Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 6 2015

1
Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 6 2015
Innehåll
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. ............................................................. 1
Straffrätt ................................................................................................................................. 1
Processrätt .............................................................................................................................. 2
EU-DOMSTOLEN..................................................................................................................... 2
Avgöranden rörande Sverige .................................................................................................. 2
Förslag till avgöranden rörande Sverige ................................................................................ 4
Institutionell rätt och allmänna principer ............................................................................... 5
Processrätt .............................................................................................................................. 7
Skatterätt................................................................................................................................. 7
Konkurrensrätt och statligt stöd ............................................................................................. 8
Inre marknaden ....................................................................................................................... 8
Övriga rättsområden ............................................................................................................... 9
NYA MÅL ............................................................................................................................... 12
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ...................................................................................... 12
ÖVRIGT ................................................................................................................................... 12
INLEDNING
Är EU-rätten på väg från alkohol, snus och spel och till informationssamhällets
frågor? I nästa nummer torde vi få anledning att referera EU-domstolens dom i
Högsta förvaltningsdomstolens s.k. bitcoin-mål, se under Det händer i EU-domstolen.
Redan i nummer av Nyhetsbrevet refererar vi den s.k. Facebookdomen, C-362/14,
Schrems. I korthet innebär domen att kommissionens beslut att fastställa att
skyddsnivån för personuppgifter i USA var adekvat är ogiltigt och att den irländska
myndighet som ansvarar för skyddet för personuppgift därmed självständigt får pröva
om Facebook Irland får överföra personuppgifter till USA. Läs mer om bl.a. den
domen under rubriken Institutionell rätt och allmänna principer.
CILFIT-kriterierna (dvs. under vilka förutsättningar sista instans måste begära
förhandsavgörande) har varit föremål för en rad avgöranden under senare tid. I förra
numret rapporterade Nyhetsbrevet om HD:s avslag på begäran om
förhandsavgörande i tvist om ett skiljeförfarande mellan Systembolaget och f.d.
Vin&Sprit. Denna gång rapporterar vi om ytterligare ett avgörande från vår egen
Högsta domstol och om två avgöranden från EU-domstolen i detta ämne.
Från hemmaplan noteras, förutom vad som nämnts ovan, ett hovrättsavgörande om
beaktande enligt 34 kap. brottsbalken av en brottmålsdom meddelad i Bulgarien.
Välkommen till ett nytt Nyhetsbrev.
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M.
Straffrätt
Göta hovrätt har i dom 2015-09-11 i mål B 2247-15 tillämpat 34 kap.3 § andra
stycket brottsbalken i anledning av att den tilltalade, efter det att den brottslighet som
var aktuell i hovrättens mål begåtts, dömts i Bulgarien. Hovrätten menade att
bestämmelsen enligt Rådets rambeslut 2008/675/RIF om beaktande av fällande
2
domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt
brottmålsförfarande i en medlemsstat ska tillämpas även i förhållande till domar
meddelade i annan EU-medlemsstat.
Processrätt
Högsta domstolen har i beslut 2015-07-13 i mål Ö 2172-13 avslagit en begäran om
att den skulle inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Målet rörde i sak
frågan om ett svenskt bolag skulle åläggas att lämna information till ett tyskt bolag
om bl.a. leverantörer och inköpsvolymer från dessa av en viss parfym, i anledning av
ett påstått varumärkesintrång. Det svenska bolaget ville att följande frågor skulle
hänskjutas till EU-domstolen för förhandsavgörande:
 Hindrar artikel 34 och 36 i Fördraget om den Europeiska Unionens
funktionssätt att en parallellimportör föreläggs att lämna information om
leverantörers identitet om det finns en risk att informationen används för att
avskärma marknaden?
 Hindrar lämplighetsbedömningen eller proportionalitetsprincipen att en
påstådd intrångsgörare som saluför originalvaror föreläggs att lämna
information om leverantörers identitet m.m. som utgör företagshemligheter?
 Är det förenligt med unionsrätten att svaranden föreläggs att lämna uppgift om
omfattningen av det påstådda varumärkesintrånget om yppandet skulle röja
att uppgiftslämnaren eller denne närstående har begått en brottslig handling?
 Kan en svarande föreläggas att lämna uppgifter om andra varor än de påstått
intrångsgörande?
Högsta domstolen uttalade i denna fråga följande (punkt 39 i beslutet):
”Det står klart att domstolen vid en proportionalitetsbedömning har att beakta de
aspekter som berörs i de första två frågorna (jfr bl.a. beaktandesats 12 och artikel 8 i
IPRED-direktivet [Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av
den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter]). Någon
konkret fråga om tolkningen av direktivet rörande just dessa aspekter har emellertid
inte uppkommit i detta fall. Det står vidare klart att en skyldighet att efterkomma ett
informations-föreläggande inte hindrar uppgiftslämnaren från att, i enlighet med
artikel 8.3 d), vägra att lämna begärda uppgifter om sådana förutsättningar föreligger.
Det har således inte uppkommit någon fråga som rör tolkningen av den artikeln. Av
de skäl som framgår av punkterna 19–23 [huvudsakligen att implementeringen i
Sverige går längre än vad direktivet kräver] saknar frågan om svaranden får
föreläggas att lämna uppgifter om andra varor än de påstått intrångsgörande
relevans i detta fall och ett förhandsavgörande är alltså inte nödvändigt för att avgöra
saken. I övrigt har de frågor som har uppkommit i målet samband med att
genomförandet av direktivet i svensk rätt har skett på ett för rättighetshavaren mer
förmånligt sätt än som föreskrivs i direktivet. Någon tolkningsfråga av direktivet har
således inte uppkommit i målet.”
