docR - espet.se
download 
Report Transcription
R - espet.se
SVEROFs Jubileum 2011 SVEROFs Jubileum 2011 3 Kronologisk Översikt 1500 – 1680 Äldre Indelningsverket 1680 – 1901 Yngre Indelningsverket 1901 – 2010 Värnpliktssystemet 1879 Förordningar för Flottan 1880 Förordningar för Armén 1887 Kungörelse av Oscar II betr antagning, utbildning av samt tjänstgöring för Reservofficersaspiranter 1901 Ny Härordning 1914 Längre befälsutbildning för studenter 1919 Sveriges första reservofficersförening FAR vid P7 stiftas 1924 Svenska Arméns Reservofficersförbund tillkom 1934 Flygvapnets Reservofficersförbund grundas 1945 Armé och Flyg går samman i SAFR –Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund 2001 SAFR och KAROF går samman i SVEROF 2011 SVEROF 10 års-jubileum THE SVEROF JUBILEE BOOK 2011 The origin of the Swedish Reserve Officer dates back some 120 years. The origin of SVEROF goes back 87 years and the present SVEROF setup some 10 years ago. The building blocks of the book are made up of: • Introduction (chiefly by the Swedish Commander in Chief) • Key milestones during the last decade, (present SVEROF) • The National RO-arena • The International RO-arena • Security Political elements (generated by the Jubilee Symposium April 9th 2011 in Stockholm) The SVEROF Board wishes you a pleasant reading! Jan Sjölin Chairman Denna utgåva är ett särtryck till tidningen Reservofficern – nr 10-2011 Red.: Jan Sjölin Idé och formgivning: Idé & Form 1942 HB • Tryck: Andrén & Holm AB ISBN 978-91-633-8551-3 4 innehållsförteckning Inledning Sid Jan Sjölin – Att vara Reservofficer – ett livslångt engagemang ..........................................................................6 Sverker Göranson – Försvarsmakten och Reservofficerarna..............................................................................7 Då – Nu – Framtiden Erik Norberg – Reservofficeren i historiskt perspektiv ......................................................................................9 Jan Sjölin – Historien SVEROF 1924 – ..........................................................................................................11 Evan Hultman – To be a reserve officer; a lifelong US/Swedish commitment...................................................12 Milstolpar SVEROF Lars Ekeman – Reservofficerare i förbandsnedläggningarnas era 1997-2001 ..................................................13 Magnus Ruding – Målet viktigare än detaljerna..............................................................................................16 Torsten Bernström – Perspektiv på reservofficerare .........................................................................................17 Wictor Phalén – Perspektiv på reservofficerare................................................................................................18 Peter Winroth – The past, present and future ..................................................................................................19 Rafael Vilén – Projekt Baltikum ......................................................................................................................20 Lars-Erik Roos & HC Toll – BALTJOLDS: Baltic Junior Officer Leadership Development Seminar ...............22 Björn von Sydow – Svenska reservofficerare i Estland, Lettland och Litauen ..................................................23 Alf Eckerhall – Reservofficerare i österled .......................................................................................................24 Nationella RO-arenan Dennis Gyllensporre – Reservofficeren ur ett FM utvecklingsperspektiv .........................................................26 Mikael Christoffersson Intervjuad av Mats Gyllander – Vilka tankar har Chefen för Luftstridsskolan om Flygvapnets reservofficerare?.....................................................................................................................28 Jörn Holmgren – Framtidens försvar ska bemannas – reservofficerarna är beredda att anta utmaningen!.......30 Björn Grünewald – Reflektioner i min backspegel...........................................................................................32 Roland Ekenberg – Ni behövs!........................................................................................................................35 Marcus Dahl – Ett gott exempel på hantering av reservofficerare! ..................................................................37 Mats Blom – Afghanistan: OMLT och reservofficerare ...................................................................................38 Carl A Karlsson – Ett livslångt engagemang ....................................................................................................41 Carl-Erik Frantzén – Reservofficersföreningen i Skåne – RiS...........................................................................42 Jan Seebass – Reservofficersföreningen Norra Skåne – RNS ...........................................................................45 Ulf F Sjöberg – SVEROF Blekinge ...................................................................................................................46 Lennart Steen – Reservofficerssällskapet i Göteborg – ROSIG ........................................................................47 Bengt Assarsson – Reservofficerssällskapet i Östergötland – ROSÖ................................................................48 Göran Lönnqvist – Reservofficerssällskapet i Stockholm – ROSIS ..................................................................50 Jan Burell – Reservofficerssällskapet i Västmanland – RiV..............................................................................53 Micael Appelblad – Reservofficerssällskapet i Västerbotten – ROSIV .............................................................55 Stig Gåhlin – Reservofficerssällskapet i Norrbotten – ROSIN .........................................................................56 Internationella RO-arenan Birger Kjer Hansen – Fremsyn, Styrke og Vilje ................................................................................................58 Sigurd Hellstrøm – Norska RO-perspektiv......................................................................................................61 Mika Hannula – Finnish Defense Policy and Doctrine ....................................................................................62 Jon Erling Tenvik – Greetings from the CIOR President..................................................................................64 Kuno Peek – Estonian Reserve Officers’ Association – EROK.........................................................................65 John del Monte – South Africa Reserve Force Tribute to SVEROF .................................................................67 David Forsman – Sverige och CIOR................................................................................................................68 Juris Maklakovs – Perspectives from a former CHOD (”ÖB”) ......................................................................69 Benita Feldmane – The Latvian association of reserve officers – LRVA ...........................................................70 Säkerhetspolitiska fragment Nadeem Riyaz – Pakistan today ......................................................................................................................71 Adam Hałaciński – Poland and Sweden: together for Europe ..........................................................................72 Peter Johnson – KATYN – en polsk tragedi med reservofficersförtecken........................................................73 Răduţa Matache – Security challenges in Romania’s region...............................................................................75 Efterskrift Johan Adophson – Reservofficer i framtiden ...................................................................................................78 5 inledning Att vara Reservofficer – ett livslångt engagemang Jan Sjölin, major och ordförande i SVEROF D Drygt 120 år firar institutionen ”den svenska RESERVOFFICEREN” i sig. Knappt 90 år till SVEROF:s rötter och 10 år i sin nuvarande utformning, det ger nog en gedigen plattform av trovärdighet kring begreppet ”tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten”. Det är just denna kategori som Riksdagen ”beställt” som ett av huvudbenen i den framtida personalförsörjningen. SVEROF:s styrelse har önskat att stanna upp ett tag och reflektera i form av Jubileumsfirandet under april 2011. Här står inte minst Jubileumssymposiet 9 april och Jubileumsboken i centrum. Boken försöker att under rubrikerna: • Inledning (från ÖB) • Då – Nu – Framtiden • Milstolpar • Nationella RO-arenan • Internationella RO-arenan • Säkerhetspolitiska fragment att skapa en bild av RESERVOFFICERENS värld 2011! beskriver en smått otrolig RO-karriär med start under WW 2 , Kalla Kriget och positionen som Generalmajor, CIOR President, (förutom en imponerande civil karriär). Still going strong! Milstolpar SVEROF har ett stort antal författare, alla nyckelpersoner kring viktiga aktiviteter under det gångna decenniet. Nationella RO-arenan ger en bild av RESERVOFFICERENS roll i dagens Försvarsmakt. Författarna kommer dels från Försvarsmakten, dels våra egna led, inte minst nyckelfaktorn: Lokalavdelningarna. Internationella RO-arenan. Här har våra författare bakgrunden från Norden (och dess urstarka nordiska RO-samarbete sedan 80 år). Vidare från Baltikum och Polen. De mer globala perspektiven bjuder Sydafrika och CIOR på. (CIOR står för Interallied Federation of Reserve Officers med 1,3 miljoner medlemmar från NATO & PfP-länderna.) Säkerhetspolitiska fragment. Här är volymen av författarna Sverige – Ambassadörerna från ett antal nyckelnationer. Ett tydligt spår är Polen och KATYN, en polsk RO-tragedi. Ett helt nytt namn är nog diplomaten Konstantin Karadja, 50/50 svensk – rumän, som under WW 2 räddade drygt 50 000 judar ur Tyskland. De säkerhetspolitiska fragmenten har sin bas i Jubileumssymposiet 9 april. Till sist några ord om ”kittet” att vara reservofficer. Efter att vi inom Styrelsen funderat en del, så blev en konklusion: ENGAGEMANGET = viljan och beredskapen att ställa upp med såväl militär som civil kompetens. ” The reserve officer – Twice a citizen” W. Churchill Inledningen har ÖB, Sverker Göranson, som skribent. Då – Nu – Framtiden har en tydlig historisk del, ända från början, mer än 120 år sedan. Här konstaterar Erik Norberg att i slutet av WW 1 så gick det 5 RO på 1 YO i de tyska linjeregementena, kanske inte bara numerär förtätning utan även kompetensmässig förstärkning. Evan Hultman, med tydliga rötter i Sverige, 6 GOD LÄSNING önskar SVEROF:s STYRELSE genom Jan Sjölin PS: Med hänsyn till nuläget kan nog ”Per aspera ad astra”, (genom svårigheterna mot stjärnorna), fungera väl! Förnyelse & Tradition är SVEROFs ledord. Försvarsmakten och Reservofficerarna FOTO: FÖRSVARETS BILDBYRÅ inledning D Det finns alltid anledning att uppmärksamma våra reservofficerare. Just i år är det tioårsjubileum, men samtidigt 87 år sedan SVEROF bildades eller 124 år sedan själva reservofficersinstitutionen skapades. Reservofficerarna har varit – och förblir – viktiga för Försvarsmakten. När vi nu successivt bygger insatsorganisation 2014 behövs reservofficerare med rätt kompetens. Insatsorganisationen bygger även i framtiden på en kombination av kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater, även om både omfattning och tyngdpunkt är annorlunda jämfört med tidigare. Reservofficerarna kommer även i fortsättningen vara den ledningsresurs som gör det möjligt att sätta upp insatsförband utöver kontinuerligt anställd personal. Detta ställer naturligtvis krav på både dig som enskild reservofficer och Försvarsmakten. Reservofficerare har möjligheten och förmågan att verka i två världar, dels i det civila arbetslivet, dels i Försvarsmakten. Ni får kunskaper och insikter som ni kan förmedla till er bekantskapskrets och arbetskamrater i vardagen. Ni reservofficerare är viktiga ambassadörer för oss. Försvarsmakten genomför den största förändringen på drygt 100 år. Värnplikten är vilande och vi skapar i stället ett insatsberett försvar baserat på frivillighet. Förändringen är i sig driven av två faktorer: Omvärldsutvecklingen och kravet på en effektiv organisation. Ett och samma försvar ska verka i insatser både hemma, i närområdet men också längre bort i svåra miljöer utanför Sveriges gränser. Men det är bara början på en lång omvandlingsprocess. När vi nu skapar ett insatsberett försvar krävs det också fortlöpande investeringar. Med dagens ekonomiska förutsättningar ser det inte ut att räcka till för åren efter 2014. Vi ska skapa en försvarsmakt som klarar våra internationella åtaganden och kraven på nationell förmåga ÖB general Sverker Göranson både idag och imorgon. På lång sikt, det vill säga bortom 2014, vilken är den period som riksdag och regering inte tagit ställning till, ser vi att den insatsorganisation vi nu bygger kommer att kräva ekonomiska tillskott för att förmågan ska kunna behållas. I dag har vi i Försvarsmakten ordning på ekonomin. Men för att skapa balans mellan denna ekonomi och den tillgänglighet som våra politiker beställt krävs det att resurser frigörs på både kort och lång sikt. Resursbrist har varit den främsta anledningen till att den grundläggande reservofficersutbildningen legat nere de senaste sex åren. Något som lett till att antalet yngre reservofficerare är lägre än på länge. Försvarsmakten har en historik där vi inte har haft möjligheten att utbilda reservofficerare på ett adekvat sätt, men nu lyfter vi fram frågorna på ett bättre sätt än tidigare. Vi kommer därför att påbörja utbildning av nya reservofficerare redan under 2011. Huvuddelen av de anställda gruppbefälen, soldaterna och sjömännen kommer - när systemet är fullt utbyggt - att vara tidvis tjänstgörande i den nya insatsorganisationen. Med regelbundna intervaller kommer de att vara borta från sina ordinarie arbeten för tjänstgöring i Försvarsmakten. Detta är ett system som alla ni reservare känner 7 inledning igen, eftersom det funnits inom reservofficerskåren sedan 124 år tillbaka. Samverkan mellan den civila arbetsgivaren och Försvarsmakten är central för att växeltjänstgöringen ska fungera. Det är en stor omställning för Försvarsmakten att aktivt gå ut och rekrytera gruppbefäl, soldater och sjömän där de flesta av dessa ska tjänstgöra några år hos oss. Utmaningen för oss ligger i att skriva kontrakt om flera års tjänstgöring med soldater som samtidigt har en civil anställning, men med hänsyn till att det är svårt att förutse Försvarsmaktens framtida uppgifter. Men även här är ni i reservofficerskåren viktiga ambassadörer, på samma sätt som de frivilliga försvarsorganisationerna med sitt engagemang och sin kunskapsbank skapar ett brett intresse för Försvarsmakten. Vårt mål är att bli en av de mest attraktiva arbetsgivarna i Sverige. Detta kräver ledarskap och samtidigt tydlighet, såsom kring frågan om internationell arbetsskyldighet, vilket också skapar utmaningar. Beslutet kring internationell arbetsskyldighet var nödvändigt för att kunna leverera det statsmakterna beställt. Därför är det särskilt glädjande att ni är fem tusen reservofficerare som har valt att tacka ja till att arbeta utanför Sveriges gränser om så behövs. Vi väntar nu på att riksdag och regering senare under året fattar beslut om lagar och förordningar när det gäller vår framtida personalförsörjning. IO14 (InsatsOrganisation) beräknas vara fullt genomförd 2019 med personal som rekryte- 8 rats och utbildats i det nya systemet. Enkelt kan det sammanfattas med en väl fungerande flexibilitet i förhållande till Försvarsmaktens förändrade uppgifter och den förväntade ökade internationella verksamheten. Jag inser att dialogen aldrig får tystna om vi ska kunna attrahera och behålla morgondagens reservofficerare. Bra arbetsklimat och ett gott samarbete är liktydigt med personligt engagemang och dialog från såväl Försvarsmakten som dig som enskild reservofficerare. Dessutom krävs ett nära samarbete med civila arbetsgivare för att kunna utveckla det nya försvaret. Ett modernt ledarskap som värnar och utvecklar våra nya medarbetare – kvinnor och män som blir en spegelbild av vårt samhälle. Sverker Göranson General och soldat då - nu -framtiden Reservofficeren i historiskt perspektiv Ö Östersjöområdet var på 1880-talet ingen idyll. Medan Krimkriget fortfarande var aktuellt, inträdde en skärpning i konflikten i Afghanistan. Det ryska trycket ökade och England valde att möta hotet i det gemensamma intresseområdet med rustningar. Under en tid räknade man allmänt med krig. Fårösund befästes och för ovanlighetens skull rustade flottan en eskader redan under vårmånaderna. Vid tiden för 1880 utgjordes stommen i den svenska armén fortfarande av arvet från Karl XI:s indelningsverk, 20 000 indelta knektar och 3 000 indelta ryttare. Till dessa kom knappt 7 000 värvade soldater, huvudsakligen vid specialtruppslagen, och 30 000 beväringar, som uttagits till viss värnplikt i enlighet med 1812 års beslut och som var avsedda som reserv för den indelta armén. Men indelningsverket hade vid denna tid överlevt sig självt. Övningstiden var kort, skjutövningarna obetydliga, och arméns krigsförband saknade offensivkraft. Det stod för många klart att en omläggning var nödvändig, att indelningsverket måste ge vika för en modern värnpliktsarmé med längre övningstid och ledd av välutbildade professionella officerare. Det i riksdagen starka lantmannapartiet var inte ovilligt till en reform, men värnpliktsfrågan kopplades till kravet på avskrivning av de för bönderna betungande grundskatterna. En förutsättning för utbyggnad av värnpliktssystemet var att befälsbehovet kunde tillgodoses. Även flottan stod inför nödvändiga förbättringar, dikterade av kravet på ånga och pansar. Det var också här som det första steget togs. ”För att bereda flottan erforderligt reservbefäl för krigstillfällen och större rustningar ...”, hette det i Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 juli 1887, ”antagas för varje år tio reservofficersaspiranter för att bibringas sådan militärisk utbildning, som för deras användning i flottans tjänst prövas nödig.” Detta blev utgångspunkten för den svenska reservofficersinstitutionen. Det är lätt att peka på hur den tekniska utvecklingen hade lett till krav på vidgad rekrytering. Men parallellt med denna linje löpte en annan och det var uppbyggnaden av frivilligförsvaret. Den politiska oron drev fram försvarsvänliga stämningar som kom att manifesteras i en folkrörelse, skarpskytterörelsen. Välkända personer som August Blanche, Sven Adolf Hedlund och Viktor Rydberg Erik Norberg tillhörde förgrundsgestalterna. Som mest räknade rörelsen över 40 000 medlemmar. Här förenade sig således de krav som den tekniska utvecklingen hade gjort ofrånkomliga med en allmänt försvarsvillig atmosfär. 1890 bildades ”Allmänna försvarsföreningen” och försvarsviljan hade fått ett betydelsefullt forum. Särskilt starkt slog försvarsintresset rot inom akademiska kretsar. I maj 1890 överlämnades en petition från Uppsala universitet till Kungl. Maj:t om undervisning i ”vårt försvar och om de fordringar, som nutidens krig och krigskonst ställer på detsamma”. Petitionen remitterades så småningom till generalstaben, där dess chef generalmajoren Axel Rappe med entusiasm förklarade, att förslaget utgjorde ett glädjande bevis på intresset för fosterlandets försvar. Axel Rappe hade själv avlagt kansliexamen vid Uppsala universitet. Också de akademiska institutionerna tillstyrkte förslaget och föreläsningar i ämnet krigshistoria inleddes vid universitetet, delvis med hjälp av medel som skaffades på privat väg. Från statsmakternas sida förelåg nu ett starkt intresse av att ta vara på det växande försvarsintresset. Här smälte de olika intressena i hög grad samman, försvarsviljan å ena sidan och behovet att utöka rekryteringen av befäl i samband med värnpliktsreformen å den andra. En reserv av befäl hade redan tidigare funnits inom armén, men den hade utgjorts av officerare som av olika anledningar lämnat aktiv tjänst. Tanken på en lösning påminnande om den som flottan genomfört 1887 växte sig stark. För att kunna rekrytera den försvarsintresserade akademiska ungdomen skulle befälskåren utökas till att omfatta även en kategori med något begränsad utbildning och kortare tjänstgöring. Dessa skulle redan vid rekryteringen inträda i reserven. Och så fastställdes i december 1891 att officersvolontär som fått underofficersutbildning, deltagit i vapenövningar och avlagt examen som reservofficer kunde få inträde i reserven med rang av underlöjtnant. Året därpå, 1892, fastställdes en ny härordning. Som aktiv pådrivare finner vi åter Axel Rappe, denna gång i rollen som krigsminister. Nu kunde man räkna med en reservofficersor- 9 då - nu - framtiden ganisation som skulle täcka befälsbehovet vid mobilisering. Målet var att 56 reservofficerare varje år skulle utexamineras för att officersplatserna vid de mobiliserade förbanden skulle kunna fyllas. Men förhoppningarna kunde inte infrias. Första året utexaminerades fem personer och under en följd av år var deltagandet klent. Så länge institutionen skulle bygga på frivillig grund var det enligt Rappe nödvändigt med en ordentlig ekonomisk ersättning som kompensation. 1901 års härordning innebar det slutgiltiga genombrottet för värnplikten. Indelningsverket försattes på omedelbar avskrivning, och behovet av reservofficerare ökade väsentligt. För att öka rekryteringen minskades fordringarna på de teoretiska förkunskaperna. Vid krigsskolan organiserades för reservofficerare kurser omfattande tre månader, och från 1903 bedrevs officerskurs och reservofficerskurs parallellt. De nya utbildningskraven var avsedda att öka intresset för reservofficersutbildningen, men det blev nyväckta patriotiska känslor som satte fart på rekryteringen. Den svensk-norska politiska krisen kulminerade med unionsupplösningen 1905. Känslorna var starka på båda sidor, och ett krig de båda länderna emellan hade inte förefallit osannolikt. Efter den nya härordningen räknade man med ett årligt behov av 150 reservofficerare. 1904 hade 54 utexaminerats, 1905 113 och 1907 hela 176 nya reservofficerare. Men under den stabilare period som sedan följde minskade antalet drastiskt, och året före det första världskrigets utbrott var man nere i 1904 års siffror. Efter ett antal års politiska strider om framförallt en utökning av övningstiden för de värnpliktiga blev motsättningarna akuta med borggårdskris och regeringsombildning som följd. Liksom 1890 engagerade sig studenterna för en ökad militär utbildning. Genom den nya härordningen som fastställdes 1914 utsträcktes övningstiden för studenter och likställda till 485 dagar. Reservofficerarnas utbildningstid var endast fyra månader längre, vilket motsvarade officerskursen på Karlberg. Klyftan mellan värnplikt för studenten och utbildning till reservofficer hade minskat. Under det första världskriget blev reservofficerens roll helt accepterad. Genom mobiliseringen i augusti 1914 inkallades ett stort antal reservofficerare, gjorde tjänst vid regementenas övningsplatser eller vid de förband som förflyttats till gränserna. Det visade sig snart att avgångarna bland befälet var större än man räknat med, och att den nya försvarsordningen resulterade i att man måste tänja organisationen till det yttersta. Medan man tidigare räknat med att reservbefälet skulle få tjänstgöra uteslutande vid depåförband eller landstormstrupper kom det att visa sig att de allt oftare måste tas i anspråk för att fylla luckor även i den aktiva kadern vid linjeförbanden. 10 Här visade sig värdet av den nya rekryteringsformen genom att man kunde dra fördel av de erfarenheter och yrkeskunskaper som många av reservofficerarna förde med sig. Samtidigt ökade prestigen i den nya utbildningen. Tillsamman med en målriktad informationskampanj ledde detta till nya höjder i rekryteringen. Antalet utexaminerade låg under krigets senare år på mellan 250 och 300 personer årligen. Den svenska utvecklingen ägde naturligtvis inte rum isolerat. I det land där Axel Rappe hämtat sina krigserfarenheter, Frankrike, hade systemet reformerats i början av 1900-talet, och i Tyskland hade institutionen gamla anor. Vid den omfattande mobiliseringen vid krigets början bekläddes de flesta officersbefattningar i dessa länder av reservofficerare. I ett tyskt linjeregemente med 51 plutonchefsbefattningar var i medeltal 15 aktiva officerare, 20 reservofficerare och de återstående s.k. officersställföreträdare, en kategori som avlagt reservofficersexamen men inte blivit befordrade till officerare. I Frankrike var proportionerna likartade. Förlusterna särskilt i krigets början ledde till att reservofficerare fick överta såväl kompanisom bataljonschefsbefattningar vid både linje- och reservförband. Nyuppsättningen av förband i alla krigförande länder gav liknande resultat. I hög grad gällde detta England och USA, vars arméer så gott som helt nyskapades under kriget. Man har beräknat att antalet officerare i tyska armén under första världskriget skall ha uppgått till 46 000 personer. Motsvarande antal reservofficerare var 226 000, 5 RO per YO. Tydligare än på detta sätt kan knappast reservofficersinstitutionens betydelse framgå i ett krigförande land. I samma omfattning kan vi uppskatta framsyntheten i de svenska organisationsplanerna från 1800-talets sista decennier. Under det andra världskrigets beredskap finner vi samma mönster som under det första världskriget. Ett kraftigt ökande antal utexaminerade och stor efterfrågan på dem i takt med att organisationen byggdes ut med de s.k. fördubblingsregementena. Efter kriget har gjorts gällande att reservofficerarnas kortare utbildning gjorde sig påmind som en brist i jämförelse med statofficerarna. I den utsträckning detta stämmer måste det ses som en nödvändig eftergift för det annorlunda rekryterings- och utbildningssystemet. De moment vi kan lyfta fram som utgångspunkter för reservofficersinstitutionen är lätt urskiljbara: det allmänpolitiska läget under 1800talets avslutande del, de försvarsvänliga stämningarna samt en teknisk utveckling som reste krav på en omfattande militär organisation med ett ökat befälsbehov. ■ Erik Norberg F. d. Krigsarkivarie då - nu - framtiden Historien SVEROF 1924– D Den eminenta skriften ”RESERVOFFICEREN 100 ÅR; 1987” innehåller ett omfattande kapitel om den långa historien. Detta författades redan då av Erik Norberg och vi har hans något förkortade och omarbetade historia i vår bok; Du har ju precis läst den. Som vanligt när den tidigare Krigsarkivarien Erik varit i farten: lättläst, faktariktigt och givande. RESERVOFFICEREN 100 ÅR har ett kapitel om ”Utvecklingen i Sverige och Internationellt” av Professorn Gösta Lindhagen, som ger en bra bild av tiden från 1920 samt framåt. Jag saxar: ”Våra reservofficersorganisationer på riksnivå bildades från mitten av 1920-talet fram till början av 1930-talet: Arméförbundet 1924, Kustartilleriet 1929, Flygvapnet 1934 och Flottan 1935. Armé- och flygförbunden slogs samman 1945. Reservofficersförbundet bildades 1927 och gick 1972 upp i SAFR. Till icke ringa del kan man förklara att organisationerna bildades vid denna tid som en reaktion mot den mycket starka nedrustningen av det svenska försvaret efter första världskriget, konfirmerad i 1925 års försvarsbeslut, men också baserad på de erfarenheter reservofficerare gjorde under långa inkallelser under krigsåren. (Första världskriget.) Lokala föreningar för vissa personalgrupper i reserven fanns långt tidigare….bildades 1885. De nuvarande Lokalavdelningarna började växa fram på 1920-talet. Redan tidigt hade man behov av samarbetsorgan och 1943 bildades centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden som ett sammanhållande organ på det kamratliga och informativa planet och 1953 bildades reservbefälsförbundens nämnd för gemensamma fackliga frågor. Sedan de fackliga frågorna fått ökad betydelse genom att huvudorganisationerna fått förhandlingsrätt för de statsanställda träffade SAFR år 1963 ett samarbetsavtal med SACO – nu SACO/SR. Efter förhandlingar mellan KAROF, SAFR och SFRO bildades Reservofficerarnas Centralorganisation, RC, 1966. RC övertog SAFR:s Förste ordföranden översten i Kungl Väg & Vattenbyggnadskåren, majoren i Fortifikationens reserv Ernst Lindh. Grundaren kapten Pallin hade avgått 1925. medlemskap i SACO. De tre förbunden i RC har haft olika uppfattning om hur omfattande RC:s verksamhet skulle vara. Denna har emellertid successivt fått ökad betydelse och omfattning. Ett stort steg togs 1978 då RC från SAFR övertog dels ansvaret för kansliet, dels SAFR:s tidning Reservbefäl, dels namnändrades till Reservofficerarnas Centralförbund. Senare har ytterligare steg tagits mot ökat samarbete, bland annat manifesterat genom ytterligare ett namnbyte 1982 till Sveriges Reservofficersförbund, SROF.” Slut från Gösta Lindhagen och 100-årsskriften. Låt oss följa spåren fram till våra dagar. Först det fackliga: då SVEROF & SFRO ju kom att ”upphöra” som frivilliga försvarsorganisationer, utan att ersättas med annan ”identitet” från uppdragsgivaren FM, så kom det fackliga benet – SROF – att bli den formella plattformen i bland annat myndighetskontakter. Namnbytet för SROF 2010 till RESERVOFFICERARNA var mer än en symbolfråga. Vad gäller dagens SVEROF så togs steget in i den senaste strukturen 2000/01 då samgåendet SAFR & KAROF blev verklighet. KAROF hade funderat rejält på sin framtid, då man nått en underkritisk storlek. Alla de olika förhandlingarna dåtida slutade i samgåendet med SAFR till det nya: SVEROF. Oaktat numerären, så kom de ledande KAROF-människorna att snabbt bekläda många ledande positioner inom SVEROF/SROF-systemet. En universell trend sedan mitten av 2000talet är det allt närmare samarbetet mellan SVEROF & SFRO å ena sidan samt (SFRO) RESERVOFFICERARNA å andra sidan. Personunionen är betydande. ■ Jan Sjölin Ordförande SVEROF 11 då - nu - framtiden To be a reserve officer; a lifelong US/Swedish commitment Evan Hultman, Major General (ret.) A As the President of CIOR for life I am honored to respond to your gracious request for a brief biographical summary. I am most proud of my Swedish ancestry. My paternal grandfather, Anderson, and his young wife from the woods north of Smålandsstenar, immigrated in the early 1870’s to a primitive Swedish community named Munterville in the newly formed state of Iowa, USA. A famine in Sweden was the Raison d'être for the move. Blacksmith Augustinus, a proud Swede, changed his name to Hultman, “man” from “hult”. This he explained to his first grandson, Evan. I grew up in Hultman's blacksmith shop and entered the military serving as a private during the second world war upon graduation from high school with scholarship, athletic and leadership honors; first selection to schools Graduate Hall of Fame. I served 3,5 years in World War II through the ranks from infantry private to battalion commander. Honor graduate in his Infantry Officer Candidate class serving as a company and battalion commander in the Pacific with the 24th division. After the war I graduated from University of Iowa, and with distinction from law school. In the “Reservist” tradition as “twice the citizen” (as Sir Winston Churchill named the patriot military reservist) I served 43 years including the commanding general of four general officer commands, as well as a distinguished lawyer and public servant. I served as the president of the U.S. Federal Bar Association, Army Reserve Commanders Association and Reserve Officers Association. In private life, twice elected Attorney General of this state and nominated by three presidents of the U.S. as the United States and con- 12 firmed on all occasions by the U.S. Senate. Among the many highlights of my CIOR career was being named the “Honorary President of CIOR” during the summer congress in Sofia, Bulgaria - only the second officer to receive the “Spirit of CIOR” award, in the 63 year history of CIOR. But I am most proud as president of CIOR in the early 1990’s, to have played a part in Sweden’s & SVEROF´s successes. During my term as President of CIOR, the matter of Sweden joining CIOR transpired. I well remember the great Swedish Navy Officer, Sten-Ingvar Nilsson, who