ogifta, redan på båten
över från Amerika.
GENE GAUNTIER
Not all siblings choose to have close, almost daily contact. However
Marguerite Wenner-Gren and her sister, Gene Gautier, were practically
inseparable (the reason why their urns are now resting side by side
under the natural stone in front of the palace). Marguerite’s beloved
older sister was a prominent American silent movie actress who started
her career as a fearless stuntwoman (in her first movie part, she was
thrown into a roaring river). She became a prominent name in the
movie industry both for her acting, as well as for her many celebrated
scripts and successful work as a director.
Gene had an amazing, notorious life, travelling to movie locations
all over the world. She married the equally celebrated movie star
Jack Clark in 1912, but the couple separated after only a few short
years, in 1918. Gene got along very well with her brother-in-law
Axel Wenner-Gren, and it was in part thanks to Gene’s liberal
attitude that Axel and Marguerite could be intimate on the boat
from America, despite being unmarried.
VAT T E N O C H N Ö D ( F Ä N G E L S E H Å L A N )
Förr i tiden var det lag på att slott och herresäten som stod under
kronan skulle ha plats för fångar tills dess att domare och nämndemän
infann sig. Så även här.Vilka som försmäktat inne i fånghålans mörker
är inte dokumenterat – säkert lösdrivare, tjuvskyttar och andra som
gjort sig skyldiga till brott och väntade på sin dom. Kanske lyckades
den kvicktänkta Agneta Wrede, slottsfru mellan 1712 och 1730, ta fast
någon av de ryssar som hon och hennes förbundne, den pensionerade
kaptenen Aminoff, lyckades skrämma från Häringekusten med ivrig
hjälp av lokalbefolkningen. Hur det gick för ryssarna är inte gott att
veta. Men någon rättegång lär de knappast ha fått.
På ett av våra andra hotell – c/o Grythyttans Gästgivaregård – har vi
hittat en gammal prislista för bödelns tjänster. Där kan man se hur
mycket bödeln fick för att dra ut tungor, sticka ut ögonen och utföra
levande begravningar. Hur hemskt det än var här inne i hålan var
det nog alltså ofta att föredra framför det som väntade på andra sidan
rättegången.
WAT E R A N D B E G G I N G
Earlier in history, it was official law that palaces and manorial estates
belonging to the crown have facilities to keep prisoners awaiting
trial before a judge and jury. This rule applied to Häringe as well, but
it remains undocumented who was left in the darkness of this very
dungeon. Most likely they were wanderers, poachers and other petty
criminals anticipating sentence. Perhaps the clever Agneta Wrede –
lady of Häringe Palace between 1712 and 1730 – managed to catch
one of the invading Russians that she and the retired captain Aminoff,
together with the eager locals, chased away from Häringe’s coast.
What actually happened to the Russians in the end is unknown, but
they were not likely to have received a fair trial.
In another of our hotels – c/o Grythyttans Gästgivaregård – we have
found an old price list of the services offered by the executioner. On
the list, one can learn how much he charged to pull out a tongue,
poke out an eye, or bury someone alive. Even if this dungeon was a
dreadful place, one can imagine that prisoners begged to be left in the
dark, avoiding the gruesome punishments that awaited them.
EN BLÖT SÄKERHETSRISK
När Olle Hartwig 1979 sålde slottet till Securitas ägare
Sven Philip -Sörensen byggde denne om till kursgård och träningsanläggning för blivande väktare. Ingreppen var stora och inte helt
finkänsliga. Bland annat uppfördes en skolmatsal, komplett med sura
mattanter och allt, för att det skulle gå snabbt och enkelt att klara
av luncherna.
Detta damrum byggdes också om. Här inne låg förr en mycket trevlig
och vacker liten inomhuspool, uppförd av Torsten Kreuger. Men
under en introduktionshelg för väktarnoviser råkade en av dem trilla
baklänges ner i bassängen och göra sig ordentligt illa. Det gick ju inte
att ha en sån stor säkerhetsrisk på övningsområdet! Poolen fylldes igen
(väktaren togs upp först) och toaletterna uppfördes i dess ställe.
A SOGGY SECURITY RISK
In 1979, Olle Hartwig sold the palace to Sven Philip-Sörensen,
owner of Securitas. The new owner turned the palace into a
conference centre and training facility for future security guards. The
operation was vast and not particularly sensitive to the building’s
remarkable history. Included in the conversion was a school cafeteria,
complete with grouchy staff and all.
This ladies restroom was also rebuilt. It formerly housed a beautiful,
small indoor pool built by Torsten Kreuger. During the premier
weekend of security training, a rookie guard fell backwards into
the pool and was severely injured. Such a security risk could not be
accepted in a training facility, so the pool was filled (after the security
guard was first brought to safety, of course) and these toilettes were
added in its place.
LÖNNGÅNGAR OCH HEMLIGA RUM
S E C R E T PAT H S A N D R O O M S
Torsten Kreuger hade ofta dambesök. Och som den omtänksamme
och rare värd han var ville han inte att damerna skulle behöva blöta
ner frisyrerna om det regnade ute. Därför lät han uppföra denna
underjordiska gång som förbinder Sjöflygeln med slottet. Det finns
de som påpekat att gången även var lika praktisk om slottsherren, i all
diskretion, ville besöka sina dambekanta nattetid …
Torsten Kreuger often received female guests and, being the ever-sosweet and considerate host that he was, he didn’t want the ladies to get
their hair wet on drizzly days. Therefore, he built this underground
path, which directly connects Sjöflygeln with the palace. Then again,
there are some who might suggest Mr Kreuger secretly used the path
himself to pay sneaky visits to his lady friends.
Sjöflygeln uppfördes av fältmarskalken och greven Gustav Horn.
När han fick ta över Häringe var slottet, då byggt i trä, i förskräckligt
skick. Snabbt konstruerades Sjöflygeln där familjen fick bo under
sina vistelser i Sverige. En arkeolog som var här menade att en
underjordisk gång till slottet borde ha funnits redan då, eftersom
det var kutym med lönngångar på den tiden. Men inga bevis har
hittats. Inte heller vet vi om den underjordiska, igenmurade festsalen
under slottstrappan är en skröna eller inte. De provborrningar som
gjorts fick avbrytas eftersom de hotade att skapa svår sprickbildning i
bärande väggar.
En sak är säker – mystiken lever vidare på Häringe.
The duke and field marshal Gustav Horn, who took over Häringe
at a time when the palace was in a terrible state, erected Sjöflygeln
for his family to stay in when they visited Sweden. A visiting
archaeologist suggested that an underground path could have
already been in place when Gustav was in charge since secret paths
were more or less a common custom back then. But no proof has
been found to support this hypothesis. Nor has proof been found
to confirm a sealed ballroom, rumoured to be located underneath
the main stairs. Test drills were made to uncover the truth, but they
were cancelled due to the risk of damaging supporting walls. Secret
ballroom or not, one thing remains certain: the mystique around
Häringe lives on.
V Å N I N G S P L A N E T S O M F Ö R S VA N N
I Erik Dahlbergs 1600-tals verk Suecia Antiqua finns Häringe avbildat
med tre våningar. Det sägs att i den stora branden 1690 förstördes
mycket av hus och interiör, men att rådiga anställda räddade så mycket
de kunde genom att kasta ut husgeråd, möbler och konst genom
fönstren. Däremot kunde de inte rädda det högsta våningsplanet.
Branden inträffade verkligen. Däremot har Häringe aldrig haft tre
plan, tvärtemot vad man kan se på bilden. På den tiden var det inte så
noga med detaljerna. Dessutom ville man avbilda sina ägor ungefär
som dåtidens adel avbildade upp sig själva – med mycket försköningar
och under klädsamma former. Precis som retusch används av dagens
tidningar, filmbolag och reklambyråer. T H E F L O O R T H AT D I S A P P E A R E D
In Erik Dahlberg’s 17th century painting Suecia Antique, Häringe is
depicted with three floors. Supposedly large parts of the house and its
furnishings were destroyed during the big fire of 1690, even though
the clever staff tried to save the furniture, art, and household utensils
by throwing them out the windows. However, they simply weren’t
able to save the top floor.
The fire was real but despite what Dahlberg’s picture tells us, Häringe
never actually did have a third floor. At the time the picture was
created, it was common for subject matter to be exaggerated and
beautified – similar to the widespread practice of image retouching
today. Adding small things here and there – like a third floor to a
building – was not uncommon or regarded as deceitful.
