docNyhetsbrevet som PDF - Stockholms universitet
download 
Report Transcription
Nyhetsbrevet som PDF - Stockholms universitet
Nordiskt nyhetsbrev • Nr 1 • 2015 ILO:S FÖRENINGSFRIHETSKOMMITTÉ: Danska regeringens försvar för ingrepp i avtalsförhandlingar räcker inte en danska regeringens förklaring till varför den rådgjorde enbart med arbetsgivarsidan när den utarbetade den lag som upphävde alla arbetstidsregler i kollektivavtalet duger inte. Det är slutsatsen från ILO:s föreningsfrihetskommitté som har prövat Danmarks Lærerforenings klagomål över regeringens ingrepp i avtalsförhandlingarna 2013 (se EU & arbetsrätt nr 4/2013 s. 5). Danmarks Lærerforening, DLF, sluter kollektivavtal om löner och anställningsvillkor med Kommunernes Landsforening (KL) för de kommunalt anställda och med Moderniseringsstyrelsen för de statligt anställda lärarna. Den senare är en myndighet under Finansministeriet. Med KL hade DLF också ett kollektivavtal om arbetstider. Enligt fackförbundets anmälan till föreningsfrihetskommittén hade KL och regeringen kommit överens om att lärarnas arbetstider skulle ändras för att finansiera en stor reform av folkskolan som regeringen ville genomföra. För att åstadkomma detta styrde regeringen arbetsgivarsidans handlande under förhandlingarna om nya löneavtal 2012 – 2013 så hårt att det inte blev några fria förhandlingar, menar DLF. När förhandlingarna började framförde KL och Moderniseringsstyrelsen identiska krav: alla de gällande arbetstidsreglerna skulle rensas ut. Trots att förhandlingarna fördes separat uppträdde arbetsgivarorganisationerna likadant på varsitt håll och vägrade, enligt DLF, i realiteten att förhandla. Likadant var det under förliknings- D förhandlingarna. Efter ett par månaders resultatlösa överläggningar inledde arbetsgivarna en lockout. Fyra veckor senare lade regeringen fram ett förslag till lag som skulle göra slut på konflikten. Lagen innebar att gällande kollektivavtal förlängdes i två år samtidigt som de gamla arbetstidsreglerna upphävdes. Lagen presenterades av regeringen som ”et afbalanceret indgreb, der tilfredsstillede begge parter”. Den beskrivningen håller DLF inte med om. I sitt klagomål till föreningsfrihetskommittén påpekade fackförbundet att regeringen utarbetade lagförslaget i samråd uteslutande med KL och Moderniseringsstyrelsen. Fackförbundet fick inte delta, och de fackliga förslagen beaktades heller inte på annat sätt. ILO:s föreningsfrihetskommitté konstaterar att DLF och den danska regeringen har olika uppfattningar om ifall regeringen verkligen styrde förhandlingarna så att den blandade ihop rollen som arbetsgivare och som lagstiftare. Här understryker kommittén hur viktigt det är att både arbetsgivare och fackföreningar förhandlar ärligt och strävar efter att komma överens. Den påminner också om att myndigheter bör uppmuntra fria avtalsförhandlingar och inte hindra tillämpningen av fritt ingångna kollektivavtal, i synnerhet när myndigheterna handlar som arbetsgivare eller har tagit på sig ansvar för kollektivavtal genom att underteckna dem. Särskilt statliga organ bör avhålla sig från att ingripa och ändra innehållet i fritt ingångna kollektivavtal. När det gäller den lag som antogs för att sätta stopp för konflikten medgav regeringen att den hade rådgjort med arbetsgivarsidan. Regeringen försvarade sig med att det inte fanns något förlikningsförslag att utgå ifrån, och att det behövdes tekniskt expertis som snabbt kunde utarbeta ett lagförslag. Föreningsfrihetskommittén ”finner forts. på s. 2 • 6–0 till finskt fackförbund s. 2 • Frågor om inhyrning obesvarade s. 4 • Dött förslag återupplivas? s. 5 • ”Låt arbetstidsdirektivet vara!”s. 6 Finland stämt för fördragsbrott inland har inte genomfört direktivet om likabehandling oberoende av ras och etniskt ursprung (2000/43) korrekt, hävdar Europeiska kommissionen som har väckt talan för fördragsbrott. Felet är, enligt kommissionen, att Finland inte har utsett något organ som ska se till att personer likabehandlas i arbetslivet oberoende av ras eller etniskt ursprung. Därmed finns det inget organ som har behörighet att ansvara för de uppgifter som anges i direktiv artikel 13. F C-538/14 Kommissionen mot Finland EU & arbetsrätt får ekonomiskt stöd av Nordiska Ministerrådet EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015 6 – 0 till finska Elektrikerförbundet om minimilöner och lagval et blev 6 – 0 till det finska Elektrikerförbundet när EU-domstolen meddelade förhandsavgörande i tvisten om vilken lön ett polskt företag ska betala sina utstationerade arbetstagare enligt det finska allmänt bindande kollektivavtalet (se EU & arbetsrätt nr 4/2013 s. 2 och 3/2014 s. 2). Arbetsgivaren hade hävdat att en rad av de ersättningar som Elektrikerförbundet menade att de 186 elektrikerna hade rätt till inte var ”minimilön” i utstationeringsdirektivets (96/71) mening. I första hand invände arbetsgivaren dock att Elektrikerförbundet inte var behörigt att föra talan för sina polska medlemmar, eftersom det stred mot polsk rätt (se artikel på s. 3). På alla punkter går EU-domstolens dom arbetsgivaren emot. När det gäller vad som är ”minimilön” påminner domstolen om att det enligt direktivet är värdstaten som bestämmer denna. Det innebär också att det är värdstaten som avgör på vilket sätt minimilönen beräknas. Det kollektivavtal som målet handlar om innehåller regler om såväl tidlön som ackordslön, och om reglerna bara är bindande och uppfyller kraven på öppenhet, så att de är tillgängliga och klara, kan minimilönen beräknas på båda dessa sätt. Sak samma med D en sådan indelning i lönegrupper efter arbetstagarnas kvalifikationer, utbildning och erfarenhet och/eller arbetets art som det finska kollektivavtalet innehåller; bara reglerna är bindande och klara måste det utstationerande företaget följa dem i stället för de bestämmelser som gäller i ursprungslandet. Även ett dagtraktamente kan ingå i minimilönen om det betalas på lika villkor till dem som utstationeras till Finland från andra länder, som till lokala anställda som utstationeras inom landet. En annan förmån som är omstridd i målet är den reseersättning som arbetstagarna enligt kollektivavtalet har rätt till. Här understryker domstolen att det inte handlar om en ersättning för kostnader som de faktiskt har haft för själva transporten, utan ett belopp som de har rätt till om den dagliga resan till och från arbetet tar mer än en timme. Därmed är också den en del av minimilönen om de berörda arbetstagarna i det konkreta fallet faktiskt behöver så lång tid för att ta sig mellan bostaden i Finland och arbetsplatsen. Till sist har de också rätt till en semesterlön som motsvarar minimilönen. Den finska domstolen hade också frågat om de boendekost- Danska regeringens försvar... forts. från s. 1 det beklagligt” att regeringen inte ger någon ytterligare förklaring till varför den inte rådgjorde med DLF. Ingrepp i avtalsförhandlingarna bör under alla omständigheter dryftas i förväg med fackförbund och arbetsgivarorganisationer i ett försöka att få deras samtycke. Det gäller särskilt när en regering under extraordinära omständigheter väljer att stoppa en konflikt med lagstiftning, så att den inte ger intryck av att vilja gynna ena sidan. Föreningsfrihetskommittén förväntar sig nu att regeringen ska sträva efter att främja och prioritera fria och frivilliga avtalsförhand2 lingar som ett medel att slå fast anställningsvillkoren inom utbildningsområdet, och att den fullt ut respekterar principerna om samråd med arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer i avtalsförhandlingarna under 2014 – 2015. Kommittén avslutar sitt yttrande med en begäran om att hållas underrättad om den fortsatta utvecklingen. Kerstin Ahlberg 373rd Report of the Committee on Freedom of Association, november 2014, CASE NO. 3039 Complaint against the Government of Denmark presented by the Danish Union of Teachers (DUT) supported by the Salaried Employees and Civil Servants Confederation (FTF) nader och de matkuponger som arbetsgivaren hade stått för medan arbetstagarna jobbade i Finland skulle räknas in när man jämför vad de faktiskt hade fått med vad de skulle ha haft enligt kollektivavtalet. Det menade nämligen arbetsgivaren. Men så är det inte, enligt EU-domstolen. Det skulle strida mot direktivets syfte att ta hänsyn till vad arbetsgivaren har betalat för arbetstagarnas boende när man beräknar om de har fått den minimilön som kollektivavtalet slår fast. Och att matkupongerna inte ska räknas in framgår redan av direktivets lydelse, påpekar domstolen. Bedömningen av om kollektivavtalets regler om tim- respektive ackordslöner och indelningen i löneklasser är bindande och tillräckligt tillgängliga och klara är nu en sak för Satakunta tingsrätt, som också måste pröva om arbetstagarna faktiskt hade längre restid än en Kerstin Ahlberg timme per dag. Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka Akcyjna, dom den 12 februari 2015 NYA MÅL Åldersdiskriminering C-432/14 David Van der Vlist mot Bio Philippe Auguste SARL Hindrar den allmänna principen om förbud mot åldersdiskriminering artikel L1243-10 i Frankrikes code du travail, som utestänger feriearbetande ungdomar från en ersättning som ska kompensera för otryggheten i en tidsbegränsad anställning som inte följs av ett erbjudande om tillsvidareanställning? Företagsöverlåtelse C-509/14 Administrador de Infraestructuras Ferroviarias (ADIF) mot Luis Aira Pascual, Algeposa Terminales Ferroviarios S.L. och FOGASA. Strider det mot företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23) att tolka den lag som genomför direktivet så att ett företag inom den offentliga sektorn inte är skyldigt att överta personalen, när det beslutar att inte förlänga ett entreprenadkontrakt utan själv ta över ansvaret för verksamheten och använda sin egen personal? EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015 Polsk lag kan inte hindra finskt fack från att föra talan noteras att det också skulle kunna tänkas vara ett brott mot föreningsfriheten att inte låta fackföreningen företräda sina medlemmar. ilket lands lag avgör vem som får företräda utstationerade arbetstagare i värdlandets domstolar? Den frågan ställde den finska domstolen till EU-domstolen i målet om de 186 polska elektriker som varit