Psykologiska Konsekvenser av Fångenskap och Tortyr hos Kurdiska

Transcription

Psykologiska Konsekvenser av Fångenskap och Tortyr hos Kurdiska
Psykologiska Konsekvenser av
Fångenskap och Tortyr
hos Kurdiska Flyktingar i Exil
Av Hisyar Dirok
Handledare: Nenad Paunovic
Psykologexamensarbete 2002
STOCKHOLMS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
37
Innehåll
S a m m a n f a t t n i n g……………………………………………………………………….2
I n l e d n i n g………………………………………………………………………………….2
- Syfte och frågeställningar……………………………………………………………………….4
B a k g r u n d…………………………………………………………………………………..4
- PTSD……………………………………………………………………………………………...4
- Definitioner av tortyr…………………………………………………………………………...5
- Historia…………………………………………………………………………………………..6
- Varför tortyr……………………………………………………………………………………..7
- Tortyrmetoder……………………………………………………………………………………7
- Förekomsten av tortyrrelaterade symtom……………………………………………………9
- Oförutsägbarhet och okontrollbarhet………………………………………………………..9
- Tortyrens faser…………………………………………………………………………………10
- Kurder…………………………………………………………………………………………..12
M e t o d………………………………………………………………………………………14
R e s u l t a t…………………………………………………………………………………..16
Förekomsten av traumatiska upplevelser……………………………………………………………16
- Arrestering och tortyr…………………………………………………………………………17
- Förekomsten av tortyr………………………………………………………………………...20
- Känsloreaktioner under tortyr……………………………………………………………….21
CAPS och relaterad psykopatologi…………………………………………………………………..22
Återupplevande (intrusion) av traumat…………………………………………………...22
- Påträngande smärtsamma bilder ock tankar………………………………………………22
- Återkommande smärtsamma drömmar……………………………………………………..23
- Agera/känna det som om den traumatiska upplevelsen återupprepas………………….23
- Ppsykologiska smärta vid exponering…………………………………………….………..24
- Fysiologiska reaktioner vid exponering…………………………………………………….24
Ständigt undvikande av stimuli som associeras till traumat………………………………….25
- Ansträngningar att undvika tankar, känslor och samtal…………………………………25
- Att undvika aktiviteter, platser eller personer……………………………………………..26
- Oförmoga att minnas detaljer………………………………………………………………..26
- Markant minskat intresse för aktiviteter……………………………………………………27
- Känsla av främlingskap inför andra………………………………………………………..27
- Begränsad känslomässig repertoar…………………………………………………………28
- Känsla av förkortad framtid…………………………………………………………………28
Symtom på förhöjd aktivering (arousal) och överspändhet………………………………….28
- Svårigheter att sova…………………………………………………………………………..29
- Irritation eller vredesutbrott…………………………………………………………………29
- Koncentrationssvårigheter…………………………………………………………………..29
- Överdriven vaksamhet………………………………………………………………………..30
- Överdriven skrämselreaktion………………………………………………………………..30
PTSD-symtom inverkan på det sociala fungerandet…………………………………………..31
- Symtomens inverkan på det yrkesmässiga fungerandet…………………………………..31
- Skuldkänslor över utförda eller outförda handlingar…………………………………….31
- Överlevnadsskuld……………………………………………………………………………...31
D i s k u s s i o n………………………………………………………………………………32
R e f e r e n s l i s t a…………………………………………………………………………..35
Sammanfattning
Många flyktingar har svåra traumatiska upplevelser bakom sig, i form av tortyr,
fångenskap, krig och/eller andra orsaker till mänskligt lidande. Syftet med studien var
att undersöka förekomsten av traumatiska händelser, tortyr och PTSD-symtom hos en
grupp kurdiska flyktingar. Genom en strukturerad intervju, the Clinician Administered
PTSD Scale (CAPS) har 15 tortyröverlevande intervjuats. Dessutom har fyra
självskattningsskalor administrerats (BAI, BDI, ETS och LECL). Samtliga personer har
blivit torterade och suttit i fängelse med en genomsnittstid av 29 månader. Förutom de
sexuella övergrepp, livshotande sjukdomar och skador de ådragit sig under denna tid,
har de också bevittnat hur närstående mött en våldsam död, mördats eller begått
självmord. Sjuttiotre procent av dem uppfyller mild/måttlig PTSD-diagnos, 67 % har
mild/måttlig depression och 53 % har hög ångest. Resultatet visar att tortyr och
fångenskap kan ge psykologiska konsekvenser, bl a PTSD och andra ångeststörningar.
Nykelord: PTSD, tortyr, fängelsevistelse, trauma, flyktingar, exil.
Inledning
Många flyktingar har mycket svåra traumatiska upplevelser bakom sig i form av tortyr,
fångenskap, krig o s v (Borgå, 1991). Som flykting har man tvingats att lämna allt det bekanta
i hemlandet för att börja ett nytt liv i ett främmande land med främmande kultur och språk.
Den politiska aktivisten har i sitt hemland riskerat sitt liv, blivit torterad och fängslad för sin
politiska övertygelse. När denne går i exil förändras förutsättningarna. Det finns inte längre
samma möjligheter att påverka den politiska utvecklingen. Här finns också ofta ett politiskt
nederlag (oftast p.g.a. regimens hårda metoder) med i bilden, som ska hanteras på något sätt.
Individens identitet och självbild får allvarliga skador. Karriären kan påverkas liksom ens
sociala ställning när man plötsligt hamnar i botten av samhällshierarkin. Därtill kan föräldraoch försörjningsrollerna ifrågasättas. I hemlandet har bilden som politisk aktivist varit en del
av individens identitet, men i exil är denna svår att vidmakthålla (SoS-rapport, 1989:40).
Att tvingas i landsflykt till ett land som man inte själv har valt och har dåliga kunskaper om
kan förvärra den traumatiska upplevelsen. Man förlorar sina vänner, sitt land och den sociala
gemenskapen med anhöriga och i sitt arbete, vilket medför en förlust av det sociala stöd som
är så viktigt för återhämtning och normalisering. Både socialt och emotionellt stöd är viktiga
faktorer vid rehabilitering efter traumatiska upplevelser och stress (Basoglu & Mineka, 1992).
Tillvaron som asylsökande och väntan på beslut om uppehållstillstånd i ett annat land är
ytterligare stressorer (Silove, D., Sinnerbrink, I., Field, A., Manicavasagar, V. & Steel, Z.,
1997). Asylrelaterade stressorer kan t ex vara lång tid i väntan på uppehållstillstånd,
osäkerheten kring framtiden, språk- och andra kulturella barriärer, vilka bidrar till och
förstärker posttraumatik stressyndrom (PTSD) och andra ångeststörningar (Silove et al.,
1997). Även Krumperman (1983) beskriver att PTSD förstärks i en tillvaro i exil, främst
genom upplevelsen av förlust av förtroende, oro för kroppsskada, fientlighet, misstänksamhet,
aggressioner, förnedring, oförmåga att klara sig själv i den nya miljön, rasism och
diskriminering, språkbarriärer, beroende, social degradering samt psykosomatiska åkommor.
Tortyr har ofta utformats för att individen skall känna sig hjälplös och utlämnad. Känslan av
hjälplöshet och brist på kontroll kan vara en av de orsaker som gör att överlevande från tortyr
utvecklar PTSD. Seligman (1975) menar att inlärd hjälplöshet är väsentlig vid utvecklingen
av PTSD. En överlevande från en traumatisk händelse skulle ha lärt sig att han/hon inte kan
påverka sin tillvaro och kommer att förlägga makten över den utanför sig själv. Personen
2
börjar se världen och omgivningen som hotande och farlig. Detta kan leda till ångest och
isolering.
Under de sista 20 åren har många studier publicerats som visar på PTSD som en
konsekvens/resultat av tortyr. En studie visar att 50 % av kambodjanska flyktingar som bl. a.
har blivit torterade har utvecklat PTSD (Mollica, R.F., Wysak, G. & Lavelle, J., 1987) och att
upp till 70 % av överlevande från tortyr har utvecklat PTSD (Garcia – Peltoniemi & Jaranson,
1989). I en studie av 105 latinamerikanska flyktingar i Danmark (Thorvaldsen, 1986) visade
det sig att 44 torterade flyktingar hade mer huvudvärk, sömnstörningar, mardrömmar,
koncentrationssvårigheter och var mer trötta än de som inte hade utsatts för tortyr. I en
kontrollerad studie av spanska överlevande från tortyr (Petersen & Jacobson, 1985) visade det
sig att de hade flera symtom på depression, ångest, emotionella störningar, sömnstörningar,
mardrömmar, minnes- och koncentrationsstörningar än vad kontrollgruppen hade.
Silove et al. (1997) sammanfattar i några kliniskt baserade studier att förekomsten av
ångeststörningar bland asylsökande flyktingar varierar, t ex depression mellan 42 och 89 %
och PTSD 50 % eller högre. En turkisk studie av 246 icke-politiska interner (Parker et al.,
1992), varav 208 hade blivit utsatta för tortyr visar att de överlevande från tortyr hade en
signifikant högre prevalens av PTSD och andra psykopatologiska störningar än de icketorterade internerna.
I en annan dansk studie fann man att 72 % av torterade flyktingar uppfyllde kriterierna för
PTSD jämfört med endast 18 % av de flyktingar som inte hade utsatts för tortyr (Jensen,
1988). I ytterligare en kontrollerad turkisk studie, jämfördes torterade politiska aktivister som
suttit i fängelse med icke-torterade politiska aktivister i Istanbul. Denna studie visade att
torterade politiska aktivister har signifikant mera PTSD än icke-torterade politiska aktivister
och icke-politiska grupper (Basoglu et al. 1994).
Det sociala nätverkets och det sociala stödets betydelse för såväl den fysiska som den
psykiska hälsan är viktiga faktorer. I krissituationer har ett väl fungerande nätverk en stor
betydelse. I Turkiet har den totalitära regimen begränsat möjligheterna till socialt stöd för
politiska aktivister eftersom många av dem har suttit i fängelse. Många organisationer och
föreningar som överlevande från tortyr har medverkat i är förbjudna eller har lämnat den
politiska arenan. Många av deras politiska vänner sitter antingen i fängelse, har stupat, lever
uppe i bergen eller i exil. Flertalet överlevande från tortyr känner besvikelse, hopplöshet och
svårighet att hitta någon mening med sina uppoffringar och traumatiska erfarenheter (Basoglu
& Mineka, 1992; Curukkaya, 1990). Såväl bristen på socialt stöd (Basoglu et al., 1994) som
samhällets avståndstagande attityd kan vara viktiga faktorer vid utvecklingen av PTSD.
Tortyr är bara en av de traumatiska stressorer där politiskt förtryck existerar (Basoglu, 1998)
och som undviks av politiska aktivister. Det förekommer ofta att politiskt förtryck kombineras
med andra traumatiska stressorer, som t.ex. olaglig massarrestering, orättvisa rättegångar,
misshandel i fängelse, dödshot, hot mot familjemedlemmar, förföljelse, förlust av jobb och
utbildningsmöjligheter. Detta förstärks ytterligare av att politiska aktivister tvingas att gå
under jorden, att kontakter med omgivningen förhindras och att många förlorar sin bostad och
sina tillgångar. Slutligen tvingas politiska aktivister till en hård exil i eller utanför landet
(Basoglu, 1998). Många kurdiska flyktingar har liknande erfarenheter. De har förlorat sitt
jobb, sitt företag och sin utbildning.
3
Syfte och frågeställningar
Vårdpersonal som dagligen arbetar med flyktingar konfronteras med speciella problem
rörande såväl diagnostik som behandling (Borgå, 1991). Det föreligger ett behov av
information och subspecialisering inom flyktingpsykiatrin. Läkare, psykologer och
socialarbetare som dagligen kommer i kontakt med flyktingar, bör vara förtrogna med den
grundläggande flyktingproblematiken. Endast då kan flyktingarna i Sverige få möjlighet till
adekvat vård enligt sjukvårdslagens intentioner (Borgå, 1991).
I enlighet med dessa intentioner vill jag undersöka förekomsten av traumatiska händelser och
PTSD-symtom hos en grupp kurdiska flyktingar från Kurdistan (den turkiska delen). Jag har
för avsikt att besvara följande frågor:
- Vilka tortyrmetoder har de blivit utsatta för?
- Att presentera både en topografisk och en funktionell analys från PTSD – intervjun.
Bakgrund
PTSD
Många flyktingar som kommer till Sverige har definitionsmässigt, och i mycket hög grad,
varit utsatta för svåra psykiska trauman (bl. a. tortyr, fångenskap, krig, förlust av anhörig),
som
kan
medföra
psykiatriska
följdsymtom.
Exempelvis
kan
nämnas
koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, irritabilitet och sömnsvårigheter (Basoglu, 1992;
Borgå, 1991) .
PTSD är en psykiatrisk ångeststörning som är ett resultat av en traumatisk händelse (APA,
1994). PTSD innefattar, med en viss begränsning, många av de psykiska, mentala och
kognitiva besvär som är vanliga efter bl. a. Tortyr. Enligt DSM-IV gäller följande för att
diagnosen PTSD skall uppfyllas:
A) Personen har varit utsatt för en traumatisk händelse där följande ingått i bilden:
Personen upplevde, bevittnade eller konfronterades med en händelse som innebar död,
allvarlig skada (eller hot om detta), eller ett hot mot egen eller andras fysiska integritet
personen reagerade med intensiv rädsla, hjälplöshet eller skräck. Obs: Hos barn kan detta ta
sig uttryck i desorganiserat eller agiterat beteende.
B) Den traumatiska händelsen återupplevs om och om igen på ett eller flera av följande sätt:
Återkommande, påträngande och plågsamma minnesbilder, tankar eller perceptioner
relaterade till händelsen. Obs: hos små barn kan teman eller aspekter av traumat ta sig uttryck
i återkommande lekar.
Återkommande mardrömmar om händelsen. Obs: hos barn kan mardrömmar förekomma utan
att innehållet klart uttrycker händelsen.
Handlingar eller känslor som om den traumatiska händelsen inträffar på nytt (en känsla av att
återuppleva händelsen, illusioner, hallucinationer och dissociativa flashbackupplevelser, även
sådana som inträffar vid uppvaknandet eller under drogpåverkan). Obs: hos små barn kan
traumaspecifika återupprepade handlingar förekomma.
Intensivt psykiskt obehag inför inre eller yttre signaler som symboliserar eller liknar någon
aspekt av den traumatiska händelsen.
Fysiologiska reaktioner på inre eller yttre signaler som symboliserar eller liknar någon aspekt
av den traumatiska händelsen
4
C) Ständigt undvikande av stimuli som associeras med traumat och allmänt nedsatt själslig
vitalitet (som inte funnits före traumat) enligt tre eller flera av följande kriterier:
Aktivt undvikande av tankar, känslor eller samtal som förknippas med traumat
aktivt undvikande av aktiviteter, platser eller personer som framkallar minnen av traumat
oförmåga att minnas någon viktig del av händelsen
klart minskat intresse för eller delaktighet i viktiga aktiviteter
känsla av likgiltighet eller främlingsskap inför andra människor
begränsade affekter (t.ex. oförmåga att känna kärlek)
känsla av att sakna framtid (t.ex. inga särskilda förväntningar på yrkeskarriär, äktenskap, barn
eller på att få leva och åldras som andra).
