Ojura - Dagens Nyheter

Transcription

Ojura - Dagens Nyheter
Ojura
Framför huset är det lagt grus som hela tiden
sjunker ner i leran. Ibland plockar hon vass
kvarts ur gruset. Det är något särskilt med
dem. Halvklar krossad dimma med kanter. Alltid i behov av en tvätt.
En annan dag är han där. Död som grönt glas
och som frasig på sitt sätt. Först petar hon bara
med ett finger men sen lutar hon hela barnkroppen mot den lite intryckta framskärmen
på Gustavssonska Saaben och tar loss stackars
lilla Grön-så-skön. Trollsländan.
Han hade fastnat lite undervid den gummivarma vindrutetorkaren och är metallblank i
ögonen. Reflekterande. Trollsländan får ligga
och spreta där i vänsterhanden sedan och hon
sätter den andra över som ett tak. Det är inte
för att dölja utan till försvar så att han inte ska
komma mot nåt och brytas sönder. Vingarna
∙ 75 ∙
är nämligen helt tunnsköra, som flagor av intorkad fil.
Grön-så-skön är för stor för hennes händer,
lite utanför sådär, så hon måste backa där det
är värst och gå sakta med ryggen som sköld,
inte runt knuten eller över gräsmattan förstås,
men genom almyttjen. Det djuprosa djungelriket som hon har. Sandras eget, särskilda, i
sopsänkan.
Där finns tusen trånga stigar mellan de höga
stjälkarna, och hon tar med honom dit in.
Vid jorden är almyttjens stjälkar nästan
kala, det syns inte uppifrån gräsmattan, därifrån anar man mest ingenting av allt det här.
Upp mot det nippertippiga solljuset är ytan
helt blommigt bjärt och sommarskön, men under, där inne under allt, gömmer sig en massa
gamla grejer som nån har kastat bort. Där är
flaskor och plastpåsar under ett brunt täcke
av det som vissnat ihop och hamnat ovanpå.
I sopsänkan kan man hitta platta konservburkar som det varit amerikaskinka i och andra
runda med räfflor så att man kanske tänker på
∙ 76 ∙
pilsnerkorvar. Fast alltihop ska vara bortglömt,
det är som noga med det.
Där i almyttjen växer hallonbuskar som rivs
när man går lite oklädd och allra längst in med
rötterna i kallbäcken står en knotig gammal
vinbärsbuske som får surröda bär varje år. Detta är Sandras särskilda surbär, allt är hennes.
Så.
Sjumila. Sällsamt. Skyggt och säkert. Stabilt.
I vedspisen vid rönnen har hon sitt kassaskåp. Där finns vit och rosa kvarts, glimmer,
glaskulor med en smal bölja av färg genom
sig i. Och mer. Det som är värt att spara. Som
pinfina Marits bärnstensarmband och farmors
gulvita löständer med sina halvgenomskinliga
gommar. Sandra har jämfört mot ett fotografi
så hon vet att de är rätt. De låg i en knycklig
zinkhink utan botten mellan buteljer och annat från köket.
Det är länge sen nån gräddat bullar innanför
den tunga ugnsluckan nu och i den mörka kammaren inreder Sandra hans hov. Lilla Grön-såskön får vila där sedan, så lätt och frasig, med
∙ 77 ∙
hakan på bärnstensarmbandet. Efteråt sitter
hon på huk framför. Tittar in där och tänker på
döden. Är känslig, som Farsan kallar det.
Allt är helt yvigt och rosa bara en manshöjd
upp, men dit har hon ännu inte kommit. Hennes mage är mjuk och barnslig i glipan mellan
linnet och de blå mjukisbyxorna. Skorna stängs
med kardborreband istället för att knytas och
blir varje dag genomblöta i den lilla bäcken.
Det går inte att göra nåt åt det.
Storasyster Anneli har finnar. På brösten och
ryggen har hon gulproppiga fula knölar. I duschen borstar hon nästan bort sin läskiga tonårskropp med långskaftade borsten (den med
mörk smuts innerst mellan de vita stråna).
Hon borstar så att propparna blöder och då
får lillasyster Sandra komma in i det ångiga
badrummet och sätta små bitar av toapapper
på ryggen där Anneli inte når, annars kan kläderna få fläckar. Pappersbitarna har luddiga
kanter. Det vita suger upp en mörkröd pupill
och ser ut. Hela Annelis rygg blir full av ögon
∙ 78 ∙
medan Farsan står och bankar på sin badrumsdörr.
– För helvete ungar!