was the contact person from the side of the Swedish Reserve Officers. I travelled to Sweden to meet with the Swedish CiC, the MoD and your Federations. Sten-Ingvar was about as an observer in CIOR on a number of occasions and both of us could see Sweden as an associated member at the CIOR Berlin Summer Congress year 2000. Among other Swedes I well recall from CIOR would be Torsten Bernstrom, Army and the present, Jan Sjolin, Air Force. I am well aware of the financial constraints you have been under, but I can just encourage you into being loyal members with a good quality presence of sufficient volume. The potentially very rich reward from CIOR is in direct proportion to your investment. To me it is a great thing to be able to be present and take part in the SVEROF JUBILEE! I wish SVEROF all the best for the future! ■ Evan Hultman Soldier from WW2, the Cold War & CIOR Chairman with Swedish ”Roots” milstolpar Reservofficerare i förbandsnedläggningarnas era 1997-2001 B Bara någon dag efter det att jag börjat som generalsekreterare, 1977, ringde reservofficershandläggaren på A 9 i Kristinehamn. Hon ville veta min syn på det nya reservofficersavtalet. Jag minns inte mycket från samtalet om avtalet men däremot minns jag hur uppgiven hon lät. Ett stort antal av Försvarsmaktens förband och skolor hade lagts ner i försvarsbeslut 1996 och det här var hösten 1997 – genomförandeåret. Då totalt nio av armens regementen lades ner, däribland A1 i Linköping. Hon berättade, att på ett bräde hade det förts över 400 reservofficerare från A1 till A 9 i Kristinehamn. Hon hade plötsligt fått ansvaret för mer än dubbelt så många reservofficerare som tidigare. Hon saknade administrativa resurser men också riktlinjer för hur alla dessa skulle hanteras när deras krigsförband avvecklades och det i praktiken saknades relevanta krigsuppgifter. Det var en helt annan verklighet än den jag mött som militär sakkunnig på Försvarsdepartementets internationella enhet. Där hade verkligheten varit kriget i Bosnien och andra FN-opera tioner som Sverige och Försvarsmakten deltog i. Utveckling och nya uppgifter. Nu handlade det om reservofficerare och att företräda deras intressen i en tid då invasionsförsvaret avvecklades och då det i allra högsta grad fanns en villrådighet kring vilka uppgifter Försvarsmakten skulle ha i framtiden. Samtalet på telefon fick mig att i ett slag inse hur alarmerande situationen var. Det var inte tänkt särskilt mycket i Försvarsmaktens högkvarter om hur man skulle handskas med detta stora humankapital. Misstagen som gjordes var stora och i flera avseende irreparabla. Mina egna erfarenheter som krigsbataljonschef av reservofficerssystemet var enbart positiva. Rätt använda och motiverade presterade reservofficerare många Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare SVEROF (SAFR) & SROF gånger mer än sina ”aktiva” kollegor. Mycket av den kraft jag lade ner under min tid som generalsekreterare kom därför att handla om att övertyga både politiker, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten om betydelsen av att utforma ett nytt reservofficerssystem som var bättre anpassat till framtida krav. Redan vid den här tiden fanns en insikt om behovet av att kunna deltaga i internationella fredsoperationer. Nytt reservofficerssystem Min första tid som generalsekreterare bestod av ständigt ringande telefoner och e-post med frågor om det nya avtalet och vad som skulle hända när förbandet lades ner. Efterhand uppstod en insikt att reservofficerarna själva på ett genomtänkt sätt borde skaffa sig ett förhållningssätt till den verklighet som uppstod efter 1996 års försvarsbeslut. Det gällde att påverka utvecklingen. Ett avstamp var SAFR:s förbundsmöte i maj 1998 då Mattias Wigardt avgick som ordförande i SAFR (Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund) och SROF (Sveriges Reservofficersförbund) och efterträddes som SROF-ordförande av Michael Zell. Michael Zell blev den som tog över den process som redan inletts av Mattias med informella diskussioner om hur reservofficerarna skulle förhålla sig till de i många fall negativa budskap som kom från Försvarsmakten. Ett värdefullt ställningstagande gjorde försvarsminister Björn von Sydow som talade över reservofficersfrågan på förbundsmötet i maj. Där klargjorde han tydligt sin syn och behovet av reservofficerare i framtiden. Vilken betydelse detta 13 milstolpar hade i praktiken är naturligtvis svårt att avgöra. Jag kan i alla fall konstatera att Försvarsdepartementets handläggare under alla kontakter som förbundet hade visade en stor respekt för framidsfrågorna och även lyssnade. Själv blev jag också inspirerad på det sätt som han talade om framtiden. Den 4 november 1999 tillsatte regeringen en utredning som benämndes Försvarsmaktens Personalförsörjning. I direktiv framgick bland annat ”vikten av att Försvarsmakten vidtog åtgärder som bland annat avsåg ökad yrkesväxling, ökad användning av reservofficerare i grundorganisationen”. I direktiven uppmärksammades också utredaren på att ”Sveriges Reservofficersförbund i en skrivelse den 4 juli 1999 lämnat sin syn på Försvarsmaktens underlag i fråga om reservofficerarnas utnyttjande i den framtida försvarsmaktsorganisationen”. Redan långt tidigare hade förbundet inlett ett aktivt påverkansarbete. Dels handlade det om att undvika en förhastad avveckling av reservofficerare, dels att aktivt påverka utformningen av ett nytt system. En förgrundsgestalt framförallt när det gällde det nya systemet var Michael Zell. Michael var en fantastisk ordförande och ledare och gjorde en stor insats för att påverka frågorna. Någon som också deltog engagerat och aktivt i arbetet var P A Emilsson, förbundsordförande i Flottans reservofficersförbund. Relativt snart insåg vi betydelsen av att det i högkvarteret saknades någon tillräckligt högt upp som kunde ta sig an reservofficersfrågorna och anlägga ett helhetsperspektiv. Själv upplevde jag många gånger hur olika frågor som rörde reservofficerare handlades på olika avdelningar med skiftande resultat och ibland resulterade i att inget hände alls. Tills slut fick vi ändring till stånd. Om jag minns rätt så var det i början av 1999 som Michael Zell tog bladet från munnen vid ett möte som vi hade med Owe Wiktorin och hans medarbetare. Mötet inleddes med ett försiktigt informationsutbyte. De synpunkter som jag själv lade fram bemöttes med förklaringar att saker och ting tog tid men att det inte var bortglömt. Efter ett tag förklarade Michael att vi ansåg att det överhuvudtaget inte fungerade. Vilket också var en kritik av Jan Warren som tidigare av ÖB utsetts till att hålla samman reservofficersfrågorna. Jag kommer väl ihåg meningsutbytet mellan ÖB och Michael Zell och hur till slut Owe Wiktorin, irriterad och arg slog näven i bordet och förklarade att reservofficersfrågorna i fortsättning skulle prioriteternas. Så kom också att ske. Jan Warren gjorde ett utomordentligt arbete och var smidig att samarbeta med. I min roll märktes en helt annan tydlighet och ambition och att det 14 också fanns ett samlat perspektiv när väl Jan Warren lade ner kraft i arbetet. Vi fick också en samtalspartner vilket ledde till att det fanns en relativt enig syn mellan oss och Försvarsmakten på hur framtiden skulle utformas och vilken rekryteringsnivå som skulle upprätthållas. Det blev med andra ord ett allt bättre samarbete. Men åter till hur reservofficerarna skulle möta framtiden. Redan på hösten 1998 inbjöd vi ÖB Owe Wiktorin till ett möte på Stadshypotek där Michael var VD. Vid mötet diskuterades framtidsfrågorna. Jag själv föredrog ett underlag med ett antal tankar som väckte en del reaktioner, mestadels positiva. Det handlade bland annat om att i större omfattning använda reservofficerare i hemvärnet och samtidigt genomföra en kvalitetshöjning av förbanden. En sorts förebild som vi diskuterade var systemet med National Guard i USA. Det återstod emellertid en lång process med möten och diskussioner innan förbundet satte ner foten och kunde presentera en mer genomtänkt syn på ett framtida reservofficerssystem. Denna presenterades i en skrivelse till regeringen den 4 juli 1999. Regeringen överlämnade alltsammans till utredaren i Personalförsörjningsutredningen, Peder Törnvall. I den färdiga utredningen återfanns stora delar av de tankar som vi presenterade i skrivelsen. Dessa återfanns sedermera också i Regeringens proposition: Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (2001/02:10) I korthet ansåg vi att flottans system med ”fänriks år” borde gälla för alla reservofficerare. Det innebär att den nyutexaminerade reservofficeren tjänstgör ett år i grundorganisationen direkt efter reservofficersexamen. I förbundets skrivelse fanns även ett förslag till en förändrad reservofficersutbildning som skulle vara treårig och som inkluderade ett års värnplikt. Det innehöll också förslag om ökad användning av reservofficerare i utbildningsarbetet i grundorganisationen och i den så kallade insatsorganisationen. Detta för att kunna bemästra problemet med ålderspyramiden. Förslag fanns också om att utnyttja reservofficerens civila kompetens längre fram i karriären. Det vill säga grundtanken var en avsevärt mer flexibel syn på utnyttjande av reservofficerare som utgick från insikten att framtida internationella insatser med halvårs tjänstgöring, som sannolikt skulle kräva en större tillgång på officerare, särskilt yngre. Likaså insikten att den alltmer komplexa konfliktmiljön i framtiden skulle komma att kräva en mycket större kompetensbredd och därför skulle komma att kräva tillgång till reservofficerare som i sin civila gärning kunde erbjuda en sådan. Vidare ville förbundet att det skulle orga- milstolpar niseras en reservofficersavdelning på högkvarteret vilket också skedde. Avsikten var att systemet med en hög företrädare skulle bli en organisatorisk del av linjen i stabsorganisationen. Det kunde emellertid konstateras att när Jan Warren lämnade sin tjänst så blev också reservofficersfrågorna i viss mån nedprioriterade. Personalförsörjningsutredningen föreslog även en reducering av antalet reservofficerare från 17 900 ner till cirka 8 500 vilket förbundet accepterade. Ungefär så här var läget när SAFR:s ordförande Magnus Ruding och Mats Lindström SAFR och KARFOF; s (Kustartilleriets reservofficersförbund) började diskutera ett samgående i ett förbund på våren 2000. Diskussionen ledde raskt fram till att förbunden gick samman den 21 oktober 2000 och bildade ”Förbundet Sveriges Reservofficerare” (SVEROF), med start 2001. ”Employer support” Som del i det aktiva påverkansarbetet inleddes på hösten 2000 en diskussion om att skapa ett samverkans forum mellan Försvarsmakten, reservofficersförbundet (SROF) och näringslivet. Förebilden var det Danska Rådet – INTERFORCE – som framgångsrikt kunnat öka förståelsen i det danska näringslivet om reservofficerare men också betydelsen av att underlätta för deras tjänstgöring. Även i Storbritannien fanns ett aktivt arbete för att förändra företagares och den offentliga förvaltningens attityd till reservofficerstjänstgöring. I ett av regeringen tillsatt organ behandlas olika frågor som rör reservtjänstgöring. Det finns till exempel möjlighet för företagare att söka bidrag ur en fond för att täcka till exempel kostnader som uppstår på grund av att en anställd begär tjänstledigt för tjänstgöring. Dessa och fler tankar presenterade jag i en PM till Michael Zell som sedan diskuterade ytterligare innan Michael presenterade förslaget vid ett möte med Jan Warren i mars 2001. Vi diskuterade särskilt betydelsen av att finna en ordförande som kunde utgöra en brygga mellan det privata och offentliga. Valet blev att erbjuda Jan Nygren ordförandeskapet. Rådets syfte skulle vara att diskutera gemensamma frågor som rörde reservofficerare samt etablera en bättre förståelse i näringslivet för reservofficerare och deras tjänstgöring men också de fördelar näringslivet kunde få av medarbetare, som samtidigt var reservofficerare. Förslaget togs väl emot och redan på hösten samma år kunde det första mötet äga rum. Min tid Jag var generalsekreterare hos SROF och SAFR från november 1997. När jag slutade i september 2001 hade SAFR och KAROF gått samman i SVEROF. Ett nytt försvarsbeslut skulle ytterligare reducera Försvarsmaktens grundorganisation och invasionsförsvaret stod bokstavligen för sin nedläggning. Det finns naturligtvis mycket mer att skriva och berätta från dessa händelserika år. Alla kontakter med lokalavdelningarna. De nordiska reservofficersmötena. Överläggningarna och mötena i CIOR. Alla fantastiska personer med några få undantag, som jag mötte och samarbetade med från de olika förbunden. Det var berikande och en härlig tid, jag lärde mig otroligt mycket. Jag fann nya vänner och förlorade några få. Jag upphörde aldrig att förvånas över hur i många avseende usel Försvarsmaktens personaladministration var och hur ofta de stora orden fälldes, men som lika ofta inte resulterade i någon större leverans. Men också hur imponerad jag var över de aktiva officerare som insåg betydelsen av reservofficerssystemet och försökte göra någonting åt problemen. Inte minst Jan Warren. Tyvärr kan jag konstatera att de visioner och tankar som det fanns så mycket arbetet nerlagt i, vilka presenterades i 2001 års personalförsörjningsutredning och som återfanns i Riksdagsbeslutet samma år, bara till del har förverkligats. Oavsett det, är jag övertygad om att reservofficerare var, är och förblir en viktig resurs för fred, frihet och demokrati. ■ Lars Ekeman tidigare Generalsekreterare SVEROF m m 15 milstolpar Målet viktigare än detaljerna Major Magnus G Ruding, förbundsordförande 2000-2002 N När SVEROF, Förbundet Sveriges Reservofficerare, väl hade bildats andades jag ut med en suck, delvis av välbehag. Vi hade kommit ett litet steg till framåt i enandet av den svenska reservofficerskåren. Före mig hade ett antal förbundsordföranden i de tre förbunden (SAFR, KAROF, SFRO), i årtionden diskuterat ett sammangående, men inte kunnat enas. Själv hade jag sedan slutet av sjuttiotalet på lokalavdelningsnivå och sedan i förbundsstyrelsen inom SAFR hört hur diskussionerna förts, men inte lett till önskat resultat. SAFR i sig var ju ett förbund som var resultatet av sammangåendet av arméns och flygvapnets reservofficersorganisationer redan på 1940-talet, och inom förbundet fanns en positiv grundinställning till effekterna av ett sammangående. När vi i slutet av 1990-talet återigen fortsatte diskussionerna med nya persongallerier, blev det ganska snart tydligt att förutsättningarna för ett samgående med Kustartilleriets Reservofficersförbund (KAROF) var uppenbara. Personkemin stämde och samsyn kring fördelarna med ett enat förbund i en värld med en krympande yrkeskår, reservofficerarna, var för SAFR:s och KAROF:s 16 förbundsledningar uppenbar. För mig var målet viktigare än alla detaljerna i de två förbundens krav, och det var inga problem att släppa på ett och annat önskemål, bara vi klarade av att komma i mål. Lösningen var väl att vi i praktiken la ner SAFR och KAROF, och bildade SVEROF som något helt nytt, ett reservofficersförbund för reservofficerare från hela Försvarsmakten! När vi väl var där infann sig ett visst mått av euforisk lycka, och när jag 2002 lämnade den aktiva förbundsverksamheten efter drygt 25 år, kunde jag konstatera att jag själv fått mycket glädje tillbaka av den tid jag arbetat för, förhoppningsvis, förbundets bästa. Jag önskar Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF, lycka och välgång de kommande åren, och att det slutgiltiga målet, ett gemensamt förbund för alla, en gång ska bli verklighet! ■ Magnus G Ruding milstolpar Perspektiv på reservofficerare B Berlinmuren. Den kanske yttersta symbolen för den världsordning som rådde under andra halvan av 1900 talet – och som präglade svensk försvarsoch säkerhetspolitik där vårt land befann sig som en neutral kil mellan NATO och Warszawa-pakten. Försvarets uppgifter och reservofficerens roll går att härleda ur detta läge. Personligen kan jag väldigt starkt relatera till Berlinmuren och dess förlängning – Järnridån – som delade Europa i en fri och en förtryckt del. Som liten, under många resor, kom det att göra starkt intryck på mig vilka skilda världar människor tvingades leva i på ömse sidor frihetsgränsen. Min Mor lyckades ta sig från det hårt kontrollerade Östeuropa till Sverige på sextiotalet och jag fick förmånen att födas i ett fritt och demokratiskt land. Jag kan bara gissa att det är här jag kan söka lite av skälen till den övertygelse som gjorde mig till Reservofficer. Berlinmurens fall, kom att bli katalysatorn för stora förändringar i Europa och världen och i och med det en symbolhändelse för just drastisk och överraskande förändring. Vi har sedan dess ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge i världen, Europa och i vårt närområde. Lite förvånande ändrades väldigt lite inom Försvaret till en början. FM fortsatte att bygga organisation och planera och öva som om inget hänt. Senaste åren har det istället allt förändrats mycket snabbt. De territoriella försvarsambitionerna har övergivits helt till förmån för insatser av uppgiftssammansatta enheter långt från Sverige. Med ett helt nytt försvar, storleksmässigt endast en bråkdel av sitt forna jag - kommer nya uppgifter, ny materiel, kontraktsanställd personal. Självklart har reservofficerens roll och SVEROF:s inriktning förändrats i och med detta. Torsten Bernström, tidigare förbundsordförande i SVEROF Under just dessa perioder av genomgripande förändringar i början av 2000-talet, har SVEROF väl lyckats omforma sig, tillvara ta reservofficerens intressen och fortsatt föra fram budskapet om nyttan med RO i Försvarsmakten. SAFR och KAROF bildade ett ännu starkare gemensamt SVEROF. Under min tid som ordförande fortsatte även arbetet med att verksamhetsmässigt samordna arbete och budskap med SROF/Reservofficersförbundet - så att Reservofficeren kom att verka som en samlad kraft för flera spretiga förbund. Vi ställdes under 00-talet även inför en del utmaningar. Vi fick se tillflödet av nya yngre reservofficerare bli i princip noll. I och med att FM omdefinierade kriterierna för Frivilligorganisationerna, fick SVEROF söka skapa sig en ny relevant identitet i försvarsfamiljen. Tack vare starka budskap som – Numerär Förtätning och Kompetensmässig Förstärkning – har reservofficeren fortsatt kunnat bidra med sina dubbla kompetenser i Försvarsmaktens insatsorganisation, försvarsdebatten och det civila samhället. De riktigt stora utmaningarna för SVEROF ligger nog framför oss nu när en helt ny personalförsörjning i alla kategorier och nivåer står för dörren. Med ett grundmurat gott arbete av mina företrädare och efterträdare, är jag dock övertygad om att SVEROF kommer fortsätta spela en relevant roll för reservofficeren, försvaret och samhället. ■ Torsten Bernström tidigare ordförande SVEROF 17 milstolpar Perspektiv på reservofficerare N När jag övertog stafettpinnen som ordförande 2006 kunde jag bygga SVEROF vidare baserat på det utmärkta arbete som Magnus Ruding och Torsten Bernström gjort. Magnus Ruding skall ha all eloge för samgåendet mellan SAFR och KAROF. Som dåvarande medlem i KAROF kan jag bara bekräfta att vi kände oss mycket välkomna. Synd bara att vi (återigen) inte fick med flottans reservofficerare. Jag ärvde ett förbund som inte längre var en frivillig försvarsorganisation. Dessutom hade RO-utbildningen lagts ner redan 2004. Min drivande tanke var att SVEROF som intresseorganisation skulle vara identisk med den fackliga verksamheten i Reservofficersförbundet (SROF). Detta för att reducera kostnader med bl a administrationen. I detta arbete ingick den tunga uppgiften att reducera och avveckla anställd personal. Denna av Torsten Bernström föredömligt igångsatta samordning fick under min period som ordförande en stagnerande utveckling. Det finns flera orsaker till detta men en orsak var lokalavdelningarnas åldersstruktur. En annan var att flera förband lades ner vilket skapade stora avstånd till de verksamma lokalavdelningarna. Den tredje och viktigaste var att vi inte lyckades rekrytera till SVEROF de RO som trots allt tjänstgjorde i Försvarsmakten. Det är över 2000 RO som sökt och i många fall fått tjänstgöring i den så kallade Utlandsstyrkan mellan 2000 och 2009. Även Försvarsmaktens ledning insåg att reservofficersinstitutionen måste bibehållas och genom olika uppvaktningar med ÖB och GD så inrättades en RO-avdelning inom HKV PERSS. Tyvärr verkställdes inte alla av de planerade åtgärderna av den dåvarande personaldirektören varför resultatet av denna avdelning inte fått den effekt som avsågs från början. Jag försökte under min mandatperiod inrikta SVEROF på försvarsupplysning och kamratverksamhet samtidigt som SROF förstärktes och moderniserades. En försvårande faktor var naturligtvis att SVEROF centralt inte längre hade ekonomi till att stödja lokalavdelningarna vilket skapade en tveksamhet med nyttan av en central- 18 Wictor Phalén organisation. Jag och min dåvarande styrelse hade dock medlemsnyttan som främsta mål vilket vi försökte fördela så att lokalavdelningarna tar hand om de oftast äldre medlemmar som kanske inte omedelbart kunde tjänstgöra i Försvarsmakten samt att SVEROF centralt genom SROF arbetade intensivt med att tillvarata de tjänstgörande medlemmarnas intressen. Allt arbete försvårades av att FM inte hade en fungerande krigsorganisation och att väldigt få RO var krigsplacerade. SVEROF med sina medlemmar har i sin åldersstruktur, som jag ser det, en stor utmaning i att rekrytera nya medlemmar främst bland de RO som tjänstgör samt skapa en medlemsnytta för både yngre och äldre medlemmar, samtidigt som en renodling av organisationerna SVEROF och SROF enligt min mening bör fortsätta. ■ Wictor Phalén tidigare ordförande SVEROF milstolpar The past, present and future – from defending national borders to become a player on the international arena Peter Winroth, Lt Col, Former Vice Chairman and Chairman SVEROF S Should someone have told me more than 30 years ago, when I carried out the compulsory National Service, that the Swedish Defense Forces in various shapes and forms, several years later would be a recognized player on the international arena, I would probably have called that person a nutcase. The cold war had been going on for several decades and very few people on either side of the iron curtain saw an end to the stalemate that ruled between NATO and the Warsaw Pact at the time. In the late 1980s, the iron curtain came down and Europe could see a new order being created with its fundamentals based on solid, democratic principles. Then came 9-11 and consequently the war against international terrorism was born. In parallel to this, a large number of peace keeping, peace enforcement and other types of peace/humanitarian related missions were and still are being carried out in various parts of the world. Why the mentioning of matters which seemingly are well known to most people? Because, it may not be equally clear to the average Swede that so many Reserve Officers representing their country, have over the years, played a very vital role in contributing to peace and stability, domestically as well as globally. This leads me yet again to the conclusion that the Reserve Officer will, when called upon, under different circumstances continue to form an important part of the Defense Forces in times of peace, instability and ultimately in war. In autumn 2007, I took leave from the company I usually worked for as a civilian, with the purpose of joining the United Nations (UN) for half a year in its peace keeping activities in Southern Sudan. The mission was and is still called UNMIS – United Nations Mission In Sudan. The main purpose of the mission is to safeguard the implementation of the Comprehensive Peace Agreement (CPA) established between the warring parties in 2005. The civil war in Sudan has been going on since 1956 and has primarily been a conflict between Arabic Muslims in the North and Black Africans in the South. The overall situation in the mission area can be regarded as very complex. As senior staff officer for operations in the Mission Headquarter, I took an active part in the work to facilitate the implementation of the CPA. Every second week, meetings and discussions between the warring parties took place with the UN as moderator. My role during these important meetings was to prepare and present all ongoing matters which had a bearing on the CPA. Based on this, decisions were mutually taken by the three parties regarding the way forward. In spring 2008, I returned back to Sweden with a cluster of new experiences. To anyone, who still hasn’t undergone similar types of experience, I would be the first person to encourage you to do so. Finally, after having collected the UN-medal and above all, received the Force Commander’s Commendation for my services in the mission, I can only conclude that Sweden has the ability to educate and train Reserve Officers who are capable of carrying out extremely difficult tasks in very challenging environments. However, this can only be achieved if the Swedish Defense Forces view their Reserve Officers as an asset rather than a liability. Unfortunately, this has not necessarily been the case in recent years and has resulted in a shortfall in capability/capacity. In view of the above, there is an urgent need for the Swedish Defense Forces to ensure that the right measures are implemented in order to address these crucial issues. Fortunately, this seems to have been recognized lately and new programs such as training, participation in exercises etc will hopefully be implemented in the near future. ■ Peter Winroth former Chairman SVEROF 19 milstolpar Projekt Baltikum Stolt ledning av Lettlands reservofficersförbund efter mottagandet av fanan. Varför ett svenskt reservofficersengagemang i Baltikum? Projektet startade 1998 på initiativ av Lars Ekeman, dåvarande generalsekreterare i dåvarande Svenska Arméns och Flygvapnet reservofficersförbund, SAFR. Särskilda medel för verksamheten öronmärktes från och med 1998 under några år i respektive års Regleringsbrev som beslutas av regeringen. Uppdraget till SVEROF från Försvarsdepartementet var att bidra till det överordnade målet att de baltiska staternas stridskrafter skulle komma att stå under demokratisk kontroll (viss oro härvidlag rådde vid denna tid, åtta år före Nato- och EU-medlemskapen). Vår insats skulle vara att stödja uppbyggnaden av reservofficersförbund i Estland, Lettland och Litauen med beaktande av västerländska principer. Behovet av det senare kan illustreras av att i ett av länderna utgjordes medlemmarna av det gryende RO-förbundet uteslutande av personer tillhörande det parti där ordföranden (f.d. försvarsminister och ÖB) hade en ledande roll. På svar på frågan hur han tänkt regionalisera verksamheten blev svaret att han just höll på att utse ordföranden för respektive region! De olika ordförandena skulle sedan sätta samman sin 20 styrelse och därefter inbjuda lämpliga medlemmar. I ett annat av länderna blev en av de första frågorna till oss hur vi hade det ordnat med hedersdomstolar i vår organisation. Vi hade alltså god anledning att bjuda in baltiska representanter exempelvis till våra årsstämmor för att visa den västerländska modellen av föreningsdemokrati. Ett viktigt syfte var även att initiera samarbete mellan de tre baltiska ländernas organisationer, vilket inte var en självklarhet för dem, bland annat av historiska skäl. Hur hitta samarbetspartners? Det var inledningsvis viktigt att identifiera lämpliga organisationer/personer att inleda samarbete med. Det fanns många att välja på, och det gällde att undvika sådana som förknippades med tidigare strukturer, till exempel äldre sovjetnostalgiska yrkesofficerare. Det krävdes en del takt och fingertoppskänsla när vi tvingades avföra tvivelaktiga organisationer från fortsatt samarbete. Träff med försvarsministern Mycket uppskattat var försvarsminister Björn von Sydows besök vid SVEROFs årsstämma sommaren 1998 där han mötte de baltiska deltagarna. De var mycket imponerade av att försvarsministern milstolpar besökte stämman, vilket höjde vår organisations trovärdighet än mer i deras ögon. Ett djupt intryck på dem gjordes av att BvS anlände i sin privata anspråkslösa bil, utan chaufför, eskort eller livvakter! Samarbetet växte Verksamheten bedrevs inledningsvis i Sverige, men allteftersom gavs de baltiska förbunden allt större ansvar och stod värd (med diskret stöd från oss) för bland annat: Årligt återkommande Baltic Junior Officer Leadership Development Seminar (flerdagarskurs med omfattande praktiska, upplevelseskapande inslag), seminarier om folkrätt med dess tillämpningar på lägre taktisk nivå, OSSE:s Uppförandekod, CIMIC (Civil-military cooperation), PSYOPS (påverkansoperationer) och om kulturanpassning ur ett internationellt företagarperspektiv. Seminarieledare var svenska reservofficerare med expertkompetens inom dessa områden. Lämpligt, inte minst för att visa nyttan av att kombinera militära och civila kompetenser. Dessa ämnen var dessutom lämpliga inriktningar för baltiska reservofficerares kompetensutveckling. De visade sig i stor utsträckning vara högt utbildade akademiker i ledande samhällspositioner. Visst idrotts- och skytteutbyte inleddes också, bland annat inbjöds hugade svenskar till esternas årliga mycket strapatsfyllda tävling om vilken patrull som klarar sig bäst bakom fiendens linjer. Vi stödde också baltiskt deltagande i Baltic Talks, (årligt återkommande sedan 1998, roterar mellan Östersjöländerna), där balterna fick allt djupare kontakter med grannländernas reservofficersverksamhet. tjänstgjort som målprogrammerare vid ett regemente med kärnvapenrobotar. Regementet grupperade under högsta eldberedskap i en skog i Vitryssland under Pragupproret 1968. – Målval? – Bonn? – Yes! – Paris? – Yes! – London? – Yes! – Stockholm? – Njet! Så hans pianofingrar hade en gång spelat på det klaviatur som kunnat leda till västvärldens undergång. Eller den estniske kompanichefen som suckade över att hans tre plutonchefer just kommit hem från utbildning i tre västländer och hade helt olika ledarstil (själv föredrog han den svenskutbildades). Vår middagskonversation tolkades mellan estniska och svenska av hans bror, krigsbarn i Sverige och sedermera kanadensisk fältprost! ■ Rafael Vilén Projektledare BALTIKUM-projektet Livsöden Samarbetet med balterna gjorde djupt intryck på oss svenska reservofficerare som i de flesta fall möjligen besökt Tallinn, men för vilka dessa våra grannländer med sina stora olikheter i huvudsak var okända. Vi som tidigt ”gick in i” Baltikum fick del av gripande öden som våra blivande reservofficersvänner hade genomlevat. Tvångsrekrytering, under dödshot mot anhöriga, till Röda Armén respektive Waffen-SS. År i Sibirien. Eller den lettiske pensionerade överstelöjtnanten, som trakterade oss med känslofyllda Chopinetyder till avecen på mässen, och som jag under en rökpaus försökte konversera på brokig engelska. När han förhörde mig om Sveriges storlek i kvadratkilometer, och själv kunde ge ett mer exakt svar blev jag nyfiken. Det framkom att han 21 milstolpar BALTJOLDS: “A really well planned course. It felt really professional” Baltic Junior Officer Leadership Development Seminar BALTJOLDS i Baltikum Hur det startade Baltic/Swedish Junior Officer Leadership Development Seminar har en stark idémässig bas i IJOLDS – International Junior Officer Leadership Development Seminar som bl.a. genomfördes på Karlberg 1999 med deltagare från 18 länder. Med Projekt Baltikum som uppdragsgivare, och IJOLDS som erfarenhetsbas, tillsattes en arbetsgrupp med bland andra Eva Ekvall, SAFR:s kontaktperson för IJOLDS, Lars-Erik Roos och Lars Sorkka för att utforma ett koncept för en ledarskapsutbildning. Intensivt och konstruktivt arbete utfördes i gruppen, och kontakter togs med de baltiska reservofficersförbunden. Våren 2000, efter kontakter med HvSS Vällinge, lades programmet fast för det första BALTJOLDS-seminariet på HvSS samma sommar. Syftet för deltagarna var: - öka insikten om sig själv som individ och ledare, - stärka den egna förmågan att möta det militära ledarskapets fältmässiga krav och - praktiska övningar i folkrätt. 