utstationerade till kärnkraftverksbygget i Olkiluoto i Finland. Arbetstagarna menade att de inte blev betalade den minimiersättning som återfanns i ett finskt kollektivavtal. Efter att de överlåtit sina löneanspråk till det finska Elektrikerförbundet invände den polska arbetsgivaren att fackföreningen inte var behörig att företräda arbetstagarna, eftersom det skulle strida mot polsk lag. Enligt utstationeringsdirektivets (96/71) artikel 6 är domstolar i värdlandet behöriga att ta upp tvister som rör den s.k. ”hårda kärna” i värdlandets lagstiftning som ska gälla för utstationerade arbetstagare, trots att deras anställningsförhållanden i övrigt regleras av ett annat lands lag. Det framgår dock inte av artikeln vem som har talerätt eller hur man ska fastställa vem som kan företräda den taleberättigade i en sådan process. Av artikel 14 i EU:s Rom Iförordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (593/2008) följer det att en fordran ska regleras av den lag som är tillämplig på det ursprungliga rättsförhållandet, dvs. i detta fall arbetsförhållandet. I utstationeringssituationer regleras i princip arbetsförhållandena enligt hemlandets lag, med undantag för de begränsningar som följer av utstationeringsdirektivet. EU-domstolen behandlade dock inte frågan om huruvida Elektrikerförbundet hade processbehörighet som en lagvalsfråga, utan kvalificerade den som en processuell fråga för vilken domstolen ska tillämpa sin egen lag. Det är en internationellt privaträttslig princip att en domstol alltid tillämpar sin egen processrätt. Det innebär att en rättsfråga som kvalificeras som processrättslig inte följer den lag som skulle vara tilllämplig enligt en lagvalsregel. EU-domstolen konstaterade Erik Sinander Doktorand, Stockholms universitet Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka Akcyjna, dom den 12 februari 2015 V också att utstationeringsdirektivet måste läsas i ljuset av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som föreskriver att var och en har rätt till en rättvis rättegång. Det kan Tillåtet särbehandla feta om de inte är funktionshindrade et finns ingen allmän EU-rättslig princip som förbjuder diskriminering på grund av fetma. Däremot kan grav fetma i vissa fall innebära ett funktionshinder i det allmänna likabehandlingsdirektivets (2000/78) mening. Det blev beskedet från EU-domstolen i det danska målet Kaltoft (se EU & arbetsrätt nr 3/2014 s. 3). Utgångspunkten i målet är en tvist där det danska fackförbundet FOA väckt talan till förmån för sin medlem, Karsten Kaltoft, som blivit uppsagd från sitt arbete som dagbarnvårdare. Arbetsgivaren hävdade att uppsägningen berodde på att det fanns färre barn i behov av dagbarnvård i kommunen. Kaltoft menade att skälet till att just han sades upp var hans fetma. Den danska domstolen begärde därför ett förhandsavgörande av EUdomstolen för att få reda på huruvida uppsägning på grund av fetma är en otillåten diskriminering. EU-domstolen behandlade först frågan om huruvida unionsrätten stadgar en allmän princip om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av fetma. Domstolen hänvisade till målet Chacón Navas (C-13/05) där frågan var om sjukdom utgjorde en separat diskrimineringsgrund. Precis som i Chacón Navas drog EU-domstolen slutsatsen att fetma liksom sjukdom, inte i sig utgör en diskrimineringsgrund. Varken i fördragen eller sekundärrätten finns någon bestämmelse som förbjuder diskriminering på grund av fetma som sådan. Inte heller EU:s stadga om grundläggande rättigheter är tilllämplig på en sådan situation som i detta mål. Unionsrätten innehåller D följaktligen ingen allmän princip om förbud mot diskriminering på grund av fetma. EU-domstolens nästa steg var att avgöra om fetma omfattas av begreppet funktionshinder. Domstolen ansåg inte att fetma per definition är ett funktionshinder. Däremot kan det innebära ett funktionshinder i vissa fall. Sedan ratificeringen av FN:s konvention om rättigheter för funktionshindrade, definierar EU-domstolen begreppet som en begränsning till följd av bestående skador som i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla deltagande i arbetslivet. EU-domstolen kommenterade det faktum att Kaltoft lidit av fetma under hela sitt yrkesliv och ändå utfört sitt arbete. Den lämnade dock till den nationella domstolen att bedöma om hans fetma medfört en sådan begränsning som uppfyller rekvisiten i definitionen av funkCaroline Johansson tionshinder. Doktorand vid Uppsala universitet C-354/13 Fag og Arbejde (FOA) mod Kommunernes Landsforening (KL), dom den 18 december 2014 Prenumerera gratis på EU & arbetsrätt Du kan beställa en kostnadsfri prenumeration på EU & arbetsrätt, som kommer med fyra nr/år. Mejla namn och adress till kerstin.ahlberg@ juridicum.su.se eller skriv till Kerstin Ahlberg, Institutet för social civilrätt, Juridiska institutionen, Stockholms universitet, SE-106 91 Stockholm, Sverige. 