De ondas princip HT 2010 Författare: Rebecca Lundberg

Transcription

De ondas princip HT 2010 Författare: Rebecca Lundberg
GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion
C-uppsats
De ondas princip
En studie av skurkar i hårdkokta kriminalromaner 1917-1929
HT 2010
Författare: Rebecca Lundberg
Handledare: Dag Hedman
Innehållsförteckning
Inledning
3
4
5
6
7
Syfte
Teori och metod
Material
Tidigare forskning
Avhandling
10
Detektivroman, kriminalroman, kriminalfiktion, hårdkokt deckare, thriller eller
detektiv-thriller – kort om genreproblematik
10
Walter Cray från Paris
Ett ruggigt ondskefullt nattdjur – introduktion av förbrytaren
Var är du nånstans, Fearenside-Power-Issul-Thomas-Henriques-Cray?
- Förövarens identitet
Sultanens spion – den Ondes bakgrund
Kopparhuset
11
11
13
16
18
18
19
Ett galet geni - introduktion av Gabriel Ortiz
Kejsaren av Amazonas – förövarens identitet
En med hänsynslös kraft arrangerad corner i kaffe
– skurkkaraktärernas bakgrund
19
Vargflocken
Män som varit dråpare för statens räkning – introduktion av karaktärerna
Det ondas självbevarelsedrift – förövarnas identitet
Tidens egen anarki – karaktärernas bakgrund
22
22
23
25
The Snarl of the Beast
A gurgling, distant sort of a laugh - introduktion av The Beast
The Hulking Brute – förövarens identitet
His quest for blood will not be denied – bestens bakgrund
26
26
27
29
Little Caesar
30
Rico, you are getting too big for us – introduktion av karaktärerna 30
Rico was a simple man – skurkens identitet
I can’t even speak the lingo – Ricos bakgrund
31
32
Slutdiskussion
35
Käll- och litteraturförteckning
37
2 Inledning
I litteraturvetenskapliga texter om kriminalromaner råder förhållandevis stor konsensus
gällande hur människoskildringen är beskaffad. Åke Runnquist skriver att ”eftersom det hela
går ut på att visa vem den skyldige är, kan inte författaren, även om han vill och förmår, ge
någon djupare själstolkning – det skulle ju endast avslöja vem den skyldige är” och att ”genrens
lagar bakbinder författarna när det gäller människoskildringen”.1 John G. Cawelti menar att
”[the criminals] motives may be complex and their actions interesting, but they must always be
definable as bad.”2 Men ondska är ett relativt begrepp, och har under olika perioder fått
symboliseras av olika handlingar och av olika människor. Så oavsett hur psykologiskt
trovärdiga skurkkaraktärer är, är det intressant att studera dem för att göra sociologiska
iakttagelser. Den så kallade femme fatalen blev ett alltmer populärt motiv i litteraturen
parallellt med att kvinnans ställning i samhället blev allt starkare.3 Ian Flemings skurkar i 007serien, som skrevs under mitten på 1900-talet, har ofta en koppling till Sovjetunionen.4
Deckarförfattaren Anthony Boucher menar att skurken fungerar som en påminnelse för
genomsnittsläsaren om vem fienden är.5 Vem som en viss tid tvingas bli ondskan reinkarnerad
säger mycket om just den tidens moral, rädslor och fördomar.
Den svenska kriminallitteraturhistorian börjar på allvar först när det blev dyrare att
köpa in utländska alster, när Sverige gick med i Bernunionen 1904 och upphovsrätten började
omfatta även ett översättningsskydd.6 En bortglömd pionjär, som slog igenom skönlitterärt
1916 med Blå spåret, är Julius Regis (1889-1925). Hans romaner var mycket populära, och
1 Åke Runnquist, ”Fallet med den oförstående läsaren”, i Meningar om mord, red.: Jan Broberg, Staffanstorp 1968, s. 34-­‐35. 2 John G. Cawelti, Adventure, Mystery, and Romance. Formula Stories as Art and Popular Culture, Chicago 1976, s. 92. Bram Dijkstra, Idols of Perversity. Fantasies of Feminine Evil in Fin-­de-­Siècle Culture, New York 1986, Preface: ”When women became increasingly resistant to men’s efforts to teach them, in the name of progress and evolution, how to behave within their appointed station in civilization, men’s cultural campaign to educate their mates, frustrated by women’s ’inherently perverse’ unwillingness to conform, escalated into what can truthfully be called a war on woman […], a war largely fought on the battlefield of words and images”. 4 Umberto Eco, ”Berättarstrukturerna hos Ian Fleming”, svensk översättning av Jane Lundblad, i Form och Struktur. Texter till en metodologisk tradition inom litteraturvetenskapen, red.: Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg, Stockholm 1971, s. 253: ”Fleming söker elementära motsatser; för att ge ansikte åt de primitiva och universella krafterna tar han tillflykt till klichéer. För att identifiera klichéerna vädjar han till den allmänna meningen. Under en tid av internationell spänning blir den onde kommunisten en kliché, liksom den ostraffade nazistiske förbrytaren är en annan – hädanefter historiskt berättigad – kliché.” 5 Anthony Boucher, ”Deckarromanens etik”, i Meningar om mord, red.: Jan Broberg, Staffanstorp 1968, s. 76. 6 Bo Bennich-­‐Björkman, ”Storstadsbovar och vildmarkshjältar – det tidiga 1900-­‐talets populärlitteratur”, i Den Svenska Litteraturen. Genombrottstiden 1820-­1920, red.: Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Stockholm 1999, s. 554. 3 3 innehöll många – för den tiden - moderna motiv i form av biljakter, flygplansturer och
våldsamma skottlossningar. I centrum står oftast den karismatiske tidningsmannen och
problemjägaren Maurice Wallion, som i nio romaner och flera noveller genom snille och mod
löser brott och lyckas avslöja fantastiska storförbrytare. Anmärkningsvärt är att dessa förbrytare
inte verkar på egen hand, utan i de flesta fall är ledare för stora brottssyndikat, ett tema som
sedan kom att bli typiskt för den hårdkokta deckaren,7 där den amerikanske författaren John
Carroll Daly (1889-1958) anses vara en av förgrundsgestalterna.8 Den hårdkokta deckaren kom
att röna mycket stor popularitet, främst genom storheter som Dashiell Hammett (1894-1961)
och Raymond Chandler (1888-1959), och ur den kunde en ny genre snart växa fram:
gangsterskildringen. William Riley Burnett (1899-1982) skrev 1929 Little Caesar, och var
därmed bland de första att skriva en kriminalroman ur en ny vinkel, där medlemmar från den
andra sidan av lagen gavs möjlighet att göra sina röster hörda.9
Syfte
Syftet med denna uppsats är att genom ett metodiskt studium av skurkkaraktärer i Julius Regis
romaner Walter Cray från Paris,10 Kopparhuset11 och Vargflocken,12 Carroll John Dalys roman
The Snarl of the Beast,13 samt William Riley Burnetts roman Little Caesar, undersöka huruvida
man i dessa kan finna spår av den samtid och det samhälle i vilket berättelsen äger rum.
Frågeställningarna detta föder blir således: hur gestaltas förbrytarna? Vilka är
deras motiv? Påverkas författaren av sin samtid i gestaltningen av ”de onda”, och i så fall hur
och i vilken mån? Går det att skönja några politiska värderingar?
7 Cawelti, s. 148: ”The hard-­‐boiled criminal […] usually has some connection with a larger criminal organization.” 8 Lee Horsley, Twentieth-­Century Crime Fiction, Oxford 2005, s. 76. 9 William Riley Burnett, Little Caesar (1929), London 1968. 10 Julius Regis, Walter Cray från Paris. Detektivroman, Stockholm 1917. 11 Julius Regis, Kopparhuset. Detektivroman (1918), Stockholm 1926. 12 Julius Regis, Vargflocken, Stockholm 1921. 13 Carroll John Daly, The Snarl of the Beast (1927), New York 1992. 4 Teori och metod
Staffan Björck presenterar i Romanens formvärld, i kapitlet ”Människor och deras tankar”, en
modell för analys av människogestaltning som kommer att utgöra grunden för uppsatsens
analys. Den består av nio punkter:
1. Hur introduceras karaktärerna?
2. Hur ser människorna ut?
3. Vad heter personerna? Vad kallas de?
4. Hur gestaltas figurernas förhistoria?
5. Hur gestaltas känslor och tankar?
6. Hur gestaltas figurernas inre?
7. Erlebte rede
8. Den inre monologen
9. Ger berättaren en analys till karaktärernas handlingar?14
Punkt 5, 6, 7, 8 och 9 hör alla samman, de har att göra med att åskådliggöra karaktärernas inre,
och kommer att behandlas som underkategorier till punkt 4. En studie av ”den Onde”15 i
kriminalromanen innebär en uppenbar begränsning i tillgången till förövarnas tankar, vilket
uppsatsen kommer att påvisa. Fyra av de fem romaner som undersöks berättas ur
brottsbekämparnas vinkel, och själva bristen på tillgång till förövarens tankevärld utgör ett
fundament för genren. Frågorna 1-4 kommer att behandlas som tre olika punkter: introduktion,
identitet och förhistoria. Mer genretypiska karaktärsfrågor, som motiv och metod, kommer att
vävas in under dessa punkter. Genom en metodisk användning av denna modell är ambitionen
att frågeställningarna skall besvaras.
Fokus kommer inte att ligga på berättartekniken i romanerna, men en viss
narratologisk terminologi kommer ändå att bli nödvändig och då är det Seymour Chatmans
begrepp i Characters and Narrators. Filter, Center, Slant and Interest-Focus som kommer att
användas, då dessa är de tydligaste av hittills myntade begrepp.16
Som nämnts i inledningen är det signifikant för både Julius Regis och för senare
hårdkokta deckare att förbrytaren är en del av ett brottssyndikat. Deckarförfattaren S.S. Van
Dine menar i sin pamflett ”Twenty Rules for Writing Detective Stories” från 1928 att ”[t]here
must be but one culprit, no matter how many murders are committed. The culprit may, of
course, have a minor helper or co-plotter; but the entire onus must rest on one pair of shoulders:
14 Staffan Björck, Romanens formvärld. Studier i prosaberättarens teknik (1953), femte upplagan, Stockholm 1963. 15 Umberto Eco väljer frekvent att kalla skurken för ”den Onde”. Se Aspelin och Lundberg, s. 235 ff. 16 Seymour Chatman, ”Characters and Narrators. Filter, Center, Slant, and Interest-­‐Focus”, Poetics Today 1986:7:2. 5 the entire indignation of the reader must be permitted to concentrate on a single black nature.”17
Även om Van Dines regler i första hand gäller den så kallade pusseldeckaren går de att
applicera även på andra typer inom deckargenren. Trots att de kriminella i uppsatsens
romanurval oftast verkar i grupp finns det i varje grupp en hjärna, en mästerskurk. Det är främst
denna mästerskurk, denna ordningens antagonist, som kommer att ligga i uppsatsens fokus,
men då det dyker upp för undersökningen intressanta medbrottslingar kommer dessa också att
få ta plats.
Material
Av Julius Regis kommer tre romaner att studeras, alla ingår i cykeln om problemjägaren och
tidningsmannen Maurice Wallion. Walter Cray från Paris är en av få Regis-romaner som bara
har en svensk upplaga, och denna gavs ut på Åhlén och Åkerlund 1917. (Däremot har den tyska
översättningen, kallad Der Tiger, getts ut i tre upplagor!) Kopparhuset gavs ut första gången
1918 och har sedan tryckts ytterligare fyra gånger. Den upplaga som här kommer att studeras är
den fjärde, som gavs ut 1926. Kopparhuset har översatts till tyska, danska, engelska och finska.
Vargflocken gavs ut i tre upplagor på Thall & Carlsson, alla år 1921, och den saknar undertiteln
”detektivroman”, som de andra två har försetts med.18
Carroll John Dalys andra roman The Snarl of The Beast publicerades
ursprungligen som serie i pulp-tidningen Black Mask Magazine under juni-september 1927 och
dess huvudperson är Dalys mest berömda karaktär; privatdetektiven Race Williams. Efter den
första publiceringen i Black Mask Magazine har den getts ut i romanform i flera upplagor. Den
upplaga som här kommer att diskuteras är den amerikanska som gavs ut på HarperPerennial
1992. Enbart Silverörnen, The Silver Eagle, har getts ut i svensk översättning.
William Riley Burnetts debutroman Little Caesar gavs första gången ut på Dial
Press 1929, och har sedan dess översatts till en mängd språk, däribland svenska som ChicagoCaesar. Interiörer från den amerikanska gangstervärlden.19 Den har utkommit i ett flertal
nyupplagor, och den som används i uppsatsen är tryckt i Storbritannien på Hodder Paperback
1968.
