Läs ett provkapitel här

Transcription

Läs ett provkapitel här
magnus nordin
skuggvarelser
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 1
10-04-06 14.38.39
Av Magnus Nordin har tidigare utgivits:
Gudarnas ring 1999
Det fjärde offret 2001
Skuggvarelser 2002
Prinsessan och mördaren 2003
Huset vid vägens slut 2004
Förföljaren 2005
Svart drama 2006
Årstamördaren 2007
Tystnadens hus 2008
Djävulens märke 2009
Till min mamma och pappa
skuggvarelser
Copyright © Magnus Nordin 2010
Omslag: Anders Timrén
Typsnitt: Indigo
Sättning: Fredrika Siwe/Bonnier Carlsen
Tryckt av ScandBook AB i Falun, 2010
isbn 978-91-638-6677-7
www.bonniercarlsen.se
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 2
10-04-06 14.38.39
Kära läsare!
Skuggvarelser utgavs första gången 2002, d.v.s för åtta
år sedan. Vid detta nytryck beslöt jag mig för att göra
en del ändringar i grundmanuset, dels för att historien
skulle passa bättre ihop med uppföljaren Blodets röst, dels
för att ett par fakta i första boken behövde rättas till. Jag
tycker att detta bör nämnas.
Magnus Nordin Årsta, 11 februari, 2010
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 3
10-04-06 14.38.39
Nejde
Hallshuk
O
Sigsarvestrand
OO
O Slite
Visby
O
gotland
Dagö
O
O
Tallinn
estland
gotland
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 4
10-04-06 14.38.50
LEGENDEN OM
VARULVSFOLKET
Det berättas att varggudinnan Alda Aka, som betyder Stora Månens Moder, en gång förälskade sig i en herdepojke som brukade valla sina får på bergssluttningarna.
En natt när månen var full tog sig Alda Aka gestalten
av en ung kvinna och smög in i herdepojkens enkla hydda.
När den unge herdepojken vaknade och fick se varggudinnan stå vid hans bädd, hennes ansikte som strålade i det
silverbleka månljuset, hennes gyllenbruna ögon och svarta
glänsande hår, trodde han att han drömde.
”Vem är du?” frågade han den unga kvinnan.
Alda Aka som inte vågade avslöja sin sanna skepnad svarade: ”Jag söker skydd för natten. Jag är rädd för att bli
uppäten av vargarna som stryker i fullmånens sken.”
Herdepojken var fortfarande inte säker på om han drömde eller var vaken, men lät henne lägga sig hos honom
under den varma fårfällen.
Så hände det att inom nio månvarv hade Alda Aka fött
en liten flicka som hon kallade Kira Tawa vilket betyder
Månens Ljus.
Men gudarna som hörde och såg allt blev mycket onda
när de fick vetskap om det lilla barnet. Världens ordning
5
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 5
10-04-06 14.39.00
var nämligen sådan att ingen gud eller gudinna fick blanda
blod med en människa, och därför befallde gudarna Alda
Aka att sätta ut barnet i skogen. Alda Aka älskade sitt barn
och visste att det snart skulle dö av hunger och kyla om
ingen tog hand om det.
I utkanten av en liten by bodde ett barnlöst gammalt par.
En dag när mannen var ute och jagade i skogen hörde han
ett hiskligt vargtjut. Han spände pilbågen och smög mot
en glänta varifrån tjutet kom. I skogsgläntan fick han se en
stor, svart varg stå hukad över ett litet barn som låg i gräset
och sparkade med sina små armar och ben. Vargens käftar
var uppspärrade som om den var i färd med att sluka barnet.
Mannen avlossade snabbt en pil men missade vargen som
satte av med ett väldigt språng och försvann bland träden.
Vad den gamle mannen inte kunde veta var att det inte
var någon vanlig varg som han jagat på flykten. I vargens
skepnad hade Alda Aka lockat till sig honom för att denne skulle ta hand om hennes flicka, Kira Tawa. När han
bar iväg med henne i sin famn visste Alda Aka att flickan
skulle klara sig.