D) Ihållande symtom på överspändhet (som inte funnits före traumat), vilket indikeras av två
eller flera av följande kriterier:
svårt att somna eller orolig sömn
irritabilitet eller vredesutbrott
koncentrationssvårigheter
överdriven vaksamhet
lättskrämdhet
Störningen (enligt kriterium B, C och D) har varat i mer än en månad.
Störningen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i
andra viktiga avseenden.
Specificera om:
Akut: symtomen har varat mindre än tre månader
Kroniskt: symtomen har varat tre månader eller längre
Specificera om:
Med försenad debut: symtomen debuterade minst sex månader efter traumat
Definitioner av tortyr
I Förenta Nationernas deklaration (1975) mot tortyr definieras tortyr på följande sätt:
”Med tortyr förtås i denna deklaration varje handling genom vilken en person avsiktligt
åsamkas stark smärta eller lidande, vare sig av fysisk eller psykisk natur, av eller på
tillskyndan av offentlig tjänsteman i syfte t ex att av honom eller tredje person erhålla
upplysningar eller bekännelse, att straffa honom/henne för en handling han begått eller är
misstänkt för att ha begått eller att utöva påtryckning på honom/henne eller andra personer.
Som tortyr anses dock inte sådan smärta eller lidande, som endast härrör, direkt eller
indirekt, från lagliga straffpåföljder i den utsträckning dessa är förenliga med i enhetliga
minimiregler för behandling av fångar”.
Förenta Nationernas definition mot tortyr framhåller det fysiska och psykiska lidande och den
smärta som offer utsätts för, men tillåter handlingar som definieras i enlighet med ”lagliga
straffpåföljder”. Den definitionen har kritiserats av olika människorättsorganisationer, som
exempelvis Amnesty International och World Medical Association, vilka har myntat egna
definitioner av tortyr. Amnesty International (1984) definierar tortyr enligt följande:
5
”Tortyr är att avsiktligt, mot dennes vilja, utsätta en annan människa för ett starkt psykiskt
och fysiskt lidande för ett bestämt syfte. En förutsättning och viktig ingrediens i tortyren är att
utövaren har total kontroll över offret”.
Historia
Tortyr som metod är känd sedan antiken (Westin, 1989) och kan ha förekommit i andra
kulturer. Ordet tortyr kommer från latinets toquere, som betyder att vrida arm och ben.
Förekomsten av tortyr i de grekiska stadsstaterna beskrivs av olika dramatiker. Aristoteles och
Aristofanos nämner tortyr i det komiska dramat Grodorna (Westin, 1989). Ramses II i
Egypten använde sig av tortyr för att ta fram information om sin fiende. I Aten och Rom
utfördes tortyr offentligt inför publik, då metoden användes mot slavar och icke-medborgare.
I Rom började man utöva tortyr på medborgarna kring år 0.
I början av kristendomen var tortyr förbjudet och kyrkan var motståndare till metoderna.
Detta kanske berodde på att många kristna själva blev förföljda och torterade av olika
härskare, för att de skulle förneka sin tro. I och med inkvisitionen blev kyrkan den störste
utövaren av tortyr under medeltiden, bland annat då man försökte tvinga fram bekännelser
genom de så kallade häxprocesserna.
Motståndet mot tortyr har en lika lång historia som tortyren i sig. Cicero och Augustinus
motsatte sig metoderna, därför att de vittnesmål som lämnades under tortyren inte ansågs
tillförlitliga (Westin, 1989).
Efter Franska revolutionen reformerades rättsväsendet i många europeiska stater, särskilt
under den första hälften av 1800-talet. Tortyr avskaffades som metod att förhöra vanliga
brottslingar, ungefär som under den tidiga kristna kyrkans tid. Möjligen berodde detta på att
många revolutionärer blev torterade och fängslade av Europas monarker. Dessa erfarenheter
utgjorde grunden till de rättsliga reformerna. Under andra hälften av 1800-talet utvecklades
olika politiska rörelser som krävde sociala reformer och demokrati. Dessa rörelser ifrågasatte
statens maktdelning. Tortyr återinfördes igen som metod vid förhör av politiska aktivister socialister, anarkister och nationalister - som genom sin politiska verksamhet ifrågasatte
statens auktoritet och maktdelning (Westin, 1989).
Under 1700-talet spreds metoderna till de koloniala väldena i Afrika, Asien och Amerika.
Kolonialismen byggde på makt, vars yttre kännetecken utgjordes av överlägsna rustningar,
industriell produktion och effektiva kommunikationsmetoder. Maktens inre kännetecken
utgjordes av särskiljande av folkgrupper, olika värderingar och degraderande behandling av
dem som uppfattades som underlägsna (Westin, 1989). Man torterade dem som var
”underlägsna”, ”primitiva”, ”opålitliga” och ”bergsbanditer”, såsom svarta afrikaner,
Amerikanska indianer och kurder bl. a. i mellersta östern.
Enligt Westin (1989) är tortyr som förhörsmetod i ett rättsligt sammanhang en västerländsk
uppfinning. Tortyren har som funktion att bryta ned individen. Den förnedrar individen och
inplanterar hjälplöshet och skuldkänslor hos honom. Tortyr bedrivs av var tredje medlemsstat
i Förenta Nationerna, trots att organisationen har fördömt och förbjudit tortyr (Westin, 1989).
Enligt Amnesty Internationals rapport från år 2001 bedriver tjänstemän i 125 stater
fortfarande systematisk tortyr.
6
Varför tortyr?
Under historiens gång har tortyr använts för att tvinga människor till bekännelser och för att
inhämta information. Ramses II använde tortyr för att skaffa information om fiendens militära
positioner. De romerska kejsarna använde metoderna som ett vapen mot oppositionella
krafter. I vårt århundrade används tortyr främst för att skrämma motståndarna i olika
diktaturer. Tortyr är ett av de effektivaste vapnen för att skaffa sig information och för att
skrämma folket till passivitet och underkastelse.
En officer i det turkiska militärfängelset i Diyarbekir brukade säga följande: ”Vi (turkiska
staten) kommer inte att döda er, då blir ni hjältar bland befolkningen. Vi skall behandla er
med mina sofistikerade metoder så att ni dör sakta men säkert. Ni skall få lida tillräckligt
innan ni dör. Jag har inte bråttom och ni har inget val. Ni kommer att uppleva mina
förfärliga tortyrmetoder och då kommer ni att vilja dö, men jag skall se till att ni fortsätter att
leva! Här finns ingen gud, här finns bara jag!” (författarens egna erfarenheter mellan 198088 i ovan nämnda fängelse). Detta sätt att formulera sig är internationellt, vilket bekräftas av
en officer i ett fängelse i Uruguay; ”Vi dödar dem inte om vi kan låta bli, och till sist måste vi
släppa ut dem. Därför måste vi göra dem så sköra som möjligt” (Hjern, 1989). Genom tortyr
försöker man få offret att tappa tron på sig själv och sin kamp. Syftet med att få ur tortyroffret
information är att han/hon ska berövas all självrespekt.
Sartre (1958) beskriver varför tortyr bedrivs: ”Tortyrens syfte är inte bara att tvinga folk att
tala, att förråda. Offret skall dessutom ange sig själv genom sina skrik och sin underkastelse,
som ett människodjur. I allas ögon och i sina egna ögon. Hennes raseri måste krossa henne
och för alltid befria henne från sig själv. Den som ger vika för tortyren har inte bara tvingats
tala. Han har för alltid dömts till undermänniska.”
Tortyrmetoder
För att kunna förstå konsekvenserna av tortyr är det nödvändigt att känna till de vanligaste
tortyrmetoderna. De personer som har överlevt tortyr kan beskriva tortyrmetoder på ett
instruktivt och detaljerat sätt. Jag har gått igenom ett antal personliga berättelser (biografier),
skrivna av kurdiska författare som själva har blivit torterade på turkiska polisstationer och i
fängelser och, som nu lever i exil i EU-länder (bl a i Sverige, Tyskland och Frankrike).
Författarna beskriver över 45 olika tortyrmetoder, som de själva har erfarit eller bevittnat
(Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Yuce, 1991; Zana, 1991). Den
undersökning som Basoglu et al. genomförde (1994) på en grupp överlevande från tortyr i
Istanbul, rapporterar om 47 olika tortyrmetoder.
De vanligaste tortyrmetoderna utgörs av fysisk, psykologisk och kemisk/farmakologisk tortyr
i kombination (Basoglu & Mineka, 1992; Basoglu et al. 1994; Hjern, 1989). Jag kommer inte
att beskriva alla tortyrmetoder, men vill illustrera ett antal under rubrikerna, fysisk och
psykologisk tortyr:
Fysisk tortyr:
1. Slag med eller utan tillhygge. Kan utövas av flera förövare och är lätt att kombinera med
andra metoder, t ex förbundna ögon, repbindning eller upphängning. Vanliga tillhyggen är
batong, järnrör, träskaft, kedjor, gummislang, små sandsäckar och vapen.
2. Långvariga smärtsamma kroppsställningar som t ex att tvingas stå på ett ben, stå mot
väggen, stå i en cell som kallas ”kista” (cellen är inte större än en kista i vilken det inte går
att sitta ner eller röra på kroppen).
7
3. Kvävning genom struptag eller att huvudet hålls under ytan i t ex avloppsvatten.
4. Sexuella övergrepp av olika slag såsom våldtäkt, gruppvåldtäkt, våldtäkt inför partner,
familjemedlemmar, smekning på könsorganen, att tvinga offret att smeka t ex förövarens
könsorgan.
5. Falaka som innefattar upprepade slag mot fotsulorna med batong, specialtillverkade
träskaft eller kedjor. Kan kombineras med att offret tvingas gå på grovsalt och andra hårda
saker, t ex glasbitar. Att gå på grovsalt gör smärtan outhärdlig, eftersom fotsulorna ofta
spricker och blöder av slagen.
6. Slag med handflatan mot bägge öronen.
7. Upphängning av offret på olika smärtsamma sätt som t ex palestinsk hängning ( att hänga
upp offret med händerna bakbundna) i fötterna eller till och med i penis (Curukkaya,
1990).
8. Nålar under tå-/fingernaglar eller extraktion av naglar, utdragning av tänder, utryckning av
hår och mustasch.
9. Berövande av mat, vatten, cigaretter och sömn. Alternativt att översalta maten och ej ge
vatten med vattenkranen lämnad öppen med rinnande vatten. En annan metod är att i flera
dagar i rad hindra offret från att sova.
10. Bränning d v s att bränna offret med cigaretter, elektricitet och eld på olika kroppsdelar.
11. Elektrisk tortyr. Offret kläs av naken och hängs upp i armarna (turkiska ”charmih” =
hänga på korset som Jesus) eller binds på stol/säng. Elchocker ges i offrets olika
kroppsdelar t ex. könsorgan, öron, ögonlock, mun, näsborrar, armhålor och fingertoppar.
Det kombineras ofta med andra tortyrmetoder, t ex bränning, smekning på könsorganen,
dödshot eller att förövaren ofta säger till det manliga offret att ”du kommer att bli
impotent”.
12. Exponering för skarpt ljus, extrem kyla/hetta, höga ljud, kalla duschar.
13. Förhindrande av urinering, extraktion av avföring, avklädning och prevention av personlig
hygien.
14. Olika restriktioner i rörelsefriheten eller i det medicinska omhändertagandet, trängsel,
förbundna ögon m.m.
Psykologisk tortyr
1. Utövaren börjar med att skapa en sensorisk deprivation hos offret genom t ex att binda för
ögonen, isolering, sömndeprivation och brist på föda vilket resulterar i akuta kognitiva
besvär (minnessvårigheter, desorientering i tid och rum, koncentrationssvårigheter och
olika typer av hallucinationer).
2. Tortyrutövaren använder olika tvångstekniker som t ex att ställa offret inför upprepade
omöjliga val för att fås att förråda sin övertygelse (skenavrättningar, skenrättegångar,
dödshot, hot om att fortsätta tortyren, att tortera familjen, att bli förnedrad inför familj och
vänner). Effekten av dessa tekniker är att bryta ned offrets viljestyrka och identitet. Många
gånger hämtas offrets anhöriga och vänner in för att bevittna situationen, vilket kan leda
till starka skuldkänslor och rädsla hos offret.
3. Under tortyren används olika kommunikationstekniker som t ex att utsätta offret för hårda
tortyrmetoder och bestraffningar vad han/hon än företar sig. Förövaren ger
motsägelsefulla budskap och löften som ständigt bryts. Under tortyren spelar en av
förövarna ”den gode” som försöker ”hjälpa”, medan den andre torterar offret. ”Den gode”
kommer smygande och ger en cigarett/säger snälla saker som t ex ”jag vill hjälpa dig om
du gör som jag säger” eller kommer och skriker åt de andra förövarna, att de skall lämna
honom/henne ifred. Dessa tekniker skapar med tiden ett beroende hos offret. Syftet med
dessa tekniker är att skapa hjälplöshet, passivitet och rädsla för egna initiativ.
8
Förekomsten av tortyrrelaterade symtom
De vanligaste psykologiska reaktionerna/symtomen efter tortyr är dokumenterade av olika
forskare. Dessa kan delas in i olika nivåer i psykosomatiska symtom, beteendeförändringar
och kognitiva försämringar (Basoglu & Mineka,1992). Exempel på psykosomatiska symtom
är smärta, nervositet, insomnia, diarré. Beteendeförändringar kan yttra sig i tillbakadragenhet,
vaksamhet, irritabilitet, aggressivitet, självmordsförsök, impulsivitet, depression, ångest och
olika fobier. Kognitiva försämringar kan bl a visa sig i form av förvirring, desorientering,
minnesförsämring och koncentrationssvårigheter (Allodi & Cowgill, 1982).
Oförutsägbarhet och okontrollerbarhet
Studierna av psykologiska och fysiologiska konsekvenser av exponering för traumatiska
stimuli har gjort framsteg under de senaste 25 åren (Basoglu & Mineka, 1992). Två viktiga
variabler som antas vara relaterade till PTSD är att inte kunna förutsäga (unpredictability)
traumatiska stimuli och att inte ha kontroll (uncontrollability) över dem. Generellt kan sägas
att det kan uppstå mindre negativa konsekvenser av att bli exponerad för obehagliga händelser
och situationer som är möjliga att förutsäga samt om man har förutsättningar att kontrollera
förloppet jämfört med om situationen är den är det motsatta (Basoglu & Mineka, 1992).
