docSvensk idrottsforskning nr 1 2015
download 
Report Transcription
Svensk idrottsforskning nr 1 2015
1 | 2015 | ÅRGÅNG 24 Överdriven oro för kombinationsträning Energibrist hos eliten Förnuft och känsla i skidspåren INNEHÅLL nr 1/2015 3 Ledare Per Nilsson 4 Kort om idrottsforskning 8 Överdriven oro för kombinationsträning Pontus Löfving, Henrik Petré och Niklas Psilander 14 Energibrist stort hälsoproblem hos kvinnoeliten Anna Melin 18 Skidåkare med känsla för det rationella Daniel Svensson och Sverker Sörlin 24 P-O Åstrand upptäckte människans begränsningar Christian Carlsson 26 Träning påverkar muskelns arvsmassa Maléne Lindholm 28 Rädsla för beröring Marie Öhman 32 Arenafieringen av Sverige Alexander Paulsson 36 Lång väg tillbaka för utbrända elittränare Sören Hjälm Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch [email protected] Redaktör Johan Pihlblad [email protected] Adress Centrum för idrottsforskning Box 5626 114 86 Stockholm Tel 08-120 537 00 Hemsida www.centrumforidrottsforskning.se CIF på twitter @CIFofficial Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Pg-konto 957849-3. Prenumerationsärenden Marie Broholmer 08-120 537 62 [email protected] Grafisk form och produktion Tomas Transten Grafiska Huset AB Tel. 08-10 30 25 [email protected] Tryckeri TMG Tabergs ISSN-nr 1103-4629 Utgivningsplan 2015 Nr 1 – mars Nr 2 – juni Nr 3 – september Nr 4 – december Debatt Debattartiklar skickas till: [email protected] 1 | 2015 | ÅRGÅNG 24 Överdriven oro för kombinationsträning Energibrist hos eliten Förnuft och känsla i skidspåren En välutrustad Martine Ek Hagen, Norge, under skid-VM i Falun. Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån 2 svensk idrottsforskning 1/2015 Ledare Slutet på en era D e t f a n n s e n t i d då Sverige dominerade idrottsforskningen i världen. En av frontfigurerna var utan tvekan professor Per-Olof Åstrand. Hans forskning om människans fysiologi gav en ny förståelse av hur människokroppen fungerar, inte minst om vad som begränsar människan vid hård fysisk ansträngning. Forskningen har haft en ovärderlig betydelse för utvecklingen av konditionsträning. P-O Åstrand har nu gått ur tiden 92 år gammal vilket markerar slutet på en era. Kan svensk fysiologiforskning nå samma ryktbarhet igen? Läs Christian Carlssons personliga artikel om legendaren Åstrand, som runt om i världen är känd som skaparen av standardverket Textbook of Work Physiology. Är det bra för styrkeidrottare att uthållighetsträna och tvärtom, eller är det rent av skadligt för prestationen? Fysiologen Niklas Psilander och hans kollegor gör i det här numret ett försök att skingra krutröken för att kunna skilja åsikter från fakta. Efter att ha gått igenom argumenten från både svensk och internationell forskning är deras slutsats att oron för kombinationsträning är överdriven. I tidigare nummer har vi presenterat forskning som belyser många elitidrottares problematiska förhållande till mat. Problemet framträder oroväckande tydligt i Anna Melins forskning på svenska och danska uthållighetsidrottare. Cirka 60 procent av elitidrottarna i undersökningsgruppen hade energibrist och lika många hade menstruationsrubbningar, visar studien. För många hade energibristen satt allvarliga spår, som till exempel ett svagare skelett och lågt blodtryck. Rekommendationer om hur man kan bekämpa problemen har nu tagits fram. Läs mer om dem i Anna Melins artikel. Lägg ovanpå detta spännande läsning om den så heta arenafrågan, om skidträning förr och nu, om rädslan för beröring, om hur träning påverkar våra gener och om utbrändhet bland fotbollstränare. Om vetgirigheten inte slutar där vet ni väl om att alla nummer av Svensk Idrottsforskning sedan 1992 finns på CIF:s webbplats – www.centrumforidrottsforskning.se. Trevlig läsning! Per Nilsson Ordförande Centrum för idrottsforskning 1/2015 svensk idrottsforskning 3 Kort om idrottsforskning Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk – och ibland även internationell – idrottsforskning. Träning utan kolhydrater? Ju större mängd ”cellkraftverk” vi har – desto bättre. Men hur får man egentligen en större täthet av de hett eftertraktade mitokondrierna? Ett svar presenteras i en ny avhandling från Per Frank på Gymnastikoch idrottshögskolan i Stockholm. Tränar man uthållighet med låga nivåer av glykogen i kroppen så tycks den anpassa sig genom att öka tillverkningen av mitokondrier – som ju spelar en stor roll för vår uthållighet. Åtminstone kunde olika markörer som tyder på en kommande tillväxt av mitokondrier noteras i en av delstudierna i Per Franks avhandling. Men betyder det här då att uthållighetsidrottare bör träna utan att fylla på med kolhydrater före och under träningspassen? – Just i samband med de pass där man har ett sådant syfte bör man undvika kolhydrater. Men det här är bara ett verktyg i lådan. De här passen kanske man genomför en gång i veckan eller liknande. Man ska nog inte träna för ofta med låga glykogennivåer för då finns risken att man försämrar kapaciteten att använda kolhydrater som bränsle. Konsekvensen blir då att man presterar sämre när det krävs högre intensiteter, säger Per Frank. Låg intensitet Träningspassen där syftet är att öka mitokondrietätheten kan vara normallånga mellan 45 minuter till en timma. Men eftersom glykogennivåerna ska vara låga så behöver 4 svensk idrottsforskning 1/2015 också intensiteten vara ganska låg, högst uppåt 70 procent av den maximala syreupptagningsförmågan. Professor Bengt Saltin var först i forskarvärlden med teorin ”Train low compete high” som bygger just på lågintensiv träning utan tillförsel av kolhydrater (men maximalt fyllda glykogenlager vid tävling!). Även Bengt Saltin betonade att de här passen endast skulle utgöra en mindre bit i ett större träningspussel. Allt sedan dess har olika forskargrupper undersökt effekterna av den här typen av träning. Diskussionerna bland fysiologer har också varit många när det gäller huruvida den här träningsmodellen verkligen leder till några prestationsförbättringar i slutändan? – Jo, just den här delen av min avhandling ligger helt klart i linje med forskningen kring ”Train low compete high” och det är fortfarande en het potatis bland idrotts- Per Frank, Enheten fysisk aktivitet och hälsa på GIH i Stockholm. Foto: Åsa Frank. forskare, faktiskt. Resultaten är lovande men det behövs mer stöd för att kunna påstå att modellen också har en positiv effekt på en idrottares prestationsförmåga. Att metoden ökar fettförbränningen är dock klarlagt. För maratonlöpare Det är, konstaterar Per Frank, framför allt uthållighetsidrottare som ultra- och maratonlöpare, som skulle kunna ha glädje av detta träningskoncept. Det vill säga idrotter som pågår länge och där förmågan att omvandla fett till Kort om idrottsforskning energi är en viktig faktor. Vad är då nästa steg i forskningsprocessen? – Resultaten i den här delstudien stämde ju överens med vår hypotes så en naturlig fortsättning blir väl att genomföra en träningsstudie där vi undersöker om det sedan också blir en reell ökning av mitokondrietätheten och inte enbart en respons i markörerna för det. Sedan vill man förstås även studera om metoden kan bidra till att öka prestationsförmågan i en uthållighetsidrott. I en ytterligare delstudie i avhandlingen var syftet att undersöka vad som händer med både mitokondrietätheten och prestationsförmågan om styrketräning adderas till uthållighetsträningen. Här blev det dock inga positiva effekter på de båda parametrarna. – Exakt varför det blev så kan jag inte svara på men en möjlig förklaring kan vara att vi helt enkelt körde för hårt med våra försökspersoner, att de hade behövt mer återhämtning mellan försöken. Det kan även vara så att det krävs en längre period av styrketräning för att det ska bli några effekter på tillväxten av mitokondrier. I andra studier har man ju sett positiva effekter av kombinerad styrke- och uthållighetsträning på i första hand löpoch cykelekonomi. Mycket talar ändå för att det är bra att lägga in en del styrkepass också om man ägnar sig åt en uthållighetsidrott, säger Per Frank. ”Man ska nog inte träna för ofta med låga glykogennivåer för då finns risken att man försämrar kapaciteten att använda kolhydrater som bränsle. Konsekvensen blir då att man presterar sämre när det krävs högre intensiteter.” 1/2015 svensk idrottsforskning 5 Kort om idrottsforskning Därför fortsätter unga att idrotta: Det handlar om kampen i stunden Forskningen om så kallad drop out inom ungdomsidrotten är relativt omfattande. Betydligt mer ovanligt är det med studier kring motsatsen – varför unga väljer att fortsätta att föreningsidrotta i de övre tonåren? Just den frågan har Britta Thedin Jakobsson på GIH i Stockholm valt att fokusera på i sin avhandling. Vad var det egentligen som fick dig intresserad av den här frågan? – Det handlade dels om att staten har varit mycket tydliga med att man vill att så många som möjligt ska ha tillgång till fysisk aktivitet livet igenom. När det gäller ungdomar så lyfts ju dessutom ofta ord som demokrati och fostran fram som viktiga argument till att staten stöttar idrottsrörelsen ekonomiskt. – Det andra som gjorde mig nyfiken var helt enkelt just detta att idrottsforskningen mest intresserat sig för drop out-problematiken. Jag blev intresserad av motsatsen istället. Borde man alltså snarare vara lite förvånad över att en viss andel av ungdomar fortsätter 6 svensk idrottsforskning 1/2015 att idrotta i en förening i de övre tonåren? – På ett sätt, ja. Det finns ju i dag en mängd andra aktiviteter tillgängliga för unga människor än just idrott. Så med tanke på utbudet i samhället skulle man kunna hävda att det vore konstigt om de i n t e valde att sluta en bit upp i tonåren. Kampen på fritidsarenan är ju hård. Jag citerar här gärna också LarsMagnus Engström: ”Förr sprang man ut för det var ju där allt spännande händer. Nu springer man istället in för det är i skärmaktiviteter det spännande händer.” Vad är det för typ av studie du har genomfört? – Det är en så kallad longitudinell studie där jag har följt en grupp ungdomar från att de var 9-10 år upp till 19-årsåldern. De har fått svara på enkätfrågor vid fyra tillfällen under 2000-talet. Från början var det 585 ungdomar i studien, när de var 19 år så kvarstod 377 personer som hade svarat på en eller flera av enkäterna. Därutöver har jag även gjort en intervjustudie med en annan urvalsgrupp som då var mellan 15-19 år. Vilka fynd vill du själv framhålla från de olika delstudierna? – De som är kvar i idrottsrörelsen då de är 19 år betonar själva starkt att det är lärandet och utvecklingen som känns meningsfull. Man framhåller även själva ”kampen i stunden” som en viktig faktor. Det handlar mycket om idrottens egenvärde. Förvå- Britta Thedin Jakobsson, fil.dr. i idrottsvetenskap på GIH i Stockholm. Foto: Louise Ekström. nansvärt få lyfter fram ambitioner om framgång Jag har bara något enstaka inom idrotten. exempel på det i min underDet ska dock framhållas att jag i första hand i n t e har sökningsgrupp. Däremot kan intresserat mig för gruppen du byta idrott från exempelvis elitidrottare. fotboll till kampsport, även Du har följt de här ungdoefter 12-13 årsåldern. Men du måste fortfarande ändå ha marna under lång tid. Vad varit med i någon idrottsförhänder rent statistiskt upp till 19-årsåldern? ening i yngre år. – I den här gruppen har Forskare på Stockholms över 90 procent någon gång universitet har gjort en stor varit i kontakt med idrottsstudie på ett liknande tema ”Ung livsstil”. Finns det några rörelsen. Men av dessa så likheter i era resultat? slutar cirka 25 procent ganska – Mina resultat sammansnabbt i de yngre åldrarna. Sedan, för att vara aktiv i faller ganska väl med vad den en idrottsförening när du är forskningsgruppen kommit 19 år så ska du ha varit med fram till. I deras studie kvarlänge, utan uppehåll. Det står cirka 30 procent av ungverkar vara väldigt svårt att domarna i idrottsföreningar i komma med i idrottsrörelsen gymnasieåldern, medan mina efter att man fyllt 13 år om du siffror visar på 33 procent. Jag aldrig har varit med tidigare. vill dock framhålla att enkät- Kort om idrottsforskning För såväl flickor som pojkar är fotboll den idrott som behåller flest ungdomar. underlaget i min studie inte är i närheten av det man haft i studien med Ulf Blomdahl och medarbetare. Finns det något i hur olika idrotter är organiserade som kan tänkas påverka hur många ungdomar som väljer att fortsätta? – Det är två sporter som dominerar bland de här ungdomarna. Hos pojkar är det fotboll. För flickor är det fotboll och ridsport. Gemensamt för dem är att det rör sig om två sporter där det är möjligt att som 19-åring vara aktiv på olika nivåer. I flera andra idrotter är detta i dag inte möjligt. Det finns i det här materialet i alla fall inte exempelvis en enda simmare eller tennisspelare som fortsatt upp till 19 års ålder. Det är förstås fullt möjligt att de tränar de här idrotterna på sin fritid som en motionsaktivitet – men det är i alla fall inget de framhållit i sina svar. Om man jämför de som väljer att fortsätta idrotta i föreningslivet med dom som hoppat av, finns det då något som särskiljer dem? – Ja, det finns ett antal bakomliggande faktorer som har betydelse. De som har fortsatt har högre betyg i ämnet idrott och hälsa, de har idrottat mer med sina föräldrar som barn, de har höga meritpoäng i samtliga skolämnen – det vill säga ett kulturellt kapital – och de har också en bild av sig själva som mer fysiskt aktiva. Vad man kan säga är alltså att det inte tycks räcka att enbart gilla idrott. Man måste också klara av skolarbetet för att fortsätta med föreningsidrott i de övre tonåren. Hur kan det vara så? – Det kan ju vara så att vi mäter samma sak i skolan som vi gör i idrottsrörelsen – nämligen att komma i tid, vara disciplinerad och liknande. Detta är framgångsfaktorer i bägge de här kulturerna. En diskussion som skulle kunna föras här är: tappar idrottsrörelsen talanger för att det är så mycket annat runtomkring som krävs av dem också? Dina resultat visar också att det är få som fortsätter om de börjat sent med sitt idrottande. Kan det inte tänkas bero på att de helt enkelt hamnat för långt efter sina jämnåriga i kompetens? – Absolut, idrotttsrörelsen är ju uppbyggd för att du ska börja tidigt. Jag menar, det finns inte många nybörjargrupper för tonåringar. Låt säga att en 16-åring vill prova på bandy. Då frågar man om han eller hon kan åka skridskor? Kan man då inte det så finns det ingen plats. Jag tror det är viktigt att fundera över om det också ska vara möjligt att inom idrottsföreningens ram ägna sig åt rekreationsidrott. Sådana frågor tror jag att vi behöver tänka mer på om vi även i framtiden vill leva efter mottot: så många som möjligt så länge som möjligt. 