20 personer deltog varav fem från vardera Estland och Lettland, fyra från Litauen, en från Danmark och fem från Sverige. En mycket kvalificerad och engagerad lärarstab och flera föreläsare bland andra genlt Mertil Melin och överste Mats Ekeroth. SWEDINT gjorde seminariet till en av alla deltagare mycket uppskattad upplevelse, inte minst det pedagogiska upplägget med upplevelsebaserad inlärning som nyckelord. Signalen var tydlig från alla: Detta är en väg i det baltiskt/nordiska samarbetet att gå vidare på. Inte minst för att på detta sätt lära av varandra. Mot bakgrund av detta formulerades BALTJOLDS nyckelord: We meet, we share, we develop! Även BALTJOLDS 2001 genomfördes på HvSS och samlade 16 deltagare. Också den blev en fullträff, bland andra var C P7 Anders Emanuelsson en mycket uppskattad föreläsare. Södermanlands regemente besöktes där alla fick en bild, både teoretisk och praktisk, av det fältmässiga ledarskapets alla dimensioner. Två intressanta deltagarkommentarer: ”A good combination of theoretical and practical exercises.” 22 Det första utländska BALTJOLDS ägde rum 2002 i Paldiski, Estland, en f.d. sovjetisk marinbas m/större och nu EPOC, Estonian Peace Operations Centre, där trupper utbildas för internationell tjänst. Deltagarna kom från de tre baltiska staterna och från Sverige. I och med detta ändrades BALTJOLDS profil till att bli mera akademisk, med inriktning på ämnen som intresserar reservofficeren i dennes dubbla roller, som civil och som militär. Temat här var ledarskap under ”krisförhållanden”, med föredrag av estniska och svenska experter från respektive lands försvarsmakt men även från SAS Crisis Response Team. Teoretiska genomgångar varvades med rollspel. Programmet lättades upp av besök i ”Paldiski Pentagon”, det före detta högkvarteret för en del av Sovjetunionens flotta; nu helt ödelagda korridorer som sträckte sig kilometerlånga. Vi fick även nedstiga i en sovjetisk atomubåt (eller snarare den på land stående mittsektionen av en sådan ubåt, innehållande reaktorn). Några av oss var lite tveksamma till detta, men vår guide, en före detta sovjetisk ubåtsofficer försäkrade att det var helt ofarligt, och att han själv var far till flera friska barn. Året därpå organiserades BALTJOLDS i Nemencine, Litauen. Vi fortsatte i samma anda som året innan, nu med temat ”Ledarskap under stress”, ett ledarskap som belystes från medicinska likaväl som ledarskapsmässiga håll. Återigen blandades teori och praktik, i form av både militära rollspel och en civil ”case study”. För civil kompetens stod denna gång chefen för en rad europeiska fabriker tillhörande den amerikanskägda industrikoncernen DanaherMotion. En återkommande föredragshållare på våra BALTJOLDS-seminarier var överste Anders Emanuelsson. Han erbjöd sig generöst att vara värd för BALTJOLDS 2004 på hans regemente på Revingehed, i strålande sommarsol. Trots vädret var det återigen ett kraftigt teoriblock, denna gång på temat ”Interkulturell kommunikation”, med snegling inte bara på reservofficerens dubbla kompetenser, men en föraning om det kommande årets fokus: reservofficerens lämplighet, och förberedelse för, internationella insatser. Närheten till Lund gav en lätt akademisk prägel åt den civila sidan av reservofficerens tillvaro, inklusive en mycket trevlig middag på Lunds Akademiska Officerssällskaps (LAOS) mäss. ■ Lars-Erik Roos & HC Toll Eldsjälar BALTJOLDS milstolpar Björn von Sydow Svenska reservofficerare i Estland, Lettland och Litauen D Det var dåvarande generalsekreteraren i Förbundet Sveriges reservofficerare, Lars Ekeman, som initierade samarbetsprojekt med de baltiska länderna. Jag hade mött honom under min allra första tid som försvarsminister. Lars Ekeman tjänstgjorde då på departementet och vi fick en förtroendefull kontakt. Lars hade ju en välmeriterad officerstjänst med sig, men också sinne för de politiska frågor som vi ställdes inför, när Sovjetunionen fallit samman. Regeringen hade att förhålla vårt land till våra nya grannars militära utveckling. Ett av de första projekten i den riktningen blev att stödja igångsättningen av Baltic Defence College, i Tartu. Här skulle de baltiska ländernas officerare skolas i nordeuropeisk operativ taktik och småningom i Natos. Baltdefcoll är en framgång. Ett annat program blev en totalförsvarsrådgivning för de baltiska ländernas samhällsfunktioner, ungefär på det sätt som vi själva hade haft det under kalla kriget. Ett tredje program blev att överföra betydande formationer av krigsmateriel. Det handlade, som kanske är bekant, om det mesta i tre infanteribrigader och därtill luftvärnsartilleri, allt på ungefär den standard som materielen hade i den svenska krigsorganisationen under 1990-talet. Men det fanns utrymme för andra aspekter av stöd också. Lars Ekeman och SVEROF.s förslag var att svenska reservofficerare skulle bidra till att de baltiska länders stridskrafter skulle komma under en demokratisk ledning. Här gällde det ju att på allvar bryta med den auktoritära hållning som fanns i det sovjetiska systemet. Jag kände spontant att detta vore en viktig väg. Vid denna tid var Ryssland militärt starkt försvagat, samtidigt som Boris Jeltsins politik, åtminstone delvis, kunde tolkas som försök att också från hans sida bryta med det rådande odemokratiska systemet också i och kring krigsmakten. Vi var därför ursprungligen också inne på att förslå liknande program i Ryssland. Det som jag lät växa fram med särskilt anvisade pengar i regleringsbreven till försvarsmakten var kurser först i Sverige och sedan i de baltiska staterna. • Det handlade om årligt återkommande kurser som Baltic Junior Leadership Development Seminair, som fortfarande fungerar. • Det handlade om kurser i folkrätt och hur man tillämpar den på lägre nivå i förbanden. • Det var seminarier om ledarskap under kriser och andra svåra förhållanden. I de här utbildningarna spelade svenska reservofficerare en viktig roll, inte minst genom att visa på nyttan av att kombinera civila och militära kompetenser. Självklart blev det också tillfälle att visa vad frivilliga organisationer kan betyda för försvaret i varje land. Personkontakterna blev många! Mina samtal och kontakter med SVEROF var väldigt positiva. Visst – de dåtida reservofficerarna hade problem med hur försvarsmakten i den stora omstruktureringen av försvaret och krigsorganisationen behandlade sina reservofficerare, men med Baltikumprojeket fick vi en positiv agenda. Och för mig betydde samspelet med SVEROF något av det positiva som jag mötte i kontakterna med Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet. Det var människor som var positivt engagerade i försvarsmakten, men som inte hade sin försörjning där. Det betydde en mera oberoende ställning, där dessutom reservofficerarnas erfarenhet från det civila yrkeslivet var en tillgång. ■ Björn von Sydow f d Försvarsminister och Talman 23 milstolpar Reservofficerare i österled Studiegruppen från ROSIS samlade på helikopterdäcket på rumänska flottans NMS Regale Maria tillsammans med fartygsbefäl, följeofficerare och tolk den 19 september 2005. F Flera av reservofficerssällskapen i vårt land har under lång tid haft regelbundet utbyte med reservofficersorganisationer i Danmark, Finland och Norge. Utbytet har berikat verksamheten hos sällskapen i de nordiska länderna och givit ökade kunskaper och nya vänner. Inom reservofficersrörelsen har också förekommit studieresor till flera länder i Europa och även till USA. Under kalla krigets tid hindrade järnridån utbyte österut. När Sovjetunionen upplöstes och järnridån föll kastade reservofficerarna nyfikna blickar mot länderna i forna Warszawapakten. Under första decenniet av 2000-talet gjorde reservofficerare egna studieresor på sju à tio dagar till Lettland, Litauen, Estland, Polen, Ukraina, Rumänien, Ungern och Bulgarien. I varje studieresa deltog 10 à 20 reservofficerare från Stockholm, Södermanland, Västmanland, Gotland, Västerbotten och Lettland. Alla resorna planlades och leddes av Jan Sjölin, ROSIS. Hälften av tiden under resorna ägnades åt militära objekt och aktiviteter och hälften åt mera kulturella besök för att få en djupare förståelse för landet som besöktes. Ett formligt kalejdoskop av minnen dyker upp, som en stor rikedom som alla deltagare är delaktiga i. Från myndigheterna i de besökta länderna visades genomgående ett stort tillmötesgående med föredrag, studiebesök och möjlighet till utspisning och förläggning. I Vilnius tog utrikesoch försvarsdepartementen emot med en halv dags introduktion och ställde tolk och buss till vårt för- 24 fogande. Tolken var en ung officer som hade fått utbildning i Karlskrona. I Ukraina fungerade två reservofficerare från Lettland, tillika deltagare i resan, som utmärkta tolkar. I alla länder genomfördes besök vid olika förband och staber vid försvarsmakten, och överallt visades stor gästfrihet. För de allra flesta resenärerna var länderna jungfrulig mark; det hade inte varit lika lätt under sovjettiden att besöka länderna, och absolut inte i uniform. I Estland skedde övernattningarna i flera fall på de besökta förbanden i reguljära logement, och tillhörande frukostintag skedde i stora matsalen. I Rumänien skedde inkvarteringen på olika officershotell och i Warszawa var det den gigantiska, men nu nästan öde militärakademin, som blev bostad. Studieresorna innehöll ofta drygt 200 mils förflyttning med bil, buss eller tåg i varje land. Det innebar resor kors och tvärs inom ett område Tallinn – Riga – Klaipeda - Kaliningrad – Gdynia – Warszawa – Krakow – Budapest – Bukarest – Sofia – Donaudeltat – Odessa – Jalta – Poltava – Kiev – Minsk – Vilnius – Ignalina - Narva. Avstickare till Kaliningrad och Minsk visade en helt egen kultur med timslånga, meningslösa väntetider för gränspassage. Varenda sedel och småmynt skulle deklareras. Den hårda trafiken i Polen placerade hjärtat permanent i halsgropen, men millimetrarna var på rätt sida och allt gick väl. Kvar dröjer sig dock minnet av de otaliga minnesmärkena i form av kors, blommor och gravljus efter bilolyckor på vissa vägar. milstolpar Stora frågor i de baltiska staterna var de hett önskade medlemskapen i NATO och EU, och i Ukraina hamnade studiegruppen mitt i den orangea revolutionen på Frihetstorget i Kiev och den politiska kampen om presidentämbetet. I Rumänien stod man just i väntläge för inträde i EU, och i Ungern satt premiärministern löst på grund av stora underskott i statsfinanserna och på grund av anmärkningsvärda yttranden som utlöste demonstrationer. I de flesta länder och på de flesta platser var statyer av Marx, Stalin och Lenin nedmonterade, men i Minsk, Sevastopol och Jalta stod väldiga Leninstatyer fortfarande kvar på hedersplatser och pekade ut den socialistiska vägen. I Budapest hade alla statyer från sovjettiden monterats ned och ställts upp i en statypark långt utanför staden. I Polen blev alla svenska reservofficerare snabbutbildade på den klassiska armékarbinen AK-47 Kalasjnikov och fick mottaga certifikat som visade skickligheten att träffa rätt med kulorna. I Kaunas kunde man i det Baltiska guldet (bärnstenen) leta efter insekter som hade kapslats in för mer än 20 miljoner år sedan och som fortfarande såg likadana ut som när de en gång levde. I flera av länderna hade lokala reservofficersorganisationer mött upp för att berätta om sina erfarenheter och sin verksamhet. I de baltiska staterna var organisationerna nybildade eller under bildande. Representanter för organisationerna har under de senaste åren deltagit i utbyte med de nordiska länderna. Med de baltiska staterna finns också numera ett bilateralt samarbete med reservofficerssällskap i Danmark, Finland och Sverige. Extra minnesvärt var besöket i Paldiski i Estland med det forna ubåtscentret (hur många ”besökare” därifrån hade vi längs vår kust?) och det tidigare försvarshögkvarteret ”Paldiski Pentagon” som kan studeras i detalj i biofilmen Lilja forever. Fortfarande i Estland gav den väldiga flygbasen för det strategiska bombflyget i Tartu en aning om vad världen hade fått gå igenom om ondskans krafter släppts lösa. Resorna innehöll också redovisning av grymma skeenden som var nästan omöjliga att ta till sig. Platser som lyser i svart är särskilt KGBmuseet i Tallinn, pino- och dödsfortet i Kaunas, de fruktansvärda KGB-likvidationscentra i Vilnius och i Budapest (”God afton herr Wallenberg”) och utrotningslägret Auschwitz-Birkenau i Polen. Och riktigt skrämmande var Katyn-museet i Warszawa, som visade en ondska och hänsynslöshet utan like. Då blev det senare en lättnad att få höra hur den undergörande och mytomspunna Svarta Madonnan i Paulinerklostret i Jasna Góra med sin förunderliga kraft hade räddat klostret från för- störelse av de svenska kungarna Karl X Gustav och Karl XII, som båda hade onda planer på att plundra klostret. Särskilt tänkvärda var minnesbesöken på platserna för de största svenska militära katastroferna, den nedtystade slakten på svenska armén i Krikholm utanför Riga, och slagfältet utanför Poltava. Besöket i Poltava skedde i snålblåst och duggregn. Det gav en inramning som passade för en historisk händelse då 10 000 soldater blev kvar på slagfältet, varav de flesta tillhörde den svenska styrkan. Men glada och intresseväckande var besöken på örlogsbaserna i Kaliningrad, Gdynia, Klaipeda och i Constanta i Rumänien där vi fick gå ombord på både ytattackfartyg och u-båtar. Besök skedde också vid flygflottiljerna i MinskMazowitski utanför Warszawa och Fetesti Borcea i Rumänien samt Kecskemet i Ungern. Och i Ungern fick vi träffa våra svenska flygvapenkollegor som var fullt sysselsatta med introduktionen av JAS39 Gripen i ungerska flygvapnet. En annan flygflottilj som förtjänar ett omnämnande är 112. Helikopterflottiljen i Odessa, Ukraina, som fick ta den största smällen i form av döda besättningar vid branden i Tjernobyl, men som nu har kommit tillbaka och gör stora insatser med sina Mi-8helikoptrar för FN över hela världen. På armésidan kan nämnas artilleriskjutskolan i Torun, Polen med den väldiga inomhusskjuthallen. I en alldeles speciell dager står dock besöket i Sevastopol med sjöofficersskolan och den därpå följande rundturen med båt i örlogshamnen med ukrainska flottan på ena sidan hamnbassängen och den synnerligen skarpa ryska svartahavsflottan på den andra. Det därpå följande besöket i den tidigare kvalificerat hemliga underjordiska ubåtsbasen i Balaklava tillhör det högintressanta. Resorna har dokumenterats i fylliga reseberättelser med rikt bildmaterial och med sammanfattningar på engelska. Flera av reseberättelserna finns att hämta på internet. Ett stort arbete med redovisningarna har nedlagts av Peter Hjelm, ROSIS. ■ Alf Eckerhall Medresenär 25 nationella ro-arenan Reservofficeren ur ett FM utvecklingsperspektiv Dennis Gyllensporre F Försvarsmakten har i dagarna redovisat sitt årliga budgetunderlag till regeringen och i samband med detta fastställde ÖB den årliga revideringen av Försvarsmaktens tioåriga utvecklingsplan. Sammanfattningsvis kan man säga att kursen ligger fast. Fokus ligger på att realisera insatsorganisation 2014 (IO 14). Målet är att nå ökad tillgänglighet och användbarhet genom att införa ett nytt personalförsörjningssystem och att tillse att krigsförbanden har sin materiel. IO 14 organiseras i stående förband, kontraktsförband och Hemvärn med nationella skyddsstyrkor. Strukturen ska vara uppsatt den 1 januari 2013, med förbehållet att alla krigsförbanden bedöms vara fullt bemannade först år 2018. Det nya personalförsörjningssystemet innebär i grunden nya förutsättningar för alla kategorier av militär personal, inklusive reservofficerare. Det långsiktiga behovet av reservofficerare såväl officerare som specialistofficerare är cirka 2500 men därutöver kan vissa erbjudas teckna hemvärnsavtal för befattning i Hemvärnet. Det här innebär att det under en lång period kommer att ske en successiv reducering av antalet reservofficerare. Trots detta kommer rekrytering att återupptas då omkring 375 RO kommer att rekryteras till och med 2014. Vilken roll har reservofficeren långsiktigt i Försvarsmakten? Modern krishantering ställer allt större krav på effektiv civil-militär samordning. Reservofficeren har unika förutsättningar att bidra i dessa sammanhang. Samtidigt kräver det emellertid att var och en ges en gedigen militär träning. Från en personlig utgångspunkt råder ingen 26 tvekan om att reservofficeren har en viktig roll att fylla i det framtida försvaret. Mina egna civila akademiska studier har i kombination med erfarenheter från övnings- och insatsverksamhet varit avgörande för mitt ledarskap och min personliga utveckling. Den 1 december 2010 tillträdde jag som chef för Ledningsstabens utvecklingsavdelning och i rollen som Försvarsmaktens utvecklingschef. Jag har min militära bakgrund i Boden, inledningsvis som reservofficer, med trupptjänst vid S3 och I19. I Högkvarteret har jag arbetat med försvarsmaktsplanering och senast som stabschef vid Ledningsstaben. Andra erfarenheter är som militärsakkunnig vid Försvarsdepartementet med fokus på förmågeutveckling och därefter som chef för doktrinoch konceptutveckling inom EU:s militära stab i Bryssel. Jag har erfarenhet av internationella insatser; Bosnien-Hercegovina, Sudan och senast som stabschef i den norra regionen i Afghanistan. Min internationella erfarenhet omfattar även studier i USA, Storbritannien och Nederländerna. Även om jag under perioder jobbat med policyutveckling och frågor långt ifrån praktiskt genomförande så är det erfarenheterna från insatser som präglar mitt perspektiv på utveckling. Jag ser tre trender som kommer att prägla utvecklingsverksamheten under en tid framöver: Först och främst är det fokus på ”här och nu”! För att förbättra Försvarsmaktens användbarhet och tillgänglighet måste utvecklingssatsningar i större utsträckning stödja krigsförbandsutvecklingen och pågående insatser. Under min nationella ro-arenan begränsade tid i Afghanistan hann jag uppleva två generationer av IED:er. En sådan snabb hotbildsutveckling kräver flexibla och snabba utvecklingsåtgärder på hemmaplan. Vidare måste utvecklingsinsatserna kunna åtgärda och täcka upp för krigsförbandens nuvarande brister så att krav på beredskap kan upprätthållas. Utveckling kan då bestå av en ökad övningsverksamhet så att system och funktionskedjor samövas. För det andra ökar fokus på mjuka faktorer. Under invasionsförsvaret tid fanns goda skäl till att utvecklingen koncentrerades mot att ta fram nya vapen- och materielsystem. Vår avskräckande effekt byggde på stor numerär och på tekniska särlösningar. Dagens insatsförsvar bygger på få kvalitativa och interoperabla förband. Vår viktigaste resurs är vår personal. De ställer ökade krav på utveckling av och förståelse för humanfaktorer. Ett för Sverige nytt och viktigt utvecklingsområde är hur vi omhändertar behov från veteraner. Ett koncept för expeditionär förmåga fastställs inom kort. Det fokuserar inte på fysiska faktorer utan på ett förhållningssätt kring ledarskap, tillit och riskhantering. Slutligen blir ett ökat internationellt samarbete allt mer prioriterat. Många försvarsmakter brottas med konsekvenserna av en reducerad budget. Försvarsmakten är inte heller förskonad. Dagens ekonomiska förutsättningar räcker inte för att långsiktigt genomföra och vidmakthålla IO 14. Det är därför nödvändigt att samverka inom fler områden. Inom både EU och Nato tas nya initiativ för ett fördjupat samarbete där Försvarsmakten deltar med målet att nå mervärde genom att samordna och dela resurser. Avslutningsvis, trots fokus på IO14, krävs analys för att inrikta den långsiktiga utvecklingen. Vissa system kräver beslut långt innan de når operativ effekt. Som exempel övervägs olika förslag kring JAS-systemet för att det ska kunna verka fram till 2040. Studier, forskning och teknikutveckling tillsammans med en systematisk analys av omvärldstrender och Försvarsmaktens långsiktiga behov bidrar till att utforma Perspektivstudien som ska vägleda den långsiktiga utvecklingen. Studien slutrapporteras först 2013 men kommer då att utgöra ett viktigt underlag till regeringen inför nästa försvarsbeslut. Försvarsmaktens utveckling måste därför balansera mellan att åtgärda problem idag och ge bra beslutsunderlag för de mer långsiktiga behoven. ■ Dennis Gyllensporre Försvarsmaktens utvecklingschef 27 nationella ro-arenan Vilka tankar har Chefen för Luftstridsskolan om Flygvapnets reservofficerare? ” Alla delar är lika väsentliga, och reservofficeren är en av delarna i flygvapnets insatsorganisation, det är viktigt att tänka på. Överste Mikael Christoffersson Chefen för Luftstridsskolan Överste Mikael Christoffersson Vad ligger till grund för den omfattade reformering som Försvarsmakten nu genomför? – För att möta de av regering och riksdag ställda kraven på ökad tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet för insatser i Sverige, i och bortom närområdet samt globalt är reformeringen av personalförsörjningssystemet nödvändig. Denna reformering pågår just nu. När denna reformering är slutförd ska Försvarsmaktens personalförsörjningssystem över tiden säkerställa en balans mellan behov och tillgång. Hur kommer personalen i de framtida insatsförbanden att organiseras och nyttjas? – För militär personal innebär systemet ett nyttjande av gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) som alla innehar tidsbegränsade anställningar och som tjänstgör kontinuerligt alternativt tidvis. Dessa tillsammans med yrkes- och reservofficerare organiseras i stående förband, kontraktsförband och hemvärn med nationella skyddsstyrkor (personal med hemvärnsavtal) vilka nyttjas för samtliga verksamheter (beredskap, insatser, övning och utveckling). Personalen i Försvarsmakten har under 28 hösten 2010 fått ta ställning till en ny anställningsförutsättning med obligatorisk tjänstgöring internationellt som grund. Hur ser det ut för reservofficerare? – Även reservofficeren omfattas av obligatoriet, så tillvida att varje medarbetare som är reservofficer skall svara ja eller nej till internationell tjänstgöringsplikt. Dock har FM ingen laglig rätt att kräva tjänstgöring. Idag är det cirka 5 000 medarbetare som har svarat ja, cirka 1 600 som har svarat nej och cirka 1800 som ej har svarat. Arbete med att nå de medarbetare som inte har svarat måste fortsätta. I syfta att värna medarbetarnas kompetens kommer de som har svarat nej, och innehar rätt kompetens förstås, att kunna erbjudas ett hemvärnsavtal och bestrida en befattning inom hemvärnsorganisationen. Hur ser behovet ut av reservofficerare i de framtida insatsförbanden i Flygvapnet? – För tillfället pågår arbete i FM i syfte att fastställa insatsorganisation 2014. Flygvapnet bedöms innehålla cirka 200 reservofficerare, alltså en mycket väsentlig del. Inom i nästan alla kompetensområden som flygvapeninspektören ansvarar för. Reservofficeren förväntas bidraga till de av regeringen och riksdagen ställda kraven på tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet för insat- nationella ro-arenan ser. Jag vill säga att alla kompetenser är nödvändiga, inte minst reservofficerens. Dessutom kommer vissa kompetensområden endast att bestå av reservofficerare vilket i dessa fall få anses som avgörande för förbandets möjlighet att lösa sina uppgifter. Innebär detta att man kan se ett förväntat ökat behov av reservofficerare i framtiden? – Under flera år har reservofficerarna fått stå tillbaka, vilka nu återigen anses få ökad betydelse i flygvapnet. Förutom den kompetens som reservofficeren besitter genom sin utbildning och erfarenhetsuppbyggnad inom FM, så bidrar reservofficeren med en ”extra” kompetens, den civila kompetensen. Om försvarsmakten har förmåga att använda denna ”extra” kompetensen på rätt sätt så kommer användbarhetens och flexibilitetens utfallsrum att öka väsentligt. Hur ser det ut i andra flygvapen ur ett internationellt perspektiv? – Kravet på reservofficeren i FM kommer med ett nytt personalförsörjningssystem öka. Dessutom kravet på tid för utbildning, träning, övning och tillgängligheten för insats kommer att utökas. I syfte att förbereda flygvapnet sker bland annat ett samarbete inom ramen för International Air Reserve Symposium, IARS, som genomför årliga symposier. Det första symposiet genomfördes 1992 med representanter från över tio länder med syfte att diskutera ”reservist” frågor, utbyta idéer och diskutera de överväganden som respektive lands försvarsmakt stod inför. Senaste åren har diskussionerna visat på en fortsatt och i flera fall ökad betydelse av ”reservisten”. Reformerade försvarsmakter världen över med ökat behov av reservister ställer speciella krav på framtidens reservistsystem. De senaste symposierna har varit fokuserade på dessa utmaningar och konceptuella metoder har presenterats för problemlösning. Temat har bland annat varit "Fortsatt drift av reservistsystemet” med särskilt fokus på reservistens uppgifter, utbildning och avtal samt vilka utmaningar och möjligheter som respektive land ser. Vad är din syn på vad som behöver göras den närmaste tiden i detta avseende? – Som chef för Luftstridsskolan anser jag det väsentligt att flygvapnet återupprättar och anpassar reservofficerssystemet så att det stödjer reformeringen av FM. Ett första steg skulle kunna vara att på ett aktivt sätt kommunicera vilka behov av och krav på reservofficeren som FM ställer. Andra steg är att etablera kontakt och vårda medarbetarna, bland annat genom direkt information 3-4 gånger om året till varje medarbetare. Ett tredje steg är att regelmässigt kalla in reservofficerare till övningar och ett fjärde steg är att presentera en systembeskrivning för hela reservofficersområdet. Femte steget är att påbörja nyrekrytering och utbildning av blivande medarbetare till reservofficersutbildning samt återuppta valideringsprocessen (bl.a. berör detta befordran). Alla delar är lika väsentliga, och reservofficeren är en av delarna i flygvapnets insatsorganisation, det är viktigt att tänka på. ■ Mikael Christoffersson Intervjuad av Mats Gyllander 29 nationella ro-arenan Framtidens försvar ska bemannas – reservofficerarna är beredda att anta utmaningen! Reservofficerarna i den nya Försvarsmakten, med tyngdpunkten på tidvis tjänstgörande personal. E En ny tid är här. Den allmänna värnplikten har efter mer än 100 år i praktiken gått i graven. Plikt har ersatts av frivillighet. Beställningen från Riksdag och Regering är tydlig. Försvarsmakten ska leverera ett försvar som är flexibelt, gripbart och tillgängligt här och nu och som ska kunna försvara Sveriges intresse både här hemma och där borta, någonstans i världen. Merparten av våra soldater, sjömän och officerare kommer att vara reservister och reservofficerare med huvuddelen av sin arbetstid i samhället. Försvaret är med andra ord inne i en ny tid, med nya utmaningar och reservofficerarna är beredda att anta utmaningen. Försvaret måste bemannas – reservisterna är ett av två ben. Försvarsmaktens personal ska enligt beslut av Riksdag och Regering bemannas av heltidstjänstgörande och reservister. Den absoluta merparten av soldaterna och officerarna i insatsförbanden ska vara reservister. Detta är något nytt i vårt land och ställer ökade krav på Försvarsmakten som arbetsgivare. Relationerna och samarbetet med civila arbetsgivare och utbildningsinstitutioner kommer att vara avgörande för hur rekrytering till och bemanning av det nya frivilligförsvaret ska lyckas. Det ställer nya krav på ödmjukhet, lyhördhet och vilja till anpassning från Försvarsmaktens sida. Politikerna har inte beställt en yrkesarmé. De har beställt ett försvar som med reservister som grund ska vara väl förankrat i samhället. 30 Jörn Holmgren, Förbundsordförande i RESERVOFFICERARNA. De två medlemsförbunden är SFRO & SVEROF. Utan reservofficerare blir det inga insatser Reservofficerarna utgör idag oftast 20-30 % av antalet officerare i nationella och internationella insatser samt på försvarets större övningar. I det nya frivilliga försvaret kommer det enligt Riksdagens beslut att krävas ännu fler. Utan reservofficersutbildning stannar försvaret Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 har ungefär 2 500 reservofficersbefattningar. Med hänsyn till att reservofficeren över tiden har 80 % av sin arbetstid hos den civila arbetsgivaren krävs det betydligt fler än 2 500 huvuden för att bemanna insatsorganisationen. Bristen på reservofficerare är kritiskt stor. Försvarsmakten förfogar idag över 500 reservofficerare under 35 år. Under 40 år finns ca 800 reservofficerare att tillgå. Därför är ÖB Sverker Göransons löfte att nyutbildning av reservofficerare ska återupptas i år 2011 inte bara välkommet, det är helt nödvändigt för att införandet av frivilligförsvaret ska bli en framgång. Det är dyrt att bygga nytt – upprätthållandeutbildning är billigt för försvaret Ska bemanningen av insatsorganisationen kunna ske i rätt tid, med personal i rätt mängd och med rätt utbildning krävs en omfattande vidareutbildning för att återta den kompetens som under en lång följd av år gått förlorad på grund av uteblivna övningar och inställd vidareutbildning. Att fort- FOTO: AGNETA CEDERVALL nationella ro-arenan träd, reservofficerarna en gren. Frivillighetsrörelsen och reservisternas kamratföreningar är viktiga för samhället engagemang i försvaret. Kampanjer och media är nödvändiga för att nå ut i ett modernt samhälle. Dock, när det gäller att bygga långsiktig trovärdighet väger det personliga samtalet och relationen tyngre. Därför behövs en levande dialog mellan Försvarsmakten och de många och viktiga frivilligorganisationerna. En väl fungerande folkförankring är en överlevnadsfråga för det nya frivilligförsvaret. ■ löpande genomföra upprätthållandeutbildning av befintliga reservofficerare är ekonomiskt och effektivt för att nå de av Riksdagen uppsatta målen. Jörn Holmgren Förbundsordförande RESERVOFFICERARNA FOTO: AGNETA CEDERVALL Försvaret måste vara förankrat hos folket - reservisterna är nyckeln. Genom värnpliktssystemet har Sverige under årtionden haft en väl fungerande folkförankring. I varje familj har det funnits personer som genom "lumpen" haft en relation till Försvarsmakten. Det har varit bra för Försvarsmakten och det har hållit försvarsviljan hög i vårt land. Försvarsmakten är och ska vara hela Sveriges försvarsmakt. Nu har värnpliktssystemet gått i graven. I takt med att åren går kommer allt färre människor och familjer att ha någon aktiv kontakt med försvaret. Detta innebär att den så viktiga folkförankringen måste finna nya vägar. En bred och personlig kontakt mellan försvaret och folket blir utmaningen. När militär tjänstgöring är frivillig, så är varje beslut om insats ett beslut av enskilda individer och deras närstående. Det är i praktiken kring köksborden som insatsbesluten tas i frivilligförsvaret. Reservisterna är ambassadörer för försvaret i samhället och för samhället i försvaret. Genom reservisterna sker ett ömsesidigt utbyte mellan försvaret och samhället. Det är också främst genom sin personal som försvaret når ut till samhället i övrigt. En tydlig folkförankring är grunden för delaktighet och en långsiktigt lyckosam rekrytering till hela Sveriges Försvarsmakt. Här kan reservofficeren rätt nyttjad fungera som ambassadör och brygga. Reservister och frivilliga visar samhällets engagemang i försvaret. Reserviströrelsen är del av frivillighetsrörelsens 31 nationella ro-arenan Reflektioner i min backspegel Björn Grünewald har varit direktör vid Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) med en rad tunga uppdrag i Sverige och vid OECD och EU. Han har varit Principal Officer vid FN’s arbetsorganisation ILO med uppdrag i Östeuropa och Centralasien, reservofficer (örlogskapten) vid Flottan (ubåt), kurs -61, styrelseuppdrag för Svenska Flottans Reservofficersförbund (SFRO) 1985-2011, ordförande 1992-94, vice ordförande flera gånger, och hedersmedlem 2010. Han var vice ordförande för Sveriges ReservOfficersFörbund (SROF) – från 2010 Reservofficerarna tre gånger mellan 1990 och 2011. S Som livslång organisationsmänniska, förhandlare och diplomat på alla nivåer, var det självklart för mig att engagera mig för reservofficersorganisationerna, för det gemensamma fackliga arbetet, och för sammanhållning och samverkan inom rörelsen, som verkligen inte är självändamål. En erfarenhet som grundligt befästs genom mitt långa yrkesliv är att enade vi stå – söndrade vi falla. Och faller en, faller alla! Medlem i SFRO blev jag nog ganska tidigt, men en krokig civil bana förde mig inte inom räckhåll för förbundsarbetet förrän