Mannens hustru blev rörd till tårar när hon fick se barnet och höra makens berättelse om vargen som varit så
nära att döda det. De beslöt sig för att fostra henne som
sitt eget.
Parets glädje varade inte länge, ty snart begrep de att flickan var annorlunda. Hennes ögon liknade ett rovdjurs, gula
till färgen och sneda till formen, och på insidan av hennes
handflator växte det hår. De fruktade att flickebarnet var
6
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 6
10-04-06 14.39.00
förhäxat, kanske hon var ett troll eller något annat illasinnat väsen som skulle dra olycka över dem om de behöll
henne. Med tungt hjärta bestämde de att de skulle sätta ut
flickan i skogen på den plats där mannen funnit henne.
Det sägs att blodets röst är stark, och Alda Aka hade inte
glömt Kira Tawa. I smyg hade hon vakat över sitt barn. Då
hon fick se mannen lämna Kira Tawa i skogsgläntan brast
hennes hjärta av förtvivlan. Hon svor därför ett heligt löfte
till sin dotter: ”Både gudar och människor har stött bort
dig och därför ska jag skänka dig en make som är av samma
sort som du. Tillsammans ska ni frambringa ett nytt släkte
som ska vara hälften människa och hälften varg.”
Vid nästa fullmåne sökte Alda Aka upp en annan herdepojke som även han beredde henne plats under fårfällen.
Efter nio månvarv födde hon en pojke som hon kallade
Goed Kama som betyder Vargarnas Vän. Alda Aka sörjde
för Kiras och Goeds uppväxt och när de blivit vuxna fick
de egna barn som kom att bära vargens instinkter och
människans förnuft.
Alda Aka bestämde att de skulle kalla varandra fränder
eftersom de alltid skulle finna varandra vart än i världen
de råkade befinna sig.
Alda Aka fortsatte att hålla uppsikt över sin avkomma.
Var natt det var fullmåne strålade hennes ömsinta blickar
ner från himlen och fyllde det nya släktets barn med styrka
och mod. De gav sig ut på jakt och det första bytet offrade
de till varggudinnan.
Denna natt kom därför att kallas Stora Månens Natt.
Legendens ursprung är okänt.
7
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 7
10-04-06 14.39.00
RY SSENS H US
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 9
10-04-06 14.39.00
1
Nejde, läste hon på den blåvita vägskylten strax innan vägen gjorde en tvär krök.
”Här är det”, sa Kira som hade kartan uppslagen i knät.
Daweylin saktade ner farten och sa: ”Håll ögonen öppna nu!”
Kira spanade ut genom vanens mörktonade ruta som
fick landskapet att se hotfullt och dystert ut. Egentligen
var det precis tvärtom. Det var ett vänligt och inbjudande
landskap. Grönlummiga hagar som samsades med krumväxt tallskog, röda vallmoängar som lyste så intensivt att
det nästan bländade ögonen. Smala vägar som slingrade
sig genom sömniga byar med vitputsade stenhus och prydliga trädgårdar. Och i varje bykorsning dessa vita stenkyrkor med sina raka torn och välvda fönsterbågar.
Hon var säker på att människorna som bodde här också
var vänliga. Men det skulle hon förmodligen aldrig få veta.
Hur länge de skulle stanna i Nejde visste hon inte, bara
att hon skulle glömma namnet på den lilla byn så snart de
hade lämnat den bakom sig. Precis som hon hade glömt
namnen på de andra platserna som de passerat under den
långa resan.
De verkade ha nått slutet av byn, hon såg inga fler hus,
11
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 11
10-04-06 14.39.00
bara en lång raksträcka och skog på bägge sidor.
”Vi måste ha missat det”, sa Kira.
”Jag vänder.” Daweylin vände vanen på den smala vägen
och körde tillbaka. När bondgården som de hade passerat
tidigare dök upp bakom vägkröken ropade Wegg plötsligt till: ”Vänta!” Han smällde handflatorna mot glaset.
