Svensk idrottsforskning nr 1 2015

Transcription

Svensk idrottsforskning nr 1 2015
1 | 2015 | ÅRGÅNG 24
Överdriven oro för
kombinationsträning
Energibrist hos eliten
Förnuft och känsla i skidspåren
INNEHÅLL nr 1/2015
3
Ledare Per Nilsson
4
Kort om idrottsforskning
8
Överdriven oro för kombinationsträning
Pontus Löfving, Henrik Petré och Niklas Psilander
14 Energibrist stort hälsoproblem hos kvinnoeliten
Anna Melin
18 Skidåkare med känsla för det rationella
Daniel Svensson och Sverker Sörlin
24 P-O Åstrand upptäckte människans begränsningar
Christian Carlsson
26 Träning påverkar muskelns arvsmassa
Maléne Lindholm
28 Rädsla för beröring
Marie Öhman
32 Arenafieringen av Sverige
Alexander Paulsson
36 Lång väg tillbaka för utbrända elittränare
Sören Hjälm
Ansvarig utgivare
Per Nilsson
Chefredaktör
Christine Dartsch
[email protected]
Redaktör
Johan Pihlblad
[email protected]
Adress
Centrum för idrottsforskning
Box 5626
114 86 Stockholm
Tel 08-120 537 00
Hemsida
www.centrumforidrottsforskning.se
CIF på twitter
@CIFofficial
Prenumerationspris
Helår med fyra nummer kostar 200 kr.
Beställs på hemsidan. Pg-konto 957849-3.
Prenumerationsärenden
Marie Broholmer
08-120 537 62
[email protected]
Grafisk form och produktion
Tomas Transten
Grafiska Huset AB
Tel. 08-10 30 25
[email protected]
Tryckeri
TMG Tabergs
ISSN-nr 1103-4629
Utgivningsplan 2015
Nr 1 – mars
Nr 2 – juni
Nr 3 – september
Nr 4 – december
Debatt
Debattartiklar skickas till:
[email protected]
1 | 2015 | ÅRGÅNG 24
Överdriven oro för
kombinationsträning
Energibrist hos eliten
Förnuft och känsla i skidspåren
En välutrustad Martine Ek Hagen, Norge,
under skid-VM i Falun.
Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån
2 svensk idrottsforskning 1/2015
Ledare
Slutet på en era
D e t f a n n s e n t i d då Sverige dominerade idrottsforskningen i världen. En av frontfigurerna var utan
tvekan professor Per-Olof Åstrand. Hans forskning
om människans fysiologi gav en ny förståelse av hur
människokroppen fungerar, inte minst om vad som
begränsar människan vid hård fysisk ansträngning.
Forskningen har haft en ovärderlig betydelse för
utvecklingen av konditionsträning.
P-O Åstrand har nu gått ur tiden 92 år gammal
vilket markerar slutet på en era. Kan svensk fysiologiforskning nå samma ryktbarhet igen? Läs Christian
Carlssons personliga artikel om legendaren Åstrand,
som runt om i världen är känd som skaparen av
standardverket Textbook of Work Physiology.
Är det bra för styrkeidrottare att uthållighetsträna och tvärtom, eller är det rent av
skadligt för prestationen? Fysiologen Niklas Psilander och hans kollegor gör i det här
numret ett försök att skingra krutröken för att kunna skilja åsikter från fakta. Efter att ha
gått igenom argumenten från både svensk och internationell forskning är deras slutsats att
oron för kombinationsträning är överdriven.
I tidigare nummer har vi presenterat forskning som belyser många elitidrottares problematiska förhållande till mat. Problemet framträder oroväckande tydligt i Anna Melins
forskning på svenska och danska uthållighetsidrottare.
Cirka 60 procent av elitidrottarna i undersökningsgruppen hade energibrist och lika
många hade menstruationsrubbningar, visar studien. För många hade energibristen satt
allvarliga spår, som till exempel ett svagare skelett och lågt blodtryck. Rekommendationer
om hur man kan bekämpa problemen har nu tagits fram. Läs mer om dem i Anna Melins
artikel.
Lägg ovanpå detta spännande läsning om den så heta arenafrågan, om skidträning förr
och nu, om rädslan för beröring, om hur träning påverkar våra gener och om utbrändhet
bland fotbollstränare.
Om vetgirigheten inte slutar där vet ni väl om att alla nummer av Svensk Idrottsforskning
sedan 1992 finns på CIF:s webbplats – www.centrumforidrottsforskning.se.
Trevlig läsning!
Per Nilsson
Ordförande
Centrum för idrottsforskning
1/2015 svensk idrottsforskning 3
Kort om idrottsforskning
Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att
kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både
Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi
ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk – och ibland
även internationell – idrottsforskning.
Träning utan kolhydrater?
Ju större mängd ”cellkraftverk” vi har – desto bättre. Men hur får man egentligen en större täthet av de
hett eftertraktade mitokondrierna? Ett svar presenteras i en ny avhandling från Per Frank på Gymnastikoch idrottshögskolan i Stockholm.
Tränar man uthållighet
med låga nivåer av glykogen i
kroppen så tycks den anpassa
sig genom att öka tillverkningen av mitokondrier
– som ju spelar en stor roll
för vår uthållighet. Åtminstone kunde olika markörer
som tyder på en kommande
tillväxt av mitokondrier
noteras i en av delstudierna i
Per Franks avhandling. Men
betyder det här då att uthållighetsidrottare bör träna utan
att fylla på med kolhydrater
före och under träningspassen?
– Just i samband med de
pass där man har ett sådant
syfte bör man undvika kolhydrater. Men det här är bara ett
verktyg i lådan. De här passen
kanske man genomför en
gång i veckan eller liknande.
Man ska nog inte träna för
ofta med låga glykogennivåer
för då finns risken att man
försämrar kapaciteten att
använda kolhydrater som
bränsle. Konsekvensen blir då
att man presterar sämre när
det krävs högre intensiteter,
säger Per Frank.
Låg intensitet
Träningspassen där syftet är
att öka mitokondrietätheten kan vara normallånga
mellan 45 minuter till
en timma. Men
eftersom glykogennivåerna
ska vara
låga så
behöver
4 svensk idrottsforskning 1/2015
också intensiteten vara ganska
låg, högst uppåt 70 procent av
den maximala syreupptagningsförmågan.
Professor Bengt Saltin var
först i forskarvärlden med
teorin ”Train low compete
high” som bygger just på
lågintensiv träning utan tillförsel av kolhydrater (men
maximalt fyllda glykogenlager vid tävling!). Även Bengt
Saltin betonade att de här
passen endast skulle utgöra
en mindre bit i ett större
träningspussel. Allt sedan
dess har olika forskargrupper
undersökt effekterna av den
här typen av träning. Diskussionerna bland fysiologer har
också varit många när det
gäller huruvida den här träningsmodellen verkligen leder
till några prestationsförbättringar i slutändan?
– Jo, just den här delen
av min avhandling ligger helt
klart i linje med forskningen
kring ”Train low compete
high” och det är
fortfarande en
het potatis
bland
idrotts-
Per Frank, Enheten fysisk aktivitet och hälsa på GIH i Stockholm.
Foto: Åsa Frank.
forskare, faktiskt. Resultaten
är lovande men det behövs
mer stöd för att kunna påstå
att modellen också har en
positiv effekt på en idrottares prestationsförmåga. Att
metoden ökar fettförbränningen är dock klarlagt.
För maratonlöpare
Det är, konstaterar Per Frank,
framför allt uthållighetsidrottare som ultra- och maratonlöpare, som skulle kunna ha
glädje av detta träningskoncept. Det vill säga idrotter
som pågår länge och där förmågan att omvandla fett till
Kort om idrottsforskning
energi är en viktig faktor.
Vad är då nästa steg i forskningsprocessen?
– Resultaten i den här
delstudien stämde ju överens med vår hypotes så en
naturlig fortsättning blir väl
att genomföra en träningsstudie där vi undersöker
om det sedan också blir en
reell ökning av mitokondrietätheten och inte enbart
en respons i markörerna för
det. Sedan vill man förstås
även studera om metoden
kan bidra till att öka prestationsförmågan i en uthållighetsidrott.
I en ytterligare delstudie i
avhandlingen var syftet att
undersöka vad som händer
med både mitokondrietätheten och prestationsförmågan
om styrketräning adderas
till uthållighetsträningen.
Här blev det dock inga
positiva effekter på de båda
parametrarna.
– Exakt varför det blev så
kan jag inte svara på men en
möjlig förklaring kan vara
att vi helt enkelt körde för
hårt med våra försökspersoner, att de hade behövt mer
återhämtning mellan försöken. Det kan även vara så att
det krävs en längre period av
styrketräning för att det ska
bli några effekter på tillväxten av mitokondrier. I andra
studier har man ju sett positiva effekter av kombinerad
styrke- och uthållighetsträning på i första hand löpoch cykelekonomi. Mycket
talar ändå för att det är bra
att lägga in en del styrkepass
också om man ägnar sig åt
en uthållighetsidrott, säger
Per Frank.
”Man ska nog inte
träna för ofta med låga
glykogennivåer för då
finns risken att man
försämrar kapaciteten
att använda kolhydrater som bränsle. Konsekvensen blir då
att man presterar
sämre när det krävs
högre intensiteter.”
1/2015 svensk idrottsforskning 5
Kort om idrottsforskning
Därför fortsätter unga att idrotta:
Det handlar om kampen
i stunden
Forskningen om så
kallad drop out inom ungdomsidrotten är relativt
omfattande. Betydligt mer
ovanligt är det med studier
kring motsatsen – varför
unga väljer att fortsätta att
föreningsidrotta i de övre
tonåren? Just den frågan har
Britta Thedin Jakobsson på
GIH i Stockholm valt att
fokusera på i sin avhandling.
Vad var det egentligen
som fick dig intresserad av
den här frågan?
– Det handlade dels om
att staten har varit mycket
tydliga med att man vill att
så många som möjligt ska ha
tillgång till fysisk aktivitet
livet igenom. När det gäller
ungdomar så lyfts ju dessutom ofta ord som demokrati
och fostran fram som viktiga
argument till att staten stöttar
idrottsrörelsen ekonomiskt.
– Det andra som gjorde
mig nyfiken var helt enkelt
just detta att idrottsforskningen mest intresserat sig
för drop out-problematiken.
Jag blev intresserad av motsatsen istället.
Borde
man alltså
snarare
vara lite
förvånad
över att
en viss
andel av
ungdomar
fortsätter
6 svensk idrottsforskning 1/2015
att idrotta i en förening i de
övre tonåren?
– På ett sätt, ja. Det finns
ju i dag en mängd andra aktiviteter tillgängliga för unga
människor än just idrott.
Så med tanke på utbudet i
samhället skulle man kunna
hävda att det vore konstigt
om de i n t e valde att sluta en
bit upp i tonåren. Kampen på
fritidsarenan är ju hård. Jag
citerar här gärna också LarsMagnus Engström: ”Förr
sprang man ut för det var ju
där allt spännande händer.
Nu springer man istället in
för det är i skärmaktiviteter
det spännande händer.”
Vad är det för typ av
studie du har genomfört?
– Det är en så kallad longitudinell studie där jag har
följt en grupp ungdomar
från att de var 9-10 år upp
till 19-årsåldern. De har fått
svara på enkätfrågor vid fyra
tillfällen under 2000-talet.
Från början var det 585 ungdomar i studien, när de var 19
år så kvarstod 377 personer
som hade svarat på en eller
flera av enkäterna. Därutöver har jag
även gjort en
intervjustudie med en
annan urvalsgrupp som
då var mellan
15-19 år.
Vilka fynd
vill du själv
framhålla från
de olika delstudierna?
– De som är
kvar i idrottsrörelsen då de
är 19 år betonar
själva starkt att
det är lärandet
och utvecklingen
som känns
meningsfull. Man
framhåller även
själva ”kampen i
stunden” som en
viktig faktor. Det
handlar mycket
om idrottens
egenvärde. Förvå- Britta Thedin Jakobsson, fil.dr. i idrottsvetenskap
på GIH i Stockholm. Foto: Louise Ekström.
nansvärt få lyfter
fram ambitioner
om framgång
Jag har bara något enstaka
inom idrotten.
exempel på det i min underDet ska dock framhållas att
jag i första hand i n t e har
sökningsgrupp. Däremot kan
intresserat mig för gruppen
du byta idrott från exempelvis
elitidrottare.
fotboll till kampsport, även
Du har följt de här ungdoefter 12-13 årsåldern. Men du
måste fortfarande ändå ha
marna under lång tid. Vad
varit med i någon idrottsförhänder rent statistiskt upp
till 19-årsåldern?
ening i yngre år.
– I den här gruppen har
Forskare på Stockholms
över 90 procent någon gång
universitet har gjort en stor
varit i kontakt med idrottsstudie på ett liknande tema
”Ung livsstil”. Finns det några
rörelsen. Men av dessa så
likheter i era resultat?
slutar cirka 25 procent ganska
– Mina resultat sammansnabbt i de yngre åldrarna.
Sedan, för att vara aktiv i
faller ganska väl med vad den
en idrottsförening när du är
forskningsgruppen kommit
19 år så ska du ha varit med
fram till. I deras studie kvarlänge, utan uppehåll. Det
står cirka 30 procent av ungverkar vara väldigt svårt att
domarna i idrottsföreningar i
komma med i idrottsrörelsen
gymnasieåldern, medan mina
efter att man fyllt 13 år om du
siffror visar på 33 procent. Jag
aldrig har varit med tidigare.
vill dock framhålla att enkät-
Kort om idrottsforskning
För såväl flickor som pojkar är fotboll den idrott som behåller flest ungdomar.
underlaget i min studie inte
är i närheten av det man haft
i studien med Ulf Blomdahl
och medarbetare.
Finns det något i hur olika
idrotter är organiserade
som kan tänkas påverka hur
många ungdomar som väljer
att fortsätta?
– Det är två sporter som
dominerar bland de här ungdomarna. Hos pojkar är det
fotboll. För flickor är det fotboll och ridsport. Gemensamt
för dem är att det rör sig om
två sporter där det är möjligt
att som 19-åring vara aktiv
på olika nivåer. I flera andra
idrotter är detta i dag inte
möjligt. Det finns i det här
materialet i alla fall inte exempelvis en enda simmare eller
tennisspelare som fortsatt upp
till 19 års ålder. Det är förstås
fullt möjligt att de tränar de
här idrotterna på sin fritid
som en motionsaktivitet –
men det är i alla fall inget de
framhållit i sina svar.
Om man jämför de som
väljer att fortsätta idrotta i
föreningslivet med dom som
hoppat av, finns det då något
som särskiljer dem?
– Ja, det finns ett antal bakomliggande faktorer som har
betydelse. De som har fortsatt
har högre betyg i ämnet idrott
och hälsa, de har idrottat mer
med sina föräldrar som barn,
de har höga meritpoäng i
samtliga skolämnen – det vill
säga ett kulturellt kapital –
och de har också en bild av sig
själva som mer fysiskt aktiva.
Vad man kan säga är alltså att
det inte tycks räcka att enbart
gilla idrott. Man måste också
klara av skolarbetet för att
fortsätta med föreningsidrott
i de övre tonåren.
Hur kan det vara så?
– Det kan ju vara så att vi
mäter samma sak i skolan
som vi gör i idrottsrörelsen – nämligen att komma
i tid, vara disciplinerad och
liknande. Detta är framgångsfaktorer i bägge de här
kulturerna. En diskussion
som skulle kunna föras här
är: tappar idrottsrörelsen
talanger för att det är så
mycket annat runtomkring
som krävs av dem också?
Dina resultat visar också
att det är få som fortsätter
om de börjat sent med sitt
idrottande. Kan det inte
tänkas bero på att de helt
enkelt hamnat för långt efter
sina jämnåriga i kompetens?