1/2015 svensk idrottsforskning 7 Överdriven oro för kombinationsträning Många som vill öka sin muskelmassa och styrka undviker uthållighetsträning. En vanlig åsikt är nämligen att man inte bör kombinera styrkeoch uthållighetsträning. Den uppfattningen har däremot inget stöd i den senaste forskningen. Pontus Löfving Student Gymnastik- och idrottshögskolan Henrik Petré Student Gymnastik- och idrottshögskolan Niklas Psilander Med. dr. inriktning fysiologi Enheten prestation och träning Gymnastik- och idrottshögskolan 8 svensk idrottsforskning 1/2015 D e t f ö r e k o m m e r en mängd åsikter om hur man bör träna för att uppnå bästa resultat. Många tränare och entusiaster brottas med problematiken vad den optimala kombinationen är mellan styrke- och uthållighetsträning samt hur denna kombination påverkar hypertrofi (muskeltillväxt), styrka och explosivitet. Påståenden man ofta hör är ”ska du bygga muskelmassa och styrka så bör du hoppa över konditionsträningen.” Eller ”styrke- och konditionsträning bör inte blandas för då blir det bara mellanmjölk av allting.” För att kunna bemöta dessa och liknande påståenden syftar denna artikel till att kartlägga forskningsläget kring kombinationsträning med huvudfokus på uthållighetsträningens effekter på hypertrofi, styrka och explosivitet. Historisk rädsla Historiskt har det funnits en rädsla hos såväl uthållighetsidrottare som utpräglade styrkeidrottare att beträda den andres mark. Uthållighetsidrottare har dragit sig för att bedriva styrketräning medan sprint- och styrkeidrottare har undvikit uthållighetsträning, då man ansett att dessa två kvalitéer inte är kompatibla. En av anledningarna till uthållighetsidrottarens rädsla för styrketräning är att träningsformen ökar musklernas tvärsnittsarea. Det skulle kunna minska såväl kapillär- som mitokondrietätheten, två ytterst viktiga faktorer för prestation i uthållighetsidrotter. På senare år har det dock blivit allt vanligare att uthållighetsidrottare tränar styrka, det gäller till och med långdistanslöpare. Orsaken till det är att ett stort antal studier har visat att tung och explosiv styrketräning har en positiv inverkan på prestation i uthållighetsidrotter (1,2). De har också visat att det inte sker någon utspädning av mitokondrier vid kombinationsträning (3,4). Den historiska synen lever dock kvar i de styrkefokuserade idrotterna. En vanligt förekommande åsikt är att idrottare i största mån bör undvika uthållighetsträning om målet är att bygga muskler, styrka och explosivitet. Men är detta verkligen väl förankrat i forskningen? Är uthållighetsträning en så stor fiende för styrkeutvecklingen som många tror? Och har uthållighetsträningens typ, längd, intensitet och frekvens någon betydelse? 12 10 8 8 4 2 0 Styrka Styrka Kombi kombi Uthållighet Uthållighet Figur . Procentuell förändring av lårets muskelmassa Figur 1. 1Procentuell förändring av lårets muskelmassa efter efter 21 ve uthållighetsträning (5). 21kombinations veckors styrke-,eller kombinationseller uthållighetsträning (5). Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån Effekt på muskeltillväxt Flertalet studier visar att utveckling av hypertrofi inte påverkas negativt av uthållighetsträning (5-11). I en relativt nyligen publicerad studie såg forskarna till och med en betydligt större hypertrofiökning hos försökspersoner som kombinerade cykel- och styrketräning jämfört med dem som enbart tränade styrka (figur 1). Resultatet från denna studie tyder på att det, under vissa omständigheter, kan finnas en synergistisk effekt av kombinationsträning på utvecklingen av hypertrofi. I en annan nyligen publicerad studie eckors styrke-‐, undersöktes effekterna av kombinerad styrke- och löpträning på hypertrofi (7). FAKTA Kombinationsträning innebär träning av två eller flera delkapaciteter under en och samma period. Delkapaciteterna kan vara teknik, rörlighet, koordination, styrka samt aerob och anaerob förmåga. I de flesta fall handlar det om kombinationen styrke- och uthållighetsträning. Styrketräning innebär träning i syfte att förbättra förmågan att viljemässigt skapa kraft mot ett yttre motstånd med hjälp av anaeroba (utan syre) energiprocesser. Vanliga effekter av en periods styrketräning är ökad muskeltillväxt, styrka och explosivitet. Uthållighetsträning innebär träning för att förbättra förmågan att utföra långvarigt fysiskt arbete med hjälp av aeroba (syrekrävande) energiprocesser. Vanliga effekter av en periods uthållighetsträning är ökad maximal syreupptagningsförmåga (VO2max), ökad nyttjandegrad av VO2max (mjölksyratröskel) samt en minskad syreförbrukning på en given arbetsbelastning (rörelseekonomi). 1/2015 svensk idrottsforskning 9 Resultatet visade att de försökspersoner som kombinerade styrke- och löpträning hade en likvärdig ökning i hypertrofi som de som enbart tränade styrketräning. Således kan även löpträning kombineras med styrketräning utan att muskeltillväxten påverkas negativt. I båda dessa studier tränade försökspersonerna i kombinationsträningsgruppen två styrke- och två uthållighetspass per vecka. Äldre studier tyder på att en större mängd uthållighetsträning (fyra pass per vecka eller fler) skulle kunna ha en negativ inverkan på hypertrofiutvecklingen, speciellt i de fall där uthållighetsträningen bestått av löpning (12). I den numera klassiska studien av Hickson från 1980 sågs nämligen ingen negativ inverkan på styrkeutvecklingen efter de första sju veckorna av kombinerad styrke- och uthållighetsträning (13). Däremot observerades en platå för styrkeutvecklingen efter åtta veckor. Från och med den nionde veckan noterades till och med en tillbakagång. Värt att notera från denna studie är att träningsvolymen var extrem (fem styrkepass á 30-40 minuter och sex uthållighetspass á 40 minuter). Den negativa styrkeutvecklingen kan därför troligen förklaras med att deltagarna blev övertränade. Effekt på styrka Effekt på explosivitet Inte heller när det gäller utvecklingen av styrka har uthållighetsträning någon negativ inverkan, förutsatt att uthållighetspassen inte överstiger tre i veckan (5-8,10). Om istället träningsfrekvensen är högre (4-6 träningspass i veckan) visar dock forskningen att uthållighetsträning kan ha negativ inverkan på styrkeutvecklingen, speciellt om träningsperioden är lång (12,13). A 25 20 15 10 5 0 -‐5 0 7 14 21 veckor De flesta studier visar alltså att utvecklingen av hypertrofi och styrka inte påverkas negativt då de kombineras med uthållighetsträning. När det gäller explosivitet är situationen dock en helt annan. Forskningen visar tydligt att explosivitet är en variabel som ofta påverkas negativt av uthållighetsträning (5,6,9,14). I den tidigare nämnda studien där man såg en tydlig hypertrofiökning efter kombinationsträning mätte man även styrka och explosivitet (5). Styrkan ökade likvärdigt mellan grupperna men den explosiva förmågan ökade enbart i den renodlade styrkegruppen. Skillnaden observerades alltså trots att kombinationsgruppen hade en likvärdig styrkeutveckling samt större hypertrofiökning än styrkegruppen (figur 2). Cykling det bästa valet I en så kallad metaanalys från år 2012 vägde forskare samman resultaten från B 21 vetenskapliga studier om kombina40 tionsträning (15). Som en del i detta arbete jämfördes effekterna av löpning 30 respektive cykling på hypertrofi, styrka 20 och explosivitet. Resultatet tyder på att kombinatio10 nen cykling och styrketräning är mer 0 gynnsamt för utvecklingen av hypertrofi -‐10 och styrka än kombinationen löpning och styrketräning. Detta verkar framför 0 7 14 21 veckor allt vara sant om uthållighetspassen är Uthållighet Kombi Styrka Uthållighet Kombi många och långa. Att löpning kan ha en Figur 2. Procentuell förändring i styrka (A) och explosiv negativ inverkan tros bero på den Figur 2. Procentuell förändring i styrka (A) och explosiv förförmåga (B) i benmuskulaturen under 21 veckors träning (5). måga (B) i benmuskulaturen under 21 veckors träning (5). tydligt excentriska fasen vid varje 50 10 svensk idrottsforskning 1/2015 Foto: Andreas Pranter, Gepa Pictures fotisättning, vilken orsakar ett större slitage på muskelfibrerna. Längd, intensitet och frekvens Fram till dagens datum finns det väldigt lite utforskat kring hur variablerna längd och intensitet i uthållighetsträningen påverkar utvecklingen av styrka. För att täcka en del av denna kunskapslucka genomfördes under hösten 2014 en träningsstudie på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Det huvudsakliga syftet var att undersöka effekterna av två olika typer av uthållighetsträning på styrkeutvecklingen (16). I studien ingick 16 manliga försökspersoner där samtliga hade en gedigen träningsbakgrund och dessutom god vana att utföra styrkeövningen knäböj med fri skivstång. Försökspersonerna delades in i två olika grupper där den ena gruppen kombinerade tunga knäböj (3-6 set á 2-5 repetitioner) med så kallade Tabata-intervaller på cykel (20 sekunders arbete med 10 sekunders vila mellan varje ansträngning). Den andra gruppen kombinerade tunga knäböj med kontinuerlig, medelintensiv cykelträning (40-80 minuter på cirka 70 procent av VO2max). Träningen genomfördes tre gånger i veckan, först styrka och direkt därefter uthållighet. Resultatet visade att båda grupperna hade en likvärdig styrkeutveckling i 1/2015 svensk idrottsforskning 11 200 Före Efter 175 150 125 100 75 50 Kontinuerlig grupp Tabata-‐grupp Figur 3. Maximal styrka i 1 RM (repetition max) knäböj före Figur 3. Maximal styrka ik1ombinationsträning RM (repetition max) knäböj efter och efter sex veckors (16). före En goch rupp sex veckors kombinationsträning (16). En grupp tränade kontinuerlig tränade kontinuerlig medelintensiv cykelträning. Den andra medelintensiv cykelträning. Den andra så kallade Tabata-intervaller. så kallade Tabata-‐intervaller. knäböj (cirka 10 procent). Det verkar således inte vara av betydelse för styrkeutvecklingen om uthållighetsträningen är lång och medelintensiv eller kort och högintensiv (figur 3). Det fanns ingen kontrollgrupp i studien som enbart tränade styrka. Det går därför inte att uttala sig om huruvida kombinationsträningen var bättre eller sämre än renodlad styrketräning. Styrkeökningen på lite drygt tio procent efter sex veckors träning ligger dock väl i linje med resultat från renodlade styrkestudier på vältränade försökspersoner (17). Det är därför troligt att uthållighetsträningen upp till tre gånger i veckan inte motverkar styrkeutvecklingen hos vältränade personer. ”Man kan alltså till exempel träna fler än tre pass löpning i veckan utan att riskera att tappa styrkan i bänkpress.” En grundläggande förutsättning för goda träningsresultat är en bra fysisk, psykisk och social återhämtning mellan passen för att undvika överträning. Det tycks vara det allra viktigaste för att ett kombinationsprogram av styrke- och uthållighetsträning ska bli framgångsrikt. Om uthållighetsträningen begränsas till max tre pass per vecka samt om längden inte överstiger cirka 60 minuter per pass 12 svensk idrottsforskning 1/2015 finns det inga belägg för att det skulle motverka utvecklingen av hypertrofi och styrka. Under kortare perioder kan träningsfrekvensen till och med skruvas upp betydligt mer utan någon större risk för negativa effekter. Hur mycket träning en individ kan tillgodogöra sig är dock högst individuellt, varför ett kombinationsprogram som är optimalt för en person inte nödvändigtvis behöver vara det för en annan. Viktigt att poängtera är att träningsresponsen är specifik för de muskler som tränas. Den muskulatur som inte är involverad i uthållighetsträningen får ingen negativ styrkeutveckling (12). Man kan alltså till exempel träna fler än tre pass löpning i veckan utan att riskera att tappa styrkan i bänkpress. Uppdelning och ordningsföljd Gör det någon skillnad om styrke- och uthållighetspassen bedrivs på olika dagar, samma dag eller till och med i samma pass? Och om de sker i samma pass, vilken ordningsföljd är då att föredra? Det finns studier som visar att kombinerad styrke- och uthållighetsträning som utförs under ett och samma pass kan hindra styrkeutvecklingen, jämfört med om träningen är uppdelad på olika pass och dagar (4). Samtidigt finns nyare studier som visar att styrkan inte påverkas negativt för den som tränar styrka och uthållighet under samma pass (18). Entydigt är dock att hypertrofiutvecklingen är oberoende av om träningen utförs på samma eller olika träningspass. Ordningsföljden av styrke- och uthållighetsträningen inom samma pass verkar inte ha någon betydelse för utvecklingen av styrka och hypertrofi (9,18,19). Däremot finns det indikationer på att explosiviteten hämmas mer om uthållighetsträningen genomförs direkt före styrketräningen jämfört med omvänd ordning (18,20). En trolig förklaring till detta är att uthållighetsträningen försämrar prestationen och kvalitén på styrketräningspasset. Sammanfattande träningsråd Sammanfattningsvis kan man med säkerhet säga är att explosiviteten påverkas negativt av kombinationsträning. Är du till exempel en 100-meterslöpare eller tyngdlyftare, där explosiviteten är totalt avgörande, bör uthållighetsträningen minimeras. I övrigt kan kombinationsträning ge mycket goda effekter om den utförs på ett genomtänkt sätt. Det gäller för såväl tävlingsidrottare som motionärer. Inom tävlingsidrotten är det viktigt att ha koll på den aktuella idrottens kravprofil samt i vilken period av den årliga träningsplaneringen man befinner sig. Inom idrotter där explosivitet är viktig men där det även finns ett tydligt krav på aerob förmåga, som till exempel ishockey och handboll, bör man periodvis begränsa mängden uthållighetsträning. Detta kan till exempel gälla i slutet av en förberedelseperiod, då fokus i träningen ofta ligger på utveckling av grenspecifik explosivitet. Däremot går det utmärkt att kombinera uthållighetsträning med tung styrketräning tidigare i förberedelseperioden, då fokus är att utveckla aerob effekt (VO2max), hypertrofi och styrka. För att vara helt på den säkra sidan bör dock inte antalet uthållighetspass överstiga tre per vecka unga idrottare med osynliga LÄS! funktionsnedsättningar Centrum för idrottsforskning www.centrumforidrottsf orskning.se isBn | 978-91-979562-7 -7 D o lda utmaningar Dolda utmaningar – om Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar som ger inspiration, tips är en skrift och råd om hur man bemöte r barn och ungdomar med adhd och Aspergers syndrom till exempel inom idrotten. De är persone kontrollera sin energi och r som upplever idrotten intensiva som i många fall har svårt att idrottsledare, föräldrar och re än andra. Skriften riktar alla som arbetar för att sig till ge alla barn och ungdomar att hitta sin idrott och att en möjlighet utvecklas i sin förening. under längre perioder, speciellt inte om det är fråga om löpning. Cykel är att föredra framför löpning om idrottens kravprofil tillåter det. Enligt studien som nyligen genomfördes på GIH tycks uthållighetsträningens längd och intensitet vara av liten betydelse för utvecklingen av maximal styrka (16). Men eftersom högintensiv intervallträning har visat sig vara en mycket tidseffektiv träningsform, är den att föredra inom flera idrotter framför den mer tidskrävande låg- och medelintensiva uthållighetsträningen. På så vis frigörs mer tid till att utveckla andra fysiska delkapaciteter och moment, till exempel tekniska och taktiska färdigheter, som är av stor vikt för lagidrottare. Denna artikel har förhoppningsvis visat att kombinationsträning fungerar utmärkt att applicera för de allra flesta och att oron för uthållighetsträningens negativa effekter på muskeltillväxt och styrka många gånger är överdriven. Dessutom blir träningen roligare och mer hållbar på sikt eftersom en varierad träning förebygger överbelastningsskador samt är bättre för hälsan. Om ung a idrOttar e med Osyn liga funk tiOn sned sätt ning ar Referenser 1. Aagaard, P. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2010. 21(6):298-307. 2. Paavolainen, L. mfl. J Appl Physiol. 1999. 86(5):1527-33. 3. Psilander, N. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2014. 4. Sale, D.G. mfl. J Appl Physiol. 1990. 68(1):260-70. 5. Mikkola, J. mfl. Int J Sports Med. 2012. 33(9):702-10. 6. Hakkinen, K. mfl. Eur J Appl Physiol. 2003. 89(1):42-52. 7. de Souza, E.O. mfl. Int J Sports Med. 2013. 34(3):207-13. 8. McCarthy, J.P. mfl. Med Sci Sports Exerc. 2002. 34(3):511-9. 9. Chtara, M. mfl. J Strength Cond Res. 2008. 22(4):1037-45. 10. Bell, G.J. mfl. Int J Sports Med. 1991. 12(4):384-90. 11. Lundberg, T.R. mfl. J Appl Physiol. 2013. 114(1):81-9. 12. Kraemer, W.J. mfl. J Appl Physiol. 1995. 78(3):976-89. 13. Hickson, R.C. Eur J Appl Physiol Occup Physiol. 1980. 45(2-3):255-63. 14. Dudley, G.A. mfl. J Appl Physiol. 1985. 59(5):1446-51. 15. Wilson, J.M. mfl. J Strength Cond Res. 2012. 26(8):2293-307. 16. Petré, H. & Löfving, P. Diss GIH. 2014. 17. Kraemer, W.J. mfl. Med Sci Sports Exerc. 2002. 34(2):36480. 18. Eklund, D. mfl. Int J Sports Med. 2015. 36(2):120-9. 19. Davitt, P.M. mfl. J Strength Cond Res. 2014. 28(7):1937-45. 20. Bell, G.J. mfl. Can J Sport Sci. 1988. 13(4):214-9. Kontakt [email protected] tips och råd till ledare! Prob lem eller möjl ighe t? Simo n Äl Sk ar fjÄri l Skic k ar mag nuS vill ha gl a Skl ar a regl er jenn ifer gör inge t halv dant S t yr ener gin t ill r Ät t Sak röre l Se Är en unde r Sk at tad medi c in Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar är en skrift som ger inspiration, tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med till exempel adhd och Aspergers syndrom inom idrotten. Skriften riktar sig till idrottsledare, föräldrar och alla som arbetar för att ge alla barn och ungdomar en möjlighet att hitta sin idrott och att utvecklas i sin förening. Beställ boken på: www.sisuidrottsbocker.se 1/2015 svensk idrottsforskning 13 Energibrist stort hälsoproblem hos kvinnoeliten Det är mycket vanligt att den kvinnliga eliten äter för lite. Över 60 procent hade energibrist och lika många menstruationsrubbningar. Det visar ny studie av uthållighetsidrottare. Långvarig energibrist får en rad allvarliga konsekvenser för hälsan med ökad risk för skador och nedsatt prestationsförmåga. Anna Melin Leg. dietist, PhD Institutionen för nutrition och idrott Köpenhamns universitet R e l a t i v e n e r g i b r i s t är när en idrottare i långa perioder har en för låg energitillgänglighet och kroppen skruvar ner för viloämnesomsättningen och grundläggande fysiologiska processer för att återupprätta energibalansen. Den svenskdanska studien på uthållighetsidrottande kvinnor på elitnivå visar att relativ energibrist (oftast utan en ätstörning) är mycket vanligt, även hos normalviktiga. Energibrist leder till hormonella förändringar, menstruationsrubbningar, en ökad risk för skador och benskörhet och till nedsatt prestation. Andra vanliga symptom är låg viloämnesomsättning, mag-tarmkanalsproblem, lågt blodsocker och blodtryck samt förhöjt kolesterol. Det vill säga att en kvinnlig idrottare kan vara viktstabil men samtidigt ha relativ energibrist och oregelbunden eller utebliven menstruation med ökad risk för ohälsa, skador och nedsatt prestationsförmåga. Våra resultat understryker betydelsen av att nordisk idrott följer internationella rekommendationer på området och inför förebyggande insatser med fokus på tidig upptäckt och behandling av relativ energibrist och menstruationsrubbningar. En triad av problem Den kvinnliga idrottstriaden (triaden), som förbinder relativ energibrist (med eller utan ätstörning), oregelbunden eller utebliven menstruation och sämre skeletthälsa, har varit ett känt hälsoproblem bland kvinnliga idrottare sedan 1990-talet. 14 svensk idrottsforskning 1/2015 Oregelbunden eller utebliven menstruation är vanligt inom idrotten men ignoreras ofta och betraktas ibland till och med som ett naturligt resultat av hård träning. Detta trotts att det finns starka vetenskapliga bevis för att det är relativ energibrist som orsakar de hormonella förändringar som leder till oregelbunden eller utebliven menstruation, och att det kan medföra allvarliga hälsomässiga konsekvenser såsom för tidig benskörhet. ”Inom viktklass- och uthållighetsidrotter är ätstörningar vanliga bland både manliga och kvinnliga elitidrottare.” Relativ energibrist och oregelbunden eller utebliven menstruation är samtidigt kopplade till en ökad risk för skador och nedsatt prestation. Studier gjorda inom de senaste åren visar också att relativ energibrist och ätstörningar inte bara är ett kvinnoproblem utan även drabbar manliga idrottare med samma allvarliga konsekvenser. Det är speciellt inom idrotter med fokus på låg kroppsvikt och fettmassa, där förekomsten av relativ energibrist och ätstörningar är högst – bland både män och kvinnor. Foto: Daniel Stiller, Bildbyrån Kroppen sätts i krisläge Energistatus i kroppen uttrycks ofta som energibalans eller energitillgänglighet. När kroppen är i energibalans innebär det att vårt energiintag via maten helt kompenserar för kroppens totala energibehov och vi är viktstabila. Den största delen av vår energiomsättning utgörs av viloämnesomsättningen (55-65 procent) som används till kroppens grundläggande fysiologiska processer, såsom återuppbyggnad av celler, värmereglering, växt, reproduktionsförmåga och immunfunktion. Vid långvarig negativ energibalans väljer kroppen vilka energikrävande processer som måste upprätthållas och viloämnesomsättningen sjunker för att återupprätta energibalans. Energitillgänglighet är den mängd energi som finns kvar till kroppens grundläggande fysiologiska processer när den mängd energi som används under träning dras bort från energiintagen vi får via kosten. Kliniska studier på friska, regelbundet menstruerande normalviktiga kvinnor har visat att energitillgänglighet mindre än 30 kcal/kg fettfri massa per dag i bara fem dagar sänker frisättningen av bland annat kvinnliga könshormoner, som är nödvändiga för att kunna upprätthålla regelbunden menstruation. Studierna visar också att energitillgänglighet mindre än 45 kcal/kg fettfri massa per dag hämmar uppbyggnaden av skelettet. Dessa kliniska studier har samtidigt visat att hormonsystemet hos unga kvinnor är känsligare än vad det är hos vuxna FAKTA LEA-STUDIEN LEA-studien gjordes av Anna Melin och Anders Sjödin, Köpenhamns universitet, Sven Skouby, Herlev sjukhus, Åsa Tornberg, Lunds universitet och Jorunn Sundgot-Borgen, Norges idrottshögskola. Studien genomfördes med tillåtelse av Riksidrottsförbundet, Team Danmark, danska Datainspektionen och den danska och svenska regionala etiska kommittéen. 1/2015 svensk idrottsforskning 15 Högt kolesterol Lågt blodsocker Lågt blodtryck Låg viloämnesomsättning Nedsatt skelettstryrka Menstruationsrubbning Ätstörning Relativ energibrist Figur 1. I undersökningen ingick totalt 40 danska och svenska kvinnliga uthållighetsidrottare på elitnivå. Över 60 procent hade relativ energibrist. En stor andel hade en rad andra så kallade triadrelaterade symptom. kvinnor. Låg energitillgänglighet hos unga är därför extra bekymmersamt, eftersom det är i den perioden i livet då kroppen och skelettet utvecklas allra mest. Orsaker till energibrist Det är många idrottare som inte vet hur mycket och vad de måste äta för att kompensera för ett högt energibehov. Både energibrist och högintensiv träning minskar aptiten och kombinationen av nedsatt aptit och kalorisnål mat (lågt innehåll av fett och socker och mycket fiber) gör det extra svårt att få i sig tillräckligt med energi. Det är vanligt att idrottare i perioder medvetet äter mindre eller tränar mera för att gå ner i vikt. Detta behöver inte Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån 16 svensk idrottsforskning 1/2015 medföra något problem så länge inte perioderna med relativ energibrist blir för långa eller kroniska. Många idrottare får positiv respons vid en viktnedgång, både på träning och från omgivningen. Därför är det lätt att komma in i ett negativt beteende med ökad fokus på vikt och mat och återkommande bantningskurer, som med tiden kan utveckla sig till en allvarlig ätstörning. Ätstörningar är vanligt inom idrotten, speciellt inom estetiska idrottsgrenar där över 40 procent av kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar. Inom viktklassoch uthållighetsidrotter är problemen vanliga bland både manliga och kvinnliga elitidrottare. Få studier har dock undersökt förekomsten av relativ energibrist och relaterade triadsymptom såsom förändrad energiomsättning bland kvinnliga elitidrottare. Nyligen genomförde vi därför på Köpenhamns och Lunds universitet en studie (LEA-studien) där vi undersökte förekomsten av relativ energibrist och ätstörningar och dess fysiologiska konsekvenser bland 40 svenska och danska kvinnliga uthållighetsidrottare på elitnivå. Hälsoproblem bland nordisk elit Kvinnliga elitidrottare mellan 18 och 38 år, som tränade minst fem gånger per vecka, blev rekryterade genom de danska och svenska specialförbunden och klubbar på tävlingsnivå inom uthållighetsidrotter. Totalt genomförde 45 försökspersoner ett tvådagarsprotokoll med kliniska undersökningar av ätstörningar, menstruation, blodprover, skeletthälsa, blodtryck, ämnesomsättning, prestationsförmåga med mera på Herlev sjukhus i Köpenhamn och på Lunds universitet. Därefter åkte försöksdeltagarna hem och genomförde en sjudagars registreringsperiod av kostintag och energiförbrukning (träningsdagbok, pulsklocka och accelerometer). Fem av de 45 försöksdeltagarna hade en menstruationsrubbning som inte var orsakad av relativ energibrist. De övriga 40 försöksdeltagarna ingick därför i den del av LEA-studien som beskriver triadrelaterade symptom. Över 60 procent hade relativ energibrist varav de flesta utan att ha någon ätstörning eller stört ätbeteende. Menstruationsrubbningar och nedsatt REKOMMENDATIONER FÖR ATT BEKÄMPA ENERGIBRIST Forskare i både Norge och Sverige har tagit fram rekommendationer till svenska idrottsorganisationer om hur man förebygger, tidigt upptäcker och behandlar relativ energibrist hos idrottare (REI). Rekommendationerna i korthet: 1. Implementera förebyggande utbildnings program och riktlinjer som ska vara riktade mot ledare, tränare och tvärvetenskapliga medicinska team. Allmänna riktlinjer: • Minskad fokus på kroppsvikt och kroppssammansättning. • Fokus ska vara på hälsa och optimal återhämtning (vila, sömn, nutrition) som prestationsfrämjande faktorer. • Realistiska och hälsobefrämjande mål i relation till vikt och kroppssammansättning. Tränare och ledare ska ej uttala sig om idrottares kroppsvikt, kroppssammansättninge eller kroppsform. • Tränare och ledare ska ej genomföra mätningar av vikt och kroppssammansättning. • Uppmuntra och stötta till lämplig och effektiv behandling av REI. 2. Verka för att bygga upp ett nationellt system för rådgivning och behandling. Idrottsorganisationer bör bygga upp och säkra tillgång till tvärvetenskapliga idrottsmedicin- skelettstyrka var vanliga, liksom låg viloämnesomsättning, högt kolesterol, lågt blodtryck och lågt blodsocker, trots att de flesta av försöksdeltagarna var normalviktiga (figur 1). Förekomsten av kliniska ätstörningar var 25 procent, varav anorexia nervosa (2,5 procent), bulimia nervosa (2,5 procent) och ätstörning utan närmare specifikation (20 procent). De låg därmed på samma nivå som tidigare undersökningar på norska kvinnliga uthållighetsidrottare på landslagsnivå har visat. Våra mätningar på energiomsättning visade att både de med relativ energibrist och de med oregelbunden eller utebliven menstruation hade lägre viloämnesomsättning än personerna med optimal energitillgänglighet och regelbunden menstruation. Vi fann även att de som hade med utebliven menstruation i mer än tre månader även hade en högre arbetseffektivitet, det ska team. Dessa ska bestå av idrottsläkare, gynekolog/androlog, psykolog, dietist/ nutritionist, fysiolog och fysioterapeut. Som stöd för sin verksamhet bör de idrottsmedicinska teamen använda Internationella olympiska komitténs bedömningmodeller REI. 3. Verka för att nationella och internationella tävlingsbestämmelser anpassas för att förebygga REI. Ändringar av tävlingsbestämmelser kan innefatta: • Klädsel • Invägningstider i samband med tävling. • Avråda från viktminskning för idrottare under 18 år. 4. Tidig upptäckt av REI är avgörande för förebygga ohälsa och skador samt för att undvika försämrad prestationsförmåga. Screening för REI hos både manliga och kvinnliga idrottare bör därför vara en intregrerad del av regelbundna hälsokontroller. Referenser De Souza, M.J. mfl. Br J Sports Med. 2014. 48(289):1-20. Loucks, A.B. mfl. J Sports Sci. 2011. 29:S7-S15. Loucks, A.B. & Thuma, J.R. J Clin Endocrinol Metab. 2003. 88(1):297-311. Melin, A. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2014. May 30. Melin, A. mfl. Br J Sports Med. 2014. 