EU-DOMSTOLEN
Avgöranden rörande Sverige
Mål C‑606/13 gällde tolkning av direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av
gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet samt av
direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av
direktiv 92/12/EEG. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av
3
Kammarrätten i Sundsvall i ett mål mellan OKG AB och Skatteverket angående
Skatteverkets beslut att påföra OKG AB skatt på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer. Kammarrätten ville ha svar på följande frågor: 1) Ska
artiklarna 4.2 och 21.5 i direktiv 2003/96 tolkas så, att de utgör hinder för en nationell
lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken en skatt tas
ut på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer? 2) Ska direktiv 92/12 om allmänna regler
för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana
varor tolkas så, att en skatt som uttas på termisk effekt i en kärnkraftsreaktor utgör
en ”punktskatt” i den mening som avses i detta direktiv. – EU-domstolen gav i dom
2015-10-01 sammanfattningsvis följande svar: 1) Artiklarna 4.2 och 21.5 i
direktiv 2003/96/EG utgör inte hinder för nationell lagstiftning, såsom den som är i
fråga i det nationella målet, enligt vilken en skatt tas ut på termisk effekt i
kärnkraftsreaktorer, eftersom en sådan skatt inte omfattas av direktivets
tillämpningsområde. 2) Direktiv 92/12/EEG ska tolkas så, att en skatt som uttas på
termisk effekt i en kärnkraftsreaktor inte utgör en ”punktskatt” i den mening som
avses i detta direktiv.
Mål C‑569/13 gällde fråga om giltigheten av rådets genomförandeförordning
(EU) nr 917/2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt
uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa keramiska plattor
med ursprung i Folkrepubliken Kina. Begäran om förhandsavgörande hade
framställts av Förvaltningsrätten i Malmö i ett mål mellan Bricmate AB och Tullverket
om verkets påförande av preliminär antidumpningstull på Bricmates import av
keramiska plattor från Kina. EU-domstolen uppfattade Förvaltningsrättens fråga på
följande sätt: Förvaltningsrätten har ställt sin fråga, led a–c, för att få klarhet i om
förordning nr 917/2011 är ogiltig på grund av att unionsinstitutionerna dels gjorde sig
skyldiga till sakfel och uppenbart felaktiga bedömningar inom ramen för
antidumpningsundersökningen, eftersom de utgick från felaktig statistik från Eurostat
vid fastställandet av den skada som vållats unionsindustrin och av orsakssambandet
mellan importen och skadan, dels åsidosatte sin omsorgsplikt samt artikel 3.2 och
3.6 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 om skydd mot dumpad import från länder
som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (”grundförordningen”), när de i
skäl 108 i förordning nr 917/2011 angav att inga ändringar av den officiella statistiken
hade bekräftats. Förvaltningsrätten hade vidare frågat sig om förordning nr 917/2011
är ogiltig på grund av att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet och
Bricmates rätt till försvar, artiklarna 17 och 20.1 i grundförordningen samt de
skyldigheter som följer av artikel 296 FEUF, genom att inte beakta de argument
Bricmate framfört, i egenskap av importör som ingår i urvalet, angående dels
skillnaderna i tillverkningsprocessen mellan keramiska plattor med ursprung i Kina
och sådana med ursprung i Europa, dels det begränsade utbudet av vissa typer av
keramiska plattor på unionsmarknaden. – EU-domstolen gav i dom 2015-09-10
sammanfattningsvis följande svar: Vid prövningen av den fråga som ställts har det
inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av rådets
genomförandeförordning (EU) nr 917/2011 om införande av en slutgiltig
antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av
vissa keramiska plattor med ursprung i Folkrepubliken Kina.