– Absolut, idrotttsrörelsen
är ju uppbyggd för att du ska
börja tidigt. Jag menar, det
finns inte många nybörjargrupper för tonåringar. Låt
säga att en 16-åring vill prova
på bandy. Då frågar man om
han eller hon kan åka skridskor? Kan man då inte det så
finns det ingen plats. Jag tror
det är viktigt att fundera över
om det också ska vara möjligt
att inom idrottsföreningens
ram ägna sig åt rekreationsidrott. Sådana frågor tror jag
att vi behöver tänka mer på
om vi även i framtiden vill
leva efter mottot: så många
som möjligt så länge som
möjligt.
1/2015 svensk idrottsforskning 7
Överdriven oro för
kombinationsträning
Många som vill öka sin muskelmassa och styrka undviker uthållighetsträning. En vanlig åsikt är nämligen att man inte bör kombinera styrkeoch uthållighetsträning. Den uppfattningen har däremot inget stöd i
den senaste forskningen.
Pontus Löfving
Student
Gymnastik- och idrottshögskolan
Henrik Petré
Student
Gymnastik- och idrottshögskolan
Niklas Psilander
Med. dr. inriktning fysiologi
Enheten prestation och träning
Gymnastik- och idrottshögskolan
8 svensk idrottsforskning 1/2015
D e t f ö r e k o m m e r en mängd åsikter om
hur man bör träna för att uppnå bästa
resultat. Många tränare och entusiaster
brottas med problematiken vad den
optimala kombinationen är mellan
styrke- och uthållighetsträning samt hur
denna kombination påverkar hypertrofi
(muskeltillväxt), styrka och explosivitet.
Påståenden man ofta hör är ”ska du
bygga muskelmassa och styrka så bör du
hoppa över konditionsträningen.” Eller
”styrke- och konditionsträning bör inte
blandas för då blir det bara mellanmjölk
av allting.”
För att kunna bemöta dessa och
liknande påståenden syftar denna artikel
till att kartlägga forskningsläget kring
kombinationsträning med huvudfokus på
uthållighetsträningens effekter på hypertrofi, styrka och explosivitet.
Historisk rädsla
Historiskt har det funnits en rädsla hos
såväl uthållighetsidrottare som utpräglade
styrkeidrottare att beträda den andres
mark. Uthållighetsidrottare har dragit sig
för att bedriva styrketräning medan
sprint- och styrkeidrottare har undvikit
uthållighetsträning, då man ansett att
dessa två kvalitéer inte är kompatibla.
En av anledningarna till uthållighetsidrottarens rädsla för styrketräning är att
träningsformen ökar musklernas tvärsnittsarea. Det skulle kunna minska såväl
kapillär- som mitokondrietätheten, två
ytterst viktiga faktorer för prestation i
uthållighetsidrotter.
På senare år har det dock blivit allt
vanligare att uthållighetsidrottare tränar
styrka, det gäller till och med
långdistanslöpare. Orsaken till det är att
ett stort antal studier har visat att tung
och explosiv styrketräning har en positiv
inverkan på prestation i uthållighetsidrotter (1,2). De har också visat att det
inte sker någon utspädning av mitokondrier vid kombinationsträning (3,4).
Den historiska synen lever dock kvar i
de styrkefokuserade idrotterna. En
vanligt förekommande åsikt är att
idrottare i största mån bör undvika
uthållighetsträning om målet är att bygga
muskler, styrka och explosivitet. Men är
detta verkligen väl förankrat i forskningen? Är uthållighetsträning en så stor
fiende för styrkeutvecklingen som många
tror? Och har uthållighetsträningens typ,
längd, intensitet och frekvens någon
betydelse?
12
10
8
8
4
2
0
Styrka
Styrka
Kombi kombi
Uthållighet Uthållighet
Figur . Procentuell förändring av lårets muskelmassa Figur
1. 1Procentuell
förändring
av lårets
muskelmassa
efter efter 21 ve
uthållighetsträning (5).
21kombinations veckors styrke-,eller kombinationseller uthållighetsträning
(5).
Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån
Effekt på muskeltillväxt
Flertalet studier visar att utveckling av
hypertrofi inte påverkas negativt av
uthållighetsträning (5-11). I en relativt
nyligen publicerad studie såg forskarna
till och med en betydligt större hypertrofiökning hos försökspersoner som kombinerade cykel- och styrketräning jämfört
med dem som enbart tränade styrka
(figur 1).
Resultatet från denna studie tyder på
att det, under vissa omständigheter, kan
finnas en synergistisk effekt av kombinationsträning på utvecklingen av
hypertrofi.
I en annan nyligen publicerad studie
eckors styrke-­‐, undersöktes effekterna av kombinerad
styrke- och löpträning på hypertrofi (7).
FAKTA
Kombinationsträning innebär
träning av två eller flera
delkapaciteter under en och
samma period. Delkapaciteterna kan vara teknik,
rörlighet, koordination, styrka
samt aerob och anaerob
förmåga. I de flesta fall handlar
det om kombinationen
styrke- och uthållighetsträning.
Styrketräning innebär träning i
syfte att förbättra förmågan att
viljemässigt skapa kraft mot ett
yttre motstånd med hjälp av
anaeroba (utan syre) energiprocesser. Vanliga effekter av
en periods styrketräning är
ökad muskeltillväxt, styrka och
explosivitet.
Uthållighetsträning innebär
träning för att förbättra
förmågan att utföra långvarigt
fysiskt arbete med hjälp av
aeroba (syrekrävande)
energiprocesser. Vanliga
effekter av en periods
uthållighetsträning är ökad
maximal syreupptagningsförmåga (VO2max), ökad nyttjandegrad av VO2max (mjölksyratröskel) samt en minskad
syreförbrukning på en given
arbetsbelastning (rörelseekonomi).
1/2015 svensk idrottsforskning 9
Resultatet visade att de försökspersoner
som kombinerade styrke- och löpträning
hade en likvärdig ökning i hypertrofi som
de som enbart tränade styrketräning.
Således kan även löpträning kombineras
med styrketräning utan att muskeltillväxten påverkas negativt.
I båda dessa studier tränade försökspersonerna i kombinationsträningsgruppen
två styrke- och två uthållighetspass per
vecka. Äldre studier tyder på att en större
mängd uthållighetsträning (fyra pass per
vecka eller fler) skulle kunna ha en negativ
inverkan på hypertrofiutvecklingen,
speciellt i de fall där uthållighetsträningen
bestått av löpning (12).
I den numera klassiska studien av
Hickson från 1980 sågs nämligen ingen
negativ inverkan på styrkeutvecklingen
efter de första sju veckorna av kombinerad styrke- och uthållighetsträning (13).
Däremot observerades en platå för
styrkeutvecklingen efter åtta veckor.
Från och med den nionde veckan
noterades till och med en tillbakagång.
Värt att notera från denna studie är
att träningsvolymen var extrem (fem
styrkepass á 30-40 minuter och sex
uthållighetspass á 40 minuter). Den
negativa styrkeutvecklingen kan därför
troligen förklaras med att deltagarna
blev övertränade.
Effekt på styrka
Effekt på explosivitet
Inte heller när det gäller utvecklingen av
styrka har uthållighetsträning någon
negativ inverkan, förutsatt att uthållighetspassen inte överstiger tre i veckan (5-8,10).
Om istället träningsfrekvensen är högre
(4-6 träningspass i veckan) visar dock
forskningen att uthållighetsträning kan ha
negativ inverkan på styrkeutvecklingen,
speciellt om träningsperioden är lång
(12,13).
A
25
20
15
10
5
0
-­‐5
0
7
14
21 veckor
De flesta studier visar alltså att utvecklingen av hypertrofi och styrka inte
påverkas negativt då de kombineras
med uthållighetsträning. När det gäller
explosivitet är situationen dock en helt
annan. Forskningen visar tydligt att
explosivitet är en variabel som ofta
påverkas negativt av uthållighetsträning (5,6,9,14).
I den tidigare nämnda studien där
man såg en tydlig hypertrofiökning
efter kombinationsträning mätte man
även styrka och explosivitet (5). Styrkan
ökade likvärdigt mellan grupperna men
den explosiva förmågan ökade enbart i
den renodlade styrkegruppen. Skillnaden observerades alltså trots att kombinationsgruppen hade en likvärdig
styrkeutveckling samt större hypertrofiökning än styrkegruppen (figur 2).
Cykling det bästa valet
I en så kallad metaanalys från år 2012
vägde forskare samman resultaten från
B
21 vetenskapliga studier om kombina40
tionsträning (15). Som en del i detta
arbete jämfördes effekterna av löpning
30
respektive cykling på hypertrofi, styrka
20
och explosivitet.
Resultatet tyder på att kombinatio10
nen cykling och styrketräning är mer
0
gynnsamt för utvecklingen av hypertrofi
-­‐10
och styrka än kombinationen löpning
och styrketräning. Detta verkar framför
0
7
14
21 veckor
allt vara sant om uthållighetspassen är
Uthållighet
Kombi
Styrka
Uthållighet
Kombi
många och långa. Att löpning kan ha en
Figur 2. Procentuell förändring i styrka (A) och explosiv negativ inverkan tros bero på den
Figur 2. Procentuell förändring i styrka (A) och explosiv förförmåga (B) i benmuskulaturen under 21 veckors träning (5).
måga (B) i benmuskulaturen under 21 veckors träning (5).
tydligt excentriska fasen vid varje
50
10 svensk idrottsforskning 1/2015
Foto: Andreas Pranter, Gepa Pictures
fotisättning, vilken orsakar ett större
slitage på muskelfibrerna.
Längd, intensitet och frekvens
Fram till dagens datum finns det väldigt
lite utforskat kring hur variablerna längd
och intensitet i uthållighetsträningen
påverkar utvecklingen av styrka. För att
täcka en del av denna kunskapslucka
genomfördes under hösten 2014 en
träningsstudie på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Det huvudsakliga syftet var att undersöka effekterna
av två olika typer av uthållighetsträning
på styrkeutvecklingen (16).
I studien ingick 16 manliga försökspersoner där samtliga hade en gedigen
träningsbakgrund och dessutom god
vana att utföra styrkeövningen knäböj
med fri skivstång. Försökspersonerna
delades in i två olika grupper där den
ena gruppen kombinerade tunga knäböj
(3-6 set á 2-5 repetitioner) med så
kallade Tabata-intervaller på cykel (20
sekunders arbete med 10 sekunders vila
mellan varje ansträngning).
Den andra gruppen kombinerade
tunga knäböj med kontinuerlig, medelintensiv cykelträning (40-80 minuter på
cirka 70 procent av VO2max). Träningen
genomfördes tre gånger i veckan, först
styrka och direkt därefter uthållighet.
Resultatet visade att båda grupperna
hade en likvärdig styrkeutveckling i
1/2015 svensk idrottsforskning 11
200
Före
Efter
175
150
125
100
75
50
Kontinuerlig grupp
Tabata-­‐grupp
Figur 3. Maximal styrka i 1 RM (repetition max) knäböj före Figur
3. Maximal
styrka ik1ombinationsträning RM (repetition max) knäböj
efter
och efter sex veckors (16). före
En goch
rupp sex
veckors
kombinationsträning
(16).
En
grupp
tränade
kontinuerlig
tränade kontinuerlig medelintensiv cykelträning. Den andra medelintensiv cykelträning. Den andra så kallade Tabata-intervaller.
så kallade Tabata-­‐intervaller.
knäböj (cirka 10 procent). Det verkar
således inte vara av betydelse för
styrkeutvecklingen om uthållighetsträningen
är lång och medelintensiv eller kort och
högintensiv (figur 3).
Det fanns ingen kontrollgrupp i studien
som enbart tränade styrka. Det går därför
inte att uttala sig om huruvida kombinationsträningen var bättre eller sämre än
renodlad styrketräning. Styrkeökningen
på lite drygt tio procent efter sex veckors
träning ligger dock väl i linje med resultat
från renodlade styrkestudier på vältränade försökspersoner (17). Det är därför
troligt att uthållighetsträningen upp till
tre gånger i veckan inte motverkar
styrkeutvecklingen hos vältränade personer.
”Man kan alltså till exempel träna fler än tre pass
löpning i veckan utan att
riskera att tappa styrkan
i bänkpress.”
En grundläggande förutsättning för
goda träningsresultat är en bra fysisk,
psykisk och social återhämtning mellan
passen för att undvika överträning. Det
tycks vara det allra viktigaste för att ett
kombinationsprogram av styrke- och
uthållighetsträning ska bli framgångsrikt.
Om uthållighetsträningen begränsas till
max tre pass per vecka samt om längden
inte överstiger cirka 60 minuter per pass
12 svensk idrottsforskning 1/2015
finns det inga belägg för att det skulle
motverka utvecklingen av hypertrofi och
styrka.
Under kortare perioder kan träningsfrekvensen till och med skruvas upp
betydligt mer utan någon större risk för
negativa effekter. Hur mycket träning en
individ kan tillgodogöra sig är dock högst
individuellt, varför ett kombinationsprogram som är optimalt för en person inte
nödvändigtvis behöver vara det för en
annan.
Viktigt att poängtera är att träningsresponsen är specifik för de muskler som
tränas. Den muskulatur som inte är
involverad i uthållighetsträningen får
ingen negativ styrkeutveckling (12). Man
kan alltså till exempel träna fler än tre
pass löpning i veckan utan att riskera att
tappa styrkan i bänkpress.
Uppdelning och ordningsföljd
Gör det någon skillnad om styrke- och
uthållighetspassen bedrivs på olika
dagar, samma dag eller till och med i
samma pass? Och om de sker i samma
pass, vilken ordningsföljd är då att
föredra?
Det finns studier som visar att kombinerad styrke- och uthållighetsträning
som utförs under ett och samma pass
kan hindra styrkeutvecklingen, jämfört
med om träningen är uppdelad på olika
pass och dagar (4). Samtidigt finns nyare
studier som visar att styrkan inte påverkas negativt för den som tränar styrka
och uthållighet under samma pass (18).
Entydigt är dock att hypertrofiutvecklingen är oberoende av om träningen
utförs på samma eller olika träningspass.
Ordningsföljden av styrke- och
uthållighetsträningen inom samma pass
verkar inte ha någon betydelse för
utvecklingen av styrka och hypertrofi
(9,18,19). Däremot finns det indikationer
på att explosiviteten hämmas mer om
uthållighetsträningen genomförs direkt
före styrketräningen jämfört med
omvänd ordning (18,20). En trolig
förklaring till detta är att uthållighetsträningen försämrar prestationen och
kvalitén på styrketräningspasset.
Sammanfattande träningsråd
Sammanfattningsvis kan man med
säkerhet säga är att explosiviteten
påverkas negativt av kombinationsträning. Är du till exempel en 100-meterslöpare eller tyngdlyftare, där explosiviteten
är totalt avgörande, bör uthållighetsträningen minimeras. I övrigt kan kombinationsträning ge mycket goda effekter om
den utförs på ett genomtänkt sätt. Det
gäller för såväl tävlingsidrottare som
motionärer.
Inom tävlingsidrotten är det viktigt att
ha koll på den aktuella idrottens kravprofil samt i vilken period av den årliga
träningsplaneringen man befinner sig.
Inom idrotter där explosivitet är viktig
men där det även finns ett tydligt krav på
aerob förmåga, som till exempel ishockey
och handboll, bör man periodvis begränsa
mängden uthållighetsträning. Detta kan
till exempel gälla i slutet av en förberedelseperiod, då fokus i träningen ofta ligger
på utveckling av grenspecifik explosivitet.