Enligt Basoglu och Mineka (1992) är det viktigt att förstå den överlevandes
reaktioner/upplevelser under och efter tortyren genom att se hur han/hon har kunnat förutsäga
och ha en känsla av kontroll under tortyren. Detta är viktigt under en akut reaktion i
händelseförloppet. Djurstudier har visat att i de situationer där djuren har valmöjlighet, har de
visat starkare preferens för förutsägbara, än för oförutsägbara situationer (Badia, Harsh &
Abbati, 1979).
En annan teori om förutsägbarhet är Seligmans (1975) teori om säkerhetssignaler (safety
signal theory). Denna bygger på att förutsägbarhet och signaler inte reducerar traumans
intensitet och konsekvenser, men att de ger möjligheter för organismen att återhämta sig och
känna sig säker under den stund signalen saknas. När signalen inträder känner organismen av
att det kommer att hända något farligt. Signalen blir en säkerhetsbarometer för organismen.
För de organismer som har erfarenhet av avsaknad av en reliabel signal leder avsaknaden av
densamma också till bristen på reliabel säkerhet. Förekomsten av obehagliga händelser i en
kontext där organismen inte har fått någon signal om vad som skall ske förorsakar en stark
kronisk rädsla.
Vad händer i tortyrrummet? Tortyroffret får inga signaler om vad som skall hända under
tortyren; om när nästa elchock skall komma, hur lång tid det tar innan man får mat, sömn eller
får gå på toaletten. Han/hon har ingen möjlighet att veta någonting om sin framtid, allting är
diffust och oförutsägbart. Det fullständiga utlämnandet förorsaker stress och rädsla i
tortyrrummet och förstärks genom upprepad tortyr (Basoglu & Mineka, 1992). Förutsägbarhet
och kontroll interagerar med varandra. Många forskare har försökt att sära dessa två faktorer
åt, men har inte lyckats. När en organism har möjligheter till kontroll får den också möjlighet
att förutsäga vad som kan hända vice versa. Att inte kunna förutsäga den obehagliga
händelsen men att ha kontroll ger mindre stress än att kunna förutsäga vad som skall hända
men att inte ha kontroll. Effekten av förutsägbarhet är att ha kontroll över en traumatisk
stimulus. Människan har alltid strävat efter kontroll, kompetens, effektivitet samt att bemästra
miljön (White, 1955). Basoglu och Mineka (1992) uppger att forskningsresultat visar att
majoriteten av människor och djur föredrar att ha kontroll framför att ej ha det.
9
Seligmans (1967) teori om inlärd hjälplöshet beskriver ett syndrom hos djur som har
exponerats för elchock då djuren inte har haft några förutsättningar att fly eller kontrollera
faran. Efter upprepade exponeringar för elchocker slutade djuren att reagera. Så fort
elchocken kom la sig djuren ner och blev passiva. Han konstaterar att om en organism
exponeras för ett okontrollerat traumatiskt stimulus kan den lära sig att inte reagera, vilket kan
leda till associations-, motivations- samt emotionsunderskott. Motivationsunderskott
reducerar så småningom förmågan att inte ha kontroll över annalkande situationer, vilket
resulterar i minskad tro på och hopp om livet. Associationsunderskott kan leda till en
försämrad förmåga att upptäcka den tänkbara respons–konsekvens-interaktionen (responseoutcome contingency) i framtida situationer. Emotionella brister kunde också observeras,
genom att djuren blev passiva och reaktionslösa vid elchocksexponeringen. Detta kan leda oss
till en gissning om hur teorin om inlärd hjälplöshet kan förklara associations-, motivationssamt emotionella brister under exponering för okontrollerade traumatiska händelser. Denna
teori är kontroversiell men intressant och relevant för att kunna förstå tortyråkommor.
Tortyrens faser
Basoglu och Mineka (1992) anser att det är viktigt att uppmärksamma interaktionen mellan
exponering för oförutsägbara okontrollerbara traumatiska stimuli och tortyroffrens
erfarenheter under tortyren. För att kunna förstå effekterna av oförutsägbara okontrollerbara
traumatiska stimuli och dess kort- och långsiktiga konsekvenser kan processen delas in i fyra
faser, som baseras på tortyroffrens erfarenheter före, under och efter tortyren. 1) Före
arresteringen(pre-arrest/detenition), 2) Under arresteringen/förhöret (detenition/interrogation),
3) Under internering (imprisonement), 4) Efter interneringen (post-imprisonement) (Basoglu
& Mineka, 1992).
1) Före arresteringen
Politiskt aktiva personer är medvetna om risken för, och förväntar sig, att bli torterade när de
grips. Flera förbjudna politiska organisationer förbereder sina medlemmar för eventuell tortyr
vid arrestering. Politiskt aktiva personer lever ett hårt liv. Vissa gömmer sig i flera år och är
på ständig flykt för att inte bli arresterade av polisen. Dessa grupper har förhoppningsvis
utvecklat olika coping-strategier mot olika stressorer under rådande politiska omständigheter
som kan hjälpa dem att bli immuna mot tortyrupplevelser och påföljande konsekvenser
(Basoglu&Mineka, 1992).
Från djurstudier vet man att djur kan bli immuna mot inlärd hjälplöshet. (Seligman & Maier,
1967). Personer som varit aktiva en kort tid har inte någon erfarenhet av tortyr, och kan
därmed inte förutsäga vad de kommer att bli utsatta för när de blir arresterade. Dessa kan
förorsakas en högre grad av ångest och stress än politiskt tränade aktiva individer (Basoglu &
Mineka, 1992). Många överlevande från tortyren beskriver i sina berättelser att de visste att de
skulle blir torterade om de blev arresterade. De har på olika sätt förberett sig genom att läsa
eller lyssna till olika tortyrberättelser, tänkt på att de kan bli skadade eller dö under tortyren
och förberett sig för det värsta som kan hända (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994;
Qaso, 1999; Zana, 1991).
2) Under arresteringen/förhöret
Systematisk tortyr inträder under den här fasen. Tortyr används i första hand för att individen
skall bekänna vad han/hon anklagas för. Han/hon skall ge ut information om sin organisation,
dess medlemmar och andra kontakter. I andra hand används tortyr som ett politiskt
förtryckarmedel för att skrämma folket till att inte syssla med politiska aktiviteter mot
10
regimen (Basoglu & Mineka, 1992; Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999;
Zana, 1991).
Efter arresteringen isoleras individen från andra fångar, omvärlden, familjen och advokater
(Amnesty International, 1997). Perioden av isolering är mycket stressfylld för individen
(Basoglu & Mineka, 1992). Isolering och tortyr bryter så småningom ner individens
försvarsmekanismer och hon/han utvecklar en inlärd hjälplöshet samt hopplöshet. Flera
överlevande från tortyr beskriver hur förövaren (ofta polis eller militärofficer) försöker
övertala offret att tala genom att säga ”du är ensam, ingen kan höra dig eller hjälpa dig”, ”vi
har arresterat alla dina kompisar eller så har vi dödat dem”, ”de har redan berättat allt för oss”,
”du kan inte gå härifrån levande, vi kommer att tortera dig tills du dör”. Detta görs
kontinuerligt under förhören. Metoderna är mycket effektiva för att skapa en känsla av
hopplöshet och hjälplöshet hos offret (Basoglu & Mineka, 1992; Curukkaya, 1990; Eser,
1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999, Zana, 1991). Självmordsrisken under förhöret är ganska liten,
men känslan av hopplöshet kan bli en indikator för senare självmord (Beck, Kovacs &
Weisman, 1975). Under denna fas använder förövaren alla tortyrmetoder för att uppnå sitt
mål.
Förövaren har också coping-strategier som går ut på att alla individer som hamnar hos denne
är fiender, förrädare eller infiltratörer från fiendeländer (Basoglu & Mineka, 1992). Förövaren
representerar en ideologi eller en regim. Deras offer är motståndare till deras ideologi och
moraliska värderingar. Förövaren har en skyldighet att lyda order uppifrån och får
uppskattning för sina handlingar och framgångar med tortyren. En kurdisk politisk aktivist
betraktas t ex alltid som en fiende som springer ärenden åt turkiska statens fiender och som
vill dela den turkiska republiken. Detta är en av den turkiska polisens, militärens och andra
myndigheters grundantaganden. Med detta får myndigheterna per automatik fullständig rätt
att ”försvara” sitt land och sina moraliska värderingar, bland annat genom tortyr av politiska
aktivister (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Zana, 1991).
En av tortyroffrens coping-strategier är att inte visa några reaktioner under tortyren. De
erfarna politiska aktivisterna är medvetna om att reaktionslöshet och passivitet påverkar
förövaren. Förövaren tycker ej om att misslyckas. Detta kan leda till en kamp mellan
torteraren och tortyroffret. Torteraren känner sig tvungen att hitta på andra tortyrmetoder för
att få tortyroffret att reagera. Torteraren vill visa sina kollegor och överordnade att han är
framgångsrik. Tortyrutövningen förvandlas till en vendetta mot tortyroffret (Basoglu &
Mineka, 1992). Detta kan ofta leda till dödsfall som myndigheterna betraktar som självmord
eller olycksfall. Tortyroffrets kognitiva stil och attribueringsprocess spelar stor roll vid akuta
och långtidspsykologiska effekter av tortyr. Individuella egenskaper, erfarenheter och den
sociala kontexten i tortyrsammanhanget kan också påverka/hindra tortyrens traumatiska
effekter (Basoglu & Mineka, 1992).
3) Under interneringen
Efter förhöret och tortyren är det viktigt att fångarna flyttas till fängelset i väntan på rättegång
och dom. Det är sedan vanligt att fångar hämtas till upprepade förhörsomgångar. I fängelset
genomförs ofta ett indoktrineringsprogram (Basoglu & Mineka, 1992). De fångar som nekar
att delta i programmet blir illa behandlade under fängelsetiden. Bland annat nekas de
sjukvård, mat, hygien, kommunikation med familjen och omvärlden (inga besök, ingen
tidning, radio, tv eller böcker). Det händer att fångarna inte accepterar missförhållandena i
fängelset, utan genomför en längre hungerstrejk. En del dör och många får olika handikapp i
form av synskador, förlamning m m (Curukkaya, 1990; Qaso, 1999).
11
Internerna är ofta undernärda och många blir dagligen misshandlade av vakterna. Det
förekommer ofta förstörelse av privata saker (kläder, fotografier), förödmjukelser och
förnedring, våldtäktsförsök, våldtäkt med batong/läskflaskor, att man tvingas skrika rasistiska
slagord samt militärträning (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Zana,
1991). Dödsstraff och livstidsdomar är vanliga straff för politiska fångar. De hotas ständigt av
fängelseadministrationen och fångvaktarna. De fångar som har dömts till dödsstraff hotas ofta
med hängning (Curukkaya, 1990). Förutsättningarna för att predicera sin framtid eller att ha
kontroll över sin tillvaro är begränsade. Känslan av hopplöshet och hjälplöshet är oundviklig
och självmordsrisken är stor. Fångarnas psykologiska reaktioner påverkas av reaktionerna
under förhörs-/tortyrfasen. Nattliga mardrömmar om terror, tortyren m.m. kan förekomma
(Basoglu & Mineka, 1992)
4) Efter interneringen
Efter fängelsetiden börjar ofta ett nytt liv med många hinder och svårigheter. Många har
förlorat sitt jobb, sin karriär och sitt sociala nätverk. Många individer hotas eller trakasseras
av myndigheterna, polisen och dödspatruller. Det förekommer att personer försvinner spårlöst
efter fängelsetiden och risken att bli avrättad på öppen gata av dödspatruller kan också vara
stor. Det finns alltid en risk för att bli arresterad igen med hjälp av skenbevis från polisens
sida. Dessa omständigheter tvingar individen att leta efter nya vägar för att överleva, att leva i
exil i sitt eget land eller att fly från landet. Att söka politisk asyl i ett annat land leder till
förluster av vänner, familj, släktingar och arbete. Till detta kommer även att man kan ha stora
språkliga och andra kulturella svårigheter i ett nytt land (Basoglu & Mineka, 1992).
Alla dessa omständigheter kan skapa en kritisk situation under denna fas. Individen riskerar
att förlora sitt sociala stöd, sin respekt och betydelse inom sin politiska organisation.
Organisationen kan utesluta honom/henne från medlemskap och individens beteende under
fas 2 och 3 kan återaktualiseras om han/hon under dessa faser har visat någon svaghet eller
givit information till polisen. Detta kan användas mot honom/henne och kan leda till att
individen börjar betraktas som en förrädare. Ett moraliskt dilemma uppstår för individen.
Värderingar som han/hon har kämpat för blir plötsligt främmande för honom/henne (Basoglu
& Mineka, 1992). Överlevande från tortyren upplever ofta i exil att de har hamnat i en
meningslös situation och är besvikna. De flyr både från regimen och också sina egna
organisationer. Ett antal personer har blivit avrättade av sina egna organisationer i exil
(Curukkaya, 1994).
Kurder
Kurdistan är ett sammanhängande landområde i Mellanöstern med en yta på c:a 500 000
kvadratmeter. Området ligger inom de fyra staterna Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Kurdistans
gränser utgörs av Tourusbergen i väster och iranska högplatån i öster, Araratbergen i norr och
Mesopotamiens slättland i söder.
Kurderna är ett indoeuropeiskt folk, språket är kurdiska tillhörande den iranska språkgruppen.
Den kurdiska befolkningen uppskattas till 25-30 miljoner med c:a 15 miljoner i Turkiet, 6,5
miljoner i Iran, 4 miljoner i Irak, 1,25 miljoner i Syrien samt över en miljon kurder i övriga
grannländer (t ex Libanon, Armenien och Azerbajdjan) samt i olika europeiska länder
(Ciment, 1996). Majoriteten av kurderna utövar islam som religion, men det finns kristna och
judiska kurder.
12
Kurderna har haft en mångfald konflikter med olika härskare i mellersta östern under flera
århundraden. Samtidigt har de under denna tidsperiod behållit sin politiska självständighet i
gränsområdena mellan de dåvarande väldena (arabiska, persiska och bysantinska) (King,
1993). De kurdiska hövdingarna gjorde överenskommelser med grannväldena, men Kurdistan
blev aldrig en enad stat. För att kunna leva i fred fick kurderna försvara sig mot de arabiska,
turkiska och persiska arméerna i de svårtillgängliga bergslandskapen (King, 1993).
Det ottomanska riket förlorade första världskriget 1918 tillsammans med sina allierade
Tyskland och Ryssland. Storbritannien, Frankrike och USA som hörde till de allierade
segrarna i kriget kom i Sèvresföredraget (1920) överens om att bilda ett självständigt
Kurdistan (Ciment, 1996; King, 1993; Kuutmann, 1983; Sheikmous, 1991). Under tiden
omorganiserade sig en del av de ottomanska arméofficerarna och byråkraterna, (bl. a. Mustafa
Ataturk) som betraktas som Turkiets grundare. De fick över Storbritannien och Frankrike på
sin sida och stödde bildandet av det nuvarande Turkiet. De turkiska ledarna lovade att bilda en
stat där kurder och turkar kunde samsas på lika villkor, men detta löfte bröts och Kurdistan
införlivades med Turkiet som styrdes av turkar. År 1923 delades Kurdistan upp i enlighet med
det så kallade Lausanneföredraget mellan Turkiet, Irak (Storbritannien) och Syrien
(Frankrike) (King, 1993). Kurdernas reaktion blev stark och ledde till en serie revolter och
motstånd vilka krossades hänsynslöst av den turkiska regimen. Över en miljon kurder
uppskattas ha förlorat livet, kurdiska ledare avrättades på öppet torg inför folkmassorna och
över två miljoner kurder deporterades mellan 1923 och 1940 från sina landområden.