År 2006 beviljade Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden
(harmoniseringskontoret), det franska bolaget Yves Saint Laurent (”YSL”)
registrering av två gemenskapsformgivningar som var avsedda att användas för två
4
handväskor. År 2009 lämnade bolaget H&M Hennes & Mauritz (”H&M”) in två
ansökningar till harmoniseringskontoret rörande ogiltighetsförklaring av de
formgivningar som YSL fått registrerade. H&M hävdade att formgivningarna
saknade särprägel och åberopade egen formgivning. Ansökningarna avslogs och
H&M överklagade. Överklagandena avslogs. Vid bedömningen av om YSL:s
formgivningar hade särprägel fann harmoniseringskontoret att vissa kännetecken i
YSL:s respektive H&M:s formgivningar visserligen var gemensamma för dem båda,
men att skillnaderna mellan handväskornas form, struktur och ytbehandling dock var
av avgörande betydelse för väskornas helhetsintryck. I det avseendet fann kontoret
att formgivaren hade haft en hög grad av frihet men att denna omständighet, från en
kunnig kvinnlig användares synpunkt, inte utplånade de betydande skillnader i form,
struktur och ytdetaljer som förelåg. H&M yrkade i överklaganden att tribunalen skulle
ogiltigförklara harmoniseringskontorets beslut. I domar 2015-09-10 (målen T-525/13
och T-526/13) ogillade tribunalen H&M:s överklagande. Tribunalen ansåg inte att
bedömningen av graden av formgivarens frihet utgör ett inledande och teoretiskt steg
vid jämförelsen av det helhetsintryck som var och en av de aktuella formgivningarna
ger. Tribunalen bekräftade att formgivarens frihet inte i sig är avgörande för
bedömningen av en formgivnings särprägel men att den däremot är en omständighet
som ska beaktas, eftersom den gör det möjligt att nyansera den bedömningen. När
det gäller jämförelsen av de helhetsintryck som handväskorna ger påpekade
tribunalen att väskorna skiljer sig åt i tre avseenden som på ett avgörande sätt
påverkar deras allmänna utseende, det vill säga väskans allmänna form, struktur och
ytbehandling. Tribunalen fastställde harmoniseringskontorets bedömning att YSL:s
formgivningar ger en kunnig kvinnlig användare ett annat helhetsintryck än
H&M:s formgivning. Enligt tribunalen föreligger det stora skillnader mellan
formgivningarna och likheterna dem emellan saknar betydelse för det
helhetsintryck de ger. Det intryck som YSL:s formgivningar ger motsvarar en väska
som kännetecknas av klassiska linjer och en formell enkelhet medan H&M:s
formgivning ger ett mer ”arbetat” intryck som kännetecknas av rundade former och
en utsmyckad utsida. Tribunalen angav att det är klart att remmarna och handtagen
på de väskor som avses med de båda varumärkenas formgivningar är ägnade att
användas på helt olika sätt, eftersom YSL:s formgivningar avser en väska som
endast är avsedd att bäras i handen medan H&M:s formgivning används för en
väska som ska bäras på axeln.
Förslag till avgöranden rörande Sverige
Pensioenfonds Metaal en Techniek (”PMT”) är en nederländsk pensionsstiftelse.
PMT tog under åren 2002–2006 emot utdelningar från svenska aktiebolag, varvid
källskatt innehölls med 15 procent till ett sammanlagt belopp om 20 957 836 svenska
kronor (SEK). PMT ansökte hos Skatteverket om återbetalning av kupongskatten,
med motiveringen att uttaget av denna skatt stred mot unionens bestämmelser om fri
rörlighet för kapital, eftersom stiftelsen borde likställas med svenska
pensionsstiftelser och beskattas enligt avkastningsskattelagen. Efter överklaganden
har EU-domstolen nu efter begäran om förhandsavgörande från Högsta
förvaltningsdomstolen att besvara följande tolkningsfråga: ”Utgör artikel 63 FEUF
hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett inhemskt bolag
beskattas med källskatt om aktieägaren har hemvist i en annan stat medan
utdelningen – om den tillfaller en inhemsk aktieägare – omfattas av en
schablonmässigt bestämd skatt beräknad på en fiktiv avkastning, som sett över tid är
avsedd att motsvara den ordinarie beskattningen av all kapitalavkastning?” –
5
Generaladvokaten har i sitt 2015-09-10 lämnade förslag till avgörande kommit fram
till följande: Artikel 63.1 FEUF, jämförd med artikel 65.1 a FEUF, utgör inte hinder för
nationell lagstiftning enligt vilken utdelning som utbetalas av ett bolag med hemvist i
landet är föremål för källskatt om aktieägaren inte har hemvist i landet, medan
utdelningen till aktieägare som har hemvist i landet är föremål för en heltäckande
beskattning, vilken beräknas schablonmässigt utifrån en fiktiv avkastning och syftar
till en enhetlig beskattning av samtliga kapitalinkomster för en given kategori
skattskyldiga med hemvist i landet.
Institutionell rätt och allmänna principer
Genom dom 2015-10-06 i mål C-362/14, Schrems, ogiltigförklarade EUdomstolen det beslut i vilket kommissionen funnit att USA säkerställer ett
adekvat skydd för överförda personuppgifter. Schrems, som är österrikisk
medborgare, hade använt Facebook sedan år 2008. På samma sätt som för övriga
användare som bor i unionen överfors de uppgifter som Schrems lämnat till
Facebook helt eller delvis från Facebooks irländska dotterbolag till servrar i
USA där uppgifterna behandlas. Schrems gjorde en anmälan till den irländska
tillsynsmyndigheten, eftersom han ansåg att USA:s lagstiftning och praxis inte ger ett
tillräckligt skydd mot att personuppgifter som överförs blir föremål för
myndighetsoövervakning. Den irländska myndigheten avslog anmälan, med
motiveringen att kommissionen ansett att USA enligt det så kallade safe harborsystemet (”Safe Harbor Privacy Principles”) säkerställer en adekvat skyddsnivå för
de överförda personuppgifterna. Dataskyddsmyndighetens beslut överklagades till
High Court of Ireland som begärde förhandsavgörande för att få veta om
kommissionens beslut hindrar en nationell tillsynsmyndighet från att pröva en
anmälan i vilken det görs gällande att ett tredjeland inte säkerställer en adekvat
skyddsnivå och att avbryta överföringen av personuppgifter. – EU-domstolen
konstaterade i sin dom att förekomsten av ett kommissionsbeslut i vilket
kommissionen funnit att ett tredjeland säkerställer en adekvat skyddsnivå för
överförda personuppgifter inte kan omintetgöra eller inskränka de befogenheter
som de nationella tillsynsmyndigheterna har med stöd av EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna och dataskyddsdirektivet. EU-domstolen framhåller den
rätt till skydd för personuppgifter som garanteras i stadgan. Vad gäller en
skyddsnivå som väsentligen är likvärdig med den som garanteras för de
grundläggande fri- och rättigheterna inom unionen konstaterar EU-domstolen att
enligt unionsrätten är en lagstiftning inte begränsad till vad som är strängt nödvändigt
när den generellt tillåter lagring av samtliga personuppgifter om alla personer vilkas
uppgifter har överförts från unionen till USA, utan att det görs några åtskillnader,
begränsningar eller undantag med beaktande av det eftersträvade syftet och utan att
det föreskrivs något objektivt kriterium som gör det möjligt att avgränsa
myndigheternas åtkomst till uppgifterna och att avgränsa den senare användningen
av uppgifterna. EU-domstolen tillägger att en lagstiftning som tillåter myndigheterna
generell åtkomst till innehållet i elektroniska kommunikationer ska anses kränka det
väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet.