ett kvartssekel senare, i mitten av 80-talet, via ett uppdrag för dåvarande SROF. Jag var då verksam inom SAF, då kollegan Lars Jilmstad blev ansvarig för tidningen Reservofficeren och drog med mig i sin redaktionskommitté som representant för SFRO. Sen bar det iväg, SFRO tog tag i mig och en lång rad uppdrag följde såväl för dem som SROF, tills nu. Med den komiska poängen när jag tackat ja att bli viceordförande i SFRO utan att ana att jag då samtidigt nominerats till vice ordförande i SROF, att jag som då var sk full direktör vid SAF plötsligt fann mig vara vice ordförande i ett fackförbund! Det löste sig sedan SAFs direktion skrattat färdigt - de konstaterade att detta SACOförbund ju inte var någon motpart, och lät mig hållas. Det kom jag att ha stor nytta av i min fortsatta civila karriär inom FN’s arbetsmarknadsorgan ILO med uppdrag bygga upp partsorganisationer och förhandlingsarbetet inom hela det forna östblocket. Och en fördel åt andra hållet var att jag biträdde att handlägga SAFs rekommendation till alla anslutna företag att underlätta reservofficerares tjänstgöring och även fylla ut lönen. Det jag framförallt eftersträvat under det 32 Björn Grünewald kvartssekel jag kommit att verka är, att säkra att reservofficerarna når och får tjänstgöra i kvalificerade befattningar så länge som möjligt. Att vi duger till, det har vi själva övertygande bevisat genom åren, och förbanden vet att vi varit närmast oumbärliga vid pådrag och för att klara vakanser. Trots det har andra krafter haft andra prioriteringar, och genom åren har vi fått uppleva, att dömas ut av olika skäl – att vi inte skulle hänga med i utvecklingen, – att vi inte skulle behövs, – att vi nog är för dyra, – att vi måste lämna plats, – att andra kategorier med fördel kan ta över. Hittills har vi kunnat bära av alla attacker – fortsätt med det, och lycka till ni som nu tar över! Om erfarenheter Jag har alltså varit reservofficer i över femtio år, med nästan lika lång civil erfarenhet av att arbeta i organisationer och med förhandlingar, konflikthantering och diplomati på många nivåer – från Kårhuset över svensk arbetsmarknad till bortdragandet av Sovjetiska garnisoner från Östeuropa och återuppbyggnad av fungerande civila samhällsstrukturer där. Sen tidigt 80-tal har jag direkta erfarenheter av turbulensen kring Järnridån, på bägge sidor, och lika länge var jag aktiv inom reservofficersrörelsen. Jag borde följaktligen ha åtskillig erfarenhet att dela med mig av. Problemet med erfarenhet är bara att den sällan kan återanvändas – och att den ännu mindre går att förmedla till andra, eftersom den så sällan går att passa in i andras referensramar och i andra sammanhang än de som någorlunda nationella ro-arenan liknar det ursprungliga. Detta är nu min grundliga och gruvliga slutsats, efter att ha gjort flera ihärdiga men rätt fåfänga försök att åstadkomma just sådana tillämpningar. ”Flerstegs höjdhopp” har tyvärr hittills inte visat sig möjligt. Mina civila erfarenheter kan vi lämna åt sidan i det här sammanhanget. De handlar främst om kommunismens kollaps och Östeuropas omvandling. Bådadera helt unika skeenden där alla inblandade saknade referensramar, vilket möjliggjorde kolossalt dynamiska initiativ men samtidigt massor av vurpor. Dessutom blev väldigt mycket av ’västs’ försök att hjälpa ’öst’ på fötter tragiskt fel, och det komplicerade ’tillfrisknandet’. FM och dess reservofficerare Låt mig i stället reflektera över hur den svenska Försvarsmakten hanterat sin starkt föränderliga omvärld de senaste trettio åren. Vad gäller stora linjer som det politiska uppdraget till Försvaret och dess egen hantering av detta nöjer jag mig att hänvisa till den allmänna debatten och kritiska inlägg från generalerna Björeman och Skoglund och forskaren Agrell. Men hur har Försvaret använt tillgången till sina välutbildade och högt motiverade reservofficerare för att klara de utmaningar man ställts inför? – under det klassiska invasionsförsvarets tid Reservofficeren utgjorde ett livsviktigt och uppskattat inslag i organisationen av vårt klassiska invasionsförsvar. Den epoken varade ända till slutet av det Kalla kriget, och kännetecknades av väl fungerande rutiner för reservofficerarnas utbildning och deras deltagande i krigsförbandens övningar. Men de enda gånger de verkligen utnyttjades på avsett sätt, det vill säga genom mobilisering, under de cirka hundra år invasionsförsvaret existerade, var under de bägge Världskrigens långa beredskaper. Inte ens då utlyste Regering och Riksdag total mobilisering någon enda gång, men tiotusentals reserv-officerare inkallades i långa perioder, många under flera år, och blev mycket erfarna. Trots de goda erfarenheterna såg FM reservarna främst som välkommen kvantitativ förstärkning, nästan uteslutande avsedda för lägre förband. Deras ofta betydande civila kompetens och erfarenhet utnyttjades knappast alls. – under 80-talets stora pådrag En ny epok utvecklades under 80-talet. Att börja med möjliggjorde en ny RO-förordning 1984 utbildning och placering av RO på högre befattningar, som bataljonschefer och i högre staber. Samtidigt blev vissa grannar allt mer närgångna, och vi fick leva med många ubåtsjaktpådrag i mer än tio år. Våra olika regeringar valde nu att avstå från möjligheten att mobilisera ens delar av vårt försvar. Istället fick FM klara de utmaningarna bäst den kunde, och detta visade på en annan användbarhet hos RO, som i betydande antal ställde upp frivilligt när förbandens personal inte räckte då beredskapen höjdes från kontorstid till dygnetrunt. Ofta fick vi då också tjänstgöra i andra befattningar än våra ordinarie, även ibland i högre tjänster. Men systemet klarade inte att balansera insatserna mot vår tjänstgöringsskyldighet i krigsförbanden som allt oftare tvingades ställa in planerade övningar. Under det dryga decennium den här epoken omfattar behöll FM invasionsförsvarets kolossala maskineri, och RO utbildades som vanligt för olika krigsbefattningar. Men eftersom medel för planerade övningar utnyttjades för mer akuta behov kom tjänstgöringssystemet allt mer ur balans. Försvarsledningen försökte då möjliggöra bättre utnyttjande av vår under pådragen demonstrerade och (för FM) överraskande goda militära förmåga, och utvecklade Officersförordningen i två steg, 1990 och 1994, för att kunna placera oss på mer kvalificerade befattningar. Men nu var det i stället systemet som höll emot och helt enkelt inte släppte fram RO. Under de dryga 20 år som gått har i storleksordning 20 000 RO tjänstgjort, men jag tvivlar på att ens 20 av oss släppts förbi ”majorsvallen” på hela den tiden! Och fortfarande utnyttjas tyvärr våra civila kompetenser dåligt eller inte alls av våra militära arbetsgivare. – under tiden för försvarets diskreta försvinnande En tredje fas följde mot mitten av 90-talet. Nya försvarsbeslut medförde omvandlingar, ominriktningar, omorganisationer och framför allt neddragningar, samtidigt som ubåtskränkningarna äntligen upphörde. Nu blev det ännu svårare för RO att få tjänstgöra alls, många nyexaminerade blev inte ens krigsplacerade. Men RO utvecklade nu ytterligare en förmåga. Många särskilt bland de yngre tjänstgjorde frivilligt på de allt fler YOvakanserna, liksom de anmälde sig frivilligt till utlandsuppdrag. I snitt har cirka 5-6 % av YO-tjänsterna i många förband utförts av RO, liksom upp emot 30 % och i en del fall mer av utlandsuppdragen bemannats med RO. Så ’vi’ tar oss fram där ’systemet’ FM inte lyckas, och/eller inte vill, släppa fram oss. En verklig ironi är att detta inte räknades när Försvaret senast inventerade behoven av RO framöver, eftersom de befattningarna avsetts för yrkesofficerare. 33 nationella ro-arenan – har hanen galt färdigt nu? Tre dödförklaringar av reservofficerare Tre gånger under mitt halvsekel som RO har jag fått uppleva hur man från ledande håll ”dödförklarat” reservofficeren, allmänt eller inom vissa vapenslag. Åtminstone två av dessa har vi framgångsrikt kunnat avvärja, den tredje är aktuell nu men kommer förhoppningsvis att visa sig lika förhastad. Första gången var i början av 80-talet, när dåvarande CM, amiral Schuback, förkunnade sin övertygelse att utvecklingen gått så långt, och går så fort, att reservofficerare inte längre är användbara i Marinen, och i synnerhet inte ombord, därför att de inte klarar att hänga med i förnyelsen av teknik och rutiner. Kraftfulla invändningar från vår sida uppsköt verkställandet av denna dödsdom – och sen räddades vi av lede Fi på så sätt att hans närgångenhet tvingade Försvaret till stora pådrag. Och då visade det sig både att RO blev räddningen i synnerhet för Marinen, när den ordinarie personalen inte räckte till, och att vi var mer än väl tjänstbara i de flesta befattningar både ombord och vid KA-förbanden, och i många högre staber dessutom! Reservofficersförbunden mobiliserade alla krafter på att övertyga Försvaret om vår användbarhet på andra sätt än de traditionella, och vi hade en hel del framgång med det. Bland annat fick vi från slutet av 80-talet förtroendet, och medel, att själva utbilda våra medlemmar åt Försvaret. Detta konstruktiva samarbete varade ett par decennier – mycket kostnadseffektivt, fördelaktigt för alla parter, och inte minst ovärderligt för våra organisationer eftersom medlemsunderlagen minskade vartefter försvarets volym smälte samman och allt färre RO gavs möjlighet att alls tjänstgöra. Till slut föll dock även detta förträffliga arrangemang offer för den ökande kannibalismen vart efter FM jagades att minska sina kostnader. Andra gången gällde det att hela reservofficersinstitutionen ansågs omodern och inte längre i stånd att motsvara utvecklingens krav. Detta var i slutet av 90-talet, och nu mobiliserade både SFRO och SROF all sin kraft. Vi kunde efter långvarig övertalning övertyga framför allt Försvarets högste ansvarige för reservofficersfrågor, brigadgeneralen Jan Warren, om reservofficerarnas förtjänster. Vilket medförde en markant omsvängning och reformer som förstärkte RO-utbildningen och uppläggningen av de yngre RO’s tjänstgöring de första åren, vilket ökade deras användbarhet inom alla delar av Försvarsmakten. Tyvärr återkom Nemesis ganska snart, men nu tack vare de besparingskrav och de stora nedskärningar Försvaret utsattes för. De första åren av tjugohundratalet avlöste rader av besparingsinitiativ och arbetsgrupper med rationalise- 34 ringsdirektiv varandra, och RO-förbunden pressades hårt att hålla jämna steg och mobilisera argument och fakta som kunde bita på de påståenden och förslag som spottades fram. Detta blev något av ett Sisyfosarbete – vartefter vi lyckades överbevisa och motbevisa förslag om neddragningar av antalet RO, och/eller försämringar av deras utbildning, och/eller att de kunde ersättas av andra personalkategorier, tillsattes bara en ny arbetsgrupp med liknande uppdrag och friska utredarkrafter, och så började allt bara om igen. Utnötningskrig av sådan art skördar oundvikligen offer. Bland de hårdare slagen kan nämnas flera tvärstopp för utbildningen av RO, omläggningar av den utbildning som ändå kommit igång som hotar försvåra för oss hålla jämna steg med YO som förr, att intresseorganisationerna förlorade sin ställning som frivilliga försvarsorganisationer (och sina anslag). Och senast, när man vid inventeringen av personalbehoven valde att definiera flertalet befattningar som stått öppna för både RO och YO som ’officers’- befattningar, och därmed i praktiken kraftigt minskade ’behovet’ av RO. Det tredje försöket att ta kål på reservofficersinstitutionen lanserades i avsnitt 1.5 av propositionen 2009/10:160 om personalförsörjning, där man sågar RO inom marin- och flygstridskrafterna! Tyvärr upprepades detta av ÖB i höstas. Visserligen lovade han vid Sälenkonferensen i januari 2011 att reservofficersutbildningen äntligen skall återupptas, redan i år. Men han var inte tydlig beträffande proportionen mellan den nya befälskategorin specialistofficerare och den traditionella som nu benämns taktisk officer. Och även frågan om proportionerna platser inriktade mot andra vapenslag än Armén återstår att säkerställa. Till slut dimensioneringen – tvärstoppen av utbildning av nya RO i flera perioder har skapat stora obalanser och förskjutit åldersprofilen, så antalet RO under 40 har fallit till omkring 700 (som kan bli ändå färre när karusellen kring utlandstjänstgöringen snurrat klart). Så det lär inte förslå alls med de totalt 100 platser som diskuterats. Stackars Försvaret, hur skall man klara bemanningen när många YO slutar och det fattas massor av RO? Egentligen skulle FM behöva utbilda flera hundra RO om året i ett antal år. Fast till de 100 platser man försökte rekrytera elever förra året fick man bara ihop nio, på specialistreservofficerslinjen. Det finns mycket mer att säga, och ännu mer att göra. Men jag vill avsluta min lilla krönika med att uttala att reservofficersrörelsen aktivt bidragit till att hålla reserv-officerarna kvar i aktiva, kvalificerade roller genom de senaste decenniernas många ’överhandsväder’, och jag är förvissad om att vi genom våra organisationer kommer att klara stormarna länge än! ■ Björn Grünewald, SFRO Ni behövs! FOTO: AGNETA CEDERVALL nationella ro-arenan I FOTO: THERESE ÅKERSTEDT/TIDNINGEN HEMVÄRNET I Hemvärnet förenas människor från alla samhällsklasser med ett gemensamt mål, försvaret av Sverige. I mer än 70 år har hundratusentals män och kvinnor frivillig valt att offra sin tid, sina pengar och i vissa fall även sina liv för att skydda våra medborgare. Andra världskriget fick svenska folket att förstå hur sårbara även civila mål kan vara. Bara någon månad efter bildandet hade Hemvärnet 80 000 hemvärnsmän, betydligt mer än vad som förväntades! Därutöver bidrog kvinnoorganisationer, till exempel Lottakåren, genom att sy uniformer och laga mat. Hemvärnet bestod till att börja med av ynglingar som ännu inte gjort värnplikt, de som blivit frikallade på grund av olika orsaker samt män över 65 år. I dag är alla stridande soldater värnpliktsutbildade eller har genomgått annan grundläggande militär utbildning. Medelåldern har sjunkit kraftigt genom åren för att i dag vara Villingsberg. Hemvärnsförbanden består till cirka tjugofem procent av frivilliga specialister som bland annat är hund-, mc- och flygförare, stabsassistenter, sjukvårdare och fordonsförare. Rikshemvärnschefen, brigadgeneral Roland Ekenberg under 40 år i våra bevakningskompanier och runt 30 år i våra insatskompanier. Samtidigt finns det en styrka i att ha personal i alla åldrar i förbanden. När man står som beväpnad skyddsvakt vid ett objekt av militär eller civil betydelse är personlig mognad en klar fördel eftersom det påverkar hur man hantera situationer och samspelar med andra människor. Under 2010 påbörjades omstruktureringen till 40 bataljoner, baserat på det antal soldater som skall finnas i framtidens hemvärn, totalt cirka 22 000 kvinnor och män. Hemvärnet utvecklas till nationella skyddsstyrkor, vilket i praktiken innebär fler insatskompanier, och vi får en central roll i det svenska försvaret vilket statsminister Fredrik Reinfeldt poängterade i sin regeringsförklaring i höstas. En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning är positivt inställda till Hemvärnet och vi har ett brett stöd bland politiker oavsett politisk tillhörighet, vilket visade sig i det senaste försvarsbeslutet. Vi är en av Försvarsmaktens viktigaste kontakter med det civila samhället genom det stöd som vi ger vid bland annat eftersök, översvämningar, bränder och snöstormar vilket kan vara en förklaring till det höga förtroendet. Vi kommer att utgöra en betydande del av det svenska försvaret, cirka 45 procent. Målet är att med stor uthållighet svara för skydd och bevakning av skyddsvärda militära objekt och samhällsviktig civil infrastruktur. Huvuddelen av 35 FOTO: TIDNINGEN HEMVÄRNETS ARKIV nationella ro-arenan Kiruna. Rekryter i Kiruna under förra årets tre månaders GSU-utbildningen som numera anammats av övriga Försvarsmakten och fått namnet GMU. FOTO: TIDNINGEN HEMVÄRNETS ARKIV förbanden ska kunna verka inom ett dygn och med delar inom några timmar. Därutöver ska förbanden kunna stödja det övriga samhället och andra myndigheter. Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna bildar därmed en nationell, territoriell basplatta för försvaret av Sverige. För att klara de ökade kraven som ställs på oss ha vi återinfört krigsförbandsövningar, KFÖ, för alla hemvärnsförband för att skapa väl sam- övade och effektiva krigsförband med ökad ledningsförmåga. Vi var först i Försvarsmakten med en tre månaders frivillig grundutbildning, motsvarande dagens GMU, som nu ersatt den tidigare värnplikten. Ett exempel på den nya materiel som tillförs är den norska träningsanläggningen (Halvar) som köpts in för att skyddsvakter ska kunna öva i en realistisk miljö och med skarp ammunition. I Hemvärnet finns idag drygt tvåhundra reservofficerare med hemvärnsavtal och det behövs flera. De nya uppgifterna kräver i ökande grad tillgång till militära och civila kompetenser, där kan ni som reservofficerare bli ett värdefullt tillskott för oss. Lämpliga befattningar kan vara inom plutons-, kompani- och bataljonsledningar, inte minst i olika stabsbefattningar. Er förankring i det lokala näringslivet och era kunskaper om och erfarenheter från Försvarsmakten gör er till en unik tillgång. ■ Roland Ekenberg General och Rikshemvärnschef Tyskland. Hemvärnet övar alltmer med övriga förband och skolor. Här agerar svenska hemvärnssoldater övningstrupp i den tyska staden Bonnland under ledning av officerare som utbildas på Markstridsskolan. 36 nationella ro-arenan Ett gott exempel på hantering av reservofficerare! På luftvärnsregementet i Halmstad har man sedan några år tillbaks systematiserat hanteringen av reservofficerarna inom truppslaget konstruktivt och i linje med insatsorganisationens behov. Kan hända skulle nedanstående korta beskrivning av aktuellt system kunna tjäna som inspirationskälla och vägvisning till andra enheter inom försvarsmakten. R Reservofficerare tjänstgörande inom insatsorganisationen är ju inte precis någonting nytt inom försvarsmakten, men det är sannolikt rättvist att säga att kvaliteten på styrning och hanteringen av reservofficerarna under de senaste 10-15 åren har lämnat övrigt att önska, eller åtminstone varit tämligen ojämn och ostrukturerad. På luftvärnsregementet i Halmstad har man sedan ett par-tre år tillbaks på ett bra sätt tagit ansvar för och styrt upp reservofficerens roll i insatsorganisationen, möjlighet till tjänstgöring och kompetensutveckling, samt möjlighet till grundläggande informationsinhämtning på ett, som vi själva bedömer det, bra sätt. Vi är väldigt ödmjuka i det att ”vårt system” inte precis är nydanande eller fulländat, men med hänsyn tagen till att vi började på tämligen låg nivå tycker vi att vi ändå kommit en bra bit på väg. ”Systemet” tar sig ut som följer: Varje enskild av luftvärnsregementets reservofficerare, som är tänkt att tjänstgöra vid bataljon, är knuten till en av luftvärnets insatsbataljoner. På detta vis får varje reservofficerare egen chef och tillgång till ”egen” personalfunktion, basalt naturligtvis, men nog så viktigt inte minst för planering av tjänstgöring och kompetensutveckling. Varje insatsbataljon har vidare en egen "reservofficerssamordnare" som i samtliga fall är en reservofficer (artikelförfattaren har denna befattning för en av bataljonerna). Reservofficerssamordnaren har bland annat uppgifterna, att dels vara kontaktlänken mellan bataljonsledningen och bataljonens reservare, dels förmedla information om vad som händer på till exempel bataljonen/regementet och dels att kontinuerligt uppdatera aktuella mailadresser. Varje enskild insatsbataljon har en mailportal varigenom den övergripande kommunikationen sker och på detta vis kan bataljonen enkelt och ”riktat” förmedla till exempel sitt behov av reservofficerare för den kommande Marcus Dahl, kapten i Luftvärnets reserv. övningsserien. Till reservofficerssamordnarna utgår det, en kanske inte direkt frikostig, men ändock, ersättning på säsongsbasis. Utöver den ”bataljonsvisa” information som utgår via ovan nämnda mailportal så gör reservofficershandläggaren på regementet tillika utskick till "ALLA" reservofficerare ett par tre gånger om året. På detta vis nås även de reservofficerare som har olika stabsbefattningar utanför berörda insatsbataljoner av information. Varje år i augusti inbjuds samtliga reservofficerare vid regementet till en helgs tjänstgöring med information och grundläggande utbildning (KFK). Under denna årliga ”reservofficershelg” varvas teoretisk och praktiskt utbildning med utvecklingssamtal och samkväm. ”Reservofficershelgen” genomförs som ett ömsesidigt gagnande samarbete mellan luftvärnsregementet och frivilligorganisationen; Luftvärnsförbundet. Kost och logi har reservarna på kursgården Tylöbäck genom Luftvärnsförbundets försorg och en del av instruktörerna är även de från Försvarsutbildarna. Utöver ovanstående deltar berörda reservofficerare (om än i begränsad omfattning) i respektive bataljons övningsserie, samt utgör en efterfrågad kompetens då berörd enhet genomför mission utomlands. Vi på luftvärnregementet är väldigt stolta över vår ”modell”. Våra resultat hade inte varit möjliga utan engagemang och gemensamma ansträngningar av officerare, oavsett dessas anställningsform. Finns det frågor på ”systemet”, processen eller framtiden så står jag gärna till förfogande. Jag nås via reservofficershandläggaren vid luftvärnsregementet. Den bästa av alla säsonger tillönskas er kamrater. ■ Marcus Dahl Kapten i Luftvärnets reserv 37 nationella ro-arenan Afghanistan: OMLT och reservofficerare Gör skillnad som mentor till den afghanska armén! Det finns viktiga uppgifter och utmanande befattningar i OMLT-organisationen för reservofficerare med erfarenhet av truppföring och krigsstabstjänst. Tack! För ett år sedan fick jag möjlighet att i tidningen Reservofficeren skriva något om OMLT och kommande tjänstgöring i FS 19. Jag hade under vintern kontaktat SVEROF för att få hjälp med rekryteringen till våra befattningar i ISAF:s ”Operational Mentoring and Liasion Team” vilka stöder afghanska styrkor i norra Afghanistan. Än en gång ett stort tack till SVEROF och ROSIN för den snabba responsen, och möjligheten att publicera vårt upprop via hemsidan och epostutskick. Tyvärr var det för kort startsträcka för de flesta som hörde av sig, så utfallet blev inte särskilt stort. Men ett par officerare lyckades vi rekrytera genom vårt upprop. För OMLT Brigad fann vi en kamrat till en av de viktigaste befattningarna i vårt team – chef för mentorering av G3-sektionen i den afghanska 1:a brigaden/209:e kåren. Så jag är nöjd ändå. Och den här artikeln kanske kan ge någon annan en bättre startsträcka, inför kommande rotationer. Vad är OMLT OMLT är en del i stödet till säkerhetssektorreformen i Afghanistan. Det säger sig självt att säkerheten i Afghanistan till slut måste skötas av afghanerna själva. Efter flera decennier av konflikt i landet behövde emellertid alla säkerhetsstyrkor byggas upp på nytt, såväl militär som polis och gränsskydd. ISAF:s OMLT stödjer den afghanska armén. Efterhand som säkerhetssituationen i Afghanistan har försämrats har också målen för hur stora säkerhetsstyrkorna skall vara höjts flera gånger, med påföljande ökade behov av bland annat OMLT. Naturligtvis behövs det ett omfattande 38 Mats Blom, Överste, Senior Mentor OMLT 1/209. ANA Corps april-oktober 2010, Chef OMLT FS 19 stöd för att sätta upp en armé. Allt från exempelvis rekrytering, säkerhetskontroller, doktriner och regelverk, grundläggande utbildning, fack- och funktionsskolor, fordon, vapen, kaserner, till utbildningsanläggningar och övningsområden. OMLT är bara den yttersta spetsen på allt detta. Men det personalen i OMLT gör är att följa det förband man är satt att stödja varje dag, i alla situationer, och ge råd eller utbilda för att hjälpa förbandet att utvecklas eller att lösa sina uppgifter på bästa möjliga sätt. En viktig del i jobbet är att fungera som en förbindelselänk från det afghanska förbandet till ISAF-styrkorna. Strävan är ju att genomföra de flesta operationer gemensamt mellan den afghanska nationella armén, ANA, och ISAF. Operationerna Under perioden april till oktober förra året deltog den afghanska 1:a brigaden ur 209:e kåren med delar i ett antal operationer i östra delen av norra Afghanistan. De ombaserade från Mazar-E-Sharif till Maymaneh i väster, tog emot och lämnade ifrån sig både enskilda soldater och bataljoner, och genomförde flera operationer mot upprorsmän och kriminella grupper tillsammans med polis och svenska, finska, norska, lettiska och amerikanska styrkor, bland annat inför och under parlamentsvalet i september. De operationer som genomförs är ofta av karaktären att avregla och genomsöka områden efter upprorsmän/kriminella, vapen eller sprängladdningar, säkra viktiga punkter, öppna väg genom områden som, tillfälligt eller under längre tid behärskas av motståndaren, eller störa motståndarens förberedelser genom aktiv patrullering. När motståndaren känner sig stark nog att bjuda nationella ro-arenan motstånd och förskansar sig eller tar initiativet krävs det ett beslutsamt agerande. I särskilt utsatta områden strävar man efter att stödja den lokala polisen och administrationen genom att lämna kvar posteringar med en pluton eller ett kompani. De flesta säkerhetsoperationerna genomförs med enheter av kompanistorlek. Det beror ofta på ren resursbrist. Med stora behov av utbildning och träning, hög personalrotation, kvarlämnade utposter med plutoner och kompanier på många ställen räcker trupperna helt enkelt inte till allt man vill eller skulle behöva göra. Eftersom man får sätta in alltför begränsade resurser från början når man sällan riktiga avgöranden, och blir tvungen att komma tillbaks om och om igen. Stödet från ISAF är ofta helt avgörande för att man skall nå resultat eller rentav överleva. Därmed inte sagt att ANA inte opererar utan ISAF, tvärtom. Många gånger går det inte att samordna operationerna, på grund av att inte heller ISAF räcker till. Strävan är dock att OMLT följer sitt förband i alla situationer. Ibland kräver dock motståndarbilden att de afghanska förbanden kraftsamlar vad man har tillgängligt upp till bataljonsnivå eller över det. Helt klart skulle effektiviteten öka om den afghanska armén hade en mer utvecklad förmåga att manövrera med flera bataljoner samtidigt och att koordinera understöd. Precis som hos oss är det polisen som har befogenheter gentemot civilbefolkningen, arméns roll är att stödja polisen med säkerhet. Problemet ligger i polisens generellt låga utbildningsståndpunkt och att lokalbefolkningen ofta upplever den som korrupt och opålitlig. Jag kan inte låta bli att tänka att Afghanistan idag hade varit ett säkrare land om det internationella samfundet från början satsat lika mycket resurser på att stödja polisen och den civila förvaltningen som man lagt på att stödja armén. Armén kan inte ersätta effektiva statstjänstemän och poliser, som agerar i enlighet med lagarna, med medborgarnas bästa för ögonen. Att arbeta med den afghanska armén I brigadhögkvarteret tjänstgör officerare och underofficerare från de flesta av landets olika folkgrupper, såväl ur den tidigare regeringsarmén som ur mujahedeen. Så ser det ut också i de underställda bataljonerna. Yrkesskickligheten och motivationen varierar stort. En del officerare och underofficerare har omfattande utbildning och en lång erfarenhet som går tillbaka till 80-talet och uppvisar stor skicklighet i sitt arbete, andra har mycket begränsad utbildning och mycket lite erfarenhet av att verka i större, reguljära förband. Förutom brister i läs- och skrivkunnighet och svagheter som kommer av det, så har kompetensläget på många sätt ungefär samma svagheter som hos oss; det är begränsad tillgång på kunnigt sambandsfolk, logistiker, tekniker och sjukvårdspersonal, och framförallt, officerare med erfarenhet av att leda förband på bataljons- och brigadnivå. Den personliga motivationen varierar även den. Vissa är idogt arbetande, entusiastiska idealister med stor pliktkänsla och en övertygelse om behovet av ett enat, säkert, demokratiskt Afghanistan. För andra är tjänstgöringen helt enkelt ett sätt att få en regelbunden inkomst, medan det personliga engagemanget ligger i verksamheter utanför det militära. Vissa är det enkelt att få kontakt med, andra vill helst inte få någon hjälp eller arbetskrävande förslag över huvudtaget. Oavsett hur man upplever de afghaner man skall arbeta tillsammans med skall man akta sig för att dra några snabba slutsatser. Jag tycker att man skall fråga sig; ”Varför skulle den här officeren, som upplevt omkring 30 år av krig och elände, med egna erfarenheter av strid och krigföring i Afghanistan, i ett land som sett både utländska invasioner och det internationella samfundets likgiltighet, plötsligt lita på mig, och släppa mig in på livet, jag som ändå är borta om max sex månader?” Svaret, som jag ser det, är att jag bidrar med mitt yrkeskunnande, utan fördomar och utan arrogans. Det är viktigt att komma ihåg att det här jobbet gör jag inte för att utveckla mig själv, jag gör det för bidra med mina kunskaper och min erfarenhet. Har jag kunskaper och färdigheter som är relevanta och vilja att använda dem blir jag också en uppskattad vapenbroder. Reservofficeren i OMLT Jag övertygad om att många reservofficerare har en uppgift att fylla i OMLT-organisationen. Om Du har tjänstgjort i brigad- eller bataljonsledning, rentav i IB 77 eller IB 66, då har Du erfarenheter som i allra högsta grad är relevanta för den afghanska armén idag. Inte i första hand alla de anfall mot motoriserade skytteförband vi övade på den tiden, eller konsten att gömma en brigad i våra stora skogar. Däremot är nog infanteri alltid infanteri, och en brigad alltid en brigad. Det handlar om ytor, avstånd och tider; eld och rörelse, framryckningsmöjligheter och underhållsvägar; grupperingstider, understödsvapen och sambandsvägar; vana att kombinera de olika resurserna i bataljonseller brigadsystemet för att nå resultat, för att få ett och ett att bli tre. Mentorsbefattningar finns normalt i 39 nationella ro-arenan funktionerna personaltjänst, underrättelse- och säkerhetstjänst, stridsledning, planering, utbildning/träning, logistik med teknisk tjänst och förnödenhetsredovisning, hälso- och sjukvårdstjänst och sambandstjänst. På brigad- och kårnivå delar vi befattningarna mellan de olika deltagarnationerna. På bataljonsnivån svarar vi själva för hela spektrat. Reservofficerens erfarenhet av civilt näringsliv eller verksamhet kommer nog också väl till pass i den afghanska arméns gränsytor mot den civila omvärlden. Jag upplever den afghanska personalen som mycket väl medveten om att den verkar inom det civila samhällets ramar. Däremot har det afghanska civila samhället fortfarande långt kvar att gå innan det kan svara upp mot kraven och förväntningarna på det. Under tiden skulle vi kunna stödja de afghanska officerarna i interaktionen med civila myndigheter och organisationer. Personlig förmåga Jobbet kräver förstås en god fysik. Miljön är ju minst sagt utmanande och motståndaren oförutsägbar. En odramatisk fordonsmarsch kan plötsligt utvecklas till en stridssituation. Eftersom vi följer våra afghanska kollegor i alla situationer tillbringar man en ansenlig tid med full stridsutrustning. Du måste kunna vara såväl stabsofficer som Rekrytering av frivilligstyrkor. 