Träning utan kolhydrater?

Kort om idrottsforskning
Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att
kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både
Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi
ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk – och ibland
även internationell – idrottsforskning.
Träning utan kolhydrater?
Ju större mängd ”cellkraftverk” vi har – desto bättre. Men hur får man egentligen en större täthet av de
hett eftertraktade mitokondrierna? Ett svar presenteras i en ny avhandling från Per Frank på Gymnastikoch idrottshögskolan i Stockholm.
Tränar man uthållighet
med låga nivåer av glykogen i
kroppen så tycks den anpassa
sig genom att öka tillverkningen av mitokondrier
– som ju spelar en stor roll
för vår uthållighet. Åtminstone kunde olika markörer
som tyder på en kommande
tillväxt av mitokondrier
noteras i en av delstudierna i
Per Franks avhandling. Men
betyder det här då att uthållighetsidrottare bör träna utan
att fylla på med kolhydrater
före och under träningspassen?
– Just i samband med de
pass där man har ett sådant
syfte bör man undvika kolhydrater. Men det här är bara ett
verktyg i lådan. De här passen
kanske man genomför en
gång i veckan eller liknande.
Man ska nog inte träna för
ofta med låga glykogennivåer
för då finns risken att man
försämrar kapaciteten att
använda kolhydrater som
bränsle. Konsekvensen blir då
att man presterar sämre när
det krävs högre intensiteter,
säger Per Frank.
Låg intensitet
Träningspassen där syftet är
att öka mitokondrietätheten kan vara normallånga
mellan 45 minuter till
en timma. Men
eftersom glykogennivåerna
ska vara
låga så
behöver
4 svensk idrottsforskning 1/2015
också intensiteten vara ganska
låg, högst uppåt 70 procent av
den maximala syreupptagningsförmågan.
Professor Bengt Saltin var
först i forskarvärlden med
teorin ”Train low compete
high” som bygger just på
lågintensiv träning utan tillförsel av kolhydrater (men
maximalt fyllda glykogenlager vid tävling!). Även Bengt
Saltin betonade att de här
passen endast skulle utgöra
en mindre bit i ett större
träningspussel. Allt sedan
dess har olika forskargrupper
undersökt effekterna av den
här typen av träning. Diskussionerna bland fysiologer har
också varit många när det
gäller huruvida den här träningsmodellen verkligen leder
till några prestationsförbättringar i slutändan?
– Jo, just den här delen
av min avhandling ligger helt
klart i linje med forskningen
kring ”Train low compete
high” och det är
fortfarande en
het potatis
bland
idrotts-
Per Frank, Enheten fysisk aktivitet och hälsa på GIH i Stockholm.
Foto: Åsa Frank.
forskare, faktiskt. Resultaten
är lovande men det behövs
mer stöd för att kunna påstå
att modellen också har en
positiv effekt på en idrottares prestationsförmåga. Att
metoden ökar fettförbränningen är dock klarlagt.
För maratonlöpare
Det är, konstaterar Per Frank,
framför allt uthållighetsidrottare som ultra- och maratonlöpare, som skulle kunna ha
glädje av detta träningskoncept. Det vill säga idrotter
som pågår länge och där förmågan att omvandla fett till
Kort om idrottsforskning
energi är en viktig faktor.
Vad är då nästa steg i forskningsprocessen?
– Resultaten i den här
delstudien stämde ju överens med vår hypotes så en
naturlig fortsättning blir väl
att genomföra en träningsstudie där vi undersöker
om det sedan också blir en
reell ökning av mitokondrietätheten och inte enbart
en respons i markörerna för
det. Sedan vill man förstås
även studera om metoden
kan bidra till att öka prestationsförmågan i en uthållighetsidrott.
I en ytterligare delstudie i
avhandlingen var syftet att
undersöka vad som händer
med både mitokondrietätheten och prestationsförmågan
om styrketräning adderas
till uthållighetsträningen.
Här blev det dock inga
positiva effekter på de båda
parametrarna.