En lagstiftning i vilken det inte föreskrivs någon möjlighet för enskilda att använda
rättsmedel för att erhålla tillgång till, rätta eller radera uppgifter som rör dem, kränker
det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till effektivt domstolsskydd,
eftersom en sådan möjlighet är en grundförutsättning för en rättsstat. / Domen har
redan kommenterats, se: http://eulawanalysis.blogspot.se/2015/09/american-masssurveillance-of-eu.html /
6
Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) offentliggjorde åren 2012 och 2013 i Europeiska
unionens officiella tidning tre meddelanden om allmänt uttagningsprov för att
upprätta en anställningsreserv. Enligt dessa meddelanden måste de sökande ha
fördjupade kunskaper i ett av Europeiska unionens officiella språk (vilka vid denna
tidpunkt var 23 till antalet) samt tillfredsställande kunskaper i ett andraspråk,
varvid varje sökande kunde välja mellan engelska, franska och tyska. Det
andraspråk som valdes skulle användas i korrespondensen mellan Epso och de
sökande samt i urvalsförfarandet och uttagningsprovens delprov. I meddelandena
anges att denna begränsning motiverades av tjänstens intresse, vilket krävde att
nyligen anställda direkt kunde arbeta och kommunicera ändamålsenligt på språket i
sitt dagliga arbete. Om så inte var fallet, skulle institutionernas effektivitet allvarligt
äventyras. - Italien och Spanien yrkade i målen T‑124/13 och T‑191/13, Italien
respektive Spanien mot kommissionen, att tribunalen skulle ogiltigförklara dessa
meddelanden om uttagningsprov. De båda medlemsstaterna ansåg i att
meddelandena var diskriminerande och innebar ett åsidosättande av såväl unionens
språkregler som proportionalitetsprincipen. Italien och Spanien ifrågasatte kravet på
sökandena att välja engelska, franska och tyska inte bara som kommunikationsspråk
med Epso, utan även som andraspråk under uttagningsproven. Genom dom 201509-24 ogiltigförklarade tribunalen de angripna meddelandena. Tribunalen
konstaterade bland annat att meddelandena utgör ett åsidosättande av rådets
förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska
gemenskaperna på grund av att korrespondensen med Epso begränsas till de tre
nämnda språken och att detta skäl är tillräckligt för att motivera att meddelandena
ska ogiltigförklaras.
Mål C‑650/13 gällde tolkning av Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna (”stadgan”). Begäran om förhandsavgörande hade
framställts i ett mål mellan å ena sidan Thierry Delvigne samt – å andra sidan kommunen Lesparre‑Médoc, Frankrike, och prefekten i departementet Gironde. Det
nationella målet gäller strykningen av Thierry Delvigne ur kommunens röstlängd.
Detta hade medfört att han i kraft av själva lagen förlorat sina medborgerliga
rättigheter, bland annat rösträtten, valrätten och valbarheten. Fransk domstol hade
bett EU-domstolen tolka artiklarna 39 och 49.1 sista meningen i stadgan i syfte att
avgöra om den omständigheten att Thierry Delvigne, i enlighet med fransk lag,
fråntagits sin rösträtt vilket i sin tur lett till att han strukits från röstlängden, är
förenlig med nämnda bestämmelser i stadgan. Den franska domstolen ville särskilt
veta om stadgan, som är tillämplig på val till Europaparlamentet, ska tolkas så, att
den hindrar EU:s medlemsstater från att införa ett allmänt och automatiskt förbud på
obestämd tid mot att medborgerliga och politiska rättigheter utövas, för att inte
medborgare i medlemsstaterna ska behandlas olika. EU-domstolen gav i dom 201510-06 sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör inte hinder för en
medlemsstats lagstiftning som innebär att personer dömts för ett grovt brott genom
dom som vunnit laga kraft före den 1 mars 1994, i kraft av själva lagen utesluts ur
kretsen av personer som är röstberättigade i val till Europaparlamentet.