40 förbandschef eller skyttesoldat. Kan Du dessutom backa upp Din erfarenhet med en mogen levnadsålder kommer Du att mötas av respekt och kommer lättare att kunna etablera en effektiv relation med Din motpart. Det man själv måste säkerställa i fråga om egen kompetens rör främst själva planeringsmetodiken, enligt de så kallade Guidelines for Operational Planning, GOP, eller Military Decision Making Process, MDMP, samt samverkan med flygunderstöd av olika slag, underrättelsesystem och PSYOPS-förmågor. Med lite framförhållning går det säkert att ordna. Kanske kan man tänka sig en pool med reservofficerare som får möjligheten att uppdatera sin kompetens för att vara tillgängliga för de här uppgifterna? Rekommendation Hursomhelst, uppgiften att leda mentor-teamet för den afghanska 1:a brigaden i norra Afghanistan var det mest stimulerande och utvecklande jag gjort på länge. Jag rekommenderar OMLT-tjänstgöringen till Dig som vill använda din militära kompetens till att göra skillnad och utmana dig själv. Vill du veta mer? Kontakta gärna mig eller övlt Martin Liander, båda i HKV. ■ Mats Blom Högkvarteret nationella ro-arenan Ett livslångt engagemang P På balkongen vädrades med viss regelbunden oregelbundenhet en guldglänsande uniform. Jag växte upp en trappa ned. Den var Svens uniform. Sven var reservofficer sa de, med en viss beundran och aktning i rösten. Då och då var Sven bortrest, på manöver sa mina föräldrar. Vi barn beundrade uniformen som vajade i vinden. Den var tjusig och spännande. När vi lekte fick Svens barn alltid vara kaptener. För det var ju Sven, reservofficer och kapten. Vi andra fick vara fanjunkare och sergeanter och furirer, ingen annan än Svens barn fick vara kaptener. På sommaren vistades jag hos mina äldre släktingar i djupaste Småland, på landet. Mina släktingar hade varit engagerade under kriget; mina fem morbröder var alla inkallade utom lille Torsten som var hemma och tog hand om gården. Han skötte den med stöd av frivilliga. Berättelserna från beredskapsåren var många och handlade om Norrland och kyla. Mina mostrar tog hand om krigsbarn från Finland och Belgien. Kontakten med de barnen var djup och innerlig och vänskapen varade livet ut. Jag som många andra i min generation fick tidigt försvaret under huden. En självklar del som inte diskuterades. Den var så naturlig och så självklar. En nationell systematisk inympning i generna. När jag sedan mönstrade och gjorde värnplikten på artilleriregementet i Kristianstad, A3 och gavs möjligheten att bli reservofficer, var svaret givet. Reservofficer som Sven. Att få bli som Sven. Under studietiden i Uppsala bildade vi AROS, Akademiska Reservofficerssällskapet. En mötesplats för reservofficerare. Självklart och accepterat bland lärare, docenter och professorer. Stödet från Försvarsmakten var inte bedövande, men ett stilla gillande i takt med tiden. Glädjande nog infördes högtidsdräkten under studietiden, så man behövde inte skämmas som arméofficer på de baler som Uppsjö anordnade. Mitt yrkesverksamma liv har hela tiden parats med ett engagemang i Försvarsmakten, både som anställd på FLC (försvarets läromedelscentral) och som informationschef på FHS och genom en krigsplacering inom sakområdet informationstjänst. Engagemanget har fört mig till spännande utmaningar, bland annat psyopsutbildning på John F Kennedy Special Warfare Center Carl A Karlsson and School i Fort Bragg och besök i England för att studera hur informationstjänsten löstes. Det har ibland varit bistert att vara reservofficer - för att man inte alltid fick de nödvändiga verktygen att lösa uppgiften, att inte det administrativa fungerat. Att själv ta initiativ till det mesta och själv söka lösningar. När spiltan blivit mindre och uppdraget blivit diffust har reservofficeren betraktats som något i reserv. Något som har varit bra på papperet, men utan någon genuin förankring i planer och verksamhet. Men många med mig har härdat ut. I kraft av våra gener och den genuina tron på det nödvändiga och viktiga grunduppdrag vi fått. Den förändring Försvarsmakten nu genomför är en samhällsreform i samma storlek och betydelse som andra reformer under 1900-talet: allmän rösträtt, ATP, högertrafikomläggningen. En samhällsreform som berör alla, ska beröra alla och kommer att beröra alla. Försvaret av riket har varit allas angelägenhet genom plikten men kommer nu genom frivillighet att faktiskt påverka och beröra fler individer, organisationer och verksamheter än tidigare. Plikten gav oss lyxen att inte behöva engagera oss. Det löste sig ändå, i en verksamhet skild från samhället i övrigt, men som var självklar. Nu kommer samhällsfunktioner som tidigare inte behövt vara delaktiga att på ett annat sätt att beröras. Alltifrån att en kollega till dig en dag kommer att tjänstgöra i Försvarsmakten med viss regelbundenhet till att kommuner behöver planera barnomsorg för familjer där en eller två har yrket soldat eller sjöman. Engagemang kommer att behövas men tillämpningen blir säkert annorlunda. Där kommer reservofficeren vara av avgörande betydelse. Att sedan Sven i den fina uniformen visade sig vara värnpliktig kapten, det är en helt annan historia. ■ Carl A Karlsson, RO verksam vid Infostaben på Högkvarteret 41 nationella ro-arenan Reservofficersföreningen i Skåne RiS RiS är en av de större och äldsta lokalavdelningarna inom SVEROF, med cirka 300 medlemmar. RiS fyller 85 i år, vilket kommer att firas med en stor jubileumsbal. Historik De svenska reservofficersorganisationernas vagga stod i Malmö där år 1919 då ett antal reservofficerare vid möte på Hotel Kramer bildade Föreningen Av Reservofficerare vid I 25, FAR vid P 7. Ett antal år senare, den 13 februari 1926, var FAR:s stiftare med och bildade en Skåneavdelning inom dåvarande Svenska Arméns Reservofficersförbund som bildats i Stockholm 1924. Skåneavdelningen har utvecklats till dagens Reservofficersföreningen i Skåne – RiS. Hur såg det ut i landet vid denna tid? Sverige hade knappt 6 milj invånare. Man levde i efterkrigsperioden med sviterna av 1:a Världskriget och den svåra influensaepidemin - Spanska Sjukan- 1918-1919 med 35 000 dödsfall. Detta var en svår påfrestning för ett litet fattigt land. Mot bakgrund av detta var det inte så konstigt att man började tala om kraftiga nedskärningar av statens utgifter och då särskilt försvarskostnaderna. Försvarsbeslutet som genomfördes 1925 innebar bland annat att krigsstyrkan minskade från tolv Arméfördelningar till fyra! Det var sålunda i ett mycket ogynnsamt försvarsklimat som våra reservofficerspionjärer verkade! Ledningen av 80 års verksamhet Fram till dags dato har RiS haft åtta ordföranden varav fem har kommit från P7 (I25, I7). Förste ordförande var löjtnanten P W Stenström (P7) som ledde föreningen under åren 1926 - 1935. Första verksamhetsåret hade man 41 medlemmar. Sedan år 2000 är major Jonas Stålhandske Palovaara (P7) ordförande. Det svenska försvaret är vår största fredsrörelse och vår bästa försäkring för fred. Den svenska reservofficersrörelsen är det ”blå kornet” 42 Carl-Erik Frantzén, press- och informationsofficer samt mj Jonas Stålhandske Palovaara, ordförande i Reservofficersföreningen i Skåne. i det svenska försvaret, där våra hundratals ideellt arbetande medlemmar entusiastiskt har tillfört Försvarsmakten en spetskompetens av civilt och militärt kunnande, samtidigt som man garanterat den nödvändiga folkförankringen. Vi tänker med vördnad och stolthet på våra stiftare som hade visionen och viljan att bygga upp en stabil grund för reservofficerarna. ”Stiftarnas insats är som akterlanternan på ett skepp – den lyser upp färdvägen för dem som kommer efter! ” Organisation, resurser Medlemsantalet på cirka 300 gör RiS till landets näst största lokalorganisation. Vi har ett stort antal reservofficerare boende i Skåne och därmed ett gott rekryteringsunderlag i en region som alltid präglats av en stark försvarsvilja. Närheten till Danmark och Köpenhamn ger goda möjligheter till samverkan med den danska reservofficersorganisationen. Vi verkar i en dynamisk region med många högskolor och universitet, där stora byggprojekt såsom Örsundsbroförbindelsen,Turning Torso, Citytunneln (tågförbindelsen under Malmö som länkar samman Malmö Centralstation med Öresundsbron), Malmö Arena, (där nyligen EM i handboll genomfördes) samt ett nytt fotbollsstadion för Malmö FF, svenska mästare 2010. Den viktigaste resursen är som alltid humankapitalet d v s alla medlemmarna i RiS med de förtroendevalda i spetsen. Styrelsen består av 12 personer, var och en med sitt speciella ansvarsområde. Möten sker cirka 10 ggr/år. Verksamheten är projektorienterad. Sedan 2002 disponerar nationella ro-arenan RiS på MFFC- Malmö Frivillig Försvars Centrum (tidigare Lv4) - egen klubblokal och tillgång till olika lokaler såsom matsal, sammanträdesrum och mässar. Här förvaras föreningens dyrgripar såsom minnesgåvor, vandringspriser, medaljer och bordsstandar. Här sker styrelsemöten, årsmöten och andra sammankomster. Hit är även lokaliserat försvarets frivilligorganisationer såsom Hemvärn, FBU, Lottakår och Bilkårister med flera, vilket ger bra möjligheter till samverkan. Våra finansiella resurser är medlemsavgifter, utbildningsanslag/administrativt stöd från SVEROF, sponsormedel från näringslivet, avgiftsbelagda arrangemang samt visst stöd från militär myndighet typ transporttjänster, materiel etc. Syfte och verksamhetsinriktning Verksamheten vid RiS är beroende av dels anslaget från SVEROF samt medlemsavgifter. Inriktningen är : • Att erbjuda aktiv verksamhet till gagn för medlemmarnas kompetensutveckling • Att skapa identitet • Att förstärka reservofficerens roll i samhället • Att fungera som ett informations- och utbildningsorgan • Att skapa förutsättningar för social samvaro • Att kraftsamla kring medlemskadern med allt vad detta innebär av att * synliggöra reservofficeren * öka medlemsantalet, speciellt nya grupper * föryngra medlemskåren * behålla, vårda och utveckla medlemmarna * inte tappa någon medlem Verksamhetsprogrammet omfattar konkret: Försvarsupplysning, föreläsningar, kurser, förbandsbesök, övningar, militär fältsport, skytte, studiebesök, studiecirklar, kamratlig samvaro, fester och baler med mera. Marknadsföring En förutsättning för att kunna bedriva den omfattande programverksamhet som RIS idag kan erbjuda är en effektiv marknadsföring. Denna består främst av en programbroschyr i 4-färg, 4-6 sidor, ”SYDFRONTEN” med två stora utskick per år, förstärkt med speciella vykort för att lyfta fram vissa viktiga evenemang. Dessutom finns vårt program på SVEROFs hemsida. Kommunikationen internt och externt sker också i stor utsträckning via e-mail. RiS e-mail: [email protected] , samt artiklar i fack- och dagspress. Minnesvärda arrangemang Det finns många milstolpar att stanna vid från de gångna 80 åren. Stor kreativitet och framåtanda har präglat verksamheten vid RiS. I många sammanhang kan man tala om de skånska reservarna som föregångsmän och banbrytare. Härmed en historisk återblick på några särskilt intressanta verksamheter. Långkörare Trekantsmatcher, fälttävlingar, har skett regelbundet sedan 1936 mellan RiS och Köpenhamnskretsen / ROID samt T 4 i Hässleholm som sedan ett antal år ersatts av Reservofficersföreningen Norra Skåne i Kristianstad. Vildmarksmarschen är en annan av föreningens klassiker med två dagars fältmässig marsch i svår terräng med packning. Soldatprovet är en 3-milamarsch med full packning och avslutande skytte, som genomförts sedan 1981. SMIGFOFF – ”Skånskt Mästerskap I Golf För Officerare” arrangeras sedan 36 år med deltagare både från Skåne och Danmark. Sydträffen med deltagare från de nordiska länderna där på programmet står föreläsningar om respektive länders säkerhets- och försvarspolitik. Första mötet skedde 1989. Förbandschefsmöte har skett under ett antal år med deltagande av skånska reservofficerare, förbandschefer i Skåne med MB i spetsen, försvarspolitiker, militärhistoriker och representanter för försvarsindustrin. Högaktuella ämnen har behandlats. Highlights Kockumsbesök med presentation och visning av de moderna u-båtar som bland annat levererades till Australien. Mötet samlade över 85 deltagare vilket är rekord för vår programverksamhet. Studiecirkel ”Handbok stormakten”, där överstelöjtnant Leif Kihlsten från FHS som entusiastisk föreläsare gav en bild av östmaktens styrkor, taktik och vapenutrustning. Avslutning av kursens fyra studiekvällar gjordes med en flygresa (Herkulesplan) till Gotland med studiebesök på militära anläggningar (1982) Invasionskusten i Normandie besöktes i maj 1982 av 48 skånska reservofficerare. Nedslag gjordes på militärhistoriskt intressanta platser vid kusten Utah Beach och Omaha Beach samt besök i Waterloo, Verdun samt franska motståndsrörelsens högkvarter i Paris under 2:a världskriget BALTAP, NATO-basen på Karup, Jylland tillhör ett av våra minnesrika besök. RiS är den enda lokalavdelning i landet som fått tillstånd till besök. 43 nationella ro-arenan Vi flög dit med en Herkules. Femtiotalet reservofficerare deltog. Panzertruppenschule i Munster är ett av vår ”tyngsta” evenemang. Detta är ett Mecka för pansarintresserade. Vi blev mycket gästfritt mottagna och fick en mycket fin inblick i den avancerade utbildning i pansarstrid som sker med den moderna stridsvagnen LEOPARD. Utbildningen sker i tekniskt avancerade simulatorer som ger möjlighet att öva allting, stridsvagnens gång i olika typer av terräng, skytte med mera. Vi har besökt skolan vid två tillfällen med ett 40-tal deltagare varje gång. På skolan hade man mycket stor respekt för svenskarnas kunnande i pansarstrid. Bland annat hade guldmedaljen som Sverige fick i den internationella tävlingen ”stridsvagnsduell” väckt genklang. Pansarmuseum i Munster med nästan alla stridsvagnsmodeller från 1:a världskriget och framåt var en stor upplevelse. Familjeprogram Säkerhets- och försvarspolitisk orientering på Svenska ambassaden i Köpenhamn tillhör de populära och årligen återkommande träffarna med stort deltagarantal. Detta är ett samarrangemang med danska reservare. Här finns möjlighet för familjemedlemmar att deltaga. Föreläsningen avslutas med en trivsam gemensam kvällsmåltid. Julgranshuggning. Årligen kring den 15 december har RiS-medlemmar med familjer samlats och huggit sin egen gran på någon plats i södra Skåne. Servering av varm korv, glögg och pepparkakor till de cirka 100 personer som brukar infinna sig. Arrangemanget inställdes för några år sedan i brist på granar! Torsdagsträffarna. En torsdag i varje månad inbjuds till intressanta och högaktuella ämnen med föreläsare från såväl FM som organisationer, institutioner och företag. En ambition har varit att alltid bjuda in någon nytillträdd högre militär chef, och som regel har vi varit först ut på plan! Fältsport och skytte ingår som en stor del i vårt ordinarie program, där vi försökt att utveckla verksamheten genom att införa TRIATHLONtävlingar. Framtid Vi befinner oss i en brytningstid där vi för tillfället inte har en klar bild av vår framtida roll. Vi har nyligen fått ett löfte av ÖB att resoff-utbildningen skulle återupptagas. Fortfarande dröjer FM med besked hur man vill använda reservofficeren och hur många som skall engageras. Vi betraktas inte 44 längre som tillhöriga frivilligorganisationerna vilket ekonomiskt innebär att vi inte längre får något anslag från FM. Ej heller får vi utbildningsuppdrag. I denna situation får vi ta vårt öde i egna händer och övertyga FM om att vi är en oumbärlig resurs som skulle kunna vara en bra samarbetspartner till FM som en informations- och utbildningsorganisation. Vår moderorganisation SVEROF arbetar med detta projekt. Inom RiS har förts många diskussioner kring framtiden. Vi får avvakta vad som sker på det centrala planet och tillls vidare fortsätta med oförändrad verksamhet. Vi tror på att återupptaga ”plattformsutbildningen”, och har manat på SVEROF att driva frågan i HKV, men intresset från FM har varit svagt! Förutsättningarna för förnyelse och vitalisering är att både anpassa sig till den nya tiden och att hålla fast vid de bästa bitarna av det gamla. Vi reservofficerare är måna om vårt fosterland och dess demokratiska värderingar och är beredda att som reservofficerare i det svenska försvaret värna om landets integritet och ta vara på vårt historiska arv och kulturtraditioner. ■ Carl-Erik Frantzén Press-och Informationsofficer RiS nationella ro-arenan Reservofficersföreningen Norra Skåne R Reservofficersföreningen Norra Skåne startade 1960 som Reservofficersföreningen i Kristianstads län. Vi firar alltså 50 år. När länet upphörde blev det Norra Skåne. Vi hade då fyra arméregementen och två flygflottiljer inom vårt rekryteringsområde. Antalet medlemmar var mellan 200 och 300. Det var lätt att göra studiebesök och att engagera föredragshållare. Det var A3-officeren och disponenten Erik Biörklund som tog initiativet, som lockade många välkända kristianstadsprofiler som medlemmar. Hemvisten har alltid varit mässen på Stora Kronohuset i Kristianstad. En väl bevarad byggnadsminnesförklarad officersmäss. Under många år var det en tradition att ÖB kort efter sitt tillträde besökte föreningen. De senaste 25 åren har Hans Aron Falkman varit ordförande med en i stort oförändrad styrelse. Föreningen har aldrig haft något fast program utan alltid fångat aktuella händelser, vilket gör verksamheten spännande. Årligen har cirka åtta program genomförts dessutom samarbeten och skytte. Det innebär att vi haft cirka 400 program av de mest skilda slag under åren, alla med hög kvalitet. Samarbete med Blekinge, RiS och AFF blir allt viktigare i takt med att medlemskretsen krymper, idag ett 90-tal. En höjdpunkt var när föreningen var värd för utbildningskonferensen hösten 1989. Det var något alldeles extra som deltagarna aldrig glömmer. Det började med kamratafton dit landshövdingen iklädd landshövdingeuniform m/ä var inbjuden och underhöll oss hela kvällen. Lördagskvällen var det riktigt ålagille vid Åhus strand med korande av åladrottning. Söndagens utbildning – pansarbataljons anfall mot landstigen fiende vid Hanöbukten – genomfördes som busstransport på skånska småvägar med en äkta gästgivaregård som slutmål. Föreningen håller alltjämt en hög profil med flera arrangemang. ■ Jan Seebass, ordförande 45 nationella ro-arenan SVEROF Blekinge Styrelsen under många år. Från vänster Rolf Lindén, Lennart André och Ulf Sjöberg, nuvarande ordförande. Senare har Nils-Arne Hårdensvärd ersatt Lennart André. K Kustartilleriets Reservofficersförening – Karlskrona bildades år 1958 – några av bildarna var ”KA-reservarna” Sven Åkeson, Birger Strelert, Lennart André, Gillis Nygren, Christer Sandegård och Kjell Persson. I några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så blev föreningen ”vilande”, men återuppstod 1974 – då med verksamhet i full skala. Flera aktiviteter bestod av navigeringsövningar och även deltagande i kustartilleriets/minavdelningens örlogsbesök i olika länder samt i andra försvarsövningar. Givetvis blev Karlskrona Kustartilleriregemente stöd- och värdförband – fordon, båtar och lokaler etc. lånades och det var nära och goda relationer mellan regementsledning och föreningsstyrelse. Föreningsnamnet blev KAROF KARLSKRONA. Från riksförbundet erhöll man år1958 200 kronor i startbidrag – medlemsavgifterna inbringade 70 kronor (5 kr från 14 medlemmar…). En avgift på 5 kr låter inte mycket, men kostnaderna var ju därefter – man betalade 8 kr i sluphyra (för en dag) till Blekinge Kustartilleriförsvar och frimärkena kostade 15 öre. Medlemsantalet har under åren skiftat mellan 60-100 reservofficerare (och före detta yrkesofficerare). Officerare från både flottan, flyget och armén har under årens lopp varit medlemmar och är så än i dag. Efter samgåendet mellan KAROF och SAFR ändrade föreningen namn till Sverof Blekinge. De mest mångåriga ordförandena har varit majoren Sven Åkeson (Karlskrona) och kaptenen Lennart André (Vinberga, Ramdala). 46 Lennart André lämnade oss 2006, men Sven Åkeson finns fortfarande kvar i föreningens styrelse. Sedan några år utgör armémajoren Nils-Arne Hårdensvärd och överstelöjtnanten (AMF) Rolf Lindén samt undertecknad (mj/AMF) avdelningens arbetsutskott och ledningsgrupp. Sedan tiotalet år har Sverof Blekinge haft ”uppdraget” att samverka med våra polska kolleger (och även kamraterna från Kaliningrad). Denna ”extra” verksamhet har varit både givande och synnerligen intressant. Ett flertal utbyten och olika förbandsbesök med mera har genomförts under åren och en nära relation till framför allt våra polska kolleger har utvecklats. Sverof Blekinge har varit värdförening för Baltic Talks (2002) samt för SVEROF:s ordförandekonferens och årsmöte (2007). Vår förening samverkar sedan flera år med Reservofficersföreningen i Skåne, Reservofficersföreningen Norra Skåne samt med Reservofficersklubben i Helsingborg (med flera försvarsföreningar). Vårt stödförband är Marinbasen och vår fasta hemvist vid möten och representation den gamla Sjöofficersmässen i Karlskrona. ■ Ulf F Sjöberg, ordförande nationella ro-arenan Reservofficerssällskapet i Göteborg – ROSIG ROSIG historia Reservofficerssällskapet i Göteborg (ROSIG) har anor sedan 1924 och var den äldsta lokalavdelningen inom Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund. Vid samgåendet med Kustartilleriets Reservofficersförbunds Göteborgsavdelning 2001 ändrades namnet till Göteborgs Reservofficerssällskap (GROS) men vid årsmötet 2009 så ändrades namnet på det gemensamma sällskapet till att åter vara ROSIG. lemmarna är utvecklingen av reservofficersinstitutionen i Försvarsmakten. ROSIGs program innehåller också ett antal programpunkter av samvarokaraktär: Tisdagsluncher på Brasserie LIPP i Göteborg varje månad under terminerna, årlig veteranmiddag, 1:a adventsfirande på Nya Älvsborgs fästning med mera. Försvars- och säkerhetspolitik ROSIGs hemvist är ”Reservatet” där arkiv finns och styrelsen sammanträder. Reservatet har genom åren funnits i olika byggnader i Göteborg, både mindre egen lokal och större delad med annan förening. Sedan några år finns Reservatet i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg och delas med ett ordenssällskap. Lokalen är lämplig för middagar och föredrag och flertalet aktiviteter i ROSIG avhålls här. ROSIG påbörjade på 1970-talet opinionsbildning till stöd för försvaret och särskilt det västsvenska försvaret. Detta följdes av att flera offentliga debatter anordnades under 80- och 90-talen där ROSIG drev på den försvars- och säkerhetspolitiska debatten både i västsvenskt och västnordiskt perspektiv. Reservofficerssällskapen i Göteborg, Aalborg och Oslo samarbetade sedan om ett alternerande årligt Säkerhetspolitiskt Seminarium under många år och under 2009 inleddes ett samarbete med Föreningen Norden i Göteborg med ett seminarium om Stoltenbergrapporten. Aktiviteter inom ROSIG Samverkan med SFRO/G Fälttävlan och pistolskytte har gammal tradition inom ROSIG och första fälttävlan ordnades 1930. Det var också genom fälttävlan och pistolskytte som västnordiska kontakter upprättades med reservofficerssällskap i Danmark och Norge redan på 30-talet och vidmakthölls under kalla kriget. Fälttävlan om vandringspriset Fraenkels kanna mellan ROSIG och reservofficerarna från Oslo fortgår och 2010 vann norrmännen när ROSIG anordnade i Göteborg. 2011 i Oslo skall vi återta pokalen! Tävlingen kombineras med samkväm och något studiebesök. Känsöskjutningen i slutet av maj med båttransport ut i Göteborgs skärgård där skjutning och middag avhålles innan återtransport. Föredrag i olika militära ämnen är en återkommande del i ROSIGs program och särskilt kan nämnas föredragsserier inom ledarskap under mitten av 90-talet samt under 2009. Försvarsmaktens pågående internationella insatser är intressanta ämnen och ROSIG söker ha föredrag av officerare som nyligen deltagit i mission. Ett annat område där återkommande uppdateringar erbjuds med- Eftersom många av aktiviteterna i ROSIGs program och i Göteborgskretsen av Svenska Flottans Reservofficersförbund (SFRO/G) är av ömsesidigt intresse inleddes för ett par år sedan försök med ett gemensamt program för medlemmarna som innehåller både aktiviteter organiserade av SFRO/G och av ROSIG. Detta har fallit väl ut och avses permanentas. ■ Reservatet Lennart Steen Ordförande Fälttävlan om Fraenkels Kanna: Skyttar gör sig redo på kommando av skjutledare RO/Kn Gustaf Nygren. 47 nationella ro-arenan Reservofficerssällskapet i Östergötland – ROSÖ R Reservofficerssällskapet i Östergötland (ROSÖ) är ett gammalt anrikt Sällskap. Det femte äldsta i landet och det officiella namnet var Svenska Arméns Reservofficersförbunds Östgötaavdelning. Den 16 september 1935 bildades Östgötaavdelningen vid ett sammanträde med intresserade från Norrköping och Linköping i förutvarande militärskolan i Norrköping. Intresset började under pingsten 1934 vid en riksfälttävlan i Kolmården. Vi har alltså i skrivande stund just firat vårt 75-årsjubileum. Vid detta första möte hade ett 20-tal intresserade infunnit sig och en interimsstyrelse valdes med handelsläraren kaptenen i Kungliga Dalregementets reserv Elis Lundgren som ordförande. Östgötaavdelningen fick fyra fredsår på sig att komma igång och den 11 oktober 1935 antogs stadgar och valdes styrelse. Kapten Elis Lundgren blev vår förste ordförande. Östgötaavdelningen var under sina första två decennier knutna till försvarsområdet runt Norrköping. Årsavgiften bestämdes till tre kronor och detta belopp förblev detsamma till 1956. Uppgiften blev enligt stadgarna ”Att till gagn för fosterlandet verka för reserofficersinstitutionens ändamålsenliga utveckling och medlemmarnas fortsatta militära utbildning liksom att tillvarata medlemmarnas kårintressen”. Vid årsmötet i februari uppgavs medlemsantalet till ”närmare 40”. Man hade på denna tid på känn att kriget närmade sig och det avspeglades i Östgötaavdelningens verksamhet. Under dessa år ordnade man på I4 omfattande fortbildningskurser varje år och dessa handlade främst om försvarsstrid. I september 1939 utbröt kriget och de flesta av medlemmarna kallades in till tjänstgöring. Det innebar enbart en sporadisk verksamhet fram till 1944, då ett årsmöte kunde hållas. Efter krigsslutet startade verksamheten igen, men ett oväntat problem uppstod. Det var svårt att få reservofficerare med 3-4 års krigstjänst 48 bakom sig att ställa upp på militära övningar på sin fritid. Det hade de fått nog av! Under senare delen av fyrtiotalet hölls verksamheten på en lagom nivå och efterhand spirade intresset igen och gamla kamrater möttes på nytt. Vid Koreakrigets utbrott 1950 spreds oron igen och gav utslag i ökad aktivitet, som till exempel kurser i flygskydd, sprängtjänst, underhållstjänst och kulsprutepistolkurser. Intresset och rädslan för Sovjetunionen började öka, vilket även medlemsantalet gjorde (87 medlemmar). I samband med 20-årsjubiléet 1955 startade en tradition inom Sällskapet, nämligen den traditionella höstbalen och den äger fortfarande rum sista lördagen i november. Utan avbrott har vi kunnat ordna denna förnämliga fest varje år, 55 år i följd. Många höga officerare, från ÖB till regementschefer har under året bjudits in till denna bal. I denna veva bytte Sällskapet namn till Reservofficerssällskapet i Östergötland. Vi började nationella ro-arenan trycka årsprogram, som tillställdes medlemmarna i god tid. Sällskapet strävade efter ett kursutbud som engagerade alla förband i försvarsområdet genom studiebesök och övningsverksamhet. Självklart har föreläsningar intagit en framträdande plats i ROSÖs verksamhet. I medeltal 4-5 om året. 1957 höjdes medlemsavgiften till 5 kronor för att 1984 vara 40 kronor. På samma sätt ökades medlemstalet för att 1987 vara 220. ROSÖ har sedan 1960 hedersledamöter och inrättade en egen förtjänstmedalj 1966. 1970 fick Sällskapet ett brev från Tammerfors Reservofficersklubb, undertecknat av major Paavo Ollinsaari. De var intresserade av någon typ av samarbete och utbyte med sin vänort Norrköping. ROSÖ ställde sig positiva till förslaget och redan i slutet av året träffades representanter för de båda Sällskapen i Tammerfors. Alla var överens om det positiva i detta initiativ och redan året därpå startade utbytet. Efter hand blev vi mer och mer bekanta och bodde ofta hos varandra i hemmen och vänskapsbanden blev starka. Vi var ofta 20-25 deltagare och våra fruar var med och det ordnades ordentligt med aktiviteter under de tre besöksdagarna med orientering, skytte, studiebesök, fester och ett damprogram. I samband med varje besök i Tammerfors har vi lagt ner kransar, både vid hjältegravarna efter kriget 1939-40 och vid Minnesstenen efter Finlands frihetskrig, rest för att hedra minnet över de 31 stupade svenska frivilliga. Vid våra finska vänners besök i Östergötland 1976 skänkte de en hederssköld till oss, med Finlands ros i delvis förgylld brons, på ekplatta med beteckningen ”Årets officer”. Den föräras varje år någon medlem i Sällskapet. Detta utbyte har pågått till 2010, men efter 40 år avslutades det på grund av bristande intresse hos de unga medlemmarna i Sällskapen. Bland större händelser kan nämnas att Sällskapet 1973 var värdar för Nordiska mästerskapen i fälttävlan, som förlades till Infanteriets Stridsskola i Kvarn, 1979 var vi värdar för SAFRs förbundsmöte i Linköping och 1981 förbundsmästerskapen i fälttävlan. Verksamheten har de följande 30 åren präglats av stor aktivitet och den kåranda som Sällskapet strävade efter 1935 har nära nog blivit verklighet. Trots den tråkiga utvecklingen inom reservofficersutbildningen och förbandsnedläggningarna har vi överlevt och de närmaste åren blir helt avgörande för hur det skall se ut i framtiden. Vi hoppas på ett positivare klimat! ■ Bengt Assarsson Ordförande 49 nationella ro-arenan Reservofficerssällskapet i Stockholm R ROSIS, Reservofficerssällskapet i Stockholm, är kanske inte landets äldsta lokalförening inom SVEROF men väl den största. Det är inte så märkvärdigt att vara störst när upptagningsområdet tillhör de folkrikaste i landet och då sällskapen i närområdet tyvärr dör sotdöden det ena efter det andra. Sällskapet bildades, mitt under brinnande krig, den 13 oktober 1943. Utbildning Bertil Ranke, ordförande 1963 till 1966 skrev i jubileumsskriften till ROSIS 40-årsfirande 1983: – Aktiviteterna är många – fältidrott, skytte, utbildning, studiebesök, kurser, kamratliga träffar, baler, Lilla Kisala och så vidare – men deltagarantalet skulle naturligtvis vid varje evenemang var det mångdubbla. Han fortsätter: – I styrelsen var vi dock alltid övertygade om att aktiviteternas antal och höga kvalitet inte fick ändras. Detta gäller i princip fortfarande, men dock har vi måst anpassa verksamheten till dagens verklighet. Att bedriva skytteverksamhet i dag är i praktiken omöjligt i fall man inte är en skytteförening och då medlemmarna inte längre har tillgång till tjänstetidsvapen har också intresset avklingat nästan helt. Antalet rena kurser har också minskat mest beroende på att Försvarsmakten inte längre efterfrågar den typen av tjänster även om den borde göra det. Trots detta har ROSIS genomfört en ambitiös kurs i militärhistoria på högskolenivå och det finns planer på att starta kursverksamhet avseende modern, NATO-anpassad, stabsmetodik. Utbildning i ridning och förarbevis för traktor ser vi inte länger något behov av så den verksamheten är sedan länge nedlagd och troligtvis inte heller saknad av någon. Fältidrott Fältidrott i olika former har alltid varit en stor del av ROSIS aktiviteter. Det faktum att medlemsantalet minskar och upptagningsområdet har blivit större med åren har gjort det svårare att genomföra arrangemang med ett stort antal deltagare. Resorna för det stora flertalet har helt enkelt blivit för långa. Detta gäller i och för sig inte bara fältidrotten utan också övriga verksamheter. Inte desto mindre kämpar ROSIS vidare och har alltid lyckats hålla verksamheten vid gott liv. En allt större del av fältidrotten bedrivs numera i samarbete med Försvarsutbildarna bland annat på grund av personalunion mellan de båda organisationerna. I dagsläget genomförs årligen ett antal träningsorienteringar, ett par orienteringstävlingar ett skidlopp och ibland en fälttävlan. Gymnastik ROSIS-medlem provar en lätt ksp vid förevisning på Livgardet. 