48:540–545. Mountjoy, M. mfl. Br J Sports Med. 2014. 48:491-497. Nattiv, A. mfl. Med Sci Sports Exerc. 2007. 39(10):1867-1882. Rauh, M.J. mfl. J Athletic Training. 2010. 45(3):243-252. Sundgot-Borgen, J. & Torstveit. M.K. Clin J Sport Med. 2004. 14(1):25-32. Kontakt [email protected] Rekommendationerna är framtagna av Anna Melin, Köpenhamns universitet, Petra Lundström, Riksidrottsförbundet och Karolinska Institutet, Ina Garthe, Olympiatoppen, Monica K Torstveit, Universitetet i Agder och Jorunn Sundgot-Borgen Norges idrottshögskola. Mer om rekommendationerna hittar ni inom kort på Riksidrottsförbundets webbplats. vill säga använde färre kalorier till att producera 100 watt på testcykeln än de som hade regelbunden menstruation. Detta tyder på en mera omfattande anpassning av ämnesomsättningen hos idrottare med en klinisk menstruationsrubbning än vad forskningen tidigare känt till. Det kan bidra till att förklara hur kvinnor med utebliven menstruation kan vara viktstabila och behålla normalvikt trots långvarig energibrist. Den höga förekomsten av kliniska symptom i denna grupp av normalviktiga elitidrottare, understryker betydelsen av att nordisk idrott följer internationell konsensus på området och inför förebyggande insatser med fokus på bland annat tidig upptäckt och behandling av energibrist och menstruationsrubbningar – insatser som är nödvändiga för att säkra optimal utveckling och prestation samt för att förebygga ohälsa. 1/2015 svensk idrottsforskning 17 Skidåkare med känsla för det rationella Naturen och känslan var viktigast för efterkrigstidens skidåkare. Fysiologerna förespråkade något annat. I dag är träningen mer vetenskapligt inriktad, men samtidigt är varje åkare unik. Finns det egentligen någon träning som är rationell för alla? Daniel Svensson Forskarstuderande Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH I d a g ä r vetenskapligt underbyggda träningsupplägg en självklarhet i många sporter. Men vid mitten av 1900-talet såg det helt annorlunda ut. Längdskidåkningen var en av de första sporter som sökte hjälp av forskare, samtidigt som många aktiva var skeptiska till de nya rönen. Därför följde en lång process där åkare, förbund och forskare försökte enas om ett svar på frågan: vad är rationell träning egentligen? Och varför skulle skidåkningen bygga på vetenskap? Skapa en rationell idrott Sverker Sörlin Professor Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH 18 svensk idrottsforskning 1/2015 Fysiologi är en vetenskap som var aktiv i rationaliseringssträvandena inom en rad olika områden. Träningen var inget undantag. På Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm började utvecklingen av rationell träning redan på 1940-talet, med fysiologerna i spetsen. De fokuserade på grundforskning och nya träningsformer för skolidrotten, men hade även ett intresse för både bredd- och elitidrott. Eftersom fysiologerna forskade kring resultaten och utformningen av olika slags träning blev rönen snart intressanta för idrotten i stort. GIH-fysiologerna lade ett stort fokus på konditions- och intervallträning, kolhydratrik kost, vätskebalansens betydelse och möjligheterna till kraftbesparing genom förbättrad teknik (2). Den forskning man bedrev ansågs kunna ligga till grund för en mer rationell träning än de traditionella, erfarenhetsbaserade trä- ningsmetoder som var vanliga bland skidåkare vid den här tiden. Naturlig träning Det var inte bara fysiologerna som pratade om rationell träning. Även skidåkare använde sig av begreppet, men menade då något annat än vetenskaplig träning. Mora-Nisse skrev till exempel i sin självbiografi att han ägnat sig åt rationell träning sedan 17-årsåldern. Vad han då menade var att han tränat systematiskt och hårt (3). Själva ordet ”rationell” hade en positiv laddning genom sin användning i andra delar av samhället. I praktiken hade upplägget väldigt lite med vetenskap att göra och byggde mer på beprövad erfarenhet. Träningen liknade det som den legendariske träningsideologen Gösta Olander rekommenderade. Olander hade sin bas i jämtländska Vålådalen och såg landskapet som en viktig del i träningen. Vid den här tiden var skidåkarnas träningsupplägg väldigt individuellt. Man hade inga tränare och träningsläger var något mycket sällsynt. Inte heller Gösta Olander var någon tränare i modern bemärkelse, men han spelade ändå en viktig roll i träningsuppläggningen eftersom många åkare tränade i Vålådalen. Dessutom var Olander ledamot i Svenska skidförbundets längdlöpningskommitté och hade formell makt över träningsupplägget. Bland anhängarna till Olanders naturliga träningslära fanns Mora-Nisse men Nils "Mora-Nisse" Karlsson, här på väg mot segern i Vasaloppet 1950. Foto: Vasaloppets bildarkiv. också skidkollegan Nils Täpp och löparstjärnan Gunder Hägg, som fått en mosse uppkallad efter sig i Vålådalen. Men hur såg då Olanders träningsråd ut? I grund och botten handlade det om att lyssna på kroppen och träna i natursköna och rogivande landskap. Under sommarhalvåret skulle man springa på fjället, i myren eller i skogen. När snösäsongen infunnit sig var det snöpulsning och långa skidturer som stod i fokus. Kritik mot det rationella Olander inspirerades av samernas rörelser och av fjällvärldens djur och ansåg att skidåkare borde träna upp liknande smidighet och rörelsemönster. Hans metod innehöll knappast alls någon vetenskap men byggde desto mer på erfarenhet, från vandring och löpning och, indirekt, genom samernas framgångsrika anpassning till fjällens landskap. Det var också viktigt att träningen skulle ske utan stress och press. Naturupplevelserna var ett viktigt inslag och även lugnare aktiviteter som promenader och jakt sågs av Olander som bra träning. Med den naturliga träningen blev man enligt Olander väldigt vältränad, men undgick samtidigt att bli en träningsmaskin (4). Här fanns alltså en stark kritik mot den rationalisering som fysiologerna stod för. Olanders status var mycket hög under 1940-talet, och Sverige gjorde fina resultat i längdspåren. Vid OS i St. Moritz 1948 blev det hela sex medaljer. Olanders instruktionsskrift Träningsråd för skidåkare trycktes i nya upplagor och han valdes in i den nybildade olympiska träningskommittén. Men allt var inte rosenskimrande. Skidförbundet hade börjat oroa sig för hårdnande internationell konkurrens (5). Olander fick ansvaret att förbereda åkarna inför OS 1952 i Oslo, men väl där blev det fiasko med en enda medalj (brons i herrarnas stafett). En ändring måste till. Fysiologerna äntrar scenen Skidförbundets ordförande Sigge Bergman tog efter Oslo-spelen kontakt med Erik Hohwü-Christensen, professor i fysiologi vid GCI (nuvarande GIH) och bad om vetenskaplig hjälp med att förändra träningen. Per-Olof Åstrand, forskare på fysiologiinstitutionen, fick i uppdrag att sköta kontakterna med skidförbundet och åkarna. Barmarksträning i Vålådalen med Gösta Olander (mitten) och flera av dåtidens största svenska manliga idrottsstjärnor. Utöver Olander syns från vänster: Lars ”Finnskoga-Lasse” Olsson, Assar Rönnlund, Ingemar Johansson, Sture Grahn, Rolf Rämgård och Ragnar ”Föllinge” Persson. Bilden är tagen i augusti 1962. Foto: Hallings foto/Jamtlis fotosamlingar 1/2015 svensk idrottsforskning 19 Fysiologerna började snart testa skidåkarna på olika sätt, bland annat för att fastställa maximal syreupptagningsförmåga, mjölksyranivåer, energieffektiv åkteknik och mycket annat. Ambitionen var att förbättra prestationerna genom att hitta den mest effektiva träningen. Gjorde man det, kunde metoderna sedan spridas till breda folklager. Sverige kunde på så sätt få ett fysiskt uppsving och förbättrad hälsa genom en rationellt tränande befolkning. Eftersom förbundet hade tagit initiativ till samarbetet hade fysiologerna ett starkt mandat att genomföra olika tester på åkarna och komma med förslag på hur träning och andra förberedelser skulle skötas. ”Han kände sig risig under hela loppet och menar att sockervattnet kan ha kostat honom en olympisk medalj.” Skidförbundet var inte ensamt inom idrotts-Sverige i att närma sig vetenskapen. Friidrotten gjorde liknande försök och Gösse Holmér, som var den viktigaste tränaren, förespråkade vetenskapliga metoder. Men Olander tänkte inte ge sig utan strid, trots att hans naturliga träningsmetod successivt fick allt mindre utrymme. I ett bitvis indignerat brev till Sigge Bergman år 1953 skriver Olander att ”det tycks finnas dom som begriper mycket bättre med en skeptisk inställning till all Vålådalsträning, och dom är ju svåra att överbevisa.” I tidigare brev samma vår ondgjorde sig Olander även över Gösse Holmér och dennes påstådda självgodhet. Olanders protester hjälpte inte. Förbundet hade bestämt sig för att vetenskapliggöra träningen. Dock fanns det en viktig grupp att övertyga – åkarna. Åkarna var skeptiska Hur togs de vetenskapliga råden emot av de aktiva? Bilden är inte entydig. Det fanns stora variationer i vad man ansåg om fysiologernas bidrag till verksamheten – och om dem som personer! Den övergri20 svensk idrottsforskning 1/2015 pande trenden var visserligen att det blev mer och mer vetenskaplighet i träningsupplägget, men att det hos åkarna samtidigt fanns en hel del skepsis. Det ledde till att det dröjde länge innan förbundets och fysiologernas idéer slog igenom. Detta vetenskapliggörande i olika hastigheter, som man skulle kunna kalla det, var möjligt eftersom varje enskild åkare skötte sin egen träning under större delen av säsongen. Undantagen var träningsläger och mästerskap, men även då hade åkarna ett stort mått av självbestämmande. Förbundets idéer om träning är därför att betrakta som en norm eller ett ideal med begränsad praktisk förankring bland de aktiva. Först under 1970-talet (i begränsad omfattning) och 1980-talet blev det vetenskapsbaserade träningsupplägget mer centraliserat, genom skidgymnasier, ökad förekomst av professionella tränare, fler och längre träningsläger och så vidare. I grannlandet Norge var utvecklingen delvis olik den svenska. Under 1950-talet rådde stor oenighet om vilken slags träning som skulle bedrivas, särskilt på barmark (6). Med Kristen Kvellos intåg som rikstränare på heltid 1958, förespråkades mer mängdträning i långsam takt, det som kallades ”rolig langkjöring”, med tydliga inslag av Olanders naturliga träning. Denna modell hade svag eller ingen underbyggnad i dåtida fysiologi (men har fått det sedermera). Inte heller i Norge var det enkelt att styra åkarnas träning. Först under 1980-talet med skidgymnasier och allt färre skogsarbetare i landslaget fick vetenskapliga inslag någon större betydelse (7). Det var alltså länge svårt för både svenska och norska skidförbund att föra ut sina träningsmetoder i praktiken. Och i de fall fysiologernas råd fick genomslag blev det inte alltid som man hade tänkt. Under Innsbruck-OS 1964 missade Janne Stefansson medalj på tremilen med 19 sekunders marginal. Han hade inför loppet fått ett glas sockervatten av P-O Åstrand. Stefansson frångick sina rutiner, drack sockervattnet och blev illamående. Han kände sig risig under hela loppet och menar att sockervattnet kan ha kostat honom en olympisk medalj (8). Kunskapsutbytet viktigast Hans landslagskamrat, Karl-Åke Asph, visar på en annan uppfattning. Han säger sig ha fått mycket hjälp av fysiologerna. Ett konkret exempel är en forskningsstudie som Jan Karlsson och Lars Hermansen (båda från GCI-GIH) gjorde på skidåkarnas barmarksträning i mitten av 1960-talet. Syftet med studien var att jämföra långdistans och intervall i barmarksträningen och hitta en effektiv balans mellan mängd och intensitet. Asph medverkade i studien som försöksperson och menade att detta gav kunskap om hur hårt man skulle pressa sig. Han ”upptäckte att man inte behövde ta i så hårt för att komma upp i maximal syretransport, gick man för hårt så sjönk syreupptagningen och det blev mjölksyra.”(9) Asph anpassade alltså delvis sin träning efter vetenskapliga rön, vilket då var ovanligt. Intresset för fysiologi ledde honom senare till GIH, där han utbildade sig till idrottslärare. Detta var inte ovan- ligt; flera andra åkare som var positiva till fysiologernas insatser, däribland landslagsåkaren och landslagstränaren Lennart ”Lill-Järven” Larsson, läste på GIH efter karriären. Barbro Martinsson (numera Grahn), en annan av tidens storåkare, minns att de vetenskapliga inslagen var intressanta men att det praktiska genomslaget var begränsat: ”Vi fick reda på blodvolym och att det kunde bli bättre, men inte så att man tog det på väldigt allvar med att äta si eller så, göra si eller så, det var inte den andan.”(10) Den samlade bilden av åkarnas mottagande visar att de vetenskapliga råden fick ett marginellt genomslag under 1950- och 1960-talen. Viktigare var kunskapsutbytet åkare emellan på träningsläger och i andra sammanhang samt den egna erfarenheten. En träningsvecka såg för många av de manliga åkarna ut ungefär enligt följande: träning varje vardag, först åtta timmars kroppsarbete och sedan löpning på Teodor Peterson i landslagets specialbyggda vallalastbil under skid-VM i Falun. I dag är både utrustning och träning byggd på vetenskap. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån 1/2015 svensk idrottsforskning 21 Referenser 1. de Geer, H. Rationaliseringsrörelsen i Sverige. 2010. 2. Svensson, D. The International Journal of the History of Sport. 2013. 30:8, 892-913. 3. Karlsson, N. I vita spår. Bonniers. 1953. s. 108. 4. Olander, G. Träningsråd för skidåkare. 1948. 5. Svenska skidförbundet. Styrelseberättelse 1950-1951. s. 208. 6. Gotaas, T. Først i løypa. Historien om langrenn i Norge. 2012. s. 266. 7. Sandbakk, Ø. & Tønnesen, E. Den norske langrennsboka. 2012. s. 26-30. 