LJUNGBERGS HUS
Det är ingen slump att Ljungbergs hus innehåller helt nyrenoverade
mötesrum och utrymmen för konferens. Familjen Ljungberg har, i
flera generationer, varit en riktigt orädd entreprenörsfamilj som startat
och drivit upp många olika typer av företag. Och för att göra det
behöver man naturligtvis kunna ha effektiva möten.
1999 köpte familjen Häringe Slott. Idag ägs det av Jenny Ljungberg
som på egen hand driver c/o Hotels. Utmärkande för c/o Hotels
är, förutom Slow Food-tanken och omsorg om så väl miljö som
människor, att varje hotell har sin egen starka identitet. I kedjan ingår
än så länge c/o Häringe Slott, c/o The Maidstone, c/o Grythyttans
Gästgivaregård, c/o Krägga Herrgård, c/o Villa Mälargården och
c/o Tammsvik Herrgård.
Loungemöblerna och konsten i Ljungbergs hus kommer från
ett av Jenny Ljungbergs tidigare projekt – det legendariska
Lydmar Hotell, som under mer än tio år var mötesplatsen för alla
konst- och musikintresserade.
LJUNGBERG’S HOUSE
It is not by accident that the Ljungberg house contains a fully
renovated meeting and conference facility. For generations the
Ljungbergs have been a fearless entrepreneurial family. They have
founded numerous different companies and hence the need for a
place to hold business meetings.
The family bought Häringe in 1999 and today Jenny Ljungberg,
now the sole proprietor of c/o Hotels, owns the palace. In
addition to a commitment to the Slow Food movement, and
caring for its people and the environment, c/o Hotels is known to
maintain a strong individual identity at each of its hotels. Besides
c/o Häringe Slott, the hotel chain also includes c/o Grythyttans
Gästgivaregård, c/o The Maidstone, c/o Krägga Herrgård, c/o Villa
Mälargården and c/o Tammsvik Herrgård.
The lounge furniture and the art in the Ljungberg House come from
one of Jenny Ljungberg’s earlier projects, the legendary Lydmar Hotel
in Stockholm, which was “the place” for people in the world of art
and music for over 10 years.
AMSTERDAM
I början av 90-talet blev Åke Ljungberg ägare till den fastighet där
Hotell Marriott i Amsterdam ligger. Och det var också på Marriott
som Åkes dotter Jenny själv fick upp intresset för hotellverksamhet
(även om hon från början flyttade till Amsterdam för att tulla hem
sin hund Boomer från USA), mycket tack vare att stämningen och
arbetsklimatet på Marriott var så positivt. Idag äger Jenny som bekant
c/o Hotels där förutom c/o Häringe slott även c/o The Maidstone,
c/o Grythyttans Gästgivaregård, c/o Krägga Herrgård, c/o Villa
Mälargården och c/o Tammsvik Herrgård ingår.
Tack vare Åkes engagemang i Marriott har familjen Ljungberg två
gånger fått närvara vid installationen av den amerikanske presidenten.
Det beror på att familjen Marriott sedan många år är en av
republikanernas största sponsorer och som sådan får bjuda in sina
gäster. Bägge gångerna har Marianne Ljungberg åkt till Vita Huset
och fått se den helt färska presidenten med fru kliva över tröskeln. AMSTERDAM
In the early 1990s, Åke Ljungberg became the property owner of the
Marriott Hotel in Amsterdam and it was at that same Marriott that Jenny, Åke’s daughter, was first introduced to the hotel business (but
the true reason Jenny moved to Amsterdam was to smuggle home her
dog Boomer from the USA) Jenny’s interest grew, much due to the
atmosphere and the friendly working environment at the Marriott.
Today she owns the hotel chain known as c/o Hotels, which includes,
besides c/o Häringe Slott, c/o Grythyttans Gästgivaregård,
c/o The Maidstone, c/o Krägga Herrgård, c/oVilla Mälargården and
c/o Tammsvik Herrgård.
Åke’s involvement with the Marriott Hotel gave the Ljungberg
family the opportunity to attend the inauguration of the American
President – twice. The reason being that the Marriott family is one
of the biggest contributors to the Republican Party and as such,
they may invite personal guests to the prestigious event. Marianne
Ljungberg attended the ceremony and has witnessed George Bush
Junior take office, on both occassions.
STOCKHOLM
Stockholm har alltid varit basen för familjen Ljungbergs företagande,
ända sedan farfar Tage startade eget med bonusen han hade fått
vid renoveringen av Kreugerägda Stockholms-Tidningen.
Kvarteret Gullvivan på Frejgatan 85-87 var länge högkvarter för
LjungbergGruppen och den unge Åke med familj bodde högst upp
i huset.
Men därmed inte sagt att alla företag Ljungbergs investerat i funnits
i Sverige. Långt därifrån. Åke Ljungberg var den som stod för den
geografiska expansionen.Vilket han gjorde med besked! Trähus i
USA, oljeriggar i Brasilien, mark i Ryssland och hotell i Amsterdam
är bara ett litet axplock.
Idag bor Jenny Ljungberg i New York men har kvar en del av sitt
huvudkontor i Sverige. Det är också här som merparten av hennes
hotell finns (än så länge).
STOCKHOLM
Stockholm has always been the base for the Ljungberg family’s
enterprise since the day of Tage Ljungberg – the family’s grandfather, who started his own company with the bonus he received
after renovating a building owned by Torsten Kreuger. However,
that does not imply that all of their companies have been based in
Sweden. Quite the contrary! The geographical expansion is thanks
to Åke Ljungberg, who moved to the USA to sell Swedish-style
wooden houses in the late 1980s. Åke also bought oil platforms in
Brazil, acquired land in Russia, and took over a hotel in Amsterdam,
just to mention a few.
Today, Jenny Ljungberg lives in New York, but parts of the head office
still operate from Sweden, where the majority of Jenny’s hotels are
located (so far).
ÅRE
I mitten av 80-talet köpte Åke Ljungberg mark i Åre där han byggde
Fjällbyn. Även en nattklubb uppfördes för att, enligt plan, invigas
med pompa och ståt på nyårsafton. Men inte ens en byggherre kan
få hantverkarna att avsluta i tid. Nyår närmade sig utan att lokalen
var helt klar. Det stoppade inte Åke som döpte stället till Bygget och
gjorde en grej av allt byggstöket. Succén var given. Spa-avdelningen,
med poolen som låg till hälften på insidan och till hälften på utsidan,
rönte stor uppmärksamhet och ansågs vara höjden av lyx. Åre Fjällby
är än idag en av Åres största anläggningar men Familjen Ljungberg
har bytt ut investeringen mot caféet på toppen av liften VM 8:an.
ÅRE
In the mid 1980s, Åke Ljungberg bought land in the Swedish
skiing village Åre, and he started building a mountain resort with
everything, including a nightclub scheduled to have a spectacular
grand opening on New Year’s Eve. However, not even a property
developer can get construction workers to stay on schedule.
The New Year was getting closer, but the venue still wasn’t finished.
Åke – being the resourceful and creative man he was – solved the
problem by naming the nightclub “Bygget” (The Construction),
turning the chaos into an event. It was a great success! The spa section
featured an indoor-outdoor pool, which caught a lot of attention
and was considered to be the height of luxury at the time. Today Åre
Fjällby, as the resort is called, is one of the biggest resorts in the area
but the Ljungberg’s have moved on and invested in a café located on
one of the mountaintops.
B E AV E R C R E E K
Jenny Ljungbergs hotellintresse är genetiskt. Pappa Åke var den förste
Ljungberg som intresserade sig för hotell. Han köpte Tammsvik, det
första hotellet inom c/o Hotels, och ägde även flera hotell utomlands.
Under en semester i början av 90-talet åkte familjen till natursköna
Beaver Creek i Colorado. Åke blev genast mycket förtjust i platsen
och köpte en andelslägenhet i Strawberry Park. Anläggningen hade
byggts av en man vid namn Bob. Bob hade även ett annat, spännande
projekt på gång – lyxhotellet Beaver Creek Lodge, där Jenny hade
sitt första sommarjobb och fullkomligt älskade det. Här gick Åke in
som delägare men blev till slut helägare på grund av Bobs bristande
affärssinne. Beaver Creek fick senare säljas för att täcka förlusterna av
de misslyckade oljeriggsprojekten i Brasilien och Norge.
Barnen Ljungberg gick in och köpte tillbaka hotellet, men sålde så
småningom till Embassy Suite som absolut ville äga Beaver Creek
Lodge, resorten som en gång väckte Jennys egna hotelldrömmar.