/ Domen har redan kommenterats, se:
http://ukhumanrightsblog.com/2015/10/09/cjeu-ruling-on-prisoner-voting-open-doorfor-successful-uk-challenge/ /
7
Processrätt
2015-09-09 meddelade EU-domstolen två domar som bl.a. gällde frågor om hur
skyldigheten för en högsta domstol att begära förhandsavgörande ska tolkas. I
de förenade målen C-72/14, X mot Inspecteur van Rijksbelastingdienst, och C197/14, T.A. van Dijk mot Staatssecretaris van Financiën, gällde frågan om artikel
267 tredje stycket FEUF ska tolkas så, att en högsta nationell instans är skyldig att
begära förhandsavgörande när en nationell domstol i lägre instans har begärt ett
förhandsavgörande i ett mål som liknar målet vid den förstnämnda domstolen och
som avser exakt samma problemställning, eller om den är skyldig att invänta svaret
på den frågan. EU-domstolen svarade att den högsta instansen i den situationen
varken är skyldig att begära förhandsavgörande eller att invänta svaret på
frågan från den lägre instansen. I mål C-160/14, Ferreira da Silva, som gällde
klargörande av begreppet ”överlåtelse av verksamhet”, hade EU-domstolen också att
svara på hur skyldigheten för en högsta domstol att begära förhandsavgörande ska
tolkas. Här var situationen den att Italiens högsta domstol hade underlåtit att inhämta
förhandsavgörande innan den tog ställning till hur begreppet ”överlåtelse av en
verksamhet” skulle tolkas. EU-domstolen konstaterade att de lägre
domstolsinstanserna hade meddelat motstridiga avgöranden när de hade tolkat
begreppet. Det var vidare så att även andra domstolar i olika medlemsstater hade
haft återkommande svårigheter när de hade haft att tolka detta begrepp. I en sådan
situation är enligt EU-domstolen en högsta domstol skyldig att begära
förhandsavgörande av EU-domstolen, det går inte att hävda att den EUrättsliga frågan är så klar att förhandsavgörande inte behövs. – Tolkningen av
de två domarna i denna del har redan föranlett diskussion / se t.ex.
http://europeanlawblog.eu/?p=2905 och
https://despiteourdifferencesblog.wordpress.com/category/section-001/ /.
EU-domstolen hade i det sistnämnda målet också att besvara en fråga om statens
ansvar för skador som vållats enskilda på grund av att en nationell domstol
som dömer i sista instans har åsidosatt unionsrätten. Med denna fråga hade
önskats klarhet i om det föreligger hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse
enligt vilken det krävs att det skadevållande avgörandet har upphävts för att en
skadeståndstalan mot staten ska kunna väckas. Denna fråga hade motiverats
med hänvisning till EG-domstolens dom i mål C-224/01, Köbler.- I sitt svar klargjorde
EU-domstolen att EU-rätten utgör hinder för sådan nationell lagstiftning. Detta
gäller även om upphävande i praktiken är uteslutet. Det kan ju vara så att det i ett
medlemsland inte under några omständigheter går att ändra en dom som har
meddelats av en högsta instans eller att möjligheterna att få till stånd en omprövning
är väldigt få. – De två domarna bör läsas mot bakgrund av 1) att Europadomstolen
genom dom den 8 april 2014 i målet Dhahbi mot Italien (application no. 17120/09)
slog fast att en omotiverad vägran av en nationell domstol i sista instans att
begära förhandsavgörande av EU-domstolen innebär ett brott mot artikel 6 i
Europakonventionen samt 2) att Europadomstolen återkom till denna fråga genom
domen den 21 juli 1015 i målet Schipani m.fl. mot Italien (application no. 38369/09)
och där uttalade att Italiens kassationsdomstol hade brutit mot artikel 6.1 på
grund av dess omotiverade vägran att begära förhandsavgörande av EUdomstolen.
Skatterätt
Mål C-105/14 gällde tolkning av artiklarna 101 FEUF, 107 FEUF och 119 FEUF
samt direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt.
8
Begäran om förhandsavgörande hade framställts i ett brottmål mot sju tilltalade. De
hade åtalats för att ha grundat och organiserat en liga i syfte att begå olika former av
mervärdesskattebrott. Italiensk domstol ville i huvudsak få svar på om nationella
bestämmelser om preskription av brott – såsom de som fastställs i italienska
bestämmelser, i vilka föreskrevs, att den handling som innebär preskriptionsavbrott i
mål om mervärdesskattebrott innebar att preskriptionstiden förlängdes med enbart en
fjärdedel av den ursprungliga preskriptionstiden med följd att de tilltalade i praktiken
åtnjöt straffrihet – innebär att det införts ett undantag från mervärdesskatteplikt som
inte föreskrivs i artikel 158 i direktivet. Om denna fråga skulle komma att besvaras
jakande, önskade den italienska domstolen få klarhet i om den kan underlåta att
tillämpa dessa bestämmelser. EU-domstolen gav i dom 2015-09-08
sammanfattningsvis följande vägledning: Nationella bestämmelser om preskription av
brott i vilka föreskrevs, att den handling som innebär preskriptionsavbrott i mål om
grovt mervärdesskattebedrägeri innebär att preskriptionstiden förlängdes med enbart
en fjärdedel av den ursprungliga preskriptionstiden – kan strida mot
medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 325.1 FEUF och 325.2 FEUF. Detta
om de nationella bestämmelser hindrar att det utdöms effektiva och
avskräckande påföljder i ett betydande antal fall av grovt bedrägeri som riktar
sig mot EU:s ekonomiska intressen eller föreskrev längre preskriptionstider för
bedrägeri som riktar sig mot den berörda medlemsstatens ekonomiska intressen än
för bedrägeri som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen. Det ankommer på den
hänskjutande domstolen att säkerställa den fulla verkan av artikel 325.1 FEUF och
325.2 FEUF och, vid behov, underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt som
hindrar den berörda medlemsstaten att iaktta sina skyldigheter enligt
artikel 325.1 FEUF och 325.2 FEUF. Ett preskriptionssystem som är tillämpligt på
mervärdesskattebrott kan inte bedömas mot bakgrund av artiklarna 101 FEUF, 107
FEUF och 119 FEUF.