8. Stefansson, J. Intervjuad 8 juni 2013 i Transtrand av Svensson, D. 9. Asph, K. Intervjuad 9 juni 2013 i Orsa av Svensson, D. 10. Martinsson, B. Telefonintervju 8 januari 2013 av Svensson, D. 11. Den stora debatten om intervall kontra langkjöring som fördes i Norge under och efter Björgens svaga säsonger 2007-2009 skildras i Sörlin, S. Kroppens geni. 2011. Särskilt s. 188-199. Kontakt [email protected] [email protected] 22 svensk idrottsforskning 1/2015 kvällen i cirka en timme i högt tempo, nära maxpuls med backlöpning eller liknande. På helgen var det ofta ett längre pass, 2-4 timmar i lite lugnare tempo. Styrkan kom mestadels av skogsarbetet. Vintertid blev det i princip enbart skidåkning. Någon vila var sällan inplanerad. Man hade inte heller någon särskild plan gällande kost och vätskepåfyllning under träning och tävling. För de kvinnliga åkarna var upplägget ungefär detsamma, fast utan skogsarbetet och med något färre träningstimmar. Även om kopplingen till skogsarbetet saknades hos de kvinnliga åkarna var det flera, exempelvis Toini Gustafsson, som arbetade hårt med kroppen i sitt yrkesarbete och därigenom fick välbehövlig armstyrka. Individualiserad vetenskap I dag ser det annorlunda ut. Att vara skidåkare på landslagsnivå innebär en heltidssatsning, med träning uppemot 900 timmar per år. Ofta är det två pass om dagen, med mer fokus på högintensiva intervaller och grenspecifik styrka. Planeringen är betydligt mer detaljerad än förr, både vad gäller antalet pass och deras innehåll. Arm- och överkroppsstyrka har blivit allt viktigare i takt med bättre spår och utrustning, samtidigt som skogsarbetet har försvunnit som träningsform. Därför behövs betydligt mer grenspecifik armträning i form av stakningspass på rullskidor eller stakmaskin. Generellt sett innehåller träningen betydligt mindre långlöpning. Planeringen och kunskapsläget kring kost, vätskeintag, vila med mera är klart bättre i dag. Vad har då rationell träning utvecklats till i dag? I praktiken kan man säga att idealbilden av en helt vetenskapsbaserad träning som fungerar för alla har visat sig svår att infria. Kroppar är olika och åkare reagerar inte på samma sätt. Vissa tål mer träning än andra, någon behöver fler vilodagar, en annan har högre maxpuls eller mjölksyratröskel. I dag är träningen starkt individualiserad, vilket den i praktiken har varit hela tiden, men också byggd på vetenskap. Varje åkare har noggrann kontroll på sin egen syreupptagningsförmåga, mjölksyratröskel och maxpuls och väl utvecklad förståelse av kost och vätskepåfyllning. Träningen är detaljplanerad och periodiserad. Vi har också sett en ökad specialisering. Vissa åkare är renodlade sprinters och andra mer inriktade på längre distanser. I de riktigt långa loppen, som Vasaloppet, har en sprintspecialist inte mycket att hämta. Inte heller kan en långloppsspecialist konkurrera med en explosiv sprinter på kortare distanser; de åkare som ännu är framstående i alla grenar och alla distanser, som exempelvis Marit Björgen, Petter Northug och Dario Cologna, är numera undantag. Unikt komplicerade varelser Specialisering och rationalisering är tydliga tendenser, vilket ligger i linje med den utveckling som brukar kallas sportifiering och som pekar på att likartad utveckling sker i de flesta idrotter. I takt med hårdare konkurrens krävs allt mer av utövarna. Ändå är träningen inte helt fri från det Gösta Olander fokuserade på – känsla, naturupplevelser och att lyssna på kroppen. Uppmaningen att träna många och hårda intervallpass, som fysiologerna vid universitetet i Trondheim rekommenderade norska landslagsåkare, motiverades visserligen med vetenskapliga argument. Men när Marit Björgen visade svaga resultat bröt hon med idéerna och började lyssna mer till sin egen kropps signaler. Det blev det en påminnelse om att vetenskaplig träning visserligen är viktig men också att varje kropp och varje människa är unikt komplicerad (11). Den enskilde åkaren har ett stort ansvar för att lyssna på sin kropp och säga ifrån när det blir för mycket träning. Och även om man numera kan göra en del av träningen i rationaliserade miljöer som skidtunnlar och testlabb är landskapet fortfarande viktigt för många åkare. Inför VM i Falun 2015 valde exempelvis landslagsåkaren Lars Nelson bort höghöjdsläger utomlands för att träna i Vålådalen. Gösta Olander hade säkerligen varit nöjd med det valet. Prenumerera! 1 | 2015 | ÅRGÅN G 24 2 | 2014 | ÅRGÅ NG 23 4 | 2014 | ÅRGÅNG 23 3 | 2014 | ÅRGÅNG 23 TEMA: Id tte ns etiska utmro aningar Arne Ljungqvis kampen mot t om dopn Bör kvinnor eliti ing drotta? VM-special: Ny fotbollsforskning om fel fot Anpassa ditt löpsteg Den nödvändiga distansträningen Är sponsorer överskattade? KBT mot kvacksalveri Överdriven oro för kombinationsträn ing Energibrist hos eliten Förnuft och kän sla i skidspåren Fallet Dan Waern Idrottskroppen och idealen En helårsprenumeration med fyra nummer kostar 200 kr. Beställ på www.centrumforidrottsforskning.se LÄS! I gråzonen – en antologi om idrottens etiska utmaningar Idrotten står inför många utmaningar och problem. Dopning, korruption, uppgjorda matcher, huliganism och kriminell infiltration i föreningar är endast några exempel. I den här boken ger 17 forskare och sakkunniga sina perspektiv på aktuella idrottsetiska frågor. Beställ på www.sisuidrottsbocker.se 1/2015 svensk idrottsforskning 23 AV CHR I ST I AN CA RLSSON Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap P-O Åstrand upptäckte människans begränsningar Han var en av de stora symbolerna för det svenska idrottsforskningsundret. Professor Per-Olof Åstrand har lämnat oss men hans verk och gärningar lever vidare. – J a g f å r m e j l från en hel forskarvärld som sörjer. Det är med tungt sinne man nu vandrar vidare, säger Peter Schantz som är docent i fysiologi, idrottshistoriker och mångårig medarbetare med P-O Åstrand. Tro det eller ej, men det har faktiskt funnits en tid då svensk idrottsforskning dominerade världen. Vi skulle kunna kalla dem rekordåren och det handlar då främst om 1960- och 70-talet. En person som – tillsammans med Bengt Saltin – mer än någon annan symboliserade den svenska arbetsfysiologins status internationellt var P-O Åstrand. En sådan status åtnjuter man inte utan att ha utfört något mycket speciellt. I hans fall handlar det – bland annat – förstås om det stora standardverket som skrevs i slutet av 1960-talet: Textbook of Work Physiology. – Under 2-3 års tid sov han bara några timmar per dygn. Han skrev den på nätterna då resten av familjen sov. Han skapade med Textbook of Work Physiology den stora berättelsen om människans fysiologi med ett djup och en bredd som ingen annan har mäktat med, säger Peter Schantz. Fortfarande aktuell P-O Åstrand skrev även en mer publik skrift, Kondition och Hälsa, som översattes världen över och trycktes i över 20 miljoner exemplar. Rent forskningsmäs24 svensk idrottsforskning 1/2015 sigt intresserade han sig för de faktorer som begränsar människan vid hård fysisk ansträngning. Han disputerade 1952 med en avhandling som analyserade syreupptagningsförmågan i förhållande till kön och ålder. Tiden därefter utvecklar P-O Åstrand det test – Åstrandtestet – som än i dag är ”Golden standard” då såväl motionärer som elitidrottare ska mäta sin kondition. – Han är den första någonsin som etablerar metodiken och mäter den maximala syreupptagningsförmågan. Det blir sedan det referensvärde som gör att vi förstår de anpassningar som sker både akut och långsiktigt vid konditionsträning. Själv tänker jag tillbaka på några minnesvärda luncher ihop med P-O Åstrand på GIH där han – med sedvanliga humoristiska detaljer – berättade om hur det gick till då han införde kolhydratladdningen i det svenska skidlandslaget i början av 1960-talet. Svensk längdskidåkning hade under 1950-talet haft en tung period med magra internationella resultat. Förbundet kontaktade då GCI (nuvarande GIH) och bad om vetenskaplig hjälp för att lyfta nivån. Så kom det sig att våra två största idrottsforskare – P-O Åstrand och Bengt Saltin – fick en avgörande betydelse för det svenska landslagets uppsving under 1960-talet där det bärgades både VM- och OS-medaljer. ”Han skapade med Textbook of Work Physiology den stora berättelsen om människans fysiologi med ett djup och en bredd som ingen annan har mäktat med.” Systematik och vetenskaplighet Receptet stavades – utöver kolhydratladdningen – en mer systematisk träning där effekterna dokumenterades med vetenskaplig metodik. Intervallträningen gjorde bland annat entré. Ryktet om de svenska fysiologerna spred sig ända ned till andra sidan jordklotet, till Australien, där löparfenomenet Ron Clarke och tennisstjärnan Roy Emerson sökte sig till GIH för att få ny kunskap. Svensk idrottsforskning stod på toppen och i Stockholms-Tidningen år 1964 uttalar sig PO Åstrand: ”Bli inte imponerade av den inblick i ett ryskt ´idrottslaboratorium´ som tv ger i kväll. När det gäller vetenskapliga metoder i idrottsträning ligger vi i samma klass som Sovjet.” Någon motsättning mellan grundforskning och en mer tillämpad idrottsforskning fanns det inte, menade P-O Åstrand. I en intervju i Idrott&Kunskap 2005 säger han bland annat: ”När GIH var världsle- dande på 1960- och 70-talet var det humanbiologi vi fokuserade helt på. Den grundforskning vi bedrev på till exempel blod var egentligen inte riktad mot idrotten, men kom att få stor betydelse för den. Forskningen om hjärtats minutvolym var vi världsledande på. Om du bara ägnar dig åt ren idrottsforskning får du svårt att attrahera de främsta idrottsforskarna. Det tycker jag att man kan se vid exempelvis Australian Institute of Sports.” Per-Olof Åstrand utanför GIH:s entré vid mitten av 1990-talet. Foto: Centrum för idrottsforsknings arkiv. Källa till inspiration Att svensk idrottsforskning än en gång ska lyckas nå världsherravälde är väl ungefär lika troligt som att svensk tennis ska återupprepa framgångarna från s i n a rekordår. Men det borde ändå tjäna som en källa till inspiration, menar Peter Schantz. – Det är en epok som aldrig kommer tillbaka. Men det är viktigt att söka stimulans för framtiden i historien. 1/2015 svensk idrottsforskning 25 Träning påverkar muskelns arvsmassa Uthållighetsträning påverkar musklernas epigenetik. Effekterna kan kopplas till viktiga processer för träningsanpassning, till exempel muskelfunktion och inflammation. Upptäckten kan få stor betydelse för behandling av folksjukdomar som typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom, men även för hur man behåller en god muskelfunktion under hela livet. Maléne Lindholm Doktorand Institutionen för fysiologi och farmakologi Karolinska Institutet F y s i s k i n a k t i v i t e t är hälsofarligt. Regelbunden fysisk aktivitet leder däremot till förbättrad muskelfunktion, bättre livskvalitet och lägre risk för en rad olika sjukdomar, till exempel typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom (1). Exakt hur träning leder till dessa positiva effekter i kroppen är inte känt, men mycket tyder på att förändringar i skelettmusklernas och andra vävnaders genaktivitet är en viktig del i hur kroppen anpassar sig. Styr kopiering av gener Epigenetik, som ordagrant betyder ovanför genetiken, innebär att tillgängligheten till vårt DNA kan förändras genom att olika kemiska föreningar kan sättas på eller tas bort. En viktig epigenetisk modifiering är metylering, då en metylgrupp sätts på DNA. Metylering är med och styr hur aktiva våra gener är, det vill säga hur många kopior av en gen som produceras och därmed kan bilda funktionella proteiner. I den här studien (2) undersökte vi hur regelbunden uthållighetsträning påverkade DNA-metylering på 480 000 platser i genomet, vilket täcker en stor del av vår arvsmassa. Vi mätte även den globala genaktiviteten i skelettmuskulaturen för att kunna koppla eventuella förändringar i epigenetik till genernas aktivitet, som är avgörande för musklernas funktion. I studien tränade 23 friska kvinnor och män ena benet i 45 minuter fyra gånger per vecka i tre månader. Det otränade benet fungerade som en individuell kontroll som sålunda exponerades för samma kost, 26 svensk idrottsforskning 1/2015 sömn, stress och så vidare som det tränade benet. Före och efter träningsperioden mättes försökspersonernas fysiska prestationsförmåga med hjälp av två enbenstester. Biopsier från den främre lårmuskeln (vastus lateralis) togs i båda benen. Från biopsierna undersöktes biokemiska markörer för muskelns kondition, global genaktivitet genom sekvensering av alla genkopior och metylering av DNA med ett chip som mäter procent metylering på totalt 480 000 platser i vår arvsmassa. Förändrade genernas användning Resultatet visar en signifikant förbättring av prestationsförmågan i det tränade benet. Det visar också en högre aktivitet av två enzymer (CS och β-HAD) som indikerar ökad mitokondrietäthet i musklerna. Mitokondrierna är cellernas energiproducenter så fler mitokondrier gör att musklerna kan producera mer energi och orkar arbeta längre tid. Träningen förändrade även signifikant graden av DNA-metylering på nästan 5 000 platser i genomet och aktiviteten hos totalt 4 000 gener i det tränade benet. Cirka 20 procent av de förändrade generna kunde kopplas till förändrad metylering, vilket tyder på att detta är en viktig mekanism vad gäller hur träning påverkar genaktivitet. Tidigare studier har visat att träning påverkar metylering framför allt i vissa geners så kallade promotorer (3,4). Den här studien visar istället att majori- Referenser 1. Sundberg, CJ. & Jansson, E. Läkartidningen. 1998. 95:40624067. 2. Lindholm. ME. mfl. An integrative analysis reveals coordinated reprogramming of the epigenome and the transcriptome in human skeletal muscle after training. 2014 Dec 2;9(12):155769. 3. Barres, R. mfl. Cell metabolism. 2012. 15:405-411. 4. Nitert, MD. mfl. Diabetes. 2012. 61:3322-3332. 5. Lindholm, ME. mfl. FASEB J. 2014. 28:4571-4581. Kontakt [email protected] Studien har finansierats med stöd från Centrum för idrottsforskning, Torsten Söderbergs stiftelse, forskarnätverket STATegra inom EU:s sjunde ramprogram, Stockholms läns landsting samt Vetenskapsrådet. Foto: Peter Holgersson, Bildbyrån teten av förändringarna sker i reglerande så kallade enhancer-regioner eller inom själva genen. Det är viktigt att veta var förändringarna sker dels för att vetenskapligt kunna förstå vad som händer i musklerna när vi tränar och dels för att vi på sikt ska kunna påverka dessa mekanismer, till exempel hos människor som av någon anledning inte kan träna aktivt. Platser i arvsmassan där metyleringen ökade kunde kopplas till gener som styr muskelfunktion och metabolism medan minskad metylering kopplades till inflammation. Detta är processer som är viktiga för träningsanpassning, vilket tyder på att metylering är en viktig del i musklernas funktionella anpassning. Genom integrering av epigenetik- och genaktivitetsdata framträdde mycket intressanta nätverk som tyder på ett koordinerat svar på träningen, det vill säga att förändringen i både metylering och genaktivitet kunde kopplas ihop i ett större perspektiv. I resultaten framkom även skillnader mellan män och kvinnor vad gäller musklernas epigenetik, något som vi tidigare sett vad gäller genaktivitet (5). Öppnar nya möjligheter Sammanfattningsvis visar denna studie att uthållighetsträning på ett koordinerat sätt påverkar tusentals DNA-metyleringar och gener kopplade till förbättrad funktion och hälsa. Detta kan komma att få stor betydelse för förståelse och behandling av folksjukdomar som typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom, men även för hur vi ska behålla en god muskelfunktion under hela livet. Genom att veta var i genomet dessa förändringar sker öppnas också möjligheten för att på sikt utveckla mediciner som kan framkalla dessa förändringar hos personer som av olika anledningar inte kan utföra fysisk aktivitet. 