Ja tack! - Nina Tiimonen

HUSKROPPAR
Nina Tiimonen
HuSkroppar
© Nina Tiimonen 2015
Omslag: FramSteget
Tryckt i Polen av Print Group
ISBN 978-91-637-9651-7
1
Hon var på väg att gnugga sig i ögonen och gäspa men hejdade sig när hon insåg att den välklädde mannen mittemot
iakttog henne. Agnes satt på pendeltåget från Göteborg mot
Alingsås, eller om allt bara var en enda sträcka av storstadsregion. Gränserna mellan de urbana komplexen blev allt
suddigare som på en gammal pixlad bild. En stad som en
gång stått med egna stolta ben kunde numera klassas som
del av något större och mäktigare, med barmarker och
skogsområden som kusliga hägringar av vildhet. Den
mindre staden fortsatte envist parera inkorporeringen i det
mäktigare Göteborg. Snabbvägarna och tågrälsen förenade
dem likväl med nervbanor där signalerna outtröttligt passerade. Väl framme vid Alingsås station, fortsatte hon till fots
mot det bevakade och grindförsedda villaområdet. Ett pekfingertryck mot avläsningsplattan och hon låste upp den
massiva, svarta porten som sakta delade sig itu och bjöd in
henne. Hon lekte med tanken att stå vid grinden iförd rånarluva och basebollträ, hyttandes mot övervakningskameran.
Men även denna gång släpptes hon in till ett av många grindsamhällen inom regionen. Grannarna brukade påtala att det
var alldeles för dumdristigt i dessa tider att röra sig hur som
helst utanför villaområdet. Varför utsätta sig för onödiga risker när man istället kunde sitta tryggt i en bil hela vägen?
Man kunde väl åtminstone bära laglig elpistol! Agnes brukade fnysa åt de värsta farhågorna, trots att hon vid ett flertal tillfällen sett våldet på nära håll. Själv hade hon aldrig blivit rånad eller överfallen, om man inte räknade med påflugna tafsare på nattklubbar. Innan flytten från tvåan i
5
Masthugget höll hon och Isak med varandra om en sak: husens karaktär var avgörande för val av bostadsområde, inte
säkerhetstänket i sig. Merparten av villorna och parhusen dit
de sedan flyttade var klädda i engelskt rött tegel – georgianska drömmar med murgröna längs med husväggarna. Agnes var särskilt förtjust i tegel. Och flytta till området kunde
de för att de hade råd, framförallt Isak som var elva år äldre
och mer förmögen, hade råd. Sedan var det en bonus att
området var övervakat och inhägnat, i dessa tider. Barn hade
de börjat försöka alstra redan innan flytten och då kunde det
också vara lämpligt att bosätta sig där barnet eller barnen
kunde leka fritt. Föräldrarna skulle inte behöva oroa sig för
mycket! Fanns där oro ändå, kunde kidsen bära diverse monitorband.
Pekfingret mot avläsningsplattan vid entrédörren. En
drömsk kvinnoröst: Välkommen hem Agnes. Isak skulle inte
vara hemma och inte heller städerskan. Skönt att komma hem.
Så skönt att komma till ett tyst, stilla och välkomnande hem. De
låga, svarta tygskorna hon haft på sig under dagen, kunde
beskrivas som tofflor som bara fick användas lata helgmorgnar. Skorna ställde hon på hyllan bredvid Isaks mörkbruna
loafers. Hon föste sedan ryckigt ihop håret i en tofs upp på
hjässan. Varför packade han inte med dem för? Favoritskorna, mina
favoritskor på honom. Alltid ska man behöva känna sig oviktig för
minsta lilla löjliga skillnad i tycke och smak. Men han lyssnar ju inte
på mig om sådant heller direkt. Agnes suckade. Hon brukade
inte sucka särskilt djupt, inte när någon annan kunde råka
höra. Hungrig och törstig, släpade hon sig till köket, öppnade kylskåpsdörren med en vinkande handrörelse framför
sensorn och sökte med ögonen mellan våningsplanen. Vacuumpackad kaninfilé, spenat, tomater från en grannes odling.