”Där!”
Vanen bromsade in. Daweylin la i backen och rullade in
vid vägkanten.
”Bakom buskaget”, sa Wegg och pekade.
Nu fick Kira syn på det gamla huset som gömde sig
bakom ett vildvuxet syrenbuskage. Hon jämförde med
fotografiet som hon höll i handen och rynkade pannan.
Det liknade inte alls det vackra stenhuset på bilden. Den
en gång vitkalkade fasaden hade blivit grå som aska, tegelpannorna på taket var spräckta och svartnade av smuts,
och vildnyponen som växte på husets framsida klöste som
häxklor mot de mörka fönsterhålorna. I den stora trädgården härjade ogräset och frukten tyngde de knotiga trädgrenarna. Till huset hörde en ladugårdsbyggnad som såg
ut att kunna falla ihop när som helst, väggarna bågnade
under det murkna spåntaket.
”Vad tror du?” sa Daweylin.
”Vet inte.” Kira suckade besviket.
”Tänk på att fotografiet är gammalt.”
Det begrep hon väl. Kanske det var besvikelsen som fick
henne att tvivla, hon hade ju väntat sig att huset skulle
vara lika fint som det på bilden, och så visade det sig vara
ett ruckel. Fast inom sig visste hon att det var samma hus.
12
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 12
10-04-06 14.39.00
Tiden hade gått hårt åt det bara.
”Ge mig fotografiet”, sa Daweylin till henne. När han
studerat bilden en stund nickade han och sa: ”Vi har kommit rätt. Inget tvivel om saken. Kira, du går först.”
Hon nickade tyst, öppnade dörren och klev ut.
”Glöm inte att le.”
Hon var hela tiden på sin vakt medan hon närmade sig
huset. Det hade hänt förut att de misstagit sig. Hus som
verkat övergivna hade plötsligt vaknat till liv. Nu såg hon
att fönstren saknade glas. Hon slappnade av lite grann.
Hon behövde inte ta fram leendet. Inga människor bodde i
hus utan fönsterrutor. Inte här. För säkerhets skull lät hon
sin knutna hand falla mot dörren. Tre gånger knackade
hon, tryckte ner handtaget. Dörren gick upp med ett dovt
knarrande. Det första hon såg var en en trång hall med
gulnade tapeter. Sedan en trappa som ledde upp till övervåningen. Hon kunde inte känna människodofter, inga
svaga rester av svett och matos. Huset luktade fukt och
mögel, ett tillförlitligt tecken på att det stått tomt och
ouppvärmt under lång tid. Med lättare steg fortsatte hon
in i rummet som låg till höger om hallen. Rummet var
stort även om det låga taket och det knappa solljuset fick
det att verka mycket mindre. Ett runt matsalsbord, fyra
skamfilade stolar, ett sprucket golvur där visarna hade
stannat på halv tre. Golvet var fullt med glasskärvor, torkad råttlort och döda flugor. Det krasade under hennes
fötter som om hon gick på grus.
I den murade öppna spisen hängde glänsande sjok av
spindelväv.
13
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 13
10-04-06 14.39.00
Hon var helt säker. Huset var obebott.
Hon skyndade tillbaka till skåpbilen som stod kvar vid
vägrenen med påslagen motor.
Daweylin blev mycket nöjd med beskedet.
14
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 14
10-04-06 14.39.00
2
Daniel visste att det skulle bli en lång kväll. Happy
Hour-timmarna hade precis börjat och farsan var redan i
högform.
Runt bordet på pizzerians uteservering hade han samlat
sitt hov och själv tronade han i mitten som kungen av fyllskallarnas rike. Tre stora stark hade farsan hunnit hälla i
sig och klockan var inte ens fem på eftermiddagen.
