Cargill Int v. Bangladesh Sugar

 Amelie Waering Diana Grapengiesser Cargill Int v. Bangladesh Sugar Bakgrund Tvisten rör ett köpeavtal mellan Cargill International S.A (Cargill) och Bangladesh Sugar & Food Industries Corporation (Bangladesh Sugar) gällande försäljning av socker från Cargill till Bangladesh Sugar. I avtalet intogs bestämmelser om en garantiförbindelse (”letter of guarantee”) i vilken Banque Indosuez garanterade betalning av 10% av det totala avtalsbeloppet vid kravframställning av köparen, en så kallad performance bond. Bestämmelserna reglerade i vilka fall köparen hade rätt infria bankens förpliktelse. I klausulen angavs att Bangladesh Sugar hade rätt att infria klausulen vid brott mot avtalet alternativt skada till följd av säljarens agerande. Vid sen leverans reglerades påföljderna i en speciell klausul i vilken både vite och möjlighet att infria bankens förpliktelse stipulerades. Cargill har levererat varorna för sent och därutöver i ett skepp som inte uppfyllde avtalsvillkoren vilket lett till att Bangladesh Sugar vill kräva pengarna av banken. Det förevarande rättsfallet är ett ”förhandsavgörande” (trial of preliminary issues) som en del av tvisten. Domaren utreder i fallet tolkningen av bestämmelserna i avtalet gällande garantiförbindelsen och köparens rätt att lösa ut den även då ingen skada åsamkats dem genom avtalsbrottet. Yrkanden och grunder I avtalet gjordes en hänvisning till upprättandet av en performance bond i clause 13 där det stadgades att köparen kunde göra sin rätt till betalning av banken gällanden om säljaren inte uppfyllde vad denne ålagts enligt avtalet och också om (“and also if”) någon skada eller förlust åsamkas köparen på grund av säljarens agerande. Säljaren hävdade att dessa skäl var kumulativa och det för köparens rätt att erhålla betalning från banken krävdes både att säljaren brustit i sina skyldigheter ​
och​
att köparen drabbats av skada. Dessutom yrkade säljaren att även om köparen hade haft rätt att få ut ersättning från banken så hade denne i alla fall inte haft rätt att behålla denna i den utsträckning ersättningen gick utöver skadan som åsamkats. Alternativ hävdade säljaren att om klausulen gav köparen en oinskränkt rätt till full ersättning oavsett skada så var bestämmelsen att se som en typ av straff. Säljaren ville då bli befriad från detta stsraff, om inte det inte kunde bevisas att köparen lidit skada som åsamkats av säljaren. Köparen å sin sida hävdade att grunderna i klausulen var alternativa, vilket framgick av ordalydelsen, och att the performance bond var villkorslös och därmed kunde infrias när köparen ville. Köparen bestred att klausulen var att se som ett straff eftersom infriandet av den var oberoende av skada. Rättsfrågor Amelie Waering Diana Grapengiesser ● Har köparen rätt att kräva fullgörelse av bankens förpliktelse även då ingen eller enbart viss skada kan visas? ● Har köparen rätt att behålla hela eller enbart en del av den genom garantiförpliktelsen erhållna summan? ● Har köparen enligt kontraktet rätt till både vite och ersättning i enlighet med bankens garantiförpliktelse? Domskäl Domaren utgår ifrån vad partsavsikten med en dylik garantiförpliktelse kan antas vara och gör en omfattande utredning ifråga om bland annat vad som är sedvanligt att parterna åsyftar med en sådan förpliktelse. Domaren lyfter rättspraxis och understryker även syftet bakom garantiförpliktelser. Det förefaller marknadsmässigt förståndigt att förstå grunderna till rätten att använda sig av bankgarantin i klausul 13 som alternativa. Klausulen används generellt för att ge parter i ett kommersiellt avtalsförhållande möjlighet att snabbt utfå ersättning vid presumerat avtalsbrott eller skada. Om parterna hade haft för avsikt att frångå den sedvanliga innebörden av förpliktelsen och avsett att köparen skulle kunna utfå skadestånd i kombination med full betalning från banken samtidigt som säljaren inte skulle ha rätt till återbetalning då bankens utbetalning överskridit skadorna hade det krävts att detta varit mycket tydligare beskrivet i avtalet. Huruvida infriandet av garantin varit riktig får prövas i en eventuell efterföljande tvist, där det även prövas huruvida ersättningen varit i proportion till skadan. Som en naturlig följd av detta anser domstolen av eventuell “överbetalning” från banken då ska återgå till säljaren. Vad gäller köparens rätt till vite i kombination med bankens ersättning så anser domaren att så inte kan vara avsikten med klausulerna då det hade fått orimliga konsekvenser. UNIDROIT Art. 4.1 stadgar att tolkning av avtal ska ske i enlighet med den gemensamma partsviljan. I (2) sägs att om ingen sådan kan fastställas ska tolkningen utgå från hur en förnuftig person i parternas situation skulle förstå avtalet. I art 7.4.1­7.4.2 regleras rätten till skadestånd samt under vilka omständigheter full ersättning ska utgå. I 7.4.3 begränsas rätten till att omfatta endast situationer där skada kan visas. Det är med beaktande av dessa artiklar sannolikt att domstolen kommit till en liknande slutsats om UNIDROIT tillämpats.