B E AV E R C R E E K
Jenny Ljungberg’s passion for hotels is in her genes. Her father, Åke,
was first in the Ljungberg family to show an interest in the hotel
business. He founded Tage Hotels in Sweden and owned several
other hotels abroad. In the early 1990s, the family visited beautiful,
scenic Beaver Creek in Colorado. Åke soon became very fond of the
place and bought a condo in Strawberry Park, a facility built by a
man named Bob. Bob had another exciting project in the pipeline:
the luxury hotel Beaver Creek Lodge – where Jenny got her first
summer job and she loved it. Åke initially stepped in as partner of the
Beaver Creek Lodge, but in the end he ended up the sole owner of
the project, due to Bob’s apparent lack of business sense.
Unfortunately, the hotel was later sold off to cover losses on failed
oil platform projects in Brazil and Norway. Åke’s children eventually
bought the hotel back but later ended up selling it once again. The
new owner, Embassy Suites, was eager to obtain the property where
Jenny first started dreaming of a hotel of her own.
A LW E G
Axel Wenner-Gren satsade mycket och gärna i framtidsbranscher. Det
började med den förfinade dammsugaren, följdes upp med kylskåpet
och sedan rullade det bara på. I Mexiko lyckades Axel köpa upp och
utveckla telefonbolagen. I det ogästvänliga British Columbia i Kanada
investerade han i mineralutvinning, vattenkraft och infrastruktur.
Och i Köln etablerade han utvecklingsföretaget för framtidens
järnvägssystem. Alweg, som enligt Wenner-Gren och hans team skulle
konkurrera ut tunnelbanan, var en monorailbana byggd för att löpa
fram på pelare högt över gatunivån. Tyvärr blev det inte den enorma,
futuristiska succé man hoppades på. Men än idag finns det en variant
av Alweg på Disneyland.
A LW E G
Axel Wenner-Gren invested willingly and generously in inventions
and development industries. It started with the refined vacuum
cleaner, closely followed by the refrigerator, and it just continued on
after that. Axel managed to acquire and develop phone companies
in Mexico; he invested in mineral extraction, hydroelectric power,
and infrastructure in the inhospitable areas of British Columbia,
Canada; and in Köln he established the company Alweg-Forschung
(a made-up name based on his own) to develop the railroad system
of the future. Alweg was an above-ground monorail system that,
according to Wenner-Gren and his team, would put the subway out
of business. Unfortunately, Alweg never became the huge success they
hoped for, although one working example of the system can be found
at Disneyland.
A LWA C
Det var när Axel Wenner-Gren investerade och utvecklade sin
monorailbana Alweg som han fick upp ögonen för datamaskinerna.
Wenner-Gren, alltid på jakt efter nästa tekniska boom, förstod den
framtida potentialen och köpte snabbt en lämplig datorfabrik i
Kalifornien. Företaget fick namnet Alwac (som alltid döptes företagen
med bokstavskombinationer ur Axel Wenner-Grens eget namn). I
februari 1957 rapporterades det i tidningarna att Alwac skulle börja
bygga sina mindre ”data-hjärnor” i Norrköping.
Alwac, som med tiden kom att ha bolag även i Kanada och England,
lyckades ta fram datorer som slog kända mästare i schack, men
maskinerna var svårsålda och enormt dyra. Den första skänktes 1954
till US Air Force, senare fick även Finland och Sverige datorer som
Wenner-Gren själv hade bekostat genom sitt holdingbolag Fulcrum.
Vid försäljningen av Electroluxaktierna ingick att Stockholms
Enskilda Bank också skulle teckna sig för en Alwac-maskin. Men
den blev tyvärr aldrig leveransfärdig.
A LWA C
It was during the period when Axel Wenner-Gren invested and
developed his monorail system that he became interested in
computers. Mr Wenner-Gren, who was always looking for the next
technical boom, saw the future potential in computers and quickly
bought a computer factory in California. He named the company
Alwac (yet another variation of Axel Wenner-Gren’s own name).
In February 1975, newspapers reported that Alwac was planning to
manufacture their smaller “computer brains” in the Swedish town
Norrköping. Eventually, the company also opened offices in Canada
and the UK.
Alwac developed computers that were so good they managed to beat
famous chess masters. Still, the machines were extremely expensive
and hard to move off store shelves. The first computer was donated
to the US Air Force in 1954. Finland and Sweden later received their
very own computers, paid for by Wenner-Gren through his holding
company, Fulcrum. When the Swedish bank SEB was obtaining
Electrolux stocks, the deal stipulated that SEB would also buy an
Alwac machine, but in the end it was never completed, nor delivered.
KUNGSÖRNEN
Under Wenner-Grens tid var jordbruket på Häringe en mönsteranläggning.Vällingklockan ljöd varje morgon. I hushållsskolan lärde
sig blivande hemmafruar att putsa och feja och på gården framställdes
mjölk så ren och prima att den skänktes till Stockholms Barnsjukhus.
Helt säkert hade Axel lärt sig mycket om jordbruk under åren på
Separator. Det var kunskap han kom att omsätta i pengar. Ända
fram till 1961 kontrollerade nämligen Fulcrum hela 2 /3 av svensk
kvarnindustri genom Kvarnintressenter. Kungsörnen med sitt utbud
av mjöl och pasta, var ett av bolagen men Wenner-Gren tjänade även
stora pengar på mjölkpulver och modersmjölksersättning både i
Mexiko och med svenska Semper.
KUNGSÖRNEN
When Axel Wenner-Gren was the ruler of Häringe, he made certain
that the palace’s farm was managed in a scrupulous manner. Each
morning the breakfast bell rang on time; soon-to-be-housewives
diligently studied home economics at the property’s girls’ school;
and the milk was of such pristine quality that it was donated to the
Stockholm Children’s Hospital.
Axel had most certainly learned much about agriculture during
his years at the company Separator (later renamed Alfa Laval).
And he turned that knowledge into money.You see, up until 1961,
Fulcrum controlled two-thirds of the Swedish seed mill industry
and Kungsörnen, a producer of flour and pasta, was one of Axel’s
successful mill companies. Additionally, Mr Wenner-Gren earned big
money on powdered milk and mother’s milk substitutes in Mexico
through the Swedish company, Semper.
H Ä R I N G E S I N T E R N AT I O N E L L A B A R N
De barn som växte upp på Häringe hade mycket lite kontakt med
slottet. Christina Beronius och Ann Volckerts, döttrar till gårdens
dåvarande agronom Curt Beronius, minns att Wenner-Grens ofta
ordnade smokingfester och tillställningar dit förvaltarparet var inbjudna. Det var frestande när kocken stod på gården och vevade
glassmaskinen innan middagarna, men festerna var oftast bara för
vuxna. Barnen fick endast följa med några enstaka gånger och
då komma in först till desserten. Som underhållning för de
yngsta gästerna lät Marguerite några av de tama rådjuren trippa
runt i salarna.
Trots att Häringe var en stor gård långt ut på landet var det en
mycket internationell miljö. Filmstjärnor och industrimagnater
kom och gick. Barnen lärde sig tyska av lantbrukseleverna, finska
av krigsbarnen och försökte, så gott det gick, att förstå slottsfruns
smattrande amerikanska.
T H E I N T E R N AT I O N A L C H I L D R E N O F H Ä R I N G E
The children who grew up at Häringe spent very little time in
the palace. Christina Beronius and Ann Volckerts – daughters of
Häringe’s agronomist, Curt Beronius – do recall the Wenner-Grens’
black-tie events and parties, which their parents attended. It was
always tempting to see the chef prepare handmade ice cream in the
courtyard before the dinners, but most of the parties were for adults
only. Once in awhile the children were invited, but they were only
allowed to attend for dessert. To entertain the youngest guests on
these occasions, Marguerite would have some of her domesticated
deer prance around inside the palace.
Although Häringe was a large estate far out in the countryside, it was
a very international environment where movie stars and industrial
magnates frequently came and went. The children at Häringe learned
German from the farming students, Finnish from the Finnish children
who had escaped WWII, and they tried to the best of their ability to
understand when the lady of the palace was gabbling in American.