Är man för länge i duschen går han ner i källaren och vrider bort vattnet. Men det skulle
inte hjälpa nu. Inte när Anneli står naken och
baddar sitt ansikte med grön sprit ur en liten
flaska, eller när hon sen målar över alla rödklämda fläckar på näsan och hakan med ett
nästan hudfärgat stift som är alldeles orange.
Sandra trevar med handen på låsvredet men
kan inte öppna, inte när Anneli ger henne en
sån där blick, dödshotsblicken, som säger att
du skulle bara våga din lilla svikarskit. Så.
Och utför Annelis ben, det dåliga som är magert och vridet så att hälen måste peka ut och
tårna in, rinner lite mens. En röd rand bara.
Lite. Bara lite mens. Men Sandra blir tjock i
halsen och måste vända sig bort och peta med
en nagel i tapetskarven. Tapeten är mjuk och
bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost.
Och skarven är ett bra ställe att peta in snorkråkor. Mönstret är blå fyrklöver. Blå som var
∙ 79 ∙
mammas favoritfärg. Klövrarna är jämnt utspridda över hela det lilla rummet. Mellan ligger vitytorna, de är det mesta. Noga uppmätt
avståndsvitt.
Farsan smäller igen ytterdörren efter sig när
han går. Hela huset rycker till och skallrar i
skåpen.
– Och nu kömme han på att hä finns ä dass
ute också . . .
Säger Anneli, medan hon lutar sig fram
nära spegeln och håller på med ansiktet sitt.
Sandra öppnar och slinker ut. Det är svalare
ute i huset och fullt av andningsbar luft. Gulklibbiga flugfångare hänger i taket och samlar
på svarta små kroppar. Skåpluckorna i köket är
blå. Inte som blåbärssylt, för den är egentligen
lila, utan som förgätmigej eller blåklocka. En
stor humla klättrar runt på fel sida av myggfönstret bakom kökssoffan. Ibland surrar den
till och är sur.
Sandra klättrar upp och ställer sig på sofflocket för att släppa ut gästen genom att lossa
∙ 80 ∙
det gröna gummibandet runt den övre fönsterhaken, men då ropar Anneli att Sandra måste
gå ut och fråga Farsan om han har köpt tamponger, sådär:
– Har han det?
Och Sandra sätter upp foten i fönstret och
trycker lite på humlan istället.
Det blir en grop i det gröna nätet där hon
trycker till och humlan faller ner och börjar
krypa runt på fönsterbrädan på ett läskigt vis.
– Men!
Och Sandra vill inte. Fast hon går i alla fall,
det gör man ju.
Det har blivit kört med gräsklipparen hela
vägen fram till utedasset i år men det gamla
spåret syns ändå brunt och nernött mitt i. Det
syns som urminnes med barr och kottar. Hon
förbjuder sig själv att trampa på det grönsnaggiga bredvid. Förbjuder sig att vandra iväg ut
i det gröna och bli sommarvimlande och bara
varande, sådär som hon kan.
Gå i det höga gräset på lägdan med fingrarna
∙ 81 ∙
utspärrade och låta gräsvipporna dra mot sina
händer. Som att smeka världen tam till sig.
Eller att bygga om ljudet i sopsänkebäcken
genom att flytta stenarna och göra små droppiga, eller djupdånande fall av vattnet där.
Nej, mitt i den gamla stigen kliver hon, noga,
som på en lina mellan hustaken. För det är enda
sättet att komma fram i tid.
Farsan sitter med dassdörren öppen och ser
ganska beskedlig ut. Han kisar ut mot Sandra
och solen så att hela ansiktet blir gropigt och
randigt för honom och han måste skugga ögonen med en stor näve. Han har blå figurer på
armarna, kvinnor med runda tuttar och rumpor. Det hänger vita snoddar från kanten av
hans avklippta jeans och han har ingen skjorta
under bruna västen och solen borrar in sig i
håret som växer upp mot naveln.
Sandra står där utanför med ljuset som värmer mot ryggen. Farsan flinar på ett särskilt
vis mot henne och så räcker han fram nåt från
bakom sig och säger ett:
– Här Sandra.
∙ 82 ∙
Med ett sånt Här som betyder varsågod.
– Här Sandra! Dä ä en präkti en!
Och Sandra kliver ett halvsteg in och tar
emot. Prins-pladask-i-hjärtat liksom. Plötsligt
sådär, en paradisvarelse.
– Han är så stor! Så . . . !
Grodmagen är mest ljusgul men lite fläckig.