Och vitamindrycker. Hon kände sig tvungen att vidta vissa
förebyggande åtgärder för att hålla sig frisk och kry. En
6
medborgare som röstade i de nordiska valen beordrades att
gå på regelbundna hälsokontroller. Självklart gjordes detta
för att uppvisa duglighet inför möten och beslutsfattanden.
Det gick till exempel inte för sig att dyka upp inför ett halvårsmöte med lokalnätverkets ledare och vid kontrollen visa
upp låga nivåer av magnesium. Eller ännu värre: höga halter
av tungmetaller. Med de nya kontrollteknikerna gick det inte
att fuska till sig tillfälligt höga nivåer av mineraler och vitaminer, eller ens balanserande hormoner. Sa maskinen att
man inte dög så dög man inte. Därefter var det dags för redogörelse av ens leverne till en läkare om man ville godkännas för möten eller ens röstning framöver. Allt detta kändes
onödigt att gå igenom, alltså hällde hon upp dagens andra
glas av den xylitolsötade, mossgröna drycken som alla andra
också verkade dricka. Halva glaset uppdrucket på stående
fot då hennes armband signalerade. Det är Isak. Han kommer
säkert komma med det gamla vanliga: Hej älskling, jag saknar dig så
otroligt mycket. Det kommer han säga, med illa dolt förakt. Det måste
vara förakt. Hon satte sig i vardagsrummet på Chesterfieldsoffan och svepte resten av drycken, önskade att den stålsatte henne. Projicerade upp hans brunbrända ansikte ur
den svarta, klotrunda hemassistenten på vardagsrumsbordet. Ett djupt andetag, sedan svarade hon på samtalet:
– Hej, förlåt att det tog så lång tid för mig att svara. Jag
var i köket och grejade. Hur är det med dig?
Isaks röst var aningen whiskeyskrovlig men ändå mer
upplyftande än vanligt. Han log ett brett leende.
– Hej älskling! Det är bara bra med mig. Jag har precis
träffat Jianjun som jag berättade om förut. Jag visste det
skulle bli bra, han verkar gilla hur huset ser ut just nu. Det
trodde du inte, att jag kan göra klienter nöjda och inte bara
du med dina skapelser?
– Nej det trodde jag verkligen inte! Nä, jag bara skojar.
7
Det låter ju helt fantastiskt.
– Men det kommer nog ta en vecka till eller mer innan
jag åker hem igen. Du vet hur det är. Det är väldigt mycket
nu när alla ska säga sitt och lägga sig i. Och den där inredningsarkitekten också, han är lite speciell. Men vet du! Allt
kommer bli förbaskat bra till slut.
– Det tror jag säkert det blir.
Agnes tänkte sig var han befann sig just nu. I bakgrunden rörde sig avtonade skepnader. Kanske satt han på en
restaurang i Chongqing och blickade ut över de andra
skyskraporna. Isak hade en fascination för just skyskrapor
men var som klassisk västerlänning mer intressant som arkitekt för pittoreska gammelnordiska timmerhus och annat
europeiskt. Välbärgade kinesiska affärsmän betalade gärna
överpris för att bo exotiskt.
Isaks röst lät plötsligt hårdare, som om hans skäggstrån
spände sig ända ur rötterna på den köttiga hakan.
– Har du gjort det vi kom överens om att du skulle göra,
bokat tid och så?
– Självklart har jag det. Jag kommer gå till en specialist
imorgon vid nio. En kvinna som heter Siri Oscarsson, hon
ska tydligen vara väldigt duktig. Men var är du någonstans?
Det låter ju som att du är på restaurang. Vad är klockan där
nu igen?