G U S T AV V A S A
Man skulle ju kunna tro att Gustav Vasa inte tyckte vidare mycket
om slott efter sin sju månader långa fångenskap på jylländska slottet
Kalø. Men 1525, efter att han besegrat Kristian Tyrann och slagit ner
allt motstånd, gjorde Gustav Vasa anspråk på Häringe och Hammersta
som han ansåg tillhörde honom på grund av hans släktband till
den döde Sten Sture d.y. Häringes strategiska läge passade kung
Gustav som lät uppföra ett varv och la örlogsflottan här. Gustav Vasa,
eller Eriksson som han hette under sin livstid (det var först under
1600-talet som bruket av adliga släktnamn genomfördes), bodde
aldrig själv på Häringe. Han lånade istället ut slottet på livstid till
riksrådet Peder Olofsson Hård som tack för all hjälp under viktiga
krig och förhandlingar.
G U S T AV V A S A
It could easily be assumed that Gustav Vasa wouldn’t be too fond of
palaces after his seven-month imprisonment in the Danish palace Kalø,
located on the island of Jutland. But in 1525 – after he had defeated
Christian the Tyrant and struck down on all resistance – Gustav Vasa
laid claim to the palaces at Häringe and Hammersta. He regarded
them both as rightfully his, based on kinship with the deceased Sten
Sture, the younger. Häringe’s strategic location suited Gustav well,
and he ordered a wharf to be built and located his naval forces here.
Gustav Vasa – or Eriksson, which was his name when he was alive
(it was not until the 17th century that the use of noble family names
became customary) – never actually lived at Häringe. Instead, he
allowed Peder Olofsson Hård, a member of the High Council of
Sweden, to borrow the palace for life as a gratuity for all his help
during important wars and negotiations.
G U S T AV I I A D O L F
Den siste Vasaättlingen på Häringe var Gustav Vasas barnbarn,
krigarkungen Gustav II Adolf.
Lille Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran.Vid sex års ålder
hade han redan gjort sin första, strapatsrika färd över Östersjön, mitt
i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken.
Han fördes även tidigt ut i det offentliga livet och man kan fråga
sig hur roligt han tyckte det var att som åttaåring bevista rådets
överläggningar. När Gustav Adolf var tolv fick han sköta möten med
främmande sändebud, och vid femton höll han å faderns vägnar sitt
första trontal. Då hade han också klarat av grunden i sin militära
utbildning under umgänge och samtal med de svenska och utländska
krigsmän som umgicks i Karl IX:s hov. Söker man på google kan
man läsa många lyriska beskrivningar av Gustav II Adolfs förmåga
som härförare.
Innan svenska hären marscherade iväg mot Tyskland och 30-åriga
kriget samlades soldaterna på Häringe. En trumpet som fanns med
under slaget vid Lützen 1632, där Gustav II Adolf dödades, finns ännu
idag på slottet.
G U S T AV I I A D O L F
Gustav II Adolf, the grandchild of Gustav Vasa, was the last descendent
of the Vasa family to reside at Häringe. The baby boy Gustav Adolf
received a diligent upbringing and had already completed a rigorous
trip across the Baltic Sea by the age of six, returning in the dead
of winter through Finland and around the Gulf of Bothnia. He
was also, at a very early age, inducted into official life (one might
ask how much an eight-year-old enjoyed witnessing the council’s
deliberations). When Gustav was 12 he was left to handle negotiations
with foreign diplomats, and by the age of 15 he delivered his first
Royal speech, on behalf of his father. By then, he had also learned the
foundations of military training through conversing and socializing
with Swedish and foreign military men who attended the court of
Karl IX. A Google search on Gustav II Adolf finds many high-spirited
descriptions of what an excellent military leader he was.
Before the Swedish army marched towards Germany and into the
30-Year War, they gathered at Häringe. Today, a trumpet that was
present during the battle at Lützen – where Gustav II Adolf was
killed – is kept here at the palace.
A G N E TA H O R N
När det är mörkt, kallt och hårt spelar det ingen roll vem man är
dotter till. Ensamheten och rädslan är ändå den samma. Agneta Horn,
dotter till Gustav Horn, hade en fruktansvärd barndom efter att
hennes mor dött i pesten och hennes far var upptagen av att leda krig
i Lettland för Gustav II Adolfs räkning.
Det var här på Häringe som Agnetas lillebror Axel frös ihjäl endast
två år gammal på grund av vanvården barnen utsattes för av sin faster.
Men när pappa Horn kom tillbaka från fronten blev Agnetas tillvaro
lite drägligare och hon kom som tur var att överleva till vuxen ålder.
I Agneta Horns memoarer berättar hon om hur hon vägrade att gifta
sig för annat än kärlek och bespottade friaren Erik Larsson Sparre för
att istället leva med Lars Jespersson Cruus. Tyvärr avled den senare
snart i hennes armar, av en skada orsakad vid ett slag i Polen. Agneta
gifte aldrig om sig. Istället la hon nu all kraft på att styra Häringe.
Hennes finansiella sinne och näsa för affärer imponerade stort i
adelskretsar och slottets ekonomi blomstrade.
A G N E TA H O R N
When it’s dark and cold, it makes no difference whose daughter
you are: solitude and fear are the same for everyone. Agneta Horn,
daughter of Count Gustav Horn, had a horrible childhood. Her
mother died in the plague and her father was preoccupied with
fighting a war in Latvia under the order of Gustav II Adolf. And it
was here at Häringe that Agneta’s younger brother, Axel, froze to
death when he was only two years old, due to the negligence of the
children’s cruel aunt.
Agneta’s situation improved once her father returned from the front.
In her memoirs, Agneta describes how she refused to marry without
love and how she made a mockery of Erik Larsson Sparre’s proposal,
choosing instead to live with Lars Jespersson Cruus. The latter would,
unfortunately, soon die in her arms from a wound he had received
during a battle in Poland. Agneta never remarried. Instead, she put
all her efforts into running Häringe and, with her good sense of
business and finance, she impressed the nobles and the palace’s
economy flourished.
A G N E TA W R E D E
Det har funnits många starka kvinnor på Häringe även innan dagens
ägarinna Jenny Ljungberg. En av dem var den orädda och modiga
Agneta Wrede, dotterdotter till den lika kapabla Agneta Horn. I 19 år
var änkan Wrede den som styrde och ställde på Häringe.
Kring 1720 härjade ryssarna här på ostkusten. De brände och plundrade
var helst de kom åt. Men Agneta Wrede fann en strategi för att hålla
dem långt från Häringe. På slottet bodde vid denna tid den pensionerade kaptenen Aminoff. Han såg, på Agnetas uppdrag, till att folk gick
man ur huse med grytor och annat som slamrade samt med störar som
liknade lansar. Ryssarna, som på grund av skramlet trodde att svenska
trupper låg förlagda här i skogarna, höll sig på respektfullt avstånd.
Och vårt slott klarade sig från förstörelsen.
Torsten Kreuger lyckades på 30-talet köpa några tak från Ådö Kyrka
som räddats undan ryssarnas framfart. Taken finns nu att beskåda i
slottets bibliotek och uppe i övre hallen.
A G N E TA W R E D E
Häringe has been home to many strong and confident women, even
before today’s owner, Jenny Ljungberg, took over. One such resident
was Agneta Wrede, the fearless and brave grandchild to the equally
accomplished Agneta Horn.
For 19 years, the widowed Ms Wrede managed everything at Häringe
alone. When the Russians invaded the east coast around 1719, burning
and pillaging everything in their way, Agneta Wrede came up with
a strategy to keep them away from Häringe. A retired captain by
the name of Aminoff lived at the palace at the time. Under Agneta’s
orders, Aminoff ushered townspeople out of their houses, carrying
pots and pans and anything else that made noise. The makeshift
army also brought along poles that looked like lances. As hoped,
the Russians mistakenly thought the noise was coming from Swedish
troops. They kept their distance and the palace was saved from
destruction. In the 30’s Torsten Kreuger managed to obtain a couple
of ceilings from the church in Ådö that had been saved from the
Russians. Today the ceilings can be admired in the palace library and
in the upper hall.
”KLART SLOTTET SKA HA EN DAMM”
Torsten Kreuger ägde Häringe under endast fem år men hann med
att bygga och förnya mycket under den tiden. Han tycks ha haft en
härligt respektlös inställning till det gamla samtidigt som han var
mycket intresserad och kunnig om historia. Denna damm hör, vid
sidan av t.ex. bowlingbanan, utomhuspoolen, rotundan och den
underjordiska gången, till de saker som Torsten lät uppföra. Det sägs
att många av herr Kreugers vänner slängde en peng över axeln ner i
vattnet när de passerade förbi här.Vilket antagligen gav mest lycka till
trädgårdsmästarna som draggade en gång om året och sedan unnande
sig nyköpt pilsner för pengarna.
Bronsskulpturen i dammen är från anrika Herman Bergmans gjuteri,
som även gjutit Milles mästerverk Poseidon och Orpheus.