1/2015 svensk idrottsforskning 27 Rädsla för beröring Många idrottslärare är rädda för att fysisk beröring ska leda till anklagelser om sexuellt ofredande. Det får konsekvenser för både elevernas inlärning och lärarnas arbetssituation. Barn och ungdomar ska skyddas från övergrepp, men beröringsskräck bland vuxna är inte lösningen. Marie Öhman Biträdande professor i idrottsvetenskap Institutionen för hälsovetenskap och medicin Örebro universitet U p p m ä r k s a m m a d e f a l l av övergrepp mot barn i skolor och idrottsföreningar under senare år har skapat en oro över fysisk beröring mellan barn och vuxna. Min forskning fokuserar på om och hur idrottslärares arbete påverkas av den allmänna debatten om fysisk beröring mellan barn och vuxna i sammanhang utanför familjen. Intresset för dessa frågor väcktes för några år sedan då jag undervisade idrottslärarstudenter i gymnastik. Vi jobbade med övningar som handståenden och volter på trampett och framför allt hur man ”passar”, det vill säga tar emot en elev om något går fel på dessa övningar. När vi samlades i slutet av lektionen sa en av studenterna: ”Jag tänker inte göra något av detta när jag kommer ut och arbetar som idrottslärare.” ”Varför då?” frågade jag. Studenten svarade: ”Man kan inte ta i eleverna nuförtiden, då tror dom att man är en snuskgubbe eller pedofil.” Skydda barn från risker I ett flertal länder har organisationer som arbetar med barn och ungdomar utarbetat en rad åtgärder i syfte att skydda barn från olika risker och våldshandlingar. För att skapa säkra miljöer för barn och ungdomar har organisationerna bland annat författat en rad policydokument. Dessa dokument innehåller ofta riktlinjer för lämpliga och olämpliga beteenden när det gäller interaktionen mellan vuxna och barn. Vissa dokument förespråkar en mycket 28 svensk idrottsforskning 1/2015 återhållsam användning av fysisk kontakt. Ett exempel är scoutrörelsens Child Protection Tool Kit som råder ledare att röra barnen så lite som möjligt. Där står att: ”Där fysisk kontakt är oundviklig, se till att en annan vuxen är närvarande.” Och: ”När ett barn är upprörd, försök att hitta sätt att ge tröst och stöd utan onödig eller överdriven fysisk kontakt.”(1) No-touching I Storbritannien, Australien och USA har det blivit näst intill omöjligt för lärare och tränare att röra vid barn och ungdomar och flera forskare menar att det har utvecklats en ”no-touching”-kultur. I Storbritannien finns exempelvis regler om att lärare inte ska ha händerna under vattnet när de hjälper barn att lära sig simma. De får heller inte vara ensamma om de ska ta hand om en elev som har skadat sig och behöver plåstras om. Forskare i andra länder framhåller att arbetet med att skapa trygga och riskfria miljöer för såväl tränare och idrottsutövare som för elever och lärare har blivit ett dominerande inslag i idrottens och skolans vardag (2-5). Även om det i de flesta länder inte är olagligt att röra barn och ungdomar, visar forskningen tränares och lärares tilltagande osäkerhet när det gäller fysisk kontakt (6,7). Forskaren Simon Fletcher identifierar exempelvis en växande oro bland idrottslärare i England, som anser att deras arbete har blivit riskfyllt. Lärarna försöker alltid undvika situationer som skulle kunna leda till någon form av anklagelse om övergrepp (8). Fysisk kontakt mellan barn och vuxna i sammanhang utanför familjen har alltså kommit att betraktats som ett möjligt hot mot barns säkerhet: att röra ett barn har blivit ett riskbeteende. Är Sverige på väg åt samma håll och hur ska skolan i sådana fall förhålla sig till det? I min undersökning har jag gjort textanalyser av olika policydokument och observerat 25 idrottslektioner (9). Vidare har jag intervjuat 23 idrottslärare (10 kvinnor och 13 män). I intervjuerna har de övergripande frågorna handlat om i vilka pedagogiska situationer lärarna anser att det är nödvändigt med fysisk beröring och i vilka situationer de själva använder fysisk beröring. Har de blivit påverkade av debatten om ”no-touching” och finns det en beröringsskräck hos lärarna? Lever i ett dilemma Resultatet från intervjuerna visar en komplex bild. För några få lärare är beröringsfrågan inte ett stort problem medan andra helt undviker fysisk beröring. Majoriteten av lärarna är försiktiga, ”på sin vakt” och är väl medvetna om riskerna. Den huvudsakliga oron är rädslan för att bli anklagad för sexuellt ofredande. ”Att få ett rykte om sig att vara en som tafsar på eleverna skulle vara det värsta som kunde hända mig”, säger en av lärarna. Medvetenheten om riskerna har gjort att många lärare utarbetat olika strategier för att inte misstolkas. Lärare berättar att de inte längre tar i eleverna med öppen hand. De knyter handen, när de rör eleverna. En knuten näve kan inte tolkas som en smekning på samma sätt som en öppen hand kan göra. Andra beskriver att de är vaksamma på var de tittar: ”Jag är jättenoga med vart jag har blicken. När vi har simning tittar jag mest över deras huvuden, blicken i taket liksom.” En annan lärare säger: ”När jag går förbi omklädningsrummet så har jag alltid blicken ner i golvet. Om dörren till omklädningsrummet är öppen så tar Lärarna tycker att fysisk kontakt är viktigt för att skapa ett gott inlärningsklimat. Foto: Petter Arvidson, Bildbyrån 1/2015 svensk idrottsforskning 29 jag en annan väg till idrottshallen. Jag går ut och går runt byggnaden.” Omklädningsrummet är ett återkommande tema. Några kvinnliga lärare säger att de kan gå in i flickornas omklädningsrum, men de flesta lärare undviker omklädningsrummen helt och hållet. Här råder största försiktighet och en manlig lärare uttrycker: ”Tjejerna skulle kunna slå ihjäl varandra därinne, men jag skulle ändå aldrig gå in där.” Värt att notera är att både de manliga och kvinnliga lärarna är medvetna om riskerna och är försiktiga i vissa situationer, men de manliga idrottslärarna känner sig mer utsatta och bär på en större rädsla än de kvinnliga lärarna. Även om de flesta lärare antar vissa försiktighetsåtgärder och känner oro över eventuella anklagelser, upplever de inte samma desperata beröringsskräck som tidigare forskning har visat i andra länder. De tycker att det är viktigt och nödvändigt med fysisk beröring i det pedagogiska arbetet och en lärare uttrycker: ”Man lever i ett dilemma, men jag skulle inte kunna utföra mitt arbete om jag inte fick ta i eleverna.” Beröring är nödvändigt På frågan om när lärarna använder fysisk beröring i undervisningen framträder tre huvudsakliga teman: Fysisk beröring som en förutsättning för ett visst ämnesinnehåll och för elevers lärande, fysisk beröring som ett sätt att skapa ett bra inlärningsklimat och fysisk beröring i termer av medmänsklighet och omsorg. Nödvändigheten av fysisk beröring varierar beroende på aktivitet. Som exempel där beröring behövs nämner lärarna: gymnastik, dans, kondition och styrketräning, skridskoåkning, simning (livräddning) och vissa par- och samarbetsövningar. I gymnastik behöver lärarna till exempel ibland ta emot eleven: ”Man måste ju passa på vissa övningar. Det handlar om att förhindra skador, om säkerhet. Vissa övningar är ju riskfyllda, som exempelvis volt på trampett, eller övningar i räck och ringar. Undvika nackoch ryggskador helt enkelt.” Det handlar också om att ”bana in” vissa rörelser. Lärarna rör vid eleverna för 30 svensk idrottsforskning 1/2015 att rätta till och korrigera själva rörelsen. De klappar eller puttar på vissa kroppsdelar eller någon specifik muskel och säger: ”Det ska kännas här!” Det gäller i många typer av aktiviteter men i synnerhet gymnastik och styrketräning. Lärarna framhåller att många elever inte alltid förstår verbala instruktioner och behöver den fysiska beröringen för att kunna känna sina muskler och var de har sina armar och ben. Lärarna talar om värdet av fysisk kontakt för att kunna skapa ett gott inlärningsklimat. De menar att arbetet som pedagog innebär både ett professionellt och ett medmänskligt möte. Fysisk kontakt bidrar till att skapa en personlig relation och ett klimat av respekt och tolerans. Naturlig kommunikation Vissa lärare menar att fysisk beröring är en naturlig form av social interaktion, ett sätt att kommunicera som kan möjliggöra goda relationer: ”Mitt sätt att arbeta består av fysisk kontakt för att skapa bättre inlärningssituationer. Det handlar om att skapa en naturlig vardagsberöring, det är så vi möter varandra.” Lärarna framhåller att skolämnet idrott och hälsa är ett ämne där kropp och rörelse är centralt. Det gör att fysisk beröring ses som särskilt viktigt. En klapp på axeln eller en ”high five” bidrar till att skapa en gynnsam inlärningsmiljö, som kan främja elevernas utveckling och lärande. Eller som en lärare uttrycker det: ”Det är viktigt att bygga upp ett klimat där det handlar om undervisning, alltså fysisk beröring för lärandets skull, inte för att bara ta i dom.” Många lärare talar också om fysisk beröring som en social nödvändighet i ett samhälle där människor lever tillsammans. De menar att skolan har en viktig roll att fylla i det att fysisk interaktion är en del av att vara medmänniska. En lärare säger: ”Jag vill försvara det taktila, det är hälsobringande, det skapar trygghet, människor dör utan beröring och relationer. Skolan kan ta sin roll här, genom fysisk beröring blir vi mindre rädda för varandra. Ta i varandra, utan tvång, mer spontant, då skulle alla må bättre. Att ta vara på möjligheten till beröring och fysisk kontakt. Vårt ämne har ju alla förutsättningar för det. Men jag aktar mig för att kramas. Jag är rädd för hur det ska tolkas.” Elever söker kontakt Viktigt att poängtera är att det inte bara är lärarna som tar initiativ till någon form av fysisk kontakt under lektionerna. De flesta lärare beskriver att vissa elever har det trassligt hemma och söker kontakt, vill sitta nära, hålla handen eller kramas. De beskriver att en del elever är väldigt fysiska, vilket ibland blir svårt att hantera. Lärarna frågar sig om det är oprofessionellt att ge en kram till ett barn som behöver tröstas, eller är det oprofessionellt att inte ge en kram? En lärare undrar: ”Ska jag putta bort eleverna och hålla dom på ett säkert avstånd? Tyvärr, ingen kram!” Lärarna är bekymrade över de signaler som skickas ut om de avstår från att ge en hjälpande hand. ”I Storbritannien, Australien och USA har det blivit näst intill omöjligt för lärare och tränare att röra vid barn och ungdomar.” Flertalet lärare är övertygade om vikten av fysisk beröring i såväl inlärningssituationer som i medmänskliga möten. Men övertygelsen krockar många gånger med hur den fysiska beröringen kan komma att tolkas. Det finns en oro i samband med fysisk beröring, men det skulle vara mer bekymmersamt om de aldrig fick ta i eleverna. Eller som en lärare säger: ”Det är ju inga maskiner vi jobbar med. Att visa ömhet, att bemöta någon som inte mår bra, då är en klapp på axeln viktig. Tänk att inte få en kram om man är ledsen.” Vad gör vi nu då? PRENUMERERA på CIF:s nyhetsbrev! E-posta till: [email protected] Referenser Min forskning handlar framför allt om att synliggöra, kritiskt granska och diskutera konsekvenser av olika fenomen i samhället. Det är emellertid svårare att komma med lösningar om hur det borde vara, även om frågan ”vad gör vi nu då?” framstår som relevant i sammanhanget. Det finns förstås inga givna svar och enkla tips skulle bara trivialisera frågan. Vi borde dock kunna hitta en balans. Att skyddas från olika former av övergrepp är självklart en mänsklig rättighet för barn och ungdomar, och jag tror att det är nödvändigt att fortsätta arbeta med utvecklingen av olika barnrättsfrågor. Men, vi behöver också utmana tankarna om vad ett barnskyddsperspektiv innebär (10). Är ett avfärdande av fysisk beröring det bästa sättet att skapa trygga miljöer och är avsaknaden av fysisk kontakt det bästa för eleven? Att förhindra fysisk beröring i samband med lärandesituationer och i medmänskliga möten bidrar inte alltid till något gott för eleverna. Och vilket samhälle skapas om beröring är tabu och vuxna känner en rädsla över att ta i barn? Jag ser inte några fördelar med att skapa rädslor hos lärare som inte har någon avsikt att trakassera barn. Lärare och ledare i föreningar gör oftast goda saker och har goda avsikter. Vi kommer inte att hindra människor från att göra dåliga saker genom att hindra goda människor från att göra bra saker. Frågan om fysisk beröring är extra aktuell i skolämnet idrott och hälsa där mycket av undervisningen och verksamheten bygger på kroppsrörelser. Det är viktigt att börja prata om vad bra fysisk beröring innebär. Därför borde beröringsproblematiken vara ett obligatoriskt inslag i lärarutbildningen. 1. World Organization of the Scout Movement. Child Protection Tool Kit. 2007. 2. Piper, H. & Smith, H. British Educational Research Journal. 2003. 29, 6:879-894. 3. Jones, A. British Journal of Sociology of Education. 2004. 25(1), 53-66. 4. Johnson, R.T. Training ’safe’ bodies in an era of child panic. American Education Research Association Meeting. 2012. 5. Piper, H. mfl. Sport, Education and Society. 2013. 18(5), 575-582. 6. Piper, H. mfl. Sport, Education and Society. 2013. 18,5:583-598. 7. Piper, H. Touch in Sports Coaching and Physical Education. 2015. 8. Fletcher, S. Sport, Education and Society. 2013. 18,5:694-709. 9. Öhman, M. & Grundberg Sandell, C. I: H. Piper (red): Touch in Sports Coaching and Physical Education. 2014. 