17 S.S. Van Dine, ”Twenty rules for writing detective stories”, i Writing Detective and Mystery Fiction, red.: A. S. Burack, här citerat efter Rhonda Harris Taylor, ”’It’s about who controls the information’: Mystery Antagonists and Information Literacy”, Clues 2005:24:1. 18 Dag Hedman, Den skuggomhöljde Julius Regis, Litteratur och Samhälle 33:2, Uppsala 2000, ”Bibliografi över Julius Regis’ författarskap”, s. 87 ff. 19 William Riley Burnett, Chicago-­Caesar. Interiörer från den amerikanska gangstervärlden, Stockholm 1941. 6 Den ursprungliga tanken var att titta på skurkkaraktärer i den tidiga hårdkokta deckaren. Att
valet föll på just den hårdkokta deckaren kom sig av att denna genre har en tradition av socialt
patos, det har bland annat argumenterats för att den faktiskt uppkom i en kritisk dialog med Ku
Klux Klan,20 vilket talar för att en karaktärsstudie med utgångspunkt i den genren skulle kunna
bli intressant. Även Julius Regis ambition var att vara samhällsorienterat aktuell, vilket
fastställs av Dag Hedman i Den skuggomhöljde Julius Regis.21
Böckerna är tryckta mellan 1917 och 1929, en politiskt händelserik period både i
Europa och USA. Historiska motiv som dyker upp i urvalet är exempelvis ungturkarnas
revolution, den ryska februarirevolutionen, första världskriget och den amerikanska
förbudstiden. Regis böcker utspelar sig i Stockholm (Walter Cray från Paris och Kopparhuset)
och London (Vargflocken), Burnetts Little Caesar i Chicago och Dalys The Snarl of the Beast i
New York. Forskningens genrediskussion kring Regis har varit en aning förvirrad, men
Hedman fastställer att ”[d]et finns en innehållslig affinitet mellan större delen av Regis’
produktion och de senare s.k. hårdkokta författarnas”.22 En kombinerad studie av Regis och de
två amerikanska pionjärerna Daly och Burnett, som ofta tilldelas äran av att vara först inom
sina respektive områden, kan därför bli intressant.
Tidigare forskning
Studier av skurkkaraktärer har gjorts förr, mest berömd torde Umberto Ecos studier av Ian
Flemings skurkkaraktärer i 007-serien vara. Visserligen skriver Eco en del om skurkarnas inre
egenskaper, exempelvis sexualitet, men hans fokus är i första hand skurkarnas utseenden, som
han grundligt analyserar. Åtskilliga studier, på mer eller mindre spekulativ nivå, har förstås
även ägnats Arthur Conan Doyles skapelse, ”Brottets Napoleon” Professor Moriarty, vilket inte
borde förvåna någon. Sherlock Holmes och hans värld har intresserat forskare och entusiaster
så till den milda grad att både karaktärernas historia och framtid har analyserats.
Till de mer spekulativa studierna kan författaren Christopher Morleys teorier om
professor Moriarty räknas: han hävdar att Moriarty överlevde uppgörelsen med Holmes och
förbittrad antog pseudonymen Adolf Hitler.23
20 Sean McCann, ”Constructing Race Williams: The Klan and the Making of Hard-­‐Boiled Crime Fiction”, American Quarterly 1997:49:4. 21 Dag Hedman, Den skuggomhöljde Julius Regis, Litteratur och Samhälle 33:2, Uppsala 2000, s. 41. 22 Ibid., s. 23. 23 Jan Broberg, Mord för ro skull, Malmö 1964, s. 40. Broberg har gjort ett misstag och anger att mannen bakom teorin är ”Doktor Felix Morley”. Detta är Christopher Morleys Pulitzerprisvinnande bror. Det är inte han som har skrivit ”Report from Baker Street”, publicerad i New York Times Book Review 27.11.1949, som 7 En forskning med mer generell fokus utför John G. Cawelti i Adventure, Mystery and Romance
där han, i försöket att beskriva detektivromanens formel, gör intressanta observationer om
förbrytarna i såväl de detektivromaner han kallar klassiska, som vi populärt kallar
pusseldeckare, som i de hårdkokta.24
I uppsatsen ”Jul Regis’ detektivthrillers” har Gun-Britt Persson och Nils Halkjær
gjort en systematisk studie av karaktärerna i åtta Maurice Wallion-böcker.25 De menar på att
varje bok har ett schablonartat persongalleri, där alla karaktärer ingår i en av två grupper, de
goda eller de onda, och att varje grupp består av några återkommande typer. Bland de onda
finns det alltid en ledare, och under denna agerar oftast en ”fasadfigur”, som i sin tur har så
kallade underhuggare, som utför grovjobbet. Deras iakttagelser är till viss del intressanta för
denna undersökning, och det finns också intresse av att utreda deras påståenden ytterligare.
Bland annat kritiserar Persson och Halkjær Regis för att vara antisemitistisk och rasistisk i
gestaltningen av skurkarna, som utan undantag är utländska. Detta diskuteras ytterligare i Dag
Hedmans avhandling Den skuggomhöljde Julius Regis, under rubriken ”Är förbrytargalleriet en
belastning?”.26 Där visar Hedman att Regis var långt ifrån ensam om sin skurkexotism, och det
var inte heller något som var unikt för just svenska författare vid den här tiden. Hedman menar
att de utländska skurkarna var någonting läsarna föredrog, att xenofobin hörde till tidsandan.
När det gäller den hårdkokta deckaren är det först och främst de säregna
protagonisterna som har väckt forskarnas intresse. Berättaren i The Snarl of the Beast är Race
Williams, den hårdkokta detektiv som anses ligga till grund för genrens karaktäristiska
hårdingar. Den kanske mest berömda är Raymond Chandlers Phillip Marlowe. Precis som de
berömda efterföljarna har Race Williams, Carroll John Dalys protagonist, varit fokus för
analys.27 Åtskilligt har även skrivits om Dalys hårdkokta stil, bland annat har deckarförfattaren
Rex Burns skrivit en artikel om Carroll John Daly, publicerad i Mystery and Suspense Writers:
Broberg anger som källa, utan sherlockianen och grundaren till fancluben ”The Baker Street Irregulars” Christopher Morley. 24 Cawelti, kapitel 3-­‐6. 25 Gun-­‐Britt Persson & Niels Halkjær, ”Jul Regis’ detektivthrillers. Intriger och personer i böckerna om Maurice Wallion”, Litteratur och Samhälle 1978:4. 26 Hedman 2000, s. 32 ff. 27 I Sean McCanns avhandling ”Constructing Race Williams: The Klan and the Making of Hard-­‐Boiled Crime Fiction”, argumenteras det för att Race Williams funktion är att utöva kritik mot Ku Klux Klan, som är privatdetektivens uttalade fiender i Knights of the Open Palm, som precis som The Snarl of the Beast publicerades i Black Mask Magazine, i deras temanummer om Ku Klux Klan som gavs ut i juni 1923. Detta får sägas vara ett unikt inslag i Dalys författarskap, varför artikeln inte blir användbar i denna uppsats. 8 The Literature of Crime, Detection and Espionage, där en tämligen grundlig analys görs av
Dalys språk och vilken påverkan språket har för tematiken.28
Om William Riley Burnett har George Grella sagt: ”If his novels were to be
judged solely for their influence, [he] would undeniably be numbered among the most
important writers of his times”.29 Nu är så inte fallet, och det som kan räknas som den första
gangsterskildringen, hans debutroman Little Caesar, är idag ganska bortglömd. Det talar i
vilket fall litteraturforskningen för.30 Lee Horsleys studie av protagonisten Rico i boken
Twentieth Century Crime Fiction är dock både intressant och relevant för denna uppsats syfte.31
28 Rex Burns, ”Carroll John Daly”, i Mystery and Suspense Writers. The Literature of Crime, Detection, and Espionage, red.: Robin W. Winks, New York 1998. 29 George Grella, ”Burnett W.R.”, i Twentieth Century Mystery Writers, red.:. John M. Reilly, London 1980. 30 Det har dock skrivits en uppsats om Chicagos roll i Burnetts Little Caesar; Douglas A. Noverrs ”Chicago as Setting and Force in William Riley Burnett’s Little Caesar”, Midwestern Miscellany, 1986:14. 31 Horsley, kapitlet ”Transgression and Pathology”. 9 Avhandling
Detektivroman, kriminalroman, kriminalfiktion, hårdkokt deckare, thriller eller
detektiv-thriller – kort om genreproblematik
Innan analysen kan påbörjas är en kort genrediskussion på sin plats. Urvalet i uppsatsen kan
tyckas spretigt, romanernas stilistik är långtifrån enhetlig och det finns stor berättarteknisk
skillnad i form av vems vinkel som kommer till uttryck. De tre romanerna om Maurice Wallion
berättas ur ett heterodiegetiskt perspektiv men vinkeln är brottsbekämparens, The Snarl of the
Beast har en homo- och intradiegetisk jagberättare, och i Little Caesar följer den
heterodiegetiska berättaren de kriminella, och det är gangstermedlemmarnas intressefokus som
avgör vinkeln. Det som förenar romanerna är teman och motiv. Ett eller flera brott, och dessa
brotts förövare, är motiven som åskådliggör det huvudsakliga temat: kriminalitet. Även andra
återkommande motiv förenar: (bil)jakter, storstaden, våld, skottlossningar och brottssyndikat.
Tzvetan Todorov menar att genrekonstitutivt för den hårdkokta detektivromanen är ”fara,
förföljelse och kamp”32 – något som stämmer in på alla romanerna, även om Little Caesar
sticker ut, då det där är den kriminelle som är utsatt för dessa prövningar. Cawelti menar att
typiskt för den hårdkokta deckaren är detektivens känslomässiga involvering i jakten på den
kriminella. Jakten resulterar i en slutgiltig konfrontation, där den kriminella till skillnad från i
pusseldeckaren inte blir anhållen utan försvinner eller dör, något som överensstämmer på
urvalet här.33
Gemensamt för romanerna är också thrillertekniken. Handlingen är, till skillnad
från i pusseldeckaren, nu-orienterad. I den typiska pusseldeckaren har ett brott begåtts, och
därefter är det detektivens jobb att lista ut hur det har gått till. Johan Svedjedal menar att detta
berättartekniska grepp gör att läsaren fortsätter att läsa av nyfikenhet snarare än av spänning. I
den spännande berättelsen är frågan däremot inte ”vad har hänt?” utan ”vad skall hända?”.34 I
de fem romanerna som här kommer att studeras är det ofta en fråga om en kombination. Inte i
någon av romanerna begås endast ett brott, brott fortsätter att begås och därför bibehålls
spänningen för läsaren.
Persson och Halkjær har, på grund genreproblematiken, valt att kalla Julius Regis
romaner för ”detektiv-thrillers”, trots att undertiteln till dem är ”detektiv-romaner”.
32 Tzvetan Todorov, ”Kriminalromanens typologi”, svensk översättning av Dag Hedman, i Kärlek, brott, äventyr. Texter om populärlitteratur, red.: Dag Hedman, Lund 1995, s. 188. 33 Cawelti, s. 143. 34 Johan Svedjedal, ”Spänning och nyfikenhet som effekter av prosafiktionens temporalstruktur. En begreppsdiskussion”, i Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur, red.: Dag Hedman, Lund 1995. 10 Jan Broberg skriver i Mord i minne, apropå thrillers och deckare, att ”begreppsförvirringen är
total”. Vidare menar han att en deckare är en roman eller en novell, där handlingen går ut på att
en detektiv löser en mordgåta och fångar en mördare. Hit räknar han pusseldeckare, historiska
deckare och den ”äkta” inverterade deckaren, som följer brottet ur brottslingens perspektiv, och
där läsaren får se hur dennes misstag leder till att polisen får fast honom/henne. Sedermera
menar Broberg att en thriller är en historia där spännande effekter används för att jaga upp
läsaren. Han drar slutsatsen att många historier som vi kallar deckare även innehåller
thrillerelement, och vice versa, och föreslår att kriminalroman är det mest användbara
begreppet.35
Som visat råder det en viss oenighet gällande genredefinitioner, varför det vore
drastiskt att kalla Regis för hårdkokt eller Burnett för deckarförfattare. Men utan att trampa
någon på tårna borde det gå att kalla urvalet för ”kriminalromaner med hårdkokta drag och
thrillerstruktur”. Då är man försiktig men greppar ändå såväl de tematiska som berättartekniska
likheterna.