De gotiska altarna från Irland införskaffades av Axel Wenner-Gren.
Från början tronade där madonnastatyer, men dessa försvann i
härvan efter Wenner-Grens död, då förvaltaren tömde Häringe på allt
av värde.
“ W E L L O F C O U R S E T H E PA L A C E N E E D S A P O N D . ”
Although Torsten Kreuger only owned Häringe for five years, he
managed to renew the property and build several new features in
this short time. Kreuger seems to have possessed a magnificently
disrespectful attitude towards objects of yesteryear, but at the same
time he was fascinated by history and possessed an extensive
knowledge on the subject.
This pond – along with the bowling alley, outside pool, rotunda,
and the underground path – is one of the things Torsten saw fit to
build. Many of Mr Kreuger’s friends took to tossing a coin over the
shoulder and into the water when they passed by – a custom that
the gardener, for one, regarded as a sign of luck when he drained the
pond once a year to collect the coins and subsequently treat himself
to a few bottles of beer.
The bronze sculpture that sits in the pond is from the distinguished
foundry of Herman Bergman, who is also known to have produced
the famous Swedish sculptor Carl Milles’ masterpieces, Poseidon
and Orpheus. Later, Axel Wenner-Gren imported Gothic altars from
Ireland to stand where, originally, a couple of Madonna statues
resided. Unfortunately, the altars disappeared during the shaky period
following Wenner-Gren’s death, when the trustee basically emptied
Häringe, taking everything of value.
KARL GERHARD
Född på Östermalm i Stockholm var han, Karl Emil Georg Johnson,
sedermera ”Jazzgossen” Karl Gerhard. Efter att ha stått på scen i
Göteborg och arbetat med kringresande teatersällskap fick han snart
rykte om sig att skriva Sveriges elakaste, vassaste och mest eleganta
kupletter.
Men det var inte bara vad Revykungen – eller för att använda ett
ord han själv myntade, estradören – sjöng utan snarare hur han sjöng
det som väckte publikens munterhet. Karl Gerards tajming och mimik
var alltid perfekt, något som gjort att få artister senare har vågat sig
på att använda hans material. Till undantagen hör den lika retsamme
Magnus Uggla, som spelat in en hel skiva med Karl Gerhard covers.
Bland annat häcklade Gerhard kärleksfullt Häringes slottsfru
Marguerite Wenner-Gren för hennes många juveler.
Han hade även starka politiska åsikter. Efter första framförandet av
det tyskkritiska sång- och dansnummer Den ökända hästen från Troja
blev han uppringd av självaste statsminister Per Albin Hansson som
förklarade visan censurerad, på grund av att tyska legationen reagerat
på innehållet. Karl Gerhard svarade, till publikens förtjusning, med att
behålla numret men läste upp förklaringen till censur istället för att
sjunga självaste visan.
När Karl Gerhard gästade Häringe försökte han alltid få sova i
Sjöflygeln, där de kvinnliga gästerna inkvarterades.
KARL GERHARD
Karl Gerhard, later known as “Jazzgossen” (Jazz Boy), was born in the
posh area of Östermalm in Stockholm. After performing on stage
in Gothenburg and working with a travelling theatre ensemble, he
earned a reputation writing the meanest, sharpest and most elegant
revue songs in Sweden. However, it was not merely what the Revue
sang, but rather how he sang that kept audiences amused: Karl
Gerhard’s timing and facial expressions were meticulous – a talent
that has left few artists willing to dare attempt his material.
Karl Gerhard loved to heckle people, but he always did so with a
warm twinkle in his eye. The lady of Häringe Palace, Marguerite
Wenner-Gren, was one who endured Karl’s witty tongue when he
sang about her and her countless jewels. Karl also possessed very
strong political opinions, which got him into a bind on several
occasions. One time, after Karl first performed a song-and-dance act
extremely critical of Nazi Germany, the prime minister personally
rang him up and banned additional performances of the act, citing
the reaction it had received from the German legation. Karl Gerhard
replied – much to the audience’s delight – by continuing the act, but
instead of singing the original song, he read an explanation of why
the song had been banned.
When Karl Gerhard visited Häringe he always wanted to sleep in
Sjöflygeln. Coincidentally, that is also where all the female guests
usually stayed.
HJALMAR J. PROCOPÉ
HJALMAR J. PROCOPÉ
Den finske advokaten och frihetskämpen Hjalmar J. Procopé var
god vän med Axel Wenner-Gren och besökte Häringe Slott ett otal
gånger under sitt minst sagt dramatiska och inflytelserika liv. Ofta
umgicks Axel och Marguerite med Hjalmar och dennes fjärde fru
Brita von Heidenstam-Frisk, som efter makens död tog anställning
som Axels privatsekreterare.
The Finnish lawyer and freedom fighter Hjalmar J. Procopé was
good friends with Axel Wenner-Gren, and he visited Häringe Palace
on numerous occasions during his life (a very dramatic and influential
life, to say the least). Axel and Marguerite often spent time with
Hjalmar and his fourth wife, Brita von Heidenstam - Frisk, who
took employment as Axel’s private secretary after her husband’s death.
Hjalmar J. Procopé har spelat en framträdande roll i Finlands
moderna historia. Berättelserna om hans liv låter som en roman
eller film, bland annat ingick han i Mannerheims vita armé och
fick för detta sitta en period i fängelse. Under 20-talet var han
både handels- och utrikesminister och öppnade, med ett lysande
tal, Nationernas Förbunds generalförsamling i Genève 1928. Han
lyckades fixa fram 44 nya jaktplan till fädernelandet i Vinterkriget,
blev utvisad från USA 1944 och försvarade, utan framgång, den före
detta finske statsministern Risto Ryti i den sovjetiska så kallade
Krigsansvarighetsprocessen. För det sista blev han persona non grata
i Finland och fick under en period bosätta sig i Sverige.
Hjalmar J. Procopé played a vital part in the modern history of
Finland. The stories about his life seem to be taken out of a novel or
movie. For instance, he was a member of Mannerheim’s White Army,
which led him to spend some time in prison. During the 1920s, he
was both minister of commerce and foreign affairs in Finland. In
1928, he opened the League of Nations’ general assembly in Geneva
with a brilliant speech. During the Winter War, he succeeded in
acquiring 44 new fighter airplanes for his nation. In 1944, he was
deported from the USA and defended, unsuccessfully, the former
Finnish Prime Minister Risto Ryti in the War Responsibility Trials.
In the end, he became a persona non grata in Finland, and for a period
of time he took up residence in Sweden.
Procopé hade rykte om sig att vara en riktig kvinnokarl. När han
först mötte Brita von Heidenstam-Frisk var han redan gift och
hade en son. Hon stod i begrepp att ingå äktenskap med ryssen
Sven Oleinikoff. Inte förrän 1949 gifte sig Hjalmar och Brita.
Deras romantiska historia går att läsa i Britas memoarer Så levde jag.
Hjalmar J. Procopé avled den sjunde mars 1954, strax efter att han
återvänt till Helsingfors för att rösta i riksdagsvalet.
Mr Procopé was known to be quite the lady’s man. When he first met
Brita, he was already married and had a son, and she was on the verge
of marrying a Russian named Sven Oleinikoff. Hjalmar and Brita
waited until 1949 to marry, and in her memoir Brita describes their
romantic history. Hjalmar J. Procopé passed away on 7 March 1954,
shortly after he returned to Helsinki to vote in the Finnish election.
PA U L F E J O S
Den ungerske antropologen och regissören Paul Fejos var nära vän
till Axel Wenner-Gren. De två gjorde flera äventyrliga expeditioner
ihop till Peru, noga planerade här på slottet. Senare grundade Paul
The Viking Foundation, med Axels pengar. Stiftelsen belönar än idag
framstående antropologers arbete för att sprida kunskap om olika
kulturer i världen. Men intresset för främmande folkslag var inte det
enda som Paul och Axel sägs ha delat. Inga Arvad, som Fejos gifte
sig med 1936, ska dessutom tidigare ha varit en av Wenner-Grens
älskarinnor. Hon hade också en flirt med en viss John F. Kennedy.
Paul Fejos, som slogs i första världskriget, påbörjade sin uppmärksammade filmkarriär i Ungern men lämnade landet efter ett
ekonomiskt fiasko med filmen Egri csillagok. Efter en period i
Wien och Berlin kom han till Hollywood och investerade alla sina
besparingar i en avantgardistisk film om självmord. Succén var, rätt
otippat, given och Fejos blev strax namnet på allas läppar.