Däremot går det utmärkt att kombinera
uthållighetsträning med tung styrketräning tidigare i förberedelseperioden, då
fokus är att utveckla aerob effekt (VO2max),
hypertrofi och styrka. För att vara helt på
den säkra sidan bör dock inte antalet
uthållighetspass överstiga tre per vecka
unga idrottare med osynliga
LÄS!
funktionsnedsättningar
Centrum för idrottsforskning
www.centrumforidrottsf
orskning.se
isBn | 978-91-979562-7
-7
D
o
lda
utmaningar
Dolda utmaningar – om
Dolda utmaningar – om
unga idrottare med osynliga
funktionsnedsättningar
som ger inspiration, tips
är en skrift
och råd om hur man bemöte
r barn och ungdomar med
adhd och Aspergers syndrom
till exempel
inom idrotten. De är persone
kontrollera sin energi och
r
som upplever idrotten intensiva som i många fall har svårt att
idrottsledare, föräldrar och
re än andra. Skriften riktar
alla som arbetar för att
sig till
ge
alla barn och ungdomar
att hitta sin idrott och att
en möjlighet
utvecklas i sin förening.
under längre perioder, speciellt inte om
det är fråga om löpning. Cykel är att
föredra framför löpning om idrottens
kravprofil tillåter det.
Enligt studien som nyligen genomfördes på GIH tycks uthållighetsträningens
längd och intensitet vara av liten betydelse för utvecklingen av maximal styrka
(16). Men eftersom högintensiv intervallträning har visat sig vara en mycket
tidseffektiv träningsform, är den att
föredra inom flera idrotter framför den
mer tidskrävande låg- och medelintensiva
uthållighetsträningen. På så vis frigörs
mer tid till att utveckla andra fysiska
delkapaciteter och moment, till exempel
tekniska och taktiska färdigheter, som är
av stor vikt för lagidrottare.
Denna artikel har förhoppningsvis visat
att kombinationsträning fungerar utmärkt
att applicera för de allra flesta och att oron
för uthållighetsträningens negativa
effekter på muskeltillväxt och styrka
många gånger är överdriven. Dessutom
blir träningen roligare och mer hållbar på
sikt eftersom en varierad träning förebygger överbelastningsskador samt är bättre
för hälsan.
Om ung a idrOttar e
med Osyn liga funk tiOn
sned sätt ning
ar
Referenser
1. Aagaard, P. mfl. Scand J Med
Sci Sports. 2010. 21(6):298-307.
2. Paavolainen, L. mfl. J Appl
Physiol. 1999. 86(5):1527-33.
3. Psilander, N. mfl. Scand J Med
Sci Sports. 2014.
4. Sale, D.G. mfl. J Appl Physiol.
1990. 68(1):260-70.
5. Mikkola, J. mfl. Int J Sports
Med. 2012. 33(9):702-10.
6. Hakkinen, K. mfl. Eur J Appl
Physiol. 2003. 89(1):42-52.
7. de Souza, E.O. mfl. Int J Sports
Med. 2013. 34(3):207-13.
8. McCarthy, J.P. mfl. Med Sci
Sports Exerc. 2002. 34(3):511-9.
9. Chtara, M. mfl. J Strength
Cond Res. 2008. 22(4):1037-45.
10. Bell, G.J. mfl. Int J Sports
Med. 1991. 12(4):384-90.
11. Lundberg, T.R. mfl. J Appl
Physiol. 2013. 114(1):81-9.
12. Kraemer, W.J. mfl. J Appl
Physiol. 1995. 78(3):976-89.
13. Hickson, R.C. Eur J Appl
Physiol Occup Physiol. 1980.
45(2-3):255-63.
14. Dudley, G.A. mfl. J Appl
Physiol. 1985. 59(5):1446-51.
15. Wilson, J.M. mfl. J Strength
Cond Res. 2012. 26(8):2293-307.
16. Petré, H. & Löfving, P. Diss
GIH. 2014.
17. Kraemer, W.J. mfl. Med Sci
Sports Exerc. 2002. 34(2):36480.
18. Eklund, D. mfl. Int J Sports
Med. 2015. 36(2):120-9.
19. Davitt, P.M. mfl. J Strength
Cond Res. 2014. 28(7):1937-45.
20. Bell, G.J. mfl. Can J Sport Sci.
1988. 13(4):214-9.
Kontakt
[email protected]
tips och
råd till
ledare!
Prob lem eller möjl
ighe t?
Simo n Äl Sk ar fjÄri
l Skic k ar
mag nuS vill ha gl
a Skl ar a regl er
jenn ifer gör inge
t halv dant
S t yr ener gin t ill
r Ät t Sak
röre l Se Är en unde
r Sk at tad medi c in
Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar
är en skrift som ger inspiration, tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med till exempel adhd och Aspergers syndrom inom idrotten. Skriften riktar sig
till idrottsledare, föräldrar och alla som arbetar för att ge alla barn och ungdomar en
möjlighet att hitta sin idrott och att utvecklas i sin förening.
Beställ boken på: www.sisuidrottsbocker.se
1/2015 svensk idrottsforskning 13
Energibrist stort hälsoproblem hos kvinnoeliten
Det är mycket vanligt att den kvinnliga eliten äter för lite. Över 60
procent hade energibrist och lika många menstruationsrubbningar.
Det visar ny studie av uthållighetsidrottare. Långvarig energibrist får
en rad allvarliga konsekvenser för hälsan med ökad risk för skador och
nedsatt prestationsförmåga.
Anna Melin
Leg. dietist, PhD
Institutionen för nutrition
och idrott
Köpenhamns universitet
R e l a t i v e n e r g i b r i s t är när en idrottare
i långa perioder har en för låg energitillgänglighet och kroppen skruvar ner
för viloämnesomsättningen och grundläggande fysiologiska processer för att
återupprätta energibalansen. Den svenskdanska studien på uthållighetsidrottande
kvinnor på elitnivå visar att relativ
energibrist (oftast utan en ätstörning) är
mycket vanligt, även hos normalviktiga.
Energibrist leder till hormonella
förändringar, menstruationsrubbningar,
en ökad risk för skador och benskörhet
och till nedsatt prestation. Andra vanliga
symptom är låg viloämnesomsättning,
mag-tarmkanalsproblem, lågt blodsocker
och blodtryck samt förhöjt kolesterol. Det
vill säga att en kvinnlig idrottare kan vara
viktstabil men samtidigt ha relativ energibrist och oregelbunden eller utebliven
menstruation med ökad risk för ohälsa,
skador och nedsatt prestationsförmåga.
Våra resultat understryker betydelsen
av att nordisk idrott följer internationella
rekommendationer på området och inför
förebyggande insatser med fokus på tidig
upptäckt och behandling av relativ energibrist och menstruationsrubbningar.
En triad av problem
Den kvinnliga idrottstriaden (triaden),
som förbinder relativ energibrist (med
eller utan ätstörning), oregelbunden eller
utebliven menstruation och sämre skeletthälsa, har varit ett känt hälsoproblem
bland kvinnliga idrottare sedan 1990-talet.
14 svensk idrottsforskning 1/2015
Oregelbunden eller utebliven menstruation är vanligt inom idrotten men
ignoreras ofta och betraktas ibland till
och med som ett naturligt resultat av
hård träning. Detta trotts att det finns
starka vetenskapliga bevis för att det är
relativ energibrist som orsakar de
hormonella förändringar som leder till
oregelbunden eller utebliven menstruation, och att det kan medföra allvarliga
hälsomässiga konsekvenser såsom för
tidig benskörhet.
”Inom viktklass- och
uthållighetsidrotter är
ätstörningar vanliga
bland både manliga och
kvinnliga elitidrottare.”
Relativ energibrist och oregelbunden
eller utebliven menstruation är samtidigt
kopplade till en ökad risk för skador och
nedsatt prestation. Studier gjorda inom
de senaste åren visar också att relativ
energibrist och ätstörningar inte bara är
ett kvinnoproblem utan även drabbar
manliga idrottare med samma allvarliga
konsekvenser.
Det är speciellt inom idrotter med
fokus på låg kroppsvikt och fettmassa,
där förekomsten av relativ energibrist
och ätstörningar är högst – bland både
män och kvinnor.
Foto: Daniel Stiller, Bildbyrån
Kroppen sätts i krisläge
Energistatus i kroppen uttrycks ofta som
energibalans eller energitillgänglighet.
När kroppen är i energibalans innebär det
att vårt energiintag via maten helt kompenserar för kroppens totala energibehov
och vi är viktstabila.
Den största delen av vår energiomsättning utgörs av viloämnesomsättningen
(55-65 procent) som används till kroppens grundläggande fysiologiska processer, såsom återuppbyggnad av celler,
värmereglering, växt, reproduktionsförmåga och immunfunktion. Vid långvarig
negativ energibalans väljer kroppen vilka
energikrävande processer som måste
upprätthållas och viloämnesomsättningen
sjunker för att återupprätta energibalans.
Energitillgänglighet är den mängd
energi som finns kvar till kroppens grundläggande fysiologiska processer när den
mängd energi som används under träning
dras bort från energiintagen vi får via
kosten.
Kliniska studier på friska, regelbundet
menstruerande normalviktiga kvinnor har
visat att energitillgänglighet mindre än 30
kcal/kg fettfri massa per dag i bara fem
dagar sänker frisättningen av bland annat
kvinnliga könshormoner, som är nödvändiga för att kunna upprätthålla regelbunden
menstruation.
Studierna visar också att energitillgänglighet mindre än 45 kcal/kg fettfri massa
per dag hämmar uppbyggnaden av skelettet. Dessa kliniska studier har samtidigt
visat att hormonsystemet hos unga kvinnor
är känsligare än vad det är hos vuxna
FAKTA LEA-STUDIEN
LEA-studien gjordes av Anna
Melin och Anders Sjödin,
Köpenhamns universitet,
Sven Skouby, Herlev sjukhus,
Åsa Tornberg, Lunds
universitet och Jorunn
Sundgot-Borgen, Norges
idrottshögskola. Studien
genomfördes med tillåtelse
av Riksidrottsförbundet,
Team Danmark, danska
Datainspektionen och den
danska och svenska
regionala etiska kommittéen.
1/2015 svensk idrottsforskning 15
Högt kolesterol
Lågt blodsocker
Lågt blodtryck
Låg viloämnesomsättning
Nedsatt skelettstryrka
Menstruationsrubbning
Ätstörning
Relativ energibrist
Figur 1. I undersökningen ingick totalt 40 danska och svenska kvinnliga uthållighetsidrottare på
elitnivå. Över 60 procent hade relativ energibrist. En stor andel hade en rad andra så kallade
triadrelaterade symptom.
kvinnor. Låg energitillgänglighet hos unga
är därför extra bekymmersamt, eftersom
det är i den perioden i livet då kroppen
och skelettet utvecklas allra mest.
Orsaker till energibrist
Det är många idrottare som inte vet hur
mycket och vad de måste äta för att
kompensera för ett högt energibehov.
Både energibrist och högintensiv träning
minskar aptiten och kombinationen av
nedsatt aptit och kalorisnål mat (lågt
innehåll av fett och socker och mycket
fiber) gör det extra svårt att få i sig
tillräckligt med energi.
Det är vanligt att idrottare i perioder
medvetet äter mindre eller tränar mera
för att gå ner i vikt. Detta behöver inte
Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån
16 svensk idrottsforskning 1/2015
medföra något problem så länge inte
perioderna med relativ energibrist blir för
långa eller kroniska.
Många idrottare får positiv respons vid
en viktnedgång, både på träning och från
omgivningen. Därför är det lätt att
komma in i ett negativt beteende med
ökad fokus på vikt och mat och återkommande bantningskurer, som med tiden
kan utveckla sig till en allvarlig ätstörning.
Ätstörningar är vanligt inom idrotten,
speciellt inom estetiska idrottsgrenar där
över 40 procent av kvinnliga idrottare på
elitnivå har ätstörningar. Inom viktklassoch uthållighetsidrotter är problemen
vanliga bland både manliga och kvinnliga
elitidrottare.
Få studier har dock undersökt förekomsten av relativ energibrist och relaterade
triadsymptom såsom förändrad energiomsättning bland kvinnliga elitidrottare. Nyligen genomförde vi därför på
Köpenhamns och Lunds universitet en
studie (LEA-studien) där vi undersökte
förekomsten av relativ energibrist och
ätstörningar och dess fysiologiska
konsekvenser bland 40 svenska och
danska kvinnliga uthållighetsidrottare på
elitnivå.
Hälsoproblem bland nordisk elit
Kvinnliga elitidrottare mellan 18 och 38 år,
som tränade minst fem gånger per vecka,
blev rekryterade genom de danska och
svenska specialförbunden och klubbar på
tävlingsnivå inom uthållighetsidrotter.
Totalt genomförde 45 försökspersoner
ett tvådagarsprotokoll med kliniska
undersökningar av ätstörningar, menstruation, blodprover, skeletthälsa, blodtryck,
ämnesomsättning, prestationsförmåga
med mera på Herlev sjukhus i Köpenhamn
och på Lunds universitet. Därefter åkte
försöksdeltagarna hem och genomförde en
sjudagars registreringsperiod av kostintag
och energiförbrukning (träningsdagbok,
pulsklocka och accelerometer).
Fem av de 45 försöksdeltagarna hade en
menstruationsrubbning som inte var
orsakad av relativ energibrist. De övriga 40
försöksdeltagarna ingick därför i den del av
LEA-studien som beskriver triadrelaterade
symptom. Över 60 procent hade relativ
energibrist varav de flesta utan att ha
någon ätstörning eller stört ätbeteende.
Menstruationsrubbningar och nedsatt
REKOMMENDATIONER FÖR ATT BEKÄMPA ENERGIBRIST
Forskare i både Norge och Sverige har
tagit fram rekommendationer till svenska
idrottsorganisationer om hur man förebygger, tidigt upptäcker och behandlar relativ
energibrist hos idrottare (REI).
Rekommendationerna i korthet:
1. Implementera förebyggande utbildnings
program och riktlinjer som ska vara riktade
mot ledare, tränare och tvärvetenskapliga
medicinska team.
Allmänna riktlinjer:
• Minskad fokus på kroppsvikt och kroppssammansättning.
• Fokus ska vara på hälsa och optimal
återhämtning (vila, sömn, nutrition) som
prestationsfrämjande faktorer.
• Realistiska och hälsobefrämjande mål i relation till vikt och kroppssammansättning.
Tränare och ledare ska ej uttala sig om
idrottares kroppsvikt, kroppssammansättninge eller kroppsform.
• Tränare och ledare ska ej genomföra mätningar av vikt och kroppssammansättning.
• Uppmuntra och stötta till lämplig och
effektiv behandling av REI.
2. Verka för att bygga upp ett nationellt system för rådgivning och behandling. Idrottsorganisationer bör bygga upp och säkra
tillgång till tvärvetenskapliga idrottsmedicin-
skelettstyrka var vanliga, liksom låg
viloämnesomsättning, högt kolesterol, lågt
blodtryck och lågt blodsocker, trots att de
flesta av försöksdeltagarna var normalviktiga (figur 1).
Förekomsten av kliniska ätstörningar
var 25 procent, varav anorexia nervosa (2,5
procent), bulimia nervosa (2,5 procent)
och ätstörning utan närmare specifikation
(20 procent). De låg därmed på samma
nivå som tidigare undersökningar på
norska kvinnliga uthållighetsidrottare på
landslagsnivå har visat.
Våra mätningar på energiomsättning
visade att både de med relativ energibrist
och de med oregelbunden eller utebliven
menstruation hade lägre viloämnesomsättning än personerna med optimal energitillgänglighet och regelbunden menstruation.
Vi fann även att de som hade med utebliven menstruation i mer än tre månader
även hade en högre arbetseffektivitet, det
ska team. Dessa ska bestå av idrottsläkare,
gynekolog/androlog, psykolog, dietist/
nutritionist, fysiolog och fysioterapeut.
Som stöd för sin verksamhet bör de
idrottsmedicinska teamen använda Internationella olympiska komitténs bedömningmodeller REI.
3. Verka för att nationella och internationella tävlingsbestämmelser anpassas för
att förebygga REI. Ändringar av tävlingsbestämmelser kan innefatta:
• Klädsel
• Invägningstider i samband med tävling.
• Avråda från viktminskning för idrottare
under 18 år.
4. Tidig upptäckt av REI är avgörande för
förebygga ohälsa och skador samt för att
undvika försämrad prestationsförmåga.