Walter Cray från Paris
Ett ruggigt ondskefullt nattdjur – introduktion av förbrytaren
Maurice Wallions antagonist i Walter Cray från Paris introduceras via ett vittnesmål från ett av
hans offer. En man, Nicholas Koprilis, har mördats av ett ljudlöst skott, avfyrat av ”en god
luftbössa”36 genom ett fönster. Vittnet ifråga är den man som bor i hemmet varifrån skottet
avlossats. Han har blivit bunden av mördaren, för att den sistnämnde ska få tillgång till
fönsterutsikten där. Om mördaren kan vittnet säga föga, mer än om hans kallsinnighet: ”Karlen
hanterade mig som en vante utan att säga ett ord; hans muskler kändes som stålfjädrar, och
hans rörelser voro nästan ljudlösa.”37 Efter att vittnet hört skottet hör han ett annat, värre, ljud:
”i detsamma hörde jag honom skratta till, det obehagligaste skratt jag någonsin hört, som något
ruggigt ondskefullt nattdjur, inte mer mänskligt än en ugglas läte…”38 Liknelserna till djur blir
fler:
”[…]där var fullkomligt mörkt, men karlen rörde sig lika tyst och säkert som om han varit
en katt.”
35 Jan Broberg, Mord i minne, Göteborg 1976
36 Regis 1917, s. 21. 37 Ibid., s. 24 ff. 38 Ibid., s. 26. 11 ”En tiger!” mumlade journalisten.
”Ja, en tiger, det är rätta uttrycket, och som en tiger kom han strax efteråt ut i tamburen och
ställde sig att se på mig med händerna i fickorna och käppen över armen. Jag vågade inte
röra mig, ty jag började frukta att karlen var vansinnig, så oförklarligt var hela hans
beteende. Dessutom såg jag otydligt hans ögon och det var en glans i dem som ingav mig
en ohygglig känsla av fara. Men jag måste erkänna, att det icke var en galnings ögon: de
voro fasta, beslutsamma, intelligenta, men outsägligt grymma.”39
Redan från början görs det alltså klart att antagonisten, som till en början kallas Thomas, i
Walter Cray från Paris är fruktansvärt farlig, kallsinnigheten i det bestialiska väcker en fruktan
hos offret som är lätt att förstå. Läsaren ges en vink om att Wallion har att göra med en erfaren
brottsling, som metodiskt och utan att blinka genomför sina illdåd. Detta bekräftas av Wallions
medhjälpare, Gustave Rambouillet, tidigare anställd vid Parispolisen. Han berättar att hans jakt
på en diabolisk brottsling har kostat honom karriären:
”Jag har aldrig träffat en människa, som varit alltigenom god, men jag har träffat några få
som varit alltigenom onda. Lyckligtvis brukar deras ondska vara rikligt utspädd med
dumhet, så man vågar negligera deras lilla bedräglighet. Men Thomas kan man inte
negligera. Han är stark, intelligent och målmedveten. Han är djärv och han är listig, ja,
monsieur, som ormen i paradis, det listigaste av alla djur på jorden!”
Fransmannen såg Wallion djupt i ögonen.
”Vi i Paris’ detektivkår som anade honom i vår närhet och jagade efter honom dag och natt,
vi fingo aldrig se hans ansikte, aldrig höra hans röst eller se en rad skriven av hans hand,
aldrig ens ett fingermärke efter honom! Förstår ni riktigt vad det betyder, monsieur? Han
var osynlig, absolut ouppnåelig – vi hade ej ens något namn på honom, vi kallade honom
den store okände!”
Rambouillet drog efter andan.
”Crebleu! På sätt och vis avundas jag den där mannen – hans kallblodighet och hans
ensamhet! Jag tror inte ens Bonnot fick se honom…”
”Bonnot?”
”Ja, Bonnot, som var hans medbrottsling och verktyg. Bonnot var en av de ondskefullaste
naturer som levat, men han var icke stor. Det fanns en som var större än han, och Bonnot
lydde honom. Inte sant, monsieur, det kan finnas en slags storhet även i ondska?”
”I en viss mening, ja”, medgav journalisten. ”Till lycka för samhället är fenomenet
sällsynt.” Rambouillet nickade.
”Några av dessa – fenomen, som ni kallar det, blir fältherrar och statsmän, en och annan
blir, låt oss säga, kejsare – men några få blir helt enkelt brottslingar. Samhället vaknar då
mycket förvånat, och när man infångat fenomenet, fingrar man på dess kranium och säger:
’Aha, var det inte det vi trodde, hans kranium är felaktigt i konstruktionen, han var
predestinerad till giljotinen!’ Detta är ju också mycket möjligt, monsieur, men ibland har
jag undrat om inte samhället självt är lite felaktigt i konstruktionen.”40
Konversationen mellan Wallion och Rambouillet är intressant ur flera aspekter. Dels bidrar den
ytterligare till bilden av antagonisten, hans ondska ges rent mytiska proportioner, dels låter
39 Ibid., s. 26.
40 Ibid., s. 82 ff. 12 Regis Rambouillet bli anmärkningsvärt samhällskritisk. Walter Cray från Paris gavs ut i
Stockholm 1917. 1900-talets två första decennier hade i Sverige inneburit ett ökat intresse för
eugeni, eller rasbiologi och arvshygien som det ofta kallades. 1921 bildades Statens institut för
rasbiologi, som kom att syssla med aktiviteter av typen tvångssterilisering och kraniemätning,
förehavanden främst förknippade med nationalsocialism.41 Halkjær och Persson menar att
Regis ”i sin självklara användning av föreställningar om folkkaraktär och fysionomiskt
allmängods ofta överskrider gränsen för rasism” samt är ”konventionellt antisemitisk”.42 Det
finns delvis relevans för påståendet,43 men Rambouillets uttalande visar på att Regis var en mer
komplex tänkare än Persson och Halkjær låter påskina. Via Rambouillet kritiserar Regis i själva
verket typiskt rasbiologiska metoder, och funderar på om inte samhället också måste tilldelas
en viss skuld när människor blir kriminella.
Var är du nånstans, Fearenside-Power-Issul-Thomas-Henriques-Cray?
- Förövarens identitet
”Den andre” uppträder under flera identiteter, och varje identitet har sina attribut. När läsaren
möter honom för första gången är det som herr Thomas, ”vinagent”. En portvakt säger att han
är ”lugn och tyst av sig, litet gammal, gråskäggig och med blå glasögon”.44 Som Walter Cray,
filantrop, är han lång och bredaxlad, ”hans hållning är böjd och liksom bruten […] nästan
skallig med en frans av glest, gråsvart hår över tinningarna, och hans ansikte är gråblekt och
slätrakat men kraftigt i linjerna och orörligt som en gipsmask. Hans glasögon glimmade som
två blanka döda fläckar.”45 När ”den andre” utför ett attentat på en filminspelning är det som
Andersen, ”rödskäggig och med blå glasögon”.46 När han i Turkiet uppträdde som Issul Bey
sägs inte mer än att hans ansikte var ”kallt och stolt och ondskefullt som Lucifers”.47 ”Den
andres” sista identitet är som musikläraren Henriques, lång, bredaxlad och med yvigt vitt
skägg.48
Det förefaller anmärkningsvärt att han lyckas med sina förklädnader så väl. Trots
att den annars så observante Maurice Wallion träffat Walter Cray ser han inte att Andersen är
41 Gunnar Broberg, Statlig rasforskning. En historik över rasbiologiska institutet (1995), Ugglan 4, Andra upplagan, Lund 2002. 42 Persson och Halkjær, s. 38. 43 Exempelvis påstås Vargflockens Leon Dulac ha en ”själ på barnets eller negerns nivå”. Regis 1921, s. 217. 44 Regis 1917, s. 32. 45 Ibid., s. 98. 46 Ibid., s. 127. 47 Ibid., s. 143. 48 Ibid., s. 197. 13 densamme. Troligtvis har det dels att göra med hur genrekonventionen såg ut vid tiden för
romanens tillblivande,49 dels med att ”den andre” ges så få konstanta kännetecken, förutom att
han är lång och bredaxlad. Souschefen för Konstantinopels detektiva byrå ”har ej varit i stånd
att anskaffa ett tillfyllestgörande signalement”50 och det sägs exempelvis ingenting om hans
hudfärg, och ingenting om varifrån han ser ut att härstamma. Detta är tämligen otypiskt för
Regis, som annars har en viss tendens att förkovra sig i nationalitetskarikatyrer.51
Nilsson och Halkjær påpekar helt riktigt att ögon och blick är viktiga
signifikanser i Regis karaktärsgestaltning. Så även i fallet Walter Cray, som i rollen som
filantrop bär glasögon. Men bakom glasögonen kan Wallion vid deras första möte skönja
pupillerna som är ”gula, sammandragna och orörliga”.52 Likheten med ett rovdjur är påtaglig.
Staffan Björck skriver att ”om berättaren föredrar att någon längre tid hemlighålla
ett namn, är det i medvetet mystifierande syfte”.53 I Walter Cray från Paris blir ”den andres”
sanna namn, eller identitet, aldrig röjd vilket innebär att mystiken aldrig upphör att tätna. I
bokens upplösning ropar Rambouillet efter ”den andre” på följande vis: ”Var är du nånstans,
Fearenside-Power-Issul-Thomas-Henriques-Cray?”54
Den
andre,
som
han
kallas
av
Parisdetektiverna, tilldelas fler och fler namn, och subjektet blir därigenom aldrig fastnaglat –
och därför blir antagonisten desto mer skrämmande. Effekten förstärks av att Maurice Wallion
gör referenser till Mefistofeles, djävulen: ”Han är det ondas princip, han skiftar gestalt lika
snabbt som Mefistofeles! Fearenside, Power, Issul Bey, Thomas, Henriques eller Cray – allt det
där är bara namn. Själv är han intet eller allt, människodjuret utan namn, en lössprungen kraft
till förstörelse! Vad vet jag – eller ni – om en sådan naturs innersta drivfjäder?”55
Cawelti konstaterar att den som ofta klassas som den första detektiven, Edgar
Allan Poes C. Auguste Dupin, och hans antagonist i ”The Purloined Letter”, Minister D. är
spegelbilder av varandra. Båda är geniala, excentriska aristokrater och poeter. Richard Wilbur
menar på att de är två delar av samma själ. Detsamma, påstår Cawelti, gäller för Doyles
49 Exempelvis hade Robinson Wilkins samtidiga detektiv Fred Hellington en särskild skrubb i sitt hem för lösskägg och peruker. Se ”Storstadsbovar och vildmarkshjältar”, i Den Svenska Litteraturen 2, s. 566. 50 Regis 1917, s. 189. 51 Så här står det exempelvis i Regis 1917, s. 80: ”Allt hos monsieur Gustave Rambouillet, från hans svarta, smala, bleka, intelligenta ansikte med de små svarta, koketta mustascherna och de lysande jämna tänderna till hans magra, rörliga händer och den eleganta, men diskreta, klädseln, förrådde hans ursprung. M. Rambouillet var icke endast fransman, han var parisare.” 52 Ibid., s. 105. 53 Björck, s. 140. 54 Regis 1917, s. 251. 55 Ibid., s. 243. 14 Sherlock Holmes och hans Professor Moriarty.56 Relationen mellan Maurice Wallion och
Cray/Bey är av samma typ. Det spel som pågår dem emellan, framför allt innan Walter Crays
sanna identitet avslöjas, är en hjärnornas kamp där Wallion genom att dölja sina misstankar och
utge sig för att ha vänligt uppsåt försöker få Cray att röja sin sanna natur.57 Passagerna bär spår
av
de
berömda
förhörsscenerna
i
Fjodor
Dostojevskijs
Brott
och
straff,
där
rannsakningsdomaren Porfirij Petrovitj genom ett listigt psykologiskt spel lyckas locka
Raskolnikov till en bekännelse.58 Wallion lyckas dock aldrig dupera Cray/Bey, för det är
skurken alltför listig. När Cray/Bey har tid över läser han gärna Shakespeare.59 Den kamp som
pågår dem emellan liknas vid ett schackspel: ”’Vår motståndare har skjutit fram svarta
löparen’, sade han. ’Jag känner på mig att i nästa drag blir det schack.’”60
Ytterligare en intressant parallell är Napoleon Bonaparte. I Brott och straff
beundrar Raskolnikov Napoleon, han är en av de övermänniskor som enligt Raskolnikovs
filosofi får lov att begå brott och som han räknar sig själv till.61 Hos Arthur Conan Doyle har
Professor Moriarty ett smeknamn; Brottets Napoleon.62 Även Regis använder sig av
Napoleonmotivet i Walter Cray från Paris: ”’Han är nästan en Napoleon, den där mannen! Och
ändå är listan inte slut!’ ’Vad återstår?’ ’Hans Waterloo, monsieur! Hans Waterloo!’”63
Napoleon tycks fungera som en symbol för storhet, anspråk på världsherravälde, och, framför
allt, hybris – egenskaper typiska för det brottsliga geniet.