En internationell superkarriär följde – än idag räknas Fejos som en
av förgrundsfigurerna inom talfilmen – men efter många framgångar
valde Paul att sadla om och istället satsa på upptäcktsresor och
arkeologiska utgrävningar. Även inom detta område blev han en
beundrad och omtalad man.
PA U L F E J O S
Paul Fejos, the Hungarian anthropologist and movie director,
was a close friend of Axel Wenner-Gren. Together they took two
adventurous expeditions to Peru, meticulously planned here at the
palace. Later, with Axel’s money, Paul helped found The Viking
Foundation – an institution that, to this day, rewards prominent
anthropologists for spreading knowledge about different cultures
around the world. Seemingly, Paul and Axel shared more than just
an interest in foreign lands and cultures. Inga Arvad, who became
Paul’s wife in 1936, is believed to have been a former lover of Axel’s.
(It is noted that upon occasion she also flirted with a certain
John F. Kennedy.)
Mr Fejos, who fought in the First World War, began his notable
movie career in Hungary but left the country after a financial fiasco
regarding the movie Egri csillagok. After spending time in Vienna
and Berlin, Paul ended up in Hollywood, where he invested his life’s
savings in an avant-garde movie about suicide. Surprisingly, the movie
was a success and soon Paul Fejos was the name on everyone’s lips.
An international star-studded career followed, and today Mr Fejos
is considered one of the pioneers of sound cinema. However, after
several cinematic achievements, Paul decided to change his path to
focus on exploring expeditions and archaeological excavations. And
within this new vocation, Paul Fejos again achieved renown as an
admired and reputable man.
ZARAH LEANDER
I Sjöflygeln har många primadonnor sovit ut efter överdådiga
fester och sportiga weekends. En av dem var den starka och envisa
Zarah Leander som till kynnet liknade Häringes forna härskarinna
Agneta Horn (Agnetas far Gustav Horn var förresten den som lät
uppföra Sjöflygeln). Bara 22 år gammal upptäcktes Zarah Leander
av Ernst Rolf efter att hon själv sökt honom under ett gästspel i
Norrköping och förklarat hur bra hon var. När Margit Rosengren
sedan påpassligt blev sjuk fick Zarah hoppa in som ersättare.
Bara några år senare var värmländska Zarah, trots lite missöden och
irrvägar i början av karriären, en stor filmstjärna i Tyskland. Under
andra världskriget var hon till och med Tredje rikets högst betalda
aktris. Detta irriterade propagandaminister Goebbels som ansåg att
denna roll naturligtvis borde fyllas av en infödd och renrasig tyska.
När Zarah Leander så småningom återvände till Sverige var
mottagandet svalt. Många tog avstånd från hennes samröre med
nazisterna. Samma öde drabbade Axel Wenner-Gren. Till viss del
berodde nog detta på Hr Wenner-Grens grandiosa självbild. Han
reste ju bland annat ner till Göring för att erbjuda sin hjälp att
lösa konflikten med engelsmännen och skrev flera brev till den
amerikanske presidenten om hur han borde agera i kriget. Hur
som – här på Häringe hade Axel, Marguerite, Zarah Leander och
revykungen Karl Gerhard trevliga middagar ihop, utan en tanke på all
den dramatik som under århundradena inträffat i slottets salar.
ZARAH LEANDER
Many primadonnas have slept in this building (Sjöflygeln) after
extravagant parties or sporty weekends. One of them was the
stubborn and tenacious Zarah Leander, who had a similar
temperament to the former ruler of Häringe, Agneta Horn, whose
father, Gustav Horn, erected this building to begin with. Ernst Rolf,
the famous Swedish singer and revue actor, discovered 22-year-old
Zarah when she approached him during a guest performance in
Norrköping to tell him how talented she was. A couple of years later,
this girl from the woods of Sweden – despite a few misfortunes and
occasional detours – was a famous movie star in Germany. Zarah
became so popular that during the Second World War, she was the
highest paid actress in the Third Reich – a fact that annoyed the Nazi
propaganda minister Goebbels, who would have preferred a pure,
native German to hold the honoured position.
When Zarah Leander eventually returned to Sweden, she was
welcomed with only a lukewarm reception. Many people were wary
of her Nazi ties and distanced themselves from the starlet. The same
happened to Axel Wenner-Gren after his attempts to help
Hermann Göring solve Nazi conflicts with the British. Axel also
wrote several letters to the US president, instructing him on how to
act in the war. Some might say that Axel’s pompous personality had
something do to with the way he was treated, but here at Häringe,
he, Marguerite, Zarah, and Revue King Karl Gerhard enjoyed many
good dinners together, without any consideration of all the public
drama that had taken place in the palace over the centuries.
E L I Z A B E T H T AY L O R
Marguerite Wenner-Gren kom ursprungligen från Texas. Genom
sin syster, den firade stumfilmsstjärnan Gene Gauntier, lärde hon
känna många av dåtidens engelsktalande stjärnor. Paret Wenner-Gren
åt bland annat middag med Charlie Chaplin och umgicks även
mycket tätt med den skandalomsusade prinsen av Wales och
mrs Wallis Simpson. Marguerite ville gärna att andra människor skulle
notera vilka fina vänner de hade, därför ställde hon allt som oftast till
med hejdundrande bjudningar.
En gång var den unga Elizabeth Taylor bjuden på lunch till lägenheten på Laboratoriegatan. Taylor, van vid att folk väntade på henne,
var en och en halv timme försenad. När hon äntligen dök upp och
man satte sig till bords berättade Marguerite om sitt fantastiska slott
utanför stan. Elizabeth förkunnade att det lät alldeles kolossalt trevligt
och föreslog att man istället skulle fortsätta lunchen ute på Häringe.
Vem säger väl emot en filmstjärna? Maten packades raskt ihop
och sällskapet stuvade in sig i tillgängliga bilar (Taylor åkte ensam).
Lunchen drog ut på tiden och Elizabeth stannade över natten, just i
detta rum.
Det var inte första gången man hade cineastiskt besök härute. Redan
innan slottet var i Wenner-Grens ägo var besöken av filmstjärnor
många. Torsten Kreugers bror Ivar hade ägarintressen i SF, vilket
gjorde att han umgicks med både svenska och internationella
skådespelare. När det gällde att imponera på stjärnorna tog han ofta
med dem hit till sin brors slott.
E L I Z A B E T H T AY L O R
Marguerite Wenner-Gren was originally from Texas and through
here sister, the celebrated silent movie star Gene Gauntier, she was
acquainted with many of the biggest English-speaking celebrities of
the time. The Wenner-Grens, for example, had dinner with Charlie
Chaplin and spent a lot of time with the scandal-ridden Edward,
Prince of Wales, and Mrs Wallis Simpson.
Marguerite, who wanted people to notice all of her elegant friends,
often threw spectacular parties. On one occasion a young
Elizabeth Taylor was invited for lunch at the couple’s apartment on
Laboratoriegatan in Stockholm. Ms Taylor, who was accustomed to
people waiting for her, was an hour and a half late. When Liz finally
showed up and sat down with her hostess, Marguerite told her about
the their magnificent palace outside the city. Elizabeth announced
that she thought it sounded incredibly nice and suggested the lunch
continue at Häringe. Who dares to say no to a movie star? The food
was wrapped and the entire lunch party was stowed into all available
cars (Taylor rode on her own). Naturally, the lunch ran late and
Elizabeth stayed the night in this very room.
This was not the first time cinematic visitors were received at the
palace. Even before the palace was in the Wenner-Grens’ possession,
many of the visitors here were movie stars. Torsten Kreuger’s brother,
Ivar, had ownership in the Swedish movie company SF, and he got
to know a number of both Swedish and international actors. He
brought them to his brother’s palace when he wished to make a
special impression.
VIN OCH VÄNNER (VINKÄLLAREN)
Slott och goda viner har mycket ofta en lång, gemensam historia.
Likaså tycker många som bor på slotten om att njuta av de goda
vinerna. Även om Wenner-Gren själv inte var någon stordrinkare
(han föredrog, till skillnad från sin fru, mineralvatten) bjöds det alltid
ymnigt på cocktails, drinkar och vin i parets alla hem.
När Wenner-Gren köpte Häringe från Torsten Kreuger, som satt i
fängelse och därför nödgades acceptera ett veritabelt skambud, ingick
en imponerande vinsamling i köpet.Vinkällaren, som då låg här,
kallades i umgängeskretsen för den Gyldene Freden, eftersom värdet
skulle ha räckt för att köpa den anrika krogen i Gamla Stan.