Mellan de långa tårna är roströd simhud och
grodan har riktiga fingrar med leder som böjer
sig. Mekaniska delar. Grodhänder som en bäbisunge, en sån som tar om fingrarna på en och
håller sig fast. Sandra ler och Farsan ser alldeles
stolt ut. Storjägaren. Storstilaren. Fast Stållen
skulle nog Anneli ha sagt, så Sandra gömmer
sig lite i grodan där när hon ska säga att:
– A Anneli ha fått mens igen nu pappa, och
ha du köpt sånadära tamponger?
För:
– Int ha ja köpt int!
Svarar han.
– Ho ha ju fått ökning på veckopengen sen
dä börja! Gå du och påminn na om hur hä ä sagt
med dä där!
∙ 83 ∙
Och Sandra ser ner på Farsans svarta träskor
som är lite gråskrapade frampå lädret. Där på
dassgolvet ligger resterna av nåt gammalt getingbo och liknar papperstjafs. I papperstjafset
kryper det runt en stor flygmyra som Farsan
trampar ihjäl.
– Du ska veta att di där myren Sandra, di ät
opp huse för oss en da du.
Han tar rullen och börjar samla det utomhusknövliga toapapperet i högerhanden för att
torka sig.
Sandra går på sin lina bort mot huset. Paradisvarelsen i hela händerna. Gula ögonen,
munnen som är lika bred som hela huvudet.
Magen är så ljus och putande.
När hon kommer runt knuten står Anneli
redan ute på farstubron i bara trosorna och hon
har ett slags hästsvans men slingor av det blonda håret hänger ändå ner över de orangemålade
fläckarna på brösten.
Anneli har tänt en av Farsans John Silver och
säger:
– Det är Jack och John och jag va.
∙ 84 ∙
Så det hörs att hon försöker låta som Farsan,
men hon har ont eller nåt så det blir inte på
det rätta sättet utan grinigt, fast Farsan aldrig
säger det så.
Annelis bröst är som spenarna på Ove Jonssons stövartik med sina märken och fläckar
och svullnader och det där sättet de är nakna
på är som likadant. Nakna utan att vara snygga.
Som när tiken hade sina valpar runt sig och
valparna drog och slet i henne och kravlade
över varandra och de var blinda och svarta
och pep och yrade och spenarna putade ut ur
hundkroppen som i övrigt var som man var
van, med päls och glad svans och allt. Hårlösa
putiga påsar med pip.
– Titta vad jag fick!
Säger Sandra, och Prins Pladask är stornaken, len och loj. Han rör lite på sina grodben
fast det är inte som att han krånglar, utan bara
ändå, rör sig. Sen finner han sig igen och blir
lugn och tung i de små händerna. Grodbenen
är längre och tunnare än man tror när de hänger slappa. Hans mage är slätblek som fodret i
∙ 85 ∙
den lilla portmonnän i Annelis byrålåda. Så.
Särskild.
– Hadd han köpt då?
– Nä. Han ha väl int me dä där att göra heller, säger Sandra.
– Så faan klart att han ha! Jag könn int ens
komma i jeans’n med en sån här jävla blöja på
arslet! Titta bara!
Och Anneli vänder baken mot för att visa. På
ryggen sitter det kvar flera små papperslappar
med mörka ögon men trosorna är mest bara blå
med resårspets i kanten.
– Ska hä va föräldraskap hä?
– Jo, nää.
Anneli fimpar i den tomma blomlådan som
hänger på räcket.
– Faan!
Sandra blir kvar ute på bron sen, när Anneli går
in för att riva alla hopplösa kläder ur garderoben. Hon sitter där på nedersta trappsteget och
klappar grodan över de kantiga skelettknölarna han har på ryggen.
∙ 86 ∙
– Så-så.
Tröstar hon honom.
Han är mest brun ändå och Sandras händer
har alltid bruna ränder i sina veck. Det passar
på nåt vis. Hör samman.
Senare när Farsan kommer har han med sig
en vit tiolitershink. I den får grodan bo. De
ställer in honom under farstubron och Farsan
är glad och visslar på sin eviga Hartov Gåldsång. Han kallar grodan för allt möjligt fint.
– Hä jer en förträffli svärson minsann, hä
må ja då säg! Man få ju bara hoppas att han int
lura ut dä i na dåligheter, du Sandra!
Och Farsan tar som han alltid gör, om Sandras haka. Sätter tummen frampå och drar
med sitt sträva pekfinger inunder. Och han flinar rakt in i ansiktet hennes på nära håll. Och
Farsans skäggstubb är som korta koppartrådar.
Han är solbränd men vit i rynkorna. Mest röd
är han om näsan som har gropar precis som en
jordgubbe men utan gröna prickar.