56 Cawelti, s. 92. 57 Regis 1917, s. 160-­‐166. 58 Fjodor Dostojevskij, Brott och straff (1866), svensk översättning av Hans Björkegren, Stockholm 2007, s. 300-­‐321, s. 396-­‐417, s. 530-­‐546. 59 Regis 1917, s. 160: ”Hans sjuka fot var insvept i en filt, och då journalistens långa figur visade sig i dörren lade han med blid och resignerad min ifrån sig en bok, på vars rygg journalisten läste titeln ’Shakespeare’s Works.’” 60 Ibid., s. 181. 61 Dostojevskij, s. 312: ”Jag minns att jag i artikeln utvecklade idén att alla… till exempel mänsklighetens lagstiftare och skiljedomare alltsedan antiken, män som Lykurgos, Solon, Mohammed, Napoleon osv… att de alla, utan undantag, var brottslingar enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla som hade hållits i helgd i samhället och var nedärvda sedan urminnes tider, och naturligtvis drog de sig inte ens för blodsutgjutelse om blodsutgjutelse var till hjälp” och s. 329: ”’Napoleon, pyramiderna, Waterloo – och så den där magra, vidriga registratorsänkan och ockrerskan med sin röda kista under sängen – herregud, hur kunde en sån som Porfirij Petrovitj fatta någonting av det?... Hans sinne för det estetiska hämmar honom: ’en Napoleon kan väl inte hålla på och krypa under en gammal kärings säng?’ Så vidrigt!..’” 62 Se bl. a Hedman 2000, s. 33. 63 Regis 1917, s. 189. 15 Sultanens spion – den Ondes bakgrund
Av souschefen för Konstantinopels detektiva polis delges Wallion och Rambouillet information
om ”den andres” förflutna. Misstankar gör gällande att han är född 1862 i Massachusetts och
under namnet John Fearenside ”som banklerk i Chicago gjort sig skyldig till bedrägeri och
förfalskning i stor skala”, för att därefter, under namnet Adam Power, grundat ”De nakna
själarnas samfund”, en kyrka vars medlemmar han lurade på pengar för att därefter fly till
London, där han ”levde flott i den högsta societén” och ”ruinerade ett tjugutal personer och
företag, och en högt uppsatt politiker sköt sig”.64
Riktigt intressant blir historien först när mästerförbrytaren når Turkiet, där han får
anställning hos den dåvarande sultanen Abdul Hamid, eller Abdülhamid II. Som inofficiell chef
för sultanen och hovets hemliga polis basade han för ”en kår på över 400 väl betalda agenter”
och tillsammans med dessa ”störtade han ministrar och bragte officerare och civila i olycka”,
”minst 170 turkar, en mängd medlemmar av rikets mest ansedda familjer försvann” och
överenskommelsen med den styrande makten var att ”var och en skulle kunna plundra och
mörda efter behag”. Anmärkningsvärd är den fotnot som finns på sidan 187, som ett tillägg till
påståendet om att 170 turkar försvunnit: ”Otroligt men fullkomligt faktiskt! Jämför artikeln
’Sultanens spion’ i Dagens Nyheter den 30 aug. 1908. Anm. av förf.” En jämförelse med den
faktiska artikeln, som är osedvanligt rafflande, visar att Regis har hämtat mycket inspiration till
sin roman från denna. Detta är obeaktat av den tidigare forskningen. Exempelvis heter den
riktiga spionen Zia Bej, och efter sin flykt från Turkiet kallade han sig för Mr Gray. Zia Bej
har, precis som sin fiktive broder, en faiblesse för förklädnader: ”Jag var slätrakad och hade
bytt min fez mot en halmhatt, men blef ändå igenkänd af en rysk sjöofficer, som sett mig vid
turkiska hofvet” berättar han för reportern.65 I flera fall återanvänder Regis långa stycken från
artikeln i konversationen mellan romanens karaktärer, som på s. 187: ”Under hans ledning var
en kår på 400 väl betalda agenter, en del turkar, men de flesta greker och armenier, i ständig
verksamhet. Ordern från Yildiz lyddes blint. Falska rapporter framlades för sultanen och från
dem fanns ingen appell.” Trots att det finns många oklarheter i fråga om Julius Regis liv är det
känt att han, likt sin favoritprotagonist Maurice Wallion, arbetade som tidningsman.66 Troligt är
att han hade ett tämligen stort intresse för händelser utomrikes, och via sitt arbete en god
möjlighet att hålla sig uppdaterad. 1908 störtades Abdülhamid II vid ungturkarnas revolution
64 Ibid., s. 188-­‐189. 65 ”Sultantens Spion”, Dagens Nyheter 30.08.1908. 66 Hedman 2000, ”Översikt över Regis’ liv och produktion”. 16 och ersattes av brodern Mehmet V. Regis låter Issul Bey undkomma strax innan den nya
konstitutionen förklaras, han flyr till Paris i jakt på Felix Clarendon och dennes pengar.
Att låta samtida händelser och personer bli en del av fiktionen är inget nytt, och
inte heller någonting typiskt för populärlitteraturen, vilket Halkjær och Persson hävdar i ”Jul.
Regis detektiv-thrillers”. De menar att det är ett populistiskt och kommersiellt ”knep” och säger
att han har en ”allmän strävan att låta ’moderna’ företeelser glida in som teman i intrigerna”
och att ”som alla populärförfattare skrev han sina böcker på en marknad där buden på
publikens intressen var många, och åtskilliga inslag i dem pekar på att han i användningen av
dagsaktuella fenomen såg möjligheter att profilera sig”.67 Men viljan att vara modern kan
knappast påstås gälla enbart populärförfattare.68 Att som Persson och Halkjær cyniskt påstå att
viljan att vara aktuell enbart har att göra med en önskan att profitera är drastiskt. Givetvis ville
Regis försörja sig, men i fråga om den turkiska revolutionens roll i Walter Cray från Paris, och
den kritik han där framför mot Abdülhamid II, talar framförallt ovannämnda fotnot för att
Regis hade ett internationellt engagemang, och solidariserade sig med de människor som blivit
utsatta för attacker av sultanen och hans hemliga polis.
I Paris blir Issul Bey omhändertagen av den sanne filantropen Walter Cray, vars
mission är att omvända kriminella. Med Issul Bey misslyckas han fatalt, då denne mördar
filantropen. ”Hur kan en man så totalt förlora sitt eget jag, att han aldrig mera blir sedd, ehuru
han lever och handlar mitt ibland oss? Det gives blott ett sätt: att övergå i en annans jag, en
annan identitet, att stjäla en annans liv, heder, ansikte! […]Detta är hans grymmaste men också
mest geniala brott.”69 Genom att stjäla Walter Crays identitet kan Issul Bey göra sig osynlig,
men skaffar sig dessutom alibi för de år han tillbringat i Turkiet och försvinner därför från
polisens radar.
67 Persson och Halkjær, s. 39-­‐41. 68 Ett exempel på en så kallad finlitterär författare, som lät väva in riktiga personer i intrigen, är Carl Jonas Love Almqvist, som i sin roman Gabrièle Mimanso. Sista mordförsöket emot Konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840 lät en rad verkliga personer, bl. a. Frankrikes regent och dess premiärminister, spela en viktig roll i en fiktiv värld. 69 Regis 1917, s. 242. 17 Kopparhuset
I Kopparhuset möter Maurice Wallion stora svårigheter då han kommer i kontakt med Ortizligan, som i jakten på det så kallade Tarraschins memorandum är beredda att gå långt. Den
stora skillnaden i Kopparhuset är just att Wallion möter ett motståndarkollektiv, till skillnad
från i Walter Cray från Paris där Issul Bey agerar i princip på eget bevåg, till viss del assisterad
av den hunsade Leadbitter. Ortiz-ligan styrs av en herre minst lika demonisk och mäktig som
Walter Cray, men hans medhjälpare är desto fler.
Ett galet geni - introduktion av Gabriel Ortiz
Gabriel Ortiz omnämns för första gången tidigt i romanen, i ett samtal mellan hans
underhuggare Baron Fayerling och Markus Tassler:
”Ja, jag erkänner att Gabriel Ortiz…”
Baronen gav honom ett blixtsnabbt och farligt ögonkast.
”Tyst! Aldrig det namnet, inte ens viskande och i enrum!”
”Nåja, vår chef då! Jag erkänner att hans geni tycks vara i stånd att övervinna alla
hinder.”70
Det är med vördnad, och till viss del skräck, han omnämns. Skräcken blir än mer påtaglig i ett
samtal mellan Maurice Wallion och B. 22, finsk spion:
”Jag vill inte vara med dem längre, de gå för långt. Jag vill inte mista livet…”
Hans ögon blevo blodsprängda, och han tog åt kragen som om han kände repet kring
halsen. Han föll fram över bordet och högg tag i journalistens rockärm.
”Hjälp mig!” stammade han. ”Jag är rädd för dem. Ortiz kommer att leda oss alla i
fördärvet, om ingen hejdar honom…”
[…]
”De säga, att Gabriel Ortiz är en rik och mäktig man, som snart ska vara en av Europas
högst uppsatta personer. Jag har aldrig sett honom, jag vet ingenting om honom.”71
Därefter följer Maurice Wallions redogörelse av Gabriel Ortiz historia, där det nämns att han
påstår sig vara ”en avkomling av Napoleon”(!).72 Det dröjer dock innan han gör entré i
diegesen. Först på sidan 229 (boken är 311 sidor lång) dyker han upp, uppstigande ur en
undervattensbåt stulen av den ryska flottan.73 Detta, att hans entré dröjer så, gör att
mytbildandet kring hans gestalt förstärks. Under mer än två tredjedelar av boken skapas han
70 Regis 1918, s. 19
71 Ibid., s. 50. 72 Ibid., s. 52. 73 Ibid., s. 228. 18 enbart genom andras omnämnande, och trots att han är allt annat än en närvarande ledare är
hans liga honom djupt trogen.
Kejsaren av Amazonas – förövarens identitet
När Ortiz så dyker upp beskrivs han som ”undersätsig”74 och med en ”regnkappa flaxande som
svarta vingar kring axlarna”,75 han har ett ”ansikte blekt men präglat av en viljestyrka utan
gräns; munnen var liten, rak och tunn och föreföll aldrig kunna le; ögonen, som voro djupa och
genomträngande, tycktes skåda långt in i en fri och ljusmättad rymd, där makt och härlighet
väntade; det var något av en fanatisk visshet i dem”.76 Återigen använder Regis ett klassiskt
topos: antagonistens ögon fungerar som en själens spegel. Napoleonmotivet återkommer även i
beskrivningen av Ortiz yttre:
Ortiz liknade just nu den lilla grå korpralen från Korsika på ett iögonfallande sätt. Med sett
[sic] glesa, stripiga hår, sin skarpa, något tankspridda blick, sin smala mun och runda men
bestämda haka var han en fullkomlig avbild av Napoleon, och den grå kappan som insvepte
hans undersätsiga figur förhöjde den spöklika effekten.77
I Kopparhuset utvecklas alltså Napoleonmotivet ytterligare, det är här inte bara en fråga om
Waterloo-hybrisen - Ortiz gör anspråk på att faktiskt vara Napoleons arvinge, han bär tydliga
yttre likheter med honom och hans namn är Gabriel Napoleon Ortiz. Han har tidigare även
kallat sig Napoleon den fjärde och Gabriel I Napoleon, kejsare av Amazonas.