Den turkiska regimen förbjöd allt kulturellt som tillhörde kurderna; det kurdiska språket,
beteckningen kurd, musiken, folkdräkten o s v. I historieböcker och skolböcker döptes
kurderna om till ”bergsturkar”. Enligt de turkiska författningslagarna existerar inte kurderna i
Turkiet. ”Turkiet är en stat för turkar, där man talar turkiska och följer turkiska traditioner”.
För att uppnå detta, myntade Ataturk slagordet ”den största lyckan i livet är att vara turk”
(Clason & Baksi, 1979). Detta ser man ofta i Kurdistan på stora banderoller, vägskyltar,
kommungränsskyltar, skolfasader och myndighetsbyggnader samt i form av gigantiska
”tatuerade” bokstäver på bergsväggar.
Kurderna har trots detta inte gett upp sin strävan efter självbestämmande över sitt land, sin
kultur och sitt språk. Därför hamnar de ständigt i konflikt med statsmakterna som förnekar
deras existens och ockuperar deras land (Ciment, 1996; Curukkaya, 1990; Guzel, 1995; King,
1993; Qaso, 1996; Sheikmous, 1991; Yuce, 1995; Zana, 1992).
Den nuvarande politiska situationen
Iran: I Iran råder fortfarande den militära situation som skapades mot kurderna under
Khomeinis tid. Städerna kontrolleras av iranska revolutionsgardister, medan landsbygden
kontrolleras av kurder (Kuutmann, 1983). Efter Iran – Irak kriget mobiliserade den iranska
regimen militären för att krossa det kurdiska motståndet i området och likvidera
motståndsrörelsens ledare. 1989 mördades en av det Kurdiska Demokratiska Partiets (KDPI)
ledare i Iran av iranska agenter i Wien. 1992 mördades den nye ledaren Sharafkandi från
samma parti i Berlin av samma stadsmakt (Ciment, 1993).
Kurdiska politiska rörelser i Iran: KDPI och Komela.
Irak: I Irak har kurderna länge kämpat för sina rättigheter. Irak är det land där kurderna har
blivit mest förföljda och mördade av regimen. 1988 använde den irakiska regimen giftgas i
staden Halabja. Över fem tusen kurder dödades och tusentals skadades (King, 1993). Efter
nederlaget i kuwaitkriget ville Saddam Hussein hämnas på kurderna. Han anföll dem med sin
13
kvarvarande krigsmakt för att kurderna hade stöttat USA:s trupper. FN beslutade om en
flygförbudszon för att på det viset skydda kurderna i norra Irak. Förbudet innebär att irakiska
plan förbjuds att flyga norr om 36:e breddgraden. I skydd av denna bevakning har kurderna
bildat en fristående stat. 1992 organiserade kurderna ett parlamentsval trots de irakiska och
turkiska regimernas hot och protester.
Kurdiska politiska rörelser i Irak: Kurdistans Demokratiska Parti (KDP), Kurdistans
Patriotiska Union (PUK) och Kurdistans Frihetsparti (PAK).
Syrien: Här ser kurdernas situation ut som i de andra delarna av Kurdistan. Esad-regimen i
Damaskus genomför en sofistikerad arabiseringspolitik i de kurdiska områdena. Kurdiska
organisationer är förbjudna.
Turkiet: Sedan 1984 har Kurdiska arbetarpartis (PKK) gerilla utfört attacker mot den turkiska
armén och polisen i Kurdistan. Dessa attacker har mobiliserat och trappat upp utvecklingen
till ett totalt krig. Enligt de turkiska myndigheterna har 35 000 människor dött på båda sidor.
Tusentals människor har fängslats, c:a 3000 byar har förstörts och en del områden har
avbefolkats. Turkiska armén och polisen genomsöker skoningslöst kurdiska byar på jakt efter
PKK-gerillan. Dessutom fortsätter jakten på gerillan över grannländernas gränser. PKKledaren A. Öcalan kidnappades och fördes till Turkiet 1999 efter en hemlig aktion av turkiska
agenter i Kenyas huvudstad. Han fick dödsstraff och väntar nu på avrättning i ett fängelse på
en liten ö i Marmarasjön. PKK har utlyst ett ensidigt eldupphör men detta har inte lett till
Turkiet att ändra den politiska inställning, som förnekar kurdernas existens. Den turkiska
regimen försöker lösa konflikten genom våld och förtryck. Kurdisk kultur motarbetas ständigt
genom bestraffning av kurdiska intellektuella och förbjudandet av deras böcker.
Kurdiska politiska partier i Turkiet: Kurdiska Arbetarparti (PKK) förbjudet, Turkiska
Kurdistans Socialistiska Parti (PKST) förbjudet, Folkets Demokratiska Parti (HADEP).
Metod
Denna pilotstudie omfattar 15 kurdiska flyktingar som har blivit torterade och suttit i fängelse
i Turkiet; 1 kvinna och 14 män, 1 ensamstående och 14 gifta, med en medelålder på 24,7 år
vid gripandet och vid datainsamlingen 40,4 år. Fängelsevistelsens medelvärde är 29 månader
(tabell 1). Alla 15 personer har uppehållstillstånd och bor i Sverige. Kontakten med
intervjupersonerna har införskaffats genom bekanta, vänner och kurdiska kulturföreningar.
Genom dessa kontakter har uppsattsförfattaren fått de tilltänkta personernas namn och
telefonnummer. Dessa har sedan informerats av kontaktpersonerna om att författaren kommer
att kontakta dem per telefon. När de blev kontaktade visste de redan vem författaren var och
varför han sökte upp dem. Författaren förklarade kort syftet med undersökningen och dess
frågeställningar. Efter denna information blev de tillfrågade om de var villiga att ställa upp för
en intervju. Om svaret var positivt bokades en träff in. Fem personer tackade nej till att delta.
14
Tabell 1: Åldersfördelning och fängelsevistelse
Vid arrestering
n
%
17 – 20
3
20 %
21 – 30
11
73 %
31 – 40
1
7%
Fängelsevistelse
< 1 år
1 - 5 år
5-10 år
n
7
6
2
%
47
40
13
Genom en strukturerad intervju har data samlats in för att ta reda på förekomsten av PTSDsymtom. Femton personer har intervjuats och fyra självskattningsskalor har administrerats
(BDI, BAI, ETS och LECL).
För datainsamling har använts följande instrument:
1) The Clinician Administered PTSD Scale (CAPS; Blake et al., 1997). CAPS är en
strukturerad och detaljerad intervjuskala för diagnostisering av PTSD enligt DSM-IV
kriterierna. Skalan består av 30 frågor. CAPS reliabilitet har rapporterats från .77 till .96
för de tre symtomgrupperna och från .90 till .98 för alla 17 items (Blake et al., 1995).
2) Beck Depression Inventory (BDI; Beck et al., 1961). Skalan består av 21 items (0-3 skala).
Poängen summeras till en totalpoäng som kan variera mellan 0 och 63 poäng. 0-10 =
ingen depression; 11–18 = mild depression; 19–29 = måttlig depression; 30 > = svår
depression. Reliabilitetstest för BDI med psykiatripatienter rapporteras från .46 till .86
(Beck, Steer & Garbin, 1988).
3) Beck Anxiety Iventory (BAI; Beck et al., 1988). Skalan består av 21 items (0-3 skala).
Poängen summeras till en totalpoäng som kan variera mellan 0 och 63 poäng.
4) Exposure for Torture Scale (ETS; Basoglu, 1996). Skalan består av 45 tortyrformer med
ja eller nej alternativ.
5) Life Event Check List (LECL) presenteras i början av CAPS – intervjun, som består av 17
traumatiska händelser. Intervjupersonen kryssar i ja eller nej för ”hände mig”, ”vittne till”,
”fick veta om den”, ”inte säker på ” eller ”gäller inte”.
Procedur
Intervjuerna har genomförts på olika platser; tre av intervjuerna har ägt rum i hemmet, sex i
ett bibliotek, fyra i föreningslokaler och två i vars och ens intervjupersonens arbetsrum.
Intervjutiden har varierat mellan 2-4 timmar. Författaren började varje intervju med att ge en
kort information om sig själv och om att svaren behandlas konfidentiellt. Därefter fick
personen fylla i självskattningsskalorna. Slutligen genomfördes CAPS-intervjun. Tretton av
intervjuerna genomfördes på turkiska, en på svenska och en på kurdiska. Efter intervjun tog
intervjuaren tid på sig att normalisera situationen för att minska ångestnivån hos de
intervjuade. Därefter avslutades intervjun.
CAPS-intervjun börjar med Life Event Check List (LECL). Intervjuaren ber intervjupersonen
att titta på en lista över händelser (t.ex. olyckor, brand, naturkatastrof, fångenskap,
misshandel, överfall med vapen och sexuella övergrepp) och markera det som är aktuellt för
henne/honom. Därefter gör man en genomgång och utreder, tillsammans med
intervjupersonen, högst tre händelser som denne skall välja ut från listan. Sedan ombeds
intervjupersonen att i tur och ordning kort beskriva dessa tre händelser, vad som hände och
hur personen kände sig vid den tidpunkten. Sedan uppmärksammas också intervjupersonen
på, att en del av dessa erfarenheter kan framkalla obehagliga minnen eller känslor. Han/hon
15
ombedes i sådant fall att säga till, för att då kunna prata om det. Därtill uppmanas
intervjupersonen att hålla dessa händelser i minnet under resten av intervjun medan
intervjuaren ställer frågor om hur de har påverkat henne/honom.
Resten av intervjun innehåller tjugofem frågor, som består av två delar (problemets frekvens
och intensitet). Först frågar intervjuaren hur ofta han/hon har haft problem under den senaste
månaden (problemets frekvens) och sedan, hur mycket smärta eller obehag problemet har
orsakat henne/honom (problemets intensitet). Intervjun kan skrivas eller spelas in och sedan
skattas varje fråga efter givet svar (0-4), både för symtomens frekvens och intensitet.
Intervjun är utformad så, att man kan göra både en topografisk och en funktionell analys.
Intervjuerna har gjorts på kurdiska och turkiska och har översatts till svenska av
uppsatsförfattaren. I redovisningen har intervjumaterialet avidentifierats genom att författaren
har givit varje intervjuperson en siffra ( Intervjuperson 1 (Ip.1)).
Resultat
Förekomsten av traumatiska upplevelser
Samtliga intervjupersoner var politiskt aktiva inom olika kurdiska organisationer innan de
blev arresterade av den turkiska polisen. Tre intervjupersoner hade ledande positioner i
organisationer av de andra var två politiskt aktiva studenter, en hemmafru, två egenföretagare,
en lärare, två tjänstemän, två bönder och två deltidsanställda arbetare. Deras politiska aktivitet
hade två olika dimensioner. Dels att stödja den kurdiska befrielsekampen genom att rekrytera
medlemmar och göra propaganda för sina politiska åsikter (informera det kurdiska folket i
området om kulturella och demokratiska rättigheter, dela ut flygblad, protestera mot den
turkiska regimens förtryck/politik som förnekar det kurdiska folkets existens), dels att visa sin
sympati för kurderna i det pågående kriget mellan den turkiska armén och den kurdiska
gerillan. Undantagstillstånd har rått i de kurdiska områdena i 20 år, och sedan 1984 pågår ett
krig mellan de båda parterna. De flesta av de traumatiska händelserna som intervjupersonerna
har blivit utsatta för (tabell 2) har inträffat under dessa omständigheter.
Samtliga intervjupersoner har blivit torterade och suttit i fängelse. Vidare har 80 % av dem
blivit överfallna med vapen, 60% har haft närstående som har mött en våldsam död, 47% har
eller har haft en livshotande sjukdom eller skada, 27% blev våldtagna eller utsatta för
våldtäktsförsök under tortyren och 20% utsattes för andra sexuella övergrepp, 33% har
bevittnat mord/självmord och 20% har förorsakat någon annans död eller skada (tabell 2).
16
Tabell 2: Upplevda traumatiska händelser
Händelser (n=15)
Hände mig
Naturkatastrof ( översvämning, jordbävning)
6
Brand eller explosion
2
Transportolycka (t.ex. bil, båt, tåg, flygplan)
5
Allvarlig olycka i arbetet, hemma, fritiden
3
Exponering för giftiga ämnen ( kemikalier)
1
Tortyr
15
Överfall med vapen
12
Sexuella övergrepp (våldtäkt, våldtäktsförsök)
4
Annan oönskad – obehaglig sexuell erfh.
3
Exponering för krigszon
4
Fångenskap (Fängelse)
15
Livshotande sjukdom eller skada
7
Svårt mänsklig lidande
6
Plötslig våldsam död ( mord, självmord)
5
Plötslig oväntad död av någon nära
9
Förorsakande av annans död eller skada
3
% Vittne till
40
0
13
1
33
2
20
1
7
1
100
15
80
4
27
4
20
4
27
4
100
15
47
2
40
2
33
8
60
3
20
0
%
0
7
13
7
7
100
27
27
27
27
100
13
13
53
20
0
Arrestering och tortyr
Samtliga har berättat om sina erfarenheter under CAPS - intervjuer. Alla intervjupersoner
beskriver arresteringen som en traumatisk händelse i deras liv och att livet fortfarande
påverkas av denna upplevelse.
”Soldaterna började med tortyren redan under transporten. De sparkade på oss, hotade oss
till livet. När vi kom till militäranläggningen, isolerade de mig från min dotter och min son.
Jag hörde bara deras skrik under tortyren. Det var vidrigt och olidligt att höra dem. De
gjorde de vidrigaste saker med mig. Det är jättesvårt att berätta. Tortyrutövarna gjorde allt
för att förnedra mig som människa, som kvinna. En dag kom en kvinna tillbaka från
tortyrsessionen och berättade att polisen våldtagit henne flera gånger, därför att hennes bror
hade gått upp i bergen till PKK - gerillan. Polisen ville att hon skulle ange hans vistelseort.
Hon hade sagt att hon inte visste var han var, men de ville inte tro henne. Hon ville ta livet av
sig. Jag och hon satt där och grät tillsammans över vårt öde. Jag hade liknande erfarenheter
och ville också dö där. Mina barn led och skrek och jag kunde inte göra något åt det. Jag var
själv rädd och förnedrad som kvinna. Ingen kunde hjälpa mig och de andra som var där”
(Ip.7).