Screening för REI hos både manliga och
kvinnliga idrottare bör därför vara en
intregrerad del av regelbundna hälsokontroller.
Referenser
De Souza, M.J. mfl. Br J Sports
Med. 2014. 48(289):1-20.
Loucks, A.B. mfl. J Sports Sci.
2011. 29:S7-S15.
Loucks, A.B. & Thuma, J.R. J
Clin Endocrinol Metab. 2003.
88(1):297-311.
Melin, A. mfl. Scand J Med Sci
Sports. 2014. May 30.
Melin, A. mfl. Br J Sports Med.
2014. 48:540–545.
Mountjoy, M. mfl. Br J Sports
Med. 2014. 48:491-497.
Nattiv, A. mfl. Med Sci Sports
Exerc. 2007. 39(10):1867-1882.
Rauh, M.J. mfl. J Athletic Training. 2010. 45(3):243-252.
Sundgot-Borgen, J. & Torstveit.
M.K. Clin J Sport Med. 2004.
14(1):25-32.
Kontakt
[email protected]
Rekommendationerna är framtagna av Anna
Melin, Köpenhamns universitet, Petra Lundström, Riksidrottsförbundet och Karolinska
Institutet, Ina Garthe, Olympiatoppen, Monica K
Torstveit, Universitetet i Agder och Jorunn
Sundgot-Borgen Norges idrottshögskola.
Mer om rekommendationerna hittar ni inom kort
på Riksidrottsförbundets webbplats.
vill säga använde färre kalorier till att
producera 100 watt på testcykeln än de
som hade regelbunden menstruation.
Detta tyder på en mera omfattande
anpassning av ämnesomsättningen hos
idrottare med en klinisk menstruationsrubbning än vad forskningen tidigare känt
till. Det kan bidra till att förklara hur
kvinnor med utebliven menstruation kan
vara viktstabila och behålla normalvikt
trots långvarig energibrist.
Den höga förekomsten av kliniska symptom i denna grupp av normalviktiga
elitidrottare, understryker betydelsen av
att nordisk idrott följer internationell
konsensus på området och inför förebyggande insatser med fokus på bland annat
tidig upptäckt och behandling av energibrist och menstruationsrubbningar –
insatser som är nödvändiga för att säkra
optimal utveckling och prestation samt för
att förebygga ohälsa.
1/2015 svensk idrottsforskning 17
Skidåkare med känsla
för det rationella
Naturen och känslan var viktigast för efterkrigstidens skidåkare. Fysiologerna förespråkade något annat. I dag är träningen mer vetenskapligt inriktad, men samtidigt är varje åkare unik. Finns det egentligen
någon träning som är rationell för alla?
Daniel Svensson
Forskarstuderande
Avdelningen för historiska
studier av teknik, vetenskap
och miljö, KTH
I d a g ä r vetenskapligt underbyggda
träningsupplägg en självklarhet i många
sporter. Men vid mitten av 1900-talet såg
det helt annorlunda ut. Längdskidåkningen var en av de första sporter som
sökte hjälp av forskare, samtidigt som
många aktiva var skeptiska till de nya
rönen.
Därför följde en lång process där åkare,
förbund och forskare försökte enas om ett
svar på frågan: vad är rationell träning
egentligen? Och varför skulle skidåkningen bygga på vetenskap?
Skapa en rationell idrott
Sverker Sörlin
Professor
Avdelningen för historiska
studier av teknik, vetenskap
och miljö, KTH
18 svensk idrottsforskning 1/2015
Fysiologi är en vetenskap som var aktiv i
rationaliseringssträvandena inom en rad
olika områden. Träningen var inget
undantag. På Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm började utvecklingen av rationell träning redan på
1940-talet, med fysiologerna i spetsen.
De fokuserade på grundforskning och
nya träningsformer för skolidrotten, men
hade även ett intresse för både bredd- och
elitidrott. Eftersom fysiologerna forskade
kring resultaten och utformningen av
olika slags träning blev rönen snart
intressanta för idrotten i stort.
GIH-fysiologerna lade ett stort fokus på
konditions- och intervallträning, kolhydratrik kost, vätskebalansens betydelse
och möjligheterna till kraftbesparing
genom förbättrad teknik (2). Den forskning man bedrev ansågs kunna ligga till
grund för en mer rationell träning än de
traditionella, erfarenhetsbaserade trä-
ningsmetoder som var vanliga bland
skidåkare vid den här tiden.
Naturlig träning
Det var inte bara fysiologerna som
pratade om rationell träning. Även
skidåkare använde sig av begreppet, men
menade då något annat än vetenskaplig
träning. Mora-Nisse skrev till exempel i
sin självbiografi att han ägnat sig åt
rationell träning sedan 17-årsåldern. Vad
han då menade var att han tränat systematiskt och hårt (3). Själva ordet ”rationell” hade en positiv laddning genom sin
användning i andra delar av samhället.
I praktiken hade upplägget väldigt lite
med vetenskap att göra och byggde mer
på beprövad erfarenhet. Träningen
liknade det som den legendariske träningsideologen Gösta Olander rekommenderade. Olander hade sin bas i jämtländska
Vålådalen och såg landskapet som en
viktig del i träningen.
Vid den här tiden var skidåkarnas
träningsupplägg väldigt individuellt. Man
hade inga tränare och träningsläger var
något mycket sällsynt. Inte heller Gösta
Olander var någon tränare i modern
bemärkelse, men han spelade ändå en
viktig roll i träningsuppläggningen
eftersom många åkare tränade i Vålådalen. Dessutom var Olander ledamot i
Svenska skidförbundets längdlöpningskommitté och hade formell makt över
träningsupplägget.
Bland anhängarna till Olanders naturliga träningslära fanns Mora-Nisse men
Nils "Mora-Nisse" Karlsson, här på
väg mot segern i Vasaloppet 1950.
Foto: Vasaloppets bildarkiv.
också skidkollegan Nils Täpp och löparstjärnan Gunder Hägg, som fått en mosse
uppkallad efter sig i Vålådalen.
Men hur såg då Olanders träningsråd
ut? I grund och botten handlade det om
att lyssna på kroppen och träna i natursköna och rogivande landskap. Under
sommarhalvåret skulle man springa på
fjället, i myren eller i skogen. När snösäsongen infunnit sig var det snöpulsning
och långa skidturer som stod i fokus.
Kritik mot det rationella
Olander inspirerades av samernas rörelser
och av fjällvärldens djur och ansåg att
skidåkare borde träna upp liknande
smidighet och rörelsemönster. Hans
metod innehöll knappast alls någon
vetenskap men byggde desto mer på
erfarenhet, från vandring och löpning och,
indirekt, genom samernas framgångsrika
anpassning till fjällens landskap.
Det var också viktigt att träningen
skulle ske utan stress och press. Naturupplevelserna var ett viktigt inslag och
även lugnare aktiviteter som promenader
och jakt sågs av Olander som bra träning.
Med den naturliga träningen blev man
enligt Olander väldigt vältränad, men
undgick samtidigt att bli en träningsmaskin (4). Här fanns alltså en stark kritik
mot den rationalisering som fysiologerna
stod för.
Olanders status var mycket hög under
1940-talet, och Sverige gjorde fina resultat
i längdspåren. Vid OS i St. Moritz 1948
blev det hela sex medaljer. Olanders
instruktionsskrift Träningsråd för
skidåkare trycktes i nya upplagor och han
valdes in i den nybildade olympiska
träningskommittén.
Men allt var inte rosenskimrande.
Skidförbundet hade börjat oroa sig för
hårdnande internationell konkurrens (5).
Olander fick ansvaret att förbereda åkarna
inför OS 1952 i Oslo, men väl där blev det
fiasko med en enda medalj (brons i
herrarnas stafett). En ändring måste till.
Fysiologerna äntrar scenen
Skidförbundets ordförande Sigge Bergman tog efter Oslo-spelen kontakt med
Erik Hohwü-Christensen, professor i
fysiologi vid GCI (nuvarande GIH) och
bad om vetenskaplig hjälp med att
förändra träningen. Per-Olof Åstrand,
forskare på fysiologiinstitutionen, fick i
uppdrag att sköta kontakterna med
skidförbundet och åkarna.
Barmarksträning i Vålådalen med
Gösta Olander (mitten) och flera av
dåtidens största svenska manliga
idrottsstjärnor. Utöver Olander syns
från vänster: Lars ”Finnskoga-Lasse”
Olsson, Assar Rönnlund, Ingemar
Johansson, Sture Grahn, Rolf
Rämgård och Ragnar ”Föllinge”
Persson. Bilden är tagen i augusti
1962.
Foto: Hallings foto/Jamtlis
fotosamlingar
1/2015 svensk idrottsforskning 19
Fysiologerna började snart testa
skidåkarna på olika sätt, bland annat för
att fastställa maximal syreupptagningsförmåga, mjölksyranivåer, energieffektiv
åkteknik och mycket annat. Ambitionen
var att förbättra prestationerna genom att
hitta den mest effektiva träningen. Gjorde
man det, kunde metoderna sedan spridas
till breda folklager. Sverige kunde på så
sätt få ett fysiskt uppsving och förbättrad
hälsa genom en rationellt tränande
befolkning.
Eftersom förbundet hade tagit initiativ
till samarbetet hade fysiologerna ett starkt
mandat att genomföra olika tester på
åkarna och komma med förslag på hur
träning och andra förberedelser skulle
skötas.
”Han kände sig risig
under hela loppet och
menar att sockervattnet
kan ha kostat honom en
olympisk medalj.”
Skidförbundet var inte ensamt inom
idrotts-Sverige i att närma sig vetenskapen. Friidrotten gjorde liknande försök
och Gösse Holmér, som var den viktigaste
tränaren, förespråkade vetenskapliga
metoder. Men Olander tänkte inte ge sig
utan strid, trots att hans naturliga träningsmetod successivt fick allt mindre
utrymme.
I ett bitvis indignerat brev till Sigge
Bergman år 1953 skriver Olander att ”det
tycks finnas dom som begriper mycket
bättre med en skeptisk inställning till all
Vålådalsträning, och dom är ju svåra att
överbevisa.” I tidigare brev samma vår
ondgjorde sig Olander även över Gösse
Holmér och dennes påstådda självgodhet.
Olanders protester hjälpte inte. Förbundet hade bestämt sig för att vetenskapliggöra träningen. Dock fanns det en viktig
grupp att övertyga – åkarna.
Åkarna var skeptiska
Hur togs de vetenskapliga råden emot av
de aktiva? Bilden är inte entydig. Det
fanns stora variationer i vad man ansåg
om fysiologernas bidrag till verksamheten
– och om dem som personer! Den övergri20 svensk idrottsforskning 1/2015
pande trenden var visserligen att det blev
mer och mer vetenskaplighet i träningsupplägget, men att det hos åkarna samtidigt fanns en hel del skepsis. Det ledde till
att det dröjde länge innan förbundets och
fysiologernas idéer slog igenom.
Detta vetenskapliggörande i olika
hastigheter, som man skulle kunna kalla
det, var möjligt eftersom varje enskild
åkare skötte sin egen träning under större
delen av säsongen. Undantagen var
träningsläger och mästerskap, men även
då hade åkarna ett stort mått av självbestämmande.
Förbundets idéer om träning är därför
att betrakta som en norm eller ett ideal
med begränsad praktisk förankring bland
de aktiva. Först under 1970-talet (i
begränsad omfattning) och 1980-talet blev
det vetenskapsbaserade träningsupplägget
mer centraliserat, genom skidgymnasier,
ökad förekomst av professionella tränare,
fler och längre träningsläger och så vidare.
I grannlandet Norge var utvecklingen
delvis olik den svenska. Under 1950-talet
rådde stor oenighet om vilken slags
träning som skulle bedrivas, särskilt på
barmark (6). Med Kristen Kvellos intåg
som rikstränare på heltid 1958, förespråkades mer mängdträning i långsam takt,
det som kallades ”rolig langkjöring”, med
tydliga inslag av Olanders naturliga
träning.
Denna modell hade svag eller ingen
underbyggnad i dåtida fysiologi (men har
fått det sedermera). Inte heller i Norge var
det enkelt att styra åkarnas träning. Först
under 1980-talet med skidgymnasier och
allt färre skogsarbetare i landslaget fick
vetenskapliga inslag någon större betydelse (7).
Det var alltså länge svårt för både
svenska och norska skidförbund att föra
ut sina träningsmetoder i praktiken. Och i
de fall fysiologernas råd fick genomslag
blev det inte alltid som man hade tänkt.
Under Innsbruck-OS 1964 missade Janne
Stefansson medalj på tremilen med 19
sekunders marginal.
Han hade inför loppet fått ett glas
sockervatten av P-O Åstrand. Stefansson
frångick sina rutiner, drack sockervattnet
och blev illamående. Han kände sig risig
under hela loppet och menar att sockervattnet kan ha kostat honom en olympisk
medalj (8).
Kunskapsutbytet viktigast
Hans landslagskamrat, Karl-Åke Asph,
visar på en annan uppfattning. Han säger
sig ha fått mycket hjälp av fysiologerna.
Ett konkret exempel är en forskningsstudie som Jan Karlsson och Lars Hermansen (båda från GCI-GIH) gjorde på
skidåkarnas barmarksträning i mitten av
1960-talet.
Syftet med studien var att jämföra
långdistans och intervall i barmarksträningen och hitta en effektiv balans mellan
mängd och intensitet. Asph medverkade i
studien som försöksperson och menade
att detta gav kunskap om hur hårt man
skulle pressa sig. Han ”upptäckte att man
inte behövde ta i så hårt för att komma
upp i maximal syretransport, gick man för
hårt så sjönk syreupptagningen och det
blev mjölksyra.”(9)
Asph anpassade alltså delvis sin träning
efter vetenskapliga rön, vilket då var
ovanligt. Intresset för fysiologi ledde
honom senare till GIH, där han utbildade
sig till idrottslärare. Detta var inte ovan-
ligt; flera andra åkare som var positiva till
fysiologernas insatser, däribland landslagsåkaren och landslagstränaren Lennart
”Lill-Järven” Larsson, läste på GIH efter
karriären.
Barbro Martinsson (numera Grahn), en
annan av tidens storåkare, minns att de
vetenskapliga inslagen var intressanta
men att det praktiska genomslaget var
begränsat: ”Vi fick reda på blodvolym och
att det kunde bli bättre, men inte så att
man tog det på väldigt allvar med att äta
si eller så, göra si eller så, det var inte den
andan.”(10)
Den samlade bilden av åkarnas mottagande visar att de vetenskapliga råden fick
ett marginellt genomslag under 1950- och
1960-talen. Viktigare var kunskapsutbytet
åkare emellan på träningsläger och i
andra sammanhang samt den egna
erfarenheten.
En träningsvecka såg för många av de
manliga åkarna ut ungefär enligt följande:
träning varje vardag, först åtta timmars
kroppsarbete och sedan löpning på
Teodor Peterson i landslagets
specialbyggda vallalastbil under
skid-VM i Falun. I dag är både
utrustning och träning byggd på
vetenskap.
Foto: Joel Marklund, Bildbyrån
1/2015 svensk idrottsforskning 21
Referenser
1. de Geer, H. Rationaliseringsrörelsen i Sverige. 2010.
2. Svensson, D. The International
Journal of the History of Sport.
2013. 30:8, 892-913.
3. Karlsson, N. I vita spår. Bonniers. 1953. s. 108.
4. Olander, G. Träningsråd för
skidåkare. 1948.
5. Svenska skidförbundet. Styrelseberättelse 1950-1951. s. 208.
6. Gotaas, T. Først i løypa. Historien om langrenn i Norge. 2012.
s. 266.
7. Sandbakk, Ø. & Tønnesen, E.
Den norske langrennsboka. 2012.
s. 26-30.
8. Stefansson, J. Intervjuad 8 juni
2013 i Transtrand av Svensson, D.
9. Asph, K. Intervjuad 9 juni 2013
i Orsa av Svensson, D.