En med hänsynslös kraft arrangerad corner i kaffe – skurkkaraktärernas
bakgrund
B. 22, och läsaren, delges en detaljerad beskrivning av Gabriel Ortiz bakgrund av Maurice
Wallion tidigt i romanen. Det första nedslag som görs i Ortiz historia är när han som
nittonåring försöker samla Frankrikes monarkister för att störta republiken och bli erkänd som
Napoleon den fjärde, och därigenom ”ställt till med en fruktansvärd skandal” som slutade med
att han blev utvisad från landet. Men hans ”lejonklor växte” och 1910 fann ”en ung brasiliansk
miljonär, redan förut bekant för sina dyrbara, excentriska infall, en vacker dag det lagbundna,
borgerliga samhället för trångt och beslöt sig att skapa sig ett alldeles nytt efter eget huvud,
som var fullt av jäsande härskardrömmar”, och skapar sig därför ett eget rike i trakterna kring
74 Ibid., s. 229. 75 Ibid., s. 230. 76 Ibid., s. 238. 77 Ibid., s. 263. 19 Amazonflodens källor, där han utnämner sig själv till ”Gabriel I Napoleon, kejsare av
Amazonas”. Han misslyckas, något som förklaras av att världspressen skrattat ut företaget.
Femtio år tidigare hade han kunnat lyckas, säger Maurice Wallion. Men nu ”är det
världspressen som skapar opinionen”. Som tidigare nämnts var Regis själv tidningsman, liksom
sin hjälte Wallion, och hans tilltro till den fria pressens makt tycks ha varit stor. Den
kolonisering som tidigare var möjlig i såväl Sydamerika som Afrika omöjliggörs i princip av
den granskande journalistiken, vars inflytande vid den här tiden hade vuxit.78
Gabriel Ortiz ger dock inte upp sin erövrardröm, och genom ett mer modernt
tillvägagångssätt skönjer han desto större framgång: som börsspekulant.
”Han visade sig vara ett finanssnille av första ordningen, gjorde med verkligt napoleonsk
fältherreblick den ena jättespekulationen efter den andra och blev inom kort Wall Streets
nyaste stjärna, eller kanske snarare meteor. Efter en med hänsynslös kraft arrangerad corner
i kaffe tiodubblade han sin redan kolossala förmögenhet och fick på köpet hederstiteln
’Kaffekungen’.”79
Efter att ha blivit miljardär i New York beger han sig till nya fält och första världskriget ger
honom nya möjligheter:
”Det är avskyvärt att tänka sig att mänsklighetens blodigaste tragedi skulle ge en
brasiliansk rovriddare hans livs stora tillfälle. Det är sant att kriget inte som fordom har
användning för äventyrare vilka bjuda sina svärd och sin förslagenhet åt bäst betalande.
Men i krigets gränsmarker, där alla mörkrets makter under jordbävningen dyka upp ur
djupen, där fick Ortiz det åtrådda fält, där han sådde sina miljarder och hoppades skörda
makt! Med riktig beräkning valde han Ryssland till operationsfält och Stockholm till
utgångspunkt.”80
Det som förefaller vara det mest skurkaktiga hos Gabriel Ortiz är hans egoism och hans
ideologiska otrohet. Denna åskådliggörs i hur han har lyckats värva sina underhuggare. Finska
B. 22 tror att Ortizligan verkar för Finlands självständighet81 och ryska Rastakov tror att Ortiz
gagnar bolsjevikernas sak. Faktum är dock att Ortiz lurar dem alla; ”Har ni sagt till Rastakov
att bolsjevikerna är era vänner? Ni som är den ryska reaktionens organisatör – fy, vilket
dubbelspel! Hur är det med de senaste bolsjevikrevolutionerna i Petrograd – är de ert verk
kanhända?”82 Till skillnad från Issul Bey är inte Gabriel Ortiz motiv ekonomiska, han är redan
78 Regis 1918, s. 52-­‐54. 79 Ibid., s. 54. 80 Ibid., s. 55. 81 Ibid., s. 56. 82 Ibid., s. 288. 20 miljardär sedan affärerna på Wall Street, hans anspråk är betydligt större än så. Tarraschins
memorandum, ett dokument som innehåller en plan för att krossa den ryska
februarirevolutionen och en lista på diverse namn på inblandade personer från den gamla
tsarregimen, skall hjälpa honom att ta makt över hela Ryssland.83 Och för att lyckas med det
fiskar han stöd från såväl finska frihetskämpar, som det forna tsarväldets reaktionärer och
bolsjevismens revolutionärer.84 Den grupp människor som arbetar för Ortiz i Kopparhuset är
”alla hemlighetsfulla figurer ur världskrigets röda töcken”,85 troligtvis traumatiserade och lätta
för Ortiz att manipulera. B. 22 och Rastakovs öden blir döden, och det finns ett medlidande i
skildringen av dessa människor, som trott sig utföra gott men upptäcker att de enbart agerat
instrument i en kamp utan ädla förtecken.
Enligt Persson och Halkjær ger detta handlingen ”en fläkt av tragik”,86 men det
finns också en politisk dimension de väljer att bortse från. Regis själv var uppvuxen under
enkla förhållanden, och tvingades troligtvis avbryta sin universitetsutbildning för att kunna
försörja sin moder. Han bodde under hela sin livstid tillsammans med modern, först på
Östermalm och sedan på Repslagaregatan 5B, i ett fattigt kvarter på Södermalm.87 Att han
sympatiserar med ”de svaga, samhällets förlorare”88 finns det både biografiska och tematiska
grunder för, även om tematiken vanligtvis hamnar i romanernas periferi.89 Klargöras måste
dock att det aldrig råder några förmildrande omständigheter kring huvudmotståndarna, de har
aldrig några goda skäl till varför de agerar som de gör. Den humanisering som sedan kom att
prägla bilden av kriminalitet och kriminella i Sverige under 1900-talet, där miljö och socialt arv
är viktiga komponenter, finns delvis att finna redan hos Regis men då hos de så kallade
underhuggarna, vars ekonomiska, politiska och historiska omständigheter kan ha lockat eller
tvingat dem in i kriminalitet. Ledaren för Ortiz-ligan framställs dock som helt igenom ond,
vilket ju stämmer in på vad Cawelti skriver om den klassiska detektivromanens skurk: ”If we
become too concerned with the motives of the criminal, his guilt is likely to seem increasingly
ambiguous and difficult to define. It is possible for a detective story writer to create a complex
83 Ibid., s. 109. 84 Ibid., s. 289. 85 Ibid., s. 84. 86 Persson & Halkjær, s. 40. 87 Områdets myller och misär skildras bland annat i Walter Cray från Paris, vilket även påpekas av Hedman 2000, s. 57. 88 Persson & Halkjær, s. 41. 89 Se även Dag Hedman, ”Julius Regis tidiga Mars-­‐berättelser i Kamraten”, Samlaren 2009:130, s. 38. 21 and interesting criminal […] but there must never be any serious question about either the
specific guilt or the evil motives of these characters.”90
Vargflocken
Vargflocken utspelar sig till större delen i England, dit Maurice Wallion anländer för att hjälpa
kriminaljournalisten Bruno Heysig, som tagit upp en medial strid med ett brottssyndikat han
kallar för Vargflocken. Dessa skurkar begår flera typer av brott, bland annat bankrån,91 i ett
flertal länder. Läsaren introduceras för ligan då ett rån sker i en liten brittisk ort, Middleford,
och vittnet Urban Block blir personligt involverad, dels av amorösa skäl, dels för att en av
förövarna dödar hans enda vän, hunden Prins, och han planerar att avkräva en vendetta.92 Drygt
hälften av romanen berättas ur hans vinkel, vilket blir särskilt intressant då han lyckas bli
inbjuden till ligans högkvarter i London och därifrån följer verksamheten på nära håll. Så
småningom får han också träffa Augustus van der Moon, ligans ledare.
Män som varit dråpare för statens räkning – introduktion av karaktärerna
Urban Block, eller Urban Gregory, har flyttat till England efter att ha avtjänat ett fängelsestraff
i USA, vilket han dömts till efter att ha blivit lurad av sin far, James Gregory, som var den som
begick brottet. När Urban Block får träffa Vargflockens chef visar det sig vara fadern, som bytt
namn och uppgraderat sin kriminella verksamhet till en global handel med stulna bilar. När
Urban Block kommer in i rummet sitter van der Moon med ryggen mot honom, rökande sin
cigarr. Innan dess har han omtalats som ”chefen” av ligans medlemmar.93
Den humanisering av de kriminella, och det engagemang för ”underhuggarna” som gick
att skönja redan i Kopparhuset utvecklas i Vargflocken. Visserligen sker introduktionen av
underhuggaren Leon Dulac brutalt, när han dödar hunden Prins. Han dödar hunden strax efter
att han har sprängt en bro ”med en handgranat av engelsk armétyp” och detektiven Melville
fastslår att det även finns ”andra detaljer som tyda på militär utbildning”.94 Leon Dulac
introduceras alltså genom vittnesmål om idel våldsdåd, men till hans beteende kommer det att
ges vissa förklaringar. I Vargflocken nyttjar Regis nämligen fler narrativa vinklar än tidigare,
och introduktionen till ligan sker dels genom journalisten Heysigs artiklar om dem, dels via
90 Cawelti, s. 92. 91 Regis 1921, s. 19 ff. 92 Ibid., s. 48. 93 Ibid., bl. a. s. 86. 94 Ibid., s. 91. 22 Urban Blocks upplevelser. Heysigs artiklar blir ett återkommande inslag i romanen, vilket
förstärker det samhällstillvända intrycket. Heysig, som studerat psykologi och inriktat sig på
krigspsykoser, menar redan från början att den ökade kriminaliteten är en direkt konsekvens av
första världskriget:
Nyckeln hette världskriget. Staternas mordlust blev elden som kastade gnistor in i
framtiden. Efter åskväder brinna gårdarna runt om i landet. Efter krig brinna själarna. […]
I millionarméerna funnos självfallet vissa procent av natur och böjelse kriminella, vissa
procent svaga viljor. Vågar någon betvivla, att dessa kommo än mer förhärdade ur
bajonetternas, giftgasernas och handgranaternas skola? Tror någon, att dessa, som kommo
från kanonernas helvete, någonsin mer skulle kunna leva i ett paradis? […] Ja, rent ut, jag
ska berätta om män som varit dråpare för statens räkning och fortsatte vara dråpare för sin
egen… Om män, som hålla samman i ondska, därför att de inte våga vända varandra
ryggen… Man kan icke hysa sympati för dem. Men kanske – varför inte? – man kan förstå
dem.95
Dels ges alltså en introduktion utifrån, av den betraktande journalisten, dels presenteras läsaren
för ligan inifrån, av Urban Block som drivits till att infiltrera ligan av hämndbegär för sin hund,
och av förälskelse till den i ligan insyltade Leonie Dulac. Perspektivskiftena ger möjlighet till
en mer helgjuten bild av de kriminella karaktärerna än den klassiska, polariserade berättaren
som enbart följer brottsutredarens jakt på den skyldige. Att Urban Block är son till den högste
chefen bidrar också till att vidga skurkkaraktärens potential; antagonisten som far.
Det ondas självbevarelsedrift – förövarnas identitet
Augustus van der Moon beskrivs som ”smärt men inte av ungdomens naturliga smidighet”,
ansiktet är ”frappant: smala, svarta mustascher, djupa ögon som sutto alltför nära varandra
under en kraftigt välvd panna, slätt tillbakastruket mörkt hår” och har ”något av den gråa,
markerade stelhet man kan se hos åldrade skådespelare”.96 Han gör anspråk på att vara något
utav en snobb, han beskrivs som en flott karl som umgås i de bästa av kretsar - med belgiska
baroner!97 Dessa anspråk på flärd och lyx är enligt sonen Urban symptom på något annat,
djupare:
Då Urban mindes fadern som ung, mindes han framförallt hans stolta övermod, hans begär
att i lyx, i affärer, i anseende ständigt vara den främste. Det var stolthet av det slag, som
gömmer ett smygande tvivel på sitt eget värde. Och under loppet av James Gregorys
underliga bana hade denna hans stolthet sjuknat och förvridits, blivit till hat mot alla
95 Ibid., s. 44. 96 Ibid., s. 148. 97 Ibid., s. 211 ff. 23 livsvärden som han saknade och aldrig kunde nå – som stötte honom ifrån sig och drev
honom mot undergången! Det negativa i hans själ hatade det positiva i andras. Det var det
ondas självbevarelsedrift.98
Romanens upplösning äger rum på en maskerad, en ”sommarkarneval”99 hos baron Imbourg,
och Augustus van der Moon har förvandlats från ”elegant affärsman”100 till ”en röd
Mefistofeles med svart sidenmantel. I den starka belysningen tedde sig det bleka ansiktet med
dess tättsittande ögon och sneda leende verkligen sataniskt.”101 Och faktum är att många av de
handlingar van der Moon har begått är obestridligen onda. Han verkar i länder alla härjade av
första världskriget,102 och hans ligamedlemmar rekryteras från traumatiserade grupper, grupper
som staten har lärt upp i konsten att döda och som sedermera, i fredstid, fördöms av den stat de
tidigare tjänat. De mänskliga egenskaper som lovprisas i krigstid, såsom djärvhet och
självoffer, fördöms i fredstid. Detta är krigets paradoxala grymhet, och detta utnyttjar van der
Moon.