Konkurrensrätt och statligt stöd
---
Inre marknaden
Mål C-386/14 gällde tolkning av artikel 49 FEUF om etableringsfrihet. Fransk
domstol önskade svar på om artikeln utgör hinder för att lagstiftningen om det
franska systemet med skattemässig integrering ger ett skattemässigt integrerat
moderbolag rätt till neutralisering av återföring av den utgifts- och kostnadsandel
som enligt schablon är fastställd till 5 procent av nettobeloppet av utdelningar som
det uteslutande uppburit från bolag med hemvist i Frankrike, vilka är skattemässigt
integrerade med moderbolaget, medan moderbolaget enligt denna lagstiftning nekas
rätt till sådan neutralisering för utdelningar som det erhåller från dotterbolag med
hemvist i en annan medlemsstat, vilka dock efter moderbolagets val hade kunnat
användas för sådan neutralisering om dotterbolagen hade haft hemvist i Frankrike.
EU-domstolen gav i dom 2015-09-02 svaret att artikeln utgör hinder för sådan
lagstiftning.
EU-domstolen ogillade genom domar 2015-09-16 i målen C‑361/13 och C-433/13
kommissionens talan mot Slovakien om fördragsbrott. Kommissionen hade yrkat
att domstolen skulle fastställa att Slovakien har underlåtit att uppfylla sina
skyldigheter genom att inte bevilja förmånstagare som är bosatta i en annan
medlemsstat än Slovakien dels ett ”jultillägg”, dels omvårdnadsbidrag,
9
assistansbidrag eller ersättning för merkostnader, förmåner som föreskrivs i den
slovakisk lag. Domstolen konstaterade bl.a. att kommissionen inte hade visat att
jultilläggets kännetecken gör det möjligt att anse att jultillägget ska kvalificeras som
”förmån vid ålderdom” eller att övriga bidrag ska anses som sociala
trygghetsförmåner i de meningar som avses i förordning (EG) nr 883/2004 om
samordning av de sociala trygghetssystemen.
Övriga rättsområden
Mål C-127/14 gällde tolkning av direktiv 94/19/EG om system för garanti av
insättningar. Lettisk domstol ville i huvudsak få klarhet i om punkt 7 i bilaga 1 till
direktivet 94/19/EG ska tolkas så, att uppräkningen däri av personer som ska anses
ha anknytning till kreditinstitutet i fråga och som ska nekas rätt till garanterad
kompensation är uttömmande. EU-domstolen gav i dom 2015-09-02
sammanfattningsvis följande vägledning: Uppräkningen är uttömmande, vilket
innebär att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inte får föreskriva andra
kategorier av insättare som inte, med hänsyn till de funktioner som de utövar,
omfattas av de begrepp som är angivna i denna punkt, i syfte att tillämpa undantaget
från insättningsgarantin på dem. Punkten 7 ska tolkas så, att medlemsstaterna från
den garanti som föreskrivs i detta direktiv får undanta personer i egenskap av
medlemmar av ledningen, om de på grund av den funktion de innehar inom
kreditinstitutet, oavsett vilken benämning denna funktion har, förfogar över sådana
upplysningar och har sådan kunskap som gör det möjligt för dem att bedöma
kreditinstitutets verkliga ekonomiska ställning och de risker som är förknippade med
dess verksamhet.
EU-domstolen klargjorde genom dom 2015-09-03 i mål C-398/13 P Inuit, Tapiriit
Kanatami och 19 andra klagande mot kommissionen, att förordning (EG)
nr 1007/2009 om handel med sälprodukter, den s.k. grundförordningen, inte är
rättsstridig. Domstolen ogillade därmed klagandenas överklaganden av tribunalens
dom i målet T‑526/10. I den överklagade domen hade tribunalen ogillat klagandenas
talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EU) nr 737/2010 om
genomförandebestämmelser till grundförordningen och fastställelse att
grundförordningen inte skulle få tillämpas. / Domen har redan kommenterats, bl.a.
vad gäller locus standi-problematiken, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2843 /
Mål C‑266/14 gällde tolkning av artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88/EG om
arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Begäran om förhandsavgörande
hade framställts i ett mål mellan å ena sidan Federación de Servicios Privados del
sindicato Comisiones obreras (CC.OO.) och - å andra sidan - Tyco Integrated
Security SL och Tyco Integrated Fire & Security Corporation Servicios SA
(gemensamt kallade Tyco). Målet gäller Tycos beslut att inte anse att den dagliga
restiden för bolagets anställda mellan bostaden och den första respektive den sista
kunden som arbetsgivaren anvisat utgör arbetstid. Spansk domstol ville ha svar på
om artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att under sådana omständigheter
som dem som är aktuella i det nationella målet där arbetstagarna inte har någon fast
bestämd arbetsplats eller arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs, utgör
arbetstagarnas restid mellan bostaden och kunderna arbetstid i den mening som
avses i bestämmelsen. EU-domstolen svarade i dom 2015-09-10 att artikel 2 led 1
ska tolkas på det sättet.