3 EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015 Inte AD:s sak pröva om begränsningar för inhyrning är motiverade av allmänintresset ilka begränsningar för inhyrning av arbetskraft som är motiverade av allmänintresset är fortfarande en obesvarad fråga efter EU-domstolens förhandsbesked till den finska Arbetsdomstolen om tolkningen av bemanningsdirektivet (2008/104). Direktivets artikel 4.1 riktar sig nämligen till behöriga myndigheter och kan inte åberopas direkt i nationell domstol. Enligt EU-domstolen är det därför inte Arbetsdomstolens sak att pröva om ett kollektivavtal som begränsar arbetsgivares möjligheter att hyra in arbetskraft är i strid med bemanningsdirektivet. Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat (nr 4/2013 s. 3 och nr 4/2014 s. 2) handlar målet ytterst om hur Finland har genomfört bemanningsdirektivet. Det finska fackförbundet Bil- och Transportbranschens Arbetarförbund yrkade vid finska Arbetsdomstolen att V arbetsgivarorganisationen Öljytuote och dess medlemsföretag Shell Aviation skulle göras ansvariga för kollektivavtalsbrott. Enligt kollektivavtalet tillåts inhyrning av arbetskraft från bemanningsföretag endast vid arbetstoppar eller för begränsade arbetsuppgifter som inte kan utföras av företagens egen personal. Shell Aviation hade under lång tid använt sig av inhyrd arbetskraft. Arbetsgivarparterna invände i den finska Arbetsdomstolen bl.a. att kollektivavtalets begränsning av inhyrning av arbetskraft inte var förenlig med bemanningsdirektivet och att domstolen därför inte skulle tillämpa kollektivavtalsbegränsningen. Artikel 4.1 i bemanningsdirektivet stadgar att begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut från bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Med allmänintresset menas särskilt arbetstagarnas skydd, krav på hälsa Tjänsteman med rätt till folkpension får särbehandlas et är inte oförenligt med det allmänna likabehandlingsdirektivets (2000/78) förbud mot åldersdiskriminering att neka en tjänsteman avgångsvederlag då vederbörande har rätt att få ut folkpension. Det har EUdomstolen slagit fast i ännu ett av de många mål som har följt efter domstolens avgörande i det danska Ole Andersen-målet (499/08) (se EU & arbetsrätt 4/2010 s. 2). I det målet kom domstolen tvärtom fram till att det stred mot direktivet att inte ge Andersen avgångsvederlag. Den här gången blev utgången alltså annorlunda. Enligt domstolen skiljer sig de båda målen åt på så sätt att rätten till folkpension inträder först när arbetstagaren har fyllt 65 år, medan rätten till ålderspension från arbetsgivaren, som Ole Andersen-målet rörde, inträder redan från 60 års ålder. Det nya målet skiljer sig dessutom från målet Toftgaard (C-546/11) D 4 genom att arbetstagaren bara gick miste om en engångsersättning på högst tre månadslöner, medan Erik Toftgaard kunde ha fått lön i ytterligare tre år om han inte hade haft rätt till folkpension. Att tjänstemannen i det nya målet gärna ville fortsätta yrkesarbeta – liksom de i båda de tidigare målen – var inte avgörande. Den nya domen får ingen betydelse för uppsägningar efter den 1 februari 2015, då en ny bestämmelse i lagen om privatanställda tjänstemän (funktionærloven) trädde i kraft. Nu har tjänstemän med minst tolv månaders anställning rätt till ett avgångsvederlag på upp till tre månadslöner, även om de har rätt till folkpension eller ålderspension från arbetsgivaren. Jens Kristiansen Mål C-515/13, som mandatar for Poul Landin mod Tekniq, som mandatar for ENCO A/S – VVS, dom den 26 februari 2015 och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras. Arbetsgivarparterna menade att kollektivavtalsbestämmelsen inte var motiverad av ett sådant allmänintresse, och att Arbetsdomstolen därför måste underlåta att tillämpa kollektivavtalsbestämmelsen. Den finska Arbetsdomstolen hänsköt tre frågor till EU-domstolen. Den första var om direktivet var direkt tillämpligt i nationell domstol på det sätt som arbetsgivarparterna menade. Bestämmelser i ett EU-direktiv ska implementeras genom nationell lagstiftning för att kunna tilllämpas i nationell domstol mellan enskilda. Enligt praxis från EUdomstolen kan dock bestämmelser i ett direktiv i vissa fall ha s.k. direkt effekt och åberopas direkt i nationella domstolar om medlemsstaten inte har genomfört direktivet på rätt sätt. Den direkta effekten kan dels vara vertikal, dels horisontell. Direktiv har enbart vertikal direkt effekt, vilket innebär att de egentligen bara kan åberopas mot den medlemsstat som inte genomfört bestämmelsen. Bestämmelser i EU:s primärrätt, det vill säga fördragen, har även horisontell direkt effekt, vilket betyder att de kan åberopas direkt mellan privata rättssubjekt. EU-domstolen konstaterar i sitt svar till den finska arbetsdomstolen att den aktuella bestämmelsen i bemanningsdirektivet inte har sådan horisontell direkt effekt. EU-domstolen betonar att bestämmelsen finns under rubriken ”Översyn av begränsningar eller förbud” i direktivet och att den, läst i sitt sammanhang, riktar sig till behöriga myndigheter och inte till domstolar. Att göra en översyn av de nationella bestämmelserna och att informera kommissionen om resultatet av översynen kan inte fullgöras av nationella domstolar. Enligt EU-domstolen innebär den nationella översynen inte att forts. på nästa sida EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015 