– Exakt varför det blev så
kan jag inte svara på men en
möjlig förklaring kan vara
att vi helt enkelt körde för
hårt med våra försökspersoner, att de hade behövt mer
återhämtning mellan försöken. Det kan även vara så att
det krävs en längre period av
styrketräning för att det ska
bli några effekter på tillväxten av mitokondrier. I andra
studier har man ju sett positiva effekter av kombinerad
styrke- och uthållighetsträning på i första hand löpoch cykelekonomi. Mycket
talar ändå för att det är bra
att lägga in en del styrkepass
också om man ägnar sig åt
en uthållighetsidrott, säger
Per Frank.
”Man ska nog inte
träna för ofta med låga
glykogennivåer för då
finns risken att man
försämrar kapaciteten
att använda kolhydrater som bränsle. Konsekvensen blir då
att man presterar
sämre när det krävs
högre intensiteter.”
1/2015 svensk idrottsforskning 5
Kort om idrottsforskning
Därför fortsätter unga att idrotta:
Det handlar om kampen
i stunden
Forskningen om så
kallad drop out inom ungdomsidrotten är relativt
omfattande. Betydligt mer
ovanligt är det med studier
kring motsatsen – varför
unga väljer att fortsätta att
föreningsidrotta i de övre
tonåren? Just den frågan har
Britta Thedin Jakobsson på
GIH i Stockholm valt att
fokusera på i sin avhandling.
Vad var det egentligen
som fick dig intresserad av
den här frågan?
– Det handlade dels om
att staten har varit mycket
tydliga med att man vill att
så många som möjligt ska ha
tillgång till fysisk aktivitet
livet igenom. När det gäller
ungdomar så lyfts ju dessutom ofta ord som demokrati
och fostran fram som viktiga
argument till att staten stöttar
idrottsrörelsen ekonomiskt.
– Det andra som gjorde
mig nyfiken var helt enkelt
just detta att idrottsforskningen mest intresserat sig
för drop out-problematiken.
Jag blev intresserad av motsatsen istället.
Borde
man alltså
snarare
vara lite
förvånad
över att
en viss
andel av
ungdomar
fortsätter
6 svensk idrottsforskning 1/2015
att idrotta i en förening i de
övre tonåren?
– På ett sätt, ja. Det finns
ju i dag en mängd andra aktiviteter tillgängliga för unga
människor än just idrott.
Så med tanke på utbudet i
samhället skulle man kunna
hävda att det vore konstigt
om de i n t e valde att sluta en
bit upp i tonåren. Kampen på
fritidsarenan är ju hård. Jag
citerar här gärna också LarsMagnus Engström: ”Förr
sprang man ut för det var ju
där allt spännande händer.
Nu springer man istället in
för det är i skärmaktiviteter
det spännande händer.”
Vad är det för typ av
studie du har genomfört?
– Det är en så kallad longitudinell studie där jag har
följt en grupp ungdomar
från att de var 9-10 år upp
till 19-årsåldern. De har fått
svara på enkätfrågor vid fyra
tillfällen under 2000-talet.
Från början var det 585 ungdomar i studien, när de var 19
år så kvarstod 377 personer
som hade svarat på en eller
flera av enkäterna. Därutöver har jag
även gjort en
intervjustudie med en
annan urvalsgrupp som
då var mellan
15-19 år.
Vilka fynd
vill du själv
framhålla från
de olika delstudierna?
– De som är
kvar i idrottsrörelsen då de
är 19 år betonar
själva starkt att
det är lärandet
och utvecklingen
som känns
meningsfull. Man
framhåller även
själva ”kampen i
stunden” som en
viktig faktor. Det
handlar mycket
om idrottens
egenvärde. Förvå- Britta Thedin Jakobsson, fil.dr. i idrottsvetenskap
på GIH i Stockholm. Foto: Louise Ekström.
nansvärt få lyfter
fram ambitioner
om framgång
Jag har bara något enstaka
inom idrotten.
exempel på det i min underDet ska dock framhållas att
jag i första hand i n t e har
sökningsgrupp. Däremot kan
intresserat mig för gruppen
du byta idrott från exempelvis
elitidrottare.
fotboll till kampsport, även
Du har följt de här ungdoefter 12-13 årsåldern. Men du
måste fortfarande ändå ha
marna under lång tid. Vad
varit med i någon idrottsförhänder rent statistiskt upp
till 19-årsåldern?
ening i yngre år.