Torsten Kreuger ska senare ha sagt att han kunde förlåta att
vännerna Wenner-Grens köpt Häringe inklusive hela interiören
för en spottstyver, däremot kunde han aldrig glömma att Axel och
Marguerite bara gav Torstens gamla föräldrar sex dagar på sig att flytta.
Men i sinom tid kan man säga att han fick sin hämnd. Birger Strid,
förvaltaren som efter Axel Wenner-Grens död tömde slottet på allt
av värde nöjde sig inte bara med att avyttra de kvarvarande flaskorna,
han sålde även själva hyllorna inne i vinkällaren.
WINE AND FRIENDS (THE WINE CELLAR)
Palaces and good wines have a long and inseparable history, and the
people who live in palaces are known to dutifully enjoy the good
wines on hand.
Even if Axel Wenner-Gren himself wasn’t much of a drinker
(unlike his wife, Axel preferred mineral water), he always offered an
abundance of cocktails and wine at all of the Wenner-Gren homes.
An impressive collection of wine was included in the deal when the
Wenner-Grens took over Häringe Palace from Torsten Kreuger (who
was imprisoned and forced to accept a veritably disgraceful bid). The
wine cellar here was informally called “Gyllene Freden,” due to the
fact that the total value of all the wines in here at the time would
have been enough to purchase the distinguished restaurant located in
the Old Town of Stockholm.
Torsten Kreuger later stated that he could forgive his friends the
Wenner-Grens for buying Häringe – including all furnishings – for a
paltry sum, but he could never forget that Axel and Marguerite gave
Torsten’s old parents only six days to move out.You could say that
eventually the tides were turned when Birger Strid – the trustee who
emptied the palace of everything of value after Axel Wenner-Gren’s
death – didn’t stop at selling the remaining wares, but even sold off
the wine cellar shelves.
”KLART FLICKAN SKA HA ETT BADRUM”
“BUT OF COURSE THE GIRL SHOULD
H AV E A B A T H R O O M . ”
Vissa slott är som museum. Inget får förändras eller utvecklas.
Allt ska konserveras och bevaras intakt. Så har det aldrig varit på
Häringe. Alla som bott här, från 1200-talet och framåt, har varit
mer eller mindre nyrika. De har inte varit konservativa i sin syn på
Häringe som kulturskatt utan mer betraktat det som ett personligt
hem.Torsten Kreuger byggde en pool och en bowlingbana,
Axel Wenner-Gren en statypark och de gotiska rummen, längre
tillbaka gjorde slottsherrarna och slottsfruarna också lite som de ville.
Some palaces are like a museum where nothing is ever changed or
transformed, where everything is preserved and kept intact. This is
not the case at Häringe. Everyone who has ever lived here from the
13th century onwards could rightfully be considered nouveau riche,
and none of the owners were particularly conservative in their view
of Häringe as a place of cultural heritage. Instead, they each looked at
the palace as their personal home.
När familjen Hartwig köpte slottet 1974 fanns ingenting kvar.
Förvaltare Birger Strid hade tömt Häringe på allt av värde. I tre
månader fick 80 hantverkare arbeta heltid med att renovera och
återställa. Under tiden jagade Olle Hartwig och hans fru efter de
gamla inventarierna.
Torsten Kreuger built a whimsical pool and an innovative bowling
alley, Axel Wenner-Gren erected an eclectic collection of statues and
added the Gothic-style rooms, and further back in the estate’s history,
the respective men and women of the manor generally did just as
they pleased.
Men så fyllde tonårsdottern, Carina Hartwig, år och önskade sig ett
badrum i sann Falcon Crest-anda.Vad gör man då? Jo, medan man
ena dagen köper tillbaka slottets antika tavlor och sagolika gobelänger
kan man andra dagen ringa tillbaks hantverkarna och be dem sätta
in rosa kakel och guldkranar. Ju pastelligare desto bättre. Det passade
dessutom alldeles utmärkt bredvid tösens 1600-tals sovrum.
When the Hartwig family bought the palace in 1974, the estate was
empty. Trustee Birger Strid had emptied Häringe of everything worth
taking after Axel Wenner-Gren’s death. For three months, 80 craftsmen
worked full-time to renovate and rebuild as Olle Hartwig and his
wife tried to chase down the old inventory. When the Hartwigs’
teenage daughter, Carina, wanted a bathroom for her birthday, she
wasn’t looking for an ordinary bathroom, but rather something that
would have been more appropriate in the American TV series Falcon
Crest. The solution? All the while determined to renew the palace’s
former royal glory, the family built a bathroom with pink tiles and
golden faucets, which they thought was perfect next to Carina’s 17th
century bedroom.
CHEF ÖVER MARKSERVICEN
Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna, brukar det
heta. Men Marianne Ljungberg var aldrig överraskad över sin makes
karriär. Redan när de träffades, på en fest under skoltiden, var
Åke Ljungberg en person som visste precis vad han ville. Snart
flyttade det unga, nyförälskade paret in i en etta på nedre botten vid
S:t Eriksplan. Det var bara den första av många flyttar. Efter några år
föddes sonen Johan och, tätt efter, dottern Jenny. Så småningom kom
även Tom, lite på efterkälken.
1987 flyttade familjen till USA. Medan Åke hade ett krävande arbete
som han kunde komma hem och koppla bort ifrån var Marianne,
som hemmafru och husets värdinna, alltid on duty. Som tur var
uppskattade hon utmaningen i att snabbt improvisera fram middagar
för 10 viktiga affärsmän och såg det roliga i att agera bed & breakfast
åt tillresta vänner från Sverige.
Åke och Marianne var ofta inbjudna till överdådiga fester och
representation i världsklass. Till exempel har Marianne Ljungberg
två gånger deltagit vid installationen av USA:s president (Bush den
yngres första och andra period) i Vita huset. Om somrarna bilade hela
familjen Ljungberg i Europa. Men Åke och Marianne valde alltid bort
hotellfrukostarna och åt istället på billigare caféer och coffee shops.
Idag arbetar Marianne inom sin dotters hotellverksamhet. Och
nuförtiden, när Jenny Ljungberg reser med sin mamma, är njutbar
frukost på hotellet obligatoriskt. Det är också därför som frukostarna
på Jennys egna hotell alltid är så generösa och väl tilltagna.
BOSS OVER THE GROUND SERVICE
As the saying goes, “Behind every successful man is a surprised
woman.” But that wasn’t true for Marianne Ljungberg. She was
never surprised by her husband’s success. Already when they met –
at a party when the two were in school – Åke Ljungberg was a man
who knew exactly what he wanted. Soon the young, loved up couple
moved into a ground-floor studio apartment in central Stockholm.
It was the first of many times the couple moved together. After a few
years, Marianne gave birth to their son Johan, daughter Jenny arrived
shortly thereafter, and a little bit later came their son Tom.
In 1987, the family moved to the USA, where Åke had a demanding
job but could relax at home. By contrast, Marianne was always on
duty as housewife and hostess. Luckily she appreciated the challenge
of quickly throwing together a dinner for 10 important businessmen,
and she liked to provide Bed & Breakfast hospitality for friends
visiting from Sweden.
Åke and Marianne were often invited to extravagant and prominent
parties and banquets –Marianne Ljungberg has even attended both
the presidential inaugurations of George Bush Junior in the White
House. Each summer, the entire Ljungberg family travelled together,
touring Europe by car. Åke and Marianne always chose to go for the
cheaper cafés and coffee shops instead of the breakfasts served at hotels.
Today, Marianne works within her daughter’s hotel business. These
days, when Jenny Ljungberg is travelling with her mother, a pleasant
hotel breakfast is mandatory. And breakfast at Jenny’s own hotels is
always very generous and appetizing.
SOUTHERN CROSS OCH
T O R P E D E R I N G E N AV A T H E N I A
Marguerite och Axel ägde dåtidens mest imponerande yacht –
lyxkryssaren Southern Cross. Från för till akter mätte hon 110 meter,
besättningen uppgick till 40 man och ombord fanns en matsal med
plats för 24 gäster. Axel kallade fartyget ”mitt bästa visitkort” och
Wenner-Grens ankrade upp i jordens mest exklusiva hamnar för att
bjuda på fest och glam. Dessutom hade köpet av Southern Cross varit
ett klipp – Axel köpte det av flygmiljonären Howard Hughes 1937 för
under 1 miljon kr, bara en åttondel av tillverkningspriset.