10. Martinsson, B. Telefonintervju
8 januari 2013 av Svensson, D.
11. Den stora debatten om intervall kontra langkjöring som fördes
i Norge under och efter Björgens
svaga säsonger 2007-2009 skildras i Sörlin, S. Kroppens geni.
2011. Särskilt s. 188-199.
Kontakt
[email protected]
[email protected]
22 svensk idrottsforskning 1/2015
kvällen i cirka en timme i högt tempo,
nära maxpuls med backlöpning eller
liknande. På helgen var det ofta ett
längre pass, 2-4 timmar i lite lugnare
tempo. Styrkan kom mestadels av
skogsarbetet. Vintertid blev det i princip
enbart skidåkning. Någon vila var sällan
inplanerad.
Man hade inte heller någon särskild
plan gällande kost och vätskepåfyllning
under träning och tävling. För de
kvinnliga åkarna var upplägget ungefär
detsamma, fast utan skogsarbetet och
med något färre träningstimmar. Även
om kopplingen till skogsarbetet saknades hos de kvinnliga åkarna var det flera,
exempelvis Toini Gustafsson, som
arbetade hårt med kroppen i sitt yrkesarbete och därigenom fick välbehövlig
armstyrka.
Individualiserad vetenskap
I dag ser det annorlunda ut. Att vara
skidåkare på landslagsnivå innebär en
heltidssatsning, med träning uppemot
900 timmar per år. Ofta är det två pass
om dagen, med mer fokus på högintensiva intervaller och grenspecifik styrka.
Planeringen är betydligt mer detaljerad än förr, både vad gäller antalet pass
och deras innehåll. Arm- och överkroppsstyrka har blivit allt viktigare i
takt med bättre spår och utrustning,
samtidigt som skogsarbetet har försvunnit som träningsform. Därför behövs
betydligt mer grenspecifik armträning i
form av stakningspass på rullskidor eller
stakmaskin. Generellt sett innehåller
träningen betydligt mindre långlöpning.
Planeringen och kunskapsläget kring
kost, vätskeintag, vila med mera är klart
bättre i dag.
Vad har då rationell träning utvecklats
till i dag? I praktiken kan man säga att
idealbilden av en helt vetenskapsbaserad
träning som fungerar för alla har visat
sig svår att infria. Kroppar är olika och
åkare reagerar inte på samma sätt. Vissa
tål mer träning än andra, någon behöver
fler vilodagar, en annan har högre
maxpuls eller mjölksyratröskel.
I dag är träningen starkt individualiserad, vilket den i praktiken har varit
hela tiden, men också byggd på vetenskap. Varje åkare har noggrann kontroll
på sin egen syreupptagningsförmåga,
mjölksyratröskel och maxpuls och väl
utvecklad förståelse av kost och vätskepåfyllning. Träningen är detaljplanerad och
periodiserad.
Vi har också sett en ökad specialisering.
Vissa åkare är renodlade sprinters och
andra mer inriktade på längre distanser. I
de riktigt långa loppen, som Vasaloppet,
har en sprintspecialist inte mycket att
hämta. Inte heller kan en långloppsspecialist konkurrera med en explosiv
sprinter på kortare distanser; de åkare
som ännu är framstående i alla grenar och
alla distanser, som exempelvis Marit
Björgen, Petter Northug och Dario
Cologna, är numera undantag.
Unikt komplicerade varelser
Specialisering och rationalisering är
tydliga tendenser, vilket ligger i linje med
den utveckling som brukar kallas sportifiering och som pekar på att likartad
utveckling sker i de flesta idrotter. I takt
med hårdare konkurrens krävs allt mer av
utövarna.
Ändå är träningen inte helt fri från det
Gösta Olander fokuserade på – känsla,
naturupplevelser och att lyssna på kroppen. Uppmaningen att träna många och
hårda intervallpass, som fysiologerna vid
universitetet i Trondheim rekommenderade norska landslagsåkare, motiverades
visserligen med vetenskapliga argument.
Men när Marit Björgen visade svaga
resultat bröt hon med idéerna och började
lyssna mer till sin egen kropps signaler.
Det blev det en påminnelse om att
vetenskaplig träning visserligen är viktig
men också att varje kropp och varje
människa är unikt komplicerad (11).
Den enskilde åkaren har ett stort
ansvar för att lyssna på sin kropp och säga
ifrån när det blir för mycket träning. Och
även om man numera kan göra en del av
träningen i rationaliserade miljöer som
skidtunnlar och testlabb är landskapet
fortfarande viktigt för många åkare. Inför
VM i Falun 2015 valde exempelvis landslagsåkaren Lars Nelson bort höghöjdsläger utomlands för att träna i Vålådalen.
Gösta Olander hade säkerligen varit nöjd
med det valet.
Prenumerera!
1 | 2015 | ÅRGÅN
G 24
2 | 2014 | ÅRGÅ
NG 23
4 | 2014 | ÅRGÅNG 23
3 | 2014 | ÅRGÅNG 23
TEMA: Id tte
ns
etiska utmro
aningar
Arne Ljungqvis
kampen mot t om
dopn
Bör kvinnor eliti ing
drotta?
VM-special:
Ny fotbollsforskning om
fel fot
Anpassa ditt löpsteg
Den nödvändiga distansträningen
Är sponsorer överskattade?
KBT mot kvacksalveri
Överdriven oro
för
kombinationsträn
ing
Energibrist hos
eliten
Förnuft och kän
sla i skidspåren
Fallet Dan Waern
Idrottskroppen och idealen
En helårsprenumeration med fyra nummer kostar 200 kr.
Beställ på www.centrumforidrottsforskning.se
LÄS!
I gråzonen
– en antologi om idrottens etiska utmaningar
Idrotten står inför många utmaningar och
problem. Dopning, korruption, uppgjorda
matcher, huliganism och kriminell infiltration i
föreningar är endast några exempel. I den här
boken ger 17 forskare och sakkunniga sina
perspektiv på aktuella idrottsetiska frågor.
Beställ på www.sisuidrottsbocker.se
1/2015 svensk idrottsforskning 23
AV CHR I ST I AN CA RLSSON
Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap
P-O Åstrand upptäckte
människans begränsningar
Han var en av de stora symbolerna för det svenska idrottsforskningsundret. Professor Per-Olof Åstrand har lämnat oss men hans verk och
gärningar lever vidare.
– J a g f å r m e j l från en hel forskarvärld som sörjer. Det är med tungt sinne
man nu vandrar vidare, säger Peter
Schantz som är docent i fysiologi, idrottshistoriker och mångårig medarbetare
med P-O Åstrand.
Tro det eller ej, men det har faktiskt
funnits en tid då svensk idrottsforskning
dominerade världen. Vi skulle kunna
kalla dem rekordåren och det handlar då
främst om 1960- och 70-talet.
En person som – tillsammans med
Bengt Saltin – mer än någon annan
symboliserade den svenska arbetsfysiologins status internationellt var P-O
Åstrand. En sådan status åtnjuter man
inte utan att ha utfört något mycket
speciellt. I hans fall handlar det – bland
annat – förstås om det stora standardverket som skrevs i slutet av 1960-talet:
Textbook of Work Physiology.
– Under 2-3 års tid sov han bara några
timmar per dygn. Han skrev den på
nätterna då resten av familjen sov. Han
skapade med Textbook of Work Physiology den stora berättelsen om människans fysiologi med ett djup och en bredd
som ingen annan har mäktat med, säger
Peter Schantz.
Fortfarande aktuell
P-O Åstrand skrev även en mer publik
skrift, Kondition och Hälsa, som översattes världen över och trycktes i över 20
miljoner exemplar. Rent forskningsmäs24 svensk idrottsforskning 1/2015
sigt intresserade han sig för de faktorer
som begränsar människan vid hård
fysisk ansträngning. Han disputerade
1952 med en avhandling som analyserade syreupptagningsförmågan i förhållande till kön och ålder.
Tiden därefter utvecklar P-O Åstrand
det test – Åstrandtestet – som än i dag är
”Golden standard” då såväl motionärer
som elitidrottare ska mäta sin kondition.
– Han är den första någonsin som
etablerar metodiken och mäter den
maximala syreupptagningsförmågan.
Det blir sedan det referensvärde som gör
att vi förstår de anpassningar som sker
både akut och långsiktigt vid konditionsträning.
Själv tänker jag tillbaka på några
minnesvärda luncher ihop med P-O
Åstrand på GIH där han – med sedvanliga humoristiska detaljer – berättade
om hur det gick till då han införde
kolhydratladdningen i det svenska
skidlandslaget i början av 1960-talet.
Svensk längdskidåkning hade under
1950-talet haft en tung period med
magra internationella resultat. Förbundet kontaktade då GCI (nuvarande GIH)
och bad om vetenskaplig hjälp för att
lyfta nivån. Så kom det sig att våra två
största idrottsforskare – P-O Åstrand
och Bengt Saltin – fick en avgörande
betydelse för det svenska landslagets
uppsving under 1960-talet där det
bärgades både VM- och OS-medaljer.
”Han skapade med Textbook
of Work Physiology den stora
berättelsen om människans
fysiologi med ett djup och en
bredd som ingen annan har
mäktat med.”
Systematik och vetenskaplighet
Receptet stavades – utöver kolhydratladdningen – en mer systematisk träning där
effekterna dokumenterades med vetenskaplig metodik. Intervallträningen gjorde
bland annat entré. Ryktet om de svenska
fysiologerna spred sig ända ned till andra
sidan jordklotet, till Australien, där
löparfenomenet Ron Clarke och tennisstjärnan Roy Emerson sökte sig till GIH
för att få ny kunskap.
Svensk idrottsforskning stod på toppen
och i Stockholms-Tidningen år 1964
uttalar sig PO Åstrand: ”Bli inte imponerade av den inblick i ett ryskt ´idrottslaboratorium´ som tv ger i kväll. När det gäller
vetenskapliga metoder i idrottsträning
ligger vi i samma klass som Sovjet.”
Någon motsättning mellan grundforskning och en mer tillämpad idrottsforskning fanns det inte, menade P-O Åstrand.
I en intervju i Idrott&Kunskap 2005 säger
han bland annat: ”När GIH var världsle-
dande på 1960- och 70-talet var det
humanbiologi vi fokuserade helt på. Den
grundforskning vi bedrev på till exempel
blod var egentligen inte riktad mot
idrotten, men kom att få stor betydelse för
den. Forskningen om hjärtats minutvolym
var vi världsledande på. Om du bara ägnar
dig åt ren idrottsforskning får du svårt att
attrahera de främsta idrottsforskarna. Det
tycker jag att man kan se vid exempelvis
Australian Institute of Sports.”
Per-Olof Åstrand utanför GIH:s
entré vid mitten av 1990-talet.
Foto: Centrum för idrottsforsknings arkiv.
Källa till inspiration
Att svensk idrottsforskning än en gång ska
lyckas nå världsherravälde är väl ungefär
lika troligt som att svensk tennis ska
återupprepa framgångarna från s i n a
rekordår. Men det borde ändå tjäna som
en källa till inspiration, menar Peter
Schantz.
– Det är en epok som aldrig kommer
tillbaka. Men det är viktigt att söka
stimulans för framtiden i historien.
1/2015 svensk idrottsforskning 25
Träning påverkar
muskelns arvsmassa
Uthållighetsträning påverkar musklernas epigenetik. Effekterna kan
kopplas till viktiga processer för träningsanpassning, till exempel
muskelfunktion och inflammation. Upptäckten kan få stor betydelse
för behandling av folksjukdomar som typ 2-diabetes och hjärtkärlsjukdom, men även för hur man behåller en god muskelfunktion under
hela livet.
Maléne Lindholm
Doktorand
Institutionen för fysiologi
och farmakologi
Karolinska Institutet
F y s i s k i n a k t i v i t e t är hälsofarligt.
Regelbunden fysisk aktivitet leder däremot
till förbättrad muskelfunktion, bättre
livskvalitet och lägre risk för en rad olika
sjukdomar, till exempel typ 2-diabetes och
hjärtkärlsjukdom (1).
Exakt hur träning leder till dessa positiva
effekter i kroppen är inte känt, men mycket
tyder på att förändringar i skelettmusklernas och andra vävnaders genaktivitet är en
viktig del i hur kroppen anpassar sig.
Styr kopiering av gener
Epigenetik, som ordagrant betyder ovanför
genetiken, innebär att tillgängligheten till
vårt DNA kan förändras genom att olika
kemiska föreningar kan sättas på eller tas
bort. En viktig epigenetisk modifiering är
metylering, då en metylgrupp sätts på DNA.
Metylering är med och styr hur aktiva våra
gener är, det vill säga hur många kopior av
en gen som produceras och därmed kan
bilda funktionella proteiner.
I den här studien (2) undersökte vi hur
regelbunden uthållighetsträning påverkade
DNA-metylering på 480 000 platser i
genomet, vilket täcker en stor del av vår
arvsmassa. Vi mätte även den globala
genaktiviteten i skelettmuskulaturen för att
kunna koppla eventuella förändringar i
epigenetik till genernas aktivitet, som är
avgörande för musklernas funktion.
I studien tränade 23 friska kvinnor och
män ena benet i 45 minuter fyra gånger per
vecka i tre månader. Det otränade benet
fungerade som en individuell kontroll som
sålunda exponerades för samma kost,
26 svensk idrottsforskning 1/2015
sömn, stress och så vidare som det tränade
benet.
Före och efter träningsperioden mättes
försökspersonernas fysiska prestationsförmåga med hjälp av två enbenstester.
Biopsier från den främre lårmuskeln
(vastus lateralis) togs i båda benen. Från
biopsierna undersöktes biokemiska markörer för muskelns kondition, global genaktivitet genom sekvensering av alla genkopior
och metylering av DNA med ett chip som
mäter procent metylering på totalt 480 000
platser i vår arvsmassa.
Förändrade genernas användning
Resultatet visar en signifikant förbättring
av prestationsförmågan i det tränade benet.
Det visar också en högre aktivitet av två
enzymer (CS och β-HAD) som indikerar
ökad mitokondrietäthet i musklerna.
Mitokondrierna är cellernas energiproducenter så fler mitokondrier gör att musklerna kan producera mer energi och orkar
arbeta längre tid.
Träningen förändrade även signifikant
graden av DNA-metylering på nästan 5 000
platser i genomet och aktiviteten hos totalt
4 000 gener i det tränade benet.
Cirka 20 procent av de förändrade
generna kunde kopplas till förändrad
metylering, vilket tyder på att detta är en
viktig mekanism vad gäller hur träning
påverkar genaktivitet. Tidigare studier
har visat att träning påverkar metylering
framför allt i vissa geners så kallade
promotorer (3,4).
Den här studien visar istället att majori-
Referenser
1. Sundberg, CJ. & Jansson, E.
Läkartidningen. 1998. 95:40624067.
2. Lindholm. ME. mfl. An integrative analysis reveals coordinated reprogramming of the
epigenome and the transcriptome
in human skeletal muscle after
training. 2014 Dec 2;9(12):155769.
3. Barres, R. mfl. Cell metabolism. 2012. 15:405-411.
4. Nitert, MD. mfl. Diabetes.
2012. 61:3322-3332.
5. Lindholm, ME. mfl. FASEB J.
2014. 28:4571-4581.
Kontakt
[email protected]
Studien har finansierats med stöd
från Centrum för idrottsforskning, Torsten Söderbergs stiftelse, forskarnätverket STATegra
inom EU:s sjunde ramprogram,
Stockholms läns landsting samt
Vetenskapsrådet.
Foto: Peter Holgersson, Bildbyrån
teten av förändringarna sker i reglerande
så kallade enhancer-regioner eller inom
själva genen. Det är viktigt att veta var
förändringarna sker dels för att vetenskapligt kunna förstå vad som händer i
musklerna när vi tränar och dels för att vi
på sikt ska kunna påverka dessa mekanismer, till exempel hos människor som av
någon anledning inte kan träna aktivt.