från två till sex veckor (se EU & arbetsrätt 4/2008 s. 7). Ersättningen skulle fortfarande vara densamma som sjukpenningen. Redan det var svårsmält för en del medlemsstater. När sedan Europaparlamentet röstade för ännu längre ledighet – 20 veckor– och det med full betalning för mammorna, plus två veckors fullt betald pappaledighet, gick förhandlingarna i stå. Det var fullkomligt oacceptabelt för ministerrådet, särskilt med tanke på den pågående ekonomiska och finansiella krisen och kraven på budgetkonsolidering. Flera medlemsstater motsatte sig också en förlängning av den ledighet som är reserverad för kvinnan därför att den riskerar att urholka pappors rätt att vara föräldralediga och påverka kvinnors situation på arbetsmarknaden negativt. Förra året aviserade kommissionen så att den övervägde att dra tillbaka hela förslaget. Samtidigt hade ett nytt parlament tillträtt. Det fick det italienska ordförandeskapet att ta kontakt med parlamentet för att se om det var möjligt att ta upp nya diskussioner. Parlamentet är villigt att återuppta samtalen. Hur det går är för tidigt att säga. När Sveriges statsminister Stefan Löfven presenterade den svenska regeringens övergripande prioriteringar för EU-arbetet 2015 den 23 mars förklarade han att i varje fall Sverige kommer att verka för att kommissionen drar tillbaka hela förslaget. I stället bör den lägga fram ”ett nytt och modernare” förslag som bygger på ett jämställt föräldraskap, anser den svenska regeringen Kerstin Ahlberg Gräl om gränsen för kompetensen Nytt sätt numrera EU:s rättsakter Dödförklarat direktivförslag på väg att återupplivas? r det dödförklarade förslaget till direktiv om förlängd mammaledighet på väg att livas upp igen? Sedan förhandlingarna legat nere i snart fem år, pågår nu informella kontakter mellan ministerrådet och Europaparlamentet. ”Mödraskyddsdirektivet” (92/85) är ett arbetsmiljödirektiv som innehåller regler om 14 veckors ledighet för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, dvs. kvinnor, med ersättning på samma nivå som sjukpenningen. Minst två av veckorna är mammorna tvungna att vara lediga, vare sig de vill eller inte. Mödraskyddsdirektivet ska inte förväxlas med föräldraledighetsdirektivet (2010/18) som ger både män och kvinnor rätt till ledighet – men utan betalning. 2008 föreslog Europeiska kommissionen att mödraskyddsdirektivet skulle ändras så att kvinnor fick rätt till 18 veckors ledighet, och att den obligatoriska ledigheten för nyblivna mammor skulle förlängas Ä Inte AD:s sak... forts. från föregående sida medlemsstaterna åläggs att införa viss lagstiftning, utan att bemanningsdirektivet i stället anger vilka ramar som ska gälla för regleringsverksamheten. De två övriga frågorna handlade om hur den finska Arbetsdomstolen eventuellt skulle tolka bemanningsdirektivet. Eftersom bestämmelsen om begränsningar av inhyrning av arbetskraft inte ansågs ha direkt effekt, besvarar EU-domstolen inte de kontroversiella frågorna om den materiella tolkningen av bemanningsdirektivet. Slutsatsen att direktivet inte har horisontell direkt effekt är en bekräftelse av EU-domstolens tidigare praxis. Erik Sinander Doktorand, Stockholms universitet Mål C-533/13 Auto- ja Kuljetusalan Työntekijäliitto AKT ry mot Öljytuote ry, Shell Aviation Finland Oy, dom den 17 mars 2015 Bryssel behandlar man nu det förslag till beslut som Europeiska kommissionen anser nödvändigt för att medlemsstaterna ska kunna ratificera det nya protokollet till ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete (se EU & arbetsrätt 3/2014 s. 5). Ministerrådet har i princip ställt sig bakom beslutet, men det framgår av protokollet från rådsmötet att flera stater anser att det egentligen inte behövs. Visserligen uttrycker de sitt stöd för ILO-protokollet som sådant och förklarar att de kommer att ratificera det. Men de menar att de kan göra det utan särskild tillåtelse från EU. Den tyska regeringen tar tillfället i akt att efterlysa en diskussion om hur man ska kunna jämka samman å ena sidan medlemsstaternas intressen i egenskap av självständiga medlemmar i ILO och å andra sidan kommissionens intressen i egenskap av fördragens väktare. I Kerstin Ahlberg Europeiska unionens råd 6426/15 A-punktsnot från Rådets generalsekretariat till Rådet edan den 1 januari 2015 numreras nya EU-rättsakter på ett nytt och enhetligt S sätt. Fram till dess användes skilda nummerserier för olika typer av rättsakter. Beteckningarna var dessutom uppbyggda på olika sätt. I beteckningar för direktiv kom årtalet först, medan det kom sist i beteckningarna för förordningar. Numer numreras alla rättsakter som publiceras i EU:s officiella tidnings L-serie på följande sätt: Först kommer, inom parentes, beteckningen för det område av EU-samarbetet som rättsakten rör. På svenska blir det t.ex. (EU), (GUSP) eller (EU, Euratom), därefter det årtal då rättsakten antogs skrivet med fyra siffror och sist en eller flera siffror som anger vilket nummer i ordningen för det året som rättsakten har. Så här kan det se ut: Europaparlamentets och Rådets direktiv (EU) 2015/1… Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2015/2… Kerstin