10
Mål C-67/14 gällde tolkning av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av
de sociala trygghetssystemen samt direktiv 2004/38/EG om
unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och
uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Begäran om
förhandsavgörande framställdes av tysk domstol i ett mål mellan å ena sidan
Arbetsförmedlingen i Berlin Neukölln samt – å andra sidan – N.N. och hennes tre
barn. Målet rör Arbetsförmedlingens beslut att dra tillbaka beslutet om beviljande
av förmåner enligt grundgaranti, vilka föreskrivs i tysk lagstiftning. Den tyska
domstolen ville i huvudsak få klarhet i om artikel 24 i direktiv 2004/38/EG och
artikel 4 i förordning nr 883/2004 utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser
som innebär att personer som är medborgare i andra medlemsstater och som söker
arbete i den mottagande medlemsstaten saknar rätt till vissa ”särskilda ickeavgiftsfinansierade kontantförmåner” i den mening som avses i artikel 70.2 i
förordning nr 883/2004, vilka också utgör ”socialt bistånd” i den mening som avses
i artikel 24.2 i direktiv 2004/38/EG, samtidigt som dessa förmåner garanteras de
medborgare i den mottagande medlemsstaten som befinner sig i samma situation.
EU-domstolen gav i dom 2015-09-15 sammanfattningsvis följande svar: De artiklar till
vilka den tyska domstolen hänvisat utgör inte hinder för sådana nationella
bestämmelser. / Domen har redan kommenterats, se:
http://eulawanalysis.blogspot.se/2015/09/eu-citizens-access-to-benefitscjeu.html?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign=Feed:+EuL
awAnalysis+(EU+Law+Analysis) /
Mål C‑257/14 gällde tolkning av förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av
gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid
nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar.
Nederländsk domstol ville ha svar på frågor rörande flygbolags skyldighet att
kompensera passagerare på grund av inställd flygning. EU-domstolen gav i dom
2015- 09-17 följande svar: Artikel 5.3 i förordning (EG) nr 261/2004 ska tolkas så, att
ett tekniskt problem som oförutsett uppstått, som inte beror på bristande underhåll
och som inte heller har upptäckts vid det reguljära underhållsarbetet, inte omfattas
av uttrycket ”extraordinära omständigheter” i den mening som avses i denna
bestämmelse. – I EU-domstolens eget pressmeddelande om domen sammanfattas
betydelsen på detta sätt: ”Även om en flygning ställs in på grund av oförutsedda
tekniska problem är lufttrafikföretagen skyldiga att kompensera passagerarna.
Vissa tekniska problem som bland annat är resultatet av dolda fabrikationsfel som
påverkar flygsäkerheten eller av sabotage eller terrorism kan emellertid frita
lufttrafikföretagen från skyldigheten att kompensera passagerarna.”
Mål C‑201/14 gällde tolkning av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter. Rumänsk domstol ville i huvudsak få klarhet i om
artiklarna 10, 11 och 13 i direktivet 95/46 utgör hinder för nationella bestämmelser
som medger att en myndighet i en medlemsstat överför personuppgifter till en
annan myndighet och uppgifterna därefter behandlas utan att de registrerade har
informerats om denna överföring och denna behandling. EU-domstolen gav i
dom 2015-10-01sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör hinder för
nationella bestämmelser vilka medger att en myndighet i en medlemsstat överför
personuppgifter till en annan myndighet och att uppgifterna därefter behandlas, utan
11
att de berörda personerna har informerats om denna överföring och denna
behandling.
Mål C‑230/14 gällde tolkning av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter. Ungersk domstol ville i huvudsak ha svar på frågor om
artiklarna 4.1 a och 28.1 i direktivet ska tolkas så, att en tillsynsmyndighet i en
medlemsstat får tillämpa sin nationella lagstiftning om uppgiftsskydd med
avseende på en registeransvarig, vars företag är registrerat i en annan
medlemsstat och som driver en webbplats för fastighetsannonser avseende fast
egendom som är belägen i den första av de båda staterna. EU-domstolen gav i dom
2015-10-01 sammanfattningsvis följande vägledning:
1) Artikel 4.1 a i direktiv 95/46/EG ska tolkas så, att lagstiftning om skydd för
personuppgifter i en annan medlemsstat än den där den registeransvarige är
registrerad får tillämpas under förutsättning att den registeransvarige utövar verklig
och faktisk verksamhet – även om verksamheten är ytterst liten – i den
medlemsstaten med hjälp av en stabil struktur och att behandlingen utförs som ett
led i verksamheten.
För att avgöra om detta är fallet får den nationella domstolen beakta att den
registeransvariges verksamhet, i vilken behandlingen av uppgifter utförs som ett led,
består i drift av webbplatser med fastighetsannonser vilka avser fast egendom
belägen i den medlemsstaten och vilka är avfattade på den medlemsstatens språk
och att verksamheten således huvudsakligen eller fullständigt riktar sig mot den
medlemsstaten. Den nationella domstolen får även beakta att den registeransvarige
har en företrädare i den medlemsstaten som har ansvar för att driva in fordringar
med anledning av verksamheten och för att företräda den registeransvarige i
administrativa förfaranden och domstolsförfaranden beträffande behandlingen av
uppgifterna. Frågan om vilket land de personer som berörs av behandlingen av
uppgifter är medborgare i saknar däremot betydelse.