När Farsan går in och kokar kaffe traskar
Sandra runt i lägdan och nyper rödklöverbollar
∙ 87 ∙
åt grodan. Sen kryper hon in under farstubron
och släpper ner dem i hinken. Under farstubron är det som i underjorden. Där ligger gamla maskdosor med sina små fyrkantiga spikhål
i locket, fimpar, ölburkar, gamla blomkrukor
och två gamla spadar utan skaft. Marken är
nedtrampad i skugga och ingenting vill växa.
Ljuset genom gliporna gör allt randigt.
Under farstubrogolvets brädor hänger nät
med små insektsvingar i. Rester. Kangeroerna
äter inte alltid upp vingarna, eller så sliter de
små flygdjuren sig loss och faller ner utan, till
ett annat liv som krypare och kravlare.
Sandra fryser. Grodan trampar runt på klövern, runt runt i den vita hinken. Han är stor
som halva botten ungefär. Det är tröstlöst att
titta på det i längden.
När Farsan dricker kaffe och läser annonserna om bilar och jakthundsvalpar i tidningen
sitter Sandra bredvid och dinglar med benen
och doppar sockerbitar från kopparasken i
hans kaffekopp. Ibland lutar hon örat mot blå
tutt-tanten på hans överarm.
∙ 88 ∙
– En sån där skull man allt ha haft.
Säger Farsan och pekar på nåt bra där i tidningen.
– Jo du stinta, hä vore nanteng hä!
Och Sandra mm-ar med sockerbitar som
smular sig i hela munnen.
– Mm.
Ibland säger hon nästan ja.
Och den gulrandiga vaxduken har små
brännhål som det är trevligt att peta ner gamla
knäckebrödsmulor i. Det blir nästan som ett
slags spel. Sen är det alldeles knöligt under, liksom för alltid, så att glasen inte kan stå som de
ska. Men det gör inget för det är bara Anneli
som klagar.
De kan höra hur hon stökar och går på däruppe. På väggen i Annelis rum finns det märken där hon har slagit och bankat med käppen,
hon har ju som ett sådant slags humör, surkärringlikt och petnoga.
När de tittat på kontaktannonserna också:
– Du får gärna vara akademiker, rökfri och
lång, ja fy faan du lillstinta.
∙ 89 ∙
Står plötsligt Anneli där i köket och stör.
Hon vill veta varför Farsan inte har tvättat,
och. Och listan är hur lång som helst.
Sen brakar helvetet lös ett tag och Sandra
måste glida ner från stolen och titta på sina
rosa tuggummin under bordet lite. De är hårda, i vissa syns petgropar och små märken efter
naglar.
– Men va faan ha du tänkt att Sandra ska ha
på sä på kalase då?
Frågar Anneli när det lugnat ner sig. Och:
– Vicket satans jävla kalas?
Måste Farsan fråga tillbaka. Sen får Anneli
stå där och berätta alltihop. Bla, bla, bla, som
om hon visste precis allt i hela världen jämt.
Hon är alltid sådär. En sån som minsann vet
allt bäst.
Sandra drar i fransarna på Farsans shorts
och räcker upp handen så att han ska kunna
doppa en sockerbit i kaffet och räcka ner den
till henne men han låtsas inte märka. Då drar
hon lite i de mörka hårstråna på benen istället
och han sparkar in stortån i bordsbenet.
∙ 90 ∙
– Faan! Jävla ungjävlar!
Sen, faan igen, för att stolen välter när han
brakar sig iväg och går ut:
– Faan, faan Sandra.
I sopsänkan bakom huset växer almyttjen.
Uppe i solljuset, i allt rosa och vindvajande,
surrar blinningarna men vid jorden där grodorna rör sig är stjälkarna kala och bruna och
där kan man hitta skalbaggar som ramlat på
rygg och slingrig mask. Sandra har tagit med
sig hinken in dit och det faller ner skräp i när
kanten dras genom almyttjen och hallonbuskarna. Boss och krafs och skruffs som fastnar
på grodan.
Långt ner slingrar bäcken och sörplar vatten.
När hon ska tvätta grodan sparkar han sig fri
och försvinner under en sten men hon kliver
efter och tar honom tillbaka. Prins-pladask-ihjärtat är ändå som en tröst. Gula grodögonen.
Vattnet har gjort honom blank. Sandra ger honom en liten puss på nosen men han är sig ändå
lik. En stor en, som präktig, en sån. Då sätter
∙ 91 ∙
hon tillbaka honom i hinken och vickar den så
att lite vatten rinner in över kanten. Sen får den
stå i en grop mellan rötterna vid en svampig
stubbe medan Sandra fångar ännu fler grodor
som hon pussar på. Prins Pladask simmar i sitt
vatten. Han simmar sommarsim i sin bassäng.