Ahlberg 5 EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015 Avtal om EU:s anslutning till EKMR svårsmält för EU-domstolen tt Europadomstolen för mänskliga rättigheter skulle kunna överpröva EU-domstolens bedömningar är uppenbarligen för svårsmält för den senare. Strax före jul underkände EU-domstolen det förslag till avtal som skulle innebära att EU anslöt sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter (EKMR). Vad som nu kommer att ske är oklart. Enligt artikel 6.2 i Lissabonfördraget ska EU ansluta sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Att EU-domstolen skulle uppfatta detta fördragskrav som utmanande var väntat. Det faktum att en annan domstol skulle komma att överpröva EU-domstolens bedömningar tycks upplevas som chockerande trots att den aktuella aspiranten är en så högt ansedd instans som Europadomstolen för mänskliga rättigheter och att medlemsstaterna dessutom faktiskt har A bestämt att så ska ske. Europarådet och EU träffade en överenskommelse om ett utkast till anslutningsavtal den 5 april 2013. Förhandlingarna hade dragit ut på tiden och en svår fråga var just hur en rimlig maktbalans mellan domstolarna skulle uppnås (Se EU & arbetsrätt nr 4/2011 s. 5). EU-domstolen fick kommissionens uppdrag att bedöma om anslutningsavtalet var förenligt med EU-fördragen, vilket var en förutsättning för att kunna gå vidare till nästa steg och få dokumentet undertecknat av alla medlemsstater på båda sidor. Den 18 december 2014 gav EUdomstolen sitt besked som innebar att utkastet till anslutningsavtal på flera punkter inte gick att förena med EU:s fördrag. Enligt anslutningsavtalet ska EU behandlas som andra stater som är anslutna till EKMR. Domstolen påminde i sitt yttrande om EU-rättens unika karaktär – särskild och självständig Parterna vill inte att arbetstidsdirektivet revideras arken Europafacket eller arbetsgivarorganisationen BusinessEurope vill att Europeiska kommissionen går vidare med planerna på att revidera arbetstidsdirektivet (2003/88)! Det står klart sedan kommissionens öppna samråd (se EU & arbetsrätt nr 4/2014 s. 1) avslutats. För den som har följt tio års resultatlösa försök att revidera direktivet blev utgången av samrådet minst sagt förvånande. Som EU & arbetsrätts läsare vet har ju både arbetsgivarna och Europafacket starka invändningar mot de nuvarande reglerna (se bl.a. nr. 3/2006 s. 5, nr. 2/2009 s. 4 och nr. 1/2013 s. 9). För den fackliga sidan är det till exempel ett absolut krav att man avskaffar möjligheten att göra individuella undantag från regeln om högst 48 timmars arbete per vecka. Ett lika bestämt krav från Business-Europe är att jourtid ska räknas som arbetstid enbart när V 6 arbetstagaren faktiskt måste arbeta. Ingen av parterna har bytt ståndpunkt när det gäller dessa frågor, men de vill ändå inte att kommissionen lägger fram något nytt lagförslag.. Vad kan det bero på? I ett brev till kommissionen skriver BusinessEurope att företagen, ibland genom kollektivavtal, har hittat sätt att verka inom det gällande direktivets ramar Europafacket förklarar att de problem som finns kan och bör lösas på andra sätt. Det är nödvändigt att se till att det gällande direktivet och EUdomstolens praxis följs, och det är dags att kommissionen börjar ställa medlemsstater som inte rättar sig efter direktivet till ansvar för fördragsbrott, menar Europafacket. Ytterligare en tänkbar förklaring till att parterna inte vill ha en översyn av direktivet just nu är att ingen av dem kan räkna med att få som de vill om det rivs upp. KA i förhållande till både nationella rättsordningar och folkrätten. Att skydda EU-rättens särart och oberoende tycks vara överordnat andra intressen för EU-domstolen, som gör bedömningen att anslutningsavtalet inte respekterar och skyddar denna särart tillräckligt. EU-domstolen accepterar i princip att Europadomstolen för mänskliga rättigheter kan kontrollera att EU:s institutioner och medlemsstater tillämpar EKMR. Däremot godtar den inte att EU:s institutioner måste underordna sig denna kontroll när det gäller utövandet av de interna befogenheterna och tolkningen av EU-rätten, i synnerhet inte bedömningen av unionsrättens materiella tillämpningsområde, till exempel om en medlemsstat är skyldig att iaktta de grundläggande rättigheterna i unionen. Domstolen påtalar att tillämpningen av medlemsstaternas skydd för mänskliga rättigheter inte får äventyra den skyddsnivå som EU-stadgan föreskriver eller EU-rättens företräde, enhetlighet och verkan. I nuläget innehåller anslutningsavtalet inte tillräckliga samordningsförfaranden för att säkerställa att inte dessa aspekter av EU-rätten undergrävs, anser EUdomstolen. Det faktum att EU:s medlemsstater också kan komma att kontrollera i vilken utsträckning en annan medlemsstat iakttar de grundläggande rättigheterna riskerar att äventyra det ömsesidiga förtroende mellan dem som EUrätten bygger på. Domstolen ser också risker med EKMR:s tilläggsprotokoll nr 16 som öppnar för ett system med rådgivande yttranden likt EU-rättens. Även ett sådant förfarande – trots att det inte ingår i förslaget till