Platser i arvsmassan där metyleringen
ökade kunde kopplas till gener som styr
muskelfunktion och metabolism medan
minskad metylering kopplades till inflammation. Detta är processer som är viktiga
för träningsanpassning, vilket tyder på att
metylering är en viktig del i musklernas
funktionella anpassning.
Genom integrering av epigenetik- och
genaktivitetsdata framträdde mycket
intressanta nätverk som tyder på ett
koordinerat svar på träningen, det vill
säga att förändringen i både metylering
och genaktivitet kunde kopplas ihop i ett
större perspektiv. I resultaten framkom
även skillnader mellan män och kvinnor
vad gäller musklernas epigenetik, något
som vi tidigare sett vad gäller genaktivitet
(5).
Öppnar nya möjligheter
Sammanfattningsvis visar denna studie att
uthållighetsträning på ett koordinerat sätt
påverkar tusentals DNA-metyleringar och
gener kopplade till förbättrad funktion och
hälsa. Detta kan komma att få stor betydelse för förståelse och behandling av
folksjukdomar som typ 2-diabetes och
hjärtkärlsjukdom, men även för hur vi ska
behålla en god muskelfunktion under hela
livet.
Genom att veta var i genomet dessa
förändringar sker öppnas också möjligheten för att på sikt utveckla mediciner som
kan framkalla dessa förändringar hos
personer som av olika anledningar inte kan
utföra fysisk aktivitet.
1/2015 svensk idrottsforskning 27
Rädsla för beröring
Många idrottslärare är rädda för att fysisk beröring ska leda till
anklagelser om sexuellt ofredande. Det får konsekvenser för både
elevernas inlärning och lärarnas arbetssituation. Barn och ungdomar ska skyddas från övergrepp, men beröringsskräck bland
vuxna är inte lösningen.
Marie Öhman
Biträdande professor i
idrottsvetenskap
Institutionen för hälsovetenskap och medicin
Örebro universitet
U p p m ä r k s a m m a d e f a l l av övergrepp
mot barn i skolor och idrottsföreningar
under senare år har skapat en oro över
fysisk beröring mellan barn och vuxna.
Min forskning fokuserar på om och hur
idrottslärares arbete påverkas av den
allmänna debatten om fysisk beröring
mellan barn och vuxna i sammanhang
utanför familjen.
Intresset för dessa frågor väcktes
för några år sedan då jag undervisade
idrottslärarstudenter i gymnastik. Vi
jobbade med övningar som handståenden
och volter på trampett och framför allt
hur man ”passar”, det vill säga tar emot en
elev om något går fel på dessa övningar.
När vi samlades i slutet av lektionen sa
en av studenterna: ”Jag tänker inte göra
något av detta när jag kommer ut och
arbetar som idrottslärare.” ”Varför då?”
frågade jag. Studenten svarade: ”Man kan
inte ta i eleverna nuförtiden, då tror dom
att man är en snuskgubbe eller pedofil.”
Skydda barn från risker
I ett flertal länder har organisationer som
arbetar med barn och ungdomar utarbetat
en rad åtgärder i syfte att skydda barn
från olika risker och våldshandlingar.
För att skapa säkra miljöer för barn och
ungdomar har organisationerna bland
annat författat en rad policydokument.
Dessa dokument innehåller ofta riktlinjer
för lämpliga och olämpliga beteenden när
det gäller interaktionen mellan vuxna och
barn.
Vissa dokument förespråkar en mycket
28 svensk idrottsforskning 1/2015
återhållsam användning av fysisk kontakt.
Ett exempel är scoutrörelsens Child
Protection Tool Kit som råder ledare att
röra barnen så lite som möjligt. Där står
att: ”Där fysisk kontakt är oundviklig, se
till att en annan vuxen är närvarande.”
Och: ”När ett barn är upprörd, försök att
hitta sätt att ge tröst och stöd utan onödig
eller överdriven fysisk kontakt.”(1)
No-touching
I Storbritannien, Australien och USA har
det blivit näst intill omöjligt för lärare och
tränare att röra vid barn och ungdomar
och flera forskare menar att det har
utvecklats en ”no-touching”-kultur.
I Storbritannien finns exempelvis regler
om att lärare inte ska ha händerna under
vattnet när de hjälper barn att lära sig
simma. De får heller inte vara ensamma
om de ska ta hand om en elev som har
skadat sig och behöver plåstras om.
Forskare i andra länder framhåller
att arbetet med att skapa trygga och
riskfria miljöer för såväl tränare och
idrottsutövare som för elever och
lärare har blivit ett dominerande inslag
i idrottens och skolans vardag (2-5).
Även om det i de flesta länder inte är
olagligt att röra barn och ungdomar,
visar forskningen tränares och lärares
tilltagande osäkerhet när det gäller fysisk
kontakt (6,7).
Forskaren Simon Fletcher identifierar
exempelvis en växande oro bland
idrottslärare i England, som anser att
deras arbete har blivit riskfyllt. Lärarna
försöker alltid undvika situationer som
skulle kunna leda till någon form av
anklagelse om övergrepp (8).
Fysisk kontakt mellan barn och vuxna i
sammanhang utanför familjen har alltså
kommit att betraktats som ett möjligt hot
mot barns säkerhet: att röra ett barn har
blivit ett riskbeteende. Är Sverige på väg
åt samma håll och hur ska skolan i sådana
fall förhålla sig till det?
I min undersökning har jag gjort
textanalyser av olika policydokument och
observerat 25 idrottslektioner (9). Vidare
har jag intervjuat 23 idrottslärare (10
kvinnor och 13 män). I intervjuerna har de
övergripande frågorna handlat om i vilka
pedagogiska situationer lärarna anser att
det är nödvändigt med fysisk beröring
och i vilka situationer de själva använder
fysisk beröring. Har de blivit påverkade av
debatten om ”no-touching” och finns det
en beröringsskräck hos lärarna?
Lever i ett dilemma
Resultatet från intervjuerna visar en
komplex bild. För några få lärare är
beröringsfrågan inte ett stort problem
medan andra helt undviker fysisk
beröring. Majoriteten av lärarna är
försiktiga, ”på sin vakt” och är väl
medvetna om riskerna. Den huvudsakliga
oron är rädslan för att bli anklagad för
sexuellt ofredande. ”Att få ett rykte om sig
att vara en som tafsar på eleverna skulle
vara det värsta som kunde hända mig”,
säger en av lärarna.
Medvetenheten om riskerna har gjort
att många lärare utarbetat olika strategier
för att inte misstolkas. Lärare berättar att
de inte längre tar i eleverna med öppen
hand. De knyter handen, när de rör
eleverna. En knuten näve kan inte tolkas
som en smekning på samma sätt som en
öppen hand kan göra.
Andra beskriver att de är vaksamma på
var de tittar: ”Jag är jättenoga med vart
jag har blicken. När vi har simning tittar
jag mest över deras huvuden, blicken i
taket liksom.” En annan lärare säger: ”När
jag går förbi omklädningsrummet så har
jag alltid blicken ner i golvet. Om dörren
till omklädningsrummet är öppen så tar
Lärarna tycker att fysisk kontakt är
viktigt för att skapa ett gott inlärningsklimat. Foto: Petter Arvidson, Bildbyrån
1/2015 svensk idrottsforskning 29
jag en annan väg till idrottshallen. Jag går
ut och går runt byggnaden.”
Omklädningsrummet är ett
återkommande tema. Några kvinnliga
lärare säger att de kan gå in i flickornas
omklädningsrum, men de flesta lärare
undviker omklädningsrummen helt och
hållet. Här råder största försiktighet och
en manlig lärare uttrycker: ”Tjejerna
skulle kunna slå ihjäl varandra därinne,
men jag skulle ändå aldrig gå in där.”
Värt att notera är att både de
manliga och kvinnliga lärarna är
medvetna om riskerna och är försiktiga
i vissa situationer, men de manliga
idrottslärarna känner sig mer utsatta och
bär på en större rädsla än de kvinnliga
lärarna.
Även om de flesta lärare antar vissa
försiktighetsåtgärder och känner oro över
eventuella anklagelser, upplever de inte
samma desperata beröringsskräck som
tidigare forskning har visat i andra länder.
De tycker att det är viktigt och nödvändigt
med fysisk beröring i det pedagogiska
arbetet och en lärare uttrycker: ”Man
lever i ett dilemma, men jag skulle inte
kunna utföra mitt arbete om jag inte fick
ta i eleverna.”
Beröring är nödvändigt
På frågan om när lärarna använder fysisk
beröring i undervisningen framträder
tre huvudsakliga teman: Fysisk beröring
som en förutsättning för ett visst
ämnesinnehåll och för elevers lärande,
fysisk beröring som ett sätt att skapa ett
bra inlärningsklimat och fysisk beröring i
termer av medmänsklighet och omsorg.
Nödvändigheten av fysisk beröring
varierar beroende på aktivitet. Som
exempel där beröring behövs nämner
lärarna: gymnastik, dans, kondition
och styrketräning, skridskoåkning,
simning (livräddning) och vissa par- och
samarbetsövningar.
I gymnastik behöver lärarna till
exempel ibland ta emot eleven: ”Man
måste ju passa på vissa övningar. Det
handlar om att förhindra skador, om
säkerhet. Vissa övningar är ju riskfyllda,
som exempelvis volt på trampett, eller
övningar i räck och ringar. Undvika nackoch ryggskador helt enkelt.”
Det handlar också om att ”bana in”
vissa rörelser. Lärarna rör vid eleverna för
30 svensk idrottsforskning 1/2015
att rätta till och korrigera själva rörelsen.
De klappar eller puttar på vissa kroppsdelar
eller någon specifik muskel och säger: ”Det
ska kännas här!” Det gäller i många typer
av aktiviteter men i synnerhet gymnastik
och styrketräning. Lärarna framhåller att
många elever inte alltid förstår verbala
instruktioner och behöver den fysiska
beröringen för att kunna känna sina
muskler och var de har sina armar och ben.
Lärarna talar om värdet av fysisk
kontakt för att kunna skapa ett gott
inlärningsklimat. De menar att arbetet som
pedagog innebär både ett professionellt
och ett medmänskligt möte. Fysisk kontakt
bidrar till att skapa en personlig relation
och ett klimat av respekt och tolerans.
Naturlig kommunikation
Vissa lärare menar att fysisk beröring är
en naturlig form av social interaktion, ett
sätt att kommunicera som kan möjliggöra
goda relationer: ”Mitt sätt att arbeta består
av fysisk kontakt för att skapa bättre
inlärningssituationer. Det handlar om att
skapa en naturlig vardagsberöring, det är så
vi möter varandra.”
Lärarna framhåller att skolämnet idrott
och hälsa är ett ämne där kropp och rörelse
är centralt. Det gör att fysisk beröring ses
som särskilt viktigt. En klapp på axeln
eller en ”high five” bidrar till att skapa en
gynnsam inlärningsmiljö, som kan främja
elevernas utveckling och lärande. Eller
som en lärare uttrycker det: ”Det är viktigt
att bygga upp ett klimat där det handlar
om undervisning, alltså fysisk beröring för
lärandets skull, inte för att bara ta i dom.”
Många lärare talar också om fysisk
beröring som en social nödvändighet i ett
samhälle där människor lever tillsammans.
De menar att skolan har en viktig roll att
fylla i det att fysisk interaktion är en del av
att vara medmänniska.
En lärare säger: ”Jag vill försvara det
taktila, det är hälsobringande, det skapar
trygghet, människor dör utan beröring
och relationer. Skolan kan ta sin roll här,
genom fysisk beröring blir vi mindre rädda
för varandra. Ta i varandra, utan tvång,
mer spontant, då skulle alla må bättre.
Att ta vara på möjligheten till beröring
och fysisk kontakt. Vårt ämne har ju alla
förutsättningar för det. Men jag aktar mig
för att kramas. Jag är rädd för hur det ska
tolkas.”
Elever söker kontakt
Viktigt att poängtera är att det inte bara
är lärarna som tar initiativ till någon form
av fysisk kontakt under lektionerna. De
flesta lärare beskriver att vissa elever har
det trassligt hemma och söker kontakt,
vill sitta nära, hålla handen eller kramas.
De beskriver att en del elever är väldigt
fysiska, vilket ibland blir svårt att hantera.
Lärarna frågar sig om det är
oprofessionellt att ge en kram till ett
barn som behöver tröstas, eller är det
oprofessionellt att inte ge en kram?
En lärare undrar: ”Ska jag putta bort
eleverna och hålla dom på ett säkert
avstånd? Tyvärr, ingen kram!” Lärarna är
bekymrade över de signaler som skickas
ut om de avstår från att ge en hjälpande
hand.
”I Storbritannien, Australien och USA har det blivit
näst intill omöjligt för
lärare och tränare att röra
vid barn och ungdomar.”
Flertalet lärare är övertygade
om vikten av fysisk beröring i såväl
inlärningssituationer som i medmänskliga
möten. Men övertygelsen krockar många
gånger med hur den fysiska beröringen
kan komma att tolkas. Det finns en oro i
samband med fysisk beröring, men det
skulle vara mer bekymmersamt om de
aldrig fick ta i eleverna.
Eller som en lärare säger: ”Det är ju
inga maskiner vi jobbar med. Att visa
ömhet, att bemöta någon som inte mår
bra, då är en klapp på axeln viktig. Tänk
att inte få en kram om man är ledsen.”
Vad gör vi nu då?
PRENUMERERA
på CIF:s nyhetsbrev!
E-posta till:
[email protected]
Referenser
Min forskning handlar framför allt om att
synliggöra, kritiskt granska och diskutera
konsekvenser av olika fenomen i samhället.
Det är emellertid svårare att komma med
lösningar om hur det borde vara, även om
frågan ”vad gör vi nu då?” framstår som
relevant i sammanhanget. Det finns förstås
inga givna svar och enkla tips skulle bara
trivialisera frågan.
Vi borde dock kunna hitta en balans. Att
skyddas från olika former av övergrepp
är självklart en mänsklig rättighet för
barn och ungdomar, och jag tror att det
är nödvändigt att fortsätta arbeta med
utvecklingen av olika barnrättsfrågor.
Men, vi behöver också utmana tankarna
om vad ett barnskyddsperspektiv innebär
(10). Är ett avfärdande av fysisk beröring
det bästa sättet att skapa trygga miljöer och
är avsaknaden av fysisk kontakt det bästa
för eleven? Att förhindra fysisk beröring
i samband med lärandesituationer och i
medmänskliga möten bidrar inte alltid till
något gott för eleverna. Och vilket samhälle
skapas om beröring är tabu och vuxna
känner en rädsla över att ta i barn?
Jag ser inte några fördelar med att skapa
rädslor hos lärare som inte har någon
avsikt att trakassera barn. Lärare och ledare
i föreningar gör oftast goda saker och har
goda avsikter. Vi kommer inte att hindra
människor från att göra dåliga saker genom
att hindra goda människor från att göra bra
saker.
Frågan om fysisk beröring är extra
aktuell i skolämnet idrott och hälsa
där mycket av undervisningen och
verksamheten bygger på kroppsrörelser.
Det är viktigt att börja prata om vad
bra fysisk beröring innebär. Därför
borde beröringsproblematiken vara ett
obligatoriskt inslag i lärarutbildningen.
1. World Organization of the
Scout Movement. Child Protection Tool Kit. 2007.
2. Piper, H. & Smith, H. British
Educational Research Journal.
2003. 29, 6:879-894.
3. Jones, A. British Journal of
Sociology of Education. 2004.
25(1), 53-66.
4. Johnson, R.T. Training ’safe’
bodies in an era of child panic.
American Education Research
Association Meeting. 2012.
5. Piper, H. mfl. Sport, Education and Society. 2013. 18(5),
575-582.
6. Piper, H. mfl. Sport, Education
and Society. 2013. 18,5:583-598.
7. Piper, H. Touch in Sports
Coaching and Physical Education. 2015.
8. Fletcher, S. Sport, Education
and Society. 2013. 18,5:694-709.