De andra grodorna är mindre. De två minsta
ser ut som runda skalbaggar när de kryper ihop
och stora kangeroer när de sträcker ut. Plopp,
plask. Nu är det fyra grodor. Alla har småfingrar som vill nåt eget, den sort som griper tag.
Klättriga händer. Fötter som vattenfåglar när
de spretar ut.
Bäckvattnet är ett kallkällevatten. Ett vildvatten som glittrar vimsigt och som är alldeles
klart. Osynligt som. Så.
Det kommer upp vid den gamla brunnen
och försvinner ner i jorden igen nedanför det
gamla fårstängslet som ingen orkat ta reda på.
En kort tid på jorden bara, genom solen i Sandras sopsänka, bara sådär, och sedan ner i hålet
mellan storstenarna igen.
I fickan har Sandra sockerbitar men inget
∙ 92 ∙
kaffe. Knapersockret som är hårt. Blått ludd
från fickan sitter fast men det lossnar i grodornas vatten.
– Här!
Säger hon.
– Här!
Och hon menar varsågod men grodorna förstår liksom inte och bitarna sjunker och blir
liggande på hinkens botten.
Anneli är en sån som ropar. Hon har ropat och
ropat från kanten av gräsmattan ganska länge,
men när lillasyster väl kommer ut ur almyttjen
är Anneli ändå bara sur och tar henne hårt i
armen.
Det är säkert likadant för Farsan. Egentligen.
Egentligen borde ingen av dem visa sig mera,
det kanske skulle vara bäst. Farsan är tyst i vedbon. Eller, antagligen är han i vedbon, och han
är som tyst. He jer för jävlit, kanske, men lite
tyst, och kanske en liten Jack Däniel i senapsglaset och en John som han askar av i blåmoccaburken bland de krokiga spikarna. Han är
∙ 93 ∙
inte en sån som kommer fram för tidigt. På det
sättet är han klok.
Anneli har hängt pistagegröna plastringar i
öronen och dragit på sig en jeanskjol med resår
i midjan och volanger runt om. Hon har ett av
pinfina Marits gamla linnen men uppknutet så
att magen ska synas och hon luktar så mycket
hårsprej att man blir yr.
Anneli säger:
– Faan Sandra.
Och det blir duschen och tvål i ögonen på
det. Sen får lillasyster sitta i köket och äta filbryta med bara bettyboopbadlakanet runt sig.
Så.
Men Sandra måste en gång kliva av stolen
och titta noga på fönsterbrädan och på golvet
bakom soffan. Humlan är helt borta nu. Försvunnen. Förflugen. Förbi. Det är bra, då stör
han inte mera.
Sen får hon dra på sig ett par rena vita knästrumpor, de röda shortsen med ränder i sidan
och en ljusblå t-tröja med bild av lille skutt.
Anneli har själv plockat fram och sagt att det
∙ 94 ∙
duger. Att det är ok och fint. Som kalaskläder
sett.
När Farsan kommer in igen mår han bättre,
och han har en idé. Idén är så bra att han visslar
Hartov Gåld-sången hela tiden. Han har till och
med tagit in en kartong som legat i Saabens bagage sedan förra månaden. I kartongen har det
varit en motor till en röd hydraulisk pump som
står i Ove Jonssons källare och låter drrr (när
vattentrycket sjunker under två bar). Lådan
är stor som en skolåda och till ingen nytta nu
längre eftersom Farsan redan har bytt den där
motorn. På en gul etikett står det svarta siffror
och tecken, i övrigt är den brun och stabil.
– Hä bli bra. Di ha ju int nån päls så ongarna
könn knappast få nå allergier och alla småglin
tyck ju om och ha nå eget jur iblann.
Sandra hämtar in hinken och hon lyfter
sakta de fyra grodorna, en i taget, över till den
bruna kartongen. Hon börjar med Prins-Präktig-Pladask själv och sedan de andra. Sockerbitarna har löst sig i vattnet och syns inte mera
annars hade grodorna kunnat få matsäck med
∙ 95 ∙
sig. Både Farsan och Anneli följer varje grodfärd med ögonen. Sen tejpar Farsan ihop lådan
med bruna tejpen medan Sandra håller igen
den med fingrarna som det droppar om.
– Sådär.
Säger han sen, och det är som att han ser
på Sandra att hon är lite ledsen, ändå, för han
fortsätter:
– Du ska int va missunnsam stintan, di ha
int samma överflöd i centralorten som du ha
här hemma vet du.
Och så stryker han med sin stora näve på
hennes rygg.
– Och sen så få ju du nå fint tibaka när du fyll
år å, tänk på de!