Leon Dulac är på flera vis en motsatt karaktär. Han är en ”satt figur med
fruktansvärda ryggmuskler” han har ett ”fyrkantigt huvud där det svarta håret bildar en rak
gränslinje över nacken” och ”hakan verkar blå under löddret”,103 han är ”primitiv, omedveten
om sin egen brutalitet; muskler och hjärna som en maskin; skalle som en Neanderthalmänniska;
ättling av förfäder som inte kunnat höja sig över stenyxans morallag”.104 Han drivs varken av
fåfänga eller av övermod, utan av någon form av reptilhjärna. Han gör allt för att skydda
Leonie, som han kallar för sin syster, och faktum är att han njuter av den öppna striden.105 Han
är allt annat än en modern man, och det moderna samhället förvirrar honom. Han liknas ett par
gånger vid ett barn,106 han är trots sin brutalitet och våldsamhet också naiv, och har svårt att se
gråskalor.
98 Ibid., s. 179. 99 Ibid., s. 271. 100 Ibid., s. 224. 101 Ibid., s. 272. 102 Ibid., s. 45: ”Tillståndet i England är icke mindre skandalöst än annorstädes i de länder s o m f ö r t k r i g.” 103 Ibid., s. 109. 104 Ibid., s. 185. 105 Ibid., s. 204: ”’D i a b l e ! Det blir en strid på liv och död!’ Det sista kom nästan med glädje.” 106 Ibid., s. 217: ”Hans själ stod på barnets eller negerns nivå”, s. 265: ”’Han hade en förbrytares hjärna – men vem kan säga om han icke hade ett barns hjärta?’” 24 Tidens egen anarki – karaktärernas bakgrund
Augustus van der Moons bakgrund är som internationell svindlare. I Göteborg svindlade han
Urban Blocks mamma, i New York har han handlat med stulna juveler, och efter att sonen har
skaffat honom jobb på ett kontor spränger han ett kassaskåp och stjäl 23 000 dollar, vilket leder
till att både han och sonen blir arresterade och dömda till fängelse.107 Som tidigare påpekats
hyser han inga skrupler, i tidigare skeden av sitt liv har han lurat såväl sin fru som sin son, och
när så första världskriget är över ser han en möjlighet att själv förkovra sig på krigets
konsekvenser.
Vargflocken stod i detta nu på höjden av sin makt; den föreföll honom [Wallion]
oåtkomlig, som en inrotad smitta i samhällets sjuka och sargade kropp.[…] Stod den inte i
sin hänsynslösa offensivanda och maktfullkomlighet stödd på tidens egen anarki?
Samhällets gradvisa upplösning i hat och missnöje och brott – hade den inte redan börjat
och var inte Vargflocken blott ett av de oundvikliga resultaten?108
Ett av verktygen för Augustus van der Moon blir Leon Dulac, tidigare känd hos polisen som
Renaud, ”le maître chanteur” eller Mästarsångaren, penningutpressare.109 Renaud tros ha stupat
i kriget, men i själva verket har han överlevt och det med hjälp av Leonie Dulac, sjuksyster
”vid fronten nära Chemin des Dames vid tyskarnas sista våldsamma framstöt.”110 Om detta
berättar hon målande för Urban Block: ”Det är en dalgång, förbränd, uppriven som om en
jätteplog gått fram… trädstammar som stå splittrade med bortslitna grenar… tusentals män
släpa sig förbi, trasiga och smutsiga som tiggare, bleka som döden… granater explodera
överallt… murarna störta samman… över mina stackars sårade… åh! Nej nej!”111
Både Leon och Leonie har träffats av granater, och de har räddat varandra. Även
Leon har påverkats av kriget: ”’Jag har kämpat för Frankrike – se detta!’ Han blottade en
överarm, i vars vita hud skälvande av musklernas spel Urban såg ett läkt sår.”112 Han tycks stå
oförstående för hur krigets och fredens moral kan skilja sig så åt. Hur en handling som
genomförs under rätt paroll kan klassas som god, när den klassas som en förbrytarakt eller
terrorism om den inte har statligt stöd. Hans sista ord blir ett försvarstal: ”’Jag har också varit
god patriot, jag har kämpat för fosterlandet… nu dör jag utan ånger!’”113
107 Ibid., s. 119-­‐121. 108 Ibid., s. 169. 109 Ibid., s. 95-­‐96. 110 Ibid., s. 183. 111 Ibid., s. 183. 112 Ibid., s. 216. 113 Ibid., s. 265. 25 Vargflockens tillvägagångssätt bär också spår från krigsfältet. En landsvägsbro blir sprängd
”med en handgranat av engelsk armétyp”,114 ett försäkringsbedrägeri kan genomföras tack vare
de sänkminor som finns utplacerade i Stockholms skärgård,115 när tillslaget ska göras mot
Vargflockens högkvarter har de preparerat lokalerna med klorgas,116 och under maskeradjakten
på Augustus van der Moon kastar denne en handgranat.117
The Snarl of the Beast
I The Snarl of the Beast får läsaren följa New York-detektiven och hårdingen Race Williams,
illa omtyckt av såväl stadens poliser som dess kriminella.118 Han blir anlitad av en ung man,
Danny Davidson, som hamnat i klammeri med rättvisan, och Williams blir snart djupt indragen
i en mycket mörk härva, där arvstvister och en farlig styvfar, Raphael Dezzeia, kallad The
Beast, ställer till stort besvär.
A gurgling, distant sort of a laugh - introduktion av The Beast
Race Williams blir utsatt för Raphael Dezzeias illdåd redan i bokens första kapitel.
Tillsammans med en medhjälpare ger sig Dezzeia på Williams med avsikt att döda denne, men
tvingas fly då polisen snabbt dyker upp. Även Williams flyr, aversionen mot polismyndigheten
gör att han inte gärna stöter ihop med dem i onödan. Han blir förföljd, både Dezzeia och
polisen Rafferty är honom hack i häl. Det blir Rafferty som får tag i honom först, men när
Dezzeia planerar att fullfölja sitt uppdrag och skjuter mot Williams blir det polismannen som
träffas, vilket får Dezzeia att börja skratta; ”A gurgling, distant sort of a laugh, that seemed to
have a growl in it – like an animal – like the snarl of a beast”.119 Sedan försvinner
polismördaren snabbt, och Williams tvingas följa efter – det är välkänt att han och Rafferty är
fiender och Williams litar inte på rättsväsendets experter: ”Experts are known to favor the
prosecution, and scientific statements of denial also are known to lull jurors into deep
slumber.”120
114 Ibid., s. 91. 115 Ibid., s. 238. 116 Ibid., s. 259-­‐260. 117 Ibid., s. 273. 118 Daly, s. 1: ”The police don’t like me. The crooks don’t like me. I’m just a halfway house between the law and crime; sort of working both ends against the middle.” 119 Ibid., s. 11. 120 Ibid., s. 11. 26 Redan från början etableras alltså ett personligt agg från Williams mot Dezzeia, vars namn han
då visserligen inte känner till, och det är inte tal om en detektiv som i sin kammare använder
list och intellekt för att på säkert avstånd lösa ett brott. Från sida ett sätter Williams livet på
spel.121 Det gör också hans antagonist Raphael Dezzeia, som visserligen inte arbetar ensam,
men som inte förlitar sig på sina underhuggare utan gång på gång möter Williams för kamp.
The Hulking Brute – förövarens identitet
Inte förrän i bokens slutskede inser Williams att den han kallat The Beast är densamme som
hans klients styvfar, Raphael Dezzeia. Därför kallas Dezzeia romanen igenom för en mängd
olika namn, inspirerade av hans uppenbarelse. Polisen kallar honom rätt och slätt för ”The
Beast”,122 men han kallas också för ”The Terror”,123 ”The Giant”,124 ”The Hulking Brute”,125
”Bullet-proof boy”,126 ”Hairy-Hands”127 och ”Hell itself”.128 Detta föranleds av hur han ser ut:
Hans ögon är ”shining like an animal’s, like a cat’s – clearly the green stood out in them. […] It
was almost as if I [Williams] could see things behind those eyes, as if I looked down into a
reeking mass of rottenness”,129 hans ansikte är ”drawn, pasty and evil”130 han har armar som en
gorilla131 och enorma axlar.132 Men det värsta av allt är troligtvis hans röst, eller snarare ljuden
han åstadkommer. Hos polisen går rykten om honom att han inte kan tala, utan bara morra.133 I
New Yorks undre värld tror man att han är odödlig, så många gånger har han överlevt att bli
beskjuten, och han är respekterad, fruktad och högt vördad.134
Dezzeia arbetar medvetet med mytbildningen kring sig själv. Han har låtit sitt hår
växa ut till en lång man.135 Han kan prata, men väljer att inte göra det, då han vet att
vidskepelse och skräck är mäktiga vapen. Genom sin bestialiska uppenbarelse skrämmer han
slag på såväl kriminella som poliskår, och han liknas ofta vid ett blodtörstigt rovdjur; polisen
121 Enligt Tzvetan Todorov en av den hårdkokta kriminalromanens genrekonventioner. Brott, kärlek, äventyr, red.: Dag Hedman, Lund 1995, s. 188. 122 Daly, s. 86. 123 Ibid., s. 7. 124 Ibid., s. 50. 125 Ibid., s. 51. 126 Ibid., s. 48. 127 Ibid., bl. a s. 61, 104. 128 Ibid., s. 125. 129 Ibid., s. 6. 130 Ibid., s. 57. 131 Ibid., s. 4. 132 Ibid., s. 213. 133 Ibid., s. 86. 134 Ibid., s. 143. 135 Ibid., s. 213. 27 kallar honom för ”the most feared, the cunningest and cruelest creature that stalks the streets at
night”.136 Vid ett tillfälle går han till och med på alla fyra.137 Om man hos Regis kunde se en
utveckling mot en humanisering av skurkarna jobbar Daly med rakt motsatta medel, vars
funktion är att väcka fruktan hos läsaren. I ett civiliserat samhälle138 ter sig det djuriska
främmande och – skrämmande. Dezzeia har genomgått ett djurblivande139 – han gör sig till en
oartikulerad, fasaväckande massa: ”a shadowy, mountainous mass in the darkness”.140
Först i romanens näst sista kapitel morrar han fram sina första repliker,141 och
Williams inser att Dezzeia ”wasn’t some abnormal monster who had to be guarded. Just a killer
– whose brutal strength and wicked snarl made him a leader of the human wolves that prey on
society”.142 Strax därefter lyckas Williams döda Dezzeia, och mysteriet kring ”the bullet-proof
boy” får sin förklaring - Dezzeia har hela tiden burit en skottsäker väst.143
Att protagonisten dödar antagonisten i slutet är vanligt i detektivromanen,
”personlig i stället för publik rättskipning åberopas flitigt vid upplösningen” skriver Anthony
Boucher.144 Brutaliteten varvid detta sker i The Snarl of the Beast får dock sägas vara
anmärkningsvärd. ”He died funny”, säger Race Williams och skrattar rått.145 Williams är
skoningslös, han fördömer kriminella, och maktinstitutioner som rättsväsende och poliskår med
samma ilska. Det finns spår av vilda västern-hjälten som tar lagen i egna händer, ständigt är
beväpnad och som är beredd att offra livet för att skydda de svaga och oskyldiga. Visserligen, i
Williams fall, till rätt pris. Han har ofta kallats för en urban cowboy.146
136 Ibid., s. 86. 137 Ibid., s. 144. 138 Vilket Race Williams ironiserar över att han lever i vid ett flertal tillfällen, som på ibid., s. 61: ”But this is the civilized era, we must remember. Anything can happen, from the shooting down of a policeman on a black back stoop to the slaying of a district attorney of a big city with a Gatling gun parked in an automobile – or a bit of a hold-­‐up of mail trucks in broad daylight.” 139 Gilles Deleuze och Félix Guattari, A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia, här citerat ur Gerald L Bruns, ”Becoming-­‐Animal (Some Simple Ways)” i New Literary History 2007:38:4, s. 709: ”The surface of the organism, the angle of significance and interpretation, and the point of subjectification or subjection. You will be organized, you will be an organism, you will articulate your body—otherwise you’re just depraved. You will be a signifier and signified, interpreter and interpreted—otherwise you’re a deviant. You will be a subject, nailed down as one, a subject of the enunciation recoiled into a subject of the statement, otherwise you’re just a tramp.” 140 Daly, s. 4. 141 Ibid., s. 209. 142 Ibid., s. 209. 143 Ibid., s. 217. 144 Anthony Boucher, ”Detektivromanens etik”, i Meningar om mord, s. 74. 145 Daly, s. 218. 146 Burns, s. 283-­‐285 samt Max Allan Collins, The History of Mystery, Portland 2001, s. 14. 28 His quest for blood will not be denied – bestens bakgrund
Raphael Dezzeia har gift sig med Danny Davidsons mor i hopp om att få ärva henne. Som
make var han odräglig; ständigt berusad och våldsam. Troligtvis är det han som mördar
modern; ”A broken, sickened, maddened woman. Like Macbeth’s wife, she died”,147 och när
det sedan visar sig att han inte ärver någonting försvinner han. Dezzeia flyttar från England till
Chicago och får kontakt med Oscar Merrill Davidson, Dannys och systern Muriels farbror, som
är den som kommer att ärva förmögenheten om syskonen dör. Oscar Merrill Davidson och
Raphael Dezzeia påbörjar ett samarbete för att eliminera syskonen, men den förstnämnde dyker
aldrig upp i romanen. Dezzeia är enormt bitter på familjen Davidson, som han anser har lurat
honom, och hans ”quest for blood will not be denied”.148 Frank Heller skriver om hur det i den
brittiska deckaren finns en tradition av släktingar som mördare: ”efter att ha läst ett passande
antal engelska detektivberättelser frågar man sig hur någon välsituerad medborgare i landet,
särskilt en sådan med många brorsöner, törs gå och lägga sig med hopp om att vakna
levande.”149 Kring Raphael Dezzeia och Oscar Merrill Davidson finns det visserligen diverse
kriminella medarbetare, men det rör sig inte om ett brottssyndikat i bemärkelsen
yrkeskriminella, uppgörelsen är en personlig vendetta som av Heller kategoriseras som typisk
för den klassiska, brittiska deckaren.