Ombord på sitt skepp skulle Axel uppleva ett av sitt livs stoltaste
ögonblick. Det var den 3 september 1939 som Southern Cross befann
sig i närheten när passagerarfartyget Athenia torpederades av tyskarna.
Vissa hävdar att det var Marguerite som övertalade sin make att vända
tillbaka och rädda så många av de nödsatta som möjligt eftersom hon
en tid innan mött ett spöke på Häringe som berättat vad som skulle
ske. Om detta stämmer låter vi vara osagt, men sanningen är att många,
många fler skulle ha drunknat om inte Southern Cross, navigerad av
den modiga besättningen, hade skyndat till undsättning. Ironiskt nog
tog amerikanerna det som ännu ett bevis för Wenner-Grens samröre
med tyskarna att han alls befunnit sig i närheten. Men under denna
period anklagades Wenner-Gren för nästan vad som helst. Det sades
t.ex. att han i sin kanal på Bahamas lät nazisterna bygga hemliga,
supersnabba ubåtar. Detta trots att kanalen bara var knappt två
meter djup.
SOUTHERN CROSS AND THE
T O R P E D O AT TA C K O N AT H E N I A
Axel and Marguerite Wenner-Gren owned Southern Cross, the
most impressive and luxurious private yacht of its time. The elegant
ship stretched 110 meters from bow to stern, had a crew of 40, and
a dining room that seated 24 guests. The Wenner-Grens travelled
across the oceans and took harbour at the world’s most exclusive
destinations, where they hosted fabulous parties onboard the ship
(which Axel liked to refer to as, “My best business card”). On top
of it all, Southern Cross was a great bargain! Axel bought the ship in
1937 from the aviation millionaire Howard Hughes. Axel paid under
a million Swedish kronor – one-eighth of the production value.
Axel would come to experience one of his proudest moments
onboard his ship. On 3 September 1939, Southern Cross was in close
proximity to the passenger ship Athenia when it was torpedoed
by the Germans. Some say that it was Marguerite – who some
time before had met a ghost at Häringe that told her about the
forthcoming accident – who convinced her husband to turn around
and save as many of the survivors as possible. Whether this is true or
not remains untold, but the reality is that many, many more would
have drowned if Southern Cross, navigated by the brave crew, had
not hastened to the rescue. Ironically, the Americans saw this as
further proof that Axel was working with the Nazis. However, at
the time, Mr Wenner-Gren was accused for almost anything. For
example, it was said that he was helping the Nazis build new, superfast submarines in his canal in the Bahamas – a canal that was only
two meters deep!
CLARENCE CRAFOORD
Professor Clarence Crafoord blev världsberömd för sin tidiga upptäckt om hur man räddar ”blue babies”, barn som fötts utan förmåga
att uppta tillräckligt med syre. Dessutom var han Sveriges första
professor i thorax-kirurgi och helt avgörande för utvecklingen av
tidiga hjärtoperationer. Clarence var en mycket god vän till makarna
Wenner-Gren och besökte dem titt som tätt under sina arbetsresor
till USA. På middagarna berättade han ofta och gärna om sina
legendariska operationer för de imponerade gästerna.
Men lika skarp som dr Crafoord var i sitt arbete, var han förvirrad
privat. En gång berättas det hur han lagt alla värdepapper, pengar och
pass i sin morgonrock som lämnats på stranden medan han tog sig ett
härligt morgondopp. Tyvärr kommer tidvattnet snabbt på Nassau och
snart hade sidenmorgonrocken med innehåll flutit långt ut till havs.
Allt tjänstefolk och alla gäster dök i och lyckades rädda det mesta.
Efter flera veckor hittades en svensk femkronorssedel i sanden flera
kilometer därifrån!
Det var Clarence, på hemligt uppdrag av privatsekreterare
Brita von Heidenstam-Frisk, som upptäckte att Axel Wenner-Gren
hade cancer. Den 10:e oktober 1961 opererade han dammsugarkungen på Röda Korsets Sjukhus i Stockholm. Men trots dr Crafoords
oöverträffade skicklighet fanns inget att göra. Metastaserna hade spritt
sig och den 24:e november avled Axel. Sverige hade förlorat en av
sina stora entreprenörer. Marguerite var ensam.
CLARENCE CRAFOORD
Professor Clarence Crafoord became world famous for his early
discovery of how to save newborns with Blue Baby Syndrome
(a condition where a baby is born lacking the ability to obtain
enough oxygen). Furthermore, he was also the first professor of
Thorax surgery in Sweden and was absolutely crucial in the
development of early heart surgeries.
Clarence was a very dear friend to the Wenner-Grens and he
visited them quiet often during business trips to the USA. During
their dinners, Clarence gladly told guests about his legendary
operations. But as bright as Dr. Crafoord was in his work, he was
equally confused in private. One account tell of how Clarence left
his securities, money, and passport in his robe on the beach while
he went for a refreshing swim in the morning. Unfortunately, the
tide appeared swiftly on Nassau Island in the Bahamas, and soon
Clarence’s silk robe and all its contents were far away in the ocean.
The entire staff and all the guests dove into the water, managing to
rescue most of the items. Still, after several weeks, a Swedish bank
note was found in the sand several kilometres away!
It was Clarence – on a secret assignment given by
Brita von Heidenstam- Frisk – who discovered that Axel Wenner-Gren
had cancer, and on 10 October 1961 he performed surgery on the
king of vacuum cleaners at the Red Cross hospital in Stockholm.
Despite Dr. Crafoord’s unsurpassed skill, there was nothing that
could be done. The metastases had spread and Axel passed away on
24 November. Sweden had lost one of its greatest entrepreneurs and
Marguerite was alone.
SLÄKTEN LÖWEN
Släkten Löwen var länge slottsherrar på Häringe. Från 1769 ända
till 1929, då slottet med mark köptes av Torsten Kreuger.
Generalmajor friherre Fabian Löwen var en av mössornas främste
män och spelade en viktig finanspolitisk roll under 1700-talet. Han
var även 14:e barnet i en syskonskara av 15 och gifte sig rikt med
Sofia Elisabeth Trolle. Tack vare Fabians ekonomiska sinnelag växte
förmögenheten så att man snart hade råd att totalrenovera slottet. Det
hade ju redan när det byggdes hundra år tidigare ansetts omodernt,
trångt och mörkt. Nu blev det ändring på den saken. Fabian Löwen
lät anlägga ett mansardtak och de nyklassicistiska portalerna kom
troligen till på 1770-talet.
Vid Fabian Löwens död övertog yngste sonen, den barnlöse friherren
Otto Johan Löwen, kommandot över Häringe. Här bodde han i 50
år och la ner både all tid och alla finanser på sina gårdar. Det var
förresten han som uppförde en falsk gravkulle hundra meter från
slottet, som en hyllning till Esaias Tegnérs sorgliga kärleksdikt om
Axel och Maria. När baron Otto Johan Löwen gick ur tiden var
närmaste släkting hans sysslings son friherre Erik August Otto Löwen.
Generationer kom och gick som pärlorna på ett halsband. Efter
Erik August Otto var det sedan tur för hans son. Men sonen beslöt
sig för att delvis bryta med det gamla och gav bort slottets äldre
inventarier till Nordiska museet.
T H E L Ö W E N F A M I LY
The Löwen family presided over Häringe from 1769 until 1929,
when the palace and its domain where sold to Torsten Kreuger.
Fabian Löwen, the General-Mayor and Free Lord, was a leader of
the political party Mössorna (The Caps) and was very influential
when it came to fiscal policies of the 18th century. Fabian was the
fourteenth child amongst 15 siblings and married into wealth through
Sofia Elisabeth Trolle. Thanks to Fabian’s good financial sense, the
couple’s wealth grew substantially and soon they could afford to
renovate the entire palace. After all, it had been considered outdated,
cramped, and dark even at the time it was built a hundred years earlier.
That was about to change. Fabian had a mansard roof installed and
the neo-classicist portals were built, probably around 1770.
The childless Free Lord Otto Johan Löwen, Fabian’s youngest son,
took over command of Häringe after his father’s death. Otto lived
here for 50 years and put all his time and money into the estate.
Incidentally, it was he who built a fake grave hill a hundred meters
from the palace, as a tribute to Esaias Tegnér’s sad love poem about
Axel and Maria. When the Baron faded away, his closest relative
was his second cousin’s son, Free Lord Erik August Otto Löwen. Subsequent generations came and went from the palace one after
another until Erik Otto’s son took over and finally decided to
partially break the pattern by donating a portion of the palace’s
older inventory to the Nordic Museum in Stockholm.