I skrubben under trappan hittar Anneli en
rulle presentpapper. Det är ett sånt man har på
julen med tomtar som stretar fram med sina
överlastade kälkar i ett snölandskap på alla bilderna, men ingen hittar något annat och det
är väl ändå inte utsidan som spelar någon roll.
Sandra har en klump i hjärtat när Farsan tippar
lådan runt runt för att få papperet att komma
∙ 96 ∙
rätt. Det ska passa runt om, och vikas till på sidorna. Han biter loss bitar av brun tejp och får
ihop det på nåt vis och sedan ser han stolt ut.
Sandra får sitta där i baksätet med lådan i sitt
knä sen. Anneli ska nämligen alltid åka i fram
där det är mera vuxet och förståndigt. Men
Farsan är en sån som kör så att man kiknar och
skumpar och blir glad igen ändå. Så.
En viss framfart. Då kan man ruska av sig
och lämna bakom.
Längs grusvägen skramlar entums, halvtums och trekvartstums rörbitar i bagaget. Det
är bortkapade bitar som kan va bra att ha. Det
finns t-kopplingar, slangklämmor, rörhylsor,
nipplar och ljust fluffigt lin som liknar dockhår
eller almyttjens vippor på hösten. Gasoltuben
är stadigt blårund med sin slang som ringlar.
Hos Sandra i baksätet ligger tipskuponger,
tomma cigarettpaket, glasspapper och handskrivna kvitton med annat. Och ännu fler lintussar. I bilen finns en del som är störtomöjligt
och bara liknar rostiga saker också. Dyrgriparna, flinar Farsan om hon frågar:
∙ 97 ∙
– Dä ä dyrgriparna du!
Och där är smörjoljan i den lilla svartfläckiga
metallkannan med sin smala pip. Lilla plåtfågeln.
Sen när Gustavssonska Saaben svänger ut på
nittitvåan slutar det skramla, för den vägen är
asfalterad. Det är först då man verkligen hör
hur ohyggligt det lät alldeles nyss.
Längs nittitvåan hänger telefonledningen i
sina stolpar. Oftast är det bara skogen på sidorna men ibland är det hyggen eller lägdor bakom
den där tråden istället och då blir ledningen en
svart linje som höjs och sänks som i andetag
mot himlen. Så. Upp och ner och upp.
Inne i den lilla centralorten har Farsan bara
ett snabbärende in på kiosken. Liksom först
bara. Skitsnabbt. Och det är inget att divla om.
Anneli vevar ner bilrutan framme hos sig
medan de väntar. Små flugor kommer in i bilen
och är väldigt intresserade av Sandras näsa så
hon måste gnugga den hela tiden. Den bruna
kioskväggen är lite sprucken och flagnad och
getingarna kryper runt där mellan löpsedlarna
∙ 98 ∙
där träet syns och de betar av väggen på sitt
sommarsätt.
En tjej med snedlugg finler ner från löpsedlarna. Ler helt vänligt och välsignande. Tjejen
har varit på nyheterna också och heter Mord,
eller Offret, eller Våldtagen, eller Kropp. Men
mest Marlene från Burträsk var bara sexton år
när.
Den flickans framtid skulle ha blivit helt underbar, det är det som gör det så särskilt, och
nu har hon blivit berömd men fortsätter att le
riktigt vänligt och har inte blivit högfärdig alls.
Alla älskar henne förstås, precis som det ska
vara. Nyss visste ingen att hon fanns och nu,
nu finler hon och är Offret och Marlene med
alla. Hon är en sån man tycker om. Särskild,
inte som Anneli med sin aviga vridna sida och
massor av dåligt humör, utan fin, kramgo, en
sån man kan älska helt sönder eller vilja vara
som.
Farsan har blivit kvar utanför kioskluckan
och tänt en John. Han står där och avhandlar
det ena och det andra med nån kepskarl som
∙ 99 ∙
knåpar med fingrarna i en snusdosa och klämhåller den där Marlenetidningen eller nån tutttidning, eller nåt, under ena armen.
– Du!
Vrålar Anneli då:
– Du?
Och Farsan mumlar väl att:
– Du, ungarna sitt i biiln å vänt på mä . . .
Eller nåt, och sen sprätter han iväg sin John
och kommer tillbaka.
Det börjar vara jävligt varmt i bilen så när
han satt sig frågar han Sandra om hon tror att
småprinsarna i paketet håller på att bli kokta,
och hon svarar ungefär att:
– Dä ä bara prinsessen, för flickpussarna
hjälpt liksom int.
Ungefär så, bara. Ungefär.