anslutningsavtal – kan enligt EU-domstolen medföra att EU-rättens särart undergrävs. Vad som nu kommer att ske är tillsvidare oklart. Att helt begrava anslutningsprocessen står i strid med fördraget. Att tillmötesgå EUdomstolens krav riskerar att göra anslutningen meningslös. Frågan är hur en framkomlig kompromiss kan nås. Petra Herzfeld Olsson Domstolens yttrande 2/13 (plenum) 18 december 2014 EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015 Generellt organisationsförbud för militär personal gick för långt et generella förbudet mot facklig organisering för gendarmer och andra medlemmar av de väpnade styrkorna i Frankrike går för långt. Det har Europadomstolen för mänskliga rättigheter slagit fast genom två domar där Frankrike ansågs ha kränkt föreningsrätten. Det ena målet rörde en tjänste- D man vid gendarmeriet i Picardie, Matelly, som varit med och bildat en förening, Forum gendarmes et citoyens, vars verksamhet huvudsakligen var att skapa och administrera ett forum på internet för meningsutbyte mellan enskilda gendarmer och medborgare. Syftet var att öka allmänhetens förståelse för gendarmeriets polisiära verksamhet. Ska regler om information och samråd samlas i ett direktiv? ka man slå ihop de olika direktiven om information och samråd på nationell nivå till ett enda? Det frågar Europeiska kommissionen som har inlett det första samrådet med arbetsmarknadens parter enligt artikel 154 i EUF-fördraget. Regler om information och samråd med arbetstagarna på nationell nivå finns i tre olika EU-direktiv: direktivet om kollektiva uppsägningar (98/59), företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23) och direktivet om information och samråd (2002/14). I ett ”konditionstest” här om året konstaterade kommissionen att de på det hela taget har tjänat sina syften, men att man ändå borde överväga att göra dem mer enhetliga (se EU & arbetsrätt 3/2013 s. 4). De har t.ex. inte S riktigt samma tillämpningsområde och i de två äldre direktiven är det oklart vad som menas med information och samråd, medan direktivet från 2002 innehåller tydliga definitioner. Om man slog ihop de tre direktiven och gjorde reglerna för de olika situationerna mer enhetliga skulle det bli enklare, resonerar kommissionen, och frågar om de europeiska organisationerna för arbetsgivare och arbetstagare håller med. De har tiden fram till halvårsskiftet på sig att svara. Kerstin Ahlberg First phase consultation of Social Partners under Article 154 TFEU on a consolidation of the EU Directives on information and consultation of workers, C(2015) 2303 final, 10 april 2015 Europeiskt avtal om arbetstider i inlandssjöfart har blivit direktiv december antog ministerrådet det direktiv som ska göra det europeiska avtalet om arbetstider för passagerar- och godstransportfartyg inom inlandssjöfarten bindande i medlemsstaterna. Då hade det gått nästan tre år sedan avtalet slöts. Vanligtvis går det betydligt snabbare att anta de direktiv som ska genomföra avtal mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå (se EU & arbetsrätt nr 3/2014 s. 5). Skälet till att det dröjde så länge var att parterna i detta fall hade börjat förhandla på eget I initiativ, och att det därför inte var lika självklart för kommissionen att medlemsstaterna skulle bli tvungna att genomföra avtalet. Nu är det i alla fall bestämt att de ska göra det senast den 31 december 2016. Kerstin Ahlberg Direktiv 2014/112 om genomförande av det europeiska avtal om arbetstidens förläggning i vissa avseenden vid transporter på inre vattenvägar, som ingåtts av European Barge Union (EBU), European Skippers Organisation (ESO) och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF), den 19 december 2014 Enligt den franska lagen om militär personal gäller trosfrihet och åsiktsfrihet inom polisiär och militär verksamhet, men med inskränkt yttrandefrihet inom tjänsten. Medlemskap i föreningar av politisk karaktär är förbjudet (rätt naturligt med hänsyn till händelserna i Algeriet i samband med självständigheten) och yrkesföreningar av facklig natur liksom medlemskap i sådana sägs vara oförenliga med militär disciplin. Forum gendarmes et citoyens bedömdes därför som otillåten enligt den franska lagstiftningen, och efter att Matelly hotats med disciplinära påföljder gick han ur föreningen. Förhållandena i det andra målet var likartade. Den klagande var en förening för militär personal, Adefdromil, vars syfte var att företräda medlemmarna i fråga om anställningsvillkor. Conseil d´Ètat hade avvisat föreningens besvär över ett beslut om ekonomiska förmåner till en av dess medlemmar, med hänvisning till att lagstiftningen inte tillät militär personal att företrädas av en förening med facklig karaktär. Både Matelly och Adefdromil ansåg att lagstiftningen inskränkte föreningsfriheten på ett sätt som stred mot Europakonventionens artikel 11 och väckte talan i Europadomstolen. Europadomstolen fann att föreningsfriheten kunde inskränkas genom lag med hänsyn till den politiska demokratin. Möjligheterna att bilda och tillhöra en förening kunde dock inte begränsas. Begränsningarna kunde däremot avse hur föreningen utövade sin