”Polisen kom och hämtade mig på mitt jobb. Jag hade blivit arresterad sex gånger innan
dess. Polisen ville att jag skulle erkänna att jag var PKK - medlem eller sympatisör och att
jag hade hjälpt gerillan. När jag sa att jag inte hade hjälpt någon, började de hota mig med
tortyr. Hoten blev så småningom verklighet. Jag blev slagen, upphängd i taket och torterad
med elektricitet. Jag svimmade flera gånger och trodde att jag skulle dö. Allting var
skrämmande. Efter upphängningarna blev jag förlamad i båda armarna och en knäled gick
av. Jag fick inte någon sjukvård heller. De andra fångarna tyckte synd om mig och ville
hjälpa mig eftersom jag inte kunde använda mina händer. De här skadorna skrämde mig
verkligen mycket. Efter 18 dagars tortyr, blev jag häktad och satt sedan i fängelse med dessa
skador”(Ip.13).
17
”Jag jobbade på en statlig myndighet. En dag kom poliser till min arbetsplats och
arresterade mig. Under en tortyrsession av polisförhöret svimmade jag, det tog lång tid att
vakna. Poliserna blev förmodligen oroliga och trodde att jag var död. De ville dölja sitt brott
och genom att slänga ut mig genom fönstret på tredje våningen skulle det se ut som
självmord. De kastade ut mig ner på gatan så att jag hamnade på ett biltak. Av den smällen
vaknade jag. Sedan skickade de mig till sjukhuset… Jag var länge på sjukhuset, förvirrad och
chockad. Enligt min fru pratade jag oavbrutet om att jag ville äta… Efter 72 dagars förhör
och sjukhusvistelse blev jag häktad och satt på en militärbas i Diyarbekir. Fängelset var en
tortyrfabrik. Jag kunde inte sova och tänkte hela tiden på döden” (Ip.14).
”Jag var politiskt aktiv inom ett pro-kurdiskt parti. En dag kom en grupp specialpoliser och
hämtade oss från ett kafé i den stad jag bodde i. Vi var 3 kompisar. De band för våra ögon
och band våra händer. De slängde oss i en skåpbil och körde till sin bas. När vi kom till
tortyrkammaren isolerade de oss. Jag blev torterad och hotad till livet i 20 dagar. De drog i
mina mustascher, gav min kropp elchocker, flaska och jag tvingades bevittna tortyr. En
kompis dog av tortyrskador framför mina ögon. Jag var rädd att jag också skulle dö. Det var
en förskräcklig situation, med tortyrens människoskrik och de tortyrskadade människorna
elände. Ingen kunde hjälpa någon annan. Jag kände mig maktlös inför detta” (Ip.15).
Samtliga intervjupersoner beskriver fängelset som en plats där fångar torteras.
”Jag var 17 år gammal när jag blev fängslad och sedan satt jag i fängelse i 10 år. Under
dessa 10 år hann jag uppleva alltför mycket. En dag till exempel anföll militärer och
fängelsevakter oss och misshandlade oss. Många av fångarna fick allvarliga skador. Jag fick
också skador och svimmade. Vakterna trodde att jag var död och lämnade mig i korridoren
utanför cellen. Efter ett tag vaknade jag till liv igen. Då kom en vakt och såg att jag
fortfarande levde, drog mig in i min cell och svor en massa svordomar över att jag inte dog”
(Ip.1).
”Jag har suttit i ett militärfängelse i Diyarbekir-Kurdistan. Det fängelset är beryktat för
tortyr, överfall och andra brott. Där satt flera hundra politiska fångar. Fängelsevakterna var
vanliga soldater som styrdes av militärklädda experter i misshandel och tortyr av fångarna.
Jag känner personligen många som blev mördade genom tortyr och misshandel. Att jag lever
idag är bara en slump. Jag fick allvarliga knäskador, vilket jag fortfarande lider av. Vi var
rädda och jag väntade på min tur att dö av misshandel vilken dag som helst. Det var olidligt.
Under dessa omständigheter kände jag mig rädd, utan mål, hjälplös och full av hat och
vrede” (Ip.2).
Sju av 15 intervjupersoner har själva fått/bevittnat uppkomsten av livshotande sjukdomar och
skador som har inverkat på deras liv:
”Jag var 26 år gammal, mitt åttonde år i fängelse. Jag hade deltagit i en hungerstrejk
tillsammans med andra medfångar. Mot slutet av hungerstrejken blev jag dålig och skickades
till sjukhus. Jag blev inlagd för vård. En dag kom en civilklädd person och gav mig en
injektion. När han gick ut ur rummet vände han sig om och sa: ’det jag injicerade i dig var
hepatit B-virus’ (en virus sjukdom som leder till kronisk leverinflammation). Då förstod jag
inte riktig faran och trodde inte på honom. När jag kom till Sverige fick jag diagnosen hepatit
B. Först då när läkaren berättade det för mig förstod jag faran. Det knäckte mig mer än vad
tio år i fängelset hade gjort.” (Ip.1).
18
”Efter mordet på min bror blev jag mycket passiv och kunde inte lämna det som hänt bakom
mig. En dag började jag kräkas hemma, svettades och kunde inte längre andas. Min familj tog
mig till vårdcentralen och därifrån skickades jag till Karolinska sjukhuset. På KS
konstaterade läkaren att jag hade haft en hjärtinfarkt. När jag fick höra det blev jag riktigt
rädd, och är det fortfarande. Jag har lämnat mina tillgångar, mitt land och förlorat min bror.
Och nu väntar jag på min död. Det är svårt att direkt påverka något. Det är bara att vänta.”
(Ip.10).
”Vid arresteringen blev jag torterad. Jag fick diskbråck under tortyren. Jag var halvt
förlamad och fick ingen vård under den åtta månader långa fängelsetiden. När jag kom ut,
blev jag opererad för diskbråcket, men skadan stör mig fortfarande” (Ip.6).
”Det var under en politisk demonstration. En kompis hällde bensin på sig och tände på. Han
försvann på en sekund i eldslågorna. Allt gick så snabbt, att vi inte hann reagera och stoppa
honom. Det blev en chock för oss demonstranter. Jag försökte hjälpa honom genom att slänga
en filt på honom. Han blev svårt skadad.” (Ip.12).
Fyra intervjupersoner (27%) har erfarenheter av civilt eller aktivt deltagande i krigszon.
”Jag var uppe i bergen och krigade mot Saddam Hussein i norra Irak. I den krigszonen flög
ofta bombplan och släppte bomber i området. En gång slog en bomb ner mycket nära mitt
gömställe. Det var så nära att jag först trodde att jag träffats av bomben. Jag blev lite
chockad och det tog ett bra tag att förstå att jag var oskadd. Bomberna regnade ner över oss
dag och natt och det hördes bara vapen och bombexplosioner. Man är rädd och man kan dö
när som helst”(Ip.5).
Trettiotre procent av intervjupersonerna säger sig ha bevittnat våldsamt mord före och under
arresteringen och/eller i fängelset.
”En dag kom en kvinnlig kurdisk gerillasoldat till oss för att be om mat. Jag hann inte ge
henne mat innan turkiska militärstyrkor kom och ringde på vårt hus. Det blev en strid mellan
militärerna och kvinnans kompisar som var där ute. Rebellerna flydde, kvinnan blev kvar i
huset. De turkiska styrkorna grep henne och band fast både händer och fötter. De la henne på
vårt vardagsrumsgolv. Militärerna var helt vilda, genomsökte huset och misshandlade oss.
Under misshandeln bröt min sju år gamla dotter sin arm av att en soldat sparkade henne. De
samlade oss i vardagsrummet och avrättade kvinnan med maskingevär mitt framför ögonen
på oss. Vardagsrumsgolvet blev fullt av blod. Hennes kropp delades nästan mitt itu. Allting
var så vidrigt, att det inte går att beskriva. Huset hade förvandlats till en tortyrkammare och
ett slakthus. Mina små barn skrek och grät, jag hade inga möjligheter att trösta dem. Det är
hemskt för en mamma att inte kunna hjälpa och trösta sina barn. Jag kunde inte skydda mina
barn från blodbadet. Jag trodde att de skulle döda oss allihop där. De förstörde vår
livsmedelsbutik. Slutligen arresterade de mig, min dotter (14) och min son (16). De band våra
ögon och händer och slängde oss på ett militärfordon och körde till militäranläggningen”
(Ip.7).
”Jag hade en kompis som satt i fängelse tillsammans med mig, i samma cell. Han var svårt
sjuk, men ingen ville tro på honom och ge honom den vård han behövde. En morgon i början
av 1981 gick jag upp och tänkte väcka honom. Han låg bredvid mig men vaknade inte. Jag
drog täcket av honom och förstod då att han var död. Jag blev vansinnig och skakade honom
för att väcka honom från döden. En rädsla, en dödsångest kom över mig. Känslan att inte
19
kunna hjälpa honom, rädslan att jag skulle bli som han. Jag blev chockad över att min vän
var död och ville inte dö där. Det finns egentligen inga ord för att beskriva den stunden. Det
var förskräckligt” (Ip.11).
”Jag var politiskt aktiv inom en kurdisk organisation Det blev militärkupp i Turkiet och
tusentals politiska aktivister arresterades. Jag och tre kompisar bestämde oss för att fly över
gränsen till Syrien. Vi blev upptäckta av gränsvakter som sköt på oss med maskingevär. En
kompis träffades och dog, en annan hoppade i floden och drunknade. Vi hade inga vapen och
insåg faran och gav upp flyktförsöket. Vakterna grep oss och tog oss till vaktstationen. På
vägen ditt sa de att de skulle avrätta oss också. De misshandlade oss som galningar”(Ip.5).
Fyrtiosju procent av överlevande från tortyr har blivit utsatta för/bevittnat våldtäkt,
våldtäktsförsök och obehagliga sexuella upplevelser, t ex med batong eller läskflaska.
Två manliga intervjupersoner beskriver hur de blev våldtagna.
”De började förhöret med att ta av mig mina kläder och smeka mina könsorgan med
batongen, under hot om att våldta mig med batongen. Det hotet blev verklighet efter ett tag.
Jag var 21 år gammal då. Jag var naken i flera dagar tillsammans med 45 andra
fångar”(Ip.12).
”De tog mig med hem för husrannsakan, sedan band de för mina ögon och körde mig till sin
militärbas. Där behandlade de mig som ett djur, torterade mig och våldtog mig med batong.
Det var ett rent helvete” (Ip10).
Förekomsten av tortyr
Alla intervjupersoner har blivit slagna, avklädda, berövade mat, vatten och sömn, utsatta för
dödshot, verbal misshandel, hot om fortsatt tortyr samt förhindrade att sköta sin personliga
hygien/toalettbehov. Nittiotre procent blev torterade med falaka (slag med träskaft eller
batong under fotsulorna), tvingade att stå, berövade vatten, isolerade och utsatta för hot om
tortyr av familjemedlemmar och för trängsel och förnedring inför andra. Åttiosju procent har
erfarenhet av elektrisk tortyr, extrem hetta eller kyla, förbundna ögon och hemsökande
insekter, löss, råttor eller avloppsvatten. Åttio procent har upplevt upphängning, kalla
duschar, restriktioner i rörelsefriheten samt skenrättegångar. Mindre förekommande
tortyrmetoder är avföring i maten, skarpt ljus, kvävning, nålar under naglarna och utdragning
av tänder (tabell 3).
20
Tabell 3: Exponering för tortyr.
Form av tortyr (n=15)
Slag
Falaka
Elektrisk tortyr
Utsträckning av kroppen
Bränning
Repbindning
Tvingad att stå
Kastning av urin/avföring mot fånge
Ryckning/Dragning/Lyftning av håret
Nålar under tånaglar eller fingernaglar
Tvingad till utdragning av tänderna
Upphängd i händerna eller fötterna
Palestinsk hängning
Sexuella närmanden (med händer o s v)
Smekning av könsorganen
Hot om våldtäkt
Våldtäkt
Slag över öronen med kuperade händer
Tvingad att stå upp med vikter på sig
Kvävning
Isolering
Berövade mat
Berövade vatten
Berövade sömn
Kalla duschar
Exponering för extrem hetta eller kyla
Restriktion av rörelsefriheten
Förbundna ögon
Exponering för skarpt ljus
Exponering för hög musik/högt ljud
Dödshot
Hot mot familjen
Hot om fortsatt tortyr
Skenrättegångar
Vittne till tortyr
Prevention av personlig hygien
Vägrats avskildhet (t ex stor trängsel)
Verbal misshandel
Förlöjligande/förnedrande
Avföring i mat
Hemsökta omgivningar (t ex insekter, råttor, avloppsvatten o s v)
Avklädd naken
Fluktuationer i förhörarens attityd
Förhindrande av urinering/extraktion av avföring
Berövade medicinskt omhändertagande
Annat
21
n
15
14
13
10
7
8
14
5
11
3
0
12
9
5
10
7
1
11
5
4
14
15
14
15
12
13
12
13
6
12
15
14
15
12
10
15
14
15
14
4
13
15
15
15
14
9
%
100
93
87
67
47
53
93
33
73
20
0
80
60
33
67
47
7
73
33
27
93
100
93
100
80
87
80
87
40
80
100
93
100
80
67
100
93
100
93
27
87
100
100
100
93
60
Känsloreaktioner under tortyr
De vanligaste känsloreaktionerna som intervjupersonerna upplevde under tortyren var:
maktlöshet, chock, hjälplöshet, övergivenhet, gråtattacker, sorg, rädsla, känsla av förnedring,
smärta, frustration, besvikelse, känsla av att ha blivit sviken, hat och hämndlystnad.
CAPS och relaterad psykopatologi
Enligt DSM-IV uppfyller 73 % av intervjupersonerna mild/måttlig PTSD-diagnos. 67 %
mild/måttlig depression och 53 % av de har hög ångest (tabell 4, 5).
Tabell 4: Resultat av totala CAPS – PTSD
Inklusionkriterium (n=15)
Kriterium B, Återupplevande
Kriterium C, Undvikande/känslolöshet
Kriterium D, Överspändhet (arousal)
PTSD, (A,B,C&D)
uppfyller
14
12
13
11
%
93
80
87
73
Uppfyller ej
1
3
2
4
%
7
20
13
27
Tabell 5: CAPS, BDI, BAI resultat
Skalor (n=15)
p1
p2
p3
p4
p5
p6 p7 p8 p9 p10 p11 p12 p13 p14 p15
CAPS; B
21
6
27
25
8
14 30 14
13
CAPS; C
21
5
35
11
7
6 25 15
CAPS; D
CAPS; Total
17
73
7
20
25
87
19
65
2
17
9 21 7
29 76 36
BDI
10
0
18
26
6
BAI
24
2
32
37
15
24
4
18
15
4
15 24
10
14
3
20
10
8
49 26
9
35
7
38
16 23 13
12
15 17
22
12
37 33 14
19
19 22
14
22
16
M (SD)
24
17 (8)
8
6
14 (9)
10
34
10
40
11 (7)
43 (22)
11
12
14 (7)
22
19
22 (10)
Återupplevande (intrusion) av traumat
I resultatet kommer det fram att 11 (73 %) intervjupersoner återupplever de traumatiska
händelserna i form av minnesbilder, 13 (87 %) mardrömmar, 10 (67 %) flashbacks, 13 (87 %)
psykologisk smärta och 13 (87 %) fysiologiska reaktioner när någonting påminner dem om
den traumatiska händelsen (tabell 6).