Daniel, som varit med om fler suparkvällar med farsan
än han orkade tänka på, var ganska säker på hur kvällen
skulle sluta. Antingen slocknade farsan där han satt, ansiktet pang i bordet, eller så fick han den där elaka glimten i
ögonen, och det sa pang igen fast då med någon annans
ansikte inblandat. Det var så det brukade gå till, fast det
krävdes betydligt mer än tre stora stark för att farsan skulle
stupa eller börja dela ut rallarsvingar till höger och vänster.
Han hade ätit upp sin Vesuvio och druckit ur colan och
hade egentligen inte någon anledning att sitta kvar, så han
lämnade det skrålande sällskapet och gick ner till hamnen.
Han nickade åt gubbarna på bänken vid fiskeboden och
gubbarna nickade tillbaka eftersom det är så man gör i en
småstad som Slite, vare sig man känner varandra eller inte.
Precis som han brukade när farsan hade suparkväll, satte
15
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 15
10-04-06 14.39.00
han sig på kajkanten och glodde på de stora segelbåtarna
som armbågades i hamnbassängen. Precis som han brukade göra när farsan hade suparkväll började han fantisera
om att hoppa ombord på en av båtarna, kasta loss och
stäva mot fastlandet, men han visste att det var en löjlig
och hopplös fantasi eftersom han inte kunde någonting
om segelbåtar och ännu mindre om hur man seglade dem.
Dessutom fanns det ju andra sätt att lämna ön på, som
krävde mer planering, men mest av allt tålamod.
Daniel var trött på att vänta. Om farsan försökte hind­
ra honom, vilket han tog för givet att farsan skulle göra,
skulle han inte komma iväg förrän han blev myndig, om
två år alltså, omräknat i suparkvällar, en hel livstid. Men
iväg skulle han. Förr eller senare.
Han hade tröttnat på att glo på båtar och drömma sig
bort. Han gick mot centrum. Folk rörde sig fortfarande på
den lilla affärsgatan, mest turister. Han köpte Motorbörsen på Konsum och slog sig ner vid plaskdammen utanför
Systemet. Bläddrade och tittade på bilarna som utannonserades. Sneglade på klockan. Halv sex. Rastlösheten kröp
i honom. Han gick till Pressbyrån och köpte en glass. På
väg ut stötte han ihop med två tjejer som stannat till vid
kiosken med sina fullpackade cyklar. Båda var blonda. De
skrattade och slängde med håret som i en schamporeklam.
Han följde dem med blicken när de satte sig på cyklarna
och rullade iväg västerut. Han gissade att de skulle campa
vid badet. En av tjejerna vände sig om och han tyckte att
hon log emot honom, men var inte riktigt säker. Önsketänkande bara.
16
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 16
10-04-06 14.39.00
Fan, vad läckra de var.
Tjejerna gled bort ur hans synfält och Daniel återvände
till plaskdammen med sin glass.
På det här sättet fick han tiden att gå.
Kvart över åtta vinglade farsan ut från pizzerian. Fläckig
basebollkeps som vresigt dragits ner över fyrtioårsflinten,
upprullade skjortärmar som blottade ett klotterplank av
bleknade tatueringar, cowboyboots med nerslitna klackar.
Och en andedräkt som stank värre än en A-lagsbänk. Det
var tidigare än vad Daniel räknat med. Pizzerian stängde
inte på några timmar och vad Daniel kunde se hade farsan
lämnat lokalen för egen maskin och utan synliga blessyrer.
”Du kör, va?” Bilnycklarna tecknade en krokig båge i
luften innan de hamnade mellan Daniels fingrar. Visst.
Något annat hade han inte trott.
245:an stod slarvigt parkerad framför biblioteket. Praktiskt taget en rosthög på fyra hjul. Ett under att den gick
igenom besiktningen i våras. Underredet var så anfrätt av
rost att varje gång Daniel satte sig bakom ratten bad han
en tyst bön om att han skulle slippa tvärbromsa eftersom
foten sannolikt skulle gå rakt igenom plåten som om den
varit gjord av knäckebröd.