verksamhet, så att den inte kom i konflikt med den politiska demokratin. Begränsningarna måste vara inriktade på att värna om den politiska demokratin och vara nödvändiga och ändamålsenliga (pertinents et suffisants) för att nå detta syfte. Den generella inskränkningen i föreningsfriheten i den franska militärlagstiftningen var alltför omfattande och inte helt relevant. Kent Källström Professor vid Stockholms universitet Affaire Matelly c. France (Requête no 10609/10) och Adefdromil c. France (Requête no 32191/09), dom 2 oktober 2014 ( endast på franska) 7 PORTO BETALT Posttidning-B Juridiska Institutionen, Stockholms universitet SE-106 91 STOCKHOLM Sverige Viktigt bidrag till diskussionen om balansen mellan ekonomiska och sociala intressen Niklas Bruun, Klaus Lörcher och Isabelle Schömann (red), The Economic and Financial Crisis and Collective Labour Law in Europe. Hart Publishing 2014, 372 s. enna antologi behandlar hur den pågående ekonomiska och finansiella krisen har påverkat den kollektiva arbetsrätten. Den har tillkommit inom ramen för arbetet i the Transnational Trade Union Rights Expert Network. Ett antal välkända jurister medverkar. Med EU-rätten, relevanta ILO-konventioner, Europarådets sociala stadga och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som bakgrund, analyseras hur den ekonomiska krisen påverkat de grundläggande rättigheter dessa regelverk ska skydda. Författarna är genomgående kritiska till hur den ekonomiska krisen hanterats och hur avvägningen mellan EU:s sociala och ekonomiska mål utvecklats. Flera av dem ser de senaste årens utveckling som en tillbakagång för arbetsrätten. Bokens första del behandlar EU:s reaktioner på den ekonomiska krisen bl.a. i form av förändringar i regelverket, den s.k. trojkans roll och olika instrument för nationella krisåtgärder och strukturella reformer. En av författarna, Simon Deakin, diskuterar alternativ till de åtstramningsåtgärder som vidtagits och anser att man bl.a. bör överväga ytterligare harmonisering av D medlemsstaternas arbetsrätt. Bokens andra del har rubriken ”Kollektiva förhandlingar och fackliga rättigheter i fara”. Här diskuteras hur fackföreningarnas roll i medlemsländerna förändrats, särskilt utifrån rätten till stridsåtgärder och förhandlingsväsendets decentralisering. I bokens tredje del undersöks rättsliga vägar i europeisk och internationell rätt för att återställa den kollektiva arbetsrättens roll för skyddet av arbetstagarna. Niklas Bruun konstaterar att det i krisens spår skett en kraftig decentralisering av förhandlingar och kollektivavtalsslutande i flertalet europeiska länder, ofta som ett resultat av statlig inblandning. Han diskuterar sådana åtgärder med utgångspunkt KALENDARIET Juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet är värd för två arrangemang i början av maj. Right to strike A comparative view Guest lecture by Professor Bernd Waas on Wednesday 6 May at 14.15 – 16.00. Närmare upplysningar: [email protected] Who are the stakeholders? Comparative Perspectives on Corporate Governance and Emplolyees’ Role in the Corporation. i relevanta ILO-konventioner. Klaus Lörcher gör en liknande genomgång mot bakgrund av Europarådets sociala stadga och Keith Ewing och John Hendy behandlar frågorna i anslutning till Europakonventionen. I bokens sammanfattande kapitel diskuterar de tre redaktörerna hur nationella fackföreningar kan agera för att få krisåtgärder prövade i förhållande till statens internationella åtaganden. De finner att den kollektiva klagomålsproceduren enligt Europarådets sociala stadga kan vara en möjlig väg. Antologin är ett viktigt bidrag till den nödvändiga diskussionen om balansen mellan ekonomiska och sociala intressen i Europa. Birgitta Nyström Academy of Finland research projects on Labour Law on Thursday 7May – Friday 8 May. The idea behind the seminar is to bring together the perspective of company law scholars and labour law scholars to reach a more comprehensive understanding of the reality and complexity of issues related to corporate governance and employee participation. The list of speakers from the labour law side includes Professor Katherine Stone, Professor Bernd Waas and Professor Ulla Liukkunen. Närmare upplysningar: [email protected] A seminar organised by one of the EU & arbetsrätt ges ut av Institutet för social civilrätt vid Stockholms universitets juridiska institution i samarbete med Svenska handelshögskolan i Helsingfors, Handelshøjskolen i Köpenhamn, Helsingfors universitet, Fafo Institutt for arbeidslivs- og velferdsforskning, Oslo universitet, Köpenhamns universitet, Lunds universitet , Umeå universitet och Uppsala universitet. Redaktör och ansvarig utgivare: Kerstin Ahlberg, tel +46 (0)8 16 32 86, fax +46 (0)8 612 41 09. I redaktionen: Kristin Alsos, Niklas Bruun, Örjan Edström, Ronnie Eklund, Stein Evju, Petra Herzfeld Olsson, Jens Kristiansen, Ruth Nielsen och Birgitta Nyström. Postadress: Institutet för social civilrätt, Juridiska institutionen, Stockholms universitet, 106 91 Stockholm, Sverige. Pressläggning: 7 april 2015 Nästa nr kommer: juni 2015. Tryckeri: E-print ISSN 1402-3008