Tabell 6: Symtomfördelning av återupplevandet av traumat
Återupplevandesymtom (n=15)
Återkommande minnesbilder
Återkommande mardrömmar
Återuppleva händelser (flashback)
Psykologisk smärta vid exponering
Fysiologisk reaktioner vid exponering
uppfyller
11
13
10
13
13
%
73
87
67
87
87
uppfyller ej
4
2
5
2
2
%
27
13
33
18
13
Påträngande smärtsamma bilder, tankar
Elva av 15 återupplever oönskade minnen av traumatiska händelser, t ex övergrepp, hur de
blev arresterade, tortyr, mord/självmord och förnedring inför sina anhöriga. De återupplever
bilder, ljud och personer från de miljöer där traumatiska händelser ägde rum.
”De (poliserna) hängde mig från en bro, hotade mig och sköt runt om mig med pistol. De
minnena tar ofta tid och kraft att hantera. Det är som en tunnel, när jag hamnar i den måste
22
jag ta mig ut därifrån. Jag kan uppleva de minnena när jag tittar på TV, ser film eller läser.
De påverkar ofta relationerna med min familj, jag blir lätt irriterad på dem”(Ip.3).
”Jag kommer ihåg och hör ibland hur tortyrutövarna öppnar min celldörr. Jag hör
tortyroffrens skrik. Detta har förändrat mitt liv”(Ip.6).
”Jag tänker dagligen på hur de äckliga typerna vidrör mig, hur sadisterna leker med min
nakna kropp, hur de sätter mig på en läskflaska och trycker ner mig på den. Jag kan inte
glömma detta. Jag ser den avrättade kvinnliga gerillasoldaten och blodet kring hennes kropp.
Dessa tankar och minnen återkommer dagligen och hindrar mig i mina andra dagliga
aktiviteter”(Ip.7).
”Polisen tog min fru, min mor och min far till tortyrkammaren och förnedrade oss
tillsammans. De bilderna är så levande, jag kan inte glömma dem”(Ip.9).
”Hur kan man glömma en våldtäkt med batong? Jag kan inte låta bli att tänka på min döda
bror. Min läkare vill att jag ska glömma detta, men det går inte att bara säga ”glöm det!”.
Det påverkar min aptit, min sömn och min hälsa”(Ip.10).
Återkommande smärtsamma drömmar
Tretton av 15 (87 %) har smärtsamma mardrömmar. Teman i mardrömmarna kan vara tortyr,
upplevelser av fångenskap, förföljelse, flykt från faran, hot, övergrepp, överfall, sjukdomar,
skador, omarrestering, människoskrik, blodiga miljöer, döda kroppar, döda kompisar,
krigszon, att bli beskjuten, att bli förnedrad av personer med uniform såsom polis eller
fängelsevakter och att känna sig maktlös i olika situationer. Konsekvenserna av dessa
mardrömmar kan bl. a. vara sömnlöshet att man stör sin partners eller familjens sömn genom
att stöna eller skrika och att det tar lång tid att somna om.
”Jag drömmer ofta mardrömmar om tortyren, om fängelset. Jag vaknar och darrar i hela
kroppen. Det tar ett bra tag innan jag kan lugna ner mig efter att jag vaknat. Efter
mardrömmarna blir det svårt att somna om. När jag var ensamstående, var det bara jag som
blev störd av mina drömmar, nu blir också min fru det. Hon vaknar och ser att jag är
vaken”(Ip.1).
”Jag drömmer väldigt ofta mardrömmar om att jag arresteras, att polisen förföljer mig. Jag
skriker och jämrar mig i sömnen, mina barn väcker mig. Jag kan inte somna om efter
mardrömmarna. Det händer ofta att jag inte vill sova för att inte drömma
mardrömmar”(Ip.4).
”Jag drömmer om blodet i vårt vardagsrum, den delade kroppen. Jag hör min sons skrik
under tortyren och hatar mig själv. Jag skriker när jag vaknar, jag går och sätter mig i köket
och röker en cigarett”(Ip.7).
Agera/känna det som om den traumatiska upplevelsen återupprepas
Tio av 15 intervjupersoner uttrycker att de agerar som om de traumatiska upplevelserna
återupprepas när någonting påminner och väcker minnen om vissa händelser. Det kan vara t
ex krigsnyheter i massmedia, vissa personer, olyckstillfälle eller tankar och bilder som
uppkommer vid ensamhet eller andra tillfällen. De kan uppleva att de skriker, säger
svordomar, pratar med sig själva, blir apatiska, glömmer bort en pågående aktivitet, uppvisar
23
en orimlig reaktion när de träffar en person i uniform eller att de får hallucinationer om
tortyrsessionerna eller att de åter befinner sig i tortyrkammaren eller i fängelsecellen.
”Ibland upplever jag det som om jag strider med vapen mot polis/militär. De skjuter mot mig.
Jag stöter ihop med andra personer som hotar mig. När jag är på tunnelbanan, händer det
ofta att jag är i fängelsecellen och går fram och tillbaka. Tågets ankomst väcker mig ur det
tillståndet”(Ip.1).
”När jag är ensam hemma, då upplever jag att jag är i tortyrkammaren och försvinner bort i
mina tankar. När cigaretten ramlar ner och bränner mina kläder, vaknar jag till. Jag har en
massa hål i mina kläder p.g.a. cigaretterna (hon visar mig). Matskeden stannar i luften ibland
när jag äter och samtidigt tänker på de där hemskheterna. Mina barn skämtar med mig och
säger att jag filosoferar”(Ip7).
”När jag ser en polis på gatan, eller människor i uniform, händer det att jag tänker att de har
kommit för att hämta mig. Jag blir störd och säger till mig själv att jag är i Sverige, inte i
Kurdistan”(Ip.9).
Psykologisk smärta vid exponering
Tretton av de 15 intervjupersonerna får en intensiv psykologisk smärta vid inre (tankar,
bilder) eller yttre (TV-bilder av t ex krigsnyheter eller hungerstrejker, vissa personer, böcker,
berättelser, hundar, arresteringar) stimuli som påminner om traumatiska upplevelser. De
uttrycker smärtan med upprördhet, ilska , besvikelse, sorg, otrevlighet, rädsla, aggressivitet,
lättkränkthet, misstänksamhet, spändhet, skuldkänslor, hat mot sig själv gråtattacker, oro och
trötthet. Många av intervjupersonerna upplever att de har sociala svårigheter, som t ex
svårigheter att behålla vänner och upplevelsen av att känna sig isolerad från omgivningen.
”Jag är besviken på mina vänner, särskilt som de har flytt utan att uppleva det liv som jag
har upplevt.. De har lämnat allt och bara tänkt på sitt liv och annat än politik. Jag känner det
som om tortyren och lidandet varit för ingenting. Jag blir arg och förbannad. Det är mycket
svårt för mig att ha någon ordning och leva ett normalt liv”(Ip.1).
”Jag blir jättearg, skriker och blir otrevlig mot människor när något påminner om dessa
händelser. På jobbet händer det ofta att jag blir otrevlig mot mina kompisar. Det leder till att
jag inte kan behålla några kompisar. Min otålighet och orimliga reaktioner skrämmer
dem”(Ip.3).
”Jag sitter ofta hemma och gråter. Jag gråter över min situation, min exil. Det påverkar mig i
mina relationer med min familj. Jag hatar mig själv”(Ip.7).
En av intervjupersonerna säger sig inte uppleva någon psykologisk smärta vid påminnelser
om de traumatiska händelserna.
”Jag blir inte störd längre, tvärtom har jag fått lust att göra saker för att hindra de brutala
handlingar som händer där nere. Jag skriver mycket” (Ip.14).
Fysiologiska reaktioner vid exponering
Påminnelser om traumatiska händelser utlöser olika fysiologiska reaktioner, vilket 13
intervjupersoner vittnar om att de har upplevt den senaste månaden. Karakteristiska
fysiologiska reaktioner är rodnad i ansiktet, rysningar och gåshud, darriga händer, darrig röst,
24
ökad puls, svettningar och skakningar. Dessa reaktioner sätts i gång när intervjupersonerna
tänker på specifika händelser, ser poliser, hundar, ordningsvakter, myndighetsbyggnader,
filmscener, blod, nyhetsbilder, böcker och tidningar från hemlandet.
”När någon polis eller ordningsvakt kommer nära mig eller rör mig, så blir jag aggressiv.
Jag är annars en lugn person”(Ip.2).
”När det kommer upp något minne eller jag blir påmind om det, så blir jag aggressiv. Hjärtat
slår fortare och svetten rinner från pannan och under armarna. Det har hänt att jag har gått
på och slagit mina barn. På så sätt påverkar detta min familj. Jag är ständigt spänd och har
ont i ryggen”(Ip.3).
”Idag kan jag inte se blod. När jag ser det blir jag svettig, rädd och skakig. Ibland känns det
som att jag ska förlora kontrollen”(Ip.7).
”När något påminner mig om dessa händelser, t ex hundar på gatan, vanlig polis eller
personer i uniform, så blir jag svettig, pulsen ökar och jag blir spänd”(Ip.13).
Ständigt undvikande av stimuli som associeras till traumat
Sjuttiotre procent undviker tankar och känslor, 47% undviker personer och situationer, 47%
har svårt att minnas detaljer, 73% har minskat intresse, 53% har känslan av utanförskap, 53%
har begränsade affekter samt 33% har känslan av förkortad framtid (tabell 7).
Tabell 7: Symtomfördelning av undvikande av inre och yttre stimuli
Undvikande (n=15)
Undvikande av tankar - känslor
Undvikande av situationer
Oförmåga att minnas detaljer
Markant minskat intresse
Känsla av avskildhet
Begränsade affekter
Känslan av förkortad framtid
uppfyller
11
7
7
11
8
8
5
%
73
47
47
73
53
53
33
uppfyller ej
4
8
8
4
7
8
10
%
27
53
53
27
47
47
67
Ansträngningar att undvika tankar, känslor och samtal
Elva intervjupersoner undviker tankar, känslor och samtal om de traumatiska händelser som
de har varit med om. De undviker att prata om de tortyrformer som de varit utsatta för, liksom
om övergrepp och kränkningar under arresteringen och behandlingen i fängelset. Två av
intervjupersonerna har använts sig av alkohol för att undvika tankar och känslor, en har provat
hasch.
”Jag vill inte prata om de hemska upplevelserna. Jag vill glömma dem, därför har jag provat
narkotika, såsom hasch och alkohol. Det hjälper inte, tvärtom blir det värre”(Ip.3).
Många av dem försöker glömma sina upplevelser av traumat.
”Jag lägger locket på mina känslor och vill inte öppna det. Jag vill inte prata om de saker
som var obehagliga” (Ip.2).
25
En del av intervjupersonerna undviker att tala om traumatiska upplevelser genom att byta
samtalsämne och t o m genom att utebli från vissa möten där de misstänker att de
traumarelaterade minnena kan väckas.
”Jag går inte på t ex vissa föreningsmöten, där det gamla kan bli aktuellt”(Ip.10).
En del köper inte t ex tidningar från hemlandet där det kan finnas nyheter som kan associeras
med traumats relaterade upplevelser.
”Jag köper inte tidningar, för att slippa bli påmind. Jag undviker att prata med människor om
dessa händelser. Jag hittar på saker för att inte träffa människor. Det begränsar mitt sociala
liv tillsammans med vänner”(Ip.8).
En intervjuperson berättar att han tvärtom pratar för mycket om sina erfarenheter.
”Jag har ofta försökt att undvika att prata om det jag varit med om. Men det blir inte som jag
vill, jag pratar nästan för mycket om det. Det har blivit min överlevnadsstrategi”(Ip.4).
Att undvika aktiviteter, platser eller personer
Sju intervjupersoner anstränger sig för att undvika aktiviteter, personer samt platser som
påminner om traumat. Det vanligaste är undvikanden av myndighetsbyggnader,
myndighetspersoner som t ex polis.
”Även i Sverige vill jag inte komma i kontakt med poliser, gå till polismyndigheterna eller
andra myndighetsbyggnader. Jag håller mig borta från dem. Om någon polis skulle be om
eld, så blir jag rädd” (Ip.1).
Också föreningslokaler, festplatser och politiska aktiviteter, som t ex demonstrationer, är
platser och tillfällen som de intervjuade undviker.
”Jag vill inte vara med i politiska aktiviteter och föreningsliv. Jag vill inte leva det gamla livet
igen. Jag arbetar och har skuldkänslor för att jag inte gör någonting för de fångar jag känner
som sitter inne” (Ip.8).
Oförmåga att minnas detaljer
Åtta intervjupersoner rapporterar att de kommer ihåg alla detaljer av händelsen. Sju
intervjupersoner rapporterar att de inte kommer ihåg detaljer av traumat.
”Jag kommer ihåg händelser mycket övergripande. Jag kan inte komma ihåg detaljer. När
jag träffar vissa gamla fängelsekompisar, som berättar detaljer om fängelset, blir jag
förvånad. Jag har försökt att skriva om mina upplevelser, men det gick inte”(Ip.1)
En del intervjupersoner kommer endast ihåg händelseförloppet i stort, t ex tortyrsituationer,
fängelsevistelsen, vilka personer som var där.
”Jag känner att mitt minne har försvagats. Jag kan inte komma ihåg platser och
detaljer”(Ip.3).
En del kommer ihåg om någon berättar liknande händelser eller läser någon berättelse som
har liknande innehåll som associeras med traumat.
26
”Jag har glömt många detaljer. När jag läser berättelser som handlar om t ex fängelser, då
kommer jag ihåg att jag också varit där”(Ip.11).
En intervjuperson berättar att han har försökt komma ihåg i syfte att skriva, men att det inte
lyckats.
”Jag kan inte komma ihåg detaljer av händelser. Jag försöker komma ihåg, men kan inte”.
Markant minskat intresse för aktiviteter
Elva intervjupersoner upplever att de har förlorat intresset för att delta i vissa aktiviteter, som
politik och politiska aktiviteter.
”Jag är mycket besviken på politiken och politiker. Jag var politiker, men inte längre”(Ip.2).
Minskat intresse för att gå på bio eller teater visar sig bl a på följande sätt.
”Jag har tappat intresset för att gå på bio, träffa kompisar. Jag klarar inte att se på en film.
Förr älskade jag att titta på film och träffa mina kompisar” (Ip.3).
Det framkommer att en del inte har lust längre att träffa med sina kompisar.
”Jag var social och hade många kompisar innan jag satt i fängelse, men idag umgås jag bara
med min familj. Jag blev besviken på några kompisar och är besviken på politiken. Idag är
jag en passiv människa” (Ip.8).
Att inte intressera sig för fester, fotboll och underhållning är också vanligt hos de intervjuade.