Men det blir ändå för mycket, för Anneli
vänder sig om och glor. Och:
– Du ä för faan sjuk Sandra! Du ha väl int
pussa på alla di där jävla äckelgrodorna? Och,
fy faan! Ja tro ja måst spy liksom!
Håller hon på.
∙ 100 ∙
För sån är hon alltid. En som inget förstår.
En som ropar och skriker och gormar och som
ingen skulle vilja våldta, eller för den delen ta
i alls, hur mycket hon än målar sig och sprejar
i håret.
Fast Farsan skrattar åt alltihop. Han vevar
ner hos sig och sätter armbågen ut genom. Han
startar och trycker lekfullt ner gasen så att den
Gustavssonska Saaben låter som en rallybil,
sådär Wroom-Wroom! Fast den står på stället.
Wroom! bara.
Och:
– Jävla idioter.
Mumlar Anneli då, men utan att titta på vare
sig Farsan eller Sandra.
– Faan jävla idioter.
Och hennes finniga nacke är riktigt bortvänt stelsur och sprider ostämning hela vägen sen när de börjar rulla och passerar förbi
blåvita skyltarna med konsumåttan, gulgröna
BP -macken och den rödteglade trevåningssko-
lan med asparna framför. Vinden kommer in
genom fönstren därframme och det fladdrar
∙ 101 ∙
lite i Annelis blonda hästsvans och både lintussar och tipskuponger dansar på det svarta sätet
bredvid Sandra.
Kalashuset är vitt med rött tak och ligger
bredvid en lika vit kyrka. Där hänger det fina
ballonger som gungar utanpå dörren så att Sandra blir alldeles blyg (en lång grön och en röd
som är rund). Presenten är både lätt och tung,
liksom ojämnt, och över papperet stretar småtomtarna fortfarande runt med sina kälkar.
Sandra tänker att de glömt att sätta på krulliga
snören.
Sen kommer en kalasklänningsmamma, en
sån med stora glasögon, till dörren och ler och
är lycklig för att just Sandra och Anneli kunde
komma.
– Men å!
Och:
– Stig in, stig in! . . . å!
När Farsan kör iväg gräver Saaben två märken efter sig i det knastriga gruset på uppfarten men Kalasmamman märker ingenting utan
sätter en hand på Sandras rygg och föser hen∙ 102 ∙
ne. Anneli stannar kvar bakom. Hon står bara
därute i solen och lutar sig mot käppen, och
hojtar:
– Ja gå på graven en sväng nu, först, bara!
Och vattna . . . och så.
Och Kalasmamman vänder sig om och nickar och säger som att Anneli kämpar på bra. Fast
det inte alls är särskilt svårt att vattna någonting för man häller ju bara på vatten, men det
är alltid sådär med Anneli. Sådär att alla bryr
sig om.
I hallen är det skymning och fullt av skor
som stökar sig huller om buller. Sandras vita
strumpor har blivit brunfläckiga och våta redan, i sopsänkeskorna. Hon rör sig och trevar
inåt. Men i köksdörren blir hon som stående.
Därinne är det fullt av ljus igen, så mycket
sol att ögonen blir översvämmade nästan. På
de mörkgröna köksluckorna är en massa färgiga teckningar upptejpade och på golvet ligger randiga mattor. På alla stolar är det knutet
blommiga dynor med banden som hänger ner
mellan ryggspjälorna, och från lampan dinglar
∙ 103 ∙
ballonger i nästan alla färger som finns. Gräddtårtsglada barn porslinsslamrar och skränar
runt bordet med pappershattar på huvudena.
De tre andra flickorna är rosa och vita i sina
sommarklänningar.
Som skumtomtar. Så. Precis så.
En kortklippt mamma försöker att föra ett
kaffesamtal med en annan som är yvig och
röd. Den röda har klätt av sig och stoppat ena
bröstet i munnen på en baby för att den ska bli
tyst. Hon är solbränd utom bröstet som är vitt
som porslin och man kan bli lite blyg av det
där bröstet också, för det ser så lent ut att man
skulle vilja lägga kinden mot, lite. Eller peta på,
som en grodmage nästan.
Sandra vet inte vilket av barnen som fyller år
så hon vet egentligen inte vad hon ska göra av
presenten nu.
Till sist ställer hon ner sin låda på golvet alldeles utanför kanten av en randig matta och
sätter sig på den stol Kalasmamman drar fram
åt henne.
Två pojkar måste knuffas hårt med varandra
∙ 104 ∙
eftersom de annars skulle kunna råka bli alldeles för tysta av bröstet och en av dem faller
av sin stol men det går bra och han klättrar
tillbaka igen för att knuffas mer.
– Så, här!