50 Redan långt innan ROSIS bildades 1943 så bedrev reservofficerare i Stockholmstrakten motionsgymnastik, simning och handboll. Gymnastiken lever vidare än i våra dagar och gör det på ett mycket livskraftigt sätt. Det är en, visserligen liten, men mycket entusiastisk grupp som träffas en till två gånger i veckan och jobbar hårt för att hålla sig friska. Att döma av medelåldern i gruppen så lyckas de mycket bra. Gymnastikgrupperna har genom årens lopp också skapat många och långa sociala kontakter, vilket även höjer livskvaliteten på ett markant sätt. nationella ro-arenan Resor Under hela tiden sedan andra världskriget har ROSIS arrangerat studieresor, såväl inom som utom landet. Denna verksamhet var mycket omfattande fram till 1990-talet så länge Försvarsmakten, då i första hand flygvapnet, gav ett helt ovärderligt stöd i form av transporter med transportflygplanet Hercules. ROSIS reseverksamhet har ingalunda hindrats av detta men den har tyvärr begränsats kanske framför allt av det faktum att varje deltagare har fått lov att stå för sina egna kostnader till etthundra procent. Av naturliga skäl begränsades de möjliga resmålen av järnridån under den första tiden men har på under de senaste åren till stor del omfattat även Östeuropa. Resorna har under alla år haft en halvofficiell karaktär där de svenska försvarsattachéerna oftast har spelat en central roll i de olika arrangemangen. Oftast har resegruppen uppträtt i uniform. De flesta av resorna finns också föredömligt dokumenterade i en ganska utförlig reserapport. Lilla Kisala: det dåtida navet Att luta sig mot historien duger inte i dessa förändringens tider. Förutsättningarna ändras radikalt. Det är inte nog med att Försvarsmakten håller på att förändras mot något som ingen, vare sig inom eller utom Försvarsmakten egentligen vet vad det är eller hur det ser ut. Samhället, vilket vi onekligen är en del av, förändras också i rask takt. Bara det faktum att endast en person i familjen förvärvsarbetade (det var väl så att den andra arbetade ännu mer även om det inte kallades förvärvsarbete), har medfört att reservofficerarnas möjligheter att engagera sig i föreningslivet har minskat drastiskt. På den tiden var ROSIS kursgård, Lilla Kisala, navet i aktiviteterna under sommarhalvåret. Hans Göthlin var legendarisk ”primus motor” under många år. Då ROSIS bildades bodde en stor del av medlemmarna i lägenhet inom tullarna, det vill säga i centrala Stockholm, bara en person i familjen förvärvsarbetade och barnen hade inga andra aktiviteter än skolan att tänka på. Då fanns det, trots längre arbetstid, utrymme för en hel del föreningsaktiviteter. Om det var bättre eller inte kan vi låta vara osagt, men det var definitivt lättare att locka till möten av olika slag. Till detta kommer att Försvarsmakten var stor, berörde alla i hela samhället och gladeligen ställde upp och stödde alla försvarsvänliga aktiviteter. Av detta ser vi i dag i stort sett intet. Verksamheten är för närvarande mest inriktad på att erbjuda medlemmarna ett rikt och omväxlande utbud av framför allt intressanta föredrag, förevisningar och studiebesök. I genomsnitt är det drygt ett evenemang varje månad under ”terminerna”. Dessa är uppskattade även ifall man skulle önska att deltagarantalet var större. Med över tusen medlemmar finns det onekligen underlag för ett stort deltagande och det visar sig också i vissa fall. Det som verkligen drar är ”krut och kulor”, ”hemligheter” och ”höjdare”. Det är lite synd att det är på det viset. Dels finns det så mycket annat som är intressant och dels ger det en lite skev bild av vad reservofficersrörelsen står för. Kanske det kan vara så att det är styrelsen som inte förmår att marknadsföra de olika evenemangen på rätt sätt. En hel del kraft läggs på de internationella arrangemangen som drivs av SVEROF. Det faktum att SVEROF och ROSIS ledningar finns i samma stad och att det också finns en viss personunion i de båda organisationerna gör att det faller sig ganska naturligt att göra på detta sätt. Detta är något som båda organisationerna drar stor nytta av. Ytterområdena Förbandsnedläggningar och Försvarsmaktens allmänna krympning, orsakat av, och tillsammans med, politikernas allmänna ovilja att befatta sig med försvarsfrågor, har medfört att många av de lokala reservofficerssällskapen successivt har ”dött sotdöden” eller ”svultit ihjäl”. Det har i och för sig utökat ROSIS upptagningsområde till att i stort sett omfatta hela Mellansverige. I och för sig överensstämmer det ganska väl med vad som gäller för det största militära förbandet i Stockholmsområdet, förutvarande Svea Infanteriregemente, I1, nuvarande Livgardet vars geografiska områdesansvar också omfattar nästan hela Mellansverige. Mot denna bakgrund genomförde ROSIS en rekryteringskampanj för ett par år sedan som i stort sett fördubblade medlemsantalet vilket medförde att vi blev nästan lika stora som vi var när vi var som störst i slutet på 50-talet. Av naturliga skäl har en del av de nyrekryterade fallit ifrån, men vi är i alla fall cirka ettusen medlemmar, spridda över hela Mellansverige, för närvarande. För rekryteringskampanjen utnyttjade vi ett telemarketingbolag vilket visade sig inte vara helt bekymmerfritt. I och för sig gav detta en hel del erfarenheter som SVEROF i sin tur dragit nytta av och som övriga lokalsällskap också är välkomna att utnyttja vid behov. Den nya medlemssituationen kräver givetvis att de medlemmar som är bosatta i ”ytterområdena” också måste kunna ta del av utbudet på rimligt avstånd från hemorten. Här har vi långt 51 nationella ro-arenan kvar att gå. Den enda verksamhet av detta slag som förekommer är de Totalförsvarskvällar som genom Jan Burells hedervärda insatser bedrivs i Västerås. Mäss och fest ROSIS disponerar en mässlokal på Östermalm i centrala Stockholm. Lokalen tillhör Akademiska Officerssällskapet i Stockholm, AOS, som vi har ett mycket tätt samarbete med. Mässlokalen rymmer ett trettiotal personer och utnyttjas till de flesta av våra sammankomster. Lokalen kan också, i mån av tillgänglighet, utnyttjas av enskilda medlemmar i AOS och ROSIS. Det är helt ovärderligt att ha tillgång till en lokal med ett litet pentry, en bar, ett sällskapsrum och ett litet kontorsbås. Vad gäller fester så är vi även lyckligt lottade. Den årliga julfesten, som nu gått av stapeln sex år i rad, brukar vi genomföra på Kavalleriofficersmässen på gamla K1 vid Lidingövägen. Detta är troligtvis en av landets elegantaste officersmässar i den gamla stilen och detta bidrar givetvis i hög grad till feststämningen. På Stockholmsfronten Ända sedan ”tidernas begynnelse” har ROSIS gett ut ett programblad som regelbundet skickats ut till medlemmarna. Det var de höga portokostnaderna som tvingade fram formen av ett regelbundet utkommande blad. Detta programblad har formen av en tidning med det klingande namnet ”På Stockholmsfronten” vars första nummer utkom 1956. ”På Stockholmsfronten” är en ”riktig” tidning med utgivningsbevis och en ansvarig utgivare. Utförandet har varierat genom åren dels beroende på tillgänglig teknik för produktion men också beroende på de personer som lagt ner sin själ i arbetet. Den moderna tekniken med persondatorer som blivit allt mer kraftfulla och samtidigt överkomliga i pris tillsammans med de senaste Desktop Publishing-systemen och digital bildbehandling har givetvis i mycket stor utsträckning påverkat vad som går att åstadkomma med en rimlig insats. Tidningen utkommer numera med minst fyra till fem nummer per år och innehåller reportage från verksamheten, intressanta artiklar och inte minst programmet för de närmaste tre månaderna. Vartannat år utgörs ett av numren av sällskapets matrikel, ett värdefullt stycke information för medlemmarna för att bilda allahanda nätverk. (Facebook i all ära men det lämpar sig inte för allt.) Skjutning under studiebesök på Amfibieregementet, Berga. Samordning I Stockholmsområdet finns det ett stort antal föreningar med en programverksamhet som i mångt och mycket sammanfaller med ROSIS:s. I akt och mening att kunna erbjuda medlemmarna bästa möjliga programutbud har vi påbörjat ett samarbete med dessa. Nu är inte ett sådant samarbete något man etablerar på en kafferast utan det är en lång process. Till dags dato har vi ett utbyte av program med Militärtekniska Föreningen, MTF och Stockholm Trängbefälsförening. Samarbetet har för närvarande formen av att medlemmarna i respektive förening har tillträde i varandras evenemang på samma villkor som om de var ordinarie medlemmar i föreningen i fråga. Dessutom annonserar vi evenemangen i respektive förenings annonsorgan. Utfallet av detta samarbete har hittills varit mycket gott. Under årens lopp har det av och till förekommit ett ganska intensivt samarbete med KAROF Stockholm och det har börjat att ”återuppstå”. Det hoppas vi mycket på. Hemvärnet När Hemvärnet kommer på tal är det tyvärr många ”riktiga” reservofficerare som föraktfullt rynkar på näsan och tänker mest på Landstormens lilla Lotta och gamla gubbar som lider av akut vällevnad. Då har man missat vad som hänt inom Försvarsmakten i allmänhet och inom Hemvärnet i synnerhet de senaste tjugo åren. Hemvärnet utgör i dag huvuddelen av territorialförsvaret, är modernt utrustat och välutbildat. Faktum är att det är inom Hemvärnet de flesta krigsförbandsbefattningarna finns och att Hemvärnet sätter upp riktiga infanteribataljoner med såväl slagkraft som rörlighet. Det är mot denna bakgrund som ROSIS har börjat söka allt mer kontakter mot Hemvärnet. Detta manifesteras tydligt i 2011 års årsmöte där Rikshemvärnschefen general Roland Ekenberg var huvudtalaren. ■ Text och foto:: Göran Lönnqvist, kanslichef ROSIS 52 nationella ro-arenan Reservofficerssällskapet i Västmanland Sista ordinarie styrelsen vid RiVs nedläggning 2004 Ola Wikström.............Ordförande Göran Heimersson ......V. ordf. och sekr. Jan Burell ...................Klubbmästare Lars Hermansson.........Kassör Siste ordförandes reflektion och eftertanke N Några dagar har gått sen RiV:s sista årsmöte och jag har några tankar som jag vill sätta på pränt. Först ett stort tack till er alla som bidrog till att mötet kunde genomföras på ett sådant sätt som det gjordes. Jag har i efterhand fått några påringningar från gamla veteraner som tyckte att det till och med var ”mycket trevligt”!! Kanske kommer vår ansträngning att göra avvecklingen lika bra som efter ett rep-möte innebärande att RiV som ord kommer att leva vidare i något som ordföranden i SVEROF kallade RiV-modellen. Flera lokalföreningar borde ”avvecklas” enl. RiV-modellen i stället för att ”tyna bort”! RiV hade lång tradition att genomföra kvalificerad försvarsinformation för sina medlemmar och också många gånger med inbjudna deltagare från Hemvärn, frivilligorganisationer och Västerås kommun. Bland annat var övlt Leif Kihlsten där på 70-talet och genomförde ett antal lektioner om Ulf Stenvall.................Ledamot Thomas Quist .............Ledamot Patrik Johnson.............Valberedning .................................sammankallande Henrik Larsén .............Valberedning Sven-Erik Eriksson........Valberedning Martin Bergh ..............Revisor Sovjetunionen på F1s officersmäss. 1993 inleddes de så kallade ”Totalförsvarskvällarna” efter att ett samarbete med Västerås kommuns beredskapshandläggare Lars Thane hade inletts genom att kontakten etablerats vid de så kallade FOS – mötena (FOS =FrivilligOrganisationernas Samarbetskommitté). Flera organisationer anslöt sig till idén om gemensamma försvarsinfotillfällen och både Västerås kommun och Västmanlands Landstinget erbjöd sig att hålla med lokal en gång per år. Det blev Fullmäktigesalen i Västerås stadshus på våren och Landstingets sessionssal på hösten. Något som har varit mycket uppskattat av arrangörerna, deltagarna och de föredragande. Vid nedläggning av RiV framkom önskemål att de så kallade ”Totalförsvarskvällarna” skulle fortsätta som ett arv, SVEROF beslutade därför utse en projektledare med uppgift att driva dessa kvällar vidare. SVEROF-medlemmen Jan Burell åtog sig att fortsätta dessa kvällar och som har fortsatt sedan dess. Den enda förändringen som egentligen skett är att efter att Landstinget flyttat sitt kansli och 53 nationella ro-arenan därmed avvecklat sessionssalen, har höstens ”Totalförsvarkväll” flyttat till Kyrkbacksgården, centralt belägen i närheten av Domkyrkan i Västerås. Med målsättningen att ha aktuella ämnen och mycket kompetenta föredragande personer har skapats en god renommé, som bidragit till positivt stöd och uppmärksamhet från bland andra Ledningsregementets ledning, Västerås stad, Länsstyrelsen, Försvarsutbildarna centralt och Frivilliga Radioorganisationen. Inte minst har de föredragande själva spridit ett positivt rykte. Arbetet med att ordna program skapar också många positiva kontakter och är motiverande att själv deltaga i verksamheter, som kan ge underlag för kommande ämnen under dessa kvällar. De ger också en möjlighet att ta del av andra organisationers möjligheter. Dessa ”Totalförsvarskvällar” är ett resultat av flera organisationers krav på att genomföra försvarsinformation med begränsade möjligheter. ■ Jan Burell Totalförsvarskvällar i Västerås 54 Exempel på program Genomfört program 2010 våren Per Luthman Johan Ahlström Sten Elmberg Anställda soldater i FM FRG- grupp i Västerås Kyrkans roll inom FM 2010 hösten Peter Winroth Håkan Wolf Civilförsvarsför. Uppdrag i Sudan Psykologiska operationer FRG- grupp i Västerås Kommande program 2011 våren Eric Björklund När Finlands sak var vår Ulla Gudmundson Vatikanstaten - Sverige och vår utrikespolitik Civilförsvarsför. FRG- grupp i Västerås Detta är ett sätt att finnas med lokal representation för SVEROF, utan lokal förening! nationella ro-arenan Reservofficerssällskapet i Västerbotten – ROSIV Fältskjutning på fallmål med Försvarsmaktens sats utländska vapen. G Grön verksamhet – från soldatprov och bandvagnstjänst till skytte med allt från tjänstepistol till utländska automatvapen – har präglat sällskapets årsberättelser sedan bildandet 1956. Med två regementen och en kadett/aspirant-stridsskola var det lätt att göra bra årsprogram. Ridning var en vanlig programpunkt de första åren efter sällskapets grundande 1956. En välarrangerad fjällövning med soligt aprilväder eller full snöstorm har genomförts de flesta åren – och finns fortfarande kvar som samlingspunkt. Soldatprov, där marschsträckan lagts på ställen med trevlig och sevärd natur, har vi samlats till ända sedan soldatprovet instiftades. I20:s pampiga officersmäss är ännu kvar i drift i Umeå, och säkerställer en traditionell miljö för sällskapets årsmöten. Senare år har haft verkliga höjdpunkter. Dit hör firandet 2009 – med dramatiserat och kostymerat krigsspel och kungligt deltagande – av slaget vid Sävar och affairen i Ratan. Strax efteråt firades också minnet av den sista förenade svensk-finska härens upplösning i Umeå. Internationellt samarbete längs Blå Vägen är viktigt, många aktiviteter sker med finska och norska kamrater. Ett år utsträcktes samarbetet till en övning i ryska Karelen, och vi har senare haft ryska deltagare vid våra SVEROFskjutningar. Från Ryssland kom också ROSIV:s mest illustre årsmötestalare genom åren, chefen Leningrads Milo generalöverste Bobrychev, åtföljd av ett knippe pansar- och marininfanteribrigadchefer. ■ Micael Appelblad Ordförande ROSIV 55 nationella ro-arenan Reservofficerssällskapet i Norrbotten – ROSIN R Reservofficerssällskapet i Norrbotten, ROSIN, bildades den 16 juni 1959 i P5:s filmsal på Norrbottens regemente. Föreningen är lokalavdelning under SVEROF. Till sällskapets fyrtioårsjubileum 1999 gav vi ut en jubileumsskrift – ”ROSIN under 40 år” – och vid femtioårsjubiléet 2009 kompletterades denna skrift med en kortfattad historisk återblick på de senaste tio åren. Nedanstående presentation av föreningen är huvudsakligen hämtad ur dessa båda skrifter. ROSIN har under merparten av dess existens varit en mycket aktiv förening och har många och stolta traditioner och ett starkt varumärke. ROSIN har alltid haft – och har fortfarande – en mycket god och nära kontakt med förband och förbandschefer i övre Norrland. Som kuriosa kan nämnas att vid ROSIN:s fyrtioårsjubileum 1999 fick föreningen en egen marsch ”Marsch ROSIN” komponerad av Ingemar Badman. Föreningen har 162 medlemmar år 2011. Föreningens medlemskader blir äldre och äldre eftersom vi de senaste 10-15 åren inte har haft något inflöde av nya reservofficerare. ROSIN:s förhoppning är emellertid att den nya inriktningen av försvaret skall resultera i fler reservofficerare och vårt mål är att hålla föreningen levande och livaktig för att en ny generation reservofficerare skall kunna fortsätta verksamheten och traditionerna. Nationell verksamhet Redan under den första hösten i föreningens liv, 1959, genomfördes flera aktiviteter, bland annat två förbandsbesök och två skjutningar. Under de första fyrtiofem åren, fram till och med år 2003, genomfördes tio aktiviteter per år. Åren 2004-2009 genomfördes fem aktiviteter per år i egen regi och föreningens medlemmar deltog också i aktiviteter anordnade av föreningens samarbetspartners såsom frivilliga försvarsorganisationer, kamratföreningar etc. Från och med år 2010 genomförs tre till fyra aktiviteter per år i egen regi med årsmöte, polcirkelövning och förbandschefsträff som fasta arrangemang. 56 Exempel på aktiviteter som genomförts under åren är militär utbildning i samverkan med våra förband och deltagande i övningar (bland annat som b-styrka), förbandsbesök, företagsbesök, föredrag, fjällmarsch, marina övningar, förbandschefsträff, lille-jul, renbensmiddag och familjeträffar. Skjututbildning, fältskjutningar och skyttetävlingar har varit stående inslag i ROSIN:s verksamhet. Pistolskytte har genomförts månatligen sedan slutet av 1960-talet och denna aktivitet genomförs fortfarande, även om antalet skjuttillfällen har minskat till åtta. ROSIN har arrangerat tre förbundsmöten/ordförandekonferenser för SVEROF. Exempel på föredragshållare genom åren är landshövdingar, civilförsvarsdirektörer, statssekreterare från försvarsdepartementet, överbefälhavare, försvarsgrenschefer, milobefälhavare och förbandschefer. Ett mycket intressant och uppmärksammat (minst sagt) föredrag hölls 1978 av den sovjetiske flygattachén Vladimir Butkov och arméattachén Juri Vasiljev. Fjällmarsch under en vecka med överlevnadsutbildning och andra militära moment genomfördes varje vår under drygt 35 år från 1970 med många deltagare och med stor support från våra förband. Genom kontakterna med Luleå Marina Bevakningsområde och det marina Hemvärnet har en mängd marina övningar och besök genomförts under åren, framförallt med minsveparen M22 som var stationerad i Luleå. Bland annat genomfördes ett flertal besök med M22 i Finland. Vi har också haft möjlighet att göra studiebesök på besökande marina fartyg såsom exempelvis HMS Norfolk (samma år som hon deltog i Falklandskriget). Förbandschefsträffen där cheferna för samtliga förband i övre Norrland bjuds in har genomförts årligen sedan 1974 med stort deltagande. nationella ro-arenan Internationell verksamhet Polcirkelövningen har genomförts årligen sedan 1971 och pågår alltjämt. Arrangemangen alternerar mellan ROSIN, Finska Lapplands Reservofficersdistrikt och NROF:s avdelningar i nord-Norge. Övningen har också de senaste åren haft deltagande representanter för Estlands reservofficersförbund. Övningen genomförs som en fälttävlan på ett skjutfält i anslutning till något förband med inkvartering på förbandet eller på skjutfältet. Övningen lockar årligen ett drygt hundratal deltagare (således 30-35 per nation). Till övningen bjuds respektive nations förbandschefer in. Polcirkelövningen hade under det kalla kriget stor betydelse även för de högsta militära cheferna i norra Finland, Norge och Sverige som fick ett forum att träffas informellt. Polcirkelövningen 2011 genomförs i Bardufoss, Norge och genomförs 2012 på artilleriregementet i Boden. ROSIN:s fjällmarscher har regelbundet haft deltagare från Finland och Norge. Kontakterna med Finland och Norge är många och vi har mycket starka band till dessa organisationer. Våra finska och norska systerorganisationer har regelbundet deltagit vid ROSIN:s nationella arrangemang – som exempelvis förbandschefsträffen – och ROSIN har regelbundet besökt arrangemang i Finland och Norge. ROSIN har genomfört flera krigshistoriska resor, framförallt till Finland med också till Norge och Ryssland. ROSIN arrangerade i samarbete med Bodens artilleriregemente de Nordiska Mästerskapen i fältidrott för reservofficerare 1996. Kommunikation och information För att upprätthålla kontakten inom sällskapet började ROSIN i november 1959 att ge ut ett medlemsblad, kallat ”Lappen”. Under många år utkom medlemsbladet med tio nummer per år och sedermera övergick det i en tryckt tidning med kvartalsvis utgivning. Den tryckta tidningen upphörde 2005 och numera erhåller föreningens medlemmar information via ”web-Lappen” på www.rosin.nu. Avslutning ROSIN har som sagt många och långa traditioner. En stark traditionsbärare är våra sånger och vår visskatt. ROSIN har glädjen att i sina led ha en fantastisk textförfattare i Georg Palmgren och han har författat en mängd texter till kända melodier. Ett alltid uppskattat inslag vid våra internationella träffar är just sången, där ROSIN:s vishäfte innehåller sånger på både svenska och finska. Vi tycker att det är på sin plats att i denna jubileumsskrift presentera det som vi ROSIN:are anser vara Georg Palmgrens allra bästa komposition, ”Ubåtsvisan” på melodin ”Du måne klara”. Visan framfördes första gången på förbandschefsträffen 1981 då arrangemanget besöktes av inte mindre än tre generaler, en viceamiral, åtta överstar och åtta överstelöjtnanter samt drygt trettio medlemmar. Visan framfördes också på förbandschefsträffen nästkommande år, 1982, då chefen för Marinen var inbjuden gäst och föredragshållare (han uppskattade den mycket). Visan handlar förstås om den sovjetiska ubåten U137. ■ Stig Gåhlin Ordförande ROSIN ✯✯✯ U-båtsvisan Melodi: ”Du måne klara” • Text: Georg Palmgren Det satt en ubåt uppå ett grund, där ner i Blekinge skärgår´n. Den hade suttit en lång, lång stund, innan Marinen fick syn på´n. Dom haft en fest under havets yta, när deras vodka den börja tryta. Då drack dom kvass – från sin kompass. Sen blev det whisky – nu ”on the rock” och sen kom stora baksmällan. Och skepparn själv blev en syndabock, som världen skådat har sällan. Och våran ÖB han strax förklara, att rikets gränser han kan försvara. Om blott vi ger – nån krona mer. Och sens moralen av detta är, se upp med objudna gäster. Som vill komma oss alltför när och ställa till fyllefester. Om det skall supas så in i Norden, så gör det hellre vid runda bord – än på botten av – ett ”Fredens hav”. 57 internationella ro-arenan Fremsyn, Styrke og Vilje – en hilsen til Sveriges Reservofficerare i anledning af jubilæet D De sikkerhedspolitiske forandringer i Europa fra 1989 gjorde at NATO udviklede sig fra regional forsvarsalliance til global militær aktør, hvor Pragtopmødet i november 2002 fremstår som signifikant med hensyn til beslutning om at transformere NATO ved bl.a. at tilføre NATO nye kapabiliteter. Kapacitetsbetragtningen medførte, at der ikke længere var tale om behov for eller forpligtelse til at have rådighed over de hidtil kendte, store mobiliseringsstyrker. En udvikling, som fik stor betydning ikke alene for Danmark og Norge, men som reelt også fandt sted i Sverige som en konsekvens af den ændrede sikkerhedspolitiske situation i Europa og ønsket om også fortsat at kunne gøre sig gældende internationalt. Nedlæggelsen af mobiliseringsforsvaret i Danmark skete reelt simultant med den beskrevne udvikling – en konstant mangel på sammenhæng mellem mål og midler betød stedse færre enheder, færre øvelser og reduceret uddannelse af personel af reserven, som ellers utvetydigt udgjorde rygraden i dansk forsvar og havde gjort det siden de slesvigske krige. Den daværende forsvarsledelse fokuserede straks på varetagelsen af de militære opgaver internationalt, som skulle understøtte en fortsat aktiv dansk udenrigspolitik, som den var blevet manifesteret siden de baltiske landes selvstændighedsbestræbelser og den aktive støtte til først enkeltlande i det tidligere Jugoslavien, efterfulgt af Iraq og Afghanistan – sidstnævnte sted fortsat tilstede med bataljonsstørrelse (+) sammen med britiske styrker i absolut forreste linie, og hvor de danske tab i skrivende stund har passeret fyrre dræbte og over hundrede til dels alvorligt sårede og invaliderede – blandt alle kategorier også personel af reserven. Det siger sig selv, at den tidligere mobiliseringsstyrke slet ikke kan sammenlignes med de styrker, der i dag er nødvendige til de internationale opgaver – de nationale opgaver er dog i et omfang kendt som hidtil, i hvilken forbindelse personel af reserven også har fundet anvendelse i det Danske Hjemmeværnet. Alligevel var det overraskende, at forsvarsledelsens oplæg til politikerne om forsvarets indretning og anvendelse for perioden 2005-2009 havde som udgangspunkt, at der ikke var behov 58 Birger Kjer Hansen, oberstløjtnant af reserven, formand for Hovedorganisationen for Personel af Reserven i Danmark (HPRD) for en egentlig reserve. Forsvaret skulle være en stående styrke, hvor en reserve grundlæggende ikke var nødvendig, omend en mindre reserve på udvalgte områder fortsat var tænkt ind, fremadrettet rekrutteret via frafaldent fast ansat personel. Foreningen argumenterede forholdsvis forgæves for, at behovet for personel af reserven fortsat ville være til stede og i et omfang, hvor rekruttering ikke ville kunne ske gennem frafaldent fastansat personel, og foreningen fremkom til stadighed med forskellige ideer til, hvorledes Forsvaret med forholdsvis små omkostninger fortsat kunne opretholde en reserve af fornøden størrelse og kvalitet. Fra politisk side blev der dog lyttet delvist og derfra sendt signal om at reserven fortsat skulle udgøre en del af det samlede forsvar. Desværre forhindrede det ikke en lukning af reserveofficersskolerne, men med politkernes hjælp blev en del af reserveofficerskapaciteten overført til det regionale forsvar i regi af Hjemmeværnet, som ellers hidtil kun havde kendt til systemet med frivillige og en kadre af fastansatte. Udviklingen gav skeptikerne ret. Det hele blev forværret af en stor personaleafgang fra Forsvaret, som uanset en i skrivende stund væsentlig forandret økonomisk verdenssituation og heraf følgende bedre rekrutterings- og fastholdelse af personale på kort sigt har medført en erkendelse af, at uddannelsesstyrken atter kan have behov for at grunduddanne officerer af reserven til formålet. I de første år af forsvarsforliget var foreningens arbejde derfor præget af en kritisk og aktiv holdning til de ting, der ikke var tænkt igennem. Den reserve, der trods situationen valgte at opretholde et ansættelsesforhold til Forsvaret, var havnet i en administrativ, tilhørsmæssig, anvendelsesmæssig samt karriere- og uddannelsesmæssig internationella ro-arenan højst usikker situation. Enkelte lyspunkter gjorde dog, at foreningen kunne tro, at tingene senere kunne rette sig. Ud over genanvendelsen af reserven som en relevant ressource også i Hjemmeværnets regi fortsatte Forsvarets Sundhedstjeneste uddannelsen af læger af reserven. Forsvarsakademiet fortsatte uddannelsen af sprogofficerer og samarbejdede med foreningen om en ide om en administrativ sprogofficersenhed, der ville give sprogofficererne en faglig og administrativ tilknytning til Forsvaret. Både Hæren, Flyvevåbnet samt Søværnet fortsatte brugen af reserven. Forsvarets Personeltjeneste fortsatte ufortrødent med at anvende personel af reserven og udviste m.h.t. til længden af udsendelsesperioder hurtigt fleksibilitet så langt, som det operative behov tillader. Forsvarets officielle koncept var, at rekruttering til den reserve, der trods alt fortsat skulle anvendes, skulle skaffes via linjepersonel, der forlod Forsvaret og tegnede rådighedskontrakt. Dét troede foreningen aldrig på. Når en linjeofficer forlader Forsvaret, er det ikke for at blive reserveofficer, men for at nå et andet mål. Forsvarets forudsætning svarede ikke til realiteten. Den internationale tjeneste medførte udtynding af kadrerne i uddannelsesenhederne, og behovet for en ny type delingsførere af reserven blev erkendt også af Forsvarets øverste ledelse. Hærens Operative Kommando greb da situationen og gik i gang med at beskrive en ny grunduddannelse (som resulteterede i en genåbning i 2009 af infanteriets løjtnantsskole, der var blevet lukket i 2005; skolen uddanner også løjtnanter til Flyvevåbnet) samt beskrive behovet for retablering af et koncept for en egentlig videregående uddannelse som forudsætning for fastholdelse og karrieremæssig udvikling – ud fra Forsvarets behov. Foreningens ledelse følte sig derfor i stigende grad sikker på, at Forsvarskommissionens arbejde som grundlag for en ny politisk aftale om forsvaret for perioden 2010 – 2014 måtte resultere i større hensyntagen til behovet for reserven end forliget 2005 – 2009. Det fremgik da bl.a. også af af kommissionens rapport, at den genetablerede reserveofficersuddannelse har til formål primært at uddanne reserveofficerer, der kan aflaste og supplere Forsvarets fastansatte officerer. Reserven giver Forsvaret en vis personelmæssig fleksibilitet – også i forbindelse med internationale operationer. Den politiske aftale fra sommeren 2009 er udtryk for en bred politisk enighed m.h.t. Forsvarets kapacitet, herunder at erfaringerne fra forligsperioden 2005 – 2009 viser, at Forsvaret ikke kan undvære en aktiv og veluddannet styrke af reserveofficerer og øvrigt reservepersonel – dels af hensyn til forsvarets samlede opgaveløsning, dels af hensyn til at understøtte tilknytningen mellem Forsvaret og det øvrige samfund. Forligsteksten fastslår, at reserveofficererne for bl.a. at kunne fastholde et tilstrækkeligt fagligt niveau som hovedregel skal være designeret til specifikke stillinger/funktioner i Forsvarets operative struktur, og at der i forlængelse af den genindførte sekondløjtnantsuddannelse skal etableres strukturelle efter- og videreuddannelser for at sikre reservens operative nyttiggørelse. Forsvarsforligets anerkendelse af behovet for reserven er formentlig det tætteste, man kan komme på en ”undskyldning” – i al fald fra politisk side – med hensyn til afskaffelse eller neddrosling af behovet for en fleksibel og veluddannet reserve. Imidlertid fremkom i løbet af efteråret 2009 signaler om, at Forsvarets økonomiske situation var mere end vanskelig i forhold til det omkostningspres, som den internationale opgaveløsning især i Afghanistan afstedkommer. Foreningens ledelse måtte således konstatere, at der på trods af de positive tilkendegivelser kunne være udsigt til en mere end langsom og vanskelig retablering af reservens forhold og anvendelse ud fra forligstekstens intentioner. Imidlertid er linjen og reserven to sider af samme sag, og derfor er det nødvendigt, at de to officerskorps danner en enhed uden skelen til den enkeltes baggrund. Personel af reserven yder stedse et substantielt bidrag til Forsvaret. Behovet for foreningens virke for fortsat at insistere på ordnede forhold i form af grunduddannelse, efter- og videreuddannelse, tjeneste og karrieremuligheder samt løn- og aftaleforhold for reserven er fortsat stort og kræver meget af foreningens ledelse – ting som imidlertid også må gennemgår forandringer i takt med Forsvarets behov. Foreningen må dermed også være i stand til fordomsfrit at se på, hvordan reserven bedst indplaceres i strukturen i de forskellige grene af Forsvarsministeriet, uanset det drejer sig om reservens anvendelse i regi af Hjemmeværnet/Den Regionale Føringsstruktur/Totalforsvarsregionerne, Hæren, Flyvevåbnet, Søværnet, Forsvarets Sundhedstjeneste, Forsvarsakademiet og Beredskabsstyrelsen - løsningsmodellerne kan i sagens natur være forskellige. Et andet vigtigt element er, at personel af reserven er meget afhængig af den civile arbejdsgivers interesse i at frigive sit personale til midlertidig tjeneste i Forsvaret – en afhængighed, som ikke er blevet mindre henset til de internationale operationer. Forsvarets nu mere end 10 år gamle initiativ m.h.t. ”employers support” – i Danmark benævnt ”Inter Force”, hvor knap 2.000 erhvervsvirksomheder har underskrevet en hensigtserklæring om at ville være indstillet på at frigive 59 internationella ro-arenan personale til forsvarets internationale operationer – et initiativ, som foreningen selvsagt støtter kraftigt og gerne ser udbygget med egentlige initiativer i den enkelte erhvervsvirksomheds ansættelsesmæssige retningslinier – også et klart indsatsområde for foreningen. Uanset medlemsantal må en meget lang række aktiviteter betragtes som noget, der nødvendigvis skal udføres, for at foreningen skal kunne imødekomme de mest nødvendige ydelser overfor enkeltmedlemmer samt i øvrigt varetage reserven interesser på vegne af og over for Forsvaret. Foreningens medlemsantal er i perioden 2003 til dags dato omtrent er halveret til nu at udgøre ca. 1.500 på grund af dels mobiliseringsforsvarets nedlæggelse, hvormed mange officerer af reserven samt øvrigt personel af reserven opgav tilknytning til forsvaret og dermed også til foreningen. Dette, sammenholdt med, at der gennem en årrække nu ikke er blevet uddannet reserveofficerer i større omfang, understreger behovet for Forsvarets og Forsvarsministeriets fortsatte støtte til de aktiviteter, der direkte bringer værdi til Forsvaret. En mere overordnet værdi, som næppe har mindre betydning end tidligere, hvor værnepligten udgjorde en mere dominerende plads i Forsvarets integration med det civile, består i, at en organisation for personel af reserven bidrager til Forsvarets ”markedsføring” gennem at være et legitimt kontakt- og formidlingsled mellem militær og civilsamfund. Jeg har i international reserveofficerssammenhæng (bl.a. CIOR/CIOMR – den internationale sammenslutning i regi af NATO for reserveofficersforeninger, i hvilken forbindelse jeg glæder mig over, at ikke alene den Norske forening, men også den Svenske og Finske forening deltager) omtalt betydningen af en ROA (Reserve Officers Organisation) således: • Professionalization of the Armed Forces and the lack of an institution by means of a comprehensive conscript system leaves the ROA as the only institution who – on behalf of the Armed Forces and reserve officers – can voice the need of understanding between civilian employers etc. and the Forces (bridge building) • Driven also by voluntary means used as relatively cost effective military physical training and soldier skills training activities (improve readiness) ROA can be providers of other basic for reserves • ROAs – where acting on behalf an unified capacity – offer a legitimate ”single point” of contact between the Armed Forces and the reserve structure 60 • Driven also by voluntary means ROAs support the Armed Forces as an effective provider of support to reservists in practical areas such as salaries etc .