9. Öhman, M. & Grundberg Sandell, C. I: H. Piper (red): Touch
in Sports Coaching and Physical
Education. 2014.
10. Öhman, M. & Quennerstedt,
A. (kommande). Questioning the
No-Touch Discourse in Physical Education from a Children’s
Rights Perspective. Sport, Education and Society.
Kontakt
[email protected]
Gör idrotten någon nytta?
Nu är det hög tid att anmäla sig till konferensen Idrott &
samhällsnytta 23-24 maj i Göteborg.
Möt företrädare för idrotten, politiken och den
akademiska världen för samtal om idrottens förhållande
till samhället. Lyssna på bland annat Ulf Bjereld, Jorid
Hovden och Johan R Norberg.
Läs program och anmälan till konferensen
Forskarna kritiserar Idrottslyftet
Forskare från hela landet har granskat regeringens miljardsatsning på unga. I årets första nummer av
Svensk Idrottsforskning riktar de kritik mot att idrottsrörelsen inte lyckats lockat nya grupper till
idrotten och pekar på stora brister i jämställdhets- och jämlikhetsarbetet. Men helt klart har pengarna
också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten.
Läs om Idrottslyftet i Svensk Idrottsforskning
Prenumerera på Svensk Idrottsforskning
I 20 år har tidningen Svensk Idrottsforskning informerat
om det senaste från forskarvärlden. För 200 kr får du
en årsprenumeration.
Till prenumerationsbeställning
1/2015 svensk idrottsforskning 31
Arenafieringen av Sverige
Där står de. Nya och skinande. I både stora och små städer. Arenorna.
Byggherrar har gjort många bra affärer, men frågan är vad som nu
händer. Är kommunerna utplacerade på kartan, eller är de skuldsatta
för lång tid framöver?
Alexander Paulsson
Lektor
Företagsekonomiska
institutionen
Lunds universitet
D e s e n a s t e 15 å r e n har det byggts
åtskilliga arenor runt om i Sverige. Det rör
sig om allt ifrån stora fotbollsstadion och
hockeyarenor till mindre multiarenor och
handbollshallar. Det är inte bara i
storstäderna sådana nya arenor har
poppat upp, även i mindre städer finns
nya iögonfallande arenor.
Friends Arena i Solna har onekligen
vållat mest uppmärksamhet. Inte bara har
processen bakom arenans tillblivelse
inkluderat mutanklagelser, arenan i sig
har också kritiserats. Stört uppmärksamhet har dock dess ekonomiska svårigheter
rönt. Under 2014 uppdagades att ägaren,
med Svenska fotbollsförbundet i spetsen,
höll på att gå under och att de ville sälja
arenan. Den franska koncernen Lagardère
presenterades därefter som ny ägare.
Solna en i raden
Solnaexemplet sticker ut från andra
arenor genom sin storlek, men samtidigt
liknar det många av de andra arenor som
byggts runt om i landet. Precis som i
andra kommuner har politikerna i Solna
kritiserats för att de sägs vilja placera den
egna orten på kartan, eller för att de vill
bygga monument över sig själva.
I Solna tillkom arenan delvis på grund
av att Svenska fotbollförbundet önskade
en ny nationalarena. Råsunda var sliten
och uppfyllde inte kraven vad gällde
publikkapacitet, säkerhetslösningar och
möjligheter för högkvalitativa tv-sändningar.
På andra håll har stadens elitidrottslag,
uppbackad av sitt nationella och internationella förbund, legat bakom kraven på
32 svensk idrottsforskning 1/2015
en ny arena. Argumentet är ofta desamma: Den gamla arenan lever inte upp till
dagens krav. För att kartlägga omfattningen av dessa krav genomförde SKL under
2010 en enkätundersökning bland sina
medlemmar.
Undersökningen visade att arenakrav
förekom, men att det inte var så utbrett
som man kunde tro. SKL argumenterade
för ett delat ansvar mellan kommunerna
och idrotten, samtidigt som de underströk
behovet av samverkan.
De nya katedralerna
I boken The new cathedrals – politics and
media in the history of stadium construction hävdar Robert C. Trumpbour assisterande professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Pennsylvania State
University, att arenorna är de nya katedralerna, och att idrotten är den moderna religionen som binder oss samman.
Givet att arenan är en plats för religiösa
upplevelser i en sekulär tid, vad händer då
när arenan blir en marknadsföringsplats
och religionen, alltså idrotten, blir big
business?
Trots att arenor väcker en rad stora
frågor är forskningen om dem tämligen
begränsad. Forskningen är också splittrad. Ett skäl till detta kan vara att arenor
inte är ett objekt som ”naturligt” tillfaller
någon etablerad vetenskaplig disciplin.
Geografer har förvisso studerat arenor
utifrån hur de planeras och byggs in i
stadens fysiska miljö, medan idrottsvetare
har studerat arenor som platser för
utövandet av rörelser och tävling, samt
som platser för åskådandet av sådana
”För att få
igenom de nödvändiga besluten i kommunen
används en
formel för att
konstruera
kalkylerna.”
aktiviteter. Nationalekonomer har å sin
sida studerat arenor och undersökt om de
bidrar till stadens eller idrottens ekonomiska tillväxt, men några entydiga svar
har inte kunnat identifieras.
Basebollentusiasten, tillika professorn i
politisk filosofi, Michael Sandel ser
idrottsarenorna som en spegel av samhället. Han menar att publiken visserligen
besöker en idrottsarena för att uppleva
spänning, underhållning och glädje, men
att det i allt detta också finns en annan
aspekt som kanske inte uppmärksammas
så ofta, nämligen att man under en
begränsad tid, på en bestämd plats, delar
en upplevelse tillsammans med ett antal
tusen andra personer som man inte
känner.
Förutom att vara en plats för rörelse
och tävling är arenan således också en
plats för kollektiva känslor. Oavsett
bakgrund och status, tillåts främlingar
både uttrycka och dela samma starka
känsloupplevelser.
Undergrävd gemenskap
I de nya katedralerna delas emellertid
publiken upp efter betalningsförmåga.
Barriärer reses mellan människor där de
tidigare kunde mötas spontant. För att få
råd med en ny arena samverkar olika
aktörer. Biljettpriserna höjs. Privata loger
för säsongsuthyrning byggs. På engelska
kallas dessa skyboxes och de har liknats
vid idrottens ekvivalent till gated communities.
För Sandel symboliserar de upphöjda
och avskärmade logerna att avståndet
mellan människor har vuxit. De privata
logerna, eller skyboxifieringen som han
kallar denna process, blottlägger en större
samhällsförändring. Enligt honom har
möjligheterna för vitt skilda människor
att känna att de tillhör en gemenskap
undergrävs i takt med att pengar fått allt
större inflytande inom allt fler områden
– och inte bara inom idrotten.
Pengars makt och den tilltagande
kommersialismen riskerar att undergräva
känslan av gemenskap, som är så viktigt i
skapandet och upprätthållandet av social
tillit och i förlängningen även av en
fungerande demokrati.
I Sverige har inga större studier gjorts
av de nya arenorna. I min avhandling från
2014, Arenan och den entreprenöriella
Ett exempel på senare års arenabyggen – Tele2 arena i Stockholm.
Foto: Daniel Nestor, Bildbyrån
FAKTA
Artikeln bygger på
avhandlingen Arenan och
den entreprenöriella
staden – byråkrati, viljan
att samverka och gåvans
moraliska ekonomi. Läs
hela studien på Lunds
universitets webbplats
www.lu.se.
1/2015 svensk idrottsforskning 33
staden – byråkrati, viljan att samverka
och gåvans moraliska ekonomi, försökte
jag råda bot på detta. Jag tog då fasta på
att många av de nya arenorna blivit till
genom någon form av privat-offentlig
samverkan. Hur kunde detta komma sig?
Varför samverkar olika aktörer kring
tillblivelsen av en ny arena? Hur görs
detta i praktiken?
Lund som talande exempel
Foto: Andreas L Eriksson, Bildbyrån
34 svensk idrottsforskning 1/2015
I Lund, som jag valde att närgranska,
fanns strax före millennieskiftet planer på
att utveckla stadens stora idrottsområde,
Klostergården. Drivande i dessa planer
var varken kommunen eller något av
idrottsföreningarna, utan en arkitekt, som
tillsammans med en nämndpolitiker,
utvecklade planerna för området.
I dessa ingick ett idrottsmedicinskt
centrum och en konferensanläggning
kombinerad med ett hotell, samt en ny
fotbollsstadion. Finansiering saknades
dock. Till sist hittade arkitekten ett litet
norskt bolag som presenterade en teknisk
lösning för att kombinera ishall och
fotbollsstadion. Värmen från att frysa isen
i ishallen skulle gå till att värma upp
gräset på fotbollsplanen.
De menade också att de kunde skaffa
fram finansiering till detta, men inte till
konferensanläggningen och hotellet.
Bolaget registrerade sig i Sverige och
ägarna rekryterande en svensk vd,
välkänd i såväl kommunsverige som inom
idrotten.
Han lyckades sälja in bolagets arenalösningar till flera kommuner. Han agerade
på många sätt som en mellanhand, som
genom personliga kontakter skapade tillit
mellan ägarna till bolaget och kommunpolitikerna. Men på grund av att bolaget
inte lyckades säkra finansieringen
tvingades vd:n att begära sitt eget bolag i
konkurs. Han kände sig lurad av bolagets
ägare. Flera kommuner valde att avbryta
arenaplanerna när detta uppdagades, så
även Lund.
När planerna grusades kontaktade
samme nämndpolitiker en lokal entreprenör och byggherre. Byggherren var
emellertid inte intresserad av att bygga en
ishall, vilket var vad kommunen önskade.
Istället kunde han tänka sig att bygga en
ny handbollshall.
Han älskade handboll och sponsrade
sedan tidigare två elitlag i staden. Byggherren lovade att skänka handbollshallen
som en gåva till kommunen mot att han i
utbyte fick rätt att köpa intilliggande
mark. Där avsåg han bygga bostadsfastigheter.
Idrottschefen gjorde vid denna tid en
grov kalkyl över kostnader och intäkter
med avseende på arenans drift. För att få
arenan att gå runt räckte det dock inte
med hemmalagens matchdagar och större
idrottsevenemang, arenan skulle också
fyllas med andra kommersiella aktiviteter
och inkomstbringande hyresgäster.
Formel för politiskt bifall
Så har det också gått till i andra kommuner. För att få igenom de nödvändiga
besluten i kommunen används en formel
för att konstruera kalkylerna: driftsintäkter överskattas medan byggnationskostnaderna underskattas. Kan inte arenan gå
runt på pappret så kommer det inte heller
att gå igenom kommunens beslutsapparat.
Idrottschefens kalkyl visade följaktligen
att arenan skulle gå runt. Beslut fattas i
kommunfullmäktige att en ny kombiarena
ska byggas. I motsats till många andra
liknande arenabyggen överskrids inte byggnationsbudgeten särskilt mycket.
I september 2008 invigs den nya
kombiarenan med pompa och ståt. Ett
nytt arenabolag äger arenan, medan en
stiftelse bildas för att sköta driften. Efter
detta startade en långdragen konflikt
mellan byggherren, en del kommuntjänstemän och fotbollslaget Lunds BK, som
också nyttjade Klostergårdens IP. Fotbollsklubben ogillade att de skulle tvingas
flytta deras tilltänkta stadion. Förslag till
ny detaljplan godkändes därför inte i
kommunfullmäktige.
Redan under det första året visade det
sig att arenan inte drar in tillräckligt med
pengar för att täcka sina löpande driftskostnader. Därför ansöker stiftelsen som
ansvarar för verksamheten i arenan om
ett driftsbidrag från kommunen. I efterhand erkänner dåvarande idrottschefen
att han var lite väl optimistisk när han
gjorde driftkalkylerna.
Ungefär ett år efter arenainvigningen
godkänns ett nytt förslag till detaljplan.
Byggherrens bostäder kunde nu byggas i
nära anslutning till arenan samtidigt som
fotbollsklubben godtog förslaget. I utbyte
mot att acceptera detta förslag hade
fotbollsklubben frågat byggherren om han
ville sponsra klubben.
När detta upplägg uppdagades av
nyhetsmedierna tillintetgjordes
upplägget. En ny detaljplan behövdes
ånyo. Konflikten gällde var byggherrens
bostadshus skulle byggas och var fotbollsklubbens nya stadion skulle placeras.
Båda fick inte plats på idrottsområdet.
Under våren 2011 utarbetas en kompromiss och förslag till ny detaljplan
godkänndes i kommunfullmäktige. Alla
parter accepterar det nya förslaget då den
planerade fotbollsstadion flyttas i cirka 20
meter för att ge plats åt byggherrens
bostäder.
”I Lund, liksom på
många andra håll, har
kommunen ensam fått
stå för driftsunderskottet.”
I nyhetsmedier framkom strax därefter
att byggherren ingått ett avtal med andra
byggbolag om att sälja vidare rätten att
bygga på marken intill arenan. Detta
ledde till ett offentligt drama, där byggherren pekade på kommunens obenägenhet att bereda marken han köpt. Han var
trött på tjänstemännen, liksom på politikerna. Därför ville han sälja vidare marken.
På denna vidareförsäljningsaffär gjorde
byggherren sig nu en rejäl förtjänst.
Exploatering av attraktiv mark
Arenafieringen av Sverige ska inte enbart
ses som en följd av elitidrottens ökade
kommersialisering eller idrottsförbundens
arenakrav. Givetvis har sådana
förklaringar sina poänger, men en ny
arena och dess placering i staden kan inte
förstås om inte framställningen också
kompletteras av en beskrivning av byggherrarnas hunger efter exploaterbar
attraktiv mark i centrumnära lägen.
Som jag visat har byggentreprenörer
inga problem med att samverka eller att
medfinansiera hela eller delar av en ny
arena så länge de i utbyte får rätten att
köpa intilliggande mark. På marken runt
den nya arenan bygger de sedan kommersiella fastigheter. Däri ligger deras
eventuella profit.
Saknas det formella rättigheter i
detaljplanen fixas det i efterhand. I
Malmö köpte Percy Nilsson mark av
kommunen för att kunna bygga Malmö
Arena. Sedan sålde han vidare den
kringliggande marken med stor vinst till
andra exploatörer. Därigenom säkrades
finansieringen av arenan.
I Solna har männen bakom Peab-koncernen varit med och finansierat Friends
Arena samtidigt som de har fått köpa
rättigheterna till marken där den kringgärdande Arenastaden vuxit fram.
Upplägget i Lund återfinns följaktligen
på fler håll runt om i landet. I praktiken
innebär upplägget att arenan blir en gåva
till kommunen. Eftersom det är en gåva
kan politikerna inte tacka nej, det vore
både oförskämt och visa på deras underlägsenhet.
Byggherrarna ser dock kostnaderna för
gåvan som en del av kostnaden för
marken. Eftersom arenan gör marken mer
attraktiv stiger dess värde, varpå den kan
säljas vidare med vinst, eller bebyggas
med fastigheter som sedan säljs eller hyrs
ut.
Eventuella fördyrningar vid byggnationen är en risk som de samverkande
parterna delar. I många fall står dock
kommunen själva för denna risk. I Lund,
liksom på många andra håll, har kommunen ensam fått stå för driftsunderskottet.
Många av dagens nya arenor är därför
att betrakta som kostsamma lyxprodukter. Likt många andra lyxprodukter syftar
de till att symbolisera framgång, rikedom
och status. Dagens arenor symboliserar
snarare det motsatta, det vill säga pengaslöseri, maktmissbruk och korruption.
Frågan är vad som kommer att hända
med arenorna framöver? Vad kommer att
hända med Sveriges idrottsföreningar och
kommuner i och med arenafieringen? Är
kommunerna utplacerade på kartan? Är
de skuldsatta för lång tid framöver?
Kommer dagens arenor att bli stål- och
betongruiner som framtida generationer
kommer att besöka och förundras över?