2) Om en tillsynsmyndighet i en medlemsstat tar emot klagomål i enlighet med
artikel 28.4 i direktiv 95/46 och finner att det inte är den egna rättsordningen utan en
annan medlemsstats rättsordning som ska tillämpas på behandlingen av
personuppgifterna, ska artikel 28.1, 28.3 och 28.6 i direktiv 95/46 tolkas så, att den
tillsynsmyndigheten endast i den egna medlemsstaten har effektiva
befogenheter att ingripa enligt artikel 28.3 i direktivet. Den får därför inte med stöd
av sin nationella rättsordning vidta sanktionsåtgärder mot en registeransvarig som
inte är etablerad i den tillsynsmyndighetens medlemsstat. Med tillämpning av
artikel 28.6 i samma direktiv bör den i stället anmoda tillsynsmyndigheten i den
medlemsstat vars rättsordning är tillämplig att ingripa.
3) Direktiv 95/46 ska tolkas så, att begreppet ”adatfeldolgozás” (teknisk
databehandling) – som används i den ungerska språkversionen av direktivet – ska
uppfattas på samma sätt som ordet ”adatkezelés” (behandling av uppgifter).
Mål C‑290/14 gällde tolkning av direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer
och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas
olagligt i medlemsstaterna. Begäran om förhandsavgörande hade framställts i ett
brottmål mot Skerdjan Celaj, medborgare i Albanien, som åtalats efter att ha rest
in i Italien i strid med ett treårigt förbud mot inresa i det landet. Italiensk domstol
ville ha svar på fråga om direktivet utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat
enligt vilken det föreskrivs att en tredjelandsmedborgare som olagligt uppehåller sig i
12
landet ska ådömas ett fängelsestraff, när vederbörande, efter att ha återvänt till sitt
ursprungsland inom ramen för ett tidigare återvändandeförfarande, åter olagligen
reser in i nämnda medlemsstat i strid med ett inreseförbud. EU-domstolen gav i dom
2015-10-01sammanfattningsvis följande svar: Direktivet utgör i princip inte hinder för
sådan nationell lagstiftning. / Domen har redan kommenterats, se:
http://eulawanalysis.blogspot.se/2015/10/the-cjeus-ruling-in-celaj-criminal.html /
NYA MÅL
---
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN
Den 22 oktober 2015 kl. 09.30 meddelar domstolen, femte avdelningen, dom i mål
C-264/14, Hedqvist, angående en begäran om förhandsavgörande från Högsta
förvaltningsdomstolen rörande frågan om verksamhet bestående i växling mellan
bitcoin och traditionell valuta omfattas av mervärdesskatteskyldighet.
Generaladvokaten föreslog att frågan skulle besvaras så att verksamheten utgjorde
en tjänst mot ersättning i direktivets mening, men var undantagen från skatteplikt
enligt artikel 135.1 e i mervärdesskattedirektivet.
Den 27 oktober 2015 kl. 09.30 håller domstolen, fjärde avdelningen, muntlig
förhandling i mål C-455/15 PPU, angående en begäran om förhandsavgörande
från Varbergs tingsrätt från den 28 augusti 2015. Målet rör ”område med frihet,
säkerhet och rättvisa - Civilrättsligt samarbete” och handläggs enligt reglerna om
förfarande för brådskande mål.
ÖVRIGT
2015-09-11 beslöts lagrådsremiss rörande vissa frågor på området för indirekta
skatter, bl.a. undantag från skatteplikt vid leverans av varor till andra EU-länder.
Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/09/vissafragor-pa-omradet-for-indirekta-skatter/
Enligt pressmeddelande 2015-09-16 har EU-kommissionen presenterat förslag
avseende domstolssystem för tvister i handelsavtalet TTIP. Se härom:
http://ec.europa.eu/sweden/news/20150916_sv.htm
2015-09-23 bordlades prop. 2015/16:9 ”Genomförande av Solvens II-direktivet på
försäkringsområdet”. Här ges bl.a. förslag på hur EU-direktiv om upptagande och
utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i dess lydelse enligt
Omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/09/prop.-2015169/
2015-09-23 bordlades prop. 2015/16:6 ”Ändringar i kulturmiljölagen”. Den gäller
bl.a. genomförandet i svensk rätt av det omarbetade direktivet 2014/60/EU om
återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats
territorium. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/09/prop.-2015166/
2015-09-30 överlämnades betänkandet SOU 2015:83 ”Översyn av Lex Laval”. Se
härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/sou-201583/
13
2015-10-06 bordlades prop. prop. 2015/16:14 ”Begränsad skattefrihet för
utdelning och nya bestämmelser mot skatteflykt i fråga om kupongskatt”.
Förslagen är föranledda av ändringar i moder- och dotterbolagsdirektivet
(2011/96/EU). Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/10/prop.-20151614/
2015-10-07 bordlades prop. prop. 2015/16:24 ”Gränsöverskridande
informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott – genomförande av det
nya CBE-direktivet.” Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/10/prop.-20151624/
2015-10-08 beslöts lagrådsremiss rörande ”Ändring i reglerna om aggressiv
marknadsföring”. Syftet med förslagen om ändringar är att åstadkomma
överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga
affärsmetoder. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/10/andring-i-reglernaom-aggressiv-marknadsforing/