- tasks otherwise to be dealt with by the Armed Forces itself.” Det bør således være i ethvert Forsvars absolutte interesse at have en organisation for personel af reserven, som har en legitimitet, som gør den til en suveræn forhandlings- og koordinationspartner vedr. reservens forhold. Men det forudsætter, at foreningen har de nødvendige funktionsbetingelser. Jeg kan derfor kun tilslutte mig den beskrivelse, som SVEROF (og SFRO) via hjemmesiden tilbyder: ”Reservofficerarna är en intresseorganisation med facklig kompetens för Sveriges reservofficerare. Reservofficerarna som opinionsbildare och intresseorganisation. Reservofficerarna driver ett aktivt opinionsarbete för reservofficerarnas sak. <…> I en tid av besparingar och hårda prioriteringar krävs det samhällsekonomiskt hållbara och effektiva lösningar. I det här sammanhanget är reservofficeren en utmärkt komponent i ett nytt modernt, flexibelt och kostnadseffektivt försvar. Reservofficeren besitter såväl militärkompetens som civila nyckelkompetenser förvärvade genom studier och arbete i civila företag och organisationer. Ett kunnande som på ett utmärkt sätt kompletterar den kunskap som yrkesofficerare och soldater bidrar med. Reservofficeren är en kostnadseffektiv och flexibel arbetskraft som kan tjänstgöra när behov finns. Genom sin närvaro i det civila samhället bidrar varje enskild reservofficer till den så viktiga folkförankringen.” Lighedspunkterne mellem vores foreninger i de nordiske lande er klare – der er klare opgaver at løse – opgaver, som fordrer kreativitet og vilje, og som stedse nødvendiggør kontakt til både forsvarets øverste ledelser samt det ministerielle niveau – der er ikke andre, der løser opgaverne for os. Idet jeg i øvrigt takker for det nordiske samarbejde mellem foreningerne – et samarbejde, der har fundet sted siden 1930’erne, og som vi fra dansk side sætter stor pris på at fortsætte dels direkte gennem præsidiemøder m.v., dels indirekte gennem arbejdet bl.a. i CIOR/CIOMR – lad mig så afslutte med et ”Til lykke” med 10-års jubilæet og med ovenstående motto fra mit eget regiment (Trænregimentet) – ”Fremsyn, Styrke og Vilje” – ønske SVEROF held og lykke i det fortsatte arbejde – der er brug for jer! ■ Birger Kjer Hansen, Ordf.HPRD internationella ro-arenan Norska RO-perspektiv ” Det er med stor glede at jeg på vegne av Norske Reserveoffiserers Forbund ønsker vår svenske søsterorganisasjon SVEROF til lykke med 10 års jubileet. D Det er med stor glede at jeg på vegne av Norske Reserveoffiserers Forbund ønsker vår svenske søsterorganisasjon SVEROF til lykke med 10 års jubileet. Vårt nære samarbeid har utviklet seg i en meget positiv retning over flere år og vår aktive deltakelse i Nordisk Presidium lover godt for det Nordiske reserveoffisers-samarbeid. De tette bånd mellom de nordiske forbund får stor oppmerksomhet internasjonalt og er på mange måter en modell for mange av våre utenlandske søsterorganisasjoner i CIOR. Det er hevet over tvil at våre Forsvar mer enn noen gang trenger aktive Reserveoffisersforbund som aktive støttespillere og som ivaretar reserveoffiserenes interesser og ikke minst deres kontakt til forsvaret. I en tid med sterke reduksjoner av våre to lands forsvar er det min oppfatning at forsvarsledelsen må erkjenne at reserveoffiserene har viktige roller å spille både knyttet til internasjonale operasjoner og ikke minst det nasjonale forsvar. Reserveoffiseren er ”borgeren i uniform” og bør tjene som et viktig bindeledd mellom forsvar og samfunn. Sigurd Hellstrøm, Brigadegeneral (P), President NROF Vi har forstått at SVEROF ikke har hatt den nødvendige økonomiske støtte fra det svenske forsvaret de senere år. Anerkjennelse og økonomisk støtte er en viktig forutsetning for at forbundet skal kunne spille den rolle og utøve den aktivitet som burde være meget ønskelig sett fra forsvarets side. De nordiske reserveoffisers-forbund vil fortsatt bistå SVEROF i anstrengelsene for å få forståelse for den viktige rolle reserveoffiserene kan spille for det svenske forsvaret. Vi ser frem til å utvikle det gode samarbeide mellom SVEROF og NROF i årene som kommer! Sigurd Hellstrøm President NROF 61 internationella ro-arenan Finnish Defense Policy and Doctrine T The most important functions of Finland’s foreign, security and defence policy are safeguarding Finland’s independence, territorial integrity and society’s basic values, advancing the security and welfare of its citizens and sustaining the functioning of society. The security and defence policy guidelines take into account changes in the global operating environment in accordance with the comprehensive concept of security. National interests are best advanced through international cooperation. Finland considers NATO’s objectives in promoting international stability and security to be compatible with the foreign and security policy goals of Finland and the EU. Strong grounds exist for considering Finland’s membership of NATO. As regards a decision on possible membership, broad political consensus is essential. The Finnish Defence Forces The Defence Forces maintain and develop the capability to perform defined by the foreign, security and defence policy of Finland’s political leadership. The capability comprises the capabilities of ground defence, maritime defence and air defence as well as the joint capabilities of the Defence Forces. The use of the Defence Forces’ capabilities is prepared to cover the whole county. Tasks of the Defence Forces 1) The military defence of Finland 2) Supporting other authorities 3) Participating in international crisis management 62 Mika Hannula, Professor, Dr.Tech, President of the Finnish Reserve Officers' Federation, Capt (res) The Finnish Conscription By law, the period of liability for compulsory military service starts at the beginning of the year in which a man has his 18th birthday and continues until the end of the year in which he turns 60. Military service on a voluntary basis started for women in 1995. Military service is most commonly done within the three years following the call-up, at the age of 19 to 21. Conscripts can apply for a deferment or change in service location, for example, on the basis of studies. However, military service must be completed by the end of the year the conscript turns 30. Conscripts enter the Army, the Air Force and the Navy twice a year, in January and July. internationella ro-arenan Military service lasts 180, 270 or 362 days. The training period for an officer, non-commissioned officer or rank and file in demanding special duties is 362 days. The training period for conscripts in posts requiring special skills is 270 days. Conscripts in other rank and file duties receive 180 days of training. Reserve Officer School The Reserve Officer School is a subordinate to the Commander of the Eastern Command. Since 1920, it has trained altogether over 166 000 reserve officers. The school offers training in nine basic units, altogether in around 30 platoons or divisions. The total strength of the course is around 700 officer students. The training provides basic skills and knowledge for leading a war-time platoon or squadron. The training focuses on leadership, branch studies and operations with other combat arms and branches. Voluntary National Defence Voluntary defence is guided and supported by the authorities to develop the readiness of different administrative sectors and citizens to cope during disturbances and exceptional conditions in the society. The task of the Defence Forces is to direct the military tasks included in voluntary defence training as well as to guide, support and monitor other activities. There is a partnership agreement between the Defence Forces and the National Defence Training Association that is revised annually. The National Defence Training Association is a public association that acts as a national organization for cooperation in voluntary defence training. Every year and according to plan, the Defence Forces order from the National Defence Training Association military courses for the wartime troops of the Defence Forces. These courses are free of charge to the participants. The National Defence Training Association also arranges training that is open to everyone, such as courses serving military readiness as well as other courses. Most of these courses have minor attendance fees. Together with the National Defence Training Association, the Defence Forces develop and provide training for the instructors of the reserve; the training is free of charge for people admitted to it. Voluntary military defence training also improves the performance capability of the wartime troops of the Defence Forces. It is given in the training events of the reserve, such as the voluntary exercises of the Defence Forces and the military courses and exercises commissioned from the National Defence Training Association. Finnish Reserve Officers’ Federation The Finnish Reserve Officers' Federation (FROF) is a voluntary organization dedicated to develop the skills and abilities of reserve officers, contribute to national defence and support the national security. The mission of the FROF is to maintain and improve the military skills, leadership abilities and readiness of the reserve officers. FROF is also acting as a link between its local member associations and between all individual reserve officers. The Federation is politically non-aligned. The first reserve officers' association was founded 1925 in Helsinki. The activities of the association soon expanded to other parts of Finland, so the foundation of a central organization for the national level became necessary a few years later. The Finnish Reserve Officers' Federation was founded on May 17, 1931 in Helsinki. Today the Federation has about 28 000 members. The Federation is comprised of 320 member associations divided into 20 reserve officer districts. The Finnish Reserve Officers' Federation has been actively involved in developing the voluntary defence training with the Defence Forces and voluntary organizations. The Federation is a member of the National Defence Training Association, which organizes voluntary defence training courses. In this co-operation the special area of interest for the Federation is leadership and instructor training. The Federation has developed a comprehensive Military Leadership Training Programme. The Federation works in co-operation with the reserve officers' associations of other Nordic countries. FROF has been a member of the Nordic Reserve Officers' Presidium since 1934. The roots to this co-operation, sometimes referred as Nordic co-operation, are from the 1920’s. In addition to this national level co-operation, many local Finnish reserve officers clubs have their own Swedish partners in collaboration. The most recent international partner of FROF is the Estonian Reserve Officers' Association (EROK). This cooperation began in 1998. The Finnish Reserve Officers' Federation has had a working relationship with the Interallied Confederation of Reserve Officers (CIOR) since 1993. The Federation became an associate member of CIOR in 1996. Alongside with this NATO-level collaboration, the Nordic dimension is still in power. With these words, I express my words of thanks for the long time collaboration to Swedish Reserve Officers Federation, and wish all the best for you in the future. ■ Mika Hannula President FROF 63 internationella ro-arenan Greetings from the CIOR President D Dear reserve officers and colleagues in SVEROF! It is a great privilege on behalf of CIOR to be invited to greet you on this jubilee. For many years you have worked to improve and maintain the interests of the Swedish Reserve Officers. Since you also joined in the work of CIOR (Interallied Confederation of Reserve Officers) as an Associate Member I wish to thank you for your contribution so far but also maintain and perhaps increase your participation. During the Norwegian Presidency we will actively seek to: a) Support NATO as an advisor and centre of excellence on reserve matters b) Support NATO in our roles as citizens c) Work with NATO on Partnership for Peace and Outreach activities d) Strengthen CIOR’s capabilities as an organization for the enhancement of personal, organizational and leadership skills among reserve officers e) Further develop CIOR’s portfolio of activities and offerings to meet the criteria and wishes of our member organizations and other stake-holders f) Continuously improve our organizational efficiency in terms of quality, speed and cost The possibilities to make a difference and achieve something are very good. CIOR represents the interests of over 1.3 million reservists across 36 participating nations within and beyond NATO, making it the world’s largest military reserve officer organization. Founded in 1948 by the reserve officer associations of Belgium, France and the Netherlands, CIOR is now a NATO-affiliated, non-political and non-profit umbrella organization of member nations’ national reserve officer associations. We meet in formal sessions twice a year – in August and February – and we work through committees that examine issues and provide analysis relating to reserve forces. Typical issues of interest include the contribution of reserve forces to international operations, the re-integration of reservists within their respective communities following deployment abroad, the law of armed conflict, the impact of NATO expansion on the Reserves, and employer support to reservists. 64 Jon Erling Tenvik, Captain (R) NON, President CIOR Our present Committees are: Defence Attitudes and Security Issues Committee (DEFSEC) Civil/Military Cooperation Committee (CIMIC) Military Competitions Committee (MILCOMP) Legal Committee Partnership for Peace Committee (PfP) Language Academy Committee Winter Seminar Committee Young Reserve Officers Committee (YROW). Sweden and SVEROF are very welcome to participate in all these Committees and I am convinced that your participation will mean added value and better quality in our work. This is where you can make a difference. You find more information on: www.cior.net. All nations are at the same level. It is the quality of the people from the nations that determines the influence, not the size of the nation as such – and you are much bigger than Norway! Many individual delegates of CIOR are highly accomplished business and industrial leaders, public servants and academics. They are therefore in a unique position to contribute to a better understanding of security and defense issues in the population as a whole, as well as bringing civilian expertise and experience to the tasks and challenges facing reserve forces in NATO. The CIOR is structured around a constitution that provides for a rotating presidency, a CIOR Executive Council comprised of vice-presidents of participating nations, key committees and several annual events that promote training, education and professional development. The presidential term is two years in length. In 2012 France will take over after the Summer Congress in Copenhagen. CIOR has been in business for 62 years, your reserve system is more than 120 years old, you have a lot to offer in CIOR. Congratulation with your 10 years anniversary – the best of luck in the future. ■ Jon Erling Tenvik, President SIOR internationella ro-arenan Eesti Reservohvitseride Kogu EROK Estonian Reserve Officers’ Association E Estonian Reserve Officers’ Association (EROK) was founded on 22nd of June 1997. Founders (28 officers) were members of the first two Voluntary Reserve Officers’ Training Courses (VROK). EROK considers itself as the legal successor of the Central Council of Reserve Officers’ Section, which was founded on 23rd of June 1933. Our motto is: “The reservist is twice the citizen” (Sir Winston Churchill). EROK’s main missions are: participation in the national defence organization, improving the will of defence of the nation and uniting the Estonian reserve officers. Besides national activities EROK has established also a variety of engagements on international level. Since May 2004 EROK is a full member of CIOR (Interallied Confederation of Reserve Officers; 1999-2004 associated member) and CIOMR (Interallied Confederation of Medical Reserve Officers). EROK member major Tiit Meren has represented Estonia in CIOR and CIOMR for several years: during 2000-2007 as Vice President for Estonia in CIOMR and during 2002-2007 and from 2009 till today as Assistant Secretary General for Estonia in CIOR. For a number of years EROK together with LRVA (Latvian ROA) and LAFRA (Lithuanian ROA) have shared ideas and thoughts in Baltic Presidium meetings, which are held twice a year in one of the member countries (similar platform to Nordic Presidium). During autumn 2009 we signed bilateral co-operation memorandums with our closest neighbours and partners – with Finland, Latvia, Lithuania, Sweden, Norway and Poland. Starting from the year 2009 till today (2011) the Estonian CIOR Delegation on CIOR Council level has indicated many times in a very decisive way that there is a strong need to reform CIOR international activities in order to maintain the main funders’ (member-state MoD-s, DFHQ– s and NATO HQ) interests in supporting these activities. EROK Medical officers in close co-ope- ration with Estonian DFHQ and MOD are running an international project together with UK MOD and DFHQ – preparing Estonian military doctors and surgeons to be deployed to Role 3 field hospital of Camp Bastion in Afghanistan. Estonian military surgical capability on NATOlevel-deployments is covered only by reserve officers of EROK. In 2008 two surgeons were as single representatives and in 2011 a UK-licensed full Estonian surgical team will be deployed to work together with US and UK surgical teams in Camp Bastion. As from February 2011 EROK has 305 members that are divided between 10 regional departments (including Foreign Estonia department in Canada). Some members also belong to sections according to their specialty – medical, legal, naval or air force officers sections. Around half of the members are also members of the Estonian Defence League, which is the national reserve forces organization. On a daily basis EROK is run by a seven-member board. The board is counselled by the Senior Council (8 + 7 board members). In order to have more effective co-operation with neighbouring countries EROK has established liaison officers positions for Finland, Sweden, Latvia, Lithuania, Norway and Poland. For better national defence co-operation we have also established liaison officers for the Ministry of Defence, Defence Forces and Defence League. EROK also has the court of honour for handling misbehaviour of members and other sensitive defence related issues. All positions in EROK are run on a voluntary basis. Elections for board and senior council are held every two years. During the years EROK has achieved a reliable and broad-based position in the area of defence: every year in co-operation with Defence Forces J1 we select candidates for the next reserve officers’ course, the chairman of EROK is a member of the Defence Minister’s advisory committee, 65 internationella ro-arenan EROK flag unit is carrying the state flag at defence force parades (twice a year), EROK legal officer section gives input to most of the defence related legal documents that are issued, EROK medical officers together with the Medical Services Unit of DFHQ are building up Estonia’s military surgical capability (for internal and also expeditionary use), EROK is allowed to nominate candidates to the rank board at the Defence Forces HQ etc. EROK´s annual budget is strongly supported by the Ministry of Defence. Other incomes come from membership fees (32 euros per year) and from donations (in case of certain projects). EROK with the support of Defence Forces has successfully implemented two historical projects – in 2006 we restored the tradition of the Army officer’s sword and in 2009 that of the Navy officer’s sword. Last swords before these were bestowed in the late 1930s Co-operation with Sweden (with SVEROF) has been ongoing from the establishment of EROK in 1997. A noteworthy event here has been the BALTJOLDS seminar (PSYOPS and CIMIC focused workshop), which has been managed by Major Jan Sjölin from Sweden. EROK members have participated in this seminar from 2001 to 2009. BALTJOLDS has been organized twice in Estonia – in 2002 in Paldiski (Peace Keeping Operations Centre) and in 2007 in Pärnu (Paikuse Police School). The seminar in Pärnu was opened by the Swedish defence attaché Lieutenant Colonel Hans Hansson. In 2008 the seminar was held in Vilnius, 66 but the administrative arrangements were strongly supported by EROK (mainly by lieutenant junior grade Kuno Peek). Co-operation on chairman level between organizations has also been ongoing for several years during CIOR congresses and during the BALTIC TALKS seminars (since 2008 referred to as Baltic Sea Co-Operation). For long-term contribution to co-operation between our organizations the EROK board of decoration has recognized six Swedish officers with the following decorations: in 2001 EROK recognized major Lars-Erik Roos with EROK Cross of Merit Silver Class, in 2002 major Magnus Ruding and captain Christopher Jarnvall with EROK Cross of Merit Gold Class, in 2005 lieutenant Hans Christopher Toll with EROK Cross of Merit Iron Class and in 2009 major Jan Sjölin with EROK Cross of Merit Silver Class. EROK’s major annual events are winter camp in January-February (including seminar, winter sports and lots of sauna), summer camp in August (including shooting and celebration of the re-independence day of Estonia), general meeting in March and shooting competition in September (several stages for four-person teams). The shooting competition has been temporarily cancelled since 2008 due to a few legal issues, but is expected to continue from 2011-2012. All SVEROF members are expected guests in these events. Welcome to Estonia! ■ Lieutenant Junior Grade Kuno Peek Eesti Reservohvitseride Kogu – Estonian Reserve Officers’ Association internationella ro-arenan South Africa Reserve Force Tribute to SVEROF on the occasion of their jubilee T The Reserve Force Council of South Africa (RFC), representing the Reserve Forces of South African congratulates the Swedish Reserve Officers Federation on the celebration of their Jubilee. Historically Sweden has for centuries contributed to the military history of South Africa in more than one way. The first Swedish Finbanker iron cannon were placed in position at the Cape of Good Hope in 1783. These cannon were manufactured according to Dutch specifications at Finspång in Sweden and used against the British in 1795. Today these cannon again echo as they are restored to operating condition and are fired on special occasions as arguably the oldest operating battery of volunteers in the World. During the Anglo Boer war of 1899 1901 the Swedish volunteers fighting for the Boer republics against Great Britain, made up the vast majority of the Scandinavian Corps. Led by Captain Johannes Flygare, himself a Swede, the Scandinavian Corps saw action in famous battles such as the Siege of Mafeking, the Battle of Modder river and finally at the Battle of Magersfontein where the Scandinavian Corps fought to the last, but were wiped out by the Seaforth Highlanders. The Scandinavian Corps had held their positions while the rest of the Boer forces made their escape. The Boers had won the day but in Genl Cronje’s words the Scandinavian Corps’ supreme sacrifice had made victory possible. In 1939 the South African volunteers again went to war and in 1942 their Anti-Aircraft formations were equipped with the well known Swedish 40mm Bofors Anti-Aircraft gun which saw action until 1976. Formal relations between Sweden and South Africa date back to the 1930s when a South African legation was opened in Stockholm. Relations were upgraded to ambassadorial level in 1994. Sweden strongly supported the struggle for democracy in South Africa during the apartheid period. A later mutual step was the purchase of the SAAB Grippen fighters. Of more relevance was that out of this renewed relationship between our two countries was born South Africa’s admission to the CIOR and South Africans with 40mm Bofors in North Africa. CIOMR with strong support by SVEROF. This heralded a strong bond of friendship between SVEROF and the RFC of South Africa which has lasted to this day. As relative newcomers to the CIOR, SVEROF and the RFC have been able to understand the mutual challenges that we face and are able to support one another closely. As an associate member of the CIOMR, the RFC of South Africa has benefited significantly and we look forward to the day when we can support SVEROF in its admission to the CIOMR and exchange experience in the field of military medicine. Already informal discussions have been held with SVEROF to visit South Africa with young officers on a study visit to South Africa. In this regard, South Africa has much to show that is unique to African Military conditions having sent Reservists on Peace Support Missions to various missions in Africa such as the DRC, Rwanda, the Dafur area of Sudan and Burundi, where we have withdrawn after bringing peace and stability to this country. Generally, South Africa has hosted a large number of international exercises both landward and seaward with a number of NATO and SADC member countries and is also a proud host of the international African Aerospace and Defence Exposition and is an important partner to the Swedish Arms Industry. For example South Africa is one of SAAB’s leading markets. With, about 13.200 employees total, 11 per cent of those are based in South Africa. The RFC of South Africa looks forward to strengthening its continuing relationship further with SVEROF in the future and is proud to be associated with SVEROF on this auspicious occasion. ■ John del Monte, brig.general 67 internationella ro-arenan Sverige och CIOR Kära reservofficerare! Ä Är det i vårt intresse att lägga resurser på deltagande i organisationer som CIOR? Detta var en fråga som den svenska delegationen brottades intensivt med under veckan i Stavanger under CIOR Summer Congress 2010. Bäst spenderade resurser för vår kader vore utan tvekan någon form av fortlöpande utbildningssystem på hemmaplan. Med detta i åtanke är det därför viktigt att vi beaktar var, när och om vi skall delta i internationella samarbeten. Under många år har reservofficersfrågan varit kraftigt underrepresenterad i den svenska försvarsdebatten. Samtidigt har Försvarsmakten inte uttalat någon tydlig ambition kring hur reservofficerarna skall användas. Många kände sig förmodligen bortglömda fram tills brevet om internationell arbetsplikt dök upp i brevlådan. Samtidigt som det är lätt att klandra HKV för plump personalpolitik och för att inte ta sitt ansvar så bör vi erinra oss att Sverige liksom resten av västvärlden just nu lever i ett slags säkerhetspolitiskt vakuum. Vi saknar tydliga militära hotbilder och den svenska säkerhetspolitiken handlar mer om miljöförstöring, epidemier och ekonomiska kriser än territoriell integritet. Även i fall som f. d. Jugoslavien och Afghanistan där det militära hotet är hyfsat tydligt saknas kunskaperna om hur vi åstadkommer långsiktiga och hållbara förändringar. Ur ett sådant perspektiv blir den allmänna förvirringen kring hur vårt försvar skall se ut mer förståelig. 