”Jag har inte intresse för nöjen, underhållning och fester” (Ip14) .
Känsla av främlingskap inför andra
Åtta av 15 intervjupersoner har en känsla av utanförskap.
”Jag intresserar mig inte längre för människor. Jag har insett att politik inte är värt att syssla
med. Jag vill isolera mig från omvärlden” (Ip.4).
En del känner sig besvikna på människor och tenderar att isolera sig.
”Jag har inte samma lust att träffa människor. Jag ser människor som djur, men jag vill
egentligen inte det. Jag känner bara så. Jag har inte så många kompisar i dag. Jag har två
kompisar och mina barn” (Ip.7).
En del intervjupersoner beskriver att de har förlorat tilliten till andra människor:
”Jag har inte längre intresse för andra. Jag har blivit lurad flera gånger och har fått nog.
Jag har lämnat politiken och det jag trodde på är slut. Jag umgås bara med min familj”
(Ip.11).
27
Begränsad känslomässig repertoar
Åtta av 15 intervjupersoner rapporterar att de inte känner starka känslor och lycka inför andra,
ingen trygghet och tilltro.
”Jag kan inte lita på människor. Detta är så starkt att de påverkar mina känslor och
reaktioner. Jag känner ibland att jag är full av hat och ilska” (Ip.1).
Det finns t.o.m. en känsla av att inte kunna älska sina barn.
Jag kan inte älska på samma sätt längre. Det känns som att jag hatar mina barn. Efter det
som jag har genomgått. Jag känner mig som en robot” (Ip.7).
Känsla av en förkortad framtid
Fem av 15 intervjupersoner upplever på något sätt att deras framtid har blivit förkortad.
”Jag har en ständig känsla av att jag inte kommer att leva länge, dels beroende på min
sjukdom (hepatit B) och dels på tortyrskadorna och den långa tiden i fängelse. Att leva idag
är inte lika roligt som det var före fängelsetiden. Jag kan inte njuta av livets goda sidor
längre. Jag har ibland funderingar om att jag vill dö” (Ip.1).
”Jag tänker alltid att mitt liv har blivit kortare, efter allt det jag har varit med om. Jag tror att
jag kommer att dö tidigt” (Ip.5).
En intervjuperson uttrycker sin rädsla att bli mördad.
”Jag upplever ofta att jag kommer att dö när som helst. Jag tror att de som har dödat min
bror kommer att döda mig också” (Ip.4).
Två personer uttrycker sin pessimism.
”Jag har ingen framtid längre. Jag har drabbats av så hemska saker och sadistiska
människor. Jag bryr mig inte om framtiden” (Ip.7).
”Jag har blivit fysiskt skadad av tortyr, mitt knä spökar ofta. Jag har svårigheter att planera
mitt liv. Jag vill inte leva som en handikappad person” (Ip.13).
Symtom på förhöjd aktivering (arousal) och överspändhet
Intervjupersonerna har haft sömnsvårigheter (73 %), irritabilitet (80 %),
koncentrationssvårigheter (60 %), hypervaksamhet (40 %) samt överdriven reaktion vid yttre
stimuli (40 %) (tabell 8).
Tabell 8 , Fördelning över upplevd arousal
Arousal (n=15)
Sömnsvårigheter
Ökad Irritabilitet, vredesutbrott
Koncentrationssvårigheter
Överdriven vaksamhet
Överdriven skrämselreaktion
uppfyller
11
12
9
6
6
28
%
73
80
60
40
40
uppfyller ej
4
3
6
9
9
%
27
20
40
60
60
Svårigheter att sova
Elva av 15 intervjupersoner lider av kroniska sömnsvårigheter. Dessa sömnsvårigheter
rapporteras ha börjat efter arresteringen. En del av intervjupersonerna har endast
sömnsvårigheter när de drömmer mardrömmar.
”Jag har inga problem att sova om jag inte drömmer mardrömmar. De stör ofta min sömn”
(Ip.1).
Två intervjupersoner använder medikament för att kunna sova.
”Jag kan inte sova utan sömnmedel. Detta började efter fängelsevistelsen. Med hjälp av
medicin sover jag 5-6 timmar per natt” (Ip.7).
Fyra av de intervjuade sover max 4 – 5 timmar per natt.
"Jag kan inte sova. Jag tar medicin för att kunna sova, men det hjälper inte så bra. Ibland vill
jag inte sova för att inte drömma mardrömmar. Jag sover sammanlagt max 4 timmar per natt.
Mina sömnproblem började när jag kom ut från fängelset och flydde till Sverige” (Ip.4).
Tre intervjupersoner kan sova max 5 – 6 timmar.
”Jag kan inte sova. Jag sover max 6 timmar och vaknar 3-4 gånger. Jag ligger länge i sängen
och kan inte somna in” (Ip.14).
Irritation eller vredesutbrott
Tolv intervjupersoner känner sig irriterade och har haft vredesutbrott under senare tid, vilket
har förorsakat konflikter i familjen.
”Jag har blivit överkänslig. Det leder till konflikter hemma med min fru. Jag svär, skriker och
är otålig. Det blev värre när jag kom till Sverige. Jag blir arg snabbt och ångrar också lika
snabbt det besvär jag har ställt till” (Ip.6).
Konflikter förekommer med släkt och vänner.
”Jag har begränsade relationer med människor. Jag är full av hat och vrede. Det känns som
att jag har blivit mycket cynisk. Jag är en lättirriterad person. Jag har inte pratat med min
pappa på flera år, för en bagatell” (Ip3).
”Jag blir lätt irriterad och arg. När jag pratar med min bror så får jag riktiga vredesutbrott
och vill döda honom. Mina barn har lärt sig att hantera min ilska. När jag är arg så går de
undan” (Ip.11).
Koncentrationssvårigheter
Nio intervjupersoner rapporterar att de har stora svårigheter att koncentrera sig på sin dagliga
sysselsättning. Det har inverkat på deras livskvalitet och aktiviteter.
”Jag vill göra saker, och börjar med dem, men efter ett tag tappar jag lusten och lämnar det
jag börjat på. Det har blivit svårt att slutföra en aktivitet. Jag tycker inte om mig själv längre
och duger inte längre till något” (Ip.7).
29
För en del har koncentrationssvårigheter spelat en stor roll, t ex för förmågan att lära sig
svenska.
”Det är ett stort problem för mig idag. Jag kan inte koncentrera mig på någonting. Så fort jag
börjar med något tappar jag lika snabbt intresset. Jag har svårigheter att lära mig nya saker,
t ex språk. Jag glömmer mycket. Jag har haft många planer, t.ex. att skriva om min
fängelsetid, men p.g.a. mina koncentrationsproblem fungerar det inte. Livet har blivit
enkelspårigt (Ip.1).
Att läsa och skriva blir besvärligt för många.
”Jag kan inte läsa en bok till slut. Jag märker att jag inte förstår. Om jag pratar med någon
så märker de att jag inte lyssnar på dem. Det är lite pinsamt. Det påverkar mig på jobbet, jag
missar mycket av att inte kunna lyssna ordentligt” (Ip.8).
Svårigheter med koncentrationen gör det besvärligt för en del att kommunicera med
omgivningen.
”Jag kan inte koncentrera mig på saker. T ex så pratar jag med dig nu, men jag är inte här,
jag är i min by. Det är svårt att hålla saker i minnet, jag glömmer så fort jag lämnar något
ifrån mig” (Ip.10).
Överdriven vaksamhet
Sex intervjupersoner berättar att de är överdrivet vaksamma för att kunna försvara sig mot
någon fara som inte finns. Den karakteristiska beskrivningen kan sammanfattas med följande.
”Jag är hela tiden på min vakt. Jag är alltid redo så att det inte skall hända något. Jag är
alltid förberedd på det värsta” (Ip.1).
Rädsla att bli mördad av turkiska regimen.
”Jag är på en paranoid nivå, vaksam och ständigt på min vakt. Jag tror inte att turkiska
regimen lämnar oss i fred här. De har egna agenter som kan förfölja mig och andra politiska
aktivister i exil, precis som i Turkiet” (Ip.3).
Vanan att vara på sin vakt har man med sig från Kurdistan.
”Jag var hela tiden på min vakt för att inte bli mördad på gatan i Kurdistan. Här i Sverige är
jag också på min vakt. När jag går på gatan så kollar jag läget” (Ip.15).
Överdriven skrämselreaktion
Sex intervjupersoner berättar om överdrivna skrämselreaktioner.
”Jag blir skrämd när det slås hårt i dörrar, när barnen spolar vatten eller skriker
plötsligt”(p7).
”När jag ser polisbilar, reagerar jag starkt och blir rädd. Det tar en stund att börja tänka att
jag i realiteten är här i Sverige” (Ip.14).
30
”När jag sitter någonstans och någon som jag inte ser rör vid mig, så reagerar jag starkt.
Ordet polis eller bil kan också skrämma mig ibland” (Ip.15).
PTSD-symtomens inverkan på det sociala fungerande
Tolv av 15 (80 %) intervjupersoner berättar att symtomen på olika sätt inverkar (nio
intervjupersoner rapporterar mild/måttlig och tre en stark inverkan) på deras sociala
fungerande. Detta har beskrivits ingående under de föregående rubrikerna.
.
Symtomens inverkan på det yrkesmässiga fungerande
Tio intervjupersoner (77 %) står utanför arbetsmarknaden, dels p.g.a. långtidssjukskrivning
(20 %) och förtidspension (13 %) som en konsekvens av tortyr och skador från fängelsetiden,
dels p.g.a. arbetslöshet (33 %) (tabell 9). De som arbetar upplever svårigheter att fungera
tillsammans med arbetskamrater och även med att behålla sitt jobb p.g.a. intensiv psykologisk
smärta, påträngande tankar och känslor, irritabilitet samt koncentrationssvårigheter. En del
beskriver att de inte kan jobba längre p g a sin rygg och diskbråck som de fick under tortyren,
att de inte kan jobba med fysiskt arbete. Vidare så beskrivs koncentrationssvårigheter som
svåra besvär.
”På jobbet händer det ofta, att jag blir otrevlig mot mina kompisar. Det leder till att jag inte
kan behålla några kompisar”(Ip.3).
Tabell 9: Sysselsättningsfördelning
Sjukskrivna
Förtidspensionerad
Arbetslösa
Arbetar
n
3
2
5
5
%
20,0
13,3
33,3
33,3
Skuldkänslor över utförda eller outförda handlingar
Det förekommer skuldkänslor hos de flesta (67 %). Det kan t.ex. vara över att inte ha utfört
sina politiska uppdrag, brutna löften, att ha lämnat sina anhöriga, sitt land och sina vänner.
”När jag var politiskt aktiv, så övertygade jag flera människor att kämpa för kurderna.
Många av dem har stupat i bergen eller förlorat sitt jobb och sin familj. Det gör mig ledsen.
Det känns som att jag har förorsakat detta elände”(Ip.3).
”Jag känner skuld för att jag lämnade min by, mitt land och mina släktingar där. Det gör
mycket ont” (Ip.10).
”Jag har skuldkänslor för att jag inte gick upp i bergen och kämpade för kurderna, istället för
att fly. Det ger mig dåligt samvete att inte kunna hjälpa mitt folk”(Ip.15).
Överlevnadsskuld
Fyrtio procent av intervjupersonerna känner skuld över att de har överlevt under
omständigheter som andra inte överlevde.
”Jag känner mig mycket skyldig för att jag inte dog i fängelset. Det borde vara bättre att dö
än leva så här idag” (Ip.1).
Att inte ha blivit skadade i stället för andra.
31
”Jag tänker ofta på varför jag inte blev skadad, istället för min son. Jag får gråtattacker och
blir förbannad på mig själv” (Ip.7).
En del upplever att de har svikit sina politiska vänner.
”Vissa kompisar gick upp i bergen och blev dödade av den turkiska militären, vissa sitter
fortfarande i fängelse. Jag har en stark känsla av att jag har svikit dem” (Ip.8).
”Jag undrar varför jag är här i Sverige och andra har dött. Jag är arg på mig själv” (Ip.10).
Diskussion
Sjuttiotre procent av intervjupersonerna uppfyller mild/måttlig PTSD. Dessutom har gruppen
ett medelvärde av 22 (10) i ångest och 67 % har mild/måttlig depression. De vanligast
förekommande PTSD-symtomen var minnesbilder, mardrömmar, emotionella störningar,
fysiologiska reaktioner, flashbacks, undvikande av olika inre och yttre stimuli,
sömnstörningar, koncentrations- och minnessvårigheter samt överdriven vaksamhet.
Samtliga intervjupersoner har blivit torterade, och de har suttit i fängelse i genomsnitt 29
månader. De har också överlevt överfall med vapen (80 %), våldsam död av någon nära (60
%), livshotande sjukdom och skada (47 %), sexuella övergrepp i någon grad (57 %), bevittnat
våldsamt mord eller skada (33 %) samt exponering för krigszon (27 %).
Åttio procent av de intervjuade tycker att symtomen har inverkat på deras sociala fungerande
på ett negativt sätt och 77 % står utanför arbetsmarknaden idag (två förtidspensionerade, tre är
långtidssjukskrivna p.g.a. tortyrrelaterade skador och fem är arbetslösa). Sextiosju procent av
dem har skuldkänslor över sina handlingar och 40 % känner skuld över att de har överlevt.
Intervjupersonerna har erfarenheter av 47 olika tortyrmetoder och dess kombinationer. Under
arresteringen har flera olika former av både fysisk och psykologisk tortyr använts. Tortyr
användes dagligen under flera dagar till veckor. Möjligheterna att kunna förutse sin framtid
och ha kontroll över sitt liv har för många av intervjupersonerna upplevts som minimala under
dessa omständigheter. Tortyrmetoderna har varierat från session till session för att på så vis
göra dem så effektiva som möjligt. Syftet med detta har förmodligen varit att maximera
ovissheten och att förhindra att tortyroffren skulle utveckla ett psykologiskt försvar mot och
en fysiologisk habituering till tortyrmetoderna (Basoglu & Mineka, 1992). Bland de fysiska
tortyrmetoder som intervjupersonerna rapporterar om finns t ex att bli brutalt slagen dagligen,
elektrisk tortyr i olika intensitet mot mun, öron, bröstvårtor och könsorgan, falaka,
upphängning och sexuella övergrepp. Allt detta för att maximera smärtan och minimera
kontrollen och förutsägbarheten hos de politiska aktivisterna. Dessutom har psykologiska
manipulationer förstärkt ovisshet och bristen på kontroll. Tortyrmetoder som har använts i
detta syfte är t ex ögonbindel, avklädning, hot om fortsatt tortyr, dödshot, hot mot
familjemedlemmar, avsaknad av sömn, mat, vatten, förnedrande/förlöjligande eller att tvingas
bevittna andras tortyr t ex:
”Det var värst att se och lyssna på tortyr, höra deras skrik. Att vänta på sin tur är
förskräckligt under de omständigheterna. Man väntar och väntar. Man kan inte koppla av en
sekund och är hela tiden spänd inför att bli hämtad av någon sadistisk polis eller officerare”
32
(Ip.8). Intervjupersonerna har erfarit dessa tortyrmetoder och känt sig hjälplösa. Inlärd
hjälplöshet kan vara en förklaring till varför de har utvecklat PTSD.