Daniel sjönk ner i det nersuttna förarsätet medan farsan
säckade ihop bredvid, redan fylletrött och tvär.
”Har du kollat?”
Daniel såg sig pliktskyldigt omkring. Inga snutar. Dök
de upp fanns det en nödplan. På 245:ans bakruta hade farsan fäst en övningskörningsdekal. Visserligen var Daniel
17
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 17
10-04-06 14.39.00
för ung för att ens få övningsköra (han fyllde sexton först
till hösten), men åkte de fast i en kontroll skulle de spela
ovetande och med lite bonntur slippa undan med en varning.
”Let’s roll! Och håll för fan hastigheten.”
Daniel höll exakt sjuttio, den högsta tillåtna hastigheten
på den långa raksträckan mellan Slite och Nejde. Han blev
omkörd av flera bilar som tvingade ut honom i vägrenen.
Farsan hade börjat snarka, huvudet skakade mot fönsterrutan, munnen gapade slappt. Han liknade en död flundra.
Snart hemma.
*
Daniels hem var en bilskrot, en uppväxtmiljö fylld av
krockskadade bilar, lukten av motorolja och skitiga handavtryck.
På norra Gotland var farsan känd som Skrot-Lasse fast
hans firma hette egentligen Nejde Bildemontering AB,
men det var det ingen som sa. I tio år hade han drivit
skroten som låg i utkanten av byn intill 149:an. Bakom ett
rostigt stålstängsel kunde den som hade vägarna förbi se
bilvraken ligga staplade på varandra som odiskade tallrikar. De sista åren hade skroten gått knackigt, farsan skyllde på nya och obegripliga miljöbestämmelser som gjorde
det omöjligt för en hederlig bilskrothandlare att sköta sina
affärer. Daniel trodde för sin del att om farsan hade ägnat
lika mycket tid åt att försöka sätta sig in i krångliga miljöregler som åt att hälla i sig starköl skulle han kunna ha
varit miljöminister idag.
18
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 18
10-04-06 14.39.00
Trots den usla ekonomin saknade farsan inte kunder.
Så länge folk fortsatte att krocka sina bilar eller behövde
reservdelar till sina rishögar kunde han hålla skutan flytande. Någon behövde en startmotor till sin Saab 900. En
87:a, gått tjugotusen bara. Eller en backspegel till Omegan.
Blev rammad av en jävla idiot. Någon behövde en hel fläkt
till sin gamla 245:a. Pajade ihop igår. I den här värmen
också! Inga problem. Hos Skrot-Lasse fanns rubbet.
Konkurrensen var inte direkt mördande. Närmaste bilskrot låg i Visby, cirka fyra mil söderut. Norra Gotland var
farsans rike. Daniel var arvprinsen men dagen tronskiftet
skulle ske var han långt borta. Hellre dränkte han sig i
havet än att folk började kalla honom Skrot-Danne.
Nu försökte han få liv i farsan. Daniel ruskade hans axlar.
Hojtade i hans öra. Daskade honom lätt på kinden. Ingenting hjälpte. Okej. Han får väl sova här då, tänkte Daniel.
Farsan hade startat tidigt. Kvällen var fortfarande ung.
Tjugo i nio visade Daniels klocka. Han hade inte ätit något
sedan lunch. Det fick bli rostade mackor. Han gick in i
huset, via köksingången. Köket. Ett jävla skrotupplag det
också. Kaffekoppsringar och smulor på bordet, smutsiga
fotspår och intorkade fläckar i linoleummattan. Färg som
flagnat på köksluckor, tapeter som släppt i hörnen. Daniel
hade vant sig. Farsan hade slutat bry sig.
Daniel öppnade kylskåpet. En deprimerande syn. Mjölken var slut, några skrumpnade sallatsblad och en halv
falukorvsring var det enda som fanns. Med en äcklad grimas slängde han igen kylskåpsdörren och gick in på sitt
rum. Han hade tappat aptiten.
19
Skuggvarelser_NYTT_korr.indd 19
10-04-06 14.39.00