En intressant bifigur är Oscar Merrill Davidsons kvinnliga medbrottsling. Hon
dyker upp första gången som maskerad inbrottstjuv i Race Williams lägenhet, och uppträder
som en äkta femme fatale: ”There were two narrow slits for her eyes and a generous opening
for her mouth. I could see the redness of her lips faintly, but the whiteness of her teeth clearly
shone out. She faced me as stiff and as straight and as steady as a soldier on parade. Nothing of
the novice in this girl.”150 Hon blir fångad av Williams, och försöker fly genom att snärja
honom – något som misslyckas fatalt: ”she might as well have been a drunk hanging to a lamp
post”151 konstaterar Williams krasst. Slutligen blir det dock hon som räddar Williams ur en
knipa, sedan hon insett att Oscar Merrill Davidson inte kommer att gifta sig med henne som
utlovat.152 Hon bär vissa likheter med Vargflockens Leonie Dulac, som hamnat i kriminella
kretsar för att hon följt ”hjärtats lag”, och som när hon blir konfronterad av Urban Block menar
147 Daly, s. 30-­‐31. 148 Ibid., s. 183. 149 Frank Heller, ”Företal till antologien All världens detektivhistorier”, i Brott, kärlek, äventyr, red.: Dag Hedman, Lund 1995, s. 137. 150 Daly, s. 70. 151 Ibid., s. 76. 152 Ibid., 183, 199. 29 att hon inte har syndat: ”Då skulle den domaren tillägga: men du är förlåten därför att du
mycket älskade! […]Han vore inte god och rättvis, om han dömde en kvinnas svaghet såsom ett
brott!”153 Det är en intressant skillnad som görs mellan de kvinnliga och manliga brottslingarna,
mot kvinnorna ställer sig berättaren förlåtande, inte sällan bättrar de sig under romanens gång,
medan männens motiv är egen vinning eller hämnd, och de går alltid en hård dom, i form av
död, till mötes.
Little Caesar
I William Riley Burnetts Little Caesar skildras ett gangsterkollektiv i Chicago under 1920talets slut. Berättarens intressefokus ligger framförallt på Rico, eller Cesare Bandello, och hans
uppgång och fall som ligans ledare.
Rico, you are getting too big for us – introduktion av karaktärerna
Burnett introducerar läsaren för gangsterligan, som kallas ”The Vettori gang” efter ledaren Sam
Vettori, genom att skildra en pokermatch mellan medlemmarna i ligans inre krets. Rico
beskrivs som ”Sam Vettori’s lieutenant” och det framkommer att han skiljer sig från de andra i
spelet, han är den ende som spelar för att vinna. Han ifrågasätter också Vettoris val av
medarbetare inför en kupp de planerar, ett stort rån av restaurangen och nöjespalatset Casa
Alvardo. Den som blir utsatt för kritik är den professionelle dansaren ”Gentleman” Joe
Sansone: ”’He’s soft[…]He’ll turn yellow some day. A man don’t take money for dancing.’”154
Joe stämmer inte in på Ricos bild av en riktig man, han har ett i Ricos ögon märkligt yrke, han
är nonchalant med tider och han är fåfäng.
Det ges även en analeps: ”One day Vettori said to Rico, ’Rico, you are getting too
big for us’ Tony remembered the look he had seen in Rico’s eyes. Lately they had all been
talking about it. Rico was getting too big for them. Scabby, the informer, said: ’Tony, mark
what I say. It’s Rico or Sam. One or the other.’”155 Analepsen har en dubbel funktion, läsaren
görs medveten om vilka konflikter som förekommer i gruppen, och indikationer ges om
kommande uppgörelser.
När det beställs in drinkar och vin, framför allt Sam Vettori är mycket glad i sitt
vin, dricker Rico mjölk. Han är en stor kontrast till den fryntlige Vettori, som uppmanar honom
153 Regis 1921, s. 139. 154 Burnett, s. 7 ff.
155 Burnett, s. 8. 30 att hålla sig lugn med pistolen under kuppen de planerar: ”’That’s your trouble, Rico. The Big
Boy can’t fix murder. He can fix anything but murder. Get that. You’re too quick with the
lead.’”156 Big Boy är en högt uppsatt tjänsteman som håller maffian om ryggen.157
Berättaren befinner sig alltså i en omvänd position från var vi normalt finner
honom i kriminalromanen. Uttrycket ”inverterad deckare” syftar till en sådan position men
innebär i klassisk mening att läsaren får följa brottslingen och se vilka misstag denne begår –
för att sedan åka fast.158 Visserligen undkommer inte Rico rättvisans långa arm, och läsaren
inser kanske vilka misstag det är som leder polisen till honom efter hans flykt, men Burnetts
syfte med perspektivskiftet är troligtvis inte detsamma som den inverterade deckarens
moralpredikan. Snarare finns det en politisk dimension av perspektivbytet, Burnett menade att
han var den förste som behandlade de kriminella som människor.159
Rico was a simple man – skurkens identitet
Rico beskrivs som en utseendemässigt anspråkslös figur, han är liten och tyst, och hans ansikte
är smalt och blekt.160 Detta utesluter inte att han är fåfäng, särskilt gällande sitt hår: ”Rico was
standing in front of his mirror, combing his hair with a little ivory pocket comb. Rico was vain
of his hair. It was black and lustrous, combed straight back from his low forehead and arranged
in three symmetrical waves. Rico was a simple man. He loves but three things: himself, his hair
and his gun.”161 Allt eftersom hans makt i ligan växer, växer även hans narcissism. Han
avundas Joe Sansone, som bär likheter med den italiensk-amerikanske skådespelaren Rudolph
Valentino,162 och när Rico har tagit över ligan börjar han bära likadana kläder som Joe: ”A new
Rico appeared[…]. [He] was wearing a big ulster like Joe’s and a derby also like Joe’s. He had
on fawn-coloured spats drawn over pointed patent-leather shoes; and a diamond horseshoe
sparkled in a red, green and white striped necktie.”163 När Joe bär lyxiga hängslen vill Rico
också ha ett par.164 Denna strävan efter lyx, och efter andras erkännande, är signifikant för
Ricos karaktär.
156 Burnett, s. 10.
157 Politisk korruption är ett tema Burnett återkom till även senare i sin karriär. Se David Wingrove, ”Introduction”, W. R. Burnett, London 1984, s. vii ff. 158 Jan Broberg, Brottsliga sidor, Stockholm 1979, s. 18-­‐22. 159 Horsley, s. 121-­‐122:”You had crime stories but always seen through the eyes of society. The criminal was just some son-­‐of-­‐a-­‐bitch who’d killed somebody and then you get’ em. I treated them as human beings.” 160 Burnett, s. 7, s. 84. 161 Ibid., s. 22. 162 Ibid., s. 9. 163 Ibid., s. 60. 164 Ibid., s. 78. 31 Egentligen bryr han sig inte om kvinnor, han ser dem som ett hot mot den manlighet han
högaktar: ”What he feared most in women, though, was not their treachery, but their ability to
relax a man, to make him soft and slack, like Joe Massara.”165 Att han ändå inleder en relation
med kvinnan som kallas Blondy Belle får ses som en förlängd variant av hans fåfänga. Blondy
Belle fungerar dels som en accessoar, hon beskrivs som ”the swellest woman in Little Italy”,166
men också som en trofé, han har vunnit henne i kampen mot den konkurrerande
gangsterledaren Little Arnie.167
Rico är omusikalisk, kan inte ens vissla, men han uppskattar jazzmusik. ”There was
something straightforward and primitive about jazz rhythms that impressed him.”168 Han har till
skillnad från sina vänner inga laster, varken kvinnor eller sprit lockar honom nämnvärt. Hans
viktigaste egenskap är självdisciplin, det enda han åtrår och hyser respekt för är pengar. Det
tillfälle i romanen då han uttrycker mest känslor är när han befinner sig hemma hos den i
kretsen högt aktade Big Boy, och denne visar upp sitt överflöd av lyx:
”I got so damn many books it gives me a headache just to look at them through the glass.
Shakespeare and all that stuff.”
”Yeah?” said Rico, stupified.169 (Min kursivering.)
I can’t even speak the lingo – Ricos bakgrund
Cesare Bandello är av italienskt ursprung men är född och uppvuxen i Youngstown, Ohio. ”I
can’t even speak the lingo”, säger han då Blondy Belle försöker väcka hans intresse genom att
spela ett italienskt operastycke för honom.170 Hans identitet är amerikansk, den musik han
lyssnar på är jazz och hans världssyn präglas av den amerikanska drömmen. Han drömmer om
att få bli en del av etablissemanget; han är avundsjuk på den tjusige Joe Sansone och i smyg
läser han skvallertidningar om den amerikanska aristokratin:
He was deep in the reading of a story about a rich society girl who fell in love with a
bootlegger. Rico read everything he could find that had anything to do with society. He
was fascinated by a stratum of existence which seemed so remote and unreal to him. The
men of this level were ”saps” and ”softies” to him, but he envied them their women. He
had seen them, magnificently dressed, insolent, inaccessible, walking up the carpets under
165 Ibid., s. 71. 166 Ibid., s. 65. 167 Ibid., s. 66. 168 Ibid., s.72. 169 Ibid., s.108. 170 Ibid., s. 72. 32 the canvas marquees. The door men would bow. The women would disappear. Rico hated
them. They were so arrogant and self-sufficient, and they did not know that there was such
a person in the world as Rico.171
Rico drivs av en strävan uppåt i hierarkin, och det är egentligen det enda som driver honom.