10. Öhman, M. & Quennerstedt, A. (kommande). Questioning the No-Touch Discourse in Physical Education from a Children’s Rights Perspective. Sport, Education and Society. Kontakt [email protected] Gör idrotten någon nytta? Nu är det hög tid att anmäla sig till konferensen Idrott & samhällsnytta 23-24 maj i Göteborg. Möt företrädare för idrotten, politiken och den akademiska världen för samtal om idrottens förhållande till samhället. Lyssna på bland annat Ulf Bjereld, Jorid Hovden och Johan R Norberg. Läs program och anmälan till konferensen Forskarna kritiserar Idrottslyftet Forskare från hela landet har granskat regeringens miljardsatsning på unga. I årets första nummer av Svensk Idrottsforskning riktar de kritik mot att idrottsrörelsen inte lyckats lockat nya grupper till idrotten och pekar på stora brister i jämställdhets- och jämlikhetsarbetet. Men helt klart har pengarna också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten. Läs om Idrottslyftet i Svensk Idrottsforskning Prenumerera på Svensk Idrottsforskning I 20 år har tidningen Svensk Idrottsforskning informerat om det senaste från forskarvärlden. För 200 kr får du en årsprenumeration. Till prenumerationsbeställning 1/2015 svensk idrottsforskning 31 Arenafieringen av Sverige Där står de. Nya och skinande. I både stora och små städer. Arenorna. Byggherrar har gjort många bra affärer, men frågan är vad som nu händer. Är kommunerna utplacerade på kartan, eller är de skuldsatta för lång tid framöver? Alexander Paulsson Lektor Företagsekonomiska institutionen Lunds universitet D e s e n a s t e 15 å r e n har det byggts åtskilliga arenor runt om i Sverige. Det rör sig om allt ifrån stora fotbollsstadion och hockeyarenor till mindre multiarenor och handbollshallar. Det är inte bara i storstäderna sådana nya arenor har poppat upp, även i mindre städer finns nya iögonfallande arenor. Friends Arena i Solna har onekligen vållat mest uppmärksamhet. Inte bara har processen bakom arenans tillblivelse inkluderat mutanklagelser, arenan i sig har också kritiserats. Stört uppmärksamhet har dock dess ekonomiska svårigheter rönt. Under 2014 uppdagades att ägaren, med Svenska fotbollsförbundet i spetsen, höll på att gå under och att de ville sälja arenan. Den franska koncernen Lagardère presenterades därefter som ny ägare. Solna en i raden Solnaexemplet sticker ut från andra arenor genom sin storlek, men samtidigt liknar det många av de andra arenor som byggts runt om i landet. Precis som i andra kommuner har politikerna i Solna kritiserats för att de sägs vilja placera den egna orten på kartan, eller för att de vill bygga monument över sig själva. I Solna tillkom arenan delvis på grund av att Svenska fotbollförbundet önskade en ny nationalarena. Råsunda var sliten och uppfyllde inte kraven vad gällde publikkapacitet, säkerhetslösningar och möjligheter för högkvalitativa tv-sändningar. På andra håll har stadens elitidrottslag, uppbackad av sitt nationella och internationella förbund, legat bakom kraven på 32 svensk idrottsforskning 1/2015 en ny arena. Argumentet är ofta desamma: Den gamla arenan lever inte upp till dagens krav. För att kartlägga omfattningen av dessa krav genomförde SKL under 2010 en enkätundersökning bland sina medlemmar. Undersökningen visade att arenakrav förekom, men att det inte var så utbrett som man kunde tro. SKL argumenterade för ett delat ansvar mellan kommunerna och idrotten, samtidigt som de underströk behovet av samverkan. De nya katedralerna I boken The new cathedrals – politics and media in the history of stadium construction hävdar Robert C. Trumpbour assisterande professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Pennsylvania State University, att arenorna är de nya katedralerna, och att idrotten är den moderna religionen som binder oss samman. Givet att arenan är en plats för religiösa upplevelser i en sekulär tid, vad händer då när arenan blir en marknadsföringsplats och religionen, alltså idrotten, blir big business? Trots att arenor väcker en rad stora frågor är forskningen om dem tämligen begränsad. Forskningen är också splittrad. Ett skäl till detta kan vara att arenor inte är ett objekt som ”naturligt” tillfaller någon etablerad vetenskaplig disciplin. Geografer har förvisso studerat arenor utifrån hur de planeras och byggs in i stadens fysiska miljö, medan idrottsvetare har studerat arenor som platser för utövandet av rörelser och tävling, samt som platser för åskådandet av sådana ”För att få igenom de nödvändiga besluten i kommunen används en formel för att konstruera kalkylerna.” aktiviteter. Nationalekonomer har å sin sida studerat arenor och undersökt om de bidrar till stadens eller idrottens ekonomiska tillväxt, men några entydiga svar har inte kunnat identifieras. Basebollentusiasten, tillika professorn i politisk filosofi, Michael Sandel ser idrottsarenorna som en spegel av samhället. Han menar att publiken visserligen besöker en idrottsarena för att uppleva spänning, underhållning och glädje, men att det i allt detta också finns en annan aspekt som kanske inte uppmärksammas så ofta, nämligen att man under en begränsad tid, på en bestämd plats, delar en upplevelse tillsammans med ett antal tusen andra personer som man inte känner. Förutom att vara en plats för rörelse och tävling är arenan således också en plats för kollektiva känslor. Oavsett bakgrund och status, tillåts främlingar både uttrycka och dela samma starka känsloupplevelser. Undergrävd gemenskap I de nya katedralerna delas emellertid publiken upp efter betalningsförmåga. Barriärer reses mellan människor där de tidigare kunde mötas spontant. För att få råd med en ny arena samverkar olika aktörer. Biljettpriserna höjs. Privata loger för säsongsuthyrning byggs. På engelska kallas dessa skyboxes och de har liknats vid idrottens ekvivalent till gated communities. För Sandel symboliserar de upphöjda och avskärmade logerna att avståndet mellan människor har vuxit. De privata logerna, eller skyboxifieringen som han kallar denna process, blottlägger en större samhällsförändring. Enligt honom har möjligheterna för vitt skilda människor att känna att de tillhör en gemenskap undergrävs i takt med att pengar fått allt större inflytande inom allt fler områden – och inte bara inom idrotten. Pengars makt och den tilltagande kommersialismen riskerar att undergräva känslan av gemenskap, som är så viktigt i skapandet och upprätthållandet av social tillit och i förlängningen även av en fungerande demokrati. I Sverige har inga större studier gjorts av de nya arenorna. I min avhandling från 2014, Arenan och den entreprenöriella Ett exempel på senare års arenabyggen – Tele2 arena i Stockholm. Foto: Daniel Nestor, Bildbyrån FAKTA Artikeln bygger på avhandlingen Arenan och den entreprenöriella staden – byråkrati, viljan att samverka och gåvans moraliska ekonomi. Läs hela studien på Lunds universitets webbplats www.lu.se. 1/2015 svensk idrottsforskning 33 staden – byråkrati, viljan att samverka och gåvans moraliska ekonomi, försökte jag råda bot på detta. Jag tog då fasta på att många av de nya arenorna blivit till genom någon form av privat-offentlig samverkan. Hur kunde detta komma sig? Varför samverkar olika aktörer kring tillblivelsen av en ny arena? Hur görs detta i praktiken? Lund som talande exempel Foto: Andreas L Eriksson, Bildbyrån 34 svensk idrottsforskning 1/2015 I Lund, som jag valde att närgranska, fanns strax före millennieskiftet planer på att utveckla stadens stora idrottsområde, Klostergården. Drivande i dessa planer var varken kommunen eller något av idrottsföreningarna, utan en arkitekt, som tillsammans med en nämndpolitiker, utvecklade planerna för området. I dessa ingick ett idrottsmedicinskt centrum och en konferensanläggning kombinerad med ett hotell, samt en ny fotbollsstadion. Finansiering saknades dock. Till sist hittade arkitekten ett litet norskt bolag som presenterade en teknisk lösning för att kombinera ishall och fotbollsstadion. Värmen från att frysa isen i ishallen skulle gå till att värma upp gräset på fotbollsplanen. De menade också att de kunde skaffa fram finansiering till detta, men inte till konferensanläggningen och hotellet. Bolaget registrerade sig i Sverige och ägarna rekryterande en svensk vd, välkänd i såväl kommunsverige som inom idrotten. Han lyckades sälja in bolagets arenalösningar till flera kommuner. Han agerade på många sätt som en mellanhand, som genom personliga kontakter skapade tillit mellan ägarna till bolaget och kommunpolitikerna. Men på grund av att bolaget inte lyckades säkra finansieringen tvingades vd:n att begära sitt eget bolag i konkurs. Han kände sig lurad av bolagets ägare. Flera kommuner valde att avbryta arenaplanerna när detta uppdagades, så även Lund. När planerna grusades kontaktade samme nämndpolitiker en lokal entreprenör och byggherre. Byggherren var emellertid inte intresserad av att bygga en ishall, vilket var vad kommunen önskade. Istället kunde han tänka sig att bygga en ny handbollshall. Han älskade handboll och sponsrade sedan tidigare två elitlag i staden. Byggherren lovade att skänka handbollshallen som en gåva till kommunen mot att han i utbyte fick rätt att köpa intilliggande mark. Där avsåg han bygga bostadsfastigheter. Idrottschefen gjorde vid denna tid en grov kalkyl över kostnader och intäkter med avseende på arenans drift. För att få arenan att gå runt räckte det dock inte med hemmalagens matchdagar och större idrottsevenemang, arenan skulle också fyllas med andra kommersiella aktiviteter och inkomstbringande hyresgäster. Formel för politiskt bifall Så har det också gått till i andra kommuner. För att få igenom de nödvändiga besluten i kommunen används en formel för att konstruera kalkylerna: driftsintäkter överskattas medan byggnationskostnaderna underskattas. Kan inte arenan gå runt på pappret så kommer det inte heller att gå igenom kommunens beslutsapparat. Idrottschefens kalkyl visade följaktligen att arenan skulle gå runt. Beslut fattas i kommunfullmäktige att en ny kombiarena ska byggas. I motsats till många andra liknande arenabyggen överskrids inte byggnationsbudgeten särskilt mycket. I september 2008 invigs den nya kombiarenan med pompa och ståt. Ett nytt arenabolag äger arenan, medan en stiftelse bildas för att sköta driften. Efter detta startade en långdragen konflikt mellan byggherren, en del kommuntjänstemän och fotbollslaget Lunds BK, som också nyttjade Klostergårdens IP. Fotbollsklubben ogillade att de skulle tvingas flytta deras tilltänkta stadion. Förslag till ny detaljplan godkändes därför inte i kommunfullmäktige. Redan under det första året visade det sig att arenan inte drar in tillräckligt med pengar för att täcka sina löpande driftskostnader. Därför ansöker stiftelsen som ansvarar för verksamheten i arenan om ett driftsbidrag från kommunen. I efterhand erkänner dåvarande idrottschefen att han var lite väl optimistisk när han gjorde driftkalkylerna. Ungefär ett år efter arenainvigningen godkänns ett nytt förslag till detaljplan. Byggherrens bostäder kunde nu byggas i nära anslutning till arenan samtidigt som fotbollsklubben godtog förslaget. I utbyte mot att acceptera detta förslag hade fotbollsklubben frågat byggherren om han ville sponsra klubben. När detta upplägg uppdagades av nyhetsmedierna tillintetgjordes upplägget. En ny detaljplan behövdes ånyo. Konflikten gällde var byggherrens bostadshus skulle byggas och var fotbollsklubbens nya stadion skulle placeras. Båda fick inte plats på idrottsområdet. Under våren 2011 utarbetas en kompromiss och förslag till ny detaljplan godkänndes i kommunfullmäktige. Alla parter accepterar det nya förslaget då den planerade fotbollsstadion flyttas i cirka 20 meter för att ge plats åt byggherrens bostäder. ”I Lund, liksom på många andra håll, har kommunen ensam fått stå för driftsunderskottet.” I nyhetsmedier framkom strax därefter att byggherren ingått ett avtal med andra byggbolag om att sälja vidare rätten att bygga på marken intill arenan. Detta ledde till ett offentligt drama, där byggherren pekade på kommunens obenägenhet att bereda marken han köpt. Han var trött på tjänstemännen, liksom på politikerna. Därför ville han sälja vidare marken. På denna vidareförsäljningsaffär gjorde byggherren sig nu en rejäl förtjänst. Exploatering av attraktiv mark Arenafieringen av Sverige ska inte enbart ses som en följd av elitidrottens ökade kommersialisering eller idrottsförbundens arenakrav. Givetvis har sådana förklaringar sina poänger, men en ny arena och dess placering i staden kan inte förstås om inte framställningen också kompletteras av en beskrivning av byggherrarnas hunger efter exploaterbar attraktiv mark i centrumnära lägen. Som jag visat har byggentreprenörer inga problem med att samverka eller att medfinansiera hela eller delar av en ny arena så länge de i utbyte får rätten att köpa intilliggande mark. På marken runt den nya arenan bygger de sedan kommersiella fastigheter. Däri ligger deras eventuella profit. Saknas det formella rättigheter i detaljplanen fixas det i efterhand. I Malmö köpte Percy Nilsson mark av kommunen för att kunna bygga Malmö Arena. Sedan sålde han vidare den kringliggande marken med stor vinst till andra exploatörer. Därigenom säkrades finansieringen av arenan. I Solna har männen bakom Peab-koncernen varit med och finansierat Friends Arena samtidigt som de har fått köpa rättigheterna till marken där den kringgärdande Arenastaden vuxit fram. Upplägget i Lund återfinns följaktligen på fler håll runt om i landet. I praktiken innebär upplägget att arenan blir en gåva till kommunen. Eftersom det är en gåva kan politikerna inte tacka nej, det vore både oförskämt och visa på deras underlägsenhet. Byggherrarna ser dock kostnaderna för gåvan som en del av kostnaden för marken. Eftersom arenan gör marken mer attraktiv stiger dess värde, varpå den kan säljas vidare med vinst, eller bebyggas med fastigheter som sedan säljs eller hyrs ut. Eventuella fördyrningar vid byggnationen är en risk som de samverkande parterna delar. I många fall står dock kommunen själva för denna risk. I Lund, liksom på många andra håll, har kommunen ensam fått stå för driftsunderskottet. Många av dagens nya arenor är därför att betrakta som kostsamma lyxprodukter. Likt många andra lyxprodukter syftar de till att symbolisera framgång, rikedom och status. Dagens arenor symboliserar snarare det motsatta, det vill säga pengaslöseri, maktmissbruk och korruption. Frågan är vad som kommer att hända med arenorna framöver? Vad kommer att hända med Sveriges idrottsföreningar och kommuner i och med arenafieringen? Är kommunerna utplacerade på kartan? Är de skuldsatta för lång tid framöver? Kommer dagens arenor att bli stål- och betongruiner som framtida generationer kommer att besöka och förundras över? Kontakt [email protected] Porträttfoto: Apelöga/Erika Weiland 1/2015 svensk idrottsforskning 35 Lång väg tillbaka för utbrända elittränare Elittränare har ofta ett passionerat förhållande till sitt yrke. Samtidigt har de en hög arbetsbelastning och lever med ständiga krav. De ser inte alltid