– Du, jag sitter faktiskt på en bar med några killar från
bygget. Det är efter midnatt här och jag kan lugnt säga att
det här stället inte stänger på ett tag. Är du inte lite avundsjuk? Bara lite?
Hon kände sig inte det minsta avundsjuk på sin partner.
Inte så som det kändes nu. Med handflatan mot pannan satt
hon såsom frammanandes ett minne; kanske hade hon också
glömt eller förlagt något viktigt en gång i tiden. Hon log och
svarade:
8
– Avundsjuk? Nu får du ge dig, Isak. Jag sitter ju mycket
hellre och myser hemma med en kopp te, det vet du.
– Men lägg av nu. Gör du väl inte.
– Har du inte märkt det? Jag har alltid varit småtråkig på
det sättet. Vad fasiken! Du kommer ju ihåg när vi var i Buenos Aires och jag inte ville gå på den där nattklubben med
de dresserade aporna? Så tråkig är jag. Fan. Undra om han
verkligen tycker det ändå, innerst inne, att jag är tråkig? Men vi är
bara väldigt olika varandra. På många plan. Har alltid varit.
En ölklunk avbröt mansskrattet, Isak verkade lite full.
Agnes knipsade av en blomma från den blodröda pelargonen på fönsterbrädan. Hon väntade sig en reaktion från honom, vilket hon fick:
– Men du. Du vet att jag antagligen kan sitta med dig i
soffan i slutet av nästa vecka redan? Då kan vi prata ordentligt om allt som händer för du vet att jag vill prata med dig.
Och så kan vi börja planera lite bättre och se till att komma
någonstans. Allt det där vet du.
– Precis. Allt det där vet jag så vi kan väl prata om det
mer nästa vecka istället. Går det bra? Jag vill inte störa dig
mer ifall du har sällskap.
Han stirrade på sin flickvän med så skarpa ögon projiceringen tillät, granskade hennes sammanbitna ansikte. Där
fanns återigen tvivel, ångest till och med, inget snack om saken. Men den här gången fick det bero.
– Vi gör så, Agnes. Nu ska jag fortsätta med vad vi nu
håller på med. Det verkar vara såhär man festar i Kina nuförtiden. Ingen morgondag för grabbarna grus!
– Det låter bra, vi hörs sen. Och ha nu så kul men kom
ihåg att dricka vatten innan du lägger dig. Old school stuff
you know.
– Glöm inte läkaren imorgon.
– Klart jag vill få reda på vad det är för fel på mig så det
9
kommer jag definitivt inte glömma.
Agnes vinkade som en prinsessa till sin sambo. Samtalet
avslutades med en ljussignal på tre korta pulser och Isaks
ansikte sögs tillbaka in i det svarta klotet. Pelargonblomman
låg dissekerad på bordet mellan hennes händer, uppvända
som i bön.
Fredagsmorgonen sög hennes kropp upp ur sängen och
spottade ut den i arbetsrummet på det fysiska arkitektkontoret. Lederna värkte som på en gammal gumma när hon
sedan tog sin lunchpromenad i Änggårdsbergens reservat
för rekreation. En krum björk hade sprängt sig upp ur bergets till synes sterila skåra och vuxit ett par meter på höjden.
Det var så högt som trädet tilläts bli av en stenmoder. En
vecka sedan midsommarafton, inga skadade kvistar syntes
på trädet. Agnes försökte låta bli att känna sig löjlig där hon
kisade mot bergsväggen. Stanna upp! En uppmaning och
rentav mantra som hon försökte anamma. Jag är ett med naturen trots allt. Andra bryr sig inte om växlingarna, från förmultning,
mörker och kyla till prunkande och livlig grönska. De stackarna är
blinda inför förloppet av födelse, växande, slutgiltig eller vilande död.
Återuppståndelse. Synd för dem, de blinda. Men sådan är inte jag.