Det som tycks lite märkligt av ovan citerade stycke är att han avundas aristokratin deras
kvinnor. Inte någonstans i boken antyds det att det är lust efter kvinnor som driver honom,
tvärtom menar Rico att det är kvinnorna som gör män odugliga, ”soft”.172 Suktandet efter rika
damer, som kommer till uttryck ovan, kan däremot ses som ett exempel på det fundamentala
missnöje Rico känner till sin klasstillhörighet. Han har aldrig haft ett seriöst förhållande med en
kvinna,173 ett misslyckande han visserligen inte erkänner men som han kanske, i hemlighet,
skyller på sin klasstillhörighet. Han suktar efter överklassens kvinnor på samma sätt som han
suktar efter deras pengar och deras makt, och föreställningen om ett liv på deras premisser blir
en drivkraft för honom att ta sig uppåt. Och han skyr inga medel för att ta sig dit, han är den i
ligan som utan att tveka, och utan att känna ånger, mördar den unge medarbetaren Tony.174
Under romanens första del går det bra för Rico i hans ärelystna strävan. Han
lyckas bli ”chef” för Vettoris gäng och han når en allt högre ställning i Chicagos undre värld.
Efter att Joe Sansone blir gripen inser dock Rico att det är en tidsfråga innan han själv åker fast,
och tvingas fly från Chicago för att leva under falsk identitet annorstädes. Detta blir outhärdligt
för honom, han lider av att vara en ”nobody”. Han ligger sömnlös och tänker tillbaka på livets
goda dagar, och slutligen avslöjar han vem han är i syfte att väcka avundsjuka hos de nya
människor han stött på, vilket leder till hans undergång.
David Wingrove menar att det inte ges några förklaringar till Ricos handlande,
och att han inte väcker läsarens medlidande.175 Han har delvis rätt, Rico blir aldrig ömkansvärd.
Däremot görs det ett försök till att förklara Ricos sociala kontext, och hur den avundsjuka han
känner mot samhällets privilegierade får honom in på brottets bana. Lee Horsley menar att
Burnett med Rico, snarare än att vilja skapa en helgjuten karaktär, gör en svart parodi på den
171 Ibid., s. 45. 172 Ibid., s. 81: ”’I got your number, Joe’ Rico went on, ’it’s that damn skirt. She’s making a softie of you, Joe.’” 173 Ibid., s. 71. 174 Ibid., s. 50, s. 55. 175 David Wingrove, s. vii: ”We learn nothing of Rico himself – nothing of his origins, his thoughts, only his monomania.” 33 amerikanska hjälten,176 och kritiserar systemet mer än den kriminella individen. ”If you have
this type of society, it will produce such men”, har Burnett själv skrivit.177
176 Horsley, s. 120: ”The dark side of the American dream”. 177 ”Burnett”, Pat McGilligan, Backstory. Berkely: University of Californa Press, 1986: 57. Här citerat efter Horsley, s. 121. 34 Slutdiskussion
Det kan nu vara på sin plats att upprepa inledningens frågeställningar. De var som följer: hur
gestaltas förbrytarna? Vilka är deras motiv? Påverkas författaren av sin samtid i gestaltningen
av ”de onda”, och i så fall hur och i vilken mån? Går det att skönja några politiska värderingar?
Mästerskurkarna som figurerar i det undersökta materialet har flera likheter. De är
alla män, de drivs i fyra av fallen av ärelystnad och maktsträvan, Dalys Raphael Dezzeia är den
som sticker ut i fråga om ambitioner: han drivs av en slags primitiv strävan efter vedergällning
samt av dollarlusta. I flera fall använder sig författarna av djursymbolik; Cray/Bey beskrivs
som en tiger, i Vargflocken finns djursymboliken redan i titeln och så även i The Snarl of the
Beast, där Daly sedan fullkomligt öser ur sig odjursmetaforer. Referenser görs till historiens
stora män, Regis väljer Napoleon och Burnett Caesar. Det finns ingen förlåtande inställning till
dessa ligaledare, Burnetts Rico är den av storförbrytarna som framställs som mest mänsklig.
Detta möjliggörs via berättarperspektivet, men inte heller hos Burnett ges det någon större
inblick i Ricos tankevärld. Däremot ger berättaren vissa ingångar till förståelse, när det
exempelvis nämns att Rico älskar att läsa om överklassen. Det finns ett tydligare
klassmedvetande i Little Caesar än i de andra romanerna.
Samtidens inverkan på Regis är tydlig. Hedman har tryckt på hur detta kommer
till uttryck i form av fortskaffningsmedel, men konstaterar också att det ofta finns ett
samhällsorienterat inslag i intrigerna.178 Detta gäller i synnerhet skurkgestaltningen. Karaktären
Walter Cray/Issul Bey är baserad på en äkta, turkisk polisspion som Regis läste om, och
upprördes över, i Dagens Nyheter. Gabriel Ortiz blir delvis så despotisk som han är genom att
han utnyttjar människor som egentligen har ädla motiv, hämtade från verkligheten. Också i
Vargflocken tar samtiden en stor plats; van der Moons kriminella imperium möjliggörs de facto
av ”tidens anarki” – en anarki skapad av första världskriget.
Hos Regis utvecklas från Walter Cray från Paris, över Kopparhuset till
Vargflocken ett allt större intresse för en psykologisk analys av skurkkaraktärerna. Den store
antagonisten, som är en återkommande karaktär, blir också mer och mer beroende av sina
medarbetare, och det finns ett ökat intresse hos berättaren för dessa. Walter Crays medhjälpare
Leadbitter figurerar bara i periferin, men både Kopparhusets Rastakov och Vargflockens Leon
Dulac ges större plats i diegesen. Genom detta grepp kan Regis, utan att för den sakens skull
riskera att läsarens sympati för ”den Onde” blir alltför stor, skapa intressanta skurkar. Faktum
är att genom att gestalta antagonisternas underhuggare med en större empati framstår
178 Hedman 2000, s. 41. 35 antagonisten själv som ännu ondare. Detta är fallet i såväl Kopparhuset som Vargflocken, där
ledarens utnyttjande av svaga eller naiva personer är en viktig del av hans ondska. Det finns här
inte bara ett offer, brottsoffret, utan även de kriminella underhuggarna framställs som offer,
vilket är en viktig och intressant utveckling och förebådar den debatt som senare kom att prägla
kriminalvården under seklet.
Hos Daly är det samtidsorienterade i skurkgestaltningen inte alls lika tydligt.
Intrigen är en släktuppgörelse, och därför ganska otypisk för den hårdkokta deckaren, och
Dezzeias karaktär bär större likheter med en varulv än den annars typiske yrkeskriminelle
skurken. Det som är mest intressant med Raphael Dezzeia är hans medvetna mytologisering av
sig själv. Att till och med polisväsendet skräms av de rykten hans uppenbarelse skapar blir ett
slags hån mot det civiliserade samhället, det visar på hur den primitiva skräcken för det okända
gör förnuftet sekundärt.
Berättarperspektivet i Burnetts gangsterskildring möjliggör, som redan nämnts,
materialets mest mänskliga skildring av ett brottssyndikat och dess medlemmar. Att över huvud
taget skapa en roman med detta intressefokus är ett tecken på i vilken samtid den är skapad.
Om det redan hos Daly fanns pessimistiska tendenser i inställningen till det civiliserade
samhället blir detta ännu tydligare hos Burnett, som ju väljer att utgå från samhällets fiender
och därigenom gör en tydlig markering mot just samhället. Berättarperspektivet möjliggör en
djupare psykologisk inblick i de kriminellas tankar, men Burnett väljer att avstå från denna
möjlighet till skärskådning. Istället för att åskådliggöra någon bakomliggande psykologisk
problematik hos karaktärerna väljer han att visa på de samhälleliga missförhållanden som
skapar ett kriminellt klimat. Individen som kriminell är inte i fokus, snarare är det
kriminaliteten som synas, ur ett makroperspektiv.
Både hos Regis och hos Burnett går det att skönja vissa politiska värderingar i
form av ett berättarengagemang för den lilla människan, som av omständigheterna, och inte av
den egna driften, tvingas rucka på sin moral. I Regis fall utnyttjas den lilla människan av den
kapitalstarke och girige, och i Burnetts fall tvingas den att bli hård av ett hårt och
profitorienterat samhälle. Vilka politiska värderingar Daly har är svårare att upptäcka. Sett
utifrån hur protagonisten Williams agerar i kampen mot kriminaliteten, finns det på gränsen till
fascistoida tendenser.
Materialet har studerats i kronologisk ordning och det går att märka ett ökat
intresse för de kriminella gestalterna, och en viss utveckling mot en humanisering av dem, med
Little Caesar som clou.
36 Käll- och litteraturförteckning
Primärmaterial
Burnett, William Riley: Little Caesar, London 1968 [orig. 1929]
Daly, Carroll John: The Snarl of the Beast, New York 1992 [orig. 1927]
Regis, Julius: Kopparhuset, Stockholm 1926 [orig. 1918]
Regis, Julius: Vargflocken, Stockholm 1921
Regis, Julius: Walter Cray från Paris, Stockholm 1917
Sekundärmaterial
Almqvist, Carl Jonas Love: Gabrièle Mimanso. Sista mordförsöket emot Konung Ludvig Filip i
Frankrike, hösten 1840, Stockholm 1841-1842
Bennich-Björkman, Bo: ”Storstadsbovar och vildmarkshjältar – det tidiga 1900-talets
populärlitteratur”, Den Svenska Litteraturen 2. Genombrottstiden 1830-1920, red.: Lars
Lönnroth och Sven Delblanc, Stockholm 1999 [orig. 1988]
Björck, Staffan: Romanens formvärld. Studier i prosaberättarens teknik, Stockholm 1963
Boucher, Anthony: ”Detektivromanens etik”, i Meningar om mord, red.: Jan Broberg,
Staffanstorp 1968
Broberg, Gunnar: Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet, Ugglan 4, Andra upplagan, Lund 2002 [orig. 1995]
Broberg, Jan: Brottsliga sidor. En bok om deckare, Stockholm 1979
Broberg, Jan: Mord för ro skull. Deckarens debut och dilemma, Malmö 1964
Broberg, Jan: Mord i minne. 12 kapitel om deckare och deckarförfattare, Göteborg 1976
Burnett, William Riley: Chicago-Caesar. Interiörer från den amerikanska gangstervärlden,
Stockholm 1941
Burns, Rex: ”Carroll John Daly”, i Mystery and Suspense writers. The Literature of Crime,
Detection, and Espionage, red.: Robin W. Winks, New York 1998
Cawelti, John G: Adventure, Mystery and Romance. Formula Stories as Art and Popular
Culture, Chicago 1976
Chatman, Seymour: ”Characters and Narrators. Filter, Center, Slant, and Interest-Focus”,
Poetics Today 1986:7:2
Collins, Max Allan: The History of Mystery, Portland 2001
Dijkstra, Bram: Idols of Perversity. Fantasies of Feminine Evil in Fin-de-Siècle Culture, New
York 1986
37 Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, Stockholm 2007 [orig. 1866]
Eco, Umberto: ”Berättarstrukturerna hos Ian Fleming”, i Form och struktur. Texter till en
metodologisk tradition inom litteraturvetenskapen, red.: Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg,
Stockholm 1971
Grella, George: ”Burnett, William Riley”, i Twentieth-Century Crime and Mystery Writers,
red.: John M. Reilly, London 1980
Harris Taylor, Rhonda: ”’It’s about who controls the information’: Mystery Antagonists and
Information Literacy”, Clues 2005:24:1
Hedman, Dag: Den skuggomhöljde Julius Regis, Litteratur och Samhälle 33:2, Uppsala 2000
Hedman, Dag: ”Julius Regis’ tidiga Mars-berättelser i Kamraten”, i Samlaren 2009:130
Heller, Frank: ”Företal till All världens detektivhistorier”, i Brott, kärlek, äventyr, red.: Dag
Hedman, Lund 1995
Horsley, Lee: Twentieth-Century Crime Fiction, Oxford 2005
McCann, Sean: ”Constructing Race Williams: The Klan and the Making of Hard-Boiled Crime
Fiction”, American Quarterly 1997:49:4
Persson, Gun-Britt och Halkjær, Nils: ”Jul’ Regis detektiv-thrillers. Intriger och personer i
böckerna om Maurice Wallion”, Litteratur och Samhälle 1978:4
Runnquist, Åke: ”Fallet med den oförstående läsaren”, i Meningar om mord, red.: Jan Broberg,
Staffanstorp 1968
”Sultanens Spion”, Dagens Nyheter 30.08.1908
Svedjedal,
Johan:
”Spänning och nyfikenhet som effekter av prosafiktionens temporalstruktur. En begreppsdiskussion”, i Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur, red.: Dag Hedman, Lund 1995
Todorov, Tzvetan: ”Kriminalromanens typologi”, i Kärlek, brott, äventyr, red.: Dag Hedman,
Lund 1995
Wingrove, David: ”Introduction”, i W.R. Burnett, London 1984
38