– I den här gruppen har
Forskare på Stockholms
över 90 procent någon gång
universitet har gjort en stor
varit i kontakt med idrottsstudie på ett liknande tema
”Ung livsstil”. Finns det några
rörelsen. Men av dessa så
likheter i era resultat?
slutar cirka 25 procent ganska
– Mina resultat sammansnabbt i de yngre åldrarna.
Sedan, för att vara aktiv i
faller ganska väl med vad den
en idrottsförening när du är
forskningsgruppen kommit
19 år så ska du ha varit med
fram till. I deras studie kvarlänge, utan uppehåll. Det
står cirka 30 procent av ungverkar vara väldigt svårt att
domarna i idrottsföreningar i
komma med i idrottsrörelsen
gymnasieåldern, medan mina
efter att man fyllt 13 år om du
siffror visar på 33 procent. Jag
aldrig har varit med tidigare.
vill dock framhålla att enkät-
Kort om idrottsforskning
För såväl flickor som pojkar är fotboll den idrott som behåller flest ungdomar.
underlaget i min studie inte
är i närheten av det man haft
i studien med Ulf Blomdahl
och medarbetare.
Finns det något i hur olika
idrotter är organiserade
som kan tänkas påverka hur
många ungdomar som väljer
att fortsätta?
– Det är två sporter som
dominerar bland de här ungdomarna. Hos pojkar är det
fotboll. För flickor är det fotboll och ridsport. Gemensamt
för dem är att det rör sig om
två sporter där det är möjligt
att som 19-åring vara aktiv
på olika nivåer. I flera andra
idrotter är detta i dag inte
möjligt. Det finns i det här
materialet i alla fall inte exempelvis en enda simmare eller
tennisspelare som fortsatt upp
till 19 års ålder. Det är förstås
fullt möjligt att de tränar de
här idrotterna på sin fritid
som en motionsaktivitet –
men det är i alla fall inget de
framhållit i sina svar.
Om man jämför de som
väljer att fortsätta idrotta i
föreningslivet med dom som
hoppat av, finns det då något
som särskiljer dem?
– Ja, det finns ett antal bakomliggande faktorer som har
betydelse. De som har fortsatt
har högre betyg i ämnet idrott
och hälsa, de har idrottat mer
med sina föräldrar som barn,
de har höga meritpoäng i
samtliga skolämnen – det vill
säga ett kulturellt kapital –
och de har också en bild av sig
själva som mer fysiskt aktiva.
Vad man kan säga är alltså att
det inte tycks räcka att enbart
gilla idrott. Man måste också
klara av skolarbetet för att
fortsätta med föreningsidrott
i de övre tonåren.
Hur kan det vara så?
– Det kan ju vara så att vi
mäter samma sak i skolan
som vi gör i idrottsrörelsen – nämligen att komma
i tid, vara disciplinerad och
liknande. Detta är framgångsfaktorer i bägge de här
kulturerna. En diskussion
som skulle kunna föras här
är: tappar idrottsrörelsen
talanger för att det är så
mycket annat runtomkring
som krävs av dem också?
Dina resultat visar också
att det är få som fortsätter
om de börjat sent med sitt
idrottande. Kan det inte
tänkas bero på att de helt
enkelt hamnat för långt efter
sina jämnåriga i kompetens?
– Absolut, idrotttsrörelsen
är ju uppbyggd för att du ska
börja tidigt. Jag menar, det
finns inte många nybörjargrupper för tonåringar. Låt
säga att en 16-åring vill prova
på bandy. Då frågar man om
han eller hon kan åka skridskor? Kan man då inte det så
finns det ingen plats. Jag tror
det är viktigt att fundera över
om det också ska vara möjligt
att inom idrottsföreningens
ram ägna sig åt rekreationsidrott. Sådana frågor tror jag
att vi behöver tänka mer på
om vi även i framtiden vill
leva efter mottot: så många
som möjligt så länge som
möjligt.
1/2015 svensk idrottsforskning 7