Årstiderna: ett bevis på att vissa saker inte kunde styras av
människan till fullo. Naturkrafterna och livscyklerna hade
sina egna agendor, om nu fenomenen inte styrdes av människogudar. Agnes tyckte sig åtminstone kunna urskilja ett
äkta oväder från de regnmoln som var skapade genom en
vädermodifieringsstation. Nej, ibland var det faktiskt bättre förr.
Det måste det ha varit, för länge sedan.
Änggårdsbergen var tillgängligt för alla – även icke-medborgare. Fullvärdiga medborgare med rösträtt i de nordiska
nätverksvalen uppmanades av myndigheterna att ta extra
god hand om hälsan. Beslut tagna i ohälsa var dåliga beslut!
10
I år skulle hon för andra gången få rösta i det stora Nordenvalet. Det svenska valet vägde inte lika tungt för henne. Oftast blev det så för de tio procent av medborgarna som kvalificerade sig upp i rösthierarkin. Annars var hon inte överdrivet politiskt aktiv, inte mer än att hon ibland besökte tankebåsen vid Järntorget för en dos snabbinfo om läget inom
unionen. Det var fortfarande lite underligt att veta mer om
en sak än vad hon medvetet kom ihåg att hon lärt sig. Men
det gällde ändå att kunna skilja på sant och falskt, brukade
hon tänka, både utanför och innanför en själv. Särskilt när
det diskuterades för- och nackdelar med teknik. Så som hon
såg det, var det otroligt smidigt att inpränta fakta i hjärnan
på de som var villiga att betala för tjänsten. Sann behövde
informationen inte vara, men den fyllde oftast ett syfte för
samhällets bästa, sas det. Annat var det med reklambudskapen. Reklamarnas arbete inom shoppingcentrumen hade
orsakat hätsk debatt då de introducerade integrerad reklam.
Finesser som att få höra en mjuk kvinnoröst i ens öra, uppmanandes att inhandla en ny Health Status-tröja. Health Status Clothes utvecklades på textilhögskolan i Borås, minsann!
Budskapen damp ner ifall man dumt nog råkat glömma inaktivering av reklam till ens enhet. Ungdomarna tycktes inte
störas så värst mycket av reklamen. De gick omkring med de
lysande, färgglada öronkåporna som oavbrutet strömmade
reklam och musik och samtal. Agnes kände sig för gammal
för att hänga på en trend för människor under tjugo. Armbandsenhet räckte gott och väl, kanske en halskedja och
knappmottagare här och där. Dessutom var armbandet inte
helt inkorporerat i det biologiska systemet, såsom implantaten.
Promenaden fortsatte från björken och höjden tills hon
kom fram till utgången. Där kunde man om man ville, registrera sitt besök genom att föra sin enhet mot en stolpe med
11
scanner. Agnes visade upp sitt armband – hennes motionsstatistik behövde förbättras. Vissa saker kunde man jobba
på, andra inte lika enkelt. Hon hade vissa mindre fördelaktiga ärftliga egenskaper, eller egentligen var det fördomarna
om dem, som sinkade hennes framfart ibland. En gång, när
hon pratade med en icke-medborgare på en fest, kom samtalet in på rödhåriga och deras vetenskapligt bevisat hetsiga
humör. Hon berättade att genetiskt rödhåriga var tvungna
att genomgå lögndetektortest för att komma in på möten
gällande unionen. Så var det naturligtvis inte men skämtet
gick hem. Dessutom var Agnes inte morotsröd i håret. Ofärgat och utan ljuseffekter, var hennes hår närmare jordgubbsblont. Hon kunde visserligen vara hetsig ibland, men trots
denna mindre önskvärda egenskap hade hon lyckats få förtroende för till och med de nordiska valen. Privilegiet hade
hon svårt att dölja sin stolthet över; det var som en kvalitetsstämpel på hennes panna. På något vis kunde hon ändå inte
förstå varför vissa skydde de icke-röstande som självaste
pesten. Dessa individer hade trots allt inte kunnat prestera