paradoxen mitt i passionen – det som stimulerar dem mest är också det som sliter ut dem. Sören Hjälm Fil. dr. Lektor i idrottsvetenskap Instituationen för hälsovetenskap och medicin Örebro universitet N ä r v i s t u d e r a d e tränarna inom svensk elitfotboll (dam- och herrallsvenskan samt superettan) fann vi att cirka 20 procent visade tecken på utbrändhet. Men av de sammanlagt 47 elittränare som medverkade i studien hade bara en person fått diagnosen utmattningssyndrom i samband med att de har uppsökt sjukvården (1). Det är däremot inte omöjligt att många fler skulle ha fått diagnosen om de också hade konsulterat läkare. Utifrån det resultat som framkom i studien uppvisade 8 av 47 tränare en hög nivå av utbrändhet. Den här gruppen av tränare har vi sedan följt i 10 år. Det resultat som framkom vid analysen av de uppföljande djupintervjuerna av tränarna, ligger till grund för den idrottsrelaterade utbrändhetsmodell som presenteras i denna artikel (2). Modellen avser att underlätta för berörda parter, det vill säga såväl tränare som klubbledning, att förstå vad som kan bidra till den stress som vid långvarig exponering kan leda till att tränare drabbas av utbrändhet. Dessutom bidrar modellen med att öka förståelsen för utbrännings- och återhämtningsprocessen, vilket leder till en större medvetenheten om vilka beteenden som kännetecknar utbränningsprocessen och vad som kan förbättra möjligheterna till återhämtning. Utbrändhetsmodell för elittränare Det är viktigt att framhålla att såväl en utbrännings- som återhämtningsprocess är en högst personlig erfarenhet, vilket innebär att modellen i sin helhet inte 36 svensk idrottsforskning 1/2015 gäller för alla. Modellen bör därför främst fungera som ett ramverk för fortsatt forskning inom området, inte som en beskrivning av orsak och verkan för varje enskild individ som drabbats eller riskerar att drabbas av utbrändhet. Modellen beskriver två processer som hakar i varandra (se figur 1). Beroende på individens förmåga att hantera den stress som den utsätts för kommer de olika processerna att ”kopplas på” för att hjälpa individen att minska den upplevda stressen. En viktig utgångspunkt för den inledande processen i modellen, är den så kallade integrativa utbrändhetsmodellen (3). Enligt modellen hanteras stressorer och riskfaktorer på olika sätt genom att tränaren använder sig av mer eller mindre effektiva copingstrategier. Om tränaren använder sig av effektiva copingstrategier (till exempel att stå emot prestationskrav, kunna planera och organisera, klargöra krav) skapas förutsättningar för en god återhämtning. Ineffektiva copingstrategier leder istället till försämrad återhämtning. Dessa processer kan utvecklas till ”goda spiraler” som stärker tränarens copingresurser och därmed utvecklar en professionell effektivitet i yrket. Alternativt leder de till ”onda spiraler” som istället försämrar tränarens copingresurser (4). Vägen till utbrändhet Den första delprocessen knyter an till tidigare forskning om utbrändhet. Den kopplas in då individens copingstrategier inte längre räcker till för att hantera den stress som personen utsätts för i arbetssituationen. Vid långvarig stress i kombination med bristande återhämtning påbörjas utbränningsprocessen, som i modellen består av tre faser. Modellen har inspirerats av tidigare beskrivningar av utbränningsprocessen (5-7) men även av idrottsrelaterad utbrändhet bland aktiva (8). Den första fasen, rastlöshets- och irritationsfasen, kännetecknas av delvis andra symtom än de som framkommer bland idrottsaktiva (8). Idrottpsykologen Henrik Gustafsson konstaterar att tidiga symtom bland idrottare är: minskad motivation, utmattning samt frustration över uteblivna resultat (9). Bland tränare framkommer andra symtom och beteendeförändringar. De skiljer sig från idrottarnas och liknar istället mer de som förekommer inom arbetslivet. I den inledande fasen beskriver tränarna ofta en oförmåga att gå ner i varv (att alltid gå på högvarv), vilket mycket väl överensstämmer med Lennart Hallsten som beskriver den inledande fasen som ett ”absorberande engagemang” (7). Ett annat vanligt symtom är en ökad irritation på personer i omgivningen. Eftersom tränaren har svårt att gå ner i varv är risken stor att återhämtningen försämras. Under den andra fasen, trötthetsfasen, uppträder mer dramatiska beteendeförändringar på grund av tränarnas upplevelse av såväl fysisk som emotionell utmattning. Under denna fas har det tidigare överdrivna engagemanget resulterat i en distansering till de krav som individen står inför i sin vardag. Beteendeförändringen består vanligtvis i att de på olika sätt minskar sitt engagemang genom att prioritera ner de krav som de ansåg mest krävande att leva upp till (hemarbete, det andra jobbet), eller helt enkelt blir lågmälda och tystlåtna i relationen till såväl spelare som sina medarbetare. För att undvika att gå längre in i utbränningsprocessen utvecklar tränaren Atlético Madrids passionerade tränare Diego Simeone under en match i Champions League mot engelska Chelsea. Foto: Carl Recine, Bildbyrån 1/2015 svensk idrottsforskning 37 Figur 1. Förenklad version av utbrändhets- och återhämtningsmodellen för elitidrottare. ett cyniskt förhållningssätt till sin omgivning och sitt arbete, vilket är en omedveten copingstrategi som på kort sikt minskar eller avlastar den stress som tränaren upplever. Det kan exempelvis kännas skönt att få skylla på sina spelare om inte laget har presterat bra under match för att på så sätt minska pressen på sig själv. Det minskade engagemanget har också inneburit att tränarna ibland terhämtningsmodell för elittränare. tvingats avsluta sitt tränaruppdrag i den inledande fasen i modellen,förtid. är den så kallade integrativa en beteendeförändring som nligt modellen hanteras stressorerYtterligare och riskfaktorer på olika sätt tränarna beskriver är att de i takt med att er sig av mer eller mindre effektiva copingstrategier. Om tränaren deras utmattning ökar väljer att minska opingstrategier (till exempel att kontakten stå emot med prestationskrav, kunna andra människor. Ett rgöra krav) skapas förutsättningar för en god återhämtning. vanligt förekommande symtom är sömnr leder istället till försämrad återhämtning. svårigheter på grund av ständigt pågående grubblerier. Ibland kan närminnet försämras varvid prestationsförmågan påverkas negativt. Flera av tränarna beskriver sig inte ha alltför dålig sömn, vilket troligtvis har räddat dem från att nå fas tre i utbränningsprocessen. Kroppen säger ifrån I slutfasen av utbränningsprocessen, utmattnings- och utbränningsfasen, 38 svensk idrottsforskning 1/2015 tvingas tränaren att avskilja sig från allt i omgivningen som skapar stress, vilket ibland kan innebära att de inte längre orkar ha kontakt med familj och vänner och tvingas till sjukskrivning. Under denna fas är tränaren inte kapabel att utföra något arbete utan behöver vila utan krav på att prestera. Vanligtvis beror detta på att kroppen fysiologiskt befinner sig i obalans. Beroende på hur lång tid som individen har befunnit sig under stress (rastlöshetsoch irritationsfasen och trötthetsfasen) ökar risken för psykosomatiska sjukdomar som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Flertalet av de intervjuade tränarna har troligtvis befunnit sig i dessa stressfaser och endast undantagsvis i utmattnings- och utbränningsfasen. Detta kan förklara varför alla utom en minskat sina utbrändhetsvärden från det första tillfället till det uppföljande mättillfället fyra år senare, vilket tyder på att de har påbörjat sin återhämtning. Det är dock inte ovanligt att utbränningsprocessen varar en lång tid. Den kan pågå utan att individen är medveten om den personlighetsförändring mot ett mer cyniskt förhållningssätt som detta medför på sikt. En starkt bidragande faktor till att tränarna över tid riskerar att bli utbrända är det faktum att det förekommer kvarhållande faktorer, som förhindrar tränarna att avsluta elittränaryrket trots att de upplever flera allvarliga stressreaktioner. En sådan faktor, som förekommer hos såväl elitidrottare (8) som elittränare, är den begränsade identitet som elittränaren riskerar att utveckla på grund av elitidrottens krav på total involvering. Detta gör det svårt för tränaren att hinna skapa andra identiteter. Ytterligare en faktor som kan försvåra för tränaren att lämna yrket är den vanligtvis höga ersättning som tränare på elitnivå erbjuds för sitt uppdrag. Enligt Jay Coakley förklaras utbrändhetsreaktionen av den frustration som individen upplever då den till slut inser att man ”sitter fast” i yrket (10). Återhämtning kräver insikt Den andra processen har sin vetenskapliga förankring inom återhämtningsforskningen (11). Den kopplas in då individen har fått insikt om sin utsatta situation och bestämmer sig för att distansera sig och påbörja återhämtningsprocessen. Den vanligaste förklaringen till att individer påbörjar återhämtningsprocessen är att de inser allvaret i den situation som de befinner sig i. Det kan handla om dramatiska upplevelser som panikångestattacker eller långvariga och allvarliga stressrelaterade sjukdomssymtom. Men det är inte helt ovanligt att även en förändrad livssituation (såsom att de inte får förnyat förtroende att träna laget) kan göra att återhämtningsprocessen initieras utan att de själva tar initiativet. ”Ytterligare en faktor som kan försvåra för tränaren att lämna yrket är den vanligtvis höga ersättning som tränare på elitnivå erbjuds för sitt uppdrag.” Under den inledande distanseringsfasen tvingas tränarna att göra ett avbrott för att minska sina höga nivåer av utbrändhet. Längden på avbrottet är helt beroende av individens utbrändhets- eller utmattningsnivå, ju allvarligare symtom, desto längre avbrott krävs. Det är emellertid inte ovanligt att de fortsätter som tränare ytterligare ett år trots att de innerst inne känner att de behöver återhämta sig för att kunna orka genomföra uppdraget, utan att behöva minska sitt engagemang genom att distansera sig från sina spelare. Detta kan dock leda till att de inte får tillräckligt med återhämtning. De lagrar istället sakta en ökad trötthet som sedan leder till att de tvingas avsluta uppdraget i förtid på grund av klagomål från spelare och ledning. Det minskade engagemanget är emellertid att betrakta som en copingstrategi för att minska energiuttaget då det finns en oro för att energin ska ta slut. Under reflektions- och värderingsfasen är det vanligt att tränarna börjar omvärdera och ifrågasätta gamla värderingar och synsätt, vilket innebär att de inte längre upplever elittränaryrket lika påfrestande, men också att de utvecklar strategier för att hantera den stress som tränaryrket utsätter dem för. Om tränaren väljer att vara kvar som elittränare krävs vanligtvis att tränaren förändrar sin syn på prestation, genom kognitiv omstrukturering, vilket leder till ett mer avslappnat förhållningssätt till prestationskraven, eller att de har tillskansat sig copingstrategier så att de inte längre upplever tidspress i yrket. De tränare i undersökningen som inte lyckades utveckla copingstrategier till skydd mot den stress som de upplevde valde antingen att gå tillbaka till det yrke som de hade innan de blev elittränare eller till en mindre utsatt arbetsuppgift inom fotbollen, till exempel talangutveckling (12). Under den avslutande nyorienteringsfasen omvärderar individen sin livssituation och väljer att förändra sin syn på framtiden, vilket innebär att tränaren utifrån vad han kommit fram till under reflektions- och värderingsfasen väljer det alternativ som bäst överensstämmer med övertygelsen om vad som är bäst för hälsan. Råd till tränare och elitklubbar Även om det är viktigt att tränaren själv ansvarar för att säkerställa effektiv återhämtning samt att utveckla adekvata copingstrategier är det lika angeläget att eliminera de stressande faktorer som förkommer i arbetssituationen. För att undvika att tränaren upplever alltför stor arbetsbelastning och höga krav bör klubbledningen vara tydlig när de beskriver tränarens roll, arbetsuppgifter och ansvar. Klubbar som anställer unga tränare med relativt liten eller ringa yrkeserfarenhet av elittränaryrket bör också vara extra uppmärksamma på att beakta tidiga tecken på stressymtom, eftersom det visar sig att unga tränare med mindre erfarenhet har större risk att drabbas av utbrändhet. Det är även viktigt att poängtera att fotbollsklubbar inte skiljer sig från andra arbetsgivare utan har samma arbetsgivaransvar. Det innebär att det är angeläget att klubbarna prioriterar kompetensutveckling i alla led, även i styrelsen, för att säkerställa att klubben lever upp till de krav som fastställts av svensk arbetsmiljölag. Referenser 1. Hjälm, S. Hassmén, P. Kenttä, G. Gustafsson, G. Journal of Sport Behavior. 2007. 3:415-427. 2. Hjälm, S. Utbrändhet och återhämtning bland elittränare i fotboll. 2014. 3. Schaufeli, W. & Enzmann, D. The burnout companion to study and practice. 1998. 4. Lazarus, RS. mfl. Stressrelated transactions between person and environment. I: LA. Pervin (red). Perspectives in Interactional Psychology. 1978. s. 287-327. 5. Ekstedt, M. & Fagerberg, I. Journal of Advanced Nursering. 2005. 49(1), 59-67. 6. Jingroth, M. & Rosberg, S. Qualitative Health Research. 2008. 18(11), 1511-1523. 7. Hallsten. L. Svensk Rehabilitering. 2001. 3, 26-35 8. Gustafsson, H. Burnout in competitive and elite athletes. 2007. 9. Gustafsson, H. mfl. International Review och Sport and Exercise Psychology. 2011. 4(1), 3-24. 10. Coakley, J. Sociology of Sport Journal. 1992. 9(3), 271-285. 11. Bernier, D. Work & Stress. 1998. 1, 50-65. 12. Lundqvist, E. mfl. Qualitative Research in Sport, Exercise and Health. 2012. 1-20. Kontakt [email protected] 1/2015 svensk idrottsforskning 39 POSTTIDNING B-POST BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen med nya adressen på adressidan AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm Prenumerera 2015! 2 | 2014 | ÅRGÅNG 23 3 | 2014 | ÅRGÅNG 23 TEMA: Idrottens etiska utmaningar Arne Ljungqvist om kampen mot dopning Bör kvinnor elitidrotta? VM-special: Ny fotbollsforskning om fel fot Den nödvändiga distansträningen Är sponsorer överskattade? KBT mot kvacksalveri 4 | 2014 | ÅRGÅNG 23 Anpassa ditt löpsteg Fallet Dan Waern Idrottskroppen och idealen 1 | 2015 | ÅRGÅNG 24 Överdriven oro för kombinationsträning Energibrist hos eliten Förnuft och känsla i skidspåren En helårsprenumeration med fyra nummer kostar 200 kr. Beställ på www.centrumforidrottsforskning.se