En kontrollerad turkisk studie (Basoglu et al., 1997) med 55 politiska aktivister som har
överlevt tortyr har visat att 33 % har betydande PTSD symtom och att 18 % uppfyller kriterier
för PTSD. Studier i andra länder som har gjorts på överlevande från tortyr hos flyktingar,
visar att mellan 50 och 80 procent uppfyllde av PTSD-diagnos. Exempelvis uppfyllde 72 %
av torterade flyktingar i Danmark (Jensen, 1988), 50 % eller högre PTSD bland de
asylsökande flyktingar (Silove et al., 1997) och den aktuella studien att 73% uppfyller
kriterierna för mild/ måttlig PTSD. Det är en signifikant skillnad mellan den turkiska studien
i Istanbul och andra studier. Hur kan man förklara den skillnaden? Författaren kan bara
spekulera i om detta beror på att turkiska politiska aktivister bor i sitt land och har ett bra
socialt stöd för att kunna bearbeta sina tortyrupplevelser. Enligt Basoglu (1992) är socialt och
emotionellt stöd viktiga faktorer för att överlevande från tortyr skall kunna återhämta sig från
de traumatiska upplevelserna. Många överlevande som blir tvingade till ett liv i exil får
uppleva ytterligare stressorer som t ex bristen på socialt stöd, ovisshet inför framtiden (t ex
uppehållstillstånd), språkproblem och kulturella svårigheter (Silove et al., 1997). Caplan
(1981) menar att ett välfungerande socialt nätverk har en stor betydelse i krissituationer. Att
tvingas i exil innebär en amputation av det nätverk av människor som fanns runt den politiska
aktivisten i hemlandet, i detta fall Kurdistan. De tidigare traumatiska erfarenheterna och
konsekvenserna gör det svårare för många överlevande från tortyr att bygga upp ett nytt
socialt nätverk i det nya landet. Detta kan möjligen förstärka och vidmakthålla t ex en
hjälplöshetskänsla utöver de nya stressorerna.
Vidare så har forskningen fokuserat på traumatiseringens mekanismer och psykologiska
faktorer som påverkar utvecklingen av PTSD hos överlevande från tortyren. Prediktorer som
bl a tycks spela en roll vid utvecklingen av PTSD är intensiteten av traumat, ålder, utbildning,
psykiska sjukdomar, intelligens, förmåga att hålla sig lugn och ha kontroll över händelser,
erfarenhet av traumatiska händelser, kognitiv stil och attributionsstil (Basoglu et al., 1997).
Turkisk militär och polis tillämpar generellt sett hårda metoder mot den kurdiska
befolkningen. Många av de kurdiska aktivisterna hade erfarenheter av misshandel och
förnedring av den turkiska militären och polisen innan de blev politiskt aktiva. Efter dessa
upplevelser har de vetat vad som kan hända med dem om de blir arresterade. Många politiska
organisationer förbereder sina medlemmar inför en sannolik arrestering (Basoglu & Mineka,
1992). En intervjuperson beskriver detta så här:
”När man hamnar i förhör hos polisen i Turkiet gäller bara en sak – tortyr. De använder
olika tortyrmetoder för att skrämma och samla in information om organisationer” (Ip.8).
Detta faktum plus upplevelser av politiskt förtryck, förföljelse, att gå under jorden och att
ständigt vara på flykt undan myndigheterna kan ha hjälpt de 37 % av intervjupersonerna som
inte har utvecklat PTSD kan ha habituerat sig till stressfyllda situationer på ett bättre sätt än
andra överlevande från tortyr utan liknande erfarenheter.
Som kliniskt mätinstrument har CAPS-IV använts som intervjuskala. CAPS-IV mäter endast
PTSD-symtom och ett fåtal relaterade symtom. På grund av avsaknaden av andra kliniska
intervjuer kan man därför inte fastställa huruvida det existerande andra ångeststörningar eller
andra störningar med liknande symtom hos de tortyröverlevande kurdiska flyktingarna.
CAPS-IV är en strukturerad intervju som omfattar 30 frågor med flera följdfrågor i två nivåer
(traumats frekvens och intensitet). Detta kan ta längre tid än man har beräknat. Om man kan
33
ge den tid som ibland behövs kan man kanske få fram tillförlitligare information för
bedömning. Ibland har man en begränsad tid i den kliniska verksamheten och det kan skapa
problem vid CAPS-IV intervjuer. Författaren har hanterat detta problem genom att inte
begränsa sig till någon tidsmarginal. Rationalen för detta är att det under intervjuerna kan
förekomma mycket starka känslomässiga reaktioner från intervjupersonens sida som kan vara
att hantera innan man går vidare. Det framkom starka gråtattacker, ångest och ilska under
CAPS-intervjun. I en sådan situation bör man prioritera att ta hand om väckta känslor och
reaktioner snarare än att tänka på tidsaspekten. Författaren har försökt att ta en paus under
intervjuerna när detta behövdes och ta hand om intervjupersonens känslomässiga reaktioner.
Därefter fortsatte intervjun. Man bör planera detta efter varje individs behov. I annat fall
riskerar man att stressa intervjupersonen så att informationen inte blir tillräckligt tillförlitlig
för en bedömning.
Slutord:
Tortyr är inte en uppgörelse mellan enskilda individer, även om den antar den formen. Den är
ett medel för att behålla makten och representerar därmed maktens innehavare. Varje
batongslag och varje watt elektricitet som tortyroffret utsätts för, utövas av statsmakten.
Amnesty International (2001) rapporterar att tortyr och liknande missförhållanden mot
människor förekommer i 125 länder. Detta visar att tortyr är en de facto företeelse i vissa
länder.
Bristen på socialt stöd kan vidmakthålla den hjälplöshet och hopplöshet som överlevande från
tortyr har erfarit under tortyr och fångenskap. Detta kan leda till depression och
ångestsstörningar. Både socialt och emotionellt stöd är viktiga faktorer för återhämtning och
rehabilitering för överlevande från tortyr. Att skapa adekvata förutsättningar för jobb och
rehabilitering kan hjälpa många överlevande från tortyr att leva ett normalt liv
Psykologiska besvär hos överlevande från tortyr kan sammanfattas som psykosomatiska (t.ex.
smärta, sömnstörning, trötthet, mardrömmar), beteendeförändringar (t.ex. vaksamhet,
irritabilitet, aggressivitet, depression, självmordsförsök och fobier) och kognitiva
försämringar (t.ex. minnesförsämring, koncentrationssvårigheter och förvirring). Personerna i
den aktuella studien har inte3 haft någon direkt kontakt med psykiatrisk vård. De har fått
någorlunda hjälp för en del psykosomatiska besvär, som t ex smärta och sömnsvårigheter,
vilket inte har hjälpt dem. Sjukvården bör vara förtrogen med den grundläggande
problematiken, som t ex psykologiska besvär, och bemöta överlevande från tortyr i helhet
med adekvat vård.
Sjuttiosju procent av intervjupersonerna står idag utanför arbetsmarknaden. För en sådan
grupp vore det kanske klokt att satsa resurser på en förbättrad rehabilitering innan man satsar
på andra arbetsmarknadsåtgärder.
34
Referenslista
Allodi, F & Cowgill, G. (1982). Ethical and psychiatric aspects of torture: A Canadian study.
Canadian Journal of Psychiatry, 27, 98-102.
Amnesty international (1984). Torture in the Eithies. London: Amnesty Internationa
Puplications.
Amnesty International report 2001. London
Badia, P., Harsh, J. & Aabbott, B. (1979). Choosing between predictable and unpredictable
shock conditions: data and theory. Psychological Bulletin, 86, 1107-31.
Basoglu, M. & Mineka, S.(1992). The role of uncontrollable and unpredictable stress in
posttraumatic stress responses in torture survivors. In M. Basoglu (Ed) Torture and its
consequences: current treatment approaches (s.182-225). New York: Cambridge
University Press.
Basoglu, M. (1992). Behavioral and cognitive approach in the treatment of torture-related
psychological problems. In M. Basoglu (Ed)Torture and its consequences: current
treatment approaches. (s.402-429).New York: Cambridge University Press.
Basoglu, M. (1998). Behavioral and cognitive treatment of survivors of torture. In J.M.
Jaranson & M. K. Popkin (Eds), Caring for victims of torture (pp. 131-148) Washington,
DC: American Psychiatry Press.
Basoglu, M., (1997). Torture as a Stressful Life Event: A Review of the Current Status of
knowledge. In Miller, T.W., (Eds) Clinical Disorders and Stressful Life Events.
International Universities Press, Madison.
Basoglu, M., Jaranson, J.M., Mollica, R., & Kastrup, M., (2001). Torture and Mental Health
Psychological Models. In Gerrity, E., Keane, T.M., & Tuma, F., (Eds). The Mental Health
Consequences of Torture. New York.
Basoglu, M., Mineka, S., Parker, M., Aker, T., Livanou, M., & Gök, S (1997). Psychological
preparedness for trauma as a protective factor in survivors of torture. Psychological
Medicine; 27, 1421-1433.
Basoglu, M., Parker, M., (1995). Severity of Trauma as Predictor of Long-term Psychological
Status in Survivors of Torture. Journal of Anxiety Disorders; 9, 339-350.
Basoglu, M., Parker, M., Erdogan, Ö., Sahin, D., Tasdemir, Ö., (1994). Factors Related to
long-term Traumatic Stress Responses in Survivors of Torture in Turkey. JAMA; 272,
no.5.
Basoglu, M., Parker, M., Parker, Ö., Erdogan, Ö., Incesu, C., Sahin, D., Tasdemir, Ö.,
Ceyhanli, A., & Sarimurat, N., (1996). Appraisal of Self, Social Environment, and State
Authority as a Possible Mediator of Posttraumatic Stress Disorder in Tortured Political
Activists. Journal of Abnormal Psychology; 105, 232-236.
Basoglu, M., Parker, M., Parker, Ö., Erdogan, Ö., Mraks, I., Incesu, C., Sahin, D., &
Sarimurat, N., (1994). Psychological Effects of Torture: A Comparison of Tortured With
Nontortured Aktivists i Turkey. Amerca Journal Psychiatry; 151. p76-81.
Beck, A.T., Epstein, N., Brown, G. & Steer, R.A., (1988) An inventory for measuring clinical
anxiety: Psychometric properties. Journal of Consulting and Clinical Psychology; 56, 893897.
Beck, A. T., Kovacs, M. & Weissman, A. (1975). Hopplessness and suicidal behaviour: an
overview. Journal of American Medical Association, 234, 1146-1149.
Beck, A.T., Ward, C.H., Mendelson, M., Mock, J., & erbaugh, J. (1961). An inventory for
measuring depression. Archives of General Psychiatry, 4, 561-571.
Blake, D. D., Weathers, F. W., Nagy, L. M., Kaloupek, D.G., Charney, D.S. & Keane, T.M.
(1997) Clinician Administered PTSD Scale (CAPS) for DSM IV. National center for
35
posttraumatic stress disorder, behavioral scince division at Boston VA medical cenrter and
neurosciences division at West Haven VA medical center, Boston.
Borgå, P., (1991). Invandrarpsykiatri. Från Åsberg, M., & Herlofson, J., Psykiatri 91. Pilgrim
Press, Stocholm.
Ciment, J., (1996) The Kurds: State and Minority in Turkey, Iraq, and Iran. Library of
Congress Cataloging-in- publication Data. London.
Clason, E. & Baksi, M., (1979) Kurdistan om förtryck och befrielsekamp. Stockholm.
Curukkaya, S., (1990). 12 Eylul Karanliginda Diyarbakir Safagi. Agri yayinlari, Köln.
Eser, B., (1994). Gardiyan. Roja nu, Stockholm.
Fairbank, J.A., Friedman, M.J., & Basoglu, M., (2001). Psychological Models. In Gerrity, E.,
Keane, T.M., & Tuma, F., (Eds). The Mental Health Consequences of Torture. New York.
Guzel, V., (1994). Devlet Iskence Buyurdu, Diyarbakirda eylul karanligi. Pelesor yayinlari,
Istanbul.
Herlofson, L & Landqvist, M (översättare Pilgrim Press, andra utgåvan 1995) Quick
Reference to the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, fourth Edition
(DSM IV). Först puplicerad i USA av American psychiatric Association, Washington D.C,
1994.
Hjern, A (1995) Diagnostik och behandling av traumatiserade flyktingar. Student litteratur,
Lund
King, J., (1993) Kurder. Natur och kultur, Stockholm.
Krum perman, A. (1983) Psychosocial problems of violence especially its effect on refugees.
In Baker, R (Ed.) The psychosocial problems of refugees (p.15-20). London.
Kuutmann, A., (1983) Om kurder. Linköping.
Mcivor R.J.&Turner, S. (1995). Assesment and treatment approaches for survivors of torture.
British Journal of psychiatry, 166, 705-711.
Mollica, R.F., Wysak, G. & Lavelle, J., (1987).The psychological impact of war trauma an
torture oc Southeast Asian refugees. American Journal of Psychiatry, 144, 1567-1572.
Paunovic, N., (2001). Cognitive-behavioral treatment and theory in posttraumatic stress
disorder. Department of psychology, Stocholm.
Pope, K.S., & Garcia-Peltoniemi, R.E., (1991). Responding to Victims of Torture: Clinical
Issues Professional Responsibilities, and Useful Resources. Professional Psychology:
Resourch and Practice; 22, 269-276.
Qaso, L., (1993). Zindanen Diyarbekire U soreskeriya me. Wesanen Pelda, Stockholm.
Sartre, J P. (1958) Alleg H. Tortyren. Göteborg.
Seligman , M., (1975). Helplessness: On Depression, Death, and Development.
Francisco: Freeman.
Seligman, M. E. P. & Maier, S. F. (1967) Failure to escape traumatic shock. Journal of
Experimental Psychology, 74, 1-9.
Sheikmous, O., (1991) Kurdernas kamp för självstyre. Utrikespolitiska institutet, Stocholm.
Silove, D., Sinnerbrink, I., Field, A., Manicavasagar, V., & Steel, Z., (1997). Anxiety,
depression and PTSD in asylum-seekers: assocations with pre-migration trauma and postmigration stressors. British Journal of Psychiatry; 170, 351-357.
SoS-rapport (1989:40) Tortyr en kunskapsöversikt. Stockholm.
Westin, C. (1989) Tortyr och existens. Bokförlaget Korpen, Göteborg.
Yuce, M.C., (1991). 12 Eylul sömurgeci-Fasiit Rejimine karsi Diyarbakir Zindan Direnisi.
Wesanen Serxwebun, Köln.
Zana, M., (1991). Bekle Diyarbakir. DOZ yayinevleri, Istanbul.
36