68 David Forsman Ironiskt nog har just avsaknaden av en sammanhängande plan skapat ett behov för olika delar av Försvarsmakten att berättiga sin egen existens genom att tala om var i denna plan de passar in. Om ni inte redan läst Joseph Hellers ”Moment 22” så tycker jag ni skall göra det nu. I en bättre värld hade hot mot nationen identifierats och tydliggjorts på politisk nivå varefter militär och civilförsvar hade organiserats för att möta dessa hot. I avsaknaden av en sådan värld har vi ett behov att förklara var vi passar in i bilden (och eventuellt också vad bilden egentligen föreställer). I det här sammanhanget är det önskvärt att ha samarbeten med organisationer som CIOR. Framförallt för att kunna utbyta idéer och sätta vår egen situation i en internationell kontext men också för att CIOR redan är ett fungerande rådgivande organ i NATO och flera av medlemsländernas försvarsministerier. Det borde ligga i vårt och svenska Försvarsmaktens intresse att föra en öppen dialog om den svenska reservofficerens framtida användning i såväl internationella forum som nationella och det är hög tid att vi börjar arbeta aktivt med båda. ■ David Forsman Engagerad reservofficer internationella ro-arenan Perspectives from a former CHOD (”ÖB”), now Latvian Ambassador to Kazakhstan Juris Maklakovs F From the beginning of civilization one of the most important issues for the man has been protection of his family, and people who surround him. During the further evolution, the significance of this task has not been diminishing. It has been changed in practice because of development of society, significant growth of science and many other reasons. However the question of protection of freedom and its values is still one of the most important tasks for all the countries around the world. Security will remain significant also in the future, meanwhile the ways and means of achievement of this task will change consistently therefore it require from the people, who are responsible for it, a permanent development. It is obvious also that the edge of military and civilian involvement in resolving the security matters is going to become more blurred because of uncertainty and diversity of threats. It requires a specialist with the wide spectrum of knowledge in the security matters. It means that only working together within all the groups of society we are able to protect our values and achieve the victory. One of the formations that combine the various views and knowledge is reserve officers associations that have been founded in most of the countries. I have the privilege to know some of them from abroad but the closest one is from Sweden. During the last ten years Swedish SVEROF has done tremendous job in the field of establishing similar organization in Latvia and we are proud that we have such co-operation. Today, when you are going to celebrate the 10th anniversary, I would like to say that the leadership with a right vision of future is something that is needed for such an organization, like yours. You have good leaders and the vision. I know that through this you will achieve the success. I would like to wish your organization success in all endeavors, peaceful development and good co-operation with the partners within your country and abroad. ■ Juris Maklakovs Former CHOD, now ASTANA 69 internationella ro-arenan The Latvian association of reserve officers – LRVA Benita Feldmane MD Chairman T The Latvian Association was founded 1999 and celebrated their 10 year Jubilee some time ago. Before the formal foundation, many Swedes had supported us, not least Rafael Vilén and Jan Sjolin. The Grand Day of Foundation, Nov 27th 1999, we were honoured by the Swedish presence of Per Hildebrand & Jan Sjolin. The first Chairman of LRVA - Juris Dalbins – had been “commander in chief” and therefore was to be of great support to LRVA. It was very important for LVRA, in order to build credibility, to have activities of relevance, quality and attraction. Here SVEROF was most supportive by delivering a good number of seminars for our members, carried out at the Latvian National Defence Academy. Here we all co-operated with the vice-rector, Lt Col Juris Maklakovs, later to become “commander in chief”. One more milestone was the agreement of co-operation with SVEROF/ROSIS signed 2007 prior to our hosting the CIOR & CIOMR Summer Congress the same year. Here we had more than 600 delegates. This was, by many within CIOR, seen as an offensive activity by a new member of CIOR. Latvia became a member only 2004. The matter of Public Information (Press) was very important during this Summer Congress in 70 Riga and I well remember the great support from Jorn Holmgren. As goes for other more close SVEROF – LRVA projects we can mention: BALTJOLDS which was carried out in Latvia during a number of years (Riga and Liepaja). The more general activities of our region, such as the Baltic Talks, have been carried out in Latvia 2003, in Sigulda and 2007 in Cesis. To us, the many years of close co-operation with SVEROF have meant many great moments and we wish SVEROF all the best for the future! ■ Benita Feldmane President LRVA säkerhetspolitiska fragment Pakistan today P Pakistan is a modern progressive country with a rich cultural heritage It is strategically located at the crossroads between South Asia, Central Asia and the Middle East. Pakistan today, however, faces many challenges: negative perceptions in the media, terrorism and extremism, regional dynamics, the massive flooding in 2010 and the internal economic situation. The negative projection in the media distorts Pakistan’s vast canvas of a progressive, modern and tolerant country. Pakistan is fighting a war for the world in order to eliminate terrorism and extremism. The quantifiable loss to the economy of the war on terror is approximately US$ 50 million; loss of more than 21.000 people, including innocent women and children; the killing of 2 600 defense forces personnel and injuries to more than 6 500. Pakistan continues to be affected by events in Afghanistan. At present, it is home to 3 million Afghan refugees. Pakistan believes that the reconciliation process in that country should be Afghanled, and that the real solution lies in reconciliation, reconstruction and rehabilitation within Afghanistan. The international community must remain engaged with Afghanistan. Pakistan’s relations with India have known many difficulties over the years. Pakistan wants to actively co-operate and negotiate with India to resolve all outstanding differences as this is the only way forward for regional peace and economic development. The flooding last year affected more than 20 million people in Pakistan. It caused extensive damage to our infrastructure. The reconstruction cost is calculated at around US$ 9-10 billion. The estimated period of reconstruction is 3-5 years. The international community remains actively Nadeem Riyaz, Ambassador of Pakistan engaged in this massive task. As indicated earlier, Pakistan’s economy is under strain owing to the war on terror, floods and lack of investment. Despite this, the economic outlook is positive with a 2-3 % GDP projected for this year. Pakistan is working on reforms for better economic and fiscal management. Geo-strategically, Pakistan is ideally situated to be the regional anchor for peace and stability. One of the biggest potential assets of the country is its 170 million people. The population is enterprising, hardworking, moderate and progressive and young (43 % being between 5 to 23 years). Pakistan is one of the most investorfriendly countries. It seeks trade, preferential trading terms, socio-economic development and education. Terrorism, which continues to plague the world, can only be eliminated by addressing its root causes and winning the hearts and minds of the people. The way forward is stability in Afghanistan, improved relations between Pakistan and India and regional peace. With democracy firmly entrenched in Pakistan and economic reforms underway, Pakistan today is equipped to tackle all challenges. For its part, the international community must also actively engage with this land of opportunities for mutual benefits. ■ Nadeem Riyaz Ambassador of Pakistan 71 säkerhetspolitiska fragment Poland and Sweden: together for Europe P Poland and Sweden belong geographically and historically to the Baltic. For centuries the neighbourhood over the Sea has been encouraging economical and social contacts between the two states. Since Poland joined the European Union in 2004, the bilateral co-operation has steadily intensified. In the field of economy it resulted in doubled trade. Both countries are partners with relatively large mutual import and export rates, trading mostly industry products. Sweden has also been a top ten investor country to Poland. Our bilateral relations develop well in terms of intensity and content. This goes for both the political and regional level. We consult regularly EU-related matters at both ministerial and expert levels. The EU’s Eastern Partnership project, proposed by Sweden and Poland, has developed to our countries’ flagship initiative within the European context. We work closely together on our contribution to the EU Strategy for the Baltic Sea Region. The state visit of Their Majesties King Carl XVI Gustaf and Queen Silvia to Poland in May 2011 will reflect in a particularly symbolic way the attachment of Sweden and Poland to their privileged partnership as Baltic neighbours and member states of the European Union. The Baltic Sea area plays an important role for the broadly understood security policy of Sweden and Poland. It includes military, economic, environmental and civil safety aspects. Since 2009 Poland has been a member of Sea Surveillance Cooperation Baltic Sea (SUCBAS), a Swedish – Finnish initiative dedicated to increase security and safety in the Baltic Sea. The Eastern Partnership includes components of bilateral and multilateral co-operation with defence authorities and armed forces of the partner countries covered by this initiative. Military co-operation between 72 Poland’s Ambassador to Sweden Adam Hałaciński Poland and Sweden is pragmatic and has potential for further development. Contacts are marked by regularity and initiatives for co-operation between our armed forces and with third partners. We stand together for security and co-operation in Europe – supporting the development of European Security and Defence Policy and contributing to the European Union’s Battle Groups. We get engaged for stability and democracy worldwide, participating in civil and military peace operations like in Afghanistan, and furthering development assistance. Close ties between the Polish and Swedish societies were reflected particularly during the 1980s, when Poles received spontaneous support from Sweden in the struggle against the communist regime. Today the contacts develop through different kinds of co-operation at state, regional and local levels. The strong Polish diaspora in Sweden plays a bridging role between our countries. Poland looks forward to even enhanced exchange of young people, researchers and cultural institutions. This would advance the strengthening of our neighborly ties for the sake of contributing to European success in every field of people’s life. I wish SVEROF the best of success for the future (including your very active co-operation with Poland). ■ Adam Hałaciński Ambassador to Sweden säkerhetspolitiska fragment KATYN – en polsk tragedi med reservofficersförtecken U Under nästan ett halvt århundrade var ordet ”Katyn” ett av de mest förbjudna orden i det kommunistiska Polen. Det var i ett skogsområde i den lilla orten Katyn utanför Smolensk i dagens Ryssland som Josef Stalin under några få veckor i april och maj månad 1940 med nackskott lät avrätta tusentals polska reservofficerare. Idag när nästan alla väsentliga dokument lagts på bordet vet vi att avrättningarna ägde rum på fyra, fem eller kanske sex ställen och att det sammanlagda antalet avrättade reservofficerare uppgick till minst 21 857, varav 4 410 avrättades och begravdes i massgravarna i Katyn. Stalins mord på dessa polska reservofficerare kom att bli en del av det säkerhetspolitiska spelet under och efter andra världskriget. Sovjetunionen, som vid inledningen av andra världskriget var Adolf Hitlers allierade, lade i september 1939 under sig de östra delarna av Polen. Detta i enlighet med vad som slagits fast i det dokument som gått till historien under namnet MolotovRibbentrop-pakten. Inte någon gång under kriget, och allra minst när han ”bytt sida” och blivit en av de allierade makterna, förlorade Josef Stalin sina territoriella erövringar ur sikte. Det politiska spel som kom att föras under de sista krigsåren och i de allierades överläggningar år 1945 handlade dessutom om det direkta inflytandet över stora delar av Centraleuropa, ett politiskt spel där den skicklige förhandlaren Josef Stalin gick segrande från bordet. Massgravarna i Katyn upptäcktes först av Hitlers Tyskland efter invasionen av Sovjetunionen då Smolenskområdet snabbt hamnade under tysk ockupation. Den internationella kommission som Tyskland inkallade liksom det polska Röda Korsets uppgrävningar av massgravarna lade fram ett material som klart pekade ut Sovjetunionen som skyldigt till morden. Josef Stalin sköt över skulden på Hitlers Tyskland. Såväl USA:s som Storbritanniens ledare lät redan under pågående krig sina duktiga ämbetsmän granska argumenten för och emot. För Winston Churchill stod saken Peter Johnson, historiker och författare tidigt tämligen klar. Därom skall vi dock tiga, förklarade han för sin egen utrikesminister Anthony Eden. Till de allierades läger hörde också Polen med sin exilregering i London, sin Hemmaarmé i Polen och sina betydande stridskrafter på land och i luften i västra Europa. Polen och dess lagliga regering blev både segrare och förlorare i kriget. Ett av de symboliska tecknen för detta ”Nederlag i Segern” var uteslutandet av de polska trupperna vid segermarschen i London 1945. Ett annat, och kanske än mer talande tecken, var just historiens behandling av de polska reservofficerarnas öde på sovjetisk mark från hösten 1939 till avrättningarna våren 1940. Andra världskrigets segrare i såväl Väst som Öst – makter som ganska snart efter kriget skulle stå emot varandra i nytt kallt krig, valde att lägga den stora glömskans respektive den stora förfalskningens mantel över de brutala morden på mer än 20 000 reservofficerare. För makthavarna i såväl Sovjetunionen som USA och Storbritannien var sanningen obehaglig då den kastade en mörk skugga över ledarna från samtliga dessa tre länder under kriget. Morden på de polska reservofficerarna och tvisten om vem som bar skulden till morden blev utgångspunkten för Stalins första offensiv, redan under pågående krig, mot den rättmätiga polska regeringen. Den polska exilregeringens krav på att sanningen om morden skulle läggas på bordet blev den formella anledningen till att Stalin bröt de diplomatiska förbindelserna med den polska exilregeringen och därmed en av sina egna allierade. Orsaken var Sovjetunionens strävan att bli den politiskt dominerande makten i Polen och stora delar av Centraleuropa efter det att kriget mot Hitlers Tyskland vunnits. De stora västliga allierades tidiga accepte- 73 säkerhetspolitiska fragment rande av denna nyordning av det säkerhetspolitiska läget i Europa efter kriget utgjorde, från deras realpolitiska utgångspunkt, skäl nog för att låta sanningen om morden i Katyn försvinna bort i glömskans töcken. Mot den kollektiva glömskan stod så det kollektiva minnet, det minne som bars vidare från generation till generation av polska reservofficerare och snart också av en organiserad anti-kommunistisk opposition och av en stor del av ett lands befolkning, ja under den kommunistiska erans sista decennium också av Polens kommunis- 74 tiska makthavare. Detta kollektiva minne förutan, ett minne som omfattade inte bara sanningen om morden på reservofficerarna i Katyn, utan också ett helt lands förträngda och förljugna historia, skulle den stora och positiva geopolitiska omvälvning i Europa i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ej ägt rum. Så spelar genom historien just bruket av historien, den kollektiva glömskan och det kollektiva minnet en väsentlig roll i skapandet av den fortlöpande historien. ■ Peter Johnson Författare till boken ”Stalins mord i Katyn” säkerhetspolitiska fragment Security challenges in Romania’s region Răduţa Matache, Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary of Romania to the Kingdom of Sweden I I am deeply honored to congratulate SVEROF on its anniversary and to take part in the SVEROF jubilee symposium. I am delighted to convey to SVEROF warm congratulations on behalf of the Romanian Embassy in Stockholm and the Romanian Association of Reserve Officers. Reserve officers play an important role in any country, as well as internationally. In Stockholm, the SVEROF leadership and members are well known and highly respected among members of the diplomatic corps. This is why I am delighted to contribute a few thoughts to SVEROF’s symposium. I am doing this primarily as the Ambassador of a fellow EU member-state but also as a person whose circle of friends includes many reserve officers, as a graduate of the Royal College of Defence Studies in London, and as a diplomat who has dealt with security issues most of her career. Less than 25 years ago an Ambassador of Romania would probably not be invited, under any circumstances, to contribute to a symposium of SVEROF. This is a telling example that our world is continuously changing, and for the better. Today, Romania is a member of the EU and NATO. Moreover, since joining NATO in 2004, Romania has become one of the biggest contributors to the Alliance’s civilian and military missions. We have around 1.800 Romanian troops only in Afghanistan and take part in all NATO’s current missions. Romanian civilians and military also take part in or support EU’s Common Foreign and Security Policy missions abroad. As a member-state of the EU, Sweden has placed itself very much at the heart of our Union, as a result of its political activism and economic performance. Thus, Romania and Sweden are close partners in the EU, including in the security arena. Since the coming into force of the Lisbon Treaty, on the 1st of December 2009, under the Swedish Presidency of the EU, all member-states are bound by important security-related provisions of the Treaty, including a comprehensive solidarity clause, enshrined in the Treaty. Our geographies differ but our destinies are increasingly intertwined. Though so many things have changed in the last decade, some things have not. The importance of the group of reserve officers is as great as ever. We honor them in Stockholm, on the 9th of April but we need them every day of every year. Their experience is invaluable, in Sweden, in Romania, and in any country. The reserve officers’ international networks are part of the critical web of co-operation that underpins and supports our joint actions aimed at increasing our security. Security challenges in Romania’s region The dynamic design of civilian and military agreements and institutions dealing with security issues covers the whole of Europe. From bilateral agreements, important to security, to organizations like the Council of Europe, OSCE, EU and, of course, NATO and its partners, the web of overlapping cooperative arrangements has ensured peace in Europe and will continue to do so. War has become unthinkable, not only in the European Union but in most of its neighbourhood as well. A telling example is the Balkans. What used to be called the powder-keg of Europe has become a region where some countries have already become EU members, others have joined NATO and yet others are advancing on the path to EU or NATO membership. Reforms are underway in all the Western Balkan countries. Despite the current difficulties that the region encounters now and then, all Western Balkan countries have a clear European future and work for it. 75 säkerhetspolitiska fragment As a member of NATO and the EU, Romania’s security is fully guaranteed. Indeed there are analysts who believe that the level of security Romanians enjoy today is unprecedented in our whole history. Yet, challenges remain. Most of them are no longer of a military nature. I will just touch upon challenges stemming from the neighbourhood and from the new security threats. Romania, like the EU at large, needs its neighbourhood to be prosperous and democratic in order to increase its own security. Three important regions are in Romania’s direct neighbourhood: the Western Balkans (Romania is bordering Serbia), EU’s Eastern Partners (Ukraine and the Republic of Moldova are Romania’s direct neighbours) and the Black Sea Area. Enhanced security in the Western Balkans As mentioned, the Western Balkans constitute, in many ways, a success story in the making. In a not too distant time-horizon, the whole region will be in the EU, and many of the Western Balkan countries will join the current NATO members, as well. The road ahead for some of the Western Balkan countries is not easy, but it is clear and clearly signposted. The remaining risks can be faced and are being faced by the countries of the region, with support from the EU, NATO, the UN and other international organizations. The strategic importance of the Eastern Partners The Eastern Partners form a critical group. They are the European Union’s direct neighbours to the East, the common neighbourhood of the EU and Russia. Some of the Eastern Partners, like the Republic of Moldova and Georgia, aspire to become EU members. Others, like Azerbaijan or Armenia, are interested in increasingly closer relations with the EU. The great challenge, one which is a security challenge as well, is to guide each of these countries, in accord with their aspirations, on the path of prosperity and democracy. And in this respect, Romania believes that these countries are not just European Partners, they are also European. They should be given a European perspective – the possibility of one day joining the EU, if they so wish and if they fulfill all relevant criteria. The prospect of membership can be the best engine for reforms and a highly effective security measure, as well. For Europe to be secure, for Romania’s own security, a solution must be found for the protracted conflicts that block many positive developments in the Eastern Partners - the Transnistria 76 conflict, the Nagorno-Karabakh conflict and the conflicts in the Southern Caucusus. In the short term, the existence of these conflicts, which have been festering for decades, might benefit some. In the long run, the persistence of these unsolved conflicts does not benefit anybody and, worse still, is clearly detrimental for each of the countries and societies involved. Enhanced security in the Black Sea Region Thirdly, the Black Sea region, encompassing littoral countries to the Black Sea as well as other regional states, is a highly important area for Romania’s security and for the security of Europe. The Black Sea area links Europe to the Central Asian countries, is crisscrossed by critical energy routes and resources, and connects Europe and Russia to the Middle East. Some see the Black Sea region as a border – a geographical border between Europe and Asia, between Europe and the Middle East or a religious border between Christianity and Islam, between Eastern and Western Christianity. For Romania, the Black Sea region is not and should not be seen as a border, but as a wide bridge, connecting countries and people, and uniting them all, in their universal aspirations for freedom, prosperity, security and stability. The Black Sea region is a wide bridge with strategic importance for our future. When Romania and Bulgaria joined the EU in 2007, the EU has gained a littoral to the Black Sea. The EU has become part of the Black Sea region. Through such members as Romania, Bulgaria and Turkey, as well as by means of a network of partnerships, NATO-Russia cooperation included, NATO has also become an active player in the Black Sea region. Romania strongly believes that, in order to increase the security and stability of the whole area, EU accession negotiations with Turkey should continue to advance, with the clear goal of membership when Turkey fulfills all criteria. Co-operation among all littoral states should be vigorously enhanced, getting inspiration from the co-operative culture established in the Baltic Sea region. For several months, Romania has held the helm of the Organization of Economic Co-operation in the Black Sea region and has tried to steer the organization towards deepened co-operation, with pragmatism and vision. Europe’s Mediterranean Neighbours It goes without saying that security in Europe’s säkerhetspolitiska fragment southern neighbourhood is critical for our own security. Given the quest for fundamental freedoms and human rights in Northern Africa and the Middle East, the signs are good. In light of the unfolding events, this article will not attempt to discuss the many issues related to the future of our neighbours to the South. Suffice it to say that democracy and stability in the region are paramount for the security and future of Europe, and that they are within reach, in the months and years to come. New security challenges Finally, the new security challenges should be at least mentioned. They include, among others, terrorism, extremism and radicalization, threats to our energy supply lines, cybercrime, climate change. They delineate today’s new virtual battlefields. Moreover, conventional and non-conventional threats coexist and sometimes reinforce each other. Romania, like Sweden, has a wide range of instruments at its disposal to fight these threats. Our increasingly closer co-operation, bilateral and in international fora, is one of the best available instruments, one which we are using to the full. Memorial Museum granted him, post-mortem, the title “Righteous Amongst Nations”. It was a most distinguished Swedish reserve officer who drew our attention to the great personality that was Constantin Karadja and to the importance of honouring him. We thank him for that. His valued initiative and generous support in honouring this Swedish-Romanian personality speaks volumes about the reserve officers’ commitment to our past, present and future and to our universal values. Thank you, Jan Sjölin! Through the SVEROF Chairman, we express our appreciation and best wishes to each and every member of this remarkable organization. ■ Răduţa Matache Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary of Romania to the Kingdom of Sweden Constantin Karadja European diplomat The role of personalities and models In closing, I would like to poin out the importance of the human factor in all our endeavors to increase security. Only effective and well organized societies can be successful in increasing their security. Effective and well organized societies depend on humans – leaders and foot-soldiers. In order to be effective and motivated, every person needs models. It is therefore fitting in this context to pay tribute to a unique personality, of Romanian and Swedish origin, deserving to be remembered in the context of an anniversary of SVEROF: Constantin Karadja. Grandson of a distinguished Swede, L.O. Smith (the maker of “Absolute Vodka”, at the end of the XIXth century). Karadja was a Romanian diplomat who served with distinction both his country and, also, the values of the humanity. He published extensively about Romania’s, Sweden’s and Europe’s history. He was a passionate collector of rare books and donated a most valuable collection of manuscripts to the Romanian Academy for the enlightenment of new generations. As consul general of Romania in Berlin between 1931 and a good part of WW2, he saved over 50.000 Jews from concentration camps. In 2009, the Yad Vashem The story and legacy of a great diplomat, a hero who fought against the Nazi regime and saved over 51 000 persons from deportation and extermination, a great European intellectual with Swedish ancestry. 77 efterskrift Reservofficer i framtiden D Den 3 februari 1940 fick dåvarande översten Gustav Petri, sedermera generalmajor, i uppdrag att starta Hemvärnet, han var även dess chef 1940-1947. Få trodde 1940 att Hemvärnet, 70 år senare skulle vara den största enheten inom fösvarsmakten. Framtiden verkar för Hemvärnet och Hemvärnet är idag starkt integrerat med samhället och grundas på en demokratisk process. Nuvarande Rikshemvärnschefen är dessutom, på sätt och vis, en folkvald General, eftersom han även valts på det demokratiska Rikshemvärnstinget. Hemvärnet har för närvarande cirka 40 bataljoner, med runt 22 000 soldater, som övas och verkar idag. Utveckling av Hemvärnet sker utifrån från följande operativa behov: skydd av områden såsom basskydd, skydd av storstadsregioner samt vissa fältarbeten och övriga uppgifter inom totalförsvaret. Hemvärnet fyller en väsentlig uppgift i markförsvaret av Riket. I synnerhet nu, när försvarsmakten omorganiserar och beräknar att omorganisationen blir klar 2018 med en planerad styrka på cirka 8 000 stridande soldater och sjömän kompletterat med supportfunktioner på cirka 4 000 män och kvinnor, tillsammans cirka 12 000 (2018). Kalla kriget medförde att reservofficerarna fick tjänstgöra ofta, fick stort ansvar och bidrag till att integrera försvarsmakten med samhället tillsammans med det obligatoriska KFÖ-systemet. Många av reservofficerarna var bataljonschefer, kompanichefer eller tjänstgjorde på olika befattningar inom underrättelse- eller logistiktjänst. Reservofficerarna, oftast med akademisk utbildning, fick på sådant sätt, en både teoretisk och praktisk ledarskapsutbildning genom att leda enheter på 50 till 1 000 soldater. Efter att ha sysslat med underrättelsetjänst på olika nivåer i cirka 30 år och dessutom varit med om att grunda United Nations Mission i Sudan, med ansvar för förhandlingsdelegationen mellan parterna, och genomfört cirka 8 CPX med SHIRBRIG (Kofi Annans snabbinsatsstyrka) i Danmark, Österrike, Holland och Kanada, kom det stora avgörandet, jag blev bataljonschef för en 78 Johan Adolphson Ro/Överstelöjtnant/C Södertörnsbataljon marin hemvärnsbataljon. Gamla gubbar, omodernt, trodde jag från början, men ack, nej. Hemvärnet idag är nytt, fräscht, fräckt och coolt. Södertörns bataljon har i insatsorganisation 2011, runt 700 soldater och sjömän med en medelålder av cirka 33 år med bandvagnar, flygplan, stridsbåt H 90 och trossbåt 600 samt massor med fordon och hyfsad sambandsmateriel. Att få leda Stockholmsområdets största stridande förband, en marin hemvärnsbataljon, blev höjden i reservofficerskarriären. Tiderna förändras. Jag tänker på generalmajoren på reservstat, Jocum Åkerman, som var bataljonschef under oktober 1912 på den stora Västgötamanövern med 34 000 soldater, arméns största övning dåledes, hur stolt han var som bataljonschef vid denna övning. Jag tänker även på General Helge Jung som 1927, grundade Ny Militär Tidskrift (NMT) som sedermera ledde honom fram till posten som Sveriges Överbefälhavare 1944-1951. Han har som officer varit en förebild genom en strategisk och praktiskt organisatorisk framsynthet som ledde till ett dåtida modernt svenskt försvar och genom hans försorg – fick efterträdaren - General Nils Swedlund (ÖB, 1951-1961) förvalta ett fint arv. Reservofficerarna måste som analogi, ta ansvar, bidra med strategisk framsynthet, med sina kombinerade militära och civila kunskaper och färdigheter och vidareutveckla dagens moderna hemvärn till morgondagens högteknologiska för- efterskrift svar, i en tankes anda på samma sätt som Helge Jung och Nils Swedlund grundade det moderna svenska försvaret. I den aktuella TOEM, Takiskt Organisatorisk Ekonomisk Målsättning för Hemvärnsförbanden, skall Hemvärnet kunna hantera följande typsituationer: • Hemvärnsförbanden ska kunna lösa typinsatser inom samtliga strategiska situationer och i tidsperspektiven fred, kris och krig. • TI: Normala uppgifter som ska lösas kopplat till Territoriell Integritet vid ett normalläge (jämför dagens situation). • TI: Utökade uppgifter som ska lösas kopplat till Territoriell Integritet vid ett försämrat omvärldsläge med exempelvis upprepade kränkningar. • II PK: Uppgifter som ska lösas nationellt, kopplat till en Internationell Insats med låg konfliktnivå (jämför Peace Keeping). Insatsen förväntas ej eskalera i hotnivå inom detta scenario. • II PE: Uppgifter som ska lösas nationellt, kopplat till en Internationell Insats med hög konfliktnivå (jämför Peace Enforcement). • RS: Uppgifter som ska lösas nationellt, kopplat till en insats inom ramen för att upprätthålla Regional Stabilitet. Insatsen kan samtidigt ske både nationellt och internationellt. • VA: Uppgifter som ska lösas nationellt till en insats inom ramen för ett Väpnat Angrepp mot nationen. Detta förpliktigar och reservofficerare kan i likhet med general Törnell, 1940, vara med att skapa strategiska förutsättningar för ett framtida och modernt försvar. Vi kan genom vår unika, civila och militära erfarenhet och oftast med akademisk bakgrund samt mycket goda kontakter med näringslivet och samhället, bidra med kontinuitet och förändring, för att utveckla försvarsmaktens största enhet. Hemvärnets roll om 30 år blir nog större än vad Generalmajoren Gustav Petri, 1940, anade att Hemvärnet skulle bli 70 år senare. Reservofficerare, välkomna till framtidens försvarsmakt! Johan Adolphson Ro/Överstelöjtnant/C Södertörnsbataljon 79 SVEROF har idéerna, kunskapen och förståelsen för hur framtida och befintliga reservofficersresurser kan användas. SVEROF har förmågan att upprätthålla och driva ett effektivt användande av den extra personal- och kompetenskomponent som reservofficerarna utgör. SVEROF har lång framgångsrik tradition av att genom kompletterande utbildning upprätthålla reservofficerarnas kompetens och beredskap. Reservofficeraren skall användas på bästa sätt efter genomförd utbildning. SVEROF kan öka effektiviteten i detta. Allt eftersom reservofficeren skaffar sig erfarenhet och civil kompetens vid sidan av den militära, glider rollen mer över till att vara en kompetensmässig förstärkning till Försvarsmakten. Här kan SVEROF spela en viktig roll genom att stå för tjänsten att finna rätt kompetens, men även att bistå Försvarsmakten med nytänkande och metoder för att matcha kompetensbehov med tillgång i reservofficerskårenkåren. En allt viktigare roll är folkförankringen. Denna jubileumsbok skall bland annat peka på reservofficerarnas viktiga roll i samhället under gången tid, nutid och framtid. SVEROF:s LOKALAVDELNINGAR ROSIG - Reservofficerssällskapet i Göteborg RiS - Reservofficersföreningen i Skåne RNS - Reservofficersföreningen Norra Skåne ROSU - Reservofficerssällskapet i Uppsala ROSIS - Reservofficerssällskapet i Stockholm Skaraborg - Reservofficerssällskapet i Skaraborg ROSiD - Reservofficerssällskapet i Dalarna ROSÖ - Reservofficerssällskapet i Östergötland ROSIT - Reservofficerssällskapet i Trestad SVEROF Blekinge ROSIV - Reservofficerssällskapet i Västerbotten ROSIN - Reservofficerssällskapet i Norrbotten KAROF STOCKHOLM - Kustartilleriets Reservofficerssällskap i Stockholm Totalförsvarskvällar i Västerås ISBN 978-91-633-8551-3 SVEROF: Förbundet Sveriges Reservofficerare Teatergatan 3 • 111 48 Stockholm Telefon 08 440 58 01 • www.sverof.org