Kontakt
[email protected]
Porträttfoto: Apelöga/Erika
Weiland
1/2015 svensk idrottsforskning 35
Lång väg tillbaka för
utbrända elittränare
Elittränare har ofta ett passionerat förhållande till sitt yrke. Samtidigt
har de en hög arbetsbelastning och lever med ständiga krav. De ser
inte alltid paradoxen mitt i passionen – det som stimulerar dem mest
är också det som sliter ut dem.
Sören Hjälm
Fil. dr. Lektor i idrottsvetenskap
Instituationen för hälsovetenskap och medicin
Örebro universitet
N ä r v i s t u d e r a d e tränarna inom svensk
elitfotboll (dam- och herrallsvenskan samt
superettan) fann vi att cirka 20 procent
visade tecken på utbrändhet. Men av de
sammanlagt 47 elittränare som medverkade i studien hade bara en person fått
diagnosen utmattningssyndrom i samband med att de har uppsökt sjukvården
(1). Det är däremot inte omöjligt att
många fler skulle ha fått diagnosen om de
också hade konsulterat läkare.
Utifrån det resultat som framkom i
studien uppvisade 8 av 47 tränare en hög
nivå av utbrändhet. Den här gruppen av
tränare har vi sedan följt i 10 år. Det
resultat som framkom vid analysen av de
uppföljande djupintervjuerna av tränarna,
ligger till grund för den idrottsrelaterade
utbrändhetsmodell som presenteras i
denna artikel (2).
Modellen avser att underlätta för
berörda parter, det vill säga såväl tränare
som klubbledning, att förstå vad som kan
bidra till den stress som vid långvarig
exponering kan leda till att tränare
drabbas av utbrändhet.
Dessutom bidrar modellen med att öka
förståelsen för utbrännings- och återhämtningsprocessen, vilket leder till en
större medvetenheten om vilka beteenden
som kännetecknar utbränningsprocessen
och vad som kan förbättra möjligheterna
till återhämtning.
Utbrändhetsmodell för elittränare
Det är viktigt att framhålla att såväl en
utbrännings- som återhämtningsprocess
är en högst personlig erfarenhet, vilket
innebär att modellen i sin helhet inte
36 svensk idrottsforskning 1/2015
gäller för alla. Modellen bör därför
främst fungera som ett ramverk för
fortsatt forskning inom området, inte
som en beskrivning av orsak och verkan
för varje enskild individ som drabbats
eller riskerar att drabbas av utbrändhet.
Modellen beskriver två processer som
hakar i varandra (se figur 1). Beroende
på individens förmåga att hantera den
stress som den utsätts för kommer de
olika processerna att ”kopplas på” för att
hjälpa individen att minska den upplevda stressen.
En viktig utgångspunkt för den
inledande processen i modellen, är den
så kallade integrativa utbrändhetsmodellen (3). Enligt modellen hanteras stressorer och riskfaktorer på olika sätt
genom att tränaren använder sig av mer
eller mindre effektiva copingstrategier.
Om tränaren använder sig av effektiva
copingstrategier (till exempel att stå
emot prestationskrav, kunna planera och
organisera, klargöra krav) skapas
förutsättningar för en god återhämtning.
Ineffektiva copingstrategier leder istället
till försämrad återhämtning.
Dessa processer kan utvecklas till
”goda spiraler” som stärker tränarens
copingresurser och därmed utvecklar en
professionell effektivitet i yrket. Alternativt leder de till ”onda spiraler” som
istället försämrar tränarens copingresurser (4).
Vägen till utbrändhet
Den första delprocessen knyter an till
tidigare forskning om utbrändhet. Den
kopplas in då individens copingstrategier
inte längre räcker till för att hantera den
stress som personen utsätts för i arbetssituationen. Vid långvarig stress i kombination med bristande återhämtning
påbörjas utbränningsprocessen, som i
modellen består av tre faser.
Modellen har inspirerats av tidigare
beskrivningar av utbränningsprocessen
(5-7) men även av idrottsrelaterad
utbrändhet bland aktiva (8). Den första
fasen, rastlöshets- och irritationsfasen,
kännetecknas av delvis andra symtom än
de som framkommer bland idrottsaktiva
(8). Idrottpsykologen Henrik Gustafsson
konstaterar att tidiga symtom bland
idrottare är: minskad motivation, utmattning samt frustration över uteblivna
resultat (9).
Bland tränare framkommer andra
symtom och beteendeförändringar. De
skiljer sig från idrottarnas och liknar
istället mer de som förekommer inom
arbetslivet.
I den inledande fasen beskriver tränarna ofta en oförmåga att gå ner i varv
(att alltid gå på högvarv), vilket mycket
väl överensstämmer med Lennart Hallsten som beskriver den inledande fasen
som ett ”absorberande engagemang” (7).
Ett annat vanligt symtom är en ökad
irritation på personer i omgivningen.
Eftersom tränaren har svårt att gå ner i
varv är risken stor att återhämtningen
försämras.
Under den andra fasen, trötthetsfasen,
uppträder mer dramatiska beteendeförändringar på grund av tränarnas upplevelse av såväl fysisk som emotionell
utmattning. Under denna fas har det
tidigare överdrivna engagemanget resulterat i en distansering till de krav som
individen står inför i sin vardag.
Beteendeförändringen består vanligtvis
i att de på olika sätt minskar sitt engagemang genom att prioritera ner de krav
som de ansåg mest krävande att leva upp
till (hemarbete, det andra jobbet), eller
helt enkelt blir lågmälda och tystlåtna i
relationen till såväl spelare som sina
medarbetare.
För att undvika att gå längre in i
utbränningsprocessen utvecklar tränaren
Atlético Madrids passionerade
tränare Diego Simeone under en
match i Champions League mot
engelska Chelsea.
Foto: Carl Recine, Bildbyrån
1/2015 svensk idrottsforskning 37
Figur 1. Förenklad version av utbrändhets- och återhämtningsmodellen för elitidrottare.
ett cyniskt förhållningssätt till sin omgivning och sitt arbete, vilket är en omedveten copingstrategi som på kort sikt
minskar eller avlastar den stress som
tränaren upplever. Det kan exempelvis
kännas skönt att få skylla på sina spelare
om inte laget har presterat bra under
match för att på så sätt minska pressen på
sig själv. Det minskade engagemanget har
också inneburit att tränarna ibland
terhämtningsmodell för elittränare.
tvingats avsluta sitt tränaruppdrag i
den inledande fasen i modellen,förtid.
är den så kallade integrativa
en beteendeförändring som
nligt modellen hanteras stressorerYtterligare
och riskfaktorer
på olika sätt
tränarna beskriver är att de i takt med att
er sig av mer eller mindre effektiva
copingstrategier. Om tränaren
deras utmattning ökar väljer att minska
opingstrategier (till exempel att kontakten
stå emot med
prestationskrav,
kunna
andra människor.
Ett
rgöra krav) skapas förutsättningar
för
en
god
återhämtning.
vanligt förekommande symtom är sömnr leder istället till försämrad återhämtning.
svårigheter på grund av ständigt pågående
grubblerier. Ibland kan närminnet
försämras varvid prestationsförmågan
påverkas negativt. Flera av tränarna
beskriver sig inte ha alltför dålig sömn,
vilket troligtvis har räddat dem från att nå
fas tre i utbränningsprocessen.
Kroppen säger ifrån
I slutfasen av utbränningsprocessen,
utmattnings- och utbränningsfasen,
38 svensk idrottsforskning 1/2015
tvingas tränaren att avskilja sig från allt i
omgivningen som skapar stress, vilket
ibland kan innebära att de inte längre orkar
ha kontakt med familj och vänner och
tvingas till sjukskrivning. Under denna fas
är tränaren inte kapabel att utföra något
arbete utan behöver vila utan krav på att
prestera. Vanligtvis beror detta på att
kroppen fysiologiskt befinner sig i obalans.
Beroende på hur lång tid som individen
har befunnit sig under stress (rastlöshetsoch irritationsfasen och trötthetsfasen)
ökar risken för psykosomatiska sjukdomar
som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.
Flertalet av de intervjuade tränarna har
troligtvis befunnit sig i dessa stressfaser
och endast undantagsvis i utmattnings- och
utbränningsfasen. Detta kan förklara varför
alla utom en minskat sina utbrändhetsvärden från det första tillfället till det uppföljande mättillfället fyra år senare, vilket
tyder på att de har påbörjat sin återhämtning.
Det är dock inte ovanligt att utbränningsprocessen varar en lång tid. Den kan
pågå utan att individen är medveten om
den personlighetsförändring mot ett mer
cyniskt förhållningssätt som detta medför
på sikt.
En starkt bidragande faktor till att
tränarna över tid riskerar att bli utbrända
är det faktum att det förekommer kvarhållande faktorer, som förhindrar tränarna att
avsluta elittränaryrket trots att de upplever
flera allvarliga stressreaktioner. En sådan
faktor, som förekommer hos såväl elitidrottare (8) som elittränare, är den begränsade
identitet som elittränaren riskerar att
utveckla på grund av elitidrottens krav på
total involvering. Detta gör det svårt för
tränaren att hinna skapa andra identiteter.
Ytterligare en faktor som kan försvåra
för tränaren att lämna yrket är den vanligtvis höga ersättning som tränare på elitnivå
erbjuds för sitt uppdrag. Enligt Jay Coakley
förklaras utbrändhetsreaktionen av den
frustration som individen upplever då den
till slut inser att man ”sitter fast” i yrket
(10).
Återhämtning kräver insikt
Den andra processen har sin vetenskapliga
förankring inom återhämtningsforskningen
(11). Den kopplas in då individen har fått
insikt om sin utsatta situation och bestämmer sig för att distansera sig och påbörja
återhämtningsprocessen.
Den vanligaste förklaringen till att
individer påbörjar återhämtningsprocessen är att de inser allvaret i den situation
som de befinner sig i. Det kan handla om
dramatiska upplevelser som panikångestattacker eller långvariga och allvarliga
stressrelaterade sjukdomssymtom. Men
det är inte helt ovanligt att även en
förändrad livssituation (såsom att de inte
får förnyat förtroende att träna laget) kan
göra att återhämtningsprocessen initieras
utan att de själva tar initiativet.
”Ytterligare en faktor
som kan försvåra för
tränaren att lämna yrket
är den vanligtvis höga
ersättning som tränare
på elitnivå erbjuds för
sitt uppdrag.”
Under den inledande distanseringsfasen tvingas tränarna att göra ett avbrott
för att minska sina höga nivåer av
utbrändhet. Längden på avbrottet är helt
beroende av individens utbrändhets- eller
utmattningsnivå, ju allvarligare symtom,
desto längre avbrott krävs. Det är emellertid inte ovanligt att de fortsätter som
tränare ytterligare ett år trots att de
innerst inne känner att de behöver
återhämta sig för att kunna orka genomföra uppdraget, utan att behöva minska
sitt engagemang genom att distansera sig
från sina spelare.
Detta kan dock leda till att de inte får
tillräckligt med återhämtning. De lagrar
istället sakta en ökad trötthet som sedan
leder till att de tvingas avsluta uppdraget i
förtid på grund av klagomål från spelare
och ledning. Det minskade engagemanget
är emellertid att betrakta som en copingstrategi för att minska energiuttaget då det
finns en oro för att energin ska ta slut.
Under reflektions- och värderingsfasen
är det vanligt att tränarna börjar omvärdera och ifrågasätta gamla värderingar
och synsätt, vilket innebär att de inte
längre upplever elittränaryrket lika
påfrestande, men också att de utvecklar
strategier för att hantera den stress som
tränaryrket utsätter dem för. Om tränaren
väljer att vara kvar som elittränare krävs
vanligtvis att tränaren förändrar sin syn
på prestation, genom kognitiv omstrukturering, vilket leder till ett mer avslappnat
förhållningssätt till prestationskraven,
eller att de har tillskansat sig copingstrategier så att de inte längre upplever
tidspress i yrket.
De tränare i undersökningen som inte
lyckades utveckla copingstrategier till
skydd mot den stress som de upplevde
valde antingen att gå tillbaka till det yrke
som de hade innan de blev elittränare
eller till en mindre utsatt arbetsuppgift
inom fotbollen, till exempel talangutveckling (12).
Under den avslutande nyorienteringsfasen omvärderar individen sin livssituation och väljer att förändra sin syn på
framtiden, vilket innebär att tränaren
utifrån vad han kommit fram till under
reflektions- och värderingsfasen väljer det
alternativ som bäst överensstämmer med
övertygelsen om vad som är bäst för
hälsan.
Råd till tränare och elitklubbar
Även om det är viktigt att tränaren själv
ansvarar för att säkerställa effektiv
återhämtning samt att utveckla adekvata
copingstrategier är det lika angeläget att
eliminera de stressande faktorer som
förkommer i arbetssituationen. För att
undvika att tränaren upplever alltför stor
arbetsbelastning och höga krav bör
klubbledningen vara tydlig när de beskriver tränarens roll, arbetsuppgifter och
ansvar.
Klubbar som anställer unga tränare
med relativt liten eller ringa yrkeserfarenhet av elittränaryrket bör också vara extra
uppmärksamma på att beakta tidiga
tecken på stressymtom, eftersom det visar
sig att unga tränare med mindre erfarenhet har större risk att drabbas av utbrändhet.
Det är även viktigt att poängtera att
fotbollsklubbar inte skiljer sig från andra
arbetsgivare utan har samma arbetsgivaransvar. Det innebär att det är angeläget
att klubbarna prioriterar kompetensutveckling i alla led, även i styrelsen, för att
säkerställa att klubben lever upp till de
krav som fastställts av svensk arbetsmiljölag.
Referenser
1. Hjälm, S. Hassmén, P. Kenttä,
G. Gustafsson, G. Journal of
Sport Behavior. 2007. 3:415-427.
2. Hjälm, S. Utbrändhet och
återhämtning bland elittränare i
fotboll. 2014.
3. Schaufeli, W. & Enzmann, D.
The burnout companion to study
and practice. 1998.
4. Lazarus, RS. mfl. Stressrelated transactions between
person and environment. I: LA.
Pervin (red). Perspectives in
Interactional Psychology. 1978. s.
287-327.
5. Ekstedt, M. & Fagerberg, I.
Journal of Advanced Nursering.
2005. 49(1), 59-67.
6. Jingroth, M. & Rosberg, S.
Qualitative Health Research.
2008. 18(11), 1511-1523.
7. Hallsten. L. Svensk Rehabilitering. 2001. 3, 26-35
8. Gustafsson, H. Burnout in
competitive and elite athletes.
2007.
9. Gustafsson, H. mfl. International Review och Sport and
Exercise Psychology. 2011. 4(1),
3-24.
10. Coakley, J. Sociology of Sport
Journal. 1992. 9(3), 271-285.
11. Bernier, D. Work & Stress.
1998. 1, 50-65.
12. Lundqvist, E. mfl. Qualitative
Research in Sport, Exercise and
Health. 2012. 1-20.
Kontakt
[email protected]
1/2015 svensk idrottsforskning 39
POSTTIDNING B-POST
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING
Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen
med nya adressen på adressidan
AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm
Prenumerera 2015!
2 | 2014 | ÅRGÅNG 23
3 | 2014 | ÅRGÅNG 23
TEMA: Idrottens
etiska utmaningar
Arne Ljungqvist om
kampen mot dopning
Bör kvinnor elitidrotta?
VM-special: Ny fotbollsforskning om fel fot
Den nödvändiga distansträningen
Är sponsorer överskattade?
KBT mot kvacksalveri
4 | 2014 | ÅRGÅNG 23
Anpassa ditt löpsteg
Fallet Dan Waern
Idrottskroppen och idealen
1 | 2015 | ÅRGÅNG 24
Överdriven oro för
kombinationsträning
Energibrist hos eliten
Förnuft och känsla i skidspåren
En helårsprenumeration med fyra
nummer kostar 200 kr. Beställ på
www.centrumforidrottsforskning.se

Similar documents