gott nog, eller kanske hade de valt att inte göra det av ideologiska skäl, resonerade hon. Förändringen från heldemokrati till krav på hårdare medborgarkriterier för att få rösta,
infördes för fem år sedan. Precis som innan den nordiska
unionen blev till i all hast och det bara fanns nationella val,
fick en medborgare rösta via nätet oavsett var man befann
sig. Röstningsproceduren var frigjord från de rumsliga begränsningarna, men huvudstäderna inom unionen behöll
alltjämt greppet om den politiska ledningen. Personerna
med mest makt kunde lika gärna suttit i Mariestad eller Uleåborg. I den stora staden, där fanns fortfarande ett löfte om
framgång och det som planerarna framhävde: attraktiva
möjligheter till fysiska möten. Agnes tyckte om lagom stora
städer. Och hon tyckte om Göteborg. Men staden fick inte
12
bli än mer förfulad av i hennes tycke, fel sorts bebyggelse:
skyskrapor för skyskrapors skull. Som arkitekt hade hon rätt
att framföra kvalificerade åsikter. En av hennes hemligare
åsikter var att det måste finnas människor som lever sina liv
bortom städernas kolosser och reklamskärmar. Ställen där
folk bygger upp små egna samhällen, självförsörjande om
det bara gick. Där kunde de leva i fred med deras övertygelse
att de senaste decenniernas tekniska framsteg varit av ondo,
att människan glömts bort i all framstegshysteri. Agnes var
beredd att hålla med på vissa punkter, fastän hon själv inte
var en av de frigjorda. Välfungerande kommunikationsenheter kunde hon inte tänka sig leva utan. Och hennes och
Isaks hushållsassistent Fred var guld värd. De flesta som
bodde utanför stadsformationerna använde en del teknik,
annars skulle de inte klara sig. Men allt för många hushållsrobotar hade de nog inte. Utanför de stora städernas domäner, norrut, bortåt, dit hade några bekanta till henne flyttat.
Från Göteborg till Norrland, Bastuträsk av alla ställen. Ett
annat par tog sig från Stockholm ända till den östfinska delen av unionen. Modigt gjort, tyckte hon. Valet verkade
krasst nog stå mellan det högurbana livet och de mest ensliga enklaverna mitt ute i skogen. Ute i vildmarken hade nog
folk det bra om de visste vad de höll på med, föreställde hon
sig. De kunde ha ett eget vattenodlingssystem hemma. Eller
så samarbetade familjerna med odling och plockning av allehanda grönsaker, frukt och bär. De underhöll fiskdammar,
svampgrottor, kaninuppfödning, allt hade hon sett med
egna ögon när hon besökt bekanta i Sunnansjö utanför Ludvika. I Göteborg kunde man ju bara stövla in i ett av livsmedelsväxthusen och plocka på sig några exotiska frukter själv,
eller i all bekvämlighet be växthusassistenten göra det åt en.
På Linnéplatsen var uteserveringarna nästan fulla. När
hon gick förbi dem i sin vita klänning såg hon ut att vara den
13
mildaste av änglar. Annars tyckte hon om att jämföra sig
själv med ett rådjur när hon tog en promenad på någon
skogsslinga. Skygg men ändå vilande i vissheten om att hon
var hemma och inte främmande inför omgivningarna. Hon
visste att hon borde vara i fullständig harmoni, en lycklig
och lyckad ung kvinna, en av de välsignade nollnollorna,
fortfarande rena barnet år 2032. Så är det. Solen skiner på mig
och jag är en del av naturen med dess eviga cykler. Jag har inte glömt
hur det är att leva i samförstånd och harmoni med djur och växter.
Berg, skog, hav. Vind! Jag kommer aldrig förlora kopplingen till de
naturliga förloppen som så många andra. Jag är helt enkelt en kvinna
vars uppgift är att bära kunskapen om livet och dess sanning. Sådan
är jag och sådan kommer jag förbli.
14