Och ett smalt elastiskt band under hakan
och nån slags hatt på huvudet. Och:
– Å, å en sån liten prinsessa du blev!
Säger Kalasmamman.
Solen lyser in i alla saftglasen så blandsaften
bara vill gnistra. Rubin, rödblära, rönn! Liksom
så. Som magi! Och Kalasmamman skär noga av
tårtan så Sandras bit blir fin och väldigt stor,
sensationell nästan, och den kan stå upp mitt
på en blommig assiett. De andra barnen lägger
ifrån sig munkladdiga skedar på duken men
Kalasmamman är så snäll att hon inte alls säger
något om det.
Sandra dinglar försiktigt med benen och nynnar på Hartov Gåld-sången i huvudet. När hon
pressar den lilla skeden genom tårtan sväller
mosad banan och hallonsylt ut mellan socker­
kaksbottnarna. Mosad banan och röd sylt, så
∙ 105 ∙
gott! Och grädden är ringlad i mönster och allt
är alldeles fint, som på bild i Allers-tidningen.
Kaffemammornas munnar är mest fulla av
Marlene. Flickan. Flickan si och flickan så.
– Och, jag har också gömt ett lik, bara för att
han ä vacker . . .
Säger Sandra.
Men då står Kalasmamman plötsligt bakom
henne och gnuggar lite på Sandras överarmar.
– Lyss’n int på däm du Sandra, det ä bara
v u x e n p r a t.
Och vuxenpratordet är nästan strängt så
mammorna trollar bort den där flickan ur samtalet och ersätter henne med:
– Tänk så fort tiden går.
Och annat, som Sandra knappt kan säga något om.
Det ligger gräddiga små ljus på kanten av
tårtfatet. De är sånt som mäter tid. Tårtljus,
klockor och Norra Skogsägarnas kalender på
köksväggen därhemma, i den skriver Farsan
upp sina olika jobb med en särskild röd timmerpenna. I det här köket är det blommor.
∙ 106 ∙
Blommor på gardinerna och i krukor och i en
blå glasvas på bordet. Och klockan i hörnet, en
sån som är hög som en gubbe, den är blommig
den med. Allt. Allt. Som en sagoäng.
En pojke med skrattgropar råkar välta sin
saft och det rinner över kanten och ner på den
vita klänningsflickan mittemot. Sen måste Kalasmamman torka och dutta på flickans klänning med flera helt nya blågula servetter och
det är som ett slöseri för servetterna är ganska
fina. Lillflickan gråter och har sig och:
– Seså, seså!
Säger mammorna.
– Det är ingen fara alls, det går bort i tvätten
ska du se.
Men:
– Det är inte utsidan som räknas, och . . .
Säger Sandra.
Men då ger den kortklippta kaffemamman
henne ett hårt fnys som betyder men-sluta-nu.
Och Sandra stannar i sin inombordssång och
vickar på benen och äter och äter bara, så att de
får sköta sig själva.
∙ 107 ∙
Nån syltig sockerkakssmulig en tar upp Sandras paket på bordet sen och han börjar riva
sönder papperet och slita i de bruna tejpbitarna
tills det har gått upp.
I lådan är grodorna lata och liksom klibbiga
av socker. En liten en har fastnat på Präktigs
rygg och som svimmat av.
– Sandra?
Men Sandra äter av sin tårtbit. Den står
fortfarande upp. Grädde, röd sylt och banan.
Försiktigt äter hon, för den ska helst inte falla.
Sockerkakssmulor i grädde. Grädde med sylt
och banan. Så gott!
– Sandra Gustavsson?
Och mammorna säger rör däm int till sina
kalasbarn:
– Rör däm int!
Och ingen rör. Ingen rör.
En lillgroda och en lite större en klättrar upp
ur lådan och drattar ner på den kalasfläckiga
bordsduken. Solen skiner och glasen är alldeles
kladdiga av barnhänder runt om och har märken av munnar vid kanten. Det är en ny värld
∙ 108 ∙
och de bruna varelserna trevar sig på ett udda
vis fram över blommigt porslin, skedar och använda servetter.
På vägen hem när Sandra lutar sig i baksätet
känner hon den där kronan på huvudet och
ett smalt resårband under hakan. Kronan är av
tjockt papper, guldig utanpå och vit inuti. En
sorts leksak. Hon tar av den och låter den ligga.
Bland glasspapper, tipskuponger och lin.
Hon frågar:
– Kan int ja få köra?
Och Farsan svarar:
– Sen.
För hon får nästan aldrig ute på stora vägen:
– Sen Sandra, när vi ä mera hemma hos oss.
∙ 109 ∙

Similar documents